RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1891:35
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1891. Andra Kammaren. N:o 35.
Fredagen den 24 april.
Kl. 7 e. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 17 innevarande april.
§ 2.
Föredrogos ock bordlädes för andra gången Andra Kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 16 och 16 a.
§ 3.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att
ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, grosshandlanden
Johan Johansson på grund af sjukdom tillsvidare är oförmögen att
lemna sin bostad intygar. Stockholm den 23 april 1891.
J. Budberg.
Legit. läkare.
Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande, n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
Punkterna 29—32.
Biföllos.
Punkten 33.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till anskaffande af
instrument för den kristallografiska och petrografiska undervisningen
vid mineralogisk-geölogiska institutionen i Upsala bevilja för år 1892
«tt extra anslag af 5,000 kronor.
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 35.
Angående
anslag till den
mineralogiskgeologiska
institutionen
i Upsala.
1
N:o 35.
2
Fredagen den 24 April.
Angående I två sinsemellan till innehållet öfverensstämmande motioner,.
anslag till den yäckta den ena inom Första Kammaren (motion n:o 39) af herrar
m\lqeohgfsla"" O. Alin och C. H. Lundström samt den andra inom Andra Kaminstitidionen
maren (motion n:o 99) af herrar Z. Larsson och A. V. Ljungman
i Upsala. hade åter föreslagits, att för år 1892 följande anslag måtte beviljas
(Forts.) till upprättande af en mineralogisk-geologisk öfningsinstitution vid
Upsala universitet, nemligen: till inköp af instrument för den
kristallografiska och petrografiska undervisningen, förutom det af
Kongl. Maj:t äskade anslaget å 5,000 kronor, ett anslag af 1,500
kronor; för kristallmodeller och preparat ett anslag af 2,200 kronor;
för geologiska kartor och special-literatur ett anslag af 3,000 kronor;,
samt till fullbordande af institutionslokalernas inredning ett anslag
af 5,000 kronor.
Utskottet hemstälde att Riksdagen, med bifall till _ Kongl.
Maj:ts förevarande framställning men med afslag å de i ämnet
väckta motionerna, för så vidt de skilde sig från berörda framställning,
måtte, till anskaffande af instrument för den kristallografiska
och petrografiska undervisningen vid mineralogisk-geologiska
institutionen i Upsala bevilja för år 1892 ett extra anslag
af 5,000 kronor.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Ljungman: Man har ofta förebrått denna kammare, att
den i frågor om anslag prutar något oförståndigt; men jag får
bekänna, att bland alla prutningsförsök, hvilka jag hört talas om,
är det, som af Kongl. Maj:t vidtagits med afseende på den från
Upsala universitet framstälda önskan om förhöjning af anslaget till
den mineralogisk-geologiska institutionen, ett af de allra märkvärdigaste.
Het är väl alldeles gifvet, att all klok sparsamhet fordrar,
att man sätter en aflönad embetsman i tillfälle att på bästa,
sätt sköta sin tjenst. Nu är det klart, att professorn i mineralogi
och geologi måste, om han skall kunna göra skäl för sig, hafva
tillgång till nödvändiga instrument, arbetslokaler och material för
undervisningen. Detta har begärts af universitetet i Upsala, som
lemnat en tillfredsställande utredning af saken, men på grund af
denna utredning har Kongl. Maj:t endast begärt anslags beviljande
i en enda pirnkt, nemligen ett anslag på 5,000 kronor till instrument.
Då dessa medel emellertid alltid skola utgå, kan det icke1
vara förenadt med en klok hushållning att fördela anslaget på två
år, och då det är fråga om en så liten summa som 16,700 kronor,,
synes det mig, som om Riksdagen handlade klokast, om den bifölle
motionen och höjde anslaget från 5,000 kronor, såsom Kongl. Maj:t
föreslagit, till 16,700 kronor, såsom i motionerna är föreslaget. Summan
är så liten, att man icke bör tveka att bevilja den äfven på
grund af enskild motion, då utredningen är så fullständig, att man
i det afseendet icke gerna kan hafva något vidare att önska. Jag
yrkar bifall till motionen.
Häruti instämde herr LioUhius.
Fredagen den 24 April.
3
Ji:o 35.
Herr Sven Nilsson yttrade: Jag föreställer mig att det
skulle vara litet egendomligt, om denna kammare skulle bifalla
ett förslag af föreliggande beskaffenhet. Såsom motionären upplyst,
har universitetet i Upsala hos Kongl. Maj:t begärt högre anslag
än utskottet tillstyrkt, men när Kongl. Maj:t icke funnit den lemnade
utredningen fullständig, utan ansett att man nu icke bör
bevilja hela det begärda anslaget, kan jag icke förstå på grund af
hvilka skäl man skulle bifalla motionärernas förslag. Jag föreställer
mig att Kongl. Makt i detta fall haft full befogenhet att
pruta, och det är icke heller så säkert, att, såsom en föregående
talare antog, man ett annat år skall bevilja hvad motinärerna nu
föreslagit, ty det kan ju vara möjligt, att det af utskottet nu föreslagna
beloppet kan vara tillräckligt för ändamålet. Jag anhåller
derför om bifall till statsutskottets förslag.
Herr von Frie sen: Man kan i ett fall sådant som detta väl
förstå statsutskottets obenägenhet att frångå Kongl. Maj:ts proposition.
Mig har det dock förefallit, som om den af Kongl. Maj:t
vidtagna nedprutningen icke skulle i verkligheten bero på bristande
utredning utan derpå, att Kongl. Maj:t ansåg sig af hänsyn till
hufvudtiteln i öfrigt böra taga ett något lägre belopp.
