RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Ändra Kammaren. N:o 36,

Lördagen den 25 april.

Kl. 11 f. m.

§ !•

Justerades det i kammarens sammanträde den 18 innevarande
april förda protokoll.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, under åberopande af i sådant
afseende mellan herrar talmän träffad öfverenskommelse, att gemensamma
omröstningar öfver de voteringspropositioner, som redan
blifvit eller derförinnan kunde varda af båda kamrarne godkända,
komme att ega rum vid början af kamrarnes sammanträden
nästkommande onsdag den 29 dennes.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som
upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, professorn in. m.
Ch. Loven är genom akut rheumatism hindrad tills vidare att
bevista kammarens sammanträden, intygas på heder och samvete.

Stockholm den 24 april 1891.

IL M. Bruzélius

Med. Professor.

§ 4.

Föredrogs till en början och bifölls statsutskottets utlåtande
n:o 44, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående en
väganläggning mellan Vistträsk och Cllommersträsk.

§ 5-

Likaledes bifölls sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
härefter föredragna utlåtande n:o 2, med anledning af Kongl.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 36.

1

N:0 36.

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
ra. ra.

2 Lördagen den 25 April, f. m.

Maj:ts proposition i fråga om ändringar i förordningen angående
en postsparbank för riket den 22 juni 1883.

§ 6.

Föredrogs och bifölls konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9,
i anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse af
§§ 15 och 18 riksdagsordningen.

§ 7.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjette hufvudtitelu gjorda särskilda framställningar
angående anslag dels till »rikets ekonomiska kartverk», dels ock
till inrättande af eu lånefond för fiskerinäringens befrämjande.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Med anledning af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
hemstälde utskottet under förevarande punkt:

»att Riksdagen må dels till inrättande af en fond för fiskerinäringens
befrämjande —• från hvilken fond, i mån af tillgång
och på af utskottet ofvan angifna vilkor, lån må tilldelas landsting
eller hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att utlemna
låneunderstöd för anskaffande af fiskebåtar och fiskeredskap
eller för anläggande af smärre inrättningar för tillgodogörande
och förädling af fiskets produkter — bevilja ett anslag af 100,000
kronor och deraf på extra stat för år 1892 anvisa 50,000 kronor;
dels ock medgifva, att inflytande räntor å de från fonden utlemnade
lån må ingå till fonden för att tillsammans med dennas
öfriga tillgångar användas för det med fonden afsedda ändamål.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Sven Nilsson och Pehrson i Törneryd, hvarjemte herr
Jonsson i Hof låtit anteckna, att han icke deltagit i ärendets
slutliga behandling inom utskottet.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Jonsson i Hof: Såsom herrarne torde finna, har jag
icke deltagit inom utskottet i den slutliga behandlingen af denna
fråga och derför icke heller kunnat der angifva min enskilda ståndpunkt
i frågan, utan får lof att här muntligen göra det.

Jag får då börja med det tillkännagifvande, att jag yrkar
utslag på punkten. Den framställning, som Kongl. Maj:t här

Lördagen den 25 April, f. m.

3 N:o 36.

förelagt Riksdagen, grundar sig delvis •— om man så vill — eller
helt och hållet på en skrifvelse från sistlidne riksdag. Vid densamma
väcktes åtskilliga motioner i syfte att upphjelpa fiskerinäringen.
En motion afsåg statsunderstöd i eu eller annan form
för att söka få försäkringsföreningar till stånd. En annan motionär
ville att staten skulle träda emellan antingen med att fa
frakterna på fiskeriprodukterna nedsatta, eller i någon annan form
söka underhjelpa afsättningen af varan. En tredje föreslog att
staten skulle bilda eu sådan lånefond, som nu här föreslagits.
Statsutskottet, som emellertid ansåg att dessa frågor då alls icke
voro utredda, aflat derför förslag till en skrifvelse, gående derpå
ut, att Kongl. Maj:t, efter fullständig utredning af alla på frågan
inverkande omständigheter, skulle för Riksdagen framlägga det
förslag, som deraf kunde blifva en följd. Detta skrifvelseförslag
bifölls af båda kamrarne.

Man kan således icke alls klandra regeringen, för att det
nuvarande förslaget framlagts. Tvärt om har regeringen med en
ovanlig beredvillighet och skyndsamhet stält sig Riksdagens önskningar
till efterrättelse. Men jag tror likväl, att saken skulle
vunnit mera på, om. man tagit något längre tid för frågans utredning
och derefter framlagt densamma i ett mera moget skick,
än som kunnat ske med ett förslag, som framkommit redan vid
nästpåföljande riksdag. Landtbruksstyrelsen, egentligen den enda
myndighet, kunna vi saga, som hörts i frågan, har mycket starkt
betonat, att hufvudsaken vid fiskerinäringens upphjelpande vore att
befordra afsättningen af dess produkter; och jag ger för min del
landtbruksstyrelsen fullkomligt rätt i detta, att det vigtigaste för
sjelfva fisket är, att produkterna kunna afsättas i en lönande
form. Kan bara detta ske, lärer nog fiskeribefolkningen kunna
skaffa sig redskap att fånga varan. Men då icke detta mål vinnes,
lärer icke det förslag, som här föreligger, på minsta sätt kunna
upphjelpa fiskerinäringen. Tvärt om kan man då antaga, att densamma
mera skadas deraf. Ty om fiskerinäringens trefnad och
framgång beror på en fördelaktig afsättning af varan, försvårar
man naturligtvis den hufvudsakliga affären på fisket genom att
med statsunderstöd i en eller annan form framkalla flere konkurrenter,
som trycka ned marknaden. Detta leder naturligtvis till
ännu sämre existensvilkor, än om denna näring får utveckla sig
sjelf på ett naturligt sätt.

Jag tror således att den form för förslaget, som här föreligger,
icke skall leda till det resultat man dermed åsyftar, att
verkligen understödja och upphjelpa denna handtering. Icke
heller tror jag att de fattiga fiskare, som till följd af storm eller
andra ogynsamma omständigheter lida förluster på båtar och redskap,
egentligen skulle komma att erhålla hjelp från denna lånefond.
Ty den myndighet, som får dess handhafvande om händer,
måste i främsta rummet se till, att de personer, till hvilka lån

Ang. lånefond
föi'' anskaffande
af fiskebåtar
m. m.
(Forts.)

N:o 36.

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
m, m.
(Forts.)

i Lördagen den 25 April, f. in.

utlemnas, kunna vara i stånd att förr eller senare återbetala
lånet. Och de stackars personer, som förlorat mer eller mindre
af sina redskap, lära väl minst af alla vara i tillfälle att kunna
fullgöra en sådan återbetalningsskyldighet. Jag vågar tro, att
regeringen framlagt detta förslag hufvudsakligen derför, att detta
sätt att lemna fiskerinäringen understöd synes hafva varit enklast
och minst svårt att utreda; kanske också derför, att åtskilliga
andra länder hafva bildat lånefonder i enahanda syfte som deri
här föreslagna. Men vi få komma i håg, att det i förevarande
hänseende är en högst väsentlig skilnad mellan de länder, som
redan hafva lånefonder för detta ändamål, och oss. Skottland,
Danmark och Norge hafva med dessa fonder afsett att uppamma
ett annat slag af fiskehandteringen än det, som man nu närmast vill
söka att hos oss upphjelpa, nemligen det stora hafs- eller saltsjöfisket.
Här åter är meningen, att denna lånefond skulle användas
icke blott till kustfisket i Östersjön och Kattegat, utan äfven för
alla möjliga andra fisken i landets insjöar och floder, och att af
fonden skulle till dem lemnas lån till inköp af båtar, redskap
och andra anstalter för fisket. Om vi nu skulle få en dylik lånefond
af 100,000 eller till och med 500,000 kronor att fördela
mellan Sveriges hela fiskeriidkande befolkning i den mån den
kunde göra anspråk på fonden för detta ändamål, kan det då i
rimlighetens namn tänkas, att för ett dylikt, högeligen vidtomfattande
syftemål, dessa 100,000 kronor må vara och kunna blifva
annat än ett rent af oskyldigt experiment — om icke något värre
—- som i livilket fall som helst icke skall, jag vågar säga det,
kunna leda till något resultat i det syfte, som man afsett att
vinna. Det är ett faktum. Ja, det föreligger så fullständigt i
min tanke detta faktum, att, med eu sådan form för understödet
åt vår fiskerinäring, det icke är 100,000, utan kanske minst eu
million, som erfordras, för att den skall blifva tillfredsstäld. Men
som jag tror, att man i verkligheten icke kan befrämja fiskerinäringens
bästa på detta sätt, så är, äfven när jag betraktar
saken ur sådan synpunkt, denna lånefond enligt mitt förmenande
lika otillfredsställande för ändamålet.

Enligt min tauke är det första, som man måste göra, om
fiskerinäringen verkligen skall understödjas, att man lenrnar näringen
understöd på det sättet, att båthamnar anordnas, der fiskebåtsflottiljen
må kunna söka skydd vid annalkande oväder; för
det andra ftr det af vigt, att försäkringsföreningar måtte på lämpligt
sätt understödjas af staten, på det att icke förlusterna vid
sådana större katastrofer må för fiskeribefolkningen blifva för stora,
och för det tredje bör man slutligen tillse, om något kan göras
för afsättningen af fiskets produkter. Om dessa trenne hufvudvilkor
för fiskerinäringens förkofran komme att med omsigt och
kraft ses till godo, tror jag att staten hade varit inne på eu

Lördagen den 25 April, f. m.

5 N:o 36.

lämplig och rigtig väg. Men den väg, som här föreligger, kan
jag icke anse vara den lämpliga eller ledande till målet.

Jag yrkar derför afslag på så väl Kongl. Maj:ts proposition
som statsutskottets i någon män derifrån afvikande förslag.

Ang. lånefond
för anskaffande
qjfiskebåtar
m. m.
(Forts )

Herr Lasse Jönsson: Jag kan deremot icke inse annat,

än att man bör göra något för denna befolkning. Sedan frågan
nu en gång är väckt, vore det sorgligt, om Riksdagen skulle
undandraga sig att på något sätt understödja eu högeligen fattig
och behöfvande befolkning, hvilken bedrifver en näring, som är
af synnerlig nytta och dertill eu af de mest inkomstbringande
för allmänheten, nemligen fiskerinäringen, hvilken eljest skulle
kunna gå förlorad för landet. Denna befolkning är icke representerad
här, och den skulle, om förslaget, låt också vara i all
välmening, nu afstyrkes, blifva grymt besviken. Kongl. Maj:t
har icke kunnat göra annat än han gjort, ty genom Riksdagens
skrifvelse i ämnet hafva vi framstält en bestämd anhållan, att
något skulle åtgöras i denna sak så fort som möjligt, och till
yttermera visso hafva vi i samma skrifvelse tillagt ett uttryckligt
förbud för Kongl. Maj:t att öfverlemna behandlingen af detta
ärende till någon komité, enär Riksdagen befarade, att hela saken
derigenom skulle försenas, försummas eller glömmas. Jag anser
således, att Kongl. Maj:t icke har kunnat göra något annat än
hvad han gjort. Skulle nu Riksdagen afslå Kongl. Maj:ts framställning
i är, sedan Kongl. Maj:t sä noga följt Riksdagens i fjor
uttalade önskan, så kau jag icke förstå, på hvilken grund det
skulle ske, och hur Riksdagen skulle kunna försvara ett sådant
beslut. Jag är visserligen icke heller för min del fullt nöjd med
utskottets förslag, ty jag anser att en större rätt till eftergifter
kunnat medgifvas, än här är fallet.

Jag skulle sålunda gerna vilja yrka räntans nedsättande från
3 procent till 2 procent för låneunderstöd, som härvid lemnas,
men jag afstår derifrån, då jag icke tror att ett dylikt yrkande
kunde vinna framgång, och, hellre än att låta frågan falla, vill
jag nöja mig med det förslag utskottet här framlagt. Det är
visserligen sant, såsom den förste talaren beklagade, att det icke
är nog med att understödja sjelfva fiskeribedriften, om man icke
tillika upphjelper afsättningen. Men genom detta förslag kommer
äfven denna att bjelpas. Jag tänker på huru vid Östersjöprovinsernas
kuster sillfångsten stundom blir oerhördt stor, sä att en
val, det vill säga 80 stycken, säljes för fem eller åtta öre, och
detta derför att man icke har något sätt att tillgodogöra sig
varan. Men kommer sådant låneunderstöd, som nu är i fråga,
till stånd, kan en företagsam man gå in till hushållningssällskap
eller landsting med begäran om lån för anläggande af rökerianstalt
eller ett salteri, för att derigenom tillgodogöra hvad som
lör tillfället ej behöfs för marknaden och sålunda underlätta af -

N:o 36. 6

Lördagen den 25 April, f. m.

Ang. lånefoiul
för anskaffande
af fiskebålar
m. in.
(Forts.)

sättningen för den fattiga fiskarebefolkningen. Det är klart, att
om en sådan man — han måtte vara huru obemedlad som helst
•— ville anlita mig såsom borgesman för lånet, som icke kommer
endast honom sjelf tillgodo utan äfven skall gagna fiskerinäringen,
skulle icke jag, och säkerligen icke heller någon annan, som han
kornme till, neka att gifva honom sådan säkerhet för att få eu
dylik inrättning till stånd. Huru jag betraktar saken, kan jag
alltså icke annat än beklaga, om Riksdagen afsloge den ifrågasatta
anordningen.

Det kan väl hända, såsom en talare sade, att kapitalet, som
man börjar med, är allt för litet, men detta är icke något giltigt
skäl för att icke göra något alls. År det för litet, men visar sig
medföra goda frukter, så kan ju Riksdagen framdeles öka understödet.
Jag kan icke annat än yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Lilienberg, Elis Nilson, Olsson i Ornakärr,
Åkesson och Bengtsson i Boberg.

Herr Peterson i Hasselstad yttrade: Det ligger ovilkorligen
mycken välmening och god tanke i de motioner, som i denna
fråga väcktes vid förra årets riksdag. Men det är icke så lätt
att finna på det sätt, som må vara fördelaktigast för fiskerinäringens
upphjelpande. Det bär föreliggande, af Kongl. Maj:t
föreslagna sättet tror jag, i likhet med den förste talaren, icke Vara
ett sätt, hvarpå fiskerinäringen blir i någon väsentligare grad
hjelpt. Det är också det vanliga att, sedan ett förslag väckts
och Riksdagen med anledning deraf beslutat skrifvelse till Kongl.
Majt, det kommer tillbaka från Kongl. Maj:t i sådant skick, att
man icke kan vara nöjd dermed. Så har inträffat många gånger
och så äfven med afseende å nu förevarande fråga.

Här är i utskottets förslag sagdt, att fiskarena skola erhålla
lån af denna fond för att kunna ordna sin fiskerihandtering. Man
har nog försökt sådant förut. I den provins jag tillhör har hushållningssällskapet
gjort sådana försök på uppmaning af länets
höfding, som mycket intresserar sig för denna handtering. Man
ansåg att fiskarena skulle skaffa sig redskap och båtar, som voro
lämpligare för handteringen än de, som de för närvarande hade.
Fiskarena i vestra delen af länet fingo ett lån, och för detta lån
borgade hushållningssällskapet. De köpte nu in ett par fiskebåtar
af den konstruktion, som användes i bohuslänska skärgården,
men när dessa försöktes vid Blekingsfisket, befunnos de oanvändbara.
De kostade emellertid rätt mycket, men då de icke kunde
användas, hotades fiskarena, som icke kunde betala dem, att blifva
ruinerade. De hade ingen annan utväg än att gå in till hushållningssällskapet
med begäran, att sällskapet måtte afskrifva
återstoden af lånet, ty om det uttoges af dem, skulle de blifva
alldeles utblottade. Liknande inköp af fiskeredskap har skett äfven

Lördagen den 25 April, f. ro.

7 N:o 36.

på en annan trakt i Blekinge, men äfven der fick man erfara, att Ang. lånefond
man begått ett misstag. Det är nog så öfverallt vid våra svenska f°a/fiske&re
kuster, att olika redskap och båtar erfordras för olika trakter. m- m Jag

tror således att de fiskeriredskap och båtar, som hvar och <Fort ''

en ort har, äro de lämpligaste för denna ort, så att i detta hänseende
är icke mycket att göra. Men jag antager för gifret, att,
om nu staten skulle lemna dylika lån till hushållningssällskap
och landsting, som i sin ordning åtoge sig att lemna ut dem till
lånebehöfvande fiskare, utgången skulle blifva densamma, som
den, på sätt jag nämnde, Slef i Blekinge för några år sedan.

Hvad som i främsta rummet är här att göra — och det vore
enligt mitt förmenande en stor sak, om det kunde genomföras —
är, såsom äfven den förste talaren framhöll, att lemna understöd
till beredande af möjlighet till vidtagande af försäkring af fiskarenas
redskap, som de så ofta förlora, men hvilken försäkring de
icke hafva råd att sjelfva bekosta i dess helhet. Man hade bragt
å bane en dylik försäkring i den ort jag tillhör, men fiskarena
kunde icke betala premierna. Då denna handtering är så farlig,
att de som drifva den icke blott riskera att förlora sina redskap,
hvilket är detsamma som allt hvad de ega, utan äfven sina lif,
vore det väl, om staten underlättade upprättandet af försäkringsanstalter,
der fiskarena, med något understöd från statens sida,
kunde försäkra sin lilla egendom.

Jag tror deremot, lika med den förste talaren, det nu föreslagna
sättet för fiskerinäringens befrämjande icke vara lämpligt och
yrkar derför afslag å utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Jag skall visst icke

klandra regeringen, derför att regeringen framlagt detta förslag,
ty det är en följd af Riksdagens egen skrifvelse i ämnet. Men
jag kan icke heller medgifva rigtigheten af hvad en annan talare
påstått, eller att regeringen här vid lag gjort allt hvad den kunde
göra. Regeringen har här framlagt, om jag så tår säga, det
lättaste förslaget, beträdt den väg, hvarpå den ansett lättast något
kunna realiseras för främjande af fiskerinäringen. Men det förelåg
för regeringen samtidigt ett annat förslag, som jag för min del
ansåg mest värdt att af regeringen understödjas, och som äfven
af utskottet förra året företrädesvis beaktades.

Jag kan icke inse, att andra än förmögnare fiskare kunna
erhålla någon fördel af det föreliggande förslaget, ty det kan väl
icke rätt gerna ifrågasättas, att en fattig fiskare, som icke har
något att sätta i pant för ett lån, skall kunna få komma i åtnjutande
deraf. Om Kong! Maj:ts proposition vunne Riksdagens
bifall, hade äfven fattige fiskare kunnat komma i åtnjutande af
lånefonden. Men då hade lånen kommit att lemnas på statens risk,
och staten skulle kunnat i de flesta fall förlora större eller mindre
delen af lånesumman. Nu har man öfverlemnat åt landstingen

N:0 36. 8

Lördagen den 25 April, f. in.

Ang. lånefond och hushållningssällskapen att låna af staten, hvilka skola ansvara
forafafiMåtate staten för lånebeloppen och taga igen hvad de kunna af fiskarena.

(Fort™) Tron I, mine herrar, att landstingen eller hushållniugssäll ors''

skapen låna bort penningar utan fullgoda säkerheter eller garantier,
och hvar skola de fattige som behöfva garantier taga sådana?
Jag tror att det icke för dem blir möjligt. Jag tror således att
endast de förmögnare fiskarena, som hafva god säkerhet att kunna
sätta i pant, skola komma i åtnjutande af lånen. Detta missunnar
jag dem visst icke, men att inblanda landstingen och hushållningssällskapen
i dessa lånetransaktioner, det kan jag icke
vara med om. Jag är dock viss om att de flesta landsting och
hushållningssällskap äfven skola betacka sig för det gjorda tillbudet
om lån. Jag tror äfven för min del, att, om landstingen
och hushållningssällskapen vilja skaffa medel för att understödja
några lånesökande fiskare, de kunna få dem utan att behöfva
derför anlita staten. Det är visst sant, att räntan å dessa lån
skulle blifva billig, endast 3 procent, men när man i sparbankerna
nästan öfver allt i landet kan få låna mot 4 procent, mot längre
amorteringstid än här föreslagits, så är denna hjelp af så obetydlig
beskaffenhet, att den icke är mycket att tala om.

Jag håller fortfarande på det förslag jag hittills omfattat, och
som också af den föregående talaren blifvit förordadt, eller att
staten bör understödja assuransföreningar, som af fiskarena kunna
bildas. Då skola alla fiskare, både fattigare ocli rikare, men
särskild t de förra, kunna blifva hjelpta. Det har i min valkrets
och sannolikt äfven annorstädes i landet inträffat, att, då fiskarena
ena dagen haft fiskeriredskap, som gifvit dem deras bergning
och som utgjort deras enda egendom, de hafva dagen derpå
icke qvar ett enda tecken af denna egendom; de hafva under eu
enda natt förlorat allt och stå rent utblottade följande dagen.
Nu säger Kongl. Maj:t i motiveringen till föreliggande förslag, att
dylika försäkringsföreningar kunna få understöd af tillgängliga
medel. Men huru skall väl detta kunna gå till? Jag vet icke
om Kongl. Maj:t verkligen har sådana medel, hvarmed Kongl.
Maj:t kan understödja dylika föreningar; jag tror det icke, men
jag vågar bestämdt påstå, att Kongl. Maj:t icke kan lemna ut medel
till sådana föreningar, derest de icke hafva reglementariska föreskrifter
af den beskaffenhet, att medlen tryggt kunna utlemnas
för åsyftade ändamålet. Derför hade det varit särdeles angeläget
för de fattigare fiskarena, att Kongl. Maj;t nu låtit framlägga eu
fullständig utredning, på hvilka grunder och med hvilka reglementariska
föreskrifter ett sådant bolag skulle kunna erhålla hjelp.

