RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:44

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 44.

Måndagen den 4 Maj.

Kl. il f. m.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne april.

§ 2.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet aflemnade
proposition till Riksdagen angående förbud för barn att
nattetid idka viss försäljning m. m. hänvisades densamma till behandling
af lagutskottet.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10; samt
■statsutskottets utlåtanden n:is 5 a, 8 a, 55, 56, 57 och 58.

§ 4.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial, n:o 59, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående en i statsutskottets
memorial, n:o 52, föreslagen voteringsproposition, lades utskottets
anmälan till handlingarne och bifölls hvad utskottet derefter hemstält.

Andra Kammarens Prof. 1891. JV:o 44.

1

N:o 44. 2

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ang. ändring
i ritsa delar
af värnpligtslagen.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets utlåtande n:is 60 och 61; samt
bevillningsutskottets betänkande n:o 16.

. § o.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial, n:o 17, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2:a och 20:e punkterna
af utskottets betänkande, n:o 10, angående ännu oafgjorda delar
af tullbevillningen.

Den i punkten 1 föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Efter föredragning af den under punkten 2 föreslagna voteringspropositionen
begärdes ordet af

Herr Herslow, som yttrade: I utskottets memorial har på
tredje sidan influtit ett mindre tryckfel, som jag med kammaren»
tillåtelse anhåller att fä rättadt. Der står:

“Den, som i likhet med Andra Kammaren vill, att 1 mom. 8 §:
i underrättelserna till tulltaxan skall erhålla följande förändradelydelse: 8:o.

“

Detta 8: o skall vara § 8.

Med bifall till den af herr Herslow sålunda gjorda hemställan,
godkändes den ifrågavarande voteringspropositionen, med iakttagandeaf
den rättelsen att siffran “8:o“ ändrades till § 8“.

§ 7.

Föredrogs och bordlädes å nyo Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 20.

§ 8-

Jemlikt förut fattadt beslut företogs nu till behandling lagutskottets
utlåtande n:o 41, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner om ändring i
samma lag.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

3 N:o 44.

För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af Ana- ändring
detta ärende, både ordet begärts af * vissa delar

af värnpligts TT

. . lagen.

Herr vice talmannen Danielson, hvilken nu yttrade: Jag ber (Forts.)
att i afseende pa föredragningssättet få föreslå, att först fÖredrages
tredje punkten, derefter törsta och andra punkterna, att tredje punkten
föredrages på det sätt, att först behandlas ingressen, derefter lista
momentet af 27 §, derpå 1 och följande §§ i ordningsföljd, samt
slutligen rubriken.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta föredragningssätt,
som jag tror kommer att underlätta kammarens öfverläggningar
betydligt.

Hvad herr vice talmannen sålunda hemstält, bifölls af kammaren.

I följd häraf föredrogs nu punkten 3;o, deri utskottet hemstälde: att

Riksdagen — under förutsättning att Riksdagen i de frågor,
som afhandlas i Kongl. Majits propositioner n:is 32, 33, 34, 35, 38
och 39 o fattar beslut, som af Kongl. Majit godkännas — måtte med
afslag a herr A. Petersons motion, bifalla ifrågavarande proposition,
jemväl i hvad den afsåg ändrad lydelse af 1 §, 3 § 1 mom., 6 §,

27 § 1 mom., 28 §, 33 § 2 och 3 inom., 34 samt 52 § af värnpligtslagen
äfvensom 53 § af berörda lag, sådan densamma lyder i lagen
den 5 mars 1886.

Herr vice talmannen Danielson erhöll å nyo ordet och yttrade:

Jag ber äfven att i fråga om ingressen få yrka en förändring.

Såsom herrarne veta, hafva inom Riksdagen väckts motioner,
som afse vissa ändringar och tillägg i de propositioner Kongl. Majit
till Riksdagen aflåtit. Om man nu skulle taga ingressen sådan den
lyder i lagutskottets förslag, skulle man afhända sig rätten till pröfning
af dessa motioner. Jag ber derför att få föreslå, att efter det i
denna punkt förekommande omnämnandet af Kongl. Majits propositioner
vid orden “38 och 39“ måtte inskjutas följande tillägg: “samt
hufvudsakligen de i sammanhang dermed väckta motionerna om uppskattning
af rustning s- och rotering sb esv är en och förhöjd dagaflöning
åt värnpligtige“. Jag gör detta, på det man icke må utestänga eu
pröfning af dessa motioner, för den händelse kammaren skulle bifalla
allt det öfriga. Det är en förutsättning, hvartill jag anser dessa motioner
vara fullt berättigade. Såsom herrarne se, har statsutskottet
upptagit desamma och derigenom möjliggjort en pröfning af dem.

Jag anhåller således, att herr talmannen behagade framställa
proposition på detta mitt förslag, enligt hvilket ingressen ändras till
följande lydelse: “under förutsättning att Riksdagen i de frågor, som
afhandlas i ofvan angifna propositioner niis 32, 33, 34, 35,*38 och 39
samt hufvudsakligen de i sammanhang dermed väckta motionerna om

N:o 44. 4

Måndagen den 4 Maj, f. in.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

uppskattning af rustnings- och rotering sbesvären och förhöjd dagajlöning
åt värnpligtige fattar beslut, som af Kongl. Maj:t godkännas.

Vidare anförde:

Iierr Sven Nilsson: Jag har egentligen endast begärt ordet
för att få en upplysning af herr vice talmannen, innan jag gifver
mig in i sjelfva frågan, nemligen huru vida icke, för den händelse''
kammaren bifaller vilkoret, sådant som här föreslagits, kammaren på
samma gång bifaller hela värnpligslagen. Jag må bekänna, att det
var obetänksamt att bifalla det gjorda förslaget angående föredragningssättet,
om så skulle blifva fallet. Såsom herrarne finna, står
det här: “i punkten 5, må, med af slag å lierr A. Petersons motion,

bifalla ifrågavarande proposition, jemväl i livad den afseP etc. Har
detta vilkor antagits, kan jag för min del icke finna annat, än att
man bifallit hela lagförslaget. Är förhållandet detta, så är det klart,
att öfverläggningarna om förslaget i dess helhet då måste komma att
börja redan innan den föredragna punkten afgöres, och de, som vilja
hafva ändring i värnpligtslagen eller afslag derå, måste-då framställa
yrkanden derom. Jag bet således att få af herr vice talmannen upplysning
om, huru han tänkt sig detta förhållande, då han väckt sitt
förslag om föredragningssättet.

Herr vice talmannen Danielson: Med anledning af den näst
föregående ärade talarens förfrågan, ber jag blott att få svara: Då
kammaren nyss beslutat att börja med den 27 § och sedan fortsätta
med första och följande punkter i ordningsföljd, är det ju klart, att
kammaren lemnat sig öppen rätt att pröfva hvarje sak för sig, att
gå in i detaljerna af de olika propositionerna. Jag kan icke finna,
att förslaget sammanhänger “i en klump" på det af den ärade talaren
antydda sättet, sedan kammaren beslutat att följa det föredragningssätt
jag vågat föreslå. Jag tror alltså, att de antydda farhågorna
genom nämnda beslut blifvit undanröjda. Här är endast fråga om
den rätt, hvarje motionär bör hafva att få sina motioner dragna under
pröfning till den kraft och verkan de hos kamrarne kunna föranleda
och att icke på förhand få sina framställningar afldippta.
Det var endast detta, som förelåg i mitt ändringsyrknnde.

Herr Sven Nilsson: Jag åtminstone kan icke bifalla ingressen,
så vida icke kammaren vill fatta det beslutet, att kammaren det oaktadt
har öppen rätt att afslå eller göra ändringar i värnpligtslagen.
Jag kan nemligen icke finna annat, än att kammaren eljest är bestämdt
bunden genom sitt beslut, derest den antar den nu föredragna
punkten. Jag är visserligen icke beredd på att nu framställa
något bestämdt yrkande, men jag tror dock, att det är klokast,
om kammaren, derest den vill afslå hela värnpligtslagen, äfven afslär
förslaget, som nu föredragits. Jag skall derför taga mig friheten
hemställa* om afslag å densamma och detta derför, att jag icke vill
hafva hela värnpligtslagen antagen.

5 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Jag fruktar att det beslut vi fattade om fÖredragningssättet, var
litet förhastad t. Det hade varit bäst att först gå igenom den paragraf
i värnpligtslagen, som är den ömtåligaste, d. v. s. den som handlar
om värnpiigtens utsträckning. Jag vädjar till herrarne, huruvida vi
icke äro bundna, då vi sedan komma till denna § 27, derest vi nu
bifalla herr talmannens förslag.

Om det ginge an att fatta ett sådant beslut — men det går väl
icke, ty det skulle ju föranleda motsägelse i våra beslut — att man
först skulle antaga denna punkt, hvilken enligt mitt förmenande innebär
ett godkännande af värnpligtslagen i dess helhet, och sedan i alla
fall hade öppen rätt att antaga eller förkasta hvarje särskild bestämmelse
i värnpligtslagen, om ett'' sådant amendement kunde göras,
skulle jag för min del kunna vara med derom, men då jag är tveksam
om, huruvida det går an, yrkar jag för närvarande afslag på den
föredragna punkten.

Herr Ly ttkens: Sedan kammaren nu beslutat detta föredragningssätt,
anhåller jag, att vi vid denna punkt må få genast diskutera hela
förslaget i dess sammanhang. Om så blir förhållandet, ega vi rättighet
att yttra oss om det hela, innan vi antaga det af herr vice talmannen
föreslagna tillägget som, sådan det af honom framstälts,
skulle binda oss att hafva bifallit 27 § i värnpligtslagen, fastän det
sedan förklarats hafva annan betydelse. Ty jag vill icke heller nu
vara med att här på förhand binda ess, i hvilket fall vi skulle kunna
komma i en ganska svår konstitutionell konflikt rörande frågan, huruvida
vi antagit lagen eller icke.

Jag anhåller sålunda, att det måste nu medgifvas oss att här få
diskutera lagen i dess helhet och dervid framställa de yrkanden, hvartill
vi kunna finna oss uppfordrade, och detta innan vi afgöra frågan om
det föreslagna tillägget af herr vice talmannen.

Herr Petersson i Runtorp: Om man läser det nu föredragna

momentet i dess helhet, tycker jag icke, att man kan komma på en
sådan tanke, som den herr Sven Nilsson framkastade. Ty der står ju:
“under förutsättning att Riksdagen i de frågor, etc. fattar beslut,
som af Kongl. Maj:t godkännas* o. s. v. och der uppräknas sedermera
äfven § 27, och då måtte det väl vara klart, att man har full rätt
att behandla dessa frågor. Kammaren har sålunda icke fattat något
beslut som binder den.

Läser man blott igenom punkten, tror jag alltså att man icke
behöfver vara rädd att binda sig genom att bifalla densamma med
den af herr vice talmannen föreslagna ändringen. Denna ändring afser
endast att bereda oss rätt att äfven få behandla de i ämnet väckta
motionerna. Detta anser jag att man ej behöfver hysa betänkligheter
för, då ju sjelfva innehållet af tredje punkten visar, att man genom
bifall till densamma icke fattat ett definitivt beslut.

Jag yrkar bifall till herr vice talmannens yrkande.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Nio 44. 6

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Herr Lasse Jönsson: Jag kan väl icke tro att kammaren

skulle vilja afslå förslaget till ingress och derigenom förhindra all
vidare diskussion om dessa vigtiga frågor. Jag anser deremot att
det af herr vice talmannen föreslagna föredragningssättet skulle komma
att i betydlig grad underlätta diskussionen af frågan, utan att det
genom något slags beslut på något sätt skulle binda kammarens beslut
i följande frågor. Men om ingressen skulle blifva sådan, som
lagutskottet föreslagit, så medgifves att man derigenom skulle vara
förhindrad att få någon ändring i det vigtiga förslaget enligt de motioner,
som blifvit väckta af herrar Dahn, Eliasson och Fjällbäck m. fl.
Jag tror att man genom antagande af herr vice talmannens förslag
skulle förekomma detta och anser mig derföre böra anhålla om bifall
till nämnda lörslag, och jag skulle beklaga om kammaren nu afsloge
detsamma.

Herr Hedin: All tvetydighet och osäkerhet undanrödjas, derest
kammaren behagade besluta — och jag anhåller att herr talmannen
ville framställa proposition derå — att vid den föredragna punkten
öfverläggningen måtte få röra sig kring hela det föreliggande förslaget
till ändring af värnpligtslagen.

Herr Sven Nilsson: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande
under förutsättning att kammaren bifaller det af herr Hedin framstälda.
Det tyckes nemligen vara temligen klart att, om diskussionen
får utsträcka sig till hela betänkandet, så hafva i och med detsamma
alla betänkligheter bortfallit, och kunna vi under tiden formulera ett
förslag till den föredragna punkten sådant, att kammaren utan betänkligheter
kan antaga den.

Herr O. B. Olsson instämde häruti.

Herr von Friesen: Jag ber att i afseende på den formella

sidan åt frågan om föredragningssättet få fästa uppmärksamheten
derå att det, som nu är uppläst och hvarom beslut skulle fattas, är
3:e punkten af utskottets hemställan, deri utskottet säger: “att Riksdagen
etc. må etc. bifalla ifrågavarande proposition, jemväl i hvad
den afser ändrad lydelse af, bland andra, 27 § 1 mom. Om nu af
herr talmannen framställes proposition på denna tredje punkt och
kammaren svarar ja, så har kammaren faktiskt bifallit § 27, mom 1.
Meningen är naturligtvis den, att de beslut, som kammaren skall
komma att fatta i fråga om värnpligtslagen, skola anses fattade under
den eller den förutsättningen, men då skulle kammaren nu besluta
på det sättet.

Jag tror således för min del att, om man bifaller den nu upplästa
punkten, så skulle man i och med detsamma hafva afklipp^ sin
rätt att fatta något annat beslut angående 27 § mom. 1, likasom angående
de andra paragraferna. Tv det är icke sant att, såsom herr
Nils Petersson i Runtorp nämnde, här står att man nu skall fatta
beslut under vilkor att 27 § bifälles, ty vilkoren äro ju endast att en

Måndagen den 4 Maj, f. m.

7 N:o 44.

aflassa uppräknade propositioner i punkten bifallas, och under dessa
vilkor skulle man i denna punkt bifalla äfven 27 § 1 mom. Om
man således säger ja till den nu föredragna punkten, så har man
•också sagt ja till de föreslagna ändringarne af värnpligtslagen. Jag
vill betona detta för att förebygga att behandlingen må komma att
löpa in i olösliga svårigheter. Om man deremot nu skulle fatta det
beslut att de följande besluten skulle fattas under förutsättning, att
■det eller det har inträffat, så har man bibehållit sin rätt att fortfarande
besluta om den ena eller andra paragrafen i värnpligtslagen.

Herr talmannen yttrade härefter: Till undvikande af miss förstånd

och på särskild uppmaning vill jag meddela, att enligt min
uppfattning ingressen innefattas i den mellan tankstrecken i utskottets
hemställan under 3:e momentet förekommande mellanmeningen, så
lydande: “under förutsättning att Riksdagen i de frågor, som afhandlas
i ofvan angifna propositioner n:is 32, 33, 34, 35, 38 och 39, fattar
beslut, som af Kongl. Maj:t godkännas”, och att herr vice talmannen
med sitt förslag blott åsyftat, att denna mellanmening i stället skulle
•erhålla följande lydelse: “under förutsättning att Riksdagen i de frågor,
som afhandlas i ofvan angifna propositioner n:is 32, 33, 34, 35, 38
och 39 samt hufvudsakligen de i sammanhang dermed väckta motionerna
om uppskattning af rustnings- och roteringsbesvär^n och förhöjd
dagaflöning åt värnpligtige, fattar beslut, som af Kongl. Maj:t
godkännas.” I fall denna uppfattning skulle godkännas af kammaren,
så föranleder ju ett bifall till vice talmannens yrkande icke något
hinder att sedermera vid de särskilda paragraferna må framställas proposition
på afslag å eller bifall till de ändringar som ifrågasättas.
Emellertid kommer jag naturligtvis, sedan de talare, som anmält sig
att erhålla ordet, blifvit uppropade och satta i tillfälle att yttra sig,
att framställa proposition på det af herr Lyttkens gjorda yrkandet,
att redan nu diskussionen måtte få röra sig om förslaget i dess
helhet.

Herr Gumselius anförde: Om jag förstod herr talmannens för klaring

rätt, så är det — oaktadt 3:e punkten blifvit uppläst i sin
helhet — icke herr talmannens mening att framställa proposition på
hela denna punkt, utan endast på de rader deri, som stå mellan tankstrecken.
Jag finner detta också helt naturligt och kan icke annat
än uttala min förvåning öfver att så erfarna och skarpsinniga riksdagsmän
som herr vice talmannen och talaren på smålandsbänken
kunnat föreställa sig att det skulle gå an att, om kammaren först
fattat ett sådant beslut, som de föreslagit, kammaren derefter skulle
hafva rättighet att öfvergå till de särskilda delarne i förslaget, helst
som dessa delar äro uttryckligen nämnda i denna tredje punkt.

Jag förenar mig i öfrig! i det yrkande, som afgifvits derom att
diskussionen må omfatta värnpligtslagen i dess helhet. Men om jag
missuppfattat herr talmannens sista förklaring, och om herr talmannen
i stället skulle komma att framställa proposition på bifall eller afslag
till 3:e punkten i sin helhet, så är det alldeles naturligt att de, som

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligts*
lagen.
(Forts.)

N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ang. ändring önska afslag a kela lagen, få lof att framställa sitt afslagsyrkandeIfvärnplfgZ
redan vid den P’lnkt> som nu föredragits.

lagen.

(Forts.) Herr Herslow: Jag ber att få biträda den uppfattningen, som

herr talmannen nyss uttryckte, hvilken lemnar kammarens beslut fullständigt
fritt. Här är icke fråga om bifall eller afslag å 3:dje punkten,
här är endast fråga om att bifalla den formulering af tredje punktens
förutsättningar, som af herr vice talmannen gjordes, eller att
bibehålla den formulering af desamma, som finnes i utskottets betänkande.
Hvad beslutet gäller är alltså, huru vida Riksdagen bifaller
de och de frågorna uteslutande på de vilkor, som äro uppstälda i
Kongl. Maj:ts proposition, eller äfven med de tillägg, som äro gjorda
i motionerna. Och dessa förutsättningar inverka ju icke alls för dem,
som yrka afslag, utan hafva endast betydelse för dem, som ämna
yrka bifall. Ty förutsättningarna äro ju blott vilkor för bifall. Jagföreslår
derför, att kammaren måtte biträda herr talmannens uppfattning
och afgöra det förslag — för min del ämnar jag gorå detta
jakande — som herr vice talmannen framstäf, så att kammaren får
frihet att äfven taga hänsyn till motionerna. Sedan kommer naturligtvis
icke förr, än efter ny och hufvudsaklig diskussion, proposition
att göras på 3:dje punkten i dess helhet.

•

Häruti instämde herrar Persson i Mörarp och Månsson.

Herr vice talmannen Daniel sou: Jag är i allt väsentligt förekommen
af den föregående talaren. Det är ju klart, att det endast,
är under förutsättning af bifall till förslaget, som denna ändring i
ingressen är åt någon betydelse. Efter ingressen kommer nemligen
§ 27 att föredragas, och kammaren har ju, äfven om den antager
ingressen med den af mig föreslagna omformulering, öppen rätt att
afslå så väl 27 § som öfriga paragrafer i förslaget. Ett bifall till
mitt förslag är af vigt endast under förutsättning af bifall till hufvudpunkterna
i förslaget. Ett bifall till mitt förslag kommer då att bevara
rätten att taga motionärernas förslag under ompröfning. Jag
anser, i likhet med den siste värde talaren, att man icke bör afskära
möjligheten till denna pröfning.

Af dessa skäl vidhåller jag mitt yrkande.

Herr El o w son: Jag har ingenting att invända mot den tolkning,
som herr talmannen gifvit åt det föreslagna föredragningssättet,
enär det förvarar motionärernas rätt att få sina motioner
pröfvade. Men det synes mig likväl vara det lämpligaste att, utan
att för närvarande fatta något beslut i afseende på hela 3:dje punkten,
kammaren ville företaga diskussionen af frågan på det sättet, att
törst föredrages den del af denna 3:dje punkt, som afser 27 § 1 mom.
i värnpligtslagen och att, i likhet med hvad som yrkats, diskussionen
dervid måtte få röra sig kring hela förslaget, sådant det är framstäldt i
propositionen och motionerna. Jag vill således sluta mig till den
åsigten, som uttalats, att föredragningen borde börja med 1 mom. af

9 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

27 §, och att diskussionen dervid må omfatta hela förslaget, så väl
propositionen som motionerna, utan att man binder sig vid något
beslut angående tredje punkten.

Herr Lilienberg: Min uppfattning i afseende på föredragningssättet
är, att, sedan det nu beslutats att 3:dje punkten först skall
föredragas, så måste vid föredragning af hvarje paragraf i värnpligtslagen
den, som vill bifalla denna paragraf, framställa de förutsättningar,
under Indika han är benägen dertill. Det är det fbrmelt rigtiga,
att värnpligtslagen föredrages paragrafvis, och att vid hvarje
paragraf den, som icke vill bifalla paragrafen annat än under de
förutsättningar, som af lagutskottet gjorts, då gör yrkande derom.

Då icke vidare någon talare anmält sig, yttrade

Herr talmannen: Innan jag förklarar öfverläggningen slutad,
och på det icke något missförstånd må ega rum, kommer jag nu att
till kammaren framställa proposition, huru vida, innan frågan om ingressen,
d. v. s. den mening som står mellan tankstrecken, afgöres,
öfverläggningen må få röra sig om förslaget i dess helhet.

Herr talmannen framstälde härefter följande propositioner, nemligen
dels att kammaren på sätt af vice talmannen föreslagits, redan
nu måtte fatta beslut angående lydelsen af den s. k. ingressen eller
den uti 8:dje punkten af det föreliggande utlåtandet inom tankstrecken
förekommande mellanmeningen och dels att i enlighet med
derom af herrar Lyttkens m. fl. framstäldt yrkande, innan kammaren
fattade beslut om ingressen, öfverläggning finge ega rum om lagförslaget
i dess helhet. Herr talmannen fann den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att, innan kammaren fattar beslut om ingressen
till 3:dje punkten af lagutskottets utlåtande n;o 41, öfverläggning må
ega rum om lagförslaget i dess helhet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat att redan nu afgöra frågan
om ingressen.

Omröstningen visade 142 ja mot 77 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Ang. ändringi
vissa del draf
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 10

Måndagen den 4 Maj, f. in.