Den mineralogisk-geologiska undervisningen har i Upsala stått
på temligen klena fötter en längre tid, särskildt derför att professionen
i detta ämne på grund af missgynnande omständigheter
varit obesatt från 1885 som jag tror ända till slutet af 1889. Om
platsen hade blifvit besatt med ordinarie innehafvare redan vid
företrädarens afgång 1885, hade utan tvifvel hela det anslag, som
nu är i fråga, för länge sedan blifvit af Kongl. Maj:t begärdt och
af Riksdagen beviljadt. Men såsom sagdt platsen måste på grund
af särskilda förhållanden en längre tid stå ledig, hvilket naturligtvis
var mycket illa för det läroämne, hvarom här är fråga.
Nu skulle ställningen ännu längre blifva ogynsam, om här ej
ett tillräckligt anslag beviljades, enär den tid, under hvilken undervisningen
varit mer eller mindre bristfällig, skulle förlängas.
Jag tror derför, att man bör söka att så fort som möjligt få
till stånd hvad som behöfves för undervisningens ordnande. Nu
har universitetet begärt något mer än motionärerna; men om man
ville inskränka sig till hvad dessa föreslå, vunne man dock derigenom,
att undervisningen ganska snart komme i gång. Af utskottet
är föreslaget, att det skulle beviljas medel till instrument;
men saken är den, att det behöfves äfven medel till åtskilligt
annat, särskildt till inredning af lokalen. Institutionen har sedan
många år tillbaka en mycket tillfredsställande lokal. Den är till
en del upptagen af samlingarna, men sex, sju rum återstå afsedda
just för den undervisning, till hvilken dessa instrument skola
användas. Klart är, att lokalen behöfver inredas, förrän man kan
begagna instrumenten. Något anslag till inredning skulle icke
med det af utskottet föreslagna beloppet kunna komma i fråga och
i följd häraf torde det vara sjelfklart, att vi handlade förståndigt,
om vi lemnade bifall till ett högre belopp. Det är visserligen
Angående
anslag till den
m inerdlogiskgeologislca
institutionen
i Upsala.
(Forts.)
N:o 35.
4
Fredagen den 24 April.
Angående
anslag till den
mineralogiskgeologiska
institutionen
i Upsala.
(Forts.)
Angående
anslag till
lönetillägg åt
akademikamreraren
0. G.
Begnell.
sagdt af professorn, i ämnet, att »framför allt» skulle erfordras
medel till dessa instrument; men då lian så sagt, har han sett
saken från vetenskapens synpunkt, ty från vetenskapens ståndpunkt
äro dessa instrument det allra nödvändigaste i den yttre
utrustningen. Men klart är, att dessa instrument icke kunna användas,
om det icke finnes plats att förvara dem och rum, hvarest
de kunna användas.
Då jag anser det synnerligen vigtigt, att den mineralogiskgeologiska
undervisningen vid universitetet i Upsala snart kommer
till en tidsenlig anordning, ber jag för min del få instämma i herr
Ljungmans yrkande om bifall till motionerna i ämnet.
Härmed var öfverläggningen slutad och efter det herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 34—41.
Biföllos.
Punkten 42.
Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit
hemstälde utskottet under förevarande punkt, att Riksdagen
måtte såsom personligt lönetillägg för år 1892 åt akademikamreraren
i Lund Oscar Gerhard Regnell, på extra stat för nämnda år bevilja
750 kronor, deraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar P. Pelirson i Törneryd, P. Andersson i Högkil, P. Prsson
i Vestlandaholm, I. Lytkens och C. Persson i Stallerhult, hvilka
ansett utskottet böra hemställa, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning måtte af Riksdagen afslås.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Pehrson i Törneryd: Då jag reserverat mig i denna
punkt, ber jag få säga några få ord. jag har för min del icke
funnit de skäl, som i kongl. propositionen anförts för denna lönetillökning
vara af den beskaffenhet, att de göra densamma berättigad.
Det kraftigaste skälet, som anförts, är, att motsvarande tjensteman
vid universitetet i Upsala har fyra tusen kronor. För att
kunna rätt bedöma frågan, bör man känna, hvad dessa begge
tjensteman på sina olika platser hafva för göromål sig ålagda.
Jag får erkänna, att jag i det fa.llet icke eger tillräcklig kännedom,
men jag har hört uppgifvas af andra, som jag tror känna
till saken, att det icke är oväsentlig skilnad i göromål för dessa
båda tjensteman.
Då det skäl, som anförts för denna löneförhöjning, synes mig
vara att en man med mindre åligganden icke har lika hög lön
som den, hvilken har mer att göra, så anser jag det icke vara
Fredagen den 24 April.
5
N:o 85.
något skäl af den beskaffenhet, att det talar för en löneförhöjning
utan i stället för en löneminskning. Med anledning deraf har jag
jemte fyra andra utskottsledamöter reserverat mig mot denna löne^
ökning och jag ber att på de grunder, jag nu i korthet anfört, få
yrka afslag å såväl utskottets som Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Sven Nilsson: Het finnes här verkligen ännu ett skäl,
och just det bevekte oss på afdelningen och sedermera majoriteten
i utskottet att bifalla Kongl. Maj:ts förslag; det skälet nemligen,
att, såsom herrarne torde finna af motiveringen, akademikamreraren
Regnell är den ende ordinarie tjenstemannen vid universitet i
Lund, som åtnöjt sig med mindre lön än motsvarande tjensteman
vid universitetet i Upsala. I detta förhållande ligger, föreställer
jag mig, ett särskildt skäl för bifall af den kongl. propositionen.
