RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 39.

Onsdagen den 29 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Dervid förekom till en början bevillningsutskottets betänkande
n:o 11, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

I eu inom Andra Kammaren af herr Sven Nilsson väckt motion,
n:o 144, hade föreslagits ändringar i eller tillägg till gällande förordning
angående vilkoren för tillverkning af bränvin, åsyftande vare sig
förbud mot användning vid dylik tillverkning af majs, ris och andra
sådana råämnen, åt beskaffenhet att icke inom landet allmänneligen
alstras, samt mjöl af alla slag, som ej användes till jästberedning, eller
ock förhöjd beskattning å bränvin, som tillverkats af sådana råämnen.

Utskottet hemstäide emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Sven Nilsson: Jag har väl knappast någon förhoppning
att få igenom en förändring i bränvinstillverkningslagen i det syfte
som jag föreslagit i min motion, allra helst som kammaren på förmiddagen
godkänt utskottets förslag att bibehålla den nuvarande tullsatsen
på majs. Men jag har begärt ordet för att yttra något med
anledning af den motivering, utskottet begagnat för afslag å motionen,
då jag ar fullt öfvertygad om att utskottet haft orätt i sin uppfattning
af det förslag jag framstält. Såsom utskottet äfven nämnt, har
denna min motion förelegat vid flera föregående riksdagar, och har
då utskottet alltid såsom det hufvudsakligaste skälet för afslag anfört
f.eA..omständiSheten- atfc jag. icke, på samma gång jag föreslagit
förhöjd beskattning på bränvin af majs m. m., äfven på samma sätt
foreslog förhöjd skatt på bränvin, som tillverkas af mjölet, för att
derigenom möjliggöra kontrollen vid brännerierna. Utskottet har då
alltid sagt, att åstadkommandet af en verksam kontroll vore alldeles
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 39.

Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.

N:o 39.

Angående

vilkoren för

tillverkning

af bränvin.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, e. m.

omöjligt, just derför att jag låtit mjölet gå fritt, då man omöjligen
kunde skilja i mjölet, om det var majs eller andra sädesslag.

Emellertid kar jag denna gång för att förekomma svårigheter vid
kontrollen föreslagit, att den högre tillverkningsskatten skulle åläggas
äfven sådant bränvin, som blifvit tillverkadt af mjöl. Likaså har i
mitt första alternativ blifvit intaget, att det skulle vara förbjudet att.
tillverka bränvin äfven af mjöl. Utskottet har nu förebragt ett nytt,
högst egendomligt skäl emot denna del af förslaget.

Nu har nemligen utskottet tolkat — jag tror dock knappast att
utskottet verkligen tolkat det så, fastän det ser så ut — mitt förslag
om att en högre skatt skulle drabba äfven det bränvin, som vore tillverkadt
af mjöl, med undantag af det som användes för jästberedning,
på det sättet, att detta undantag äfven skulle gälla bränvin, tillverkadt
af majsmjöl vid pressjästfabrikerna. Utskottet säger och jag tager
det på orden: “Bestämmande för motionären i detta fall har uppenbarligen
varit det antagande, som han i sin förevarande motion i förbigående
framhållit, att till jästberedniug icke skulle kunna användas
andra sädesslag, än våra inhemska, men då denna förutsättning icke
är rigtig, har det föreliggande förslaget kommit att innebära något,
som motionären säkerligen icke afsett — och det är fullkomligt rigtigt
—- och som skulle i icke oväsentlig grad befordra just hvad förslaget
har till syfte att motverka."

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att det
är en synnerligen stor skilnad gjord i bränvinstillverkningslagen i afseende
på jästberedningen vid brännerier och bränvinstillverkning i
sammanhang med pressjästfabrikationen, och kan således icke utskottet
i något hänseende tolka mitt förslag på det sätt, att jag skulle från
den högre beskattningen undantagit sådant bränvin, som tillverkats
vid pressjästfabrikerna. Jag har i min motion endast talat om jästberedning,
och det är den jästberedning som sker i brännerierna,
och på något annat sätt kan mitt förslag icke tolkas. Om man laser
igenom gällande författningar om bränvin, skall man finna i § 2 mom. 1,
att der är eu bestämd skilnad gjord i afseende på rätten att tillverka
bränvin vid pressjästfabrikerna mot vid brännerierna, och jag hänvisar
utskottet särskildt på denna paragraf i bränvinstillverkningsförord ningen.

. .... , .

Går man sedan till ansvarsbestämmelserna x samma förordning,
finner man också, att beträffande dem är en bestämd skilnad gjord i
afseende på öfverträdelserna af gällande föreskrifter om beredande af
pressjäst vid dessa fabriker, och sådan jäst som beredes vid brännerierna
— och beliöfver jag i detta fall endast hänvisa till §§ 28
och 29 af ofvannämnda förordning. Jag hade derför för min del
trott, att, när bevillningsutskottet sjelft ansett att jag i min motion
icke afsett pressjästfabrikerna, utskottet icke behöft åstadkomma en
sådan motivering till afslag för motionen, då det borde vant för utskottet
alldeles uppenbart, att jag icke gjort något undantag för bränvin,
som tillverkas i sammanhang med pressjästberedning, och man kan
då ’ verkligen fråga, hvad det skall tjena till att bevillningsutskottet

Onsdagen den 29 April, e. m. 3

skrifvit sin långa motivering just i detta fall, om ej för att försvara
en sjuk sak, hvilket dock ej lyckats synnerligen väl.

Det är så, att vid brännerierna beredes jäst, som tillsättes mäsken
af råvaran — potates eller säd — för åstadkommande af jäsning,
hvarigenom spritbildningen uppkommer, hvilken jäst beredes af vårsäd,
korn och hafre. De nya brännerierna, som alltid äro försedda
med maskiner, hvarken torka eller låta vid qvarnen mala sitt behof
af malt såväl till jäst som mäsk, utan detta malt krossas i rått tillstånd.
Men det finnes deremot ett och annat mindre bränneri, som
fortsätter handteringen efter den gamla metoden, och som ej har eller
kan använda någon s. k. krossare, utan således måste torka och vid
qvarnen låta förmala sitt malt såväl till jäst som mäsk. Det är i afseende
på dessa små brännerier, jag tänkte mig, att ett undantag
skulle kunna göras, helst då majs omöjligen kan användas till jästberedning
vid dessa brännerier, och att det gälde endast dem, måste
tydligt framgå af min motion. Men om utskottet icke hade kunnat
godkänna den åsigten, att ett undantag bort göras för dessa små
brännerier, skulle jag för min del gerna kunnat vara med om att stryka
den strofen i min motion, som gör ett undantag för mjöl, användt vid
jästberedningen. Ty i verkligheten är förhållandet sådant, att af den
mäsk, som vid brännerierna beredes af krossadt malt, ett vida större
bränvinsutbyte erhålles än af den mäsk, som beredes af torkadt och
malet malt, så att man icke gerna kan med fördel fortsätta att använda
torkadt malt för bränvinstillverkningen, just emedan bränvinsutbytet
blir betydligt mindre af sådan jäst och mäsk, som tillredts af
torkadt malt. Derför hafva också de små brännerierna nästan öfverallt
hos oss börjat köra till andra brännerier eller annorstädes för
att få maltet krossadt och den utvägen finnes för alla. Således har
den mening, jag i detta afseende intagit i min motion, mycket liten
betydelse, och jag har derför ingenting emot om utskottet ändrat den,
om förslaget för öfrigt kunnat bifallas.

Utskottet har vidare ansett, att kontrollen vid brännerierna skulle
blifva synnerligen försvårad genom mitt förslag. Innan jag väckte
motionen, talade jag vid chefen för bränvinskontrollbyrån och frågade
då, om ett sådant förslag som jag tänkt mig skulle föranleda till
synnerligen stora svårigheter i afseende på kontrollen. På denna fråga
fick jag det alldeles bestämda svaret, att naturligtvis skulle förslaget
vålla någon ökad kontroll, men endast en så obetydlig ökning, att
ingå svårigheter skulle möta för förslagets utförande, men att endast under
den förutsättningen, att mjölet toges med de andra råämnena och
således äfven komme under den högre beskattningen eller förbjödes
för bränvinstillverkning, kunde förslaget accepteras, och att det var den
enda vägen, hvarpå ett förslag om skydd emot majsen för bränvinstillverkning
kunde genomföras. För min egen del är jag alldeles
öfvertygad om, att i synnerhet efter det sista alternativet i min motion
någon ny och ökad kontroll skall vara alldeles obehöflig. Den som
vet, huru obetydligt arbetet är för en kontrollör vid ett bränneri, skall
säkerligen medgifva, att kontrollören kan utöfva en sådan uppsigt,
äfven om det blefve olika beskattning för bränvinstillverkning af pro -

fil 39.

Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)

N:o 39.

Angående

vilkoren för

tillverkning

af bränvin.

(Forts.)

4 Onsdagen den 29 April, e. m.

dukterna, eller förbud för bränvinstillverkning af vissa af dem. Kontrollören
har de allra flesta dagar icke mer än en timmes arbete om
dagen. Det är möjligt att, om han bor ett stycke från bränneriet
och således får taga sig en spatsertur dit, det kan taga en något
längre tid. Men det egentliga arbetet för honom att skrifva och mäta
upp bränvinet för dagen är, om det är eu rask kontrollör, icke mer
än en, högst två timmars göra, och då hemställer jag, om, när kontrollören
icke har mer att göra, han verkligen icke skulle kunna utöfva
den ökade tillsyn, som fordras, om mitt förslag blefve antaget.
Nu är man rädd lör att, om förslaget antages, bränvinstillverkaren,
som har en ladugård bredvid bränneriet, skulle kunna använda dessa
sädesslag äfven när han icke hade anmält bränvinstillveikning till högre
beskattning, och att det för en verklig kontroll blefve nödvändigt för
kontrollören att uppehålla sig i bränneriet hela dagen, till och med om
nätterna för att hålla reda på att inroäskning af oiofhga sädesslag ej
e„de rum. Men jag hemställer verkligen till kammaren, om vid ett
bränneri, der sju, åtta, till och med ibland 10 stycken arbetare äro i
bränneriet uppe och närvarande vid hvart enda tillfälle iumuskning
egen rum, det Skulle för bränneriegaren vara någon uträkning att möjligen
för några tunnor majs eller majsmjöl gorå ett sådant expariment
att använda ett för tillverkningen olofligt sädesslag under olaga tid,
i synnerhet om ansvarsbestämmelserna blefve lika med dem, som gälla
för lönbränning. Och lönbränning är det i alla fall, om han tillverkar
bränvin olofvandes af ett sädesslag, som lian icke har rätt att
använda. Det är min lifligt öfvertygelse att, om förslaget antages,
det icke skall finnas ett enda fäll. der bränvinstillverkaren skall tilllåta
sig eller ens våga att öfverskrida sin befogenhet och tillverka
bränvin af majs eller mjöl, ty han skulle icke i något enda fall undgå
lagens stränga straff för en obetydlig vinning. Den anmärkning,
utskottet i detta fäll gjort, är således icke berättigad, och jag ar förvissad
derom, allra helst då jag älven har ett stöd för min åsigt hos
chefen för kontrollbyrån.

Så kom också det gamla skälet af bevillningsutskottet, som sägen
att ett sådant förbud — eller en sådan högre skatt ■af förevarande
råämnen “icke är öfverensstämmande med de i vår lagstiftning gällande
grundsatser om näringsfrihet". Det är med detta skäl som med lors
bockar: om man slår det på pannan aldrig så många gånger, sa kommer
det igen eu annan gång. Jag tycker att jag anfört så iuligiltiga
skäl mot det skälet så många gånger förut, att man icke skulle behöfva
om igen återkomma dermed. På bränvinslagstiftningens område
hafva Riksdagen och Konungen städse gjort undantag från den fria
näringslagstiftningen, och det lär väl ingen kunna påstå, att bränvmstillverkningen
är eu näring som får drifvas fritt. Ocn om man vill
göra förbud för införandet af den utländska varan, majsen, för användning
till bränvinstillverkning, och hvaraf kanske för detta års tillverkning
åtgår lika stort belopp som landets egna produkter, skulle
det vara orimligt att göra den inskränkningen i en lagstiftning, som
vid föregående tillfällen så kringskurits, som särskilt denna, då det
icke kan bestridas att svenska folket sådan som förfaotningen nu är.

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. in. 5

tvingas snart sagdt att förtära till nära största delen utländskt bränvin,
ehuru vi ej ega brist på produkter för denna tillverkning i vårt eget
land. — Det skälet tror jag således icke kan användas, allra helst
då man genom andra lagstiftningsåtgärder försöker förhindra bränvinets
användning, hvilket anses i högsta grad skadligt för vårt folk.

Man har vidare sagt här, att meningen med lagstiftningen skulle
vara, att bränvinstillverkningen skulle blifva en storindustri i landet,
och derför bör näringen ej hämmas eller försvåras. Men, mine herrar,
jag tror icke att svenska Riksdagen menat med den gällande lagstiftningen
något sådant. Bränvinstillverkningen har från början varit
husbehofsbränning, och är det för närvarande i allra största delen af
vårt land. Och jag beklagar, att man lagt ett eller annat af de största
brännerierna i städerna eller bredvid städerna, der afiället icke
har det ringaste värde eller har någon nytta för jordbruket, såsom
dermed är afsedt. Jag skulle derför icke hafva det ringaste förbarmande
med den storindustrien, om den blefve urståndsatt att florera,
i fall den icke finge till bränvinsbränning använda majs, och jag tror
att deras antal är snart räknadt, som försvara den åsigten, att våra
brännerier skola endast såsom storindustri bedrifva sin näring och endast
för att frambringa bränvinet. Jag tror för min del, och derom tror
jag att meningarna icke skola vara mycket delade, att bränvinsbränningen
har sitt berättigande såsom binäring till jordbruket; ty såsom
sådan kan den bedrifvas med synnerligt stor fördel för jordbruket.
Det är ej för vinstens skull af industrien, som bränvinstillverkningen,
åtminstone på landet, bedrifves, utan det är för vinsten i ett förbättradt
jordbruk, som denna binäring till jordbruket utöfvas.

Det är eu annan anmärkning i afseende på utbytet af bränvin,
som jag också anser mig böra rätta. I bevillningsutskottets motivering
talar utskottet om att skilnaden emellan afkastningen i bränvin
af majs och råg skulle utgöra J. Då jag var uppe i kontroll- och
justeringsbyrån, tog jag reda på detta förhållande och erhöll den upplysningen,
att det var närmare A än -t. Och efter den erfarenhet som
jag sjelf har gjort — jag har den ganska färsk, nemligen ifrån i år
— dä vid bränneriet gjordes några experiment, så utgjorde utbytet
öfver -1, mera af majs än af råg,'' som jag förr användt för bränvinstillverkningen.
Detta är alldeles bestämdt på grund af den afverkning,
som gjordes hemma, och jag tror icke att det skall slå fel, men
det är möjligt att, när man räknar i medeltal för hela landet, det
kan utfalla annorlunda, men der afkastningen är mindre, skötes bränneriet
icke rigtigt. Och utaf statistiken i Tyskland finner man äfven
$tt ungefär likartadt utbyte, om man tager och sammanräknar hela
tillverkningen, att skilnaden blir mera än den närmar sig -t. Således
är det alldeles klart, att utskottets beräkning af den tilläggsskatt,
som skulle sättas på det bränvin, som tillverkas af majs, icke håller
fullt streck, utan skatten borde efter värdet på tullen förhöjas och
sättas till högre belopp än 12 öre, som utskottet beräknat, i synnerhet
om man vill skydda potatisodlingen mot majsen, som ju här är
menmgen. Jag har visserligen föreslagit 20 öre såsom högre tiilverkningsafgift
på majs in. m., och har jag gjort detta derför, att jag

Angående

vilkoren lör

tillverkning

af bränvin.

(Forts.)

N:o 39. 6 Onsdagen den 29 April, e. m.

