RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Ändra Kammaren. N:o 37.

Lördagen den 25 april.

Kl. 7 e. ro.

§ 1.

Fortsattes behandlingen af lagutskottets utlåtande, n:o 31, i anled- Om^ordnan ning

af väckta motioner om ordnandet af väghållningsbesväret på landet, det af väghåll x

mngsoesmret

§§ 7—9 i utskottets lagförslag godkändes.

(Forts.)

För §10 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Vägtal åsättes, med undantag af staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, hvarje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet
efter medeltaxeringsvärdet för de fem senast förflutna åren sålunda, att
för hvarje ett hundra kronor af samma värde utföres ett vägtal. Innehafvare
af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet
iaststälts, ege att, om dervid hänsyn tagits till den på lägenheten belöpande
andel af stamhemmanets väghållning, i ersättning för den skyldighet
i detta afseende, som enligt denna lag skall af lägenhetens innehafvare
utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med
afseende å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden faststäldes,
kan anses hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållet; och
må Konungens befallningshafvande, i fall öfverenskommelse härom ej
kan mellan vederbörande träffas, på framställning af lägenhetsinnehafvaren
bestämma den minskning i afgälden, som må lägenhetens innehafvare
tillkomma.

Hvad om hemman i denna § sägs gäller ock om hvarje i jordebok
eller fastighetsbok särskildt upptaget nummer.

I afgifven reservation hade deremot herr Andersson i Nöbbelöf
föreslagit, att orden »efter medeltaxeringsvärdet för de sista fem åren»
måtte utgå och ersättas med ordet »taxeringsvärde».

Efter föredragningen af paragrafen anförde:

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 37. 1.

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordinärt- . Herr H. Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Med den utgång,,
det af våghål/,-som yoteringen fick med afseende å sjette paragrafen, tjenar det val
mipå landef ic^e något till att gorå något yrkande i frågan. Men jag kan icke
(Forts) underlåta att i allt fall, då jag inom utskottet reserverat mig, framställa
ett yrkande. Jag kan nemligen icke vara med om att införa sådana
ojemnheter, som utskottet här gjort i fråga om taxeringen. Komitén,
som från början uppgjorde förslaget i ämnet, har icke nämnt »medeltaxeringsvärdet».
Kongl. Maj:t har icke satt i fråga något dylikt, ej
heller särskilda utskottet vid 1889 års riksdag eller nämnda Riksdag.
Jag kan icke förstå, hvad anledning man kan hafva att införa denna
nyhet i fråga om vägdelning. Det är naturligtvis sista årets taxeringsvärde,
som är det rätta och som utvisar egendomens verkliga
värde.

Utskottet säger i sin motivering för denna förändring: »för att
bilda en motvigt mot de ojemnheter, hvilka i större eller mindre grad
vidlåda taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter, har jordbruksfastigheternas
medeltaxeringsvärde för de fem näst före vägtalets åsättande förflutna
åren föreslagits såsom grund för naturaunderhållets fördelning».
Yidare säger utskottet, att »i betraktande af de stora vexlingar i egendomsvärdet,
för hvilka jordbruksfastigheter särskildt i skogstrakter äro
utsatta, utskottet trott sig säkrare kunna vinna ändamålet med förändringen,
om till grund för medeltaxeringsvärdets bestämmande lägges
eu kortare tidrymd.» Det förefaller mig mer än märkvärdigt, att utskottet
säger, att det är för ^jemnande af olikheter i fråga om skogshemman,
som utskottet föreslagit detta. Nej, just i fråga om skogshemman
skall utskottets förslag medföra ojemnheter! Jag påstår att i
den skoglösa ort jag tillhör inverkar ett sådant taxeringsvärde icke det
minsta, men deremot kommer det mycket att inverka i trakter med
skogshemman. Man tanke sig till exempel ett skogshemman, som 1890
upptaxerades till 100,000 kronor. Skogen derå har sedan salts för
75,000 kronor, hvadan hemmanet 1893 taxeras till 25,000 kronor.
Kan det vara rimligt att 1894, då vägdelningen kommer att ske, detta
hemman erhåller väg för skog, som är borthuggen för flera år sedan?
Detta synes mig innebära en så stor orättvisa, att jag icke kan vara
med derom. — Detta allt synes mig sä oegentlig!, att jag på denna
grund icke kan vara med om det föreslagna »medeltaxeringsvärdet».
Men jag skall dock icke, då detta möjligen kunde förorsaka lagens fall,
yrka bifall till min reservation, utan endast begära återremiss till utskottet
af paragrafen. Del, värsta, som kan hända, om denna min begäran
bifalles, är att Första Kammaren icke vill vara med om återremiss,
och då kommer utskottet tillbaka med begäran att Andra Kammaren
ville fatta beslut, och då må kammaren besluta huru kammaren
vill. För närvarande kan jag icke yrka annat än återremiss.

Eu annan omständighet, som äfven bör tagas i betraktande vid
bedömande af frågan, är den, att många kostnader och mycket besvär
skola uppstå för uträknandet af medeltaxeringsvärdet, och i förslaget är
icke sagdt, hvem som skall räkna ut det.

Lördagen den 25 April, e. m.

X:o 37.

Jag finner med afseende a anmärkta bestämmelsen så många Om ordnanoegentligheter,
att jag anser mig böra yrka återremiss. det af väghåll ningsbesväret Herr

Anderson i Tenhult: Jag har inom utskottet varit med om ^Fortff
att föreslå, att man skulle beräkna värdet efter 5 år för den jord, som
skall deltaga i vägunderhållet. Jag har gjort det derför att''jag’föreställer
mig, att vid de jordtaxeringar, som komma att ske, och synnerligast
vid 1893 ars taxering, då allmän jorduppskattuing kommer att
försiggå, rnanga rättegångar och tvister skulle uppstå, och många komma
■itt yrka att fa sin jord sa lågt taxerad som möjligt, om sista taxeringsvärdet
skulle läggas till grund för vägdelningen. '' Då jag önskat förekomma
dylika stridigheter, har jag velat hafva ett medeltaxeringsvärde
för flera år. Jag föreslog i sådant hänseende till en början 10 år, men
lät sedan pruta med mig till 5 år.

Jag tror verkligen, att försigtigheten bjuder, att man icke tager
taxeringsvärdet för det år, som går omedelbart före det år, då vägdelningen
skall ske, till grund för denna, utan att man gör en uträkning
för flera föregående år. Och då utskottet föreslog medelvärdet för fem
år, grodde jag detta kunde gå för sig och vara lämpligt, ehuru jag
ansåg att tio års medelvärde vant bättre.

Emellertid skall jag nu anhålla om bifall till paragrafen, sådan den
är af utskottet föreslagen.

Ilerr West er: Den föregående talaren har redan angifvit de skäl,
som förmatt lagutskottet att frångå bestämmelserna i såväl Ifongl.
Haj ds som särskilda utskottets vid 1889 års riksdag förslag i detta
hänseende. Anledningen var att man, jag vill icke säga befarade, men
åtminstone antog såsom en möjlighet, att vid 1893 års taxeringsförrättning,
då värdena ^å fastigheterna skola omregleras, skulle blifva
stark benägenhet att fa ner värdena med afseende å den förestående
vägdelningen, och för att förekomma allt för stark sträfvan i detta hänseende
beslöt man att lägga 5 års medelvärde till grund, hvarigenom
man fick med värdet äfven från en föregående taxering.

Jag medgifver gerna, att det är vanskligt att afgöra, hvilket som
är bättre: 5 års medelvärde eller sista årets taxeringsvärde, eller hvilket
som är rättvisare. Talaren på malmöbänken har påpekat, att ett skogshemman
skulle, sedan skogen blifvit uthuggen, vid 1893 års taxeringstörrättning
hafva rätt att fordra en nedsättning i taxeringsvärdet, och
det är onekligen rigtigt, men det kan ju också finnas omständigheter,
som göra att taxeringsvärdet å ett hemman vid denna förrättning
kommer att höjas. Vi veta att enligt taxeringsförfattningarna vid taxeringen
skall tagas hänsyn till den sista köpeskillingen. Man kan tänka
det bär händt och det kommer att hända —- att en egendom
gått i köp och blifvit betald med allt för stor köpeskilling; och ehuruväl
förståndiga taxeringsman icke böra taga författningen strängt efter
orden, lärer väl dock kunna hända, att de taga hänsyn till köpeskillingen,
och att för ty egendomen blir oskäligt högt taxerad. Men jag

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnandet
af väghållning
sbesväret
på landet.
(Forts.)

vill emellertid lemna derhän, hvilket som är bättre och har de rättvisaste
följderna med sig. Det kan man icke ännu säga, utan det måste
af erfarenheten läras.

Hvad beträffar anmärkningen, att det blir så svårt att räkna ut
medeltaxeringsvärdet, är väl dermed ej så farligt, då man endast bär
att jemföra två taxeringsvärden med hvarandra; och då förrättningsmannen,
som håller vägdelningen, måste räkna ut vägtalet, så följer, att
han får göra det, antingen man bestämmer att det skall ske efter ett
taxeringsvärde eller efter två sådana värden. Denna anmärkning är
sålunda icke af någon vigt.

Möjligen kan det blifva lika bra att taga det sista årets taxeringsvärde
till grund, men det är icke visadt, och derför anser jag mig böra
yrka bifall till utskottets förslag i detta hänseende. Särskildt är det
för frågans lyckliga lösning mycket önskligt att undvika återremiss i
något hänseende, hvarför, om kammaren vidtager förändring härutinnan,
jag råder kammaren att göra det strax genom att ändra »medeltaxeringsvärdet»
till »sista årets taxeringsvärde», såsom reservanten föreslagit.
Om man beslutar det ena eller det andra i detta hänseende,
är det min öfvertygelse, att det icke kommer att inverka på Första
Kammarens ställning till lagförslaget.

Herr Bokström: Den siste talaren från lagutskottet var af den
åsigt, att det kunde komma på ett ut, om man i detta hänseende toga
senaste årets taxeringsvärde eller medeltaxeringsvärdet för fem år. Om
nu så är förhållandet, vågar jag hemställa, om det icke vore allra största
skäl att välja det senaste årets taxeringsvärde i stället för det femåriga
medelvärdet. 5-talet är en något egendomligt vald siffra. Om
man hade tagit 6 år, så hade man fått två taxeringsperioder, ty hvarje
taxeringsperiod omfattar såsom bekant tre år. Men fem år utgöra icke
två taxeringsperioder. Förutsatt nu att Riksdagen skulle besluta sig
för femårig!; medelvärde, kan det icke komma fram utan med betydligt
arbete, så betydligt att det för hvarje fögderi skulle motsvara i valör
ungefär en tredjedel af fögderiets digra uppbördsbok, och de, som hafva
tagit kännedom om hvad det innebär, kunna veta att det blir ett högst
betydligt arbete. Om man nu tänker sig denna arbetsapparat satt i
gång öfver hela Sveriges rike, kan man få ett begrepp om arbetets
kolossala omfattning. Är man då, såsom den siste talaren, på det klara
med att detta arbete icke är oafvisligen nödigt, utan att användandet
af senast faststälda taxeringsvärdet kan vara eu lika god och möjligen
ännu bättre grund för vägtalsberäkningen, hvartill skall då detta onödiga
och möjligen vilseledande kolossala arbete med utfinnande af ett femårig!
medeltaxerings värde tjena till? Reservanten har påpekat, att efter
hans förmenande, och deri vill jag instämma, det är mindre säkert att
taga de fem åren än ett år, ty under fem år, om man tänker sig tillbaka
från det år, som väljes till utgångspunkt, kan ett hemman undergå
ganska stora förändringar genom att skogen blifvit borthuggen eller
andra omständigheter, och man har icke berättigad anledning att hysa

Lördagen den 25 April, e. m.

X:o 37.

den misstro, att icke den närmast föregående taxeringsförrättningen Om ordnanskulle
hafva funnit det värde på hemmanet, som är det rigtiga. cief afväghåll På

grund af dessa skäl vågar jag hemställa, att kammaren villemi^lSlandet
besluta, att det sista taxeringsvärdet skall läggas till grund för be- (ir0rts.)
räkningen.

Herr Wester: Herr talman! Med anledning af den föregående
talarens yttrande ber jag att få anmärka, att jag sade icke, att jag
ansåg det likgiltigt, antingen man loge medel taxeringsvärdet för fem år
eller sista årets taxeringsvärde, utan jag sade, att jag visste icke, hvilket
som komma att medföra de rättvisaste resultaten, men att vi i lagutskottet
ansågo, att det möjligen skulle blifva rättvisare, om man finge
två taxeringsvärden och sedan toga medeltalet. Huruvida det är rätt
vet jag icke, och ingen annan lär heller veta det, förr än det blifvit
pröfvadt.

Han sade vidare, åt t i så fall borde man taga sex år, emedan
man då kunde komma att få se två hela perioder, och hemmanen
kunde undergå förändring under tiden, om det blefve sämre förhållanden.
Tycker man så, kan det inträffa, att man får taga med tre
taxeringsvärden, och förändringar kunna inträffa lika väl, ty antag att
vägdelningen sker på tredje året, sedan hemmanet blifvit omtaxeradt,
och sålunda två år förflutit, så kanske lika stora förändringar egt rum
som på det tredje.

Jag upprepar, att jag för min del icke har något emot, om kammaren
vill bestämma taxeringsvärdet i stället för medeltaxeringsvärdet,
men jag anhåller blott, att kammaren då ville vidtaga denna ändring
genast och icke återremittera frågan.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman! Jag tror att det är
svårt att förutse, hvilketdera blir rättvisast, antingen medeltaxeringsvärdet
för flera år eller sista årets taxeringsvärde, men det är naturligt
att, om man tager medeltaxeringsvärdet för fem år, det blir mycket
mera arbete med uträkningen af detta medelvärde. Jag skall icke
motsätta mig hvilketdera det blir, men anhåller att, om kammaren vill
vidtaga någon ändring i denna paragraf, ärendet må återremitteras till
utskottet, ty om icke Törsta Kammaren vill gå in på ändringen, så är
det icke värre, än att man får saken tillbaka för att fatta beslut, hvilket
icke är någon olycka.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Det anfördes såsom
skäl af den talare, som försvarade utskottets betänkande, att derest sista
årets taxeringsvärde lades till grund för vägdelningen, skulle man på
vissa ställen söka nedbringa värdena orimligt vid den blifvande taxeringen
1893. Jag kan icke tro detta, utan tänker att våra taxeringsnämnder
skola gå så rättvist till väga som de kunna, och då blir ju
sista årets taxeringsvärde det rätta. Skulle verkligen taxeringsnämnden
i något distrikt försöka sätta ned taxeringsvärdet, så hafva vi ju prof--

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. ro.