Ang. ändring Ordet lemnades härefter till

i vissa delav

''af värnplikts■

Herr Andersson i

Herr Andersson i Nöbbelöf, som yttrade: I öfverensstämmelse

(Forts.) med den reservation, som är bifogad utskottets betänkande, ber jag

att få yrka afslag å utskottets hemställan. Jag kan icke fatta, att
föreliggande förslag har den betydelse för försvaret, att den motsvarar
de kostnader, som den komme att medföra. Försvarsfrågan
har i många år varit föremål för statsmagternas behandling. Många
förslag hafva varit framlagda. Men jag ber att få säga, att af alla
förslag, af hvilka jag tagit del, är detta det sämsta. Det är visserligen
sant, att de värnpligtige kunna få en något bättre utbildning
genom den längre öfningstiden, och att man kan fä en del mera
manskap. Men jag kan icke förstå, huru man skall kunna föra krig,
om man icke har någon, som kan anföra manskapet, och här finnes
icke ens en antydan om, huru i detta hänseende skulle törfaras. I
min reservation har jag antydt ett sätt att lösa denna fråga, hvilket,
enligt min åsigt, vore mera ändamålsenligt än hvad Kongl. Maj:t
här föreslagit, och det vore att bygga på den grund, som framlades
1883. Häremot kan visserligen erinras, att detta förslag varit frainlagdt
för Riksdagen, men fallit. Ja, detta är nog sant, men många
förslag hafva framlagts, hvilka fallit en eller flera gånger, men återkommit
och vunnit Riksdagens bifall. 1883 års förslag löll visserligen,
men, efter hvad jag vill minnas, endast på 7 röster i Första
Kammaren, medan det deremot antogs i hufvudsak af denna kammare
med omkring 60 rösters majoritet. Detta förslag hade alltså
den allmänna meningen för sig, och jag anser detta vara det enda,
hvarpå vi för närvarande kunna bygga vårt försvar.

Jag har också nämnt, att genom en sådan värfvad stam skulle
man kunna skapa ett dugligt underbefäl för vår beväring. Att jag
icke är ensam om denna min åsigt, framgår af generalskomiténs utlåtande,
deri det bland annat säges följande: "det är tydligt, att, då
de värnpligtige för sin utbildning qvarstanna i tjenstgöring 2 å 3 år,
det ej möter någon svårighet att bland desse finna ej så få ynglingar,
som på denna tid kunna hinna utbildas till underbefäl och reservofficerare
utan väsentligen annan kostnad för desse än för öfrige
värnpligtige; och ehuru de till underbefäl och reservofficerare utbildade
hemförlofvas med sin årsklass, eger dock hären vid mobilisering,
då de åter träda i tjenstgöring, uti dem största delen af det befäl,
som måste tillkomma, när härens styrka ökas från freds- till krigsfot*.
Detta säges i fråga om den värnpligtiga stammen, som skulle
ligga inne i garnison ett par tre år, men det kan äfven gälla om en
värfvad stam, sådan som 1883 års förslag åsyftade. Jag kan icke
förstå, huru det är möjligt, att man vill hafva en sådan massa manskap,
då man icke har nödigt befäl dertill. Jag vill äfven nämna,
att komitén, som stöder sig på den rena värnpligten, förutsätter, att
för desse värnpligtige behöfde antalet officerare ökas med 450 och
antalet underbefäl med 4,480. Detta gäller likväl endast för de värnpligtige,
under det att det nu föreliggande förslaget afSer icke blott

11 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

de värnpligtige, utan äfven den stam, som vi redan hafva. Kali det
då vara lämpligt att på eu gång föra tillsammans en sådan mängd
folk, utan någon tillfredsställande organisation? Jag tror det icke.

En annan orsak, hvarför jag yrkar afslag, är att då alla andra
arméorganisationsförslag, som framkommit under de senare åren,
varit förenade med en fullständig utjemning af våra skatteförkållanden,
så är deremot detta icke fallet med föreliggande förslag. Jag vill
nu alls icke klandra regeringen för att den förenat dessa begge frågor,
ty de torde svårligen kunna skiljas åt, när de eu gång blifvit
förenade. Men att förena dem på det sätt som nu skett, detta har
Riksdagen aldrig begärt. Här är icke fråga om att organisera vår
armé, utan endast om att öka öfningstiden för beväringen. Gälde
det en omorganisation af armén, kunde regeringens förslag vara antagligt,
men nu är det icke så. Tv nu vill man öka bördorna för
en mängd, som alls icke bar någon nytta af skatteregleringen.

Jag vill nu icke yttra mig något vidlyftigare om de beräknade
kostnaderna, men enligt min åsigt behöfver man hvarken vara matematiker
eller militär för att inse, att dessa kostnader icke skola vara
tillräckliga. Det är alldeles omöjligt, att för denna summa försvaret
skall kunna i någon afsevärd mån förbättras. Möjligen kan den beräknade
summan räcka under de allra första åren, men sedan skall
man komma upp till sådana belopp, att folket svårligen kan bära
det. Jag hörde för några dagar sedan en militär yttra, att han visst
icke vore nöjd med detta förslag, men att han ändå antagligen
komme att rösta för bifall till detsamma, emedan han ansåg, att det
snart nog skulle visa sig så dyrt, att man måste öfvergå till den rena
värnpligten för att komma ifrån detsamma. Det är möjligt att han
röstar för förslaget af denna anledning, och att andra göra detsamma;
man får dock i detta afseende icke vara för säker, ty vårt folk är
ännu icke moget för den rena värnpligten såsom ensam försvarsgrund.
Jag är visserligen ense med denne militär om, att den rena värnpligten
är det billigaste och säkraste försvar, vi kunna få, men det
torde dröja länge innan vi bomma derhän. I alla fall behöfva vi
under öfvergångstiden hafva en värfvad stam, sorn kan utgöra ledning
för de värnpligtige,. och i sådant afseende är det föreliggande förslaget
icke tillfredsställande för någon.

Man hade också tänkt sig att, om ett sådant förslag som det
föreliggande skulle komma fram och om det skulle vara förenadt
med en fråga om skadereglering, så skulle det afse skattefrågan i dess
fulla utsträckning. Men detta är icke fallet med det nu framlagda
förslaget. Jag hörde vid riksdagens början talas om, att denna Riksdag
skulle beredas en öfverraskning, och denna föreligger nu, ty man
ser tydligen, att vissa personer skulle blifva helt och hållet fria från
grundskatter, medan deremot andra skulle allt fortfarande få vidkännas
de besvär, som nu åligga dem. Detta blir fallet med de
rust- och roteringsskyldige. Det är väl sant, att de skulle få en del
lindringar, men de finge fortfarande vidkännas skyldigheten att rekrytera
och derjemte i händelse af en mobilisering ställa sig sjelfva

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Förta.)

N:o 44. 12

Ang. ändring
i Hissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. in.

i ledet. Detta synes mig vara en orättvisa, ehuru det ju afser atfc
skapa ett rättvist beskattningssystem.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka afslag på
hela förslaget.

Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag skall be att få yttra mig om frågan i dess helhet,
då diskussionen, såsom naturligt är, kommer att röra sig derom. Jagvill
då först påpeka, hvad vi alla veta, nemligen att det finnes många
brister i vårt försvarsväsende, brister så väl i det döda försvaret,
materielen, som i det lefvande. Bristerna i afseende å materielen har
Riksdagen under de senare åren med efter våra vanor ganska frikostig
band sökt afhjelpa, men ännu återstår naturligtvis mycket att
göra. Bristerna i det lefvande försvaret deremot hafva icke tagit
något större steg till det bättre. Under de senare åren hafva visserligen
skett många ganska vigtiga partiella förbättringar, men i sjelfva
verket har det icke tagits något större steg framåt, i trots af alla de
organisationsförslag, som under de senaste 25 åren framkommit.
Hvar och en inser naturligtvis, att det lefvande försvaret är så mycket
vigtigare än det döda, som anden är vigtigare än materien.
Tydligt är också att, äfven om man kan, i följd af den uppdrifna
tekniken, från utlandet ganska hastigt förskaffa materiel, så erfordras
dock för att få ett dugligt lefvande försvar svenske män samt tid.
I generalskomiténs förslag har man sökt att göra öfvergångstiden så
hastig som möjligt med hänsyn till så väl faran för krig som till
den svaghet, hvari en armé befinner sig uti ett öfvergångsstadium.
Komitén har likväl icke ansett det tänkbart att nedbringa denna
öfvergångstid till mindre än 10 år, d. v. s. att det skulle åtgå 10
år från det att den nya organisationen börjat tillämpas och sålunda
fordras 11 år från det beslutet fattats, innan värnpligten kunde
tillämpas på en årsklass i sin fulla utsträckning. Men då vi behöfva
12 årsklasser — man må komma i håg, att Danmark uppbådade
under sina två senaste krig, i det förra 13 och i det senare 17 årsklasser
— kommer det att dröja ytterligare 12 år, d. v. s. tillhopa
23 år, innan hären får den duglighet som afses. Men hvem af herrarne
kan svara för, huru det ser ut i Sverige och på dess gränser
inom 23 år? Kong!. Maj:t har derför icke vågat låta ännu ett år
gå förbi utan att söka stärka det lefvande försvaret.

Sedermera kommer frågan, på hvilken väg vi skulle kunna nå
detta mål. Här har nyss talats om 1883 års förslag. Ja, äfven
detta förslag har Riksdagen haft i sin hand, likasom så många andra
förslag, jemväl det nu föreliggande. Huru nu detta förslag kommer
att utfälla, det känner jag icke, men det vill jag säga, att, enligt
min åsigt, 1883 års förslag föll på ett sådant sätt, att det icke kan
komma upp igen. Dess anhängares antal minskas också år för år,
och det är nu för sent att åter framkomma dermed. Nå väl, hvilken
väg bör man nu gå? Jag tiar flera gånger uttalat min åsigt i detta

Måndagen den 4 Maj, f. in.

13 N:o 44.

hänseende, jag har uttalat den till statsrådsprotokollet i höstas och
jag har haft tillfredsställelsen att se den delad af två komitéer, 1875
års och 1891 års komitéer. 1891 års förslag kan sägas vara en ny
upplaga af 1875 års, moderniserad med hänsyn till de framsteg,
som organisationsläran gjort under de senaste 15 åren. Dessa komitéer
hafva sagt, att det finnes icke någon annan grund att bygga
på än den allmänna värnpligten. Detta ansåg äfven den siste talaren,
men hans åsigter skilde sig dock från mina beträffande sättet att
komma derhän.

Men, säger man, hvarför skola vi hafva denna tunga värnpligt?
Jo, derför att vi måste hafva den, enär vår tid är massornas tid,
icke minst i militäriskt hänseende. När den första franska republiken
måste, för att skydda sig mot Europa, skicka stora massor af
soldater till sina gränser, så kunde detta ske endast med hjelp af
den allmänna värnpligten. Fransmännen kallade detta konskription.
Huru fingo de proviant åt dessa massor? Jo, genom reqvisitioner.
Detta skedde emellertid på ett relativt taget ganska oordnadt sätt,
men den som satte ordning i detta system var Preussen, som genom
fredstraktaten med Frankrike tvingats att under freden icke hafva
någon stor här och derför måste hålla en liten här — der ser man den
besegrades öde. Men Preussen skötte denna sin armé så genom allmän
värnpligt och skolsystemet, genom exercis snärt sagdt både natt
och dag, och genom att låta de värnpligtige, så snart de erhållit den
nödtorftiga färdigheten i vapnens bruk, återvända hvar och en till
sitt, att, när krigets timme slog, landet kunde sätta upp en här, som
segrade, och landet blef fritt. Sedan denna tid har hvarje lan<i insett,
att det måste slå in på den rena värnpligtens väg, och exempelvis
äfven Ryssland, som i det längsta höll på sin gamla utmärkta
yrkesarmé, måste slutligen öfvergå till den stora hären, fotad på
värnpligtens grund. Och huru hafva dessa länder kunnat uppsätta
dessa stora härar utan att ruinera sig. Jo, just genom att släppa
yrkeshärarne och bygga på den allmänna värnpligten. Det enda
undantaget i detta afseende utgör England, som hoppas slippa en
invasion i eget land, men som också genom sin flotta dragit en mur
kring sina kuster, som kan skydda landet. Dessa massarméer hafva
äfven på senare tider fått ett väsentligt understöd genom jernvägarne.
som göra det möjligt att föra fram dessa massor fortast ske kan, att
tillföra dem lifsmedel och att bortföra förbrukad materiel, sjuke och
sårade. Alla dessa länder hafva icke för ro skull gjort dessa uppoffringar
och underkastat sig denna tunga börda, utan de hafva gjort
det derför, att de måste göra det.

De värnpligtige hållas under fanorna endast under sjelfva skoltiden,
eller den tid, som i det ena eller andra landet ansetts minst
behöfvas för att hos dem inlära de militära fordringarna, hvarefter
de få återgå till sina privata yrken, men med rätt för krigsstyrelsen
att, när landet det behöfver, kalla in och mobilisera ända till 20 årsklasser.
Nu säger man: ja, detta är nog sant, hvad utlandet beträffar,
men hvarför kunna icke vi slippa? Kunna icke vi få göra
ett undantag? Nej, det kunna vi icke få. Yi behöfva den allmänna

Arta. ändring
i Hissa delar
af värnpiigtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 14

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Anf. ändring värnpligten bättre än månget annat land. Vårt land har icke den

* Aeltvr förmånen att hafva en liten front att försvara jemte ett stort djup.

a*lagen?**'' Vårt tand ^ar tvärtom eu längd af 150 mil och är relativt smalt.

(Forte.) Vi hafva en kuststräcka af 230 mil, der en fiende kan landsätta sina
trupper. Och när vi då samla oss på den ena landstigningspunkten,
för att „strida der, landsätter fienden andra trupper femtio mil derifrån.
Äfven om vi kunna samla en hufvudhär i mellersta Sverige,
der ett anfall främst är att vänta, kunna vi ju ej lemna flyglarne
helt och hållet blottade på försvar. Vi måste äfven kunna värna den
50 mil aflägsna södra delen af landet likasom den 100 mil aflägsna
norra delen deraf. Dessa delar af landet kunna ej lemnas blottade,
utan vi måste hafva massor och stora massor af folk. Detta har
äfven krigsstyrelsen för femtio år sedan klart insett. Man insåg
redan då nödvändigheten af att redan från första dagen af en mobilisering
i första linie med stammen förena beväring, huru liten öfning
denna än må hafva. Ser man på den uppgjorda mobiliseringsplanen,
har man vid dess antagande stälts emellan två svårigheter,
nemligen det ena anspråket: vi måste hafva massor, och det andra:
de måste också duga till något. Men man har nödsakats i främsta
rummet räkna med massorna. Hvarje regemente måste, i händelse
af mobilisering, bestå af tre liniebataljoner och en depot, och dermed
komma vi ändock för närvarande icke upp till mer än 73 fotfolksbataljoner.
Denna styrka är likväl så liten, att generalskomitén har
föreslagit dess ökande med 40 procent. Dessa 73 bataljoner med
bristande öfning, med fåtaligt artilleri, ingeniörtrupper och träng
och med ett ingalunda öfverflödigt kavalleri, hvad är väl detta? I
händelse åt krig, måste vi sätta på benen 130,000 man, och att denna
styrka, som kan synas stor, icke är öfverdrifven, visar sig deraf, att
om man ser efter huru mycket folk, som behöfves i depöterna och
fästningarna m. m. samt på flyglarne, så återstå högst 50,000 man
stridande, som kunna samlas på ett ställe, eller en styrka motsvarande
två utländska armécorpser, hvilka dock räknas i 10- och 20-tal. För
att alltså på ett ställe kunna samla 50,000 man stridande, måste vi
mobilisera 130,000 man, hvaraf väl synes, att denna siffra ingalunda
är för hög. Af dessa 130,000 man äro 90,000 man eller 70 procent
beväring. När så är förhållandet, så frågas, hvar ligger då största
svagheten hos vår arméorganisation? Hvad är det, som i främsta
rummet skall förstärkas? Jo, det är beväringen vi först måste tänka
på. Hafva vi då tillräckligt med beväring? Nej. Dessa 90,000 man
beväring måste förstärkas med minst 10,000 man ytterligare. Dels
böra de sjuke frånräknas, och dels måste vi betänka, att i ett
försvarskrig, det enda som gerna af oss kan komma att föras, en
del af landets område kan vara oekuperadt af fienden, så att någon
beväring derifrån ej kan uttagas. Vi behöfva sålunda minst 100,000
man beväring. Hvad hafva vi väl då? Jo, vi hafva sex årsklasser
att tillgå, eller rättare sagdt fyra årsklasser. Det är nemligen alldeles
påtagligt, att, om ett anfall rigtas emot oss öfver hafvet, det
kommer att ske under den årstid, då fienden kan påräkna att vattnet
högsta möjliga tid är isfritt, eller alltså under den förra delen af
året. Hur står det vid denna tid till med vår beväring? Den första

Måndagen den 4 Maj, f. m. 15 U:o 44.

åldersklassen är ma hända då icke ens inskrifven och kan alldeles Ang. ändring
icke räknas med. Den andra årsklassen har ännu icke fått den öf- * vissa delar
ning, som den skall hafva, så ringa den än är, vare sig nu öfnings- af vfrnPli9^
tiden är bestämd till 42 eller 90 dagar. Sålunda återstå blott 4 års- (Forts )
klasser. Dessa fyra årsklasser beräknas gifva 86,000 man. Sålunda
fattas 14,000 man i de erforderliga 100,000. Men denna brist är
dessutom icke jemnt fördelad. Ty det är gifvet, att inskrifningsområdena
måste rätta sig efter regementenas förläggningsområden
och efter den administrativa indelningen i riket. Sålunda finnas till
vissa regementen, såsom de skånska, öfverskott af folk, hvaremot i
Vestergötland och på många andra ställen det är brist. Enligt mobiliseringstabellerna
förefinnes sådan brist vid halfva antalet regementen,
uppgående vid ett regemente till 1,000 man.

Hvad den andra årsklassen beträffar, åtgår den helt och hållet för
att återfylla^depöterna. Under 1870 års krig fingo sålunda depöterna
fyllas två gånger, och vi skulle sålunda för depöternas fyllande behöfva
använda flere årsklasser. En fransk författare, som mycket,
sj^sselsatt sig med hithörande frågor, säger, att i de moderna härarne,
som icke äro tillräckligt tränade, manskapsåtgången är en procent
om dagen eller 30 procent i månaden. Icke lär afgången blifva mindre
hos oss än i andra länders arméer. Och denna brist skulle hos
oss blifva ännu större, om man icke, på grund af de få årsklasserna,
approberade alla dem, som man med minsta tillförsigt kan anse uthärda
ett krigs strapatser. Vi måste sålunda hafva sex årsklasser,
som kunna användas för den stridande hären, eller sålunda åtta årsklasser.
° Och hvari ligger uppoffringen i kostnader och besvär för
dessa två ökade årsklasser? I afsändandet af ett adressbref under
två år ! Hvad man kan hafva i ordning före kriget, måste man hafva
i ordning, så att man kan få ut det manskap man behöfver. De
öfriga årsklasserna åtgå till etapper och ersättningsmanskap. Och
jag vill i ° detta fall ännu en gång påpeka, att Danmark under sina
senaste två krig måste uppbåda, ena gången 13 och andra gången
17 årsklasser.

Hvad vidare landstormen beträffar, har föreslagits i en utskottsbetänkandet
bifogad reservation, att den skulle vara mindre än hvad
Kong]. Maj:t föreslagit. Jag kan för min del icke finna något skäl
härtill. Kostnaden och besväret är intet. Men hvad kan det medföra
att icke hafva landstormen i lag stadgad? Jo, att när fienden
kommer, och hvar och en går ut för att skydda hus och hem, så blir
den som hunnit en ålder öfver 34 år, om han ertappas af fienden,
helt enkelt hängd såsom rättslös, emedan han icke haft rätt att gripa,
till vapen. Rätten att gripa till vapen i ett nutida krig är sålunda
eu förmån.

Jag ber att få yttra mig om frågan i dess helhet och då icke
blott om sjelfva tjenstetiden, utan äfven om öfningstiden. När man
således har framhållit, att dessa massor göra, att man icke längre
kan hålla sig till hvad man har kallat “litet och godt”, något som
annars haft mangas och äfven mina personliga sympatier, så måste
man se till, att man icke öfvergår till den andra ytterligheten “mycket

lf:o 44. 16

Ang. ändring
i vissa delar
•af värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen deri 4 Maj, f. m.

och dåligt”. Öfningstiden är för kort, och till följd deraf kan, under
nuvarande förhållanden, öfningen icke vara bättre än den är. Jag
tillåter mig i det fallet framhålla ett par officiella rapporter. Det
ingår årliga mötesrapporter, i hvilka respektive befälhafvare yttra
sig öfver de förbättringar, som böra ske, och de brister, som finnas.
I en af dessa heter det: “Beväringsmannen saknar framför allt marschförmåga,
och har han ej under stridsöfningar och bevakningstjenst i
hvarje ögonblick en stamsoldat vid sin sida, blifver han fullkomligt
rådlös.

Allt detta är förut nogsamt kändt ej allenast af fackmannen, utan
ock af de flesta tänkande personer i vårt land; men man söker det
oaktadt tillsluta ögonen för den omständigheten, att detta sorgliga
faktum ovilkorligen kräfver öfningstidens förlängning.

Mången, som har sitt ord med i laget vid bestämmandet af öfningsdagarnes
antal, söker emellertid göra sig döf för fäderneslandets anspråk
och behof i detta hänseende; men för att detta icke skall lyckas,
måste fackmannen vid hvarje tillfälle, som erbjuder sig, högt. och
ljudligt uttala, att vår beväring med nuvarande korta öfningstid är
och förblir underhaltig såsom soldat i ledet.

Efter en hastig mobilisering skulle hopar af beväringsynglingar
blifva efterliggare, och de till slagfältet framkomna, decimerade och
lösa truppförbanden ej kunna med framgång upptaga kampen med
fiendens väl öfvade, starka bataljoner. Finge beväringsmannen oftare
deltaga i större fälttjenstÖfningar, skulle deras på allt för liten öfning
beroende ringa fältduglighet blifva mer än någonsin i ögonen fallande”.

---En annan militär auktoritet yttrar: “Huru böjd jag än är

att framhålla och loförda den färdighet, beväringsmanskapet tillegna!-sig under den otillräckliga öfningstiden, måste jag dock vidhålla hvad
jag tillförene yttrat, att samöfning företer idel oandvändbara truppförband.
—---

Det är oanvändbara bataljoner, som bilda vår härs hufvudvapen,
bataljoner, med hvilka man icke kan genomföra en strid mot en krigsduglig
fiende”. —■ — —

Mine herrar, dessa ord kan jag icke jäfva, tvärt om. Man frågar
sig då: Har svenska staten rättighet att skicka ut 100,000 man af
landets söner mot en väl öfvad fiendes dödande skott, när de ej kunna
tysta dennes eld, och när denna beväring icke ens kan i terrängen
söka det skydd, som behöfves, när man går emot fienden. Jag vill
icke jemföra denna öfningstid med de stora ländernas, der ett starkt
arbete pågår för att få ned öfningstiden till 2 år — detta är nemligen
det minimum, som de längst avancerade der kunnat tänka sig —
utan med öfningstiden i det land, der den är minst, nemligen Norge.
Der uppgår öfningstiden för infanteriet till 114 dagar, och liniebataljonerna
hafva en medelöfningstid af 96 dagar, och det finnes icke någon,
som har mindre än 76 dagar. Dock anses de vara mycket svaga bataljoner,
men de äro homogena och de kunna tillfoga fienden skada.
Huru ställer det sig för oss? Jo, om man sammanräknar öfningstiden
för den indelta stammen och beväringen, så kommer man också
till en medelöfningstid af 96 dagar, alltså densamma som den norska

Måndagen den 4 Maj, f. m. 17 jj:q 44.