Angående verkligen vill kafva ett totalt förbud mot bränvinstillverkning af majs.
vilkoren för j|en pa(}e ju varit tillåtet för utskottet — ock utskottet var i

af bränvin detta i sin fulia rätt — 0111 det liade satt necl skattesiffran till
(Forts.) hvad utskottet ansett vara jemförlig! med tullen. Jag tror att siffran
skulle kunna ansetts lämplig, om den i så fall bestämts till 15 öre, då
i alla fall denna högre skatt skulle varit högt skydd nog för potatisodlingen,
och majsens användande till bränvin undvikits. Och jag tror,
att jag möjligen skulle kunnat gått in på eu sådan förändring af
motionen.

Då jag väl icke har någon förhoppning att förslaget skall gå
igenom vid denna riksdag, då, såsom jag förut nämnt, Andra Kammaren
fattat beslut och ytterligare fastslagit majstullen, lönar det sig
väl knappast att framställa något yrkande. Men då emellertid Första
Kammaren icke ännu fattat beslut om majstullen, och man icke kan
veta om icke Första Kammaren kommer att taga bort denna tull, så
anhåller jag om återremiss till utskottet för att äfven sätta utskottet
i tillfälle öfverväga de anmärkningar jag nu gjort emot förslaget. Så
länge tullen å majs existerar, torde ju en lägre skattesiffra, än som
jag i andra alternativet föreslagit, vara lämplig.

Herr Herslow: Herr talman! Jag skall gerna prisgifva, åtminstone
för närvarande, utskottets hela motivering åt den siste ärade
talarens kritik, för att hålla mig blott vid det argument, som för mig
varit afgörande. Då jag biträdde det yrkande utskottet gjorde, var
jag säker på att, när den ärade motionären i år framlade denna sin
motion, så var det under den förhoppning — en förhoppning som jag
delade med honom — att det vid denna riksdag vore en möjlighet att
få spanmålstullarne afiyftade eller åtminstone nedsatta. För att möjliggöra
detta ville han möta en invändning, som med skäl kunde göras
i synnerhet mot att låta majsen blifva tullfri. Samtidigt som han ville
lemna densamma fri såsom råmaterial för mejerinäringen —• ville han
mota densamma i det ögonblick, då den söker tränga sig in som råmaterial
för brännerinäringen, eu näring som jag i likhet med honom icke
anser böra, utan hänsyn till annat, särskilt lägga an på att åstadkomma
sin vara af billigaste material och frambringa den till billigaste
pris. Hela vår bränvinslagstiftning går ju ut på att fördyra denna
produkt; och då behöfva vi ej lägga au på att göra den billig
genom en tullåtgärd, som möjligen kunde blifva farlig, ganska farlig
för den inhemska produktion, som på vissa trakter är åt mycket stor
betydelse för hela den jordbruksidkande befolkningen, nemligen potatisodlingen.
lian ville derför göra majsen här oskadlig, just på det att
mindre tvekan skulle förefinnas att på dess andra användningsområden
göra den tullfri.

Ty värr har den förutsättning, han utgick ifrån, bortfallit. Denna
kammare har redan förklarat majsen böra behålla den tull, som blifvit
åsatt. Båda kamrarne hafva redan förut förklarat, att all annan spanmål
utom majs skall behålla de tullsatser, som åsattes 1888, och jag
har icke den ringaste förhoppning, att Första Kammaren kommer att
i fråga om majs fatta annat beslut, än Andra Kammaren gjort; maj -

N.o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

sen skall fortfarande förblifva tullpligtig. Sålunda anser jag gifvet, att
•då den tull, som å denna sädesart behöfde läggas såsom skydd för
potatisodlingen —• det försvar mot majsens användande i bränneriernas
tjenst, som han med motionen åsyftat — redan på annan väg
har åstadkommits (olyckligt att så är!), så finnes det icke särskild anledning
för att än ytterligare och på annan väg sträfva mot samma
mål. Då majsen redan utaf Andra Kammaren blifvit dömd att behålla
den tull, som den har, och jag är alldeles viss på att Första
Kammaren i denna del fattar ett med Andra Kammarens ensartadt
beslut, kan jag icke komma till annan slutledning, än att den egentliga
anledningen är bortfallen, som kunde förmått kammaren — med
•skal förmått kammaren — att bifalla motionärens förslag.

Till slut ber jag blott att öppet få säga i fråga om möjligheten
eller omöjligheten att kontrollera, att jag är af alldeles samma uppfattning
som motionären. Någon sådan omöjlighet finnes icke för
handen.

Herr Jansson i Carlshed: Huru angenämt det än skulle vara
att få instämma med herr Sven Nilsson på detta protektionistiska område,
skall jag dock be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 2.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 13, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften.

I särskilda motioner, afgifna den ena inom Första Kammaren af
herr Adb. Anderson, n:o 24, och den andra inom Andra Kammaren
af herr J. Anderson i Tenhult, n:o 74, hade föreslagits:

Af herr Älb. Anderson:

“Do) att tillverkningsafgiften för hvitbetssocker från och med den
1 nästkommande september höjes till hälften af gällande tullsats för
utländskt råsocker af mörkare färg än n:o 18 af den i verldshandeln
antagna holländska standard; samt

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning angående den beskattning,
som skäligen må kunna hvitbetssockertillverkningen åläggas, samt
■derefter till Riksdagen aflåta förslag i ämnet. “

Samt af herr J. Anderson, i sammanhang med af honom påyrkad
nedsättning i tullen å socker,, “att Riksdagen ville besluta, att tillverkningsafgiften
å hvitbetssocker nedsättes med lämpligt belopp/1
Med anledning häraf hemstälde nu utskottet:
l:o), att herr J. Andersons motion icke måtte vinna bifall; och
2:o), att, i anledning af herr Alb. Andersons motion, Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid framläggande
af nådig proposition angående den tullsats å socker, hvartill

Angående

vilkor en för

tillverkning

af bränvin.

(Forts.)

Angående
höjning ihvitbetssocker
tillverkningsafgiften
m. m.

N:o 39.

Angående
höjning i hvit
betssockertill
verkningsafgiften
m. m
(Forts.)

Onsdagen den 29 April, e. m.

tullkomiténs betänkande torde gifva anledning, ville taga under om■
pröfning jemväl huru vida någon ändring i den nu utgående hvitbetssockeraccisen
så väl i fråga om dess belopp som i afseende å sjelfva
beskattningssystemet lämpligen må kunna ega rum och derom i sådant
fall bos Riksdagen göra framställning.

Häremot både reservationer anmälts af herrar Ilerslow, Fock, Sederliolm,
Cottander och Fredholm, som ansett att utskottet äfven bort tillstyrka
bifall till lista punkten i herr Alb. Andersons motion,

samt af herr J. Johansson i Noraskog i enahanda syfte.

Efter uppläsande, till en början, af utskottets under punkten 1
gjorda hemställan, begärdes ordet af

Herr Herslow, som yttrade: När Riksdagen år 1869 för första
gången behandlade frågan om accis på hvitbetssockertillverkningen,
beslöt den, som herrarne minnas, att en sådan accis skulle från och
med 1873 inträda; börjande med -1 af råsockertullen, skulle den hvart
tredje år stiga, till dess den nått af denna tull. Första steget togs
och andra steget togs. Men när vi år 1879 skulle taga det tredje
steget, stannade vi. I stället för att komma till af råsockertullen,.
beslöt man att tills vidare, under de närmaste tre åren, stanna vid -t.
När de åren voro förbi, beslöt man att stanna der fortfarande. Och
så har man stått stilla på samma punkt. I stället för att betala -f
af tullen och blott ega skydd med har således denna tillverkning
endast betalat | af tullen och haft | i skydd.

Men icke nog dermed. Sockeraccisen lades på hvitbetan, beräknades
efter centner af råmaterialet, och vid beräkningen af dess sockerafkastning
behölls den gamla procentsats, som en gång kalkylerats af
en komité, hvilken nedsatts af Napoleon III på en tid, då ännu hvitbetssockertillverkningen
låg i sin linda. Man beräknade då, att en centner
hvitbetor gaf 6 \ skålpund socker — att sockret således utgjorde
6 \ procent af kvitbetans bruttovigt. Det dröjde åtskilliga år, äfven
ett godt stycke in på den svenska hvitbetsodlingens tid, under hvilka
detta sockerutbyte, detta “rendement" höll sig temligen oförändradt;
och jag minnes mycket väl den tid, då 7 procent ansågs vara ett
vackert resultat och ådagalägga en omsorgsfull bearbetning både på
åkern och i fabriken. Eu ännu omsorgsfullare odling af hvitbetan och
bättre metoder i fråga om sockrets utdragning ur detta råämne hafva
emellertid under senare åren bragt tillverkningen i en annan ställning.
Man anser nu, att eu hvitbetsskörd varit till qvaliteten ganska klen
de år, då man icke får bortemot 10 procent socker af hvitbetan. De
bästa hvitbetsåren gå ännu en procent högre. Följden har således
blifvit den, att accisen ytterligare fallit i proportion till sockertullen,
så att i stället för -f — det vill säga ett godt stycke mer än ! af
råsockertullen — betalas nu något under Hvad vill nu detta säga?
Om vi tänka oss, att råsockret går utanför tullgränsen — priset varierar,
så att jag tager en siffra “på höft" — till 26 \ öre, så utgör
tullen 23 ^ öre — priset på råsockret i vårt land således 50 öre. Af
detta pris å det importerade sockret är tullen således afgiften till staten,
alltså nära nog hälften. Af det inhemska sockrets pris, som

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

naturligtvis likaledes är 50 öre, är afgiften till staten icke en åttonde- Angående
del. Staten afstår 17 öre af sin tullinkomst för hvarje kilogram socker, höjning i hvitgrå
frambringas inom landet. Vidare är klart, att om man toge bort ^erkninas-''
hela sockertullen, till förmån för landets sockerkonsumtion, så skulle afgiftenm.
råsockerpriset sjunka till det pris, som det hade utanför tullgränsen, (Fort?.)

26 ^ öre; och det är tvärsäkert, att till detta pris icke ett enda kilogram
råsocker skulle kunna i vårt land produceras. Näringen vore
död. Alltså betalar staten — då den har åsatt denna tull och afstår
| deraf till uppmuntran af sockerindustrien — en premie å råsockertillverkningen,
motsvarande omkring 17 öre. Detta är eu mycket betydlig
premiering af en näring.

Man kan nu invända: Gör detta så mycket? Det är bevisad t, att
jordbruket gör en betydande vinst icke blott direkt genom den afkastning,
som hvitbetan lemnar, utan äfven derigenom, att betan bestrider
kostnaderna för en mycket omsorgsfullare kultur, för djupare plöjning,
för noggrannare rensning, för fullständigare gödning. Denna omsorgsfullare
skötsel kommer icke blott hvitbetsskörden till del, utan stannar
qvar som en blifvande behållning. Att ett land har hvitbetsodling,
främjar således i hög grad öfriga grenar af detta lands jordbruk. Är
det då skäl — säger man ■— att öka en beskattning, som skulle motverka
utbredandet åt denna för jordens kultivering mycket vigtiga
odlingssort? Nej, visst icke, förutsatt att det vore möjligt att på
detta sätt göra hela landets jordbruk nytta. Det är klart, att när
svenska staten uppgifver million efter million åt sin sockertull, allt
efter som hvitbetssockerfabriker uppstå, och afstår dessa millioner åt
jordbruket, måste staten för denna minskning i statsinkomsterna söka
ersättning genom andra skatter, och dessa drabba då hela landet.

Följaktligen får hela landet kontribuera för att ersätta den statsinkomst,
som anvisas af staten till premiering af en särskild näring; och det
kan nu anses konstateradt, att denna odling näppeligen kan ega rum
utom i de sydligaste delarne af vårt land, ja äfven der endast utefter
sträckor, som icke ligga för långt från hafveri Jag säger icke härmed
att Skånes jord är betydligt bättre än Öster- eller Vestergötlands, och
att häri ligger dess monopol på hvitbetsodling. Jag har tvärt om
säker kännedom, att både Öster- och Vestergötland delvis innehålla
stora sträckor, der jorden är fullt ut lika rik som någonsin Skånes.

Men betodlingens möjlighet beror icke blott, icke ens hufvudsakligast,
på jordmånen, utan på klimatiska förhållanden, såsom huru långt fram
på hösten betan kan växa. Ty det är just de senaste veckorna af
betans qvarvarande i jorden, som äro vigtiga för dess sockersättning.

Äfven en ganska storvuxen beta, som tages tre veckor tidigare, är till
sockervärdet ringa; den behöfver vid denna tid icke vara mycket olika
i fråga om qvantitet, men är det deremot högst betydligt i fråga om
qvalitet. Några varma solrika veckor på hösten äro de som bestämma,
om året blir ett sockerhaltigt hvitbetsår. Detta kunna vi icke förändra.

Klimatet är i Skåne för betodling så gynsamt, att — med undantag
af vissa delar åt Tyskland — icke ens sistnämnda land på det hela
taget, ehuru sydligare beläget, frambringar betor med större sockerhalt
än eu omsorgsfullt skött jord i Skåne. Äi gifva således — det är en

N:o 39.

Angående
höjning i hvitbetssockertillverhningsafgiften
in. m.

(Forts.)

10 Onsdagen den 29 April, e. m.

hufvudinvändning — eu af statsmedel utgående premiering åtgjordbruket
inom en provins, som redan Vår Herre sjelf premierat, åt det
skånska jordbruket. . .

Men på samma gång vi gifva en del af denna premiering åt det
skånska jordbruket, gifva vi en annan del åt sockerbruksindustrien.
Jag vill visst icke denna till lifs, tvärt om jag är angelägen bibehålla
denna industri, tv jag vet att den gör stor tjenst. Skulle man således
kunna öfvertyga mig derom, att denna näring verkligen behöfver hela
det skydd, som den för närvarande åtnjuter, för att kunna blomstra,
så skulle jag vara ytterst tveksam att med ett enda öre öka dess
skatt. Man finge då finna sig i att göra denna uppoffring för en
landsdel och hoppas att på annat sätt kunna uppmuntra näringarna
i andra landsdelar. Men det är min innerliga öfvertygelse, att den
icke behöfver ett sä högt skydd, ja, att den har mera skydd än den
har godt utaf. Sedan man först på olika ställen gjort försök att åstadkomma
hvitbetsodling, hvilka dock misslyckades och då vållade missmod,
har man nu på senare tiden med stor ifver gripit verket an i
Skåne, så att, i stället för de ursprungliga två fabrikerna, numera 6
stycken der äro i verksamnet, och 3 eller 4 äro under anläggning;
nästan på hvarje punkt talas om nya sockerbruk — detta tydligen
endast derför, att man ansett denna industri ytterst vinstgifvande, ja
man har på grund af de sista årens erfarenhet hållit före, att ingen
annan näring leinnar så stor afkastning som produktionen åt hvitbetssocker.
Det är aldrig nyttigt, att en näring i ett land arbetar under
så exceptionelt gynsamma förhållanden. Följden blir. å ena sidan,
att den drager kapital och arbetskrafter från andra näringar, å*andra
sidan, att den arbetar sig sjelf upp till öfverproduktion och ruin. Det
skall, efter min förmening, icke dröja länge, torr än vi i vårt land lå
känning af sockerkriser liknande dem, som förekommit i Frankrike,
Tyskland och Österrike och som hållit på att åstadkomma och delvis
verkligen åstadkommit en fullständig ödeläggning.

