RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:47)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj.

Kl. 11 f. m.

I anseende till sjukdomsförfall för sekreteraren fördes, på an- .
modan af herr talmanen, protokollet vid dagens sammanträde af untecknad.

§ I Justerades

protokollet för den 29 nästlidne april.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11;
statsutskottets utlåtanden n:is 10 och 62; samt
bankoutskottets memorial och utlåtande n:is 11 och 12.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets Angående
utlåtande n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med för- förslag till

byggnad uppförts .1 ?m

J °° rf % Vlssa fau

bär iakttagas
då byggnad

Med proposition (n:o 20) af don 31 sistlidne januari hade Kongl. uppförts utMaj:t
föreslagit Riksdagen att antaga ett den kongl. propositionen öfver tomtbilagdt
förslag till lag i förevarande ämne. glans.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen, med förklarande att propositionen
icke kunde oförändrad antagas, måtte för sin del besluta ett
inom utskottet uppgjordt förslag till lag i ämnet.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Svanberg: Herr talman! I anledning af det nu föredragna
lagförslaget skall jag be att få yttra några ord.

Om man genomläser handlingarna i detta ärende, utskottets utlåtande,
komiterades förslag och Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
skall man finna, att Riksdagen i skrifvelse så långt tillbaka som den

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 47. 1

slag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då
utöfver tomtgräns.

N:o 47.

Angående
förslag till
lag om hvad
i vissa fall
hör iakttagas
då byggnad
uppförts utöfver
tomtgräns.

(Forts.)

2 Onsdagen den 6 Maj, f. m.

9 maj 1884 begärde eu lag för ordnande af rättsförhållanden mellan
kommuner och enskilde i följd af stadsplaner och gaturegleringar
och att Kongl. Maj:t i anledning deraf utsåg komiterade för utarbetande
af ett sådant lagförslag. Jag ber att få erinra att bland dessa
komiterade befunno sig äfven två jurister, lagutskottets nuvarande
ordförande landshöfding Sjöcrona och förre ledamoten af Riksdagens
Andra Kammare Berglöf. Dessa komiterade afgåfvo den 24 augusti
1885 sitt förslag i det af Riksdagen begärda afseende! och på samma
gång inkommo de med ett förslag i anledning af en af fastighetsegareföreningen
i Stockholm gjord framställning för ett ytterst specielt
och sällan inträffande fall, nemligen huru förfaras skall, då byggnad
uppförts utöfver tomtgräns. Öfver lagförslaget hördes sedermera samtliga
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, städernas byggnadsnämnder
äfvensom öfverintendentsembetet och slutligen högsta domstolen.
Detta lagförslag vann till sina vigtigaste bestämmelser understöd hos
det vida öfvervägande antalet af Kongl Maj:ts befallningshafvande
och äfven hos öfverståthållareembetet, som handlägger frågor rörande
stadsplaner. Det blef äfven i de flesta punkter lemnadt utan anmärkning
af 4 bland högsta domstolens i lagförslagets slutliga granskning
deltagande 6 ledamöter. Sedan regeringen sålunda låtit frågan
undergå all förberedande behandling och ett så gynsamt resultat
vunnits, har hela ärendet i sista stund fått förfalla. Man inhemtar
nemligen af statsrådsprotokollet för den 31 januari detta år, att jemte
det att Kongl. Maj:t behagat lemna bifall till nu ifrågavarande lag,
det stora lagförslaget i följd af särskild! beslut kommit att förfalla;
kammaren torde således finna, att regeringen på Riksdagens framställning
lemnat ett nekande svar och att frågan således för närvarande
måste anses förfallen. Ku har Riksdagen, i stället för hvad
den begärt, fått emottaga en på grund af begäran från en enskild
förening i Stockholm — den består af omkring 100 personer ■— tillkommen
lag, som, jag kan icke neka det, förefaller mig bra mycket
kasuistisk och hvars behof åtminstone för mig icke synes så synnerligen
stort, särskildt i jemförelse med det behof, som föranledde
Riksdagen att i sin skrifvelse af år 1884 begära det stora lagförslaget.
Oaktadt således Riksdagen och alla sak- och rättskunnige funnit
det vara mycket angeläget, att stadsplanernas giltighet bekräftas af
en civillag, som ordnar de många och vigtiga rättsförhållanden, som
uppstå vid deras genomförande, kommer nu denna fråga att fortfarande
ligga inom Konungens ekonomiska lagstiftningsområde och
ej blifva i civillag erkänd utom i ett enda fall, då undantagsvis ett
enskildt intresse kan blifva lederadt.

Denna olikhet i de båda lagförslagens behandling har förekommit
mig något besynnerlig, så att jag ej kunnat undgå att, på sött
jag gjort, derå fasta kammarens uppmärksamhet. Städerna behöfva
verkligen, mine herrar, och Riksdagen har ju också erkänt det, en
civillag, som gör det möjligt för dem, liksom för städerna i åtskilliga
andra länder, att utan allt för stora uppoffringar genomföra sina stadsplaner,
som de på grund af den på ekonomisk lagstiftningsväg tillkomna
byggnadsstadgan af 1874 nödgats upprätta och hvarigenom
— jag tror att en stor del af stadsrepresentanterne kunna vitsorda

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

N:o 47.

det — nästan alla rättigheter lagts på tomtegarnes och inga på kom- Angående
immens sida. En sådan civillag skulle också utan tvifvel komma f°rsla9 till
att motarbeta och sätta eu välbehöflig gräns för det tomtjobberi och
den svindlande tomtspekulation, hvarpå de större städerna under bör iakttagas
senare tiden kunna uppvisa flera exempel. då byggnad

Jag vill nu icke yrka afslag å den föreslagna lagen, oaktadt jag uppförts uti
afseende å dess redaktion skulle kunna hafva åtskilliga anmärknin- öJver..tomt''
gar att göra. Utskottet har erkänt, att de grunder, hvarå denna lag
är fotad, äro rigtiga samt att det ändamål,"som dermed afses, upp- 1
nåtts. Jag har tillåtit mig nu gjorda anförande endast på det att
frågan och Riksdagens en gång uttalade begäran icke måtte falla i
fullständig glömska.

Häruti instämde herrar Walldén, Hedin, Gwmcelius, Beckman,
Berg från Stockholm, Fjällbäck, Ekman, Jakob Erikson, von Friesen,
Gustaf Ericsson från Stockholm, Grefve Hamilton, Aulin, Falk, Gethe,
Bokström, Skytte, Waldenström och Arhusiander.

Herr Edelstam yttrade: Jag skulle visserligen kunnat inskränka
mig till att instämma med den förste talaren, men då jag redan
förut begärt ordet, ber jag att få säga några ord.

Jag har icke någon anmärkning att framställa emot det förslag,
som föreligger. Men i likhet med herr Svanberg ber jag att få
erinra om Riksdagens beslut att ingå till Kongl. Maj:t med begäran
om en lag angående stadsplan och tomtreglering. För min del vill
jag uttala den förhoppning, att Kongl. Maj:t icke måtte låta denna
hemställan .förfalla, utan med det snaraste taga i öfvervägande det
lagförslag, som af de tillsatta komiterade är afgifvet, af nästan alla
Konungens befallningshafvande samt af öfverintendentsembetet äfvensom
af de flesta ledamöterne i högsta domstolen tillstyrkt.

Deremot har jag i afseende på det nu framlagda förslaget icke
något annat yrkande än om bifall.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet östergren:
Herr talman! Man har i diskussionen öfver den fråga, som nu föreligger,
inblandat en annan fråga, som efter mitt förmenande icke har
något sammanhang med denna. Den har icke annat sammanhang än
att, sedan Riksdagen, på sätt den förste talaren yttrade, begärt nedsättande
af en komité för att utarbeta ett lagförslag, innefattande
föreskrifter till underlättande af genomförande af stadsplan, och i sin
skrifvelse härom bestämt sig för vissa grunder för lagstiftningen, så
hafva komiterade utarbetat ett sådant förslag, byggdt på de grunder
Riksdagen bestämt, samt jemväl på grund af Kongl. Maj:ts särskilda
uppdrag utarbetat förslag till den lag, som nu föreligger till behandling.
Det enda sammanhang frågorna hafva med hvarandra är, att
det är samma komité som afgifvit förslagen. Något inre sammanhang
hafva de icke, såsom af statsrådsprotokollet framgår.

Eftersom man emellertid blandat in den andra frågan i diskussionen,
skall jag be att få säga några ord äfven om den. Den
omständigheten, att Riksdagen begärt utarbetande af en särskild lag

■

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Angående på uppgifna grunder, kan väl icke innebära en nödvändig pligt för
förslag till^ Kong!. Maj:t att godkänna dessa grunder. Vid pröfningen af de
% vissa fall grunder, på hvilka koraiterades förslag hvila, har jag för min del
bör iakttagas funnit, att en lämplig lagstiftning i ämnet icke kan grundas på deja
byggnad samma, emedan dessa grunder strida emot billighet och rättvisa.
uppförts ut- ])en förnämsta hufvudgrunden i lagstiftningen har varit att tomtegare
° gräns*1" * sta^ skull0 i främsta rummet vara skyldig att med jord och pen(Forts)
ningar bidraga till utredande af den stadsplan, som är beslutad för
alla samhällets invånares nytta. Och jag kan icke erkänna, att i
detta afseende några billigare grunder finnas än de, som nu äro stadgade
i kongl. förordningen om jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof.

Jag skall äfven be att få nämna några ord om anledningen till
och uppkomsten af det nu föreliggande förslaget. Som jag tror, är
det stödt på rigtiga grunder, hvilket äfven de talare, som yttrat sig,
hafva erkänt. Det heter i nu gällande byggnadsstadga § 21, att i de
byggnadsordningar, som upprättas för städer, köpingar och andra dermed
likställda samhällen, skola meddelas föreskrifter om kontrollen öfver
att tomtkartor äro rigtiga och att tomter i städerna bibehållas i det för
dem bestämda läge, samt att tomt icke förändras till sitt ytinnehåll.
Denna byggnadsstadgans föreskrift har föranledt, att i nästan alla byggnadsordningar
finnas för den anbefalda kontrollens skull stadgadt, att
tid efter annan skall ske ommätning af tomter och upprättande af nya
tomtkartor. Sådana ommätningar ske också ganska ofta, åtminstone
i Stockholm och de större städerna; och det händer ej sällan vid en
sådan ommätning att det till husegarens största förvåning upptäckes,
att det hus han köpt i enlighet med tomtkartan befinnes i någon
mån öfverskrida tomtgränsen. En sådan upptäckt medför för husegaren
ganska dryga omkostnader, som vid det förhållandet, att han
icke sjelf förskyllat det, måste anses obilliga. Det är denna omständighet,
som föranledt det framlagda förslaget.

Det har nyss antydts, att grunderna för detsamma godkänts af
högsta domstolen, gillats af Kongl. Maj:t och att utskottets alla ledamöter
hafva varit ense derom. Första Kammaren har också antagit
förslaget; och jag tror mig derför med godt samvete kunna rekommendera
förslaget till kammarens bifall.

Herr Persson i Mörarp: Jag skulle kunna inskränka mig att
instämma med den förste ärade talaren, hvilken på ett efter mitt förmenande
fullkomligt tillfredsställande sätt utredt saken, men eftersom
jag har fått ordet skall jag be att få säga, att jag under hela min riksdagsmannatid
icke sett ett af Riksdagen begärdt lagstiftningsarbete så
behandladt som det föreliggande. Riksdagen har begärt att få en
lag angående stadsplan och tomtreglering i rikets städer. En komité
har utarbetat förslag dertill, och detta har varit utstäldt till yttrande
af alla möjliga auktoriteter och Konungens befallningshafvande i länen.
Af dessa sistnämnda är det, tror jag endast tre, som icke instämt
till fullo med förslaget, utan haft hufvudsakliga anmärkningar
deremot, en Konungens befallningshafvande har afstyrka förslaget.
Och de öfriga hafva alla i hufvudsak gillat förslaget. Ofverståthål -

Ji:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

lareembetet och öfverintendentsembetet, som äfven hörts, hafva god- Angående
känt detsamma. Vid granskning af förslaget i högsta domstolen förslag till
hafva fyra justitieråd af sex hufvudsakligen tillstyrkt detsamma. ivi™a fall
Men trots detta framkommer regeringen nu endast med ett litet ut- bär iakttagas
brutet förslag, hvarom Riksdagen egentligen aldrig gjort någon an- då byggnad
hållan. uppförts ut äng

undrar, om vårt lagstiftningsarbete kan anses tillgodosedt ^''Z-äns^''
på sådant sätt? Komitéens arbeten hafva vållat stora kostnader n?ort8'')
och så skötas på dylikt sätt ett rigtigt lagstiftningsarbete. Jag ber
få nämna, att enligt de upplysningar jag erhållit frän statskontoret gå
kostnaderna för komitén till bortåt 10,000 kronor.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra, men jag har
velat i likhet med föregående talare uttala vigten af att man icke
lägger å sido det stora arbetet, som enligt min mening är påkalladt
af ett verkligt behof och som Riksdagen äfven ansett vara behöflig^

Nu framhåller chefen för justitiedepartementet att den omständighet
allenast att Riksdagen begärt ett lagförslag och att ett sådant
blifvit af en komité utarbetadt, icke är tillräckligt skäl för Kongl.

Maj:t att, då Kongl. Maj:t icke gillar förslaget, framlägga detsamma
för Riksdagen. Den uppfattningen gillar äfven jag och jag tror att
den icke kan bestridas. Men finnes ett erkändt behof — och det
kan icke förnekas att ett sådant förefinnes — är det regeringens
pligt att med ledning af de anmärkningar, som kunnat göras af de
auktoriteter, hvilka pröfvat förslaget, låta omarbete detsamma och
framkomma med ett förslag, som regeringen kan gilla.

Herr Westerberg: I det föreliggande förslaget till »lag om
hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns»
instämmer jag med reservanterna, då de icke finna någon anledning
till den föreslagna ändringen. Detta syftar på den förändring
utskottet föreslagit i det uttryck, som förekommer i Kongl. Maj:ts proposition
i första paragrafen. Den enda skilnaden är, att i den kongl.
propositionen står så vidt byggnaden blifver förlagd i det »läge, som
för densamma i föreskrifven ordning utstakats», hvilket uttryck utskottet
omredigerat till »läge, som för den samma blifvit i vederbörlig
ordning bestämdt». Mine herrar, jtig anser att om dessa förutsättningar
iakttagits, så borde ett sådant förslag, som denna lag
innehåller, icke ifrågakomma. Ty om den vederbörliga ordningen
blifvit iakttagen, så borde en husegare och byggherre vara fri från
ersättningspåföljd för ett fel som blifvit begånget, men hvartill han
icke har någon skuld, och hvarför han följaktligen icke borde hafva
någon skyldighet, hvarken moralisk, ej heller juridisk, att lemna
ersättning. Der sådan ifrågakommer, borde kostnaden hellre drabba
den kommun eller de myndigheter som hafva sig kontrollen anförtrodd.

Skulle denna lag så tillämpas, som är föreslaget, frågar jag: tjena då
de byggnadsordningar och stadgar, som nu finnas, icke till skydd?

I 35 paragrafen af byggnadsordningen för Göteborgs stad föreskrifvas
icke mindre än 8 besigtningar för en byggnad, som skall uppföras,
innan den blir färdig. Sedan allt detta skett, skulle man
dock stå i tvifvelsmål om huru vida denna byggnad, som blifvit i

N:o 47. 6 Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Angående laga och vederbörlig ordning uppförd och hvartill å ritningarne, om
låqom hvadså beSarts’ erhållits påskrift att allt är väl bestäldt, man skulle dock,
i vissa fall säger jag, stå i tvifvelsmål, för huru lång framtid vet jag icke, om
hör iakttagas, byggnaden är laglig eller icke.

da byggnad Här har anmärkts af en talare, att man icke borde kasta sig från
Uöfver%mt- ben s^ora breba Irågan om den civillag, genom hvilken man önskar
gräns. b°r städernas utveckling komma i åtnjutande af de områden, som
(Ports.) aro b°r städernas tillväxt fördelaktiga, och det har äfven påpekats
såsom.något förfärligt, att en så stor post som 10,000 kronor förbrukats
utan att man derför erhållit annat än en lag i nu förevarande
ämne. Men här föreligga så stora intressen att de icke uppvägas
med 10,000, utan betydligt större belopp, som för den enskilde
egaren af fastighet eller mark kunna stå på spel. Det är för visso
icke en fråga af den art, att den bör kastas å sido, men den bör å
andra sidan icke lösas på här föreslaget sätt.

dag yrkar derför afslag å frågan, sådan den nu föreligger, och
förenar mig i den reservation, som af herrar Sjöcrona, Fröberg och
Claeson afgifvits, då jag icke anser att 1 §, hvarmed hela lagförslaget
sammanhänger, är befogad.

Herr Svanberg: Jag medgifver i likhet med chefen för justitiedepartementet,
att detta lagförslag icke står i något närmare organiskt
samband med det af Riksdagen begärda, men i ett visst sammanhang
stå de dock till hvarandra; hvarjemte de begge lagförslagen hela
tiden följts åt och gemensamt behandlats såväl af komitén som af
de myndigheter, hvilka deröfver hörts.

