RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o4l.

Torsdagen den 30 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes föredragningen af det i särskilda utskottets utlåtande Ang. förslag
n:o 1 framlagda förslag till sjölag. till sjölag

m. m.

§§ 2 och 3. (Fort3-)

Godkändes.

I fråga om §4 anförde:

Herr Lundberg: Utskottet bär tillstyrkt, att från ifrågavarande
4 §, sådan denna lyder i Kongl. Maj:ts förslag, skulle uteslutas sista
delen, som, för den händelse att flere delegare i ett fartyg finnas, innefattar
stadgande om hemort för detsamma. Ett sådant ändringsförslag,
mot hvad högsta domstolen yttrat i detta afseende, betviflar jag vara
ngtigt, i synnerhet som 323 § innehåller den bestämmelse, att »äro
flere redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom rederiets
hemvist».. Utskottets motivering, hvaruti åberopats 10 §, kan tyckas
stå i strid med hvad uti motiven till komitéförslaget anförts i afseende
å den nuvarande 323 § i Kongl. Maj:ts förslag. Denna paragraf
lärer icke kunna anses innefatta detsamma som 10 §. Något förtydligande
torde nog härutinnan erfordrats. Jag tror icke heller, att
utskottets yttrande i motiveringen, att ett antagande af utskottets
ändringsförslag skulle endast utvidga befälhafvarens handlingsfrihet, är
ngtagt, enär väl för ett fartyg, äfven om någon anmälan icke skett
om dess hemort, en sådan ändå alltid måste komma att finnas. Om
emellertid herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet godkänner
ändringsförslaget, anser jag mig icke hafva något yrkande att framställa.

Vidare anfördes icke. Paragrafen godkändes.

Andra Kammarens Prot. 1891. 1Y-.o 41.

N:0 41. 2

Torsdagen den 30 April, e. m.

Ang. förslag
till sjölag
m. m.

§§ 5 och 6 jemte rubriken till l:a kapitlet.
Godkändes.

(Forts.)

§§ 7—23 äfvensom rubriken till 2:a kapitlet.

Godkändes.

§§ 24-58.

Godkändes.

För §59 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Befålhafvaren skall vid fullgörandet af de skyldigheter, honom
med afseende å fartyg och last åligga, iakttaga den omsorg, som tillhör
en god sjöman. All skada och förlust, som genom hans fel eller försummelse
tillskyndas redare eller laslegare, vare han pligtig att ersätta ;
har han i ty fall handlat efter redarens föreskrift, ege han icke mot
lastegaren åberopa sådan föreskrift till sitt fredande från ansvarighet.
Har åtgärd vidtagits på grund af beslut, som i skeppsråd fattats, vare
befälhafvaren ensam ansvarig för åtgärden.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Melin: Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte låta
denna paragraf blifva återremitterad till utskottet i syfte att den omredigeras
så, att den blir öfverensstämmande med norska sjölagen. I
denna heter det nemligen att: »ej kan befälhafvaren eller andra vederbörande
dragas till ansvar för ett sådant beslut, när de hafva handlat
efter bästa öfvertygelse och icke gjort sig skyldige till grof försum -

Herr friherre Nordenskiöld: Jag kan icke tro, att det tjena!-till något att nu återremittera denna paragraf, då Första Kammaren
redan i detta afseende fattat sitt beslut, utan vi få väl nu antingen
antaga eller förkasta paragrafen eller ock antaga någon annan formulering
af densamma.

Jag yrkar bifall till paragrafen, sådan den för närvarande lyder i
utskottets förslag.

Herr Melin: Jag och de personer, som beträffande denna lag
hafva samma åsigter som jag, hafva afstått från att framställa yrkanden
vid en mängd paragrafer i förslaget, der vi fortfarande hafva den åsigt,
att en rättelse bör ske. Jag kan derför icke tänka, att kammaren nu
kan neka att återremittera denna enda paragraf. Denna omredigering

ruelse».

Torsdagen den 30 April, e, m.

3 N:o 41.

af paragrafen i öfverensstämmelse med mitt förslag borde icke vara Ang. förslag
svår att. verkställa, och det kan väl hända, att Första Kammaren ingår lM sJ°la9
på ändringsförslaget. m- m Herr

talman! Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss. (Forts.)

Herr Peterson i Hasselstad: Jag vet verkligen icke, hvad en
återremiss här skulle tjena till, när Första Kammaren redan fattat sitt
beslut i detta .afseende. Skulle paragrafen nu återremitteras af Andra
Kammaren, blir följden endast den, att utskottet sänder paragrafen åter
till den kammare, som återremitterat densamma, med uppmaning, att
kammaren måtte fatta sitt beslut, Fn återremiss i detta fall tjenar
sålunda alldeles ingenting till.

Jag yrkar bifall till paragrafen, sådan den af utskottet föreslagits.

Herr Ljungman: Då en återremiss här synbarligen icke tjenar
till något, vill jag hemställa, att herr Mehn måtte återtaga sitt yrkande
om återremiss och i stället nu framlägga ett förslag till ändrad lydelse
af paragrafen. Om detta sedan af kammaren antages, är ju en sammanjemkning
.mellan kamrarnes olika beslut möjlig. Återremitteras
paragrafen, blir följden häraf endast den, att kammaren far en uppmaning
från utskottet att fatta sitt beslut.

Herr Melin: Jag skall då tillåta mig att göra det yrkande, att i
slutet på paragrafen göres det tillägg: »dock att befälhafvaren ej må
ställas till ansvar för beslut, när han handlat efter bästa öfvertygelse
och icke gjort sig skyldig till grof försummelse».

Herr friherre Nordenskiöld: Jag skall be att få instämma i
detta herr Melins yrkande.

Herr Lindgren: För min del tycker jag, att någon återremiss
för uppgifva ändamålet icke kan vara af nöden. Jag kan nemligen
icke inse, hvarför här skall tilläggas: »dock att befälhafvaren ej må
ställas till ansvar för beslut, när han handlat efter bästa öfvertygelse
och icke gjort sig skyldig till grof försummelse», ty detta är ju med
den affattning, paragrafen har enligt utskottets förslag, redan deri uttryckt,
och det nu föreslagna tillägget skulle endast förorsaka otydlighet
och tvekan vid tillämpningen.

Jag yrkar för den skull att paragrafen måtte godkännas.

Herr grefve Hamilton: Jag tror visserligen att, om kammaren
beslutar eu återremiss, utskottet icke skulle vara förhindradt att söka
göra en sammanjemkning af kamrarnes olika beslut. Men, såvidt jag
kan fatta, har utskottet genom den ändring, det vidtagit i Kongl.
Maj:ts förslag, just haft till syfte att vinna en sådan ändring, som
herr Melin här förordat. Om man tillägger, hvad han föreslagit, eller

N:0 41. 4

Ang. fm slag
till sjölag
in. m.
(Forts.)

Torsdagen den 30 April, e. m.

säger det, som utskottet i sitt förslag låtit inflyta, nemligen att det
åligger befälhafvare!! att »iakttaga den omsorg, som tillhör en god
sjöman», så är det ju samma sak. Utskottet tyckes således redan
hafva tagit denna fråga i öfvervägande, då det tagit in i sitt förslag
ifrågavarande bestämmelse.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i fråga om den nu föredragna
paragrafen.

Herr Collander: Het synes icke vara stor skilnad mellan utskottets
och herr Melins förslag. Het kan vara lika godt, hvilketdera som
antages. I paragrafens första del talas om, att befälhafvare!! skall
iakttaga all den omsorg, som tillhör en god sjöman. Sedermera säges,
att all den skada och förlust, som genom hans fel eller försummelse
tillskyndas redare eller lastegare, skall han vara pligtig att ersätta.
Het tillägg, som herr Mehn föreslagit, talar om grof vårdslöshet och
skulle således innebära, att det endast vore svårare fel, som för befalhafvaren
kunde medföra ansvar. Jag skall icke motsätta mig detta
hans förslag, men tror dock, att paragrafen mycket väl kan antagas i
sitt närvarande skick.

