RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 46.

Tisdagen den 5 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästförflutna april.

§ 2.

Föredrogoä och bordlädes för andra gången:

lagutskottets utlåtande n:o 43; samt

särskilda utskottets n:o 2 utlåtanden n:is 3 och 4.

5 3.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning lagutskottets Angående
utlåtande n:o 41, i anledning af ej mindre Kongl. Mahts proposition **?ri^J*vissa

sfSdf‘d W*'' I. ™“» del" *f »tenpligfl»?™ den
juni looo an äfven väckta motioner om ändring i samma lag.

Enligt den af kammaren beslutade föredragningsordnin» förekom
nu o o o

§ 1 i förevarande lagförslag.

Härom yttrade

Herr Sven Nilsson: Vid det förhållande, att kammaren i »år
afton eller_ rättare i dag på morgonen afslagit den 27:e §:n, torde det
falla af sig sjelft, att äfven den första paragrafen i samma lagförslag
skall afslås. Jag yrkar sålunda afslag på densamma.

Herr Andersson i Nöbbelöf yrkade äfven afslag å paragrafen.

Vidare anfördes ej. Paragrafen af slogs.

På hemställan af herr Andersson i Nöbbelöf afälogos jemväl
§§ 3 (mom. 1), 6, 27 (mom. 1), 28, 33 (mom. 2 och 3), 34, 52

OCH Oö»

Utskottets i punkten 3 gjorda hemställan förklarades härefter
vara genom kammarens redan fattade beslut besvarad.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 46.

N:o 46.

Tisdagen den 5 maj, f. m.

Angående
ändring i vissa
delar af värnpligtslagen.

(Forts.)

Härefter föredrogs

Punkten 1.

Med föranledande af inom Andra Kammaren ef herr C. A.
Bakström i ämnet väckta motioner, n:is 87 och 181, hemstålde utskottet
i denna punkt:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om och i hvad mån invånarne
i Gotlands län må kunna i fråga om sättet för värnpligtens
fullgörande likställas med rikets öfrig 3 värnpligtige samt för Riksdagen
framlägga förelag i ämnet.

Herr Bokström begärde ordet och anförde: Jag skall anhålla
att få till 1891 års lagutskott betyga min lifliga tacksamhet för den
uppmärksamhet och det tillmötesgående, som utskottet visat min i
år afgifna motion om upphäfvande af den separatlagstiftoing i fråga
om värnpligtens utgörande, som är gällande för invånarne i Gotlands
län. Tillmötesgåendet har icke varit så fullständigt, som jag i min
motion önskat, och som tvenne reservanter från denna kammare tillstyrkt.
Men jag får i alla fall vara tacksam för det erkännande,
motionen fått.

Då jag är synnerligen angelägen att få ett liknande uttalande
från denna kammare, som det Första Kammaren redan beslutit, skall
jag anhålla, att kammaren ville bifalla utskottets förslag. Jag hoppas
också, att detta uttalande skall vara tillräckligt för det hufvuaändamål
jag åsyftat, nemligen att bereda den likställighet med rikets
öfriga invånare, som år nödvändig för att invånarne på Gotland må
i fråga om en så vigtig skyldighet som värnpligten känna sig fullt
och helt såsom svenska medborgare.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Under punkten 2 hemstålde utskottet, att ifrågavarande proposition,
i hvad den afsåge ändrad lydelse af 14 och 25 §§ äfvensom
27 § 2 mom. af värnplEgtslagen den 5 juni 1885 må af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning till en början af § 14 anförde

Herr Andersson i Nöbbelöf; Herr talman! Då det är min
öfvertygelse, att förändringarna i dessa tre paragrafer, som innefattas
i punkt 2, äro ganska betydliga förbättringar af den nuvarande värnpligtslagen,
skall jag anhålla att kammaren ville besluta att antaga
utskottets förslag till lydelse af alla tre paragraferna. Det är
nemligen en stor fördel för de värnpligtige, som vistas utomlands,
att de der kunna blifva läkarebesigtigade och inskrifna utan att behöfva
resa hem för ändamålet. Detta är en så väsentlig fördel, att
jag för den skull yrkar bifall så väl till denna paragraf som till de
båda andra paragraferna.

N:o 46.

Tisdagen den 5 maj, f. ra.

Häruti instämde herr Lasse Jönsson.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef den ifrågavarande
paragrafen godkänd.

Beträffande derefter § 25 yttrade

Herr Wester: Herr talman! De förändringar, som här hafva

skett, äro framkallade af en begäran från sjöministern, och förändringarna
bestå deri, att enligt nu gällande lag skulle i flottan inskrifvas
enligt mom. b lotsar och lotslärlingar, men i det föreliggande
förslaget är denna inskrifning'' utsträckt till dem, som hafva
anställning icke endast vid lotsverket, utan äfven vid fyrinrättningarna
och lifräddningsnnstalterna. Detta har skett på den grund, att de,
som äro anstälde vid dessa fyrinrättningar och lifräddmngsanstalter,
äro företrädesvis sjömän. De anses således hellre böra tjena till
sjös än till lands, och det behöfves sjömän. Den andra förändringen
förekommer i 2:a momentet. I nu gällande lag föreskrifves, att i
flottan skola inskrifvai, bland andra, yrkesmän, som äro för flottan
behöfliga. Men det är uppdagadt, att det behöfves för flottan mer
än egentliga yrkesmän, och derför har ordet »yrkesmän» blifvit utbytt
mot »andra värnpligtige». Jag yrkar bifall till förevarande
paragraf.

Herr Thestrup instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

I fråga slutligen om § 27 mom. 2 anförde

Herr Wester: Jag skall äfven här anhålla att få upplysa om
hvari förändringarna bestå. Liksom i 25 § inskrifningsskyldigheten
för dem, som skola i flottan inskrifvas, blifvit utsträckt, så har här
medgifvits en utsträckning af befrielse från öfning under fredstid.
Mom. b) innehöll förut, att från öfning i fredstid befrias lotsar och
lotslärlingar. Då nu 25 § blifvit utsträckt i afseende å inskrifningen,
så har det befunnits lämpligt att i 27 § befrielse från öfning
i_ fredstid äfven utsträcktes, och derför har mom. a i 27 § ändrats
till den lydelse,, som förefinnes i det föreliggande förslaget. I mom.
b) är gjordt tillägg, nemligen det, att från öfning i fredstid skulle
befrias, de, som efter inskrifning å sjömanshus såsom eldare eller
maskinister under minst ett år varit i dylik befattning använda.
Det anses nemligen, att dessa personer hafva tillräcklig öfning ändå.
Således afse dessa förändringar en utsträckt befrielse från öfning
i fredstid.

Efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition
blef det ifrågavarande momentet af kammaren godkändt.

Angående
ändring i vissa
delar af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 46.

Tisdagen den 5 maj, f. in.

Angående
höjning i anslaget
till beväringsmanskapets
vapen
öfning ar samt
angående
ändring i lagen
om lindring
i rustnings-
och rotering
sbesvären

§ 4.

I ordnirigen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 53,
i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående höjning i anslaget
till beväringsmanskapets vapenöfniDgar m. m., angående anslag
under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af föreslagna
ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt angående ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären af samma
dag och höjning i de under fjerde och femte hufvudtitlarne uppförda
anslag till lindring i nämnda besvär äfvensom inom Riksdagen

väckta förslag i dithörande ämnen.

Under punkten 1 hemstälde utskottet:

att Riksdagen, under vilkor att kamrarne genom sammanstämmande
beslut bifalla såväl hvad Kongl. Maj:t i särskilda till Riksdagen
den 14 mars 1891 aflétna propositioner föreslagit dels angående
ändring i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels
angående afskrifning af de å viss jord hyllande grundskatter m. m.,
dels ock angående ändring i förordningen den 14 september 1883
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst som äfven, med
godkännande i hufvudsak af de deri af utskottet föreslagna ändringar,
Kongl. Maj:ts i mom. II, III, IY och Y här nedan omförmälda
förslag, måtte

dels medgifva,

att 1, 2, 6 och 9 §§ i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 måtte erhålla förändrad lydelse, som
af utskottet formulerats och hufvudsakligen åsyftande att i rustningsoch
roteringsbesvären lindring komme att ega rum att årligen utgå
intill 1892 med trettio procent, för år 1892 med femtio procent, för
åren 1893 och 1894 med sextio procent, för åren 1895 och 1896 med
sjuttio procent, för åren 1897 och 1898 med åttio procent, för åren
1899 och 1900 med nittio procent, allt af dessa besvärs uppskattade
värde, samt från och med år 1901 med hela beloppet af samma värde;

dels ock besluta,

att frälserustjensten äfvensom presterskapets åliggande att vid
inträffande krig utgöra krigsgärd i spanmål skola med ingången af
år 1892 helt och hållet upphöra.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade afgifvits,
bland annat, af herrar Sven Nilsson, O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson,
P. Pehrson i Törneryd, A. Persson i Mörarp, P. Andersson i
Högkil, Gunnar Eriksson, P. Er sson i Vestlandaholm, I. Lyttkens
och C. Persson i Stalleihult, hvilka ansett, att utskottets förslag bort
hafva följande lydelse:

A) att hvad Kongl. Maj:t i förenämnda proposition angående
höjning i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar m. m. föreslagit
icke må af Riksdagen bifallas;

B) att Kongl. Maj:ts proposition angående anslag under riksstatens
femte hufvudtitel med anledning af föreslagna ändringar i
värnpligtslagen den 5 juni 1885 ej må vinna Riksdagens bifall;

X:o 46.

Tisdagen den 5 maj, f. m. o

C) att Kong]. Majt:s proposition angående höjning i det under Angående

fjerde hufvudtiteln uppförda anslag till lindring i rustnings- och höjning % anroteringsbevären
m. m. ej må vinna Riksdagens bifall; sla?.et. tM be''

D) att Riksdagen ej heller må bifalla hvad Kongl. Maj:t i sin ,lapeu7apén proposition

angående förhöjning i det under riks statens femte huf- ofningar samt
vudtitel uppförda anslag till lindring i rustnings- och roteringsbe- angående
SVären föreslagit; ändring i la E)

att af herrar Eliasson och Fjällbäck afgifna motioner angå- äring ”i rust ende

höjning i beväringsmanskapets dagaflöning icke må af Riks- nings- ochrotedagen
bifallas; ringsbesvären

F) att af herrar Johanson i Bastholmen och C. T. Lind samt m'' m

Dahn i ämnet väckta motioner jemväl må af Riksdagen afslås; (Forts.)

G) att Riksdagen — vid bifall till hvad utskottet här ofvan
under momenten A, B, C, D föreslagit — må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i af herrar Söderberg, Eliasson m. fl., Sjö,

Lasse Jönsson m. fl. och Andersson i Nöbbelöf m. fl. väckta motioner
föreslagits, besluta, under förutsättning af motsvarande nedsättning
i de å viss jord hvilande grundskatter,

att 1 och 6 §§ i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 skola erhålla följande förändrade lydelse,
att från och med år 1892 tillämpas:

§ 1.

I rustnings- och roteringsbesvären skall lindring ega rum med
femtio procent af dessa besvärs uppskattade värde, på sätt samt under
iakttagande af de särskilda bestämmelser och undantag, som här nedan
i denna lag omförmälas.

§ 6.

Vid bestämmande af det belopp, hvarmed lindring bör rusthåll
eller rote tillgodokomma, skall följande iakttagas:

a). Beträffande effektiva rusthåll och rotar.

Rusthåll eller rote, som icke åtnjuter understöd, erhåller lindring
med femtio procent af fulla värdet å rustningen eller roteringen,
sadant samma värde i § 2 mom. a) blifvit bestämdt, hvaremot för
rusthåll eller rote, som är i åtnjutande af understöd, hvarom i § 5
mom. 1 förmäles, lindringen skall utgöra femtio procent af allenast
det belopp, hvarmed nyssnämnda värde å rustningen eller roteringen
öfverstiger understödet; kunnande, der understödet skulle uppgå till
lika belopp med eller öfverstiga besvärets värde, sådan lindring, som
i denna lag afses, icke ifrågakomma.

b) Beträffande helvakanta rusthåll och rotar vid kavalleriet, vakanta
rotar vid infanteriet samt vakanta rusthåll och rotar vid båtsmanshållet.

l:o) Der vakansafgiften, med ^beräkning deri jemväl af trosspassevolansafgiften,
då sådan utgår, är lika stor med eller större än

N:o 46.

Tisdagen den 5 maj, f. m.

Angående det här ofvan i § 2 inom. a) bestämda värdera rustningen eller, rohöjning
i an- teringen, skall lindring tillgodokomma rusthåll eller rote, som icke
slaget till be- understöd, med femtio procent af vakansafgiftens eller nämnda

slapTtf■vapen- afgifters sammanlagda belopp, men rusthåll eller rote som är i åtefningar
samt njutande af understöd, enda-t med femtio procent, af det belopp,
angående hvarmed vakansafgiften eller summan af berörda afgifter öfverstiger
ändring i Ja- UDder8tödet; och kommer alltså, der understödet uppgår till lika
äring''?rust- belopp med eller öfverstiger afgifterna, lindring, hvarom i denna lag
nings-

ringsbesvären 2:o) Der vakansafgiften, med inberäkning deri jemväl af trossm-
“■ passevolansafgiften, då sådan utgår, är lägre än det i § 2. mom. a)
(Foits) gatta värde å rustningen eller roteringen, skall den lindring, som,
enligt hvad här ofvan är stadgadt, skolat tillkomma rusthållet eller
roten, om besväret varit effektivt, minskas med skilnaden mellan
nyssnämnda v8rde och afgiftsbeloppet, men skulle denna skilnad vara
lika stor med eller större än berörda lindring, kommer, så länge
detta förhållande fortfar, någon lättnad i rustningen eller roteriDgen
enligt denna lag icke att ega rum.

c). Beträffande lialfvakanta rusthåll och rotar vid kavalleriet
och vakanta rusthåll vid infanteriet.

l:o) Der vakansafgiften för karl, och vid infanteriet jemväl för
beklädnad, remtyg och beväpning, är lika stor med det i § 2 mom.
b) eller c) bestämda värde, skall lindring tillgodokomma rusthåll
eller rote i de fall och efter enahanda beräkningsgrund, som bär
ofvan angående effektiva rusthåll och rotar stadgas.

2:o) Der vakansafgiften för karl, och vid infanteriet jemväl för
beklädnad, remtyg och beväpning, är lägre än det i § 2 mom. b)
eller c) bestämda värde, skall den lindring, som, enligt hvad bär
ofvan är stadgadt, skolat tillkomma rusthållet eller roten, om besväret
varit effektivt, minskas med skilnaden mellan nyssnämnda värde och
afgift, men är denna skilnad lika stor med eller större än berörda
lindring, kommer, så länge detta förhållande fortfar, någon lättnad
i rustningen och roteringen enligt denna lag icke. att ega rum.

3:o) Der vakansafgiften för karl, och vid infanteriet äfven för
beklädnad, remtyg och beväpning, är större än det i § 2 mom. b)
eller c) bestämda värde, skall öfverskottet tilläggas värdet å hela
rustnings- eller roteringsbesväret och lindring å summan häraf, efter
afdrag af understödet, der sådant utgår, tillgodokomma rusthållet
eller roten i öfverensstämmelse med hvad här ofvan angående effektiva
rusthåll och rotar är stadgadt;

att § 9 i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 skall erhålla följande förändrade lydelse:

I fråga om lindring för de Göteborgs stad förut anslagna rotar
inom Säfvedals härad skall gälla hvad här ofvan blifvit stadgadt
beträffande de till Elfsborgs regemente hörande rotar;

H) att Riksdagen må för år 1892 böja det under fjerde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag till lindring i rustnings- och roteiings -

Mo 46.

Tisdagen den 5 maj, f. in.

besvären, nu 1,330,000 kronor, med 886,000 kronor till 2,216,000 Angående
kronor; och höjning i an I)

att Riksdagen må för år 1892 höja det under femte hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag till lindring i rustnings- och rotenngs- skåpet» vapenbesvären,
nu 80,000 kronor, med 20,000 till 100,000 kronor; öfningar samt

angående

samt af herrar N. Petersson och A. P. Danielson, hvilka dels ogillat ändrin9 \ klutskottets
motivering, dels ansett, att beväringsmanskapets dagaflöning
borde bestämmas till 50 öre, oafsedt slitningsersättningen för des.''k. nings-ochrotesmåpersedlarne.
ringsbesvären

m. m.

Efter föredragning af ärendet anförde (Ports.)

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Då jag tager mig friheten
att yrka bifall till den af mig och herr Sven Nilsson m. fl.
afgifna reservation och afslag å utskottets hemställan, kan jag hänvisa
till de skäl, som i reservationen äro anförda. Jag vet mycket
väl, att ett bifall till densamma i dess senare del med säkerhet icke
kommer att föranleda till något Riksdagens beslut, i den mening, att
beslutet skulle komina att sättas i verkställighet. Men man måste
i hvarje fall fasthålla vid den ståndpunkt, som motionären och äfven
kammaren sjelf vid flera föregående tillfällen erkänt såsom den rigtiga,
äfven om detta beslut icke skulle vinna kammarens bifall.