■erhåller. Men huru förhaller det sig i detta fall? Jo en fjerdedel, Ang. ändring
nemligen stamtruppen, fär en öfning, som är betydligt större än hvad * viisa de}ar
■det norska infanteriet erhåller, men som dock egentligen icke är till- ®/värnphgtsräcklig.
Och hvilken öfning har beväringsmanskapet? Det är blott (Forts!)

•<3 veckor. Under den tiden har man icke hunnit lära beväringsmannen
att skjuta sin fiende. Och till hvilket antal ingår denna beväring i
arméns hela massa? Jo, om man bortser från underbefäl, troppchefér
och halftroppchefer, och endast tar hänsyn till männen i ledet, så består
armén af 25 procent stamtrupper och 75 procent beväring. Det
är dessa bataljoner, med cirka 75 procent beväringsmän med 42 dagars
öfning, som man vill skicka ut mot fienden. Huru skall det taga sig
ut? Beväringsmännen kosta lika mycket att föda och kläda och att
föra fram som stamsoldaten, och de kosta säkerligen betydligt mera
i sjukvård. Jag antager att — tack vare befälet och det kurage, som
jag förmodar, att beväringsmännen hafva — dessa kunna föras fram mot
fienden i temligen ordnade linier, men hvad blir följden? Kunna de
skjuta fienden? Nej. Hvad hafva de der att göra? Jo, de blifva
-■skjutna. Det är ett oafvisligt faktum, som vi måste hafva för ögonen.

Vi kunna icke fördölja det för oss. Om vi öka värnpligten endast till
''90 dagar — jag säger endast, ty det är det minimum, som förekommer
i alla förslag, der beväringen varit stödd på stammen — då kan
man komma så långt, att de kunna skada fienden. Denna förbättring
gör, att man kommer upp till en medelöfningstid af 182 dagar för
infanteribataljon. Detta innebär en förbättring med */3 af öfningsfiden,
och dermed äfven af truppens duglighet, en förbättring, som
far, och som tar mycket mera än om man söker hjelpa på stammen.

Detta vore ju också fördelaktigt, men att göra det så, att man får
nipp öfningstiden till >/3 mera, är icke så lätt. Det är också tydligt,
att det är billigare att åstadkomma denna ökning hos beväringen.

För den kostar hvarje öfningsdag 2 kronor. Priset för öfnings•dagarne
i allmänhet är, jag medgifver det, för högt. Men det är derför,

■att man icke fått organisationen fullständigt ordnad. Hvad kostar en
■öfningsdag i utlandet. Jo, om man lägger på allting, officerare, underofficerare
och hästar, så kommer den att kosta omkring 2 kronor
i medeltal, från 1,8o kronor till 3 kronor. Hvad kostar då vår öfningsdag,
om man beräknar den på samma sätt? Jo, i medeltal kommer
den på 5 kr. 69 öre. Den kostar alltså 2 å 3 gånger så mycket
som en öfningsdag^i utlandet. Och detta beror icke på något slöseri
hos oss, utan derpå, att vi hafva en dyr organisation, en organisation,
som var utmärkt på sin tid, men som, i likhet med så mycket annat,

"blifvit föråldrad. Om den indelta karlen öfvas i 22 dagar, så kostar
■det icke så mycket i föda och kläder, men man måste då lägga till,
hvad den årliga lönen går till. Och om man det gör, så kommer
•ötningsdagen för honom på öfver 7 kronor. På samma sätt blir betalningen
för det indelta befälet per öfningsdag ganska dryg; ehuru
■det visst icke är . för högt betaldt, då det ju för dessa officerare är
svårt att skaffa sig annan sysselsättning, enär de alltid måste vara
■disponibla. Nej, vi måste gå åt det rätta hållet. Vi måste få allmän
värnpligt.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 44.

2

JST:o 44. 18

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forte.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

En dylik ökning af öfningstiden skulle, såsom jag nyss nämnde,,
med V3 förbättra qvaliteten bos infanteriet. Ännu mera kommer den
att förbättra qvaliteten hos trängen, då beväringens antal der är större
i förhållande till stamtruppen, äfvensom qvantiteten hos artilleriet och
ingeniörstrupperna, som äro allt för fåtaliga. Det är således för mig
alldeles tydligt, hvilken väg vi måste gå. Vi måste gå värnpligtsvägen.
jag har äfven haft tillfälle att uttala detta i statsrådsprotokollet
i höstas, och generalkomitén har varit fullkomligt ense med
mig derom. För mig gäller frågan blott, huru fort man kan gå.
Jag har nu icke vågat hos Kongl. Maj:t framställa begäran om proposition
på mera än de 90 dagarne, derför att detta är en känd siffra,
en siffra, som genomgått alla förslag, der stammen varit bibehållen,
eu siffra, som hvar och en, som tänker på saken, måste medgifva är
ett minimum, för att beväringen, stödd på stammen, skall kunna uträtta
något. Och dessa 90 dagar äro något, som vi ovilkorligen
måste komma till — eljest blir det afslag öfver hela linien. Jag kan
icke tillråda Kongl. Maj:t att pruta af en enda dag. De 90 dagarne
— eller ingenting!

Denna 90 dagars utsträckning af öfningstiden är ett gemensamt
trappsteg, på hvilket så väl de, som vilja gä åt värnpligtskallet, de,
som hålla på 1888 års förslag, och de, som vilja behålla indelningsverket,
kunna ställa sig. Min åsigt i denna fråga är nog klar, men
det finnes ju äfven andra åsigter, som härvid hafva mycket att saga.
Och alla dessa böra ju kunna förenas om det nu framstälda förslaget.

Den siste talaren yttrade, och det är äfven nämndt i en reservation
till det föreliggande betänkandet, att det är allt för litet befäl
enligt det föreliggande förslaget. Ja, jag_ vill gerna hafva mycket
mera befäl, men hvilken väg är då den billigaste? Jo, det är värnpligtsvägen.
Det är på den vägen man får reservbefäl, och det är
på°den vägen alla andra länder hafva gått, och vi också förr eller
senare måste gå. Och den här föreslagna ökningen af öfningstiden,.
så liten den än är, gör dock, att vi komma ett stycke in på reservbefäls
vägen. Såsom det är antydt i Kongl. Maj:ts proposition, kan
man komma så långt, att examinerade bildade personer, som ega^ någon
förmåga att taga befäl, kunna utbildas till korpraler, och då är
det en del af stamsoldaterna, som kan slippa användas till halftroppsoch
troppchefer, och derigenom förstärkes stammen i ledet. Man har
sagt så mycket om, att obenägenheten är allt för stor att taga dessa
9cT dagar. Ja, det är ju gifvet, att om man kommer till eu person
och frågar honom: Vill ni hafva en ökad skattebörda eller en ökad
personlig börda, så svarar han nej. Det är ju alldeles naturligt. Men
frågan ställer sig på annat sätt, sedan Kongl. Maj:t och Riksdagen
fattat lagenligt beslut i ärendet, och enligt min uppfattning är det
representantens skyldighet att försöka hafva öppen blick för det hela
och se till hvad fosterlandet verkligen tarfvar. Och, mine herrar, de
tider kunna komma, då det blir ett ganska tungt ansvar att hafva
haft frågan uppe och hafva sagt: jag vill icke.

Jag vill endast säga ett ord till. 350 millioner menmskor i

19 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Europa hafva, om än med tungt sinne, måst underkasta sig värnpligten.
Och det har då icke varit fråga om 90 dagar, utan om
2—3 år, d. v. s. om 1,000 dagar. De hafva måst underkasta sig
detta, då de ansett, att det varit fäderneslandets frihet det gäller. Vi
äro visserligen foga böjda för personliga uppoffringar för fosterlandets
försvar. Men vi kunna väl icke inbilla oss, att hvad 350
millioner af Europas befolkning måst åtaga sig, skola vi l''/2 procent
uppe i Norden slippa ifrån. Yi hafva visserligen haft en 75-årig
fred, men hvem garanterar, att den kommer att räcka längre? Den
allmänna värnpligtens tunga börda framgår som en naturlag ur de
nuvarande politiska förhållandena. Man måste underkasta sig den,
och frågan gäller i längden egentligen: skola vi tjena ut den under
Sveriges fana eller under någon annans?

Herr Halvar Eriksson: Herr talman! Att en utsträckning så
väl af de värnpligtiges öfningstid som af deras tjenstgöringstid i en
icke aflägsen framtid måste blifva en verklighet, derom är jag för
min del fullkomligt förvissad, och jag grundar denna min uppfattning
och detta mitt antagande på det faktum, att vårt försvarssystem i
närvarande skick med det föråldrade indelningsverket, jemfördt med
det öfriga Europas mera moderna och fullt utvecklade värnpligtssystera,
är både otillräckligt och otidsenligt. Men om vårt försvarssystem
är otillräckligt, och om alltså en omorganisation af detsamma
är nödvändig samt om denna organisation ej kan ske utan stora
uppoffringar från svenska folkets sida, antager jag emellertid för min
del, att den svenska fosterlandskärleken ännu är stor och varm nog
för att folket skall ega den kraft, som behöfves för att underkasta
sig dessa nya bördor. Ty det är omöjligt att ett folk, hvars politiska,
sociala och religiösa förhållanden samt materiella resurser äro så goda
som vårt lands, och hvars historia är så vacker, skulle vara liknöjdt
om att värna sitt fosterland, ett folk, hvars historia vittnar om, att
dess förfäder under många århundraden stält sig med både lif och
gods till fosterlandets värn och dess försvar. Om derför det oaktadt
frågan — så väl Kongl. Maj:ts proposition som hvad de olika utskotten
hemstält — äfven denna gång skulle falla, anser jag ingalunda
att frågan någon längre tid dermed är aflägsnad, utan att den
skall komma igen år för år, om jag ock icke kan fullt instämma i
chefens för landtförsvarsdepartementet yttrande, att den allmänna
värnpligten vore en “naturlag*, som ovilkorligen skulle bryta sig
fram, ty den tid torde också komma, då så väl värnpligten som krig
i allmänhet skola allt mer försvinna. Men den tiden torde emellertid
vara så långt aflägsen, att dessförinnan icke blott det öfriga Europa,
utan äfven vårt land hinner utveckla sig allt mera i den rigtningen.
Frågan är sålunda blott en tidsfråga, och en tidsfråga, som är beroende
af tre omständigheter, nemligen dels af organisationen, dels af vederlaget
och slutligen äfven af tiden och arbetet för dess genomförande.

Då jag säger att frågan är beroende af organisationen, menar
jag dermed, att representationen och framför allt Andra Kammaren,
innan den slutligen kommer att antaga åtminstone en så lång ut -

Ang. ändring
i vissa delar
afvärnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 20

Ang. ändring
i vissa delar
eif värnpligtig
lagen.
(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

sträckning af värnpligten som dessa bär föreslagna 90 dagar, vill se
frågan i hela dess omfattning, för att veta icke blott, huru lång
öfningstid kommer att ifrågasättas, utan äfven, huru stora kostnaderna
komma att blifva i deras helhet samt huru de skola fördelas mellan
landt- och sjöförsvaret, på det att vårt sjöförsvar måtte blifva så
starkt som möjligt är. Såsom frågan nu ter sig, är den föreslagna
organisationen ingalunda någonting fulländad!, utan den är, såsom
chefen för landtförsvarsdepartementet uttalat i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
och såsom han äfven nyss anfört, en öfvergång. Men
hvad som ligger der bakom är ju generalernas förslag. Då frågan
sålunda icke är framstäld i sin helhet och man icke får se organisationen
fulländad, tror jag detta vara en anledning för mer än en af
denna kammare att yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition
som å utskottets hemställan.

Då jag för det andra säger, att frågan är beroende på vederlaget,
har jag dermed uttalat detsamma, som chefen för landtförsvarsdepartementet
uttalat icke blott i den kongl. propositionen, utan äfven i sitt
anförande till statsrådsprotokollet den 14 november 1890. Bemälde
chef visar nogsamt i båda fallen, att frågan icke gerna kan lösas
utan vederlag. Det vederlag, som bjudes bär, bjudes en viss klass,
landtmännen. Jag skall återkomma dertill sedan. Men det är en
annan fråga, huru vida det icke är flere klasser, som få vidkännas
dessa kostnader och dessa uppoffringar för försvaret samt huru vida
icke utsträckningen af värnpligten, till den grad som ifrågasattes, kan
göra, att äfven flere andra kunde vara i behof af något vederlag än
allenast landtmännen. Är det så, att man vill, att svenska folket
frivilligt skall underkasta sig längre öfningstid, så bör man väl också se
till, att reformer blifva genomförda, som lända den stora allmänheten
och arbetarskarorna till fromma lika val som jordbrukarne och vissa
andra klasser. Jag vill icke uppräkna de olika reformer, som kunde
uppställas såsom vilkor för en lösning af denna fråga, men jag tillåter
mig åtminstone nämna en sak, som helt visst skulle lända till båtnad
för alla samhällsklasser, och det är begränsning af den kommunala
rösträtten. Denna reform anser jag vara grundvalen för alla andra
reformer och den vigtigaste af alla som stå på dagordningen, för att
nu icke tala om den politiska rösträtten. Vidare torde det vara
börda nog för svenska folket, då det måste underkasta sig dessa
lifsmedelstullar, och jag hemställer, om det icke, då man vill utsträcka
värnpligten i så betydlig grad som blifvit ifrågasatt, blir nödvändigt
att befria den konsumerande allmänheten från dessa tullar.
Vänder man sig åter direkt till bemmansegarne och jordbrukarne och
frågar, hvad detta vederlag för dem innebär, så består det i afskrifning
af grundskatterna och en viss afskrifning af indelningsverket.
Hvad det första eller grundskatteafskrifningen angår, tror jag icke
att man behöfver kalla den något så synnerligen stort vederlag. Ty
•det har för icke så länge sedan af en regeringens främste man från
-statsrådsbänken yttrats, att “grundskatterna äro segelgamla orättvisor”,
och då tror jag icke att man kan tala om dem såsom något
särdeles stort vederlag, utan då är det i sin ordning att de utan

21 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. in.

vidare afskrifvas. Men berättigande och rättvisa är en sak, huru Ang. ändring
man skall vinna dem är en annan. 1885 års riksdagsbeslut visar, att i vis.fa t,elar
man väntar frågans lösning blott under förutsättning af vederlag, och afva™P^9U''
under den förutsättningen tror jag att det är mycket lämpligt att (Forts!)
.sammanbinda frågan om utsträckt värnplikt med frågan om grundskatteafskrifningen.
Men hvad den andra frågan beträffar, eller afskrifningen
af indelningsverket, skola kontrakten mellan rust- och
rotehållarne å ena sidan och staten å den andra sidan qvarstå, samt
sjelfva prestationerna utgöras af rust- och rotehållarne. Då man vid
uppskattningen af dessa prestationer i penningar hvart tionde år har
att förutse — enär försvarsbördornas ständiga ökande alltid kommer
att medföra motsvarande fordringar vid fullgörandet af kontrakten af
rust- och rotehållare — att rust- och rotehållare alltid komma att
blifva lidande på den saken, tror jag icke att detta förhållande kan
föra frågan framåt till dess rätta lösning. Ty hvad som är önskvärd!
är fullständig afskrifning och aflyftning af indelningsverket, så
att man blir fullkomligt befriad derifrån. Detta med afseende på
vederlaget.

Då jag, för det tredje, sade att frågan behöfde Hd och arbete,
menade jag, att den behöfde bearbetas inom svenska folket och hela
nationen, på det nationen i sin helhet må varda villig att underkasta
sig dessa uppoffringar för landets försvar. Sveriges historia visar,
och det är således ett historiskt faktum, att så snart myndigheterna
försökt pålägga bördor, som folket icke sjelf beslutat och mot hvilka
det protesterat, folket gjort våldsamt motstånd. Redan under Gustaf II
Adolfs tid gjordes motstånd af mellersta Sveriges allmoge mot vissa
utskrifningar, och det har i vår historia blifvit eu häfdvunnen sak, att
nationen icke underkastat sig några tryckande bördor, så vida det ej
skett frivilligt. Under den flydda tiden har man icke varit så villig
att ingå på förbättringar af försvaret. Det visar chefen för landtförsvarsdepartementet,
då han i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 14 november 1890 anför, att, sedan det n}ra representationsskicket
infördes, försvarsfrågan af regeringen framlagts i kongl. propositioner
icke mindre än 6 gånger, men att den det oaktadt ej vunnit sin
lösning — jag förbigår 1885 års beslut om utsträckning af öfningstiden.
Men har frågan sålunda hittills stått stilla, visar det, att folket
hittills icke varit villigt att företaga dess lösning. Hvad situationen
i detta afseende för närvarande beträffar, torde herrarne hafva
klart, huru landet ligger i de respektive hemorterna genom de många
protestmöten, som hållits mot beväringsöfningarnas utsträckning till
90 dagar. Dessa möten visa nogsamt, att man icke är böjd derför.

Det finnes eu viss motvilja från folkets sida, och man bör icke förundra
sig deröfver, huru mycket herrar militärer än må tala om utsträckning
af värnpligten och att man skall rusta. Då man med
ledning af de uppgifter, som chefen för landtförsvarsdepartementet
lemnat i dessa tabeller, som vi alla sett, jernför å ena sidan dels
arméns storlek och de värnpligtiges antal samt dels budgeten i Sverige
med å andra sidan samma förhållanden i vissa öfriga länder,
finner man, om man räknar efter Sveriges folkmängd, att i Frankrike

N:o 44. 22

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. in.

och Tyskland så väl de värnpligtiges antal som budgeten uppgå till
högre siffror efter samma proportion och folkmängd, eller 5,000,000,
än hvad de äfven efter detta förslags antagande skulle göra i vårt
fädernesland. Och då man besinnar, att folkmängden, efter hvilken
man skall anställa jemförelsen, i dessa nationer uppgår till respektive
40 och 50 millioner menniskor, är det klart, att det måste se temligen
mörkt ut för oss att kunna rusta oss för att gent emot andra nationer
kunna stå sjelfständiga. Det är detta folket kommit under fund
med, och derför känner det sig motvilligt, hvartill kommer den omständigheten,
som chefen för landtförsvarsdepartementet äfven anfört
i nyssnämnda yttrande till statsrådsprotokollet, att vi hafva haft en
75-årig fred, och den omständigheten har äfven i väsentlig mån kunnat
göra, att nationen icke blifvit stämd för åstadkommande af ett
starkt försvar. Men oaktadt allt detta, vill jag icke instämma i dessa
försvarsnibilisters påstående, att icke något bör göras, och jag tror
att svenska folket sjelf allt mera vaknar till tanke om behofvet af
försvarets stärkande. Ett krig i framtiden kan icke ligga utom möjlighetens
område, och då man icke gerna kan tänka sig, att vi skulle
komma att stå ensamma mot en europeisk stormagt, utan att vi på
grund af det europeiska jemvigtssystemet torde erhålla hjelp af någon
annan nation, tror jag att man bör göra något för att värna
landet och ställa förs var sskicket i bättre läge än det, hvari det nu
befinner sig. Jag tror att vi åtminstone böra göra något för att sätta
vårt torsvarsväsen i bättre läge, än det för närvarande har. Emellertid,
såsom sagdt, är det nödvändigt att göra nationen välvillig derför,
ty ett påtvingande skulle medföra ett annat ondt, ett annat krig, ett
inre krig, som ingalunda är mindre farligt än det yttre, nemligen att
den upprorsanda, som redan finnes i vårt land, skulle vinna näring.
På grund af hvad jag anfört, ber jag få förena mig med herr Hans
Andersson i hans yrkande om afslag.

Herr Herslow: Det är säkerligen icke blott min egen erfarenhet
jag uttalar, när jag öppet förklarar att nästan aldrig, jag kan
gerna säga aldrig, under en lång riksdagstid det vant för mig så svårt
att komma till klarhet och fatta ställning, som i denna fråga, försvars-
och skattefrågan i den form, den nu för Riksdagen framlagts,
— kanske borde jag säga framkastats. Under alla de år, jag tillhört
riksdagen, har jag tillhört en grupp, hvilken, det våga vi säga, stält
sig varmare, oegennyttigare och offervilligare till försvarsfrågan än
kanske någon annan grupp, ett parti som, då de andra haft den angenäma
ställningen att mäta bördan mot vederlaget och vederlaget
mot bördan, alltid varit villig och benägen att taga på sig både bördan
för egen räkning och vederlagsliqviden åt andra. När vi i år
plötsligen, oväntadt, fingo höra att möjlighet kanske fans att på åtminstone
en punkt af försvarsfrågan nå upp till hvad som länge för
oss varit ett efterlängtadt, om icke mål, så minimum, lockade det oss
äfven i år med märklig kraft. Det var säkerligen första intrycket
hos de flesta, att här vore att försöka, om icke på den vägen något
kunde vinnas, ty en vinst var det, om ock icke en stor vinst.

23 N:0 44.

Måndagen den 4 Maj, f. in.

Försvarsfrågan är lika visst kos oss, liksom hos andra nationer,
sammanknuten med ekonomiska frågor, men ty värr hos oss på ett
mycket kinkigare och mer vidtomfattande sätt än hos andra nationer.
Den är hos dem som hos oss eu utgiftsfråga, således sammanbunden
med frågan om medlens anskaffande, om förhållandet mellan ökade
fÖrsvarsutgifter å ena sidan och statens inkomster å den andra. Men
hos oss har detta samband en vida större omfattning. Hos oss är
försvarsfrågan sammanhängande icke blott med kostnadsfrågan, utan
äfven med en stor skatteregleringsfråga. Nu går sammankopplingen
ytterligare, nu har den derjemte knutit till sig frågan om tullarne,
om hela det indirekta skattesystemet, nu presenterar den sig sammanhängande
med hela vår statshushållning, med hela vårt finansiella
system. Den synpunkten tvingar sig på oss, äfven om vi söka utestänga
den.

Ser jag emellertid först på kostnadsfrågan, träder redan emot mig
såsom en varnande maning den omständigheten att finansministern,
för att det första årets reglering skall gå i hop, fått taga i anspråk
mycket betydliga statsöfverskott. Han har, och Riksdagen kommer
att göra det efter honom, beräknat inkomsterna i den budget, som
mu skall regleras, med ledning af de största inkomster statsverket någonsin
haft och sålunda kunnat sätta dem mycket höga, och dock har
han för att fä debet och kredit att gå i hop måst taga icke blott statsöfverskottet
från 1889, eller 5,472,000 kr., utan också taga en del af
öfverskottet från 1800. Vi anlita således till hopa nära 8 ''/4 millioner
öfverskottsmedel endast för regleringens första år. Nästa år få vi
räkna med eu betydligt mindre statsinkomstsiffra än förlidet år. Det
se vi redan på årets inkomster för de gångna fyra månaderna. När
1892 års Riksdag skall göra upp sin budget, har den således mindre
statsinkomster att beräkna, men icke mer än hälften af det statsöfverskott,
som detta års Riksdag lägger beslag på; och hvad vi då derjemte
hafva att möta är minst fre millioner ökade statsutgifter.