Herr Mel in: Jag skall återtaga mitt yrkande om återremiss.

Men då jag anser, att det af mig nu framstälda förslaget är bättre och
tydligare än utskottets från Kougl. Maj:ts förslag afvikande formulering,
skall jag vidhålla mitt senast framstälda yrkande.

Herr Ljungman: Mig synes det, som om, när vi bestämt oss
för antagandet af detta omfångsrika lagförslag, vi icke böra motsätta
oss de obetydliga förändringar, som af de i sjöfartsnäringen intresserade
männen påyrkas. Jag hemställer derför om bifall till herr Melins
förslag.

Herr Peterson i Hasselstad: Het af herr Melin framstälda yrkandet
om återremiss kan icke gerna föranleda någon ändring från
utskottets sida, i fall kammaren antager detsamma. Utskottet hade
mycket arbete med denna paragraf. Efter en lång diskussion enades
man om att insätta orden: »Befälhafvaren skall vid fullgörandet af de
skyldigheter, honom med afseende å fartyg och last åligga, iakttaga
den omsorg, som tillhör en god sjöman». Juristerna inom utskottet
voro öfverens om lämpligheten deraf. Herr Melin har yrkat något i
ungefär samma rigtning. Men paragrafen är så tydlig i sitt nuvarande
skick, att någon återremiss icke är behöflig.

Jag yrkar bifall till punkten oförändrad.

Herr Sven Nilsson: Jag kan icke förstå, hvartill eu återremiss
skall tjena, då Första Kammaren redan antagit paragrafen. Skall något
yrkande göras, skall det afse en bestämd ändring. Men fråga är då,

5 N:0 41.

Torsdagen den 30 April, e. m.

om utskottet kan sammanjemka kamrarnes olika beslut. Är förslaget
af den beskaffenhet, att ingen sammanjemkning kan ega rum, så är
det fara värdt, att hela förslaget kan falla derpå. Jag har blott velat
fasta kammarens uppmärksamhet på detta.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag önskar endast tillkännagifva, att jag uppfattat utskottets mening
med dess ändringsförslag så, att utskottet åsyftat just hvad herr Mehn
påyrkat. Skulle man nu tillägga den slutmening, han föreslagit, så
skulle paragrafen utan tvifvel blifva ganska svårtolkad. Samma tanke
blefve i olika ordalag två gånger upprepad, och sådant vore förvillande.

Herr Skyttel Efter herr statsrådet och chefens för kongl.
justitiedepartementet anförande har jag föga att tillägga. Jag begärde
just ordet för att påpeka, att utskottets förslag afser just det som herr
Mehn påyrkat. Jag vågar till och med påstå, att meningen är lika
tydligt, ja tydligare uttryckt i utskottets än i herr Melins förslag. Jag
yrkar bifall till paragrafen oförändrad.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad, och sedan herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som förekommit,
godkändes paragrafen, sådan den af utskottet föreslagits.

§§ 60—69 äfvensom rubriken till 3:e kapitlet.

Godkändes.

§§ 70-86.

Blefvo likaledes godkända.

§87 var så lydande:

Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som dermed skall
företagas, och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd, som för
dess försättande i sjövärdigt skick erfordras, ege besättningen rätt att
erhålla entledigande. Till utrönande af fartygets sjövärdighet åligge
befälhafvaren att, när mer än halfva antalet af besättningen derom gör
framställning, låta besigtiga fartyget i den ordning, 41 § bestämmer;
dock att, der framställningen göres först efter det last intagits, befälhafvaren
icke är pligtig att efterkomma densamma, med mindre styrman
eller maskinist å fartyget deltager i framställningen. Efterkommer
befälhafvaren icke framställningen, ege sjöman rätt att blifva
entledigad samt att erhålla hyra och reseersättning som i 86 § sägs.

Befinnes vid anstäld besigtning, att skälig anledning till klagan

Ang. förslag
till sjölag
m. m.
(Forts.)

N:0 41. 6

Torsdagen den 30 April, e. ra.

Ang. förslag saknats, skola de, som begärt besigtningen, ersätta all derigenom or till

sjölag sa]jaci kostnad och fördust.

ro. ro.

(Torts.) Beträffande denna § anförde:

Herr Pehrsson i Norrsund: Jag skall be att få föreslå, att 87
§, 2 punkten måtte erhålla följande lydelse: »Till utrönande af fartygets
sjövärdighet åligge befälhafvaren att, när framställning göres af
mer än trefjerdedelar af besättningen, låta besigtiga fartyget i den
ordning, 41 § bestämmer; dock att, der framställningen göres först
efter det last intagits, befälhafvaren icke är pligtig att efterkomma
densamma, med mindre styrman samt, om fartyget är ångfartyg, maskinist
å fartyget deltager i framställningen».

Herr friherre Nordenskiöld: Äfven jag skall yrka, att 87 §

måtte erhålla den lydelse, som herr Pehr Pehrsson föreslagit. Jag
gör det derför, att jag tror, att det kan vara skäl att något tillmötesgå
redarnes anspråk. Visserligen är det en mycket ömtålig paragraf;
men i alla fall är det steg, som göres i Plimsoll-rigtningen, ganska
betydligt, och jag tror icke, att skilnaden är så synnerligen stor mellan
paragrafen enligt utskottets och enligt herr Pehrssons formulering.
Annat hade förhållandet varit, om Kongl. Maj:ts förslag qvarstått
oförändradt. Då vore skilnaden mera betydlig. När vi nu taga detta
steg, som för vår sjöfartsnäring är synnerligen vigtigt, så kan det vara
skäl att gå till väga med nödig varsamhet. När vi under några år
pröfvat, huru 87 § i denna förmildrande form verkat, kan det vara
skäl att ändra densamma. Jag tviflar icke på, att den tid snart skall
komma, då vi få taga steget fullt ut, längre än såväl utskottet som
Kongl. Maj:t föreslagit. För närvarande skall jag yrka bifall till herr
Pehrssons förslag.

Herr C o Hand er: Det kan möjligen vara skäl att göra någon

liten ändring i denna §. Jag kan icke vara med om så stor siffra
som ::/j af antalet; men om Andra Kammaren nu skulle antaga denna
siffra och man, då Första Kammaren godkänt utskottets förslag, skulle
sammanjemka t. ex. till två tredjedelar, skulle jag för min del icke
hafva något deremot, för att vara tillmötesgående. Jag tror att hälften
af besättningen är tillräcklig, med de bestämmelser, som i öfrigt
finnas om styrmannens eller maskinistens bifall när lasten intagits. Men
som sagdt vill man sammanjemka till ett något högre antal, så har
jag för min del icke något deremot.

Herr Berg från Stockholm: Då jag trots trägen läsning af alla
komitéutlåtanden och utskottsbetänkanden naturligtvis icke begriper
så särdeles mycket af detta vidlyftiga lagförslag med dess hundratals
paragrafer, så skulle jag icke nu hafva begärt ordet, om man icke till

Torsdagen den 30 April, e. m.

7 N:0 41.

bekämpande af detsamma hade uppläst åtskilliga petitioner, adresser Ang. förslag
och telegram från det i frågan intresserade mindretalet, d. v. s. från
redare, ångfartygsbefälhafvare och assuradörer. Men då så skett, kän- '' ''

ner jag mig både berättigad och förpligtad att för kammaren tillkänna- '' ’’

gifva, att jag fått mottaga en skrifvelse från det i saken intresserade
flertalets, d. v. s. från sjömansklassens sida. I denna skrifvelse påpekas,
att det under nuvarande förhållanden är vanligt, att svenska fartyg
nedlastas till det djupast möjliga, på grund hvaraf månget fartyg
gått förloradt och många menniskolif spilts. Med anledning häraf
uppmanas jag i denna skrifvelse att verka för, att vi i Sverige måtte
få införd samma bestämmelse som i England, nemligen att fartyg skola
vara försedda med lastmärke.