Det är således dels ur skatterättvisans synpunkt, dels ur synpunkten
af ifrågavarande närings eget intresse, som jag anser eu skatteförhöjning,
eu förhöjning af den accis som är pålagd, böra ega rum. Jag
tror, att det gäller för näringar så väl som individer, hvad som säges
i det gamla ordspråket: “måttliga korfvar äro bäst"; och denna korfven
har otvifvelaktigt råkat bli ett stycke för lång. Jag vill derför
rösta för, att vi skära åt den en bit. Utskottet har icke velat vara
med härom. Det har fullkomligt delat den uppfattning jag här uttalat
beträffande det befogade i att öka skatten: men anser, att man bör
skrifva till Kongl. Maj:t och begära en utredning. Men hvad beträffar
den skatteförhöjning, som af herr Anderson föreslagits, så behölves
derför icke någon utredning; den skatteförhöjningen tål industrien.
Vill man sedermera hafva eu utredning för att pröfva, om den ytterligare
kan bära mera, eller om skatten möjligtvis kan placeras på
annat sätt, så gerna för mig. Men rättfärdigt år det, \äl befogadt
från det öfriga landets synpunkt ar det att yrka, ocn för sjelfva industrien
är det icke alls farligt att medgifva den nu föreslagna skatten,
som i så fäll redan från september i år skulle inträda.

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

Jag är sjelf skåning och dessutom sjelf aktieegare i sockerfabriker;
detta oaktadt vill jag erkänna skatteförhöjningens berättigande och
kan med någon sakkännedom vitsorda, att dessa fabriker arbeta under
mycket gynsamma omständigheter, hvarför de äfven kunna tåla den
föreslagna skatten. Men hvad jag deremot skulle anse vara ytterst
•ärligt, icke för de gamla, ty de kunna nog stå sig, utan för de yngre,
det är, om man ammar upp dem under detta ovanligt rika skydd
och sedan plötsligen efter granskning af ställningen på en gång kastar
på dem en mycket stark skatteförhöjning. Följden af det förslag,
som utskottet biträdt, nemligen att nu aflåta en skrifvelse till Kong],
Maj:t i ämnet och deri säga: tag reda på dessa förhållanden, så att
vi sedan få på eu gång lägga på dem^hvad de skola bära, kunde lätt
blifva den, att skatteförhöjningen på en gång blefve så stark, att den
för de yngsta fabrikerna, de som nu äro under anläggning, blefve allt
för svår. Jag tror, att det är bättre att nu taga ett litet steg, icke
just obetydligt, men i alla fall ett steg som de kunna tåla vid, och
på detta sätt lägga för deras utveckling en normalare bas, än de nu
hafva.

Utskottet har i fråga om herr Alb. Andersons motion hemstält
om afslag å densamma. Jag skall deremot hemställa om bifall till
första punkten af herr Alb. Andersons förslag, den nemligen hvari
han föreslår: "att tillverkningsafgiften för hvitbetssocker från och med
den 1 nästkommande september höjes till hälften af gällande tullsats
för utländskt råsocker af mörkare färg än n:o 18 af den i verldshandeln
antagna holländska standard".

Efter att hafva erinrat, att endast punkten 1 af utskottets utlåtande,
hvilken punkt afsåg herr J. Andersons motion, ännu vore
föredragen och nu förelåge till afgörande, lemnade herr talmannen
ordet till

Herr Persson i Vadensjö, hvilken anförde: Då nu endast första
punkten är föredragen, skall jag afstå från ordet till dess vi komma
till andra punkten,

Vidare yttrade:

Herr Herslow: Jag observerade icke, att nu endast herr
J. Andersons motion var föredragen. I afseende å denna har jag icke
annat att yrka än bifall till utskottets hemställan, att densamma icke
måtte vinna Riksdagens bifall. Men jag begagnar nu tillfället att
hemställa, huruvida icke herr talmannen, när vi komma till andra
punkten i betänkandet, hvilken i sig innefattar både första och andra
punkterna af herr Albert Andersons motion, ville föreslå, att densamma
uppdelades så, att proposition först framställes på bifall eller afslag
till första punkten i denna motion och derefter på bifall eller afslag
till den andra, hvilken innehåller det skrifvelseförslag, som utskottet
biträdt.

Angående
höjning i hvitbetssockertillverTcningsafgiften
m. in.

(Forts.)

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

Angående
höjning i hvit
hetssockertill
verkningsafqiften
m. m
(Forts.)

Herr Oia Bosson Olsson: Jag hemställer deremot, att kärn■
maren behagade tillåta, att diskussionen må få röra sig om båda punkterna.
Jag tror detta är så mycket mera nödvändigt, som den förste
talaren redan kommit in på båda, och det dessutom är svårt att i
diskussionen hålla sig till blott den ena.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag skulle kunna afstå från att
vidare yttra mig, ty jag ämnade föreslå just detsamma som herr Ola
Bosson Olsson, nemligen att, då vi diskutera herr Albert Andersons
förslag, vi måtte få behandla häda punkterna samtidigt. Ty det kan
ju hända, att en ledamot kan vilja yrka bifall till 1 punkten i herr
Albert Andersons motion och afslag å skrifvelseförslaget, samt en
annan motsatsen. Jag skall derför anhålla, att kammaren lemnade sitt
bifall dertill, att diskussionen finge röra sig om båda punkterna på
en gång.

Herr Her slo w: Ja, skall detta vara behöfligt? Den första punkten
innehåller ju blott herr J. Andersons motion om nedsättning i
tillverkningsafgiften. Till denna har ingen yrkat bifall, och jag tror
eke heller att någon vill göra det. Få vi denna motion afgjord, så
komma vi sedan in på herr Albert Anderssons motion och få då tala
om de båda punkterna, som finnas uti den motionen. — Då genom
mitt förbiseende diskussionen kom in på en afväg, tillåter jag mig,,
för att få misstaget rättadt, att hemställa, att vi först afgöra den
första punkten, innehållande herr J. Andersons i Tenbult motion.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag skall be att få återtaga mitt
förra yrkande, då afgörandet af herr J. Andersons motion icke lärer
gifva anledning till någon diskussion. Sedan kammaren sålunda beslutat
rörande denna motion, äro vi inne på den rätta stråten.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Det har naturligtvis aldrig varit
min mening annat, än att vi först skulle afgöra första punkten, hvilken
berör herr J. Andersons i Tenhult motion. Men då herr talmannen
föredrog denna punkten, var det ordföranden i bevillningsutskottet,,
som indrog den andra punkten i diskussionen, och till följd deraf ansåg
jag, att vi borde få diskutera båda punkterna samtidigt. Emellertid
torde det nu vara bäst, att vi först afgöra den punkteD, som handlar
om herr J. Andersons motion, och derefter öfvergå till den andra
punkten, som rörer herr Albert Anderssons motion.

Sedan öfverläggningen angående utskottets under punkten 1 af
dess betänkande gjorda hemställan härmed förklarats afslutad och
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll
kammaren utskottets nämnda hemställan.

Efter föredragning vidare af punkten 2 anförde

Herr Persson i Vadensjö: Gent mot det yrkande, som af ord -

Onsdagen den 29 April, e. m. 13 N:o 39.

föranden i bevillningsutskottet gjordes, skall jag taga mig friheten yrka Angående
bifall till utskottets utlåtande. Här har en reservant försökt göra en höjning ihvitutredning
öfver och visa den stora förlust, som staten skulle hafva ^Zhninqs-''
lidit under de senare åren på hvitbetsodlingen. Ja, mine herrar, det afgiftenm.m.
är lätt att uppställa siffror, men det är icke lika lätt att få dessa (Forts.)
siffror att hålla streck. För min del anser jag, att man åtminstone
måste frånräkna den bevillning, som de ifrågavarande fabrikerna äro
Isatta, äfvensom den som der anstälde tjenstemän och öfriga löntagare
erlägga. Om man härtill lägger de tusen arbetare, som der
hafva sin föda, hvilken de förut fingo söka i Danmark och Tyskland,
hvarifrån de sedan komma tillbaka med bruten helsa, och i synnerhet
om man tager i betraktande den dryga konsumtionsskatt, de äro
utsatta för, kan man icke neka till, att denna förlust mmskas med
ett ganska betydligt belopp.

Hvad angår sjelfva saken, kan jag icke se, att det vore så nödigt
att just nu höja tillverkningsafgiften med 1/10, då man samtidigt går
in till Kong]. Maj:t med eu skrifvelse, att han beträffande denna fråga
ville göra en utredning samt för Riksdagen framlägga det förslag, som
kan anses vara rimligt för eu sådan beskattning. Det är den stora
utdelning, som aktieegarne i dessa bolag haft under de senare åren,
som gjort, att man trott att hvitbetsodlaren på denna affär skördat
så stor vinst. Men så är alldeles icke förhållandet. Det är icke hvitbetsodlaren,
utan aktieegarne och kapitalisterna, som haft vinst. Men
om eu aktieegare ett eller annat år haft stor utdelning, så har det
äfven funnits tider för icke långt tillbaka, då aktieegarne inom samma
industri förlorat hela sitt aktiekapital. Vi hafva många andra bolag,
som också lemnat hög utdelning. Det är icke många år, sedan man
hörde: det och det bolaget lemnar 30 procent utdelning. Nu hafva
vi en annan tid. Jag tror icke heller, att dessa hvitbetssoekerfabriker
under de närmast åren komma att lemna den utdelning, de förut kunnat
gifva. Det har icke varit förhållandet, såsom man yttrat, att betodlaren
haft så ofantligt stor vinst, utan han har tvärtom den senare
tiden fått draga sig tillbaka, så att fabrikerna fått öka på något med
''sitt pris. Nu deremot få sockerfabrikerna göra detta samt äfven betala
frakten tillbaka för den pressmassa, som betodlarne förbehållit sig att
erhålla tillbaka såsom foder.

När man betraktar allt detta, ser man, att det icke är betodlarne,
som skörda så ofantligt stor vinst, som man påstått, utan det är
aktieegarne. Och jag tror således icke, att man bör på rak arm försöka
att ernå en sådan beskattning, som af en reservant i utskottet,
herr Johan Johansson i Noraskog, föreslagits.

Vidare, då man talar om det höga skydd, som betodlingen skulle
ha, så kan jag för min del icke finna, att det är så ofantligt stort.

Då man betänker, att 100 kilogram sockerbetor vid fabriken gälla
2 kronor 10 öre, och man dertill lägger de kostnader, som fabriken
har ute vid stationerna, äfvensom fraktkostnaderna, så kommer man
upp till eu summa af omkring 2 kronor 25 öre. Huru stort skydd
har då betodlaren på dessa 2 kronor 25 öre? Jo ett skydd af 14 öre.

Men, mine herrar, huru ställer sig då detta skydd i jemförelse med

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

Angående det skydd af ända till 2 kronor 50 öre på 100 kilogram råg, som
höjningihvit- många af kammarens ledamöter varit med om att åsätta. Om rågen
verknings-" hostar 12 kronor per 100 kilogram, så ser man, att man der har
af''giften m.m. mycket mer än dubbelt så stort skydd som för betorna. Jemför man
(Forts.) allt detta, synes det mig vara det bästa att hos Kongl. Maj:t begära
en utredning, om hvilken accis, som för bvitbetsodlingen kan vara
lämplig att åsätta. Och jag kan derför icke annat än yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman! Oaktadt det naturligtvis
icke kan falla mig in att bestrida, att icke sockerfabrikationen
i Skåne skulle kunna tåla vid en något högre beskattning, än hvad
den för närvarande är ålagd, tror jag dock, att man vid bestämmandet
af denna förhöjning bör gå mycket varsamt till väga. Skall man
vidtaga någon förhöjning i skatten, synes mig det förslag, som framstälts
af motionären i Första Kammaren, nemligen att öka den med
1/10, vara det högsta som i detta fall bör komma i fråga, för så vidt man
vill, att dessa sockerfabriker fortfarande skola kunna existera. Men jag
ber på samma gång få betona, att om man ålägger dessa fabriker en högre
accis på betorna, tror jag att det blir nödvändigt att bestämma denna
beskattning för eu viss tidrymd, t. ex. 5 eller 10 år, så att fabrikerna
under denna tid kunna arbeta i trygghet utan att utsättas för risken
af de olika beslut, som till äfventyrs kunna göra sig gällande inom
Riksdagen, med nya förhöjningar ett eller annat år.

Man säger, att sockerfabrikerna hafva haft så stor vinst under
de senare åren. Ja väl, jag vill medgifva detta. Men hvem garanterar
för, att dessa fabriker framdeles skola komma att arbeta under
lika gynsamma och goda konjunkturer som hittills. Ett omslag deri
kan mycket fort inträda; sockerprisen kunna falla, sockerhalten i betorna
kan minskas. Hen ärade ordföranden i bevillningsutskottet sade nyss,
när han hade ordet, att det beror på några få solklara veckor på
slutet af hösten, huruvida betorna skola få sin höga sockerhalt eller
icke. Ja, mine herrar, detta är fullkomligt sant; det är verkligen så,
att får man icke en gynsam väderlek på hösten, blir det icke mycket''
bevändt med sockerhalten i betorna. Han nämnde äfven, att det vore
orättvist, att denna fabrikation icke skulle vara beskattad för mer än
6 procent, då man vid fabrikerna kunde få ända till 10 procent
sockerutbyte af betorna. Men tror då den ärade talaren, att sockerfabrikationen
i närvarande stund skulle kunna bära sig, om man icke
fick mera sockerutbyte än den af Riksdagen bestämda 6 -j- procenten?
Nej, jag vågar påstå, att i sådant fall skulle icke fabrikerna under
nuvarande förhållanden kunna existera. Jag ber att få betona, att
hvarje procent i betornas sockerhalt gör en sådan skilnad i förtjensten
för fabriken, att jag vågar tro, det den ärade talaren icke är rigtigt
på det klara dermed. Hvarje procent i betornas sockerhalt representerar
nemligen ett värde vid en fabrik — jag skall taga den, som
ligger mig närmast, nemligen Staffanstorp med den kampanj den för
närvarande har — af icke mindre än 160,000 kronor. Detta är ju
en ganska stor summa. Om jag nu tager i betraktande, hvad den

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

ärade ordföranden i bevillningsutskottet nyss påpekade, att sockerhalten
i väsentlig mån beror på väderleken under hösten, huru skulle
det då gå, om till följd af ogynsamt väder sockerhalten sjunker med
2 å 3 procent? Då blir det sannerligen föga bevändt med vinsten,
utan då gäller det i stället, om man haft tillfälle att under de gynsamma
åren samla någon reservfond, som man kan stödja sig på. Jag
känner dessutom specielt förhållandena vid en fabrik i Skåne, der de
i år under en lång tid af kampanjen icke haft mer än 6,6 procent
i sockerutbyte, således obetydligt öfver den procent som Riksdagen
ålagt skatt.

För öfrigt är det så många omständigheter, som inverka på sockerfabrikationen,
att man icke gerna kan beskatta den allt för högt.
Fabrikerna äro utsatta för så stora risker, att hvad de förtjena det
ena året, kunna de mycket väl förlora det andra och mera till. Om
vi tänka oss t. ex., att vid början af en kampanj en eldsolycka skulle
uppstå i fabriken, så blir det eu alldeles oerhördt stor förlust på hela
det betparti, som fabriken då inköpt, och detta uppgår vid de flesta
fabriker till ett värde af mellan 8 och 900,000 kronor. Man invänder
kanske, att skulle en sådan olycka inträffa, så behöfver icke fabriken
inköpa betorna, då de icke kunna afverkas. Men detta är icke fallet.
Den första åtgärd, man nödgas vidtaga vid anläggningen af ett nytt
sockerbruk, är, att jordbrukarne genom kontrakt måste förbinda sig
att under ett visst antal år på eu viss areal af sin jord odla sockerbetor,
och denna areal uppgår vanligen vid hvarje fabrik till 2,000
tunnland. —• Fabriken å sin sida måste likaledes genom kontrakt förbinda
sig att under samma tid inköpa hvarje beta, som växer på dessa
tunnland. Således kan fabriken icke undandraga sig att köpa dessa
betor, om de än icke kunna afverkas. Skulle således en dylik olycka
uppstå, som hindrar fabriken att komma i gång på behörig tid, så
inverkar detta ganska mycket på den förtjenst, fabriken kan få. Ty
sockerhalten i betorna minskas med hvarje dag, som de ligga upptagna
ur åkern. Jag har sjelf varit revisor vid en fabrik och som sådan
granskat dess räkenskaper och funnit, att under sista tiden af kampanjen
var sockerhalten i betorna försvunnen i ganska betydlig grad.
I fjol vid Stafiänstorp fick man under senare delen af kampanjen icke
mindre än 200 säckar socker mindre i veckan än i början af kampanjen.
Denna minskning representerar efter de pris, som då voro
gällande, ett värde af cirka 9,000 kronor. Äfven om således fabriken
å nyo kan komma i gång, så blir dock förtjensten betydligt mindre, om
kampanjen drager ut på tiden. Det är icke många år sedan, som
man vid Arlöfs fabrik icke kunde fortsätta med fabrikationen, ty
kampanjen drog för långt ut på tiden, hvadan man nödgades köra
betorna till koladugården; ty sockerhalten i dem var nära på försvunnen,
så att sockerutbytet icke ens kunde betala driftkostnaderna.

