RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 43.

Lördagen den 2 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Föredrogs

till en början sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 4, i anledning af särskilda rörande folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden väckta motioner.

I förevarande ämne hade inom Andra Kammaren väckts fyra olika
motioner, nemligen af:

herr K. E. Holmgren, n:o 91;

herrar E. A. Zotterman och C. J. Jakobson, n:o 92;

herr E. A. Zotterman, n:o 93; och

herr A. Henricson, med hvilken herr N. Persson i Yadensjö instämt,
n:o 149.

Med anledning af berörda motioner hemstälde utskottet i punkten 1,

»att Riksdagen i de föreskrifter, som nu gälla beträffande folkskolelärarepersonalens
löneförhållanden, må besluta följande förändrade bestämmelser: a)

att stadgandet derom, att en del af den lön, som, beräknad till
värde af minst 600 kronor, tillkommer ordinarie lärare eller lärarinna,
hvilken efter undergången godkänd afgångsexamen från seminarium
blifvit i föreskrifven ordning vid folkskola anstäld, skall utgå i 13
hektoliter 25 liter spanmål in natura af vissa slag, må upphöra att
vara gällande, samt att föreskriften om samma minimilön må erhålla
den förenklade lydelse, att sådan lärare eller lärarinna skall åtnjuta i

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 43. 1

Ang. folkskolelärarepersonalens

aflöningsförhållanden.
.

X:o 43.

Ang. folkskola
lärarepersonalens

aflöningsförhållanden

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj, e. ra.

•årlig lön minst 600 kronor; med rätt dervid för skoldistriktet att erhålla
statsbidrag efter enahanda grund, som hittills varit stadgad;

b) att bestämmelsen derom, att åt ordinarie lärare eller lärarinna
bör anskaffas sommarbete och vinterföda för en ko, eller ock, der hinder
eller svårighet af lokala eller andra förhållanden derför möter, minst
värdet af 8 hektoliter 25 liter spanmål af visst slag i ersättning lemnas,
likaledes må upphöra att gälla, samt att i stället godtgörelse för ifrågavarande
naturaprestation skall under benämning »ersättning för kofoder»
utgå med 100 kronor för år, med rätt för skoldistriktet att af statsmedel
såsom bidrag härtill erhålla två tredjedelar af beloppet, eller 66
kronor 67 öre; dock att sådan lärare eller lärarinna, hvilken vid den
tidpunkt, då stadgandet härom träder i kraft, erhaller kofoder in natura
eller ersättning derför till högre belopp än 100 kronor för ar, ma vara
berättigad att vid sådan förmån bibehållas, hvad ersättningen vidkommer
dock ej längre än hvartill beslutet eller öfverenskommelsen om sådan
ersättning föranleder, men att skoldistriktet äfven i dessa fall ma ega
rättighet att åtnjuta nyssnämnda statsbidrag 66 kronor 67 öre för år;

c) att ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som i denna
egenskap oförvitligt tjenstgjort under fem ar, skall för åtta manaders
undervisning af i skolåldern varande barn i lön erhålla minst (00 kr.
jemte stadgade naturaförmåner eller ersättning derför, med rätt iör
skoldistriktet att till nämnda lön såsom bidrag af statsmedel erhålla
två tredjedelar af beloppet, eller 466 kronor 67 öre;

d) att till aflönande af hvarje annan examinerad, vid folkskola
antagen lärare eller lärarinna, som i årlig lön erhåller, förutom husrum
och vedbrand eller ersättning derför, minst 600 kronor, skoldistrikt
skall ega, derest läraren eller lärarinnan meddelar undervisning i skolan
minst åtta månader af året, att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag,
motsvarande två tredjedelar af den lön, läraren eller lärarinnan, förutom
husrum och vedbrand, eller ersättning derför, åtnjuter, hvilket bidrag
dock ej må öfverstiga 466 kronor 67 öre.

Sedan utskottets under mom. a) gjorda hemställan biifvit uppläst,
begärdes ordet af

Herr Lilienberg, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu anförde: Jag har, såsom herrarne torde finna, reserverat mig
mot utskottets betänkande. Och då jag förmodar, att det står oss fritt
att, fastän endast första momentet är föredraget, yttra oss om förslaget
i dess helhet, har jag nu begärt ordet.

Min reservation afser motionärens, herr Henricsons, förslag om två
ålderstillägg. Såsom herrarne veta, har herr Henricson föreslagit två
ålderstillägg, af hvilka det ena skulle inträda efter fem ars oförvitlig
tjenstgöring med hundra kronor och det andra med ytterligare hundra
kronor efter tio års oförvitlig tjenstgöring. Med det första ålderstill]ägget
skulle lönen för folkskolelärare och lärarinnor uppgå till 700 kr.
och under förutsättning af bifall den hemställan, som göres från utskot -

3 >T:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

tets sida om utbyte af kofodret mot eu ersättning derför af 100 kr., Ang.folkskoletill
800 kr. Genom ett bifall till motionärens förslag om det andra lärareålderstillägget
skulle åter aflöningen för desse skollärare och lärarinnor peJJ™b!qsefter
tio års oförvitlig tjenstgöring stiga till 900 kr., deri inberäknad förhållanden.
kofoderersättningen. Utskottet har, såsom mig synes, på ett mycket (Forts.)
knapphändigt sätt affärdat herr Henricsons yrkande om ett andra ålderstillägg.
Utskottet bär nemligen icke anfört något annat skäl än det
som förekommer på sid. 13, der det heter: »införandet af det af herr
Henricson föreslagna andra ålderstillägget anser utskottet icke vara af
verkligt behof påkalladt.» Jag tror mig kunna säga, att detta icke är
det verkliga skälet, utan att det verkliga skälet varit, att man fruktat
för de temligen dryga statsutgifter, som skulle blifva en följd, om man
beviljade detta andra ålderstillägg på det sätt motionären föreslagit.

Herr Henricson hade nemligen föreslagit, att detsamma i likhet med
det första skulle utgå helt och hållet af statsmedel. Beträffande det
första ålderstillägget har utskottet nu föreslagit, att 2/3 skulle utgå af
statsmedel och U af kommunen. Arbetaren är sin lön värd, och jag
tror icke, att någon kan säga att en folkskolelärare, som tjenstgjort
oförvitligt i tio år, icke är värd en aflöning af 900 kr. Emellertid
vet jag väl, att Riksdagen och särskildt denna kammare skola ställa sig
tveksamma inför yrkandet om ett sådant andra ålderstillägg i betraktande
af de stora kraf på statens tillgångar, som redan vid denna riksdag
blifvit gjorda, och jag skall derför icke för närvarande framställa
något yrkande i förhoppning att saken en annan riksdag skall komma
fram och då med större utsigter till framgång.

Herr Svensson i Karlskrona yttrado: Jag skall be att i allo få
instämma med herr Lilienberg. Dertill vill jag dessutom fästa uppmärksamheten
uppå, att Riksdagen nyligen beviljat åt extra lärarne vid
elementarläroverken en minimiaflöning af 1,800 kronor att genast tillträdas.
Motionären, herr Henricson, har här föreslagit att ordinarie
folkskolelärare skulle efter i.n> års oförvitlig tjenstgöring få ett andra
ålderstillägg. Folkskolelärare skulle då först efter tio års tjenstgöring
fa jemnt hälften af den lön, som extra lärarne vid elementarläroverken
genast få. Härtill kommer visserligen att folkskolelärarne åtnjuta fri
bostad samt vissa natura-prestationer; men det är i alla fall en betydlig
skilnad mellan 900 och 1,800 kronor.

Naturligtvis skall jag nu icke framställa yrkande om bifall till herr
Henricsons förslag, men jag har velat nämna detta i förhoppning att
frågan snart må återkomma till riksdagen och då vinna en lycklig
lösning.

Herr Sven Nilsson: Jag tror för min del, att det är en origtig
punkt, vid hvilken de föregående talarne yttrat sig, ty det är icke
förrän i nästa punkten af betänkandet, motionärens förslag i öfrig! bemötes
af utskottet, i hvad det afser framställningen om ett ytterligare
ålderstillägg. Jag tror, att det derför hade varit bättre att vänta till

N;o 43.

Ang. folkskolelärarepersonalens

aflöningsförhållcmden.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj, e. m.

den punkten. Jag anhåller emellertid om bifall till utskottets förslag i
mom. a.

Härmed var öfverlaggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

i)[om. b) bifölls.

I fråga om mom. c) anförde:

Herr Henricson: Det måste erkännas, att utskottet på ett välvilligt
sätt behandlat denna fråga. Flera af motionärernas framställningar
hafva vunnit utskottets förord. Dit hör förslaget om en önskvärd
förenkling i aflöningssättet. Dit hör också förslaget om förhöjning
i statens bidrag till lärareaflöningen, en åtgärd som i någon mån innebär
en jemnare fördelning af skattebördan för folkskolans understöd.
Dit hör ock slutligen den föreslagna bestämmelsen, som åsyftar att göra
lärarnes ålderstillägg obligatoriskt.

Emellertid måste jag såsom motionär i denna fråga beklaga, att ett
af de i min motion uttalade önskningsmålon icke vunnit utskottets
understöd. Jag menar här förslaget om ett andra ålderstillägg. Och
jag beklagar detta så mycket mera, när jag ser på huru utskottet
motiverat sitt afslag i denna del. I fråga härom får man nemligen på
sid. 13 i betänkandet läsa följande. »Införandet af det föreslagna andra
åIderstillägget anser utskottet icke vara af verkligt behof påkalladt.»
Gent emot detta uttalande vågar jag påstå, att här föreligger ett verkligt,
ett trängande behof.

Redan vid 1883 års riksdag framstäldes, som kändt är, ett förslag
om löneförbättring till samma belopp som det i min motion föreslagna.
Motionen i ämnet väcktes då af herr Abraham Rundbäck. Hans sakkunskap
och mångåriga erfarenhet på folkskolans område lärer väl ingen
i denna kammare vilja jäfva och han, herr Rundbäck, var till och med
tveksam, huruvida icke ett ännu högre belopp bort begäras. Sedandess
hafva anspråken på folkskolan ingalunda blifvit sänkta. Tvärtom; dessa
anspråk stegras mer och mer och detta med rätta. Dertill kommer,
att lefnadskostnaderna i en ej oväsentlig mån ökats under de senare
åren. För öfrigt säger det sig sjelft, att en årsinkomst af 900 kr. efter
10 års ordinarie tjenstgöring under för handen varande förhållanden
måste anses långt ifrån högt tilltagen, när det gäller den klass af löntagare,
hvarom nu är fråga. Man bör bland annat komma i hag, att
seminariekursen numera är fyraårig. De personer, som egna sig åt folkskolans
tjenst, äro vanligen obemedlade. Det kan derför ej undvikas,
att de under sin lärokurs ådraga sig skulder, hvarå sedan ränta skall
betalas. Om vidare sjelfva lärarekallet skall kunna utöfvas med framgång,
äro fortsatta studier af nöden. Något måste således offras på
bokinköp, om det också ej kan blifva annat än mycket måttliga belopp.
Man får ej heller glömma, att lärarekallet kräfver sinneslugn ochjemnmod.
Men detta är något som ej står i mensklig magt att bibehålla,

Lördagen den 2 Maj, e. m.

5 H:o 43.

om näringsbekymren äro allt för tryckande. Då emellertid utskottet Ang. folkskoleicke
tillstyrkt förslaget om ett andra ålderstillägg åt folkskolans lärare, ^»rareanser
jag mig icke för närvarande böra framställa något yrkande derom, Pafl&nringsMen
det vågar jag påstå, att behofvet af denna, lilla löneförbättring är förhållanden.
verkligt. Och det är för folkundervisningen af vigt, att detta behof er- (Forts.)
kännes och så snart som möjligt tillgodoses. I motsatt fall är fara
värdt, att folkskolan går miste om de mest dugande krafter som eljest
kunde vara att påräkna.