Den svenska redareklassen har många representanter i denna kammare;
den svenska sjömansklassen har platt inga. Under sådana omständigheter
hoppas jag, att man icke misstycker att jag framburit en
vördsam helsning till landets representanter från en klass, som här
icke har någon målsman.

Såsom icke sakkunnig kan jag naturligtvis icke framställa något
sådant yrkande, som i skrifvelsen begäres. Men så mycket bestämdare
måste jag för min del hålla på de bestämmelser i utskottets förslag,
som åsyfta att tillgodose sjömansklassens intressen. Denna paragraf
utgör ju den, som särskildt skall afse att bereda åtminstone något
skydd för besättningen på svenska fartyg; och jag tror att hvar och en
måste gifva utskottet rätt, då det framhåller, att föreliggande förslag
för visso icke gått för långt i omsorgen om manskapets lif. Utskottet
framhåller mycket rigtigt, att tysk och engelsk lagstiftning gått vida
längre i sina sträfvanden att skydda besättningen, och att den vida
större lättheten i dessa länder att få fartyg underkastadt besigtning
icke medfört någon nämnvärd olägenhet för redarne. Utskottet har
icke ifrågasatt, att man här skulle införa sådana föreskrifter om lastningslinie
eller om däckslastens höjd eller dylikt, som man nu i 25
år tillämpat i England, och som varit gällande för dess flotta, utan
att förminska dess öfverlägsenhet. Här i förslaget har man, såsom
utskottet anmärkt, inskränkt sina fordringar om skyddslagstiftning för
hafvets arbetare till de minsta möjliga. Det minsta möjliga är nu visserligen
icke mycket, men det är dock mer än intet, och jag yrkar
derför bifall till paragrafen oförändrad.

Häruti instämde herrar Olsson från Stockholm, Wavrinsky,
Fjällbäck och Beckman.

Herr Hedin yttrade: Herr talman! Kammarens flertal lär förmodligen
icke kunna önska, att i morgon den underrättelsen skulle gå ut öfver
våra bygder, att, sedan Första Kammaren utan gensägelse bifallit det
förslag paragrafen innehåller om ett ringa skydd för sjömännen, Andra

N:0 41. 8

Torsdagen den 30 April, e. m.

Ang. förslag Kammaren har velat minska detsamma. Äfven derför anhåller jag om
till sjölag bifall till paragrafen oförändrad.

(Forts.)

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de gjorda,
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af
paragrafen oförändrad och dels på godkännande af densamma med den
af herr Pehrsson i Norrsund under öfverläggningen föreslagna ändring.
Herr talmannen fann den förra propositionen vara besvarad med öfvervägaude
ja, men herr Pehrsson i Norrsund begärde votering, i följd
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som godkänner i
förslag, röstar

oförändradt skick 87 § i förevarande lag -

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt paragrafen med den af herr
Pehrsson i Norrsund yrkade ändring.

Omröstningen visade 120 ja mot 44 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§§ 88-98.

Godkändes.

§ 99 hade följande lydelse:

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under resan utbekomma
intill två tredjedelar; när fartyget ligger i hamn, skall hyran
utbetalas i reda penningar, men vill sjöman annanstädes utbekomma
hyresfordran, ege befälhafvaren för beloppet lemna anvisning å redaren.
En tredjedel af hyran ege befälhafvaren innehålla till dess sjömannen
entledigas.

Befinnes vid sluträkning sjöman hafva i förskott uppburit mer,
än rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock hvad han uppburit,
der tjenstgöringen upphört af sådan anledning, som i 86, 87,
88 §§, 90 § tredje stycket, 91, 92 eller 93 §§ omförmäles.

Torsdagen den 30 April, e. ra.

9 N:o 41.

Ordet begärdes af An?, förslag till

sjölag

Herr Hedlund, som yttrade: Emot denna bestämmelse i 99 para- m''
grafen att befalhafvaren eger innehålla en tredjedel af hyran hafva ''

maskinistföreningarna i Stockholm och Göteborg uttalat starka betänkligheter.
De framhålla, att för en icke allt för rikligt aflönad sjöman
kan denna bestämmelse föranleda rätt mycken fattigdom och armod i
hemmet. Antag att lian någon tid gått utan hyra och sedermera fatt
anställning. Skall befalhafvaren då ega rätt att innehålla ända till
tredjedelen af hyran, så utfaller hans aflöning så knapp, att han icke
har råd att lemna tillräckligt till sin familj. Derför framhålla båda de
nämnda föreningarna i Stockholm och Göteborg att det skulle vara
högeligen önskvärd!, om man kunde antingen stryka detta stadgande
eller ock bestämma den innehållna aflöningen något mindre än hvad
här är föreslaget.

För min del vill jag naturligtvis icke nu i riksdagens sista timme
ytterligare fördröja tiden med en återremiss, för den händelse inga
andra paragrafer komma att återremitteras. Och jag skall derför icke
nu framställa något yrkande derom, ehuru jag bra gerna skulle vilja
det. Ty jag delar för min del de nyss nämnda betänkligheterna. Jag
har emellertid velat framhålla dem till herrar kammarledamöters behjertande.

Vidare anförde:

Herr Sjöholm: I likhet med herr Hedlund ber jag att få anhålla,
att kammaren noggrannast möjligt tager denna paragraf under bedömande.
Jag anser det nemligen vara billigt, att besättningen må kunna
utfå hela sin innestående hyra allt efter som den blifvit intjenad, såsom
framhållits af maskinistföreningarna i Stockholm och Göteborg.
Jag yrkar derför, att denna paragraf måtte fä sådan ändrad lydelse,
att besättningen är oförhindrad att utfå hela sin innestående aflöning.

Herr friherre Nordenskiöld: Jag skall anhålla om bifall till
paragrafen, sådan den föreligger.

Herr Peterson i Hasselstad: Jag skall be att få yrka bifall till
paragrafen oförändrad. Inom utskottet framstäldes visserligen yrkanden
på dess ändring, men icke i den rigtning, hvari man nu önskat
få den förändrad. Enligt nu gällande sjölag kunna ända till tre fjerdedelar
af besättningens aflöning innehållas; och då sålunda det belopp,
som kan af befalhafvaren innehållas, blifvit ganska betydligt nedsatt,
tror jag för min del att det är bäst att kammaren antager utskottets
förslag i denna del.

Jag tror ej heller det tjenar till något att återremittera paragrafen,

N:o 41.

-Ang. förslag
till sjölag
m. m.
(Ports.)

10 Torsdagen den 30 April, e. m.

ty detta föranleder endast att kammaren får den tillbaka i oförändradt
skick. Jag yrkar alltså bifall till densamma.

Herr Lindgren: Med anledning af talarens på göteborgsbänken
anmärkning, att någon skyldighet, motsvarande den här stadgade, att
låta tjenstelön innestå icke finnes bestämd i någon annan lag än denna,
ber jag att få erinra om tjenstehjonsstadgan, enligt hvilken tjenstehjons
lön i vissa fall kan innehållas af husbonde.

Jag yrkar bifall till paragrafen oförändrad.

Herr Sjöholm: Jag ber att få framställa det yrkandet, att ur 99
paragrafen första momentet dessa ord måtte utgå: »En tredjedel af
hyran ege befälhafvaren innehålla till dess sjömannen entledigas».

Och anhåller jag hos herr talmannen om proposition på detta
yrkande.