Akademikamreraren Regnell har varit i tjenst i 26 år; han är således
temligen gammal; och antagligt är derför, att, om han får
detta lönetillägg, statsverket icke kommer att så synnerligen mycket
deraf betungas.
På dessa skäl har jag biträdt utskottets förslag, och på dessa
skäl anhåller jag om bifall till detsamma.
Herr Bill o w: Hen förste talaren i ämnet nämnde, att han
icke kände till något särskildt skäl, hvarför akademikamreraren i
Lund skulle få ett särskildt lönetillägg. Jag tror mig känna, att
akademikamreraren i Lund har ett lika drygt arbete som akademikamreraren
i Upsala; och skulle man gå noga till väga, skulle man
komma till det resultat, att akademikamreraren i Lund har något
mer arbete, derför att akademien i Lund har mera jordar och donationerna
i Lund på sista tiden ökats i stor grad. AkademikamTeraren
Regnell har för öfrigt varit i tjenst i 26 år med 1,000
kronor mindre lön än motsvarande tjensteman i Upsala.
Medan jag har ordet, vill jag erinra om, att för några år sedan
statsrevisorerna gjorde en och annan anmärkning emot bokföringssättet
vid universitetet i Upsala. Hessa samma revisorer
vitsordade då i fråga om akademikamreraren Regnells bokföringssätt,
att det var det bästa de hade sett. Het torde vara ett vitsord
så godt som något annat och visar nog, att han skött sig, samt
att han har ett synnerligen godt anseende. Och då han nu efter
26 års tjenstgöring torde vara förtjent af att blifva likstäld med
akademikamreraren i Upsala, men han det oaktadt icke blifvit af
Kongl. Maj:t föreslagen till erhållande af lika stor aflöning som
denna, utan något mindre, hoppas jag, att kammaren skall gilla
de skäl, som för förhöjningen anförts, samt att den icke skall frångå
utskottets förslag, hvartill jag, herr talman, anhåller om bifall.
Herr Andersson i Högkil: Het förefaller mig nästan, som
om vederbörande hade den åsigten, att tjenstemännen vid Lunds
universitet skulle hafva privilegium på att erhålla personliga lönetillägg.
Het är icke längre sedan än 1889, då här i kammaren
förelåg en kongl. proposition, lika med den förevarande. Het för
-
Angående
anslag till
lönetillägg ät
akademikamreraren
O. G.
Regnell.
(Forts.)
5Nf:o 35.
6
Fredagen den 24 April.
Angående
anslag till
lönetillägg åt
dkademikamreraren
0. G.
Regnell.
(Forts.)
slaget vann i denna kammare för sig endast 47 röster. Men Första
Kammaren var så mycket frikostigare, ock sålunda blef förslaget
bifallet i den gemensamma voteringen.
De skäl, som äro anförda till förmån för nu ifrågavarande
personliga lönetillägg, äro efter mitt förmenande synnerligen svaga,
till ock med svagare än de skäl, som anfördes 1889. Hufvudskälet
är nu, som talaren på blekingsbänken nämnde, det, att akademikamreraren
Regnell numera är den ende ordinarie tjenstemannen vid
universitet i Lund, som kar mindre lön än motsvarande tjensteman
vid universitetet i Upsala. Men man har icke påstått, än
mindre visat, att lönen i sig sjelf är otillräcklig. Man kar endast
framhållit den omständigheten, att motsvarande tjensteman vid
Upsala universitet har mera än denne. Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att staterna för universiteten i Upsala ock Lund äro,
efter det vederbörande, deribland samma akademiska konsistorium
som nu är i fråga, blifvit deröfver körda, af Kongl. Maj:t faststälda
så nyligen som den 13 november 1885, sålunda för endast fem år
sedan. Det är naturligtvis klart ock tydligt, att Kongl. Maj: t i
dessa stater fullt rättvist afvägt proportionen emellan dessa löner.
Skulle det då vara välbetänkt att nu rubba en så nyligen uppgjord
lönestat? Jag tror det icke, ock skall derför förena mig
med Pehr Pehrson i hans yrkande om utslag på utskottets hemställan.
Häruti instämde kerrar Er sson i Yestlandakolm och Folke
Andersson.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag kan icke finna, att de skäl, som blifvit af akademiska
konsistoriet i Lund framstälda till universitetskanslern, af denna
framburna till Kongl. Maj:t, utaf Kongl. Maj:t pröfvade, utaf utskottet
godkända ock här i kammaren utaf tvenne personer vitsordade
som dugliga, skulle till sammans vara utaf den beskaffenhet,
att kär icke skulle föreligga ett fall, der Riksdagen kunde med
säkerhet döma om billigheten eller obilligheten af det begärda.
Denna tjensteman kar i 26 år på ett nitiskt ock dugande sätt
fullgjort sina åligganden. Men dessa, som mest bestå i räkenskapers
förande, hafva blifvit i högsta grad vidgade på sista åren
derigenom, att han fått sig uppdraget att sköta räkenskaper för
nya institutioner. Kär kan då ser, att hans like vid ett annat
universitet fått löneförhöjning, uppstår lätt för honom den önskan,
att han måtte få det också. Vore denna önskan obillig, torde det
saknats personer, som velat bära fram den till Kongl. Maj:t och
Riksdagens ompröfning så kar här icke. varit förhållandet. Kongl.