Chefen för justitiedepartementet nämnde, att han icke kunde tillstyrka
Kongl. Maj:t att antaga komiténs stadsplaneförslag, enär han
icke ansåg att det hvilade på billighetens och rättvisans grund. Jag
böjer mig derför. Men är det å andra sidan så rättvist och billigt
att, såsom åtminstone städernas representanter känna till, när i en
«tad antingen en ny gata behöfver utläggas eller en gammat utvidgas
samt för det ändamålet en tomt eller en tomtdel måste lösas,
städerna ofta nödsakas att derför betala ofantliga summor, oaktadt det
kanske just är den enskilde tomtegaren, till hvilka dessa summor utbetalas,
som har den stötsta nyttan af gatans anläggning eller utvidgning?
Jag kan icke underlåta att uttrycka den mening, att om
chefen för justitiedepartementet icke funnit den grund, som af Riksdagen
i dess skrifvelse antydts, vara fullt billig och rättvis, han då
kunnat låta förslaget undergå inom departementet en ny behandling
och der låta utarbeta ett förslag, fotadt på andra enligt hans åsigt
billiga och rättvisa grunder. Så Har i fråga om andra lagförslag skett
mer än eu gång, och jag vet icke hvarför ett så strängt öde som en
fullständig förkastelse skulle drabba just den föreslagna stadsplanelagen.
Med anledning af hvad min medrepresentant från Göteborg
nyss anfört, vågar jag påstå, att åtminstone der icke något dylikt
räifefall förekommit, som han omförmält. Äfven jag har derom någon
erfarenhet, då jag varit ordförande i staden byggnadsnämnd och nu
är ordförande i dess drätselkammare. Men huru som helst, det torde

Jf:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m. 7

vara skäl att låta med hela lagförslaget anstå, till dess vi få det stora Angående

lagförslaget, som Riksdagen begärt. förslag till

o o '' ob lag om hvad

. i vissa fall

Herr Beckman: Herr talman! Jag ber att få instämma med bör iakttaherr
Svanberg i hans senare yttrande liksom jag redan gjort det i gas, dä byggfråga
om hans -förra. Derjemte anhåller jag att få anföra ett mycket
kändt exempel till stöd för den satsen att dock i allmänhet rättvisa u gräns"1
och billighet fordra, att tomtegaren i väsentlig mån bidrager till en (j>ortgj
sak, hvaraf han har en så väsentlig nytta, som gatas framdragande
vid hans tomt. Jag syftar på det märkliga aftal, som i fråga om
gardestomterna egde rum emellan Kongl. Maj:t och kronan å ena,
och Stockholms stad, å andra sidan. I detta aftal bestämdes, bland
annat, att gatumarken, deribland den 161 fot breda Narvavägen,
skulle afstås utan ersättning. Ingen lär dock kunna påstå, att tomtegaren
härigenom ålades en allt för tung börda. Resultatet af försäljningen
af dessa tomter visar tvärt om att han kunnat stå ut med
att dertill kontant betala en ganska stor summa för att få sina tomter
så fördelaktigt reglerade. Det omnämnes i en nyligen af sakkunnig
författare utgifven »belysning» af komitéförslaget till »lag angående
stadsplan och tomtindelning» att före regleringen var den
sedermera till salu utbjudna tomtdelen endast åsatt ett värde af något
öfver 170,000 kronor. Låt vara att denna uppskattning i förhållande
till då gällande tomtpris möjligen varit mycket för låg, ja, antaget
att det verkliga värdet kanske bort uppskattas till flera gånger nyssnämnda
summa. Men ändå har det visat sig, att icke den minsta
obillighet blifvit begången. Enligt en vid uppgörande af byggnadsförslaget
till de nya kasernerna gjord beräkning skulle med försäljningssumman
för den salubjudna tomtmarken betäckas kostnaderna
för de nya kasernerna 3,545,000 kronor jemte de genom det gamla
kasernområdet dragna gatornas ordnande, 350,000 kronor, sammanlagdt
3,895,000 kronor. Och nu har det, mine herrar, vid de redan
i stor skala skedda försäljningarna faktiskt visat sig, att de efter
denna grund åsätta saluprisen verkligen betalats. Här kan man således
i alla händelser icke tala om obillighet mot — tomtegaren.

Detta är visserligen blott ett enda exempel. Och det förefaller
kanske från stadens synpunkt mindre stötande derför, att i detta fall
det allmänna skördar fördelen. Men det skulle lätteligen kunna anföras
liknande, om också icke så storartade exempel från enskilda
tomters reglering. Jag känner särskildt ett färskt fäll, der en tomtegare
ansett sig böra erbjuda 14,000 kronor för att få gata framdragen
förbi sin tomt.

Jag har endast velat tillägga detta för att med erfarenheten från
vårt samhälle bestyrka rigtigheten af hvad talaren på göteborgsbänken
anfört.

Herr Gustafsson: Herr talman! Då man nu velat framdraga
praktiska exempel på det billiga och'' rättvisa i detta lagförslag, så
skall jag be att få anföra några andra praktiska exempel på att lagförslaget
icke alltid skulle blifva så lämpligt. Bestämmelsen är nog
rättvis, när man har en tomt och så får en ny gata på det sättet att

S:o 47. 8 Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Angående det blir nja fasader och tomten derigenom stiger i värde. Men det
lagom hvad ®nnes också andra exempel. Om vi tänka oss — för att herrarne må
i vissa fall uppfatta det tydligare — denna gång här midt i salen såsom en gata
bör iaktta- och att på hvarje sida om gången äro tomter. Nu kommer staden
gas, då bygg- och säger: vi måste utvidga gatan och göra det på venstra sidan,
utöfve/tomt- 0<dl sä dlaSa de ut §atan öfver de venstra tomterna. Då säga de
gräns, "herrar, som vilja hafva denna lag, att det är billigt att de tomtegare,
(Forts.) som ho på denna venstra sida, skola utan ersättning afstå sin mark,
ty de hafva nytta af att få eu bredare gata. Nå väl, de tomtegare,
som bo på högra sidan, få lika bred gata, men ingenting tages från
deras tomter, och de få sålunda samma nytta af gatan, men behöfva
icke göra någon uppoffring af tomtareal.

Jag kan taga ett annat exempel. Jag har ett litet hus på berget
midt öfver med en stor trädgård till, jag köpte tomten för många
år sedan utan tanke på spekulation, blott för att få bo der i fred.
Så kom staden och drog ett streck med linealen, hvilket streck delar
tomten i två hälfter. Då säger denna billiga lag, att det är billigt
att tomtegaren utan ersättning skall afstå halfva tomten, derför att
det behagat staden att draga ett streck öfver den och dela den.

Många andra exempel skulle kunna framdragas på huru föga billigt
och rättvist det blir, om, som Riksdagen begärt, denna lag kommer
till stånd.

Jag vill också visa, att det nu framlagda lagförslaget kan hafva eu
föga tilltalande verkan. Vi tänka oss två rätvinkliga tomter bredvid
hvarandra, båda bebyggda, men den ena bebyggd så att byggnader»
skär snedt in på grannens tomt. Nu vill den, som har fått sin tomt.
inkräktad af grannen, rifva sitt gamla hus och bygga ett nytt. Men
enligt det nu framlagda lagförslaget får icke den, som vill bygga, göra
anspråk på sin af grannen inkräktade tomtdel, förr än grannens hus
nedbrinner eller nedrifves. Han blir alltså tvungen att bygga i sned
linie samt får hela sitt nya hus snedt och sneda vinklar i alla sina
rum, så att, fäst han har en rak tomt, får han icke bygga i rak linie.

Jag tror således, att denna lag har två sidor, och att den i vissa
fall icke är så billig, men jag vill icke yrka afslag på den, ty det
finnes andra omständigheter, och dessa äro redan anförda, som göra att
den kan vara rättvis. Men hvad den andra lagen beträffar, som herrarne
vänta, så tror jag att jag vågar ställa mig på justitieministerns
sida, och jag skulle kunna framdraga många exempel på, till hvilken
orättvisa det skulle leda, om en sådan lag blefve gällande.

Herr Westerberg: Herr talman! Jag skall blott be att få bemöta
en framställning af min ärade granne, borgmästaren i Göteborg.
Han sade, att derför att han icke kände till, att det i Göteborg förelegat
några juridiska tvister i afseende å denna lag, skulle icke några
förhållanden kunna ega rum, som bevisade att den vore behöflig.
Det är en mycket idyllisk logik, men jag tror mig kunna förklara
saken derigenom, att det i nästan alla våra byggnadskontrakt förekommer
en paragraf, som stadgar att tvister icke må dragas under
domstols pröfning. Detta förenklar uppgörelserna, som, på grund af

9 N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

olika meningar, vid större byggnadsföretag måste uppkomma och Angående
håller dem inom ramen af privatuppgörelsens område. förslag till

Naturligtvis vill hvar och en komma åt hvad man önskar för så i vishet fall
biligt pris som möjligt, och det blefve också mycket angenämt att igr iakttagenom
en civillag kunna tilltvinga sig fördelar, men det finnes både gas, då byggrättigheter
och skyldigheter på ömse sidor i ett så omfattande ärende, nåd uppförts
som bestämmelserna i lag angående stadsplan och tomtindelning af- u^fvef *om ''
sett att förmedla. Rättvisa och billighet torde äfven kunna ernås \

med den nuvarande ekonomiska lagstiftningen. ^ ''

Herr Mel in: Jag skall be att få yrka rent afslag å lagförslaget.

Jag anser nemligen, i likhet med föregående talare, att det vore önskvärdt,
att lagen i sin helhet blefve behandlad på en gång och icke,
såsom här, lösryckta delar deraf.

Den förste talaren erkände, att fel funnes i den första paragrafens
redaktion. I förhoppning att lagen i sin helhet snart framkommer,
anser jag mig böra påpeka ett förhållande, hvarigenom jag för
min del finner stadgandet i den föreslagna första paragrafen olämpligt.

I paragrafen heter det å den sista raden: »Ändring som är att
hänföra till nybyggnad må icke vidtagas å byggnaden, der ej egaren
till den intagna marken det medgifver.» Så vidt jag kan finna, skulle
man kunna tyda denna bestämmelse så, att, derest on tomtegare har
en stor tomt och derå en byggnad, som något skjuter in på grannens
tomt, och han vill vidtaga större förändring å byggnaden eller nybyggnad
på den del af densamma, som ligger på den större delen af
tomten och icke på den del, som berör den intagna marken, han
icke skulle kunna utan grannens tillstånd fullfölja denna nybyggnad.

Jag tror derför stadgandet borde lyda så: »Ändring, som är att hänföra
till nybyggnad, må icke vidtagas å den del af byggnaden,» som
berör den intagna marken. Men då det nu icke tjenar till något att
begära återremiss eller begära direkt ändring i lagen, så har jag endast
velat anmärka förhållandet för att det må kunna ändras vid en
blifvande behandling af lagen.

För närvarande yrkar jag afslag.

Herr Lilienberg: En af göteborgsrepresentanterna, som hade
åtskilliga anmärkningar mot utskottets förslag, tycktes hysa en
mycket stor förskräckelse för domstolarne, och underrättade, huruledes
man i Göteborg ogerna ville vädja till domstolarne, när det
gälde sådana frågor som den här berörda. Jag vill hoppas, att detta
icke är derför, att man drar i tvifvelsmål domstolarnes rättrådighet,
utan derför att man fruktar den långsamhet, som ty värr ofta vidlåder
statens rättsskipning.

Hvad föreliggande • lagförslag beträffar, så har ingen talare, så
vidt jag förnummit, bestridt, att ett sådant lagstadgande, som här är
i fråga, är behöfligt. Det syntes mig äfven, som om den nyssnämnde
göteborgsrepresentanten sjelf framdrog åtskilliga exempel på huru
städernas tomtkartor, som upprättas öfver tomterna, då de öfvergå
till en egare från en annan, ofta äro olika. Det kan icke hjelpas,
att mätningarna blifva olika, och detta är just grunden till denna lag.

N:o 47.

''Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Angående Deri nämnde representanten var af den åsigten, att der sådana

lagomhvad0^St&^di^h?\eT. inträffa> som har aro 1 fråga> att en byggnad ligger
i vissa fall tlU någon del inne på grannens tomt, oaktadt den är uppförd i läge,
bör iaktta- som för densamma blifvit i vederbörlig ordning bestämd, den myngas,
då bygg- dighet, som haft att bestyra med tomtens uppmätning eller utstak''utöfvertomt-n''m&''
sbnl}e vara den som borde gifva ersättning. Men jag ber

gräns. honom besinna, att här är det fråga om en rättstvist mellan en tomt (Forts.

) egare och en annan. En tomtegare finner, att grannen med sin byggnad
inkräktat på hans tomt. Då anhängiggör han vid domstol rättegång
mot grannen och försöker konstatera förhållandet, att verkligen
grannen med byggnaden har inkräktat på hans tomt. Han lyckas
också bevisa detta inför domstolen, eller att tydligen grannens byggnad
till någon del ligger inne på hans tomt, men då visar grannen,
att han har lagt byggnaden, der myndigheterna, byggnadsnämnden
och .stadsingeniören, hafva bestämt att den skall ligga. Då kan man
väl icke hänvisa den, som sålunda lidit intrång på sin tomt till denne
stadsingeniör eller till byggnadsnämnden för ersättning, utan han

måste efter vanliga civilrättsliga grunder vara berättigad att hålla sig
till den, som förnärmat honom, den, hvars byggnad ligger på hans
tomt.

Huru vida det sedan kan vara billigt, att den, som blir dömd till
ersättning, får vända sig till den myndighet, som, om jag så får säga,
lockat honom till företaget, det är en annan sak, som sammanhänger
med den vigtiga frågan, hvilken ännu icke är afgjord i detta land,
huru vida staten skall ersätta fel, som myndigheterna kunna begå i
tjensteåligganden.

Nämnde talare yrkade, att betänkandet skulle återremitteras till

lagutskottet. Detta har redan blifvit bemött af en annan represen tant

från Göteborg, som fäste uppmärksamheten på, att en återremiss
icke skulle tjena till någonting. Lagen är nemligen redan antagen
i Första Kammaren, och en återremiss af denna skulle endast föranleda,
att lagutskottet komme att uppmana kammaren att fatta sitt
beslut.

Han framstälde tillika det yrkandet, att den reservation, som afgifvits
af åtskilliga utskottsledamöter från Första Kammaren, borde
af denna kammare antagas, derest paragrafen skulle vinna kammarens
bifall. Jag ber deremot att få erinra, att lagförslaget, sådant
det blifvit af utskottet framlagdt för Riksdagen, redan blifvit af
Första Kammaren godkändt. Skilnaden mellan reservanternas förslag
och det förslag, utskottet framlagt, är för öfrigt endast den, att reservanterna
yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition, som från utskottets
förslag skiljer sig deri, att i detta orden »i föreskrifven ordning
utstakats» utbytts emot: »blifvit i vederbörlig ordning bestämdt».
Orsaken till denna förändring är den, att i byggnadsstadgan för rikets
städer ingenting förekommer om utstakning af tomter. Byggnadsstadgan
hänvisar som bekant till städernas byggnadsordningar, och
der bör visserligen förekomma något om utstakning af tomter, men
då utskottet naturligtvis icke kunnat taga kännedom om alla dessa
byggnadsordningar, och det ju är möjligt, att det finnes sådana, der
utstakning af tomter icke är föreskrifven, ehuru väl tvifvels utan om -

11 N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

rådet för byggnader på ett eller annat sätt bestämmes, så har utskot- Angående
tet ansett sig böra göra den ändringen, att det förändrat orden »i ia,ÖrS<mhvad
föreskrifven ordning utstakts» till »blifvit i vederbörlig ordning be- iVissafau
stämdt». bör iaktta Jag

har icke något vidare att anföra för närvarande. Jag vill gas, då bygghemställa,
att kammaren bifaller lagutskottets förslag. Tv det måste, nåd uppförts
såsom jag påpektat, anses afhjelpa ett missförhållande. Det är nem- gräns.

ligen hårdt för en tomtegare, som med sin byggnad kommit in på (-ports.)
grannens område, dertill föranledd af vederbörande myndigheters beslut,
om han skall i rättegång med grannen blifva ålagd att rifva ned
så mycket af byggnaden som skjuter in på grannens tomt, men det
är billigt, om han får betala ersättning.

Herr Beckman: Endast ett par ord till svar åt en ärad granne

på stockholmsbänken! Det är naturligt, att åtskilliga fäll ltunna
finnas Her icke fördel utan olägenhet tillskyndas en tomtegare genom
gatas framdragande förbi hans tomt. Men dessa fäll äro säkerligen
så fåtaliga, att man om dem kan säga, att de tillhöra »undantag,
som bestyrka regeln».

Afsigten vore ju för öfrigt just, att lagen så affattas, att å ena
sidan orättvisor undvikas, men att å andra sidan den uppenbara
oegentlighet undanrödjes, som ligger deri, att tomtegaren skördar en
oskäligt stor fördel. Hade man vid regleringen af de större städerna
haft en lag af sådan beskaffenhet, att den, på samma gång den tagit
hänsyn till skydd mot obillighet i undantagsfallen, också tillsett att
tomtegaren icke tillskyndats rent orimliga fördelar, skulle detta sannerligen
hafva varit till mycket väsentlig fromma för städernas finanser.

■ Herr Hedin: I betraktande af de anmärkningar, som drabbat

detta lagförslag, och då det blifvit upplyst, att Första Kammaren
redan antagit detsamma, hvadan en återremiss icke kan tjena till
någonting, kan jag icke annat än instämma i det yrkande, som gjordes
af en talare från Göteborg om afslag.

Herr Waldenström: Jag skall också be att få instämma i
yrkandet om afslag. Det gör jag särskildt med anledning af de två
sista raderna i 1 §, der det står: »Ändring, som är att hänföra till
nybyggnad, må icke vidtagas å byggnaden, der ej egaren till den
intagna marken det medgifver.» Jag föreställer mig, att jag har ett
hus, som berör tvenne gator, en bred hufvudgata och en smal tvärgata.
Den del af huset, som är byggd utefter tvärgatan, inkräktar
till äfventyrs på grannens tomt 2 eller 3 tum. Hufvudgatans betydelse
har under åren vuxit mer och mer. Jag vill nu bygga på mitt
hus åt hufvudgatan, der den förnämsta delen af huset ligger, en eller
två våningar; eller jag vill ändra huset så, att det öfverensstämmer
med gatans värdighet för öfrigt. Då kan jag enligt här föreslagna
lag icke få göra detta utan tillstånd af min granne vid tvärgatan, för
den skull, att mitt hus på det hållet utan mitt förvållande ^intagit 2
tum af hans tomt. Och han kan absolut vägra sitt bifall. År sådant
rimligt?

M:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Angående »Men», säger man, »du kan bjuda honom ersättning.» Ja, men
laa^om hvad ^vem skall bestämma den ersättningens storlek, om han söker preja
t vissa fall mlg? Jag vet icke, att han alls kan tvingas att taga någon ersättbör
iaktta- ning. För min enskilda del tycker jag, att förslaget i denna punkt
gas, då bygg- är mycket farligt. Det kan deremot icke vara någon fara uti, att
utöfverAtomt ^a8en hvital- så länge. Derför vill jag förena mig i yrkandet på

Ss°m''afslag Herr

Guma3lius: Då jag instämmer i yrkandet om afslag, gör

jag det under den förutsättning, som uttalats af herr Svanberg i hans
senare anförande, att denna tag väl kunde hvila, till dess man finge
för Riksdagen framlagdt något mera af komitéarbetet, något som
mera direkt besvarade Riksdagens framställning.

Herr Hammarlund instämde häruti.

•

Herr Svanberg: Innan frågan afgöres, skall jag be att få till lägga

ett par ord.

I anledning af hvad herr Gustafsson yttrade, vill jag säga, att
han torde hafva missuppfattat den paragraf han åsyftade uti komitérades
förslag, som der är sjelfva grundparagrafen, den åttonde. Det
står der i början af denna §: »Vill någon bebygga tomt åt gata,

som ännu icke upplåtits till- allmänt begagnande, vare han skyldig
att utan ersättning åt samhället öfverlåta eganderätten till mark för
halfva gatan utmed tomten, dock ej till större bredd än nio meter».
Det synes således, att det blott gäller en gata, som ännu icke är
utlagd. Herr Gustafsson åter talade om en smal gata, vid hvilken
redan tomter voro utlagda och hus uppförda.

Ännu mindre kan jag förstå, hvad min ärade medrepresentant
från Göteborg senast yttrade i frågan. Jag undrar, om han rigtigt
förstod det sjelf. Hvad särskildt det beträffar, att han stödde sig på
reservationen, på grund af hvilken han ej rätt visste, om han borde
yrka återremiss eller afslag, så afser den reservationen, afgifven af
tre ledamöter från Första Kammaren, ingenting annat än — såsom
vice ordföranden i lagutskottet redan nämnt —• ett afstyrkande af en
utaf utskottet föreslagen redaktionsförändring och bifall till regeringens
förslag. Detta behöfver ju hvarken föranleda återremiss eller
afslag.

Jag skall dessutom, på det mitt uppträdande i frågan icke må
blifva missförstådt, be att få ytterligare betona dels att jag yttrat, att,
så vidt jag kände, icke inom Göteborg något rättsfall hittills inträffat
som föranledde en sådan tag, som den hvilken nu föreslagits, dels
att jag för min del icke vågat yrka afslag å tagen, emedan jag anser,
att den uppfyller ett behof, ehuru jag icke kan finna detta vara så
vigtigt, att icke med tagens antagande kunde anstå, till dess den
stadsplanelag hunnit framläggas, som jag hoppas snart är att förvänta.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade
yrkats: l:o bifall till utskottets hemställan; 2:o afslag å nämnda

Nso 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

hemställan i hvad den skilde sig från Kongl. Maj:ts proposition och Angående
bifall till samma proposition; och 3:o afslag å såväl utskottets hem-f^ad
ställan som den kongl. propositionen. Herr talmannen gaf proposi- ^v{smfan
tioner å hvart och ett af dessa yrkanden och förklarade sig anse det lör iakttaförstnämnda
yrkandet hafva flertalets mening för sig; men som vote-^as, då byggning
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits afslag å nåd uppförts
såväl utskottets som Kongl. Maj:ts förslag, nu uppsatt, justerad ochU gräns™1
anslagen en så lydande omröstningsproposition: (Forts)

Den, som godkänner det i lagutskottets utlåtande n:o 37 framstälda
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har samma lagförslag jemte den kongl. propositionen
af kammaren förkastats.

Omröstningen visada 54 ja men 105 nej; hvadan kammaren beslutit
i enlighet med nej-propositionen innehöll.

§ 4. Angående

ändrad

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 38,^^®^® o
i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad handels- ^
lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken, dels ock väckta motioner angå- balken.
ende tillägg till nämnda lagrum.

Kongl. Maj:t hade den 31 sistlidne januari till Riksdagen aflåtit
en så lydande proposition (n:o 22):

»Med öfverlemnande af statsrådets och högsta domstolens i ärendet
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härigenom, jemlikt 87 § regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det
gods afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å
egendomens uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom
och föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom
deri skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året
samt annan arbetares dagspenning eller aflöning för sista sex
månaderna.»

N:o 47.

Angående
ändrad
lydelse af
17 kap. 14
handelsholken.

(F orts.)

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde utskottet,
att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Nilson från Lidköping: Det nu föreslagna kongl. lagför slaget

har tillkommit på grund af en Riksdagens skrifvelse förlidet
år med anledning af en af mig afgifven motion om att arbetares
innestående aflöning måtte med förmånsrätt utgå ur gäldbundet bo.
Det är således gifvet, att jag för min del med synnerlig tillfredsställelse
mottagit detta lagförslag och önskar framgång åt detsamma.
Kongl. Maj:t har till och med gått vida längre än Riksdagen förutsatt.
I Riksdagens skrifvelse antydes nemligen, att en tid af 1 eller
2 månader vore nog för beviljandet af dylik förmånsrätt. Kongl.
Maj:t har föreslagit 6, och utskottet har för sin del tillstyrkt detsamma.
För min del skulle jag heller icke hafva någonting deremot.
Men Första Kammaren, som redan lär hafva behandlat detta betänkande,
bar gjort den ändring i afseende på tiden för förmånsrätts
åtnjutande, att densamma skulle inskränkas till 3 månader. På denna
grund tror jag det vara bäst, att Andra Kammaren nu ock förenar
sig om detta beslut. Ty om kammaren beslutar i enlighet med
Kongl. Maj:ts proposition, blir det nödvändigt att åstadkomma eu
sammanjemkning mellan de olika kamrarnes beslut. Men då tiden
nu är så knapp, att detta icke utan svårighet låter sig göra, så tror
jag, helst då den föreslagna tiden af 3 månader nog kan vara tillräcklig,
att denna kammare bör instämma i medkammarens beslut.
Det torde ock vara ganska få fall, då det kan förekomma att en
arbetare har sin lön innestående för längre tid än 3 månader. Sålunda
skulle denna sak icke hafva någon så synnerligen praktisk
betydelse. På dessa skäl vill jag tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag med
den ändring, som Första Kammaren redan antagit, att orden »6 månader»
ändras till »3 månader».

Herr Lilienberg: I anledning af den nästföregående talarens

yttrande vill jag endast nämna, att för mig uppgifvits, att Första
Kammaren beslutat den ändring i den kongl. propositionen, att 6
månader skola förändras till 2 månader. Det har jag från mycket
säkert håll. Kanske har protokollsutdrag redan kommit. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag. Det blir sedan lagutskottets sak att söka
sammanjemka kamrarnes olika beslut, och denna sammanjemkning
kan utfälla så, att utskottet föreslår 3 månader eller någon annan tid.

Herr Nilson från Lidköping: Då vi nu fått visshet om hvad

Första Kammaren beslutit, ber jag att få ändra mitt förslag till öfverensstämmelse
dermed, ehuruväl jag helst skulle hafva önskat 3 månader
åtminstone.

Jag ber vidare i afseende på hvad jag först yttrat få säga, att
det i ett tidningsreferat, som jag i går läste, stod, att Första Kammaren
med 66 röster mot 22 beslutat bifall till reservationen, och den

Onsdagen den 6 Maj, f. m. 15 N:o 47.

innehåller ju bestämmelsen om 3 månader. Deraf kom det, att jag Angående
här föreslog 3 månader. ändrad

lydelse af

Herr Folke Andersson: Herr talman! Den förste talaren handels

måtte ovilkorligen hafva tagit fel, ty han sade, att utskottet föreslagit balken.

3 månader, men om man läser § 1 i utskottets betänkande, skall man (Forts.)
finna, att utskottet föreslagit 6 månader. Jag tycker, att denna tid
är mycket lämplig, och att Andra Kammaren icke bör sätta ned den,
oaktadt Första Kammaren antagit två månader, ty det är utan tvifvel
fördelaktigt för arbetarne att hafva säkerhet under så lång tid för
sina innestående fordringar. Jag skall derför be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Fjällbäck: Jag hoppas, att denna kammare icke skall

instämma med Första Kammarens beslut.'' Jag tror icke, att frågan
faller, derest denna kammare skulle bifalla utskottets förslag. Det
yttrades under diskussionen i Första Kammaren af dem, som yrkade,
att tiden måtte sättas till 2 månader, att de gjorde detta yrkande
under den förutsättning, att frågan skulle återkomma till utskottet,
och att sammanjemkningen då komme att visa 3 eller 4 månader.

Jag tycker, att det vore olämpligt, om Andra Kammaren nu beslöte
mindre än 6 månader, då faktiskt vissa klasser af arbetare, enligt
högsta domstolens utslag, nu hafva förmånsrätt för ett helt år, nemligen
vissa fast anstälde arbetare. Det skulle således för dem blifva
en försämring, ehuru på samma gång en förbättring för vissa andra
klasser.

Då jag således hoppas, att frågan skall lösas genom eu sammanjemkning
mellan kamrarnes skiljaktliga beslut, ''skall jag be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Äfven jag skall be att få yrka

bifall till utskottets förslag. Som det framgick af det upplästa protokollsutdraget,
är det för två månader, som Första Kammaren har
beslutat förmånsrätt, och då är det ju helt naturligt, att en sammanjemkning
kan komma till stånd. Redan i dag har inom utskottet
talats om en sådan sammanjemning, och Första Kammarens ledamöter
i utskottet äro äfven benägna att ingå på en sådan.

Jag får derför yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2.

I motion n:o 157 inom Andra Kammaren hade herr J. A. Fjällbäck
föreslagit att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t ingå med begäran
derom, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till nästa
Riksdag framlägga förslag till lag angående arbetares, handtverkares
och leverantörers förmånsrätt i byggnad, i hvars uppförande de tagit

N:o 47.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Angående del eller hvartill de lemnat material; börande, denna lag vara byggd

ändrad pj vissa i motionen närmare angifna, med den amerikanska lag 17

kap6 4 § stiftningen i ämnet öfverensstämmande grundprinciper.
handels balken.

Utskottet hemstälde emellertid att herr Fjällbäcks motion, i hvad

(Forts.) densamma afsåge beviljande af förmånsrätt i större utsträckning än

Kongl. Maj:t föreslagit, icke måtte till någon Riksdagens vidare åt gärd

föranleda

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet
af motionären.

Herr Fjällbäck, hvilken yttrade: Jag inser mycket väl, att

det är fåfängt att för herrarne beskrifva, huru det i detta afseende
förhåller sig här i Stockholm, och hvilket trassel, som tillstälts af s.
k. inteckningsjobbare för att tillegna sig andras egendom utan
att erlägga någon betalning för densamma. Det finnes ute på landsbygden
och i småstäderna inga motsvarigheter till detta handlingssätt,
och derför är det fåfängt att för herrarne söka beskrifva det.
Det är för öfrigt icke något behagligt uppdrag att stå och tala om,
huru det i detta afseende tillgår i Stockholm, och jag skall icke
heller besvära herrarne med detsamma.

Deremot skall jag tillåta mig påpeka, att utskottet synbarligen
missuppfattat min motion, då utskottet säger, att den må hända skulle
verka till kraftig uppmuntran till ytterligare kreditmissbruk. Men
det är just för att minska kreditmissbruket, som jag framstält mitt
förslag. I min motion påpekade jag, att tiden för förmånsrätten
borde inskränkas till 30 dagar. Från dessa kategorier af fordringsegare
skulle då kraftiga ansträngningar göras för att få betaldt innan
de 30 dagarne gått, emedan i annat fall förmånsrätten ginge förlorad.
Nu har denna lag i Amerika, der den tillämpats, verkat i den rigtningen,
att flen minskat kreditmissbruket, och det är min öfvertygelse,
att den skulle komma att så göra äfven här. Men då frågan fallit i
Första Kammaren och på föredragningslistan finnas så många andra
frågor, för hvilka herrarne mera intressera sig, och då intensiteten af
riksdagsarbetet tilltager för hvarje dag, så skall jag icke besvära
kammaren med någon diskussion i frågan, och gör derför ej heller
något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning vidare af punJcten 3, innefattande utskottets
hemställan'', att eu af herr P. G. Petersson i Brystorp inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 173, angående tillägg till 17 kap. 4 §
handelsbalken, icke måtte af Riksdagen bifallas, anförde:

Herr Petersson i Brystorp: Då utskottet enhälligt fattat sitt

beslut i denna punkt, så lärer det icke vara mycken utsigt att få
ändring deri, men jag skall dock bo att få andraga några skäl för
min motion. Utskottet har bifallit Kongl. Maj:ts proposition, men de

Unsdagen den 6 Maj, f. m. 17

arbetare, som der äro omnämnda stå dock i en bättre ställning, än
de arbetare, som min motion angår. De, som den kongl. propositionen
gäller, äro sådana lösa arbetare, som när som helst kunna frånsåga
sig arbetet. De åter, som min motion afse att bispringa, äro
mindre brukare och torpare och som sådana med kontrakt bundna
att fullgöra arbete, som blir dem ålagdt. Sålunda stå de senare i en
vida sämre ställning än de förre. Utskottet har sagt: »Med den
stora frihet att sjelfva reglera sin inbördes ställning, som är öfverlemnad
åt egare och brukare af jord, torde den senare vara i stånd
att tillförsäkra sin ställning önsklig trygghet, och föreställer sig således
utskottet, att så vida nödig omtänksamhet iakttages, det ifrågasatta
skyddet kan utan afsevärd olägenhet undvaras. Ja, deri
instämmer jag fullkomligt med utskottet. Men för den händelse, att
det blir konkurs, så måste ju lagens bestämmelser i detta fall tillämpas,
och att lagen här är mycket hård och en lucka finnes, det är
en erkänd sak. Jag har varit med om flere dylika konkurser och
vill anföra ett exempel. Inom Lindes domsaga gjorde för någon tid
sedan ett stort bolag konkurs; detta inträffade på våren, vintern
förut hade de under bolaget lydande torparne blifvit ålagda att köra
timmer för bolagets räkning. En person, som hade förlagsinteckning
hos bolaget tog alltsamman, och brukare och torpare fingo ingenting.
Vid sammanträdet hos rättens ombudsman gjorde man försök ätt
inverka på innehafvaren af förlagsinteckningen, att han skulle medgifva
torparne någon ersättning. Men han var hård och sade: det
öfverletnnar jag till domstolen att bestämma. Och domstolen kunde
icke döma honom till att lemna torparne någon ersättning, den hade
icke rätt dertill. Det har nog också inträffat fall, då fordringsegarne
varit medgörliga och af gunst och nåd låtit torparne utfå sin fordran.
Men då lagens föreskrifter äro så hårda, att man måste vädja till
fordringsegarnes rättskänsla framför lagens föreskrifter, så hemställer
jag, om det icke är skäl att göra ändring i lagen.

Det andra momentet afser, att om brukare vidtagit förbättringar
vid gården, han derför skulle få ersättning, och att för detta ändamål
skulle hållas till- och afträdessyn. Jag vet mycket väl, att
Riksdagen icke gerna är med om att skapa tysta förmånsrätter, men
i detta fall tycker jag, att det icke är farligt, ty säkerhet gifves ju,
att gården hålles i godt skick och icke står och förfaller. Och vidare
anser jag, att då jordegarne hafva förmånsrätt i brukarnes egendom,
det icke är för mycket, att äfven brukarne hafva förmånsrätt i jordegarnes.

På dessa skäl ber jag, herr talman att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr Lilienberg: Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

N:o 47.

Angående
ändrad
lydelse af
17 lcap. 4 §
handelsbalken.

(Ports.)

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 47. 2

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, i. m.

Angående
formen för
äktenskaps
ingående.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 39, i
anledning af väckt motion angående formen för äktenskaps afslutande.

I motion n:o 153 inom Andra Kammaren hade herr P. Waldenström
föreslagit:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af nu gällande bestämmelser om formen för äktenskaps
ingående, att äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan,
som det önska, må kunna afslutas inför borgerlig myndighet.»

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar F. Andersson, J.
Anderson och Manicell, som ansett, att utskottet bort tillstyrka åtgärd
i motionens syfte.

Efter föredragning af detta ärende anförde

Herr Waldenström: Då Första Kammaren redan har godkänt
utskottets hemställan och således afslagit motionen, så kan det icke
blifva af någon praktisk betydelse, hvilken utgång frågan får här i
kammaren. Emellertid är saken af så stor betydelse, att jag tror,
att man måste arbeta på den, till dess den går igenom. Att den en
gång slcall gå igenom, det lider intet tvifvel. Styrkan af de skäl,
som kunna anföras för saken, är stor, och styrkan af de skäl, som
lagutskottet anfört mot densamma, är mycket liten. Och det är alldeles
naturligt, att till en rätt saks slutliga segrar bidrager icke blott
styrkan af de skäl, som anföras för, utan äfven svagheten af de skäl,
som anföras mot densamma.

Det måste komma derhän, mine herrar, att man i vårt land icke
vidare skall kunna tvinga kyrkliga handlingar på menniskor, som begära
att blifva befriade från dem. Yi hafva haft tvångsdop. Under
lång tid har man sträfvat för att få bort det. Motståndet har varit
mycket hårdnackadt, men det har måst vika. Man har äfven haft
tvungen nattvardsgång, för så vidt en menniska velat behålla sitt
borgerliga anseende. Man har stridt för att få bort det, och det har
kommit bort. Det har icke skett utan jemmer, men det har skett.
Så skall det också gå med denna kyrkliga handling, som man hittills
lyckats påtvinga personer, som icke velat veta af den.

Det har anförts i Första Kammaren, att det blott är några få enskilda
personer, som vilja blifva af med detta tvång, och att man
icke kan fästa afseende vid dem gent emot den stora allmänheten.
Men, mine herrar, samhället eger icke rättighet att göra orätt mot
en enda enskild person.