För öfrigt förefaller det mig ganska besynnerligt, att man så mycket
äflas med att belägga denna industri med så hög skatt — denna
industri, som i och för sig sjelf är så nyttig och gagnelig icke allenast
för jordbrukarne utan äfven för arbetarne, ja, jag vågar till och med
påstå äfven för svenska staten i dess helhet. För jordbrukarne, derför

Angående
höjning i hvitbetssockertillverkningsafgiften
m. m.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
höjning i hvithetssockertillverkningsafaiften
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, e. m.

att den höjer i så väsentlig grad det svenska jordbruket; och för
arbetarne, derför att det skapar arbetsförtjenst åt flera tusen arbetare,
som så väl behöfva denna förtjenst; och slutligen måste det för staten
och det allmänna vara en direkt fördel, att vi sjelfva kunna producera
den vara, för hvilken vi förr kastat ut så många millioner till ntländningen.

Jag vill visserligen icke bestrida, att den accis, som är lagd på
sockerfabrikationen, kan i viss mån vara berättigad. Men jag ber
dock att för egen del få betona, att jag aldrig kunnat fullt förlika
mig med densamma. Ty hvarför skall betan, som forslas till sockerfabriken,
beläggas med accis, då icke korntunnan, som köres till mälteriet,
är belagd med någon accis. Jag kan icke förstå skilnaden dem
emellan. Ölet drager ju tull lika väl som sockret; och jag kan icke
förstå, att ölfabrikationen kan vara mera välsignelsebringande än sockerfabrikationen.

Herr talman! Jag skall icke för tillfället göra något yrkande.
Men jag skall vördsamt hos kammaren anhålla, att den vid fattande
af sitt beslut gör detta med stor försigtighet, så att det icke tillika
blir en dödsdom öfver samtliga sockerfabriker, ty det skulle mycket
lätt kunna hända.

Jag ber ännu en gång få tillägga, att jag tror sockerfabrikationen
möjligen skulle kunna draga en något högre accis än nu. Men jag skulle
hellre vilja antaga den första punkten af motionen, såsom reservanterna
yrkat, och afslå den senare punkten om skrifvelseförslaget. Men jag
skall som sagdt för tillfället icke göra något yrkande.

Herr Lasse Jönsson: Jag vill förutskicka den anmärkningen,
att den ort jag representerar icke alls har några sockerbruk ej heller
har stora förhoppningar att få några, så att jag kan icke misstänkas
tala i egen sak. Men jag känner ändå till dessa förhållanden och de
fördelar denna industri skapar på de ställen der den kommit i gång.
Från hvilka synpunkter man än ser saken, medför den eu stor fördel
för landet i dess helhet. Man bör icke bedöma frågan ensamt ur
statsekonomi synpunkt, såsom ordföranden i bevillningsutskottet har
gjort. Han har rent af hållit sig till den förlust, som staten lider
genom skilnaden mellan accisen och tullen på råsocker, om detta skulle
införas i landet. Men denna beräkning håller icke streck. Ty staten
har många andra inkomster på denna fabrikation, hvilka icke visa sig
i de siffror, som ordföranden i bevillningsutskottet uppräknade. Den
skara personer, som sysselsätter sig med denna rörelse, så väl grofarbetare
som ingeniörer och andra, de skatta ju till staten för hvad
de konsumera, såsom kaffe, socker, spirituösa m. m. Detta är ju också
en inkomst, som staten har af denna rörelse. Hade dessa menniskor
icke fått arbete vid dessa fabriker, så hade de måst sysselsätta sig
med något annat, och detta hade troligen blifvit utom landets gränser.
Ifrån denna synpunkt har verkligen Riksdagen förr betraktat frågan;
ty då väcktes till och med motioner om premiering af denna näring.
Men då fabrikerna sedermera kommo i gång, uppstod en motsatt rörelse
inom Riksdagen, hufvudsakligen från göteborgshållet.

Onsdagen den 29 April, e. m. 17

Man resonnerade som så, att staten lede en förlust, ty skilnaden
mellan accisen och tullen är landets förlust, men man har icke velat
erkänna det som en vinst att hafva hela denna summa qvar i landet.
Den summan, som annars skulle gå åt för saker, köpta från utlandet,
kommer nu att sprida sig i landet och kommer dess inbyggare till
godo Denna uppfattning hade Riksdagen år 1879, då man stannade
vid aen tull, som man förut hade beslutit höja hvart tredje år. Man
beslöt då att tre år qvarstå vid den dåvarande tullsatsen. När de
tre åren voro förgångna och 1882 års riksdag kom, så var det fråga,
om detta förhållande skulle få fortfara, och det blef då en ganska
allvarsam öfverläggning. Bevillningsutskottet föreslog då precis detsamma,
som dess ordförande nu gjorde, nemligen att accisen måtte
hojas så mycket, att den utgjorde hälften af tullen i stället för 2/, af
densamma. Detta förslag bifölls i Första Kammaren, men här blef
en markvärdig öfverläggning. Hvad som efter min tanke gjorde slag
i _ saken, var ett anförande af en talare på norrlandsbänken, hvilken
sjelf ej kunde misstänkas hafva något intresse af frågans utgång, men
som vant i Tyskland och der sysselsatt sig med betodling och sockeriabrikation.
flan visade, hvilken oerhörd nationalvinst denna näring
medförde, och det var just det beviset, som tog en stor del af kammarens
ledamöter, som förut varit tveksamma och misstänkt, att det
endast vant skånska intressen, som i detta fall gjort sig gällande.

På tal om skånska intressen, så torde talet om sådana få anses
andelös obefogad!;. Det har nemligen påvisats, att betornas sockerhalt
pa, liera ställen i riket är större än i Skåne. Fn kemist, som utskickats
af landtbruksakademien, har funnit, att vid Nygårda på Gotland betorna
innehöllo den största sockerhalten — om jag mins rätt 16 procent
i. 0<dl. äfven på många ställen kring Stockholm sockerhalten var
större än någonstädes i Skåne. Nu har visserligen ordföranden i bevillningsutskottet
sagt, att klimatet skulle lägga hinder i vägen för betorna
att få tillräcklig sockerhalt på andra ställen, men det torde vara svårt
att bevisa detta, ty landtbruksakademien har eu motsatt åsigt, som
äfven bekräftas af de företagna analyserna. Jag har äfven sett, att
man i dessa dagar försökt att i trakten af Vadstena anlägga ett sockerbruk
Och det är ju möjligt, att det kommer att gå bra nu, ehuru
det förut gått dåligt med dessa fabriker i Östergötland. Det gick
ju till en början dåligt äfven i Skåne. En person, som reviderat
rakenskaperna vid Årlöf vid denna tid, påstod, att om icke bränvinsbränning
varit förenad med sockerproduktionen, denna skulle hafva
gått med stor förlust. Jag vill alltså påstå, att det är orätt att bär
tala om skånska intressen, ty det kan hända, att det blir en näring
som sträcker sig vida öfver Skånes gränser.

... Hvad beträffar det förslag, som föreligger, så kan jag icke neka
tijh att jag tror, att det vore lugnare att fatta beslut strax, än att
afsända en skrifvelse. Ty vi böra komma i håg, att millioner äro
nedlagda i denna rörelse, men ock stora summor väntas vid den minsta
fara för framtiden komma egarne till dessa att draga sig tillbaka,

Man bor derför gå varsamt till väga och, såsom talaren på skånebanken
föreslagit, höja accisen med 1/10, så att den utgår med halfva
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 39. 9

N:o 39.

Angående
höjning ilivitbetssocTcertillverkningsafgiften
m. in.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
höjning i hvithetssockertillverTcningsafgiften
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, e. in.

sockertullens belopp, men icke aflåta någon skrivelse. Kan man lita
på, att Riksdagen kommer att stå vid detta beslut åtminstone en 10
år, skulle näringen få en trygghet, som vore väl behöflig för dessa
nya anläggningar, som erfordra så ofantliga kapital. Ingen dylik fabrik
kan anläggas under millioner, och då man placerar sådana kapital,,
vill man hafva trygghet. Jag tror, att man går säkrast och bäst till
väga, om man höjer accisen med 1/10, så att den uppgår till | af
sockertullen, men deremot icke aflåter någon skrifvelse, och yrkar bifall
till detta mitt förslag.

Herr Herslow: Sedan nu den punkt blifvit föredragen, som beror
de båda af herr Albert Anderson gjorda framställningarne, så skall
jag endast be att få åberopa, hvad jag nyss, något för tidigt, framlade
för kammaren, och skall icke ingå i någon pröfning, huruvida den
siste talarens nationalekonomiska betraktelser eller mina äro de bast
grundade. Jag gör det så mycket hellre, som han kom till samma

yrkande som jag. . „

Hvarken han eller någon åt de föregående talarne på skänebiinken
torde kunna påstå, att jag icke högt skattar hvitbatsodlingen
och sockerindustrien. Den har i högsta grad utvecklat jordbruket,
och obestridligt är äfven, att den lemnar sysselsättning åt eu hel mängd
menniskor och just åt den sortens arbetare, fruntimmer och barn, som
eljest skulle hafva mycket svårt att få mera stadigvarande arbete.
Vore jag icke öfvertygad om att industrien kunde tåla en sådan förhöjning,
och att det vore bra för den a^t få en sådan förhöjning, så
skulle jag icke yrka på den.

Jag kan vitsorda sanningen af deras påstående, att under många
år i början dessa fabriker gått mycket illa; aktierna ansågos icke
värda hälften af hvad man betalt för dem. Jag ber vidare att få förklara,
att man äfven haft fullt rätt, då man framstält denna fabriksrörelse
såsom mycket riskabel. Den är nemligen först och främst
utsatt för årsväxtens kastningar; den betskörd, som fabriken köper
det ena året, kan vara långt ifrån så värdefull som året förut. Vidare,
om någonting händer, som fördröjer eller för någon tid stoppar fabriksrörelsen,
så har man liggande dessa massor af betor, som hvarje dag
blifva sämre och slutligen icke utkristallisera något socker alls, utan
lemna ett långt mindre värdefullt ämne, nemligen sirap. Detta är
icke någon erfarenhet, som ligger långt tillbaka i tiden. Under det
sista året var det åtminstone en fabrik, som de sista månaderna hade
förlust i stället för vinst, och denna var så stor, att den till mycket
stor del torde uppväga den avance, som fabriken hatt de öfriga månaderna.

Vore jag icke öfvertygad, att mitt förslag vore både i industriens
och Skånes intresse, så skulle jag icke hafva framstält mitt yrkande,
men hvarför jag icke vill nöja mig med endast en skrifvelse, äi att
eu skrifvelse komme att någon tid uppskjuta sakens afgörande. Mangen
betodlare eller fabriksidkare tycker, att det vore fördelaktigt att dröja
med eu sak, som ju alltid i och för sig är obehaglig, nemligen att få
ökad skatt. Jag anser deremot att för hvarje år, som går, faran blir
större för industrien sjelf, först och främst den faran, som ligger i

Onsdagen den 29 April, e. m 19

öfverproduktion ock derigenom framkallade kriser, som i Belgien, Tyskland
ock Österrike bredt <tit sig ock ödelagt eu stor del af de yngre
kapitalsvagare fabrikerna, ock vidare faran för en plötslig och häftig
skatteökning. Ty om vi också icke få öfverproduktion i de allra närmaste
åren, så kommer deremot snart den tid, antagligen redan med
nästa år, då vi skola producera ofantligt mycket mera socker än nu,
och då således denna produktion kommer att borttaga en mycket stor
del af den ännu inflytande sockertullen. Då kommer ett rop från
hela landet och man griper då in med så häftigt tåg, en så stark
beskattningsåtgärd vidtages, att kanske de sista anläggningarne, som
ännu icke hunnit arbeta upp jorden omkring sig, stå på bufvudet.

Herr talman! Flere af föregående talare hafva yrkat bifall till
herr Albert Andersons motion i första punkten, nemligen att man
skulle öka accisen med en tiondedel, så att den uppgår till halfva sockertullen.
Det är samma yrkande, som jag gjort. Huruvida herrarne
besluta någon skrifvelse till Kongl. Maj:t skall vara mig temligen likgiltigt.
Principielt är jag icke någon väu af dessa eviga skrifvelseförslag
till Kongl. Maj:t.

Herrar Wijfcander och Romberg förenade sig häruti.

Herr Collander yttrade: Jag har låtit anteckna mig som reservant
i samma retning som herr Herslow m. fl. Jag är öfvertygad
om, att det för ifrågavarande näring skulle vara en förmån, om redan
nu en ökning å beskattningen vidtoges, på det att kapitalen, som
tyckas vilja hastigt inströmma till denna näring, icke skola gå förlorade,
om sedermera accisen komme att höjas. Det finnes fullkomlig
anledning till denna beskattning, om man nemligen besinnar, att tullen
på socker _ är en finanstull och icke blifvit åsatt i syfte att skydda
denna näring. Då kunde denna finanstull vara alldeles för hög som
skyddstull, hvilket det otvifvelaktigt är, om man icke tänkte sig, att
det fans accis. Om man premierar en näring för högt, så lockar man
der in kapital af företagsamma affärsmän. Man har framför allt sett
exempel derpå i Tyskland, att på grund af den premieriug, som der
skett, denna näring der understundom varit i stort trångmål på grund
af öfverproduktion. Det bör man akta sig för, och derför, då här
icke äro uttalade synnerligen stora betänkligheter mot att göra denna
iilla höjning, så tyckte jag att man kunde ena sig derom. Detta är
så mycket mera berättigadt, som det, då den nuvarande accisen åsattes,
antogs, att den verkligen skulle drabba hårdare, än den genom den
förbättrade kulturen och äfven genom förbättrade metoder kommit
att drabba, ty härigenom har denna afgift sjunkit mycket mer än
som varit afsedt.

Min önskan är således att man måtte bifalla herr Albert Andersons
motion i dess första del. Hvad den andra angår, så afser den icke
annat än att erhålla en utredning både om sjelfva skattebeloppet och
om det. finnes något bättre eller lämpligare sätt att uppgöra denna
beskattning. Skatten är nu lagd på hvitbetorna, men borde naturligtvis
vara lagd på produktionen, om man kunde erhålla någon lämplig
metod derför, så att kontrollen icke blefye för besvärlig. Det vore

N:o 39.

Angående
höjning i hvitbetssockertillverkningsafgiften
m. m.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
höjning i hvit
hetssoclcertillvcrlcningsafgiften
m. m
(Forts.)

20 Onsdagen den 29 April, e. m.

af vigt att få sådan ändring ur den synpunkten, att i olika delar'' af
landet hvitbetorna gifva olika utbyte af råsocker. 1 Skåne gifva hvitbetorna
mer råsocker äu i andra delar af landet. .Lägges nu skatten
å. hvitbetorna, blefve det ogynsammare för fabrikerna, som icke ligga
i Skåne — man talade t. ex. här om Vadstena och Gotland. Om
således Riksdagen afkite en skrifvelse till Kongl. Maj:t, äio ordalagen
i utskottets förslag sådana, att de afse äfven utredning om ett annat
beskattningssätt än det hittills vedertagna efter betornas vigt. Men
om kammaren nu icke kan ena sig om en sådan skrifvelse, håller jag
icke hårdt på den andra punkten, ehuru jag tror att skrifvelsen kunde

vara ganska nyttig. . ... , . .