Förslagets direkta kostnader skall jag icke i detalj följa. Så vidt
jag kan se, utgöra de 2,874,500 kr., hvartill komma minskade inkomster
på grundskatterna med 921,000 kronor. Det är ingen obetydlig
ökning i statsverkets börda — och detta redan första året.

Gå vi sedan att se till hvad, sedan förslaget hunnit genomföras,
kostnaden i sin helhet utgör, hafva vi först afskrifningen af grundskatterna
jemte liqviden för rustnings-'' och roteringsbesvären, inalles
<3,700,000. Lägga vi dertill alla kostnader, som för försvarets förbättring
äro till siffran utsatta i detta förslag, komma vi i hvarje fall till
elfva millioner, och vi hafva dock icke räknat högt. Men elfva millioner
ökad årsutgift det är alldeles detsamma, som om vi sade: med
den föreslagna åtgärden lägga vi på statsverket bördor, som äro mycket,
mycket större, än om vi beslöte fördubbla vår statsskuld. Efter
den ränta, mot hvilken staten nu lånar, vore det nemligen mycket billigare,
mycket mindre tyngande, om vi tvärt fördubblade statsskulden,
och jag undrar dock, hvad kammaren skulle säga om ett sådant förslag.
Jag nämner detta derför att man skall hafva klart för sig, att
det verkligen är fråga om en mycket stor siffra, riär man kommer fram

Ang. ändring
i vissa delar
afvärnpligts•
lagen.
(Forts.)

N:o 44. 24

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forte.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

med dessa afskrifriingsförslag. Vore det emellertid slut med dessa,
elfva millioners nya statsutgifter, som vi hafva klart framlagda för
oss, kunde vi lika väl afgöra frågan i dag som i morgon eller nästa,
år. Men jag ber få hänvisa till ett uttalande, som är gjordt i en reservation,
ett uttalande som har förtjensten att vara öppet och ärligt
och derjemte har den fördelen att icke vara endast en enskild persons
förmenande, utan innehålla kraf, som ovilkorligen återstå att fylla
och måste fyllas, och hvilkas fyllande måste af hvarje regering begäras,
sedan vi antagit förslaget. Herr Casparsson uppställer dessa fordringar
i sex punkter. Han vill, att vi genast skola skrifva till regeringen
och begära till nästa år förslag om: ökande af härens fasta
befäl; utveckling af volontärinstitutionen, så att ur densamma kan utbildas
reservbefäl; förbättring och utvidgning af stammens rekrytbildning,
skolor och repetitionsöfningar; afkortning och begränsning
af indelta soldatens tjenstetid samt pensionsrätt åt honom vid 50 års
ålder; ökande af stamtruppens styrka genom af staten anskaffadt kontant
aflönadt manskap; nödiga anslag för tillgodoseende af det fasta
försvaret samt arméns och flottans materiel.

Detta skall komma till. Det är—som sagdt—icke herr Casparssons
mening blott; det är hvarje militärs — och äfven icke-militärs—
klara öfvertygelse att detta fordras såsom komplettering. Hvad
kostar nu detta?

Ja, derom veta vi ännu ingenting, men alldeles klart är, att detta
icke kan åstadkommas, utan att vi icke blott måste anlita alla nu befintliga
skatter oförminskade, utan också anstränga oss för att uppfinna
nya. Nästa Riksdags första uppgift blefve att skapa nya statsinkomster;
och med den öppna ärlighet, jag håller herr finansministern
räkning för, tillkännagifver han ock i sitt uttalande till statsrådsprotokollet,
att “naturligtvis måste, för att ersätta grundskatterna, nya.
skattekällor uppsökas.“ Han gifver sjelf anvisning på sådana skattekällor,
och i mycket är jag med honom och finner hans anvisningar
rigtiga. Han hänvisar oss till maltskatten: den är onekligen en helteuropeisk
skatteform; till stämpelskatten: de stora kulturstaterna pumpa
starkt denna källa. Jag har icke mycket emot sådana skatter, om de
användas som kompletterande ett skattesystem, der den fasta förmögenheten
förut bär sin börda och der man sålunda med dem kan bereda
jemvigt mot andra skatter på andra håll. Men mot att nu använda
dem i sammanhang med afskrifning af grundskatterna, i sammanhang
med att afskrifva skatterna på fastigheten, på jorden och
den fasta förmögenheten, alla direkta skatter, har jag den invändningen
att göra, att maltskatten blir en ytterligare konsumtionsskatt,.
och att stämpelskatten hufvudsakligen träffar den rörliga förmögenheten,
är en skatt på handeln, affärerna och näringarna. Båda äro
dessutom skatter, som städerna få bära till allra största delen. Alltså:.
på samma gång bördorna dragas bort från ena hållet, flyttar matt
dem i ökadt mått öfver på andra hållet.

Men det är icke blott skatter, icke blott pengar som vi — jag
talar om städernas representanter — i och för detta förslag uppfordras
att betala. Det är icke blott dessa skatter städernas represen -

Måndagen den 4 Maj, f. m.

25 N:o 44.

tanter för sina kretsars räkning skola åtaga sig. Det gäller något
ännu vida mera. Försvarets ökning skola vi denna gång betala med
uppoffring af vår uppfattning om hvad som är politiskt klokt och
rätt, med en del åt" vårt program. Det är väl få bland oss härvarande
stadsrepresentanter, som icke fatt och lättat såsom uppgift för si»
verksamhet att i någon mån söka lindring i den, jag vågar påstå,
det, icke billiga, icke lämpliga, icke rättvisa beskattning, som påladesgenom
de stora tullarne 1888. Nåväl! det är, mine herrar, alldeles
klart, att med antagandet af detta förslag, så här utan vidare, som.
nu skulle ske, hafva vi fullständigt afstått från möjligheten att i någon
enda punkt få någon som helst eftergift i dessa bördor. Ja, än,
mera, vi skola dermed sjelfvilligt hafva förklarat, att vi icke ens komma
att ställa något yrkande i den vägen. Vi hafva med öppna ögon afstått
från en hufvudsaklig och vigtig punkt i vårt program. Vårt
antagande af detta förslag skulle -— jag säger det, och jag vet nog
att just detta för många är förslagets behagligaste sida — skulle alldeles
klart innebära vår medvetna abdikation i tullfrågan.

Och likväl! Gälde det endast dessa millioner, som skola betalas,,
ja, gälde det äfven att afstå från en de] af hvad man ansett för eu
värdig uppgift att kämpa för —- det skulle betalas både med millionerna
och, så vidt min andel vidkommer, äfven med uppoffringar och
jemkningar i åsigt, om hvad vi dermed skulle vinnna vore någonting
helt och godt, en fullständig, klar plan, som, så vidt menniskomagt
kan åstadkomma och menniskoblick kan se, tryggade vårt lands ära
och lif, vårt folks sjelfständiga fortvaro bland fria nationer. Jag
sätter tullfrågan högt, men i bredd med försvarsfrågan låter jag hennevika
tillbaka. Men — ger oss det föreliggande förslaget en sådan
klar plan? Är det en sådan valuta man vill gifva oss, när man fordrar
af oss ett så högt pris? Jag ber i det afseendet få hänvisa till
krigsministerns eget uttalande. Gång på gång erinrar han om hvad.
ytterligare skall behöfvas. Det kan, säger han tydligt, icke vara och
icke betraktas annat än som en öfvergång. I hvarje fall är det icke
en organisation; det är icke en fullvuxen skapelse — långt, långtderifrån.
Vi skola hafva skaffat material för eu organisation, ett.
kolossalt material; men organiserat hafva vi icke.

Vore det emellertid säkert, att det här blefve ett öfvergångsförslag,
att man ifrån detsamma komme öfver till en verklig organisation, så
skulle jag dock hysa någon förhoppning om det, någon tilltro till
det. Jag hade derför en icke obetydlig benägenhet att taga det för
hvad det kostar, tills jag såg den form, i hvilken det kom från statsutskottet.
Utlåtandet var nu förenadt med tvenne tillägg, och jag vill
villigt medgifva, att de ur viss synpunkt kunna kallas förbättringar
— men icke ur försvarsorganisationens synpunkt; icke underlätta de
att detta förslag blir en öfvergångsform, och att man derifrån kommer
vidare.

Den första förbättringen var ett förslag om ökad aflöning. —
Jag är den förste att erkänna billigheten af att man i det afseendet.
gör hvad som kan göras. Eu stor del af de värnpligtig^ skulle göra
uppoffringar utan att hafva råd att göra uppoffringar, enär “tid är

Ang. ändring*
i vissa delar
afvärnpligts -lagen.
(Forts.):

N:o 44. 26

Ang. ändring
i vissa delar
afvärnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

pengar", och för dem tiden är det enda slag-.s pengar de ega. Men
jag är icke blind för, att i samma ögonblick aflöningen ställes så högt,
hvarje månad skall medföra eu så fruktansvärd kostnadsökning, att
vi få mycket svårt att ge dessa öfningar nödig utsträckning. Yi
hafva icke slagit in på värnpligtssystemet i den mening och betydelse
det ordet eger i andra länder; detta går i sin fortsättning ut på att
ställa hela vår ungdom under vissa år in uti en betald, en värfvad
armé. I vår nuvarande värfvade armé är icke kostnaden för karlen
så stor, som hvad den svenske värnpligtige skulle komma att kosta.
Drömmer man om möjligheten att på den vägen skaffa oss ett tillräckligt
försvar?

Den andra förändringen, som blifvit af statsutskottet vidtagen,
kan äfvenledes i viss mån för sig åberopa rättvisa och billighet.
Grundräntans efterskänkande och ^qvittning blir enligt det kongl.
förslaget fullständig. Men det finnes en andra, en konverterad form
af grundräntan, nemligen indelningsverket (ty rustning och rotering
är endast konverterad grundränta), och den blir icke qvittad. Redan
nu hafva klagomål om rustnings- och roteringsbesvärens för låga
uppskattning, mot hvad verkliga kostnaden är, kommit fram; och för
hvarje år blifva dessa kostnader allt större, och skilnaden mellan deras
effektiva belopp och deras ersättning skulle således bli allt mer
tryckande, likasom ock utsigterna att blifva dessa qvitt skulle blifva
mindre och mindre De direkta personliga olägenheter och obehag,
som för rust- och rotehållarne äro förknippade med att på sådant
sätt vara statens “försvarsleverantörer", skulle de också fortfarande
få dragas med. Då vi nu väl veta, att de befolkningsklasser, ur
hvilka rust- och rotehållarne hafva att anskaffa soldater, blifva för
hvarje år allt kinkigare att vara i beröring med, och de pefRmliga
olägenheterna således större, kan man finna det fullkomligt både rimligt
och klart att, om de nu skola hafva qvar besväret, de åtminstone
vilja hafva full ersättning för kostnaderna och ej hafva dem en
gång för alla fixerade i ett ständigt sjunkande penningepris. Derför vilja
de hafva en omtaxering hvart tionde år. Godt och väl! Men dermed
ha vi i stället fått något annat fixeradt., nemligen indelningsverket
sjelf i detta upplösta skick. Till en verklig värnpligtsarmé har nu
all utsigt försvunnit, och hvad som skulle vara en öfvergångsform för
någon kort tid blir en halfgångenhetsforin för alltid.

Jag skulle haft någon tvekan att uttala den åsigten, om jag icke
funnit stöd af en framstående militär auktoritet, som i utskottet haft
med denna fråga att göra, nemligen friherre Leijonhufvud. I början af
sin reservation säger sig friherre Leijonhufvud hysa stora betänkligheter
mot förslaget. Men han tillägger att han ändå skall taga det,
derför att han förmodar att krigsstyrelsen får bringa reda i de nya
organisationerna. Men, säger han, det andra kan jag icke vara med
om, “hvarken angående dagaflöningens för beväringen ökande till 50
öre, hvarigenom flera hundratusen kronor utan gagn skulle bortkastas,
eller angående omvärdering af rust- och rotehållens besvär hvart
tionde år, emedan jag ej vill gifva på hand, att det nu ifrågasatta

27 N.O 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

provisoriska tillståndet skall blifva förändradt til! permanent, till
ohjelplig olycka för vårt lands försvar.*

Så ser det ut med den valuta, som skulle köpas så dyrt. Liksom
vi icke hafva fått någon klar finansplan framlagd, som säger huru
nödiga medel skola anskaffas, hafva vi icke heller någon försvarsplan,
som säger hvart man syftar, hvartill det lefvande materialet skall
danas, och huru det skall formas, för att komma dit man syftar. På
båda områdena störta vi oss ut blindt i det obekanta.

Mine herrar! Jag har ansett mig pligtig att något utförligare
framlägga de skäl, hvarpå äfven en man, som varmt intresserar sig
för sitt lands försvar och sätter försvarspligten bland medborgarens
högsta pligter — dock nödgas grunda ett yrkande, som icke blir för
bifall till Kongl. Maj:ts och ändå mindre för bifall till utskottets
förslag. Jag klandrar likväl ingalunda regeringen för att den framlagt
detta förslag. Jag kan så väl fatta, att i ett ögonblicks ingifvelse
den tanken plötsligt fallit regeringen in: nu, just nu kan möjligen
en vinst göras för försvarsverket; och jag begriper så väl, att
en regering som haft en sådan förnimmelse och känsla kunnat låta
rycka sig med af Ögonblicket, längre och fortare, än den vid lugnbesinning
skulle gjort. Jag ber likaledes få förklara, att jag ingalunda
misstänker regeringen att i denna fråga se någonting annat, än
hvad den gifver sig ut för att vara, nemligen en försvarsfråga. Och
jag säger derför och, att i vårt utslag icke ligger något utslag på de
grundtankar, som regeringen här stält fram. Det är icke ens en
vägran att betala det höga pris, för hvithet det skulle köpas. Hvad
vi säga är blott: här begäres att vi skola gifva efter allt hvad vi
ha att eftergifva, att vi i betalning skola utgifva det hela. Nå väl!
Låt oss då också få köpa det hela. Det är det hela vi vilja hafva,
och det är det hela, som vi anhålla att få från regeringen framlagdt.

Hos regeringen ligger redan ett sådant förslag, af duglige och
sakkunnige män utarbetadt och, så vidt jag kan bedöma, i hög grad
beaktansvärdt. Jag har tänkt mig att utaf detta förslag och de tankar,
som innehållas i den nu så plötsligt framlagda eller framkastade
kongl. propositionen, skulle kunna åstadkommas något helt, som visar
oss hvart vi skola gå och huru vi skola komma fram, och som på
samma gång, i sina finansiella förslag till medels anskaffande, lemna!-oss garanti, för att hvad man åsyftar är ett försvar för landet, icke
ett försvar för systemet. Jag kan lofva från oss alla, som älska att
sträfva och försöka verka för denna fråga, att det förslaget _ skall
finna en allvarlig och välvillig pröfning. Må det framläggas i god
tid, vid riksdagens början, på det att både den kongl. propositionen
och Riksdagens beslut må erhålla karakteren af större mogenhet, än
ett antagande af detta förslag skulle fått. Under afvaktan härpå,
kan jag icke, vågar jag icke nu göra ett yrkande, som går ut på
annat än afslag.

Med herr Herslow instämde herrar Wester, Zotterman, Svanberg,
Winkrans, Mehn, Bratt, Andrén, Liljeholm, Lilljeqvist, grefve Hamilton,
friherre Fock, Walldén, Gast. Ericsson från Stockholm, Lovin,

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 28

Ang. ändring
i vissa delar
of tärnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Fdelstam, Aulin, Getlie, Bakström, Romberg, Sjöholm, Forsell, Broström,
Skatte, Olsson från Stockholm, Collander, Persson från Arboga,
Schöning, Jacobsen, Dahlberg, Arhusiander, Kardell och Åström.

Herr Ollas A. Ericsson yttrade: Då jag kommer att rösta för
afslag å det föreliggande förslaget, skall jag, utan att ingå i någon
granskning af frågans detaljer, endast angifva ett par kufvudskäl för
denna min ståndpunkt.

Det törsta åt dessa ligger då i sättet för frågans lösning. Jag''
kan nemligen icke annat än ogilla den föreslagna sammankopplingen
af två så vigtiga och i och för sig så vidt skilda frågor, som grundskatte-
och värnpligtsfrågorna, och jag beklagar på det högsta, att
lagutskottet i sitt föreliggande betänkande förordar eu dylik åtgärd.
Mig synes, som det missnöje och den demoraliserande verkan, ett dylikt
köpslående har med sig, skulle ligga i öppen dag för hvem som
helst, allra helst som en orepresenterad klass, hvilken har de svagaste
skuldrorna för den ifrågasatta bördan, icke erhåller något som helst
vederlag. Icke kan ett dylikt tillvägagående verka lugnande på de
redan nu nedtryckta och till en del oroliga massorna i landet. Eller
hvad tro de herrar, som önska bifall till utskottets förslag? Tro herrarne,
att man kan bära sig åt huru som helst med de mindre lottade?
Det ser nästan så ut, ty förut har man genomfört en beskattningsåtgärd,
som tyngst drabbar detta samhällslager, och nu fördrar man
af dem en mer än fördubblad uppoffring till stärkande af vårt försvar,
och detta allt utan att i ringaste mån gå deras önskningar till mötes,
ändock man erbjuder en annan samhällsklass vederlag. Icke kan detta
vara egnadt att stärka en fosterlandskärlek, som i främsta rummet
bör utgöra grundvalen till vårt försvar, och derför vill jag för min
del och i hvad på mig ankommer varna för att fortgå på det sättet,
emedan följderna kunna blifva farligare, än vi ana.

Jag'' skulle icke ansett sammankopplingen af ifrågavarande frågor
så obillig, om dervid fogats någon tredje af den beskaffenhet, som t. ex.
en utsträckning af den politiska rösträtten, så att äfven de orepresenterade
erhållit något vederlag för värnpligtens utsträckning. Naturligtvis
skulle jag då lika litet som nu kunnat godkänna sättet för en
sådan lösning af så vigtiga frågor; men jag skulle icke kunnat undgå
att erkänna, att det legat mera billighet och rättvisa i ett dylikt
förslag, och att ett sådant följaktligen varit mindre farligt att antaga.
Nu deremot anser jag det föreliggande förslaget omöjligt och kan ej
finna mig ega moralisk rätt att, på sätt förslaget innehåller, sälja en
dyrbar tid för landets ynglingar för några procents afskrifning af
grundskatterna. Andra bevekelsegrunder måste föreligga, innan jag
anser mig ega denna rätt.

Det andra hufvudskälet för mitt afslagsyrkande är, att jag anser
förslagets realiserande komma att kräfva allt för stora kostnader och
följaktligen blifva allt för betungande för vårt fattiga land. Jag anser,
att vi redan nu årligen offra så stora summor till vårt försvar, att
det äfven vid eu tidsenligare omorganisation bör stanna inom ramen
af dessa kostnader. Dessutom skulle den ifrågasatta bördan komma

Måndagen den 4 Maj, f. in.

29 N:o 44.

a.tt trycka allt för ojemnt i förhållande till förmågan att bära densamma.
Denna omständighet jemte det, misstroende, som allmänheten hyser
till dessa beväringsöfningar, ett misstroende, som bär sin grund i den
lios oss i främsta rummet satta paradexercisen, gör, att redan nu värnpligtige
emigrera i massor, och huru tro herrarne att det skulle komma
att gestalta sig i detta hänseende, i fall det föreliggande förslaget
skulle antagas? Jag tror, att den frågan är värd att tänka på, och
att svaret icke kommer att utfalla till minsta förmån för förslagets
antagande.

Dessa i korthet angifna hufvudskäl hafva för mig varit bestämmande
i denna fråga, och jag vill uttala såsom min öfvertygelse, att
■det vore en olycka för vårt land, om denna fråga löstes på det sätt
den nu föreligger, emedan ingen annan än klasshatet skulle vinna
derpå.

Min önskan är derför, att de svenska statsmagterna måtte med
allvar söka att genomföra ett rättvist och tidsenligt skattesystem,
fristående och utan inblandning af andra frågor, äfvensom visa tillmötesgående
på de andra tidsenliga reformernas område samt vidtaga
sådana åtgärder, som förvissa landets invånare, att det är för att
försvara en af grannstaterna garanterad neutralitet som man fordrar
af deras söner en praktisk öfning i vapnens bruk, och jag är förvissad
om, att vi alla skola vinna derpå — försvaret icke minst. Jag
hyser derför den förhoppning, att landtmännen i denna kammare
skola visa sig högsinta nog att i dag afvisa ett förslag, hvars genomförande
visserligen tillmäter dem en del rättvisa, men som i form
framstår såsom ett mot alla rättsprinciper stridande köp. Herr talman!
Jag yrkar afslag å det föreliggande betänkandet.

Herr Man hell: Min ståndpunkt i afseende på de föreliggande
frågorna är i hufvudsak angifven genom den reservation, jag bifogat
lagutskottets tillstyrkande betänkande och uti hvilken jag afstyrker
■de kongl. förslagen. Mot dessa vore må hända mindre att invända, och
ett bifall till dem kunde möjligen förtjena att tagas i öfvervägande,
i fall här allenast vore fråga om en kompromiss eller öfverenskommelse
mellan två parter, mellan regeringen å ena sidan och Riksdagen
å den andra, eller, kan hända rättare sagdt, mellan det rådande
partiet i Första Kammaren och det rådande partiet i den Andra, om
ett ömsesidigt utbyte af fördelar och eftergifter, afseende å ena sidan
en afskrifning åt grundskatterna och å den andra en utsträckning af
värnpligten med allt hvad dertill hörer — om å ena sidan stode en
önskvärd skattereform och å den andra en lika önskvärd förstärkning
af försvaret.

För min del har jag i yngre dagar mycket nitälskat för båda
dessa reformer. Jag har verksamt arbetat för en afskrifning af grundskatterna
och äfvenledes för beväringsöfningarnas utsträckning till 90
dagar. När jag det gjorde, var det likväl under helt andra förhållanden
än nu. Då funnos inga lifsmedelstullar, och afskrifningen skulle
då skett under en tid af 33 år, hvilket väsentligen förändrade frågans
finansiella natur. Då var äfven blott fråga om en tillökning af bevärings -

Ang. ändring''''
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 30

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Ports.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

öfningarna till 90 dagar, såsom slutpunkt för värnpligtens utvidgande,
och i sammanhang dermed om ett stamsystem. Nu deremot är det
fråga om allt detta, blott såsom ett öfvergång sstadium till eu ren värnpligtsorganisation,
hvilken hägrar i bakgrunden.