Man stiftar lagar för att gagna enskilda menniskor eller för att
gagna samhället. Kan det visas, att en lag icke gagnar någon enskild
menniska och icke heller samhället, så måste det väl vara orimligt

Onsdagen den 6 Maj, f. m. 19 N;o 47.

att stifta den och orimligt att behålla den, i fall den redan finnes. Angående
Har nu staten någon nytta af, att kyrklig vigsel påtvingas menni- formen för
skor? Nej, icke den ringaste. Statens rätt är lika väl skyddad ge- ^nqåench
nom den civila som genom den kyrkliga formen för äktenskap; och ,-p ,
i våra lagar finnes icke någonting, som antyder någon skilnad i gil- ^ ''

tighet eller värdighet mellan civilt och kyrkligt äktenskap. När derför
utskottet säger, att man måste af omsorg om rättsordningens uppehållande
hafva antingen den ena eller den andra formen af äktenskap
som regel och den andra som undantag, så är detta verkligen icke
rigtigt sagdt. Jag har i min motion påvisat, att man i Amerika kan
sluta äktenskap både på borgerligt vis och på kyrkligt vis, det senare
genom vigsel af prest i något af de religiösa samfunden. Begge delarne
hafva samma giltighet, och den borgerliga rättsordningen är
derigenom icke på något sätt hotad.

Kyrkan kan icke heller hafva nytta deraf, att hon tvingar på
menniskor eu kyrklig handling, som de icke vilja hafva. Det var en
prestman i Gefle, som för ett par år tillbaka talade om för mig, att
till honom kommit en man, som ville vigas, men som på samma
gång förklarade, att han icke trodde på kristendomen eller ens på
tillvaron af en Gud. Den kyrkliga välsignelsen räknade han för mindre
än ingenting. »Men hvarför begär Ni då vigsel?» frågade honom
prestmannen. »Jo, svarade han, jag och min fästmö hafva en gång
konfirmerats och gått till nattvarden i statskyrkan, och derför kunna
vi icke inför lagen blifvit äkta makar utan kyrklig vigsel.» Då sade
prestmannen till honom: »Ja, men Ni får väl dock erkänna, att kyrkans
välsignelse kan medföra någon nytta för Er.» — »Nej, sade han,
det kan jag icke, ty jag tror icke på någon sådan välsignelse, och
jag tror icke på någon Gud.» En sådan man kunde nu icke få ingå
äktenskap utan kyrklig vigsel, och det derför att han en gång hade
gått till nattvarden! Kan någon menniska säga, hvad nytta det kyrkliga
samhället eller presten kan hafva af ett sådant tvång? Skall en
kyrklig handling hafva någon betydelse för kyrkan sjelf, så måste
det väl vara sanning i den. Men det är naturligtvis icke sanning i
den, så länge den tvingas på menniskor, som icke vilja hafva den.

Men hafva då kontrahenterna någon nytta deraf, att det kyrkliga
äktenskapet påtvingas dem? Alldeles icke. De blifva endast dess
mera förbittrade mot det kyrkliga samhället.

Utskottet säger vidare, att den gällande formen för äktenskaps
afslutande mellan statskyrkans medlemmar ännu uppbäres af den allmänna
rättsuppfattningen. Det är två anmärkningar att göra mot
detta påstående. Först och främst torde det vara herrarne bekant,
att det icke beror på de enskilda personerna sjelfva, huruvida de
skola vara medlemmar af den svenska kyrkan eller icke. Det har
vid denna riksdag väckts motion om rättighet att utgå ur svenska
statskyrkan utan att uppgifva något annat kristet trossamfund, till
hvilket man ämnade öfvergå. Men den motionen är afslagen. Således
är det t. ex. icke möjligt för utilister och alla andra gudsförnekare
att gå ut ur svenska statskyrkan. Det gifves för dem ingen
dörr att komma derur; de måste vara medlemmar af svenska kyrkan,
och så anser lagutskottet, att den rätta och bästa formen för äkten -

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Angående skaps afsilande för dem är att påtvinga dem kyrklig vigsel, och det
äktemkavs * ^en ^li<^s oc^ frälsares namn, som de förneka. Och hvarför? Jo,
ingående. säger utskottet, derför att kyrklig vigsel uppbäres af den allmänna
(Forts.) rättsuppfattningen. Ja, hvem har sagt någonting deremot? Men att
kyrklig vigsel uppbära af den allmänna rättsuppfattningen kan väl
icke betyda någonting annat, än att ett med kyrklig vigsel afslutet
äktenskap af allmänheten anses såsom ett rigtigt äktenskap, och det
vill väl ingen bestrida. Men jag tror, att den allmänna rättsuppfattningen
kommit derhän, att den äfven anser civiläktenskapet för ett
rigtigt äktenskap. Det torde icke heller lagutskottet kunna förneka.
Men är det ett rigtigt äktenskap, erkändt af det allmänna rättsmedvetandet,
hvad grund kan man då anföra för en lag, som hindrar en
menniska att begagna sig deraf, bara derför, att hon en gång i sin
ungdom blifvit konfirmerad och gått till nattvarden? Pinnes det någon
den ringaste reson i ett sådant stadgande? Jag tror icke, att någon
af kammarens ledamöter skall kunna påstå det.

Hvad för öfrigt angår utskottets yttrande, att den allmänna rättsuppfattningen
anser, att statskyrkans medlemmar skola hafva kyrkligt
äktenskap, så vill jag påminna herrarne om, att jag förra året väckte
motion om att medlemmar af statskyrkan, som icke blifvit konfirmerade
och gått till nattvarden, skulle hafva rättighet att, om de så
önskade, få kyrkligt äktenskap. Men då sade lagutskottet nej. Nu
begär jag, att de medlemmar af statskyrkan, som icke önska kyrklig
vigsel, skola slippa den, och då säger utskottet också nej. Huru
skall man kunna förklara detta. Äfven de, som jag i min förra motion
afsåg, äro medlemmar af svenska statskyrkan, ty de hafva ej
blifvit utstötta derför, att de icke äro konfirmerade och begått Herrans
nattvard der.

Herr talman, jag tviflar icke på, att inom denna kammare så
pass mycken känsla för hvad som är rätt i detta fäll, förefinnes, att
kammaren skall vara med om att bifalla min motion, och derför skall
jag i strid med lagutskottets afstyrkande yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herrar Truedsson, Palm, Höjer, Wallis, Linder,
Beckman, Loven, Wavrinslcy, Gustaf Ericsson från Stockholm, Jakob
Erikson, Ola Bosson Olsson, Hornberg, Svensson från Karlskrona, Bruse,
Olson i Stensdalen, Olsson i Ornakärr, Palm, Hedlund och Vahlin.

Herr Lilienberg yttrade: Mitt svar skall blifva kort. Jag vill
endast upprepa, hvad lagutskottet redan har sagt i sitt betänkande.
Det är en omständighet, som lagstiftaren aldrig kan lemna åsido vid
sitt arbete, och det är det allmänna föreställningssättet, den allmänna
rättsuppfattningen. Förbiser han denna, så riskerar han, att hans
lag icke blir passande för folket, för hvithet lagen skall vara stiftad.
Nå väl. Jag säger, att i denna sak anser jag, att den allmänna uppfattningen,
rättsmedvetandet ännu icke är moget för en sådan lagstiftning,
som den motionären föreslagit och nyss så vältaligt försvarat.
Jag skall be att få erinra honom om ett tillfälle under förra
riksdagen, då han och jag voro tillstädes i ett samfund här i staden,
der man diskuterade frågan om införande af civiläktenskap. Der upp -

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. in.

trädde cn talare, som varit bosatt på landet i flere år, men nu var Angående
bosatt här i staden, och berättade, att till honom kommit personer formen för
och frågat honom, hvad civiläktenskapet var. Sjelfva hade de den flående8
förmodan, att det var ett slags äktenskap, som ingicks på vissa år. .(p0PJf’
Den uppfattningen hade de om civiläktenskapet. Jag tror, att den 1 ''

allmänna meningen ännu icke är mogen för denna sak. Men motionären
har mycket rätt deri, att om man icke vill medgifva civiläktenskapet
såsom fakultativt, såsom han föreslagit, så måste man
lätta utträdet ur statskyrkan, och lagutskottet har också vid denna
riksdag, såsom herrarne torde erinra sig, afgifvit ett betänkande, deri
lagutskottet ville på allt upptänkligt sätt lätta utträdet ur statskyrkan.
Men detta betänkande föll som vanligt på Första Kammarens
motstånd.

Jag måste yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr grefve Hamilton: Jag yrkar afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen. Utskottet har stödt sin framställning på
tvenne skäl. Utskottet säger, att omsorgen om rättsordningens uppehållande
kräfver, att endera formen, antingen den kyrkliga eller den
borgerliga, är den regelmässiga; och utskottet tillägger: »att den nu
gällande formen för äktenskaps afslutande emellan statskyrkans medlemmar,
enligt utskottets öfvertygelse, ännu uppbäres af den allmänna
rättsuppfattningen hos vårt folk.» Såsom fristående satser tror jag,
att dessa uttalanden kunna försvaras, men deremot vågar jag bestämdt
bestrida kausalsammanhanget mellan dessa premisser och utskottets
hemställan.

Lagutskottets ärade vice ordförande har här ytterligare betonat,
att egentligen anledningen hvarför utskottet afstyrkt motionen är utskottets
öfvertygelse, att det. borgerliga äktenskapet skulle strida mot
våra vanor och föreställningssätt. Men hvad säger statistiken om
detta? Sedan 1873 års förordning utfärdats, förekommo i slutet af
1870-talet civiläktenskap till ett antal af mellan tolf o6h trettiofyra
om året, men sedan 1880 års förordning utfärdats, sprang antalet i
ett slag upp till 100 och har sedermera år från år successivt ökats.

År 1889 utgjorde det 272. Det lär väl icke heller vara tvifvel om,
att det fortfarande skall ökas och i ännu högre grad, i samma mån
som lagstiftningen blir tvungen att mer och mer underlätta utträdet
ur statskyrkan. Under sådana förhållanden måste det, just för rättsordningens
skull, te sig såsom ett önskningsmål att förr eller senare
göra det borgerliga äktenskapet till den regelmässiga formen och
låta den kyrkliga vigseln återtaga sin ursprungliga plats såsom ett
frivilligt anlitande af religionens hjelp. Jag instämmer med lagutskottets
vice ordförande deri, att det borgerliga äktenskapet för
närvarande i allmänhet strider mot våra vanor och föreställningssätt,
och jag är äfven öfvertygad, att det skall länge nog strida mot
våra föreställningssätt att göra civiläktenskapet obligatoriskt. Derför
tror jag att det vore ganska välbetänkt att, enligt motionärens förslag
såsom en öfvergångsform, göra civiläktenskapet fakultativt och
låta allmänheten välja den ena eller den andra formen. Derigenom
skall man så småningom vänja sig vid den borgerliga formen för

N:o 47.

Angående
formen för
äktenskaps
ingående.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

äktenskapets ingående och sedermera möjligen utan allt för svåra
brytningar kunna öfvergå till denna form såsom den regelmässiga.

På dessa grunder yrkar jag bifall till motionen.

I detta yttrande instämde Herrar Boethius, Aulin och Nilsson i
Vrängebol.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Då jag anmält mig såsom
reservant, skall jag be att få säga några ord i frågan.

Jag anser, att motionären haft ganska goda skäl för sitt förslag.
Vi veta att många redan nu hafva rättighet att ingå borgerliga äktenskap,
nemligen då den ena kontrahenten tillhör främmande trossamfund
och den andra statskyrkan, men medlemmar af svenska statskyrkan
hafva icke denna rätt. Antag då att den ena kontrahenten
vill utgå ur svenska kyrkan, så eger han rätt dertill, men blott under
vilkor att han öfvergår till något erkändt kristet trossamfund.
Nu är det många, som begagna denna utväg för att få borgerlig vigsel,
men så finnes det äfven personer som icke vilja öfvergå till andrå
trossamfund, emedan de icke utan att ljuga eller skrymta kunna gå
in på dessa samfunds trosläror,'' och då kunna de icke, så länge de
vilja vara upprigtiga, komma ur statskyrkan. Då hemställer jag om
det är lyckligt att genom lagstiftningen hindra dessa från att utgå
eller om det kan vara till gagn för kyrkan att tvinga dem att stanna
qvar, då de icke mera hafva någon aktning för religionen. Jag tror
derför, att det vore klokt att medgifva rätt till borgerligt äktenskap
åt dem, som önska det, men jag är icke för att det skall blifva obligatoriskt,
ty såsom vice ordföranden i utskottet anmärkte, många och
kanske de flesta önska det icke, och må dessa då få behålla sin rätt
att ingå äktenskap inför presterskapet. Jag har varit med vid ingående
af flera borgerliga äktenskap, och anser dem lika högtidliga,
och dessutom finnes det ju intet hinder för dem, som önska det, att
derjemte underkasta sig en religiös ceremoni.

På dessa grunder kan jag icke annat än yrka bifall till motionen.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Ekman: Det kyrkliga äktenskapet, sådant det nu förefinnes
i vårt land, räknar sina anor från den katolska tiden, då, såsom vi
alla nogsamt veta, äktenskapet betraktades såsom ett sakrament och
såsom sådant låg helt och hållet i presternas hand. Men vid reformationstiden,
då man kom till andra begrepp om sakramenten, afskaffades
äktenskapets sakrament hos oss, men naturligtvis bibehölls
ändå bestämmelsen om äktenskapets afslutande inför kyrklig myndighet.
Äktenskaps ingående är dock att betrakta allenast såsom en
borgerlig handling, och då borde den också rätteligen afslutas inför
borgerlig myndighet, naturligtvis en hvar obetaget, som deraf känner
behof, att helga denna borgerliga handling såsom alla andra med
bön. Men om i detta fall från statens sida påtvingas religiösa ceremonier,
dödar detta aktningen för religionen. År man sålunda ange -

Onsdagen den 6 Maj, f. m. 23 N:o 47.

lägen om att religionen blir en verklighet bland vårt folk, måste Angående
mån lemna frihet i detta afseende. Ty det är endast genom en
sådan frihet de religiösa sanningarne kunna få någon betydelse för ingående.
den enskilda personens samvete och hjerta. Denna sanning är så (p0rts.)
enkel och påtaglig, att den borde kunna erkännas af hvar och en.

Den förste talaren sökte visa, huru man steg för steg sökt vindicera
åt individen rättighet att utan kyrkligt tryck få åtnjuta en
mängd rättigheter, och jag tror vi måste komma derhän äfven i afseende
å äktenskapet, så att vi få det till en borgerlig handling, som
det rätteligen är.

För min del skulle jag helst vilja hafva infördt obligatoriskt
civiläktenskap, men jag tror, i likhet med grefve Hamilton, att vårt
folk ännu icke är moget derför, men då bör man åtminstone gifva
frihet att välja mellan det borgerliga äktenskapet och det kyrkliga.

I vårt land finnes det hundratals församlingar, hvars medlemmar icke
utgått ur statskyrkan, utan legalitet tillhöra densamma, men som
dock icke vilja hafva något med statskyrkan att skaffa. .Må dessa
beredas tillfälle att inom sina församlingar begå de religiösa handlingar
som de önska. Derigenom vinnes frihet. Och må de, som
icke vilja hafva äktenskapets ingående förenadt med någon religiös
handling, slippa det; ty om man tvingar detta på dem, kan man
förstå, huru de skola känna det. Icke blir resultatet vördnad eller
tacksamhet, det är visst, utan ovilja och hat.

Jag vill också be, att man i detta fall måtte öfva barmhertighet
mot statskyrkans tjenare, ty de kunna icke finna det uppbyggligt att
behöfva läsa en mängd böner öfver personer, som rent af.undanbedja
sig det. Jag har sjelf varit tjenstgörande prest och varit satt i det
predikamentet att nödgas uttala hvad handboken säger öfver personer,
som sagt mig rent ut, att de icke frågat derefter. Man må
derför tillse, att statskyrkans tjenare slippa uttala Guds ord öfver
dem, som icke vilja höra det eller icke tro derpå.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till motionärens
förslag.

Herr Petersson i Boestad: Trots de talrika instämmanden, som
gjorts med motionären, vågar jag anse att ett sådant förslag, som
ånyo framlagts för Riksdagen af denne man, hvilken från vissa håll
anses såsom en reformator och auktoritet i kyrkliga och religiösa
frågor, förtjenar att allvarligt bemötas. Den urgamla kristliga seden
af kyrklig vigsel och välsignelse bör man icke göra till en blott godtycklig
handling, '' som får undvaras af den, som så önskar. Enligt
min åsigt bör man gå varsamt tillväga vid dessa frågor och ej söka
bibringa folket den uppfattning, att denna kristliga akt kan utan
skada för staten och den religiösa känslan undvaras. Man bör ej
vara allt för undfallande för religionsföraktet och religionslösheten,
äfven i afseende på denna allvarliga och för hela lifvet betydelsefulla
handling. De amerikanska lagarne äro icke efterföljansvärda
för oss i detta afseende, ty det har visat sig, att de icke alltid burit
goda frukter. Vi veta huru lätt det i den stora amerikanska repu -

N;o 47. 24 Onsdagen den 6 Maj, e. m.

Angående bliken går för sig att ingå och upplösa äktenskap, och dessa exempel
formen för höra utgöra en varning för oss.
ingående* Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr 01''sson från Stockholm: Jag vill endast be att få instämma
med grefve Hamilton i hans senaste anförande.

Herr Biilow: Herr talman! Herr Waldenström yttrade, att han
snart skulle återkomma med sin motion. Med den kännedom man
har om den ställning,_ som Första Kammaren och många ledamöter
af Andra Kammaren intaga till denna fråga, torde det kanske icke
vara skäl att motionen återkommer förr än om 100 år. Den ståndpunkt,
som här intages af så många, representeras på ett mycket
berömvärdt sätt af herr Petersson i Boestad. Det är synd, att den
mannen inte kan få större medhåll. Man vet att det är länge sedan
presterna hos oss för penningar fingo sälja himlen, saligheten
och Guds nåd. Skulle man nu också neka dem att sälja välsignelsen
vid vigselförrättningar, så vore det ett hardt ingrepp i deras ställning.
De klaga redan nu öfver att tiden är ond, men blefve detta
lagföAlag bifallet, så skulle de nog sända ut en ny basun och förklara
att verldens ända är nära.