Shjfv-nhii nirigsnämncIeib som har att jemka förhållandena, och jag vill tro att, när
ning sbesväret marii ,vet, att en vägdelning kommer till stånd, det icke skall blifva lätt för
på landet. ett distrikt att fa taxeringsvärdena nedsatta. Derför kan jag icke finna,
(Forts.) att o®* skulle vara rättvisare att taga medeltaxeringsvärdena, ehuru de
nog i vissa fall kunna vara rigtigare, nemligen då man kan beräkna
värdet både fram och tillbaka i tiden, men här räknar man blott tillbaka
till hvad som varit, och då måste det sista värdet vara det rätta.

Jag skall derför vidhålla mitt yrkande, och jag tror mig veta, att
samma yrkande också kommer att göras i Första Kammaren.

Herr, vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag
tror också att sista årets taxeringsvärde är vida att föredraga framför
medeltaxeringsvärdet, eftersom det i vissa fall kan vara svårt att få
fram medelvärdet för fem år, ty det kan hända att en fastighet, som
hatt eu enda egare, sedermera under senaste året till en del blifvit
såld och kommit i annan persons händer, och då är det svårt att få
medelvärdet.

Jag hemställer derför, om det icke vore lämpligt att återremittera
ärendet i syfte att få det sist faststälda taxeringsvärdet.

Herr Lilienberg: Herr talman! Jag tror mig böra hemställa till
de båda talare, som yrkat återremiss, att frånträda detta yrkande och i
stället formulera sitt förslag i öfverensstämmelse med herr Hans Anderssons
motion. I likhet med en föregående talare tror jag, att detta
skulle vara till lycka för frågans lösning, och hemställer derför, att
reservanten ville formulera sitt yrkande.
i

Herr Truedsson instämde häruti.

Herr Andersson i Nobbelöf: Jag skall be att få återtaga mitt
yrkande och i stället yrka bifall till reservationer.

Herr Lilienberg: Herr talman! Det skulle väl heta då i stället
för »efter medel taxeringsvärdet» endast »efter taxeringsvärdet».

Herr Bokström: Jag hemställer, att det må heta »efter senast
faststälda taxeringsvärdet», ty då kan det icke blifva någon otydlighet.

Herr Bengtsson i Grullåkra: Jag kan sannerligen icke förstå,hvarför
vi icke lika gerna kunna återremittera frågan, om vi äro ense om
att göra en ändring. Det har redan nu, då man velat formulera paragrafen,
uppstått olika åsigter, och det är icke så lätt att i kammaren
på rak arm formulera detta. Det kan ju icke skada saken med eu
återremiss, och återremiss blir det ju i alla fall, om Andra Kammaren
beslutar i den rigtning, som reservanten föreslagit, och Första Kammaren
^vidhåller utskottets förslag. Frågan måste ju då före i utskottet
och da bhr det samma arbete. Hvarför icke då lika gerna öfverlåta
till utskottet att jemka i hop det?

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 37.

För min del skall jag anhålla om återremiss af paragrafen, ty jag
kan icke se, att det skall blifva till nackdel för saken, utan tvärtom.

Herr E. G. Boström: Herr talman! Jag vill gifva den siste talaren
-rätt deruti, att om man vill hafva en ändring i denna paragraf, så är
det bäst att återremittera densamma, ty att på fri hand formulera en
lagparagraf, det är en ganska vansklig sak. Men i sjelfva saken har
jag en annan uppfattning, ty jag tror, att det vor9 lyckligt, om man
kunde enas om att bifalla paragrafen i utskottets formulering, och en
stor anledning dertill hafva vi i den omständigheten, att blott en ledamot
af utskottet har reserverat sig mot utskottets beslut. Jag tycker,
att om man också måste anse, att det sista årets taxeringsvärde är det
rigtigaste, så får man i allt fäll icke något origtigt resultat, om man
går tillbaka fem år, i synnerhet för ett vägtal, som skulle räcka längre
Hd. Jag tror dessutom, att det vore godt, om vi så mycket som
möjligt följde utskottet, ty mig synes utskottet hafva så noga vägt och
jemkat mellan de olika meningarna, att man borde vara mycket tacksam
mot utskottet för dess arbete.

Jag vill derför yrka bifall till paragrafen oförändrad.

Med herr Boström förenade sig herrar Peterson i Hasselstad,
Williamson och Hansson i Solberga.

Herr Jonsson i Hof: Jag hade blott bedt att få instämma, men
efter som jag blef uppropad, skall jag tillägga ett par ord. Det är
naturligt, att då vägtalet skall fastställas för en längre tid, så är det
icke rigtigt att lägga ett enda års taxeringsvärde till grund derför,
utan man skulle närmare träffa rättvisan genom att taga medeltaxeringsvärdet
för en längre tid, och derför tror jag icke, att det skulle vara
någon olägenhet i att taga utskottets förslag, som icke heller af praktiska
skäl torde vara olämpligt. Ty när Eiksdagen under flera år haft
före frågan om ändring i bevillningsstadgans föreskrifter om detta
skogsfärde och derjemte, enligt hvad jag tror mig känna, den komité
som arbetar på denna frågas lösning sannolikt kommer med ett förslag
i den rigtningen, att ståndskogens värde skall tagas från fastighetens
värde, så försvinner vid sådan ändring all risk af detta speciella värde,
som ståndskogen kan hafva för fastigheter

Jag tager mig derför friheten yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Sjö: Äfven jag skall be att få biträda utskottets förslag, och
jag gör det dess hellre, som jag tror, att vi stå på säkrare fotter, om vi
antaga förslaget sådant, som det nu föreligger, synnerligast som man i
så fall har större hopp om att Borsta Kammaren äfven antager det.
Skulle man återremittera en eller annan paragraf, så komme detta icke
allenast att draga ut på tiden och föranleda ökadt arbete, utan det kan
äfven göra det ovisst, om Första Kammaren antager förslaget.

Om ordnandet
af väghållningsbesväret

på landet.
(Forts.)

N:o 87.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnandet
afväghållmngsbesvaret

på landet.
(Forts:)

Herrar Petersson i Boestad, Björkman och Petersson i Dänningelanda
instämde med herr Sjö.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder förekommit,,
godkändes paragrafen med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

§ 11 godkändes.

§ 12 hade följande lydelse:

Är jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt vägstycke
eller eljest obeqvämt belägen med afseende å fullgörandet af dess
vägunderhåll in natura, må fastigheten, der innehafvaren sådant hellre
vill och vägstyrelsen dertill samtycker, i stället bidraga med penningar
efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den i IT
kap. omförmälda nämnd. För tillgodonjutande af denna rättighet skall
dock ansökan härom göras hos vägstyrelsen inom sex månader efter det
vägdelningen vunnit laga kraft.

Ofvannämnda bidrag, hvilket debiteras, indrifves och redovisas i
sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för
vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

Herr Anderson i Tenhult, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening och ansett, att denna § borde ur förslaget utgå, begärde
nu ordet och yttrade: Jag har, såsom herrarne se, anmält min reservation
mot utskottets förslag i denna paragraf. Jag har ansett, att den
borde utgå, och de skäl, jag haft för denna uppfattning, har jag i reservationen
angifvit.

Dessutom tror jag att, då staten kommer att deltaga i kostnaden för
vägunderhållet med yi0, värdet af det arbete, de väghållningsskyldige
få nedlägga, kommer att bli uppskattadt lägre, än hvad det ställer sig
i verkligheten. Och då det är antagligt, att äfven rätt många af demv
som icke i sjelfva verket hafva så aflägset belägna fastigheter, skulle
finna med sin fördel förenadt att få utbyta sitt naturauuderhåll mot
penningeafgilt, så skulle följden blifva den, att öfriga jordbruksfastigheter,
som hade naturaunderhåll, skulle blifva för tungt belastade.

För öfrig! blefve det förenadt med icke så litet besvär för vägstyrelsen,
som har uttaxeringen om hand, att bestämma, hvilken penningeafgift
skulle belöpa sig på hvar och en af dessa fritagne fastighetsegare.
Om vägstyrelsen nu skall hafva betaldt för sitt besvär, så
skulle kostnaderna icke obetydligt ökas genom det besvär, som derigenom
för dessa vägstycken uppkommer.

Jag får derför, herr talman! hemställa om bifall till min reservation.

Herr Wester anförde: Anledningen till detta stadgande, hvilket
återfinnes i det särskilda utskottets förslag, är den, att det har upplysts.

Lördagen dfen 25 April, e. m.

N:o 37.

att, såsom vi för öfrigt äfven nyss hörde, det finnes åtskilliga väghåll- Om ordnanningsskyldiga
hemman och lägenheter, som ligga på öar i skärgården afvtybåll eller

eljest äro så långt bort eller på det sätt belägna, att de icke hafva landet
någon förbindelse med farbar väg. För att lemna dessa tillfälle att (F01-ts)
komma ifrån ett allt för betungande vägunderhåll in natura, har nu
denna paragraf kommit till.

Man bär ansett, att om man icke beredde dessa någon utväg att
slippa ifrån detta underhåll in natura, så kunde det hända, attdeblefve
för mycket uppskörtade, efter som de omöjligen kunna verkställa det
sjelfva. Derför har man bär stadgat, att, om fastighetsinnehafvaren sådant
önskar och vägstyrelsen dertill samtycker, han skall få öfverlåta
underhållet in natura till vägltassan mot erläggande af den summa,
hvartill vägnämnden uppskattar hans underhållsskyldighet.

Det är mycket sant och har äfven i lagutskottet mot detta stadgande
invändts, att detta kan gifva anledning till missbruk, t. ex. derigenom
att många, som icke hafva skälig anledning dertill, skulle söka
att komma ifrån naturaunderhållet på detta vis, om deras vägstycken
läge olämpligt för dem. Men häremot finnes en motvigt i paragrafens
bestämmelse, att det skall bero på vägstyrelsen — och på vägstyrelsen
utan möilighet till appell — att dertill gifva bifall. Man tar nemligen
för gifvet, att vägstyrelsen icke skall bifalla en sådan begäran, derest
icke ett verkligt behof föreligger.

Yid sådant förhållande har lagutskottet icke ansett det farligt att
införa ett stadgande sådant som detta, men väl nyttigt, då man ju
måste medge, att det verkligen kan förekomma sådana omständigheter,
der man icke utan hårdaste orättvisa och obillighet kan ålägga naturaunderhåll.

Häruti instämde herrar O. B. Olsson och Halvar Eriksson.

Herr Hellgrén: Jag för min del anser denna paragraf vara en af
de allra bästa i detta lagförslag. Yi hafva här hört talas om sådana,
för hvilka det är besvärligt att underhålla vägarne. Men jag ber att
få erinra om hela Lapplands befolkning, som egentligen har vägar anlagda
endast till kyrkorna, och af hvilken en del bor ända till 10 ä 12
mil ifrån vägarne, som af dem skola underhållas. Denna del af befolkningen
har ju icke någon egentlig nytta af vägarne, men är dock
skyldig att bidraga till deras underhåll. Under sådana förhållanden
måste det i denna paragraf föreslagna, stadgandet anses vara förträffligt,
så att befolkningen kan få betala med kontanta medel. För densamma
har det förut varit ytterst svårt att syssla med väglagningar, och det
har ej varit någon lätt sak att få folk, som volat verkställa dylika lagningar.
Genom denna paragrafs antagande vore ganska god hjelp beredd
åt denna befolkning, och vill jag derför på det ifrigaste och hjertligaste
be denna kammare att bifalla utskottets förslag.

Med herr Hellgrén instämde herrar Åström, Bromée, Norberg,

Nordin, Henricson och Pettersson i Österhaninge.

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen gifhfnfsbeZäret
vit proportioner i enlighet med de gjorda yrkandena godkändes parapå
landet, grafen.

(Forts.)

§§ 13—24 godkändes.

§ 25 hade enligt utskottets förslag följande lydelse:

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än 3.5 meter från vägens kant byggnad
uppföras.

Herrar Folke Andersson, Andersson i Nöbbelöf, Anderson i Tenhult
och Näslund hade deremot yrkat, att, denna § borde hafva följande
lydelse: »utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än 2 meter från vägens kant byggnad
uppföras».

I fråga härom anförde:

Herr Anderson i Tenhult: Mot denna paragraf har så väl jag
som flere andre anmält vår reservation. För min del har jag ansett,
att om en person förvärfvat eganderätten till en jordbruksfastighet och
derå vunnit behörig lagfart, så bör det vara honom tillåtet att använda
jorden så som han behagar och deraf draga den största möjliga fördel.
Så blefve nu ej förhållandet, om denna paragraf oförändrad antages.

Vid landtmäteriförrättningar, som ej så sällan förekomma, uppmätes
jorden intill vägkanten eller intill vägdikenas kant, allt efter förhållandena.
Här den marken sålunda blir en person tilldelad, så anser jag,
att hans rätt blir förnärmad, om han. å densamma icke skall få uppföra
en byggnad. I reservationen hafva vi derför yrkat, att afståndet 3,5
meter måtte förändras till 2 meter.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till reservationen.

Herr Göransson: Äfven jag för min del tycker, att den här

föreslagna bestämmelsen är allt för sträng. Jag föreställer mig, att det
här stadgade afståndet bör kunna något minskas. Det kan. t. ex. inträffa
ett sådant förhållande, att man behöfver sätta en byggnad på eu
första gradens åker, och skulle man då icke få bygga den närmare
vägkanten än 3ya meter, så måste’ man afstå ett stycke dyrbar mark
emellan vägen och byggnaden af nära 12 fots bredd utan någon ersättning,
och det anser jag vara ett allt för stort ingripande i eganderätten
för den, som råkar ha sin jord utmed allmän väg.

Dessutom tycker jag, att den icke rigtigt stämmer öfverens med
föregående paragraf, som vi nyss antagit. Det stadgas der, att träd
och buskar skola borthuggas, som med någon gren nå fram till vägens
kant. Här nu träd och buskar få stå så nära intill vägen, blott de icke

If:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

nå fram intill dess kant, anser jag verkligen det icke vara mera skadligt)
om en byggnad får stå på t. ex. 2 meters afstånd. Jag skall derför
tillåta mig att yrka bifall till reservationen.