Emedan jag i går icke yttrade mig i diskussionen om värnpligtslagen,
vill jag derjemte nämna att, när jag då röstade för afslag
å den lagen, jag gjorde det icke på grund af den utsträckta
öfningstiden eller ökningen af åldersklassernas antal, ty derhän tror
jag att vi eu gång i allt fall måste komma, utan derför att en reform
af vårt försvar, sammanstäld med en skattereglering, måste i
första rummet gälla vår dyra och olämpliga stam och icke eu för- ^
bättring af värnpligten. Krigsministern omtalade i går huru dyrt i
vårt land det lefvande försvaret var, jemfördt med förhållandet i
andra länder, men hvarpå beror denna dyrhet, om icke på indelningsverkets
stora kostbarhet i förhållande till dess ringa krigsduglighet.
Om man vill få försvaret starkare för samma kostnad som
nu, bör man börja reformera i rätt ända och nedlägga all sin kraft
på att få igenom en organisation i den rigtning, att stammen utbytes
mot något annat.

Detta var grunden för mitt afslag och jag har velat nu angifva
dessa skäl, efter som jag i går icke yttrade mig. Jag yrkar bifall
till reservanternas förslag.

Häruti instämde herr Andersson i Ölsund.

Herr Sven Nilsson yttrade: Herr talman! Jag hemställer,

att i sammanhang med denna äfven de öfriga punkterna i förslaget
måtte få föredragas, samt att för tidens vinnande man måtte slippa
låsa upp och endast nämna de särskilda punkterna.

Denna hemställan bifölls; och sedan i anledning häraf punkterna
II—VII föredragits, erhöll

]V:o 46.

Angående

höjning i anslaget
till’ beväringsmanskapets
vapenojningar
samt
angående
ändring i lagen
om lindring
i rust
nings- och roteringsbesvären

m. m.

(Forts.)

8 Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Nilsson ånyo ordet och anförde: Herr talman! Jag
anhåller om bifall till reservanternas förslag i de delar, som motsvara
de nu upplästa punkterna.

Herr E. G. Boström: Jag skall anhålla om afslag å säväl utskottets
hemställan som reservanternas förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till herr Sven Nilssons m. fl. reservation och dels afslag å såväl
utskottets hemställan som reservationen. Herr talmannen gaf propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och derefter på hvart
och ett af förenämnda två yrkanden; och fann herr talmannen propositionen
på bifall till reservationen hafva blifvit med öfvervägande ja
besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition
. antagits afslag å såväl utskottets hemställan som reservationen,
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition: -

Den, som vill, att kammaren afslår hvad statsutskottet hemstält
i utlåtandet n:o 53 och bifaller den af herr S. Nilsson m. fl. afgifna
reservationen, röstar ö

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets förslag som
reservationen.

Omröstningen utföll med 122 ja mot 82 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 5.

Angående

af&rifnina af i F1.11 afgörantJe förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:r 54, i
de å lass . e . jS, a.( Kongl Maj;ts proposition angående afskrifning af de å
hvilande hyllande grundskatter m. m. äfvensom inom riksdagen väckta

rundskatter förslag i dithörande ämnen.

.Kong], Maj:t, som den 14 mars innevarande år till Riksdagen
afiåtit propositioner angående dels ändring i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885, dels höjning af det under fjerde hufvudtrteln
uppförda anslag till beväringsmanskapets vapenöfningar m. m., dels
anslag under femte hufvudtiteln med anledning af de föreslagna ändringarne
i värnpligtslagen, dels ock ändring i förordningen den 14
september 1883 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
hade i c n till Riksdagen förstnämnde den 14 mars innevarande år afgifven
proposition (n:r 34), under åberopande af bilagdt protokoll
öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att, för den

J):o 46.

Tisdagen den 5 Maj. f. m.

händelse Riksdagen bifölle omförmälda propositioner, propositionen Angående
angående ändring i värnpligtslagen, i hvad densamma afsåge förändrad afs^rifmng_ af
lydelse af 1, 3 och 6 §§, 27 § 1 mom., 28 j, 33 § 1 och 2 mom. samt06 ilande
34, 52 och 53 §§ i nämnda lag, jemväl antaga ett den kong], propo- grundskatter
sitionen bilagdt förslag till lag angående de å viss jord hvilande m- m.
grundskatter och hvad dermed eger sammanhang, (Forts.)

Härförutom hade i förevarande ämne väckts följande motioner,
nemligen

inom, Första Kammaren:
af herr P. M. Söderberg, m. fl., n:o 19; och
af samme motionärer, n:o 37; samt

inom Andra Kammaren:
af herr J. Eliasson, m. fl., n:o 17,
af herr J. A. Sjö, n:o 22,
af herr Lasse Jönsson, m. fl., n:o 29,
af herr H. Andersson i Nöbbelöf m. fl., n:o 52; samt
af herr P. G. Petersson i Brystorp, n:o 36.

Utskottet hemstälde:

A) att Riksdagen, för den händelse kamrarne med sammanstämmande
beslut dels bifölle Kongl. Maj:ts till Riksdagen den 14 mars
1891 aflåtna propositioner angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 i hvad förslaget afsåge förändrad lydelse
af 1, 3 och 6 §§ 27 § 1 mom., 28 §, 33 § 1 och 2 mom. samt 34, 52
och 53 §§ i nämnda lag och om ändring i förordningen den 14 september
1883 angående bevillning af fast egendom och af inkomst, dels
och, med hufvudsakligt bifall till de af utskottet föreslagna ändringar,
godkände Kongl. Maj:ts den 14 mars innevarande år jemväl aflåtna
propositioner angående höjning af det under fjerde hufvudtiteln uppförda
anslag till beväringsmanskapets vapenöfningar och stärkande
af Norrlands försvar samt angående anslag under femte hufvudtiteln
med anledning af de föreslagna ändringarne i värnpligtslagen, måtte
— under förutsättning af motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären
— antaga ett utlåtandet bifogadt förslag till lag angående
afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter och hvad
dermed eger sammanhang;

B) att herrar Söderbergs, Eliassons m. fl., Sjös, Jönssons m. fl.,
Anderssons m. fl. och Peterssons ofvannämnda motioner icke måtte
till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot af herrar
S. Nilsson och O. Jonsson, L. Jönsson, P. Pehrson, A. Persson,
P. Andersson, G. Eriksson, P. Ersson, I. Lytthens och C. Persson
yrkats:

»A) att Kongl. Majds förenämnda proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. m. icke må af Riksdagen
bifallas;

B) att Riksdagen — vid bifall till hvad utskottet under förestående
mom. A föreslagit — må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i herrar Söderbergs, Eliassons m. fl., Sjös, Jönssons m. fl.,

N:r 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

afficriflina af^-nder®®°*13 A- och Peterssons ofvan omförmälda motioner föresla dt

å viss jord Slts> besluta, under förutsättning af motsvarande lindring i rustningshvilande
ocb roteringsbesvären,

grundskatter att i de skatter och utlagor, som, med tillämpning af bestämmelr\
®erna i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 angående nedsättning i

(rorts,) de på viss jord hvilande grundskatter, blifvit nedsatta med trettio

procent, ytterligare nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga
delar af föreskrifterna i berörda kungörelse, från och med år 1892
ega rum med tjugu procent af det belopp, hvarå nyssnämnda nedsättning
beräknats;

att i de fall, der _ nedsättning i skatt eller utlaga enligt kongl.
kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega rum, men icke ifrågakommer
förr än efter 1892 års ingång, nedsättningen bestämmes till femtio
procent af det belopp, hvarå enligt samma kungörelse nedsättningen
skall beräknas; ö

att den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar
i Vestmanlands län från och med ingången af år 1892 nedsättes
med ytterligare tjugu procent af det belopp, hvarå den jemlikt kongl.
brefven den J3 juli och den 25 november 1887 medgifna nedsättning
af trettio procent egt rum; samt

att den ersättning, som jemlikt kong!, kungörelsen den 3 februari
1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af kon°d.
förordningen den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor,
kronotionde, som innehafves under enskild eganderätt, samt
arbets- eller hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom icke blifvit
af statsverket inlöst, skall, under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna
i nämnda kungörelse från och med år 1892 utgå med femtio
procent af räntans belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse
föreskrifves »

Herr Jonsson i Hof begärde ordet och yttrade: Jag hemställer,
att detta betänkande icke måtte behöfva uppläsas, utan endast de
olika littera, hvarunder paragraferna äro införda, uppräknas.

Sedan denna hemställan bifallits samt i följd deraf mom. A och Ii
af utskottets hemställan i ett sammanhang föredragits, lemnades ordet
ä nyo till

Herr Jonsson i Hof, som yttrade: I öfverensstämmelse med
kammarens beslut i föregående fråga tager jag mig'' friheten yrka
afslag å detta förslag och bifall till den af mig, herr Sven Nilsson in. fl.
afgifna reservation.

Herr B. Q. Boström: Jag skall anhålla om afslag å såväl statsutskottets
som reservanternas förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits enligt de olika yrkandena, antog

N:r 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

kammaren det förslag till beslut i ämnet, som innefattades i den af
herr Sven Nilsson m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservation.

§ 6,

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition om ändring i kongl. förordningen
den 14 september 1883 angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst, dels ock en af herr T. TF Forsell väckt motion i samma
ämne.

I detta utlåtande hemstälde utskottet: »att Riksdagen, under förutsättning
att Riksdagen fattar beslut, som sedermera vinner Kongl.
Maj:ts godkännande, rörande nu föreliggande frågor om vissa ändringar
af värnpligtslagen samt afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter äfvensom om viss lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
måtte, med afslag å herr Forsells i ämnet väckta motion, bifalla
hvad Kongl. Maj:t i sammanhang härmed föreslagit rörande
ändringar af § 1 i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst samt § 17 i den vid samma
förordning fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna.»

Herr Forsell begärde ordet och yttrade: Herr talman! Ehuru
naturligtvis mitt förslag till ändring i bevillningsförordningen med
afseende å utgången af gårdagens fråga icke numera bar någon
egentlig betydelse, vill jag dock med några ord söka bemöta utskottets
af slagsyrkande. Jag skall då be att få erinra herrarne om hvad
skattekomitén i denna fråga anfört. Komitén säger nemligen: »när
grundskatterna en gång afskrifvits, fordra rättvisa och billighet att
jordbruksfastighet åsätres samma bevillning som annan fastighet», och
denna skatteprincip har sedermera gillats af alla, som yttrat sig öfver
komiténs förslag, äfvensom af Kongl. Maj:t. Men komitén säger
vidare »att vid sidan af jordens alstrande förmåga förefinnes vid en
ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra beskattningsbara faktorer,
såsom det för rörelsens bedrifvande erforderliga, i inventarier och
kreatursstock nedlagda eller eljest använda kapital, dels ock produkten
af jordbrukarens personliga arbete samt de af honom i hans egenskap
af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde
uttryckta och derför vanligen förbisedda förmåner af allehanda slag.»
Dessa skattefaktorer ha skattekomitén och de, som öfver dess betänkande
yttrat sig, jemväl ansett böra beskattas, men den norm, efter
hvilken denna beskattning skulle utgå, den har man icke vant ense
om. Det principielt rigtiga vore naturligtvis att beskatta dessa faktorer
efter samma system, som man beskattar all annan inkomst, men
detta möter, säga så väl Kongl. Maj:t som ock hörda myndigheter,
vid tillämpningen oöfvervinneliga svårigheter, och bär derför antagits
det skattesystem, som förordats af skattekomiténs ordförande, nemligen
att beskatta dessa faktorer med en särskild inkomstskatt, bestämd
till ett öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens värde. Skatteregleringskomiténs
ordförande ansåg äfven att, på det jordbruksfastigheterna
icke skulle få sken af att vidkännas högre bevillning än andra

Angående
ändringar i
gällande bevillningsförordning,

N:r 46.

Tisdagen den 5 Mai, f. m.

ätdritmr i ffst1ipheter- den för jordbruksnäringen sålunda föreslagna bevillning
gällande be- 8£ui e påföras såsom särskild inkomstskatt. Nuvarande statsrådet och
villningsför- chefen för finansdepartementet har deremot, med godkännande af
ordning, nyssnämnda skattegrunder i öfrigt, ansett det vara alldeles betydelse(Forts.
) löst åtskilja skattebeloppen. För lättnad i uppbörds- och redovis ningssättet

föreslås alltså, att bevillningen för jordbruksnäringens rörelsekapital
och egarens arbetsprodukt 1 öre och för fastigheten 5 öre
skulle sammanslås att utgå med 6 öre för hvarje 100 kronor af
fastighetens taxeringsvärde. Härvid vill jag be att få fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att härmed är icke någon förändring gjord i
sjelfva principen, enligt hvilken jordbruksnäringens rörelsekapital jemte
jordbruksidkarens eget arbete borde beskattas, utan man har endast
erhållit en förenklad form för uppbörden af denna skatt. När jag
fanD, att i kongl propositionen föreslaget skattebelopp ledde derhän5,
att en hemmansegare, med en liten fastighet på till exempel 5 å
10,000 kronors taxeringsvärde, får med föreslagna skattebeloppet
betala full skatt för hela sitt rörelsekapital efter samma norm, som
betalas för annan kapitalbildning, och jemväl betala för en del af sitt
arbete, då deremot en jordbruksegare, som har en egendom på etthundra-
eller etthundrofemtiotusen kronors värde och derutöfver, icke
träffas af skatt för sitt rörelsekapital i dess helhet och ännu mindre
för sitt arbete, ansåg jag, att detta missförhållande icke borde få passera
opåtalt, såsom man säger, utan jag ansåg mig böra påpeka
oegentligheten och söka erhålla rättelse, och jag afgaf då denna min
motion. Påpekade missförhållandet aflägsnas gifvetvis i samma mån
som beskattningen ökas, men upphör icke fullt, förr än beskattningen
af jordegarnes arbete och rörelsekapital stigit till samma belopp, som
åsätta jordbruksfastigheten, hvilket är naturlig följd deraf, att i kong!,
propositionen föres’agna bevillningen för jordbruksnäringen och rörelsekapitalet
såsom inkomstskatt icke kan hålla jemna steg med rörelsekapitalets
tillväxt i förhållande till egendomsvärdets tillväxt. Vill
man räkna efter skall man lätt inse rigtigheten häraf.

.Nu ^ber jag få fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att min
mening icke är och att det aldrig kan blifva min mening att vilja
betunga de mindre jordbrukarne med ökade skattebördor. Derför
har jag också tänkt, att de små egendomarne, hvilkas taxeringsvärde
uppgår intill fem eller tiotusen kronor, skulle bibehållas vid den af
regeringen föreslagna skatt, och att sedermera vid hvarje ökning af
taxeringsvärdet med ett fem- eller tiot.usendetal af kronor inkomstskatten
skulle ökas med ett öre, intill densamma uppginge till 5 öre.
Jag frametälde emellertid icke detta förslag derför, att jag fruktade
att blifva bemött med det påståendet, att jag afvikit från rigtiga principer
och slagit in på principen om progressiv beskattning, och jag
har under min korta riksdagstid hört, an denna beskattningsprincip
betecknas med ord, som jag för öfrigt icke kan gilla. Man har liketält
denna^ princips utförande med annekterande af annans egendom.

Jag afstod derför att framkomma med ett sådant“förslag, och jag
afstod derifrån äfven af det skäl, att jag ansåg att den ökade bevilinmg,
som mitt förelag skulle åsamka de små jordbrukarne, skulle för
dem i icke ringa mån uppvägas af fördelen att den verkliga förmö -

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

genheten och arbetsprodukten skulle träffas af skatt, som stod i rättvist
förhållande till hvad de sjelfva få betala.

För att belysa dessa förhållanden har jag anfört några exempel
i min motion. Jag har af deri nämnda skattebelopp frånskilt hvad
som efter vanliga skattegrunder skulle belöpa på rörelsekapital och
arbetsprodukt.

Aktgifves härpå, synes lätt, till hvilka oegentligheter det kongl.
förslaget leder. Jag har i min motion just uppstält dessa exempel
för att tydligt åskådliggöra dessa oegentligheter.

I sitt betänkande rörande denna motion säger nu utskottet följande: »Ett

antagande af nu föreliggande förslag om aflyftande af dessa
skatter» — d. v. s. grundskatterna — »bör naturligen medföra ett upphörande
af denna undantagsställning och en beskattning af jordbruksfastighet
efter samma grund, som gäller för annan fastighet.»

Utskottet erkänner alltså, att jordbruksfastighet bör beskattas på
samma sätt som annan fastighet. Derefter fortsätter utskottet:

»Härförutom kräfver emellertid ett rättvist beskattningesystem att
jordbrukaren, liksom hvarje annan yrkesidkare» -— jag ber herrarne
observera, att utskottet här likställer landtbrukaren med andra yrkesidkare
— »erlägger skatt för inkomsten af det rörelsekapital, han i
sin näring använder, liksom ock af den inkomst, som framgår såsom
produkt af hans eget arbete.*

Utskottet har följaktligen erkänt rigtigheten af att dessa faktorer
skola beskattas, men anser, att hvad jag föreslagit som skatt för
dessa skattefaktorer är för högt.