Herr talman, jag har, som sagd!, intet yrkande.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag hör visserligen till de i allmänhet
sparsamme, så jag vill hushålla både med kommunens och statens
medel. Men här är det fråga om en lärarecorps, som är allt för knappt
aflönad, och derför är dessa lärares behof af en ytterligare löneförbättring
synnerligen stort. Såsom exempel derpå vill jag erinra om något,
som den näst föregående talaren endast med några få ord vidrörde.

Dessa lärares seminariekurs är numera fyraårig, och de äro vanligen
obemedlade, hvilket gör att de få försöka låna sig fram och nödgas ofta
nog skuldsätta sig ganska betydligt i förhållande till sina blifvande löner.

När de sedan fått en lärareplats, gifta de sig vanligen, hvilket gör, att
hushållet och lefnadskostnaderna ökas allt mer och mer, och då räcker
icke deras lön. Jag har många exempel härpå från min trakt och kan
åberopa särskildt ett fall från den församling jag tillhör. Läraren der
har 700 kr. i kontant lön jemte 100 kr. i ersättning för kofoder, men
detta oaktadt och fastän han lefver mycket sparsamt, måste han och
hans familj föra ett mycket tarfligt lif, då han har många barn. Och
det är ett liknande förhållande med flera andra lärare, så att deras lönetillgångar
icke räcka till. Om man jemför denna tjenstemannacorps med
till exempel vaktmästareklassen, skall man finna, att eu hel massa vaktmästare
har ända till 1,100 kr. i lön, låt också vara att bostaden då
deri ingår och att den kontanta lönen i sådant fall ej uppgår till mer
än 900 kr. Dessa vaktmästare behöfva dock icke skuldsätta sig för att
inhemta de kunskaper, som erfordras för att sköta sådana platser, medan
deremot med skollärare är det förhållandet, att de ofta måste i betydlig
grad skuldsätta sig. Till man jemföra dessa båda kategorier, skall
man således finna, att det mellan dem är en stor skilnad. Jag vill
emellertid härmed icke säga, att vaktmästarne hafva för stora löner, men
säkert är att lärarnes löner äro alldeles för små.

Då utskottet i de flesta fall varit välvilligt mot folkskolelärarm,
hade jag trott, att utskottet skulle bevilja äfven det andra ålderstillägget.
Jag vill i detta afseende erinra, att bland andra tjensteman hafva
lärarne vid läroverken icke mindre än fyra ålderstillägg och de flesta
andra tjensteman hafva två ålderstillägg. Derför tycker jag, att äfven
folkskolelärarne gerna kunde erhålla två ålderstillägg, allra helst som
det icke erfordras mer än 100 kronors tillökning af statsmedel för hvarje
ålderstillägg. Jag vill dock icke göra något särskildt yrkande. Jag vill
endast instämma i herr Lilienbergs reservation, men låter saken dervid

N:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. folkskola
lärarepersonalens

aflöningsförhållanden

(Forts.)

-bero, i förhoppning att i en snar framtid äfven det andra ålderstillägget
för folkskolelärare må komma till stånd.

Herr Petersson i Hamra: Då frågan om höjning af folkskolelärarnes
aflöning med 100 kr. senast förekom i kammaren, var jag af
den åsigt, att beviljandet af det sjunde hundradet borde bero derpå,
huruvida församlingarne ville bidraga dertill i samma proportion som
förut eller icke. Jag ansåg nemligen, att det vore nyttigt, att församlingarne
i detta afseende finge hafva ett ord med i laget. Emedan det
visat sig, att genom nuvarande bestämmelser eu mängd rättegångar
uppstått, hvilka säkerligen alstrat ovilja mellan församling och sköflare,
och som i följd deraf skolan blifvit lidande, så vill jag icke längre
hålla på församlingarnas afgöranderätt om ålderstillägget.

Jag vill äfven tillkännagifva, att jag från lärarecorpsen i min hembygd
erhållit en skrifvelse, hvari anhålles, att jag måtte biträda herr
Henricsons motion. Jag har dock redan för länge sedan svarat, att jag
icke kunde vara med om hans förslag i den utsträckning, han förordat,
men deremot vore jag mycket gerna med derom i den form, hvari
utskottet nu framlagt förslaget. Genom ett bifall dertill komma lärarne
i åtnjutande af en icke obetydlig förbättring, ty dels få de det sjunde
hundradet utan annat vilkor än att de oförvitligt tjenstgjort under fem
år, dels erhålla de i stället för kofoder in natura kontant ersättning
med 100 kronor, hvilket är en stor förmån, då på de flesta ställen
denna natura-prestation icke uppgår till ett värde af 100 kronor. .Hen
äfven församlingarne komma att vinna härpå, då staten kommer att
bidraga med 2/8 af såväl aflöningsbeloppet som ersättningen för kofoder.

Såsom frågan nu föreligger och då intet annat yrkande framstälts
än om bifall till utskottets förslag, skall äfven jag anhålla om bifall
till mom. c).

Herr Hammarlund: Jag hade icke i år ämnat yttra mig i denna
fråga, då jag antog, att densamma icke nu skulle föranleda någon
diskussion, utan att detta moderata och väl hopkomna förslag skulle
utan vidare antagas. Men då en diskussion nu uppstått, ber emellertid
äfven jag att få säga ett par ord.

Jag anhåller då först att få uttala min tacksamhet till sammansatta
stats- och lagutskottet för den behandling, det låtit komma frågan till
del. Föreliggande betänkande visar, att utskottet haft öppet öga för
bristerna i de nu gällande bestämmelser rörande folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden, och att utskottet delvis velat afhjelpa dessa
brister. Med den kännedom jag har om lärarecorpsen är jag förvissad,
att, derest detta förslag i sin helhet antages af Riksdagens båda kamrar,
beslutet skall helsas med glädje i månget torftigt folkskolelärarehem
— icke derför att det bereder lärarne någon egentlig löneförhöjning,
ty de flesta hafva redan i det närmaste hvad här ifrågasatts — utan derför
att det bringar ordning och reda i de nuvarande förhållandena.

De här föreslagna bestämmelserna om borttagande af spanmåls -

Lördagen den 2 Maj, e. m. V N:o 43-

lönen och utbytandet af kofodret mot ett visst penningebelopp, hvilka Ang folkskolebestämmelser
nyss antagits af denna kammare, skola förebygga många J^Zalms
tvister mellan församling och lärare samt bidraga till åstadkommande afiöningsaf
ett godt förhållande dem emellan. Jag hoppas, att lagstiftningen kom- förhållanden.
mer att fortgå i den nu inslagna rigtningen, så att längre fram äfven (Forts.)
i fråga om ölriga naturaprestationer, nemligen bostad och vedbrand och
trädgårdsland, tydliga bestämmelser komma till stånd.

Genom att • göra det sjunde hundradet obligatoriskt för ordinarie
lärare eller lärarinna, som oförvitligt tjenstgjort under fem år, har
utskottet vidare velat bereda läraren någon trygghet, så att han ej göres
beroende af de vexlande partierna inom församlingen.

Ingen har ju heller här velat motsätta sig detta förslag, hvadan
jag ej behöfver uppehålla mig härvid.

Beträffande frågan om ett andra ålderstillägg skall kammaren
säkerligen finna det helt naturligt, att jag intager samma ståndpunkt
som motionären och herr Lilienberg. Med hänsyn till de på senare
åren stegrade lefnad skostnaderna och de ökade anspråk man i våra
dagar ställer på folkskolläraren, kan det väl icke anses för mycket, om
lian efter 10 års oförvitlig tjenstgöring får en liten tillökning i sin knappa
lön med 100 kr. Det hade således varit ömkligt, att utskottet härom
framlagt förslag. Men då utskottet nu icke vågat taga detta steg, får
man väl vara nöjd med föreliggande förslag, i synnerhet som det i alla
fall är ett framsteg och ett godt öfvergångsförslag.

Begge kamrarne beviljade för några dagar sedan eu väl behöflig
löneförhöjning af 300 kronor åt extra lärarne vid elementarläroverken.

Jag är förvissad, att, då det nu gäller lärarne för allmogens, för folkets ,
barn, Riksdagen skall i lika hög grad visa sig behjerta det behof af
löneförbättring, som här förefinnes. Då föreliggande förslag går i rätt
rigtning, och då jag är öfvertygad, att en kommande Riksdag icke skall
vägra att fortsätta på den nu inslagna banan, ber jag att få yrka bifall
dill utskottets förslag i oförändradt skick.

Häruti instämde herrar Beckman, Hedin, Gustaf Ericsson från
Stockholm, von Friesen, Ekman, Jakob Erikson, Fjällbäck, Wavrinshy,

Linder'', Berg från Stockholm, Boéthius, Aulin, Örwall, Larsson i
Mörtlösa, Zotterman, Andersson i Löfhult, Jönsson i Mårarp, Lindgren,

Romberg, Truedsson, Andersson i Intagan, Anderson i Hasselbol,

Persson. i Heljebol, Olson i Stensdalen, Andersson i Lysvik, Broström,
Thermcenius, Halm, Holm, Ersson i Yestlandaholm, Back Per Ersson,

■Olsson i Sörcäs, Olsson i Mårdäng, Ny dukt, Bromée, Kardell, Persson
i Arboga och Björkman.

Herr Jonsson i Hof: Då intet annat yrkande framstälts än om

bifall till utskottets förslag i förevarande mom. c), kunde det visserligen
vara öfverflödigt att från utskottets sida yttra några ord. Men ett
par talare hafva framhållit, att äfven det andra ålderstillägget nu bort
beviljas, och derför torde det vara skäl att litet närmare än i utskot -

N:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. folkskola- tets utlåtande skett redogöra för de omständigheter, som föranledt

ersonaleiis framlägga detta förslag.

Paflönings- Man kan visserligen medgifva, att ur åtskilliga synpunkter ett andra.
förhållanden, ålderstillägg åt folkskolelärarne vore önskvärd!, men om man gör sig
{Forte.) reda för, hvilken ekonomisk betydelse detta skulle hafva för såväl staten
som kommunen, skall man finna, att man kommer till en så respektabel
siffra, att man måste blifva betänksam, huruvida det kan vara
skäl att nu bevilja något sådant.

Jag har för egen del varit något tveksam om detta andra ålderstillägg,
derför att lärarne utöfver den lön, som tillkommer dem enligt
detta förslag, få en särskild ersättning för hvarje läsning utöfver den
tid af åtta månader, som de för lönens åtnjutande äro förpligtigade att
tjenstgöra, och i de flesta fall torde någon tillökning i inkomster redan
nu på denna grund komma lärarne till hända. Men eu ännu vigtigare
omständighet är det, som egentligen för mig varit bestämmande i detta
fall, och det är, att på senare tiden slöjdundervisning steg för steg införtsi
folkskolan, och lör den undervisningen erhålla lärarne, såsom rätt är,,
särskild aflöning med olika belopp, vexlande, tror jag, mellan 100 och
200 kronor om året. Om, såsom jag antager, denna undervisning år
för år kommer att utvidgas, så att den slutligen blir införd i alla de
skolor, der manliga lärare äro anstälda, torde man kunna medgifva,.att
med denna förbättring i inkomst till och med en lärare bör kunna vara
någorlunda tillfredsstäld, äfven om han icke erhåller detta andra ålderstillägg.
Jag hoppas derför, att de motiv, som ledt utskottet i detta fall,
icke skola möta allt för starkt motstånd från kammaren, utan att man
får lugna sig med det steg, som tagits nu och se, huruvida icke utvecklingen
kommer att gå i den rigtning, jag nämnt. Låtorn oss för den
skull stanna vid det lönebelopp, som nu föreslagits, till dess det ur
andra synpunkter kan blifva tid att göra en ändring.

Jag anhåller derför om bifall till momentet.