Det har inom landet åtskilliga gånger varit på tal att bilda
föreningar för assurans mot olyckor eller skador på hafvet, som
träffa fiskeribefolkningen, men det bär visat sig, att genom de stora
förluster, som ständigt inträffat, afgifterna för assuransen blifva
för höga och betungande, så att den fattigare fiskarebefolkningen

9 N:o 36

Lördagen den 25 April, f. in.

icke kan in ägta att betala dem eller ansett dem allt för betungande. Ano- lånefond
Det är detta, som vållat att man i högst få fall i vårt land liar^Äfe*6
kunnat åstadkomma sådana försäkringsföreningar, som kunnat m'' m•
blifva beståndande, men derför borde äfven staten bär lemna sin (Forta)
hjelp i så vidsträckt mån som möjligt.

Jag vill gerna medgifva, att det kan vara svårt att lagstifta
för och ordna dessa assuransföreningar, så att staten får någon
garanti för att icke blifva underkastad mer eller mindre risk, men
derför borde regeringen gå till grund och botten med saken och
i främsta rummet söka åstadkomma ett betryggande reglemente
för såväl fiskarena som staten. Då härigenom synnerligen de
fattiga fiskarena skulle blifva hjelpta, borde regeringen taga denna
sak om hand och icke släppa den, förrän frågan vore löst. Med
detta nu föreliggande förslag måtte det gå huru som helst, ty
säkert är i allt fall, att det sätt jag framhållit måste slutligen af
regeringen tagas om hand, såvida det skall blifva verklig hjelp
för fiskarebefolkningen, det kan icke gå på någon annan väg.

Men jag hemställer till chefen för civildepartementet, om det är
möjligt att fiskarebefolkningen sjelf kan sätta upp förslag till
reglementariska stadgar, så att regeringen skulle kunna lemna
dem understöd. De måste hafva "hjelp, och den hjelpen måsto
komma på det sättet att Kong], Maj:t tager frågan om hand och
ställer så till att det blir något af, som fiskarena kunna blifva
belåtna med.

Jag anser också liksom eu föregående talare, att anslag till
båthamnar äro synnerligen vigtiga. Man får visserligen redan nu
anslag til! sådana hamnar med två tredjedelar af kostnaden, om
fiskarena lägga till eu tredjedel, men med min kännedom om
fiskarebefolkningen vet jag, att de icke alltid kunna åstadkomma
denna tredjedel, tv de äro för fattiga. Vid ett fiskeläge i min
hemort hade fiskarena fått anslag af Kongl. Maj it till byggande af
fiskehamn, sedan de sjelfva skaffat eu tredjedel af summan. Förslag
uppgjordes af en statens ingeniör och godkändes af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, hvarefter arbetet utfördes och afslutades
under statens kontroll. Den nya hamnbyggnaden stod emellertid
qvar blott i några få år, då sjön jemnade hela hamnen med
byggning i hafvet, men fiskarena fiugo behålla sin skuld för hamnbottnen,
som de få fortsätta att amortera, och som de åtogo sig
för denna hamn på grund deraf, att staten garanterat för dess
betryggande bestånd, men byggdes så dåligt, att den icke mägtade
motstå hafvets vågor mer än några få år. Jag tycker, att det i
sådana fall är orätt emot ett dylikt fiskeläge, som i onödan uppoffrat
så mycket af sin lilla egendom genom att lita på statens
ingeniörer, allra helst då denna fiskarebefolkning troligen sjelf
aldrig mera får råd att nämnvärdt bidraga till någon ny hamn.

Herr Lasse Jönsson sade, att fiskarena icke äro representerade
i denna kammare, men jag tänker, att både han och jag repre -

N:0 36.

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
m. m.
(Forts.)

10 Lördagen den 25 April, f. m.

sentera de fattiga fiskarena. Jag har verkligen gjort mig underrättad
om fiskarenas ställning i min hemort. Dessa fiskare hafva
förklarat, att de icke hafva någon synnerlig nytta af något anslag,
som lernnas i form af lån, och de hafva sagt att bästa hjelpen
vore att få understöd till assuransföreningar och byggande af
fiskehamnar, och det är på denna grund som jag bragt frågan
derom på tal inom riksdagen.

Nu får kammaren fatta hvilket beslut kammaren vill i frågan.
Det är klart att på vissa trakter i vårt land, der det finnes rikare
fiskare, som hafva större båtar m. m., dessa kunna få någon
nytta af detta anslag, emedan de kunna få lån deraf, men icke
tror jag att de mycket små fiskelägena och dess fiskarebefolkning
få någon nytta deraf.

Herrar Truedsson och O. B. Olsson instämde häruti.

Herr Ljungman: Herr talman! Ehuru det icke kan för nekas,

att statsutskottets förslag innehåller åtskilliga mycket betydande
förbättringar i förhållande till Kongl. Majtrs proposition,
anser jag dock det förefinnas några betänkligheter mot de lånevilkor,
som utskottet här tillstyrkt. Utskottet har föreslagit amorteringstiden
till åtta år, men detta är längre, än hvad som i allmänhet
enligt vår erfarenhet i Sverige kan anses nödigt och
lämpligt. I Bohuslän, der dock de största och dyraste fiskredskapen
brukas, är den vanliga amorteringstiden för liknande lån
icke längre än fem år, och den allra största delen af lånebehofvet
fy lies genom riksbanksaf betalningslån, för hvilka, som bekant,
amorteringstiden blott är 2 7» år. I bohuslänska skärgården anlitas
nemligen riksbankens afdelningskontor i Göteborg mycket, och
lånen der till fiskeriidkare uppgå till mer än en half million kronor

Det är gifvet att, om man dels sätter amorteringstiden så
lång som till 8 år och dels sätter räntan så låg som till tre
procent, skall fiskarebefolkningen trycka på landstingen och hushållningssällskapen
att öfvergå till att blifva ett slags kreditanstalter
för att skaffa dem allt det kapital, som de behöfva.
Detta är tydligt, och troligen skola sedermera äfven andra näringsidkare
yrka på samma förmån, så att landstingen och hushållningssällskapen
slutligen skulle få en väsentligt olika karakter mot
hvad de nu hafva, och komma att småningom få öfvertaga den
befattning med af betalningslån eu, som nu tillkommer riksbankens
afdelningkontor. Jag tror derför, att det vore klokast af dem,
som önska bifalla förslaget, att öfverlåta åt Kongl. Maj:t att helt
och hållet fastställa vilkoren samt att sätta räntan lika hög som
för afbetalningslånen i riksbanken eller till 4 1/s procent, och jag
anser detta så mycket mindre betänkligt, som ju räntan icke skall
gå såsom en vinst till statsverket, utan användas till ökning af
den för fiskarebefolkningens bästa ifrågasatta fonden.

11 N:o 36.

Lördagen den 25 April, f. m.

Hvad sjelfva förslaget beträffar, tror jag, att dess betydelse 4ns- låne/md
blifvit mycket öfverskattad. Det är, såsom anmärkt blifvit, icke a/TfeS/
så mycket underlättad tillgång å lån, som fiskarena behöfva, utan ™''
snarare högre betalning för deras fångst, och jag tror för den skull t,01ts''
icke, att denna fond kommer att synnerligt bidraga till ett förverkligande
af fiskarebefolkningens önskniDgsmål. Jag har också
funnit, att tidningarne i olika landsdelar uttalat sig i denna
rigtning. Så stod t. ex. i flera af Blekinge läns tidningar eu
uppsats från Blekinges skärgård om att fiskarena der icke vore
hjelpta med några lån, icke ens räntefria, utan att hvad de behöfde
vore att få bättre betalning för sin fångst. Liknande uppsatser
har jag äfven sett från Norrland.

Vidkommande sjelfva saken, vill jag hoppas att, hvilket beslut
Riksdagen än fattar, sträfvandena till fiskeridriftens främjande
dermed icke må afstanna, och att detta förslag icke kommer att
undanskjuta den egentliga frågan om de för ändamålets vinnande
i verkligheten oumbärliga åtgärdernas vidtagande. Att den utredning,
som Riksdagen begärt och som skett, icke är tillfredsställande,
derom kan icke vara mer än en mening, och det sätt,
hvarpå den bedrefs, är mycket märkvärdigt. Det skedde med eu
sådan hemlighetsfullhet, att icke ett enda vare sig hushållningssällskap
eller landsting eller någon enda fiskeriförening sattes i
tillfälle att yttra sig om saken, utan blott några få embets- eller
tjensteman, som utan att vara i besittning af nödig sak- och lokalkännedom
och utan att vara besjälade af något varmt lokalintresse
för de skilda orterna gjorde hela utredningen i största
möjliga tysthet, såsom deras egen ställning påkallade.

För en fruktbringande offentlig verksamhet till särskildt hafsfiske
bedriftens främjande fordras för öfrigt framför allt annat eu
af möjligast fullständiga både sak- och lokalkännedom ledd samt
af berättigadt lokalintresse sporrad sådan verksamhet uti och
genom orterna sjelfva, och äro för ernåendet häraf en decentralisation
af fiskerinäringens administration och anordnandet af en
kraftig sjelfverksamhet genom sjelfstyrelse äfven på detta område
i orterna oundgängligen af nöden.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Herr

talman, mine herrar! Det är kanske ingen af våra näringsfrågor,
om hvilken i allmänhet det är så svårt att veta, huru den egentligen
bör behandlas, som fiskerinäringen, och så snart denna fråga
kommer på tal, visar sig genast, huru meningarne om de rätta
åtgärderna äro ytterst divergerande. Jag tror, att det till en viss
grad beror derpå, att man icke gör klart för sig, att det bör gälla
helt andra och olika regler för de särskilda slagen af fiske. Det
s. k. storfisket har redan nått eu sådan utveckling, att man
der vid lag kan tala om en koncentrering af krafterna för dess
ytterligare uppdrifvande. Annorlunda ställer det sig med afseende

N:o 36. 12

Lördagen deri 25 April, f. m.

Ang. lånefond å det mindre fisket utefter Östersjöns långsträckta kust, vid södra
foa/flskebdtare kusten samt vid våra talrika insjöar, strömmar och vattendrag.
m■ m- I afseende å dessa fiskens rätta behandling möta åtskilliga svårigF°rts.
) beter på grund deraf, att näringens produkter måste upphemtas
på från hvarandra långt skilda platser och tagas, så att säga,
nästan droppe för droppe. Till följd deraf blir det mycket svårt
att i afseende å det mindre åstadkomma en koncentrering af
krafterna.

Nu är det ju gifvet att den fond, som är ifrågasatt, spelar
eu mycket underordnad rol för det stora fisket, men deremot tror
jag att den skulle verka till nytta för det mindre fisket. Det har
många gånger till Kongl. Maj:t inkommit ansökningar från fiskare,
som genom olyckshändelser förlorat sina redskap och båtar, om
understöd för anskaffande af nya sådana, men Kongl. Maj:t har,
så vidt jag kan påminna mig, icke ansett sig kunna bifalla dessa
framställningar, då de afsett erhållande af anslag. Åtminstone
har det icke skett i andra fall än dä olyckan framkallat inom eu
viss ort en allmännare nöd. I sådana fall kan möjligen den
s. k. undsättningsfonden anlitas; men om blott en eller annan
familj, några få familjer eller ett båtlag drabbats af olyckorna,
har Kongl. Maj:t icke ansett sig kunna till dessa lemna något
understöd. Nu har jag, när denna fråga behandlades, till en del
haft i sigte, huru man skulle kunna bereda fiskare, som drabbats
af dylika olyckor, möjlighet att fortsätta den verksamhet, åt hvilken
de egnat sig, vid hvilken de äro vana, deruti de hafva uppdrifvit
sin yrkesskicklighet och utan hvilken de kanske skulle hemfalla
till armod. Jag bär derför såsom ett af ändamålen med denna
fond tänkt mig, att den skulle användas till att understödja sådana
fiskare, som jag här omnämnt, och ehuru den visserligen kallas
lånefond, skulle den dock egentligen i denna del vara en understöds-fond.
Af denna anledning har Kongl. Maj:t föreslagit räntan
till endast två procent. Ränta har ansetts böra stipuleras egentligen
derför, att fiskarena icke skulle mottaga understödet såsom
en nådegåfva, utan känna sig uppfordrade att fullgöra sina förpligtelse^
Derför har också Kongl. Maj:t icke i afseende å denna
lånefond föreslagit samma vilkor, som äro stadgade i afseende
å t. ex. odlingslånefonden eller manufakturförlagslånefonden,
utan Kongl. Maj:t har tänkt sig att, sedan de omständigheter,
som kunde föranleda till understöd, blifvit styrkta samt personernas
redbarhet och ordentlighet blifvit visad, understödet
skulle lemnas hufvudsakligast med hänsyn till dessa omständigheter
och mindre med hänsyn till den säkerhet som kunde presteras.

Detta har varit den egentliga planen med denna fond.

Men det kan ju hända, att fonden vissa år icke behöfver
helt och hållet anlitas för detta ändamål. Derför har det äfven
tänkts, att om ett öfverskott skulle uppstå ett eller annat år, så
skulle dermed dels beredas möjlighet för fiskare att förskaffa sig

13 N:o 36.

Lördagen den 25 April, f. m

bättre redskap än de förut haft, dels också främjas åtskilliga för
fiskeriprodukternas afsättning nyttiga ändamål genom bidrag till
anläggande af rökerier, salterier o. d.

Såsom nu utskottet formulerat sitt yrkande, kan jag för min
del icke tro, att fonden i någon afsevärdare mån skulle komma
att motsvara det ändamål, som Kongl. Maj:t dermed i första hand
afsett. Ty skola fondens medel lemnas till hushållningssällskapen
och landstingen för att dessa i sin ordning sedan skola låna ut
penningarna till vederbörande, så lär det ofta kunna inträffa, att
just der behofvet för fiskarena är störst, landstingen och hushållningssällskapen
möjligen känna det minst. Jag tror sålunda för
min del icke, att det är fullt lämpligt, att landstingen och hushållningssällskapen
på detta sätt skola behöfva ställa sig i ansvar
för förvaltningen af dessa lånemedel. Jag fruktar nemligen, att
i sådant fall fonden kommer att mycket litet användas. Men det
kan ju hända, att jag i detta afseende misstager mig, och derför
ser jag från denna synpunkt icke något bestämdt hinder för att
utskottets förslag, derest man icke hellre vill acceptera Kong!.
Maj ds proposition, skall kunna bifallas. Ty jag föreställer mig,
att, om det framdeles skulle visa sig, att fonden verkligen icke
komine till någon större användning på det sätt, som utskottet
tänkt sig, Riksdagen då skulle komma att visa sig villig att gå in
på ändring af dessa vilkor. Vill man icke börja på det sätt som
Kongl. Majd föreslagit, så kan man ju börja, såsom utskottet
tänkt sig, och so till, om på denna väg man når sitt mål. Når
man det icke på den vägen, kan man ju framdeles ändra vilkoren.

Här har talats åtskilligt om, att för fiskerinäringens utveckling
erfordras äfven åtskilliga andra anstalter, och i första rummet
har man framhållit försäkringsföreningar. Jag är för min de!
alldeles ense derom, att det vore mycket lyckligt, om sådana
kunde komma till stånd. Men det drar tid att åvägabringa sådana,
och dessutom tror jag icke, att det skall lyckas att genast
få fiskarebefolkningen att anlita dessa assurans-föreningar, utan
att det kommer att dröja åtkilliga år, innan den hinner vänja sig
dervid.

Jag tror derför, att man för närvarande vid behandling af
frågan om beviljande af medel till denna lånefond kan alldeles
lemna å sido frågan om assuransföreningars inrättande. Det skall
emellertid blifva föremål för min omsorg att söka åstadkomma
sådana föreningar. I afsende härpå kan jag nämna, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län redan gått i författning
om utarbetande af ett reglemente för sådana föreningar. Meningen
är att i civildepartementet granska detta reglemente, och att man
sålunda genom samverkan skall kunna upprätta ett, om jag
så får säga, normalreglemente, nyfiket sedermera skulle kunna
läggas till grund för upprättande af dylika assuransföreningar.
När sedan sådana föreningar väl kommit till stånd, och när do

Ang. lånefond
för anskaffande
eif fiskebåtar
m. m.
(Forts )

N:o 36. 14

Lördagen den 25 April, f. m.

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
m. m.
(Forts.)

börjat visa någon lifaktighet, har jag tänkt mig, att man skulle
kunna försöka att uppställa för fiskarena såsom vilkor för erhållande
af lån ur ifrågavarande fond, att de skola hafva sina båtar
och redskap försäkrade. På detta vis har jag tänkt mig, att
dessa båda frågor skulle kunna sammanknytas, så att åtgärderna
i fråga komme att komplettera hvarandra och bidraga till fiskarenas
fromma och fiskerinäringens befrämjande.

För öfrigt finnes det naturligtvis äfven en mängd andra åtgärder,
som skulle kunna lända till fiskerinäringens gagn. Särskildt
äro naturligtvis fiskehamnar af stor betydelse. Vid denna
riksdag är också ett anslag redan beviljadt för undersökningar i
fråga om anläggning af fiskehamnar.

Men fiskerinäringen är en så invecklad näring, att jag tror,
att man icke får begära allt för mycket på en gång, utan bör
taga en sak i sänder och föra den till slut.

Med hvad jag nu yttrat tror jag mig åtminstone hafva klargjort,
hvad Kongl. Maj:t åsyftat med sin proposition i frågan.
Riksdagen har nu att för sin del taga i öfvervägande, hvad afseende
denna proposition bör vinna.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag kan icke underlåta att

uttala, att det hade varit önskligt, att denna fråga blifvit närmare
utredd, än fallet nu är, innan Kongl. Maj:t framlagt den för
Riksdagen. Jag ville emellertid skynda mig att också nämna,
att jag icke kan lägga all skuld härför på Kongl. Maj:t, emedan
jag mycket väl erinrar mig, att vid frågans diskuterande i denna
kammare förlidet år herr statsrådet och chefen för civildepartementet
framhöll, att denna frågas utredning fordrar bland annat
tillsättandet af en komité, men att de flesta talarne då motsatte sig
detta och påstodo på det bestämdaste, att en fullgod utredning
kunde vinnas utan en sådan komités tillsättande. Emellertid
vill jag icke härmed hafva sagt, att jag anser Kongl. Maj:t hafva
åstadkommit all den utredning, som med till buds stående medel
kunnat åstadkommas. Jag finner det bland annat vara något egendomligt,
att Kongl. Maj:t icke funnit lämpligt att vid bedömandet
af denna fråga inhemta någon upplysning från Kongl. Maj ds
befallningshafvande i Blekinge län. Det är för kammaren bekant,
att den blekingska kusten är bebodd af en fattig fiskarebefolkning.
Denna befolkning har att uthärda det svåraste arbete och, får
utstå de mest otroliga vedermödor för att kunna uppehålla sig.
Om man kunde i någon lämplig form understödja dessa fiskare
medelst hjelp af staten, så är jag öfvertygad, att det vore eu
god gerning. Länets hushållningssällskap har länge sträfvat på
olika sätt att kunna lemna understöd åt denna befolkning, men
intet har hittills visat sig vara tillräckligt eller tillfredsställande.
Skälet härtill är enligt mitt förmenande det, att man icke har
slagit in på den för denna befolkning rätta vägen, nemligen att

Lördagen den 25 April, f. m.

15 N:o 36.

understödja densamma medelst försäkring af redskapen. Hela
denna fiskarebefolkning har bland annat det gemensamt att dess
värderikaste egendom består i sådan redskap som garn, notar och
krokgarn, Indika de begagna uti öppna sjön; mindre kostsamma
äro jemförelsevis deras hamnar och båtar. Eu enda natt kan,
såsom en talare antydt, helt och hållet ödelägga dessa fiskares
egentliga egendom. Den kan på en gång beröfva hela familjer
allt hvad de ega och hafva. Somliga kunna aldrig mer repa sig,
andra först efter en lång följd af år. Den otycka, som sålunda
drabbat dem, kan således ofta försätta dem i ett sådant tillstånd,
att det icke kan repareras.

Nu kan man visserligen säga, att genom antagandet af
Kongl. Maj:ts föreliggande förslag — äfven med den förändring
utskottet deri gjort —• man skulle kunna understödja äfven den
fiskeribefolkning, som af mig närmast åsyftas. Ja, visserligen,
men dock icke, efter mitt förmenande, på ett så kraftigt sätt som
önskligt varit.