I min motion har jag framhållit några exempel, som synas mig
bevisa motsatsen. Jag har dervid kommit till det resultatet, att t. ex.
en hemmansegare med en egendom med ett taxeringsvärde af omkring
10,000 kronor skulle betala inkomstskatt såsom för en inkomst
af omkring 800 ä 825 kronor, eller ungefär samma belopp, som nu
fordras af en kroppsarbetare, för att han skall vara politiskt röstberättigad.
Jag har vidare kommit till det resultatet, att en jordbrukare
med en egendom af 50,000 kronors taxeringsvärde och derefter
lämpadt rörelsekapital — detta naturligtvis vexlande efter olika
förhållanden i olika bygder — skulle komma att betala inkomstskatt
för ett belopp af omkring 1,800 kronor, d. v. s. ungefär lika mycket
som en extra lärare nu betalar. Naturligtvis stiga dessa belopp i
mån som egendomen tillväxer, men, mine herrar, ingen vill väl förneka,
att i samma mån som egendomen tillväxer, så, äfven om egarens
eget arbete icke är värdt det inkomstbelopp, hvarför han kommer
att skatta, stiga dock förmånerna, som han åtnjuter af sin egendom,
i mån som egendomens värde ökas. Det finnes i bevillningsförordningen
föreskrifvet, att personer, som lefva af okända inkomster,
skola beskattas efter den hyra de betala, multiplicerad med 2, 3 å 4,
allt efter hyrans belopp. Jag undrar, om man icke med tillämpning
af denna skattemetod för mången jordegare skulle komma till långt
högre skattebelopp än det jag föreslagit, om hyresvärdet rättvist bedömdes.
Tager man jemväl hänsyn till alla de förmåner, som ligga
bakom innehafvandet af en större egendom, och hvilka förmåner hit -

Angående
ändringar i
gällande bevillningsförordning.

(Forts.)

X:o 46.

Angående
ändringar i
gällande bevulning
sj förordning» (Forts.

)

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

tills lemnats obeskattade, synes den skatt jag derfös föreslagit icke
. obillig,, då den utgör jordbruksnäringens enda direkta skattebidrag.

Då man skall vidtaga en så genomgripande förändring som att
byta skattesystem och byta det derför, att man anser det gamla
orättvist, bör man icke börja den nya dagen med nya orättvisor.
Jag kan icke beteckna det annat än som en ny orättvisa, om man
skall se vårt skattemägtigaste folk gå för sitt arbete obeskattadt.

Utskottet fortsätter i sitt betänkande:

»Visserligen torde den af Kongl. Maj:t föreslagna inkomstskatten
af 1 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet i många fall
kunna anses vara för lag» —jag ber herrarne vara goda och bemärka,
att utskottet medgifver 1 öre vara för litet — »men denna oegentlighet
synes uppvägas af dels den föreslagna, i allmänhet höga beskattningen
af 5 öre i fastighetsskatt.»

L tekottet antyder här, att 5 öre är väl hög fastighetsskatt för
jordegendom, men har intet att.invända deremot, att små husegare
få betala 5 öre för sina hus. År denna antydan ett gif ålit! eller
ett lystringsord för hvad som komma skall en gång, då grundskatterna
blifvit afskrifna och jordegendomarnes direkta beskattning skall
utgå ur den gemensamma voteringsurna^

Det är icke omöjligt, att denna utskottets antydan i någon mån
inverkat på gårdagens votering.

Jag har naturligtvis icke något yrkande att göra. Jag har endast
velat angifva syftet med min motion, och jag har gjort detta i
förhoppning, att, när en gång grundskatterna skola afskrifvas, den
skattegrund, hvarpå jordbrukets direkta beskattning skall byggas,
måtte bestämmas efter sådan norm, att den bättre än den nu föreslagna
träffar den verkliga förmögenheten.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Ilof: Om icke utskottet kunnat rätt fatta och
förstå motionärens mening, tror jag verkligen, att det är förlåtligt,
ty jag må såga, att det varit mig omöjligt att följa honom i hans
resonnement här till stöd för sina idéer.

Jag kan förstå, att han vill ändra bevillningen i den rigtning,
att den inkomst, som kan erhållas genom en jordbruksrörelse,
åt egarens derpå nedlagda arbete och för driften anskaffade
särskilda inventarier, bör särskildt beskattas, ehuru han icke gillar
det sätt, hvarpå utskottet sökt lösa den gåtan. Men när han så sjelf
motionerar om, att bevillningen för all jordbruksfastighet skall höjas
till 10 öre för hvarje fulla hundra kronor, d. v. s. till mer än dubbla
beloppet mot nu, då kan jag icke följa honom. Ty han måste erkänna,
att den der inkomsten genom eget arbete och nedlagda inventarier
icke alltid är likformig. Det kan t. ex. hända, att en jordegendom
brukas och begagnas af ett sterbhus, som icke har någon
arbetsför person inom sig, utan måste låta utföra allt arbete med
legda krafter, och då saknas helt och hållet denna inkomst af egen
arbetskraft. Det kan ock hända, att jordbruket bedrifves så, att der
icke begagnas några nämnvärda inventarier; man skördar foder och

Tisdagen den 5 Maj, f. m. 15

sådant der, har hvarken kreatursuppsättning eller dylikt, utan sköter
egendomen fabriksmessigt för att få afkastning med minsta möjliga
utgifter, och icke heller då är det rätt lämpligt att hafva denna bestämda
skattenorm, som Kongl. Maj:t föreslagit. Men då motionären
nu kommer och vill förvärra dessa olägenheter genom sitt yrkande,
kan jag omöjligen fatta honom. Om han velat säga, att fastigheten
såsom sådan först skulle åsättas fastighetsbevillning, och sedan att
inkomst genom båda dessa faktorer skulle särskildt beskattas, då
kunde jag förstått honom, men nu är det rent af omöjligt att begripa
honom.

Ja<* tror för öfrigt, att bevillningsutskottets ledamöter icke skola
blifva honom svaret skyldige, och jäg behöfver sålunda icke mycket
syssla med den. uppgiften. Jag begärde ordet hufvudsakligen för
att med anledning af de beslut, kammaren redan fattat, yrka afslag
å utskottets hemställan.

Herr Her slo w: Kongl. Maj:ts af bevillningsutskottet tillstyrkta
proposition är framlagd under förutsättning, att Riksdagens båda
kamrar skulle fatta samstämmande beslut i försvars- och skatteregleringsfrågan,
beslut, som kunde vinna Kongl. Maj:ts bifall. Den
ärade motionärens förslag är likaledes framkommet under samma
förutsättning. Denna förutsättning har nu bortfallit, och motionären
har derför slutat sitt försvar för motionen utan att gorå något
yrkande.

Han tyckes emellertid icke dess mindre mycket ifrigt vilja påkalla
granskning af sin motion. Jag vill icke påstå, att den granskningen
behöfde bli tråkig, men jag tror, att Riksdagen har kommit
så långt fram i tiden för sin samvaro, att den är tacksam att slippa
allt tal, som icke är alldeles nödvändigt.

Jag hoppas derför kammaren tillåter mig att utan någon närmare
granskning af motionärens förslag — som i sjelfva verket innebär
en ny slags »afskrifning:», nemligen en afskrifning af jordegarne
från deras egendomar inom en alldeles icke oöfverskådlig framtid —
utan någon närmare motivering af utskottets hemställan helt enkelt
yrka afslag å såväl Kongl. Maj:ts förslag och bevillningsutskottets
hemställan som äfven den i ämnet väckta motionen.

Herr Forsell: Jag skall verkligen, af de skal, som den nästföregående
talaren anförde, icke blifva mångordig. Men herrarne
må ursäkta, om jag icke kan gilla hvad han anfört.

Herr Olof Jonsson i Hof sade, att jag ville lägga 10 öres skatt
på fastigheten, och förebrådde mig, derför att han icke kunde förstå
min motion. Jag kan icke hjelpa detta senare. Men jag skull försöka
hjelpa honom till rätta genom att påpeka, att jag icke vill lägga
10 öres skatt på jordbruksfastighet, utan endast samma skatt som
Kongl. Maj:t föreslagit, eller 5 öre. Öfriga 5 öre skola såsom
inkomstskatt träffa jordbruksegares rörelsekapital och egen inkomst,
icke hans fastighet, hvilket ock nogsamt framhålles i min motion.
Kongl. Maj:t har ansett, att jordbruksnäringens inkomstbevillning
skall sammanslås med fastighetsskatten. Jag har icke i det fallet

N:o 46.

Angående
ändringar i
gällande bevillningsförordning.

(Forts.)

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående
ändringar i
gällande be
villningsjör■
ordning.

(Forts.)

velat införa nya ..skatteformer, utan accepterat den form Kongl.
Maj:t föreslagit. År den origtig, så ber jag de herrar, som kritisera
den principen, vända sig emot den som uppfunnit den, icke emot
mig. Jag kan följaktligen icke taga åt mig det klander, som rigtats
emot sjelfva principen. Anses föreslagna beloppet deremot för högt,
hade ju utskottet kunnat föreslagit jemkning. Jag har sagt, att jag
icke skulle hafva det ringaste emot, om skatten för mindre gårdar
sattes till 1, 2 eller 3 öre o. s. v., blott den lämpades så, att den
större förmögenheten icke lemnades obeskattad, och jag anser mig
alldeles icke hafva föreslagit någon orimlig beskattning för landets
rikaste skattedragare. Jag har visat, huru kongl. skatteprincipen
verkar, och jag har velat vinna rättelse deri.

Herr Andersson i Intagan: Under föregående år bär man

inom bevillningsutskottet sökt skipa rättvisa i fråga om bevillning af
jordbruksfastighet. Afsigten har varit god, men att komma till rättvisa
har icke varit möjligt. Man har önskat att få gå ut från samma
grund som vid beskattning af annan inkomst, d. v. s. behållningen
af jordbruket, och att få göra afräkning för upplånade medel, förrättadt
arbete m. m.; hvad deröfver är i behåll, skall beskattas lika
med afl annan inkomst. Som sagdt, detta har man icke kunnat.
Det var föreslaget, att man skulle genom gravationsbevis visa, hvilken
skuld man hade på sin egendom och derför få afdrag i bevillningen.
Men vid närmare undersökning kom man till det resultat, att den,
som hade en skuldfri egendom, skulle kunna taga en inteckning,
lägga den i sin chiffonier, vid skatteförrättningen visa gravationsbeviset
och så gå fri för den skuld, som på så sätt upptogs.

Derjemte måste man besinna, att jordbruket är underkastadt så
många vexlingar, i synnerhet genom skörde- och väderleksförhållanden.
Det ena året får man en god skörd; då kan det gå i hop med
den bevillning man får betala. Ett annat år åter är sådan missväxt,
att man icke har någon behållning, utan tvärt om förlust. Ändock
måste jag betala bevillning äfven för det året. Man må icke komma
från en orättvisa till en annan. Jag anser för min del, att det förslag,
som varit före, att höja jordbruksbevillningen med en procent,
är alldeles tillräckligt. Herr Forsells förslag deremot är så alldeles
rasande, att jag icke kan på några vilkor vara med derom. Det
skulle vara, nära nog, att rent af taga lifvet af jordbruket.

Under sådana förhållanden som de närvarande, då de frågor,
som stå i samband med denna, redan fallit, kan jag ej annat än
yrka afslag å utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Då motionären beskylde mig för att icke
rätt hafva återgifvit hans förslag, skall jag be att få läsa upp det
och hemställa, om det är hans förslag eller icke. Det heter der:

»att § 1 i kongl. förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst skall erhålla följande
förändrade lydelse:

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas

N.o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

frälseränta, skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning
utgöras efter fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med tio öre ör hvarje fulla ett hundra
kronor» o. s. v.

Jag hemställer, om icke detta är 10 öre per 100 kronor af
taxeringsvärdet. Om hans afsigt varit att af dessa 10 öre med 5
öre träffa inkomst, som i annan form erhålles, hade jag icke yttrat
mig derom. Men den frågan föreligger icke. Om emellertid afsigten
varit denna, har han icke rätt träffat hvad han sökt vinna i rättelse.
Detta har jag nämnt redan förut.

Han nämnde i sitt anförande, att hans afsigt varit att för de
högre fastighetsvärdena komma med denna förhöjda beskattning,
ehuru han i motionen tagit dem »öfver en kam». Hvad han yttrade
i. det fallet, kan jag fatta och förstå, derest meningen varit, att han
villa förhöja beloppet, när han kom till ett betydligare värde på
fastighet, med hänsyn dertill, att det endast varit de större jordbrukarne,
som på de införda tullarna gjort en extra förtjenst, hvarför
han ville uppväga, hvad de derigenom vunnit. Ty den mindre jordbrukaren,
som egentligen endast producerar spannmål för eget behof,
förtjenar icke såsom den större. Hade detta varit hans afsigt och
hade han så formulerat motionen, hade man förstått hvad han velat.
Nu är det rent af misslyckadt.

Herr Petersson i Runtorp: Jag hade knappast tänkt begära
ordet i denna fråga. Men jag kudde icke motstå frestelsen att yttra
något litet derom, då motionären — och jag vill tacka honom derför
— eå uppngtigt tackade för i går och visade, hvad han egentligen
bär i sköldeu emot jordegarne.

Han talade om, att inkomstbevillningen bör höjas. Men då bör
han ock bevisa, hvad inkomster de hafva. Under frihandelstiden har
deras inkomst varit, att de åsamkat sig 300 millioner kronor hypoteksskuld;
och så afkastade hemmanen hvart tionde år sina egare. Om
han vill dela den inkomsten med sig sjelf eller staten, så är jag icke
deremot. Jag tycker, att det är endast trefligt, att han visat, hvad
han egentligen vill och hvad hjelp han vill lemna jordbruket. Jag
har för min del ansett, att jordbruket bör ställas så och behandlas
sa af staten, att jordbrukare kunna få sin skäliga bergning. Vi
komma då icke att neka att utgöra våra utskylder, i likhet med
andra svenska undersåtar, när det blir någon inkomst att beskatta.
Men under frihandelstiden har jordbruket burit sig så illa, att det
står till så som jag säger. Det bör man veta, innan man yrkar
ytterligare beskattning.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad.

Kammaren afslog såväl Ivongl. Maj:ts proposition som den förevarande
motionen.

Andra Kammarens Prat. 1891. N:o å6.

Angående
ändringar i
gällande be*
villningsfårordning.

(Forts.)

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående § 7.

ändringar i

gällande be- Till behandling förekom vidare bevillningsutskottets betänkande,

V''ordning1" D:0 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen rö (Forts.

)'' rai1<h; upphörande af de enligt förordningen den 16 maj 1884 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman.

Utskottet hemstålde, »att Riksdagen, under förutsättning att Riksdagen
fattar beslut, som sedermera vinner Kongl. Maj:ts godkännande,
rörande nu föreliggande frågor om vissa ändringar af värnpligtslagen
samt afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter äfvensom om
viss lindring i rustnings- och roteringsbesvären, måtte bifalla hvad
Kongl. Maj:t i förevarande proposition föreslagit».

Efter uppläsande häraf och på derom af herr Jonsson i Hof
framstäldt yrkande afslog kammaren utskottets hemställan,

§ 8.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande, n:o 42, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad
lydelse af $ 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Utskottet hemstälde, att — derest Riksdagen godkänner propositionen
om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst — jemväl ifrågavarande
proposition må af Riksdagen bifallas.

Herr Andersson i Nöbbelöf yttrade: Med anledning af det

beslut, kammaren fattat med afseende på bevillningsutskottets utlåtande,
tager jag mig friheten yrka afslag på den föredragna punkten.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan blef af kammaren
afslagen.

§ 9.

Föredrogs, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:o 5 a, angående två anslag under riksstatens fjerde hufvudtitel;
och

n:o 8 a, angående en till regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel hörande fråga.

§ 10.

Angående Skedde föredragningen af statsutskottets utlåtande, n:o 55, i an anslag

till en ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag för anläggning

jernväg Mel- af en pibana från norra stambanan vid Mellansei till Örnsköldsvik.
lansel—Örnsköldsvik,

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

N:0 4(>.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen, med bifall Angående
till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition, måtte, under förbehåll tiu en
af de i propositionen angifna vilkor, för anläggning af en bibana fansll—örnfrån
norra stambanan vid Mellansel till Örnsköldsvik och denna banas sields vilt.
utrustning med erforderlig trafikmateriel bevilja och för år 1892 (Forts.)
anvisa en million åttahundratjugutre tusen kronor.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar Person
i Törneryd, Petersson i Runtorp, Danielson, Andersson i Högkil
och Persson i Stallerhult yrkat, att Kongl. M*j:ts ifrågavarande
framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Herr Pehrson i Törneryd anförde: Såsom herrarne finna, har jag
jemte några andra utskottsledamöter vid betänkandet fogat en reservation.

De skäl, som föranledt oss härtill, äro till hufvudsaklig del i densamma
anförda. Vi hafva nemligen ansett det högst önskligt, att detta förslag om
en bibana till Örnsköldsvik hade blifvit framlagdt i samband med frågan i
sin helhet om beviljandet af medel för år 1892 för statens fortsatta
jernvägsbyggnader i Norrland. Det låter sig nemligen tänka, att
Riksdagen velat fördela den summa, som redan nu är anslagen,

4 millioner kronor, på dels denna bibana, dels statens rätt uppåtgående
stambana. Olägenheten af ett sådant Riksdagens beslut hade,
synes mig, icke beliöft vara nämnvärd, om ens. någon, emedan ett
sådant förfaringssätt icke skäligen kunnat förorsaka annat, ån att man
möjligen ett år senare än hvad nu är påtänkt kommit fram till Boden
å Luleå-Ofotenbanan, Jag föreställer mig, att under nuvarande förhållanden
man icke skäligen kan fordra, att statsverket bör anslå högre
belopp för statens jernväg sbyggnad i Norrland än hvad för närvarande
utgår.

Jag tar mig friheten att vid detta tillfälle erinra, huru som lör
några år tillbaka Riksdagens begge kamrar enade sig om den mening,
att man visserligen borde fortsätta med denna stambanebyggnad, men
att byggnadsanslaget borde nedsättas till 2 millioner kronor årligen.

Detta blef då Riksdagens beslut och det efterlefdes någon kort tid,
men mycket snart började man att höja anslaget, och då yttrade de,
som ville hafva anslaget förhöjdt, att vi måste gå åtminstone så långt, att vi
bygga för 3 millioner kronor årligen, emedan det i annat fall enligt
deras förmenande skulle gå för sakta. Men man har nu icke allenast
hunnit dit, utan gått vida deröfver och kommit upp till 4 mdlioner.