Herr Petersson i Runtorp: Jag hade icke tänkt begära ordet,
emedan jag trodde, att motionärerna och kammarens ledamöter skulle
vara belåtna med det resultat, hvartill utskottet kommit. Men då jag
hörde, att man talade för bifall till ett andra ålderstillägg, ansåg jag
mig böra yttra några ord. Jag ämnar dock icke göra något yrkande
på den saken, och derför! skall jag icke upptaga kammarens tid länge.,
Jag vill blott med anledning af den klagan, som försports deröfver, att
vi i motiveringen sagt, att detta ålderstillägg icke behöfves, erinra, att
skollärarne, med all aktning för corpsen i öfrigt, på mycket kort tid
fått en löneförhöjning så bra tilltagen, att man knappt kan visa maken.,
De hade i början 300 kr. i lön och hafva nu 700 kr. samt 4 månaders
semester. Det är derför icke så farligt för närvarande, hvarför
jag tror att utskottet kan försvara den åsigt det haft.

Hvad det andra ålderstillägget beträffar, har det visserligen sagts
af motionärerna, att det skulle utgå af statsmedel, och således icke tynga
på församlingarne, men det kommer då, såsom den förre talaren an -

Lördagen den 2 Maj, e. m.

X:o 43.

märkte, att medföra så stora utgifter för staten, att jag tror det vara Ang.folkskolerådligast
att se tiden an. lärare Jag

skall tor närvarande icke ingå i någon vidare argumentering, aflöningS.
utan yrkar bifall till utskottets förslag. förhållanden.

(Forts.)

Herr Sven Nilsson: Jag begärde ordet egentligen med an ledning

af de anmärkningar, som af herr Lilienberg gjordes mot utskottets
motivering. Jag tror, att han sjelf vet, att, om vi i utskottet
haft litet mera tid på oss — än blott några minuter — denna motivering
icke skulle blifvit sådan den är, utan i stället blifvit affattad i
mera tillmötesgående form. Men det är så, att man under sista tiden
af riksdagen i utskottet ej har tillräcklig tid att skrifva sina motiveringar
som man skulle vilja. Jag var för min del i utskottet af den mening,
att jag skulle önskat tillstyrka ett andra åldertillägg, i likhet med hvad
de flesta talarne yrkat. Men det fans verkligen ett skäl, som utgjorde
ett hinder för utskottet, att icke nu kunna göra det, och det var, att
det icke förelåg något förslag till förändring i pensionsreglementet för
folkskolelärarne. Dertill kom, att, om motionen äfven i denna del skulle
bifallas, ett högst väsentligt större statsbidrag skulle hafva infordrats,
som, i fall det ifrågasatts, möjligen skulle hafva förstört förslaget i öfrigt.

Der var derför jag för min del icke kunde våga mig på att vidhålla
hvad jag i afdelningen yrkade, nemligen bifall till det förslag, som i
motionen framhållits, med den ändring, att staten endast dertill skulle
bidraga med två tredjedelar. Men å andra sidan skall det förslag, som
af utskottet framlagts, såsom flere talare redan framhållit, om det af
båda kamrarne antages, åstadkomma reda mellan lärarne och församlingarne,
och jag är viss om, att på många ställen ett helt annat och
bättre förhållande skall blifva rådande dem emellan, om de tvistefrön
komma att upphöra, som nuvarande aflöningssätt länge i detta hänseende
förorsakat. Med förhoppning, att man sedermera kommer att taga
ytterligare steg i denna rigtning, tror jag att man kan vara nöjd med
förslaget sådant det föreligger. Jag vill särskildt fästa uppmärksamheten
derpå, att i fall man skulle sträcka fordringarne längre, sådant troligen
icke skulle vinna stor sympati i medkammaren, och det vore derför
oklokt, om man derigenom skulle vålla förslagets fall der.

Jag anhåller derför för min del om bifall till förslaget, sådant det
föreligger.

Herr Nilsson i Yrängebol instämde i detta anförande.

Herr Andersson i Vårgårda: Jag har icke något nytt att tillägga
rörande den nu omnämnda motiveringen till utskottets hemställan. Men
af den anledning, att jag fått emottaga en skrifvelse i ämnet från skollärarne
och andra personer i den ort, jag representerar, med anmodan
att understödja förslaget, har jag ansett mig skyldig att säga, att jag
gillar utskottets förslag, hvarför jag yrkar bifall till detsamma.

N:o 48.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Äng.folkskole- Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
lärare- talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren ut pipv^nw

hippie o ii

aflönings- skottets hemställan.
förhållanden.

(Forts.) Mom. d) bifölls.

Punkten 2 bifölls.

Punkten 3

Herr Holmgren yttrade: Då kammaren nyss, genom att bifalla

utskottets förslag i punkt 1 mom. b, i någon mån indirekt bifallit min
motion, kan det icke falla mig in att göra något yrkande.

Jag begärde egentligen ordet med anledning af den motivering,
utskottet användt vid behandlingen af min motion. Utskottet säger
nemligen, att ett bifall till min motion skulle »i hög grad medverka
till att gifva den på kommunal grund hvilande folkskolan karakteren
af att vara en statsinstitution». Jag hemställer, huruvida det skulle
hafva en sådan verkan. Det kan jag icke fatta. Jag vill nämna, att
det åtminstone icke varit min afsigt. Afsigten med min motion var
hufvudsakligen den, att bereda kommunerna någon lättnad i utgifterna
för folkskoleväsendet.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan* bifölls.

§ 2.

Ang. tillägg
till 17 kap.
6 § handelsbalken.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande, n:o 32,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande
tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken.

Genom proposition den 13 sistlidne mars, n:o 44, hade Kongl.
Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag,

innefattande tillägg till 17 kap. 0 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att hvad i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas
angående förmånsrätt för afrad, tionde och annan afgäld af fast
egendom skall ega tillämpning jemväl i fråga om afgift, som på grund
åf lönereglering bör till presterskapet utgå för fastighet å landet eller
för sådan stadsfastighet, hvaraf eljest skolat utgå tionde, och hemstälde
utskottet, att denna proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

> .0 43.

Ordet begärdes af

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Jag bar mina

betänkligheter mot detta förslag. Jag tror, att det hvarken är billigt
eller rättvist. Jag anser, att de grunder, hvarpå dessa löneregleringar
genom 1862 års förordning äro byggda, hafva varit så allmänt kända,
att den förändring, som nu här föreligger, verkligen är något för
mycket. Jag vill säga, att då denna kammare så nyligen, som den
gjort, ogillat en förändring, blott i ringaste mån, i de lönereglerings -resolutioner för presterskapet, som af Kong], Maj:t blifvit fastställa,
jag icke kan föreställa mig, att kammaren nu skulle vilja rubba så att
säga hvarenda löneregleringsresolution i landet. Ty det är oss alla
bekant, att vid dessa löneregleringar i de flesta fall så tillgått, att i
lönerna inberäknats icke blott den tionde, som förut utgick till presterskapet,
utan äfven alla andra afgifter till detsamma. Nu vill man i
detta förslag fastslå den grundsatsen, att presterna skulle hafva förmånsrätt
äfven för alla dessa afgifter. Det är något utöfver hvad som
förut varit gällande. Det kan jag icke vara med om, och jag anser det icke
vara rätt. Ty församlingarne hafva naturligtvis i många fall gått in
på något högre aflöning än den äldre tionden utgjorde af den anledning
att man visste, att man på visst sätt kunde lösa sig från denna tionde
genom den förmånsrätt, som deri förföll. Då man reglerat lönerna på
detta sätt i syfte att någon gång nå det målet, att Sveriges jord måtte
befrias från denna tionde, så att icke sjelfva jorden skulle stå i pant för
densamma, anser jag att dessa löneregleringsresolutioner äfven böra gälla;
och de böra gälla äfven derför att jag anser, att det är fråga om tredje
mans rätt. Här vilja nemligen Riksdagen och Konungen förändra en
bestämmelse i löneregleringarne utan att församlingarne deröfver blifvit
hörda. Jag tror att detta är en betänklig sak, och derför kan jag
icke vara med om den. I riksdagen har under min riksdagsmannatid
framställning gjorts, att man skulle få följa de årliga taxeringsvärdena
vid bestämmande af de afgifter, som skola utgå till presterskapet. Men
då svarade Riksdagen och särskildt denna kammare, att, som dessa
löneregleringsresolutioner närmast vore jemförliga med kontrakt, kunde
de icke rubbas. Men nu vill man med ett enda drag rubba detta
förhållande. Jag tror det icke vara rigtigt. Man får i afseende på
detta besinna, att den förmånsrätt, som bär skulle komma i fråga, icke
är så obetydlig. Jag tänker mig för jemförelse en jordegare, som har
ett par inteckningar i sitt hemman. Han säger till en person: »om du
vill lemna mig ett lån mot att taga första inteckningen, skall jag betala
6 procents ränta och till och med rabatt på kapitalet, men vid det
vilkor, att du postponerar inteckningen efter den andra inteckningen;
då får jag den också belånad som första inteckning.» De komma öfverens,
men sedan de gjort det, kommer inteckningshafvaren och säger:
»nej, jag vill hafva samma säkerhet för inteckningen som förut». Så
är det också här. Man har förmått församlingarne att reglera prest -

Ang. tillägg
till 17 kap.

(1 § handelsbalken.

(Forts.)

N:o 43.

Ang. tillägg

till 17 kap.

6 § handels balken.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj, e. m.

lönerna utan förmånsrätt, och nu kommer man, sedan de äro reglerade*
och Till hafva dem tillbaka.

Jag kan icke heller finna, att presterskapets rätt på något sätt
blifvit trädd för nära. Ty nu äro löneregleringarne genomförda och
de flesta prester hafva tillträdt lönerna efter den nya regleringen. Således
är ingen orätt skedd, om de få behålla den rätt de hafva, och
derför finnes heller inga förhållanden, som betinga den ifrågasatta förändringen.

Nu har jag hört uppgifvas såsom hufvudskål för förändringen —
jag har dock förgäfves sökt derefter i lagsamlingar och äfven i Naumanns
tidskrift — att församlingarna äro bundna att betala presterskapet ett
visst lönebelopp och att, om det icke utgår af viss fastighet, församlingarna
skola betala återstoden. Men detta är icke förhållandet, åtminstone
icke på många ställen, och skulle någon resolution vara så affattad*
får församlingeu nöja sig dermed. Men så är förhållandet på långt
när icke öfver allt. Ty i de församlingar jag känner till står det i
resolutionerna, att det och det beloppet skall presten hafva, men det skall
fördelas å fastigheterna efter taxeringsvärdet. Då jag således deltager
i detta belopp efter de grunder, på hviska mitt hemman är taxoradt,
kan jag icke mot min vilja få betala någon större andel i detta fall.
Jag vill också nämna, att, om denna förändring skulle ega rum, den
rätt en inteckningshafvare har skulle rubbas. Ty mången belånar ett
hemman med fäst afseende på de onera, som framför inteckningarne
äro att beräkna. Jag tycker verkligen att detta är ett förhållande, som
är att beakta. Och då denna kammare, såsom jag nämnde, varit synnerligen
mån om att dessa löneregleringsresolutioner skola hållas i helgd
och icke vidröras ens, då församiingarne varit med derom, anser jag att
äfven detta är något att taga i betraktande. Det är också eu annan
omständighet, som gör att presternas löner hafva större förmånsrätt än
inteckningar, den nemligen att presterskapet kan genast tå handräckning
af kronofogde eller länsmän, under det att en inteckningsegare icke kan
få sådan, med mindre han lagsöker i vanlig ordning.

Det är af dessa skäl jag tror vi böra vara mycket betänksamma
att rubba, dessa bestämmelser, och göra vi det nu, så fruktar jag, att
Sveriges jord aldrig blifver fri från detta onus att betala tionde, hvilket
egentligen är upphäfdt på grund af kongl. förordningen den 11 juli
1862. Jag får derför anhålla om afslag såväl å den föreliggande kongl.
propositionen som å utskottets hemställan.