Herr West er: Jag ber först att få upplysa derom, att detta stad gande,

enligt kvilket byggnad ej får uppföras på mindre afstånd än 3,5
meter från vägens kant, förekommer så väl uti komiterades som det
särskilda utskottets förslag, och att detta förslag i denna punkt vid
frågans behandling år 1889 vunnit kammarens godkännande. På grund
häraf har herr Bengtsson, som i sin motion upptagit alla de förändringar,
hvilka kammaren då gjorde i utskottets förslag, underlåtit att
göra något förslag om ändring af denna punkt.

Hvad för öfrigt beträffar sjelfva frågan, huruvida afståndet bör
bestämmas till 3,5 meter (= ti alnar) eller 2 meter (= 3 alnar), sä
kunna ju meningarna derom vara olika. Men bestridas kan val icke,
att det för det allmänna, d. v. s. för vägarne, är nyttigt, om husen
komma att ligga på ett afstånd af 6 alnar. Jag medgift-er, att det kan
finnas omständigheter, då det för en husegare kan vara en verklig olägenhet
att nödgas iakttaga detta afstånd. Det kan hända, att han har
så liten tomt, att han icke gerna kan bygga sitt hus eller anordna åt
sig på ett lämpligt sätt, om lian är på sådant sätt bunden. Men man
bär förutsett sådant; och uti paragrafen gifvit en anvisning för dessa
fall. Den säger: »Utan konungens
ej hädanefter utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens
kant ^ byggnad uppföras». Sålunda står det hvar och en fritt, som vill
uppföra eu byggnad —■ n. b. en ny byggnad, ty det är ej fråga om
att rubba de gamla — och önskar lägga den på mindre afstånd än 3,5
meter från vägens kant, att underställa saken Kong], Maj:ts befallningshafvandes
pröfning. Denna lilla olägenhet måste han underkasta sig.
Men man kan icke tänka sig, att, om han visar nödvändigheten af att
bygga närmare vägen, Kong!. Maj:ts befallningshafvande skall neka honom
detta.

Det har sagts af den förste talaren, att detta stadgande är en inskränkning
uti jordegarens fria förfoganderätt öfver sin egendom. Det
förhåller sig dock i sjelfva verket icke så. Ty han har rätt att förfoga
öfver de 3,5 meterna huru han vill, blott han icke uppför någon byggnad
derå. Dessutom, om vi skola taga saken från strängt rättslig synpunkt,
uppkommer samma olägenhet, derest reservanternas förslag om
2 meter antages. Skola vi utgå från den åsigten, att det icke är rätt
att för det allmännas väl göra den minsta inskränkning i jordegarens
förfoganderätt öfver sin jord, så är det icke heller rätt att bär föreskrifva
2 meters afstånd. En sådan inskränkning i hans rätt finnes dock redan
törut. I bygguingabalken är föreskrifter, att jordegaro icke får bygga
närmare grannens tomtlinie än 3 fot, och flera dylika stadgande!! finnas.
Jag kan för min del icke tillmäta åberopade skälet den ringaste betydelse.
Derföre och då det, som nämndt, icke kan bestridas, att ifrågavarande
bestämmelse är för vägarnes förbättring och hållande i godt

Om ordnandet
af väghållningsbesväret

på landet.
(Forts.)

N:o 37.

Om ordnandet
afväghållningsbesväret

på landet.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, e. in.

skick om icke nödvändig så dock nyttig, och då det vid särskildt behof
är möjligt att få ett undantag derifrån, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Olsson från Stockholm.

Herr Sjö: Icke heller jag kan finna, att det afstånd från vägen
är för långt, inom hvilket enligt lagutskottets förslag byggnad ej får
uppföras. Jag vill derför på det liEligaste tillstyrka antagan det af denna
paragraf. Hvar och eu, som rest något på våra landsvägar och som
der sett hus uppförda alldeles intill vägen eller på mindre afstånd än
det nu föreslagna, måste hafva funnit, att detta förorsakar de väghållningsskyldige
icke så litet besvär, och förorsakar dels, att ej vägen kan
afdikas som sig bör, och dels att vägen höst och vår gerna håller sig
sur och slarfvig.

Derför skall jag som sagdt yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Truedsson: På grund af hvad de två senaste talarneyttrat

skall jag blott yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson från Upsala: De två näst siste talarne hafva an fört

de hufvudsakligaste skäl, som kunna anföras för utskottets förslag
i denna paragraf. Jag skall derför inskränka mig att tillkännagifva, att
jag delar deras åsigt deri, att dot ligger synnerlig vigt på att byggnader
icke uppföras allt för nära vägen, emedan vägen derigenom kan lida
skada. Dessutom vill jag framhålla, att utskottets förslag i hufvudsak
alldeles öfverensstämmer med de grunder, som redan nu äro gällande
för anläggning af ny väg.

Jag ber således att få instämma uti yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Herr West er: Jag ber om ursäkt, att jag ännu eu gång begärt

ordet i denna fråga. Jag ville blott tillägga något till hvad jag nyss
yttrade.

En talare har sagt, att denna paragraf står i strid med § 24, som
stadgar, att, då väg går genom skogsmark, träd eller buske, Som med
någon gren når fram till vägens kant, skall borthuggas. Det förhåller
sig med afseende härpå så, att uti komiterades förslag förekom en bestämmelse
derom, att då väg går genom skogsmark, en afrödjning skall
ske på ömse sidor till samma bredd, som nu är i fråga, nemligen 3,5
meter. Men då denna fråga behandlades af det särskilda utskottet, framhölls
det, hurusom en afrödjning af så mycket skog skulle innebära alltför
stort intrång i jordegarnes rätt. Man fann derjemte, att, derest den
ifrågasatta afrödjningen å ömse sidor icke skedde till 3,5 meters bredd,
det afsedda ändamålet att få vägarne fortare upptorkade icke komme att
vinnas. Man föredrog derför, på det jordegarnes rätt icke måtte trädas
för nära, att i 24 § i stället för det ursprungliga, med den 25 § full -

Lördagen den 25 April. e. m.

ständigt öfverensstämmande stadgandet intaga den i nu föreliggande Om ordnan lagförslag

upptagna bestämmelsen. det af väghåll °

o 11 o mngsbésvaret

Herr Folke Andersson: Då jag biträdt den vid denna punkt

förekommande reservationen, skall jag be att få yttra några ord. ( or s''''

Jag kan icke finna annat, än att utskottets förslag innebär ett ingrepp
på eganderätten, man må söka advocera bort det huru mycket
man vill. Herr Vester sade visserligen, att, äfven om reservanternas
förslag blefve antaget, ett dylikt ingrepp skulle ske, Må så vara. Men
orättvisan måtte väl då vara bra mycket mindre. Jag tänker mig
t. ex. en person, som har en smal jordremsa, på hvilken han kan uppföra
en byggnad, eller som han kan sälja såsom byggnadsplats och som
för honom är af stort värde; han skulle då genom antagandet af utskottets
förslag gå miste om ganska afsevärda fördelar.

Herr Vester har också framhållit, att särskilda utskottet har framstäf
detta förslag. Jag ber då att få erinra om, hurusom jag vid eu
föregående punkt betonade, att -särskilda utskottet hade föreslagit det,
som der af reservanterna blifvit upptaget. Men då ansågs denna omständighet
icke vara förtjent af något särskildt beaktande. Jag tycker
derför att det är lika mycket eller lika litet skäl att nu fästa afseende
dervid.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herrar Bruse, Olsson i Kyrkebol, Svenson i Bossgården och
Larson i Slättäng instämde häruti.

Herr Persson från Mörarp: Jag för min del anser derAutiifråga varande

paragraf föreslagna bestämmelsen vara så lämplig, att jag skulle
önska att, oberoende af huru det går med hela denna lag om väghållningsbesvärets
ordnande på landet, ett dylikt stadgande blefve infördt i
vår lag. Det är icke sällan man har rätt stora olägenheter deraf, att
byggnader ligga alldeles intill den allmänna vägen. Ett sådant litet
område som det här ifrågasatta, eller 3,5 meter, är verkligen icke mer
än hvarje husegare kan behöfva för planterandet vare sig af träd, blommor
eller dylikt, i stället för att lägga husen alldeles intill vägkanten.

Jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets förslag i denna
paragraf.

I detta yttrande instämde herrar Larsson i Mörtlösa och Björkman.

Herr Erickson i Bjersby: Jag anser för min del, att det vore
klokast att antaga paragrafen sådan den föreligger i utskottets förslag.
Jag kommer mycket val i håg, att meningarna voro delade i kammaren
för två år sedan angående innehållet af denna paragraf, men detta hindrade
ej, atp kammaren utan votering antog samma förslag, som nu
föreligger, och hvilket är alldeles lika med särskilda utskottets förslag
1889.

*T:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnan- Jag ber dessutom att få nämna, att icke allenast i komiterades
ningsbesväret utlätande’ utatl äfven 1 KonöL Maj:ts proposition till 1889 års Riksdag
på landet, förekom ett ännu mera skärpt förslag i denna del. Der föreslogs nem(Forts.
) äfven förbud att på mindre afstånd än 3,5 meter från vägs kant

uppföra stenmur eller jordvall till större höjd än 3 decimeter öfver
vägens yta. Detta stadgande ansågs dock böra utgå, emedan det mångenstädes,
der stenmurar eller jordvallar användes såsom stängsel, skulle
framkalla ej obetydliga olägenheter, samt liknande förbud ej föreslagits
för gardesgårdar.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Litet hvar ibland oss, som färdats på
landsvägar, har nog fått göra bekantskap med det obehag, som det för
med sig, att byggnader uppföras allt för nära vägkanten. Husegarne
nöja sig till och med understundom icke med att lägga liusen aldeles
intill vägen, utan ofta lägges trappan till huset på den plats, der vägens
dike borde vara. Ja, det har icke saknats tillfällen, då kronobetjeningen
behöft fästa uppmärksamheten derpå, att man lagt hinder i
vägen för trafiken genom att placera det första trappsteget på landsvägens
kant.

Jag tror derjemte, att det finnes ännu ett skäl, som talar för att:
flytta husen något längre från vägkanten än reservanterna föreslagit,
men som hittills icke blifvit framhållet. Jag ber att få erinra derom,
att vägbanans bredd icke är så synnerligt stor. Landsvägens bredd
skall enligt förslaget vara 10 alnar, bygdevägens 6 alnar. Det är verkligen
så nätt och jemnt, man i allmänhet kan reda sig härmed, att någon
inskränkning häri eller något obehag af byggnader, som ligga för
nära vägens kant, icke bör få förekomma.

På grund af hvad så väl föregående talare anfört till förmån för
utskottets förslag, som ock det jag nu tagit mig friheten tillägga, anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Porsell: Jag ber att få framhålla ännu ett skäl, som talar
för antagandet af utskottets förslag, nemligen att på detta utrymme af
3,5 meter äfven diken skola anläggas. Frånräkna!- man nu den mark,
som kräfves för att få ett ordentligt vägdike, så står verkligen icke sä
mycket qvar, att det egentligen är något att afknappa på. Det är en
stor fördel, ja en ren nödvändighet, att man har tillräckligt utrymme för
anbringandet af diken vid vägkanterna. Då det förefinnes, såsom redan
många föregående talare omnämnt, en ganska stor benägenhet att bygga
husen så nära landsvägen som möjligt, hvilket förhållande, då derigenom
omöjliggöres dikens anbringande vid vägkanten, mången gång nödvändiggör
vattnets afledande genom dyrbara trummor, hvarigenom vägunderhållet
åter fördyras, synes mig bestämmelsen, att man skall lemna
nyssnämnda afstånd från vägkanten obebygdt, vara af behofvet påkallad
och ledande till lättnad i väghållning^esväret.

>T:o 37.

Lördagen den 25 April, e. in. s ]5

På grund så val af detta som andra af föregående talare förut anförda
skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Näslund: Då jag låtit anteckna mig såsom reservant vid

denna punkt, får jag tillkännagifva, att detta skett endast derför, att jag
ansett utskottets förslag allt för mycket inkräkta på den enskildes rätt.
Jag anser för min del, att 2 meter vore ett alldeles tillräckligt afstånd.
Men då jag under dagens föregående debatt erfarit, att denna kammare
hyser stora betänkligheter mot att göra den ringaste ändring i utskottets
förslag, af fruktan att Första Kammaren skulle komma att fatta ett
motsatt beslut, så skall jag icke tillåta mig att göra något yrkande.

Herr Williamson: Här har anförts så många skäl för ett bifall

till utskottets förslag, att det icke finnes mycket att tillägga. Jag vill
emellertid påpeka en sak, som är eu hufvudsak, och det är, att man
väl här får tänka både på de vägfarandes beqvämlighet och vägens
bästa. Om byggnader uppfördes så nära vägen, som reservanterna föreslagit,
nemligen på blott 2 meters afstånd, komme många olägenheter att
uppstå. Det finnes nemligen rätt ofta byggnader, som uppstå alldeles
intill vägen, hvilka kunna vara för de vägfarandes bästa ganska menliga.
Så är förhållandet med t. ex. garfverier, hvilka hästarne stundom
högst ogerna gå förbi på grund af uthängda skinn och dylikt, vidare med
färgerier, som ofta på landet läggas tätt utmed vägarne, och i all synnerhet
med smedjor. Skulle man nu lemna jordegaren den rättigheten
att lägga sådana byggnader ända inpå vägarne, så stör man de vägfarandes
frihet.

Jag instämmer således fullständigt med dem, som yrkat bifall till
utskottets hemställan i denna paragraf, i all synnerhet som det torde
vara nödvändigt för att få saken genomförd.

Herr Dahn: Då man vid behandlingen af en så stor fråga som

denna, derest man verkligen vill få den löst, icke får fästa sig vid småsaker;
då jag för min del icke kan finna, att den frågan är af någon
synnerligen stor betydelse, huruvida husen skola få uppföras på 6 eller
4 alnars afstånd; och då det särskildt biifvit framhållet, att, om vid något
tillfälle en enskild person vill bygga ett hus närmare vägen än 3,5
meter, han kan ingå med ansökan derom till Kong!. Maj:ts befallningshafvande,
hvilken helt säkert i detta enskilda fall låter honom få sin
önskan beviljad; så skall jag för min del, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag i denna paragraf.