Emellertid skall, fastän jag icke är nöjd vare sig med Kongl.
Maj:ts förslag — såsom af mitt anförande äfven torde hafva framgått
— eller med utskottets förslag, jag icke tillåta mig att yrka
afslag. Jag skall så mycket hellre vara med om, att ettdera af
dessa förslag — hvilketdera kan göra mig detsamma — blir af kammaren
bifallet, som jag till min glädje nyss från statsrådsbänken
fått höra, att Kong!. Maj:t ämnar framdeles — och jag hoppas,
att det icke måtte dröja länge — framlägga ett ytterligare förslag
i ämnet, som skulle afse hvad jag tror blifva det gagneligaste,
nemligen att genom beredandet af en billig försäkring af sjelfva
fiskredskapen understödja denna befolkning på ett kraftigare
sätt än man kan blifva i tillfälle att göra genom nu föreliggande
förslag. Jag har intet yrkande att göra.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag
skall blott i anledning af herr Pehr Pehrsons yttrande, att Kongl.
Maj ds befallningshafvande i Blekinge län icke blifvit hord, be att
få nämna, att Kongl. Maj ds befallningshafvande derstädes många
gånger inkommit till Kongl. Maj:t med framställning i dessa frågor.
Jag tror, att, om man läser hvad i 1889 års statsverksproposition
under sjette hufvudtiteln blifvit anfördt, man skall finna, att der
förekommer en redogörelse för hvad Kongl. Maj ds befallningshafvande
i Blekinge län i dessa frågor tänkt. Sedan den tiden
torde icke några ändrade förhållanden i detta hänseende inträdt,
på grund hvaraf det kunnat vara af behofvet påkalladt att särskild
höra nämnde befallningshafvande. Att endast två Kongl.
Majds befallningshafvande blifvit hörda, beror derpå, att just inom
dessas län — Hallands samt Göteborgs och Bohus län •—• hafsfisket
utefter kusterna icke tyder under landtbruksstyrelsen. I

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
m. m.
(Forts.)

N:o 36. 16

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
m. m.
(Först.)

Lördagen den 25 April, f. m.

afseende på de öfriga delarne af riket har landtbruksstyrelsen och
särskiidt dess fiskeriinspektör bevakat fiskerinäringens intressen.

Herr vice talmannen Danielson: Då Riksdagen i fjor behandlade
denna fråga och beslöt en skrifvelse till Köngl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag i saken, anser jag, att Riksdagen
dermed uttalat, att den verkligen vill göra något till dessa fiskares
hjelp. Jag tror också, att föreliggande förslag icke bör förkastas.
Ty äfven om, såsom åtskillige talare antydt, det i vissa afseenden
skulle vara bristfälligt, i det att icke tillräcklig utredning skulle
föreligga, och dessutom man skulle kunna sätta i fråga, huru vida
icke assuransföreningar och dylikt äfven vore saken till synnerligt
gagn, så föreställer jag mig, att i förslaget i alla fall så mycket
nyttiga åtgärder föreligga, att man bör försöka äfven denna utväg.

Att detta anslag af 100,000 kronor icke kan anses vara
synnerligen mycket i fråga om en så omfattande näring som
fiskerinäringen, anser jag alldeles tydligt, så att, om man sedermera
skulle behöfva något derutöfver, Riksdagen efter min uppfattning
icke skulle hafva något skäl att säga nej. Det förslag, som
nu föreligger, vill jag derför anse såsom en hjelp. Kan det
komma någon ytterligare hjelp, när frågan om assuransföreningar
blifvit utredd, tror jag att äfven det skall blifva till mycket gagn.

Jag skulle för min del visserligen varit nöjd med Kong!.
Maj:ts förslag och till och med helst sett, att dess lägre räntefot
kunnat blifva antagen, men då det är vanskligt att få eu fråga
sådan som denna löst, om man åstadkommer splittring, skall jag
förena mig med dem, som vilja hafva utskottets förslag. Det
kan ju hända, att lånefonden kan blifva till mera nytta på det
sättet, ty det är ju möjligt, att de fiskare, som skola lemna in
ansökningar om lån till Kongl. Maj:t, skulle hafva litet svårt att
reda sig på, om jag så får saga, sä långt håll, och att det skulle
gå lättare för sig för dem att få dessa ansökningar kompletterade
och i sin ordning, om de skola lemna in dem till hushållningssällskapen
eller landstingen. Likaså är det tydligt, att hushållningssällskapen
och landstingen skulle intressera sig mera för fiskarena,
om de på detta sätt finge anledning att taga närmare kännedom
om deras förhållanden och om huru fisket kan och beliöfver
upphjelpa. Jag ser derför intet hinder för ett försök på detta sätt.

En talare nämnde, att det enda, som kraftigt kunde hjelpa
fiskarena, vore assuransföreningar. Hvad det beträffar, så tror
jag, att det är lika vigtigt och nyttigt, att man ser till, att den
fångst, de erhålla, kan bevaras och göras inkomstbringande. På
många orter äro kommunikationerna så skrala och afstånden till
försäljningsplatserna så långa, att den fångst, som fiskarena få,
går förlorad genom vanvård och genom oförmåga att bevara den.
Jag tänker derför, att, om lånefonden komme till stånd och fiskarena
sammanslöte sig till föreningar, skulle dessa kunna få medel

Lördagen den 25 April, f. m.

17 N:o 36.

ur fonden att köpa in t. ex. ett parti salt eller åtskilliga tomkärl
o. s. v. och att anskaffa förrådshus och dylikt, der de skulle kunna
få lemna sin fångst för att få den saltad och förvarad, till dess den
skall föras till marknaderna. Ty det är ju klart, att fångsten
icke bar något värde, om den icke på detta sätt blir bevarad.
Jag tror derför man har skäl att försöka denna utväg. Jag
beklagar, om denna kammare ej skulle vilja göra något för de
stackars småfiskarena, och jag kan icke se annat än att det just
blir dessa smärre, fattigare fiskare, som man här komma att hjelpa.
De stora hafsfiskarena, de mera kapitalstarka, reda sig nog utan
denna fond.

Då jag sålunda anser, att det föreligger goda skäl för bifall
till utskottets förslag, skall jag be att få tillstyrka detsamma. Jag
hoppas, att denna kammare icke nu skall draga sig tillbaka, då
det gäller att taga ett steg till frågans lösning. Ty detta skulle
vara mycket nedtryckande för denna fiskarebefolkning, som länge
hoppats att i någon mån erhålla någon hjelp. Och jag försäkrar
herrarne, att denna hjelp kommer att helsas med glädje på många
håll, ty fisket är för oss och vårt land en ganska betydelsefull
näring, som bör hjelpas allt hvad den hjelpas kan.

Under förhoppning, att, om det i framtiden visar sig med
nödvändighet vara af behofvet påkalladt att vidtaga anordningar,
som i någon mån förändra de här föreslagna eller kräfva ökadt
anslag, äfven detta skall vinna Riksdagens bifall, vill jag alltså
ansluta mig till det förslag, som utskottet nu förordat, och ber
att få yrka bifall till detsamma.

Herr Persson i Mörarp: Om jag här icke motsätter mig

bifall till utskottets förslag, så sker det — jag ber att få uttala
detta -— derför att jag betraktar den af utskottet tillstyrkta lånefonden
som ett rent försök i den ifrågavarande rigtningen. Jag
gör mig icke störa förhoppningar om, att lånen från ifrågavarande
fond skola i någon nämnvärd mån kunna tillfredsställa de stora
behof som förefinnas, ty dertill är fonden allt för otillräcklig. Det
är uppenbart, att, om de anspråk skola tillfredsställas, som efter
mitt förmenande särskildt böra komma från den fattigaste delen
af dessa yrkesidkare, beloppet måste vara betydligt större än här
ifrågasatts. Men det har — såsom från statsrådsbänken och
äfven från andra håll betonats ■— på den korta tid, som Riksdagen
på sätt och vis bestämt för förslagets framläggande, i det
Riksdagen uttryckligt förklarat, att den icke velat hafva någon af
en särskild komité utarbetad utredning, icke varit lätt att framkomma
med ett så utförligt förslag som önskligt varit. Jag tror
dock icke, att man handlat klokt uti att framtvinga detta ärende
så fort som skett, emedan ingen lär kunna förneka, att den utredning
som förebragts icke är så tillfredsställande som den bort vara.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 36, 2

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
m. m.
(Forts.

N:o 36. 18

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
ra. ra.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, f. m.

Det är egentligen endast detta’jag velat anföra, och jag slutar
såsom jag började med att förklara, att jag icke vill motsätta
mig bifall till utskottets förslag. Jag tror, att detta har afgjorda
företräden framför Kongl. Maj ds förslag i det hänseendet, att det,
enligt mitt förmenande, måste blifva ett allt för omfattande arbete
och en allt för tung apparat för Kongl. Maj:t att pröfva hvarje
särskild lånefråga.

Herr Olof Jonsson i Hof: Nästan alla talare, som här
uppträdt i frågan, hafva medgifvit, att hvad som är af vigt för
fiskerinäringen, det är att man får försäkringsföreningar till stånd,
hvadan man alltså i främsta rummet bör sträfva efter att få
sådana. Men, hafva samme talare sagt, det är dock en sak, som
kan komma framdeles, och hvarför skulle man nu derför afslå
detta förslag? Jo, säger jag, då denna lånefond allt mer och mer
måste hafva den effekten, att fiskarena komma att föröka antalet
af sina fiskeredskap och sina båtar, men den stora risken, att de
kunna förlora dem på en gång, står qvar, så länge det ej finnes
några assuransföreningar, då går man ju med detta förslag såsom
kräftan baklänges och inleder näringen i en större frestelse och
fara, än den för närvarande är utsatt för. År det rätt att börja
på detta sätt? Nej, låtom oss då hellre börja från rätta ändan
och icke allt för hetsigt ge oss in i den här affären.

Vi böra komma i håg, att räntefoten för lån ur denna fond
är satt så lågt som till 3%. Om vi nu''bifalla förslaget derom,
men göra det under förutsättning att det icke är det lämpligaste
och mest fruktbringande, som vi kunna finna, hvilka anspråk
skola då icke alla andra yrken komma att ställa på staten ? Och
hvart skall det leda, om man slår in på en sådan bog? Om de
åtgärder, man vidtager, äro så beskaffade, att inga befogade invändningar
kunna göras mot dem, då är faran mindre för efterföljd
från annat håll, men begår man en dumhet, tror jag icke att
Riksdagen med skäl skall kunna motsätta sig mer befogade
anspråk från andra näringar, och derför vidhåller jag fortfarande
mitt yrkande om afslag.

Herr Sven Nilsson: Jag delar den nästföregående talarens
uppfattning, att det kan vara temligen vådligt att gå in på den
principen att understödja näringar till höger och venster. Men
jag är öfvertygad, att det nu föreliggande förslaget icke kan
tillmätas synnerligt stor betydelse, emedan jag är viss derom, att
det ej skall finnas många, om ens något landsting eller hushållningssällskap,
som skall vilja förbinda sig till ansvarighet för lån
af staten, då dessa korporationer icke å sin sida lära kunna erhålla
så betryggande lånesäkerhet såsom garanti för lån, att de icke
skola förlora på lånen, så vida det ej är förmögenheter, som skola
bjelpas, och detta är väl ej meningen.

Lördagen den 25 April, f. m.

19 N:o 36.

Jag begärde egentligen ordet för att taga fasta på ett yttrande ^anskaffande
från statsrådsbänken, som jag med glädje hörde, sedan jag sjelf af fiskebåtar
hade ordet, och hvarför jag är verkligen tacksam. Det var något,
som jag icke visste att herr statsrådet redan gått i författning
om, nemligen utarbetandet af reglementariska föreskrifter för de
s. k. assuransföreningarna. Men jag skulle önska, i likhet med
honom, att det icke måtte dröja åtskilliga år, innan den frågan
blir löst. Ty jag tror att den bör kunna lösas ganska fort. Det
är en fråga af så stor vigt för fiskerinäringen, i synnerhet de små
och fattiga fiskarena, att man icke bör låta dem vänta länge.

Jag skulle ock önska, att herr statsrådet samtidigt ville taga
om hand frågan om inrättandet af båthamnar på statens bekostnad
vid de smärre fiskelägena, i synnerhet der befolkningen är
fattig. Detta är verkligen något i lika hög grad beaktansvärdt,
och det helt enkelt derför, att de fattiga fiskarena icke kunna
skaffa någon garanti för den tredjedel af lånet, som de nu enligt
gällande vilkor kunna få af staten. Just med afseende på de
smärre fiskarebamnarne är det följaktligen af synnerlig vigt att
hjelp lemnas af staten, åtminstone något mera än hittills varit fallet.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag är öfvertyga^, att

den form, som är föreslagen för det ifrågasatta statsunderstödet
för fiskerinäringen, icke kan åstadkomma hvad som dermed främst
åsyftas, nemligen att hjelpa den fattiga fiskarebefolkningen. Såsom
en ärad vän på länsbänken framhållit, tror jag att det kraftigaste
medlet för att understödja denna fattiga del af fiskarebefolkningen
vore bildandet af assuransföreningar. Dock skulle dessa icke blott
omfatta ett trängre område, utan de borde hafva större fält att
operera på, och dessa föreningar borde vara understödda af staten.

Inom Blekinge skärgård äro, såsom herr Pehrson framhållit,
belägna många fiskelägen, befolkade af mycket fattiga fiskare.

Dessa idka fiske med öppna båtar. Deras enda egendom är
deras båtar och redskap. Det har derför ganska ofta händt, att
all deras redbara egendom på en natt gått förlorad. Följaktligen
hafva smärre assuransföreningar icke kunnat verka välgörande.

Ty sådana assuransföreningar skulle omöjligen kunna betala dylika
förluster. De borde derför, som nämndt, hafva större omfång
och understödjas af staten.

Jag hade helt enkelt kunnat instämma med herr Pehr Pehrson,
men jag har dock ansett mig skyldig att nämna dessa ord.

Emellertid vill jag icke neka, att i den form, hvari understödet
enligt förslaget skulle lemnas, något godt, synnerligen på de orter
der fisket drifves mera rationelt med större båtar, skulle kunna
åstadkommas. Jag vill derför icke yrka afslag, ja, jag vill, herr
talman, icke framställa något yrkande alls, utan har blott velat
yttra det anförda, i förhoppning att denna tanke i en framtid
skall kunna realiseras.

N:o 36. 20

Lördagen den 25 April, f. m.

Ang. lånefond
för anskaffande
af fiskebåtar
m. m.
(Forts.)

Herr Lasse Jönsson i Sandby: Det är med denna fråga,
som med så många andra, att, när det blir fråga om att verkligen
göra någonting, så vill man icke vara med. Förra året var det
ingen, som motsatte sig förslaget, utan alla, som yttrade sig,
ansågo nödvändigt, att något gjordes. Men nu, när ett förslag,
sådant det då begärdes, blifvit framlagdt, har man alla möjliga
invändningar.

Några talare hafva påstått, att det vore olämpligt, att hushållningssällskap
och landsting skulle befatta sig med saken, och
att det vore bättre, om lånen utdelades af Kongl. Maj:t. Men
skulle det väl vara lämpligt, att dessa små fiskare, oerfarna och
opraktiska som de äro i dylika frågor, vände sig direkt till Kongl.
Maj:t för att begära de små lån, som de behöfva? År det icke
bättre, att saken förmedlas genom landstingen och hushållningssällskapen,
hvilkas medlemmar stå i beröring med fiskeribefolkningen,
kunna samtala med dem om saken och underrätta dem
om vilkoren för att få nytta af denna lånefond. Det blir då
lättare för denna okunniga fiskarebefolkning att komma i åtnjutande
af lånen, än om de skulle behöfva gå direkt till Kongl. Maj:t.

Det har vidare sagts, att det vore eu vansklig sak, om Riksdagen
skulle understödja denna näring, ty om den finge understöd,
skulle flere komma och begära detsamma. Men jag ber att
få påpeka, att vi redan sedan lång tid tillbaka varit inne på denna
väg. Yi hafva ju manufakturförlagslånefonden och odlingsl&nefonden.
Allting göres för andra näringar. Men är något gjordt
för fiskerinäringen? Derpå kan man icke svara annat än nej.
Således är det icke obilligt att äfven den blir skyddad. Och att
den skall draga några andra näringar med sig, behöfver man
icke befara, ty det är den enda näring, som icke redan är skyddad.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Härmed, förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med
de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
afslag å såväl nämnda hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning. Herr talmannen fann den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande voteringsproposition
:

DeD, som bifaller statsutskottets hemställan i 2:dra punkten
af utlåtandet n:o 7 a,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Lördagen den 25 April, f. m.

21 N:o 36.

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.

Omröstningen utföll med 133 ja, mot 58 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ ö. Om reglering af

Bergslagernas
jernväg saktie I

ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 45, ho}?gs °bl}gai
anledning ai Kongl. Maj:ts proposition i iraga om reglering åt
bergslagernas jern vägsaktiebolags obligationsskuld.

I en den 2 innevarande april till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 56) hade, med anledning af en utaf styrelsen för bergslagernas
jernvägsaktiebolag å bolagets vägnar i underdånighet
gjord framställning, Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen
bifogadt statsrådsprotokoll öfver finansärenden för sagda
dag, föreslagit Riksdagen att bemyndiga riksgäldskontoret att för
de till nämnda bolags 5 procent-obligationslån hörande obligationer
och räntekuponger, som af staten innehafvas, medgifva:

»beträffande obligationslånet: att detsamma må bibehållas
utelöpande till oförändrad ränta, men genom påstämpling å obligationerna
, förbehåll göras derom, att amorteringen af samma obligationslån
upphör, intill dess det obligationslån för oguldna räntekuponger,
om hvilket nedan, förmärs, blifvit till fullo återbetaldt;
att derefter amortering af 5 procent-obligationslånet skall ega
rum; samt att slutbetalning af lånet skall vara till fullo verkstäld
senast år 1920, med rätt för bolaget att redan efter ingången af
år 1900 uppsäga hela lånet till inbetalning sex månader efter i
allmänna tidningarne skedd uppsägning;

och vidkommande gäldandet af de till 5 procent-obligationslånet
hörande förfallna, men icke infriade kuponger: att sådant
må ske medelst ett kupongskuldens nominella värde motsvarande
4 procent-obligationslån af den beskaffenhet, som inhemtas af
ett i utskottets utlåtande intaget formulär till de förbindelser, som
för detta lån skulle utfärdas.»

Härjemte hade herr A. V. Ljungman i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 188, föreslagit, »att Riksdagen, med
anledning af Kongl. Maj ds proposition mo 56 måtte besluta dels
att, endast under vilkor att bergslagernas jernvägsaktiebolag medgifver
den 1886 fordrade jemkningen i koncessionen å bolagets
jernvägar, bifalla hvad i propositionen föreslagits, dels och att åt
sina fullmägtige i riksgäldskontoret uppdraga att, i händelse bolaget
nödgas till sina gäldenärer afträda sin egendom, och denna under
tid, då Riksdagen ej är samlad, skulle blifva till tvångsförsäljning
utbjuden, vidtaga alla de åtgärder, som för skyddandet af statens
och det allmännas intressen må anses erforderliga.»

N;o 36. 22

Lördagen den 25 April, f. va

Om reglering af
Bergslagernas
‘ jemvägsaktiebolags
obligationsskuld.

(Ports )

Utskottet hemstälde:
att Risdagen, utan afseende å herr Ljungmans ofvanberörda
motion, i hvad den anginge uppställandet af vilkor för bifall till
Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition, måtte bifalla denna
proposition.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts
af herr P. Pehrsson i Törneryd, hvilken yrkat, att utskottets
hemställan skulle erhålla följande lydelse:

att Riksdagen, med anledning af herr Ljungmans motion, må
bifalla Kongl. Majtts proposition, under vilkor att Bergslagernas
jernvägsaktiebolag medgifver den jemkning i koncessionen å bolagets
jern vägar, att dessa skola vara underkastade de bestämmelser
i fråga om samtrafik med statens eller enskildes jérnvägar och
om afgifterna derför, som af Kongl. Maj:t utfärdas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Då jag icke varit till fullo

nejd med utskottets betänkande, utan vid detsamma fogat en
reservation, skall jag be att i allra största korthet få angifva några
skäl derför.

Jag hade trott, att det icke innebure någon obillighet gent
emot bergslagernas jérnvägar, om de vid detta tillfälle hade, i
likhet med andra enskilda jérnvägar, ingått på hvad man kallar
samtrafik. Utskottet har i det afseendet haft eu annan mening,
i det att det uttalat såsom sin öfvertygelse, »att ett vilkor, sådant
som det af motionären påyrkade, skulle kunna äfventyra hela den
föreslagna, för staten fördelaktiga uppgörelsen; men härtill vill
utskottet icke medverka».

Motionären i fråga, herr Ljungman, har i sin motion med
anledning af Kongl. Maj:ts proposition föreslagit, att Riksdagen
skulle bifalla dén sistnämnda endast under sådana vilkor, att
bergslagernas jernväg skulle dels medgifva samtrafik, dels tillåta,
att annan jernväg finge anknyta sig till bergslagernas jernväg,
om koncession komme att lemnas åt någon ny jernväg. Jag har
icke vågat upptaga motionärens förslag i hela dess vidd, utan
trott, att det vid detta tillfälle skulle varit bäst att endast hålla
sig till samtrafiken. Inom utskottet har jag erfarit, att denna
jernväg i sjelfva verket redan ingått på samtrafik med statens
jérnvägar. Det skulle således icke bär — säger man — behöfvas
att fordra som vilkor den åtgärd, som bergslagernas jernväg
redan velat vara med om att vidtaga. Men man må härvid icke
glömma, att det helt och hållet beror på jernvägen sjelf, huru
länge en sådan samtrafik der får ega rum. Bättre föreställer jag
mig derför att det varit, om man hade fått en försäkran om
denna samtrafik medelst ett vilkors intagande härom vid detta
tillfälle.

Det är hufvudsakligen på grund häraf och med hänsyn der -

Lördagen den 25 April, f, m.

23 N:o 36.

jemte till den fördel, som jag räknar på att detta jernvägsbolag (%ergsi^''emaa
har haft genom statens mellankomst, som jag trott, att det är i jemvägsaktusin
ordning och icke innebär någon obillighet att fästa detta vilkor iotiZls°kuida''
vid bifall till Kong! Maj ris proposition. Det är af denna anled- (Forts.)
ning som jag tager mig friheten hos herr talmannen yrka, att
Kong!. Maj ris proposition må bifallas på det sätt, som i min
reservation är närmare angifvet.