Yidare anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Då lagutskottet enhälligt tillstyrkt

den kongl. propositionen, hade jag ansett det vara fruktlöst att yrka
afslag å densamma; men då nu herr vice talmannen dristat sig att.
göra detta, skall jag be att få instämma i hans yrkande.

Denna kongl. proposition är föranledd af den behandling, ett dylikt
förslag undergick vid förliden års riksdag. Lagutskottet ansåg då, att

Lördagen den 2 Maj, o. m.

ILO 43.

fcandelsbalken var så affattad, att presterskapet egde förmånsrätt för
sina löner, fastän detta icke fans uttryckt i lagen, och på denna grund
framstälde utskottet ett förslag till förklaring af lagen, innefattande, att
förmånsrätt för tionde skulle afse äfven det fall, att tionde blifvit utbytt
mot bestämda afgifter. Denna lagförklaring blef äfven af Riksdagen godkänd,
men då den kom till Kongl. Maj.t, fann Kongl. Maj:t densamma
icke vara tillfyllestgörande, och så bar den nu föreliggande kongl. propositionen
tillkommit i ersättning för denna lagförklaring. Nu frågas:
är denna proposition af det innehåll, att man kan godkänna densamma?
Jag tror det icke. Hvad som egentligen var orsaken till att den af
Riksdagen afgifna lagförklaringen icke blef godkänd var, att densamma
icke med tydliga ord uttryckte hvilket belopp, som skulle utgöra ersättning
för förut utgående tionde. Då denna fråga förevar inför Kongl.
Maj:t, yttrade nemligen departementschefen bland annat: »Då emellertid
ifrågavarande löneregleringar, på sätt högsta domstolen vid afgifvandet
af utlåtande öfver Riksdagens ofvannämnda förslag» — nemligen
den af Riksdagen godkända lagförklaringen — »erinrat, i allmänhet icke
äro så affattade, att de lemna tillfälle att med säkerhet urskilja, hvilken
del af de från fast egendom utgående afgifter motsvarar före regleringen
utgående tionde och hvilken del utgör ersättning för afgifter af
annan natur, måste, derest det afsedda syftet skall uppnås, förmånsrätten
utsträckas till alla de för fastighet på grund af löneregleringar
utgående afgifter till presterskapet.» Och derefter yttrade departementschefen:
»Från fastighet å landet hafva i allmänhet före regleringarne

afgifter af sistnämnda natur utgått till presterskapet, och förmånsrätten
synes derför böra utan inskränkning omfatta de afgifter, som efter löneregleringen
skola för sådan fastighet utgöras.» Derför skola äfven dessa
afgifter utgå med förmånsrätt, men dervid stannar det. Kommer man
så till städerna, så kastas denna grundsats öfver bord, tv der skall
ifrågavarande förmånsrätt icke utgå annat än för jordbruksfastighet.
Men nu är att märka, att endast eu obetydlig del afpresterskapets löner
i städerna utgår af jordbruksfastighet. Den ojemförligt största delen
utgår af annan fastighet, och för denna del skulle enligt detta förslag
presterskapet icke ega förmånsrätt. Jag tror icke, att detta kan vara
rätt. Man tänke sig det fall, att en stor löningsgifvare i stad kommer
på obestånd och har obetalda afgifter till presterskapet. Utredningsmännen
i boet skola då undersöka, hur stor del af dessa bristande afgifter
skall utgå för jordbruksfastighet, hvilken del då skall hafva förmånsrätt,
och hur stor del som skall utgå för annan fastighet och hvilken
del icke skall hafva förmånsrätt. Till hvilket trassel af hvarjehanda
slag kan icke detta leda? Vi böra derför betänka oss väl, innan vi
antaga det föreliggande förslaget.

Frågan har nu kommit i det läge, att man kan pröfva den i hela
dess vidd. För mig ställer den sig helt enkelt sålunda: skall man lemna
förmånrätt för presterskapets aflöning eller icke? Och för egen del intager
jag den ståndpunkten, att denna förmånsrätt icke bör beviljas på
landet framför i städerna. År det så, att man anser att densamma bör

Ang. tillägg

till 17 kap.

i § handels balken.

(Forts.)

X:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. in.

Ang- tillägg beviljas för både land och stad, ja, då måste jag böja mig för eu sådan
q1 v ganfais_ åsigt, men jag Iran icke finna något skäl, hvarför presterskapet på lanbalken.
det skall åtnjuta en förmån, som det saknar i städerna.

(Loris.) Det är denna oegentlighet, som enligt mitt förmenande gör det före liggande

förslaget oantagligt. Det skulle bereda presterskapet på landet
större förmåner än presterskapet i städerna, och detta är icke rätt, tv
det bör vara lika för den ena löntagaren som för den andra. Då jag
således icke vill vara med om att på detta sätt stifta olika lagar för
land och stad, så förenar jag mig i herr vice talmannnens yrkande om
afslag på den kongl. propositionen.

Herr Hedin instämde häruti.

Herr Sven Kilsson: Denna gång skall också jag be att få för ena

mig i herr vice talmannens yrkande, hufvudsakligast af det skäl,
att jag icke vill vara med om att befästa det nu rådande sättet för utbetalning
af församlingens afgifter till presterskapets löner. Jag tror
nemligen, att det missnöje, som på många ställen i landet råder mot
presterskapet, uppkommit just till följd af det sätt, hvarpå församlingarnes
afgifter till presterskapet utgått. Det är på det sättet stäldt i vårt
land, att af de onera, som vidlåda en jordbruksfastighet, är afgiften till
presterskapet den allra största, och det är derför icke så underligt, om
misshälligheter ofta uppstå mellan församlingarne och presterskapet.

Af det skäl således, att jag icke vill ytterligare befästa det nuvarande
sättet för erläggande af församlingames afgifter till presterskapets
aflöning vill jag förena mig med herr vice talmannen i hans yrkande
om afslag på den förevarande kongl. propositionen.

Herr Lilienberg: Af herr vice talmannen och ett par andra

talare hafva framstälts åtskilliga anmärkningar mot lagutskottets föreliggan--de betänkande. Jag vill med anledning deraf erinra derom, att den kongl.
propositionen är föranledd af Riksdagens beslut om en förklaring af nu
ifrågavarande lagparagraf. Riksdagen beslöt förlidet år, efter hvad jag
vill minnas utan någon skiljaktighet i denna kammare, en förklaring af
17 kap. 6 § handelsbalken, innefattande, att hvad i nämnda lagrum
funnes stadgadt angående förmånsrätt för afrad, tionde och annan afgäld
af fast egendom skulle afse jemväl det fall, att tionde, vare sig
tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde blifvit genom lönereglering utbytt
mot bestämda afgifter. Såsom herr Persson redan nämnt, blef emellertid
detta beslut icke godkändt af Kongl. Maj:t på den grund, attifrågavararande
löneregleringar icke äro så affattade, att man alltid kan se
hvilka afgifter som motsvara den gamla tionden. Då fans icke något
annat sätt än att medgifva förmånsrätt för alla afgifter, som utgå af
fastighet. Jag vill fästa herr vice talmannens uppmärksamhet uppå,
att här icke är fråga om andra afgifter, än sådana som skola utgå af
fastighet. Detta står ju uttryckligt i den kongl. propositionen. Det är
ju uppenbart, att, om nu icke en sådan förmånsrätt stadgas, presterna

Lördagen den 2 Maj, e. in.

15 N:o 43.

komma i en sämre ställning än före löneregleringen. Då kade de förmånsrätt
för tionde; nu skulle de icke få en sådan. Beslutar man icke
hvad Kongl. Maj:t i den vägen kar föreslagit, så blir man utan stadgande
om förmånsrätt, ock det kan väl icke vara rimligt. Det finnes
löneregleringar, som äro så uppgjorda, att församlingarna åtagit sig ansvaret
för att presten skall få en viss summa i aflöning, men detta är
icke fallet med alla löneregleringar.

Herr vice talmannen yttrade, att den föreslagna lagändringen skulle
rubba alla löneregleringsresolutionerna, ock kerr Sven Nilsson yttrade
sig i samma rigtning. Jag kan icke förstå, kur förslaget skulle kunna
kafva en sådan verkan. Här är ju endast fråga om att stadga, att den
gamla bestämmelsen om förmånsrätt för tionde skall gälla äfven för
sådan afgift af fastighet, som är bestämd genom löneregleringsresolution.
Det blir nödvändigt att stadga detta, på det högsta domstolen må kunna
slita i dessa frågor uppkommande tvister mellan församlingarna. Såsom
vi veta, fälde högsta domstolen för några år sedan i ett sådant fall det
utslag, att, som det icke varit uttryckligt stadgadt, att prest skall kafva
förmånsrätt för annan afgift än tionde, så kunde yrkandet om sådan
förmånsrätt icke beviljas. Sådana bestämmelser om förmånsrätt äro i
allmänhet undantagslagar och skola naturligtvis tolkas utan utsträckning
eller, såsom juristerna säga, strictissime juris. Ock detta var grunden
till högsta domstolens utslag, hvilket först föranledde Biksdagen att
besluta en lagförklaring och sedermera Kongl. Maj:t att framlägga denna
proposition.

Herr Persson yttrade åtskilligt om de olika förhållandena på landet
och i städerna ock fann det egendomligt, att det icke skulle gälla
detsamma för städerna som för landet. Det är ganska välvilligt af honom
att föra städernas talan i detta fall, men nu är det så, att förhållandena
på landet och i städerna i ifrågavarande hänseende äro mycket
olika. På landet har af ålder af nästan all fastighet utgått tionde
eller, såsom det heter i 17 kap. handelsbalken, annan motsvarande afgäld
af fast egendom. Men med städerua är förhållandet ett helt annat.
Der utgick presterskapets aflöning på helt andra sätt, genom frivilliga
tillskott in. in. Från stadsjorden utgick tionde, tills den blifvit bebyggd,
då den blef likstäld med hvarje annan stadsfastighet. Det är på detta
förhållande de ifrågavarande bestämmelserna syfta. Jag medgifver, att
man skulle kunnat stanna vid att stadga för landet, der detta stadgande
efter min mening är ovilkorligen behöfligt, men jag ser dock ingen
olägenhet deri, att detta utsträckts att i någon mån äfven gälla
städerna. Jag-yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Edelstam: Anledningen, hvarför Kongl. Maj:t kommit fram
med denna proposition, är, såsom herrarne samt och synnerligen veta,
det af Riksdagens båda kamrar vid förra riksdagen fattade beslutet att
hos Kongl. Maj:t anmäla sin önskan att få en lagförklaring. Då Kongl.
Maj:t icke kunde godkänna den lagförklaring, Riksdagen begärt, ville
Kongl, Maj:t gå Riksdagen till mötes och framlade derför denna proposi -

Ang. tillägg
till 17 kap.

O § handelshälben.

(Forts.)

N:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. tillägg

till 17 kap.

6 § handels hälben.