Herr Persson i Tällberg: Det förefaller mig, som om denna

paragraf skulle utgöra en byggnadsstadga för landet. Jag skulle dock
ej gerna so. att vi inrymde något sådant i detta lagförslag. Jag medgifver
villigt, att det kan vålla ganska stora obehag, att byggnader uppföras
allt för nära landsvägarne; och om jag kunde fatta paragrafens
stadgande så, att det ej lade binder i vägen för att vid ombyggnader

Om ordnan det

afvägliåll ningsbesväret på

landet.

(Forts.)

N:o 37.

Om ordnan det

afväghåll ningsbesvärei på

landet.

(Forts.)

*■

Lördagen den 25 April, e. in.

uppföra ett nytt hus på det gamlas plats, så skulle jag ej hafva något
emot, att paragrafen blefve antagen. För hållandet är det, i synnerhet
på den ort jag har äran representera, att vi hafva våra gårdar bebyggda
på alla fyra sidor. Om man nu har sin mangårdsbyggnad eller annan
större byggnad uppförd nära landsvägen, sä skulle man vid en ombyggnad
nödgas inkräkta så mycket på gårdsplanen, att den ej vidare
kunde användas, hvilket åter skulle välla, att man måste flytta hela sin
gård. Och då här i paragrafen icke föreslås någon ersättning för ett
dylikt besvär, anser jag detta stadgande vara allt för obilligt. Jag skall
derför be att få förena mig med reservanterna.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag skall endast be att få fästa upp märksamheten

på, att i denna paragraf föreligger icke något förslag, att
de som hafva byggnader uppförda nära vägen skola flytta dem. Ha
byggnader blifvit uppförda på det område, som egentligen tillhör väg
eller nödigt dike, kan nog sådan byggnad äfven nu få flyttas eller
borttagas, om åtgärder i vederbörlig ordning vidtagas. Bestämmelsen
bär gäller endast nybyggnader. Och skulle någon af särskilda skäl vilja
uppföra en byggnad närmare vägen än 3,5 meter, så kan ju konungens
befallningshafvande enligt denna §, om det befinnes skäligt, dertill lemna
bifall.

Eu föregående talare har yttrat, att de enskilde jordegarnes rätt
blefve förnärmad. Bet var med anledning deraf som jag begärde ordet
för att påpeka ett förhållande, som stundom inträffar och som synes
mig högst origtigt, nemligen att personer, som bo invid vägen, taga
upp hela eller halfva landsvägen, då de skola företaga reparationer, och
ingen möjlighet för dem finnes att undgå detta, oaktadt det är olagligt.
Af denna anledning skulle jag snarare vilja föreslå längre afstånd än
utskottet, men jag skall dock, herr talman, inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Öfverläggningen var härmed slutad; och efter det propositioner af
herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, godkändes
paragrafen sådan den af utskottet föreslagits.

§§ 26—35 äfvensom rubriken till 2:dra kapitlet godkändes.

Likaledes godkändes §§ 36—45 samt rubriken till 3:dje kapitlet.

§§ 46—49 godkändes.

§50 var så lydande:

Medlem af nämnden åtnjuter ersättning i likhet med hvad om ledamot
i egodelningsrätt är eller varder stadgadt.

Herr Wester, med hvilken herr Claéson instämt, hade deremot i
afgilven reservation föreslagit, att denna § måtte erhålla följande lydelse:

Lördagen den 25 April, e. m. 17 >'':<> 37.

Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ersättning, den förre Om ordnanmed
belopp, som enligt nuvarande eller blifvande resereglemente till-<le! uf riighållkommer
kronofogde, och ledamöterne i likhet med hvad om ledamot i
egodelningsrätt är eller varder stadgadt. (Forts)”''

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Ilerr ^Vester: Ehuru det är mitt åliggande att försvara och yrka

bifall till lagutskottets förslag i denna fråga, och ehuru jag tydligen
funnit — och är tacksam derför — en stämning hos kammaren att icke
ändra utskottets förslag, så ser jag mig likvisst tvungen att till kammarens
bepröfvande hemställa de betänkligheter, jag har mot den 50 §,
och jag gör det derför att jag tror, att ändring i denna paragraf skall
vara nyttig, kanske nödvändig för att få fullt gagn af det stora lagförslaget.

Paragrafen innehåller nemligen, att medlem af nämnden skall hafva
ersättning i likhet med ledamot i egodelningsrätt. En sådan har 4
kronor 50 öre för hvarje förrättningsdag jemte reseersättning till och
från förrättningsstället. Ordföranden i nämnden skulle efter paragrafens
ordalydelse hafva samma ersättning som ledamot i egodelningsrätt. Hen
då man tar i betraktande, att ordföranden i nämnden icke blott skall
under nämndens sammanträden föra protokoll samt göra erforderliga
anteckningar och uträkningar, utan äfven efter nämndens sammanträden
‘ uppgöra dessa uppskattningslängder, som i de flesta fall gå på ganska
många °ark, hvarför han efter förslaget icke har någon särskild ersättning,
så tror jag, att den ersättning, som honom tillerkännes, är allt för
liten. Jag befarar, att man icke får folk, som vill åtaga sig detta besvär
för den ringa ersättningen. Och vi må komma i håg, att nämnden och
uppskattningen kanske är det vigtigaste af hela förslaget, ty på denna
uppskattning beror hela den verkan, som lagen kommer att utöfva till
förbättring eller försämring.

Yid sådant förhållande och endast för att man skall kunna få fullt
dugligt folk till det — och man må märka, att ingen är skyldig att
åtaga sig detta uppdrag; konungens befallningshafvande skall visserligen
förordna ordförande i nämnden, men kan icke befalla någon att åtaga
sig uppdraget — har jag ansett det nödvändigt att ersättningen höjes.

Jag har i utskottet yttrat, att jag ansåg ersättningen till ordföranden,
inberäknadt ersättningen för efterarbete^ böra utgå med LO kronor
om dagen, men det har ansetts, att det skulle vara för mycket, och jag
har derför i min reservation nedsatt yrkandet derhän, att nämndens
ordförande måtte få samma ersättning, som enligt resereglementet tillkommer
kronofogde vid förrättningar, eller 6 kronor om dagen. Jag
gjorde detta derför, att en af borsta Kammarens ledamöter inom utskottet
under sådana förhållanden var med om reservationen, så att
frågan kunde väckas äfven i Första Kammaren. Jag hemställer nu till
kammaren, om den icke finner nödigt att, för att förvissa sig om att få

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 37. 2

N:o 37. 18 Lördagen den 25 April. e. m.

Om ordnan- fullt dugliga och kompetenta personer till ordförande i dessa nämnder,
det afväg håll- höja ordförandens arfvode till 6 kronor, såsom jag i min reservation
mipå landet föreslagit, och med den åsigten, herr talman, yrkar jag bifall till reser(ports)
'' vationen.

För att undvika nödvändigheten af återremiss till utskottet har jag
formulerat paragrafen sålunda: »Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta
ersättning, den förre med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande
resereglemente tillkommer kronofogde, och ledamöterna i likhet
med hvad om ledamot i egodelningsrätt är eller varder stadgadt».

Med denna ändring skulle således ordföranden få samma ersättning,
som nu tillkommer kronofogde.

Häruti instämde herr Freclholm från Stockholm.

Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Då vägkassan säkerligen
får både många och stora utgifter, kan jag icke vara med om att
stadga större betalning än som behöfs, ty jag är säker på att konungens
befallningshafvande icke skola få någon svårighet att erhålla personer,
som åtaga sig detta uppdrag för den föreslagna ersättningen. Man
skall komma i håg att ordföranden utom de dagar, han vistas ute på
sjelfva förrättningen, kommer att få åtskilligt arbete i sitt hem med
utskrifning af protokoll och taxeringslängder m. m., så att, om detta
tages med i beräkningen blir hans ersättning säkerligen ganska stor.

Jag hemställer, att kammaren behagade bifalla utskottets hemställan.

Herr Göransson: Jag hade väntat, att herr Vester skulle vara
konseqvent och hålla på utskottets förslag, men det tycks han icke
vilja göra nu, då det gäller ersättning till ordföranden i särskilda
nämnden. Jag kan för min del icke tro, att det skall möta någon
svårighet för konungens befallningshafvande att få en lämplig ordförande
mot en ersättning af 4 kr. 50 öre för hvarje förrättningsdag,
enär jag icke anser hans arbete blifva så vidlyftigt, att det nödvändigt
skall behöfvas vara kronofogde eller landtmätare för att kunna utgöra
detsamma.

Beträffande för öfrigt skrifgöromålen, undrar jag, om icke de skulle
kunna räknas till förrättningen, så att, om han behöfde fortsätta med
sådana göromål några dagar sedan förrättningen ute på marken är afslutad,
han skulle få räkna sig dem till godo såsom förrättningsdagar.
Mig synes det åtminstone så som äfven detta skulle höra till förrättningen.

Jag tillåter mig derför att nu yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
framstält propositioner på de olika yrkandena, godkändes den
af utskottet föreslagna lydelsen för ifrågavarande §.

Lördagen den 25 April, e. m.

19 X:o 37.

§ 51 och rubriken till kap. 4 godkändes.
§§ 52—58 godkändes.

Om ordnandet
afvåghållningsbesväret

på landet.
(Forts.)

För § 59 var af utskottet föreslagen följande lydelse:

Yägskatten utgår efter vägfyrk, med iakttagande deraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk
för hvarje fyra hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.

Häremot hade i afgifven reservation herrar Folke Andersson, Andersson
i Nöbbelöf, Anderson i Tenhult, Erickson i Bjersby, Mankill
och Näslund yrkat: att § 59 måtte erhålla följande lydelse:''

Yägskatten utgår efter vägfyrk, med iakttagande deraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet;

b) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje
två hundra kronor af taxeringsvärdet;

c) att ofvan omförmälda skogar påföres en vägfyrk för hvarje fyra
hundra kronor af taxeringsvärdet; samt

d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.

Sedan utskottets förslag blifvit uppläst, anförde:

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Redan vid början af
denna frågas behandling fästade en aktad talare uppmärksamheten på,
att man icke borde fästa sig vid hvad som var rätt, utan fast hellre vid
hvad som var billigt. Jag misstänker, att det ligger något under sjelfva
förslaget, när billigheten och rättvisan tyckas hafva så svårt att förenas,
egenskaper, som annars bruka trifvas väl tillsammans. I momenten
a och b af föreliggande paragraf förefaller det mig, som om både rättvisan
och billigheten saknades. Der föreskrifves nemligen att jordbruksfastighet
skall påföras en vägfyrk för hvarje hundra kronor af
taxeringsvärdet, då deremot annan fastighet påföres en vägfyrk för
hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet. Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet
på att till de åbyggnader, som finnas å en jordbruksfastig -

X:o 87.

Om ordnan det

afväghåll ningsbesrciret på

landet.

(Forts.)

Lördagen den 25 April, e. in.

het i och för jordbruket, måste vid taxeringen af jorden hänsyn tagas,
och jordbruksfastigheten får således högre taxeringsvärde, i den mån
åbyggnader äro mera dyrbara. Häraf skulle följden blifva, att en egendom
med samma värde som en annan, men som består af endast åbyggnader,
skulle få blott en fjerdedel så stort antal fyrkar. Detta kan
enligt min åsigt icke vara hvarken rättvist eller billigt, och jag skall
derför förena mig i den af F. Andersson m. fl. afgifna reservation samt
yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Wester: Herr talman! Denna paragraf har varit föremål för
mycken öfverläggning inom utskottet. Jag får upplysa, att samma grund,
eller en vägfyrk för 400 kronor för annan jordbruksfastighet, förekommer i
komiténs och särskilda utskottets förslag, och då det var före här i
Andra Kammaren, yrkades en nedsättning till en på två hundra. Detta
upptogs jemväl i herr Bengtssons förslag. Tvisten gäller egentligen
andra fastigheter. Dessa andra fastigheter omfatta dels små lägenheter,
icke jordlägenheter, och dels bruk och fabriker. I fråga om de smärre
jordlägenheterna tänkte man på dessa små lägenheter, som äro taxerade
till 800 kronor eller deromkring, och man fann det vara billigt att icke
pålägga dem någon så hög afgift för väghållningen. Hvad åter bruk
och fabriker beträffar, så hade man tänkt på det förhållande, som der
egde rum, nemligen att de nödgas hafva en hop stora och dyrbara
byggnader, hvilka under dåliga konjunkturer icke äro nödvändiga och
icke bereda dem någon inkomst; men i följd af den eldfara, som förefinnes
vid sådana inrättningar, och sammanbyggandet af många hus,
nödgas egarne för att trygga sig brandförsäkra sina byggnader mycket
högt, hvilket gör att äfven taxeringsvärdet blir högt, och detta gjorde
att man ansåg det billigt, att de skulle svara för endast en fyrk för
fyrahundra kronor, i synnerhet som alla dessa inrättningar betala vägskatt
på annat sätt, nemligen för sin inkomst. Således få de ändå betala eu
ganska hög vägskatt, och derför ville man hjelpa dem genom detta.

Första Kammarens ledamöter i utskottet gåfvo äfven alldeles oförtydbart
till känna, att man icke hade någon utsigt att få förslaget igenom,
om utskottet antoge den af herr Bengtsson föreslagna grunden. Och
jag vill tillägga, såsom min bestämda öfvertygelse, att om man önskar
att få förslaget antaget, bör man icke rubba på denna bestämmelse,
tv den är enligt min uppfattning en af de väsentligaste punkterna, som
Första Kammaren kommer att hålla på. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Som vi funnit, lär det
icke, med den stämning som råder inom kammaren, tjena till något att
söka få några ändringar i denna lag. Jag vill blott önska, att man icke
måtte känna sig allt för mycket besviken, då lagen en gång skall tilllämpas.
Det synes mig vara ganska origtigt, att bruk, som inbringa
kanske fem å sex gånger så mycket som jordbruksfastigheter, endast
skola deltaga i vägunderhållet med en fjerdedel. Det är förut i dag

Lördagen den 25 April, e. m.