Herr Collander: Jag tror för min del, att det sätt, hvarpå paragrafen
affattats, är mycket välbetänkt. Bestämmelsen om en del af
hyrans innehållande är tillkommen icke allenast i befälhafvarens och
redarens intresse, utan äfven i sjömännens eget. För befälhafvare och
redare är det af vigt att de hafva någon hållhake eller kontroll på,
att sjömannen icke lättsinnigt skall undandraga sig sina pligter genom
att lemna tjensten utan tillstånd. Men det är äfven för sjömannen en
förmån att vid tjenstens slut hafva en besparad penning innestående.
Man vet hur många frestelser, som möta sjömannen, när han kommer
i land. Den långa vistelsen på sjön gör, att han är lättare frestad än
andra, då han kommer i hamn.

Det finnes dessutom, såsom nyss är påpekadt, äfven andra tjensteförhållanden,
der man har rättighet att innehålla aflöningen, så att
detta är alldeles icke någon nyhet i sjölagen. Jag yrkar derför bifall
till paragrafen oförändrad.

Sedan öfverläggniugen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, godkändes paragrafen
oförändrad.

§§ 100 och 101.

Godkändes.

Efter föredragning vidare af § 102 anförde

Herr Hedlund: Detta är också en paragraf, mot hvilken ma skinistföreningarna

såväl i Stockholm som Göteborg gjort anmärkning,
enligt min uppfattning på mycket goda skäl. Såsom vi se, är här
infördt ett ganska omfattande bötessystem. Jag vet mycket väl, att

Torsdagen den 30 April, e. m.

11 N:o 41.

liknande bestämmelser förekomma i 68 § af nu gällande sjölag; men Ang. förslag
dels förekommer bötesstraffet der i sista rummet jemte andra straff, s9°la9
dels äro förseelserna här mera specificerade. Nu vet man från erfa- ™'' m''
renheten vid fabriker och verkstäder, hvilka obehag ett sådant der om- or s‘
fattande bötessystem medför, i synnerhet i fall inkomsten af böterna skall
tillfalla arbetsgifvaren, hvilket här är redaren. Böterna kunna få något
försonande öfver sig, om de lemnas till något allmännyttigt ändamål,
t. ex. någon sjukkassa eller dylikt. Men så snart det är
så stäldt, att de stanna i arbetsgifvarens ficka, så kan det, äfven om
de utkräfvas med all möjlig rättvisa, icke förekommas, att ju uppstår
en hel del misstankar, att böterna orättvist pålagts, hvaraf åter uppkommer
misstämning och ond blod i förhållandet mellan arbetsgifvare
•och arbetare, eller här befälhafvare och besättning.

Det förefaller mig derför, för den händelse bötessystemet skall
bibehållas, som om det vore lämpligt att stadga, att böterna skulle
tillfalla något för sjömännen nyttigt ändamål, någon gemensam kassa
eller dylikt.

Jag anhåller om återremiss för att få §:en ändrad i detta syfte.

Herr Collander: Det är ju vanligt, att vid sådan tjenstgöring,
som är synnerligen magtpåliggande eller der menniskors lif och helsa
stå på spel, såsom är fallet t. ex. vid jernvägarne och äfven vid
tjenstgöring till sjös, det är ju vanligt, säger jag, att man vid dylik
tjenstgöring söker upprätthålla disciplinen genom ett lämpligt användande
af bötesstraff. Jag kan icke heller för min del finna något skäl
emot, att en befälhafvare på ett fartyg har denna rätt. Det kan visserligen
vara sant, att dessa böter, genom att användas till något allmännyttigt
ändamål, skulle få en behagligare karakter. Jag vill erinra
mig, att vid jernvägarne böterna tillfalla deras pensionskassa. Och
någon dylik användning kunde ju icke vara ur vägen äfven här. Men
då ingenting finnes stadgadt om någon sådan gemensam kassa, så
torde det väl möta svårigheter att nu på stående fot formulera en
bestämmelse, sådan som herr Hedlund föreslagit. Jag tror för öfrigt
icke heller att saken är af sådan vigt, att man derför behöfver ändra
paragrafen. Jag yrkar bifall till densamma.

Herr friherre Nordenskiöld: Det förvånade mig att höra herr
Hedlund anmärka emot denna paragraf, att det vore olämpligt att
böterna skulle tillfalla rederiet. Om nemligen herr Hedlund hade läst
105 § i det nu föreliggande förslaget, skulle han hafva funnit, att något
sådant ingalunda är förhållandet. I 105 § står det nemligen,
att »hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning frångår
sjöman, skall tillfalla sjömanshuset i fartygets hemort, dock med afdrag»
o. s. v. Således finnes redan i lagförslaget en paragraf, som
stadgar just det, som herr Hedlund önskade få infördt i lagen.

Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.

Torsdagen den 30 April, e. m.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ 103—108 äfvensom rubriken'' till 4:e kapitlet godkändes.

§§ 109—115.

Godkändes.

§ 116 hade enligt utskottets förslag följande lydelse:

Vid inlastning åligge befraktaren att till fartygets sida framföra
godset; öfriga lastningskostnaden äfvensom kostnaden för godsets stufning
samt för nödigt underlag och garnering skall af bortfraktaren bestridas.

År genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande, men är
fartyget så djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som
aftalats, skall bortfraktaren bekosta godsets framförande till fartygets
sida; lag samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats, men fartyget
af anledning, som nyss är sagd, icke kan inkomma i den hamn, befraktningsaftalet
bestämmer.

Efter föredragning af paragrafen lemnades ordet till

Herr Lundberg, som yttrade: 116 § har följande lydelse: »Vid
inlastning åligge befraktaren att till fartygets sida framföra godset;
öfriga lastningskostnaden äfvensom kostnaden för godsets stufning samt
för nödigt underlag och garnering skall af bortfraktaren bestridas.

Uti vid denna paragraf afgifven reservation har jag anfört, att,
»på sätt jag uti reservation vid 1863 års riksdag upptagit, blifvit inom
det särskilda utskottet, som då behandlade förslaget till 1864 års sjölag,
förklarad!, att lagens 81 §, hvarigenom stadgas, att, ’der fraktaftalet
ej annorlunda bestämmer, bäras kostnaden och äfventyret vid
lastning af befraktaren, till dess godset blifvit till fartygets sida framfördt’,
afsåg lastning äfven å redd; att det år 1847 utgifna komitéförslag
till sjölag uttryckligen innehöll, att, ''skedde lastning eller lossning
på öppen redd och vore ej annorledes i certepartiet stadgadt,
droge befraktare eller lastemottagare kostnad och äfventyr för godsets
forsling till och från bord’; att enligt norska sjölagen skall, om ej
annat vid befraktningen bestämts, befraktaren vidkännas kostnaden för

N:o 41. 12

Ang. förslag
till sjölag
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 30 April, e. m.

13 N:0 41.

lastning väl äfven å redd och lossningskostnad icke, emot hvad på Ang. förslag
stället må vara sedvanligt, åläggas bortfraktare eller fartygsegare; att tl11 si°la9
562 och 594 art. i tyska sjölagen innehålla, att, såvida icke genom m\
aftal eller särskild! stadgande för lastnings- eller lossningshamnen eller '' or s'';
der bestående bruk annorledes är bestämdt, åligger det befraktaren att
kostnadsfritt framföra godset till fartyget, men skola kostnaderna för
inlastning i och utlastning ur fartyget af bortfraktareh samt alla öfriga
lossningskostnader af lastemottagaren vidkännas»; och, då, beträffande
sista delen af 2 st. i 116 §, utskottets förslag väl, med afseende å
hvad anförts eller såvidt inom utskottet blifvit utredt, icke kunde antagas
öfverensstämma med något sådant ovilkorlig! lagstadgande i något
annat land samt, efter min uppfattning och kännedom om hvad
benämnes hamn, nog skulle komma att medföra tvister och bör anses
origtigt, har jag, som i egenskap af suppleant tillstädesvarit vid utskottets
förnyade beslut härutinnan, hemstält, att antingen, såsom förut
af utskottsledamöter yrkats, berörda 2 stycke af 116 § finge utgå eller
ock samma § måtte redigeras i enlighet med 562 art. af tyska sjölagen
.