Hvad jag vill är att yrka bifall till motionarens förslag i dess
första punkt, nemligen en höjning af accisen med 1\J af råsockertullen.

Med herr Collander instämde herr Beckman.

Herr O. B. Olsson. Jag vill icke vara med om att försvåra
den industri, som tillkommit genom sockerfabrikationen i Skåne, och
den beskattning, som nu är föreslagen, finner jag allt för godtyckligt
tilltagen; om den är för liten eller för stor mägtar jag icke att bedöma.
Men bäst vore att enligt utskottets förslag lemna detta derhän och
låta regeringen framkomma med ett förslag i detta hänseende, helst
som tullkomitén redan härutinnan uttalat sig. Det kali väl ej f Öl nekas
att det vore bäst, om förslaget lcomme från sakkunnigt håll, så att
man kunde erhålla mer trygghet att få skatten rigtigt afpassad.

Det har här framhållits, af en talare i synnerhet, att beskattningen
_ han medgaf, att denna industri är mycket vinstgifvande och
det vill äfven jag för min del erkänna, ty faktum är, att aktieegarne
särskildt de senare åren haft en betydlig förtjenst — icke är lämplig.
Också enligt min uppfattning är det sätt, hvarpå accisen utgår, alldeles
origtigt. Skatten lägges nemligen på hvitbetorna och icke på den
förädlade produkten. Att skatten på detta sätt utgår, gor dels att
afkastningen, som erhålles af fabrikationen, blir beroende på huruvida
hvitbetorna i en ort innehålla mycken sockerhalt eller icke, dels ock
att, om fabriker anläggas i andra orter i landet än Skåne, t. ex. i
Halland. Östergötland och Vestergötland, der klimatiska förhållanden
och kanske äfven jordens beskaffenhet äro sämre, hvarigenom betorna
blifva mindre sockerhaltiga, komma dessa fabriker i en. väsentligt
ogynsammare ställning, då de betor, som der användas, icke lemna
den produkt, hvarefter de beskattas. _

Då man nu af de utaf motionären lemnade upplysningar finner,
att accisen är beräknad efter den grund, att man af 100 kilo betor
skulle erhålla endast 6| kilo råsocker, men det har visat sig, att man
af 100 kilo betor erhållit ända till 11 kilo råsocker, synes äfven häråt
huru origtigt detta beskattningssätt är. Jag vill just derför biträda
utskottets förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta hänseende,
för att man må kunna erhålla ett annat beskattningssätt än det nuvarande.
ty, såsom jag förut nämnt, det kan icke vara rätt att råvaran
beskattas, utan borde skatten läggas på den förädlade produkten.

Onsdagen den 29 April, e. in.

N:o 39.

Bär har äfven af en talare yttrats, att om Riksdagen antoge den
af herr Albert Anderson föreslagna beskattningsgrunden, så vore det
endast att för några år gifva trygghet åt producenterna, i synnerhet
för dem, som tänkt att anlägga fabriker. Huru orimligt det är att
tro på sådan trygghet härigenom visar erfarenheten från förra tider.
1870 års Riksdag beslöt en beskattning af sockertillverkning samt att
denna skulle bestämmas för vissa terminer, efter hvad jag tror för 3
år i sänder, derefter skulle den stiga med viss procent. Men det
visade sig inom kort, att detta af Riksdagen fattade beslut icke kunde
existera, utan Riksdagen måste frångå sitt beslut. Så kan det komma
att gå äfven nu och skall, nog också komma att göra det. Om Riksdagen
nu bestämde viss skatt för flera år, så vore detta intet hinder
för en blifvande Riksdag att ändra detta beslut och då vore den
trygghet, som från visst håll afsetts, förfelad. Derför är det bäst att
icke tänka på den saken, utan låta framtiden och förhållandena bestämma
detta, äfvensom de omdömen, som kunna vinnas af sjelfva
fabrikationen och odlingen.

Jag skall låta det sagda vara nog och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Lyttkens. Det har i denna fråga yttrats en del, som jag
sannerligen icke kan förstå. Man har sagt, att det skulle vara i
denna industris välförstådda intresse, om man höjde skatten. För min
del kan jag icke alls förstå, huru industrien skulle främjas genom
ökad skatt. Jag förstår deremot väl huru den ende hvitbetssockerfabrikanten,
som fans vid den tid, då accisen infördes, kunde vara
med derom, ty derigenom, säde han, kunde han fortfarande blifva
ensam herre på täppan, och det kostade honom mer att konkurrera
med andra än att betala den lilla skatt, som då blef. Sådant skäl
kan man nu icke hafva, då redan många fabriker finnas.

Så finnes det en beräkning i en af reservationerna angående
skatteförlusten för staten, och beräknas denna förlust uppgå till 1,496,964
kronor fyrtio öre, och säges det, att om äfven andra förhållanden tagas
i beräkning, uppgår förlusten till en och en half million kronor. Detta
är alltså hvad som skulle vara skälet för att lägga skatt på en industri,
det att statens inkomster af tullen skulle minskas genom att varan
tillverkades inom landet, och detta skall man söka förhindra. Är
denna grundsats sann och rigtig, är det väl bäst att tänka på att få
den tillämpad äfven inom andra industrier. T. ex. på smörindustrien.
Smör är visserligen af ett mycket litet effektivt näringsvärde, men som
dock likasom socker i viss mån behöfs för menniskokroppen. Nu har
man lagt tull på smöret; är grundsatsen rigtig, bör man lägga accis
på mejerierna, ty derigenom att så många mejerier uppkomma kunna
icke andra länder sända sitt smör hit, och på sådant sätt förlorar
staten mycket penningar, som i form af tull skulle inflyta i fall vi ej
tillverkade smör i landet.

Men det gifves äfven andra stora fabrikationer, som, så länge de
existerat i Sverige åtminstone såsom fabriksindustri, åtnjutit skydd.
Jag tänker på klädesfabrikerna. Men jag har aldrig hört något så

Angående
höjning ihvitbetssockertillverlcningsafqiften
m. m.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
höjning {hvit
betssockertill
verkningsaf
giften in. m
(Forts.)

22 Onsdagen den 29 April, e. m.

absurdt som att derför att man har tull på klädet, skall man sätta
'' accis på klädesfabrikationen, så att staten får ersättning för de förluster,
som uppstå derigenom, att Tyskland och Frankrike icke få så
. mycket kläde infördt som skulle vara händelsen, derest de inhemska
klädesfabrikerna icke funnos. På samma skäl som vi lägga accis på
en fabrikation, kunna vi göra det på en annan.

Jag kan medgifva, att min bevisföring är in absurdum, men den
har den förtjensten att vara konseqvent — lägger man accis på ett,
får man lägga det på annat. Vid klädesfabrikationen får man dessutom
råvaran utifrån, men den nu ifrågavarande är en svensk råvara,
och genom denna industri höjes landtbruket mer än genom någon
annan industri. Men hvad blir följden, om man höjer accisen? Jo,
fabrikanterna skola nog i det längsta akta sig för att betala denna
ökning. De skola lägga den på säljarne af hvitbetor, och det blir
således landtbrukarne, som i sista hand få betala accisen. Höja vi
nu accisen, så hafva vi gjort det icke såsom man brukat hittills vid
tullars åsättande, för att skydda det svenska jordbruket, ty det kan
väl näppeligen skyddas derigenom, att man med accis belägger en
råvara, som är för vårt jordbruk både nödig och nyttig att producera.

Det har talats om den stora vinst, som sockerfabrikationen gifvit.
Det vet jag icke om den gjort, ty jag har icke någon sådan fabrik,
men det kan ju hända. Men skall man verkligen höja skatten derför
att några fabriker eller kanske alla gått med vinst? Det der synes
mig nästan stöta på något som man förr i verlden plägade kalla den
kongl. svenska afundsjukan. Ty icke kan det vara till skada, att eu
sådan industri som sockerfabrikationen, hvilken icke tager någon kraft
från jorden, utan tvärt om gagnar jordbruket och skaftar jordbrukarne
förtjenst, lemnar sina idkare någon förtjenst, och det kan väl icke
heller utgöra anledning att höja accisen.

Det rigtigaste vore väl att alldeles taga bort accisen, men då
den nu en gång finnes, vill jag icke yrka på något sådant.

Motionären har yrkat accisens höjande och utskottet har med
anledning deraf föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att erhålla
en utredning om huru mycket skatt denna industri kan utgöra,
det är nära på att fråga “huru mycket kallt stål11 sockerfabrikationen
tål. Det är ett kort uttryck för innehållet af utskottets skrifvelseförslag.

Herr talman, jag är icke producent men väl konsument af socker,
och derför yrkar jag utslag å såväl utskottets som motionärens förslag.

Jag yrkar utslag å såväl skrifvelseförslaget som höjning af accisen.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag ber att få
tillkännagifva, att jag till alla delar erkänner hvitbetssockertillverkningens
stora betydelse och nytta såväl för vår industri som för vårt
jordbruk, och derför, då jag nu går att förena mig med dem som yrkat
en förhöjning i accisen, så följer häraf, att jag icke anser den
ifrågasatta höjningen vara till skada hvarken för odlingen eller för
tillverkningen. Deremot tror jag, att omständigheterna nu äro sådana, att
man bör återknyta den kontinuitet i hvitbetssockerbeskattningen, som
afbröts 1882, då Riksdagen beslöt att upphöra med den successiva

Onsdagen den 29 April, e. m.

N:o 39.

höjning a.f sockeraccisen, som var beslutad, då denna accis först pålades.
Jag tror att tiden dertill nu är inne, då man finner att hvitbetssockertillverkningen
sedan detta riksdagsbeslut 1882 har ökats
mellan 7 och 8 gånger, och då denna tillverkning för tillfället utgör
af hela rörsockerfabrikationen, kan man befara att med en i samma
proportion stegrad ökning den tiden snart skall inträda, då statsverket
skall få vidkännas en betydlig minskning i sina inkomster af sockertullen.
I en utskottets betänkande vidfogad reservation har upplysts,
huru stor denna förlust nu är. Det är visserligen sant, såsom äfven
framhållits, att man icke får betrakta hela denna förlust såsom ren förlust
för statsverket, ty genom hvitbetssockertillverkniugen har uppståt
mycket arbete, hvilket varit ej blott till gagn och nytta för jordbruket,
utan på många sätt kommit samhället till godo. De anförda siffrorna
utvisa dock en tydlig minskning i statsverkets inkomster, och det är
med fara förenadt att låta det fortgå på detta sätt utan att söka bot
derför. Detta har också framhållits af finansministern i hans yttrande
till statsrådsprotokollet i fråga om de stora förslag, som nu ligga inne.

Det har sagts, att man får igen en del af denna skatt uti den
bevillning, som sockerbruken betala. Den skatten vill jag dock icke
.gifva mycket för, ty den utgjorde för alla rörsockerfäbrikerna, om jag
icke misstager mig, för några år sedan icke mer än 12,000 kronor
och torde således för hvitbetssockerfäbrikerna vara ännu mera obetydlig
och har troligen icke ökats nu. Det är vidare att märka, att
eu tillväxt i hvitbetssockertillverkningen icke blott medför minskade
statsinkomster, utan den har ock en annan effekt, den nemligen att i
samma mån som denna fabrikation bedrifves med större fördel och
kan påräkna större premier för hvarje kilogram tillverkadt socker, i
samma mån blir den i bättre tillfälle att konkurrera med den inhemska
srörsockerfäbrikationen och i pris underbjuda denna.

Genom skyddstullarna är rörsockertillverkningen i stånd att upptaga
konkurrensen med utlandet, men den kan icke inom landet utihärda
konkurrensen med hvitbetssockerfabrikationen, om denna särskildt
premiex-as. Detta har ock visat sig i det ekonomiska resultatet af
irörsockerbrukens verksamhet, då de numera blott lemna en obetydlig
vinst mot förut, under det att förhållandet med hvitbetssockerfäbrikerna
är tvärt om.

En talare på skånebänken, herr Bengtsson, sade, att man skulle
vara försigtig i antagandet, att vinsten på hvitbetssockertillverkningen
skulle alltjemt hålla sig uppe vid samma höjd som nu, ty denna vinst
vore beroende på betornas sockerhalt, som kunde variera mycket, och
1 procents ändring i sockerhalten medför en stor skilnad i det ekonomiska
resultatet för en fabrik. Jag vill med anledning häraf påpeka,
att i fråga om accisens storlek detta ej betyder något, ty från 1869,
då accisen åsattes, har icke något enda år betornas sockerhalt vant
mindre än 8 A procent eller den, som legat till grund för accisens utgående,
och när man har en så lång tids erfarenhet, tror jag man
kan vara trygg för att icke heller i framtiden sockerhalten skall sjunka
•under detta procent-tal.

Jag tror ock, att det linnes skäl för att just nu höja denna accis

Angående
höjning ihvitbetssoclcertillrerhningsafqiften
m.m.

(Forts.)

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

Angående_ och icke uppskjuta dermed, ty den stora fördel, med hvilken denna
^betssoclcertilt sockertillverkning bedrifvits, har lockat till anläggande af nya fabriker,
verknings-'' oc^ om sådana nu skulle uppstå under beräkning att lemna stor vinst
af giften m. m. på grund af den ringa accisen, så bör man ju i handling visa de
(Forts.) personer, som der placera sina penningar, att man icke vill privilegiera
denna tillverkning i högre mån än som kan vara nödvändigt.
För öfrigt, om intressenterna i denna fabrikation nu skulle känna någon
oro genom att man höjer accisen med det nu föreslagna lilla beloppet,
så böra de känna sig ännu mera oroade af finansministerns yttrande,,
att hvitbetssockertillverkningen i framtiden har att motse en allvarligare
beskattning än den som nu föreslagits.

Då jag icke kan finna, att det skulle medföra den ringaste fara
för hvitbetssockerindustriens utveckling, om vi nu, såsom herr Alb.
Anderson föreslagit, höjde accisen med eller till hälften af sockertullen,
så får jag förena mig med dem som yrkat bifall till detta förslag.
Jag förenar mig äfven med dem, som önska en skrifvelse till
Kongl. Maj:t för att få utredt, om det icke kan gifvas en bättre metod
att uttaga accisen på än den nu använda, då man uttager den
från sjelfva betorna. Det är detta, att man uttager accisen i viss
procent af betornas vigt, som gör, att jordbrukare tro, att de få betala
denna accis och att jordbruksnäringen kommer att lida genom eu
höjning i accisen. Af denna orsak skulle jag hellre se, att man kunde
uttaga accisen i förhållande till det tillverkade sockret, eller att man
fick till stånd en sådan beskattning som i Frankrike, ehuru jag väl
vet, att en hel del svårigheter äro förenade med denna metod, men
just derför vore det önskligt att få en utredning härom.

Jag yrkar derför bifall till första punkten i herr Alb. Anderssons
motion och till utskottets hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Herr Arhusiander: Herr talman! Då jag inom utskottet biträdt
det förslag, som nu framlagts i kammaren, vill jag också angifva de
skäl, jag härför haft. Jag har nemligen icke inom utskottet kunnat
blifva fullt öfvertygad om, att den nu föreslagna accisen på hvitbetssocker
är lämpligen afvägd eller att den icke är hvarken för hög eller
för låg, och derför har jag varit med om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t för att få frågan undersökt och pröfvad. Jag har derjemte
funnit, att tullkomitén i sitt betänkande föreslagit en nedsättning i
tullen å socker, och då accisen på hvitbetssocker bör stå i förhållande
till tullen å rörsocker, har jag ansett det vara skäl att invänta tiden,
tills denna tull blir bestämd. Detta kan icke dröja längre än till
nästa riksdag, och derför kan det icke vara någon våda med att till
dess uppskjuta denna fråga.