X:o 37.

erkändt, att just bruken och sådana inrättningar äro de, som använda Om ordnanoch
förderfva vägarne mest, men nu skola de ändock slippa med en vaghallfjerdedel.
Det sades af den siste talaren, att man tagit hänsyn till, att
dylika inrättningar under dåliga konjunkturer kanske måste nedlägga (p0rts)
sin verksamhet, och då skulle de likväl få betala dessa utgifter. Det
kan lika väl inträffa, att egaren af en jordbruksfastighet icke får någon
behållning af sin egendom, men han får i allt fall betala för hela
taxeringsvärdet. Jag kan icke anse annat, än att i sådana fall båda
borde få jemka med sig. Skall man stifta en ny lag, måste väl meningen
vara att genom densamma skapa rättvisa, men det tycks icke vara
fråga om här, och jag har aldrig hört talas om sådana förhållanden
som i dag. Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre, ty det
tjenar icke något till, men jag yrkar bifall till herr F. Anderssons med
fleres reservation.

Herr Odell instämde häruti.

Herr Johnsson i Thorsberg: Herrar reservanter hafva yttrat, att
denna paragraf är en af de vigtigaste i hela lagförslaget, och jag instämmer
i detta yttrande.

Om det är en rigtig grundsats, att man vid försök att undanrödja
missförhållanden bör noga se till, att man icke skapar nya, så tror jag
att denna grundsats vid behandlingen af det föreliggande lagförslaget
bort sorgfälligt iakttagas. Utskottet synes mig icke hafva varit fullt
lyckligt vid affattandet af denna paragraf. Jag kan mycket väl förstå
anledningen, att utskottet och särskilt ledamöterna från denna kammare
ansett sig böra i § 6 utesluta från väghållningsskyldighet åtskilliga
beskattningsföremål och näringsgrenar. Men om man af en eller
annan anledning nödgas utesluta åtskilliga beskattningsföremål, som
annars jemväl bort deltaga i väghållningsbesväret, så lärer detta än
mer mana till allvarlig pröfning, att de beskattningsföremål, som
åläggas väghållning, icke blifva för hardt betungade. Jag har sökt bilda
mig ett omdöme om, huru lagen skulle verka, derest denna § 59 komme
att oförändrad antagas, och jag har uppgjort en kalkyl i detta afseende
för en kommun inom Gefleborgs län. Inom denna kommun är fastighet
åsatt ett fyrktal af 5,369 fyrk samt för öfriga beskattningsföremål 5,939
fyrk. Förvandlas detta till vägfyrkar, med afdrag af det fyrktal, som
enligt'' förslaget skulle vara befriadt från väghållning, så skulle sammanlagda
vägfyrktalet utgöra 9,541. Denna kommun har mellan 8 och
9 mil väg att underhålla. Beräknar jag då kostnaden för vägmil till
samma belopp, som vägkomitén upptagit för Gefleborgs län, så utgör
kostnaden för vägunderhållet 16,040 kronor för denna kommun. Fördelar
jag detta belopp på 9,540 vägfyrkar, så blir kostnaden per vägfyrk
1 krona 68 öre. En person, som sålunda är taxerad för 1,000
kronors inkomst och utgör väghållning för 50 fyrkar, får således betala
84 kronor, eller mellan 8 och 9 procent af hela sin inkomst. Är
det någon af herrarne, som vill påstå att detta är rättvist? Jag be -

X:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnandet
afvcighåll
ningsbesvciret
på landet.

(Forts.)

klagar, att utskottet icke fäst afseende vid de motioner, som väckts i
"syfte att bidragen för andra beskattningsföremål borde utgå till en del
af landstinget. Derigenom skulle de största missförhållandena med afseende
å den ojernna vägskatten varit undanröjda. Ty för visso kommer
inom många vägdistrikt, der taxeringsvärdet är ringa, bidraget att blifva
betydligt i jemförelse med hvad det skulle belöpa sig till i andra rikare
sådana. Lagen är sålunda egnad att skapa sådana missförhållanden,
som att en handtverkare eller annan arbetare, hvilken med stor möda
lyckas förtjena 1,000 kronor om året, får betala för 50 vägfyrkar,
under det att en invid honom boende, som af allmän eller enskild tjenst
uppbär 10 å 15,000 kronors inkomst, icke bör betala ett öre. Jag ber
att få erinra derom, att man, då nya skatteformer införas, bör gå varsamt
till väga, på det att grundad anledning till det antagandet icke må kunna
göras, att man hårdast beskattar de föremål, som icke inom Riksdagen
ha så många och starka försvarare. Jag tror, att det skulle väcka
mycket missnöje, och detta med full rätt, om man antager denna §
oförändrad. Deremot anser jag, att om mom. c ändrades, så att,
i stället för »en vägfyrk för hvarje 20 kronor», komme att stå en vägfyrk
för hvarje 30 kronor, blefve dessa missförhållanden i någon mån
ändrade.

Jag tager mig alltså friheten, herr talman, att yrka den förändring
af mom. c, att det komme att erhålla följande lydelse: att inkomst påföres
en vägfyrk för hvarje trettio kronor af den beskattningsbara andelen
deraf.

Herr ^Vester: Jag har blifvit uppkallad af ett yttrande, som här
fälts, att då jordbruksfastighet skulle påföras en vägfyrk för hvarje etthundra
kronor af taxeringsvärdet, och skogar, frälseränta samt annan
fastighet påföras en vägfyrk för hvarje fyrahundra kronor af taxeringsvärdet,
skulle jordbrukare få betala fyra gånger så mycket som andra,
och att detta skulle vara orättvist. Men jag vill då betona, hvad jag
trodde mig redan hafva tydligt uttalat, att så är icke förhållandet beträffande
bruk och fabriker. Ty jordbruksinnehafvare betala endast efter
fastighetsvärdet, men bruk och fabriker få betala icke blott efter värdet
af sina byggnader en vägfyrk för hvarje fyrahundra kronor, utan äfven
vägskatt för sin inkomst. Om sålunda dessa bruk och fabriker gå bra,
så bli de taxerade till betydlig inkomst och få betala såväl för sina
byggnader som för sina inkomster tillsammanlagdt fullt ut lika mycket som
någon jordbruksfastighet; om åter konjunkturerna äro dåliga, och för ty
arbetet måste inskränkas, blifva byggnaderna mer eller mindre obehöfliga,
och då fordrar billigheten att icke dem påföres hög vägskatt.

Herr Erickson i Bjersby : Såsom kammarens ledamöter finna, har
jag deltagit i den reservation, som afgifvits mot utskottets förslag i
denna §. Det kännes svårt att komma med något annat förslag än
utskottets, då kammaren så välvilligt behandlat lagutskottets förslag,
att den antagit oförändrad hvarje § till och med den 5S:de. Men den

Lördagen den 25 April, e. m.

Jf:0 37.

nu föredragna § 59 är af synnerlig vigt, derest jordbruket skall erhålla
någon lindring, hvarför man måste noga betänka sig, innan man bestämmer
sig för dess lydelse. Då man på förmiddagen behandlade
sjette §:n, sades det, att denna § vore den vigtigaste, och att om den
skulle meningarna mest brytas; men för min del anser jag denna §59
vara den vigtigaste. I sjette §:n gälde det att bestämma, hvilka nya
föremål skulle deltaga i skyldigheten att bygga och underhålla allmän
väg, och då måste man ju hysa konsiderationer i afseende å vissa beskattningsföremål
för att få förslaget sådant, att dess motståndare icke
skulle få orsak att helt och hållet afböja detsamma. Men då man nu
fått klarhet om, hvilka nya beskattningsföremål skola deltaga i vägunderhållet,
borde man, synes det mig, taga i noga öfvervägande, huru
mycket de olika föremålen skola betala sins emellan, och då kan man
väl icke gerna finna någon lämpligare grund än den fördel och det
behof, hvarje föremål har af vägen. I detta afseende anser jag, att
»annan fastighet», såsom bruk och industriella inrättningar, hafva fullt ut
lika stort behof och draga lika stor fördel af de allmänna vägarne som
någonsin jordbruksfastighet. De borde sålunda enligt denna principielt
rigtiga ståndpunkt betala lika mycket som jordbruksfastighet, men då
man vet, att ett sådant förslag icke har utsigt att för närvarande vinna
framgång i medkammaren, hafva vi, reservanter, föreslagit, att annan
fastighet och frälseränta skulle betala endast hälften mot jordbruksfastighet.
För detta förslag hafva vi dessutom goda grunder, ty vägkomitén
har föreslagit hälften, och Ivongl. Maj:t föreslog i sin till 1889 års
Riksdag framstälda proposition likaledes hälften. Det var först särskilda
utskottet 1889, som förändrade det derhän, att s. k. annan fastighet
skulle betala endast eu fjerdedel mot jordbruksfastighet. Men skola
dessa inrättningar, som slita vägen mycket mer än jordbruket, betala
endast en fjerdedel så mycket som jordbruket, får detta ringa eller
ingen lindring genom denna lag. Hela vinsten blir då, att denna
skyldighet blir jemnare fördelad mellan jordbruksfastigheterna, d. v. s.
att i stället för mantalet taxeringsvärdet lägges till grund för skyldighetens
utgörande. Jag medgifver, att detta är en väsentlig förbättring,
men någon egentlig lindring för jordbruket i sin helhet åstadkommes
derigenom icke.

Jag har, såsom herrarne se, icke reserverat mig mot utskottets
förslag i någon enda punkt mer än denna, ehuru jag, såsom ledamot
af särskilda utskottet år 1889, då hade en annan mening än utskottet
då och lagutskottet nu. Jag har nu låtit mina betänkligheter i dessa
hänseenden falla, för att utskottets förslag måtte afgifvas så enhälligt
som möjligt och reserverat mig endast vid denna ;§, derför att på dess
lydelse beror, huru vida jordbruket nu skall få någon lindring eller icke.
Man har framhållit, att dessa industriella inrättningar just derigenom,
att de drifva upp sitt brandförsäkringsvärde få så högt taxeringsvärde
och derigenom komma att väsentligt betungas äfven enligt utskottets
förslag. Ja, det må så vara, men är det så, att den rörelse, som vid
dessa inrättningar bedrifves, icke lönar sig, så lägges naturligtvis rörelsen

Om ordnan det

afmghåll ningsbesväret på

landet.

(Forts)

Nso 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnan- ned, och då lärer väl också i de flesta fall följden blifva, att taxerings<nLi/sbesr''(''ret
T^r(^et sänkes. Vill egaren sjelf behålla det högre taxeringsvärdet och
på landet, sålunda betala mer i ena eller andra fallet, så blir det ju hans ensak,
(Fort*.) men kan få taxeringsvärdet nedsatt, så torde detta icke möta något
hinder från någon taxeringsmyndighets sida. Så är icke förhållandet
med jordbruksfastighet.

En talare har här föreslagit, att inkomst skulle påföras en vägfyrk för
hvarje trettio kronor af den beskattningsbara andelen deraf i stället för
hvarje tjugu kronor, såsom af utskottet föreslagits. En sådan ändring
skulle enligt mitt förmenande vara en försämring, och då man icke begärt
mera af inkomst än hvad utskottet föreslagit, så tror jag att den,
som skattar för inkomst, icke kommer att drabbas för hårdt af den nya
lagen. Äfven den, om än mera indirekt, drager fördel af de allmänna
vägarne och har behof af dem.

Jag skall nu blott yrka bifall till reservationen och afslag på utskottets
hemställan.

Herr Göransson: Då kammaren har antagit 6:te paragrafen oför ändrad,

kan jag icke vara med om reservanternas förslag i denna paragraf,
nemligen att påföra annan fastighet en vägfyrk för hvarje tvåhundra
kronor af taxeringsvärdet. Ty jag anser att detta skulle innebära
eu ännu större orättvisa än utskottets förslag, så länge dessa små
gårdsegare, hvilka ega fastighet af omkring 800 kronors värde, skola
deltaga i vägunderhållet. Jag tror icke att det vore klokt att taga ett
sådant steg, ty det skulle endast leda till anmärkningar vid lagens
tillämpande. Sådana komma nog icke att uteblifva i alla fall, och jag
tror icke det skall dröja länge, förrän det kommer att yrkas på ändring
i denna lag, för så vidt den nu blir antagen oförändrad enligt utskottets
förslag. Oaktadt jag således skulle kunna vara med om reservanternas
förslag i afseende på fabriker och andra industriella inrättningar, kan
jag dock icke, då 6:te paragrafen redan blifvit antagen, gå med på någon
ändring af den nu föredragna paragrafen.

Det var en talare här bredvid mig, en af mina länskamrater, som
gjorde en beräkning öfver den afgift, som, om utskottets förslag antoges,
skulle komma att belöpa sig på inkomst, och han kom dervid till det
resultat, att denna afgift, i synnerhet på en del ställen i Norrland, skulle
blifva allt för hög i jemförelse med den afgift, som skulle utgå af andra
beskattningsföremål. Men jag undrar, om icke denna hans beräkning
var något felaktig. Det är nemligen endast den beskattningsbara andelen
af inkomsten, som skall påföras en vägfyrk för hvarje tjugu kronor,
och icke hela inkomsten. Existensminimum skall således först afdragas
oeh endast återstoden åsättas vägfyrk. Hade den ärade talaren
iakttagit detta, så tror jag att den summan han kom till skulle betydligt
reducerats.

Då jag icke kan vara med om att en vägfyrk skulle påföras för
hvarje 30 kr. af beskattningsbara inkomsten, derför att detta skulle
blifva en lindring äfven för dem, som ha stora inkomster och i följd

Lördagen den 25 April, e. m.

X:o 37.

deraf icke äro i behof af sådan lindring, kan jag icke annat än yrka Om ordnan bifali

till utskottets förslag i den nu föredragna punkten.. det af vägh&ll o

x mngsbesväret

på landet.

Med herr Göransson förenade sig herr Ersson i Arnebo. (Forts.)

Herr Bengtsson i Gullåkra: Ehuru jag villigt erkänner det be rättigade

i reservanternas förslag rörande den nu föredragna paragrafen,
tror jag dock att försigtigheten bjuder att icke göra någon ändring i
den af utskottet föreslagna lydelsen. Tv om någon af paragraferna är
ömtålig, så är det företrädesvis denna, och det är min fulla öfvertygelse,
att, om denna kammare frångår utskottets förslag i 59:de paragrafen,

Första Kammaren då kommer att förkasta hela förslaget. Det är visserligen
sant, att dessa industriella verk och inrättningar komma att blifva
proportionsvis lägre beskattade än jordbruksfastighet. Jag erkänner det
villigt och skulle derför gerna vilja vara med om eu ändring härutinnan,
men, som sagd!, jag är fullt och fast öfvertygad derom, att Första
Kammaren på det bestämdaste kommer att motsätta sig en sådan ändring.
För öfrigt tror jag icke, att denna skilnad är så stor, som
mången förestält sig. Det är redan af en ledamot af lagutskottet påpekadt,
att industriella verk icke betala blott för fastigheten, utan äfven
för inkomsten af den rörelse, som å fastigheten bedrifves.