Men oaktadt frågan på senare tiden sålunda fått en väsentligt
förändrad gestalt, skulle man dock kunna ifrågasätta bifall eller framgång
åt densamma, om här icke äfven funnes en tredje part, hvilken
icke blifvit tillfrågad, och hvars intressen icke blifvit tillgodosedda
vid kompromissen — jag menar de obemedlade och från representationen
utestängda klasserna. Det synes alldeles påtagligt, att kostnaden för
kompromissen och öfverenskommelsen samt bördan af densamma måste
komma att nästan uteslutande falla på dessa klasser. För dem
blir värnpligten sannerligen mycket tyngre än för de bemedlade. Men
i synnerhet kommer på dem hela tungan af de ökade utgifterna att
falla, emedan man icke kan bestrida dessa utgifter utan genom väsentligen
ökade förbrukningsskatter, hvilka således tillkomma utöfver de
redan pålagda lifsmedelstullarne. Sådant måste med skäl betraktas
såsom ett upprörande våld, och ett våld, som sannerligen icke skall
blifva ohämnadt, om det begås. Såsom med den enklaste rättvisa och
billighet öfverensstämmande, anser jag derför den fordran vara, hvilken
jag uppstält såsom de obemedlade klassernas andel i kompromissen,
nemligen en allmän rösträtt såsom vederlag för värnpligten
och progressiv tillag g sbevillning för bestridande af de väsentligen ökade
utgifterna. Skulle det oaktadt de kong], förslagen godkännas, ber jag
att redan nu på förhand häremot fä inlägga en kraftig protest och en
varning för följderna deraf.

Det tyckes egentligen blott hafva varit på sista dagarne, man
fatt ögonen öppna för de finansiella och ekonomiska äfventyr, som skulle
blifva en följd af ett bifall till de kong! propositionerna. En föregående
talare har temligen vidlyftigt berört detta ämne, men jag skall
det oaktadt äfven be att i afseende derå få framlägga en kort uträkning,
då den kan tjena till frågans ytterligare belysande. Jag har
kommit till ungefär samma resultat som han, fastän på andra vägar.
Redan nästkommande år få vi en räkning på 3,832,000 kronor, till
hvilket belopp statsutskottet lagt ytterligare 302,000 kronor för den
ökade beväringsaflöningen, hvilken dock blott blifvit höjd med 34 öre
per dag för hvarje person, då den enligt alla motionärers fordran
borde ökas till 50 öre eller 1 krona per dag. För det första året
tyckas likväl inkomster kunna anskaffas på sätt, herr statsrådet och
chefen för finansdepartemententet antydt, nemligen ''genom en del af
öfverskottet från 1890 års statsreglering, utgörande 2,652,000 kronor,
samt genom den förhöjda jordbruksbevillningen och hvitbetssockertillverkningsafgiften.
Men redan året derpå, 1893, gestalta sig förhållandena
helt annorlunda; ty då tillkommer en ökning af icke mindre
än nära 2,500,000 kronor, dels på grund af militära utgifter, uppgående
till 1,473,000 kronor, och dels till följd af afskrifningens andra
del, belöpande sig till omkring 1,000,000 kronor. Således inträffar redan
det andra året en förhöjning i budgeten, uppgående till 6,600,000
kronor. Huru skola dessa utgifter fyllas? Vi veta alla, att redan nu

31 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

hafva statsinkomsterna för innevarande års fyra första månader minskats
med 2,200,000 kronor. Således kommer under andra året större
delen af det öfverskott, som fans från det nästföregående året, att
saknas. Efter nämnda års slut måste följaktligen en betydlig brist
uppstå, kanhända uppgående till 4 å 5,000,000 kronor, och till dess
bestridande de nya föreslagna skatterna anlitas.

Men man får icke allenast se frågan i afseende på förhållandet
under de närmaste två åren, utan man måste äfven taga i betraktande
de utgifter, som temligen säkert förestå under den öfvergångstid
af 10 år, som här är ifrågasatt. Och då ökas summorna på ett
häpnadsväckande sätt, ty blott för afskrifningen erfordras ett belopp
af nära 7,000,000 kronor. Sedermera tillkomma ökade militära utgifter
för de första åren, med nyssnämnda 3,220,000 kronor. Der
hafva vi redan öfver 10,000,000 kronor. Enligt vanliga förhållanden
bör man kunna antaga, att öfriga militära utgifter under tio års tid
ökas med åtminstone 1,000,000 kronor, och denna höjning tror jag,
att man äfven redan nu kan se skymta fram i det framlagda kong],
förslaget. Sedan kommer den särskilda ersättningen för indelningsverkets
effektiva underhåll, som troligen under dessa tio år uppgår
till 1,000,000 kronor. Enligt all sannolikhet kommer frågan om beväringsaflöningens
höjande under den tiden att lösas sålunda, att
beväringen får en dagaflöning af 1 krona i stället för den nuvarande å
20 öre eller den ifrågasatta på 50 öre. Härigenom komma utgifterna
att ökas med ytterligare 1,800,000 kronor, ty det förhåller sig med
beväringsaflöningens höjande, som med folkskollärarelönernas ökning,
att vid det allra minsta steg, som tages i den rigtningen, går kostnaden
lös på millioner. Yi äro nu redan uppe i beräkningarna på
utgifter uppgående till 13,000.000 å 14,000,000 kronor. Eget nog
öfverensstämma dessa summor med de beräkningar, som i afseende
på samma sak blifvit gjorda af eu ledamot inom Första Kammaren,
fastän de skett på ett annat sätt.

Nu frågar jag: hvar finnas inkomsterna till bestridande af dessa
utgifter? Först pekar man då på den nya maltskatten, således en
förbrukningsskatt af den för den obemedlade mest känbara art; vidare
på en förhöjning af stämpelskatten, som möjligen kan drabba
någon jemnare, men i alla fall är en förbrukningsskatt — tillsammans
blott 4,500,000 kronor. Man måste sedermera taga i anspråk
de ökade tullinkomster, som erhållas genom handelstraktaternas uppsägande
och de nya tullar, som derefter möjligen kunna påläggas
och hvilka af tullkomitén beräknats till 5,600,000 kronor. Men äfven
om man får alla dessa tillgångar, återstår dock en brist på 4 millioner
kronor. Huru skall den fyllas? Jag vet sannerligen icke någon
annan utväg, än att tillgripa en ganska dryg tilläggsbevilluing eller
något dylikt. Emellertid qvarstår resultatet; först och främst binder
man de nuvarande lifsmedelstullarne, som äro fastslagna genom de
senaste statsregleringarne, och hvilka icke lära kunna rubbas utan
statsutgifternas sänkande. Derutöfver komma ytterligare 13 å 14
millioner.

Hvad skulle vi nu med allt detta hafva vunnit? Ett slags öfver -

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 32

.Ang. ändring
i vissa delar
»af värnpligtig
lagen.
..(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. ni.

gång till det rena värnpligtsförslaget, hvars särskilda och dryga
kostnader slutligen ytterligare komma till allt detta, som jag tagit
mig friheten att uppräkna. Det torde således icke vara för mycket,
om jag påstår, att vi skulle dermed gifva oss in i finansiella äfventyr,
hvilkas utgång och påföljd vi svårligen kunna förutse. På grund
häraf hemställer jag till den ärade kammaren, om sådant kan vara
med vanlig klokhet och försigtighet öfverensstämmande.

Vidare her jag att i korthet få yttra mig om några militära detaljer.
Man skulle möjligen på de åt'' mig antydda vilkor kunna gå
in på värnpligtens utsträckning till 90 dagar. Men deraf följer ingalunda
nödvändigheten att öka åldersklassernas antal till åtta och dertill
lägga ett andra beväringsuppbåd af 4 klasser. Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet har visserligen nyss försökt
att framlägga skälen för denna af honom föreslagna förändring.
Om jag icke hörde orätt, öfverensstärnde dessa skäl nära med en
promemoria, som upplästes i lagutskottet, och hvarigenom saken
motiverades. Men redan der tog jag mig friheten påvisa, att denna
promemoria innehöll en mängd förutsättningar, som, enligt min åsigt,
voro origtiga. Att i detalj söka vederlägga densamma, liksom herr
statsrådets anförande, är svårt, emedan promemorian innehöll åtskilliga
siffror och detaljuppgifter, som jag nu icke kan komma i håg.
Men så mycket kan jag bestämdt säga, att beväringsklassernas styrka
var för lågt tilltagen till följd af en mängd — jag måste så säga —
■statistiska konstgrepp, hvarigenom man sökte reducera deras styrka
till den minsta möjliga, för att motivera flera klassers antagande.
Enligt min åsigt böra de vid 1855 års riksdag beslutade sex beväringsklasserna
vara fullt tillräckliga, icke blott för arméns mobilisering,
utan äfven för ersättning af lidna förluster under ett krig med vanlig
förlustprocent och vanlig längd. Ty ett längre krig lära vi i alla
händelser icke kunna uthärda. Först hafva vi stammen, utgörande
38,000 man. Hvarje beväringsklass bör säkerligen kunna i medeltal
beräknas till 25,000 man — således tillsammans 150,000 man. I
stammen kan vid första mobiliseringen icke införlifvas mer än två
klasser beväring. Sedan kan man möjligen efter någon tid insätta
■en tredje. Men för någon mera finnes hvarken utrustning eller befäl.
Dermed har man dock en armé på öfver 100,000 man eller mer än
två procent af befolkningen. Och mera lär icke ett land med Sveriges
ringa folkmängd och svaga ekonomiska tillgångar i första hand
kunna uppställa och underhålla. Detta oaktadt återstå Henne klasser
•eller 75,000 man till ersättning för lidna förluster. Mycket rigtigt
har herr krigsministern framhållit, att man icke kan i krigets början
införlifva de två yngsta åldersklasserna. Men i det hänseendet föreligger
ju intet nödtvång. Först kunna de äldsta klasserna upptagas,
»och sedan, i mån af behof, efter lidna förluster de yngre.

Sålunda böra dessa sex klasser under vanliga förhållanden vara
tillräckliga att sätta hären på krigsfot och ersätta lidna förluster.
Emellertid vill jag gerna nu göra samma medgifvande, som i lagutskottet:
Vill man göra sig rigtigt säker, att folk icke någonsin
skall tryta, kan man medgifva Kong!. Maj:t rättighet att, efter Milis -

N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. in. Hd

''dagens hörande, upptaga nya. klasser af landstormen, de yngre först,
de äldre sist, sä långt behof vet .sträcket sig. Det kan ju inträffa eu
•oförmodad olycka i krigets början, liksom år 1870 i Frankrike, sä
att större delen af den vanliga armén förstöres; då kan det vara vill
att hafva tillgång till nytt folk och öfvadt folk — åtminstone så
mycket, som med 90 dagars öfning kan åstadkommas.

Man säger: “Det är likgiltigt, om man i beväringen intager 6
eller 8 åldersklasser, då derigenom i alla fall under fred ingen ökad tunga
pålägges de värnpligtige. Sådant är väl möjligt. Men i sjunde och
åttonde åldersklasserna hafva de fleste värnpligtige dock redan satt bo
och skaffat sig familj. Och för dessa kan det vara af vigt att icke
vid krigets början blifva uppbådade, livilket kan inträffa så länge
regeringen och krigsstyrelsen vidblifva sin, enligt min åsigt, militäriskt
oberättigade, fordran att vid mobiliseringen upptaga hvilken
som helst af de 8 klasserna, och dessa icke, enligt god militärisk
organisation, skola utgå i viss ordning. För de äldre kan då vara
betryggande att icke behöfva utgå genast vid krigets början.

Hvad beträffar beväringens andra uppbåd, har jag för mig aldrig
fått klart dess militära nytta eller strategiska syftemål. Det är en
gammal qvarlefva, som följt med sedan 1875 års förslag och som
möjligtvis kunde hafva sitt berättigande då, när det var fråga om en
armé utan stam, men som, enligt min åsigt, nu är föga behöflig. I
alla händelser, äfven om man besluter dessa fyra klassers tillsättande,
så vet jag icke, hvarifrån man skall taga befäl och utrustning vid
•deras mobilisering. Ty det är fullkomligt säkert, att om vi skaffat
oss befäl och utrustning för de yngsta sex klasserna, så återstår
ingenting för de öfriga.

En af de väsentligaste anledningarna till de ökade utgifter, som
medfölja de föreliggande förslagen och hvilka skola göra sig gällande
redan de båda första åren, är den tanken, a‘.t i Norrland skulle erfordras
ett särskilt större antal trupper, relativt till befolkningsmimerären,
än i öfriga delar af riket, samt i allmänhet att Norrland
skulle behöfva sitt särskilda försvar, sin särskilda fästning o. s. v.
Denna tanke var, jag erkänner det, icke oberättigad för 30 å 40 år
sedan. Jag delade densamma vid den tiden delvis sjelf. Men detta
härledde derifrån, att förbindelserna med Norrland då voro så otillräckliga,
att denna landsdels försvar, synnerligast emot Ryssland, då
var mänga svårigheter underkastadt. Det var då under sommaren
möjligt för Ryssland att, med dess öfverlägsenhet till sjös, landsätta
en här i södra delen af Norrland och derigenom afskira vår dervarande
försvarsstyrka från förbindelsen med det öfriga landet. Det
var då under vintern möjligt att hastigt inrycka i Vesterbotten och
besätta större delen af denna provins, innan trupper från andra delar
af riket kunde skynda till bistånd. Detta så mycket mer, som man
den tiden ensidigt blott tänkte på Sveriges försvar, utan sammanhang
med hela den skandinaviska halföns försvar i sin helhet och den
hjelp, som från Norge kunde erhållas.

Men alla dessa förhållanden hafva sedermera blifvit väsentligt
Andra Kammar erm Prat. 1891. N:o 44. 3

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 34

Måndagen den 4 Maj, f''. in.

Ang. ändring förändrade. Nu hafva vi, eller få åtminstone ej långt härefter, ickei
rism delar m|n(jre g.n 3 jern vägsförbindelser med Norrland. Först har man den
afX''Alagen9U störa norrländska stambanan, som välbetänkt är dragen några mil
(Forts.) från kristen, så att en landstigning icke i första hand kan afskära
densamma. Men äfven om så skulls ske, hafva vi den stora norska
centralbanan öfver Trondhjem till Östersund, hvarigenom vi iståndsättas
att från både Sverige och Norge föra förstärkningar til! mellersta
delen af Norrland. Snart blir äfven, hoppas jag, banan mellan
Luleå och Ofoten färdig. Derigenom uppkommer en möjlighet, som.
förut icke funnits, att försvara norra delen af Norrland. Ty till
Ofoten kunna, längs Norges vestra kust, utmed hvilken hafvet sällan
tillfryser, både vinter och sommar förstärkningar föras. Dessutom är
ännu eu förbindelselinie under arbete, nemligen den landsväg, som.
dragés fram genom de inre delarne af Lappland.

Då vid sådant förhållande förstärkningar städse kunna föras till
Norrland, tinnes icke mera något skäl att derstädes upprätta större
antal trupper i förhållande till befolkningen, än i öfriga delar af riket,
hvarför ej heller de derför ifrågasatta ökade kostnader, som äskas i
den kongl. propositionen, äro behöfliga. Det har derför förefallit mig,
som om det särskilda norrländska försvaret egentligen blott utgjorde
en förevändning för ökning af stammens styrka. Men att öka stammens
styrka, då man samtidigt ifrågasätter dess fullständiga afskaffande
genom antagande af det rena värnpligtssystemet, måste synas
temligen besynnerligt. Ej kan man just påstå, att deri ligger någon
högre grad af konseqvens och logik.

Innan jag slutar, ber jag till sist att få uttala min förvåningöfver
att ingenstädes uti statsrådsprotokollet hafva funnit skälen angifna,
hvarför man tyckes helt och hållet vilja afstå från stammens
utbildning enligt 1885 års grunder. Alla organisationsåtgärder, som
i de kongl. förslagen äro föreslagna, utgå frän den förutsättningen,
att indelningsverket skall qvarstå orubbadt såsom militärbörda. Derigenom
synes antydt, att man öfvergifvit tanken på stammens ombildning
''enligt 1885 års system. Man har dock tagit ut åtskilliga
steg i den rigtningen. En stor del af den garnisonerade truppens
11,000 man, således närmare en tredjedel af stammen, är dock redan
organiserad efter det systemet. Likaså hela båtsmanshållet. År 1889
framlades äfven af chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet ett
förslag till indelta kavalleriets ombildning efter samma system, som
visserligen då afslogs. Men med den ihärdighet, regeringen vanligtvis
ådagalägger i afseende å militära fordringar, hade jag väntat, att detta
förslag skulle hafva framkommit i förbättradt skick, så att det kunnat
antagas. Men sådant har icke skett. Jag ber dock få framhålla, att
om stammen ombildades efter 1885 års grunder, skulle man kunna få
en stam, som vore icke endast mycket bättre öfvad än den närvarande,
utan äfven 50 å 75 procent starkare. Och finge man en sådan stam,
behöfde man icke ställa så stora fordringar på de värnpligtiges öfningar.
Frågan har följaktligen en ganska stor aktualitet. Och eftersom vi
hafva "den förmånen att se herr krigsministern närvarande, ber jagtill
honom få framställa det spörsmålet: har man för afsigt att öfver -

35 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

gifva 1885 års grunder till stammens ombildning och, om så är fallet,
af hvad skäl?

Jag har icke något annat att tillägga, än att omförmäla, att
många bland de talrika adresser, som kommit mig till hända med
anledning af min motion i rösträttsfrågan, äfven innehållit uppmaningar
att motverka de kong!, förslagen och i afseende på dem
ådagalagt en bestämd fiendtlighet.

Herr talman! Af hvad jag nu haft äran yttra, äfvensom af hvad
jag anfört i min reservation, torde framgå, att jag för närvarande
vrkar afslag å såväl den nu föredragna punkten i lagutskottets betänkande
som å hela värnpligtsförslaget och Kong!. Maj:ts öfriga i ämnet
framlagda propositioner.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Under nu snart ett fjerdedel sekel hafva försök till lösning af dessa
stora frågor förekommit inom svenska Riksdagen. Om man tänker
sig tillbaka till den första tiden, då dessa frågor förevoro, och söker
göra sig reda för hvad som då utgjorde de väsentligaste hindren för
deras lösning, så var det tvifvelsutan att man icke kunde enas om
ett kombinerande af försvars- och grundskattefrågorna. Under flera
år streds härom, och Första Kammaren ville icke underkasta sig denna
kombination, som blifvit uppgjord vid Riksdagen genom 1873 års
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Nästan vid hvarje förslag, som sedan
framkommit, har detta varit det mest afgörande hindret för dess antagande.
Så småningom hafva emellertid tankarne enats, och nu möta
icke några sådana hinder för antagande af ett dylikt sätt för lösning
af dessa stora frågor. Men andra hinder hafva på senare tider uppstått.
Riksdagen har nemligen delats i två partier, indelningsvänner
och värnpligtsvänner, och dessutom har tillkommit ett tredje parti,
de så kallade försvarsnihilisterna, — det må vara ett hårdt och kanske
icke fullt rättvist ord, men emellertid tillåter jag mig säga så —,
d. v. s. sådana, som anse, att vi icke hafva råd att göra så stora uppoffringar
för försvaret, och som tro, att vi icke skola indragas i något
krig, om vi icke hafva en alltför stor armé. Naturligtvis har, så
snart något förslag framkommit, som gått i någon annan rigtning än
någon af dessa båda förstnämnda grupper önskat, denna grupp förenat
sig med det tredje partiet, försvarsnihilisterna. Jag vill med
detta uttryck icke såra någon, men jag använder ordet för att beteckna
det tredje partiet.

Det var derför med största bekymmer för framtiden, som jag
nyss hörde ett uttalande från malmöbänken, åtföljdt af talrika instämmanden.
Jag finner deraf, huru svårt det är för framtiden att lösa
dessa frågor. Ehuru man hörde så välsinnade uttalanden, som gjordes
af honom, så, hellre än att bifalla ett medlingsförslag, håller man
på sin mening, och den skall fram; men det går icke. Just ett sådant
förslag är nu framstäldt af regeringen, som både värnpligtsvänner
och indelningsverkets vänner skulle kunna enas om, isynnerhet som
det är ett öfvergångsförslag, som lernnar lika godt tillfälle för båda
partierna att deri sedermera vidtaga förändringar, som kunna vare sig

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 36

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Förts.)

Måndagen den 4 Maj. f. in.

leda till en allmän värnpligt eller till att indelningsverkets vänner få
sina åsigter fram.

Jag skall nu icke ingå på de skäl, som föranleda mig att antaga,
att en dylik valfrihet ej förhindras genom bifall till ett sådant öfvergångsförslag,
som innehålles i den kong!, propositionen. Jag skall
icke uppehålla tiden med denna del af frågan. Den berör närmast
min kamrat till venster.

Men det är icke nog med dessa omständigheter, att hvarje man
håller på sin mening rörande förslagets förmenta militära brister och
derför säger absolut nej, — det svider i deras hjertan, men de måste
dock säga nej —; till dessa skäl komma nu nya yrkanden — om förändring
af rösträtten, om förändring af tullsystem och förändring af
skatteväsendet samt en massa andra yrkanden, som ovilkorligen skola
fram, innan vi kunna lösa denna fråga. Huru skola vi någonsin
komma till reda eller kunna enas, dä gång på gång tillkomma nya
och åter nva fordringar, innan vi kunna nå det målet, som hvarje
fosterlandsvän måste inse vara af den utomordentliga vigt, att det
icke kan längre undanskjutas till en oviss framtid? tiar icke Riksdagen
i sin hand att sjelf framdeles afgöra frågan om finanssystemet
och att bestämma öfver kostnaderna och huru de brister skola fyllas,
som följa af ett sådant förslag? Jag har beflitat mig om att i den
kongl. propositionen så litet som möjligt beröra, huru medlen framdeles
skola anskaffas, för att undvika, att en strid om tullar eller
direkta och indirekta skatter skulle uppkomma, som skulle ytterligare
hindra framgången af denna fråga. Men jag tillåter mig nämna, att
det icke varit utan all tanke på framtiden, som jag tillstyrkt Kongl.
Maj:t att för Riksdagen framlägga förslag till så dryga utgifter, som
här äro i fråga. Hvem kan här sitta och reglera skatter, som ännu
icke kunna bestämmas? Nu är det en knapp majoritet för det nuvarande
tullsystemet. En annan Riksdag blir det måhända en motsatt
majoritet. Hvem vet hvad som då kan göras? Vore det en klok
finansminister, som nu föreskrefve lagar för kommande riksdagar?
Jag vill fråga det.