(Forts.)

tion. Jag vet af egen erfarenhet som domare, att vid vissa häradsrätter
hafva vid konkurser yrkanden blifvit framstälda, att dessa utskylder
till presterna skulle utgå med förmånsrätt. I somliga konkurser blifva
anmärkningar framstälda mot ett sådant yrkande, vid andra icke. Detta
har gjort, att i några konkurser dessa utskylder utgått med förmånsrätt
och deremot icke i andra. Då det emellertid torde vara lämpligt,
att samma bestämmelser blifva gällande vid alla konkurser och vid alla
domstolar öfver hela riket, hemställer jag, att kammaren måtte godkänna
den nu framlagda propositionen. Eljest hoppas jag, att vid nästa riksdag
motion måtte väckas, att stadgandet i handelsbalkens 17 kap. 6 § om
förmånsrätt måtte upphäfvas. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Med
den kongl. propositionen åsyftas icke något annat än hvad Riksdagens
begge kamrar i fjol beslöt, och jag hoppas derför att propositionen
måtte bifallas. Ett afslag innebure i sjelfva verket ett återkallande af
det beslut, båda kamrarne vid sistlidna riksdag sålunda fattade.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få erinra

derom, att propositionen innefattar något mer än Riksdagens beslut.
Den innefattar nemligen, att alla utgifter, som utgå till presterskapet från
fastigheter, skola utgå med förmånsrätt, och det är således fråga om
mer än tionden. Det var af eu ren händelse jag i fjol icke motsatte mig,
att det då beslutna förslaget kom till stånd. Motionären, konsistorienotarien
Sundberg från Vexiö, hade väckt motion om att presterskapets
löner skulle hafva samma förmån som kommunalutskylderna, men då
tog lagutskottet sig före att tyda motionen så, som om det hade gält
att dessa utskylder skulle få samma förmånsrätt som tionden. Jag blef
hindrad att då begära ordet, och det var äfven i en hastig vändning
det då antogs. Jag antager emellertid, att ingen i denna kammarekan
neka till att det förslag, som nu föreligger, är mera omfattande än hvad
Riksdagen i fjol begärde.

Herr Bengtson i Gullåkra: För min del kan jag icke förstå, huru

man kan motsätta sig utskottets förslag. Huruvida det skall blifva till
större fördel för presterna än för församlingarna, om förslaget antages,
derom vågar jag icke yttra mig. Men det vågar jag bestämdt säga,
att i flera församlingar skall det blifva till gagn för församlingsboarne.
Såväl i den församling, som jag tillhör, som i flera andra församlingar
i min hemort går nemligen löneregleringen ut derpå, att församlingen
skall betala ett visst qvantum spanmål, och att detta sedermera är fördeladt
på jordbruksfastigheterna med ett bestämdt belopp på hvart hundradetal
af taxeringsvärdet. Det står också tydligt i löneregleringen, att församlingen
skall utse personer, som hafva till skyldighet att uppbära och
redovisa till presterna samt leverera dessa utskylder hemma i deras
bostad. Om det nu inträffade, att en person komme i en sådan ställning,
att han icke kunde betala dessa afgifter, så måste naturligtvis,

Lördagen den 2 Maj, e. m.

H:o 43.

om det icke finnes förmånsrätt, de andra församlingsböarne, enligt mitt
förmenande, erlägga bristande beloppet, och det tycker jag för min del
är orätt. Om det finnes tillgångar i boet, bör man, efter mitt förmenande,
vara berättigad att med förmånsrätt undantaga så mycket som
motsvarar afgifterna i fråga. På dessa skäl anhåller jag om bifall.

Häruti instämde herrar Petersson i Hamra, Anderson i Himmelsby
och Wallmark i Selånger.

Herr Erickson i Bjersby yttrade: Jag tror verkligen, att de talare,
som motsatt sig lagutskottets förslag, hafva om detsamma en helt annan
uppfattning, än hvad det egentligen innebär. Jag skall be att få erinra
herrarne om det förslag angående förmånsrätt för kommunalutskylder,
som väcktes i denna kammare vid 1887 års majriksdag. I detta förslag
inbegrepos äfven alla afgifter till presterskapet. Förslaget godkändes
af lagutskottet. Riksdagens båda kamrar godkände sedan utskottets utlåtande,
och derigenom eger man rätt antaga, att Riksdagen för sin del
ansett, att allt hvad aflöning till presterskapet hette borde utgå med
förmånsrätt. Som vi veta var dock Riksdagens förslag till lag härutinnan,
mot förmodan, så formuleradt, att i den af Kong! Maj:t sedermera
utfärdade lagen angående förmånsrätt för kommunalutskylder i
allmänhet afgifterna till presterskapets löner icke voro inbegripna. Hu
är här endast fråga om att bereda förmånsrätt för de afgifter till presterskapet,
som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken under form af tionde eller
annan dylik afgäld utgått af fastighet, men hvilka afgifter genom de
på grund af förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringar
blifvit på annat sätt bestämda.

Det är då här till och med icke så mycket fråga om presterskapets
fördel, titan mera församlingens, tv jag vågar påstå, att i de flesta fall
äro församlingens fastighetsinnehafvare gemensamt ansvariga för de afgifter,
som här äro i fråga, nemligen de afgifter, som utgå särskildt från
fastigheterna. Jag vet visserligen, att, såsom herr vice talmannen sagt,
det finnes kommuner, der löneregleringen bestämmer, att hvaije fastighet
skall erlägga sin särskilda afgift, och der finnes således icke någon
gemensam ansvarighet; men i de flesta löneregleringarne i riket är helt
säkert ett visst belopp, kontant eller in natura, bestämdt, som skall utgå
från fastigheten och der församlingen således, enligt min uppfattning,
står i gemensamt ansvar, för den händelse någon dess medlem icke förmår
betala. Således är det här i sjelfva verket mera församlingsboarnes
fördel än presterskapets.

Jag säger rent ut, att det skulle förvåna mig, om denna kammare
skulle afslå ifrågavarande förslag. För min del kan jag icke annat
än yrka bifall till lagutskottets utlåtande.

Herr Lyttkens: Då presterna redan hafva förmånsrätt för tertialtionden,
kan jag icke inse, hvarför denna rätt skall utvidgas till att

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 43. '' 2

Ang. tillägg
till 17 kap.
6 § handelsbalken.

(Forts.)

N:o 43. 18

Ang. tittägg
till 17 kap.
6 § handelsholken.

(Forts.)

Lördagen den 2 Maj, e. m.

gälla alla öfriga inkomster, som utgå af fastighet. Jag förstår icke heller,
huru talaren på skånebänken kunnat komma derhän i sitt påstående,
att, för den händelse någon fastighetsegande medlem af församlingen
gör konkurs, hela församlingen är ansvarig för hvad konkursboet är
skyldigt å prestlönen. Jag anhåller derför om afslag å utskottets hemställan.

Herr Östberg förenade sig med herr Lyttkens.

Herr Nilsson i Skärhus: För min del förenar jag mig med herrar
vice talmannen, Sven Nilsson och Lyttkens. Jag kan icke finna huru det
är möjligt — fastän det är bestämdt, att prestlönen utgår af församlingen
med så och så stort belopp — att församlingen här vid lag skulle
hafva ett solidariskt ansvar för hela beloppet, utan prestens löneförmåner
bero väl derpå, att den ene skall betala så mycket, den andre så mycket
o. s. v. Prestlönen skall fördelas på de tiondeskyldige, och det är
desse, som skola betala hvardera sin del. Det står alldeles uttryckligen
i löneregleringarne, att det skall utgå så. År det någon af de
tiondeskyldige, som icke kan betala — ja, då får presten förlora och
icke församlingen. Det har upplysts, att senare prejudikat visa detta.
På dessa skäl anhåller jag om afslag å den kongl. propositionen.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är visserligen sant, att den

här behandlade propositionen medför åtskilliga förmåner för presterskapet,
hvilka kanske gå något öfver hvad som förut varit gällande. Det är
afgifterna för jura stola:, som komma att utgå med förmånsrätt. Men
jag tror under alla förhållanden att detta länder till förmån förförsamlingen.
Yäl har det sagts, att presterskapet icke har någon rättighet
att utaf församlingen uppbäraohela sin lön. — Men i de flesta fall
är förhållandet dock sådant. Åtminstone stadga alla de lönekonventioner,
jag känner till — och de äro icke få —att presten skall hafva så
och så många kubikfot spanmål, som betalas af de tiondeskyldige. Och
öfver allt, der ett sådant stadgande finnes, der är församlingen solidarisk
för tiondebeloppets betalande, och der eger presten att taga ut hela beloppet,
om också halfva församlingen skulle vara i konkurs, och den
andra hälften af församlingen sålunda skulle komma att betala dubbelt.
Jag anser sålunda, att det vore till stor fördel för kommunerna, om eu
sådan förmånsrätt, som nu är i fråga, lagstadgades, så att de enskilda
kunna slippa att betala mer än de äro skyldiga. Yi hafva haft erfarenhet
af några ganska stora konkurser, dervid det inträffat, att församlingen
får betala 4 å 5 hundra kronor mer, än den annars varit skyldig
att erlägga. Det bristande beloppet har naturligtvis uttaxerats på de
öfriga medlemmarne af kommunen, hvilka på grund af den inträffade
konkursen få betala hela det bristande beloppet. Under sådana omständigheter
kan jag icke finna annat än att, äfven med den lilla
utsträckning, som denna lag har fått, ty det gäller dock en försvinnande

19 X:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

obetydlighet, om förmånsrätt äfven lemnas för jnra stolse, man enligt
min tanke bör antaga detta förslag.

Det kan visst hända, att i vissa konventioner stadgas, att presten
skall såsom tionde och jura stolte uppbära så och så mycket, men det
är icke uttryckligen skridt hur mycket som är tionde eller hur mycket
är jura stolse; och under sådana förhållanden kan icke tilldelas någon
förmånsrätt för dessa utskylder.

Man har slutligen sagt, att man skulle afslå utskottets betänkande,
derför att det icke stadgar lika förhållande i detta fall emellan land
och stad. Men förslaget gäller för den fastighet, som skall utgöra tionde,
äfven i städerna. Och hvad beträffar annan fastighet i städerna, så gör
det väl icke så mycket, om det finnes förmånsrätt eller icke, derför
att lönebeloppet utdebiteras af kommunen.

Jag skall för min del anhålla om bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Ättersta och Larsson
i Fole.

Herr Wester: Jag har blifvit förekommen af den siste talaren,

som ungefär sagt hvad jag ville säga. Då det emellertid sättes ifråga
på något håll, huruvida församlingen i dess helhet skulle komma att
betala, om någon brist i afgiften för fastighet till pastor skulle förefinnas,
vill jag tillägga, att så verkligen är förhållandet. Det kan ske.
Det beror på uttrycken i löneregleringshandlingen. I somliga löneregleringar
är det så stiliseradt, att församlingen är skyldig att till presten
utbetala det belopp, som i löneregleringen är bestämdt. I andra löneregleringar
finnes icke någon sådan skyldighet upptagen. Huru mänga
af ena eller andra slaget, som finnas, vet jag icke. Nu har blifvit sagdt,
att en utsträckning af prestens förmånsrätt genom detta förslag skett.
Det är sant, men den är högst obetydlig ty den omfattar endast ersättning
för de s. k. jura stol®. Dit räknas icke fastighetsegarens personliga
utgifter, hvilka icke utgå med förmånsrätt. Jag tror således icke, att
någon egentlig betydelse kan tillmätas den utsträckning af förmånsrätten,
som här blifvit gjord. Deremot är det gifvet, att, om kammaren
afslår den kongl. propositionen, qvarstår nu gällande stadgande i handelsbalkens
kap. 17 § 6. Men enär frågan om förmånsrätt helt naturligt
icke kan uppstå annat än vid utmätning eller konkurs, tillkommer
det då den ena eller andra myndigheten att utreda huru mycket af
förevarande belopp, som är tionde eller annan afgift. Som förut
nämnts, äro dock löneregleringarne på många ställen så affattade, att
man icke kan se det af dessa regleringar. Möjligen kan man se det
genom att gå tillbaka till gamla längder. Men då blir det fråga om
utredning, tvister och vidlyftigheter, så att det icke är fördelaktigt för
någon att taga lagen på det sättet.

Eu talare på skaraborgsbänken anförde, att här icke skulle vara
likhet mellan stad och land. Efter mitt förmenande har likväl denna
paragraf affattats med sin nu föreslagna lydelse just för att åväga -

Ang. tillägg
till 17 kap.

6 § handelsbalken.