Herr Ers sou i Vestlandaholm: Då denna för våra förhål landen

storartade jernväg genom enskildes bemödanden kommit
till stånd; då den hittills arbetat under ekonomiska svårigheter,
men nu efter många olika meningsbrytningar fått sina affärer så
ordnade, att utsigt förefinnes, att den skall kunna göra sina fordringsegare
rätt; då fullmägtige i riksgäldskontoret, som i ärendet
blilvit hörda, yttrat att, derest öfriga obligationsinnehafvare inginge
på föreslagna vilkor, det icke från statens sida derför borde
möta något hinder; och då staten enligt de uppstälda vilkoren
icke kommer att göra någon förlust, så bör väl icke staten, såsom
obligationsinnehafvare af en mindre del af det hela, vara den,
som vid ordnandet af en så vidt omfattande affär skall drifva
eu så stor fråga till det yttersta. Jag tror icke det går an att
så sorglöst och lätt, som herr Ljungman i sin motion tycks vilja,
behandla så stora frågor som denna. Det kan gå i teorien; men
i praktiken går det icke. Man bör dock något tänka på följderna
af ett sådant tillvägagående, som herr Ljungman och reservanten
föreslagit. Deraf kunde föranledas större svårigheter och obehag
för staten än hvad herr Ljungman ens kan beräkna, och jag tror,
att hvarje tänkande skall draga sig för att spela ett så högt spel,
som här är ifrågasatt.

Följden deraf blefve antagligen, att staten måste inköpa
banan, och det vill jag för min del ingalunda vara med om; ty,
enligt hvad jag kan förstå, vore det icke att tillråda, att staten
onödigtvis öfver höfvan anlitade sin kredit. Det kan komma
tillfällen — och dessa skola troligen ej uteblifva — då staten
för andra oundgängliga behof bör ha sin affärsställning så ordnad,
att den kan motstå en dust. Jag tror derför, att klokheten
bjuder oss gå varsamt till väga, och derför yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungman: Den siste talaren har helt och hållet

missuppfattat denna sak och gjort den långt större, än den i
verkligheten är. »Här är icke fråga om att på något sätt minska
bergslagernas jernvägs värde eller sätta bolaget i konkurs eller
hindra realiserandet af den finansoperation, som är under utförande,
utan det är endast meningen att fordra en sådan jemkning i bolagskoncessionens
vilkor, att bolagets styrelse afstår från en orimlig
magt, som står i strid med Sveriges grundlagar och — jag

N:0 36.

Om reglering <
Bergslagernas
jernväg saktiebolags
obligationsskuld.

(Forts.)

24 Lördagen den 25 April, f. m.

''/skulle rent af vilja säga — med den allmänna moralen. Regeringsformens
60 § förbjuder nemligen fastställandet af »några mo’
nopolier till vinning för enskilda personer och korporationer»,
och sedelagen medgifver ingen att genom ekonomiska »uppoffringar»
förvärfva sig befogenhet att till egen fördel skada andre. Anläggningen
af denna jernväg, liksom af så många andra, har
möjliggjorts icke blott genom statsunderstöd, utan äfven genom eu
koncession, som medgaf bolaget rätt att för »allmänt behof» expropriera
enskild jord. Jag säger det rent ut: en jernväg, den
må nu vara tillkommen för fyllandet af ett än så betydande trafikbehof,
hvilken isolei’ar sig från andra samfärdsanstalter, är icke
längre någon allmän väg, utan blott en enskild sådan, i den mening
nemligen att den icke längre kan sägas tillfredsställa det
allmännas behof. Det är derför, som denna nu fordrade bestämmelse
om samtrafik är ett ganska billigt yrkande. Alla andra
jernvägar här i riket, som på senare tider kommit till stånd,
hafva fått underkasta sig denna bestämmelse. När Riksdagen åt
enskilda jernvägsbolag beviljar lån, fordrar den numera som
vilkor, att de skola underkasta sig samtrafik, och det är icke
länge sedan innevarande Riksdag fattade ett liknande beslut.

Jag är äfven öfvertygad om, att, derest reservationen, hvilken
i detta afseende öfverensstämmer med motionen, bifalles, detta icke
kommer att medföra några olägenheter, ty jag tar för gifvet, att
bergslagernas jernvägsbolag gerna underkastar sig denna lilla
minskning i bolagsstyrelsens magt.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att det först
och främst har händt, att Bolagsstyrelsen nekat samtrafik, och
att sådant ytterligare kan hända, samt att för det andra en rent
af vådlig magt är lagd i dess händer; och då kan jag icke finna,
att man gör det ringaste grand orätt, om man för staten, som
gjort så stora uppoffringar för denna jernväg och på så många
sätt möjliggjort dess realiserande, fordrar, att bolaget underkastar
sig denna lilla jemkning.

Mig synes alltså reservationen kunna utan betänklighet bifallas,
och jag yrkar derför bifall till densamma.

Herr Pehr son i Törneryd: Då herr Per Ersson i Vestlandaholm
förmenade, att motionärens förslag innebure en orimlighet,
och jag till en viss del upptagit detta förslag, så ber jag
att till stöd för min och motionärens mening få framhålla hvad
fullmägtige i riksgäldskontoret i detta afseende yttrat, hvilket yttrande
herrarne återfinna i statsutskottets förevarande utlåtande på
sid. 7 i andra stycket. Detta fullmägtiges yttrande är af följande
lydelse:

»Fullmäktige hade ansett sig jemväl böra fästa uppmärksamhet
derpå, att det skulle kunna ifrågasättas, huru vida icke för
antagandet ifrågavarande förslag, hvilket torde få anses medföra

Lördagen deD 25 April, f. m.

25 N:o 36.

afsevärda fördelar för bolaget, från statens sida borde uppställas reglering af
samma fordran, som 1886 års Riksdag gjorde till vilkor för åt- Ä”«-

bolags obligationsskuld.

njutandet af den vid nämnda riksdag beviljade nedsättning i
räntan å lånen till enskilda jernvägar — af hvilken räntenedsättning
Bergslagernas jernvägsaktiebolag icke begagnade sig — eller
att bolaget skulle vara underkastadt de jemkningar i erhållna
koncessionsvilkor eller andra af Kongl. Maj:t gifna bestämmelser,
hvilka Kongl. Maj:t, ur statens och det allmännas synpunkt samt
för åstadkommande af närmare öfverensstämmelse med de under
senare tid gifna koncessioner, funne skäl att föreskrifva.»

Således finna herrarne, att detta är eu uppfattning, som delats
af fullmägtige i riksgäldskontoret, då desse afgifvit utlåtande i
denna fråga. Jag förundrar mig derför öfver, att herr Ersson i
Vestlandaholm fått anledning att vid detta tillfälle begagna ett
så pass starkt uttryck, som han nyss lät undfalla sig.

För öfrigt har jag ingenting vidare att för ögonblicket tillägga,
utan ber blott att få förnya mitt förut gjorda yrkande.

(Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre
von Essen: Det förefaller mig, som om, i fall man rätt betraktar
de siffror, som förekomma i det tillbud, livilket från bolagets
sida blifvit framstäldt, man borde inse, att det ligger en fördel
för staten i detta erbjudande. Det förhåller sig nemligen så,
att bolaget — såsom alla kammarens ledamöter torde hafva
sig bekant — erbjuder sig att lägga upp ett 4 procent-lån
för att dermed täcka den oguldna kupongskulden. Statens fordran
för denna kupongskuld utgör 1,638,157 kronor 50 öre.
Bolaget har således erbjudit sig att på nämnda sätt liqvidera lånet,
att efter viss amorteringstid betala det och låta det löpa med 4
procent ränta. Detta erbjudande innebär eu mycket väsentlig
fördel för staten, lvu är det så, att å de förfallna kupongerna,
hvilka äro förfallna räntor från föregående år, ränta icke kan utkräfvas
af staten; den kan icke taga ränta på ränta. Men på
nyss nämnda sätt erhåller dock staten ränta på sin förfallna
räntefordran. Jag kan icke se, huru staten skulle kunna få någon
förmånlig liqvid för denna fordran —- derest icke nämnda anbud
antages — på annat sätt, än att bolaget skulle liqvidera sina
skulder, d. v. s. göra slut på sin affär, således göra konkurs.
Den eventualiteten föreligger naturligtvis, i fall icke en reglering
af affärerna nu kan ske. ''Nu erbjuder sig bolaget att göra upp
denna sak med staten, hvilken dervid, såsom hvarje annan obligationsinnehafvare,
har rättighet att svara ja eller nej. Men huru
skulle det taga sig ut, om hvarje obligationsinnehafvare skulle
göra eu framställning till bolaget af innehåll, att på det och det
vilkoret skall han medgifva, att lians räntefordran eller kupongfordran
blir täckt på det sätt som föreslås. På det viset skulle
bolaget icke kunna lösa denna fråga, derest alla olika pretentioner
skulle tillfredsställas.

N:0 36. 26

Lördagen den 25 April, f. m.

°Berlda''genim Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten derpå, att det är
jernvagmktie- ett annat förhållande, som nu föreligger, än då det var fråga om
b°tio,mkuida'' att sätta ned räntan på statslån. Der var staten ensam långifvare
Forts.) på en summa af ö millioner. Det lånet löpte efter dåtidens ränta
med 5 procent. År 1886 meddelades alla jern vägsbolag, som då
hade erhållit sådana statslån, den förmånen, att de skulle behålla
lånen med eu nedsatt ränta af 41/* procent samt Va procent
amortering; hela annuiteten skulle således vara 5 procent. De
jernvägsbolag, som inom en viss tid — till den första december
samma år — förklarat sig villiga att begagna sig af nämnda
räntenedsättning, skulle vara skyldiga att underkasta sig de jemt
ningar i afseende på koncessionsvilkor, som Kong!. Maj:t kunde finna
skäl att bestämma, och många bolag begagnade sig häraf. Men
ifrågavarande bolag gjorde det icke. Vid det tillfället var det
naturligtvis mycket lämpligt att göra ett sådant vilkor. Men man
kan icke säga, att samma förhållande nu eger rum, då staten här
står i samma ställning som hvarje annan obligationsinnehafvare.
Att bolaget gjort nyssnämnda erbjudande, är — såsom sagdt ■—-otvifvelaktigt eu fördel för staten. En uppoffring gör staten deremot
derutinnan, att bolaget, derest Riksdagen nemligen beviljar hvad
Kongl. Maj:t här föreslagit, får konverteringsrätt beträffande detta
stora obligationslån, som löper med 5 procent ränta, redan år 1900.
Detta lån, som utgör något öfver 7 millioner och på hvilket kupongerna,
som nämndt, sedan några år äro förfallna, iemnades år
1874 på 40 år och skulle således utlöpa år 1914. Som det måste
för riksgäldskontoret vara fördelaktigt att hafva eu obligationsfordran,
som löper med så förmånlig ränta som 5 procent, är det
— såsom också riksgäldsfullmägtige antydt —- en uppoffring från
statens sida att medgifva konvertering redan 1900 i stället för
1914. Men å andra sidan är det en fördel för staten att få kupongskulden
betäckt. Fäster man dervid det föreslagna vilkoret,
kan följden deraf enligt min tanke ej blifva ett antagande deraf,
utan - snarare bolagets försättande i konkurs. Det kan hända,
ant somliga önska det. Jag lemnar derhän, huru vida det kan
vara en önskan hos många. Min öfvertygelse är, att, om detta
vilkor tillägges, bolaget lika litet nu som år 1886 kan underkasta
sig det. Herrarne torde komma i håg, att det icke är en småsak
för ett bolag sådant som detta att underkasta sig de jemkningar
i koncessionen, som Kongl. Maj:t kan finna för godt att ålägga,
hvilka jemkningar betyda ofantligt mycket mer för detta bolag än för
ett af senare datum, ty de koncessioner som nu lemnas hafva
nemligen sedan den tid, den ursprungliga koncessionen för bergslagernas
jernväg meddelades, skärpts ofantligt mycket i afseende på
statens inlösningsrätt och samtrafik. Nu har visserligen vid denna
bana samtrafiken kommit till stånd, och Kongl. Maj:t har genom den
koncession, jag har framför mig, tillförsäkrat sig rättighet att reglera
taxor och öfriga vilkor till en viss grad, om ock icke så som man

Lördagen den 25 April, f. m.

27 ILO 36.

skulle kunna önska. Jag instämmer derför villigt med reservanten,
att det vore synnerligen önskvärdt, om sådana jemkningar
skulle kunna genomföras, men det förefaller mig fast otroligt, att
bolaget någonsin skall gå in derpå. Vid sådant förhållande tror
jag icke, att det finnes någon annan utväg än att gå in på Kongl.
Maj:ts förslag. Jag skall icke tillåta mig att yttra något om hvad
som står antydt i utskottets utlåtande angående den senare delen
af motionärens yrkande. Det kommer ju på tal, då det blir fråga
om att fastställa reglementet för riksgäldskontoret.

Herr Herslow: Då jag begärde ordet, visste jag icke, att

herr finansministern skulle yttra sig och framlägga sakförhållandet.
Beträffande den juridiska synpunkten anser jag för öfrigt
den motivering, som statsutskottet har lemnat, vara i allo tillräcklig.
På sid. 10 erinrar nemligen utskottet om, att detta icke
är något jernvägslån i den vanliga formen. Förhållandet är här,
att staten, på samma sätt som eu mängd andra, köpt ett qvantum
obligationer, och att det nu är fråga om eu omreglering af
detta ''obligationslån på ett sätt, som obligationsinnehafvarne erkänna
hafva goda skäl för sig och som hvarje obligationsinnehafvare
måste finna vara i sin fördel att bifalla. Man vill nu,
att staten skall komma och vid eu sådan uppgörelse fordra för
sig eu förmån framför dem, som äro med staten juridiskt fullkomligt
likstälda. Det betraktas vid hvarje uppgörelse af detta slag
som eu mycket tvetydig ståndpunkt, om en fordringsegare skulle
försöka genom särskilda förbehåll skaffa sig eu förmån på
öfriga fordringsegares bekostnad. Det borde icke vara staten, som
handlar så, och, i motsats mot hvad den föregående talaren påstod,
anser jag, att bolaget hvarken kan, får eller vågar acceptera
det föreslagna vilkoret, af det enkla skälet att derigenom betydligt
försämras den pant, de öfriga obligationsinnehafvarne ega i
jernvägen. Det är här icke fråga, mine herrar, blott om en magt,
utan om positiva materiella fördelar. De koncessioner, som utdelades
fordom, voro nemligen för koncessionsinnehafvarne betydligt
fördelaktigare än de som nu utdelas. Från denna jernväg,
som obligationsinnehafvarne fått till sig pantförskrifven, kunna
ej på detta sätt de fördelar, som koncessionen innehåller, af staten
återtagas till förmån för eu enda obligationsinnehafvare, staten
sjelf, ty derigenom skulle den valuta, som alla obligationsinnehafvarne
hafva till sig pantförskrifven, betydligt förringas. Följaktligen
kan icke bolaget ens våga antaga det ifrågavarande vilkoret
från statens sida. Hvad skulle blifva följden ? Åtskilliga
ha redan börjat, då man nu fått höra, att bolaget anser tiden
inne att söka ordna sina affärer, att stämma det på konkurs på grund
af dess förfallna kuponger. Om bolaget icke får rangera sina
affärer, blir konkurs. År detta skadligt för aktieegarne, är det i
sjelfva verket ännu skadligare för obligationsinnehafvarne. För

Om reglering af
Bergslagernas
jernvägsaktiebolags
obligationsskuld.

(Forts.)

N o 36.

Om reglering oj
Bergslagernas
jernväg saktiebolags
öbligationsskuld

(Forts.)

28 Lördagen den 25 April, f. m.

en del obligationsinnehafvare skulle det möjligen vara till fördel,
för dem, nemligen, som spekulera på att komma åt affären för
godt pris och som hafva styrka nog att på en offentlig konkursauktion
inropa denna jernväg. Men de skulle då naturligtvis
inropa den med bibehållande af den gamla koncessionen, och på
den vägen skulle det således ej lyckas att få ändrad den koncession,
som man här på en bakväg söker försämra. Och hvad
man skulle uppnå vore bolagets ruin.

Har då detta bolag ur synpunkten af det allmännas intresse
och, såsom någon nyss sade, ur den allmänna moralens synpunkt
gjort sig förtjent af att så behandlas? Då jag varit med i en
bankstyrelse, som. innehar en betydlig del af dessa obligationer,
ber jag få uttala det omdöme, som jag tror delas af alla, som
varit denna jernvägs fordringsegare, att det är den med största
omsorg och sparsamhet skötta jernväg vi hafva i vårt land. Förhållandet
mellan trafikomkostnader och bruttointägt är det vackraste
någon jernväg kan uppvisa, det är nemligen ungefär 30
procent. Våra andra jernvägar få vara nöjda, om de kunna
hålla driftkostnaden nere mellan 50 och 60 procent af intägten.
Men genom en noggrann förvaltning och ett genomgående sparsamhetssystem
har denna jernväg lyckats hålla utgifterna så lågt,
att den kan lemna 70 procent af bruttoinkomsterna till förräntning
och amortering af skulderna. En sådan jernväg kan man
sannerligen icke tala ondt om, särskildt då den, hittills åtminstone,
måst ansetts förvaltas mycket mera för fordringsegarnes än aktieegarnes
räkning, och efter som den visat sådana prof på öppenhet
och redbarhet gent emot sina fordringsegare, att dess förtjenster
i den delen alltid af dessa fordringsegare högt erkänts, naturligtvis
icke minst nu, då den hunnit fram till den ståndpunkt, att det
visar sig, att denna .jernväg, som fordringsegarne väntat skulle
blifva en förstörande affär —- i det ögonblick då man beslöt i Riksdagen
att inköpa obligationer för 6 millioner, var det väl icke
många bland oss, som trodde annat än att dessa pengar skulle
vara till större delen bortkastade — då det visar sig, säger jag,
att denna bana nu har skött sig — låt vara med en liten oregelbundenhet,
som jag icke juridiskt, men moraliskt vill försvara
— så, att den nu är färdig att betala oss fullt. — Jag vågar
påstå, att det är den briljantaste jern vägsaffär staten gjort; vi
hafva här ett jernvägslån, som lemnat 5 procent och fortfarande
skulle lemna 5 procent, och för dessa obligationer hafva vi icke
betalat 100 för 100, utan blott 90 för 100.

Jag har intet att tillägga. Denna fråga ligger så klar. Med
den aktning, som en hederlig affärsman har för sig och sitt anseende,
skulle eu privatman vid en sådan uppgörelse icke våga
komma fram med ett sådant yrkande, som motionären vill att
staten skulle här göra. Om staten skulle göra det, borde det väl
rimligtvis endast vara för att uppträda som eu hämnare och

29 N:o 36.

Lördagen den 25 April, f. ro.

straffare mot eu egare, som handlat orättfärdigt, eller möjligen för reglering a/
att rycka bort denna jernväg från eu oduglig och slösaktig för- jemvägsaktievältning
och sätta den i bättre händer? Intet af dessa skäl före- ‘Sfi"
finnes. Alldeles tvärt om! Och då vi se på siffrorna, visar det sig, att (Forts.)
bolaget, för att lyckas genomföra regleringsplanen, behöfver icke blott
använda hvart enda öre af den inkomst det hittills haft, utan
äfven gjort upp beräkningen, stödjande sig på eu förhoppning om
ökade inkomster, ty de nuvarande räcka icke till att betala hela
annuiteten. De räcka till att betala full annuitet å statslånet och
de ursprungliga obligationerna, men öfverskottet måste stiga ännu
något mera för att kunna förränta de förfallna kupongerna. Således
kommer detta bolag att under många och långa år fortfarande
arbeta för sina kreditorer. Eftersom det icke finnes någon
anledning att tro, att styrelsen hädanefter skall vara mindre samvetsgrann
än hittills, och då vi icke kunna göra den framställning reservanten
föreslagit, utan att efter min mening staten dermed skulle
sätta eu fläck på sin affärsheder, tror jag icke, att vi böra lägga
bolaget några svårigheter i vägen. Jag upprepar, att det obligationslån
vi lemnat det är den finaste jernvägsaffär staten gjort.

Häruti instämde herrar Jansson i Krakerud, Persson i Heljebol,
Melin, Andrén, TVinkrans, Liljeholm, Wijkander, Lilljeqvist,
friherre Nordenskiöld, Olsson i Ornakärr, Falk och Arhusiander.

Vidare anförde:

Herr Svanberg: Till hvad redan blifvit sagdt i ämnet ber
jag endast få tillägga, att, enär bolaget icke ifrågasatt någon nedsättning
i räntan eller annuiteten på statslånet, det här endast
gäller en reglering af obligationsskulden, och härvid har bolaget
för att tillgodose obligationsinnehafvarnes intresse gått så långt
det. kunnat och, såsom nyss antydts, äfven längre än det från
början tänkt sig. I anledning af hvad fullmägtige i riksgäldskontoret
anmärkt, har bolaget afstått från anspråket att aktieegarne
skulle erhålla någon utdelning, innan 5 procents-obligationsskulden
blifvit till fullo amorterad. I fråga om obligationsskulden
har sagts med rätta, att staten icke har någon annan eller
bättre rätt än hvarje annan obligationsinnehafvare, och då samtliga
dessa ansett för sig fördelaktigt att träffa denna uppgörelse
och på sådan grund antagit densamma, skulle det vara mycket
förvånansvärdt, om Riksdagen nu, då statsutskottet framhållit det
förmånliga i uppgörelsen, skulle vilja fatta ett beslut, som kunde
äfventyra frågans fall och föranleda bolagets försättande i konkurs,
livarigennom möjligen — jag säger möjligen — staten blefve
tvungen att inköpa banan. Det kan ifrågasättas, huru vida det
är så fördelaktigt att staten inköper enskilda jernvägar, och i
denna kammare åtminstone hafva icke sympatierna för dylika

Nio 36. 30

Lördagen den 25 April, f. m.