Maj:t kar funnit den skälig och utskottet har med stor majoritet
godkänt densamma; och jag kan icke finna annat än, att, när det
gäller en man, som efter en lång och sträfsam verksamhet för sitt
arbete, i omfattning nästan lika stort som hans likes vid ett annat
universitet, söker få samma lön som denne, detta skulle vara värdt
Riksdagens välvilliga uppmärksamhet. Jag tror, att kammaren har
allt skäl att bifalla utskottets hemställan.
Fredagen den 24 April.
N:o 35.
Herr Andersson i Högkil: Det hufvudskål, som blifvit an
fördt
för beviljande af ifrågavarande lönetillägg, är, att Regnell
»till konsistoriets fulla belåtenhet skött sina åligganden». Men
jag vågar påstå, att samma vitsord skall kunna gifvas åt — jag
vågar hoppas — flertalet af våra embets- och tjensteman. Men
derför är det väl icke afgjordt, att Riksdagen skall bevilja personliga
lönetilläg. Jag kan verkligen icke förstå, hvarför man skall
göra något undantag för tjenstemännen vid universitetet i Lund.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag kan för min del icke
gilla det skäl, som den nästföregående talaren anfört. Jag kan
verkligen icke förstå, hvarför han icke vill bevilja ifrågavarande
lönetillägg. Ty det måste väl anses som ett afgörande skäl, att
denna embetsman bör sättas i en liknande ställning som den motsvarande
tjenstemännen i Upsala. Han har i öfver ett fjerdedels
århundrade tjenstgjort vid universitetet i Lund och dervid haft att
sköta samma göromål som hans jemnlike i Upsala, men åtnjuter
dock en lön, som med 1,000 kronor understiger den senares. Jag
för min del bör visserligen icke till dem, som vilja drifva upp
lönerna för statens tjensteman öfver böfvan. Men en rättvis fordran
synes det dock vara, att jemlikar i tjensten blifva i afséende
på lönen likstälda. Så är ej förhållandet med denne tjesteman.
Det bar ingen, som uppträdt emot den föreslagna förhöjningen,
vågat påstå. Jag förenar mig derför med herr Sven Nilsson i
hans yrkande, att dessa båda tjensteman skola få lika löneförmåner.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 43—46.
Biföllos.
Punkten 47.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till arfvoden åt
extra lärare vid de allmänna läroverken bevilja för år 1892 ett
extra anslag af 40,000 kronor, eller enahanda belopp, som vid de
senaste riksdagarne för ändamålet anvisats.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 138) deruti herr S.
J. Kardell, med hvilken herrar J. Persson från Arboga, P. A.
Hornberg och C. F. ^Vinkrans instämt, på anförda skäl alternativt
hemstält:
att Riksdagen, för att vikarierande ämneslärare och extra lärare
vid de allmänna läroverken, hvilka genom aflagd akademisk
examen och genomgången profårskurs förvärfvat kompetens att
söka ordinarie lektors-, adjukts- eller kollegabefattning vid allmänt
Angående
anslag till
lönetillägg åt
akademikamreraren
O. G.
Iiegnell.
(Forts.)
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. m.
N:o 35.
8
Fredagen den 24 April.
Angående
anslag till
arf''voden åt
extra lärare
m. m.
(Forts.)
läroverk, måtte kunna från ock med år 1892 erhålla arfvode efter
2,000 kronor för år räknadt, måtte bevilja å extrastat för år 1892''
ett anslag af 100,000 kronor till arfvodesförköjning åt extra ordinarie
ämneslärare vid de allmänna läroverken;
eller
att Riksdagen, för att de vikarierande ämneslärare och extra
lärare vid de allmänna läroverken, hvilka genom aflagd akademisk
examen och genomgången profårskurs förvärfvat kompetens till
ordinarie lektors-, adjunkts- eller kollegabefattning och tjenstgjort
minst 5 år med godt vitsord för nit och skicklighet, måtte kunna
från och med 1892 erhålla arfvode efter 2,000 kronor för år räknadt,
måtte bevilja å extra stat för 1892 ett anslag af 45,000 kronor till
arfvodesförhöjning åt äldre extra ordinarie ämneslärare vid de allmänna
läroverken.
utskottets hemstälde:
a) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, måtte till arfvoden åt extra lärare vid de allmänna
läroverken bevilja för år 1892 ett extra anslag af 40,000 kronor.
b) att herr Kardells förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst anförde:
Herr Kardell: Då ingen medlem af statsutskottet reserverat
sig mot samma utskotts hemställan, att den af mig framlagda motionen
om löneförbättring åt de extra ordinarie ämneslärarne vid
de allmänna läroverken icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, så har jag naturligtvis ringa förhoppning om att kunna
uträtta något, då jag nu går att yttra några ord till försvar för
motionen. Jag vill dock säga några ord, på grund deraf att den
begäran, som framställes i nämda motion, är både billig och rättvis.