(Forts.)

N:ö 43.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

(Forts.)

Ang. tillägg bringa sådan likhet. Det förhåller sig nemligen så, att städernas jorötill
17 kap. fastigheter hafva ifrån gammalt i allmänhet varit tiondeskyldiga. Men
6 §balkm^S~ städernas husfastigheter hafva icke haft tiondeskyldighet. Dör att nu
icke pastor skulle få förmånsrätt för afgäld, som utgår från städernas
husfastigheter, är här ett tillägg gjordt till lagen, så att förmånsrätt
endast skall utgå för sådan fastighet, »hvaraf eljest skolat utgå tionde.»
Detta är tillagd! just för att utmärka, att förmånsrätten icke utgår för
andra fastigheter från städerna än jordbruksfastighet.

På grund häraf får jag således, herr talman, anhålla om bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma, och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Yotering
begärdes likväl och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 32, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren afslagit nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 98 ja mot 91 nej; varande sålunda utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 3.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 38, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad tid för
saköreslängds aflemnande i vissa fall.

§ 4.

Ang. förbud Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande, n:o 34, i anmot
införsel ledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag angående straff

af skjutvapen lfa 0)0fljg införsel af skjutvapen eller ammunition i vissa delar af

eller ammuni- . , 0

tion i vissa -Ä-tn&a.

^Afrika. Kong! Maj:t hade den 13 sistlidne mars till Riksdagen aflåtit en

så lydande proposition, n:o 46:

»Med öfverlemnande af statsrådets och högsta domstolens i ären -

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 48.

det förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härigenom, jemlikt 87 § regerings
formen, föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag-,

angående straff för oloflig införsel af skjutvapen eller ammunition
i vissa delar af Afrika.

Sedan Kongl. Maj:t med åtskilliga främmande magter afslutat en
konvention, i syfte att medelst gemensamma åtgärder sätta en gräns
för handeln med afrikanska slafvar och bereda skydd för den infödda
befolkningen i Afrika, så varder, i anledning deraf, förordnadt som
följer:

»Hvar som i den del af Afrika, hvilken ligger mellan 20° nordlig
och 22° sydlig bredd, deri innefattade de på närmare afstånd från
kusten än ett hundra sjömil belägna öar, införer skjutvapen eller ammunition,
utan att iakttaga de föreskrifter, hvilka för sådan införsel må
vara i vederbörlig ordning meddelade, straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor eller med fängelse från och med
en månad till och med två år. Saknas hos den, som blifvit fäld till
böter, tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas efter
allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den dag, Konungen bestämmer».

Utskottet hemstälde, att denna proposition måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr friherre Nordenskiöld: Ingen kan vara lifligare än jag

intresserad för de sträfvanden till slafhandelns utrotande, som sedan
Wadströms och "Wilberforces tider intagit ett så framstående rum på
filantropiens program, och för hvilka sedan sjuttio år tillbaka Europas
nationer gjort så storartade uppoffringar. Men när man studerar Afrikas
— man kunde så kalla det — politiska historia, d. v. s. Afrikas delning,
kolonisering och eröfring af de europeiska stormagterna under
de senare åren, kan man icke undgå att komma på den tanken, att
afskaffandet af slafhandeln numera blott är en förevändning för det
verkliga målet: eröfrande af de svartes verldsdel för europeisk räkning.
Jag vill ej yttra mig derom, om dylika eröfringar äro berättigade eller
ej. Dylikt har försiggått många gånger förut i civilisationens namn
och kanske ock i dess intresse. Men nu i slutet på det nittonde århundradet
har — om tidningarne talat sanning — eröfringen åtföljts af
så ohyggliga våldsbragder, mord, mordbrand och plundring, att man
kan börja betvifla värdet af den civilisation, européen så högt beprisar.
Jag vill för min del tro och hoppas, att de skildringar, som vi sålunda
läst, icke äro sanna, utan till ytterlighet öfverdrifna; men gerna skulle

- Ang. förbud
mot införsel
af skjutvapen
eller ammunition
i vissa
delar af
Afrika.
(Forts.)

X:o 48.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. förbud jag se, att denna min tro och detta mitt hopp blefve visshet, innan
mot införsel jag me(} min rgst bidrager dertill, att vi förbjuda att lemna vapen åt
eller ammuni-*0^ som i sitt eget land kämpa för sitt oberoende, det må nu vara
tion i vissa mot arabiska slafhandlare eller hvita inkräktare. Bra ogerna skulle
delar af jag se, att svenska nationen genom att instämma i det förslag, som nu
Afrika, föreligger, skulle gifva så att säga sitt godkännande till det, som

(Forts.) gages på senare tider hafva försiggått i Afrika. Jag kan derför icke

tillstyrka bifall till den kongl. proposition, som nu föreligger.

Artikel V i den konvention, på grund af hvilken det nu föreligligande
förslaget är förelagdt kamrarne, lyder i början så:

»De kontraherande magterna förbinda sig, der ej derför redan blifvit
sörjdt genom lagar, som öfverensstämma med andan i denna artikel,
att inom loppet af högst ett år från denna hufvudakts undertecknande
utfärda eller för vederbörande lagstiftande församling föreslå en lag,
hvarigenom, å ena sidan, de i deras strafflagar befintliga bestämmelser
rörande grof misshandel» etc.

Och derefter bestämmes i YIII:e och IX:e artiklarne, att
man icke får införa skjutvapen inom vissa områden i Afrika.
Sveriges regering har sålunda förbundit sig att inom loppet af
högst ett år från den dag, då konventionen undertecknades, eller
den 2 juli 1890, inför representationen framlägga det förslag, som nu
föreligger. Detta har Sveriges regering genom aflemnande af den nu
behandlade kongl. propositionen gjort. På oss ankommer det att antaga
detsamma eller ej. Det förefaller mig, som om det vore skäl att,
innan vi definitvt antaga denna lag, först invänta vederläggning af de
ohyggliga historier, som berättats från eröfringstågen i Afrika, märk väl
icke allenast om arabiska slafhandlare utan äfven om de europeiska
slafbefriarne. Jag får derför föreslå, att Andra Kammaren för närvarande
icke ville lemna bifall till Kongl. Maj:ts nu föredragna af utskottet
tillstyrkta nådiga proposition.

Herr Lilienberg: Jag åter anhåller om bifall till utskottets

förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Jag

ber att få upplysa derom, att det vid konferensen i Bryssel ansågs
nödigt att i de respektive länderna stiftades åtskilliga andra lagar, än
den, som nu till Riksdagen framlagts, för att förhindra slafhandeln, och
att de i konferensen deltagande magterna förbundit sig att till ländernas
representationer skulle göras förslag om införande af dessa lagar, i den
mån sådana lagar icke redan funnos.

Jag skall också be att få erinra derom, att vi hafva åtskilliga
sådana lagbestämmelser i vår strafflag, och jag skall ur denna lag nu
uppläsa fem olika paragrafer, hvilka handla om slafhandel.

15 kapitlets 1 § lyder: »Pörsätter man uppsåtligen någon i slafveri,
eller drifver handel med neger eller annan, för att honom i sådant
tillstånd försätta eller qvarhålla, eller tager man veterligen ombord,
anhåller eller inspärrar någon å fartyg för att honom såsom slaf bort -

Lördagen den 2 Maj, e. m. 23 N:o 43.

föra; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år; och vare fartyg, Ang. förbud
som till sådant ändamål begagnades, tillika med den laddning, som det
då innehade, till kronan förbrutet.» eller ammuni §

2: »Har någon antagit tjenst å fartyg, med vetskap att det till tion i vissa
slafhandel eller slafvars bortförande bestämdt var, och varder fartyget delar af
till sådant ändamål begagnadt, medan han derå i tjenst är; straffes, Afrika.
såsom medhjelpare, efter 3 kap. 4 §, ändå att han med slafvarne eller (Forts.)
deras behandling sig ej befattat.»

§ 3: »Utrustar, upplåter eller befraktar man fartyg till slafhandel
eller slafvars bortförande; varde, der fartyget ej till sådant ändamål
begagnas, dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år».

§ 4: »Penningar eller deras värde, som någon till slafhandel eller
befraktning af fartyg till slafvars förande, eller till utrustning af fartyg,
som i 3 § sägs, användt eller sig betingat, vare till kronan förbrutne.»

14 kap. innehåller jemväl allmänna bestämmelser, som ega
tillämpning på brott, som begås af svenskar mot slafvar.

Bland de bestämmelser, som konferensen önskade få införda i de
särskilda länderna, saknades en i vår lag, nemligen om förbud mot
införande af gevär till vissa delar af Afrika, och ett stadgande om straff
härför. Meningen är nu med den här framlagda propositionen att i
detta afseende komplettera vår lagstiftning.

Friherre Nordenskiöld tycktes ogilla de beslut, som fattats vid
konferensen. Jag vet icke, om han har skäl dertill eller icke — jag
är verkligen icke i tillfälle att bedöma det — men jag vet, att de der
fattade besluten hafva ett vackert och ädelt ändamål. Jag tror derför,
att svenska Eiksdagen icke skulle ådagalägga några synnerligen stora
sympatier för slafhandelns afskaffande genom att följa friherre Nordenskiölds
råd att afslå den proposition, som nu föreligger till pröfning.

Herr Hedin: De lagparagrafer, som herr statsrådet och chefen för

justitiedepartementet nyss citerade beträffande ansvar för delaktighet i
slafhandel, hade, som herr talmannen behagade finna, icke alls att göra
med föreliggande fråga. För min del finner jag dessa straff bestämmelser
icke alls för stränga för ett brott, som näppeligen kan karakteriseras
med allt för starka ord. Men det är icke ett sådant brott, som afses
i den nu föreliggande lagen. I afseende å dess straffbestämmelser skall
jag be att få framställa en vördsam anhållan till herr statsrådet om en
upplysning. Jag skulle icke göra det, om det blott vore för att få
min individuella okunnighet afhjelpt; men jag har genom förfrågningar
till höger och venster förvissat mig om, att det nog finnes flere, som i
den saken icke äro mera kunniga än jag. Herr talmannen behagade
finna, att den föreslagna lagen innehåller en strafflatitud från 5 kronors
böter ända till 2 års fängelse för det brott, som kallas att införa skjutvapen
eller ammunition inom en viss zon af Afrika. Det är nu här
fråga om att i svensk rätt konstruera ett nytt, för oss hittills okändt
brott; — och derom är i och för sig ingenting att säga, ty sådant för
den fortgående rätts- och intresseutvecklingen med sig. Jag förmodar,

N:o 43. 24 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. förbud att, Bär man i svensk rätt vill för första gången stadga en straffbestämaf°\skidmwnme*se
hya<i jag kan kalla ett för var rätt nytt brott, man väl har
eller ammuni- sökt att afpassa densamma så, att den kommit åtminstone i ett slags
tion i vissa yttre harmoni med de öfriga straffmåtten i lagen. Jag förmodar, att
delar af man haft den afsigten; huruvida man lyckats deri, förstår jag naturligtAfrtka.
vjs icke att bedöma. Om man emellertid gjort så, är jag för min del
(Forts.) icke säker på, att man förfarit rätt. Det brott, som nu för första gången
blir föremål för stadgande i vår strafflag, är, skulle man kunna säga
— jag medgifver, att uttrycket är något oegentligt, men jag finner
för ögonblicket icke något annat — ett »internationell» brott, hittills
lika främmande för vårt åskådningssätt som för vår lag. Då frågas:
År det icke rigtigt att afpassa straffen för detta brott icke i enlighet
med hvad ett slags yttre harmoni med förutvarande straffbestämmelser
i vår strafflag fordrar, utan i enlighet med hvad de öfriga fördragslutande
magterna kunna finna lämpligt att införa i sina strafflagar.
Jag vet icke, huru dermed förhåller sig, och skulle derför stanna i den
största förbindelse till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
derest han täcktes upplysa, huruvida här föreslagna straffbestämmelser
äro ungefär enahanda med dem, som införts eller äro föreslagna
att införas i de andra kontraherande magternas lagar för att drabba
samma brott.