Om reglering af inköp vant synnerligen stora. Jag ber dessutom få lemna den
femväamkiie- upplysningen, att, enligt hvad jag nyligen inhemtat i eivildepartebottZsfolida''
mentet, regeringen vid fastställandet af sista trafiktaxan för bo(Ports.
) laget bland andra vilkor äfven infört den bestämmelse, att, derest
Kongl. Maj :t före den 31 december 1900 (då taxan upphör att vara
gällande) funne skäl att fastställa särskilda afgifter för transporten
af gods, som öfvergår emellan bergslagernas jernvägar å ena
sidan samt statsbanan eller enskild jernväg, med hvilken samfärdseln
förmedlas genom stambanan, å andra sidan, eller att
eljest i dess helhet eller till någon del ändra nämnda taxa, bergslagernas
jernvägsaktiebolag skulle vara skyldigt att ställa sig sålunda
gifna särskilda taxebestämmelser till efterrättelse från den
tidpunkt Kongl. Majrt förordnar.

Häremot har, så vidt jag vet, bolaget icke haft någon erinran
att framställa, och dermed kunna såväl motionären som reservanten
i statsutskottet vara belåtna. Jag ber fä erinra, att denna bana
icke har för staden Göteborg på långt när medfört så stora fördelar,
som kanske mången från början der tänkt sig; deremot
har den varit till stor fördel för de trakter, hvarigenom denna
långa bana framgår. Såsom kändt är, har äfven på senare tider
bolaget och dess styrelse haft att kämpa med stora svårigheter
för att få debet och kredit att gå i hop, och då nu ett förslag föreligger
att få frågan löst på ett sätt, hvarigenom såväl statens som
obligationsinnehafvarnes och aktieegarnes intressen tillgodoses,
tror jag icke man bör lägga något hinder i vägen för samma
förslags realiserande, utan tvärt om på allt sätt befordra detsamma.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Gum se Hus: Efter de begge senaste talarnes yttranden

är icke mycket att tillägga i frågan. Jag skulle visserligen i hufvudsak
kunnat instämma med herr Herslow, men jag kunde icke
direkt göra det, emedan jag ser saken i någon mån olika mot
hvad han gör. Jag är ense med honom deri att, då Riksdagen
år 1878 beslöt inköpa obligationer af bergslagernas jernvägsaktiebolag
för nominelt nära 7 millioner kr. och faktiskt öfver 6 millioner
kr. till kurs af 90 procent å nominella beloppet, var detta,
utan tvifvel ett mycket högt pris. Jag var då icke ledamot ai
Riksdagen, men jag vet, att mången inom denna kammare ansåg,
att detta var en dålig affär för staten, och jag undrar icke derpå,
ty man måste då tro, att åtminstone hälften af köpesumman var
eu present till bolaget, enär man vid samma tid kunde å fondbörser
både här och i Göteborg köpa dessa obligationer för knappast
hälften af hvad staten betalte.

Herr Herslow har sagt, att denna jernväg skötes på ett utmärkt
sätt, och deri instämmer jag till fullo. Jag har nu icke
statsrevisorernas senaste berättelse till hands, men enligt den näst
sista berättelsen har jag dock icke kunnat komma till så granna

31 Eko 36.

Lördagen den 25 April, f. m.

siffioi som hell Herslov, eller 30 proc. Jag tror, ätt det 1889 om reglering af
var 34 procent, men jag vill alls icke fästa mig dervid. Han feZfägSusade
äfven, att det funnits endast en liten oregelbundenhet i för- b»iags omgåvaltningen,
sota han för öfrigt vitsordade. Denna oregelbundenhet
har emellertid fått Riksdagens godkännande mer än en gång,
då statsrevisorerna fäst uppmärksamheten derpå. Jag har sjelf
varit med derom, och jag är fortfarande af den åsigt, att denna
oregelbundenhet icke var så liten. Bolaget gjorde nemligen en
manöver, hvarigenom den räntebärande skulden omsattes till råntefri
sådan, så att staten i närvarande stund har en fordran af
13/4 million i icke räntebärande kuponger. Detta skulle nu till
viss grad godtgöras derigenom, att kupongfordran skulle göras
till kapitalfordran, löpande med 4 procent ränta, ehuru obligationerna
ursprungligen löpte med 5 procent. Staten skulle sålunda
få ganska god säkerhet för sin kupongfordran. Mig synes, som
om staten, i likhet med öfriga obligationsinnehafvare, borde gå
in härpå. Det sades visserligen nyss, att alla obligationsinnehafvare
antagit detta, men så är dock icke fallet, ehuru största
delen af fordringsegarne gjort det.

För min del kan jag icke godkänna reservantens förslag.

Jag • medgifver visserligen, att det vore en ekonomisk fördel för
staten, om man kunde genomföra någotdera af de utaf motionären
föreslagna alternativen, antingen genom att sätta knifven på
strupen på bolaget och tvinga det att antaga de vilkor, som bolaget
år 1886 förklarade sig icke kunna antaga. Genom omsättning
af kupongskulden skulle bolaget i alla fall förtjena omkring
25,000 kronor årligen, hvilket nog för detta fattiga bolag är något
att tänka på. Bolaget ansåg emellertid 1886, att den ursprungliga
koncessionen var mera värd än denna vinst, och det är troligt,
att styrelsen icke heller nu skall gå in derpå. Då kommer
det andra alternativet, som ju äfven kunde vara fördelaktigt för
staten, eller att genom afslag på denna framställning drifva bolaget
till konkurs. Staten skulle då komma i valet mellan att köpa
jernvägen eller icke. Jag tager för gifvet, att staten skulle kunna
köpa banan på fördelaktiga vilkor. Denna fördel tror jag dock
icke staten bör önska sig, och detta alternativ kan staten icke
drifva. Här är i sjelfva verket fråga om eu ackordsuppgörelse,
och hederligt folk brukar då icke att vid sidan om de föreslagna
vilkoren söka vigilera sig till några särskilda förmåner. Sådant
anses icke honnett. Jag är också öfvertygad om, att Riksdagen
skall tillse, att det beslut, som fattas, är fullt honnett, detta så
mycket hellre, som staten i alla fall har fördel häraf i vidsträcktare
mån än man förut kunnat vänta.

Jag har alltså endast velat reservera mig mot hvad jag ansåg
vara för mycket loford i fråga om detta bolags förvaltning,
ty absolut felfri är denna icke. Deremot vill jag yrka bifall till
Kongl. Maj:ts af statsutskottet förordade förslag.

N:0 36. 32

Lördagen den 25 April, f. ra.

Om reglering af Herr L jungman: Beträffande hvad nu blifvit anfördt om

jSvTgmktil att bolaget icke ingick på de år 1886 föreslagna vilkoren, vill
b°tZskuusia'' Ja£ nämna, att då var det fråga om ändring i vilkoren för statens
* (Forts.)'' rätt att inlösa bolagets jernvägar. Dessa vilkor ansåg bolaget
nemligen vara allt för oförmånliga, hvi! ket bolaget så mycket
hellre kunde göra, som jernvägen genom vestkustbanans anknytning
hade att emotse en långt större trafik än förut. Styrelsen
måste äfven taga hänsyn till att möjligen de utländska obligationsinnehafvarne
kunde misstänka, att denna förändring af koncessionsvilkoren
afsåg, att staten till allt för billigt pris skulle
kunna sätta sig i besittning af jernvägen. Nu är det icke fråga
om några eftergifter från bolagets sida, som kunde afse att minska
jernvägens värde eller underlätta möjligheten för staten att inlösa
densamma, utan endast om en obetydlig eftergift, hvarigenom
denna jernväg skulle blifva likstäld med de flesta andra enskilda
jernvägar inom landet. De skäl, som herr Svanberg anförde
mot reservationen, synas mig sålunda snarare tala för än mot
densamma. Jag anser, att man har rätt fordra, att bolaget uppfyller
sina förbindelser, såsom staten sina, men vill bolaget nu
hafva några extra fördelar, är det väl icke på något sätt ogrannlaga
att derför uppställa ett vilkor, som icke afser att bereda staten
några pekuniära fördelar. Jag vill också fästa uppmärksamheten
derpå att, då det för några år sedan var fråga om en konvertering
af det till Kristianstad—Hessleholms jernväg beviljade
lån, afslogs detta först af denna kammare och sedan vid gemensam
votering, just derför att man ansåg, att bolaget borde uppfylla
sina förbindelser på samma sätt som staten fullgjort hvad
den åtagit sig gent emot bolaget.

Jag tror alltså, att kammaren kan utan någon risk bifalla
reservationen. Den afser icke att skada bolaget, endast att beröfva
bolagsstyrelsen en magt, som skulle kunna missbrukas.

Herr E. G. Boström: Då bär blifvit yttradt, att fullmäg tige

i riksgäldskontoret enligt det afgifna utlåtandet varit för eu
sådan bestämmelse, som reservationen innehåller, ber jag få säga
att, då fullmägtige fingo från Kongl. Maj-.t mottaga remiss med
uppdrag att afgifva utlåtande i denna sak, voro fullmägtige naturligtvis
skyldige att lemna eu så fullständig utredning af ärendet
som möjligt, och de måste sålunda äfven meddela, att den af
1886 års Riksdag medgifna rätt för jernvägsbolag att erhålla nedsättning
i räntan, hvarvid dock vissa bestämmelser i koncessionsvilkoren
skulle intagas, icke blifvit af bolaget begagnad. Då
Riksdagen bestämde detta vilkor, var det naturligtvis derför, att
det ansågs för staten fördelaktigt. Men att deraf draga den slutsatsen,
att fullmägtige för sin del tillstyrkt ett sådant vilkor nu,
det synes litet vågadt, isynnerhet som man litet nedanför på samma
sida 7 kan se, att fullmägtige tillstyrkt bolagets nu framstälda

83 N:0 36.

Lördagen den 25 April, f. m.

begäran, under förutsättning att öfriga obligationsinnehafvare om reglering af
ginge in derpå. SS

De år 1886 bestämda vilkor gälde för lån, som jernvägsbolag bcMigaerbållit
af staten, men bär är icke fråga om lån i vanlig mening, ''

utan staten är endast participant i ett obligationslån, och faktum
är, att på dessa obligationer har staten ännu icke förlorat något,
ty staten har, såsom vi veta, fått sina obligationer för 90 procent
af nominella värdet samt fått ut alla amorteringsbelopp till pari,
och har nu utsigt att få jemväl den oguld na räntan i räntebärande
obligationer.

Det är sålunda påtagligt, att antagande af förslaget innebär
en fördel för staten. Att det vore ytterligare en fördel att äfven
få koncessionsvilkoren ändrade, såsom år 1886 begärdes, det kan
icke bestridas, men man kan nu icke rimligtvis begära det. För
öfrigt instämmer jag i hvad herrar Herslow och Gumselius yttrat om
otillbörligheten att staten på detta sätt sÖKte bereda sig fördelar,
samt anhåller för min del om bifall till utskottets förslag.

Herr Ers son i Vestlandaliolm: Då reservanten ansåg,

att jag något för skarpt försvarat utskottets utlåtande och såsom
skäl för denna sin åsigt åberopade fullmägtiges i riksgäldskontoret
motivering för dess yttrande i ämnet, skall jag be att äfven få
fästa uppmärksamheten på klämmen i detsamma. Den återfinnes
på samma sid. 7 och lyder sålunda:

»Med afseende å de uppoffringar, delegarne i bolaget fått
vidkännas för åstadkommande af ifrågavarande, för det allmänna
vigtiga trafikförbindelse, syntes emellertid fullmägtige hvad fullmägtige
anfört rörande föreliggande förslag till reglering af bolagets
obligationsskuld likväl icke, derest öfriga obligationsinnehafvare
inginge på detsamma, böra utgöra hinder för antagande
äfven från statens sida af förslaget.»

Herr Sven Nilsson: Jag behöfver knappast tala för ut skottets

förslag efter det varma försvar, som kommit det till del
från åtskillige talare. För mig ställer sig frågan så, att jag i
olikhet med herr Ljungman har den bestämda öfvertygelse att,
om icke detta förslag antages, går hela öfverenskommelsen om
intet, och bolaget kommer då i den ställning, att det kan blifva
fråga om, huruvida icke staten måste köpa banan. Detta skulle
enligt min åsigt vålla staten stor förlust; hvilket deremot icke
blefve följden, om utskottets förslag antoges, just derför att staten
i så fall får ut sill fulla rätt.

Hvarför jag har någon anledning tro, att icke bolaget skall
gå in på det vilkor herr Ljungman föreslagit, är derför att då
man erbjöd bolaget att få en räntenedsättning — således en stor
fördel mot en förlust för staten —'' för den händelse det ville gå
in på vilkoret om samtrafik, afslog bolaget detta erbjudande. Nu

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 36. 3

N:o 36. 34

Lördagen den 25 April, f. m.

om reglering af är icke förhållandet så, att staten skulle komma att lida någon
femtägmuu- förlust. Nu vinner den en fördel, och jag kan då icke föreställa mig
»fjär att, då bolaget förra gången icke ville gå in på föreslaget, det nu
1 '' skulle kunna anses vara hågadt att gå in på detsamma.

Hvad Kristianstad—Hessleholms jernväg beträffar, var förhållandet
det, att bolaget ville inbetala hela sin skuld till staten,
emedan bolaget anser räntan till staten för hög. Det var då ej
underligt att ett sådant förslag afslogs.

Hade man i fråga om här ifrågavarande jernväg uppstält
det vilkor om samtrafik, som herr Ljungman föreslagit, då jernvägen
byggdes, hade det varit fullkomligt rigtigt att ett sådant
vilkor af bolaget bort uppfyllas. Men nu vågar jag för min del
påstå, att det icke är den ringaste utsigt att bolaget skall gå in
på ett sådant vilkor, och derför anhåller jag om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Persson i Mörarp: Det har blifvit sagdt så mycket

till försvar för statsutskottets förslag, att det knappast behöfver
tilläggas något vidare; men jag vill dock med anledning af herr
Ljungmans sista anförande säga, att om staten vore ensam fordringsegare,
då hade herr Ljungman rätt i att staten kunde föreskrifva
särskilda vilkor för bolaget vid reglering af denna lånefråga. Men
så är icke fallet, och det är nu upplyst, att staten står i samma
ställning som de öfriga obligationsinnehafvarne, och då bör icke staten
betinga sig några vilkor framför öfriga obligationsinnehafvare.

Medan jag har ordet vill jag också nämna något, som jag
tror icke förut blifvit tillräckligt framhållet, och det är, att de
liqvidationer, som ifrågavarande jernvägsbolag gjort på sin skuld
till statsverket, under loppet af flera år varit föremål för anmärkningar
och framställningar än i den ena än i den andra formen.
Dessa anmärkningar torde nu komma att förstummas, då genom
det förslag, som här föreligger, all nöjaktighet i afseende å regleringen
af bolagets skulder bör kunna vinnas; och då synes det
mig hvarken rimligt eller billigt att äfventyra detta förslags fall.

Det är hufvudsakligen på dessa grunder och på grund af
hvad som förut blifvit aniördt, som jag anhåller om bifall till
statsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogos, hvart efter annat, och bifölls statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:

Lördagen den 25 April, f. m.

35 N:o 36.

ri:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
jordafsöndring från förra militiebostället n:o 2 Söndraby i Kristianstads
län;

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från kronoegendomen Stora Kungsladugården
n:o 1 om 8 mantal i Södermanlands län:

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Nedre Kjellsby
med Kyrkotegen i Göteborgs och Bohus län; och

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag af ett område
af Engeiholms vestra kronoplantering i Kristianstads län.

§ io.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
memorial n:o 9, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande bevillningsutskottets betänkande, n:o 5 i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels
framläggande af förslag till inrättande af en frilagersinstitution,
dels ock utredning af frågan om inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund.

§ 11.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 31 om ordnandet
i anledning af väckta motioner om ordnandet af väghållningsbesväret
på landet. landet.

Frågan om ordnandet af väghållningsbesväret å landet hade
jemväl vid innevarande riksdag gjorts till föremål för flera framställningar.
Så hade i Första Kammaren väckts och till lagutskottet
remitterats tvenne motioner i ämnet, den ena, n:o 3, af herr
% A. Helander och den andra, n:o 28, af herr J. N. Biesért, hvarjemte
Andra Kammaren till utskottet öfverlemnat tio särskilda
motioner. Dessa motioner hade afgifvits af herr 0. Erickson i
Bjersby, n:o 15, herr P. Nilsson i Råby, n:o 40, herr J. Bengtsson
i Gullåkra, n:o 46, herr E. B. Jonsson i Myre, n:o 61, herr J. W.

Lindh, n:o 63, herr Oscar Larsson, n:o 78, herr Folke Andersson,
n:o 80, herr J. Johansson i Thorsberg, n:o 83, herr G. F. Östberg,
n:o 124, och herr Ollas A. Ericsson, n:o 156.

Med anledning af ifrågavarande motioner hemstälde utskottet,
att Riksdagen måtte för sin del antaga ett inom utskottet uppgjordt
och i utlåtandet intaget förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

För att yttra sig angående föredragningssättet af detta ärende
hade ordet begärts af

Herr West er, som nu i sådant afseende anförde:

Vid 1889 års riksdag, då denna fråga behandlades, beslöts i

N o 36. 36

Lördagen den 25 April, f. m.

Om ordnandet
af väghållnings
besväret på
landet.
(Forts.)

.afseende på föredragningssättet, att man först skulle behandla
§ 5, derefter § 82, sedan § 1 och så fortsätta i ordningsföljd.
Dessa §§, den öde och den 82:dra, handlade om indelning i
väghållningsdistrikt. Det var alldeles naturligt, att då, när frågan
var fullkomligt ny, när det skulle bestämmas om full korn ligt nya
grunder för väghållningsbesvärets utgörande, dessa §§, som utgöra
en af grundvalarne, togos först till behandling. Men då denna
kammare godkänt dessa grunder, och då det nu af lagutskottet
framlagda förslaget hvilar på samma grunder, synes mig en sådan
anordning med föredragningen icke vara nödvändig, hvaremot
jag tror att frågans behandling skall underlättas, om föredragningen
sker paragrafvis från början, så att man börjar med § 1 och så
går vidare i ordning. Derför hemställer jag, att föredragningen
måtte på det sättet verkställas.

Vidare tillåter jag mig anhålla, att om kammaren skulle
komma att i vissa delar återförvisa förslaget, att lagutskottet må
lemnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling föreslå
sådana jemkningar, som i de öfriga paragraferna kunna blifva en
följd af kammarens beslut i de återförvisade paragraferna.

Hvad herr Wester sålunda föreslagit bifölls af kammaren.

I följd häraf föredrogs till en början

§ 1 af utskottets lagförslag, hvilken § godkändes.

,§§ 3—4 äfvensom rubriken till kap. I

Godkändes.

§ 5

Godkändes.

För § 6 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro
och färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål: a)

all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman,
så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid
dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres
och hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor,
äfvensom staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst deraf
dragés och taxeringsvärdet uppgår till minst nyss nämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för

l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg,

2:o) inkomst af skeppsrederi och sjöfart,

Lördagen den 25 April, f. m.

37 N o 36.

3:o) inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller Om ordnandet
annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån,
pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantags- !andeL
förmån; och (Forts.)

4:o) inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig
jordbruksfastighet.

Häremot hade i afgifven reservation herrar Folke Andersson,

H. Andersson i Nöbbelöf, J. Anderson i Tenhult, Mankell och
Näslund yrkat, att mom. d) borde erhålla följande lydelse: »^inkomst,
som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför bevillning
till staten utgöres, dock med undantag för:

l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;

2:o) inkomst af skeppsrederi och sjöfart; genom aflöning, arfvode
och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning
förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförmån, som ej uppgår till två tusen kronor; och

3:o) inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig
jordbruksfastighet».

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Anderson i Tenhult: Såsom synes af reservationen,
hafva inom utskottet olika åsigter sökt göra sig gällande rörande
senare delen af den nu föredragna paragrafen, nemligen den delen,
som afser, huruvida inkomst af allmän eller enskild tjenstebefattning
såväl som af andra uppdrag bör i någon mån deltaga i de allmänna
vägarnes underhåll. Det är icke så få tjensteman och andra på
landet bosatta personer, som hafva rätt stora inkomster på samma
gång som de hafva icke så liten nytta af de allmänna vägarne.

Derför har jag ansett, att de borde deltaga i kostnaderna för
vägunderhållet. Det finnes många tjensteman, som äro bosatta
på landet och hafva rätt stora löner, såsom prester, domare, kronofogdar,
länsmän, skogstjenstemän, disponenter vid bruk, grufförvaltare
m. fl., hvilka alla begagna vägarne och kanske mycket
mera än mången jordbrukare. Då jag fortfarande har den uppfattning,
att sådana personer böra för sin inkomst deltaga i vägunderhållet,
skall jag yrka att ett sådant tillägg göres vid denna §,
som i den afgifna reservationen framstälts.