Nu vill man icke ens stanna dervid, utan vill gå deröfver, och icke så
obetydligt. Då synes det mig vara anledning att här vid lag se upp,
emedan man verkligen kan befara, att man icke vill draga upp någon
gräns, utan anser, att huru mycket man än begär till detta ändamål,
det icke är för mycket. För min del kan jag dock icke tro annat,
än att man bör låta denna statsutgift stå i skäligt förhållande till
hvad statens finansiella ställning bjuder, och att man bör se till att man
anskaffar så litet som möjligt af de erforderliga medlen genom lån. Nu
synes det mig, som om man icke gjorde det. Jag tror icke det kan beslutas
högre utgift för nästa år för statens norrländska jernvägsbyggnad, med
mindre man skulle vilja till en del bygga med lånta penningar.

Kan man nu anse det välbetänkt att, efter det man fortsatt med

N:o 46.

■20

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående
anslag till er
jernväg Mellansel—Örnsköldsvik.

(Forts.)

detta jernvägsbyggande en längre tid på snart sagdt forceradt sätt
och efter det att det tyckes, som skulle man hafva enats om den
mening, att man borde fortsätta med detta jernvägsbyggande så pa?3
hastigt, att man bygger för 4 millioner kronor om året, man ändå
icke ens vill stanna vid det, utan vill forcera byggandet ännu mera
och derutöfver.

De skäl, som äro framlagda för att bevisa det ifrågasatta anslaget
redan i år, äro hufvudsakligen, för så vidt jag kunnat finna,
att man skulle passa på tillfället att använda den arbetsstyrka, som
finnes i trakten af Mellansel, för byggande af den ifrågasatta bibanan,
för att man skulle slippa att flytta denna arbetsstyrka längre upp
mot norr. Det samma säges vara förhållandet äfven med
redskap och annan materiel. Jag kan icke förneka all betydelse af
detta påstående. Men jag kommer dock dervid att tänka på, att en
gång skall väl statens jernvägsbyggande i Norrland aftaga, och mig
synes, att man bör tänka på den saken redan nu och således efter
hand minska arbetsstyrkan, och dertill har man ju nu ett passande
tillfälle. Vill man emellertid fortsätta i samma grad som hittills, ja
till och med forcera arbetet ännu mera, som meningen tyckes vara, så
är det gifvet, att, när man närmar sig slutpunkten vid Boden, så
står man der med stor arbetsstyrka och mycket befäl för densamma.
Och då framställer sig helt osökt den frågan: Hvartill skall man då
på en gång använda dessa?

klar man väl tänkt sig, att man skulle slippa ifrån särskildt
befälet utan att behöfva skaffa staten en ganska betydlig utgift i form
af pensioner, gratifikationer o. s. v. Det rättaste förfaringssättet vore,
enligt min mening, att man, såsom jag redan nämut, successivt
minskade denna arbetsstyrka, så att den vore så liten som möjligt
vid afslutandet af statens jernvägsbyggnader i Norrland.

Det förefinnes derjemte ett annat skäl, som jag tror att man vid
detta tillfälle bör något beakta. Herrarne hafva sig helt säkert litet
hvar bekant den inkomst, som de olika stambanedelarne i Norrland
hittills lemnat, den procent, som de gifvit i utdelning på det kapital,
som i anläggningskostnaderna är nedlagdt. Ser man på den statistik,
som är tillgänglig, så finner man, att den utdelning, som dessa jernvägar
lemnat, hittills varit högst ofördelaktig. Äfven de stambanedelar
i Norrland, som varit längst trafikerade, hafva ännu icke kommit
upp till högre afkastning af anläggningskostnaden ån omkring 3
procent; några af dessa jernbarnedelar stanna vid 2 procent, andra
gå ej högre upp än till 1 V2 :l 1 procent och derunder. Jag hemställer,
huruvida det under sådana förhållanden kan vara skäl att
forcera denna jernbanebyggnad så till ytterlighet, som det nu synes
vara meningen. Vi få väl ändå komma i håg, att skilnaden mellan
räntan å de penningar, som af staten nedlagts i dessa jernvägsbyggnader,
och den nettoinkomst, som dessa jernvågar lemna, skidl
fyllas med skattemedel, och under sådana förhållanden anser jag det
fullt befogadt att iaktaga nödig varsamhet.

Reservanterna hafva icke förnekat, att den ifrågasatta bibanan
torde höra byggas för statens räkning. Alla hafva varit ense derom.
Men reservanterna hafva hemstält, huruvida det icke kunde vara

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

N:o 46.

skäl att uppskjuta beslutet om denna bibanas anläggande till nästa Angående
år och dymedelst sätta Riksdagen i tillfälle att taga denna fråga i ansla9_
ompröfning i samband med pröfniagen af anslaget till statens fort- bänsel—örnsatta
stambanebyggnader i dess helhet. Riksdagen skulle derigenom sköldsvik.
blifva i tillfälle att bedöma, huruvida den t. ex. icke ville, med vid- (Forts.)
hållande af det belopp, som den beviljat i år, fördela detta på denna
bibana och den rätt uppgående banan. Jag tror, att, om man ville
lägga frågan i ett sådant läge, ingenting derpå skulle förloras. Utan
tvifvel kommer denna bana till stånd för statens räkning; och om
den skulle komma ett år senare, på sätt jag antydt, så tror jag icke,
att några olägenheter deraf skulle uppstå, utan att det skulle blifva
till gagn för det hela.

På grund af så väl de skäl, som anförts i reservationen, som dem,
hvilka jag nu tagit mig friheten anföra, anhåller jag om afslag å ej
mindre Ivongl. Maj:ts förslag än utskottets hemställan och bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.

Herr Jonsson i Hot: Utskottet har i viss mån dalat den

uppfattning, som reservanterna här sökt att förfäkta, nemligen att
det hade varit och bort vara mest logiskt och rigtigt att förslaget
om denna utfartsväg blifvit Riksdagen förelagdt samtidigt med frågan
om anslag till norra stambanans fortsättande, på det att Riksdagen
måtte hafva blifvit satt i tillfälle att jemka anslagssummorna för jernvägen
till det belopp, som Riksdagen kunnat finna lämpligt att anvisa.

Men dermed skiljer sig också utskottets pluralitet från reservantens
uppfattning. Ty när han påpekade att, på den grund att Rikedagen
för åtskilliga år sedan ansåg att årsanslaget till stambanebyggnaden

1 Norrland borde stanna vid 2 millioner och sedan vid tre millioner,
man derför borde vidhålla den siffran, samt att, när vi en gång hunne
till slutpunkten för banan, detta skulle förorsaka staten kostnader och
besvärligheter, så kan man, som sagdt, icke längre följa honom,
.ursanslaget till stambanebyggnaden har nemligen sedermera höjts från

2 och 3 millioner till 4 millioner, och Riksdagen har alltså öfvergifvit
den synpunkten. Det finnes således icke något absolut hållbart skäl
att på den grunden vägra att redan nu börja byggandet af bibanan.

Om man sedan ser på slutpunkten och öfverväger i hvad mån staten
skulle få vidkännas kostnader och olägenheter, som vid dess uppnående
skulle inträffa, så kan jag icke fatta hans betänkligheter i
detta afseende, emedan, enligt hvad som synes af utskottets förslag, denna
bibana skulle blifva färdig redan nästa år, d. v. s. år 1892, under det
att slutpunkten på den redan beslutade norra stambanan icke skulle
hinnas förr än mot slutet af år 1894, hvadan det ökade antal arbetsbefäl
och arbetskrafter, som nu skulle blifva använda, komma att få
god tid på sig för att afgå och återgå till andra arbeten. Jag ber
för öfrigt att få fästa herrarnas uppmärksamhet derå, att den omtalade
slutpunkten för dessa stambanebyggnader antagligen icke
inträffar ens år 1894; ty när Riksdagen lemnat i Kongl. Maj:ts hand
att uppgöra aftal om inköp af Luleå-Ofotenbanan, hvilket aftal väl
måste kunna förutsättas komma att träda i verkställighet, så skall

N:0 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

Angående
anslag till en
jernväg Mellansel—Örnsköldsvik.

(Forts.)

staten nödgas att äfven bvoga denna bana färdig; samt måhända
derjemte utsträcka densamma något längre vester ut än till Gfellivara.
Dessa skäl anser jag ej vara af den vigt och betydelse, att man med
afseende på statens fördelar icke bör uppskjuta ett eller annat år med
byggandet af den bana, som nu är i fråga. Reservanten erkänner,
att det skulle ligga en särskild fördel deri, att Riksdagen redan nu
fattade beslut om denna banas byggande, ty derigenom skulle nu
tillgängligt befäl, manskap och materiel kunna användas på denna''
plats utan dyrbara transportkostnader. När nu så är, att äfven han
har erkänt giltigheten af detta skäl, så bör väl äfven detta i någon
mån tala för bifall till utskottets förslag.

Hvad han sedermera nämnde angående den ringa afkastningen
på den norra stambanan, så förlorar den invändningen all betydelse
i ocli med detsamma som man måste erkänna, att dessa bibanor
tillföra den norra stambanan ökade inkomster. Ty om också nettoinkomsten
af norra stambanan icke blir så tillfredställande som hvar
och en skulle kunna önska, så är det dock fördelaktigt att den
föreslagna bibanan raskt bygges, när man medgifver att derigenom
vinnes ökad inkomst, och att den norra stambanan erhåller ett större
värde, än om dessa utfartsvägar icke funnes. En kalkyl för afgörande,
huruvida det icke må vara fördelaktigt att redan nu bygga denna
utfartsbana, tror jag vara temligen lätt att verkställa, om man
matematiskt undersöker den.

ReservaDten hyste äfven farhåga för, att statskassan icke nu
skulle kunna anslå medel till denna utfartsbana utan att nödgas
beträda den utvägen att upplåna dessa medel. Den farhågan är
emellertid helt och hållet oberättigad, tv, när man ansett det vara
möjligt att med statsmedel bestrida alla de olika utgifter, som skulle
blifvit en följd af ett antagande af alla dessa vidt gående förslag,
som behandlats i kammaren i går och i dag, så måste vä1, sedan
dessa förslag numera fallit, det väl få anses vara faktiskt, att vi hafva
en så riklig tillgång på statsmedel, att någon särskild låneoperation
för byggandet af denna bana icke är af behofvet påkallad.

jag skall sluta med att för kammaren i detta fall andraga några
praktiska skäl. Reservanten har visserligen ansett, att denna bana
hör byggas för statens räkning, men vill uppskjuta med byggandet.
Inu har Första Kammaren bifallit denna punkt med 82 röster mot 24.
Kan då verkligen reservanten tro, att afslag å punkten i denna
kammare skulle leda till något annat resultat än en alldeles onödig
gemensam votering? Ty då till och med motståndarne erkänna, att
hanan bör byggas för statens räkning och således skiljaktighet endast
förefinnes i fråga om tidpunkten, så lärer det väl icke vara någon
förhoppning om att majoriteten för afslag i denna kammare skall
blifva särdeles stor. Och om än det må hafva varit önskligt, att
Kongl. Maj:t framlagt detta förslag i samband med frågan om anslagen
till den norra stambanan, så gör man likväl, synes det mig, i
det läge, hvari frågan nu befinner sig, lämpligast och klokast, om
man med ens bifaller utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Er sson i Vestlandaholm, Wilcstén, Nordin
och Wallmark i Selånger.

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

>'':o 46

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Den näst Angående
föregående ärade talaren har så fullständigt, redogjort för de skäl^anslag till en
som tala för den af Kongl. Maj:t framlagda propositionen, att jag ^nsei^örnför
min del har ytterst ringa att tillägga till hvad han yttrat. Jag sköldsvik.
skall dock be att få nämna några ord. (Forts.)

Det var icke utan en synnerligen stor tvekan som jag ansåg
mig kunna tillråda Kongl. Maj:t att redan vid innevarande riksdag
framställa denna proposition, då jag nemligen visste att Riksdagen
i allmänhet icke gerna går utöfver den summa af fyra millioner för
jernbanebyggnader i Norrland, som vid tiden, då denna fråga förekom
till behandling inför Konungen, redan var beviljad. Men jag
ansåg, att så öfvervägande och klara skäl talade för denna sak, att det
här vid lag godt kunde ifrågasättas ett undantag från den allmänna
regeln. Det är nemligen förhållandet, att våra utfartsbanor i norra
delarne af riket äro i förhållande till stambanelinien af så stor och
framstående betydelse i trafik-afseende, att man icke bör förbise
vigten af att få ytterligare en sådan gifvande bana till stånd.

Det är just med hänsyn till det resultat, som visat sig i afseende
å trafiken å utfartsbanorna och dess inverkan på stambanetrafiken,
som man icke kan undgå att inse, att genom hvarje sådan utfartsbana
tillföres stambanan en ytterligare traSk, hvilken i sin mån bidrager,
så godt den kan, att utjemna den mindre vackra siffra i
trafik-afseende, som de norra linierna eljest under första tiden af
sin tillvaro hafva att uppvisa, Hvad särskildt angår den ifrågasatta
bibanan från norra stambanan vid Mellansel till Örnsköldsvik,
så är, efter de trafikberäkningar, som blifvit gjorda, anledning till
förhoppning, att den bör kunna lemna tillbörlig ränta å anläggningskapitalet.
Det är ju, vid sådant förhållande, skäl att söka att få denna
bana till stånd så fort som möjligt, då densamma, på samma gång som
den sjelf bär sig, äfven bidrager till att bereda stambanan ökade
inkomster. Då derjemte tidpunkten för byggandet af denna bana
just nu förefaller vara lämpligare än hvilken annan tidpunkt som
helst, i ty att man har den erforderliga arbetsstyrkan i närheten och
arbetsmaterielen till en del på platsen, så bör man icke underlåta
att begagna sig deraf.

Man kan vidare framhålla den stora betydelse, bibanan skulle
komma att få för hela den ort, som genom densamma sättes i förbindelse
med stambanan. Särskildt är det för våra domäner af vigt
att få ytterligare en jernvägslinie för befrämjande af konkurrensen
vid försäljningar af virke från kronans skogar i norrland. De inkomster,
som deraf tillflyta statskassan, äro icke att förakta.

J ag ber således kammaren besinna, huru vida icke det må vara
lämpligt att redan nu söka åstadkomma denna linie, om hvars behöflighet
alla äro ense. I den kongl. propositionen har blifvit ifrågasatt,
att banan skulle byggas med lånta medel. Men Riksdagen
har i sin hand att besluta i det afseendet efter förhållandena sådana
de föreligga, då frågan om medlens anskaffande förekommer. Vill
Riksdagen icke bygga med lånta penningar, så står det ju Riksdagen
öppet att bereda den erforderliga summan af eljest tillgängliga
medel.

S:0 46. 24 Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående Jag hemställer sålunda, att kammaren ville bifalla Kon<d. Mai.ts

anslag till en förläggande proposition.

jernväg Mel- DO s r

lansel—Örnsköldsvik.
Herr Lyttkens: Den andre talaren i ordningen anförde, att ut (Forts.

) skottet till en del gillat den förste talarens yttrande, då det säger:

»Det hade emellertid utan tvifvel varit synnerligen önskvärdt, att frågan
om byggande af denna bibana af Kongl. Maj:t förelagts Riksdagen
till pröfning samtidigt med frågan om fortsättande af stambanan
genom öfre Norrland, hvarigenom anslaget för dessa jernvägsbyggnader
kunnat på en gång bestämmas.» Deri ger jag honom rätt,
och jag vill utsträcka detta yttrande till alla kongl. propositioner,
som framkomma till Riksdagen i dess sista skede. Frågan lider vid
behandlingen genom att det är så kort tid qvar till riksdagens slut.
Frågan lider till följd deraf, att många meningar nära på undertryckas
derför att man icke vill fördröja riksdagens afgjutande, och det kan
i många fall vara stora och vigtiga frågor, som derigenom få en helt
annan utgång, än de eljest skulle hafva fått. Jag skulle derför vilja,
att Riksdagen en gång allvarligen framstälde sin begäran till regeringen,
icke blott den nuvarande, utan äfven alla följande, att alla stora
frågor, som i kongl. propositioner inkomma till Riksdagen, må komma
någorlunda i början af riksdagen och icke vid dess slut.

Ehuru nu emellertid denna fråga inkommit eå sent, att den icke
kunnat pröfvas i sammanhang med anslaget för de norrländska jernvägebyggnaderna
i dess helhet, så kan jag dock icke annat än vara
med om beviljandet af anslag för dess byggande. Jag gör detta,
då jag inser denna bibanas nödvändighet för att den norrländska
stambanan skall blifva icke inkomstbringande, ty det blir den ändå
icke, men till nytta för ortens invånare, hvilket är det enda, som
vi hafva att vänta. Dessa banor komma sannolikt icke att gifva en
ränta, som ens tillnärmelsevis motsvarar den, som staten får gifva för
de penningar, hvarmed anläggningen bestrides. Men anlägges icke
denna bibana, så hafva invånarne snart sagdt ingen nytta af den
långt in i ödemarken anlagda norra stambanan, och derför är det nyttigt
och nödvändigt, att denna bibana bygges. Och att den bygges nu,
derför tala de skäl, som af herr statsrådet och chefen för civildepartementet
anfördes, nemligen att det nu finnes arbetare anstälda
i närheten och att materiel och dylikt linnes der. Det skulle då vara
en vinst att slippa flytta dessa långt upp och sedan, när denna bana
skulle byggas, flytta ned dem igen. Vidare skulle, om denna bana
vore färdig, en del af materielen till norra stambanan kunna tagas
in denna väg, hvarigenom den blefve billigare. Af dessa skäl bär
jag ingenting emot att denna bana bygges nu, då vi i alla fall skola
komma deran.