Jag kan för öfrigt icke neka, att jag temligen mycket lutar åt den
åsigt, som uttalats af min ärade vän och granne till venster. Det är
så, att Brysselkonferensens beslut visserligen kläder sig i humanitära
former och färger; och det är alldeles otvifvelaktigt, att de första upphofsmännen
dertill voro drifna af humanitära känslor. Det var ett
engelskt sällskap, hvilket länge verkat mot slafhandeln, som vände sig
med en petition till Englands nuvarande premierminister, lord Salisbury,
hvilken i sin ordning vände sig till konungen af Belgien med anhållan,
att han ville taga initiativet till konferensen, hvartill han förklarade
sig beredvillig. Sedermera inträffade något uppskof i följd af de obehagliga
förvecklingar, hvarför tyskarne voro utsatta i Afrika. Konferensen
kom emellertid till stånd. Efter mycket mödosamma förhandlingar
kom den till det resultat, hvilket meddelas i det aktstycke, som
finnes infördt — i en icke öfvermåttan väl lyckad eller smakfull öfversättning
— såsom bilaga till den kongl. propositionen. Nåväl, det
vore orättvist att förneka, att detta verk är delvis i allt fall — jag vill
hoppas, till stor del •—- ett verk af menniskokärlekens och medlidandets
ingifvelser. Men det skulle vara rent af puerilt att dölja för sig, att
uti detsamma ingått från ett eller annat håll äfven andra syften. Jag
vill icke mycket tala derom, då jag icke tänker besvära kammaren
länge, och då det är så få, som följa dessa förhållanden med uppmärksamhet.
Man kan förmodligen tala med hvilken mogen menniska som
helst i vårt land om Stanleys röfvarehistorier; för dem är allmänheten
entusiasmerad. Men sök efter någon, med hvilken ni kan tala om
hvad min ärade granne icke origtigt kallade »Afrikas nyaste politiska
historia» — huru många hafva väl följt med densamma? Huru många

Lördagen den 2 Maj, e. m.

X:o 43.

hafva följt denna rasande rivalitetskamp mellan olika magter att sins Ang. förbud
emellan dela detta land — jag vore färdig att säga: dela detta köttstycke rrwt införsel

— med en lidelse, en egennytta, en hänsynslöshet, som visserligen ieUerammuni mångt

och mycket erinrar om de motiv, som i förra århundradet och tion i vissa
längre tillbaka föranledde de stora handels- och kolonialkrigen. Om delar af
nu ock dessa dåliga tendenser hufvudsakligen representeras af enskilda Afrika.

personer eller bolag — det kan vara nordtyska köpmän, men det kan (Forts.)

ock vara personer, som bära den engelska aristokratiens främsta namn

— så är dock icke mindre visst och ännu mera beklagligt, att dessa
sträfvanden, dessa egennvttiga intressen tagas under de respektive stormagternas
regeringars hägn, hvilka — mer eller mindre mot sin vilja

— göra sig solidariska med dem i deras handlingar. Det är derför
icke för mycket sagdt, om man påstår, att i denna Brysselkonferens’
arbete hafva medverkat äfven andra tendenser än menniskokärlekens
och humanitetens.

Hu finnas uti denna konvention bestämmelser, som äro synnerligen
anmärkningsvärda. Som bekant, kom man efter lång strid •— ehuru
detta icke synes af den kongl. propositionen — derhän att bestämma
en begränsad »reciprok visitationsrätt», som finnes omtalad uti Art. X 1.11
och följande — efter ett ganska långvarigt motstånd från Frankrikes
sida, som — jag vågar säga: till sitt gagn och andras gagn — upprätthållit
sin traditionella princip emot det hafbeherskande England, detta
England, som sprider sina flottor öfver alla haf, som har en sjöstyrka
större än alla andra sjöfarande nationer tillsammans och som i ordets
fullständigaste mening velat göra till regel: »Eule Britannia», velat
tillegna sig med godo eller ondo en sjöpolis, under hvilken alla andra
magter skulle böja sig. Det väsentligaste momentet i detta arbete,
som så ofta framträdt förklädt under humanitetens och menniskokärlekens
namn, i fråga om slafhandelns undertryckande, har varit den
Ömsesidiga visitationen, hvilken Frankrike ännu under det sista årtiondet
energiskt bekämpat genom män sådana som Goblet och Gambetta.

Emellertid har man, genom eftergifter från Frankrikes sida, kommit till
en konvention, hvari medgifves hvad jag nyss kallade »en begränsad
visitationsrätt», såsom synes af de nyss nämnda artiklarna. Förslaget
ar en kompromiss, hvartill första tanken utgick från, om jag ej missminner
mig, den andre delegeraden för Ryssland, den bekante folkrättsläraren
v. Mårtens. Denna rätt är icke farlig för de magter, som
representeras på, om icke alla, åtminstone de flesta haf. Men om det
skulle komma en svensk sjöfart till stånd i någon större utsträckning
på dessa vatten — d. v. s. östafrikanska vatten, ty på den vestafrikanska
sidan eger ingen slafhandel rum till sjös — skulle det kunna
hända, att fördragets bestämmelser om visitation för en sådan liten
magt kunde blifva mycket pinsamma, fastän de hölles i helgd. Det är
ganska säkert, att, om England ej tvekat att visa sitt öfvermod mot
mägtiga stater, det än mindre spar derpå gent emot de små och svaga.

Har man derför någon respit för att närmare fundera på detta och se
huru traktaten kan komma i tillämpningen att taga sig ut, innan vi

>'':o 48.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. förbud för vår del sätta vårt sigill under den, skulle jag gerna önska, i likhet
™ot införsel mecj mjn ärade vän och granne, att vi finge den betänketiden.
ellerammuni- ^en jaS återkommer till det jag började med: Jag skulle vara

tion i vissa särdeles tacksam, om herr statsrådet täcktes upplysa om, huruvida
delar af straffbestämmelserna i nu föreliggande lagförslag, — h vilka under vissa
Afrika. omständigheter kunna blifva mycket stränga, helst icke alltid den
(korts.) undersökning, af hvilken tillämpningen skall bero, torde komma att
ligga i opartiska händer, — huruvida dessa äro, jag säger icke alldeles,
men ungefärligen analoga med de straffbestämmelser, som finnas i
eller äro föreslagna att införas i de öfriga kontraherande magternas
strafflagar.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Det

var en för mig svår fråga att besvara, som framstäldes af den siste
ärade talaren. — Jag vill erinra, att konferensens beslut innehåller, att
de olika magterna förbundit sig att inom viss tid hos de kontraherande
magternas representationer framställa de erforderliga lagförslagen, och,
om jag icke missminner mig, utgår denna tid i maj eller juni månad
detta år. Det var således nödigt för svenska regeringen att framlägga
proposition i ämnet vid denna riksdags början. — Jag skall vidare be
att få påminna, att det förbud mot införsel af vapen till Afrika, som
konferensen vill få stadgadt, är nytt, och att straff för öfverträdelse af
detta förbud följaktligen icke finnes i de respektive ländernas lagar.
Emellertid har jag försökt få reda på, om man i andra länder ännu
bestämt sig för något visst straff för öfverträdelse af det föreslagna förbudet,
men jag har icke kunnat få besked härom i vidare mån, än att
till representationen i Belgien skall framläggas ett förslag till lag i ämnet.
Inom utrikesdepartementet har jag icke kunnat få upplysningar
om innehållet af lagen. Hvad som kan vara gjordt i ämnet uti de öfriga
kontraherande länderna, vet jag icke heller. Men att man i Norge
tänkt till stortinget framlägga en proposition med ungefär enahanda innehåll,
som det svenska förslaget har, det är mig sagdt af trovärdig
person.

Herr friherre Nordenskiöld: Hade det här varit fråga om att

utfärda förbud mot försäljning af vapen till de afrikanska slafjägarne,
så skulle jag med nöje med min röst bidragit till förslaget, men derom
är det nu icke frågan, utan om att i allmänhet förbjuda försäljning
af vapen till det område af Afrika, som ligger mellan 20° nordlig och
22° sydlig bredd. Det går således tvärs öfver denna verldsdel med eu
bredd från norr till söder af 420 svenska eller tvåtusen femhundra tjugu
engelska mil. Jag antager, att den största delen deraf aldrig besökts
af någon arabisk slafjägare. Det är således meningen att förbjuda införande
af vapen till dervarande försvarslösa befolkning och lemna densamma,
då den försvarar eget hem och egen härd samt sina usla byar
mot mord och plundring, försvarslös. Att antaga en dylik lag förefaller
mig högst betänkligt. Bra illa vore det, om Wadströms fädernes -

Lördagen den 2 Maj, e. m.

>T:o 43.

land — han var den förste eller en af de förste, som ifrade för neger- Ang. förbud
slafveriets afskaffande — skulle gå i spetsen för en så orättfärdig sak. mot införsel
Den omständighet, att inga andra nationer ännu antagit detta förslå^ eller ammunigör,
att jag högeligen betviflar, att det någonsin blifver antaget. Efter tion i rissel
hvad som yttrats i engelska parlamentet efter Stanley’s återkomst, är delar af
det högst sannolikt, att der åtminstone blir en ytterst våldsam opinion Afrika.

mot förslaget, och efter hvad som på senare tider skrifvits i Amerika (Forts.)

om bedrifterna i Afrika, tager jag äfven för gifvet, att den amerikanska
kongressen kommer att belänka sig, innan den vill antaga denna
konvention, innan den vill gifva sitt godkännande till det, som den allmänna
opinionen derstädes så skarpt fördömt. Då sålunda vår regering

uppfylt sin förbindelse att framlägga förslaget inför kamrarne, innan
den bestämda tiden utgått — den bestämda tiden var ett år efter 1890

den 2 juli — således innan den 2 juli detta år, så kan ju ingenting

hindra oss ifrån att för närvarande afstå det framlagda förslaget och se
tiden an med afseende å dess antagande, till dess det visar sig, om
verkligen de inkast, som blifvit gjorda deremot, äro berättigade eller ej,
om de hårresande berättelser, som vi fått höra från Afrika, äro sanna
eller icke, om några andra länders representativa församlingar antagit
denna del af Bryssel-konferensens förslag eller ej.

På grund häraf får jag fortfarande yrka, att Andra Kammaren
måtte för närvarande afslå den nu föreliggande kongl. propositionen.

Herr Bexell: Jag afstår från ordet och förenar mig i herr Hedins
yttrande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, beslöt kammaren
att för närvarande icke godkänna ifrågavarande kong!, proposition.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 35, i an -Ang. ändring
ledning af Kong]. Maj:ts proposition med förslag till lag angående * vissa delar
ändrad lydelse af 3, 14, 101, 105, 110, 129 och 136 §§ i stadgan om stäggan.
skiftesverket i riket den 9 november 1866.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande proposition
måtte af Biksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan i hvad den afsåg godkännande
af 3 § 4 mom. hade reservation anmälts af herrar Liss O. Larsson,

Folke Andersson och Näslund.

Berörda moment var enligt Kongl. Maj:ts förslag af följ ande lydelse:

Mark, som vid skifte blifvit undantagen för deiegarnes allmänna
behof, må, utan hinder af bestämmelserna i 2 mom., skiftas, der någon
delegare det begär och det finnes kunna ske utan de cfriges förfång.

X:<> 48. 28 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. ändring Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

i vissa delar
af skiftes stadgan.

Herr Näslund, som anförde: Då jag anfört reservation mot in (Forts.

) förandet af bestämmelserna i 3 paragrafens 4 moment, som är nytt,
skall jag be att få med några ord angifva anledningen dertill.