Man har äfven inom utskottet tänkt, att en förändring i beräkningen
af tillverkningsafgiften skulle blifva nödvändig, så att accisen
skulle läggas på den tillverkade varan, sockret, och icke på råvaran,
hvitbetorna, emedan dessa i olika provinser lära lemna ett olika utbyte,
och det sålunda är origtigt att beräkna accisen efter råvaran i
stället för efter den produkt, man deraf får. Denna synpunkt har

Onsdagen den 29 April, e. in.

också beaktats i det skrifvelseförslag, hvarom utskottets flertal enat
sig, och jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman! De siste talarne, som
yrkat på skrifvelse till Kongl. Maj:t, hafva derjemte uttalat sin sympati
för den skånska sockerindustrien och förklarat, att de icke vilja belägga
den med så hög skatt, att denna industri går under. Jag kan
icke förstå deras mening i detta fall, ty då de på samma gång yrka
både skrifvelseförslag och att man skall höja accisen med ytterligare
en tiondedel åt råsockertullen, synes det mig, att de just icke vilja
befrämja denna näring. Är det åter deras mening att genom skrifvelse
till regeringen få veta, om man kan gå längre i beskattning och
på samma gång, såsom tullkomitén föreslagit, nedsätta tullen på socker,
då kunde man lika gerna yrka på att man skulle lägga ned hela
denna industri.

Jag tror icke, att man bör gå längre än motionären från Första
Kammaren föreslagit, eller att höja accisen till hälften af sockertullen,
jag vet för öfrigt icke, hvarför det skulle vara så farligt, om en hvitbetssockerfabrik
hade någorlunda god förtjenst, då det fins många
andra industrier, som gifva lika goda inkomster.

Då jag hade ordet första gången, gjorde jag icke något yrkande,
ehuru jag säde, att jag hellre ville vara med om eu höjning af accisen
med ytterligare en tiondedel och att afslå skrifvelseförslaget än att antaga
utskottets hemställan. Jag skall nu förena mig med herr Lasse
Jönsson uti hans yrkande, att kammaren måtte bifalla första punkten
af herr Andersons förslag om höjning af accisen till -=% af sockertullen,
men afslå dess andra punkt om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

N:0 39.

Angående
höjning i hvitbetssocTcerlillverhningsafgiften
m. m.

(Forts.)

Herr Jonsson i Hof: Det har fälts åtskilliga yttranden af en
talare på hallandsbänken, som, i fall de skulle blifva obesvarade,
verkligen skulle kunna leda derhän, att den, som anser en förhöjning
klok och lämplig, rent af skulle anses hafva en afvita uppfattning af
frågan. Han sade nemligen: “När staten har i långliga tider sökt
uppmuntra klädestillverkningen genom tullar, hvarför skulle man då
icke också böra lägga accis på deri?11 Derpå vill jag svara: Detta är
en annan sak än den fråga, som nu föreligger. Ty man har gifvit
dessa klädesfabriker en skyddstull för förädlingen af'' råprodukten, men
ingen skyddstull för sjelfva råprodukten. Frågan här gäller, att staten
har från långliga tider åsatt en finanstull, som staten för sina
behof behöft, och derjemte lagt en skyddstull till råsockertullen för
att uppmuntra den inhemska förädlingsindustrien. När nu sedermera
ett annat sätt att tillverka socker, nemligen af betor, uppkommit, har
detta helt och hållet ändrat rigtningen af denna sak, så att man
kommer nu derhän, att det är fråga om, huruvida icke dessa fabriker
som förädla rörsocker måste sluta, om det skall fortgå som hittills.
Man uppmuntrar några nya, men dödar gamla näringar i samma fack.
Man må tala huru mycket som helst om det önskvärda uti, att sockerfabrikerna
och de jordbrukare som odla betor förtjena penningar.
Ingen kan bestrida, att det är eu god sak, men man får likvisst icke

N:o 39.

Angående
höjning i hvit
betssockertill
verkningsafqiften
m. m
(Forts.)

Onsdagen den 29 April. e. m.

glömma, att förtjensten sker på bekostnad af konsumenterna inom
" landet. Den förtjenst, som fås genom detta sätt att beskatta sockret,
försvinner från och med den dag, dä man borttager denna sockertull. Då
. faller accisen af sig sjelf. Då slipper näringen längre beklaga sig
öfver, att den är origtigt beskattad ur den synpunkt, herr Lyttkens
nämnde. Men då störtas en industri i ofantlig fara och ruin, som vi
genom ett klokt tillvägagångssätt vilja förekomma. Jag kan icke se
annat än att det gäller att afgöra, huruvida sockerfakriker och betodlare
hafva det välde öfver sig sjelfva, att de icke för länge hålla
igen med en jemkning i beskattningen, så att den tiden kommer, när
intet motstånd längre är möjligt emot att taga bort denna sockertull,
något som också störtar betodlingen, eller höja accisen kanske för
mycket, hvilket också leder till samma resultat. Alltså kan man bifalla
herr Alb. Andersons motion i den första punkten om höjning
af tillverkningsafgiften med en tiondedel. Det lär val ingen tro, att
det skall medföra minsta svårighet för sockerindustrien. Hvad skrifvelseförslaget
beträffar, syftar det, så vidt jag kan finna, på erhållandet
af en utredning, huruvida eu annan grund för beskattningen än
den nuvarande skulle vara lämplig. Det är väl sant, att der äfven
talas om möjlighet att höja beloppet. Men en utredning är åt vigt
egentligen för att undersöka, om icke sjelfva den färdiga produkten
skall beskattas, så att icke de oegentligheter, som finnas, äfven för
framtiden må förekomma, att den ena orten, som odlar betor med
hög sockerhalt, gör större förtjenst än den andra orten, som har betor
med mindre sockerhalt. Jag tror således, att det icke är någon fara
för sockerbetsodlingens, för sockerfabrikationens framgång, om man
beviljer den af herr Alb. Anderson begärda förhöjningen och går in på
förslaget om skrifvelse för utrednings vinnande. Vi få komma i håg,
att det gäller blott en utredning. Jag är säker om, att Riksdagen
icke tager ett för stort och hastigt steg, som kan medföra våda för
näringen, när utredningen förelägges Riksdagen.

Jag instämmer i herr Fredholms yrkande.

Häruti instämde herrar Olsson från Stockholm och Mankell.

Herr Persson i Vadensjö: Nog hör man äfven i denna fråga
att det icke är svårt att få en skatteförhöjning. Men man finner
också, att ett skrifvelseförslag är ifrågasatt, och man har icke hört
någon af dem, som reserverat sig mot bevillningsutskottets utlåtande,
motsätta sig detsamma. Alltså är det uppenbart, att man först höjer
beskattningen med eu tiondedel och sedan antager ett förslag om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående en utredning. Men, mine herrar,
om man skall gå den vägen, och om Kongl. Maj:t kommer med en
utredning i den rigtning flere talare här antydt, att nemligen denna
accis bör läggas på sockret i stället för på hvitbetorna, tro herrarne
verkligen, att dessa fabriker då skola kunna bära denna accis och
dessutom denna tiondedel i förhöjning af skatten? Nej, komma vi
derhän, då ha vi kommit tillbaka till samma punkt som år 1869, då
fabrikerna alldeles höllo på att ruineras. Man må försöka att uträkna,

N o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

hvad denna beskattning gör i kapital, och se till, om verkligen dessa
fyra fabriker kunna bära densamma. Att trycka ned betpriset lägre
än det är, kunna icke fabrikerna göi''a. Ty det är icke förhållandet,
såsom åtskilliga af herrarne tro, att det är betodlarne, som skörda
vinsten. Den minsta lyftning i spanmålsprisen är nog, för att betodlarne
skola draga sig tillbaka; de äro icke nöjda med det pris de få.
Betodlingen är verkligen förenad med många svårigheter. Vid sådana
väderleksförhållanden som det var, icke det sista året, men året derförut,
måste betodlaren en längre tid hålla sina dragare på fältet.
Han måste köra tillsammans betorna icke med vagnar, utan med slädar.
Hvilken förlust måste icke det vålla landtbrukaren att en längre
tid använda dragarne härför, medan en stor del af åkorn får ligga
oplöjd, hvilket inverkar på kommande års skörd!

På grund af hvad jag anfört, kan jag ej vara med om den nu
ifrågasatta förhöjningen. Jag skulle dock ej motsatt mig densamma,
derest reservanternas yrkande gått i den rigtningen, att de velat utesluta
skrifvelseförslaget. Men det är uppenbart, att man vill först
besluta denna förhöjning och sedan aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Och naturligtvis kommer utredningen att gå i den rigtningen,
att beskattningen bör läggas på sockret, icke på betorna. Ty nekas
kan icke, att detta är den rättvisaste grunden. Den ena provinsen
tror, att den andra har mera sockerhalt i sina betor. En utjemning
häraf måste en gång ega rum.

För närvarande skall jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr E. G. Boström: För min del vill jag gerna gifva reservanterna
rätt deri, att accisen på hvitbetor godt kan höjas. Men det
förefaller mig temligen inkonseqvent att yrka bifall till herr Al b. Andersons
motion, då denna uti det första momentet innehåller ett förslag
om tillverkningsafgiftens höjande och i det andra momentet en hemställan
om en skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t med begäran om
en utredning, till huru stort belopp skatten må kunna bestämmas.
Hade det förefunnits ett omedelbart behof af det belopp, som genom
nämnda skatt kan inbringas, så hade jag kunnat förstå en dylik åtgärd.
Men då något sådant behof icke för ögonblicket är för handen, synes
det mig vara bättre att endast aflåta en skrifvelse till Kongl. Majrt
och icke gå i förväg genom att nu vidtaga några andra åtgärder. Det
är derför, herr talman, som jag icke kan vara med om reservationen,
utan ämnar rösta för utskottets förslag. Jag kan så mycket mera göra
detta, som jag kan tänka mig, att skatten skulle kunna höjas på anna
sätt än genom att höja procenten af råsockertullen. Det har nemligen
visat sig, att utbytet i råsocker, som beräknas efter 6| procent,
varit betydligt större, så att det stigit till omkring 11 procent, ja den
sista tiden till och med ännu högre. Man skulle ju då kunna tänka
sig, att det åsyftade resultatet kunde vinnas derigenom, att man
höjde utbytesprocenten. Jag anser för min del att äfven den frågan
bör vara utredd, innan något beslut i denna fråga fattas.

Jag förstår mycket väl det yrkande om en förhöjning, som gjorts

Angående
höjning i hvitbetssockertillverlcningsafgiften
m. m.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
höjning i hvit
betssockertill
verlcningsafgiften
in. m
(Forts.)

Onsdagen den 29 April, e. m.

i synnerhet af herr Herslow, hvilken ärligt yttrade, att man icke kan
fullkomligt frigöra sig från de lokalpatriotiska intressena. Denna förhöjning
är emellertid efter mitt förmenande eu assuranspremie, som
skulle försäkra de gamla sockerbruken att under en längre följd af
år sitta i orubbadt bo. Jag är rädd att denna förhöjning, huru fördelaktig
den än kan vara för dem, kan verka ofördelaktigt för de nya
fabriker, som komma att uppstå. Jag vet, att det är förenadt med
olägenheter att bereda särskilda förmåner åt nya fabriker, men jag
håller dock före, att eu dylik lagstiftning ej borde vara omöjlig. Jag
skulle emellertid önska en utredning af Kongl. Maj:t äfven i detta
hänseende. Detta syfte är visserligen icke framhållet i utskottets “kläm";
men den saken ligger så nära till hands, att jag föreställer mig, att
Kongl. Maj:t, äfven utan specielt påpekande deraf, icke lär lemna den
frågan utan allt afseende.

Af hvad jag nu anfört behagade herrarne finna, att jag ämnar
rösta för utskottets förslag, hvartill jag, herr talman, anhåller att få
yrka bifall.

Herr Swartling instämde med herr Boström.

Herr Sven Nilsson: I början af öfverläggningen rörande denna
fråga fick man endast höra yrkanden om bifall till antingen det af
utskottets ordförande framstälda förslaget eller till förslaget om en
skrifvelses aflåtande. Men sedermera hafva yrkanden framkommit om
bifall till så väl det ena som det andra. För min del kan jag ej vara
med om en sådan åtgärd. Jag tror, att om man först beslutar den
förhöjning i tillverkningsskatt, som af herr Alb. Anderson föreslagits,
och sedan tager ytterligare ett steg i samma retning, detta kan vara
synnerligen farligt för industrien. Ty säga hvad man vill, så innebär
väl den begäran om utredning, som af utskottet föreslagits, att man
ifrågasätter ytterligare skatteförhöjning. Jag tycker för min del, att
konseqvenseu fordrar, att man antingen dröjer med bestämmandet af
någon högre afgift, till dess man erhållit utredning i frågan från Kongl.
Maj:t, eller också redan nu beslutar den förhöjda skatt, som man
anser böra utgå, och låter skrifvelseförslaget falla. Jag för min del
är benägen att redan nu fatta beslut om skattens höjande, emedan
jag tror, att dessa fabriker väl kunna tåla en sådan ytterligare beskattning.
Jag kan icke förstå, hvad den siste talaren menade, då
han påstod, att ett steg sådant som detta skulle blifva till fördel förde
gamla fabrikerna och till skada för de nya. Det är väl alldeles
klart, att, när bestämmelserna om den nya skatten skola börja att
tillämpas, de komma att tillämpas både på de nya och de gamla fabrikerna,
och skulle sedan någon ytterligare skatteförhöjning komma
till stånd, är det väl säkert, att äfven den komme att drabba både
de gamla och de nya. Jag åtminstone kan icke tänka, att ett förslag
från Kongl. Maj:t skulle kunna göra den skilnaden dem emellan, att
de nya fabrikerna någon tid skulle gå fria från skatt, detta så mycket
mindre som, efter hvad jag tror, någon sådan åtgärd aldrig hittills
varit vidtagen.

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

I den ort, jag tillhör, finnes ingen sockerfabrikatiön, och i den
närmaste trakten är det också temligen säkert, att det icke kan uppstå
någon sådan, ty jorden lämpar sig icke för betodling. Men i närheten
af Kristianstad, der jorden är ganska passande för sådan odling,
lär det redan nu vara fråga om eller åtminstone förefinnas ett ganska
starkt intresse för åstadkommande af en dylik fabrikation. Man har
åtskilliga gånger frågat mig: Hvad kommer Riksdagen att göra i afseende
på hvitbetssockertillverkningsafgiften? Blir Riksdagens beslut
åt den beskaffenhet, att man icke alls kan veta huru hög skatt tillverkningen
kan komma att åsättas, är det uppenbart, att allt intresse
för byggande af sockerfabriker här måste försvinna. Vet man åter,
huru mycket man har eller får att skatta, så har man naturligtvis en
ren basis att stå på, och då kan man våga något. Men om man nu
beslutar eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvad blir då resultatet? Huru
länge blir frågan liggande der? Och hvad blir dess öden, när Kongl.
Maj:ts förslag framlägges? Det är naturligtvis omöjligt att nu afgöra,
och följden blir, att det intresse, som nu finnes i landet för anläggande
aftnya fabriker, kommer att slappas, motverkas, och ligga nere, ända
till dess utredningen är verkstäld, och man kan se, hvad man har att
rätta sig efter. Men att så hämma intresset för utvecklingen af en
näring, som är i så hög grad nyttig, det anser jag skadligt.

Det skäl, som herr Fredholm framstälde för sitt yrkande, eller
att staten för hvarje år förlorar i inkomst genom sockertullens minskning,
ju mera sockertillverkningen inom landet ökas, kan jag alls icke
gilla. Det är ju visserligen alldeles klart, att ju mera den inhemska
sockerindustrien utvecklas, ju större tillverkningen blir, dess större
blir minskningen i införseln och dess mera förlorar staten i tullinkomst,
men, mine herrar, om man kunde tillverka allt vårt socker inom eget
land, så att vi sluppe införa en enda bit, skulle jag för min del gerna
efterge hela tullinkomsten. Ty då hade vi tillverkningen inom vårt
eget land, och det skulle jag anse såsom en synnerlig välsignelse för
landet.