Jag har intet yrkande att göra.

öfverläggningen var slutad.

I enlighet med de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
derå och bifall till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit ined öfvervägande ja för den senare
propositionen. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som, med afslag å lagutskottets i dess utlåtande n:o 39
gjorda hemställan, bifaller den af herr Waldenström i ämnet väckta
motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har utskottets nämnda hemställan af kammaren bifallits.

Omröstningen utföll med 104 ja mot 74 nej; och hade alltså
den ifrågavarande motionen af kammaren bifallits.

Onsdagen den 6 Maj, e. m.

§ 6.

Företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 40, i an
ledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 11 § strafflagen.

Herr E. J. Ekman hade i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 109, föreslagit, att följande tillägg måtte göras till strafflagens
18 kap. 11 §.

Upplåter någon bostad åt qvinna, som veterligen bedrifver otukt
såsom yrke, straffes första gången med böter från och med femtio
till och med tvåhundra kronor. Sker det ytterligare, straffes med
fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

I föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation afgifvits af herr Lilienberg, med hvilken
herrar Folke Andersson och Anderson i Tenhult förenat sig, och
hvilken ansett att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta uppgöra och för Riksdagen framlägga
förslag till lag, hvarigenom med straff belägges det förfarande,
att någon åt qvinna, som honom veterligen bedrifver otukt, hyrer
ut lägenhet på vilkor, som innehålla, att han betingat sig andel af
den vinning, qvinnan af sin osedliga lefnad beräknat.

I fråga härom anförde:

Herr Ekman: Herr talman! Det ämne, som denna motion behandlar,
är onekligen af en mycket grannlaga natur, men dock icke
så grannlaga att icke äfven i en lagstiftande församling det må talas
derom. Dessutom berör det en af grundvalarne för ett folks lycka
och sjelfständighet, som är sedlighet och rättfärdighet. Denna min
motion har blifvit af utskottet afstyrkt och af Första Kammaren utslagen,
hvadan det således icke är någon utsigt för att den skall gå
igenom vid denna riksdag. Men jag har dock bedt om ordet för
att säga något litet om motionens syfte. Jag har från åtskilliga håll
hört sådana yttranden om densamma, att jag tror, att många icke
rätt förstå hvad jag åsyftar. Jag skall då först och främst erinra
om att svensk lag icke med straff belägger ett otuktsbrott i och för
sig, så vida det icke sker i förbudna leder eller med minderåriga
o. s. v. Men det är en särskild form af detta osedliga lif, som lagstiftningen
har angripit, och det är hvad som omtalas i 18 kap. 11 §
strafflagen. I denna § läsa vi följande: »främjar någon otuktig lefnad
genom koppleri, eller håller sådant hus, der otukt drifves, dömes
till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.
Qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad, straffas med
fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år». Häraf
finna vi, att lagen med allvar och mycken stränghet angriper just den
form af ett lättsinnigt lefverne, att man håller hus, der otukt bedrifves,
likasom den qvinna, som låter bruka sig i sådant hus. Emellertid

N;o 47.

Om ändring
af 18 kap.
11 § strafflagen -

tf:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

11 § strafflagen.

(Forts.)

Om ändring har det nu kommit derhän, att denna lag för närvarande är alldeles
af 18 kap. kraftlös, åtminstone uppgifves detta vara fallet här i Stockholm.

Man kan säga, att här finnes numera egentligen icke någon, som
håller dylikt hus. Förut funnos egentliga bordeller, men sedan denna
lag kom i all sin stränghet, upphörde det i den formen. Men nu
har man börjat kringgå denna lag så, att det visserligen fortfarande
finnes sådana hus — och jag skulle kunna med vittnen bestyrka, att
dessa hus i Stockholm räknas i många tiotal. Men dot är den skilnaden
på dessa hus nu och fordom, att det då kanske var 8 å 10,
ja, ännu liera dåliga qvinnor samlade i dessa hus, medan det deremot
nu är 1, 2, 3 eller högst 4. Men de värdar och värdinnor, som nu
hafva dessa hus, de hålla icke hus, de hemfalla således icke under
denna paragraf. De hålla icke hus i samma mening som förut, ty
de taga icke den direkta nesliga inkomsten af hvad som der bedrifves,
utan det går under en annan form, i det nemligen dessa olyckliga
qvinnor få betala en oerhörd hyra till dessa värdar och värdinnor.
På det sättet kringgås lagen, så att de kunna säga: vi hyra ut till
den och den, men hålla icke något hus. Men i sjelfva verket ockra
dessa värdar och värdinnor på de eländiga qvinnor, som hos dem vistas.

För att herrarne skola få en liten inblick häri — det är en sorglig
tafla, men jag tror, att det är nödvändigt, att representationen en
gång får se dessa siffror ansigte mot ansigte, för att veta, huru det
står till i vår stad — skall jag meddela några officiella siffror. År
1890 fans det i vår stad 696 prostituerade qvinnor. Jag ber herrarne
observera, att jag sade prostituerade, d. v s. sådana, som polisen har
upptäckt och som äro inrangerade i polisens rullor, som bedrifva
detta usla lif som handtverk och som icke hafva något annat för sig
om dagarna än ett lättjefullt och liderligt lif, och hvilka således äro
alldeles hemfallna åt lasten. Bn af de förnämsta polismyndigheterna
här i staden upplyste mig, att om öfriga qvinnor, som föra en lastbar
lefnad, finnes ingen statistisk siffra, men han trodde, att de som
icke äro inregistrerade hos polisen uppgå till flere tusental. Jag ansvarar
icke för det, men den man, som uttalat den åsigten, är en
sådan auktoritet på det området, att jag tror mig kunna lita på den
uppgift han lemnat. Dessa tusental äro under dagarne sysselsatta
med arbete; de äro t. ex. tvätterskor eller strykerskor, eller stå i
cigarrbutiker eller andra butiker. De hafva sålunda arbete för sig.
Man kan om dem icke säga, att de hafva detta lättsinniga lif till
lefnadsyrke. Men dessa 696, som jag omnämnt, de hafva ingenting
annat att syssla med än att lefva detta usla och eländiga lif, och de
äro inrangerade hos en mängd värdar och värdinnor, som anse sig
på dem draga en ganska betydlig vinst. Om man nu besinnar att
på samma ställe finnes kanske högst 4, så kunna herrarne räkna ut,
huru många hus det skall vara, som hyser sådana olyckliga qvinnor,
och det är ett ganska respektabelt antal. Men det är ej nog med
att på dessa verkligt hemska nästen för sedlig uselhet och sedligt
förderf ett lättsinnigt lif föres, med det samma är äfven förenadt ett
ordentligt lönkrögeri. Man har sagt, när man behandlade nykterhetsmotionerna,
att om man vill undvika lönkrögeri, så skall man
tillåta, att lokalerna hållas öppna tillräckligt länge. Här i Stockholm

Ji:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m,

är det tillräckligt med öppna lokaler, men icke för ty bedrifves bär Om ändring
ett sådant lönkrögeri som jag nämnde, och till Stockholmspoli- q?
sena heder får jag säga, att den särskilt under senare tider börjat i lagen ^''
hålla efter just dessa ställen. Under det förflutna året fingo åtskilliga rports )
al dessa värdar och värdinnor plikta icke mindre än 7,037 kronor.

Då kunna herrarne förstå, att detta lönkrögeri florerar högst betydligt
just på dessa ställen.

Nu har jag med min motion afsett att just komma åt dessa värdar,
så att de icke skola kunna kringgå lagen, och derför har jag
föreslagit, att om någon upplåter hus till qvinna, som veterligen har
skörlefnad som yrke, han skall straffas först med böter och sedan,
med fängelse. Nu säger man, att det icke kan bevisas. Men jag
vill säga, att när polisen redan kan bevisa, att 696 qvinnor äro prostituerade,
när de vidare kunna bevisa, att på dessa ställen utskänkas
spirituösa drycker, så att den kan pligtfälla dem till öfver 7,000
kronor om året, då måtte det väl icke vara svårt att bevisa, att i
det eller det huset finnes sådana qvinnor; och för den händelse husvärden
skulle vara okunnig derom, hvilket ju, derest huset är stort,
är möjligt, kan ju polisen underrätta honom om detta sakförhållande,
för att han må kunna i laga ordning afhysa dem. Men, säger man:
då blir det icke något hus, der dessa qvinnor få tak öfver hufvudet.

Ja, det är just det som är min mening. Antingen böra de återgå
till ordentligt arbete, eller också måste de falla under lösdrifveristadgan
och hemförpassas till sina respektive hemorter eller, om de
tillhöra Stockholms stad, blifva dömda till tvångsarbete. Om t. ex.
en tjuf säger: får jag icke stjäla, så kan jag icke lifnära mig, så är
det ingen, som resonnerar som så: ja, för att han skall kunna lifnära
sig, så må hon fortsätta att stjäla, bara det sker ordentligt. Så gör
man verkligen med dessa qvinnor enligt öfverståthållareembetets
stadgande. De få hålla på med sin handtering på vissa vilkor, såsom
att de skola vara hemma efter kl. 11, att de skola iakttaga de eller
de instruktionerna, som öfverståthållareembetet ålagt dem. Men påminner
oss icke detta om den gamla spartanska lagen, som förbjöd
folk att stjäla, då de nemligen stulo oskickligt; den förbjöd icke
sjelfva stölden; de fingo stjäla, blott de stulo på ett hyggligt och
skickligt sätt. Det var endast det oskickliga sättet att gå till väga,
som var belagdt med straff. På samma sätt kommer nu öfverståthållareembetet
med sin polisförordning och säger: I fån fortsätta ert
lif, men vi skola öfvervaka det, så att det går ordentligt till väga.

Detta är ju något högst ledsamt och bedröfligt, at^ man på detta sätt
skall på administrativ väg rent af omintetgöra en lag, som dock
Konung och Riksdag gemensamt hafva stiftat, nemligen denna lag,
som förbjuder att hålla sådana hus hvarom nu är fråga.

Man har sagt, att den det oaktadt kan tillämpas. Flere jurister
hafva förklarat: vi behöfva ingen annan lag. Men så kommer öfverståthållareembetet
och säger: det får fortgå, så vida de ställa sig vår
instruktion till efterrättelse. Det är detta oefterrättlighetssystem,
som jag velat påpeka.

Hvad angår frågan, om den gamla lagen är effektiv, så kan jag
såsom icke jurist ej afgöra den frågan. Men jag ber att få nämna,

S*0 47. 28 Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Om ändring hvad polismästaren i Stockholm sagt mig och sagt mig icke en gång,
11^straff Utan ^ele'' ^anS öfvertygelse är också, att den nuvarande lagens 18
lagern kap. § borde kunna tillämpas på dessa värdar och värdinnor,

(Forts.) hvarom jag nyss talat, tv, såsom han säger, de hålla faktiskt hus.

Men det förhåller sig så, att de, som skola tolka lagen och särskildt
domarena i Stockholms stads rådstufvurätt, hafva förklarat, att de
icke kunna döma dem på den nuvarande lagen. Ja.g tog mig friheten
att till lagutskottet inlemna ett utdrag, som polismästaren välvilligt
tillhandahöll mig och som visade, huruledes en person, som numera
är död, och hvilken hade ett hus, som helt och hållet beboddes af
dylika qvinnor, hvilket han äfven erkände inför rätten, af rådhusrätten
förklarades icke kunna dömas efter denna paragraf, emedan
han icke höll hus åt dem, utan endast hyrde ut rum åt dem. Han
blef frikänd i rådstufvurätten. Polismästaren vädjade till hofrätten,
äfven der blef han frikänd. Och polismästaren har förklarat, att han
icke kommer att försöka sig på att stämma dylika värdar, då han ju
i alla fall får baklexa.

Det enda, som jag derför önskat, är tillägg till lagen. Huruvida
jag lyckats formulera tillägget, tillkommer icke mig att döma. Det
kan hända, att formuleringen bort vara annorlunda. Men något
måste dock göras.

Nu har lagutskottets ärade vice ordförande jemte några andra
medlemmar af lagutskottet föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t »anhålla att Kongl. Maj:t ville låta uppgöra och för
Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom med straff belägges
det förfarande, att någon åt qvinna, som honom veterligen bedrifver
otukt, hyrer ut lägenhet på vilkor, som innehålla, att^han betingat
sig andel af den vinning, qvinnan af sin osedliga lefnad beräknat.»

På samma gång jag är ytterst tacksam för den välvilja mot saken,
som spåras i denna reservation, så måste jag dock säga, att jag för
min del anser det vara alldeles omöjligt att antaga något sådant, ty
här står »på vilkor, som innehålla, att han betingat sig andel» o. s. v.

_ Det är alldeles klart, att sådant icke kan ledas i bevis. Icke
skifver någon hyresvärd ett kontrakt, hvari säges: så och så mycket
skall jag hafva af den vinst ni gör på detta nesliga yrke. Men jag
har tänkt mig -— nu är det ju för sent då frågan är fallen i Första
Kammaren — att man möjligen kunde ingå till Kongl. Maj:t med
en skrifvelse och anhålla, att han måtte, på sätt som honom synes
lämpligt, framlägga ett lagförslag i förevarande fall. Ett sådant yrkande
kan jag emellertid icke göra nu, då, som sagdt, frågan är förfallen.

Genom den lilla öfversigt, som jag lemnat öfver förhållandena
här i Stockholm har jag verkligen nödgats framdraga en sorglig sida
af vårt storstadslif. Dess bättre råder icke samma förhållande på
landet eller i småstäderna. Men jag ber vördsamt och ödmjukt få
lägga kammarens ledamöter på hjertat, att något måtte göras i denna
sak, på det att, om vid en annan riksdag denna fråga i en annan
form skulle framkomma, man kunde hoppas på ett välvilligt mottagande
af den motion, som då kan blifva väckt, icke blott i utskottet
utan äfven om möjligt i kammaren. Det gäller härvidlag i synnerhet
att rädda vår ungdom från att indragas i detta usla och nesliga Rf,

Onsdagen den 6 Maj, f. m. 29

och det gäller att rädda dessa arma qvinnor. Man kan kanske tycka,
att jag genom min motion skulle hafva velat trampa ned dem. Nej,
jag ville med min motion räcka dem en hjelp, bestående deri, att
de måtte tvingas att återgå till arbete, till ett ordentligt arbete. Jag
tror nemligen att ett af vilkoren för deras upprättelse är att de börja
arbeta. Men att från morgon till qväll hängifva sig åt synd och
last samt att upptaga en del af dagen med att sofva och dricka för
att upphetsa sina lidelser, det är något, som vi böra hjelpa dem ifrån.
Jag tror axt lagen i det fallet bör komma dem till hjelp.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Vahlin: Jag skulle kunna instämma i motionärens för slag,

om deri funnes några ord till, som jag saknar. Jag skall be
att få läsa upp förslaget, såsom det med detta tillägg skulle låta; »Upplåter
någon bostad åt qvinna, som veterligen bedrifver otukt såsom
yrke eller åt man, som veterligen genom olustigt lefverne uppmuntrar
qvinna att drifva ett dylikt yrke, straffes» etc. Då motionären i sitt
förslag icke har denna punkt, som jag skulle vilja hafva insatt der,
skall jag be att få yrka afslag å motionen och bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lilienberg: Jag skall blott be att få upplysa, att de ord

i min och herrar Anderssons reservation, mot hvilka motionären framstält
anmärkning, innehålla ett tryckfel, som icke blifvit rättadt. I
stället för orden »på vilkor, som innehålla» skulle det heta, »på vilkor,
som innebära».

Herr Björkman: Jag skall be att till alla delar få instämma

i motionens syfte.

Jag tror icke den dag skall vara långt borta, då allmänheten
skall högt protestera mot de förhållanden, som existera, i synnerhet
här i Stockholm. Det är förskräckliga saker, som motionären antydde,
och jag skall derför, som sagdt, be att få instämma i det
syfte, som i motionen angifves.

Herr Ekman: Jag har visserligen afstått från att göra något
yrkande, just derför att jag ansåg, att min motion icke skulle gå
igenom och att reservationen var omöjlig. Men efter den upplysning,
som herr Lilienberg lemnat, kommer reservationen att blifva något
helt annat, och jag skall derför nu be att få yrka bifall till densamma,
på det Andra Kammaren må blifva satt i tillfälle att i denna
vigtiga fråga afgifva åtminstone en opinionsyttring.

Häruti instämde herrar Jakob Erikson, Nordin, Waldenström,
Olsson i Ornakärr, Broström, Anderson i Hasselbol, Nilsson i Vrängebol
Olsson, i Mårdäng och Halvar Eriksson.

Herr Wester yttrade: Då motionären slutade sitt första an förande

med att förklara, att han icke ville göra något yrkande, hoppades
jag slippa att å lagutskottets vägnar uppträda i denna alldeles

N:o 47.

Om ändring
af 18 kap.
11 § strafflagen.

(Forts.)

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Om ändring icke behagliga sak. Men då han sedermera ändrat sig och yrkat bifffal1
tin reservationen, ber jag att få säga några ord.

11 § strafflagen.

(Forts.)