Rimligt kan väl icke vara, att, såsom i utskottets motivering antydes,
föreslagna stadgandet borde antagas för att föranleda dertill, att
i allmänhet skulle komma att uppgöras fraktaftal utaf motsatt innehåll
med hvad en ny sjölag härutinnan bestämde. Huru borde stadgandet
tillämpas i afseende ä ställe, der någon egentlig hamn icke funnes
eller när, såsom nog ofta på särskilda ställen vid vexlande vattendjup
inträffar, en del af lastningen försigginge inne i hamnen och en del
af lasten måste intagas utanför den eller å redd derinvid?

Befraktningsaftal rörande varors öfverförande emellan Sverige och
England upprättas nog allmännare på så sätt, att deri bestämmes, att
fartyg för lastning liksom lossning skall afgå till namngifvet ställe eller
så nära derintill som fartyget kan ligga flott och säkert (»so near
thereunto as the slup may safely get»). Vid hvarje ställe, der varuutförsel
idkas, måste väl vanlig lastningsplats blifva beroende på härför
begagnade fartygs djupgående.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag fortfarande, att
sista delen af andra stycket uti ifrågavarande paragraf bör utgå; och
vågar jag derför till kammaren hemställa, att, såsom äfven herr Brodin
i sin reservation föreslagit, måtte beslutas borttagandet af de sista
orden i paragrafen eller »lag samma vare, der icke viss lastningsplats
aftalats, men fartyget af anledning, som nyss är sagd, icke kan inkomma
i den hamn, befraktningsaftalet bestämmer».

Jag gör denna hemställan, oaktadt man fått anledning befara, att
uppfattning och åsigter äro sådana, att någon ändring inom denna
kammare i hvad utskottet föreslagit icke, äfven om giltiga skäl derför
kunde förefinnas, kommer att ega rum.

Herr Mehn instämde med herr Lundberg.

N:0 41.

Torsdagen den 30 April, e. m.

Ang. förslag Herr friherre Nordenskiöld: För att icke förlänga diskussionen,
m sjölag skall

jag blott anhålla att-, på grund af de motiv och skäl utskottet

'' , \ anfört, få yrka bifall till utskottets hemställan.

(Forts.) ’ J

Vidare anfördes ej. Kammaren godkände paragrafen, sådan den
af utskottet föreslagits.

§§ 117-132.

Godkändes.

§ 133 var så lydande:

Konnossement skall utfärdas i så många exemplar, som afiastaren
finner nödiga; önskar afiastaren särskilda konnossement å delar af lasten,
vare befälhafvaren skyldig att utfärda sådana. Afiastaren åligge att
med sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet,
som befälhafvaren behåller. Befälhafvaren må ej underteckna
konnossement förrän godset inlastats.

Utfardas konnossementet i flera exemplar, skall hvarje exemplar
utmärka, huru många blifvit utfärdade. Samtliga exemplar skola vara
af lika innehåll; dock må, der afiastaren det äskar, de särskilda exemplaren
i konnossementets text betecknas med särskilda nummer, såsom
första, andra, tredje och så vidare.

Herr Dieden yttrade: För min del skulle jag helst se, att 133
paragrafen finge endast följande lydelse: »Konnossement skall utfärdas
i ett exemplar. Befälhafvaren må ej underteckna konnossementet förrän
godset i fartyget inlastats». Om paragrafen erhölle sådan lydelse,
sluppe man äfven den föreskriften: »aflastai’en åligge att med sin underskrift
till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet, som
befälhafvaren behåller», hvars tillämpning blefve en fullkomlig nyhet
åtminstone för mig, som aldrig hört sådan ifrågasättas.

Dessa trassel, dessa tillfällen af förfalskning och bedrägerier ha
möjliggjorts just deraf att konnossementen utfardas i så många exemplar.
De skulle förebyggas, om blott ett utfärdades. Naturligtvis
skulle befälhafvaren få en afskrift af konnossementet, och afiastaren
taga så många afskrifter, han ansåge sig behöfva, men det vore ju en
annan sak. Så länge jag varit med om att verkställa skeppningar och
mottaga sådana, hafva nästan alltid 3 konnossement utfärdats. Deraf
har kaptenen erhållit ett. År konnossementet stäldt till order, endosseras
det ena; mottagaren af detta fordrar dock att äfven erhålla det
återstående. De bruka för öfrigt alltid sluta med orden: »häraf äro
tre lika lydande exemplar utfärdade, af hvilka blott ett är gällande».
Hvarför då underteckna mer än ett exemplar? Ställas konnossementen
å viss person eller order, behåller vanligen afsändaren ett exemplar,

15 N:o 41.

Torsdagen den 30 April, e. m.
kaptenen får det andra och lastemottagaren det tredje. Kaptenen frågar Ang. förslå?

då aldrig efter konnossementet, utan blott efter den person, på hvilket
det är stäldt. Men har då emottagaren transporterat sitt exemplar på
annan person, kan äfven derigenom trassel uppstå. Jag tror, att åtskilliga
tvister skulle kunna undvikas, om man blott utfärdade konnossement
i ett exemplar, men då det är så brukligt med tre exemplar
eller flera, så vill jag icke framställa något yrkande derom. Men med
afseende å sista ordet i första punkten vill jag framställa en fråga till
utskottet, huruvida det är meningen, att detta ord »inlastats» skall
vara sväfvande. Eller menas dermed »blifvit i fartyget inlastadt»?
Det är ytterst vigtigt att fa denna sak alldeles klar, ty såsom det nu
heter, skola många kaptener anse sig hafva skyldighet alt underteckna
konnossementet, så snart de hafva lasten vid sidan af fartyget, om
aflastaren det begär, och derigenom kunna för många lastemottagare
uppstå förluster, som eljest skulle kunna undvikas. Jag skall derför
hemställa, att i stället för ordet »inlastats» det måtte heta »i fartyget
inlastats».

till sjölag
m. m.
(Forts.)

Herr friherre Nordenskiöld: Någon tveksamhet omordet »inlastats»
kan väl knappt existera, ty det måste naturligtvis betyda »i
fartyget inlastats».

Jag kan icke förstå, att en så erfaren affärsman som den siste
talaren kan kalla det eu nyhet, att det skall åligga aflastaren »a# med
sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet,
som befälhafvaren behåller». Det står ju uttryckligen i § 95 af den
nu gällande sjölagen: »Befälhafvare underskri]''ve dem alla och befraktare
det exemplar, som hos befälhafvaren qvar stannar». Dessa båda
uttryck måtte väl betyda detsamma.

Jag yrkar bifall till paragrafen oförändrad.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes oförändrad.

§§ 134—243 äfvensom rubrikerna till 5:e, 6:e, 7:e, 8:e och 9-e
kapitlen samt rubriken framför § 230.

Godkändes.

§ 246 i utskottets förslag hade följande lydelse:

År försäkringsgifvare skyldig att ersätta skada eller förlust, för
hvilken försäkringstagaren eger fordra ersättning af tredje man, åligge
försäkringstagaren att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle
att bevaka sin rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna
vara af nöden. Försummas det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren
fordra ersättning för den förlust, som deraf må uppkomma.

N:0 41.

-Ang. förslag
till sjölag
ro. ro.
(Forts.)