Förtjensten stannar hos jordbrukarne, säger man, och konsumenterna
få betala. Ja, men så är det ju med alla näringar. Och innan
man ytterligare vill beskatta sockertillverkningen, skall man först hafva
gjort sig öfvertygad om, dels att de jordbrukare, som odla betor, förtjena
mer än skäligt, dels att fabrikerna förtjena mer än skäligt. Hvad
nu hvitbetsodlingen beträffar, så är jag öfvertygad, att fabrikerna ha
varit allt för njugga mot jordbrukarne, när deJ skolat betala derasjbetor.
Det är detta, som nu kommit surt efter för fabrikerna. Ty i de orter
inom Skåne, der jag känner till förhållandena, finnes verkligen en icke
så obetydlig klagan från jordbrukarne öfver att fabrikerna betala
mycket för litet för betorna. Detta och de höga arbetslöner, som
hvitbetsodlarne få betala till de många arbetare, de måste använda
för betornas odling och rensning, särskildt vid upptagning sent på
året i regnig, blåsig och kall väderlek under korta arbetsdagar, ha
gjort, att på många ställen den inkomst, de hafva af sin betodling,
verkligen alls icke är att rosa. Och jag vet alldeles bestämdt, att på
åtskilliga ställen jordbrukarne under senare tiden varit betänkta på

Angående
höjning ihvithetssockertillverknings-g

afgiften m. m.

(Forts.)

N:o 39. 30 Onsdagen den 29 April, e. in.

Angående att vända om och upphöra med betodlingen, så att fabrikerna mångenhöjningihvit-
gtädes fått använda mycken möda för att genom att tala väl med
verknings- dem förmå dem att fortfarande odla betor. Så förhåller det sig med
af giften m. in. jordbrukarnes förtjenst på betodlingen.

(Forts.) Huru mycket åter fabrikerna och fabrikanterna förtjena, är naturligt vis

mycket svårt att säga. Under den första tiden, då fabrikerna nyss
kommit till stånd, var, tror jag, förtjensten mycket liten, ja, synnerligen
ringa. Men förhållandet är naturligtvis annorlunda med dem,
som fortgått, under en följd af år uppdrifvit sockertillverkningen och
derunder, i brist på konkurens, tvingat jordbrukarne att sälja betorna
för billigt pris. De hafva derför under tidernas lopp skaffat sig stora
reservfonder, som ligga räntebärande, och när dessa utdela vissa procent
på sina aktier, så är det ju klart, att de äfven utdela ränta på
dessa stora kapital.

Men om man nu förhöjer skatten, så höjer man den också för
de nya fabrikerna, som icke ha några fonder och som derför omöjligen
kunna reda sig med en dylik beskattning. Detta är en synnerligen
allvarsam sak, och då kammaren alltid, efter hvad jag funnit,
gått mycket försigtigt till väga, när det gält en industri som denna,
vill jag hoppas att kammaren äfven i detta fall skall taga saken allvarsamt
i öfvervägande och åtminstone icke bifalla båda förslagen.

För min del är jag mest böjd för den åsigt, som herr Lasse
Jönsson framstält, eller att man skall bifalla det af herr Alb.
Anderson i första punkten af hans motion framstälda förslaget och
låta skrifvelseförslaget förfalla. Jag skulle verkligen beklaga, om man
först toge det steget, som reservanterna föreslagit, och sedermera
också beslöte en skrifvelse och på det sättet gåfve Kongl. Maj:t en
vink om, att fabrikerna tåla att beskattas ytterligare. För min del
tror jag, att Riksdagen mycket väl sjelf kan utreda den frågan, huruvida
de tåla vid någon ytterligare beskattning eller ej. Blir den förhöjning,
som nu är föreslagen, antagen, så kan jag mycket väl tänka
mig, att Riksdagen, om den finner det nyttigt, kan ytterligare förhöja
den, sedan den varit oförändrad i 4 ä 5 år. Ty dertill är Riksdagen
i sin fullgoda rätt.

Jag skall alltså förena mig med herr Lasse Jönsson i hans yrkande
och hoppas, att kammaren åtminstone icke skall taga båda
förslagen, hvithet enligt min uppfattning skulle föi’hindra, att nya
fabriksanläggningar skulle kunna uppstå, hvilket för vissa orter skulle
vara till synnerligt stor nytta, och detta icke allenast i Skåne utan
äfven i andra delar af landet.

Häruti instämde herr Månsson.

Herr Lyttkens: Blott ett par ord! Den ärade talaren på stockholmsbänken
utgick hufvudsakligen från två synpunkter, då han yrkade
bifall till reservanternas förslag. Den ena var, efter hvad jag tyckte
mig finna, den, att om vi icke lägga någon hämsko på hvitbetssockertillverkningen,
vi möjligen skulle kunna komma derhän, att den handteringen
skulle komma att tillintetgöra införseln af utländskt socker.

Onsdagen den 29 April, e. m. 31 N:o 39.

Val, om så vore! Det tinnes, mine herrar, ingen vara, som tages ur Angående
jorden, som eger så obetydligt näringsvärde som socker. De ämnen, höjning i heitdet
suger ur jorden, äro derför så obetydligt värda, att de icke spela ^tssockertillnågon
rol alls. Jag skulle derför anse såsom en stor nationalekonomisk afgiftenm^m.
vinst, om vi kunde odla allt socker, vi behöfva, hemma, och sluppe (Forts.)
utföra så dyrbara näringsämnen som de, som finnas i hafre, för att
med det ringa pris, vi få för vår hafre, köpa in det dyra utländska
sockret. Om staten på det visot skulle gå förlustig någon tullinkomst,
så är ju stateu i tillfälle att lägga tull på något annat, och för öfrigt
kunde man ju, när det kommit så långt, öka accisen något.

Det var dessutom äfven en annan synpunkt, ur hvilken han ville
öka skatten, och det var den, att man skulle hindra folk att lättsinnigt
kasta sig in i denna fabrikation och bygga hvitbetssockerfabriker
i beräkning att accisen icke skulle komma att höjas, och de
sålunda skulle komma att gorå en betydlig vinst. Ja, det kan ju vara
möjligt, men eljest tror jag icke att de, som vilja anlägga dylika
fabriker, icke kunna beräkna, huru de skola ställa sig, så att de arbeta
med vinst, och jag anser icke lämpligt, att man på lagstiftnings- eller
beskattnings väg söker hindra utvecklingen af en nyttig och i nationalekonomiskt
afsende vinstgifvande fabrikation.

Men det var icke egentligen för att säga detta som jag begärde
ordet, ty det är sagdt förut och sagdt mycket bättre, utan det var,
emedan en talare på norrlandsbänken fälde ett par yttranden, som
jag rakt icke kunde förstå. Han sade, att hvitbetssockerfabrikationen
skulle skada den förutvarande rörsockerfabrikationen. Jag vet icke
af några rörsockerfabriker i vårt land. Någon tillverkning af rörsocker
finnes här icke. Här finnas väl raffinaderier, som raffinera det
utifrån inkommande rörsockret, men dessa fabriker kunna med samma
lätthet köpa råvaran från de svenska hvitbetssockerfabrikerna och
raffinera den, som de köpa den från de utländska fabrikerna. Jag
kan således alls icke förstå, huru det skulle vara möjligt, att rörsockerraffinaderierna
-— ty jag förmodar, att det var dessa, han
menade —■ kunna lida på, att det tillverkas råsocker i Sverige.

Dessutom begärde jag också ordet för att yttra mig något om
hans yrkande. Han yrkade nemligen först, att man skulle öka accisen
med y-jj, men dessutom yrkade han till på köpet, att man skulle gå
in till Kong!. Maj:t med en skrifvelse för att fråga, huru mycket
fabrikerna ytterligare kunna tåla vid. Att komma med båda delarne,
först förslag om skatteförhöjning och sedan en skrifvelse med begäran
om utredning, huru mycket de ytterligare tåla vid, det är verkligen
ett så egendomligt yrkande, att jag rakt icke kan förstå mig på det.

Det ena eller det andra skall det vara, men båda delarne bli tårta
på tårta. Jag vill sålunda på det bestämdaste motsätta mig detta
yrkande. Skola vi prompt ha något, låt oss då hellre taga ,Vs förhöjning
och försöka oss på den, men icke genom en skrifvelse till
Kongl. Maj:t uppfordra regeringen att framlägga förslag om eu ytterligare
förhöjning, som kanske sedan ingen vill antaga, men som nu
blott skulle hindra nya fabriker att uppstå.

Huru svårt det är att, sedarf man obetänksamt aflåtit eu skruf -

N:o 39.

Angående
höjning i hvit
hetssockertillverlcningsafgiften
m. m
(Forts.)

32 Onsdagen den 29 April, e. m.

velse till regeringen — och det ha vi många gånger gjort — säga nej,
när dess förslag kommer in till Riksdagen, det ha vi många gånger
erfarit. Jag tror, att det allra mest i beskattningsfrågor är ett synnerligen
oklokt sätt att gå till väga. Jag kan sålunda icke vara med
om en dylik skrifvelse med anhållan om utredning, huru mycket dessa
fabriker än ytterligare tåla vid, innan de gå under.

Jag kan sålunda icke annat än förnya mitt yrkande om afslag
på båda förslagen, och jag gör detta ur ren nationalekonomisk synpunkt
och i det svenska jordbrukets intresse.

Jag yrkar afslag.

Herr Fredholm från Stockholm: Så vidt jag förstod herr Boström
rätt, resonnerade han så: Afsigten med utskottets begäran om utredning
är, att man derigenom skulle kunna få utrönt, hvilket för en
rättvis beskattning af hvitbetssockertillverkningen skulle vara förmånligast
att höja, det procenttal, till hvilket vid skatteberäkningen
betans sockerhalt anses uppgå, eller att höja skatteprocenten i förhållande
till tullen på råsocker. Och jag vill medgifva, att om man
fattar utskottets förslag på det viset, så kan jag förstå, att talaren
fann det besynnerligt att på samma gång man nu vill besluta en höjning
i accisen ingå till Kongl. Maj:t med begäran om en utredning.
Men enligt mitt förmenande är detta icke meningen med utskottets
skrifvelseförslag, utan det har till syfte att få utrönt, om det icke
vore fördelaktigare att lägga accisen på det af hvitbetor tillverkade
sockret i stället för att lägga det på hvitbetorna. Det var denna
metod, som framhölls såsom den principielt rigtigaste af den komité,
som 1872 tillsattes för att utreda frågan. 1 betraktande af de svårigheter,
som äro förknippade med att uttaga skatten på detta sätt, beslöt
komitén dock att af praktiska skäl lägga accisen på betorna. Men
det är 19 år sedan komitén lemnade sin utredning, och med hänsyn
till den utveckling, hvari industrien sedan dess varit stadd, torde det
icke nu vara fö ren ad t med så stora svårigheter som då att uttaga
skatten på det tillverkade sockret. Det är härom, som det skulle vara
önskligt att få en utredning till stånd.

Iierr Lasse Jönsson: Jag skall vara mycket kort och ämnar
derför icke återgifva, hvad den nämnda komitén yttrade om saken,
ehuru jag har dess betänkande i min hand. Denna komité af 1872
har emellertid på det noggrannaste undersökt frågan och redogjort för
förhållandena i andra länder, och den har dervid kommit till det
resultat, att rätta beskattningsmetoden vore den nu gällande. Då
komiténs arbete var mycket grundligt, torde någon skrifvelse ur denna
synpunkt ej behöfvas.

Tvenne talare hafva yttrat medömkan med de raffinerande sockerbruken
och sagt, att de skulle komma att blifva lidande, om betsockerfabrikationen
utvidgades. Nej, mine herrar, de behöfva ej blifva det,
ty de kunna ju köpa hvitbetsråsocker i stället för utländsk råvara.
Här var någon, som frågade en disponent vid ett sådant större bruk,
om han icke ville försöka få del i »något af de skånska hvitbetssocker -

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

bruken. Derpå svarade han: Det är en fördel för oss, att de, som
köpa vårt socker, veta, att det icke är svenskt betsocker. lian satte
sig således på sina höga hästar. Men hvad hände? Härom dagen såg
jag en redogörelse för nämnda fabriks inkomster, i hvilken erkännes,
att affären gått med förlust, emedan man icke användt betråsocker.
Således vore det för fabrikerna ingen förlust, om man använde svenskt
betsocker, utan tvärtom. Ty de måste i alla fall täfla med sockerfabriker,
som använda sådant, och dessa kunna Sälja sin vara för
billigare pris, än de som använda utländskt råsocker, och denna prisnedsättning
kommer ju äfven allmänheten till godo.

Huru jag än betraktar saken, kan jag icke finna en skrifvelse
nödvändig, utan tror tvärtom, att den skulle vara farlig, ty den skulle
åstadkomma en oro bland tillverkarne, hvilken på grund af de stora
kapital, som äro nedlagda i dessa fabriker, skulle blifva förderfbringande
och förhindra uppbyggande af nya fabriker. Jag yrkar af dessa
skäl afslag å förslaget om aflåtande af skrifvelse.

Herr Åkesson instämde i detta yttrande.

Herr Ola Bosson Olsson: Det är just med anledning af hvad
den siste talaren nämnde, som jag anser en skrifvelse alldeles nödvändig.
Han åberopade visserligen komitén af 1872, men sedan den
tiden hafva många förändringar i sockerproduktionen vidtagits, så att
denna nu är helt olika hvad den var 1872. Derför tror jag icke, att
hvad den nämnda komitén påstått kan tillämpas nu.

Eu anledning, hvarför utskottet hållit på denna skrifvelse och icke
föreslagit någon förhöjning af accisen nu, är, att utskottet trott att
till följd af den skrifvelse, som Riksdagen komme att aflåta, Riksdagen
från Kongl. Maj:t hade att vänta ett noggrant pröfvadt och tillfredsställande
förslag i detta hänsende.

Den siste talaren yttrade också, att en skrifvelse af den anledning
icke borde afgå, att betorna borde beskattas efter samma grund
hädanefter som hittills. Han kan naturligtvis icke vara okunnig om,
att accisen nu utgår efter beräkning af 6 \ kilo socker på 100 kilo
betor. Men det är nu faktiskt bevisadt, att dessa 100 kilo betor gifvit
9, 10 till och med 11 kilo socker. Och det är ju obilligt att vid sockerfabriker,
som tillverka socker af betor med mindre sockerhalt, beskattningen
skall blifva större och hårdare tyngande än för fabriker, som
ligga i orter, der betornas sockerhalt är större. På dessa skäl anser
jag en skrifvelse nödvändig.

Jag tror icke att det vore så farligt, om staten blefve utan denna
tiondedel af skatten för ett år, och jag tror icke heller att det är
någon, som låter afskräcka sig deraf, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t
anhållit, att han måtte framlägga förslag i ämnet, ett förslag, som jag
för min del antager kommer att blifva opartiskt och oberoende af alla
slags intriger och påtryckningar.

Får Kongl. Maj:t tillfälle att framkomma med förslag, som Riksdagen
finner för godt antaga, så måste detta innebära mera trygghet,
än om Riksdagen nu på fri hand skall fatta beslut angående beskattningen.

Andra Kammarens Tröt. 1891. N:o 39. 3

Angående
höjning ilwitbetssockertillverkningsafqiftenm.
m.

(Forts.)

N:o 39.

Onsdagen flen 29 April, e. m.

Angående
höjning i hvitbetssockertillverkningsafgiften
m. m.

(Forts.)