Man vet, att vid laga skifte skall afgöras, hvilken mark, som skall
för skifteslagets gemensamma behof aftagas, innan frågan om delningsgrunden
och skiftesläggningen företages.

Uppstå tvister skiftesdelegarno emellan om denna mark, skall afgörande!;
ske genom förrättningsmännens utlåtande. Om icke samtlige
delegarne dermed åtnöjas, skall frågan dragas under egodelningsrättens
pröfning, och skulle någon af delegarne icke heller nöja sig med egodelningsrättens
utslag, kan han deröfver anföra besvär hos Kongl. Maj:t.
Det tyckes af detta, som om lagstiftaren fäst synnerligt afseende just
vid denna fråga.

Jag medgifver, att det kan inträffa fall, då en vid laga skifte afsatt
mark skulle utan olägenhet en längre eller kortare tid efter skiftet
kunna delas mellan delegarne. Men jag är öfvertygad, att, om Riksdagen
bifölle detta moment, det i de flesta fall skulle gifva anledning
till många, långa och kostsamma rättegångar.

Det heter visserligen »och det finnes kunna ske utan de öfriges
■ förfång». Ja, mine herrar, när kan ett skifte ske utan att en eller annan
blir lidande? Att någon så blir, är regel och motsatsen undantag.

Då jag emellertid icke har utsigt att vinna bifall för ett rent anslag,
så skall jag be att få framställa yrkande om tillägg till momentet,
hvarigenom detta komme att lyda: »mark, som vid skifte blifvit undantagen
för delegarnes allmänna behof, må utan hinder af bestämmelserna
i 2 mom. skiftas, då egarne till minst hälften af skifteslagets skattetal
det begärt och det finnes kunna ske utan de öfriges förfång».

Vidare yttrade:

Herr Johansson i Löfåsen: Vid de skiften, som under de senare
åren verkstälts, tror jag icke, att så stora marker afsatts för delegarnes
allmänna behof, att någon kommer och framställer begäran om deras
skiftande. Men jag har såsom skiftesgodeman varit med om sådana fall.

Jag minnes, huru för mycket lång tid tillbaka vid verkställande
af ett skifte det afsattes en så stor samfällighet, att arealen utgjorde
omkring 50 tunnland. Delegarne fordrade sedermera delning deraf, men
på grund af att icke alla ville vara med derom, kunde det icke gå för
sig. Det var en eller två delegare, som fått sin lott i närheten af samfälligheten,
och de ansågo sig kunna hafva nytta deraf, och derför nekade
dessa. Säkert är, att det skulle varit till allas nytta, om delning
skett och en hvar fått sitt stycke, ty det hade blifvit så stort, att hvar
och en kunnat få sin beteshage.

Jag anser derför den ändring, som nu är föreslagen, af behofvet

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 43.

påkallad och yrkar bifall till momentet, sådant det är af utskottet affattadt.

Herr Lilienberg: Herr talman! Jag vill först erinra om, att den
kong], propositionen tillkommit på grund af en Riksdagens skrifvelse,
deri Riksdagen begärt ett sådant lagstadgande, som nu är framlagdt af
Kongl. Maj:t.

Den förste talaren har medgifvit, att förhållanden kunna inträffa,
som göra det önskvärdt att kunna dela samfällighet af ifrågavarande
slag, och detta är alldeles rigtigt. Hvad som vanligen undantages, är
mark för grus- och lertag och dylikt, och då händer det stundom, att
gruset eller leran tager slut, och sedan stå delegarne med sin mark, men
kunna icke få den skiftad. Jag har till och med hört talas om en dylik
samfällighet i Bohuslän, der någon tänkte anlägga ett industrielt
verk, men detta kunde icke ske, emedan den störste delegaren i skifteslaget
satte sig deremot. Nu har den förste talaren yrkat den ändring
af utskottets förslag, att delning af samfäld mark skulle få ega rum, om
minst hälften af delegarne begär det och det kunde ske utan de öfriges
förfång. Jag tror icke, att man behöfver omgärda skiften af sådan
samfäld mark med så många försigtighetsmått. På flera ställen i skiftesstadgan
förekomma fall, der det icke erfordras annat, än att en af
delegarne begär delning och att det kan ske utan de öfriges förfång.
Så heter det t. ex. i § 4: »Till delegare i sainfäldt fiske eller annan
oskiftad lägenhet det fiske eller denj lägenhet skifta; hafve ock der
vitsord till, der skifte utan öfrige delegares förfång ske kan». Och på
samma sätt heter det på flera andra ställen.

Jag ber att få erinra om att, innan delning af sådan samfäld mark
kan ega rum, skola, om icke alla delegarne äro ense, landtmätare och
gode män afgifva utlåtande, hvilket sedan får öfverklagas hos egodelningsrätten.
För öfrigt får jag säga, att jag icke rigtigt vet, hvad motionärens
yrkande innebär. Han föreslår «hälften af delegarne», men är
det efter hufvudtaiet eller efter någon annan grund, som denna hälft
skal! beräknas?

Jag tycker, att det skulle se illa ut, om Riksdagen nu afsloge en
kongl. proposition, som står i full öfverensstämmelse med hvad Riksdagen
förut i skrifvelse begärt, och derför yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Ang. ändrrn,
i pissa dela
af skiftesstadgan.

(Forts.)

Herr Folke Andersson: Jag har antecknat mig såsom reservant
i denna fråga, och derför skall jag be att deri få yttra några ord. Jag
vill icke vara med om att rifva upp ett faststäldt laga skifte utan några
nödvändiga skäl dertill, ty det kan väcka oro och bekymmer hos dem,
som hafva erhållit skifte och tro, att de nu sitta säkra. Det skifte, som
nu är ifrågasatt, berör visserligen endast en samfällighet, men är dock
kanske första steget till omdelning af det andra. Jag medgifver visserligen,
att det på några ställen kan finnas, såsom vi ju hört, stora samfäliigheter,
som verkligen behöfde delas, men för dessa anser jag herr

>T:o 43. 30

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. ändring Näslunds förslag vara mycket lämpligt och bra, ty är det till nytta för
1 VfSsiiftefar skifteslaget att skifte derå kommer till stånd, är det ganska säkert, att
stadgan'' hälften delegarne förenar sig om skiftet, och den enskilde skulle då
(.Forte) ick6 ega rätt att hindra skiftet. I den trakt, der jag är bosatt, har
man undantagit mark på ett ställe till grustag, på ett annat till vattenplats
och på ett tredje till vedtag. Det är små platser, som kunna
ligga midt inne i en annans ega. Antag nu, att skifte derå blir, då
komma dessa ställen att delas mellan så många, att hvarje delegare
kanske får. ett kappland. Det synes icke kunna lända egaren af angränsande
eller kringliggande mark till förfång. Men antag, att de nye
egarne bygga der och uppföra 5 eller 6 backstugor. Blir det icke då
en inskränkning och olägenhet för denne delegare, som icke kunde
beräknas, då första skiftet skedde? Jag tror, att saken har många sidor,
men jag skall ändock vara med om detta moments antagande, om det
erhåller den lydelse, herr Näslund föreslagit.

Lagutskottets vice ordförande sade, att denna proposition framkommit
på grund af en Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t, men jag
skall be att få upplysa, att jag äfven förut såsom ledamot af lagutskottet
reserverat mig mot det beslut, till följd hvaraf skrifvelsen kom till
stånd. Således har jag icke ändrat åsigt i frågan. Jag tror, att båda
parterna skulle blifva tillfredsstälda, om man antoge herr Näslunds förslag,
att, när hälften af skiftesdelegarne begärt skifte å samfällighet,
skulle sådant skifte erhållas.

Jag yrkar bifall till herr Näslunds förslag.

Herr Larsson i Diicksäter: Herr talman! Då jag i lagutskottet

haft samma åsigt som herr Näslund förfäktat, skall jag instämma med
honom.

Herr Bexell yrkade afslag.

Herr Sven Nilsson: I ett sådant fall, som herr Bexell omnämnde,
eller att vid laga skifte någon fått rätt att begagna samfälligheten, kan
ju ett dylikt aftal icke brytas, utan lärer väl ega bestånd, så länge enligt
författningen samfälligheten qvarstår. Helt annat blir väl förhållandet
efter ett laga skifte af en sådan jord.

Jag anser, att detta förslag är godt och vill derför vara med om
det. Jag har reda på en sådan liten allmänningsplats på några kappland,
som ej eger något egentligt värde, i min hemort, och som var
afsatt till plats för brytstuga, men någon sådan stuga har icke der
under de senare åren behöfts, icke som jag kan minnas under hela
min tid. Nästan alla delegarne i allmänningen ville skänka denna lilla
jordbit till kommunen för att derpå uppföra ett hem för fattiga, men
den person, som egde skiftet, på hvilket det lilla jordlandet låg, protesterade
häremot, så att de öfriga delegarne icke kunde genomdrifva sin
önskan att öfverlemna jordbiten till kommunen. Sådant kan efter detta
förslag ej motverkas, om enighet hos delegarne fins.

N:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Jag anser derför, att många skäl tala för
proposition, till hvilken jag yrkar bifall.

Häruti instämde herr Bruse.

bifall till Kongl.

Maj:ts Ang- ändring
i vissa delar
af skiftesstadgan.

(Torts.)

Herr B ex el 1 yrkade ytterligare afslag.

Härmed var öfverläggningen slutad I enlighet med de yrkanden
som derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels på godkännande af den ifrågavarande
kongl. propositionen med den af herr Näslund föreslagna ändring och
dels slutligen på afslag. Herr talmannen fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen; men som votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits bifall till herr
Näslunds ändringsförslag, följande omröstningsproposition uppsatt, justerad
och anslagen:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit Kongl. Maj:ts proposition med
den ändring, som af herr Näslund under diskussionen föreslagits.

Yoteringen utföll med 85 ja mot 59 nej, i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 6.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 36, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af 3
och 22 §§ af förordningen om patent.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 10, i anledning af väckta
motioner, åsyftande förändrade bestämmelser i fråga om vilkoren för
valrätt till Andra Kammaren;

statsutskottets utlåtanden och memorial

d:o 5 a) angående två anslag under riksstatens fjerde hufvudtitel;

Y:o 48.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

n:o 8 a) angående en till regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitei hörande fråga;

n:o 55, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Meliansel till
Örnsköldsvik;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse i fråga
om dess inqvarteringsskyldighet, äfvensom rörande anslag till ett nytt
kasernetablissement derstädes m. m.;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godtgörelse
till fanjunkaren vid kongl. Yestgöta-Dals regemente Oscar
Theodor Bäfverfeldt och hans maka Maria Fernanda Benedicta Bäfverfeldt,
född Nielsen, för den förlust de genom förre svenske och norske
generalkonsuln i Geneve A. M. von Schsecks tillskyndande lidit;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid
Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för
sinnessjuke;

n:o 59, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående en
i statsutskottets memorial n:o 52 föreslagen voteringsproposition;

n:o 60, i anledning af Kongl. Majtts proposition angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens län samt väckt
motion om anslag till befrämjande af odlingsföretag i de norrländska
lappmarkerna; och

n:o 61, i anledning af Kongl. Majds proposition angående särskild
föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas, samt väckt
motion om afsöndring af jord från kronans domäner för upplåtande till
tomtplatser m. m. åt enskilda personer;

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 16, i anledning af dels Kongl, Majds nådiga proposition i
fråga om ändringar i kong!, kungörelsen den 11 maj 1883 angående
vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran, dels ock en i
ämnet af herr E. Hammarlund väckt motion; och

n:o 17, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2:dra
och 20:de punkterna af bevillningsutskottets betänkande n:o 10, angående
ännu oafgjorda delar af tullbevillningen; samt

ft:o 43.

Lördagen den 2 Maj, e. ttl.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna
jordbruk.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 9,3 2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarms Prof. 1891. N:o 43.