En talare på dalabänken ansåg förslaget vara orättvist, derför att
man vid. uppskattning af jordbruksfastighet fäste afseende vid åbyggnadernas
värde, så att äfven dessa uppskattades, hvadan vägskatten
skulle komma att drabba jordbruksfastighet betydligt högre än annan
fastighet. Men jag vill fästa den ärade talarens uppmärksamhet derpå,
att bevillningsstadgan föreskrifver, att vid uppskattning af jordbruksfastighet
hänsyn icke får tagas till värdet af åbyggnaderna i annat fall,
än då de icke behöfvas för jordbruksrörelsens bedrifvande. Således
torde han icke hafva något att frukta i det fallet.

Det var en annan talare, som gjorde en beräkning, huru det enligt
detta förslag skulle ställa sig för eu person med 1,000 kronors inkomst,
och han kom dervid till det resultat, att denna person skulle
få sig påförda 50 fyrkar. Det är redan af en föregående talare antydt, att
denna beräkning är felaktig, och skall jag be att något tydligare få bevisa
detta. Det heter ju i paragrafen, att inkomst skall påföras envägfyrk
för hvarje 20 kronor af den beskattning sbara andelen deraf. Om
nu en person har en inkomst af 1,000 kronor, så veta vi, att han enligt
bevillningsförordningens föreskrift har rätt att få afdrag med 450
kronor. Det återstår således endast 550 kronor, och på detta belopp
skulle han då få sig påförda blott 27 fyrkar och icke 50, och detta är
ju eu väsentlig skilnad.

Jag erkänner visserligen önskvärdheten af att ha fått ett sådant förslag
igenom som det af reservanterna framstälda, men då detta icke torde
hafva den ringaste utsigt att vinna Första Kammarens bifall, hemställer
jag att reservanterna och de med dem lika tänkande ville frångå sitt

N:o 87.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnan- förslag och i stället ansluta sig till det förslag utskottet framstält och
det afväghåll- till h vilket jag för min del yrkar bifall.

på landet.

(Forts.) Herrar Nilsson i Yrängebol och Persson i Heljebol instämde i

detta yttrande.

Herr Petersson i Hamra: Jag kunde visserligen inskränka mig

till att instämma med den näst föregående talaren, men då jag begärt
ordet, skall jag i korthet uttala min åsigt i frågan.

Då denna fråga förra gången var före, var det just Första Kammarens
bergsbruks- och industriidkare, som motarbetade det förslag,
som då förelåg. I det förslag, som nu blifvit framlagdt, har man derför
så mycket som möjligt sökt att tillmötesgå fabriker och andra industriella
anläggningar. Detta tillmötesgående har till och med enligt
min åsigt varit allt för stort, under det att jordbruksfastighet i stället
blifvit väl mycket betungad. Men då vi nu hört af en ledamot af lagutskottet,
att dessa fabriker och andra industriella anläggningar på flera
sätt få bidraga till väghållningsbesväret, så anser jag det vara oklokt
att frångå utskottets förslag. I likhet med flere föregående talare skulle
jag visserligen gerna se, att degna paragraf blefve redigerad i öfverensstämmelse
med reservanternas förslag, men då jag verkligen fruktar att
detta skulle möta så starkt motstånd i Första Kammaren, att det skulle
föranleda hela frågans fall, så tror jag att vi böra antaga förslaget, sådant
det nu föreligger.

Jag får således för min del anhålla om bifall till utskottets förslag

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr Andersson i Högkil: Då den så kallade vägkomitén afgaf

sitt betänkande, tyckte nog mången, att komitén allt för litet tillgodosett
jordbrukets intressen. Sedermera ha Kongl. Maj:t, särskilda utskottet
1889 och nu lagutskottet prutat på komiténs förslag; och förmodligen
kommer Första Kammaren att göra ytterligare nedprutningar.
Hvad jordbruket kommer att vinna, blir således i sjelfva verket ökad
väghållningsskyldighet, men ringa lindringar. Det särskilda utskottet
vid 1889 års riksdag redogör på sid. 34 i sitt betänkande för Kongl.
Maj:ts proposition beträffande de nu föreliggande delarne af förslaget.
Angående proportionen mellan de olika beskattningsföremålen heter det
der: »Proportionen emellan de olika beskattningsföremålens skyldighet
till deltagande i besväret är densamma, som komitén föreslagit såsom
gällande för en öfvergångstid af 15 år» —komitén hade nemligen föreslagit,
att efter dessa 15 år skulle annan fastighet deltaga ännu mer än hvad här
var föreslaget — »och hvarigenom», — fortsätter utskottet -— »med antagande
af bevillningen till fördelningsgrund, i mantal satt jord skulle
deltaga för hela bevillningen, annan fastighet och frälseränta för 3/10
af bevillningen och inkomst för s/20 deraf». Genom utskottets nu afgifna
förslag skulle på ett betänkligt sätt rubbas den proportion, som

Lördagen den 25 April, e. m.

X:<> 37.

Kongl. Maj:t då på grund af komiténs utlåtande och myndigheternas
deröfver afgifna yttranden bestämde. Visserligen kom 1889 års särskilda
utskotts majoritet till samma slut som lagutskottet nu, men mot
detta beslut afgafs reservationer såväl af mig som af tre andra af denna
kammares ledamöter inom utskottet, och i dessa reservationer finnes
särskild motivering för vår åsigt, att annan fastighet borde åsättas en
vägfyrk för hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet.

Jag tror således icke, att det är välbetänkt att antaga utskottets
förslag i denna punkt, helst sedan man i 6:te paragrafen vidtagit så
betydliga lättnader för de nya beskattningsföremålen. Jag skall derför
taga mig friheten yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Jonsson i Hof. Erkännande att jag inom särskilda utskottet
1889 deltog i den reservation, som kom till samma resultat som
lagutskottets reservanter i år, får jag dock säga, att jag numera frånträdt
den uppfattningen och ser saken sådan den nu föreligger. Jag
tror, att enda möjligheten att få en lag antagen är att gå in på hvad
utskottet här föreslagit. Det är visserligen sant, att detta förslag är
sämre än väghållningskomiténs i så fall, att när de första 15 åren
gått, skulle efter komiténs förslag beskattningen höjas på åtskilliga andra
föremål, men jag hemställer, om det icke i alla fall vore klokast att
taga förslaget sådant det är och sedan hafva den möjligheten att efter
15 år kunna få förbättringar i lagen. Största svårigheten att få ett
lagförslag sådant som detta igenom är att få genomförda de principer,
som skola ligga i lagen. Denna svårighet är nu öfvervunnen genom
den 6:te paragrafens antagande, och då höra vi enligt mitt förmenande
undvika att göra sådana ändringar i äfven 59:de paragrafen, hvarpå man
kan stöta sig i medkammaren. Det. är visserligen väl sant, att proportionen
icke är så väl vald, utan att det varit bättre om vägfyrken
satts högre för annan fastighet än här blifvit föreslaget, men man måste
medgifva, att det också finnes skäl för utskottets uppfattning här vid
lag. Det kan nemligen inträffa, att dessa andra fastigheter blifva lika
Lärdt betungade som jordbruksfastighet.

Den förste talaren i ordningen påstod, att om vid taxering af
jordbruksfastighet fästes särskildt afseende vid värdet af åbyggnaderna,
så skulle jordbruksfastighet få betala högre vägskatt än eljest skulle
ega rum. Men han gjorde sig dervid skyldig till ett misstag. Enligt
bevillningsstadgan får nemligen i fråga om jordbruksfastighet hänsyn
icke tagas till åbyggnaderna, för så vidt de endast behöfvas för jordbrukets
drifvande, då deremot beträffande industriella anläggningar afseende
skall fästas vid åbyggnadernas värde. Jag minnes särskildt,
huru som under öfverläggningen om denna paragraf inom särskilda utskottet
1889 bruksegarne med all styrka framhöllo, att de för att kunna
bestå i täflan med sina konkurrenter såväl inom som utom landet
måst nedlägga stora kostnader på jernvägar och andra kommunikationsmedel
mellan sina verk och närmaste lastageplatser. Det kan då icke
vara rättvist att låta dessa verk och inrättningar betala lika mycket

Om ordnandet
af väghållningsbesväret

på landet.

(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnan det

af väghull ningsbesväret på

landet.

(Forts.)

som andra till underhåll af vägarne, hvilka numera för dem icke hafva
så stor betydelse i och för deras näringars drifvande. Hur man än
ser saken, så tror jag, att skäl från båda sidor kunna anföras, och när
vi veta, att de största betänkligheterna i Första Kammaren koncentrera
sig just kring den 59:de paragrafen, så tror jag, att vi böra nöja oss
med det steg, som nu kan tagas, om vi bifalla utskottets förslag, hvarigenom
sjelfva principen denna gång blir genomförd, under förhoppning
att framtiden må kunna rätta hvad som är oegentligt i detta förslag.

Jag får derför yrka bifall till utskottets förslag till lydelse af den
nu föredragna paragrafen.

I detta yttrande instämde herrar Mallmin, Petersson i Brystorp
och Jakobson.

Herr Johnsson i Thorsberg: Jag vill endast med anledning af

herr Göranssons yttrande erinra derom, att det beskattningsfria afdraget
får tillgodonjutas blott i det fall, att man icke har fastighet till ett visst
taxeringsvärde. Den som har fastighet till ett visst taxeringsvärde, för
hvilken han i alla fall måste deltaga i vägunderhållet, får känna hela
tyngden af detta besvär, derest denna paragraf antages sådan den af
utskottet blifvit föreslagen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr E. G. Boström: Det yttrades nyss af en talare, som förordade
bifall till reservationen, att om vi icke antaga den, skall hela
lagen icke blifva till någon nytta. Jag kan för min del icke gilla den
uppfattningen, ty jag anser att utskottets förslag innehåller många afsevärda
förbättringar. Såsom sådana vill jag särskild! framhålla väghållningsskyldighetens
jemnare och rättvisare fördelning, lättnad att erhålla
nya och förbättrade vägar samt bildandet af en vägkassa, hvartill
jordbruket icke behöfver bidraga. Denna vägkassa torde i all synnerhet
blifva till mycken lättnad vid väghållningsskyldighetens utgörande,
såsom herrarne lätt kunna finna vid en blick på 53:dje paragrafen, i
hvilken finnes uppräknadt allt, som ur denna kassa skulle bestridas.
Ku medgifver jag, att det torde finnas en del industriella verk och inrättningar,
som kunde bidraga med större belopp än här är föreslaget,
men jag vill på samma gång fästa uppmärksamheten derpå, att det
också gifves en del »annan fastighet», för hvilka den af reservanterna
föreslagna vägskatten torde komma att kännas för tung, särskild! i den
närmaste trakten kring Stockholm och en del andra större städer. Den
massa t. ex. af sommarnöjen, som finnes här i Stockholms omnejd,
skulle, om reservanternas förslag går igenom, få betala en vägfyrk för
hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet, eller endast hälften mindre
än jordbruksfastighet, oaktadt ingen enda af dessa sommarnöjens egare
— derom är jag fullt öfvertygad — i någon nämnvärd mån begagnar
en landsväg.

Lördagen den 25 April, e. m.

>:ö 37.

Vi böra icke heller förglömma, att man behöfver gå varligt till Om ordnanvägra,
när det gäller att ändra gamla missförhållanden. Det är dock så, cIet vii9håUatt
hvarje belopp, som af dessa andra skatteföremal kommer att erläg- landet.
gas, blir en lättnad för jordbruket. Spänna vi bågen allt för högt och (Forts.)
vilja med ens nå det högsta möjliga, så blir följden kanske den, att vi
vinna intet. Orsaken hvarför det varit så svårt att ena sig om något
förslag i denna fråga är, att väghållningskomitén från början begärt
för mycket. När vi nu veta, att Första Kammarens ledamöter gått in
på denna paragraf, sådan den nu föreligger, och att det just är på densamma,
som hela förslaget förut fallit, torde ingen anledning förefinnas
att frångå utskottets förslag, hvartill jag för min del anhåller om bifall.

Herr Petersson i Iluntorp: Jag har icke deltagit i denna dis kussion

angående väghållningsbesvärets ordnande af det skäl, att i den
ort jag tillhör det nästan är likgiltigt, om förhållandena fortfarande få
vara såsom de äro, eller om det nya förslaget antages. Ty der finnas
icke synnerligen många industriella eller några andra anläggningar, så
att man af sådana beskattningsföremål ej torde få mycken hjelp till
väghållningen, utan nästan hela fördelen af förslagets antagande skulle
blifva den tiondedel af kostnaden, som man får i bidrag af statsmedel.

Men efter som denna fråga är af vigt för hela landet och det talats
om, att det förslag, som föreligger, åstadkommer rättvisa och billighet,
får jag, med den kännedom jag har om andra orter, säga, att lika litet
som fullkomlig rättvisa och billighet kunna uppnås i andra saker, lika
litet och kanske ännu mindre kunna de uppnås här. Ty det, som kan
anses vara rättvist i ett fall, kan vara den största orättvisa i ett annat
fall. Här saknas dessutom åtskilligt, som jag anser hafva bort finnas.

Om man tänker på den ojemnhet i befolkningens fördelning, som finnes
inom de olika distrikten, der dessa vägar redan äro anlagda eller nya
skola anläggas, skall man finna, att det endast är de, som hufvudsakligen
behöfva begagna landsvägarne och häradsvägarne, hvilka erhålla någon
fördel genom den nya ordningen. De behöfva då hvarken afvelseller
utfartsvägar. Men nu finnas i vidsträckta och magra trakter åbor,
som bo 2 å 3 mil från den allmänna vägen. De skulle enligt detta
förslag få deltaga lika mycket i vägunderhållet som de, hvilkas egor
landsvägen går midt igenom. Mig synes, att det vore rättvist, att de,
som hafva 2 å 3 mils väg att underhålla, innan de komma ut till den
allmänna vägen, borde hafva mindre vägfyrkar än de öfrige. Det finnes
nog också de, som tycka att detta förhållande icke är rättvist, men
det är en sak, som framtiden får afhjelpa. Likaså är det i fråga om
industriella verk och inrättningar. Många vilja pålägga dem mer än
som här föreslagits. Ja, det kan nog finnas vissa ställen, der det kan
behöfvas pålägga dessa inrättningar mera. Men jag fruktar, att de genom
förslagets bestämmelser fått sig så mycket pålagdt, att det skall
blifva ett fasligt skrik öfver att de fått för mycket. Dessutom finnas
industriella anläggningar som ligga alldeles vid sidan af ett väghållningsdistrikt
och kanske ficke hafva en tiondedel af sin transport inom

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Om ordnan det

af väghåll ningsbesväret på

landet.