Jag behöfver icke vidare gå in på sjelfva saken — jag antager,
att herrarne hafva reda på lagutskottets betänkande — än för så vidt
det kan vara fråga om att antaga reservationen. I detta hänseende
vill jag fästa uppmärksamheten på, att motionären yrkat, att det
skulle stadgas straff för dem, som upplåta bostad åt qvinna, som veterligen
bedrifva otukt såsom yrke. Han har således uttryckligen
begränsat saken så, att det blott skulle vara fråga om qvinno!'', som
drifva ett osedligt lif såsom yrlie. Men reservanterna hafva gått ett
betänkligt steg längre, och ett steg, som enligt mitt förmenande icke
kan föranleda till en lag i ämnet. De hafva nemligen yrkat, att
Riksdagen ville i skrifvelse anhålla att Kongl. Maj:t ville framlägga
ett förslag till lag, som stadgar straff för den, som upplåter bostad
åt qvinna, som honom veterligen bedrifver otukt. Det är någonting
annat än hvad motionären yrkat. Han inskränker förhållandet till en
viss klass af qvinnor, men reservanterne utsträcka det till alla, som
föra ett osedligt lif. Det är enligt mitt förmenande att gå allt för
långt och jag yrkar derför bifall till utskottets betänkande.

Herr Tliestrup förenade sig med herr ^Vester.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Jag tror, att den före gående

talaren, som läste upp en del af reservationen, borde hafva
läst den till slut; han hade då kanske kommit till ett annat resultat
än det, hvartill han kom. Om man fortsätter att läsa, der han slutade,
står det: »på vilkor, som innebära, att hon betingat sig andel
af den vinning, qvinnan af sin osedliga lefnad beräknat». Det vilkoret
är med, och jag anser derföre att han borde hafva läst reservationen
i sammanhang för att få saken klar.

Äfven jag medgifver, att detta ämne är mycket obehagligt, och
jag skulle helst önska att vi sluppe hafva det före här. Men då
motion i saken är väckt och det är en känd sanning att på detta område
försiggå saker, som jag tror att vi alla ogilla, bär jag icke kunnat
med tystnad förbigå det i lagutskottet, utan jag bär med min
reservation velat åtminstone tillkännagifva att jag icke gillar förhållandet,
såsom det nu är. Hvad som skall göras och huru det skall
göras, derom kan man hafva mycket olika tankar. Men jag tror att
det är lagstiftarens eller representationens pligt att äfven i detta fall
vaka öfver samhället, så att det icke föraerfvas genom osedligt lif
och att icke tillåta sådant, som kan vara förderfbringande för, jag
vågar säga, staten. ''

Jag vill icke framställa något yrkande om bifall till motionen
och ej heller till reservationen, men jag har velat uttala min mening,
att jag anser, att något måste göras, ehuru jag är mycket osäker om
hvad som skall göras. Jag skall icke för närvarande göra något
yrkande.

Herr Lilienberg: Det förhåller sig så, som den siste talaren

anmärkte, nemligen att om man läser reservationen i sin helhet, det

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

N:o 47.

tydligen bör framgå, att reservanterna icke velat gå längre än motionären
afsett i afseende på de personer, hvarom här är fråga. Man
har afsett att säga detsamma, som motionären sagt, då han begagnat
uttrycket: qvinna som bedrifver otukt såsom yrke. Jag tror att detta
skall framgå af reservationens innehåll, der det talas om qvinna, som
bedrifver otukt och det det i slutet talas om den vinning, qvinnan af
sin osedliga lefnad beräknat.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag skall be att få instämma

med herr Lilienberg och derjemte yrka bifall till reservationen.

I likhet med herr Lilienberg vill jag påpeka att, efter den rättelse,
som i reservationen vidtagits, här icke är fråga annat än om sådana
qvinnor, som bedrifva otukt såsom yrke och för vinnings skull.
Jag tror således att reservanterna varit fullt berättigade att framlägga
denna reservation, likasom jag tror, att de icke gått längre än motionären.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Herr Wester: Jag har, då jag talat om reservationen, icke

nämnt något om den sista delen deraf, emedan jag icke trodde att
det skulle behöfvas. Det, som står förut, synes mig nemligen vara
tillräckligt för att afgöra, hvilka personer enligt reservanternas förslag
lagen afser, och det är sådana qvinnor, som bedrifva otukt. Hvad
den senare delen af reservationen beträffar, innehåller den bestämmelser,
under hvilket förhållande en person, som upplåter bostad åt sådana
qvinnor, skall kunna straffas, och att förhållandet, såsom det af
reservanterna formulerats, skulle vara, att han upplåter lägenhet på
vilkor, som innebära att han betingat sig andel af den vinning, qvinnan
af sin osedliga lefnad beräknat. Den vinningen skulle naturligtvis
bestå i den höga hyran. Det är en känd sak, att sådana
qvinnor måste betala högre hyra än andra dels till följd af deras
osäkra ställning, dels till följd af det obehag, som är förenadt med
att hafva dem i huset. Men det är icke godt att säga, om den högre
hyran innebär en bestämmelse om andel i deras vinst. Det torde
derför vara vanskligt att begära, att Kongl. Maj:t skall framlägga
ett lagförslag, som är beroende derpå, huru vida hyresvärden får del
af den vinning, som qvinnan af sitt yrke beräknat, desto hellre som
den beräknade inkomsten i allmänhet torde vara betydligt högre än
den verkliga.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman: Då en tvist synes uppstå angående uttrycket

»såsom yrke», i det att vice ordföranden i lagutskottet anser det vara
till fyllest utan det uttrycket, och en annan ledamot i lagutskottet
anser att, om man vill få fram min mening, man bör sätta dit orden
»såsom yrke», anhåller jag, herr talman, att få ändra mitt förslag så,
att Riksdagen i skrifvelse måtte anhålla om följande nemligen, »att
Kongl. Maj:t ville låta uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag
till lag, hvarigenom med straff belägges det förfarandet, att någon åt
qvinna, som honom veterligen bedrifver otukt såsom yrke, hyrer ut

Om ändring
af 18 lcap.
11 § strafflagen.

(Forts.)

Nso 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Om ändring lägenhet på vilkor, som innebära, att han betingat sig andel af den
af 18 kap. vinning, qvinnan af sin osedliga lefnad beräknat.»

Och anhåller jag om proposition å detta yrkande.

11 § strafflagen.

(Forts.)

Herr Svanberg: Jag hade verkligen icke tänkt uppträda i

denna sak, som mindre väl lämpar sig för en offentlig diskussion,
men jag har blifvit tvungen just genom den diskussion, som i dag
förts här i kammaren. Jag torde icke behöfva försäkra, att jag lika
mycket som motionären önskar förändring i det missförhållande, han
med sin välmenta motion velat afhjelpa. Jag ber dock kammaren
vara betänksam, innan den fattar sitt beslut och ingår till Kongl.
Maj:t med en skrifvelse om åstadkommande af ett sådant lagförslag,
som reservationen, äfven sådan den nu blifvit modifierad, innehåller.
Enligt mitt förmenande skulle, om ett sådant lagförslag komme till
stånd, samma förhållande inträffa, som nu i fråga om 18 kap. 11 §
strafflagen eller att, såsom motionären klagar, lagen ej blir tillämpad
eller kan af domrarne tillämpas. Det är sämre att hafva en lag, som
icke kan tillämpas än att lagen icke alls finnes. På denna af mig i
korthet anförda grund ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
derå och bifall i stället till det af herr Ekman under öfverläggningen
senast framstälda yrkande; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller
hemställan, röstar

lagutskottets

Ja;

dess utlåtande n:o 40 gjorda

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Ekmans under öfverläggningen senast framstälda förslag.

Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 97 ja mot
76 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 2 (i samlingen n:o 19), i anledning af väckta motioner om förändringar
i lagstiftningen angående försäljning af vin och maltdrycker.

Punkten 1.

Bifölls.

33 N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

I punkten 2 hemstälde utskottet att Andra Kammaren måtte för
sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att § 7 mom. 2 i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående
försäljning af vin och maltdrycker in. m. må erhålla följande förändrade
lydelse:

»Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i det län, der fartygets rederi har sitt
hufvudsäte. Sådan utskänkning må endast ega rum till förtäring ombord
å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid
land, allenast ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal
intaga måltid; egande Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att jemväl i öfrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de
inskränkningar, som kunna finnas nödiga.

I fråga härom anförde:

Herr Olsson i Åttersta: Såsom motionär i frågan har jag natur ligtvis

intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets förslag,
men jag beklagar att utskottet så sent inkommit med sitt betänkande,
att föga hopp förefinnes att ärendet kan komma att afgöras af medkammaren.
Det torde kanske vara möjligt, men föga hopp finnes att
det skall kunna medhinnas så här sent på riksdagen, så att vi nog få
tills vidare behålla detta oefterrättlighetstillstånd. Jag har intet annat
yrkande än om bifall.

Herr Bratt: Som herrarne finna utaf utskottets betänkande, har

vid detsamma blifvit fogad såsom bilaga en skrifvelse från jernvägsstyrelsen
till Kongl. Maj:t. Denna skrifvelse mottog utskottet först
den 21 april. Det kunde då icke, när betänkandet måste vara beroende
på innehållet i denna skrifvelse, hastigare än nu skett, inkomma
med sitt utlåtande. Jag ber således för kammaren få framhålla, att
det icke har varit möjligt för utskottet att göra det hastigare. Betänkandet
skrefs på två dagar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle
kammarens sålunda fattade beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.

§ 8.

Till behandling förekom vidare konstitutionsutskottets utlåtande Angående
n:o 10, i anledning af väckta motioner för valrätt till Andra Kam- ändrade bemaren.
^fiTaZn *

1 ofvan angifna syfte hade vid innevarande riksdag inom Andra vilkoren för
Kammaren blifvit väckta fem, till konstitutionsutskottet hänvisade valrätt till
motioner, nemligen n:o 7 af herr P. Waldenström, n:o 38 af herr Andra KamP.
G. Petersson i Brystorp, med hvilken herr Joll. Nydahl instämt, marenn:o
131 af herr J. A. Johansson i Strömsberg, n:o 165 af herr
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 47. 3

N:o 47.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilhören
för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

O- Erickson i Bjersby samt n:o 177 af herr J. Manicell; och hafva i
syftet af denna sistnämnda motion instämt herrar Richard Gustafsson,_
Gustaf Ericsson, Olof Olsson, P. J. M. Erilcson, Magnus Höjer, Edvard
Wavrinslcy, Curt Wallis, Joll. Johansson, J■ A. Fjällbäclc, Fridtjuv
Berg, Hugo E. G. Hamilton, Ernst Beckman, N. Linder, Sixten
von Friesen, Smil Hammarlund, A. E. Nordenskiöld, Henrik Hedlund,
E. J. Ekman, Anton Hahn, E. A. Zotterman, Christian Bulow, J■ H.
G. Fredholm, Edv. Svensson, Adolf Aulin, P. A. Bomberg.

I dessa motioner hade föreslagits, af herr Waldenström:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta samt för Riksdagen till grundlagsenlig
behandling framlägga förslag till sådana ändringar i § 14 riksdagsordningen,
som kunna motsvara rättvisa kraf på utsträckning af
den politiska valrätten;,
af herr Petersson:

att 14 § riksdagsordningen måtte erhålla följande förändrade lydelse: Valrätt

tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens angelägenheter röstberättigad man;
af herr Johansson:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville efter föregående utredning inför densamma framlägga
förslag till ändrad lydelse af 14 § riksdagsordningen, i syfte
att bereda valrätt till Andra Kammaren åt s. k. lägenhetsinnehafvare
och delegare i bostadsföreningar, så snart deras innehafvande lägenheter
eller bostadsandelar uppgå till ett taxeringsvärde af minst
1,000 kronor;

af herr Erickson:

att i § 14 rikdagsordningen måtte i grundlagsenlig ordning införas
bestämmelse derom, att den valrätt, som enligt samma § tillkommer
den, som på viss tid arrenderar jordbruksfastighet med bestämdt
taxeringsvärde, äfven skall tillkomma den, som under samma
tid på arrende innehaft och fortfarande innehar dylikt arrende;

samt af herr Mankell, att Riksdagen för sin del måtte antaga till
hvilande för grundlagsenlig behandling följande förslag till ändring i
§§14 och 17 i riksdagsordningen.

§ 14.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Valrätt tillkommer inom den Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han besatt är, en hvar kommun, der han bosatt är, hvarje
i kommunens allmänna angelägen- svensk medborgare, som uppfyller
heter röstberättigad man, hvilken de i § 26 stadgade vilkor för valantingen
eger eller, med stadgad barhet, från och med början af
åborätt innehafver fast egendom på kalenderåret efter det, han fylt
landet eller i stad till ett taxerings- tjuguett år.
värde af minst ett tusende riksda -

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

ler, eller för lifstid eller för minst
fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande
sex tusen riksdaler, eller
ock erlägger till staten bevillning
för en till minst åttahundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

17 mom. 2.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna
gällande röstländger, som böra innehålla
anteckning om dem, hvilka
enligt § 14 valrätt tillkommer.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de röstlängder öfver
valberättigade vid riksdagsmannaval
till Andra Kammaren som af
kommunalnämnder eller magistrater
böra upprättas.

Utskottet hemstälde:
l:o) att a) herr Mankells motion,
tf) herr Peterssons motion,
c) herr Waldenströms motion, och
cl) herr Johanssons motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
2:o) att med anledning af herr Ericksons motion Riksdagen till
hyllande för vidare grundlagsenlig behandling antager följande förslag
till förändrad lydelse af

Riksdagsordningen.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom
på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen
riksdaler: eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar, eller under
minst fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande sextusen
riksdaler, eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst
åttahundra riksdaler uppskattad årlig inkomst.

Reservationer emot utskottets hemställan hade anmälts:
af herr Bergius;

af herr Ljungman, som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall
till herr P. G. Peterssons motion;

af herrar G. Elowson, J. Bengtsson i Gullåkra, And. Gast. Björkman,
N. Boström, M. Bahn, W. Vahlin, J.-E. Wikstén, hvilka förenat
sig om följande hemställan:

N:o 47.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vildren
för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj f. m.

»att Riksdagen ville såsom hyllande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förändrade lydelse af § 14 i riksdagsordningen: §

14. Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är,
en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man,
hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fäst egendom
på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst fem hundra
riksdaler eller eger på annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under
minst fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen riksdaler,
eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst fem
hundra riksdaler uppskattad årlig inkomst»;

af herr Hedin: »Jag delar den af en motionär, herr Mankell,
yttrade åsigt, att hvarje census för politisk rösträtt bör afskaffas. Då
emellertid nämnde motionärs förslag ej vunnit något understöd, har
jag förordat, såsom öfvergångsåtgärd, det af herr P. G. Petersson i
Brystorp väckta förslag med den ändring, att ordet ''man’ utbytes mot
''person’»; samt

af herr Johnsson i Thorsberg.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Mankell: Herr talman, mine herrar! Det torde förefalla

mången besynnerligt, och man kan göra sig den frågan, hvarför
en så pass gammal man och så pass gammal politiker, som jag,
hvilken borde hafva öfvergifvit alla illusioner och förhoppningar,
å nyo gjort mig till målsman för en reform, som tyckes hafva så
liten utsigt till framgång, och hvilken under den föregående riksdagen
så godt som enhälligt af båda kamrarne afslogs. Härpå
tillåter jag mig svara, att detta skett i första rummet i följd af min
oafvisliga öfvertygelse, ej allenast om rättvisan i min fordran, utan äfven
om den politiska klokheten, och jag vågar säga nödvändigheten, af
dess snara tillfredsställande. De föregående höstvalen till Andra
Kammaren ingåfvo mig äfven den föreställningen, att inin motion nu
skulle blifva gynsammare emottagen än förut. Och denna förhoppning
har äfven så till vida bekräftats, att 25 andra representanter i
denna kammare instämt i syftet af min motion, att åtminstone en ledamot
af konstitutionsutskottet reserverat sig till förmån för densamma, samt
att derjemte större delen af samma utskotts ledamöter från denna
kammare reserverat sig för en ytterligare utsträckning af den politiska
rösträtten. Man bör således kunna hysa den förhoppning, att dylika
motioner i framtiden skola röna ändå större understöd. För öfrigt
är jag fullkomligt öfvertygad, att om den nuvarande regeringen och
den nuvarande Riksdagen samt i synnerhet dess Första Kammare få
fortfara på samma sätt, som under den föregående treårsperioden och
under innevarande år, skall deri ligga den kraftigaste agitation för
den allmänna rösträtten, man möjligen kan önska sig. Jag hyser således
ingen oro för framgången af denna stora fråga. Tvärt om tror jag
att den kommer att, så att säga, segla fram af sig sjelf, endast det

37 N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

finnes någon, som blåser under elden, så att ångan hålles uppe, och Angående
sköter styret; — och sådana förmodar iag skola finnas ganska mänga, ändrade be-.
aiven om min stamma skulle tystna. fråga om vil Man

tyckes i denna kammare i ej ringa män hängifva sig åt den koren för
tanken, att en sänkning af strecket till 500 kronor eller till det valrätt till
kommunala strecket för närvarande vore tillräcklig. Huruvida denna Andra Kärnåsigt
är berättigad eller icke, vill jag ej afgöra. Men säkert är att
de, som hysa eu sådan åsigt, böra vara betänkta på att skynda så 1 or s J
mycket som möjligt och i synnerhet söka få Första Kammaren med
sig. Ty eljest lean det hända, att det går med denna reform som
med så många andra, nemligen att när man ändtligen blir färdig
med densamma, så ljuder det ödesdigra ropet »för sent». Det lian
hända, att när Sveriges Riksdag en gång blir mogen för 500-kronorsstrecket,
då är det svenska folket moget för den allmänna rösträtten.

Och då lärer ingen dödlig kunna hindra dess genomförande.

Frågan om den allmänna rösträttens — och den politiska rösträttens
''utsträckning i allmänhet — har på senare tider så mycket debatterats
både inom Riksdagen och pressen, att derom är föga nytt att
säga. Jag tror mig derför göra kammaren en tjenst, om jag i riksdagens
sista skede, då så många andra angelägna ärenden trängas om
behandling, icke vidare yttrar mig om den principiella sidan af saken.

Jag får i det afseendet hänvisa till mina vid denna och föregående
riksdagar — särskildt vid förra — väckta motioner. I dessa motioner
har jag efter bästa förmåga sökt framställa de skäl, som tala för mitt
yrkande, och bemöta de invändningar, som mot det samma kunna
göras. De, som ej deraf låta sig öfvertyga, lära väl icke genom någon
slags vältalighet kunna öfvertygas. I afseende på denna fråga
torde de flesta fattat en öfvertygelse, som för tillfället icke lärer
kunna rubbas. Frågan har allt mer tillspetsats till en ren magtfråga.