Men i ett annat afseende är jag af skiljaktig mening med utskottet,
och det är deri, att, om man skall medgifva anslaget till
baaaa på det sätt Kongl. Maj:ts proposition föreslår, jag anser, att
det knappt är möjligt att anslå en så stor summa, och jag tror icke
heller, att det är nödvändigt. Ty det är icke möjligt att på ett år
bygga hela denna bana, utan det vore väl endast arbetena med
terrassering och dylikt, som nu komme att vidtagas, då det öfriga

>:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, i. in.

arbetet, såsom skenornas utläggande och rullande materiels anskaffande, Angående
ju dock icke kan börja, förrän terrasseringen är verkstad. Och för"!ula9_tl11 en
att icke få budgeten nästa år så stor, att man blir nödsakad att Jiansd—örnupplåna
medel, så gjorde jag inom utskottet eu yrkande, som leder ,kåldsvik.
till precis samma esultat angående banan som Kong!. Maj:ts pro- (Forts.)
position, och hvilket gicu ut på att bevilja ett anslag af 1,823,000
kronor till denna bana, men att för år 1892 anvisa endast 500,000
kronor. Man får då icke upp mer än dessa 500,000 kronor i budgeten
för nästa år och slipper att der komma med ett deficit, som
måste betäckas med lån, utan man kunde med nuvarande tillgångar
bygga denna bana. Jag ber att herr talmannen ville framställa proposition
på detta mitt förslag.

Herr Jonsson i Hof fruktade, att vi härigenom skulle få ännu
en gemensam votering, hvarvid vi skulle komma att förlora i följd
af Första Kammarens stora majoritet för förslaget. Men jag kan
likväl icke underlåta att framkomma med mitt förslag. Mot banans
anläggning har jag icke något att invända, men jag anser det lämpligt
och nyttigt, att tiden för anvisande af medel ställes i enlighet
med mitt förslag, helst tiden för banans färdigbyggande ej derigenom
fördröjes det allra ringaste.

Herr Petersson i Kuntorp: Då äfven jag reserverat mig mot
utskottets förslag, vill jag nu med några ord angifva skålen derför.

Jag har icke gjort det derför, att jag icke mer ån väl inser, att
denna bana kommer att byggas af staten, och jag tror icke heller,
att densamma kommer att. blifva sämre än några andra bibanor,
som staten byggt från stambanan till kusten. Om man kunnat besluta
sig för denna banas anläggande i sammanhang med beviljandet
af det stora anslaget å 4 millioner för fortsättande af norra stambanan,
så hade man af dessa medel kunnat taga hvad som nu behöfves
för ifrågavarande bana. Detta går nu icke för sig. Likväl
anser jag, att, då Riksdagen redan beviljat 4 millioner, det blir att
använda för stora summor på ett enda år, om man nu äfven beviljar
medel för byggandet af en bana till Örnsköldsvik. Xu kan man
visserligen säga, att ju förr banan bygges, desto förr får staten ökad
inkomst af banorna i Norrland. Men man må dock taga i betraktande,
att derigenom att man bygger så fort, lockas en mängd folk
från de sydligare delarne af landet, och ökas anslaget ytterligare med
eu eller annan million, blir det ännu värre. Vi hafva nemligen redan
nu så ondt om arbetskrafter för jordbruket, att vi icke kunna undvara
mera folk, och derför borde man gå saktare till väga med jernvägsbyggandet.
Man har här talat om emigrationen. Jag vill då
säga, att enligt min öfvertygelse har jernvägsbyggandet ofantligt
mycket bidragit, till emigrationens ökande. Ty sedan våra drängar
varit der uppe och förtjent dugtigt med penningar, vilja de icke arbeta
i jordbrukets eller industriens tjenst. De göra hellre intet än arbeta
för de dagspeningar, som vi kunna bestå dem, utan de söka endast
skrapa i hop så mycket de kunna för att komma dit, der de förtjena
mer än här. Kunde man således hålla jernvägsbyggandet inom måttliga
gränser, vore det till fördel för landet i sin helhet.

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

Angående
anslag till en
jernväg Mellanspel—
Örnsköldsvik.

(Forts.)

Man har såsom skål för att bygga denna bana just nu anfört,
att det finnes folk och materiel deruppe, och att om de skulle forslas
fram och tillbaka, medförde det kostnader. Detta anser jag dock
icke betyda något, ty dessa transportkostnader komma till godo
trafiken, som behöfver dem mycket väl för att kunna visa ett något
fördelaktigare resultat. Såsom det nu är förhållandet, kan man icke
få fram en vagnslast grus utan att jernvägstyrelsen tager betaldt
derför, och staten bidrager på detta sätt sjelf till att inkomsterna
af trafiken äro någorlunda höga.

Jag vill endast, att man icke för mycket skall forcera jernvägsbyggandet,
och jag tror icke, att det skulle medföra någon våda att
vänta härmed till nästa år. Om banan komme i stånd ett år förr
eller senare, kan icke betyda mycket. Vi böra hålla oss inom ett
anslag af 4 millioner årligen inclusive kostnaden för byggandet af
banan till Örnsköldsvik.

På dessa skäl har jag reserverat mig mot utskottets förslag
samt yrkar nu afslag på detsamma och bifall till reservationen.

Herr Sven Nilsson: Jag vill först och främst tillkännagifva,

att jag delar de talares åsigt, som framhållit önskvärdheten deraf, att
regeringen måtte framlägga sådana stora förslag, som det nu förevarande,
så tidigt, att förhandlingarna derom icke blifva förhastade,
samt att jag anser, att det varit synnerligen lämpligt, om den nu förevarande
propositionen inkommit på samma gång som den om fortsättning
af etambanebyggandet i Norrland, så att dessa ärenden kunnat
behandlas i ett sammanhang. Men då så icke skett, får man väl taga
saken sådan den föreligger.

Reservanterna hafva såsom skäl för sitt förslag endast framhållit,
att de önska ett uppskof med frågan. För min del kan jag icke finna
näsrot synnerligt tilltalande deri. Ty det är väl alldeles gifvet, att det
skulle medföra större kostnader, om man skulle behöfva transportera den
materiel och det manskap, som nu finnes der, från dessa orter, för att
sedan nästa år återföra dem igen. Det är väl sant, hvad den siste talaren
sade, att, då de fraktas på statens jernvägar, det medför en inkomst
för staten, men man bör också fästa sig vid, att med den nuvarande
tendensen till stegring på alla varor kan på ett år priset på jern och
trä stiga, så att vi derigenom få betala ganska mycket för detta uppskof.
Och då man i alla fall vill bygga dena bana redan nästa är,
år det nog klokast att göra det nu, i synnerhet som man, enligt min
öfvertygelse, icke behöfver låna ett öre för detta ändamål. Ty genom
det beslut, som i går fattades af kammaren, hafva de stora tillgångar
i statskassan, som regeringen beräknat för grundskatteafskrifningen
och försvarets stärkande m. m., icke behöft tagas i anspråk. Man
kunde vara betänksam att ingå på dettta förslag, om medlen behöfde
lånas, men så behöfver icke nu ske.

Det syntes mig vara ett ganska egendomligt skäl, som anfördes
af herr Nils Petersson, nemligen att folket emigrerar, derför att det
förtjenar så mycket pengar hos oss. Jag hade annars förestält mig,
att, om man stälde så till, att folket kunde förtjena pengar här hemma,
skulle de stanna qvar, samt att man sålunda derigenom snarare skulle

IV:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

förhindra emigrationen än befordra densamma. Ty orsaken, hvarför Angående
folket reser ut, är nog, att det icke är nöjdt med förhållandena här
hemma. Icke heller tror jag, att denna lilla banbits byggande syn- bänsel—Ömnerligen
mycket drager folket från jordbruket eller de öfriga närin- sköldsvik.
garna. Detta byggnadsföretag kräfver nog arbetskrafter, men då dessa (Forts.)
tagas från hela landet, så betyder det ingenting i detta afseende.

Jag har varit med om utskottets förslag, sådant det föreligger,
och jag vill nu derför äfven yrka bifall till detsamma.

Ilerr Larsson från Upsala: Såsom yrkesman borde jag må

hända hysa den åsigt, att allt hvad som åstadkommes inom det yrke,
hvilket jag tillhör, skulle vara gagneligt, och jag tror också, att jag
i allmänhet kan påstå om mig sjelf, att jag i dylika fall år ganska
sanguinisk. Men det finnes för allting vissa gränser, hvilka ej böra
öfverskridas. Jag tror, att det förslag, som här föreligger, går öfver
gränsen för det måttliga. Det har under de sista åren beviljats
dubbla anslag för denna norrländska stambanas framdragande, och
jag föreställer mig, att tungt vägande skäl tala derför. Vid stambanans
framdragande i Norrland hafva i främsta rummet framhållits
de strategiska skälen för densamma, och jag respekterar fullkomligt dessa
skäl. Att denna stambana åtminstone icke på länge kan lemna någon
nämnvärd afkas''ning, det inser nog litet hvar, men omständigheterna
tala likväl för, att man så fort som möjligt bör fullborda denna bana.

Det är ju också gifvet att, när det gäller sådana afstånd, som der är
fråga om, staten måste vara den, som bygger banan, emedan ingen
annan kan göra det. Men jag föreställer mig äfven, att den principen
fortfarande bör vara gällande, att staten bör bygga sjelfva stambanan,
men att utgreningarne, som gå ut från stambanan såsom grenarne från
stammen af ett träd, böra åstadkommas genom sammanslutning af
enskilda intressen. Med fasthållande af denna princip kan afvägningen
af behofvet af den ena eller andra banan ske med stöd af
vida säkrare faktorer, än om staten äfven bygger bibanorna. Om
den enskilda företagsamheten bygger en bana, tillses vida bättre,
huru vida banan äfven kan gifva ränta på det nedlagda kapitalet.

Här har åberopats såsom en särskild anledning att nu bygga
denna bana, att det finnes materiel och folk på platsen för banans
byggande. Jag kan icke förstå, att der kan finnas mera folk och
materiel, än hvad som behöfves för stambanans byggande. Ty då
man anslagit lika mycket till byggande af stambanan för nästföljande
år som för detta och föregående åren, så lär väl erfordras lika
mycket folk och materiel för denna stambanebyggnad nästa år som
derförut, och man måste sålunda för denna bibanebyggnad i allt fall
skaffa nytt folk och ny materiel. När man skall utföra ett så stort
företag, som här föreligger, bör man icke öka arbetskrafterna emot
slutet af arbetstiden, ty följden blir då den, att, sedan man dragit
mycket folk från andra näringar, man derefter måste lemna dem utan
arbete och att de få gå sysslolösa, och det enda de slutligen kunna
taga sig till är att emigrera. Någon vinst kan jag deremot icke finna
att man genom anläggning af denna bana nu skulle kunna göra till
följd af billiga arbetskostnader, ty dessa kostnader äro ju beroende

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående
anslag till ei
jernväg Mellansel—Örnsköldsvik.

(Forts.)

på tillgång och efterfrågan. Ju större arbetskrafter jag vill för ett
* arbete taga i anspråk, ju högre ställer sig arbetspriset.

För att emellertid icke trötta kammaren vill jag nöja mig med
det sagda, och ber endast att få förklara, att jag förenar mig med
dem, som rösta afslag.

I detta yttrande instämde herrar Mallmin, Sjö, Janson i Carlshed
och Larson i Slåttäng.

Herr Arhusiander: Så väl af den kjngl. propositionen som

statsutskottets betänkande i denna fråga finner man, att alla de myndigheter,
som yttrat sig i ämnet, tillstyrkt denna jernväg och ansett
den vara af behofvet påkallad af flera orsaker. Man har äfven ansett,
att, genom att bygga denna bana redan nu, arbetet skulle kunna utföras
billigare än eljest, emedan i den trakt, der banan skulle mynna
ut, funnes tillgång på arbetsfolk och materiel, så att sådant icke behöfde
transporteras dit från andra ställen. Den inskränkning, som
är gjord i sägverkshandteringen, är äfven en omständighet, som föranleder,
att en del arbetskrafter för närvarande finnas tillgängliga för
detta arbete, s >m derigenom nu skulle kunna komma till stånd billigare
än eljest. Och ju förr denna bana blifver färdig, ju förr kommer
den att tillföra stambanan ökade trafikinkomster. Stambanan i Norrland
är nemligen lagd så långt in i landet, att den näppeligen kan
anses komma att lemna någon större afkastning, om från densamma
icke finnas infartsvägar, som kunna leda trafiken från stambanan ut
till hafvet. Ju förr dessa utfartsvägar komma till stånd, ju förr skall
stambanan komma att lemna afkastning och trafiken der utvecklas.

Uiskottet har också välvilligt tillstyrkt banans byggande och förordat
beviljande af de derför erforderliga medlen, och jag kan till och
med säga, att äfven reservanternas yttrande är ganska tillfredsställande,
då jemväl de uttalat sig för nödvändigheten af denna banas
anläggning, ehuru de anse, att dermed kan dröjas något, samt att
banans byggande borde ske med de medel, som årligen pläga anslås
till fortsättning af stambanan. Detta anslag har nu emellertid Eiksdagen
beviljat för sitt ändamål. Och här är icke fråga om större belopp,
än att utväg lätt finnes för de erforderliga medlens anskaffande. En
af reservanterna har särskilt fäst sig vid den ringa ränta på det
nedlagda kapitalet, som de norrländska jernvägarne lemna. Men der
stambanan blifvit satt i samband med utfartsvägar, tror jag att det redan
visat sig, att inkomsterna varit i jemnt stigande och icke varit så
obetydliga på sista tiden som från början. Och om jag jemför dessa
inkomster med inkomsterna från flera andra stambanedelar i vårt land
vid deras tillkomst, finner jag, att de norrländska jernvägarne stå vida
högre än många andra jernvägsdelar. Dessutom ber jag att få anmärka,
att man icke bör räkna vinsten af en dylik jernväg endast
efter procentberåbning af afsastningen och anläggningskapitalet, utan
man bör äfven taga i betraktande den indirekta nytta, jernvägen
medför för landet i dess helhet.

Då jag sålunda tror, att denna bana är af gagn icke blott för den
ort, den kommer att genomlöpa, utan äfven för landet i dess helhet,

JJ:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

och att det för stambanetrafiken är dess bättre, ju förr den kommer
till stånd, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Arhusiander förenade sig herrar Gunnar Eriksson,
Domeij, Näslund., Dahlberg och Ahlgren.

Herr Peterson i Hasselstad: De skäl, som den förste talaren

såsom reservant inom utskottet andragit, likasom de skäl, som anfördes
af talaren på upsalabänken för anslag å Kongl. Majrts proposition,
anser jag för min del vara fullt rigtiga. Jag har städse i denna
kammare, då det varit fråga om att Riksdagen skulle anslå medel till
stambanan genom Norrland, sökt mana till försigtighet och velat, att
man ej skulle anslå dertill så höga belopp, att vi behöfde upplåna
medel för ändamålet. Dessa mina bemödandtn lyckades till 1886 års
riksdag, då Riksdagen derförut var öfverens om att endast bevilja 2
millioner kronor årligen för detta ändamål, med sedan dess har hvad
Kongl. Maj:t begärt blifvit beviljadt genom de gemensamma voteringarnes
lyckohjul. Hvad nu här ifrågavarande anslag beträffar, är
det uppenbart, att det kommer att beviljas likasom de stora anslag,
hvilka redan beviljats, ty det bar blifvit på modet, att allt hvad som
föreslås för Norrland beviljas a? Riksdagen. Det har sagts, att det
vore önskligt, att Kongl. Maj:ts propositioner inkomme till Riksdagen
något tidigare än hvad med den här föreliggande propositionen varit
fallet. Men hvad denna proposition beträffar, går den nog igenom,
fastän den kommit sent in till Riksdagen. Det har äfven här såsom
skäl för bifall till förslaget talats om, att det vore godt om arbetare på
platsen och att dessa borde sysselsättas. Men när dessa arbeten en
gång sluta, huru skall det då gå? Kanske det går på samma sätt.
som när det beslöts att stambanan norrut skulle fortsättas, men att
den skulle stanna vid Sollefteå. När banan var färdig till Sollefteå,
hade arbetarne icke något att sysselsätta sig med, och då beslöts att
banan skulle fortsättas än vidare norrut. Man kan då tänka sig,
att jernvägsbyggandet i Norrland icke skall taga slut, förrän det ej
finnes någon plats, som ej har jernväg.

Här har yttrats, att det vore bra att slippa gemensam votering i
denna sak. Då så många ledamöter af statsutskottet biträdt Kongl.
Maj:ts förslag, är det min öfvertygelse, att någon gemensam votering
ej ifrågakommer. Jag skall derför, då jag icke tror att det tjenar
till något, ej göra något yrkande. Men jag har velat säga hvad jag
här sagt för att tillkännagifva min uppfattning, att man bör gå varsamt
till väga vid beviljande af anslag till ändamål, hvarom här är
fråga.

Herr Petersson i Runtorp: Jag ber om ursäkt att jag ännu en
gång tager till ordet. Jag skulle icke gjort det i och för sjelfva
sakens skull, ty utskottets förslag går nog igenom i alla fall, men
jag har ansett mig böra bemöta två fälda yttranden.