16 Torsdagen den 30 April, e. m.

I fråga härom anförde:

Herr Brodin: Herr talman! Jag skulle hemställa till kammaren,
om icke sista punkten i denna paragraf, nemligen orden: »Försummas
det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren fordra ersättning
för den förlust, som deraf må uppkomma», skulle kunna strykas. De
äro tillsatta utöfver nu varande sjölagens motsvarande föreskrift och
högst betänkliga. Jag tog mig friheten att på förmiddagen framdraga
ett exempel på huru denna föreskrift kunde föranleda, att en redare
oförväntadt ginge förlustig den ersättning, som han hade rätt att fordra,
på den grund att befälhafvaren icke vetat att iakttaga de formella
åtgärder, som honom ålegat, och då man tänker på att det icke alltid
är redarne, som tillsätta befälhafvare, utan att dessa stundom i händelse
af dödsfall och dylikt tillsättas af konsulerna, så är det en hård
påföljd för redarne, att de skola blifva förlustiga försäkringsbeloppet,
om kaptenerna icke iakttaga nödiga former.

Jag hemställer derför, om icke den sista punkten kunde få strykas.

Herr grefve Hamilton: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att första delen af denna paragraf, om hvilken representanten
från Gefle talat, är ordagrant hemtad från nu gällande sjölag,
och att det tillägg, som han velat taga bort, är en sjelfklar följdsats,
en redaktionsåtgärd, som vidtagits endast i syfte att förekomma missförstånd.

Dessutom vill jag påpeka, att en motsvarande bestämmelse - nyss
godkänts, uti § 245, som slutar på samma sätt. Jag yrkar derför
bifall till paragrafen oförändrad.

Herr Brodin: Herr talman! Det sades, att det blott skulle

vara ett förtydligande detta, att redaren skall gå miste om försäkringsbeloppet,
om icke vederbörliga åtgärder vidtagas. Hvad skulle herrarne
säga, om på landet stadgades att den, som har försäkradt i
brandstodsbolag, skulle gå förlustig försäkringen, om det varit mordbrand
och han icke kunde få tag i mordbrännaren. Det vore just i
samma stil, som detta tillägg går i, men det synes mig vara för hårdt,
och jag kan icke tro att de som skrifvit detta tänkt sig in i konsekvenserna
af detta tillägg, som i motiveringen kallas ett förtydligande.
I det fall, jag på förmiddagen omförmälde, är det alldeles klart, att en
redare på grund af denna punkt kan med lagens stöd blifva nekad af
assuradörerna att få assuransbeloppet, så vida icke kaptenen vidtagit
alla formaliteter. Det bör finnas någon rättvisa också för redarne,
fastän de antagas vara mycket misstänkta personer.

Herr Melin: Det må tillåtas mig att säga, att genom den anmärkning,
herr Brodin gjort, det förefaller mig klart, att paragrafen
är otydlig. Kepresentanten på stockholmsbänken har visserligen gjort

Torsdagen den 30 April, e. m. 17

ett. försök, till förklaring. Men jag vore tacksam att höra någon af
juristerna i utskottet, som bättre kan upplysa, huru det i verkligheten
sig förhåller.

Herr Svanberg: Förra delen af den paragraf, mot hvilken nu
anmärkningar fram stål t s, är af följande lydelse: Är försäkringsgifvare

skyldig att ersätta skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren
eger fordra ersättning af tredje man, åligge försäkringstagaren att, till
dess^ försäkrangsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka sin rätt, vidtaga
de åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden. På sätt
redan blifvit anmärkt, öfverensstämmer paragrafen i denna punkt med
§ 225 i nu gällande sjölag, der det först heter: »Försäkringsgifvare
vare förpligtad att ersätta timad skada, äfven om försäkringstagaren är
berättigad att fordra samma skada ersatt af tredje man, men eger, i ty fall,
att inträda i försäkringstagarens rättigheter emot denne». Och sedan:
»Försäkringstagaren vare dock förbunden att, till dess försäkringsgifvaren
kommer i tillfälle att sin rätt bevaka, vidtaga de åtgärder, som
i detta hänseende kunna vara af nöden». Men här stannar sjölagen.
Deremot tillägges i nu förevarande förslag: »Försummas det, ege försäkringstagaren
ej af försäkringsgifvaren fordra ersättning för den förlust,
som. deraf må uppkomma». Jag föreställer mig dock, att det
äfven enligt nu gällande lag skulle kunna ådömas eu sådan påföljd.
Det kan ju vara möjligt — jag vill icke bestrida det — att det kan
finnas fall, ..då det kunde anses bra strängt att ådöma en sådan påföljd.
Man får. väl emellertid också något lita på domstolarues förstånd vid
lagars tillämpning. Men jag vill icke sätta mig emot, om man ovilkorligen
påfordran en återremiss eller en strykning af sista punkten.
Det kunde vara möjligt, om paragrafen åter blir behandlad i utskottet,
att .detsamma kunde taga frågan i förnyadt öfvervägande och möjligen
gå in på en sådan ändring, som här blifvit föreslagen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Jag
vitsordar den tolkning af sjölagens motsvarande bestämmelse, som nyss
gjordes af grefve Hamilton. Det skulle aldrig fallit mig in att såsom
domare tolka bestämmelsen så, att försäkringstagaren kan underlåta
sina skyldigheter utan att härigenom ådraga sig skadeersättning. Nu
hafva vi här i kammaren hört två redare uttala en motsatt mening,
och vid sådant förhållande synes mig sista punkten i den föredragna
paragrafen böra, till förekommande af misstydning, bibehållas.

Herr Lindgren: Sedan herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
yttrat sig, torde icke vara mycket att säga. Jag vill
blott tillägga, att den ersättning försäkringstagaren möjligen skulle förlora
är icke hela försäkringsbeloppet, utan blott det belopp, som han
genom sin försummelse kommer försäkringsgifvaren att förlora.

Andre, Kammarens Prål. 1891. N-.o 41.

N:o 41.

Ang. förslag
till sjölag

m. m.

(Forts.)

N:0 41.

Torsdagen den 30 April, e. m.

Ang. förslag
till sjölag

m. m.
(Forts.)

Herr Brodin: Med förvåning har jag hört statsrådet och chefens
för justitiedepartementet förklaring och uttydning af nu gällande
sjölag. Det har ingen vetat att det så kunde tydas, och det förvånar
mig att så kan ske. Det står visserligen såsom en skyldighet att vidtaga
nödiga åtgärder, men en sådan påföljd, som här nämnts, finnes
alls icke stadgad. Det synes mig äfven ovanligt hårdt, i synnerhet
om ett sådant fall inträffar att konsuln tillsätter kapten på fartyget.
Detta blir öfversegladt och går i sank. Besättningen blir räddad och
föres i hamn. Kaptenen iakttager icke då, af enfald eller dertill narrad,
alla formaliteter. På grund häraf skall rederiet gå förlustigt sin
assurans, och detta fastän rederiet icke varit på något sätt vållande,
utan i god tro. Det synes mig som rederiet då skulle vara i sin goda
rätt och att det borde vara ovedersägligt, att rederiet icke skulle svara
för om kaptenen underlåtit några former, hvartill rederiet alls icke är
skyldigt. Den nu gjorda bestämmelsen synes mig vara en orättfärdig
tillämpning och allt för hård straffbestämmelse.

Jag yrkar fortfarande på återremiss för att få någon förändring
i detta.

Herr Waldenström förenade sig med herr Brodin.