Det rådande fåtalet lärer icke vilja lemna ifrån sig magten, förrän
en stor samhällsfara hotar. Och visserligen tror jag icke, att för närvarande
en sådan fara förefinnes. Men åt herrarne lemnar jag att
sjelfva bedöma, om en sådan förestår eller icke.

Af nyssnämda skäl vill jag ej heller ingå i någon slags polemik
möt utskottets afstyrkande af såväl min, som öfriga i ämnet väckta
motioner. Dess motivering för afslag är enligt min åsigt så allt
igenom underhaltig, att man ju måste anse såsom nästan en förolämpning
mot denna kammares ledamöter, om jag upptoge densamma
till bemötande och vederläggning. I öfrigt ber jag få hänvisa till
det yttrande jag afgaf i Första Kammaren vid förra riksdagen, då
jag försökte vederlägga ungefär samma skäl.

Det må dock tillåtas mig att ytterligare hämna några ord om en
sak, soin äfven der vidrördes. Somliga tyckas befara, eller föregifva
sig gorå det, att allmänna rösträttens införande hos oss skulle lägga
magten i händerna hos socialister eller i allmänhet hos ytterlighetspartierna.
Ingenting torde dock vara origtigare. Tvärt om måste
allmänna rösträtten anses såsom det kraftigaste vapen mot alla ytterligt
gående åsigter och särskildt mot socialismen. När massorna få
den otvifvelaktiga rättigheten att i riksförsamlingen beakta sina intressen,
skola de äfven förstå det härmed förbundna ansvaret, och

N:o 47.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkoren
för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

38 Onsdagen den 6 Maj, f. m.

till sin egen fördel öfvergifva de visserligen välmenta, men inför don
nationalekonomiska kritiken ohållbara villomeningar, som socialismen
omfattar! I öfrigt utgöra socialisterna i de flesta länder ett försvinnande
fåtal. Det är blott i Tyskland, der samhällsförhållandena äro så ovanligt
svåra, som de spela en rol, ehuru jag tror, att den uppmärksamme
betraktaren äfven der skall kunna spåra en återgång i afseende på
socialisternas inflytande. Men i de fleBta andra länder utgöra de en
obetydlig flock, hvilken visserligen förer ett mycket högt språk och
derför af somlige anses talrik, men hvarigenom de dock ej kunna
dölja sin verkliga svaghet. Så är förhållandet äfven hos oss. Här
finnas socialister egentligen blott i hufvudstäden och i Malmö samt
till mindre antal i Göteborg och Norrköping äfvensom i några mindre
kretsar på landsbygden, i synnerhet i graf- och sågverksdistrikt.
Det bästa beviset på deras ringa antal erbjuder i öfrigt det val till
Andra Kammaren, som i höstas egde rum i hufvudstäden, der de ju
skola vara starkast. Detta ådagalades redan vid det första profvalet,
då socialisterna och de med dem förenade s. k. nydemokraterna ickd*
kunde samla mer än 300 å 400 röster af 1,940 afgifna. När samma
fraktioner sedermera försökte en omröstning på den allmänna rösträttens
grund, visade sig, att af de 60,000 myndige män, som Stockholm
räknar, icke mer än 3,000 infunno sig vid deras valurnor.
Samma förhållande bekräftades i ännu högre grad vid det derpå
följande definitiva valet; ty af de 10,400 personer, som deltogo i detsamma,
tillhörde blott 4—500 socialisterna och nydemokraterna. Och
dock bör man kunna antaga, att bland dessa 10,000 personer åtminstone
1,500, om icke 2,000, voro verkliga arbetare. Nu är det visserligen
möjligt, att socialisterna genom bättre anordningar vid ett kommande
val kunna blifva något starkare; men i alla fall utgöra de en obetydlig
minoritet.

Nej, det är ej i socialismen som arbetarne och massorna skola
finna sitt framtida magtmedel, utan i vida högre grad hos de organiserade
fackföreningarna och de genom dem framkallade massstrejkerna,
hvilka äro fotade på sjelfhjelpens och frihetens grund, då
deremot socialismen är fotad på statshjelpens grund, med undertryckande
i väsentlig mån af den individuella sjelfbestämmelserätien.
Jag vågar derför hysa den uppfattningen, att det hjernspöke man
uppstält såsom en följd af allmänna rösträtten, nemligen socialismens
blifvande öfvervigt, i verkligheten icke finnes till.

I öfrigt ber jag få konstatera, att det nuvarande konstitutionsutskottet
icke gjort någon anmärkning mot den formulering till grundlagsförändringen,
jag uppstält, hvadan man bör kunna antaga, att
densamma i framtiden må anses giltig.

Jag skulle slutligen illa uppfylla mitt kall såsom representant,
icke allenast för de nu röstberättigade, utan äfven för det utestängda
flertalet, om jag icke omnämnde de talrika opinionsyttringar, som
från olika delar af hela riket blifvit mig tillstälda och hvilka kraftigt
och lifligt stödja krafvet på allmän rösträtt. Till dato hafva
inkommit omkring 239 adresser från möten, sällskap och föreningar
af olika beskaffenhet, hvilka enligt ungefärlig öfverräkning represen -

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

tera omkring 40 k 50 tusen myndige män. Dertill måste läggas de
tusental, som demonstrerade den första maj; och äfven om en del af
dem undertecknat adresserna, torde dock återstoden uppgå till ungefär
samma antal. För våra förhållanden äro dock, mine herrar, dessa
siffror ganska betydande! j _

Det kan naturligtvis icke komma i fråga, att jag här skulle vilja
uppläsa dessa adresser. Ja, jag vill icke en gång begära att få uppläsa,
utan endast att få till protokollet såsom bilaga fogad en förteckning
på de föreningar och möten, som anhållit att genom mig få framföra
sina önskningar till Riksdagen. En uppläsning skulle sannolikt för
mycket inkräkta på kammarens dyrbara tid. Dock må tillåtas mig
att lemna några få och'' korta utdrag ur åtskilliga bland adresserna, på
det kammaren må kunna bedöma andan och tonen i desamma.

Från ett folkmöte i Örebro, som räknade öfver 1,000 deltagare,
skrifves till mig: »Mötet protesterar mot intressepolitiken vid

riksdagen. Räddningen från den ekonomiska plundringspolitik, hvarunder
den rättslösa massan suckar, finnes endast i nuvarande klassväldes
upphäfvande; och då kapten Mankells motion om allmän
rösträtt utpekar en fredlig väg att uppnå detta mål, vill mötet instämma
i densamma.»

En aktad förening i Stockholm, bokbinderiarbetareföreningen,
uttrycker sig på följande sätt: »Bokbinderiarbetareföreningen, sam lad

till ordinarie sammanträde, uttalar en skarp protest emot flertalets
inom riksdagen fastslående af de för oss arbetare så betungande lifsmedelstullarne;
äfven vilja vi inlägga en allvarlig gensaga emot den
beslutade inskränkningen af städernas representationsrätt samt likaledes
emot den nu framlagda kompromissen om grundskatteafskrifning
och utvidgadt militärtvång. Då vi arbetare, såsom varande orepresenterade,
icke äro i tillfälle att värna våra egna, ej heller landets
välförstådda intressen, men väl drabbas af följderna af de fattade
riksdagsbesluten, så fordra vi i medvetande af vårt medborgerliga
värde att i likhet med öfriga samhällsklasser få del af den politiska
magten. Såsom vederlag för »det nya systemets» många orättfärdigheter
fordra vi arbetare allvarligt och bestämdt införande af allmän
rösträtt.»

Det kan möjligtvis intressera att höra, hvad de strejkande i Norbergs
bergslag för några veckor sedan skrefvo. Med förbigående af
ingressen, lyder deras adress sålunda: »Yi befara eljest» — nemligen
om icke allmän .rösträtt beviljas — »att det missnöje, som framkallas
genom Riksdagens fortsatta nekande af denna svenska folkets naturligaste
och rättmätigaste fråga, i en kanske allt för snar framtid kan
blifva ödesdiger för vårt kära fosterland. Svenska arbetaren, väl medveten
om sin magt och hvars tålamod blilvit allt för bårdt anlitadt,
då hans tillgångar ej sätta honom i tillfälle söka sin utkomst i ett
annat land med mera naturliga lagar, torde fast sammansluten och
organiserad ej besinna sig, utan kanske, om också bringad till våld,
då ingen annan utväg finnes möjlig, gerna gå sin undergång till
mötes, blott han får sina förtryckare med sig. Under sådana förhållanden
kan vårt land lätt blifva en god pris för en mägtig granne;
likgiltigt för svenska arbetaren, under hvilkens spira han suckar».

Angående
ändrade bestämmelser

i fråga om
vilkoren för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 47.

Angående
ändrade bestämmelser
■
fråga om vil
koren för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj, f. in.

Norrköpings brödraförening skrifver slutligen sålunda: »Och

. kan föreningen ej underlåta att uttala en farhåga för, att ett för ihärdigt
motstånd mot rösträttens utvidgning möjligen, snart nog, kommer
att medföra vådor och olyckor för fosterlandet af mera allvarsam art,
än hvad fienderna till allmän rösträtt tro med dennas införande blifva
'' följden».

Mina herrar! Det är visserligen sant, att det icke vore klokt att
låta skrämma sig af dylika opinionsyttringar. Men lika säkert är
äfven, att det vore lika oklokt att med förakt förbise dem. Jag tror
således, att det vore väl, om denna kammare snarast möjligt lyssnade
till rösterna ur de djupa leden.

Herr talman! På grund af hvad jag anfört, skall jag yrka bifall
till min^ motion. _ Men jag vill tillika tillkännagifva, att, om densamma
vid möjligen blifvande omröstning skulle undanskjutas, jag kommer
att rösta för det förslag till rösträttens utvidgning, som har mesta
utsigt till framgång, vare sig det blir det kommunala strecket eller
500 kronors-strecket, dock med förbehåll att jag derigenom icke på
något sätt anser mig förbunden att upphöra med min verksamhet för
den allmänna rösträttens införande.

Herrar Biilow och Olsson från Stockholm instämde häruti.

''Herr Romberg: Det yttrades nyss, vid behandlingen af envigtig
civillagsfråga, från geflebänken: »Samhället eger"icke rättighet
att göra orätt mot en enda enskild person». Jag skall be att få" använda
dessa ord såsom motto för hvad jag här kommer att säga.
Jag betraktar frågan om röst rätten såsom en ren rättsfråga, i enlighet
med satsen: »Något för något och intet för intet». I enlighet
dermed betraktar jag det ock som en orättfärdighet och en våldshandling,
ovärdig en civiliserad nation, att man tvingar fullmyndiga
och välsinnade medborgare, som icke på något sätt förbrutit sig, att,
utan deras hörande, skjuta tillhopa penningar, under hvad namn och
förevändning det än sker, således äfven då det sker under namn af
beskattning, medan man förmenar samma personer att på något sätt
deltaga i bestämmandet af, huru och för hvilket ändamål dessa penningar
skola användas. Då mitt samvete och min rättskänsla förbjuda
mig att vara med om och understödja ett dylikt tillvägagångssätt,
borde jag rätteligen, särskildt med hänsyn till den rigtning vårt beskattningsväsen
tagit sedan 1888, yrka, att hvarje fullmyndig, oförvitlig_
och sig sjelf försörjande svensk undersåte, det måtte vara man eller
qvinna, skulle tilldelas politisk rösträtt. Men då en sådan reform
ännu icke på länge torde låta sig här genomföra, så skall jag, herr
talman, i förhoppning att åtminstone något i denna rigtning redan nu
skall kunna vinnas, för närvarande inskränka mig till yrka bifall till
herr Peterssons i Brystorp motion med den ändring som af herr
Hedin föreslagits, d. v. s. med insättande af ordet »person» i stället
för ordet »man».

Herr Hederstierna: Den så kallade konservatismen begår i
vårt land fortfarande det misstaget att så långt i dess förmåga står

N:o 47.

Onsdagen den G Maj, , m.

maren.

(Forts.)

motsätta sig hvarje vigtig reform, hvarigenom, då dess förmåga förr Angående
eller senare brister; reformerna blifva större än för samhällets lugna
och jemna utveckling är önskligt. Denna konservatism förbiser, att ^ fråga om
i denna vår verld icke finnes något stillastående, att allt undergår vilkor en för
städse förvandling, och att det, som icke förvandlas till förbättring valrätt till
eller förädling, förvandlas till motsatsen. Den förbiser, att den sanna Andra Karnkonservatismen
i politisk mening är att motsätta sig brådstörtade,
otidsenliga reformer, men befordra tidsenliga och lämpliga och derigenom
ock samhällets lugna utveckling. .Att konservatismen inom vårriksdag
fortfarande drifver denna efter mitt förmenande kortsynta politik,
det ådagalägges derigenom att Riksdagen i år å nyo afslagit den sedan
tiotal af år påyrkade, berättigade fordran på inskränkning i den kommunala
rösträtten. Det ådagalägges ock genom det sätt, hvarpå konstitutionsutskottet
behandlat de vid denna riksdag väckta motionerna
om utsträckning af valrätten till denna kammare. Den begränsning,
som i afseende på denna rätt infördes vid stiftandet af vår nu gällande
riksdagsordning, och hvilken då var lämplig och nödig, var
för visso icke af lagstiftarne afsedd att blifva för all framtid gällande,
och med fog lärer nu icke kunna påstås, att icke en förändring både
kan och bör genomföras, och om denna utsträckning hålles inom behöriga
gränser, kan någon våda deraf för samhället icke vara att
befara. Denna begränsning, sådan den nu finnes affattad, stöder sig,
som kändt är, på en taxering af fastighet och en beräknad viss inkomst
— en grund, som alltid måste vara i viss mån godtycklig eller
beroende på subjektiv uppfattning. Det är således önskligt att nu
finna eu annan mera rationel sådan. Efter min uppfattning erbjuder
sig en dylik grund sjelfmant i den direkta beskattningsskyldigheten
till staten, så att i riksdagsordningen må kunna bestämmas, att
hvar och en, som är skyldig att betala direkt skatt eller bevillning
till staten, också skall vara berättigad att deltaga i valet af folkets
representanter. Denna grundsats är ju redan erkänd och tillämpad i
vår kommunala lagstiftning. Min åsigt härutinnan öfverensstämmer
således, som kammaren behagade finna, med herr Peterssons i Brystorp
mening i detta fall. Men om jag delar hans åsigt i sak, kan
jag dock icke dela den i form, ty enligt hans förslag att endast bestämma
i riksdagsordningen, att den, som har rösträtt i kommunen,
skall också ega valrätt till riksdagen, öfverflyttas denna för Riksdagen
konstitutiva bestämmelse från riksdagsordningen till den civila lagen,
ja, i viss mån till en skattefråga, och dessa vigtiga bestämmelser böra
dock enligt min åsigt vara omgärdade med grundlagens helgd. Jag
kan derför icke tillstyrka kammaren att antaga herr Peterssons i
Brystorp motion. Jag hade önskat att kunna tillstyrka kammaren
att antaga ett förslag, som jag vet blifvit väckt inom Första Kammaren,
och hvilket jag hoppades möjligtvis kunna vinna kammarens
bifall, men efter der nu pågående votering är det mycket ringa utsigt
dertill. Då jag sålunda icke kan tillstyrka herr Peterssons i Brystorp
motion, och det icke finnes skäl att föreslå en skrifvelse i ämnet,
såsom man gjort i Första Kammaren, då Första Kammaren icke antagit
detta förslag, hvadan ett beslut af Andra Katnmaren i denna retning
icke skulle leda till någon påföljd, samt då jag slutligen heller

N:o 47.

Angående
ändrade bestämmelser

i fråga om
vilkoren för
valrätt till
Andra Kam
maren.
(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

icke kan instämma med någon af de öfriga motionärerna, så måste
jag inskränka mig till att uttala den förhoppning, att under nuvarande
riksdagsperiod till hyllande i grundlagsenlig ordning måtte antagas
förslag till sådan förändring af 14 § riksdagsordningen, att med skyldighet
att betala skatt till staten, i öfverensstämmelse med kommunallagens
nuvarande bestämmelser, valrätt till Andra Kammaren äfven
skall vara förenad.

I detta yttrande instämde herrar Ollas A. Ericsson, Folke Andersson,
Nilsson i Skärhus, Göransson, Collander, Lyttkens, Bromée, Axel
Byding, Lovén, Elcströmer, Brmelius, Ekström, Andersson i Lysvik,
Anderson i Hasselbol, Berg från Eksjö, Forsell, Nordin och Norberg.

Herr Elowson yttrade: Jemte sex andra ledamöter af konstitutionsutskottet
har jag deltagit i eu reservation mot utskottets utlåtande
i fråga om politisk rösträtt. Vid denna reservations afgifvande
hafva vi stält oss på historisk grund och dervid tagit hänsyn till den
historiska utvecklingen. Vi hafva utgått från de censusbestämmelser,
som gjorde sig gällande vid den nya riksdagsordningens antagande
och hafva icke inlåtit oss i någon undersökning, huruvida censusbestämmelser
i allmänhet må vara ändamålsenliga eller icke, utan
tagit dem, som fästslogos genom vår nya riksdagsordning, såsom ett
faktum. Vi hafva trott, att dessa förmögenhetsvilkor såsom ett yttre
kännetecken på de fordringar, som man kunde vara berättigad att
ställa på valmännen, voro på sin tid lämpliga och rigtiga. Sedan
dess har emellertid utveckligen gått betydligt framåt. Ett politiskt
streck är fastslaget, och nedanför detta befinnas många medlemmar
af samhället, hvilka i följd af sina kunskaper och sitt intresse kunna
hafva berättigade anspråk på att deltaga i de politiska angelägenheterna.
Vi hafva nemligen funnit genom iakttagelse af den historiska
utvecklingen, att kretsen af de medborgare, hvilka hafva intresse
för samhällets angelägenheter och god vilja att verka för fäderneslandet,
sedan dess väsentligen vidgats.