(Forts.)

distriktet, men de få ändå betala till distriktet. Särskildt tror jag sådant
skall blifva förhållandet i Norrland, der det bedrifves stor sågverksrörelse.
Stockarne flyta ner i elfvarne och floderna, och vägarne
begagnas icke så mycket. Sågverket kan ligga på den ena sidan om
en eif, men tillhöra ett vägdistrikt, som ligger på andra sidan, och kan
då till detta få betala ganska mycket. Allt detta är oegentligheter, som
framtiden må söka att utjemna så godt den kan. Hufvudsaken är den,
att jag tror att, om man vill hafva ett förslag, man icke bör göra någon
ändring i denna punkt, ty en sådan skulle säkerligen föranleda ett
afslag i Första Kammaren, och då finge man återigen försöka en annan
gång. För min del har jag i det stora hela ingenting emot att man
nu gör ett försök med detta förslag. Derigenom vinnes åtminstone
den fördelen, att man får fram en ny vägdelning, som man förut från
åtskilliga håll sträfvat emot, i det man motsatte sig hvarje sådan. Jag
tror derför, att det är skäl att göra ett försök, och yrkar för den skull
bifall till paragrafen oförändrad.

Herrar Andersson i Löfhult, Pehrsson i Norrsund och Petersson
i Dönningelanda förklarade sig instämma häruti.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Då jag finner, att denna

kammare har mycket stor respekt för Första Kammaren och i alla punkter
böjt sig för densamma, torde det vara föga värdt att yrka bifall till
reservationen. Men jag vill fråga: tro herrarne att Första Kammaren
antager förslaget ändå, om vi antaga det oförändradt? Men om Första
Kammaren ändå afslår förslaget, huru hafva vi då stält till, och hafva
vi uttalat vår åsigt i frågan? Jag tror det icke. Jag tycker, att vi i
någon mån borde uttala hvad vi anse förenligt med billighet och rättvisa,
och då tror jag att reservanterna mera hafva träffat det rätta.

Jag kan icke annat än yrka bifall till reservationen.

Herr Erickson i] Bjersby: För att icke något missförstånd må
uppstå om lagförslagets innebörd beträffande vägkassan, skall jag med
anledning af en talares yttrande be få nämna, att jordbruksfastighet icke
är befriad från att deltaga i afgifter till vägkassan, om behof skulle
uppstå. Vägkassan skall bestrida en hel del utgifter — för bland annat
vintervägsunderhållet — som kunna gå till stora belopp, och om
då i ett väghållningsdistrikt finnas så få nya beskattningsföremål, som
skola betala till denna kassa, att deras afgifter icke räcka till alla de
utgifter, som skola af kassan bestridas, måste å jordbruksfastighet i likhet
med öfriga beskattningsföremål utdebitering ske för att fylla denna
brist. Sålunda kan man icke säga, att jordbruksfastighet är alldeles befriad
från att deltaga i afgifter till vägkassan. Det kan blifva fallet
inom sådana distrikt, der det finnes många och betydande nya beskattningsföremål,
som skola fullgöra sin väghållningsskyldighet genom kontanta
afgifter till vägkassan, men å andra sidan är det också gifvet, att ju
obetydligare dessa föremål äro, desto förr inträffar det, att jordbruks -

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m..

fastigheterna förutom sitt naturaunderhåll få deltaga med penningar till
de utgifter, som af vägkassan skola bestridas. Och detta förhållande
kommer antagligen att ega rum inom de allra flesta väghållningsdistrikten.

Herr Sven Nilsson: Om det verkligen skulle gestalta sig så,

att Första Kammaren icke skulle antaga det förslag, som af lagutskottet
här blifvit framlagdt, i fall Andra Kammaren kommer att godkänna detsamma,
så må det bli Första Kammarens ansvar. Om Andra Kammaren
antager förslaget äfven i nu föreliggande paragraf, har kammaren visat
tillmötesgående och synnerligen stort och jag medgifver för långt tillmötesgående.
Men låt då Första Kammaren slå i hj el förslaget och dermed
visa att den ingenting vill. Jag hoppas att Andra Kammaren icke
skall göra det. Oår förslaget i båda kamrarne, är åtminstone början
till reformen gjord.

Den siste talaren yttrade att, om bidragen till vägkassan i ett distrikt
icke räckte till, bristen finge fyllas genom afgifter från jordbruksfastigheter.
Ja, det är alldeles klart, att sådant kan hända. Men om
man också icke kan bestämdt säga, huru vida alla få fördel af den nya
lagen, är det dock säkert att den ojemförligt största delen får fördel af
densamma. För öfrigt får det visa sig i praktiken, huru det kommer
att ställa sig, och då är det klart, att om det visar sig komma att gå
på det sätt, som den siste talaren nämnde, att olägenheter skulle uppstå
af det förslag som nu föreligger, om det antages, detsamma i framtiden
kan rättas.

Jag erkänner verkligen, att detta förslag är af den beskaffenhet,
att det gifver andra så väl som mig i viss mån en fördel. Jag har
redan på förmiddagen sagt, att jag är delegare i en fabrik, och som
förslaget här är uppstäldt, skulle jag få en fördel, derför att jag icke för
den kommer att bidraga till vägunderhållet på det sätt eller till så
stort belopp, som jag rätteligen borde göra. Men om i denna kammare
skulle komma fram ett sådant förslag, som rättar missförhållandena i
öfverensstämmelse med reservanternas förslag, och jag är här, skalljag
icke skygga till baka för en sådan rättelse, då det är rättvist, att vi som
ega fabriker böra deltaga i väghållningsskyldigheten i öfverensstämmelse
med reservanternas förslag och ännu mera. Emellertid fruktar jag, att,
om kammaren ställer sina pretentioner så högt som reservanterna gjort,
förslaget kommer att falla, hvaremot jag hoppas, att Första Kammaren
antager detsamma, om äfven vi antaga det sådant det föreligger från utskottet.

Det är blott af den omständigheten som jag yrkar bifall till lagutskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol och Lundström.

Hen- Olsson i Mårdäng: Jag anser mig böra gifva tillkänna, att
jag rörande det föreliggande lagförslaget hufvudsakligen hyser samma
uppfattning som Herr Johnsson i Thorsberg. Jag har af hvad som un -

Om ordnandet
afväghållningsbesvärel

på landet.
(Forts.)

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. in.

Om ordnandet
afväghållningsbesväret

på landet.
(Forts.)

der diskusionen af flere ärade talare framhållits icke kunnat finna annat,
än att denna uppfattning är vigtig. På samma gång vill jag tillkännagifva,
att jag önskar att de af herr Johnsson påvisade orättvisorna
kunde utjemnas, hvarför jag gerna skulle se att hans yrkande
vunne kammarens bifall.

Öfveriäggningen var slutad. Sedan herr talmannen till proposition
upptagit de särskilda yrkandena, godkändes paragrafen oförändrad.

§60 godkändes.

§ 61 var så lydande:

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slntade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande
insända förteckningar, som för hvarje kommun summariskt upptaga
beträffande fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet samt beträffande
inkomst, som i väghållet deltager, den beskattningsbara andelen deraf.

I fråga härom anförde:

Herr Bokström: Jag vet mer än väl, att något fullständigare

uttryck för billighet och rättvisa än hvad som i paragraferna af denna
lag föreslås icke står att finna, så att man svårligen kan hafva någon
förhoppning att få en ändring i någon särskild paragraf. Icke dess
mindre skall jag taga mig friheten att fästa kammarens uppmärksamhet
på innehållet i § 61. Der skapas ett nytt tjensteåliggande för en
tjenstemannaklass, häradsskrifvarne, hvilka förut äro i synnerligen hög
grad upptagna af sin tjenst, ja, så mycket att det om dem blifvit sagdt,
att hvarje särskild tjensteman arbetar lika mycket som ett helt embetsverk.
Det kan vara någon .öfverdrift i detta uttryck, men uttrycket är
betecknande nog. Det åliggande, som häradsskrifvaren sålunda skulle få
sig ålagdt, vore att lemna summariska uppgifter till vägstyrelsen dels
om taxeringsvärdet å fastigheterna i fögderiet och dels om de inkomstbelopp,
som skola ligga till grund för vägfyrktalet. Om dessa
uppgifter kunde hemtas från slutsummorna i taxeringslängderna, vore
icke mycket att säga derom; — det kunde vara en kalf dags arbete.
Men då. enligt lagförslagets sjette § beträffande fastigheter är stadgadt,
att somliga lotshemman skola utgallras, samt att både för detta ändamål
och beträffande inkomsten särskilda längder måste, genom en utgallring
af de i taxeringslängden omförmälda belopp, som äro från vägskatts
utgörande fritagna, upprättas och summeras, för att de summariska resultaten
skola komma fram, så blir detta ett ganska omfattande och
tidsödande arbete. Det är icke här alls fråga om att häradsskrifvarne
skola få någon ersättning för detta mycket omfattande bestyr. Som
herrarne torde erinra sig, beslöt kammaren dessutom vid början af
aftonens sammanträde, att vägtalet skulle bestämmas genom medelvärdet

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

för de fem sista taxeringsåren, och ehuru det bestämdes, att Kong! Maj:ts
befallningshafvande skulle upprätta detta vägtal, lär det icke kunna antagas
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande har materialet dertill till hands,
utan måste derom vända sig till dessa häradsskrifvare, så lärer äfven detta
mycket betydande arbete komma att gå ut öfver de stackars häradsskrifvarne.
Det är synnerligen hårdt att lägga dessa nya bördor på häradsskrifvarne.

Det är stadgadt i paragrafen, att dessa uppgifter skola efter taxeringsförrättningarnas
slut insändas, men deremot icke huru långt efter
det skall vara, livilket är en ofullständighet i förslaget. Men efter
taxeringsföi rättningarnas slut har häradsskrifvaren, som förut är strängt
sysselsatt, om den vidlyftiga uppbördsboken skall kunna utskrifvas förr
än mantalskrifningsarbetet vidtager, till åliggande att vid bötesansvar
innan den 15 augusti lemna afskrifter af taxeringslängderna till kommunerna.
Häradsskrifvaren tick detta nya åliggande 1883. Skall nu
häradsskrifvaren härjemte lemna uppgifter till vägstyrelsen, blir det en
högst väsentlig tillökning. Jag kan naturligtvis icke tillåta mig att föreslå
något visst ersättningsbelopp. Det skulle utgå antingen pr ark, som
åtginge för att få fram de summariska redogörelserna, eller också genom
någon lämplig förhöjning af den provision, som häradsskrifvaren
på grund af § 63 skulle uppbära för debitering af vägskatten. Det
linnes kanske äfven andra utvägar. I fall kammaren anser sig kunna
vidtaga någon ändring i denna paragraf, vore naturligtvis bäst att återremittera
den. Jag anser mig pligtig att derom framställa yrkande till
den kraft och verkan det hafva kan, och jag ber kammaren, att, om
den det kan, behjerta denna angelägenhet. Det linnes ett gammalt ordspråk
som säger: »villig häst skall man ej rida ryggen af.»

Herrar Andersson i Nöbbelöf och Pettersson i Hamra förenade sig
med herr Bokström.

Herr "YVester: Jag vill icke neka till att mycket af hvad den

föregående talaren sagt kan hafva stora skäl för sig, men att nu komma
och pröfva frågan om den ersättning, som embets- eller tjensteman
skola hafva för förrättningar, torde väl näppeligen höra till det ärende,
som här föreligger. Det torde väl få blifva en särskild fråga, som icke
har med vägbestyret att skaffa. Befinnes tjenstemannen skyldig att
utan någon ersättning göra det, får han väl finna sig deri. Blir han
för mycket betungad, få statsmagterna hitta på ett eller annat sätt att
gifva honom någon ersättning. Befinnes han åter efter lag hafva rätt
till ersättning i en eller annan form, såsom lösen eller något annat, får
han nöja sig dermed. Jag tror alltså att denna fråga icke kan anses
hafva det sammanhang med nu förevarande sak, att det kan vara skäl
att af den anledningen återremittera paragrafen till lagutskottet, och
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag tror, att detta vore ett helt och hållet
nytt förslag, som lagutskottet sannolikt icke kan taga i öfvervägande.

Andra Kammarms Prot. 1881. N:o 37. 3

Om ordnan det

af väghåll ningsbesväret på

landet.

(Forts.)

N:o 87.

Om ordnan det

af väghåll ningsbesväret på

landet.

(Forts.)

34 Lördagen den 25 April, e. m.

Derför tror jag, att det bör anstå till en annan riksdag, då det kan
särskildt framställas, pröfvas och äfven antagas för den händelse förslagsställaren
har rätt i sin uppfattning. Jag anhåller om bifall till
utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Sedan herr talmannen till proposition upptagit
de båda olika yrkandena godkändes paragrafen.

§§ 62— 64 äfvensom rubriken till 5:te kapitlet godkändes.

§§ 65—68 godkändes.

För § 69 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Till häradsrätten, derest väghållningsdistriktet består af ett härad
eller del deraf, men eljest till Konungens befallningshafvande eller annan
af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet, skola de väghållningsskyldige
inkallas att med ploglagen om ersättningen öfverenskomma.
Kunna de icke i godo sig härom förena, varder ärendet understäldt
pröfning af Konungens befallningshafvande, som efter skälighet
jemkar och stadfäster ersättningsbeloppen.