Herr grefve Hamilton: Att jag icke ensam är af den uppfattning,
jag nyss uttalade, har statsrådet och chefen för justitiedepartementet
vitsordat. För att ytterligare styrka rigtigheten af denna uppfattning
skall jag be att få uppläsa sjölagskomiténs motivering. Den
lyder sålunda: »246 § innehåller samma stadgande som sista punkten
af 225 § sjölagen, der dock påföljden af försäkringstagarens underlåtenhet
icke uttryckligen angifves». Det torde följaktligen vara obestridligt,
att här endast är fråga om att i tydliga ordalag utsäga något,
som i nu gällande lag icke utsäges endast derför att det anses följa
af sig sjelft.

Hr Brodin: Jag skall återtaga min anhållan om återremiss och
i stället yrka, att sista punkten får utgå.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf, enligt
de gjorda yrkandena, propositioner på dels godkännande af paragrafen
oförändrad och dels bifall till herr Brodins ändringsförslag, och fann
herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som godkänner i oförändradt skick 246 § i föreliggande
lagförslag, röstar

Ja;

Torsdagen den 30 April, e. m.

19 N:o 41.

Den, det ej vill, röstar

Ang. förslag
till sjölag
m. m.

Nej;

(Forts.)

Vinner Nej, har kammaren godkänt paragrafen med den ändring,
att sista orden »Försummas det--uppkomma» uteslutas.

Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 74 ja mot
71 nej; varande alltså den ifrågavarande paragrafen godkänd, sådan
den .af utskottet föreslagits.

§§ 247—279 äfvensom rubrikerna framför §§ 241, 248, 256 och
265 samt rubriken till 10:e kapitlet.

Godkändes.

§ 280 var så lydande:

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar
för fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhafvaren
för den fordrans betalning, dock icke utöfver det värde,
godset vid lossningen hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren
för fordran, för hvilken han eljest icke skolat personligen svara,
så vida han egde kunskap om fordringen när lossningen skedde.

I fråga härom anförde:

Herr Brodin: Denna paragraf lyder sålunda: Utlemnar befälhafvare
utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran, till befraktares
eller lastemottagares förfogande, svare befålhafvaren för den
fordrans betalning, dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen
hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran, för
hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida han egde
kunskap om fordringen när lossningen skedde. Jag frågar huru kan
det vara möjligt, att eu befälhafvare skall veta, om det gods han tagit
ombord på fartyget häftar för fordran. Det är ju orimligt begärdt.
Meningen är väl om godset häftar för fordran på grund af haveri
eller bodmeri eller något sådant. Det borde väl hafva stått »med hans
vetskap», ty icke kan väl befälhafvaren veta, om godset häftar för gäld
eller icke.

Jag hemställer, om det icke borde heta »som veterligen häftar
för gäld».

Herr C o lian der: Jag tror, att paragrafen är rätt aliattad. Om
en person sålt en last till Sverige och afsändt varan samt lemnat konnossement
till en bank för att af mottagaren få betalning, men denne

N:0 41. 20

Torsdagen den 30 April, e. m.

Ang. förslag icke genast kan fullgöra detta, så behåller banken konnossementet, tills
till sjölag betalning skett. Nu kan sådan lastemottagare göra en afbetalning till

m'' m'' banken med begäran att få lossa en motsvarande del af lasten, men

(Forts.) pu, skepparen [ så fall naturligtvis ej lossa mer In hvad konnosse mentinnehafvaren

medgifvit. Lemnar han ut större del, än han sålunda

fått tillstånd till, bör han stå i ansvar derför. Det står nu uti förslaget:
»borgenärens»; detta kunde möjligen bättre varit uttryckt med:
»konnossement-innehafvarens». Jag yrkar emellertid bifall till paragrafen.

Häruti instämde herr friherre Nordensläöld.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes i oförändradt skick.

§§ 281—328 äfvensom rubrikerna till ll:e och 12:e kapitlen.

Godkändes.

Efter föredragning af § 329 begärdes ordet af

Herr Brodin, som yttrade: Angående denna och den näst följande

paragrafen, som handla om klagan öfver dispache, skall jag be
att få yttra några ord. Hufvudsaken vid sådana dispachemål är så
väl för rederierna som för assuradörerna att få saken snarast möjligt
afgjord. Särskildt är detta förhållandet med rederierna, som i annat
fall skulle komma att ligga ute med stora summor, som haverierna
kosta, utan att veta, när de kunna få igen penningarne. Då ett haveri
mången gång kali gå till lika mycket eller mer än sjelfva fartyget
är värdi, så kunde följden blifva den, att många rederier komme
att »stupa på kuppen» och möjligen nödgas upplösas, derför att de
icke kunde anskaffa nödiga medel för haveriets betäckande. Såsom
det hittills har tillgått, så har det varit dispachenämnden, som afdömt
målen utan appell. Nu är föreslaget, att dessa mål skulle gå till rådstufvurätten
och sedermera till Kongl. Maj:t. Det har förut endast
varit ett fåtal mål, som afgjorts af dispachören eller nämnden; men
om det blir möjlighet för att gå den vanliga domstolsvägen, så torde
målens antal ökas och med dem äfven antalet öfverklagade mål, hvilket
skulle komma att medföra stora olägenheter och dröjsmål. Jag
ber att till stöd för denna min åsigt fa påpeka högsta domstolens
utsago i detta fall. Högsta domstolens yttrande öfver motsvarande
paragraf enligt Kongl. Maj:ts förslag lyder sålunda:

»Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm
och Norberg yttrade, att om än giltighet icke kunde frånkännas de
skäl, som anförts för de s. k. dispachemålens öfverflyttande till domstolarne,
denna öfverflyttning dock vore förenad med betänklighet i
det afseende att derigenom antalet mål, som fullföljdes till högsta in -

Torsdagen den 30 April, e. in.

21 N:o 41.

stansen — hvilket antal redan nu vore så stort, som med en skynd- Ang. förslag
sam handläggning af inkommande mål i denna instans vore förenligt til1 sjölag
— komme att antagligen icke obetydligt ökas. Vid sådant förhållande m'' m''
kunde det icke vara lämpligt, att, på sätt förslagets föreskrifter be- (F°rts)
träffande fullföljd af talan i dessa mål innefattade, väsentligt lätta vilkoren
för rätten att söka Konungen. Funnes det af särskilda skäl
nödigt att i fråga om dessa mål afvika från den vanliga instansordningen
och medgifva omedelbar fullföljd från underrätt till Konungen,
borde i allt fall föreskrifterna i 30 kap. rättegångsbalken, så vidt de
anginge tvistemål, vinna tillämpning jemväl å förevarande mål; derom
alltså föreskrift borde intagas i denna §.

Justitieråden Svedelius och Norberg hemstälde i öfrigt, huruvida
ej, helst med hänsyn till den föreslagna särskilda ordningen för målens
fullföljande, lagen bör på lämpligt ställe innehålla föreskrift derom att
rådstufvurätten skall, vid utslags meddelande, tillika lemna fullständig
besvärshänvisning.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Genom 1871 års fattigvårdsförordning
blef en betydande mängd mål från administrativ myndighet
öfverflyttad på högsta domstolen; och under senare tider hafva omfattande
lagförslag från nya lagberedningen och åtskilliga särskilda komitéer
föranledt, om ej till annat, åtminstone till en tidsödande granskning
inom högsta domstolen. Så hafva under 1888 års vintersession
om 69 sessionsdagar ej mindre än 46 å ena afdelningen inom domstolen
tagits i anspråk för föredragningen af detta lagförslag, och 9
dagar hafva åtgått för andra lagförslag. Häraf har ock nödvändigtvis
blifvit följden, att målen i högsta domstolen komma att, i afbidan på
sin föredragningstur, få hvila längre än som med en tillfredsställande
rättskipning må anses förenligt.