Herr Wester: Det nu föreliggande förslaget till lag torde
vara ett af de svåraste att genomföra, derför att dervid så många
stora och alldeles motsatta intressen göra sig gällande. Det är
här fråga om att till vissa delar befria jordbruket från en börda,
som vidlåder detsamma, och kasta öfver denna börda eller eu
del deraf på andra beskattningsföremål. Vid sådant förhållande
får man icke, om man vill finna någon möjlighet att få förslaget
igenom, åberopa hvad man tycker vara absolut rätt, utan man
måste se till hvad billigheten bjuder och hvad möjligen kan ernås.

N:0 36. 38

Lördagen den 25 April, i. in.

Om ordnandet
af väghållningsbesväret
på
landet.
(Forts)

Med andra ord, det är icke skäl att de, som nu drabbas af tyngden,
fordra för mycket, utan det är klokare, att de nöja sig med
den ersättning, som kan bjudas, för att sålunda komma in på en
väg, der det sedermera i framtiden står dem fritt att gå vidare.
Dessa åsigter hafva också gjort sig gällande, allt sedan denna fråga
började behandlas. Den har nemligen varit på tal i mycket lång
tid. Men det egentliga upphofvet till det lagstiftningsarbete, som
nu håller på att göras, är riksens ständers underdåniga skrifvelse
vid 1865—1866 årens riksdag. Deri anhöllo riksens ständer, att
Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta ett förslag till väghållningsbesvärets
ordnande, och att detta skulle fotas derpå att »skyldigheten
att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas icke
blott till fastigheter af alla slag, utan till en hvar, till deltagande
i kommunalutskylder förpligtad person», men att dervid likväl
borde »medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns
löner och pensioner samt några andra med dem jemförliga inkomsttitlar,
dels måhända vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen
i allmänhet.» På dessa grunder har vägkomitén
utarbetat sitt förslag, och det förslaget har af Kongl. Maj:t med
vissa ändringar blifvit förelagdt 1887 års Riksdag, ehuru det ej då
kom att behandlas, samt sedan 1889 års Riksdag.

På detta förslag har särskilda utskottet vid 1889 års riksdag
grundat sitt utlåtande och likaså nu lagutskottet. Inom utskottet
yppade sig redan vid 1889 års riksdag meningsskiljaktigheter just
i afseende på denna punkt om löntagare och pensionärer. Så väl
komitén och Kongl. Maj:t — hvilken likväl hade paragrafen
uppstäld på annat sätt och icke nämnde dem uttryckligen —
som pluraliteten inom utskottet ansågo emellertid, att löntagare
och innehafvare af pensioner icke borde deltaga i detta besvär.

En af grunderna för deltagandet i väghållningsbesväret är
den nytta, man medelbart eller omedelbart har af vägarnes hållande
i godt stånd. Det är visserligen sant, att löntagare, som
äro statens tjensteman, färdas mycket på vägarne och slita dem,
men man bör komma i håg, att de då färdas i sin tjenst och för
allmän räkning, och att de få göra en stor del af dessa resor
utan ersättning. Reservanterna hafva föreslagit, att löntagare
skulle vara fria, derest icke deras inkomster uppginge till 2,000
kronor. Jag medgifver, att ett sådant yrkande från deras synpunkt
kan hafva något skäl för sig, men jag hemställer ändå,
om det, då man ser på billigheten, kan vara rigtigt att ålägga
dem ett sådant bidrag. Hvad åter pensionärer och undantagshafvare
angår, så anser jag det bestämdt orätt att pålägga dem
denna börda, ty de slita icke vägarne, och om de hafva pension
eller undantag — låt vara att det uppgår till öfver 2,000 kronor
— så är det dock icke större, än att de icke böra abetungas med
bidrag till saker, hvaraf de icke hafva någon nytt.

På dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 25 April, f. m.

89 N:0 36.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Som herrarne se af betän- Om ordnandet

kandet, har jag jemte några andra ledamöter af utskottet reser-af Säretlpå''>>
verat mig mot denna paragraf. Jag kan nemligen icke finna,
att, när man skall göra jemkningar i fördelningen af detta besvär, (For
något skäl förefinnes, att icke alla de personer böra deltaga i
underhållet, som begagna sig af vägarne.

Utskottet bar i denna paragraf föreslagit, att, bland andra,
de skola deltaga i underhållet, som skatta för inkomst, det må
vara af arbete eller kapital. Jag kan under sådana förhållanden
för min del icke fatta, att en person, som uppbär och skattar för
inkomst af arbete, skall deltaga i kostnaderna för vägunderhållet,
under det personer, som äro i statens eller enskild tjenst, äro
från sådant deltagande befriade. Det finnes icke någon rimlig
anledning till ett sådant förhållande, att derför, att de uppbära
sin inkomst i form af lön, de skola vara befriade, men att, om
de uppbära tillfälliga inkomster, de skola deltaga i detta besvär.

Det har blifvit sagdt, att det är fullkomligt orättvist att personer,
som hafva pensioner, gratifikationer eller lifräntor, skola deltaga i
vägunderhållet. Jag kan medgifva, att dessa personer gerna
kunde vara befriade, och jag skall också kunna vara med om en
modifikation i nämnda afseende. Men jag har förestält mig, att
då Första Kammaren naturligtvis håller på utskottets förslag, så
skulle man, om Andra Kammaren bifölle reservanternas hemställan,
kunna få till stånd en sammanjemkning, så att löntagare
finge deltaga i vägunderhållet, medan deremot pensionärer m. fl.
blefve befriade. För min del skall jag icke hålla på det, men
lika litet kan jag försvara, att eu person, som har inkomst af
lön, skall vara befriad från deltagande i vägunderhållet, medan
deremot den, som har sina inkomster på annat sätt, skulle deri
deltaga. Detta vore icke fullt konseqvent, och derför, nerr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Näslund: Då jag icke kan finna någon rimlig och

rättvis grund att, såsom utskottet föreslår, utesluta löntagare från
deltagande i vägunderhållet, i synnerhet som utskottet föreslagit,
att för öfrigt alla, som skatta för inkomst af minst 1,000 kronor,
skola hafva samma skyldighet, så har jag biträdt den af herr
Hans Andersson m. fl. afgifna reservationen. Löntagarnes uteslutande
förefaller mig så mycket obilligare, som ju reservanterna
hemstält, att derest lönen icke uppgår till minst 2,000 kronor
löntagarne skulle vara fria. Fn person, som är taxerad för inkomst
till 1,000 kronor, får deltaga i vägunderhållet, men han
kan hafva mycket svårare att komma till detta taxeringsbelopp
än den, som sitter med 3-, 4- ä 5,000 kronors lön. Af denna
anledning finner jag mig föranlåten att yrka den ändring i
utskottets förslag, att äfven hvarje löntagare, eller alla de i momentet
uppräknade, nu fritagne, som ega en löneinkomst af minst

N:0 36. 40

Lördagen den 25 April, f. m.

2,000 kronor, äfven må vara pligtige att deltaga i kostnaden för
besväret på vägunderhållet.

landet.

(Forts.)

Herrar Gunnar Eriksson och Nydahl instämde häruti.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få förena

mig med reservanternas yrkande i denna punkt, sådant det först
framstälts af herr Johan Andersson. Jag skulle kunna påstå, att
för den händelse reservanternas förslag icke vinner Riksdagens
bifall, skulle hela den ort jag tillhör, ja, hela ön kanske, icke få en
enda krona mer i bidrag till detta vägunderhåll än nu, och hvad
skall det då tjena till att ställa till med hela denna apparat, att hålla
vägstyrelse och göra uppskattningar och debiteringar, och på så
sätt följa lagens bestämmelser? Det kan icke vara rätt, och jag
anser derför, att, om en förändring i lagen antages, man bör gå
så långt som reservanterna hemstält.

Herr Wester nämnde, att man borde hafva öfverseende med
tjenstemännen, emedan de resa i tjensteärenden. Men jag ber få
påpeka, att de fleste af tjenstemännen, som äro boende på landet,
nemligen kronofogdar och länsmän, hafva i de flesta fall betaldt försina
resor, så att om de resa i tjensteärenden, så hafva de så
mycket mera i inkomst, och jag tycker derför, att det är billigt,
att de få deltaga i vägunderhållet. Jag vill också nämna, att
om eu sådan bestämmelse icke kommer in, det blir åtskilliga orter
utom min, som icke få den ringaste nytta af lagen, utan blott
ökade utgifter, och skulle här utskottets förslag antagas, så borde
längre fram i lagen i de paragrafer, som handla om vintervägar
och sommarvägar, stadgas att de väghållningsskyldige ega rätt
att på annat sätt uppehålla vägen, ty eljest få de blott ökade
utgifter utan motsvarande nytta, och hvartill skulle då en lagförändring
tjena?

Det är med tanke på dessa förhållanden, som jag, herr talman,
ber att få yrka afslag å utskottets hemställan och förena
mig i reservanternas förslag.

Herr Halvar Eriksson i Elgered : De grunder, från hvilka

utskottet måste hafva utgått, för att kunna bevisa giltigheten af
den formulering af denna paragraf, som utskottet uppstält, äro
tvenne alternativ. Antingen å ena sidan måste utbetalningen utgå
efter billighet och rättvisa; eller också å andra sidan efter som
hvar och en kan antagas hafva olika intresse i att begagna sig
af vägen. Hvad det första alternativet angår, att kostnaden skulle
utgå efter billighet och rättvisa, så är det alldeles uppenbart att
utskottet icke följt den grundprincipen, då hvarje fastighet, d. v. s.
icke jordbruksfastighet, som eges af eu mindre handtverkare eller
andra, skall vara bestämd att deltaga i utbetalningen, om blott
taxeringsbeloppet uppgår till 800 kronor; då deremot embets- och

Lördagen den 25 April, f. m. 41

tjensteman enligt mom. d) i 3:dje punkten räknats till sådana undantag,
som bl hvit befriade derifrån, om äfven deras inkomster
uppgå till högre belopp än 10,000 kronor. Jag säger ännu en
gång att detta visar ju bestämdt, att det icke följts billighetens
och rättvisans grunder om eu jemn fördelning efter förmågan att
bära dessa bördor.

Hvad nu det andra alternativet beträffar, att det skulle vara
allt efter som hvar och en begagnar sig af vägen, som kostnaden
skulle utgå, så tror jag icke heller att man följt den grundsatsen.
Låt vara att, enligt mitt förmenande, den grundsatsen icke kan
vara lämplig och hållbar, så synas dock herrarne hafva svårt att
komma derifrån, derför att jordbrukarne ensamt under långa tider
burit denna tunga och dessa onera; och derför lär det vara svårt
att komma ifrån hvad man eu gång fasthållit vid. Men jag tror
icke att det är en rättvis fördelning med afseende å de olika
skatteobjekt, som böra deltaga i vägunderhållet, att bidragen skola
utgå i proportion efter som hvar och en färdas å vägen, utan,
då hvarje enskild medlem af samhällskroppen är att betrakta som
eu del af det hela, böra alla skatter och onera — såväl till stat
som kommun — fördelas endast efter hvars och ens förmåga att
bära dem. Men om man förutsätter att det galt bestämma kostnadsbeloppet,
efter som hvar och eu begagnar vägen så har man
icke heller följt den principen. Det kan exempelvis finnas en
enka — vi antaga en enka — som är taxerad för 1,000 kronors
inkomst af kapital. Hon har icke mer att lefva af än denna
kapitalinkomst. Hon har familj — kanske flera små barn —
att försörja, och dessa inkomster, för så vidt hon icke vill att
kapitalet skall minskas, måste hon lefva af, under tarfliga
omständigheter. Hon måste bidraga till vägunderhållet, då deremot
en embetsman med 10,000 kronors inkomst är fullständigt
befriad. Jag frågar herrarne, hvilkendera af dessa båda, som
möjligen mest kan antagas begagna sig af vägen? Och om man
följt den grundsatsen, att betalningen skall utgå i mån som en
hvar kan antagas begagna vägen, så finner jag icke att det slår in.

Således finner jag icke, att hvad utskottet under mom. d) i
tredje punkten upptagit såsom undantag från vägunderhållskyldigheten
är rättvist. Och när derför reservanterna i tredje punkten
hemstält, att inkomst öfver 2,000 kronor skall icke längre vara
befriad från omnämnda kostnad, kan jag icke annat än instämma
i det förslaget, då yrkande derom är gjordt, ehuru jag får för
min del erkänna, att jag velat gå ändå längre. På grund af dessa
skäl anhåller jag, herr talman, om bifall till reservanternas förslag.

Herr O. Jonsson i Hof: Ja naturligt är, att om hvarje

subjektiv åsigt får göra sig gällande vid stiftande af eu lag sådan
som denna, skall det knappt vara möjligt att åstadkomma eu sådan
lag. Ty med så många olikartade intressen, som här möta,

N:o 36.

Om ordnandet
tf väghållningsbesväret
på
landet.
(Forts.)

N o 36.

Om ordnandet
af väghållnings
besväret på
landet.
(Forts.)

42 Lördagen den 25 April, f. m.

skulle det vara nästan omöjligt att ställa stadgandena så, att icke
i dessa ett och annat fall skulle komma att blifva oegentligt.
Och de jemförelse!*, som den siste talaren framstälde, visa nog
att det kunde möjligen varit bättre formulering i paragrafen än
hvad det är. Men jag vågar lika fullt bifalla paragrafen, sådan
den föreligger. Ty jag ber herrarne tänka efter, huru situationen
artade sig vid behandlingen af denna lag, då den 1889 var före.
Då hade Kongl. Maj:t framlagt proposition i ämnet för Riksdagen.
Men förslaget föll likafullt i Första Kammaren, trots det att det
var eu proposition i ämnet, som stöddes af regeringen, då detta
betänkande deremot endast grundar sig på enskilde motionärers
framställningar.

Om man derjemte tager i betraktande, att denna kammare
nu först skall afgöra betänkandet, och derefter Första Kammaren
behandla detsamma, så vågar jag påstå att, om man verkligen
vill hafva frågan igenom i den hufvudsakliga rigtning, som förslaget
omfattar, så är den enda kloka ståndpunkten att taga lagen
sådan den föreligger. Då kommer Första Kammaren i eu obehagligare
ställning, om den afslår paragrafen, än om bestämmelserna
i paragrafen blifvit ändrade af Andra Kammaren. Men om
lagen blir oförändradt antagen af Andra Kammaren, gifver detta
ett så starkt stöd åt saken, att enligt min tanke det finnes förhoppning
om, att lagen skall blifva antagen äfven af Första Kammaren.
Jag tror derför att, om det också finnes eu och annan
brist i förslaget, det skall kunna antagas i egenskap af samrnanjemkningsprodukt.
Och denna sammanjemkningsprodukt är enligt
min tanke det enda, som kan gå igenom i båda kamrarne. — Jag
anhåller om bifall till paragrafen.

Häruti instämde herr Olsson i Ornakärr.

Herr>Bengtsson i Gullåkra yttrade: Som motionär i denna

sak, kan jag naturligtvis icke för min del vara annat än tacksam
mot utskottet för det sätt, hvarpå min i kammaren väckta motion
angående vägfrågan blifvit behandlad. Och jag ber att äfven till
dem, som reserverat sig mot vissa paragrafer i betänkandet, få
uttala min tacksamhet. Ty reservationerna äro i vissa fall i öfverensstämmelse
med det yrkande jag gjort i min motion, och jag
kan icke neka till att de skäl, reservanterna framhållit, äro fullt
giltiga. Jag gillar dem sjelf. Men icke dess mindre är jag i likhet
med siste talaren af den åsigten, att man icke får lof att
sträcka anspråken allt för långt.

Då jag gjorde mina yrkanden i motionen, gjorde jag eu del
af dessa på grund af det beslut, som Andra Kammaren fattade vid
1889 års riksdag rörande denna fråga. Men Första Kammaren
ville icke då vidkännas det framlagda förslaget. Således är det
väl icke tänkbart, att, om Andra Kammaren skulle vidhålla sitt

Lördagen den 25 April, f. m.

43 N:0 36.

beslut, eller reservanternas, Första Kammaren skulle vara med åf^äghSings

derom. Jag tror derför att klokheten bjuder, att man jemkar med besvära på

sig ett litet grand. Jag erkänner att anspråket är rättmätigt från

vår sida. Men det är eu sak att hafva rätt och en annan att få °rs’

rätt. Det är två skilda saker; och man får derför i vissa fall gå

till mötes och taga eu medelväg. Och det får man göra här, om

man vill att jordbruket skall få någon ändring i det bestående

och på samma gång bidrag från andra beskattningsföremål, som

man önskar.

Yäl är det anmärkt, att jordbruket icke skulle hafva något
gagn af denna lag rörande väghållningsbesvärets ordnande. Jo,
mine herrar, denna lag innehåller bland andra en fördel, som
jag för min del anser vara af lika stort värde som att eu del
andra beskattningsföremål komme att deltaga i väghållningsbesväret.
Fn sådan fördel för jordbruket är den, att man får vägen
skiftad efter eu mera rättvis grund, än hvad vi nu hafva; och
jag vågar påstå, att den saken är lika vigtig som den andra. För
egen deJ vågar jag uttala i kammaren, att om lagen går igenom,
skall jag för min egen döm få betydligt längre väg, än som jag
nu har. För närvarande har jag icke hälften så lång väg, att
underhålla som en af mina grannar, hvilkens egendom är lika stor
med min. Under sådana förhållanden anser jag att man bör
vara tillmötesgående. Ty det är tydligt och klart, att fordrar
man rättvisa i förhållande till andra beskattningsföremål, så måste
jordbrukarne vara tillmötesgående och skipa rättvisa bland sig
sjelfve i främsta rummet.

Jag vill icke vidare orda om det af reservanterna uppstälda
förslaget. Men jag anhåller likväl, att de icke måtte hålla allt för
hårdt derpå. Ty då kan det hända att lagförslaget faller, enär
möjligen Första Kammaren resonerar som så, att, då Andra Kammaren
vidblifvit sin förra ståndpunkt, så bör Första Kammaren
göra det också. Jag tror icke det är klokt, om man här besluter
så, att Första Kammaren skulle få ett sådant skäl för afslag. Utan
i likhet med den förre talaren är jag äfven öfvertygad om, att
Andra Kammaren bör taga förslaget sådant som det föreligger.

Om så sker, förstår jag icke huru Första Kammaren med heder
skall komma ifrån lagen, då icke mer än en af dess ledamöter
reserverat sig emot lagförslaget. ■— Jag skall således, herr talman,
anhålla att få instämma i det af den näst föregående talaren
gjorda yrkandet.

I detta yttrande instämde herrar friherre von Schwerin,

Anderson i Hasselbol, Olson i Stensdalen, Andersson i Lysvik,

Persson i Heljebol, Nilsson i Vrängebol, Lasse Jönsson, Petersson
i Boestad, Andersson i Löfhult, Andersson i Intagan, Åkerlund,

Wahlgren, Holm, Bromée och Hellgrén.

N:0 36 44

Om ordnandet
af väghållningsbesväret
på
landet.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, f. m.

Herr Nordin: Hvad vidkommer reservanternas förslag, att

de som hafva inkomst af lön uppgående till 2,000 kronor och
derutöfver skulle deltaga i väghållningsbesväret, så anser jag det
med all billighet och rättvisa förenadt. En talare har sagt, att
jordbrukarne här vid lag icke hafva någon rätt. Hvad rätten i
denna fråga vidkommer, så tyckes den vara så beskaffad, att saken
blifvit rätt, bara den är gammal nog. Således, om bönderna nu
kunde komma ifrån tungan, och bördan komme på andra, som
finge bära den lika länge som jordbrukarne burit den, så blefve
det lika rätt för dessa senare att ensamt bära den, som det nu
anses vara för bönderna. Denna argumentation kan således
icke hålla stånd, utan jag anser det vara fullt rättvist, att den
som har löneinkomst af 2,000 kronor och derutöfver deltager i vägunderhållsskyldigheten.

Men det finnes äfven eu annan orättvis punkt i utskottets
förslag, neml. § 6 mom. c), der det heter: »att annan fastighet,
hvarför bevillning till staten utgöres och hvars taxeringsvärde
uppgår till minst åtta hundra kronor», skall också deltaga. Jag
vill göra kammaren uppmärksam på, att detta torde leda till en
orimlighet åt motsatt håll. Om man tänker sig eu piga, som under
många år genom flit och försakelser samlat så pass kapital, att
hon på gamla dagar kan skaffa sig en stuga, taxerad till 800
kronor, då skulle således hon bidraga till vägunderhåll och vägbyggnad.
Jag kan icke tänka mig annat, än att detta skulle
öfvergå till den allra befängdaste orimlighet.

Vid byggandet af eu kyrka i en liten församling, som jag
särskilt känner, belägen i Ångermanland, uppgick kyrkobyggnaden
till ofantliga kostnader. Der blef taxeringen under byggnadstiden
sådan, att gamla flickor fingo deltaga i byggandet nästan
lika med små bönder. Så skulle det gå här på samma sätt, om
detta förslag blefve lag. Skilnaden blefve endast den, att man
finge en orättvisa motsatt den, som hittills varit rådande.