Att så är förhållandet, erkännes också af utskottet. I betänkandet
yttrar nemligen detsamma, att det anse^ »någon tvekan icke
kunna råda derom, att en förbättring af de extra ordinarie ämneslärarnes
lönevilkor är af verkligt behof påkallad». Deruti har utskottet
tvifvelsutan fullkomligt rätt. De extra ordinarie lärarena äro utan
all fråga otillräckligt aflönade. Jag vill för att ådagalägga detta,
framställa den frågan: »Huru högt kan man på ett ungefär upp
skatta
värdet af det arbete, som eu elementarlärare årligen i denna
sin egenskap utför, i penningar beräknadt? Denna fråga är naturligtvis
vansklig nog att besvara; men icke kan väl detta värde
sättas lägre än den lön, en ordinarie ämneslärare i lägsta lönegraden
åtnjuter. 1876 års Riksdag uppstälde också den princip, att
den extra ordinarie läraren och den ordinarie läraren i högsta lönegraden
skulle åtnjuta samma löneförmåner. Denna princip följdes
till en tid, men sedan öfvergaf Riksdagen densamma. Dermed
tillskapades en uppenbar orättvisa. För närvarande har en extra
lärare 500 kronor mindre i årlig lön än en ordinarie lärare i den
lägsta lönegraden. Detta är så mycket mera beklagansvärdt, som
de extra lärarne i allmänhet icke äro några penningkarlar. De hafva,
Fredagen den 24 April. 9
såsom lärare öfverhufvud taget, utgått från fattiga föräldrahem.
Lärarekallet har nemligen vanligtvis intet synnerligen lockande
för rike mans barn. Den blifvande läraren måste i regeln skuldsätta
sig vid universitetet. Då han lemnar detsamma, för han följaktligen
vanligtvis med sig en tryckande skuldbörda. Den extra ordinarie
läraren skall nu af sina små inkomster dels bestrida kostnaden
för sitt uppehälle, dels betala räntorna på sina skulder. Man torde
verkligen med skäl kunna sätta ifråga, huru vida detta skall kunna
gå ihop för honom. Möjligen kan han skaffa sig någon biförtjenst.
Men det är icke sagdt, att den verksamhet, hvarigenom han bereder
sig en sådan extra inkomst, alltid är af den,"beskaffenhet, att
den icke skadar hans tjenstgöring i läroverket, hvadan det sålunda
nog kan hända, att äfven detta sjelft kan lida men af här ifrågavarande
missförhållande. Detta är sakförhållanden, som utskottet
synes hafva både känt och erkänt, då det, såsom redan är sagdt,
medgifvit, att ingen tvekan kan råda derom, att en förbättring
af ifrågavarande lärares ekonomiska ställning är af verkligt behof
påkallad.
Man skulle nu hafva väntat, att utskottet efter en sådan premiss
och ett sådant resonnement skulle hafva kommit till ett sådant
slut, att det ansett sig böra tillstyrka bifall till min motion eller
råda till någon annan åtgärd, som kunnat vara egnad att leda till
målet. Men det har utskottet icke gjort. Besynnerligt nog säger
det nemligen, att »åtgärder i sådant syfte» — d. v. s. åsyftande en
förbättring af de extra ordinarie ämneslärarnes lönevilkor — »synas
utskottet lämpligast böra vidtagas i samband med ett afgörande af
läroverksfrågan i dess helhet». Hvad vill detta säga? I hvilket
förhållande stå dessa båda frågor till hvarandra? Jag ber att få
erinra derom, att det här är fråga om de extra ordinarie ämneslärarne.
Dessa äro endast lösligt fästade vid läroverken. De få
förordnande endast för en termin i sender. Under mellanterminerna
tillhöra de ej en gång läroverken. De äro icke »inskrifna i
staten» — om jag får begagna detta uttryck — såsom extra ordinarier
i allmänhet. De äro endast tillfälligtvis antagna såsom biträden
vid undervisningen. Om nu en sådan lärare blir sjuk eller något
annat förhållande inträder, som gör, att han icke längre kan göra
tjenst eller behöfves, så blir han helt enkelt skild från sin befattning
vid läroverket. Så inträffade det t. ex. vid det läroverk, vid
hvilket jag har äran tjenstgöra, för ett par år sedan, att en extra
lärare, som tjenstgjort en lång följd af år, måste upphöra med sin
tjenstgöring, emedan han icke längre var behöflig — och så måste
hän, om jag ej missminner mig, vid några och fyrtio års ålder
kasta sig in på en annan lefnadsbana.
Slutligen säger utskottet, att »förnyadt förslag till läroverksfrågans
fullständiga lösning torde inom den närmaste framtiden
komma att för Riksdagen framläggas». Ja, när skall detta ske?
Icke kommer det att ske vid innevarande riksdag, det har regeringen
sagt ifrån. Det kan väl vara möjligt, att en kongl. proposition
derom kan komma att framläggas vid nästa riksdag. Det
är något, som vi icke veta. Men äfven om så sker, är det så all
-
N:o 35.
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. m.
(Forts.)
N:o 35.
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. m.
(Forts.)
10 Fredagen den 24 April.
deles gifvet, att en sådan åtgärd då kommer att leda till något
resultat? Vi veta, huru skarpt Riksdagens båda kamrar stå emot
hvarandra i pedagogiska frågor. Om då den s. k. läroverksfrågan
icke heller vid nästa riksdag blir afgjord, så få extra lärarne vänta
ändå längre, innan de få rättvisa sig beskärd.
Jag frågar: År det rättvist, att staten på detta sätt skall ockra
på de extra lärarnes krafter? År icke arbetaren sin lön värd?
Glår det an att på detta sätt till det yttersta fullfölja den jesuitiska
satsen: »Ändamålet helgar medlen?» Nej, rättvisa bör tillämpas.
Man får icke resonnera som så: »Ja, visserligen föreligger
här en orättvisa. Men det är icke lämpligt att nu göra något för
dennas afhjelpande. Dermed kunna vi gerna uppskjuta, till dess
det faller sig mera lägligt för oss».