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af:

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Jag ber om ur säkt,

men jag kan icke underlåta bedja kammaren här göra en liten
förändring. Jag inser mycket väl de svårigheter som ligga i att i
detta ärende lagstifta för hela landet med alla dess så olika förhållanden,
men jag ber herrarne betänka, att det tinnes väghållningsdistrikt,
som genom denna bestämmelse få ökade utgifter i stället för, såsom de
flesta andra distrikt, minskade. Det finnes distrikt, der öfvergången
från arbetsfördelning efter mantal till efter taxeringsvärdet, som nu är
i fi’åga, kommer att medföra stora svårigheter. Det har varit så väl
afvägdt förut, att vid omtaxeringen det kanske icke galt en eller två
fyrkar för de olika hemmanen. Då nu så är, hemställer jag, om det
icke vore skäl att låta väghållningsskyldige ordna underhållet, åtminstone
vinterväghållningen, på det sätt de kunna finna lämpligt och, om
de så vilja, efter den gamla vägdelningen. Det finnes kanske sådana
väghållningsdistrikt, som icke få ett enda öre i vägkassan från andra
beskattningsföremål, och då är det litet obarmhertigt att ovilkorligen
plåga dem med att de skola bilda vägkassa för vägunderhållet, hvilket
blefve lika betungande som öfverflödigt. Jag tror herrarne gerna kunde
medgifva en liten förändring, som icke inverkade på öfriga delar af
lagen och hvarigenom det finge helt och hållet bero på de väghållnadsskyldige,
om de ville bilda ploglag eller underhålla vintervägarne
på det gamla sättet. Jag vågar derför hemställa, om man icke kunde
göra ett tillägg till paragrafen på sådant sätt att efter ordet »ersättning»

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 37.

in skötes: »derest väghållningen icke är ordnad på sätt i § 75 stadgas. Om ordnanI
§ 75 står, att i eu eller annan ort väghållningsskyldige skola få ordna det a f våghål!-vintcrväghallningen pa annat sätt, »dock med iakttagande af att äfven ^ landet
i slika fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter grund, som (ivts)
i denna lag är stadgad». De orden ville jag deremot be få utstrukna,
ty om man finge en bestämmelse i § 69, som hänvisar till § 75, att
väghållningsskyldige, på sätt de önskade, kunde få ordna vinterväghållningen,
tror jag, att man visade eu rättvisa på många håll. Hvarför
skall man lägga på dessa smärre jordegare denna börda, då det inom
deras distrikt icke finnes andra beskattningsföremål, som lemna ett enda
öre till vägkassan på sätt i §§ 6 och 59 är bestämdt. Hvarför då pina
dem att ovilkorligen bestrida underhållsskyldigheten med penningar, som
då skola ingå i vägkassan, hvilken derefter har att betala för arbetet.

Det blir ju omöjligt att utgöra detta på ett så lämpligt sätt som nu,
ty emot dem, som bilda ploglaget, är def icke möjligt att bestämma
huru pass betungande det arbetet, som af det ploglaget skall utföras,
kan komma att blifva. På slättbygden och kusten kunna ibland sådana
drifvor hopa sig kring hägnader och hus, att det blir ett rent odrägligt
arbete och kan gå upp till hundratals dagverken för hvarje hälft hemman, och
om man skall för ett sådant arbete betala med penningar, som skola utdebiteras
på de underhållsskyldige, kommer det att kosta alldeles orimligt.
Om deremot detta arbete får ordnas på samma sätt som nu och
in natura, blir det annorlunda.

Om jag har låtit mig nöja med hvad förslaget innehåller i fråga
om sommarväghållningen, så anser jag i fråga om vinterväghållningen
att man bör tillgodose sådana orter, der förhållandena redan äro ordnade,
och icke för dem bestämma att äfven i slika fall kostnaden
skall utgöras efter samma grunder, som för andra orter, som hafva
ploglag. Derför anhåller jag att kammaren måtte medgifva så mycket
ändring, att, då vi komma till § 75, dessa ord finge utgå. Till detta
skall jag emellertid återkomma, då den paragrafen föredrages. Men
det är nödvändigt att äfven § 69, som är stäld i samband med denna,
ändras på sätt jag föreslagit. — Jag hoppas att kammaren icke skall
så undertrycka vissa förhållanden i landet, att man lägger på bördor
i stället för att plåna ut och lindra de jordbrukets bördor, som finnas.

Vidare anförde:

Herr Wester: Om jag uppfattade herr vice talmannens yttrande

rigtigt, skulle dot bestå deruti, att ploglagen skulle hafva rättighet, att,
derest de funno för godt att icke fordra ersättning, också derom få
besluta. Por så vidt jag förstår, lär den nu ifrågavarande § 69 icke
heller lägga något hinder i vägen derför. Det står i § 69 att väghållningsskyldige
kallas till häradsrätten för att med ploglagen öfverenskomma
om ersättning; och derest icke öfverenskommelse kan träffas,
så skall Kongl.. Maj:ts befallningshafvande bestämma. Men komma de
till häradsrätten och ploglaget säger: »tackar så mycket, vi vilja ingen

N:o 37.

Lördagen den 25 April, e. in.

Om ordnan det

afväghåll ningsbesväret på

landet.

(Ports.)

ersättning ha», så tänker jag att ingen skall påtvinga dem sådan och
då är öfverenskommelsen gjord. Såsom paragrafen är affattad kan densamma
enligt min uppfattning aldrig tolkas så, att ploglagen ovilkorligen
skola uppbära ersättning; utan man får öfverenskomma om ersättning
huru man bäst vill. Äro de öfverens, har ingen menniska
något att säga.

Han nämnde att många orter hafva ordnade ploglag, samt att de
fortfarande vilja hafva det på samma sätt. — Jag vet att på Öland och i
Skaraborgs län äro alla hemman indelade på ploglag. Der förekommer
ingen ersättning och det har utfallit bra. Men just för att möjliggöra
att saken der skulle kunna ordnas på enahanda sätt äfven för framtiden,
stadgas nu i § 75 att, om en eller annan ort skulle vilja vidtaga
andra åtgärder för vinterväghållningen, beror det på Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att efter vederbörandes hörande derom förordna, »dock
med iakttagande att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter grund, som i denna lag är stadgad», —• såvida nemligen
sådan kostnad skall gå ut. Detta är tillagdt utaf lagutskottet på den
grund, att, om de träffa öfverenskommelse annorlunda än i lagen säges
om ploglag, och dervid bestämma ersättning, så skulle det icke blifva
tvist om huru ersättningen skall gå ut.

För min del tror jag således icke att det finnes hinder i denna
lag, hvarken i § 69 eller § 75, att fortfarande ordna väghållningsskyldigheten,
såsom den på sina orter redan nu är ordnad. Lagutskottet
har tänkt sig att, äfven om ploglagen icke fordrade ersättning, utan
gjorde skyldigheten in natura, skulle alltid något beskattningsföremål
komma till, hvilket vore skyldigt att betala ersättning, och att de skulle
taga den. Det är anledningen hvarför det blifvit så stiliseradt. Men
efter mitt förmenande lägger detta icke hinder för att så ordna saken,
som vice talmannen åsyftade. Jag anhåller om bifall till paragrafen,
sådan den föreligger.

Herr Bengtsson i Oullåkra: Jag kan sannerligen icke förstå hvad
vice talmannen åsyftar med sitt ändringsförslag. Ty § 69 tillåter ju
att de väghållningsskyldige sjelfva kunna inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande
eller domaren i orten i godo komma öfverens om att ordna
dessa besvär på sätt de sjelfva vilja. Kunna de deremot icke komma
öfverens, så får Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemka dem emellan.
Skulle de väghållningsskyldige i distriktet vilja i fråga om vintervägarne
fullgöra sitt besvär utan ersättning, som annars skulle utgå af vägkassan,
icke lär väl Kongl. Maj:ts befallningshafvande tvinga dem att mottaga
en sådan ersättning.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Ty det är alldeles
klart, att de väghållningsskyldige icke riskera någonting af lydelsen i
förevarande paragraf. De få sålunda öfverenskomma sjelfva om bästa
sättet. Kunna de icke komma öfverens, så får Kongl. Maj:ts befallningshafvande
afgöra tvisten; jag skall derför anhålla om bifall till den föredragna
paragrafen oförändrad.

Lördagen den 25 April, e. m.

N:o 37.

Herr vice Talmannen Danielson: Jag ber om ursäkt att jag åter Om ordnanbesvärar
kammaren. Men jag får protestera mot den uppfattning, som dc! af vä/jhållden
sisto talaren sökte göra gällande. Det är omöjligt att tyda det der-^på*landet*
hän. Ty det står i § 75: »dock med iakttagande att äfven i slikt fall 1 (Forts) ’
skall kostnaden för vinterväghållningen utgöras efter grund, som i denna -lag är stadgad». Således skola de väghållningsskyldige, äfven om sådan
öfverenskommelse träffas, som omnämnes i § 69, utgöra sina skyldigheter
efter den grund, som i denna § stadgas. Det är just detta, som
jag anser förhindra den öfverenskommelse, som omnämnes i § 69. Jag
kan icke förstå att herrarne söka förfäkta en sak, hvaremot det finnes
så klara bestämmelser som här. Jag beklagar att man vill pålägga
bördor och göra anordningar för orter, der det icke behöfves, utan der
de kunna ordna sina skyldigheter sjelfva. Och hvarför skall man, som
jag nämnt, ålägga somliga orter större bördor än andra? Jag tycker
verkligen att det icke är rätt, och derför vidhåller jag mitt yrkande.

Jag kan icke tyda saken på samma sätt som den andre talaren och, jag
skall närmare utveckla den saken, när vi komma till § 75. Om § 69
finge i och för sig sjelf gälla, så kunde det möjligen gå an. Men med
det tillägg, som förekommer i § 75, och då denna § visar tillbaka till
den 69:de, så kan en sådan uppfattning som den siste talarens icke vara
rigtig. Jag tror emellertid att den olägenhet, som jag framhållit, skulle
lätteligen kunna här i stiliseringen aflhjelpas, så att man finge bestämmelser,
som lämpade sig för de olika orternas kraf.

Herr Sven Nilsson: Jag tror att det är alldeles nödvändigt att

taga det förslag som föreligger, och kan icke föreställa mig huru det
skulle komma att gå till, om det icke funnes en bestämmelse att Kongl.

Maj:ts befallningshafvande kunde komma att afgöra huru ersättningsbeloppen
skulle uttagas, då väghållningsskyldige ej komma öfverens. Jag
hemställer till vice talmannen, huru, om den bestämmelsen saknades,
det skulle kunna låta ordna sig med ersättningen för väghållningsbesväret,
när i ett distrikt de väghållningsskyldige komme sammans och
kommunalstämmobeslutena skulle läggas till grund för öfverenskommelsen.

Hot kunde i en kommunalstämma vara en majoritet, som bestämt att
ingen ersättning skulle utgå och en annan kommun fordrade mer eller
mindre belopp i ersättning. Om nu således kommunerna utse ombud
till sammanträdet, som ej komma öfverens, icke kan man då rätta sig
efter hvad det ena eller andra ombudet har i uppdrag af kommunen att
fasthålla vid? Och då vid sammankomsten kan fattas beslut att ersättningen
skall utgå efter grunder, som man icke skulle godkänna som
lagliga, anser jag att det är alldeles nödvändigt att Kong!. Maj:ts befallningshafvande
får afgöra saken, om de väghållningsskyldiga icke
kunna komma öfverens, jag yrkar derför bifall till litskottes förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag får meddela att jag på

intet vis vill förändra bestämmelsen, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skall hafva i sin hand frågans afgörande. Men just sedan Kongl.

N:o 37.

Lördagen, den 25 April, e. m.

Om ordnan det

afväghåll ningsbesväret på

landet.

(Forts.)

Maj:ts befallningshafvande inhemtat do yäghållningsskyldiges mening
och står färdig att fatta beslut, för den händelse han godkänner det beslut,
som de väghållningsskyldigc fattat, så vill jag att man skulle undvika
det särskilda besvär, som i § 75 omtalas. Det är ett helt annat
förhållande, så att det förvånar mig att man vill stifta eu lag, som
skulle verka så ojemnt som den nämnda. Jag kan för min del icke
afstå från min uppfattning.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på godkännande
af paragrafen oförändrad och dels på godkännande af densamma
med den af herr vice talmannen föreslagna ändring; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningspropoistion:

Den, som godkänner lagutskottets förslag till lydelse af 69 § i förevarande
lagförslag, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda lydelse med det af herr
vice talmannen föreslagna tillägg.

Omröstningen visade 127 ja mot 35 nej; hvadan paragrafen af
kammaren godkänts i oförändradt skick.

§§ 70 - 74 godkändes.

Efter föredragning af § 75 anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Oaktadt voteringen nyss —

såsom jag kunde förutse —- utföll emot min mening, ber jag likvisst
få yrka, att ur §:en måtte utgå den sista delen: »dock med iakttagande
att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter
grund, som i denna lag är stadgad». Ty har en förening om vägens
underhållande blifvit träffad och af Kongl. Maj:ts befallningshafvande godkänd,
så anser jag det vara obehöfligt och öfverflödigt, att de väghållningsskyldige
ändock skola inbetala penningar till vägkassan.

Jag ber, att herr talmannen måtte framställa proposition på detta
mitt yrkande.

Herr AV ester: Jag hörde icke, hvad den siste talaren sade, men

då jag förmodar, att han gjorde något ändringsyrkande, skall jag nu
yrka bifall till lagutskottets hemställan i den föreliggande punkten.

tf:o 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände paragrafen oförändrad.

Återstående §§ 76—85 samt rubrikerna till 6:e, 7:e och 8:de
kapitlen äfvensom rubriken till hela lagförslaget godkändes.

Slutligen förklarades den af utskottot gjorda hemställan vara besvarad
genom kammarens i ämnet redan fattade beslut.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 50, angående höjning af anslaget för komplettering och utvidgning
af Riksdagens bibliotek;

n:o 51, mect anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående användandet
af militieboställsfondens uppkomna återstående behållning; och
n:o 52, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel;

bevillningutskottets betänkanden och memorial:
n:o 10, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen;
n:o 11, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;
n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande ll:te
punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 7 angående vilkoren för
försäljning af bränvin; och

n:o 13, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften;

särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 2, i anledning af dels Kong!.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till sjölag, lag, innefattande
, vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af
2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalkeu, lag angående ändring af 71, 73,
89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökningslagen samt lag angående ändring
af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen; dels väckt motion om ändrad
lydelse af 13 § konkurslagen; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18, i anledning
af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ytterligare
utsträckning af fridlysningstiden för elg.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa
sammanträde.

§ 3-

Om ordnan det

afväghåll ningsbesväret på

landet.

(Forts.)

Justerades protokollsutdrag.

Nto 37.

Lördagen den 25 April, e. m.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. G. Anderson
i Himmelsby under två dagar från och med den 27 innevarande
april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,21 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKH., VICTOR PETTERSONS BORT»., 1891.