Herr Sven Nilsson Jag skall be att få tillkännagifva,
att jag är fullkomligt öfverens med reservanterna om det rättmätiga
i deras framställning öch skulle icke hafva något emot,
om man nu genomförde ett förslag, sådant som reservationen
innehåller. Men jag har mina tvifvelsmål om att man skulle
kunna lyckas deri, just derför att man här ser — hvilket är något
synnerligen ovanligt — ett betänkande, som icke är åtföljdt
af mer än en enda reservation från eu första kammar-ledamot.
När Första Kammarens utskottsledamöter gått så till mötes, tror
jag för min del det vara Andra Kammarens pligt att också gå till
mötes, i fall dermed något kan vinnas i Första Kammaren. Om detta
förslag kan tagas sådant det föreligger, så anser jag, i olikhet med
vice talmannen, det vara en ofantligt stor fördel för Sveriges jordbrukare.
Förslaget skulle ej, såsom han säger, endast åstad -

45 N:0 36

Lördagen den 25 April, f. m.

komma stora kostnader, utan det skulle på många orter, ja öfverallt om ordnandet
bereda lättnader åt jordbrukare. Saken är, att det finnes icke a/&Äv^>T’’
endast åtskilliga stora egendomar, som nu äro alldeles fria från landetvägunderhållet,
oaktadt väg nu hålles öfver hela deras egendom (Foits-)
på mycket långa sträckor, medan hemmansegare i andra kommuner,
som underhålla vägen, icke hafva nämnvärdt gagn af denna
väg. Det finnes dessutom större bruk, brännerier, bergsbruksrörelse
och eu del andra beskattningsföremål, som nu derifrån
äro befriade, men likaledes skulle komma att deltaga i väghållningskostnaderna,
hvilket är fullkomligt rigtigt, just derför att de
begagna vägen allra mest. Jag har kännedom om ett dylikt förhållande,
då jag sjelf är delegare i ett bränneri, som åstadkommer
eu så stor trafik å vägarne inom kommunen, att knappast någon
i hela kommunen har mera nytta af vägen, men hädanefter
åtminstone skulle till dess underhåll få bidraga något. Jag anser,
att bara för den skull förslaget har så stora fördelar i jemförelse
med den lilla eftergift, som man skulle göra åt löntagare, att man
ej bör kasta bort det för den skull. Jag får fästa uppmärksamheten
derpå, att enligt reservanternas förslag skulle endast sådana
löntagare, hvilkas lön går under 2,000 kr., befrias från vägunderhållet,
men om vi tänka på landsbygden, vore det väl i allmänhet
endast prester och några få andra tjensteman, som enligt utskottets
förslag skulle hafva fördel. Men kan man icke tro, att
om utskottets förslag antages, och de stora bruksegare, som nu
äro så. talrikt representerade i Första Kammaren, kunna förmås gå
in på ett sådant förslag, och de på det sättet sjelfva komma att
deltaga i väghållningsskyldigheten i ganska väsentlig grad, de icke
i sin ordning snart skola vara med om att ändra den orättvisa,
som nu begås. Jag tror, att den uppfattningen snart skall göra
sig gällande, att man begått en orättvisa, då man icke gått in
på reservanternas förslag, men det är en sak, som säkerligen snart
kommer att rättas, då just de, som nu få inträda som betalningsskyldige,
snart nog skola finna sig hågade att äfven ålägga andra, som äro
orättvisligen befriade, att deltaga. Således, oaktadt jag gillar reservanternas
förslag, är det uteslutande den åsigten, som gör sig
gällande för mig, då jag bifaller förslaget oförändraclt, att jag icke
anser det möjligt att förmå Första Kammaren gå längre än utskottet,
och att de fel, som vidlåda förslaget, snart skola rättas. Om
förslaget antages, hafva vi kommit in på en rätt väg.

Häruti instämde herrar Truedsson, O. B. Olsson, Dalin, Olsson
i Kyrkebol, Nilsson i Skärhus, Persson i Vadensjö, Andersson i
Lyckorna och Ahlgren.

Herr B oxel 1:. Då jag anser reservanternas, herr Johan Andersons
m. fl., förslag rättvist och billigt, så yrkar jag bifall till
detsamma i föreliggande moment.

N:0 36. 46

Lördagen den 25 April, f. m.

Om ordnandet
af väghållningsbesväret
på
landet.
(Forts.)

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är visserligen bra att höra,
att sympatierna i allmänhet äro för reservanternas förslag, men
herrarne må betänka, att det icke är nog, om man tycker det
är rätt. Jag för min del tycker det vara rigtigare, om, när
man anser en sak vara rigtig, men också håller derpå. Jag
nämnde nyss, att det måste anses orätt, att en person som
sitter med 10,000 kronor lön skall vara befriad från att underhålla
väg, men en person, som genom slit och arbete förtjenar
1,000 kr. om året, han skall deltaga i underhållet. Jag
må säga, att jag knappast väntat att min vän och kamrat på
skånebänken skulle vara så villig att taga utskottets förslag. Då
han väckte sin motion, hade han icke gjort den minsta inskränkning
till förmån för löntagarne, och i särskilda utskottet år 1889
gick han också längre än hvad reservanterna gjort. Han nämnde
visserligen, att han för egen del skulle få större kostnader för
vägunderhållet än hvad han för närvarande har. Det tror jag nog
han får, men då han sjelf bragt saken på tal, tager jag mig friheten
erinra om, att i Bara härad, som han tillhör, var år 1877
23 procent af taxeringsvärdet påfördt andra beskattningsföremål
än dem som nu deltaga i vägunderhållet, och denna procent har
sedan dess betydligt stigit till följd af nya sockerbruk samt öfriga
industriers tillväxt. Således skall man icke förundra sig öfver,
att en person, som representerar ett sådant härad, är mycket angelägen
att drifva igenom ett förslag, nästan hvilket som helst.
För min del tänker jag — jag kan icke hjelpa det — att om detta
förslag kommer till stånd, skall det på många ställen icke medföra
så lysande resultat som det nu talas om. Man kan nog
tänka sig många väghållningsdistrikt, som icke hafva någon väsentlig
inkomst att vänta från andra beskattningsföremål, och fastän
det blir Fanbärare och de hafva föga gagn deraf, skola de
dock vara skyldiga att underkasta sig hela detta vägbestyr och
inrätta denna uppskattningsnämnd och hålla räkenskaperna i ordning
för hvartenda år. Tro herrarne att detta är att få för intet.
Det bestyret blir nog icke så billigt. Jag ber fortfarande att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Petterson i Österhaninge: Den föreliggande la gen

vill ju åstadkomma en rättvis fördelning af väghållningsbesväret
på landet dels genom att likställa all jordbruksfastighet
med afseende på naturaunderhållet och dels gnnorn att bestämma
vissa bidrag till en vägkassa från öfriga beskattningsföremål. Utgår
man frän den principen, att de som i någon nämnvärddre
mån begagna sig af vägar också böra bidraga till desammas
underhåll, och är den principen erkänd rättvis, borde också det
få anses rättvist, att de, som icke på något sätt begagna sig af
vägar, böra blifva befriade från att underhålla dem, åtminstone
så länge staten icke åtager sig dessa kostnader eller vill erkänna

Lördagen den 25 April, f. m.

47 N:0 36.

vägarnes underhållande vara ett statsändamål. Det åligger och om ordnandet
skulle efter denna lag fortfarande komma att åligga vissa jord-a!besv&etpa*
bruksfastigheter eu sådan underhållsskyldighet, utan att dessa landet.
fastigheters innehafvare kunna begagna sig af dessa vägar, som (Forts'')
de få underhålla uteslutande för andras nytta. Jag syftar härvid
på vissa skärgårdshemman, som äro belägna på sådana öar, som
icke medelst färja eller bro stå i förbindelse med fastlandet. Jag
räknar tre sådana större öar inom min valkrets. De äro belägna
två, tre, fyra mil ute i hafvet. Sjön är deras landsväg och, den
är visserligen den bredaste, men icke alltid den jemnaste och
lugnaste att befara. De kunna icke sjelfva, äfven om de aldrig
så gerna vilja, in natura underhålla sina vägstycken, utan få
lemna kontanta bidrag till dem, som fullgöra deras skyldighet.

De lemna visserligen penningar, som äro tagna ur sjön, men icke
förvärfvade utan hardt arbete och många misslyckade försök.

Dessa skärgårdskommuner, i allmänhet fattiga, bestå af några
hundra invånare. Dessa tre öar, som bilda hvar sin särskilda
kommun, hafva tillsammans icke tusen invånare, men hafva
dock öfver eu mils landsväg att underhålla, och jag får säga, att
hvarje gång jag far fram öfver de vägar, som underhållas af dessa
fattiga öbor, skär det mig i hjertat vid tanken på hvad de få
uppoffra. Deras utskylder för kommunala ändamål äro dessutom
stora, eu ä två kronor per fyrk. Vill man derför skipa rättvisa,
synes det mig, att man bör taga hänsyn till dessa kommuner.

Det har vädjats här till kammarens göda hjerta, och äfven jag
ber få göra det till förmån för denna hårdt släpande skärgårdsbefolkning.
Så länge jag står ensam, har jag emellertid icke något
yrkande att göra, utan ber blott att få antecknadt till protokollet,
hvad jag här sagt.

Herr Olsson i Mårdäng instämde häruti.

Herr Nordin: I sammanhang med hvad jag för eu stund

sedan yttrade, ber jag få framställa följande yrkande. Jag godkänner
paragraf 6 med de af reservanterna föreslagna ändringar,
men önskar att mom. c) förändras så, att det der kommer att heta
1,200 kr. i stället för 800.

Herr Göransson: Om man vill rätta och utjemna en orätt vis

skattebörda, tror jag, att man i första rummet bör tillse att
man icke pålägger en ny skattebörda, som är ännu mer orättvis
än den man vill afskaffa. Ett sådant förhållande förefaller mig
skulle komma att inträffa, om mom. c) oförändradt bifölles. Jag
kan för min del icke vara med om att ålägga den, som har en
fastighet taxerad endast till 800 kronor, att deltaga i vägunderhållet.
Jag vet särskildt från den ort, jag tillhör, att det är många
arbetare, som ha gårdar, taxerade till 800 kronor. Jagtyckeratt

N:o 36 48

Lördagen den 25 April, f. m.

»/"löffÄiskulle vara högst orättvist, om dessa skulle kännas skyldiga
besväret pd att deltaga i vägunderhållet, då deremot en löntagare med t. ex.

(Forts] 10,000 kronors inkomst skulle vara helt och hållet befriad. Det
kan jag icke finna vara rättvist. Dessutom, om det nu är en arbetare
eller handtverkare, som kan förtjena t. ex. 1,000 kronor
per år, så skulle äfven han få lof att deltaga i vägunderhållet,
men om det är eu person, som har 1,000 kronor i fast lön eller
i inkomst af tjenstebefattning, så skulle han gå fri. Det kan jag
icke heller finna vara konseqvent. Jag tror, att reservanternas
förslag härutinnan är ganska billigt, då enligt detta förslag det
skulle åligga äfven löntagare att deltaga i vägunderhållet, så snart
deras inkomst uppginge till 2,000 kronor. Beträffande annan
fastighet anser jag för min del, att den lägsta siffra, man der bör
sätta, bör åtminstone vara 1,000 kronor, hvarför jag äfven tar
mig friheten anhålla, att siffran »minst 800 kronor* i mom. c)
ändras till >minst 1,000 kronor».

För ofri g t yrkar jag bifall till reservanternas förslag i punkt
3:o), nemligen att löntagare och de som ha inkomst måtte kännas
skyldige att deltaga i vägunderhållet, der inkomsten uppgår till
2,000 kronor.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Mimvän och granne här på

skånebänken förebrådde mig, att jag i min motion gått längre
än hvad jag nu på grund af utskottets förslag yrkat, och förundrade
sig derför, att jag icke ville vara med om reservationen.
Jag ber då att få hänvisa till hvad jag sade, då jag förra gången
hade ordet, nemligen att jag grundat min motion på det beslut,
som fattades af Andra Kammaren vid 1889 års riksdag. Annars
hade jag möjligen icke gått så långt, ty jag visste ju allt för väl,
huru Första Kammaren komme att ställa sig till frågan. Vidare
sade han, att det icke borde förvåna någon, att jag ginge med
på hvilket förslag som helst, ty inom min valkrets funnes det
många stora industriella inrättningar, af hvilka man skulle få
stort gagn vid vägunderhållet. Jag medger, att detta är mycket
rigtigt: det fins inom min valkrets mycket stora industriella anläggningar,
som kanske komma att bidraga till detta besvär med
ett icke ringa belopp. Men icke är detta något skäl, hvarför jag
gjort detta yrkande. Hvad afsåg väl Riksdagen, då den under
den 14 maj 187(1 aflat till Kongl. Maj:t en skrifvelse med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes »uppdraga åt en komité att utreda,
ej blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet
på landet må kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar,
sågar, allmänna skogar eller annan fast egendom, som hittills
varit från väghållningsbesväret undantagen, äfvensom grufvor,
samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan ock hvilka
verkningar eu dylik förändring inom olika orter antagligen skulle
medföra.» Man afsåg då naturligtvis att få in dessa fabriker och

Lördagen den 25 April, f. m.

49 N:o 36.

industriella anläggningar bland de väghållningsskyldige beskattningsföremålen
just derför att de trafikera vägarne ganska mycket, bJoaretpå
såsom ju ock är erkändt af dem, som yrkat bifall till reservanternas
förslag. Hvaraf kommer det sig då, att man inom min
valkrets, såsom den ärade talaren behagade yttra, skulle få ett
så stort bidrag af dessa anläggningar? Jo, naturligtvis deraf, att
de slita upp våra vägar. Jag kan icke föreställa mig, att någon
representant här i kammaren, han må vara från hvilken valkrets
som helst, skall komma fram och såga: »Det är en orättvisa,
att inom den och den orten man har så stora bidrag till
vägunderhållet från fabrikerna, medan vi deremot inom min ort
icke ha några fabriker och följaktligen icke heller något bidrag
från sådana?» Ty, mine herrar, i en sådan ort der ingen dylik
rörelse tillkommit, som sliter vägarne, der kan ju icke heller
finnas någonting annat än jorden att beskatta i afseende på väghållningen,
och der måste naturligtvis den fortfarande ensam draga
bördan. Helt annat är förhållandet, der fabriksrörelse uppstår,
som sliter vägarne mångdubbelt mer än jordbruket. Jag vill
som exempel i detta hänseende omtala, hurusom vissa vägar i
min hemort, som förr kunnat lagas med 72 tunna slagen sten
per famn, numera — jag skulle kunna skaffa bevis derpå — efter
anläggningen af eu sockerfabrik, som begagnar denna väg, erfordrar
i lagning 6 ä 7 tunnor slagen sten per famn. År det då
så underligt, att fabrikerna skulle få bidraga till väghållningen
med ett något större belopp?

Jag tror sålunda, att alla skäl tala för ett sådant yrkande,
oafsedt om man är bosatt i eu valkrets, der det fins stora industriella
anläggningar, eller i eu sådan som herr Hans Anderssons,
der detta icke är fallet.

Jag yrkar fortfarande bifall till herr Olof Jonssons förslag.

Herr Wester: Jag kan icke underlåta att uttrycka min

tacksamhet till de herrar inom kammaren, som understöd! lagutskottets
betänkande, och jag gör det så mycket hellre som jag
är fullt öfvertygad derom, att de sett saken från den rigtiga synpunkten,
nemligen att, då det är fråga om eu sådan lagförändring
som denna, man icke bör kräfva ut hvad man anser vara högsta
rätt, utan taga behörig hänsyn till hvad billighet fordrar och
möjligt är. Det är samma åsigt, som jag i början af öfverläggningen
uttryckte.

Jag har begärt ordet för att bemöta några yttranden, som
här blifvit fälda.

En talare på malmöbänken har sagt, att då i punkten d)
stadgades, att inkomst till belopp af 1,000 kronor skulle deltaga
i väghållning, det vore inkonseqvent att, när fråga blef om löntagare
som hade 2,000 kronors inkomst, man icke ville ålägga
dem en dylik skatt, ehuru de otvifvelaktigt slita vägarne mer än

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 36.

4

N-.O 36. 50

Lördagen den 25 April, f. m.

Om ordnandet
af väghållnings
besväret på
landet.
(Forts.)

de andra. Ja visserligen, men just derför att de slita vägarne
mera, kunna de ha rätt att bli befriade. Ty ingen må tro, att
de slita vägarne för sitt nöje eller sin enskilda fördel, utan det
sker i och för den nytta och det gagn, som de göra staten. Detta
kan icke bestridas. Och det är icke rigtigt, såsom vice talmannen
sade, att de ha betaldt för dessa förrättningar, icke ens de flesta
af dem. Pastorerna hafva icke någon betalning för sina tjensteresor.
Icke heller landsstatstjenstemännen, kronofogdar och länsmän
för sina uppbörds- mantalsskrifnings- taxerings- och polisresor.
Det är endast vid utmätningar och vissa af kronofogdarne
hållna syner som ersättning för resan utgår. I regel ha de som
sagdt ingenting betaldt för sina resor, och det vore väl då obilligt,
om de, utom skjutspenningar, äfven skulle få betala vägskatt.

Herr Pettersson i Osterhaninge har framhållit, att det fins
en annan kategori af landets invånare, nemligen de som bo på
öarne i skärgården, som böra vara befriade från denna skatt.
Ja, det kan visserligen vara sant, men de äro icke de enda. Det
fins många, många flera, som kunna ha skål, större eller mindre,
att bli befriade. Men vill man genomföra reformer, så är det
omöjligt att tillfredsställa allas önskningar. Man måste taga dem
med, om man vill det hela. Deremot öppnar denna lag en möjlighet
för dessa skärgårdsbor att undvika svårigheten med vägunderhållet
in natura, ty 12 § innehåller, att de, som ha detta
besvär sig ålagdt, d. v. s. innehafvare af i mantal satt jord och
annan jordbruksfastighet, kunna, der de äro aflägse boende eller
eljest hafva särskilda svårigheter att fullgöra underhållet in natura,
blifva derifrån befriade mot det att de erlägga den kostnad,
hvartill naturabesväret uppskattas, till vägstyrelsen, som sedan
ombesörjer underhållet. Detta stadgande är föreslaget just med
afseende på öar och sådana ställen, derifrån man icke kan komma
med dragare till de respektive vägstyckena.

Herr Nordin har föreslagit, att punkten c) —■ som nu innehåller,
att annan fastighet, hvars taxeringsvärde uppgår till minst
800 kronor, skall deltaga i vägunderhållet — skulle ändras derhän,
att dylik fastighet skulle befrias, så vida ej taxeringsvärdet uppginge
till 1,200 kronor. Jag vill då erinra kammaren, att Kong!.
Maj:ts .förslag vid 1889 års riksdag, hvilket var grundadt på
komiterades förslag, innehöll att sådan fastighet, som hade 600
kronors taxeringsvärde, skulle deltaga i detta besvär. Det var
sålunda 200 kronor mindre än hvad nu är föreslaget. Men då
yrkades i Andra Kammaren, att beloppet skulle sättas till 800
kronor, hvilket ock blef kammarens beslut. På denna grund
har herr Jöns Bengtsson i sitt förslag upptagit 800 kronor, och
utskottet har godkänt detta. Men om kammaren vill höja siffran
till 1,200 och således befria många fattiga eller mindre bemedlade
från denna skatt, så har jag för min de! icke någonting deremot,
och, jag är öfvertygad derom, icke heller lagutskottet.

Lördagen dcu 25 April, f. m.

51 N:o 36.

Herr K i urberg: Det må väl icke förundra någon, att det

utgör ett önskningsmål för alla landtman att få den föreliggande
frågan en gång tost. Det har ju arbetats så läuge på att vi
skulle 1''å ett förslag att lätta jordbrukets börda i detta hänseende
och få denna skatt fördelad på flere, som ha nytta af vägarne.
Vi ha hållit på dermed i årtionden, och alla förslag ha blifvit
nedsablade på den grund, att de icke ansetts innebära full rättvisa
och billighet. Det är ju gifvet, att när nu fråga är om att
flere, som icke förut haft denna börda, skola deri deltaga, de
vilja afvisa densamma såvidt möjligt, och då får man höra skäl
sådana som att det föreliggande förslaget icke är fullt rättvist.
Men då vill jag fråga: är det icke mera rättvist att få flere deltagande
i den ifrågavarande skyldigheten än att jordbrukare
ensamme fortfarande, kanske i årtionden, ännu skola fullgöra
densamma, när det ändock måste allmänt erkännas, att det är
en stor del af landets öfriga befolkning, som ha nytta af vägarne?
Jag erkänner väl, att om vissa punkter i det föreliggande förslaget
kan sägas: det och det är icke rätt. Men när har man
väl någonsin stiftat en skattelag, mot hvilken en sådan anmärkning
icke kunnat göras? Och säkert är, att om utskottets förslag
antages, så blir fördelningen af väghållningsbesväret bra mycket
. mera rättvis än förut.

Landtmännen måste derför, för att kunna vinna något, icke
sätta sina anspråk så högt, att de nu begära full rättvisa. Det
är alltid så, när fråga är om skatteregleringar på jordbrukets område,
att full rättvisa icke kan vinnas på eu gång, utan man
måste nöja sig med det, som man kan få, och derför hellre taga
något, än intet. Ur denna synpunkt, och då jag vet, att frågan
mött ett ganska starkt motstånd inom Första Kammaren, vill jag
för min del uttala den önskan att Andra Kammaren ville så
enhälligt som möjligt förena sig om utskottets så moderata förslag
för att åtminstone kunna vinna något för jordbrukarne, och
på dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag. Här har
visserligen blifvit sagdt-, att många stora löntagare blifvit fritagna
från denna skyldighet, men jag vill med anledning häraf påpeka,
att i förslagets 60 § föreslås ett statsanslag till vägunderhållet,
och dessa få ju dertill lemna sitt bidrag, så att denna obillighet
derigenom åtminstone till någon liten del utjemnas.