Under sådana förhållanden synes ej vara tillrådligt att vidtaga
åtgärder, som borde bidraga till förökning i tillströmningen af mål till
högsta domstolen; och då såsom en sådan åtgärd måste anses att, på
sätt här föreslås till förmån för parter i dispachemål, låta sådana mål
från rådstufvurätt, med förbigående af hofrätt, direkt och med befrielse
från eljest i civila mål föreskrifna prestanda hos Kongl. Maj:t
fullföljas, anser jag denna anordning för närvarande icke kunna tillstyrkas».

Herrarne finna således, att högsta domstolens samtliga ledamöter
varit emot att sådana mål skulle dragas under nämnda domstol. Då
rådstufvurätten, som enligt det nya förslaget skall behandla dylika
mål, blir förstärkt med sakkunnige personer, så synes det vara tillräckligt,
om slutliga afgörandet af dylika mål egde rum hos rådstufvurätten,
hvarigenom detta vädjande till högsta domstolen kunde undvikas,
och jag är öfvertygad om, att alla rederier och enskilda sakegare
dermed skulle vara belåtna. Ty tiden är, såsom jag nyss sade, nästan
mera värd än pengar, och oberäkneliga förluster och trakasserier kunna

N o 41. 22

Torsdagen den 30 April, e. m.

Ang. förslag uppstå under den långa tidsutdrägt, som blefve en följd af dispachetill
sjölag målens dragande under högsta domstolen.
m. m Herr talman! På grund af hvad jag nu yttrat skall jag be, att

'' or s'' §§ 329 och 330 måtte återremitteras till utskottet för omredigering i
syfte att rådstufvurätt skall ega slutligen afdöma dylika mål.

Herr Melin instämde häruti.

Herr Svanberg anförde: I syfte att fa dispachemålen hastigt
afgärda skulle jag för min del icke haft så mycket att invända mot
dessa måls öfverlemnande till dispachenämnd med vilkor att den blefve
reformerad på ett fullt tidsenligt sätt. Jag yttrade mig äfven något
i den rigtningen inom utskottet, ehuru jag blef öfverröstad. Men då
man nu beslutit sig för att öfvergifva dispachenämnden och öfverflytta
dessa mål och ärenden till allmän domstol, vågar jag icke biträda förslaget
att rådstufvurätt skulle blifva både första och sista instans, emedan
det skulle för mycket strida mot svensk rättegångsordning och svensk
rättsuppfattning att icke få draga sin sak under högre rätt och der
fa sin talan underkastad en ytterligare pröfning. Jag ber ock att få
erinra derom, att i utlandet dispachemålen gå genom flera instanser.
Så t. ex. finnas i Norge tre instanser från Såret till Hojeste ret.

På dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Brodin: Inom utskottet yrkade äfven jag, att den nuvarande
nämnden förstärkt skulle få fortfarande handlägga dispachemål,
då detta hade stora fördelar med sig och inrättningen verkat under
långa tider — som jag tror öfver hundra år — i hufvudsakligen samma
form och till allmänt gagn. Men den åsigten kunde icke vinna genklang,
utan man ville der att herrar jurister skulle afdöma sådana
mål. När emellertid rådstufvurätt består af minst tre jurister, få ju i
alla fall herrar jurister döma. Det skall också vara lekmän med i
rätten. Och då blir äfven det praktiska elementet representeradt,
hvilket i dispachenämnden var hufvudsaken. Hvad kunna herrar jurister
hafva för nytta af att dylika mål dragas inför högsta domstolen,
då dess samtliga ledamöter ansett, att dessa mål icke böra komma dit?
Det är ju då en billig begäran, att dessa dispachemål må få slutdömas
vid rådstufvurätt, i all synnerhet som många kunna blifva ruinerade
på den långa omvägen till Kongl. Maj:t.

Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr grefve Hamilton: Den siste ärade talaren syntes vilja

väcka våra sympatier för dispachenämnderna genom att säga att de verkat
i »öfver 100 år till allmänt gagn.»

Huru vida de »verkat till allmänt gagn» lemnar jag derhän. Jag
har tjenstgjort i åtskilliga sådana nämnder och kan förklara, att jag
sällan gjort bekantskap med en mera otillfredsställande institution.

23 N:o 41.

Torsdagen den 30 April, e. m.

Men i alla händelser hafva de icke verkat »i öfver hundra är», ty de Ang. förslag
inrättades anno 1864. till sjölag

m. m,

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr tal- (Forts0
mannen gifvit propositioner enligt de olika yrkandena, blef paragrafen
af kammaren godkänd.

Återstående §§ 330—332, slutmeningen, rubriken till 13:e kapitlet,
ingressen och rubriken till lagförslaget.

Godkändes.

Slutligen förklarades utskottets under punkten 1 gjorda hemställan
vara genom kammarens redan i ämnet fattade beslut besvarad.

Punkten 2.

Bifölls.

I punkten 3 hemstälde utskottet, att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t i nåder
tillse, att föreskrift utfärdas ej mindre derom, att, när sjöfynd hos
vederbörande tjensteman angifves, anteckning skall af denne göras om
märken och andra kännetecken, hvarigenom godset må kunna af egaren
igenkännas, än äfven derom, att uppgift å dylika märken eller kännetecken
skall intagas i den kungörelse, som utfördas om bergningen.

Efter uppläsandet häraf anförde

Herr G u in 1 i us: Jag hemställer, att i enlighet med Riksdagens
förut fattade beslut, som ländt till efterrättelse i flera år, ordet »underdånig»
måtte utgå.

Riksdagens skrifvelser äro numera icke underdåniga skrivelser,
utan Riksdagen skrifver: »med undersåtlig vördnad».

Jag hemställer alltså om bifall till utskottets förslag med ändring
att ordet »underdånig» uteslutes.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med
den ändring, att ordet »underdånig» uteslöts.

Punkterna 4—6.

Biföllos.

Punkten 7.

I denna punkt hemstälde utskottet: att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och

N:0 41. 24

Torsdagen den 30 April, e. m.

Ang. förslag för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 13 § konkurstill
sjölag lagen, att deraf kommer att framgå, huruvida, der fast egendom blifm''
m'' vit före början af egarens konkurs för ointecknad gäld utmätt men ej
(1 orts.) försåld, öfverexekutors eller utmätningsmans befattning dermed skall

upphöra.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr Gumselius, som yttrade: I harmoni med kammarens nyss
fattade beslut i tredje punkten vill jag äfven här föreslå, att kammaren,
med godkännande af förslaget i öfrigt, ville utesluta ordet »underdånig».

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls med den
ändring, att ordet »underdånig» skulle utgå.

Herr Brodin anmälde sin reservation mot kammarens beslut att
godkänna ifrågavarande förslag till sjölag.

§ 2.

Efter föredragning af Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 7 (i samlingen n:o 18), i anledning af väckt förslag om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden
för elg, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Herr talmannen hemstälde, att, i enlighet med vid talmanssammantrude
fattadt beslut, behandlingen af lagutskottets utlåtande
n:o 41, statsutskottets utlåtanden mis 53 och 54, bevillningsutskottets betänkanden
n:is 14 och 15 samt lagutskottets utlåtande mo 42 måtte
få taga sin början måndagen den 4 instundande maj; och att kammaren
ville besluta, att dessa ärenden skulle å deu föredragningslista,
som komme att uppgöras för måndagens sammanträde, i nu nämnd
ordning uppföras framför öfriga ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes
lagutskottets utlåtanden:

mo 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver
tomtgräns;

Torsdagen den 30 April, e. m.

25 N:0 41.

n:o 38, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken, dels oek väckta
motioner angående tillägg till nämnda lagrum;

n:o 39, i anledning af väckt motion angående formen för äktenskaps
afsilande; och

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 11
§ strafflagen; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19, i
anledning af väckta motioner om förändringar i lagstiftningen angående
försäljning af vin och maltdrycker.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. A. Brodin
under sex dagar från och med den 4 instundande maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,25 e. in.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 41.