Konstitutionsutskottet har haft att särskildt behandla en af herr
J. A. Johansson i Strömsberg i detta ämne väckt motion, hvari han
hemstält, att valrätt skulle tillerkännas s. k. lägenhetsinnehafvare
och delegare i bostadsföreningar. Vi ha ansett lämpligt, att personer,
som ega fastighet såsom det heter »på ofri grund», hvilken fastighet
kanske icke erkännes i grundlagens mening såsom fastighet, borde
hafva rösträtt, och hafva derför begagnat uttrycket: »på annans mark
belägen byggnad». Vi hafva nemligen ansett, att personer, som hafva
eu sådan byggnad och få den vid bevillningstaxeringen betraktad
såsom fastighet, men icke i fråga om valrätt till Andra Kammaren,
äro utsatta för en orättvisa. Herr Johansson har hemstält om sådan
valrätt äfven för delegare i bostadsföreningar, men vi hafva icke tilltrott
oss att tillstyrka bifall till detta förslag derför, att lagstiftningen
i detta fall ännu icke är utredd.

Herr Oskar Erickson i Bjersby har föreslagit sådan ändring i
fråga om rösträttsvilkoren, att innehafvare af arrende på obestämd
tid skulle under vissa vilkor få tillerkännas valrätt, nemligen om de

43 N:o 47.

maren.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

innehaft sina arrenden i minst fem år före valet, och om den ärren- Angående
derade jordegendomens värde är taxeradt till 6,000 kronor. Då vi i g ''tämmelser
allmänhet hafva ansett, att en nedsättning af förmögenhetsbestäm- j fråga om
melserna borde inträda, hafva vi tänkt oss, att det egendomsvärde, vilkoren för
som skulle gifva valrätt åt arrendatorerna, borde sättas till 3,000 valrätt till
kronor. Vidare hafva vi ansett, att någon skilnad icke borde göras
mellan dem, som hafva arrendekontrakt för lifstid eller för minst fem
år, och dem, som hafva arrenden på obestämd tid, om nemligen de
sistnämnde innehaft arrendet under en tid af minst fem år.

För egare af fastighet hafva vi ansett, att det taxeringsvärde,
som skulle medföra valrätt, borde nedflyttas från 1,000 kronor till
500 kronor.

Eu synnerligen vigtig kategori bildas naturligtvis af de medborgare,
som skatta för inkomst. Vi hafva ansett, att valrätten beträffande
dem skulle blifva vidgad så, att inkomstbeloppet skulle sänkas
från 800 kronor till 500 kronor, och att en inkomst således af minst
500 kronor skulle berättiga dem att få utöfva valrätt till Andra
Kammaren.

Genom de sålunda föreslagna nedsättningarna af censusbestämmelserna
skulle åtskilliga nya valmän tillkomma, och dessa skulle
helt visst genom sina kunskaper och sina fosterländska sinnen tillföra
de nuvarande valmansgrupperna en förstärkning, hvilken skulle
lända till båtnad för samhället. I följd deraf hafva vi förenat oss
om en formulering af 14 § riksdagsordningen, och jag anhåller nu,
herr talman, få yrka bifall till vår reservation. Jag hemställer således,
att kammaren för sin del måtte såsom hyllande till grundlagsenlig
behandling antaga den ändring af 14 § riksdagsordningen, att
»valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar i
kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst fem hundra riksdaler
eller eger på annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller
under minst fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen
riksdaler, eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst
fem hundra riksdaler uppskattad årlig inkomst».

Häruti instämde herrar Lilienberg, Truedsson, Arhusiander,
Domeij, Björkman, Lundberg, Wifkander, Persson från Arboga, Wihstén,
Bakström, Olsson i Kyrkebol, Jacöbsen, Bratt, ScMning, Bengtsson
i Boberg, Gyllensvärd, Svensson från Karlskrona, Nilsson i Vrängebol
och Olsson i Sörnäs.

Herr Nilson från Lidköping: Vid alla de riksdagar, jag hittills
bevistat, har jag både talat och röstat för en utsträckning af den
politiska rösträtten. Då min ståndpunkt i denna fråga således redan
är känd, skulle jag nu icke hafva begärt ordet, i fall jag icke härtill
fått en särskild anledning. Konstitutionsutskottet har nemligen denna
gång i någon mån brutit mot sina gamla konservativa vanor och

Nso 47.

Angående
ändrade bestämmelser

fråga om vil
koren för
valrätt till
Andra Kam
maren.
(Ports.)

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

verkligen tillmötesgått ett af de framstälda krafven på en reform af
.rösträtten. Men det tuppfjät, som utskottet i sådan rigtning tagit,
är emellertid så litet, att det icke förtjena!'' annat än att skrattas åt,
och gifver en osökt erinran om den romerska skaldens kända ord:
»parturiunt montes» etc. Ty är det väl annat än en ömklig liten
"råtta berget framfödt, då konstitutionsutskottet efter nära 25 års
födslovånda nu bringar fram till verlden ett förslag om tilldelande
af politisk rösträtt åt ett jemförelsevis högst ringa antal arrendator!’,
under det att samma förmån förvägras tusentals andra medborgare,
som med skäl kunna sägas vara dertill lika berättigade. Jag vill
visst icke förneka, att ifrågavarande arrendator!- böra blifva tillerkända
denna rätt. Men icke är det skäl att göra en grundlagsändring
endast till förmån för detta fåtal, så länge man icke vill utsträcka
rättigheten äfven till alla dem, som stå på samma trappsteg
soin dessa båda uti intellcktuelt och ekonomiskt hänseende. Bättre
är då att låta dem allesammans vänta, tills de kunna få följas åt,
och den dagen ligger oss nog närmare än mången nu tror.

Jag vet väl, att frågan äfven donna gång skall falla — likväl
icke, vill jag hoppas, i denna kammare, ehuru i den första — men
den arbetar sig nog fram; ty trots den nu rådande reaktionära strömningen
tviflar jag icke på, att mer än en äfven af de äldre'' bland
oss skall upplefva den dag, då Första Kammaren uppgifvit sitt hårdnackade
motstånd.

Hvad nu beträffar herr Mankells motion om allmän rösträtt, så
kan man väl egna den sin sympati, men dess tid är ännu icke kommen.
Mera politiskt klokt synes mig vara, att röstsrättsreformens
alla vänner inom denna kammare nu sluta sig tillsammans om den
reservation, som af herr Elowson m. fl. blifvit afgifven, och för min
del ansluter jag mig till densamma. Dermed har man också tillgodosett
de nämnda arrendatorernas rätt.

På grund af hvad jag anfört, ber jag, herr talman, få yrka
afslag på utskottets betänkande i alla dess punkter, äfven den sista,
och bifall till den af herr Elowson in. fl. afgifna, vid betänkandet
fogade reservation.

Som tiden nu var långt framskriden, men ännu åtskillige talare
anmält sig vilja _ afgifva yttrande i förevarande ämne, uppsköts den
vidare öfverläggningen till i afton kl. 7.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,3 e. in.

In fidem
Herman Grape.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

N:o 47.

Bil. till lierr Bank el ls anförande it sid. 36—40.

Förteckning öfver de föreningar, sällskap och möten, som genom
adresser understödt hr J. Mankells motion om
allmän rösträtt.

Stockholms län.

Stenhamra rösträttsförening.

Össebygarns rösträttsförening.

Stockholm.

Stockholms arbetareförening.

Södermalms skomakeriidkareförening.

Litografiska föreningen.

Vaxholms rösträttsförening.

Göteborg.

Tobaksarbetareförbundets afdelning.

Bageriarbetarnes fackförening.

Pitpropsarbetarnes fackförening.

Skomakeriarbetarnes fackförening.

Gråstensarbetarnes fackförening.

Korgmakeriarbetarnes fackförening.

Färgeriarbetarnes fackförening.

Skrädderiarbetarnes fackförening.

Möbelsnickeriarbetarnes fackförening.

Målareförbundets afdelning.

Jern- och metallarbetarnes fackförening.

Korkskäreriarbetarnes fackförening.

Spårvägspersonalens fackförening.

Sjömännens afdelning af engelska sjömansunionen.
Skorstensfejeriarbetarnes fackförening.

Kakelugnsmakeriarbetarnes fackförening.

Bleck- och plåtslageriarbetarnes fackförening.

Jemtlands län.

Templet Vårblomman n:o 392.

Näldens rösträttsförening.

Ede rösträttsförening.

Funäsdalens rösträttsförening.

Jönköpings län.

Norrahammars rösträttsförening.

Tranås rösträttsförening.

J önköpings rösträttsförening.

Eksjö rösträttsförening.

Torpa rösträttsförening.

Angående
ändrade bestämmelser

i fråga om
villcoren för
valrätt Ull
Andra Kammaren.

(Ports.)

N:o 47.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vil
koren för
valrätt till
Andra Kam
maren.
(Ports.)

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Skaraborgs län.

fTidaholms rösträttsförening.

-Töreboda rösträttsförening.

Forsviks arbetareförening.

Gefleborgs län.

Goodtemplarlogen n:o 1,181, Hybo.

Idenors rösträttsförening.

Yalbo rösträttsförening.

Långrörs diskussionsklubb.

Vestmanlands län.

Yesterås rösträttsförening.

Uttersbergs rösträttsförening.

Himmeta rösträttsförening.

Föreningen Ihärdig, Skinnskatteberg.

Köpings rösträttsförening.

Bovallens diskussionsförening.

Vestanfors rösträttsförening.

Heds rösträttsförening.

Kungsörs rösträttsförening.

Mölntorps rösträttsförening.

Skinnskattebergs rösträttsförening,
öskeviks blåbandsförening.

Svedevi och Kolbäcks rösträttsförening.

Kalmar län.

Vesterviks arbetareförening.

Kalmar stad.

Kakelugnsmakeriarbetarefackföreningen.

Träarbetarefackföreningen.

Skomakarefackföreningen.

Jern- och metallarbetarefackföreningen.
Tändsticksarbetarefackfö reningen.

Kalmar arbetareklubb.

Grofarbetarefackföreningen.

Murarefackföreningen.

Målarefackföreningen.

Kopparbergs län.

Borns blåbandsförening.

Malungs vestra Finmarks rösträttsförening.
Våmhus diskussionsförening.

Södra Dalarnes rösträttsförening.

Vesternorrlands län.

Indals-Lidens rösträttsförening.

Forsse rösträttsförening.

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Goodtemplarlogen Harmoni, Skönsmon.
Själevads rösträttsförening.

Bohuslän.

Samfundet M. S., Uddevalla.

Uddevalla rösträttsförening.

Södermanlands län.

Lista från Näshult.

Mariefreds rösträttsförening.

Allmänna sjuk- och begrafningskassa!! i Mariefred.

Upsala län.

Upsala typografiska förening.

Kristianstads län.

Tomelilla rösträttsförening.

Nosaby sjuk- och begrafningskassa.

Templet Hammenhögs framtid.

Malmöhus län.

Templet Förposten, östra Espinge.

Skånes rösträttsförening.

Smedstorps rösträttsförening.

Blekinge län.

Karlshamns arbetarering.

Föreningen för allmän rösträtt, Rödeby.

Örebro län.

Askersunds arbetareförening.

Yxhults rösträttsförening.

Haddebo bruk.

Degersfors arbetareförening.

Skogsholms bruks underlydande.

Ångermanlands län.

Bollsta förening för allmän rösträtt.

Länsuppgift saknas för

Grundlogen Förgät mig ej n:o 316.

Östergötlands län.

Vestra Husby rösträttsförening.

Folkmöte i Motala.

Tidesrums rösträttsförening.

Kimstads rösträttsförening.

Norra Vi rösträttsförening.

Lösings härads arbetareklubb.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilkoren
för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. in.

Angående Qvillinge brödraförening.
ändrade be- Björkebergs rösträttsförening.
fråga om vil- Slak® rösträttsförening.
koren för Norrköpings Norra förstads rösträttsförening.
valrätt till Linköpings blåbandsförening.

Andra Kärn- Gårdeby rösträttsförening.

östra Tollstads rösträttsförening.

( or 8) Flistads rösträttsförening.

Asby rösträttsförening.

Norrköpings hamnarbetarefackförening.

Väderstads rösträttsförening.

Svinstads rösträttsförening.

Ekeby rösträttsförening.

Tjellmo rösträttsförening.

Gryts rösträttsförening.

Vikingstads rösträttsförening.

Godegårds rösträttsförening.

Jerstads rösträttsförening.

Appuna rösträttsförening,
örtomta rösträttsförening.

Fogelsta rösträttsförening.

Klockrike rösträttförening.

Ledbergs rösträttsförening.

Viby rösträttsförening.

Sjögestads rösträttsförening.

Sya rösträttsförening.

Kärna rösträttsförening.

Ljungs rösträttsförening,
östra Stenby rösträttsförening.

Stjernorps rösträttsförening.

Rystads rösträttsförening.

Björsäters rösträttsförening.

Hycklinge rösträttsförening.

Risinge vestra rösträttsförening.

Veta rösträttsförening.

Kristbergs vestra rösträttsförening.

Qvillinge rösträttsförening.

Vårdsbergs rösträttsförening.

Kristbergs södra rösträttsförening.

Gammalkils rösträttsförening.

Kaga rösträttsförening.

Drothems rösträttsförening.

Linköpings och S:t Lars rösträttsförening.

S:t Annse rösträttsförening.

Å rösträttsförening.

Rönö rösträttsförening.

Ulrika rösträttsförening.

Ringarums rösträttsförening.

Boxnolms rösträttsförening.

Vreta Klosters rösträttsförening.

\'':o 47.

Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Skällviks rösträttsförening.

Skärkinds rörsträttsförening.
östra Husby rösträttsförening.

Gistads rösträttsförening.

Simonstorps diskussionsförening.

Skedevids rösträttsförening.

Norra Kinda härads blåbandsförening.

Nykils rösträttsförening.

Östra Iiyds rösträttsförening.

Motala hundramannaförening.

Ringarums arbetareförening.

Valaemarsviks rösträttsförening.

Norrköpings målareförbund.

Norrköpings grof arbetareförening.

Vårdnäs rösträttsförening.

Lösings härads rösträttsförening.

Fifvelstads rösträttsförening.

Tjärstads rösträttsförening.

Vestra Hargs rösträttsförening.

Norrköpings jernarbetarefackförening.
Norrköpings Nya arbetareförening.

Hellestads rösträttsförening.

Lösings härads arbetareförening.

Risinge östra rösträttsförening.

Plorns rösträttsförening.

Östra Skrukeby och Lillkyrke rösträttsförening.
Östra Hargs rösträttsförening.

Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om vilJcoren
för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Följande hafva sedermera tillkommit:

Helsingborgs rösträttsförening.

Kretsföreningen Syskonkretsen, Stugun, (Jemtlands län.)
Tidaholms hundramannaförening. (Skaraborgs län.)
Helsingborgs träarbetarefackförening.

Åmmebergs zinkgrufvearbetare. (Örebro län.)

Stuguns östra rösträttsförening. (Jemtlands län.)
Norrköpings pappersbruksarbetarefackförening.

»Sjuk- och begrafningsfonden Idoghet, Norrköping.
Folkmöte i Norrköping.

Vists rösträttsförening. (Östergötland.)

Katrineholms rösträttsförening. (Södermanlands län.)
»Stockholms södra arbetareförening.

Typografiska föreningen i Stockholm.

Säffle rösträttsförening. (Vermiands län.)

Engelholms rösträttsförenings möte.

Grimstads rösträttsförening. (Vermiands län.)

Karlstads rösträttsförening.

Södra Väse rösträttsförening. (Vermiands län.)

Södra Råda rösträttsförening. (Vermiands län.)

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 47.

K:o 47.

Angående
ändrade bestämmelser
i.
fråga om vildren
för
valrätt till
Andra Kammaren.

(Ports.)

50 Onsdagen den 6 Maj, f. m.

Näfveqvarns rösträttsförening. (Södermanlands län.)

Norra Vase rösträttsförening. (Vermlands län.)

’ Örebro, folkmöte.

Söderhamns rösträttsförening.

Vestra Emterviks rösträttsförening. (Vermlands län.)
Stockholms bokbindaresällskap.

Stockholms bokbindareförening.

Vrams och Billesholms rösträttsförening. (Malmöhus län.)
Hallands och Halmstads rösträttsförening.

Valla rösträttsförening. (Södermanlands län.)

Kila östra rösträttsförening. (Vermlands län.)

Mölnbacka rösträttsförening. (Vermlands län.)

Norbergs rösträttsförening. (Vestmanlands län.)

Eda glasbruks rösträttsförening. (Vermlands län.)
Karlskoga. (Örebro län.)

Graninge. (Vesternorrlands län)

Esperöds rösträttsförening. (Malmöhus län.)

Jössefors rösträttsförening. (Vermlands län.)

Storviks rösträttsförening. (Gefleborgs län.)

Kristianstad, folkmöte.

Norrköpings brödraförening.

Vestra Gestriklands rösträttsförening.

Blomskogs rösträttsförening. (Vermlands län.)

Eskilstuna, folkmöte.

Pritsla rösträttsförening. (Elfsborgs län.)

Grästorps rösträttsförening. (Skaraborgs län.)

Kalmar arbetareförening.

Upsala rösträttsförening.

Stockholms utilistiska förening.

Elfsbacka m. fl. rösträttsföreningar. (Vermlands län.)
Ilogstads rösträttsförening. (Östergötland.)

Skara rösträttsförening.

Sundsvall, folkmöte.

Sköfde arbetareförening.

Stockholms södra utilistförening.

Möte i Östersund.

Möte i Mellösa.

Fredriksdals Brödraförening. (Norrköping.)

Möte i Göteborg.

Möte i Varberg.

Maskinist arbetareföreningen. (Stockholm.)

Ai-brå rösträttsförening.

Stockholms Kristna arbetareförening.

Lids rösträttsförening.

Möte i Vestervik.

Nors rösträttsförening.

Sällskapet Redlige Svenskar.

Stockholms Stenhuggare förening.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1891.