Det har först sagts, att jag skulle ansett det skadligt, att våra
arbetare få sysselsättning här hemma, och detta skulle kunna tolkas
tå, att jag vore fiendtligt stämd mot arbetarne. Jag vill då såga, att

Angående
anslag till en
jernväg Mellansel—Örnsköldsvik.

(Forts.)

»so 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående
anslag till er
jernväg Mellansel—
Örnsköldsvik.

(Forts.)

det är jag icke, utan jag vill dem väl. Här har talats så mycket
om arbetarne och arbetarefrågan; man har framhållit arbetarnes betryckta
ställning och sagt, att man bör göra allt godt för dem. Jag
tror emellertid icke det skall kunna jäfvas, att det icke finnes någon
samhällsklass i vårt land, som har det så bra stäldt för sig som just
våra arbetare. Deras aflöning har på de sista 20, 30 åren icke blott
fördubblats, utan mångdubblats, och deras lefnadsomkostnader hafva i
vissa fall minskats med 40 ä 50 procent. Hvarför skall man då på
detta sätt ofta nog genom tidningarne och äfven bär vid riksdagen
reta upp dem och säga, att de skola hafva ytterligare förmåner. Derigenom
förvärrar man endast ställningen, men förbättrar alls icke densamma.
Så länge meniskorna äro nöjda, hushålla och arbeta i sitt
anletes svett, må de väl. Men då de uppiggas på det ena eller andra
sättet, blifva de oroliga, och derifrån komma många olyckor. Emellertid
vill jag nedlägga en protest mot den uppfattningen, att jag
skulle missunna arbetaren den lön han är värd. Nej, den skall han
ha. Men här har gått så till, att arbetarne fått vänja sig vid för
hög aflöning och för litet arbete. Jag skall anföra ett exempel. Det
var en gång under ståndsriksdagarne, som jag begaf mig ut till Nyboda
för att se på sprängningsarbetet i tunneln der. Jag gick ut vid
middagstiden, och då jag kom fram, träffade jag några drängar och
andra arbetare från min hemort, hvilka lågo och gassade sig i gräset.
Jag frågade dem: »hvad tycka ni om detta arbete.» »Jo, bra»,
svarade de. »Men hvarför arbeta ni icke?» »Jo, vi skola säga husbonden»
— de kallade mig så — »att vi våga icke arbeta mer än
högst två dagar i veckan; vi äro antagna på beting att spränga så
och så mycket, och derför måste vi arbeta sakta, så att befälet icke
kommer under fund med att vi hafva allt för stor förtjenst.» År det
rim och reson? Då sådana arbetare sedan komma hem, blifva de icke
nöjda med det arbete, som jordbruket och andra industrigrenar gifva.
Tro icke herrarne, att, om vi skulle betala våra arbetare 3 å 5 kronor
om dagen, vi behöfde ännu större tullar. Jag säger ingenting om
att staten betalar bra, men de enskilde kunna icke täfla med staten.

Jag skall nu öfvergå till den andra frågan. Herr Lyttkens sade,
att man icke skulle låna penningar. Det är icke heller jag så mycket
med om. Men jag tror det icke är så farligt, om man ställer upplåningen
rått. Men huru har svenska staten gjort här vid lag? Om
arbetarne icke finge kontanta penningar — och det få de, då vi upptaga
utländska lån — utan om vi hade fortsatt med det som en jude lärde
oss, nemligen att betala en del af arbetet med premieobligationer, då
skulle dessa arbetare nu vara ganska förmögna och hafva sparat i hop
åtskilligt. Men nu köpa de allt från utlandet kontant. Det är godt
och väl att importen år hög, men folket förstöres genom att lefva
öfverflödigt. Jag känner arbetare, som förtjenat 200 å 300 kronor
på jernvägsarbete, men, då de rest hem, icke haft ett enda öre; de
hafva legat och druckit champagne, som de sett andra göra. Hvarför
kunde icke svenska staten fortsätta med sina premieobligationer
och låta penningarne stanna inom landet? Så göra andra stater.
England har också statsskuld, men har den inom landet. Nej, vi

N:0 46*

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

skola vara liberala och kosmopoliter samt låna in penningar för att Afgående
förstöra dem. anslag till en

Det var detta jag ville säga, på samma gång jag säger att Jagbänsel—Örnicke
är någon fiende till arbetarne, utan vill dem lika väl som mig sköldsvik.
8jelf- (Forts.)

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels på afslag å densamma, och dels slutligen
på bifall till det af herr Lyttkens under öfverläggningen framstälda
förslag. Herr talmannen fann den förstnämnda propositionen
hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja, men som votering begärdes,
blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet om afslag,
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstnings-proposition: Den,

som bifaller statsutskottets hemställan i dess utlåtande
n:o 55, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 127 ja mot 85 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ IN

Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 56, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande af en
med staden Göteborg träffad öfverenskommelse i fråga om dess
inqvarteringsskyldighet, äfvensom rörande anslag till ett nytt kasernetablissement
derstädes m. m., biföll kammaren utskottets i nämnda
utlåtande gjorda hemställan.

§ 12.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 57, Angående
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godtgörelse till 9(>d/f>re^e till
fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals regemente Oscar Theodor o^Th <BdfBäfverfeldt
och hans maka Maria Fernanda Benedicta Bäfverfeldt, verfeldt och
född Nielsen, för den förlust de, genom förre svenske och norske,ians maka för
generalkonsuln i Genéve A. M. von Schascks tillskyndande, lidit. genom svenske

J och norske ge ner

al konsulns

Uti en den 13 mars 1891 till Biksdagen afiåten proposition (n:o; Geneve tillhöt)
hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, att till skyndande u den

förlust.

>'':o 46.

Tisdagen den 5 maj, f. m.

Angående, godtgörande af den förlust, eom tillskyndats fanjunkaren -vid kongl.
goitgöreite Vestgöta-Dals regemente Oscar Theodor Bäfverfeldt och hans hustru
fnnJU" ''ag™- Maria Fernanda Benedicta Bäfverfeldt, född Nielsen, derigenom att
verfeldt och förre svenske och norske generalkonsuln i Geneve Adolph Martin
hans maka för von Schack, som den 4 augusti 1886 för makarne Bäfverfeldts räkgenom
svenske ^ing uppburit hustru Bäfverfeldt, enligt testamente efter enkan TheZeralkonsulns
re“a L’Orsa, född Baumer, i Rheinfelden, kantonen Aargau i Schweiz,
i Geneve till- tillfallna medel, tjugutretusen ett hundra sextiotre francs 10 centimes,
skyndande li- men underlåtit att derför redovisa, måtte af Sveriges innestående
den förlust. anc(el j konsulskassan för år 1890 till makarne Bäfverfeldt utbetalas
(Forts.) ett belopp af sexton tusen sex hundra sjuttiosju kronor 43 öre, under
vilkor, att makarne Bäfverfeldt på utrikesdepartementet öfverlåte
rättigheten att uppbära hvad von Schseck genom domstolens i Prag
utslag den 28 oktober 1890 förpligtats att till brmälde makar gälda.

Utskottet hemstälde, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte vinna Riksdagens bifall.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade anmälts:

af herr Sven Nilsson;

af herr I. Lyttkens, som ansett staten icke ega någon skyldighet
att utgifva den ifrågasatta ersättningen; samt

af herr P. Andersson i Högkil mot vissa delar af motiveringen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Andersson i Högkil: Som herrarne finna af utskottets
utlåtande, har jag reserverat mig mot vissa delar af utskottets motivering.
Utskottet säger, »att, sedan på derom framstäld begäran,
inom utrikesdepartementet lemnats biträde till bevakande af enskild
persons rätt i afseende å förenämnda er fsar gelägenhet, och omsorg
egnats åt tillgodogörandet af den arfsberättigades anspråk»; och det
talas vidare om »de omsgtsfulla åtgärder, som från departementets
sida vidtagits». Det är, mine heTrar, för mycket blommor, och jag
föreställer mig, att, om t. ex. utrikesdepartementets forne chef händelsevis
komme att läsa detta, han skulle göra sig sjelf den frågan:
»har jag verkligen gjort allt detta?»; och jag tror att han sjelf skulle
blifva förlägen om svaret. Jag skall blott be att få erinra, att departementet
mottog denna angelägenhet den 17 oktober 1885, men att
departementet icke vidtog några kraftiga och bestämda åtgärder för
att tillvarataga Bäfverfeldts rätt, förr än den 23 augusti 1887, sedan
Bäfverfeldt med stora uppoffringar företagit en resa till Schweiz och
hunnit komma tillbaka och visat utrikesdepartementet svart på hvitt,
att Schack redan i början af år 1886 uppburit arfsmedlen. Det
sätt, hvarpå departementet sedan sökte uppmuntra Bäfverfeldt till
förhoppning om ersättning, är ganska anmärkningsvärd!, men jag skall
icke sysselsätta mig med den saken. Jag hyllar emellertid den

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

åsigten,. att det är nödvändigt, att allmänhetens tillit till departe- Angående
mentet icke må rubbas; hvartill kommer, att särskilda ömmande om - godtgordse till
ständigheter här föreligga; och derför anhåller jag att, med ogillande fnanZnka™nf
af motiveringen, få yrka bifall till utskottets hemställan. vérfeUt och

käng maka för

Häruti instämde herrar Larsson i Flicksäter och Näslund. genom svenske

och norske ge Herr

Hedin: Jag kan icke neka till, att det varmed en ganska TcfenivftiUhög
grad af förvåning, soni jag tog kännedom om detta utlåtande, skyndande liicke
derför att utskottet tillstyrkt den kongl. propositionen, hvilken den förlust,
jag högeligen önskar att kammaren måtte bifalla, då det utan tvifvel (Forts.)

är alldeles i sin ordning, att staten godtgör hvad en enskild man
förlorat i följd af försumlighet från utrikesdepartementets sida och
oredlighet från en af dess underordnade tjensteman, utan derför att
utlåtandet är affattadt så, att man vore frestad tro, att det skrifvits i
utrikesdepartementet af någon, hvilken det af giltiga skäl legat om
hjertat att söka öfverskyla de fel och försummelser, han sjelf begått.

Det är alldeles tydligt, det framgår af utskottets utlåtande på sidan
3 och har bekräftats af ett enskildt meddelande, som jag erhållit från
en fullt trovärdig man, som gått Bäfverfeldt till hända, att det var
endast i följd af Bäfverfeldts resa till Schweiz och hans anmälan
till utrikesdepartementet, som det kom till kännedom om, att Scharck
längesedan hade uppburit penningarne och förskingrat dem.

Jag begagnar tillfället att fästa uppmärksamheten derpå, att namnet
von Schack representei ar en af de fyra stora katastrofer och skandaler
inom den svensk-norska konsulscorpsen, nemligen den i Geneve,
den i Wien, den i Pittsburg och den i en kinesisk hamn, som äro
inrymda inom ett eller hälft annat år, hvilket sannerligen är nog
mycket för en så liten konsulscorps som den svensk-norska, och uppenbart
icke vittnar synnerligen fördelaktigt om den omsorg, utrikesdepartementet
ådagalägger, när det galler att rekrytera konsulatspersonalen.
Jag kan icke annat än instämma i det yrkande, som
gjorts af den nästföregående talaren, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan, men med ogillande af motiveringen.

Herr Lyttkens: Det kan icke nekas, att i detta fall föreligger

en uraktlåtenhet ffån utrikesdepartementets sida. Men skola vi uttala
detta som princip, att hvar och en, som genom något utrikesdepartementets
förvållande gjort förlust, skall derför hafva rätt att få
ersättning, då få vi bevilja ett anslag, som går till en betydlig
summa.

Vi både för en tid sedan konstitutionsutskottets dechargebetänkande
före i kammaren, och i en reservation upplystes der, att genom
en svensk beskicknings uraktlåtenhet en svensk undersåte, åtminstone
enligt sin egen uppfattning, ådragits ofantliga förluster. Med samma
rått som Bäfverfeldt begär ersättning, skulle äfven han kunna göra
det, och den summan,. som det. då skulle gälla, belöpte sig efter hvad
det. uppgafs till millioner. Äfven många andra fall skulle kunna
påvisas, då genom uraktlåtenhet hos tjensteman, lydande under utrikesdepartementet,
arf gått förlorade. Jag vet specielt ett par såAndra
Kammarens Prof. 1891. N:o 46. 3

Ji:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

(Forts.)

Angående dana fall, då svenskar dött i Amerika och arfvingarne vändt sig till
eodujörelse till utrikesdepartementet, men med den långsamhet, hvarmed hela ärenjanjunkareU-
utfördes, hunno arfven att totalt försvinna. Skall man nu komma
vérfeldt och och såga, att svenska staten skall ersätta alla de förluster, som tilltas
mai®/er skyndas enskilda personer genom konsulernas slarf, så lär man få
genom svenske ge ut ganska störa summor.

°neraikonsuinl inom utskottet åberopades det väl, att Riksdagen ingått med
i Geneve till- skrifvelse till Kongl. Maj:t och anhållit om utredning, i hvad mån
skyndande li- de, som genom embetsmäns förvållande ådragits förluster, må kunna
den förlust, få ersättning af staten. Men man bör då äfven komma i håg, att
dessa arfskommissioner icke höra till utrikesdepartementets åligganden.
Att departementet åtager sig dem, är ju mycket bra
och tillmötesgående, och då det icke har stort annat att ombesörja,
så är det ju bra att det går intresserade till hända dermed. Men icke
kan man såga, att svenska staten står i solidarisk borgen för att
dess embetsman ordentligt utföra de ärenden, som de sjelfvilligt
åtaga sig. Jag vill icke yrka, att icke Båfverfeldt och hans slägtingar
skola få ersättning, ty det Sr synd om dem, men jag vill uttala mig
mot den princip, som man nu gifver ett prejudikat på. Om framdeles
genom försummelse af utrikesdepartementets tjensteman vid
deras sjelfvilligt åtagna kommissioner någon person gör förlust, så
kommer han in och begär ersättning af staten och åberopar detta
fall som prejudikat. Detta skulle kanske leda derhän, att man nödgades
förbjuda utrikesdepartementets tjensteman att sysselsätta sig
med dessa kommissioner, men detta tror jag icke heller vore lämpligt,
ty ofta är det blott genom dessa tjenstemäns ingripande som
personer lyckats utfå dylika arf. Jag vill icke göra något yrkande,
utan har blott velat påpeka faran deraf, att en dylik princip fastslås.

Herr J. H. G. Fredholm: Jag ber att få instämma med herr
Hedin. Jag gör detta, emedan jag utgår från principer, helt motsatta
dsm, som af den siste talaren anförts. Jag tror nemligen för
min del, att det aldrig blir något allvar med embetsmännens ansvarighet,
förrän statsverket iklådt sig skyldighet att gifva skadestånd
för förluster, orsakade af de fel, som tjenstemännen begå i tjensten.

Härmed var öfverläggningen Hutad.

Herr talmannen gaf proposition först på bifall till utskottets
hemställan och derefter på bifall till samma hemställan men med
ogillande af motiveringen; och blef detta senare yrkande af kammaren
bifallet.

§ 13.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 58, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen, angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Lunds hospital
för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för sinnessjuke.

Tisdagen den 5 maj, f. m.

§ 14.

R:o 46.

Till afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 60, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande af odlingslågenheter
å kronoparker i Norrbottens län samt väckt motion
om anslag till befrämjande af odlingsföretag i de norrländska lappmarkerna.

I punkten 1 hemstälde utskottet:

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning,
måtte medgifva, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga,
till skogstorp tjenliga lägenheter må, der det för kronoparkens
vård och bevakning finnes vara gagneligt, af domänstyrelsen på
viss bestämd tid, ej öfverstigande tjugu år, upplåtas till odling och
bebyggande åt personer, som ega god fräjd och äro fullt arbetsföra
samt i öfrigt finnas vara lämpliga, under följande vilkor, nemligen:

att lägenheter, som sålunda afsättas till skogstorp, skola noggrant
beskrifvas och å marken begränsas;

att torparen må utan afgift från kronoparken erhålla dels efter
utsyning behöfligt virke till torpets åbyggnader och hägnader samt
öfrigt husbehof, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång till
vedbrand, det senare dock endast af vindfäld och torr skog;

att under första upplåtelsetiden torparen må utan afgäld till
kroDan bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera mot
skyldighet dels att i enlighet med de föreskrifter, som af domänstyrelsen
vid upplåtelsen meddelas, uppodla och bebygga lägenheten,
dels att inom det område af kronoparken, som varder honom anvisadt,
utöfva tillsyn och bevakning, dels ock att på tillsägelse af vederbörande
skogstjensteman och mot skälig ersättning utgöra å kronoparken
erforderliga arbeten;

att, sedan af domänstyrelsen föreskrifna byggnader blifvit å
torpet uppförda och godkända, torparen må af statsmedel uppbära
ett kontant belopp af femhundra kronor mot skyldighet för honom
att, i händelse han af en eller annan anledning varder från lägenheten
skild, afstå densamma utan anspråk på ersättning för å lägenheten
nedlagdt byggnads- och odlingsarbete;

att efter frihetsårens slut torpet genom domänstyrelsens försorg
skall, i förhållande till detsammas storlek och beskaffenhet, åsättas
viss årlig afgäld att utgöras medelst dagsverken å kronoparken;

att torpare, som af domänstyrelsen finnes hafva torpet väl uppodlat
och bebyggt, må efter frihetsårens slut mot faststäld afgäld
erhålla förnyad upplåtelse å torpet, samt att, derest torpare, som
finnes hafva väl skött och bebyggt lägenheten, före första upplåtelsetidens
utgång dör eller varder oförmögen att fullgöra sina förpligtelser,
hans barn eller arfvingar, derest de finnas till torpare lämpliga,
må ega att med domänstyrelsens begifvande öfvertaga torpet
eller, om de ej vilja eller kunna mottaga detsamma, öfverlåta torpet
åt annan af domänstyrelsen godkänd person mot den godtgörelse för
å torpet nedlagdt arbete, som må kunna betingas;

Angående
upplåtande af
odlingslägenheter
å kronoparker
i Norrbottens
län.