Herr Bengtsson i Guliåkra: Jag undrar om man icke i
denna fråga från vissa talares sida gått längre i sina yrkanden än
man borde göra. De personer, som yrkat på skrifvelse till Kongl.
Maj:t, hafva sagt, att det vore önskvärdt att få en utredning i den
rigtning, att accisen komme att läggas på den förädlade varan i stället
för på betorna. Men hvad åstadkommer man derigenom? Jo, man
lägger en tvångströja på sockerfabrikationen och dess utveckling. För
en del år sedan, när Riksdagen beslöt att höja accisen, och en del af
fabrikerna gingo omkull, så var detta icke endast för skattens skull,
utan derför, att man icke ännu hunnit sätta sig in i denna industri,
så att den bedrefs på det rätta sättet. Sedan dess har man försökt
sig på alla möjliga uppfinningar, å ena sidan, att vid fabrikerna genom
förbättrade maskiner få ut den största möjliga qvantitet socker ur
betorna, och å andra sidan vid jordbruket att lägga sig vinn om att
odla betor med rik sockerhalt. Hvad blir nu följden, om man lägger
skatten på den förädlade varan? Jo, man hämmar utvecklingen af
denna industri, ty hvartill tjenar det då att kasta ut stora summor
för förbättringar i syfte att uppdrifva och uttaga sockerhalten i betorna,
ty innan man ens får betäckt kostnaden för experimentet, kommer
staten och lägger sin beskattande hand på det uppfunna. Herrarne
torde icke vara rigtigt på det klara med, huru mödosamt det är att
odla betor, eller hvilka kostnader som nedläggas för de försök, som
göras i Skåne, för att uppdrifva denna industri och för att utröna, i
hvilket fall betorna lemna den största sockerhalten. Men, som jag
förut nämnde, till hvad skall denna sträfvan sedan komma att gagna
jordbrukaren, om han icke får behålla det lilla, som han möjligen
vunnit genom ett lyckadt experiment? Vi hafva försökt att köpa frö
från utlandet och från handelshus derstädes, hvilka genom analys visat
sig ega den rikaste sockerhalten. Men dessa betor hafva blifvit betydligt
mindre och således icke lemnat jordbrukarne den qvantitet
per tunnland, som man kunnat annars skörda efter vanligt betfrö, men
väl mera i utbyte af socker. Men jag säger ännu en gång: hvartill
tjenar det att på detta sätt sträfva efter förbättringar i sockerbetsproduktionen,
om beskattningen ställes så, att huru vi sträfva, så lägger
staten embargo på hvarje procent socker vi lyckats frambringa?

Jag vidhåller emellertid mitt yrkande om bifall till första punkten
af herr Alb. Andersons förslag och afslag å skrifvelseförslaget.

Ilerr Herslow: Jag begärde ordet endast för att lemna ett par
upplysningar; i afseende på den ena af dessa är jag förekommen af
den näst föregående talaren.

Af en talare på stockholmslänsbänken gjordes en antydan beträffande
förhållandet mellan de gamla och de nya fabrikerna, som
jag icke rigtigt kunde följa, ty han gjorde den — om afsigtligt eller
icke, lemnar jag därhän — i ganska dunkla ordalag, trots den förmåga
han eljest har att uttala sig klart. Men så vidt jag kunde fatta
var det en antydan om önskvärdheten af att de nya fabrikerna skulle,
beredas möjlighet till friår, hvarigenom de skulle kunna taga sig fram
under i början ogyusamma förhållanden. Som herrarne torde veta,

Onsdagen den 29 April, o. m.

N:o 39.

har detta förslag varit pröfvadt i Tyskland. Jag vet icke, om det Angående
finnes qvar, men säkert är, att det förde till ett mycket ogynsamt höjningihvitresultat.
Ett sockerbruk anlades och gjorde de vanliga kontrakten verknirigs-''
med närboende jordbrukare och dref allt mer och mer fram kulturen
omkring sig, tills den vid slutet af friåren var omgifven af en trakt, (Forts.)
der betodling bedrefs i stor utsträckning och med god afkastning.

Men då detta var färdigt — ja, då anlades i närheten en ny fabrik,
denna till på köpet försedd med de förbättrade maskiner och uppfinningar,
som under de senaste åren blifvit gjorda. Och med dessa
finare maskiner satt den, stödd på sin friårsrätt, och skördade hvad
den gamla fabriken hade upparbetat, så att när denna gjort allting i
ordning, så infann sig en annan med friårsrätt och skördade i dess ställe.

Äfven i Amerika har det varit tal om att införa friårsrätt. Men
der förklarade man att, om denna rätt blir antagen, man komme att
ordna hela hvitbetssockerfabrikationen provisoriskt. Det komme nemligen
icke vidare att byggas några fasta fabriker, utan man skulle
anlägga nya hvart tionde år. Friårstanken är alltså en ohållbar tanke;
och derför bör man sätta skatten så, att äfven de nya och mindre
kapitalstarka fabrikerna kunna bära den.

Samme ärade talare antydde, att mitt förslag möjligen innebure
en förmån för de gamla fabrikerna, men deremot vore en
farlig sak för de nya. Förhållandet är alldeles motsatt. De gamla
fabrikerna veta mycket väl, att hvilken skatt Riksdagen än ålägger,
den skatten alltid kommer att drabba så, att en förmån uppstår för
de gamla fabrikerna med deras bättre skötsel, deras längre försigkomna
produktion och deras större samlade kapital. Det är tvärtom just de
små, de nya fabriker som man håller på att anlägga, som med stor
bäfvan motse den förändring nästa år möjligen skall bringa i fråga
om accisen på grund af den utredning, som kan komma att ega rum
med anledning'' af skrifvelseförslaget. Icke mindre oroliga äro de,
som beslutat sig för att bygga, men som nu ej veta om de våga anlägga
några fabriker, emedan de frakta för att blifva af med sina
penningar. Jag tror, att det skulle vara i hög grad till fördel för
just de nya, om det redan nu bestämdes en beskattning, och man
sedan läte fabrikerna tills vidare sitta i fred, åtminstone någon tid,
på samma basis, som de då komme att intaga.

Slutligen vill jag yttra ett ord med anledning af talarens på
stockholmsbänken erinran om önskvärdheten af att skatten lades på
sockret i stället för på råvaran. Man har i utlandet på vissa ställen
lagt skatten icke på betan utan på den utdragna betsaften; men detta
kan vara ungefär detsamma. Men deremot tror jag knappt, att det
försökts, och vet ej om det ens är önskvärdt att lägga skatten på
sockret. Såsom det nu är, ligger det i jordbrukets intresse att producera
den finaste vara och drifva jorden till den högsta kultur. Men flyttar
man skatten öfver på sockret, i stället för på betan, så gör det detsamma,
huru betorna blifva; då finnes det icke någon premie för det
högt drifna jordbruket, för den förädlade produktionen, såsom nu.

Herr talman, jag har intet vidare att tillägga till det yrkande
jag gjort.

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

Härmed var öfverläggningen slutad. Under erinran hurusom herr
Alb. Andersons motion innefattade två särskilda punkter, men utskottets
hemställan afsåg allenast den senare punkten, förklarade herr talmannen,
det han, i enlighet med derom under öfverläggningen framstäldt yrkande,
komme att gifva särskilda propositioner beträffande de olika punkterna
i den ifrågavarande motionen. I öfverensstämmelse härmed och enligt
de yrkanden, som förekommit rörande den första punkten af motionen,
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till det i nämnda punkt
framstälda förslag och dels på afslag derå.

Herr talmannen fann den förra propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller 1 punkten i herr Alb.
Andersons förevarande motion, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda del af motionen.

Omröstningen visade 120 ja mot 72 nej; och hade alltså första
punkten af herr Alb. Andersons motion af kammaren bifallits.

I fråga Om andra punkten af samma motion hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan och dels afslag å såväl nämnda hemställan
som motionärens förslag i denna del. Herr talmannen gaf propositioner
å hvart och ett af dessa yrkanden och fann propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets i 2 punkten af dess betänkande
n:o 13 gjorda hemställan om aflåtande af skrifvelse till
Kongl. Maj:t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.
Denna senare votering utföll med 108 ja och 85 nej; varande i
följd häraf utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Onsdagen den 29 April, c. m.

N:o 39.

§ 3.

Ordet hade begärts af

Herr Hedlund, som yttrade: Ett antal ledamöter af denna

kammare har lemnat mig ett uppdrag, som jag först efter mycken
tvekan emottagit, nemligen att framställa förfrågan rörande anledningen
till en regeringsåtgärd, som vidtagits i dessa dagar och väckt ganska
stor uppmärksamhet. Jag har emellertid emottagit uppdraget särskildt
derför att jag hört det föredrag, som utgjorde den lagöfverträdelse,
hvilken ligger till grund för den ifrågavande åtgärden. Jag syftar på
finske undersåten Henry Berghells utvisning ur landet och hemsändning
till Finland. Jag behöfver icke närmare redogöra för hvad som
föregått denna åtgärd; man torde minnas, huru Berghell under sistlidet
år för ett i Jönköping hållet föredrag i ett religiöst ämne blef
dömd till 3 månaders fängelse. I följd af brist på medel kunde han
icke fullfölja sin talan vid Göta hofrätt, och af denna formella orsak,
men icke. på grund af målets beskaffenhet i och för sig, faststälde
bofrätten underrättens utslag.

Het är emellertid mycket osäkert, huruvida Göta hofrätt eljest
skulle faststält underrättens utslag, med hänsyn dertill att bofrätten
dömt annorlunda i ett par likartade mål.

Underrättens dom fastäldes likväl, såsom nämndt, på uppgifven
grund, och domen trädde i kraft. Berghell insattes på Malmö cellfängelse
och sedan han utstått sitt straff har han från Malmö öfversändts
till Köpenhamn och satts ombord på en ångbåt för att under
polisbevakning löras öfver till Hangö. Om nu Berghell skulle aflägsnas
ur landet, hade Kongl. Maj:t två olika vägar att gå, och från två
särskilda myndigheter lära också hafva ingått olika förslag i detta
hänseende. Länsstyrelsen i Malmö hemstälde endast, att Berghell
skulle utvisas ur riket, men justitiekanslersembetet föreslog, att han
skulle ej blott utvisas, utan hemsändas, med tillämpning af konventionen
med Ryssland af den 27 december 1860. Denna konvention
gifver regeringarna befogenhet att, om de så för godt finna, hemsända
till det andra landet —- här Ryssland eller Finland -— bland annat
förbrytare, och såsom sådan betraktas hvar och en, som öfverträdt
ettdera landets lagar. Det kan sålunda icke vara tu tal om, att ju
regeringen i detta afseende förfarit fullt lagenligt, och att hemforslingsåtgärden
ur denna synpunkt ej kan drabbas af någon anmärkning.

Men deremot finnes det en annan synpunkt, beträffande hvilken
det är mera tvifvel underkastadt, huruvida icke den här bort först
och främst tagas i betraktande, nemligen gästvänskapens. Det är,
såsom nämndt, eu regel, hvarpå flera andra land hålla mycket strängt,
nemligen att endast i nödfall utvisa en främling från sitt område;
asylrätten har af gammalt ansetts helig. Nu är frågan, huruvida en
så sträng åtgärd, som denna utvisning, och den ännu strängare åtgärden,
mannens hemsändande till Finland, varit öfverensstämmande
med fristadsrättens regler, huruvida den lagöfverträdelse, hvarför

N:o 39. 38 Onsdagen den 29 April, e. m.

Berghell dömts, varit af sådan art, att den bort utesluta honom från
åtnjutande af denna rätt. Det föredrag, för hvilket Berghell i Jönköping
ådömdes straff, har han äfven hållit i flere andra städer utan någon
anmärkning. Det har hållits äfven i Göteborg, och det var der jag
afhörde detsamma. Och ehuru jag icke sympatiserar med herr Berghells
åsigter samt derför snarare skulle vara partisk emot än partisk
för honom, fann jag föredraget ganska beskedligt.

Såsom man vet, äro också olika domstolar af olika mening rörande
tillämpningen af den paragraf, efter hvilken Berghell dömdes.
Somliga anse vara hädelse hvad andra icke anse vara det; frågan
härom beror alltid mer eller mindre på domarnes subjektiva omdöme.
När Berghells förseelse varit af så osäker beskaffenhet, må det väl
ifrågasättas, om en så våldsam åtgärd som denna utvisning varit berättigad.
Härtill kommer, att hemsändandet till Finland skett utan
Berghells samtycke eller fria val. Särskildt böra också betänkas de
möjliga följderna för Berghell af ?,tt hemsändas till linland nu.

Af dessa skäl och då det, med hänsyn till den stora uppmärksamhet
saken väckt, bör vara af betydelse, att allmänheten får veta,
om andra grunder för åtgärden till äfventyrs föreligga jemte dem,
som genom tidningarna äro bekanta,'' tager jag mig, herr talman, under
förutsättning af kammarens bifall, friheten till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet framställa följande fråga:

Af livilka skäl har regeringen funnit sig böra utvisa ur landet
finske undersåten Henry Berghell, och hvarför har icke lemnats honom
fritt val af utvisningsort, dit det stode honom öppet att sig begifva?

Efter det herr Hedlund afiemnat det ifrågasatta spörsmålet
skriftligen affattadt, hemstälde herr talmannen, huruvida kammaren
ville medgifva, att nämnda spörsmål finge till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet framställas. Denna proposition besvarades
med blandade ja och nej; och förklarade herr talmannen sig
anse ja-ropen vara öfvervägande. Votering begärdes, i följd hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att det af herr Hedlund väckta spörsmålet må
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställas, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren vägrat nämnda spörsmåls framställande.

Omröstningen visade 83 ja, men 116 nej; och hade kammaren
alltså vägrat det begärda spörsmålets framställande.

Emot det sålunda fattade beslutet anmäldes reservation af herrar
Beckman, friherre Nordenskiöld, Mankill, grefve Hamilton, Berg från

N:0 39.

Onsdagen den 29 April, e. m,

Stockholm, Wavrinsky, Gumcelius, Höjer, Linder, Fjällbäck, Jakob
Erihson, Bulow och Halm.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 35, i anledning af Kong!. Maj:ts remiss med öfverlemnande
af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
m. in.;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående höjning
i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar m. m. angående
anslag under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af föreslagna
ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt angående ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären af samma dag
och höjning i de under fjerde och femte hufvudtitlarne uppförda
anslag till lindring i nämnda besvär äfvensom inom Riksdagen väckta
förslag i dithörande ämnen; och

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord ^vilande grundskatter m. m. äfvensom inom
Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande, n:o 3, i anledning
af väckta motioner om anstånd med uppförande å Helgeandsholmen
af nya byggnader för Riksdagen och riksbanken;

sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 4, i anledning
af särskilda rörande folkskolclärarepersonalens aflöningsförhållanden
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 14, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition om ändring
i kongl. förordningen den 14 september 1883 angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, dels ock en af herr T. W. Forsell
väckt motion i samma ämne; och

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
rörande upphörande af de enligt förordningen den 16 maj 1884
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslå" till
lag, innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken;

11:0 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående andrad tid för saköreslängds aflemnande i vissa fäll;

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående straff för oloflig införsel af skjutvapen eller ammunition
i vissa delar af Afrika;

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 3, 14, 101, 105, 110, 129 och 136
§§ i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866;

N:o 39.

Onsdagen den 29 April, e. m.

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen om patent;

n:o 41, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående
förändrad lydelse i vissa delar af värupligtslagen den 5 juni
1885 än äfven väckta motioner om ändring i samma lag; och

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Dessa ärenden skulle å föredragslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de andra gången bordlagda ärendena.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets nedannämnda förslag till
Riksdagens skrifvelse!’ till Konungen, nemligen:

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsättande
af räntebärande obligationer till nominelt belopp af 3,000,000
kronor till garantifond för aktiebolaget sågverksegarnes garantiforemng;

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dödande
af en till säkerhet för statens fordran hos Gotlands jernvägsaktiebolag
uti bolagets jernväg meddelad inteckning; samt

n:o 30, dels om beviljadt låneunderstöd för anläggning af jernväg
mellan Heruösand och Sollefteå och dels om anvisande af statsbidrag
för enskilda jernvägsanläggningars understödjande medelst lån.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 10,33 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.