Dessutom vill jag nämna att jag, med afseende på tillgångarne,
för min del icke på något sätt haft för afsigt att med detta förslag
fastläsa några lifsmedelstullar. Det står i Riksdagens skön att afgöra
den saken. Jag anser icke, att de utgifter, som förslaget betingar,
äro beroende af lifsmedelstullarne. År 1889 uppgick tullen för malen
och omalen spanmål till 6,659,000 kronor. Skulle Riksdagen hellre
vilja taga andra tullar, t. ex. sådana, som äro ämnade att fylla eu
lucka i tullsystemet, eller lyxtullarne, så har tullkomitén beräknat, att
tull å lyxartiklar kan medföra en mycket afsevärd statsinkomst. Jag
kallar dem lyxtullar och icke konsumtionsskatter. Dessa tullar på
vin, siden, plymer, hattar o. s. v. uppgå enligt tullkomiténs beräkning
och att döma af den import, som under de senaste åren egt
rum, till minst 5,643,000 kronor. Visserligen är detta 1,000,000 kronor
mindre än spanmålstullarne inbringa. Men en ersättning kunde
ju vinnas i kaffetullen. Den nedsattes förra riksdagen. Den kunde
ju å nyo förhöjas. Der finge man då 1,200,000 kronor årligen. Så

37 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

hafva vi stämpelskatten. Den utgör i de flesta länder en högst betydlig
del af statens inkomster. Så t. ex. uppgår den i Frankrike till
närmare 677,000,000 francs och utgör 22 procent af statens hela
inkomst, i Nederländerna uppgår den till 23,000,000 floriner eller
1972 procent, i England 15,000,000 pund eller 16.3 procent, i Belgien
51,000,000 francs eller 15,5 procent, i Italien 195,000,000 lire eller
10,5 procent, i Österrike-Ungern 80,000,000 floriner eller 8,8 procent
af samtliga statsinkomster, o. s. v. I Sverige utgör den endast en
högst en ringa del af statens inkomster. Stämpelskatten är en skatt,
hvarom väl kan tvistas, huruvida den skall anses såsom en förmögenhetsskatt
eller icke. Jag tror dock, att de flesta statsekonomer anse
den såsom en förmögenhetsskatt, och i sådant fall kanske Riksdagen
vill ösa mera ur den källan.

Det klagas så mycket öfver att vi här i Sverige hafva öfvervägande
indirekta skatter. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
uppå att det är de direkta skatter vi ega, som synas vara föremål för
det största missnöjet från den stora allmänhetens sida. Herrarne veta,
huru svårt det i allmänhet är att rättvist upptaxera inkomst. Ingen
har bättre reda på, huru mycket missnöje denna upptaxering förorsakar,
än den som, såsom jag, ständigt och jemt är sysselsatt med att
pröfva besvär öfver taxeringarna. Hvarför missnöjet häröfver är så
stort, är egentligen icke derför, att bevill ningen är så stor, utan emedan
den på bevillningen beroende kommunalskatten stigit så högt.
Det är också derför, som den direkta skatten, om den skall påläggas
i större utsträckning, måste förutsätta en förändring af taxeringen,
så att man kan lyckas pålägga densamma med den rättvisa, som fordras,
om den icke skall möta allt för stort missnöje.

Man kan indela våra skatter i förmögenhetsskatter, som utgöra
sammanlagdt 51 millioner kronor, samt de personliga skatterna till
staten och kommunen, hvilka blott uppgå till 2,290,000 kronor, deraf
icke mer än 657,000 kronor till staten; och detta är ju alltid en fördel.
Konsumtionsskatterna åter uppgå hos oss till 63,246,000 kronor.
Och procentförhållandet ställer sig så, att förmögenhetsskatterna utgöra
omkring 44 procent, de personliga skatterna 2 procent och konsumtionsskatterna
54 procent. Men skall nu detta, att man vill söka
åstadkomma en bättre proportion mellan dessa olika skatter — skall
nu detta också utgöra ett skäl för att in infinitum uppskjuta den
trängande frågan om ordnandet af vårt försvar? Man får ju på sådant
sätt aldrig den frågan löst.

Bland de skatter, som för öfrigt skulle kunna komma i fråga för
täckande af de ökade kostnaderna, äro äfven ölskatten och tobaksskatten.
Den senare är redan för många år sedan föreslagen. Den
skulle kunna inbringa ganska betydliga belopp, naturligtvis i förening
med accis på den inhemska tillverkningen, för att icke medföra allt
för stort skydd åt den svenska tobaksfabrikationen, i likhet med hvad
fallet är med hvitbetssockertillverkningen. Orsaken hvarför icke någon
tobaksskatt bl ef införd, då den först sattes i fråga, var väl den, att
den svenska tobaksindustrien då ännu var ganska obetydlig. Nu har
den emellertid ökat sig betydligt och kommer antagligen i framtiden

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Ports.)

N:o 44. 88

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. in.

att göra det mer och mer. Det kan ju bli fråga om att beskatta
äfven denna artikel.

Jag behöfver vidare knappast erinra kammaren derom, att i statsrådsprotokollet
är nämndt, hurusom den årliga utgiften till jernvägsbyggnader,
4,000,000 kronor, icke torde i fortsättningen komma att
utgå. Detta är således för framtiden en minskad utgift, hoc est en
inkomst.

Jag återkommer till hvad jag förut yttrat, att jag anser att det
skulle vara -mycket illa, om vi skulle fortsätta på det sätt man gjort,
att lägga alla möjliga hinder i vägen för försvarsfrågans lösning, derför
att man icke får det ena eller andra förslaget igenom. Skulle nu
den ärade representant, som jag särskildt nyss vände mig till, hålla
på sin mening, att han för sin del och de, som dela hans åsigter, icke
vilja gå in på något annat än ett fullständigt värnpligtsförslag, så
vet icke jag, om han kan lofva att få majoriteten med sig om ett
sådant förslag. Jag för min del tror icke, att han kan skaffa ett
större antal röster för detsamma, än hvad Iiongl. Maj:t nu kan få för
det föreliggande förslaget. Jag tror snarare, att många flere skulle
kunna enas om detta Kongl. Majrts förslag, eftersom det är ett öfvergångsförslag,
hvarifrån man sedan kan komma vidare. Det går så
lätt att säga: bara vi få det eller det förslaget framlagdt, så skall det
gå. Men huru många kunna, när allt kommer omkring, förena sig

om hans förslag? Jag skulle vilja veta det? I annat fall är det val

icke skäl att lyssna till förespeglingarna från det hållet.

Det värsta hindret för en lösning af försvarsfrågan och eu utsträckning
af värnpligten är utan tvifvel —- och jag skall tillåta mig
att särskildt vända mig till kammarens ledamöter från landsbygden
med den frågan — är icke det största hindret derför, att dessa ledamöter
hafva fått mottaga sådana upplysningar från kommittenterna i
sin hembygd, att de tro, att svenska folket icke vill gå in på den

föreslagna utsträckningen? Jag tror, att beklagligen är det så. Hvad

är då att göra? En talare, herr Halvar Eriksson, sade nyss, att vi
skola bearbeta folkopinionen; vi skola hålla på dermed. Men huru
länge? En hel eller en half mansålder? Jag vet icke huru länge.
Men vi hafva ju redan länge nog gjort det, och jag misströstar för min
del om framgången deraf. Jag frågar då Andra Kammaren: har verkligen
Kongl. Maj:ts regering rätt att stå till svars för att låta sig
påverkas af svenska folkets, af allmänhetens åsigter, som ryktesvis i
protester eller på annat sätt göra sig hörda, då det gäller att framlägga
för Riksdagen, hvad regeringen anser oundvikligen nödvändigt
för att trygga vårt oberoende? Om också hela landet sade nej, så
anser jag ändock att vi måste fråga Riksdagen: vill Riksdagen verkligen
taga på sitt ansvar att förkasta förslaget? Jag hemställer till
hvarje representant att afgöra den saken på sitt eget ansvar och fatta
beslut utan hänsyn till allmänhetens omdöme. Deu dom, somför tillfället
kan drabba ett sådant beslut, om de kongl. förslagen skulle
antagas, den må vara känbar nog. Jag bär den dock lätt. Och
hvarje riksdagsman borde kunna bära den lätt vid tanken på att
han fyllt sin pligt; tyngre träffar den dom, som kan komma att

39 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

fällas framdeles öfver dem, som underlåtit att vidtaga åtgärder för
att skydda landets oberoende medan tid är.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr Talman! Jag skall be att i
största korthet få framlägga några skål, hvarför jag för min del icke
kan lemna mitt bifall till Kongl. Maj:ts och utskottets föreliggande
förslag. Det första skälet är det, att, så länge 13 § regeringsformen
står cjvar i grundlagen oförändrad och konungen sålunda kan utan
Riksdagens hörande förklara krig, så länge vill jag icke vara med om
någon utsträckning af värnpligten.

Det andra skälet för mig till afslag är det, att''enligt gällande
lag konungen eger rätt att taga första klassens uppbåd af beväringen
och skicka den utom landets gränser för att derstädes användas i ett
eventuel krig. Så länge detta är fallet, kan jag icke gifva mitt bifall
till de kongl. förslagen, allra helst som dertill nu kommer, att
första uppbådet skall utsträckas med ytterligare två årsklasser, hvilket
gör detta skäl för mig ännu mera afgörande än förut.

Så länge dessutom våra ynglingar och folket i synnerhet på
landet hyser den stora farhåga för en utsträckt beväringsskyldighet,
som nu är fallet, tror jag också, att Riksdagen får vara betänksam i
fråga om hvad den besluter. Såsom bevis på huru stor oviljan emot
värnpligten verkligen är, her jag att få anföra, hvad jag nyligen läst
i åtskilliga tidningar. Inom Malmöhus län uteblefvo vid sista årets
mönstringar icke mindre än 2,075 beväringsynglingar, således vida
öfver hälften ; och de böter, som dessa värnpligtige derigenom ådraga
sig, uppgå till 35,700 kronor. Af dessa siffror kan man sluta sig till
huru rädda våra värnpligtige äro för beväringsöfningarna, och ännu
mera då för deras utsträckning.

Jag vill ytterligare tillägga, att, så länge icke Riksdagen har
velat bevilja de så att säga på den lägre rangskalan stående någon
politisk rösträtt, och så länge sålunda det störa flertalet af de beväringsskyldige
icke kunna räknas såsom fullmyndige svenska medborgare,
då det gäller att få uttala sin mening om landets angelägenheter,
utan endast få vara svenske medborgare, då de skola göra
tjenst såsom krigsmän, — så länge är detta ett tillräckligt skäl för
mig att motsätta mig detta förslag. För tre år sedan pålade de båda
statsmagterna, Konung och Riksdag, ganska höga tullar på de allra
flesta lifsförnödenheter, skatter, som utan tvifvel allra hårdast trycka
de fattigare klasserna och betydligt försvåra deras existensvilkor.
Nu vill man dessutom lägga en ytterligare tunga på dessa redan förut
nog hårdt tryckta folkklasser genom att utvidga beväringsskyldigheten.
Och detta vill man göra utan att gifva dem någon slags
ersättning genom ökade politiska rättigheter. Bemmansegarne, synnerligast
de större, som redan förut erhållit ersättning genom tullarne,
dem vill man nu lemna en ytterligare ersättning genom att
afskrifva deras grundskatter och till stor del borttaga deras utgifter
till indelningsverket, för det att de lemna sina söner till landets försvar
eller sjelfva gå ut, om de äro i den åldern. Men de lägre klasserna,
dem vill man icke gifva någon ersättning alls för den börda

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 40

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

man ytterligare ämnar pålägga dem. Endast detta skulle för mig
vara ett tillräckligt skäl att yrka afslag. Ty jag kan icke vara med
om att man skall köpslaga så, att den ena folkklassen skall få ersättning
för en skyldighet, som företrädesvis kommer att tungt
drabba en annan klass. Derest detta förslag skulle vinna statsmagternas
bifall, skola utan tvifvel emigration och socialism tilltaga i stor
skala.

Herr talman! Då denna diskussion redan varat länge och sannolikt
kommer att ytterligare draga ut på tiden, skall jag icke längre''
uppehålla kammaren, utan slutar med att yrka afslag så väl på utskottets
förslag som på den kongl. propositionen.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Det är, såsom kammaren
torde erinra sig, endast den tredje punkten af betänkandet, som nu
är föredragen, fastän öfverläggningen rör sig om hela lagförslaget.
Då jag i början af diskussionen om förslaget ej var betänkt på att
antaga det förslag till lydelse af denna punkt, som föreslogs af herr
vice talmannen, och jag sedermera instämde med dem, som yrkade att
lagen i sin helhet skulle först diskuteras, gjorde jag det derför, att
kammaren skulle få någon betänketid och hinna taga under öfvervägande
en lämpligare lydelse af den föredragna punkten. Jag har
nu med sekreterarens tillhjelp uppsatt ett sådant förslag till lydelse
af tredje punkten, hvilket står i full öfverensstämmelse med de beslut,
som kammaren fattade åren 1883 och 1885, då samma fråga
förevar till öfverläggning i kammaren, och hvilket också öfverensstämmer
med herr Danielsons förslag, endast med uteslutande af'' den
mellanmening, som skulle innebära ett bifall till hela lagen. Jagskall
be att få uppläsa detta förslag, till hvilket jag yrkar bifall.

“Att kammarens blifvande beslut rörande de i tredje punkten af
lagutskottets utlåtande n:o 41 ornförmälda förslag till ändring i värnpligtslagen
må fattas under förutsättning att Riksdagen i de frågor,
som afhandlas i Kongl. Maj:ts propositioner n:is 32, 33, 34, 35, 38
och 39 samt hufvudsakligen de i sammanhang dermed väckta motioner
om uppskattning af rust-ochroteringsbesvärenoch förhöjd dagaflöning
åt de värnpligtige, fattar beslut, som af Kongl. Maj\t godkännas''1.

Det är, efter hvad jag låtit mig berättas, i full öfverensstämmelse
med hvad vice talmannen menade med sitt förslag, och jag anhåller
om proposition på detta mitt yrkande.

Men innan jag lemnar ordet, skall jag be att få öfvergå till den
stora frågan, som nu föreligger inför kammaren till afgörande och
jag skall i största korthet angifva de skäl, som föranleda mig till
det yrkande jag kommer att göra. Jag beböfde knappast säga, att
jag yrkar afslag, ty jag har så ofta i denna kammare uttalat hvad
jag vill i denna fråga, och det nu föreliggande förslaget är långt
ifrån att uppfylla min önskan. Först och främst anser jag det vara
alldeles obilligt mot den arbetande befolkningen i vårt land, att, sedan
man först lagt tull på alla lifsmedel, skatt på allt hvad de
oundgängligen behöfva, man ofvan på allt detta skall lägga en ny
börda, den allmänna värnpiigten, en den allra tyngsta börda, som

Måndagen den 4 Maj, f. m.

41 N:o 44.

kali åläggas ett folk, utan att gifva den arbetande klassen någon den
minsta fördel. Tror kammaren verkligen, att det kan gå an att på
det sättet allt fortfarande på vårt folk lägga skatter och bördor, men
icke på samma gång lemna dem några rättigheter eller fördelar. Det
är i min tanke omöjligt att för närvarande kunna genomföra någon
ökning i den allmänna värnpligten, förr än man på samma gång
gifver rättigheter åt dem, som i synnerhet få utgöra denna börda.
Jag tror för min del — det är visserligen icke ifrågasatt nu, men

enligt min öfvertygelse är det en omöjlighet att komma från det _

att arbetarnes allmänt uttalade önskan, att den politiska rösträtten
bör utsträckas, åtminstone i någon mån bör förverkligas. Det torde
väl, särskild! från politisk synpunkt sedt, icke vara klokt att med
bibehållande af tullarne pålägga arbetarne nya stora bördor utan att
samtidigt gifva dem större rättigheter, tv arbetareskarornas uppträdande
i våra dagar är ej längre blott en fras, utan en allvarlig
sak, som nog ej med trots kan biläggas.

I det förslag, som föreligger, har tillkommit en de], som kompletterar
den kongl. propositionen för att göra den mera mottaglig.
Något sådant är ökad ersättning åt den värnpligtige, i form af dagaflöning.
Beträffande dess belopp hafva olika meningar uttalats.
Somliga ville hafva dagaflöningen höjd till en krona, andra föreslå
annat belopp. Utskottet bar emellertid stannat vid 50 öre. Angående
detta förslag tror jag, att det kommer att ställa sig så, då
hvarken motionärerna eller utskottet ifrågasatt, att i värnpligtslagen
skall insättas bestämmelsen om dagaflöning, att om man antoge en
lag, deri värnpligten bestämdes till 90 dagar, men afstode från att
bestämma dagaflöningen i samma lag, skulle frågan derom framdeles
kunna dragas under gemensam votering på yrkande om dagaflöningens
upphörande. Det är mycket lätt att se, huru det då i en framtid,
komme att gå med denna dagaflöning, i synnerhet då man säkerligen
framdeles utsträcker tiden för värnpligtens fullgörande till 10’/2 månad.
Tror kammaren, att staten då kan bära så stora kostnader, som
skola uppstå genom att gifva alla värnpligtige en så stor ersättning,,
som nu föreslagits. Nej. Men det är just för att fä frågan om dagaflöning
framdeles, när det så lämpar sig, under gemensam votering,
som man icke har velat hafva förslaget derom infördt i lagen, i hvilket
fäll dagaflöningen, sedan den en gång blifvit bestämd, icke kunnat
återtagas utan båda Riksdagens kamrars och Kongl. Maj:ts sammanstämmande
beslut, och jag tror derför, att det är farligt, mycket
farligt att låta den förhöjda dagaflöningen locka sig att antaga de 90
dagarne samt öfriga bestämmelser i lagen.

För öfrigt kan man icke, såsom också af en annan talare påpekats,
se kostnaderna i framtiden af detta förslag, se, huru dyrt vårt
försvar, om förslaget antages, skall blifva. Icke kan någon åt'' kammarens
ledamöter föreställa sig, att, om förslaget antages, kostnaderna
skola stanna vid de nu föreslagna? Nej. Regeringen har an ty dt, att
det icke skall stanna härvid, och krigsministern har från statsrådsbänken
tydligen sagt, att kostnaderna skola blifva större, som ju är
en naturlig sak, ty hvad skulle vi med eu armé med ökad värnpligt

Ang. ändring
i Hissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 42

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

utan ökadt befäl. Men huru stora det får man icke veta. Har man
icke rätt att fordra att, då försvaret till så väsentlig del, som bär är
fallet, skall undergå förändring, få se hela kostnaden för landets försvar
och huru det framdeles kommer att .ställa sig? Landet har rätt
att få den frågan besvarad, och jag är öfvertygad att, om detta förslag
går igenom, Riksdagen kommer att på den gemensamma voteringens
grund med Första Kammarens medverkan bevilja allt hvad
för öfrigt kan behöfvas. Och ofantligt stora kostnader blir följden
af att antaga detta förslag, fastän de nu ej äro synliga. Jag anser
det också vara oklokt af regeringen att sammankoppla frågan om
grundskatter och indelningsverk med frågan om Norrlands försvar.
Det är oklokt, derför att det kan hända, att Andra Kammaren, ja,
kanske äfven i sinom tid Första Kammaren, just med regeringens nu
uppfunna metod, uppställer vilkor, som regeringen icke kommer att
tycka mycket om, och som kunna blifva ödesdigra nog. Och hvad
har Norrlands försvar med grundskatteafskrifningen att göra? Jag
kan verkligen icke förstå, hvarför regeringen med den försvarssaken
sammankopplat frågan, om grundskatterna skola afskrifvas eller icke.
Det har visserligen visats, att, såsom jag äfven för min del erkänner,
Norrland är i behof af bättre försvar, men visst är också, att frågan
derom kan och bör afgöras alldeles fristående. Det torde icke möta
några vidare svårigheter att få den frågan afgjord för sig, så som
nu Första Kammaren är sammansatt, och derför anser jag det vara
ett fel af regeringen att sammankoppla dessa frågor med hvarandra.

Hvad som i allt fall i de föreliggande förslagen för mig synes
vara minst välbetänkt, för att ej säga i högsta grad orättvist, är att
regeringen icke behandlar alla landets barn lika. När framställningar
om afskaffande af grundskatter och indelningsverk å ena samt ökad
värnplikt å andra sidan göras, kunde man väl med skäl hafva väntat,
att regeringen skulle skipa rättvisa åt dem, som bära tungan äfven af
indelningsverket, hvilket sammanhänger med försvaret, hvarmed grundskatterna
deremot icke alls hafva något samband. Särskildt borde
man hafva kunna Väntat en sådan rättvisa, då indelningsverkets
uppehållare förut blifvit, jag vågar säga det, styfmoderligt behandlade.
Huru gestalta sig nu dessa förhållanden till hvarandra, frågar
man? Jo, redan i närvarande stund stå de, som skatta till staten
genom indelningsverket, i en mycket sämre ställning än grundskattegifvarne.
Dessa hafva redan fått en viss bestämd andel afskrifven af
sin skatt, och om det nu föreliggande förslaget antages, är meningen,
att de så småningom skola blifva alldeles och för all framtid derifrån
fria. Men i denna stund, då beslut derom skall fattas, hafva
på åtskilliga ställen å landet kostnaderna för rust- och rotehållare
kanske öfverskridits med 20 ä 30 procent, d. v. s. de 30 procent,
hvilka 1885 bestämdes som lindring i rustnings- och roteringsbesväret,
äro redan till stor del medtagna till ökade kostnader för att hålla
karl och häst. Men hvad som eftergifvits af grundskatterna, har
fått orubbadt behållas. Rust- och rotehållarne skulle nu få eu ny
börda, på samma gång deras onus ökats med 20 procent utöfver hvad
som 1885 var afsedt. Hvad blir således följden, om detta förslag

Måndagen den 4 Maj, f. m.

48 N:o 44.

antages? Jo, om tio eller tolf år härefter hafva rust-och rotehållare
efter all sannolikhet qvar minst samma börda som nu, hvaremot grundskattegifvarne
blifva för all framtid alldeles fria, och dertill skulle de, som
fortfarande få bära indelningsverkets tunga, åläggas ökad fastighetsbevillning.
I sanning ingå ljusa utsigter för dessa skattdragare! Och
hur går det med rättvisan? Nu har man försökt afhjelpa detta i
den kong!, propositionen dels genom ett förslag i statsutskottet, dels
genom ett tillägg, som gjorts af vice talmannen. Dessa förslag, som
gjorts, afse sådan ändring uti den s. k. lindringslagen, att rust- och
rotehållsbesvären skola uppskattas. Man har dervid föreslagit, att
för uppskattandet af de ökade kostnaderna skulle för hvart tionde
år af Kongl. Maj:t tillsättas en värderingsnämnd, der allas intressen
skulle bevakas. Men man har glömt, hvad som är det vigtigaste i
saken, eller att bestämma, att den ökade kostnad, som vid uppskattningen
uppkommer, skall utbetalas till rust- och rotehållare.
Och man har glömt detta med fullt uppsåt, ty meningen är, och
den kan omöjligen vara någon annan, att det skulle komma att
bero på Kongl. Maj:t, om så finnes lämpligt, att hos Riksdagen begära
ytterligare penningeanslag, motsvarande det belopp, som Kongl.
Magt, på grund af de af värderingsnämnden uppskattade värden, kan
finna skäligt. Då beror det således i främsta rummet på Kongl. Maj:t och
vidare på om Riksdagen vill lemna dem, som blifvit orättvist behandlade,
sådan ersättning för den ökade tungan. Men det kan då äfven
inträffa, hvad man möjligen nu ej tänker sig, nemligen att, om Kongl.
Magt af Riksdagen begär ett visst belopp till ifrågasatta lindringar, man
på samma gång fordrar som vederlag derför ytterligare 10, 20 å 30
dagars ökad öfningstid för beväringen, hvarje gång besvären skola
lindras. Denna omständighet, som jag nu berört, anser jag vara den
mest farliga och orimliga i hela förslaget, allra helst då grundskatterna,
som ej hafva det ringaste sammanhang med försvarsfrågan,
skulle efterskänkas helt och hållet, hvaremot indelningsverkets
börda, som icke allenast är införlifvad med försvarsfrågan i sin helhet,
utan äfven, i öfverensstämmelse med knektekontraktens bestämmelse,
måste afskaffas samtidigt med ökad värnpligt skulle stå qvar;
och för öfrigt, hvem vet, huru pass opartiskt uppskattningsnämnden
skulle blifva sammansatt.