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

Angående att torpare, som blifvit dömd för svårare brott, må kunna af

upplåtande af domänstyrelsen uppsägas till afflyttning från torpet nästföljande mid heter

d krono- fästa; . ■

parker i Norr- att, derest domänstyrelsen skulle unna, att torpare gjort sig
bottens län. skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af eld eller
(Forts.) att han företagit sig annat, som väsentligen strider mot lag eller

allmän ordning, ändock han derför icke lagföres, eller att han underlåtit
att fullgöra åtagna skyldigheter eller ställa sig till efterrättelse
gifna föreskrifter, på domänstyrelsen må ankomma att uppsäga
honom till afflyttning från torpet med rätt för torparen att åtnjuta
laga fardag;

samt att i öfrigt erforderliga föreskrifter med afseende å torpen
och torparne må af domänstyrelsen meddelas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Wikstén: Såsom öfre norrländing år det må hända min

pligt att såga några ord i denna för framtiden så vigtiga fråga. Då
numera aflidne landshöfding AYidmark i Första Kammaren och jag i
Andra Kammaren väckte en motion i detta ämne, var förnämsta anledningen
dertill vår önskan att åstadkomma ökad bosättning och
derigenom en större kultivering af öfre Norrlands ödemarker. Det
var främsta målet. Så vidt jag nu kan fatta, är detta hufvudändamål
genom förevarande regeringsproposition betydligt förfuskadt, men
då regeringen naturligtvis bär svårt att sjelf sätta sig in i saken,
utan måste lita till domänstyrelsens omdöme, så är väl domänstyrelsens
utredning orsaken dertill. Det är nemligen icke tänkbart, att
menniskor skola bosätta sig i dessa ödemarker och börja odla och
bygga efter domänstyrelsens föreskrifter. Men då jag talar om domänstyrelsens
föreskrifter, menar jag, att det hufvudsakligen blir på
jägeritjenstemännen bestyret faller att utdela och tillämpa dessa föreskrifter;
men huru mycken praktisk insigt besitta i allmänhet dessa,
då det gäller jordbruk och hur man skall bygga? Att emellertid
någon på dessa vilkor skall slå sig ned på tjugu år i dessa obygder
och utan att hafva någon som helst säkerhet för huru det skall blifva
efter de tjugu åren, är alldeles orimligt att antaga, åtminstone om
han skall blifva jordbrukare och odla bygd. Det är ju möjligt, att
någon såsom extra skogvaktare och på grund af förhoppning att få
de 500 kronorna slår sig ned der, men då är i allt fall hufvudändamålet
totalt förfeladt.

Jag skall nu för min del icke göra något yrkande, ty är det så,
att Riksdagen vill bifalla framställningen, så gerna för mig, men jag
vill dock hafva sagt ifrån, att hufvudändamålet dermed alldeles icke
vinnes. Jag förbigår en hel hop detaljer, som jag kunde nämna, då
det tjenar ingenting till att nu anföra dem. Men skall hufvudändamålet
vinnas, är det först och främst nödvändigt att besittningsrätten
blir ständig. Om det blir såsom egare eller genom ständigt åboskap,
det kan vara likgiltigt, men alltid bör saken ordnas så, att den som
bryter bygd har klart för sig, att det arbete han nedlägger på jorden
och det han bygger, det kommer hans familj och barn till godo.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

N:o 46.

Enligt detta förelag Tet han visserligen vilkoren något så när för de Angående
första tjugu åren, men sedan ligger det i domänstyrelsens fria skön vpUtonde “/
att bestämma dessa vilkor. Han har alldeles ingen visshet attheter9å kronoderefter
ens få behålla lägenheteD, och då kan han icke med intresse parker i Norrarbeta
för kultiveringen af obygderna. Vidare är det klart, ätt skall bottens Un.
detta hufvudändamål vinnas, måste det finnas bestämda föreskrifter, (Forts.)
gällande för all framtid, så att den som slår sig ned der kan vara
viss om att han icke sedan blir underkastad en godtycklig reglering.

För min del har jag endast velat nämna detta, på det att denna
kammare möjligen må taga saken i förnyadt öfvervägande, då herr
Åkerlunds motion kommer före.

Herrar Boström i Bodbyn och Waltmark i Smedsbyn instämde
häruti.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Jag erkänner, att genom den kongl. propositionen nu blifvit

föreslaget att taga endast ett ganska litet steg i den rigtning, Riksdagen
i sin skrifvelse år 1888 antydt; åtminstone kan den tolkas
så, som om Riksdagen hade önskat, att eganderätt skulle blifva lemnad
åt de personer, som sloge sig ned på kronans marker på det
sätt, hvarom nu är fråga, och Riksdagen afsåg dervid icke blott
hvad den föregående talaren omnåmde, eller att förslagets omfång
skulle vara begränsadt till Norrbottens län eller till Norrland, utan
den afsåg hela landet. Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse
lät Kongl. Maj:t, såsom det också står angifvet i statsutskottets
utlåtande, genom domänstyrelsen inhemta yttranden deröfver af
konungens befallningshafvande i de olika länen, äfvensom af eamtlige
skogstjenstemän i riket. Dessa uttalade nästan enstämmigt den åsigten,
att ett dylikt ny byggesväsende skulle vara till skada för kronoparkerna
i mellersta och södra Sverige, framför allt om man inrättade
sådana nybyggen, som med jorden finge egna skogeanslag. Der
kunde komma att bosätta sig sådana personer, som lätt kunde blifva
till hinder och skada för en ordentlig skogsvårds bedrifvande, och
öfver hvilkas bedrifter det vore svårt att utöfva nödig tillsyn; och
detta var väl icke Riksdagens mening. Erfarenheten har också visat,
att då man å kronoskogarne inhyst torpare, som fått rättighet till
skogsfång, hade de vanligen blifvit till stor skada för skogsvården
och icke sällan på ett otillbörligt sätt begagnat sig af kronans skogar.

Hvad Norrland beträffar, har Riksdagens skrifvelse afstyrkts af
alla konungens befallningshafvande i de norrländska länen med undantag
af konungens befallningshafvande i Norrbottens län, som af~
gifvit ett tillstyrkande just i samma rigtning som den siste talaren.

Men det var också den ende. Domänstyrelsen och jägeristaten hafva
äfven beträffande Norrbotten afstyrka att man skulle gå ännu längre
ån hvad här är föreslaget, och sammanstämmande ansett nödigt, att
de nya krononybyggena skulle lyda under domänstyrelsens husbonderätt.
Den erfarenhet, man haft af nybyggesväsendet i Norrland, har
i allmänhet varit sådan, att, då man lemnat större eller mindre skogsanslag
till dessa nybyggen, det blifvit en mycket betydlig affär för

N.o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående sågverksbolagen att köpa dessa nybyggen och derpå sätta underupplåtande
hafvande, som brukade jorden, men sjelfva låta afverka skogen. I
heter3!o-Norrbotten, der jordbruket i allmänhet gifver en så ringa ersättning,
parker i Norr- är det alldeles tydligt, att man måste lemna ganska betydliga skogsbottens
Un. arslag, derest det skall löna sig, om man vill locka folk att slå sig
(Forts.) ned, så vida icke nybyggena blifvit lagda i form af sammanslagna
byar, eller i närheten af vattendrag, väganläggningar och dylikt, så
att folket derigenom kan få extra arbetsförtjenst eller andra inkomster.
Nu har det visat sig i Norrland i allmänhet, att, då, såsom helt naturligt
är, man bestämt vissa vilkor för nybyggare beträffande odlingsarbeten,
byggnadsskyldigheter, skogsvård etc., dessa vilkor icke
blifvit uppfylda, utan att i följd af försummelse härutinnan en återgång
till kronan af nybygget måst ske. Kronan har fått tillbaka
dessa nybyggen, men med nedhuggen skog och vanvårdnad af jorden
och husen. Sådana fall ha varit ytterst talrika. Kronan får tillbaka
ödemarker i stället för vackra, skogbärande marker. Dessa omständigheter
gifva tydligt vid handen, att Kong). Maj:t och Riksdagen
ha anledning att här vid lag gå mycket varsamt till väga, och att
det lilla steg, som här är tillstyrkt, kan vara tillräckligt till en början.
Jag tror för öfrig!, att nu, då bättre kommunikationer uppstå genom
jernvägarne i Norrland och det blir mera lockande för menniskorna
att flytta dit, nybyggesväsendet skall utveckla sig af sig sjelft. Jag
tror, att det är skäl att bittert ångra tillämpningen af det nybyggessystem,
som hittills bedrifvits i Norrland. Jag tror icke, att det år
skäl att fortsätta på det sättet. Och jag tror icke heller, att den
siste talaren kan bestrida, att, om man skulle upplåta torp med ständig
besittningsrätt, det vore nödvändigt att lemna högst betydande
skogsanslag för att nybyggarne skulle kunna uppehålla sig och lefva.

Den tiden, då man icke satte värde på skogen i Norrland, utan
ansåg sig ensamt böra befordra sågverksindustrien, då kunde det si
vara, och tusentals, ja, hundra tusentals tunnland skogbärande mark
upplät kronan då till utverkning. Men nu är ett dylikt förfarande
icke mera i landets intresse. Väl har icke skogen i öfre Norrland
ännu samma värde som i nedre Norrland. Men den tid kommer
nog, då äfven skogen i öfre Norrland erhåller sitt rätta värde. Min
önskan är derför, att kammaren icke måtte gå längre, än hvad Kongl.
Maj:t föreslagit.

Herr Persson i Stallerhult: Då Kongl. Majrts proposition är

grundad på Riksdagens egen skrifvelse i ämnet, så går det väl icke
an att nu frångå hvad Riksdagen en gång beslutit. Det undgick
icke utskottets uppmärksamhet, att det blefve svårt att taga torp i
besittning på de föreskrifter, som här finnas gjorda. I den händelse
ingen kommer och tager torp i besittning, så är det icke heller
någon förlust för statsverket. Jag vill ock fästa uppmärksamheten
derpå, att, under det Första Kammaren behandlade detta statsutskottets
förslag, gjordes någon ändring i hvad statsutskottet föreslagit
på sidan 16. Den ändringen skedde, enär man icke ville försvåra
ställningen för dem, som komme att bygga och bo deruppe. Ty man
ansåg, att förslaget innehöll en föreskrift, som icke var nog billig.

N:o 40.

Tisdagen don 5 Maj, f. m. 39

Det står nemligen, att, om »torpare gjort sig skyldig till skogsåver- Angående
kan eller ovarsamt handhafvande af eld eller att han företagit sig ^Min^sUenannat,
som väsentligen strider mot lag eller allmän ordning, ändock
han derför icke lagföres, eller att han underlåtit att fullgöra åtagna parker ilYorrskyldigheter
eller ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, på bottens lön.
domänstyrelsen må ankomma att uppsäga honom till afflyttning.» (Forts.)
Är det meningen att nybyggaren icke kommer att lagforas, kan en
tolkning af denna bestämmelse möjligen föranleda dertill, att en och
annan då kommer att afhysas utan att i verkligheten hafva begått
något brott, men ett sådant helt enkelt blifvit honom pådiktadt.

Om derför orden »ändock han derför icke lagföres» tagas bort, sä
tror jag, att detta skulle bereda bättre skydd mot befaradt eller
möjligt goltycke, och jag tror att kammaren skall vara med om att
antaga det. Då skulle punkten lyda så:

»att, derest domänstyrelsen skulle finna, att torpare gjort sig
skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af eld, eller
torparen företagit sig annat, som väsentligen strider mot lag eller
allmän ordning, eller underlåtit att fullgöra åtagna skyldigheter eller
ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, på domänstyrelsen må
ankomma att uppsäga honom till afflyttning från torpet med rätt för
torparen att åtnjuta laga fardag.» Härmed är ingen annan ändring
skedd, ån att orden »ändock han derför icke lagföres» åro
borttagna, samt att en fö''ändrad redaktion af meningen egt rum till
följd af det borttagandet.

Jag ber, herr talman, om proposition på detta yrkande, och
hoppas att kammaren äfven deri instämmer, hvarefter sammanstämmande
beslut då blifvit fattade i båda kamrarne och förslaget med
denna ändring antaget.

Häruti instämde herr Hellgrén.

Herr Alsterlund: Herr talman! Det finnes i Norrbottens län

icke mindre än 2,164,925 hektar kronoparker. Det är alldeles gifvet,
att på denna betydliga areal det också skall finnas störa odlingslägenheter.
I likhet med herr Wikstén tror jag, att icke någon, åtminstone
icke någon duglig person vill nedsätta sig på dessa marker
som torpare på de vilkor Kongl. Maj:t föreslagit. Vill man kultivera
Norrland — för att nu icke tala särskildt om Norrbotten, om hvilket
län här egentligen är fråga — så är det enligt min uppfattning ett
nödvändigt vilkor härför, att odlingslägenheter upplåtas åt dertill villige
och idoge arbetare icke på 20 år, utan under stadgad åborätt eller
ständig besittningsrätt.

Den siste talaren vidrörde en punkt här i förslaget, som jag
särskildt fäst mig vid och som jag ber att få läsa upp för kammaren
— den angår det skydd, jordtorparen skulle genom förslaget erhålla,
eller kanske rättare sagdt det godtycke, han genom stadgandet i detsamma
kunde komma att utsättas för. Denna punkt lyder »derest domänstyrelsen
skulle finna, att torpare gjort sig skyldig till skogsåverkan
eller ovarsamt handhafvande af eld eller att han företagit sig annat,
som väsentligen strider mot lag eller allmän ordning, ändock han

N:o 46. 40

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående derför icke lagiöres, eller att han underlåtit att fullgöra åtagna skyl''odlingsläåen-
ter eller ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, på domänheter
å krono- styrelsen må ankomma att uppsäga honom till afflyttning». Således
parker i Norr- skulle jordtorparen kunna ai hysas utan dom och ransakning. Ett
britens län. sådant stadgande är väl alldeles omöjligt att någon kan underkasta
(Forts.) sig, ty den blefve ju då helt och hållet eller hufvudsakligen beroende
af jägeritjenstemännens och domänstyrelsens godtycke. Jag vill icke
med detta mitt yttrande hafva uttalat något som helst klander vare
sig emot nämnda styrelse eller jägeritjenstemännen; ty dertill har jag
icke någon den ringaste anledning,'' utan jag vill endast hafva påpekat
förslagets olämplighet och att det svårligen kan befordra landets
uppodling.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade i fråga
om nybyggareväsendet uppe i Norrland, att det gått till så, att genom
detsamma hafva kronans skogar i betydlig mån sköflats. Det der
kan väl till en del vara sanning. Men jag tror, att i det yttrandet
ligger ganska mycken öfverdrrft Icke är det som herr statsrådet
sade, att nybyggenas skogar blifvit totalt nedhuggna. Huru
skulle de häfta kunnat blifva det? Nybyggenas skogar stå under
domänstyrelsens vård, och nybyggaren får icke taga något till afsalu
ur dessa skogar utan vederbörande jägmästares tillstånd. Är det så,
att skogarne sköflats, då är det jägeritjenstemännen, som utstämplat
för mycket. Men det hafva de icke gjort sig saker till. Jag känner
ganska väl till förhållandet der uppe, ty jag har under 22 år hvarje
sommar arbetat inom luifvudsakligast Vester bottens, men äfven Norrbottens
läns lappmarker. Herr finansministern sade vidare att, om
man uppläte torp med ständig besittningsrätt, så vore det nödvändigt
att lemna skogsanslag åt desamma. Men jag tror icke att det behöfvcs.
Nog kan man ändock upplåta torp på ständig besittningsrätt.
I afseende på skogsfång eller rättighet att taga skog kunde
väl derför särskilda föreskrifter gifvas

Nu är det emellertid så der uppe i Lappmarkerna, att ganska
många personer slagit sig ned på kronans marker på grund af nykygoesansökningar,
men sedermera vid afvittringen icke erhållit nybyggen
af de sökta och delvis arbetade lågenheterna. Dessa personer
sitta dock qvar på kronomarkerna. På det att de nu måtte kunna
lemnas tillstånd qvarbo, vore det må här da skäl i, att man ant oge det
förslag, som här föreligger. Jag vill dock säga, att den motion, som
är väckt här i Andra Kammaren af herr Åkerlund, och hvilken
afser beredande af möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna
jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker, tilltalar mig ganska mycket, äfvensom det sätt hvarpå
utskottett behandlat densamma i sitt betänkande. Jag skall icke nu
göra något yrkande, vare sig å afslag eller bifall till Kong], Maj:ts
förslag, utan nöjer mig med att till kammaren hafva lemnat dessa
upplysningar.

Herr Lundström förenade sig med herr Alsterlund.