Herr talman! Jag skulle helst velat yrka bifall till det förra
alternativet i min motion oförändradt, i hvilket anhålles om ett
lönetillskott af 500 kronor åt samtliga extra ordinarie ämneslärare
vid de allmänna läroverken. Men då Första Kammaren antagit
detta alternativ med den förändringen, att 300 kronor beviljats i
stället för 500 — detta på den grund att Kongl. Maj:t i sin proposition
till förlidet års Riksdag äskade ett lönetillskott af allenast
300 kronor åt här ifrågavarande lärare — så skall jag, herr talman,
anhålla att få yrka bifall till det förra alternativet i motionen med
den förändringen, att silfran 2,000 ändras till 1,800 och siffran
100,000, till 60,000. Herr talman! Jag anhåller om proposition på
detta mitt yrkande.
Herr Romberg: En statsutskottsledamot i denna kammare
förklarade i förgår enskildt för mig det motstånd, som utskottet
stälde mot mitt förslag att i någon mån förbättra ställningen för
teckningslärarne vid våra högre allmänna läroverk under sjukdom,
på följande sätt. Han sade: »vi medgifva, att du har rätt. Men
ett är att ha rätt. en annat att få rätt. Du har rätt, men du får
icke rätt». Jag vågar visserligen knappast hoppas, att utsigterna
till att här i dag kunna genomdrifva något till förmån för de extra
ordinarie ämneslärarne skola vara gynsammare, än de voro för teckningslärarne
i förgår. Men jag anser, att en anhållan om någon
förbättring i dessa lärares vilkor är så rättvis och så billig och i
så hög grad af behofvet påkallad, att pligten bjuder mig, det må
lända till resultat eller icke, att här i kammaren öppet och ärligt
uttala, hvad jag tänker om denna sak.
Jag påpekade i förgår för kammaren, att det finnes en kategori
af lärare vid de allmänna läroverken, som stundom hafva ända
till 38 timmars tjenstgöring i veckan och som af staten behandlas
på det sättet, att de, då de för en dylik tjenstgöring, så länge de
äro friska och kunna stå ut med denna tjenstgöring, åtnjuta ett
årsarfvode af 2,825 kronor, vid sjukdom blifva hänvisade att lefva
på en årsinkomst af 826 kronor 92 öre.
Jag skall i dag,- herr talman, be att för kammaren få presentera
en annan kategori af lärare, som är ännu sämre lottad än
teckningslärarne. Det är en klass af lärare, som är af så stor be
-
Fredagen den 24 April.
11
>:o 35.
tydelse för vårt undervisningsväsen, att hela vår »allmänna läroverksinstitution»
så väsentligen baserar sig på dem, att — enligt de
uppgifter, som här föreligga—nära tredjedelen eller noggrannare
bestämdt 31 procent af hela ämneslärarecorpsen utgöres af dylika
lärare, och att, om jag sade, att tredjedelen af hela ämneslärarearbetet
vid läroverken utföres af dessa personer, så sade jag icke
sant, ty jag sade för litet.
Staten fordrar af desse lärare, att de för att få lof att tjenstgöra
skola hafva kostat på sig en utbildningskurs på flere tusen kronor.
Hvad sedan tjenstgöringen beträffar, så äro ämneslärarne på extra
stat i regeln säkerligen de hårdast ansträngda af alla lärarne, ty,
när det gäller fördelning af tjenstgöring, plägar man aldrig knussla
mot en extra lärare.—För denna ansträngande tjenstgöring uppbär
ämnesläraren på extra stat ett årsarfvode, då han undervisar 28
timmar i veckan, som icke tål någon jemförelse med, hvad teckningsläraren,
då han har lika många undervisningstimmar, åtnjuter.
Teckningsläraren uppbär nemligen för 28 timmars tjenstgöring i
veckan, när han är i lägsta lönegraden, ett årsarfvode af 2,075
kronor. Den extra ordinarie ämnesläraren uppbär deremot för 28
timmars tjenstgöring i veckan — allt hemarbete oberäknadt — ett
årsarfvode af minst 1,200 kronor och högst 1,500 kronor. — Blifva
nu dessa lärare (tecknings- och extra ordinarie ämnesläraren) sjuka,
så får teckningsläraren visserligen, såsom vi sågo, öfva sig i att
föra en väsentligen förändrad diet, i det att han då blir hänvisad
att lefva på 826 kronor 92 öre om året. Men hur går det för den
sjuke extra ämnesläraren? Jo, han får-—ingenting, utan kastas
bort som en utkramad citron, ur hvilken man tagit hvad som var
värdt att taga.
Statsutskottet har varit nog barmhertigt att beklaga desse lärare.
Utskottet säger nämligen på 74 sidan af sitt utlåtande, att någon
tvekan icke kan »råda derom, att en förbättring af de extra ordinarie
ämneslärarnes löneviikor är af verkligt behof påkalladt». Ja,
[Riksdagen beklagar dem också, förmodar jag. Kongl. Maj:t beklagar
dem. Alla menniskor beklaga dem och tycka, att det är synd
om dem. Men dessa beklaganden äro också allt, hvad man vill
offra på dem. Under tiden tager staten år efter år med god smak
deras arbete för en ringa penning. Och det är ingen, som säger
något derom, ty på detta sätt blir det ju mycket billigare för staten,
än om det för läroverken erforderliga arbetet skulle betalas åtminstone
något ditåt efter dess verkliga värde, och den behöfliga
lärarepersonalen ställas på ordinarie stat.
Extra lärarne lefva naturligtvis under tiden — delande sin tid
mellan att slås med björnar och att uppfostra det uppväxande slägte!