Det finnes ock en mening, uttalad i herr Casparssons reservation
i fjerde punkten af hans hemställan, vid hvilken jag något litet
skall fästa mig. I nämnda reservation heter det: “indelta soldatens
tjenstetid af k ortas och begränsas med lemnad rätt åt soldaten att
erhålla afsked efter 8 års tjenst*. För min del hoppas jag, att landets
konung alltid skall vara svensk, och jag är då äfven öfvertygad om
att de kontrakt, som upprättats mellan Kongl. Maj:t och kronan å
ena samt rust- och rotehållare å andra sidan ej skulle komma att
ensidigt rubbas. Jag kan icke tro eller ens tänka mig möjligheten
deraf, att landets konung skulle vilja bruka våld emot sina undersåter,
då af kontrakten framgår oförtydbart, att de indelta soldaterna
skola tjena sä länge som de äro tjenstdugliga. När så är förhållandet,
huru kan man då komma till sådant orimligt resultat, att rust -

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 44

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

och rotehållare!! icke skulle vara berättigad att låta sina legda soldater
tjena mer än vissa år, ehuru de till krigstjenst äro fullt brukbara..
Man har visserligen under senare tider sett att regeringen åtskilliga
gånger inlåtit sig på en del frågor och deri fattat beslut, som jag^
anser icke hafva stått i öfverensstämmelse med våra lagar, eller om
hvilkas laglighet man åtminstone mycket väl kan tvifla. Men jagtror
likväl i allt fall, att ingen regering skall ens våga tillstyrka konungen
att begå en sådan olaglighet som att utan rust- och rotehållarens
eget medgifvande rubba bestämmelserna i knektekontrakten.

Jag skall i öfrigt icke upptaga till bemötande något annat af
hvad här yttrats än ett uttalande, som skedde från statsrådsbänken,
nemligen chefens för landtförsvarsdepartementet uttalande, att det var
Andra Kammarens skuld, att intet hittills blifvit gjordt för försvarets
ordnande. Ja, mine herrar, vi i Andra Kammaren och särskild! de
ledamöter, som fortfarande sitta i kammaren qvar från den tid, då.
de många förslagen om förbättringar i rikets försvar varit före, veta
nog, om någon skall kunna tillvita oss ansvaret. Jag tror, att den
ärade krigsministern bort uttala det klandrande ordet till Första
Kammaren, ty den bär ansvaret för att icke något blifvit gjordt,
just derför att intet tillmötesgående der har visats. För den domen,
som skall uttalas öfver Andra Kammaren och öfver det beslut, som
skall fattas i dag, för den domen böjer jag mig, och detta med stor
tillfredsställelse, ty så länge regeringen icke vill taga någon sota
helst hänsyn till Andra Kammarens mening i fråga om försvaret,
och framför allt, så länge skattefrågan ej blir rättvist behandlad i
Kongl. Maj:ts framställningar till Riksdagen, så länge må den stå
såsom den står, och så länge regeringen icke vill i någon mån lyssna
till Andra Kammarens önskan och till hvad folket i landet tänker, får
nog regeringen sjelf bära ansvaret.

Herr talman! Jag anhåller om afslag å lagen.

Häruti instämde herrar Persson i Vadensjö, Nilsson i Skärhus,
Olsson i Ornakärr, Wittsell, Henricson, Elcströrn, Hedlund, Andersson
i Intagan, Olson i Stensdalen, Andersson i Lysvik, Jansson i Krakerud,
Folke Andersson, Johansson i Noraskog, Mahn, Ersson i Vestlandaholm
och Hansson i Berg.

Herr Elowson: Herr talman! Ofta hör man klagomål deröfver,

att utgifterna under fjerde hufvudtiteln äro höga, och tvifvelsutan äro
dessa klagomål äfven befogade. Utgifterna till landtförsvaret äro
nemligen höga så väl i och för sig sjelf va som i förhållande till den
öfriga budgeten, och hvad ännu mera är, utgifterna för landtförsvaret
äro höga i förhållande till den effekt, som med dem vinnes, ty man
uppoffrar mycket penningar på landtförsvaret, och man vinner ett försvar,
som icke är tillfredsställande. Den meningen har jag funnit
bekräftad i dag af herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet.
Han meddelade nemligen den upplysningen, att kostnaden
per öfningsdag och man i Sverige går till 5 kronor 60 öre,

45 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. in.

medan samma kostnad i utlandet i medeltal belöper sig till blott två
kronor.

Det är ju i allmänhet icke angenämt att utbetala stora summor
ur statens kassa, och ännu mindre angenämt måtte det vara, om den
valuta man derför vinner är mindre tillfredsställande. Det finnes således
uti den organisation af hären, som vi nu hafva, ett missförhållande
mellan ändamål och medel. Medlen äro för stora i förhållande
till den stridsduglighet, som armén vinner.

Kongl. Maj:t har nu framlagt ett förslag till försvarets stärkande,
som är byggdt väsentligen på penningar. Herrarne erinra sig, hurusom
en stor härförare uttalat den märkliga satsen, att till krig erfordras
tre ting: nemligen för det första penningar, för det andra penningar
och för det tredje penningar. Detta uttalande kunde vara en
sanning, då det fäides, och då man genom penningar kunde få legotrupper
och värfvade yrkessoldater, då de massor, som man behöfde
ställa i fält, icke voro så synnerligen stora, då krigen drogo ut en
längre tid samt då krigarens sysselsättningar voro ett yrke jemte och
bredvid andra yrken, men enligt min uppfattning eger detta uttalande
icke sanning numera. Jag ber att få uttala den mening, att nu i den
moderna tiden erfordras för krig hufvudsakligen två ting: -personliga
krafter och penningar. Det första och förnämsta är personliga krafter,
och utan detta kommer man icke långt med nutidens försvarsrörelse,
men derjemte fordras naturligtvis också penningar. De personliga
krafterna utgöra det lefvande försvaret, och detta är i vårt land, såsom
jag nyss sade, mindre tillfredsställande. Om så är förhållandet,
synes det mig vara en allvarlig pligt för krigsstyrelsen att få detta
afhjelpt och att få ett förslag fram till ett sakernas bättre skick.
Detta har ock den nuvarande krigsstyrelsen med berömvärd ifver gjort.

Herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
uttalade i ett statsrådsprotokoll af den 14 sistlidne november, hvilket
är af trycket utgifvet, tänkvärda sanningar angående behandlingen af
vårt försvars ombildning. Med den sakkännedom, som står honom
till buds, förordar han der värnpligtssystemet, och med samma sakkännedom
kritiserar han systemet: stam och beväring. Detta system
med stam och beväring är, iä. förhållande till den försvarskraft det
lemna!-, mycket dyrt, men det oaktadt har nu midt under riksdagen
från regeringen framkommit ett förslag, som är bygdt hufvudsakligen
på stam och beväring, och hvilket är afsedt att erfordra mycket penningar.
Då herr krigsministern enligt statsrådsprotokollet af den 14
sistlidne november tillstyrkte Konungen att förordna eu komité för
att utarbeta ett förslag på de angifna grunderna, »ett förslag som blifvit
i generalstaben uppgjordt och sedermera granskadt af dertill fullt
kompetenta personer, synes det mig, som om tidsförhållandena knnnat
gifva anledning till att detta förslag fått komma tillbaka till krigsstyrelsen
och der undergå pröfning för att såsom ett moget förslag
framläggas i början af en riksdag. Förslaget hade då kunnat framkomma
inför nästkommande Riksdag såsom uttryck för krigsstyrelsens
öfvertygelse om dess duglighet.

Det förslag, som nu föreligger, är, jag vågar säga det,

Ang. ändring
i ris sa delar
af rärnpUgtslagen.

(Forts.)

N:0 44. 4G

Måndagen den 4 Maj, f. m.

i vissa delar
af värnpligts
lagen.
(Forts.)

ändring mindre fullständigt. Då jag fick det i handen och g''enomläste det,

1 var jag i sanning villrådig om dess ursprung, enär jag kände de
varma sympatier, som krigsministern uttalat för värnpligten, hvilken
jag för min del anser vara den form, hvarpå en härordning
här i landet måste byggas. Härmed må emellertid vara huru som
helst, och skäl, hvilka jag icke känner, kunna hafva förefunnits att
framlägga detta förslag, om hvilket jag redan nu vill säga, att jag
icke kan gifva mitt bifall till det samma. Om jag gör mig den
frågan: skulle vi nu med bibehållande af systemet stam och beväring
kunna få eu stridsduglig armé, om vapenöfningarna utsträckas
till 90 dagar, så måste jag på den frågan gifva ett nekande svar.
Ja<r anser nemligen, att beväringsvnglingarne blifva icke för nutidens
krigföring dugliga genom 90 dagars öfning. ^Nittio dagars beväringsöfningar
skulle således för beväringsynglingarne vara en börda just
med afseende derpå, att de icke efter genomgångna öfningar äro stridsdugliga,
och då blir det efter min åsigt ett ytterligare missförhållande
mellan ändamål och medel. Detta gäller i speciel mening om den
talrika klass af beväringsynglingar, som komma från jordbruket till
exercisfältet. Dessa ynglingar ryckas från sitt hufvudsakliga arbete
just under den tid, då de skulle vara mest behöfliga för jordbruket.
Under de återstående 9 månaderna är deras behöflighet för jordbruket
mindre stor. Det är således för jordbruket synnerligen tryckande att
vara af med dessa ynglingar under 99 dagar, och jordbruket har icke
råd dertill. Man skulle kunna säga, —jag tillåter mig den paradoxen —,
att jordbruket har bättre råd att undvara dem under ett helt år.

Det är således, derom torde vi alla vara eniga, stora brister i det
lefvande försvaret, och dessa brister måste afhjelpas på ett eller annat
sätt. Det är nemligen en lifsfråga för regeringen och representationen
att värna landets sjelfständighet, ty denna sjelfständighet i förhållande
till yttre magter är vilkor för den inre utvecklingen i så val andligt
som ekonomiskt hänseende. Detta upprätthållande af landets sjelfständighet
vinnes dock icke genom antagande af det nu framlagda
förslaget, ty det bibehåller den indelta armén såsom stam, ehuru jag
tror, att man från militärisk synpunkt måste säga, att den indelta
armén icke numera är ändamålsenlig. Det har varit en tid, då den
ännu fyllt sin plats, men så är icke fallet numera. Skälet härtill är
lätt insedt, ty såsom herr krigsministern riktigt anmärkte, fordrar
nutidens krigsföring stora härmassor. Då måste en liten nation använda
alla sina manliga krafter för att försvara sitt land, men den
indelta armén blir blott en del af dessa krafter. Det är för den skull
nödvändigt, att hvarje krigsduglig man har skyldighet och äfven
rättighet att deltaga i landets försvar, och då komma vi, enligt mitt
förmenande, till det rena värnpligtssystemet.

Vi hafva, mina herrar, skolpligt för alla Sveriges barn sedan 1842
och värnpligt för den manliga ungdomen sedan 1812. Af värnpligten
har det icke blifvit synnerligen mycket, men skolpligten för barnen
har ledt till ganska goda resultat. Jag skulle vilja göra en sammanställning
mellan skolpligten och värnpligten i full öfvertygelse derom,
att en sådan sammanställning är den fruktbärande idé, hvarpå en här -

47 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

ordning i vårt land skall komma till stånd. Folkskolan kräfver till
öfverbyggnad en högsta klass, en folkhögskoleklass, och denna må
blifva en krigsskola. I denna högsta klass må hvarje vapenför svensk
yngling vid 21 år vara pligtig att inträda. Han må der åtnjuta öfning
i vapnens bruk i ett års tid, det må räknas till 12 eller efter
tekniskt bruk till 10 ''/,2 månad, ty derpå ligger icke hufvudvigten. —
Uti denna skola, der jag förutsätter, att han behandlas med aktning
och humanitet af sina officerare, och i hvilken skola officerarne framträda
för honom hufvudsakligast som lärare, får han under ett'' års
tid utbildning för krigets värf. Der får han genom gymnastiska öfningar
utbildning för sin kropp. Der får han genom lärarnes omsorgsfulla
omvårdnad äfven fysisk och moralisk utveckling. Ty, mina
herrar, det måste noga tillses, att icke någon moralisk depravation i
krigsskolan får ega rum. Officerarne, lärarne måste noga öfvervaka
detta. Komma vi till ett sådant sakernas tillstånd, skall denna krigsskola
besökas af landets ungdom icke med fruktan och bäfvan, utan
med nöje. De skola finna ett nöje att gå dit, först och främst i det
medvetandet, att de der skola bereda sig för sitt allvarliga värf att
värna fosterlandet när så kräfves, och för det andra emedan de der
skola förvärfva nyttiga kunskaper för sina medborgerliga värf.

Denna idé har jag här velat uttala. Jag tror, att vårt lands försvar
skall byggas derpå. Det krig, som någon gång möjligen kan
hemsöka Sveriges och Norges kuster, lär icke kunna blifva annat än
ett försvarskrig. Jag älskar tro, att vårt förhållande till utländska
magter icke skall kunna föranleda något anfallskrig. Då synes det
mig vara en allvarlig pligt för hvarje vapenför man att deltaga i striden
till försvar för sitt fosterland. Hvar och en sådan har derför
ock full rättighet att få den utbildning, som gör honom duglig att
möta fienden.

Uti förslaget är omnämndt något om Norrlands försvar. Detta
ämne kunde förtjena ett särskildt kapitel. Men då, såsom jag hoppas*
vi snart skola få en sådan krigsskola, hvarifrån armén kommer att
utgå, så lär också Norrland i och med detsamma få sitt försvar tillgodosedt.
Om befolkningen i Norrland växer, blir ock de stridandes
antal der större.

Ur denna krigsskola komme för öfrigt naturligtvis å ena sidan
att tagas de trupper, som kunna erfordras för garnisons- och fästningstjenst;
å andra sidan måste vägen till officersplatser gå genom denna,
skola.

Jag kunde i afseende å den framlagda finansiella planen helt och
hållet ansluta mig till hvad den ärade representanten på malmöbänken
sagt. Men jag vill, med afseende på hvad herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet yttrade, likväl göra några tillägg. -

Då jag hyser den åsigten, att af militära skäl indelningsverket
bör försvinna, anser jag ock, att grundskatterna dermed böra försvinna.
Detta är för mig en nödvändig följd från militärisk synpunkt.
Men hvad skulle man då sätta i stället? Det logiska och rigtiga
synes mig vara, att man i stället införde eu fastighetsskatt, som stode
i någorlunda rimligt förhållande till de kostnader, som nu utgå under

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtig
lagen.
(Forts.)

U:o 44. 48

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

form af grundskatter och indelningsverk. Herr finansministern säde,
att det var lörenadt med synnerliga svårigheter och obehag att verkställa
uppskattning af'' inkomster. Må sä vara. Men det synes vara
lättare att verkställa eu uppskattning af fastigheter. För att uppskatta
eu fastighets värde tror jag icke. att man behöfver något vidlyftigt
kadasterverk, utan man kan möjligen med någon förändring af
nuvarande taxeringsmyndigheter lita på ■ deras omdöme i detta tall.
Skulle man nu antaga, att bevillningstaxeringen af jordbruksfastigheterna
på landet uppgår till ungefär 2,000 millioner kronor, och att
kostnaderna för grundskatter och indelningsverk angifvas i rundt tal
till den låga siffran af 5 millioner kronor, så borde man införa eu
fastighetsskatt, som inbragte statskassan ungefär 5 millioner kronor;
det skulle — i stället för den föreslagna förhöjningen från 3 till 6
öre per 100 kronor af fastighet — blifva ''/4 procent af fastighetsvärdet
eller 25 öre för ett fastighetsvärde af 100 kronor. Eu jordbruksfastighet
på 100,000 kronor skulle således betala i fastighetsskatt
250 kronor. Jag för min de! finner icke denna beskattning vara
för hög.

Man skulle kunna tala om förslagets politiska sida. Jag vill dock
ej göra detta, Öfvertygad att möjligen andra efter mig komma att
framhålla den synpunkten.

Af de skäl jag nu utvecklat finna herra me, att jag är vän af vårt
försvars stärkande och vill, att detta skall byggas på värnpligtens
grund.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvaret sade, att det föreliggande
förslaget vore ett öfvergångsförslag. Han sade, att det kunde
liknas vid en trappa, som man kunde stiga uppför och derifrån man
sedan kunde komma till det ena eller andra målet — indelningsverkets
bibehållande eller ett värnpligtssystem. Det skulle således i egentlig
mening vara en baktrappa. Jag för min del vill icke bestiga en sådan
trappa, förr än jag vet, hvar den slutar. Om den slutar med
bibehållandet af stam och beväring, vill jag icke taga ett steg på
den trappan. Slutar den åter med värnpligtssvstemet, så vill jag gå
den trappan till slutet.

Med afseende på det föredragningssätt, som nu eger rum, tager
jag mig friheten, herr talman, att yrka afslag å den del af betänkandet,
som är inbegripen under 3:e punkten. Sa vidt jag kan förstå äro
icke l:a och 2:a punkterna föredragna. Det skulle kunna antagas,
att någon yrkade bifall dertill, och jag kunde vara med derom. Men
med afseende på alla paragrafer, som innefattas i den tredje punkten,
anhåller jag att fä yrka afslag.

Herr Lyttkens: Då jag begärde ordet, var det min afsigt att
blott helt kort och enkelt gifva till känna, huru jag ämnade rösta —
och detta icke för mina kamraters i kammaren skull, ty de torde
fullkomligt känna min åsigt från föregående riksdagar, då arméorganisationsförslag
varit före, utan med tanke på de hemmavarande,
som vilja och önska få reda på, huru deras representanter rösta och
hvilka åsigter de hafva i en för landet så vigtig fråga som denna.

49 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

De vilja veta de skäl, hvarpå deras representanter grunda sitt votum.
Hemma i våra bygder finnes en mängd personer, som tyngas och
tryckas af grundskatter och indelningsverk. De vilja hafva fullgoda
skäl, hvarför man afslår en kong], proposition, som afser att helt
och hållet afskaffa grundskatterna och till stor del lindra indelningsverkets
börda. Jag hade ämnat att i största korthet göra detta,
men jag kan icke underlåta att, innan jag går till de skal, på hvilka
jag grundar min uppfattning i frågan, fästa mig vid några yttranden
från statsråd,sbänken. Den ärade chefen för finansdepartementet yttrade,
att man kan indela, jag förstod icke rigtigt, om han menade
kammarens ledamöter eller hela det svenska folket, i trenne klasser i
denna fråga, värnpligtsvänner, vänner af indelningsverket och nihilister.
När man känner betydelsen af detta sistnämnda från utlandet
lånade ord, förvånar det mig något att få höra det i denna fråga
användas ifrån statsrådsbänken. Det begrepp, som man vanligtvis
fäster vid det ordet, är sådant, att man dermed i denna fråga måste
beteckna sådana, som icke vilja försvara fäderneslandet, som rent af
vilja yrka på tillintetgörande af hela vårt försvar. Jag tviflan på,
att det finnes några sådana. Svenska folket har under alla tider
velat, vill ännu i denna stund och kommer alltid att vilja försvara sig
och försvara sig med all den kraft och all den förmåga, som står det
till buds; och några försvarsnihilister tror jag icke finnas i vårt land.
Men det finnes en stor klass — och det var förmodligen den han
afsåg, när han indelade oss i dessa tre klasser — det finnes eu hel
del personer, som vilja ställa försvarsbördan så, att den kan bäras af
den svenska nationen utan att den behöfver uppoffra hela sin välfärd
på denna börda, som icke vilja göra den bördan så stor, att den förlamar
vår förmåga att verka och arbeta inom näringslifvet, och så
tung, att den drifver folk att utvandra i än högre grad än hittills
ifrån det kära fäderneslandet och derigenom förminska i stället för
att förstärka vår förmåga att försvara oss. De finnas, och de äro
många, som vilja att den bördan icke skall ordnas så, att man måste
bibehålla orättvisa konsumtionsskatter för att kunna bära densamma,
och att de utgifter, den kommer att medföra, icke blifva alldeles
omöjliga att bära.

Såsom eu gensaga mot herr finansministerns yttrande, att, vi
måste underkasta oss allt detta, om vi icke skola kännas skyldige
till försvarsnihilism, och det oaktadt han sjelf talar om de dryga
kostnader, som det nya förslaget skall medföra, skulle jag vilja hänvisa
till ett yttrande af dåvarande finansministern till statsrådsprotokollet
den 16 januari 1875 och som till alla sina delar är fullt
tillämpligt på nuvarande förhållanden. Jag skall be att såsom eu
sådan gensaga få uppläsa eu del af detta yttrande, hvilket då mottogs
med allmänt bifall i hela landet, och för hvilket dåvarande finansministern
af alla prisades. Det heter deri;

“Stora blifva ostridigt de kostnader, som åtfölja det ifrågasatta
förslagets antagande; och om än möjligt är, att under en fortsatt
gynsam utveckling landet en dag förmår bära dessa kostnader, ser
Andra Kammarens Prat. 1891.- N:u 44. 4

Ant;, ändring
i vissa delar
itf våmpligtslagen.

(Ports.)

N:0 44. 50

Måndagen den 4 Maj, f. in.

A n<j,
i vissa delar
af cärnpligt tf
lagen.
(Forts.)

ändring jag ej detta nu så klart, att jag vågar qväfva mina farhågor för att
'' sådant ej torde vara att med visshet påräkna för den närmaste framtiden.
Ännu pågår landets skuldsättande, om än detta sker för ett
så nyttigt. och en dag inbringande ändamål, som fullbordandet af
vårt jernvägsnät. Ännu letnnar ej jernvägstrafiken något i jemförelse
med andra inkomsttitlar synnerligen betydande öfverskott till statsutgifternas
bestridande, eller ens ett tillräckligt sådant till räntornas
betalande å upptagna lån. Betydliga utgifter återstå ännu och erfordras
årligen för trafikens nödiga ordnande i mån af jernvägsnätets
utsträckning. Eu följd af goda år och stigande statsinkomster har
visserligen lyckliggjort oss, men felslagna skördar och nedgående
konjunkturer för vårt lands alster af skog och grufva äro kanhända
ej långt borta, och tecken visa sig, som bjuda att åtminstone ej påräkna
en fortsatt stegring i de ovanligt höga statsinkomsterna.*

Dessa hans ord voro, jag vågar säga, nästan profetiska. Vi hade
då verkligen goda år: konjunkturerna voro särdeles gynsamma, men
tiden har visat, att han hade rätt, då han sade, att ett omslag torde
komma att ega rum, och erfarenheten har visat, att detta omslag
kom, och detta i så hög grad, att vi för att rädda oss för att sjunka
ned i eu allt för djup statsbrist och för att söka rädda vårt åkerbruk
från den svåra belägenhet, i hvilken det råkat till följd af dryga
skatter och onera, till följd af att vi ej velat inskränka våra
statsutgifter, till följd af att vi ej vilja iakttaga mera sparsamhet i
vårt lefnadssätt, till följd af felslagna skördar, till följd af fallande
konjunkturer och till följd af de rika tillgångar på lifsförnödenheter,
som på nya vägar tillströmmat oss från andra länder, måst tillgripa
den förhatliga utvägen att lägga tullskatt på de nödvändigaste lifsmedlen.