Med herr Kihlberg förenade sig herrar Mallmin, Eliasson och
Olsson i Frösvi.

Herr Björkman: Under alla de år jag deltagit i samt

läst om och tänkt öfver denna fråga, har min enskilda öfvertygelse
varit, att det vore bäst, om staten öfvertoge hela detta
vägunderhållningsbesväret, och att hvar och en sedan betalade sin
andel dertill efter taxeringsvärde för fastighet eller för inkomst af

Om ordnandet
f väghåäningsbesväret
pä
landet.
(Forts)

N:o 36. 52

Lördagen den 25 April, f. m.

Om ordnandet
af väghållningsbesväret
på
landet.
(Forts.)

kapital eller arbete, enligt den modifikation, som man i detta fall
här kunde anse vara lämplig. Men jag vet också fullkomligt
väl, mine herrar, att denna åsigt icke delas af många. Jag har
likväl blifvit nästan mera styrkt deri, att denna väg är don enda
rätta att beträda, sedan jag hört, att redan från början af denna
debatt hvar och en talare haft sitt förslag att framställa. Den
ene har många fabriker i sin valkrets och söker för den skull
få en rättelse i förslaget, den andre eu del mindre fastighetslotter,-för hvilkas skull han önskar eu ändring, och den tredje slutligen
många kapitalister och tjensteman, hvarför han för dem söker få
en modifikation af förslaget. Jag undrar verkligen, hvarthän man
skall kunna komma med så många förslag? Det har uttalats,
att man för Första Kammarens skull borde nöja sig med att
antaga utskottets beslut, men i trots deraf att så många instämt
i herr Jöns Bengtssons förslag, vågar jag likväl instämma i reservauternas.
Jag tror nemligen, att deras förslag går ännu närmare
önskningsmålet, än utskottets förslag. — Jag ber alltså få yrka
bifall till reservanternas förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Det är alldeles gifvet, att man
i en fråga sådan som den föreliggande skall hafva att motse
åtskilliga reservationer beträffande utskottets utlåtande, äfvensom _
en mängd olika åsigter vid sjelfva diskussionen af förslaget.

Hvad nu först beträffar den vid betänkandet fogade reservationen,
skall jag för min del gifva denna det bästa erkännande,
och tillägger, att jag anser att den går i en rättvis rigtning.
Om således hela lagförslaget redan vore antaget, och här sedan
förelåge en motion i den rigtning, reservanterna nu föreslagit,
skulle jag icke tveka ett enda ögonblick att rösta för en sådan
motion. Men då man nu står i valet och qvalet mellan att rösta
för reservanternas förslag eller utskottets och dertill besinnar, att
man har eu medkammare, som man har anledning att misstänka
icke kommer att gå in på det förslag, utskottet framlagt, och
ännu mycket mindre på det andra förslaget, reservanternas, så
synes mig som om klokheten bjuder att nu icke skilja oss från
utskottets förslag, utan att i stället understödja detsamma. Dessutom
kan man ju resonera som så, beträffande våra herrar tjensteman,
att det betyder nästan detsamma, om de betala någon del
eller intet till vägunderhållet. Ty med den kännedom, jag bär
om dem, förefaller det mig som om, när debet och kredit icke
gå i hop för dem, så komma de in till Riksdagen med en begäran
om löneförhöjning.

En annan talare här till höger om mig ville hafva en ändring
i punkten c) af betänkandet rörande beloppet 800 kronor, hvilket
han ville hafva höj dt till 1,000 kronor, på den grund att det vore
många arbetare, som ha fastigheter, taxerade till 800 kronor.
Ja, det kan också finnas många arbetare, som hafva fastigheter,

Lördagen deri 25 April, f. ro.

53 N:0 36.

taxerade till 1,000 eller 1,200 kronor. Om man antager, att en Omordnandet
arbetare har så mycket penningar, så att han kan köpa sig en&eÄe< pT7*
fastighet till 800 kronors värde, -och han betalar detta belopp landet kontant,

samt en annan, som har lika mycket penningar, köper (Forts-)

eu fastighet till 1,600 kronors värde, så synes det mig lika. rätt,
att den, som har sin fastighet fullt betald, skall bidraga till vägunderhållet
lika väl som den, som är skyldig för sin fastighet.

Jag tror derför, att man här icke bör söka i detalj utröna, hvar
rättvisan och billigheten ligga om man någonsin vill komma till
något resultat, utan att man hellre bör söka att få förslaget så
fort som möjligt igenom, hvarefter man sedan mycket väl kan
komma in till Riksdagen med förslag, som gå ut på att rätta de
missbälligheter, som möjligtvis kunna hafva insmugit sig i sjelfva
hufvudförslaget. Jag ber att få påminna om, att med dessa jordbrukare
är det nu ungefär som med gumman, som skulle processa
och dervid sade: »jag begär visst icke full rättvisa, utan är
tacksam om jag blott kunde få någon liten hjelp!»

Då jag för min del skulle anse det ganska beklagansvärdi
om Andra Kammaren nu afsloge utskottets förslag, och man sedan
måste gå och vänta i många år för att få fram ett så pass
moderat förslag som detta, så skall jag nu be att få yrka bifall
till den föreliggande paragrafen i utskottets förslag.

Herr Ljungman: Med hänsyn till hvad som här yttrats

af en talare derom, att de till åtskilliga vägdistrikt hörande Öar
skulle vara orättvist betungade i fråga om detta besvär, så vill
jag erkänna, att jag tror att detta förslags antagande skulle erbjuda
ett uppslag till denna olägenhets afhjelpande. Förhållandet
är nemligen, att dessa aflägset belägna öar skulle kunna begagna
sig af förslagets bestämmelser i 82 § och således bilda egna vägdistrikt.
Nu möta nemligen stora svårigheter i detta fall, på grund
deraf att de vägunderhållningsskyldige vanligtvis bestrida detta.

Men då dessa nu få bidrag till vägunderhållet från andra skatteföremål,
finnas knappast några goda skäl för dem att motsätta
sig en sådan skilsmessa, och än mindre för Vederbörande myndigheter
att icke gå dessa afsides liggande öars befolkning härutinnan
till mötes.

Hvad åter skärgårdsbefolkningen angår, så vore det mycket
önskvärdt, om minimivärdena för »annan fastighet» höjdes från
800 till 1,000 kronor, ty fiskeribefolkningen der bär sin hufvud- t

sakligaste egendom placerad i hus och fiskeredskap samt begagnar
sig heller icke i regeln af landsvägarne. På grund häraf hemställer
jag om bifall till förslaget, att i punkten c) det taxeringsvärde,
som lägges till grund för skyldighet att deltaga i besväret
i fråga, måtte för »annan fastighet» höjas från 800 till 1,000
kronor.

N:o 36. 54

Lördagen den 25 April, f. m.

Om ordnandet
af väghållningsbesväret
på
landet.
Forts.)

Herr Folke Andersson: D;''i jag antecknat mig såsom

reservant mot det slut, hvartill utskottet beträffande denna paragraf
kommit, torde det tillåtas.mig att med några ord få redogöra
för skälen härtill.

Det gläder mig höra att kammaren erkänner, att vår reservation
i denna punkt är grundad på rättvisa och billighet, men
då anser jag kammaren bort bifalla densamma.

Hvad nu först beträffar tjenstemännen, så torde väl ingen
kunna förneka rättvisan derutinnan, att eu tjensteman med
öfver 2,000 kronors årlig inkomst äfven något deltager i vägunderhållningsbesvärets
utgörande. Man har visserligen här sagt,
att vägarne begagnas olika mycket af olika personer, och det kan
nog i visst fall vara en sanning, men man måste äfven erkänna,
att hvar och en har antingen direkt eller indirekt nytta af våra
vägar, hvarför jag för min del icke kan inse något skäl dertill,
att tjenstemännen skulle vara befriade från deltagande i detta
besvär, helst som härför satts som ett vilkor, att de skola hafva
eu årlig inkomst, öfverstigande 2,000 kronor.

Hvad sedan angår mom. c) och att de deri upptagna
fastighetsvärdena skulle höjas från 800 till 1,000 kronor, var det
äfven fråga härom inom utskottet. Men det upplystes dervid, att
det fans många hemman, som voro delade i smålotter, ochhvilkas
taxeringsvärde icke utgjorde mer än 800 kr.; dessa skulle vara
skyldiga att deltaga med en vägfyrk per 100 kr., medan ett annat
med lika taxeringsvärde skulle vara befriadt derifrån. Till följd
häraf synes mig, att ett taxeringsvärde af 800 kronor torde vara
ett temligen väl afpassadt belopp för detta fall.

Slutligen i fråga om skärgårdsbefolkningen, så representerar
äfven jag sådana öbor. Det linnes nemligen inom min valkrets
en ö i Hjelmaren, hvilken är bebyggd och har sex mantal jord.
Oboerna der ansågo, att det vore orättvist, att de skulle deltaga
lika i vägunderhållet med dem, som bo på fastlandet, hvarför jag
inom utskottet uttryckte eu önskan om nedsättning till hälften
för dem. Men då upplystes, att det i sådant fall äfven fans fjellsocknar
och skogstrakter, som lika väl kunde hafva skäl att blifva
befriade från besväret eller åtminstone att icke deltaga efter hela
taxeringsvärdet å fastigheten. I sådant fall måste man derför
gifva dem ersättning eller också afdrag. På grund häraf måste
jag afstå från mitt förslag, ty ett sådant förfaringssätt skulle leda
till alltför många svårigheter. Jag tror med anledning häraf, att
man knappast kan göra någon ändring härutinnan i förslaget,
huru gerna jag än skulle vilja vara med om en sådan. — Jag
önskar förslagets genomförande lika gerna, som någon annan,
men tycker äfven, att reservanternas förslag är bygdt på billighet
och rättvisa, och skall derför åtminstone för närvarande icke
yrka annat än bifall till reservationen.

55 N:0 36

Lördagen den 25 April, f. ro.

Herr 011 as A. Ericsson: Jag skall be att få till kännagifva,

att jag icke kan vara med om att lösa vägfrågan på
ett sådant sätt, som utskottet i föreliggande betänkande föreslagit.
Skälen derför har jag redan förut i denna kammare såväl i mina
motioner som i mina yttranden i denna fråga vid föregående riksdagar
uttalat. Och jag får bekänna, att jag i det föreliggande
betänkandet icke funnit något skäl, som kommit mig att frångå
hvad jag i detta fall förut uttalat.

Men då mina åsigter icke vunnit nödigt understöd, så vill
jag endast nämna, att om jag nu tvingas att välja mellan utskottets
och reservanternas förslag, så ställer jag mig obetingadt
på reservanternas sida.

Ilerr Arhusiander: För min del finner jag bestämmelsen

i mom. c) om 800 kr. taxeringsvärde för annan fastighets skyldighet
att deltaga uti ifrågavarande besvär icke tillfredsställande.
Jag har mig bekant, att på landsbygden finnas många personer,
som uppfört bostäder, särskildt kring sågverk, bruk och industriella
anläggningar, och der sålunda skaffat sig ett hem för sig och
de sina. De hafva icke annat än genom långvarigt och träget
arbete och försakelser kunnat åstadkomma detta, och jag anser,
att det vore ganska hårdt och orättvist, om dessa personer skulle
drabbas af nya utgifter till följd af eu förändring i väghållningsskyldigheten
på landet, i synnerhet som man kan antaga, att dessa
personer icke begagna sig så mycket af och slita landsvägarne.
Jag anser derför, att denna siffra lämpligen skulle kunna sättas
till 1,200 kronor, men, herr talman, jag vill icke göra något yrkande
derpå, då jag icke har förhoppning, att ett sådant yrkande
skall vinna stöd här i kammaren, der de fleste synas önska, att
utskottets förslag skall gå igenom, men jag har velat uttala mina
åsigter i det syfte jag nu gjort.

Herr J. W. Lindh: Under förhoppning, att vi icke skola

komma under ytterligare betryck, åstadkommas landsvägar det
ena året efter det andra. Nu hafva vi detta förslag, och jag antager,
att det kommer att gå igenom. Under förhoppning, att
frågan skall lösas, måste jag yrka bifall till denna § sådan den
här föreligger. Det vore sorgligt, om frågan nu skulle falla. Jag
påminner mig ett yttrande här i kammaren, då vi holk» på med
den franska handelstraktaten; då sade en medlem af denna kammare:
»då den rike och den fattige göra ett kontrakt, är det den
fattige, som får sitta emellan», så äfven här.

Emellertid, om vi nu skulle undanskjuta förslaget, blefve det
ännu svårare, och jag yrkar derför bifall till utskottets betänkande.

Herr Persson i Mörarp: Så vidt jag kunnat följa diskus sionen,

har af tvenne talare framställa förslag om förändring i

Om ordnandet
af väghållnings
besväret på
landet.
(Forts.)

N o 36.

Om ordnandet
af väg hållning 8-besväret på
landet.
(Forts.)

66 Lördagen den 25 April, f. m.

litt. c) af denna §, gående derpå ut, att den i § föreslagna summan
af 800 kronor skulle höjas till 1,200 kronor, och detta på
grund af billighetsskäl, med hänsyn till det förhållandet att det
kau finnas personer i eu mindre bergad ställning, Indika ega och
besitta dylika fastigheter, som här äro i fråga. Jag vill visst icke
förneka, att icke så i allmänhet är förhållandet. Men jag ber
att få fästa uppmärksamheten på, att det finnes åtskilliga fastigheter
i vårt land, som äro åsätta mantal, hvilka fastigheters taxeringsvärde
och verkliga värde icke gå öfyer 800 kronor. Om
billigheten i förra fallet fordrar att dessa små fastigheter skola
befrias, så synes mig billigheten äfven fordra att dessa senare
fastigheter, som äro åsätta mantal, skola blifva befriade. Men
detta hafva de hittills aldrig varit. Under de senare åren har
man i de författningar, som tillkommit till följd af Riksdagens
beslut i fråga om att öfverföra de onera, som förut hvilat ensamt
på den i mantal satta jorden, till fastighet i allmänhet, alltid
satt jordbruksfastighet i samma beskattningsförhållande, oberoende
af huruvida den varit i mantal satt eller icke. Jag tror således
icke, att detta skäl förtjenar det afseende, som man velat göra
gällande, oaktadt jag medger, att i allmänhet är det nog så, att
de flesta fastigheter med så små taxeringsvärden icke äro åsätta
mantal. Men jag har dock velat påminna om, att det finnes eu
del af do i mantal satta fastigheterna, som icke ega högre värde
än 800 kronor.

Med afseende på sjelfva förslaget är jag af den meningen,
att reservanternas förslag borde antagas. Men af de skäl, som
redan af åtskilliga talare framhållits, särskildt i början af diskussionen
af herr Olof Jonsson, böjer jag mig för den kompromiss,
som i detta hänseende i allmänhet synes hafva gjort sig gällande
inom lagutskottet i denna fråga, och vill icke äfventyra att förslaget
denna gång skall falla genom att vi rösta för reservanternas
hemställan, om lagförslaget eljest kan hafva utsigt att vinna Första
Kammarens bifall.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Holmgren, Månsson, Åkesson och Carlsson i Mörtlösa
instämde i detta yttrande.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Jag ber blott

få tillägga, att i det förslag angående väghållningsbesvärets
ordnande, som Kongl. Maj:t föreläde 1889, års Riksdag, hade
taxeringsvärdet för fastighet, som skulle deltaga i väghållningsskyldiglieten,
föreslagits till 600 kronor i stället för 800 kronor,
såsom utskottet nu föreslagit. Och hvad det beträffar att tjensteman
skulle deltaga i besväret med sina löner, så beslöts detta i
fjol af kammaren sjelf. Detta är orsaken, hvarför vi i vår reservation
föreslagit ett tillägg till inom. d) af dylikt innehåll, och

Lördagen den 25 April, f. m.

57 N:0 36.

det torde ursäktas oss,
derför.

då kammaren sjelf förut uttalat sig Om ordnandet

0 ö af vaghallmngs besväret

på
landet.

Herr Anderson i Tenhult: Här har gjorts yrkande att (Forts

siffran 800 kronor i mom. c) skulle höjas till 1,000 krouor och
en annan yrkat dess höjande till 1,200 kronor. Men jag ber få
fästa uppmärksamheten på, att den, som eger en jordbruksfastighet,
vare sig den är i mantal satt eller icke, skulle, om
den är taxerad till 800 kronor, enligt denna § deltaga i vägbyggnadsskyldigheten
för 8 vägfyrk. Men den, som eger sådan »annan
fastighet», som omförmäles under litt. c), han skulle enligt 17 §
endast i det fall vara pligtig att deltaga, om taxeringsvärdet är
lika stort, eller 800 kronor, för 2 vägfyrkar. Jag hemställer derför,
om det kan vara skäl att höja siffran?

Herr Olsson i Sörnäs: Då jag anser, att denna § utgör

sjelfva hörnstenen i hela förslaget, har jag, med anledning af de
yrkanden, som gjorts om bifall till reservationen, begärt ordet för
att få till protokollet antecknadt, att jag för min del icke skulle
hafva något deremot, om det nemligen vore någon möjlighet att
få den igenom. Men då jag tager i betraktande det motstånd,
som Första Kammaren redan förut, då frågan varit å bane, gjort
mot förslaget, anser jag det nu klokast att böja sig och antaga §
sådan den föreligger; så mycket mera som jag tror den vara ett steg
i den rätta rigtningen. Jag yrkar sålunda bifall till § oförändrad.

Häruti instämde . Herr Hansson i Solberga.

Herr Fjällbäck: Jag har begärt ordet endast för att fästa

uppmärksamheten på, att i utskottets förslag till lydelse af 3 §
förekommer en orimlighet, som jag tycker är nästan för stor, för
att man oanmärkt skulle kunna låta den passera, och med dess
bibehållande ingå en kompromiss med Första Kammaren. Här
stadgas i mom. d) punkten 3:o), att sådana tjensteman, som hafva
inkomster af allmän eller enskild tjenst, skola vara ujidantagna.
Detta kan emellertid leda till uppenbara orimligheter. Jag vet
t. ex. ett specielt fall från en kommun här i Stockholms närhet,
der en person af enskild tjenst har en inkomst af 30,000 kronor.
Han skulle sålunda enligt utskottets förslag blifva fri från att
deltaga i detta besvär. Men i samma kommun bor en del små
handtverkare, och dessa skulle enligt samma förslag vara skyldiga
att deltaga!

Jag har velat nämna detta för att visa, hvilka orimligheter
man kan komma till genom kompromisser i tid och otid.

Slutligen ber jag få tillägga, att det är ganska lätt för den,
som i eu kommun drifver en rörelse, att undkomma denna skyldighet
genom att ombilda sin affär till ett aktiebolag och låta hela
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 36. 5

N:0 36.

Om ordnandet
af väghållningsväsendet
på
landet.
(Forts.)

58 Lördagen den 25 April, f. m.

inkomsten upptagas såsom sin direktörsaflöning. Detta skulle då
blifva inkomst af enskild tjenst, och han blefve befriad från deltagande
i väghållningsbesväret!

Herr Petersson i Brystorp: Det kan icke förnekas, att det

icke ligger en stor oegentlighet uti, att den som har en fastighet
taxerad till 800 kr. skall vara skyldig att deltaga i detta besvär,
men en tjensteman, som, såsom vi nyss hört, har en inkomst af
30,000 kronor, skall befrias. Detta är icke rätt. Men om jag å
andra sidan tänker på Första Kammaren, torde det blifva nödvändigt
att sluta sig till utskottets förslag. Jag vill påpeka eu
annan orimlighet. Jernvägsbolag äro befriade för inkomst af jernvägen;
men jernvägstjenstemän med 5 ä 600 kronors lön, de skulle
vara skyldiga att deltaga. Jag öfvergår till en annan punkt. Här
stadgas att jernbruk, qvarnar och sågverk skulle deltaga efter sitt
taxeringsvärde samt för den inkomst de deraf erhålla. Men sina
förvaltare aflöna de med 5 å 6,000 kronor, och dessa skulle vara
befriade.

Men som sagdt, då det är nästan antagligt, att Första Kammaren
icke går in på reservanternas förslag, fruktar jag att vi
äro tvungna att antaga utskottets förslag, för hvilket jag kommer
att rösta.

Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen tillkännagaf
till en början, att han ämnade framställa särskilda propositioner
beträffande l:o) inledningen till paragrafen jemte mom. a) och b)
2:o) mom. c) och 3:o) mom. d).

Efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition
godkändes inledningen samt mom. a) och b).

Sedan herr talmannen vidare till proposition upptagit de tre
olika yrkanden, som förekommit rörande mom. c), blef detta moment
af kammaren godkändt med den lydelse, som af utskottet
föreslagits.

I fråga slutligen om mom. d) hade yrkats dels bifall till utskottets
förslag och dels bifall till herr Folke Anderssons m. fl:s
reservation. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och fann utskottets förslag hafva flertalets mening för sig.
Votering blef likväl begärd och företogs i enlighet med följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition.

Den, som godkänner mom. d) af 6 § i förevarande lagförslag
med den af lagutskottet föreslagna lydelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

59

N o 36.

Lördagen den 25 April, f. m.

Vinner Nej, har kammaren godkänt momentet med den
ändrade lydelse, som af herr F. Andersson m. fl. föreslagits i besväret på
deras vid denna § afgifna reservation.

Omröstningen visade 158 ja mot 44 nej; varande sålunda
utskottets förslag till lydelse för ifrågavarande; moment af kammaren
godkändt.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare
föredragningen af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m„ till hvilken
tid kammarens ledamöter genom utfärdadt anslag kallats att åter
sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,27 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.