— de lefva, säger jag naturligtvis hufvudsakligen på hoppet att en
gång blifva ordinarie. Men veten I, mine herrar, hvad det kostar
en fattig extra lärare att hålla detta hopp vid lif? Jo, mine herrar,
det är så stäldt, jag säger icke visligen stäldt, jag säger icke ens
förnuftigt stäldt, ty då talade jag mot egen öfvertygelse, men det
är emellertid så stäldt och förordnadt att den stackars extra läraren,
om han vill söka att få ordinarie lärarebefattning måste resa
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. m.
(Forts.)
N:o 35.
12
Fredagen den 24 April.
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. m.
(Forte.)
land och rike omkring och bjuda ut sina talenter alldeles som en
profryttare som bjuder ut sina varor. Lärareprofven skola nemligen,
så bjuder läroverksstadgan, afläggas inför de respektiva domkapitlen,
och dessa anses hafva så liten anledning att lita på hvarandras
omdömen, när det gäller att pröfva lärareduglighet, att t. ex.
hvarje gång en lärare från Lunds stift vill söka en läraresyssla i
landets nordligaste stift, så, om han också är aldrig så gammal
lärare i de ämnen sysslan afser, och om han också har de allra
yppersta tjenstgöringsbetyg, de allra yppersta kunskapsbetyg och
de allra yppersta profbetyg från alla de öfriga domkapitlen i riket
uti de ifrågavarande ämnena, så får han ändock resa från den ena
ändan af landet till den andra, ända upp till Hernösand för att
der sätta biskop och domkapitel i tillfälle att under vanligen en
half timmes prof i hvarje ämne bilda sig ett säkrare omdöme om
hans duglighet som undervisare, än man vid statens läroanstalter
på den ort, der han haft sin verksamhet, kunnat bilda sig
under den följd af år, han der skött verklig undervisning i samma
ämnen. Hvilken i lika hög grad ohygglig som onyttig extrabeskattning
detta, ännu i 1878 års nu gällande läroverksstadga föreskrifna
sätt att söka lärarebefattningar vid de allmänna läroverken,
är för de stackars extra lärarne i ett »så aflängt land som Sverige»
för att använda ett bevingadt ord från denna kammare, derom
kunnen I, mine herrar, lätt sjelfve bilda Eder en föreställning.
Det är icke ovanligt att blotta sökandet af en syssla kostar ända.
till hundratals kronor och detta under det den sökande åtnjuter en
så ytterligt knapp årsinkomst, som här är fallet, och under det till
råga på eländet det ringa antalet fasta läraresysslor och det stora
antalet lärare på extra stat måste göra dessa kostbara platssökningar
till det vågsammaste och äfventyrligaste lotterispel.
Mine herrar! Jag är i tillfälle att tala om, både hur det går
till och hur det kännes, ty jag har sjelf pröfvat på att gå såsom extra
lärare i femton år, d. v. s. trettio läseterminer, innan jag ändtligen
fick en fast plats. Så länge dröjde det för mig och ändock hade
jag icke gjort något ondt. Tvärt om hade jag tre laudatur i min
examen från universitetet och hade inga anmärkningar utan alltid
de yppersta betyg både för nit och undervisningsskicklighet. Men
jag hade förmodligen icke tur på lotteri.
Jag har velat gifva herrarne en på verklig personlig erfarenhet
grundad skildring af de extra ämneslärarnes vid de allmänna läroverken
ställning; och nu hemställer jag till kammaren, huru vida
kammaren har hjerta att afslå en så billig begäran, som i dag
framställes till densamma, om någon liten förbättring i de extra
ämneslärarnes lönevilkor.
Herr talman, jag yrkar bifall till den af herr Sardell senast
gjorda hemställan.
Herr Nilson från Lidköping: Herr talman! mine herrart
Utskottet säger i sitt betänkande, att utskottet anser »någon tvekan icke
kunna råda derom, att en förbättring af de extra ordinarie ämneslärarnes
lönevilkor är af verkligt behof påkallad.» Efter denna inledning
Fredagen den 24 April.
13
N:o 35.
och efter detta obetingade erkännande torde man enligt vanlig
logik haft anledning att vänta, det utskottet skulle hafva tillstyrkt
åtminstone någon löneförbättring till extra lärarne. Men nej, så
väl logiken som billighets- och barmhertighetskänslan får här vika
för det kalla, stenhårda skälet: ingen löneförbättring åt extra lärarne
utan samtidig läroverksreform. På denna, som det vill synas oundvikliga
klippa låter utskottet äfven den nu framlagda motionen
stranda. Det hjelper icke att hafva visat, att frågan angående
löneförbättring åt extra lärarne står helt och hållet utanför frågan
om läroverksreformen och hvarken kan påskynda eller försena densamma.
Och ehuru denna reform redan i tiotal af år låtit vänta
på sig och möjligen ännu en lång tid kommer att höra endast till
de fromma önskningarne, så vill man, att de oskyldige extra
lärarne och vikarierna allt fortfarande skola vara strida på förknappning.
Detta är ju detsamma som att låta barnen lida för
fädernas missgerningar.
Jag frågar dock: kan det vara ädelt och Riksdagen värdigt att
här tillämpa en sådan rättsgrundsats? Riksdagen har aldrig visat
sig omedgörlig, då det galt att afhjelpa verkliga behof och verklig
nöd. Det har nu erkänts, att verkligt behof här föreligger. Skulle
då icke kammaren nu i dag anse sig böra låta sitt hjertas röst
tala och besluta åtminstone någon löneförbättring till afhjelpande
af extra lärarnes betryck!