Herr Wikstén: Sedan herr Alsterlund haft ordet, har jag icke
mycket att tillägga. Men beträffande anmärkningen från statsråds -

N:o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

bänken, att åtskilliga nybyggen återgått till kronan, sedan först sko- Angående
gen blifvit sköflad, så vill jag erkänna, att några sådana fall hafva upplåtande af
förekommit, sannolikt i följd af att bestämmelserna för nybygges - ket^å kronoväsendet
voro ofullkomliga i gamla tider. Men faktiskt är dock, att parker i Norrdet
är nybyggesväsendet, som ursprungligen skapat kultiveringen af botten» län.
den norrländska bygden. Eller hvarifrån skulle den hafva kommit, (Forts.)
om icke just från eller genom nybyggesväsendet? För det ändamål
jag åsyftat torde emellertid bestämmelserna om nybyggesväsendet
böra väsentligt omarbetas. Jag skall emellertid icke i dag vidare
beröra detta ämne efter den siste talarens anförande.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Då icke något särskildt yrkande är gjordt, annat än om den
lilla förändring herr Carl Persson föreslog, kunde det vara öfverflödigt
att jag yttrade mig. Men jag vill dock anmäla för kammaren att,
efter som Första Kammaren antagit denna förändring och då den
kan vara till fördel för nybyggarne, jag för min del icke vill bestrida
den.

Hvad åter vidkommer herr Ahterlunds förmenande, att af de
nybyggen, som för vanvård återkommit till kronan, endast en ringa
del varit sköflade på skog, vill jag erinra, att det visserligen är tydligt
att ungskogen varit qvar, efter som skogsåverkan icke kunnat
gå längre ned än norrbottenslagen tillåter. Men i alla fall blir det
under årens lopp en stor förlust för staten, när på det sättet all den
gröfre skogen fälles.

Jag erkänner för öfrigt, att den siste talaren nog kan ha rätt i
det, att nybyggesväsendet i Norrland bör fotas på andra grunder.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan med den ändring, att näst sista stycket erhöll
följande lydelse: »att derest domänstyrelsen skulle finna, att torpare
gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af
eld eller torparen fötetagit sig annat, som väsentligen strider mot
lag eller allmän ordning, eller underlåtit etc. (lika med utskottets
hemställan).

''Punkten 2.

Biföll-’.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 61, i anledning af Kongl. Angående
Maj:ts proposition angående särskild föryttring af lägenheter från särskild förkronoegendomar,
som försäljas, samt väckt motion om afsöndring af V^rinS “/
jord från kronans domäner för upplåtande till tomtplatser m. m. åt frlTkr&noenskilda
personer. egendomar,

som förtäljai
m. m

Under punkten 1 hemstälde utskottet:

N o 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

Angående »att Riksdagen, med bifall till Kong!. Maj:ts förevarande propolärikild,
för■ sjtion, må medgifva, att, der å kronoegendom, som med tillämpning
lägenheter gällande bestämmelser försäljes, finnes lägenhet, hvilken anses
från krono■ kunna, utan att hufvudgårdens försäljning till skäligt pris derigenom
egendomar, försvåras, från egendomen afsöndras och särskildt för sig afyttras,
som försäljas på Kongl. Maj:t må ankomma att utan auktion med full eganderätt
(Forts ) upplåta sådan lägenhet åt innehafvaren, under vilkor,

att, sedan värdet å lägenheten blifvit i den för arrendeuppskattningar
stadgade ordning utrönt, för lägenheten erlägges en köpeskilling,
motsvarande detta värde;

att köparen skall, derest han sådant åstundan ega inbetala köpeskillingen
under loppet af tio år med en tiondedel årligen, såvida han
för fullgörandet häraf ställer godkänd säkerhet; samt

att upplåtelsen skall ega rum med iakttagande af de rörande
jordafsöndring i nådiga förordningen den 6 augusti 1881 meddelade
föreskrifter;

äfvensom bemyndiga Kongl. Maj:t att beträffande de sålunda
föreslagna upplåtelserna meddela de närmare bestämmelser, som
kunna finnas erforderliga.»

Reservation häremot hade anmälts af herrar Sven Nilsson, Lasse
Jönsson, Andersson i Högkil och Er sson i Vestlandaholm.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Sven Nilsson: Såsom herrarne finna, har jag reserverat
mig mot föreliggande betänkande. Hvarför jag nu begärt ordet, är
derför, att jag ville framlägga de anmärkningar jag har mot förslaget.
Jag skall dock icke göra något yrkande, emedan jag är så intresserad
för förslaget i öfrigt, att jag skulle anse, att det vore skada, om
det förfölle.

Inom statutskottet delades de anmärkningar jag framstält mot en
viss punkt, så att det endast var med en rösts majoritet som förslaget
om återremiss till afdelningen föll. Jag beklagar detta, ty jag är
viss att, om förslaget blifvit omskrifvet såsom jag tänkt, Riksdagen
skulle hafva accepterat det.

Den första punkten lyder: »att Riksdagen, med bifall till Kongl.
Maj:ts förevarande proposition, må medgifva, att, der å kronoegendom,
som med tillämpning af gällande bestämmelser försäljes, finnes lägenhet,
hvilken anses kunna, utan att hufvudgårdens försäljning till
skäligt pris derigenom försvåras, från egendomen afsöndras och särskildt
för sig afyttras, på Kongl. Maj:t må ankomma att utan auktion
med full eganderätt upplåta sådan lägenhet åt innehafvaren, under
vilkor, att, sedan värdet å lägenheten blifvit i den för arrendeuppskattningar
stadgade ordning utrönt, för lägenheten erlägges en
köpeskilling, motsvarande detta värde»; o. s. v. Herrarne torde
genast förstå, af hvilken art min betänklighet mot förslaget är; den
är rigtad emot den bestämmelsen, som strider emot vanliga principer,

Tisdagen den 5 Maj, f. in.

N:0 40.

att lägenhet skall kunna af Kongl. Maj:t utan auktion med full egan- Angående
derätt upplåtas af innehafvaren. Jag anser detta vara betänkligt, *ar*Jii}d f°y
emedan jag alldeles bestämdt känner sådana fall i Skåne, då lägen- lägenheter
heter af ifrågavarande art kunna gå till åtskilliga tusen kronors värde, från kronoSäkerligen
har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet egendomar,
icke tänkt sig, att så dyrbara lägenheter skulle kunna finnas. Men,om forsäljas
de finnas, så vidt man såsom sådana skall räkna egendomar, som (Forts\

torpare innehafva under ett arrende och hvarpå de uppfört bygg- u b''
nader.

Det är nu alldeles naturligt, att man velat taga det ifrågavarande
steget för att skydda torpare, som uppfört hus på kronans jord. T}''
när den egendom, under hvilken de höra, säljes, så komma de i händerna
på eu ny egare, den nye köparen, och han kan genast säga:

»Fören bort husen. Jag vill icke hafva dem på min egendom''. Det är
naturligt, att, då en husbyggnad i många fall kan hafva ett ganska
högt värde, torparen derigenom kan förlora nästan hela sin egendom.

Så långt är jag också alldeles med, ty jag vill också skydda torparne.

Men jag tror, att det kunnat ske utan att lägga saken i uppskattningsmännens
händer och sedan låta Kongl. Maj:t bestämma i hvarje
särskild! fall. Det hade kunnat tillgå så, att man efter uppskattningen
haft auktion på lägenheten med optionsrätt för innehafvaren
eller egaren af torpet. Om han då icke ville betala den köpeskilling,
som på auktionen kunnat bestämmas, borde han vara berättigad att
få sin husbyggnad uppskattad till ett värde, till hvilket köparen skulle
vara skyldig att lösa den. Derigenom hade man icke åstadkommit
den ringaste skada för torparen, utan han hade fått sina byggnader
ersatta till ett skäligt värde, som af opartiske män kunnat bestämmas.

Det var egentligen afdelningens ledamöter, som motsatte sig mitt
yrkande, emedan de ansågo tiden vara så långt framskriden, att ett
dylikt omarbetande af förslaget icke nu kunde utföras. Mitt förslag
föll sålunda och jag beklagar det. Min innerliga öfvertygelse är
emellertid, att regeringen snnrt skall komma att se, att den uppskattning,
som göres af värderingsmännen och enligt hvilken egendomen
säljes, icke angifver egendomens verkliga värde. Derigenom
kunna statsegendomar bortslumpas för ett pris, som högst väsentligt
understiger det verkliga värdet. Jag har ansett det vara skäl att få
detta antecknadt till protokollet, på det att det i en framtid måtte
synas, att jag uttalat betänkligheter emot förslaget. Men, som sagdt,
jag är så intresserad af förslaget i öfrigt, att jag icke vågar framställa
något yrkande om återremiss, så mycket mera som jag tager
för gifvet, att Första Kammaren redan bifallit utskottets hemställan.

Herr Persson i Ställhult: Såsom den föregående talaren anmärkt,
förhåller det sig så, att inom utskottet yrkats återremiss för
att få en förändring i den antydda rigtningen. Men majoriteten
inom utskottet fann, att denna då påyrkade och nu omtalade förändring
icke skulle vara till förmån för dessa lägenhetsinnehafvare,
som det är fråga om att skydda. Ty med en optionsrätt, som skulle
vara beroende derpå, att först auktion skulle hållas och sedan afgöras,
om lägenhetsinnehafvaren funne fördelaktigt att erlägga samma be -

N:0 46. 44 Tisdagen den 5 Maj, f. in.

Angående lopp som bjudits på auktionen, tror jag icke mycket vore vunnet.
gyttring "C/" Hufvudsakliga fördelen ligger deri, att innehafvaren slipper uppträda
lägenheter 8om spekulant, och att värderingsmännen bestämma värdet på den
från hrcno- lott, som skall säljas. Jag erinrar om, att det fans en sådan optionsegendomar,
rätt för kronans arrendatorer, innan den nu gällande arrendela^en
somf°r™ljas kom till stånd. Arrendatorerna hade der företrädesrätt med den
(Forts'') summa> som bjöds på auktion af andra spekulanter. Detta fann
Riksdagen dock icke vara tillfyllestgörande för att fullt skydda arrendatorernas
rätt, utan det infördes den optionsrätten, att de icke skulle
behöfva uppträda som spekulanter, utan att priset skulle bestämmas
af uppskattningsmännen. När nu detta är bestämdt om arrendatorerna,
anser jag, att samma princip bör kunna följas med afseende
på dessa små lägenheteinnehafvare, oaktadt den strider mot den
lagen, att statens egendom, när den skall försäljas, skall utbjudas å
offentlig auktion. Det kan för öfrigt icke vara så synnerligen stora
egendomar, som på detta sätt komma i fråga att säljas. Det är
endast de lägenheter, som finnas å de egendomar, som icke gifva
öfver 500 kronor i arrende. På dessa mindre egendomar torde icke
finnas så många lägenheter, hvadan denna fråga icke lärer vara så
stor, som man vid hastigt påseende kan föreställa sig. Jag tror, att
Riksdagen gjorde klokt uti att bifalla statsutskottets förslag, sådant
det föreligger, hvartill jag, herr talman, yrkar bifall.

Ilerr Andersson i Högkil: Jag anser mig böra tillkännagifva,
att jag» med stöd af det sakrika utlåtande, som i detta fall afgifvits
af domänstyrelsen, inom utskottet yrkat afslag så väl å Kongl. Maj:ts
förslag som å utskottets hemställan. Detta utlåtande är ett godt stöd
i sådant hänseende, ty domånstyrelsen är här den förnämsta auktoritet,
som man i vårt land kan åberopa. Då emellertid min åsigt i
frågan icke funnit understöd inom statsutskottet och förmodligen heller
ej skall finna sådant inom kammaren, skall jag nu icke göra något
yrkande. Jag bär endast velat till protokollet uttala mina betänkligheter
mot utskottets hemställan.

Herr Ola Bos son Olsson: Då här icke kan blifva fråga om
andra personer än sådana, som förut suttit som torpare på de ifrågavarande
boställena, och meningen hår vore att underlätta för dessa
torpare möjligheten att få eganderätt till sina torp, så synes det mig,
att dessa personer böra hafva samma förmån, som redan beviljats
arrendatorerna af kronolägenheterna, nemligen att de skola få ett
slags optionsrätt. Vill man erkänna, att nyssnämnda personer äfven
borde hafva samma fördel i detta fall, som gifvits åt arrendatorerna,
kan jag icke finna annat, än att det skulle var både rätt och billigt
att nu lemna bifall till utskottets förslag. Ty det är nog så som den
nästföregående talaren nämnde, att, om alla dessa egendomar vid
försäljningen skola hafva den omgången, att de först skola utbjudas
på offentlig auktion, så blifver icke synnerligen mycket vunnet i detta
fall, utan snarare fara värdt, att nämnda personer icke kunna komma
i besittning af sina torplägenheter, som de oftast med outtröttligt arbete
uppodlat samt i deras ställning med stora kostnader bebyggt. Dess -

N:0 46.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

utom kan man väl svårligen hafva anledning betxifla, att dessa smärre
egendomar — ty om några andra är här icke fråga — icke skulle
blifva uppskattade till deras verkliga värde, då man tager i betraktande,
att dessa af landsting och hushållningssällskap uteedde sakkunnige
män jemte domänintendenten hafva dylika åligganden sig
uppdragna.

Jag yrkar å förutnämnda skäl bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Truedsson och
Åkerlund.

Herr Johansson i Löfåsen yttrade: Detta statutskottets utlåtande
tilltalar mig ganska mycket . Jag har alltid trott och tror fortfarande,
att vi på allt sätt böra understödja den fattige jordbruksarbetaren,
för att han skall kunna åt sig förvärfva en egen jordlapp.
Då sådant tillfälle nu erbjudes, bör staten icke heller, när det gäller
dess _ egendomar, lägga sig deremot, ty det är ganska svårt för den
enskilde att medgifva detta. Om ru en person på statens mark uppfört
egna åbyggnader, så är det väl icke för mycket, att han för skäligt
pris kan få egsnderätt till den.

Den anmärkning, som herr Sven Nilsson nyss framstålde i detta
fall, kan nog hafva sitt berättigande, men jag tror, att vi härutinnan
böra lita på uppskattningsnämden så mycket, att vi må kunna antaga,
att de pris, den åsätter, äfven komma att blifva skäliga, och skulle
de äfven blifva något billigare, än om egendomarne utbjudits på auktion,
så tror jag, att vi icke behöfva missunna köparne denna lilja
fördel.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen i
sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

I en af herr Nils Persson i Vadensjö, med hvilken herr Nils
Nilsson i Skärhus instämt, inom Andra Kammaren väckt motion (n:o
145) hade föreslagits, att Riksdagen behagade besluta aflåtande af
skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan att Kong]. Maj:t täcktes
låta utreda och taga i ompröfning, huru genom afsöndring från
kronans domäner, fler så lämpligt kunde vara, tillfälle måtte lemnas
åt så många som möjligt att med full eganderätt förvärfva jord till
tomtplats m. m., liksom att bereda samma förmån åt dem, som redan
byggt och bodde å kronan tillhörig, på arrende upplåten jord, men
hemstälde utskottet, att berörda motion icke måtte till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde

Herr Persson i Vadensjö: Jag beklagar verkligen det slut,
hvartill utskottet i denna punkt kommit. Min motion afsåg ju att i

Angående
särskild föryttring
af
lägenheter
från kronoegendomar,

som försäljas
m. m.

(Forts.)

N:0 46. 46 Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Angående någon man gorå det lättare så väl för den arbetande klassen som för
lärskild för- mindre industriidkarne att få en egen torfva att uppföra sina
^lägenheter byggnader på. Vi veta ju, att förhållandet nu är sådant, att många
från krono- jernvägsstationer äro belägna på kronans mark. Vid en mängd af
egendomar, dessa äro nu uppförda hus, Indika också ligga på kronanB mark, och
son försäljas (|eras egare behandlas ofta af kronoarrendatorerna med stort godtycke.

D.å min motion afser att undanrödja ett dylikt missförhållande och
(i w s.) äfven öfverallt erkännes, att man behöfver dugligt och bofast ar betsfolk,

så kan jag icke neka dertill, att det är hårdt att se, det
arbetsfolket icke under några omständigheter kan få köpa sig en
jordlapp af kronans mark för att der åt sig uppföra egna byggnader.

Efter de yrkanden, som här nyss äro gjorda, har jag emellertid
icke mycket hopp om att vinna bifall till min motion, men skall i
alla fall på grund af de skäl jag här anfört yrka bifall till densamma.
Jag tror icke det vara klokt handladt mot den arbetande
klassen att på allt sätt och vis hindra denna från att skaffa sig egna
bostäder. Säkert är, att detta bidrager till att drifva arbetarne bort
till främmande land för att der söka sig bostad. Äfvenså vet man.
att bland det s. k. lösa folket, hvilket icke har några egna bostäder,
den socialistiska rörelsen är mest rådande. Denna kommer
ej heller att blifva mindre genom det beslut, som här tillstyrkts i
utskottets betänkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Slutligen föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande,
n:o 16, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga
om ändringar i kongl. kungörelsen den 11 maj 1883 angående vilkoren
för tidningars och tidskrifters postbefordran, dels ock en i ämnet
af herr E. Hammarlund väckt motion.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändrad lydelse af
§ 11 i regeringsformen och Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade
riksakt, dels ock enskild motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om revision af riksakten;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 10 a) i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen

g''orda framställningar angående pensioner dels för t. f. presidenten
. F. Wsern och dels för kanslisten O. F: Uiff samt kammarskrifvarne
G. A. Lindberg och M. Lund; och

Tisdagen den 5 Maj, f. m. 47 Ibo 46.

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Kiksdagen
angående pensioner åt föreståndaren för landtbruksinstitutet vid Ultima
F. G. Norström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska
försöksanstalt m. m. H. A. von Post; samt

bankoutskottets memorial och utlåtande:

n:o 11, i fråga om ett årligt lönetillägg för pappersmåstaren vid
Tumba bruk P. G. Öberg;

n:o 12, i fråga om ändringar i gällande reglemente och aflöningsstat
för riksbanken.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

§ 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. H. G. Fredholm
under sex dagar från och med den 6 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 5 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.