Och nu är ställningen kanske ännu värre. De fallande konjunkturerna
för skog och grufva betinga, att vi med varsamhet måste
tillse, att vi icke höja våra utgifter. Det är väl sant, att genom det
nya skattesystemet med dess tullar på lifsmedel statskassan kommit i
den ställning, att dess inkomster ökas dess mer, ju större olyckor
träffa landets gröda; ju värre missväxt vi få att bära, dess mer
blomstrar statskassan. Men just detta, att vi tvingas att betala tull för
våra nödvändigaste förnödenheter, manar oss att icke pålägga sådana
bördor och antaga sådana förslag, som kunna föranleda, att vi kanske
ännu mera måste öka dessa tullar och skatter.

Ty, mine herrar, de tillgångar, som nu finnas, de förslå icke på
långt när till bestridande af de stora kostnader, som äro förenade med
detta förslag. Regeringen har redan i den kong!, propositionen uttalat,
att vi komma att få se oss om efter och nödgas tillgripa alla
möjliga medel och skatteformer för att få tillgångar att hålla denna
nu föreslagna försvarsorganisation uppe, och detta oaktadt den blott

är ett öfvergåugsförslag,

men,

såsom herr finansministern så rigtigt

sade, ett öfvergångsförslag förbundet med dryga kostnader.

Huru förslaget skall se ut, när det framkommer i sin helhet, det
veta vi icke i denna stund. Men när vi redan för dessa öfvergångsstadganden,
för denna organisation, som blott är det första steget

Måndagen den 4 Maj, f. in.

Öl N:o 44.

till ett vidare framskridande på den nja banan, få vidkännas så dryga
kostnader, hvad skall icke då erfordras, när förslaget i dess helhet
förelägges oss.

Visserligen har man nu för antagandet af detta förslag bjudit
eu hop lindringar åt eu del af vårt lands befolkning, och jag erkänner
villigt, att denna lindring Er fullt befogad, enär den bjudes åt
dem, som äro mest tryckta och som hafva den största svårigheten
att draga sig fram. Men, mine herrar, denna lindring Er icke fullt
rättvis i alla delar. I stället för att denna lindring hufvudsakligen
och i främsta rummet skulle medgifvas dem, som enligt sina kontrakt
äro berättigade att vid hvarje förökande af utskrifningsskyldigheten
få sina bördor lättade, så blir för dem, tror jag, lindringen ganska
obetydlig, ty deras bördor bli tyngre i följd af de ökade kostnader,
som blifva en följd af detta förslag. Det är visserligen sant, att häraf
enskilda motionärer föreslagits, att en reglering af indelningskostnadsersättningen
skall ega rum hvart tionde år. Men man vet
hvarken, huru denna reglering blir utförd, eller på hvad grund man
dervid skall komma att bygga, eller huru den skall gestalta sig.
Deremot hafva de grundskattetyngda fått den väl behöfliga lindringen
att om 10 år blifva alldeles befriade från sina bördor. Uti detta
ligger således icke någon rigtig rättvisa, och för öfrigt tror jag, att
äfven de, som komma i åtnjutande af dessa afskrifningar, dock ej få
någon vinst af dem, ty kostnaderna för genomförande af detta arméförslag
blifva så stora, att de nog få, fastän i en annan form, utbetala
lika mycket, om ej mer, än hvad grundskatterna på dem belöpa
sig.

Detta allena är dock icke det enda motivet för mig att motsätta
mig detta förslag, utan dertill kommer äfven, att landets hela öfriga
befolkning icke alls får någon lindring. Alla de, som idka alla andra
yrken, och en stor mängd äfven af våra åkerbrukare, få icke alls
någon eftergift i sina öfriga tunga bördor, när de nu skola få sig
ålagd denna orimliga tillökning i sina utgifter och i sin försvarsbörda.
De hafva icke fått någonting alls, hvarken i form af rättigheter
eller lindring i vare sig direkta eller indirekta skatter; till dem
har icke sagts ett enda ord annat än: “I hafven att vänta eder nya

skatter, nya bördor att bära!* Och den störa klass, som skall till
största delen bära den nya bördan i form af ökade vapenöfningar,
och som dessutom får bära bördan af den indirekta beskattning, som
nu hvital- på dem, för dem göres ingen lindring, och den klassen är
just den tyngst belastade.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, som ville
påstå, att dessa indirekta skatter äro de, som mottagas med minsta
ovilja, nämnde, att höjning af bevillningen skulle komma att mottagas
med ett stort missnöje, och att motståndet deremot skulle blifva
synnerligen stort. Ja, det är sant, att hvar och en, som blir träffad
af eu ny skattebörda, känner detta med motvilja. Men denna motvilja
kan dock icke jemföra» med den ovilja, som möter all beskattning
på våra konsumtionsartiklar, ty den beskattningen träffar den
fattigaste lika tungt som den rikaste. Det skålpund bröd, den fattige

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 44. 52

''Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

äter, är lika drygt beskattadt som det, som den rike äter; och detta
gör, att dylika skatter mottagas med ännu mycket större ovilja än
de skatter, som påläggas efter hvars och ens förmåga att bära de
nya skatterna. Herr talman! Det är så många andra skäl redan
framlagda för afslag å detta betänkande, att jag icke vill upprepa
allt, hvad jag skulle kunna hafva att säga. Men på grund deraf:
att detta förslag är förenadt med mycket dryga kostnader;
att man icke vet, hvad den slutliga kostnaden blir;
att organisationen i fråga icke är sådan, att" man kan tänka sig
att få densamma genomförd utan de orimligt höga kostnaderna af
på eu gång en värfvad armé och en värnpligtsarmé;

att ingenting är gjordt för att göra värnpligten mera billig,
mera lämplig och mera omtyckt af nationen;

att skatterna för dessa nya och dryga kostnaders bestridande ej
äro rättvist fördelade efter hvars och ens förmåga att bära skattebördan
;

och att vi ej veta hvilka kostnader som blitva en ytterligare följd
och konseqvens af antagandet af detta förslag;

samt att en ökad utvandring blir en af de säkra följderna af
förslagets antagande — yrkar jag afslag.

Nu kan man väl fråga: Nå, men hvad vilja då dessa herrar,
dessa s. k. försvarsnihilister, under hvilket namn herr finansministern
ville inregistrera dem, som äro fÖrsigtiga vid ökande af militärbördorna?
Ja, det är mig icke möjligt att säga, ty om sådana
nihilister finnas, då äro de icke så noga organiserade, så att man
vet vare sig- om de finnas, eller hvad de vilja. Men hvad jag för
min enskilda del vill och önskar i den vägen, det vet jag, och att
det finnes många, som delar mina åsigter, vet jag äfven. De anse, att
organisationen skulle ordnas på det sättet, att man sökte göra denna
värnpligtsarmé mera populär bland befolkningen, så att våra ynglingar
icke behöfde frukta för att komma till dessa öfningsläger, der de
blifva mer eller mindre väl handterade och alltid underkastade att
vid den åldern få börja att lära sig de första och enklaste rörelser
och tempon. Om man i stället för att öka värnpligtsöfningarna
stälde så till, att i kommunerna, i skolorna och hemmen, barnen
finge börja med dessa enklare rörelser och lära sig dem och att sedan
ynglingarne, innan beväringsåldern inträffar, finge i hemtrakten
under ledning af någon underofficer, korpral eller till och med under
eu duglig indelt soldats ledning några timmar hvarje vecka under
sommaren ytterligare öfva sig, så att ynglingarne vid den åldern, då
de skulle börja sin beväringsexercis, vore inöfvade i dessa förberedande
rörelser, så skulle icke så lång tid behöfva användas för värnpligtsöfningarna,
som nu måste fordras, när de komma dit alldeles
okunniga och under den längsta tiden behöfva inöfva just dessa
enklare tempi. De skulle då på ännu mer inskränkt tid få lära
detsamma och ännu mera till än nu under eu lång tid, och med
kostnader, som då icke skulle blifva så dryga som nu. Militäröfningarna
skulle icke väcka så mycken motvilja och motstånd, utan

Måndagen den 4 Maj, f. ra.

N:o 44.

blifva eu kär och omtyckt fulländning i den militära utbildningen,
och värnpligtsarmén skulle blifva en mera medborgerlig försvarsarriré
än om man vill bygga på det preussiska värnpligtssystemet
med dess jernhårda disciplin och tunga uppoffringar; jag vet väl, att
herrar militärer ej gilla dessa förberedande öfningar och anse att
derigenom skulle det ej blifva möjligt att införa den jernhårda disciplin,
som de fordra, men man kan vara fullt förvissad att en sådan medborgarearmé,
som auhängarne af detta system tänka sig, skulle blifva
alldeles tillräckligt disciplinerad för att innerligt genomträngd af fäders1
andskärlek försvara fäderneslandet.

På grund af dels dessa skäl, dels af skäl som af föregående talare
anförts, kommer jag att rösta mot Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Gustafsson: Här har i dag yttrats från statsrådsbänken,
att regeringen känner till den allmänna opinion, som råder i landet
i denna fråga. Uttryck af densamma hafva kommit till regeringens
kännedom från alla landets delar, men den har ändock funnit sig
pligtig att tillfråga riksdagen, som bättre förstår saken, om den vill
vara med om det stora köpet? Om det är så, måste jag säga, att
den regering, som i strid mot opinionen i landet framlagt denna värnpligtslag
och sammanbundit den med andra frågor, så att här föreligger
en köpslagan, der värnpligten skall betaias med grundskatteafskrifning
och lättnad i rustnings- och roteringsbesvären, denna regering
bar gjort sig saker till, lindrigast sagdt, lättsinne.

Jag kan icke neka mitt erkännande åt den affärsskicklighet och
den spekulationsförmåga, som uppenbarar sig uti kombinerandet af
dessa förslag, men jag kan icke låta bli att på samma gång uttala
mitt ogillande öfver att man så utbjuder folkets dyrbaraste intressen
till försäljning. Man skulle, då man ser dessa sammanbundna förslag,
snarare kunna tro, att förslagen utgått från ett köpmanskontor än
från Konungens rådsbord. Jag vill visserligen icke hafva sagt, att
jag missaktar köpenskapens betydelse i samhället, men om köpenskapen
skall aktas, så bör den först och främst vara ärlig och icke vara
sådan, att man vill, att en skall leverera varan och en annan skall
mottaga betalningen. Jag anser för resten, att all handel bör hänvisas
till sin rätta plats, och jag har alltid varit mot, att här skall förefinnas
handel och byte. Alla kompromisser ha varit mig förhatliga; och
lika visst, som jag anser att det var rätt, då vexlarena utdrefvos ur
templet, lika visst anser jag det skulle vara en rättvis handling, om
man uppmanade den svenska bolagspolitikens principaler att på privatlifvets
område fortsätta och utveckla sina anlag för en köpenskap,
som jag anser alls icke passa inom denna församling. Här är den
absolut förkastlig, förkastlig derför, att deri demoraliserar inom Riksdagen;
förkastlig derför att den utom Riksdagen väcker och när föreställningen
om att allt här kan köpas, allt här är till salu.

Herr talman! Jag är ingen fiende till värnpligtens utsträckning.
Jag tror icke heller, att det finnes sådana der nihilister, som jag hörde
eu af Konungens rådgifvare påstå, att det skulle finnas. Med dessa
nihilister menar man nog blott dem, som antaga sig de orepresente -

Ang. ändring
i vissa delar
af värn pligt ilagen.

(Korts.)

N:o 44. 54

Ang. ändring
i vissa delar
(tf värnpligtslagen.

(Forts.)

Måndagen flen 4 Mai, f. in,

rades talan, deras, som icke sjellve hafva någon talan, Xär det finnes
någon representant, som uttalar hvad de tänka, blir han kallad
nihilist.

Jag anser, att värnpligtens utsträckning är nödvändig. Den är
nödvändig, om vi vilja att landets söner skola kunna förvärfva den
färdighet i vapnens bruk, som måste finnas, om de skola kunna försvara
landet mot fiender. Men jag kan icke nu gå in derpå, derför
att åt de medborgare, man vill ålägga skyldigheten, man nekar att
gifva motsvarande rättigheter. Jag anser, att man icke med skäl
kan fordra af någon, att han skall offra blod och lif för fosterlandet,
då man nekar honom möjlighet att med sin röst deltaga i att länka
detta fosterlands öden. Jag anser rent ut, att den icke har ett fosterland
att försvara, som, sig ohördan, blifver iklädd knektetröjan. Han
kommer i den ställning till samhället, som de forna tiders knektar,
hvilka man mot deras vilja pressade till krigstjenst. Desse pressade
knektar voro icke mycket att lita på. De vände vid första tillfälle
ryggen åt sina förtryckare, om de icke vände sig mot dem, och jag
tror, att det äfven nu skulle gå så, om vi i år här skulle pressa knektar.
Det är derför jag anser, att vårt land icke är betjenadt af ett sådant
försvar, som snarare skulle vara vårt land till skada än till gagn;
snarare skulle verka försvagande än verkligt förstärkande. Tv först
när hvar och en, som inkallas under den blågula fanan, på samma
gång blir svensk myndig medborgare, kan värnpligten sägas grundad
på rätt, och först då skall den uppbäras af folkets kärlek. Den enda
kompromiss, som jag anser vara berättigad i afseende på fosterlandets
angelägenheter, är ett tillmötesgående af den fordran, som öfver allt i
landet på senare tider gjort sig gällande, nemligen att med den allmänna
värnpligtens införande äfven skall införas allmän rösträtt. Det
av på denna grund, herr talman, jag ställer mig, då jag anhåller om
afslag å utskottets betänkande.

Detta betänkande har också sin ekonomiska sida, hvilken jag
kunde helt och hållet förbigå. Men då jag nu har ordet, skall jag
helt kort yttra min mening jemväl om den saken, ehuru det hufvudskål,
som jag redan anfört, torde vara tillräckligt för att motivera
mitt afslag å föreliggande förslag.

Herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet yttrar
i sitt anförande, som återfinnes i den kongl. propositionen, att det
.svårligen kunde sägas, att en skadereglering, som medförde att staten
måste beredas ersättning för en minskad årlig tillgång af omkring
(5,700,000 kronor, innebure något i och för sig afskräckande. Hvarifrån
har då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet fått
denna stolta tillförsigt till statens förmåga att kunna bära dylika
bördor? Han hänvisar på trafikmedlen och skogsmedlen, om hvilka
lian hoppas att de skola komma att stiga. Men jag tror för min del
att, om han varit fullkomligt upprigtig, så skulle han hafva sagt, att
han grundade sina förhoppningar på den förutsättningen, att vi skola
fa behålla lifsmedelstullarne, såsom varande de enda möjliga medlen
att efter värnpligtslagens antagande uppehålla den finansiella ställningen
sådan, att budgeten må kunna gå i hop. Alltså: om vi fä be -

Måndagen den 4 Maj, f. ni. 55

hålla lifsmedelstullarne, och afskrifva grundskatterna, så är det egendomsegarnes
skattebördor, som ntjemnas medelst lifmedelstullarne,
eller, med andra ord, man beskattar fattigdomen till förmån för välmågan.
Och om hungerskatten icke räcker till, så har man stält i
utsigt eu ny skatt, nemligen den s. k. maltskatten. Det förvånar mig
att redan några veckor efter det man fastslagit det nya systemet och
medan sinnena i landet ännu äro i jäsning, och med kännedom om de
önskningar, som uttalas i landet, man likväl har panna att förorda

eu ny konsumtionsskatt å maltdrycker ..... denna svenska folkets dryck,

-— beräknad att uppgå till omkring tre och eu half millioner kronor.
Detta förfaringssätt erinrar mig rätt mycket om det gamla ordspråket:
Hål du det, så tål du också detta.0

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att det
sved i hans hjerta vid tanken på att utgången icke .skulle blifva i
enlighet med kong], förslaget. Ja, det svider också i mitt hjerta vid
tanken på en sådan utgång, ehuru af helt andra orsaker. Jag skulle
visserligen gerna se, att värnpligtslagen ginge igenom. Dock kan jag
icke vara med om att detta skulle ske på grundvalen af grundskatternas
afskrifning. Jag vet att det finnes endast ett sätt för värnpligtsfrågans
lösning, och det består deri, att man tager hänsyn till
hvad de stora djupa leden inom svenska folket tänka om den saken.
Fill man göra detta, så tror jag att man skulle kunna enas. Men
jag tror icke att man skall kunna göra det genom att ensidigt tillgodose
de enskilda klassintressena med förbiseende af det allmännas
väl.

Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden längre, då så många
talare anmält sig, utan skall jag helt enkelt yrka afslag å utskottets
hemställan äfvensom å alla det föreliggande lagförslagets paragrafer
med såväl ingress som alla supplement.

Herr Anderson i Tenbult: Här har yrkats rent afslag å den

kong!, propositionen. Jag kan icke vara med om ett sådant yrkande,
men jag kan icke heller bifalla den kongl. propositionen i oförändradt
skick. Jag och min granne, herr Erickson i Bjersby, hafva i resertionen
uttalat våra åsigter och hafva dervid icke underskattat det
kongl. förslagets stora betydelse, nemligen i fråga om stärkande af
vårt försvar och om borttagande af eu del af de orättvisa skatterna.
Men jag tror att, då det är fråga om stärkande af vårt försvar, man
bör gå varsamt till väga. Jag tror alltså, att man dervid utan skada
för det hela kan göra någon liten afprutning. Om Riksdagen bifaller
värt förslag, så är dermed icke något hinder lagdt för regeringen och
riksdagen att framdeles, om så skulle finnas nödvändigt, deri göra
nödiga och behöfliga ändringar. Jag tror icke, att Riksdagen, om den
finner det behöflig!:, skall undandraga sig detta. Riksdagen har förr
varit med om att öka försvaret, och jag tror, att den äfven hädanefter
skulle göra det. 1812 beslöt Riksdagen att bilda beväringsinstitutionen.
Tjenstetiden var då endast 5 år och öfningstiden i
början blott 15 dagar. Sedermera ökades öfningstiden för beväringen
till 30 dagar, och 1885 ökades den ytterligare till 42, på samma

N:o 44.

Ang. lindring
i vissa delar
af värnpligtig
lagen.
(Förts.)

N:o 44. 56

Måndagen den 4 Maj, f. in.

Ang. ändring
i masa delar
af värnpligtig
lagen.
(Forts.)

gång tjenstetiden utsträcktes från 5 till 12 år. Om Riksdagen skulle
lätta det beslut, som i reservationen är föreslaget, så utgör, såsom
jag nyss nämnde, enligt min uppfattning, detta icke något hinder att
framdeles göra de förändringar, som kunna pröfvas nödiga.

Jag yrkar derför bifall till vår reservation i de paragrafer, som
i reservationen äro angifna.

Herr Sjöberg och Andersson i Hakarp instämde häruti.

Herr Wavrinsky: Jag önskade rigta mina ord till statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet med anledning af hans
anförande. Jag ämnar icke försöka att granska detta i tekniskmilitäriskt
eller organisatoriskt hänseende. Det komma nog andra
att göra, och jag vill icke upptaga tiden dermed. Jag vill i stället
gå direkt till kärnan af frågan.

Jag skall göra det genom att upptaga herr statsrådets egna inledningsord.
lian yttrade: det lefvande försvaret är lika mycket vigtigare
än det döda, som anden är vigtigare än materien. Ja, om
herr statsrådet med det lefvande försvaret menade de lefvande försvararne
och deras användning, så glömde herr statsrådet att draga
konseqvenserna ur sitt yttrande. Ty det vigtigaste af allt är väl
andan i “anden“, andan i detta lefvande försvar, andan hos dessa
försvarare. Herr statsrådet erinrade om de franske konskriberade,
som tågade till gränsen. Ja, de voro eldade af medborgarsinne, af
eu brinnande känsla af gemensamt ansvar, som vuxit upp ur revolutionen.
Men det är väl icke den vägen, herr statsrådet vill beträda.
Herr statsrådet såg vägen klar, säde lian; frågan vore endast, huru
fort det skulle gå. Men det torde komma att gå fortare, än någon
anar. Om de massor, som herr statsrådet vill mana fram, en dag
liksom Sven Dufva, om än med mera precision, lära att “göra höger
om och venster om“ men ständigt göra “rakt tvärt om*, så torde
det gå fort på en väg, som väl ingen af oss lär vilja beträda. Och
den vägen torde också för oss synas mindre klar. Ur klasshatets
sådd skall ej den anda skördas, som stärker vårt försvar. Till undanrödjande
af detta klasshat måste de olika samhällsklasserna först
så långt som möjligt samverka! — — — — — — — — — — —

Det felas vidare från dessa massor, som herr statsrådet vill
frammana, förtroende till befälet, eller åtminstone till eu stor del al''
befälet, derför att det med hofmannens smidighet och o sjelfständighet
förenar saknaden af medborgerlig anda, nog djup att fatta massornas
behof, och af blick för hvad som utgör det verkligen lefvande försvaret.
Man har velat konstatera, att här saknas fosterlandskärlek.
Herr Elowson menade, att man i stället för med tre gånger penningar
skulle kunna föra krig med penningar och försvarare. Men man kan
för penningar hvarken få härförareförmåga eller ännu mindre foster *

En här förekommande mening med talarens begifvande utesluten vid
protokollets justering den 11 Maj 1891.

57 N:o 44.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

landskärlek. Och dä bör man väl göra allt hvad man kan för att Äna- ändring
hos massan väcka denna fosterlandskärlek, som den fullständigt sak- * Tvs^n
nar. Jag vågar påstå, att, om alla invånare i vårt land skulle be- lagen.

redas tillfälle att yttra sig angående denna paragraf, de på det lif- (Forts.)

ligaste skulle yrka afslag å densamma. Den armé, som på de grunder
och förutsättningar, hvilka nu föreligga, skulle upprättas, kunde
ej blifva annat än en koloss på lerfötter.

Herr talman, då tiden är så långt liden, skall jag inskränka mig
att yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition och det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Som ännu tjugufyra talare anmält sig för yttrandes afgifvande i
det förevarande ämnet, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts
den vidare öfverläggningen till kl. 7 e. m., till hvilken tid kammarens
ledamöter medelst utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,4 4 e. m.

In fidem

.4. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prot, 1801. JV:o 44.

5