Såsom vi veta, har Första Kammaren i detta hänseende redan
tagit ett litet steg; och i likhet med den första talaren yrkar jag,
att denne kammare måtte gifva sitt bifall till hvad Första Kammaren
beviljat.
Jag instämmer således med herr Kardell och yrkar bifall till
hans förslag.
Herr Linder: Herr talman! Hvad jag för två dagar sedan
vid behandlingen af sjunde punkten i utskottets betänkande tog mig
anledning att säga har sin fulla tillämpning äfven här. Jag skall
icke upprepa hvad jag då yttrade, men jag vill erinra om de grundsatser,
som jag då uttalade. För öfrigt ansluter jag mig till de
yttranden, som i denna punkt förekommit i afton, och yrkar bifall
till herr Kardells hemställan.
Herr Boethius: Jag skall anhålla att få på det varmaste instämma
uti de synpunkter, som redan blifvit framhållna i denna
sak. Jag skall derjemte till dessa lägga ännu en, som synes mig
värd att behjertas.
Det är ett kändt förhållande, att en stor del af lärareverksamheten
bedrifves med extra lärare. De unge män, som egna sig åt
lärarekallet, veta således på förhand, att de under en lång följd
af år måste få nöja sig med befattningar som extra lärare. Om
vi nu sätta dessa lärares vilkor alltför lågt — hvad blir väl då
följden? Tvifvels utan den, att de mera framstående förmågorna
bland de studerande icke egna sig åt lärarekallet. Man har också
redan vid våra universitet sett tecken, som tyda på, att icke så
-
Angående
anslag till
arfooden åt
extra lärare
m. m.
(Forts.)
N:o 35.
14
Fredagen den 24 April.
Angående
anslag till
a/rfvoaen åt
extra lärare
m. in.
(Forts.)
som förr de förnämsta krafterna egna sig åt den filosofiska fakultetens
studier, och detta just derför att de veta, att de på lärarebanan
skulle gå en så svår framtid till mötes. Men kan det vara
klokt hushålladt, att man ställer så till, att de sämsta krafterna
skola egna sig åt ett för hela samhällets väl så vigtigt kall som
lärarnes?
Jag skall be att få instämma i det af herr Kardell framstälda
yrkandet.
Herr Andrén: Jag hade alls icke ämnat uppträda i denna
fråga, om jag icke vid genomläsningen af utskottets betänkande
både funnit anfördt ett skäl, uti hvilket jag omöjligen kan instämma.
Statsutskottet har nemligen afvisat dessa extra lärares
begäran om löneförbättring genom att hänvisa till en allmän skolreform,
som utskottet förmenar borde gå först. Mine herrar, hvad
vill en allmän skolreform säga? Beträffande den saken få vi väl
medgifva, att det finnes lika många meningar, som det finnes hufvuden.
Somliga anse, att en allmän skolreform består deri, att
naturvetenskaperna erhålla större spelrum än de humanistiska ämnena.
Andra åter vilja, att latinet skall tillbakaskjutas; och skulle
jag yttra mig derom, så vågar jag påstå, att allt hvad våra skolreformatorer
bråka om betyder rakt ingenting, om icke den enda
verkliga skolreformen blifvit genomförd, nemligen att hindra öfverbefolkningen
i skolorna och det literära proletariatet.
Men hvad kunna nu dessa stackars extra lärare hjelpa detta?
Så länge de finnas — och de måste finnas, så länge vi hafva läroverk
med nästan lika många extra lärare som ordinarie lärareplatser
— måste vi ordentligen aflöna dem, om vi önska, att den
uppväxande ungdomen icke skall blifva lidande derpå, och i fall
vi på samma gång önska, att dessa lärare icke skola vara i så
dålig ekonomisk ställning, att, när de en gång vid kanske öfver
40 års ålder fä ordinarie befattning, de skola vara nedtryckta af
bekymmer och arbete, med ett ord så utslitna till kropp och själ,
att de icke kunna sköta de ordinarie befattningarna. Det är hufvudsakligen
på denna grund, som jag önskar bifall till förslaget
om förbättring i extra lärarnes aflöning. Beträffande beloppet af
denna löneförbättring har jag icke annat yrkande än att instämma
med herr Kardell, d. v. s. instämma i Första Kammarens beslut
om en förhöjning till 1,800 kronor. Jag tror, att den uppoffring
svenska staten dermed gör, den få vi väl betald genom en förbättrad
undervisning och en uppryckning af den lärarecorps, som en
gång kommer att undervisa våra barn.
Herr Sven Kilsson: Det är verkligen ganska svårt att
skrifva ett utskotts motivering till pass för kammaren. Ty uttalar
man sig på ett gynsamt sätt för väckta motioner, så är man
icke nöjd dermed, och skrifver man på ett motsatt sätt, så är man
icke belåten dermed heller. Man kunde ju här visserligen mycket
gerna låtit det omtalade yttrandet i statsutskottets motivering utgå,
så hade man sluppit något uttalande af ogillande derom eller åbe
-
Fredagen den 24 April. 15
ropat detta som skäl för bifall till motion. Men då statsutskottet
verkligen var af den meningen, att här föreligger ett behof, så
tvekade man icke att uttala det.
Jag hemställer emellertid till kammarens ledamöter, om det
verkligen kan vara skäl att på enskild motionärs framställning''
bevilja en löneförhöjning till en hel lärarecorps. När har detta någonsin
förut inträffat? Det måtte åtminstone hafva varit temligen
sällan, och jag minnes det för min del icke. Om en sådan reform
skall genomföras, får väl regeringen pröfva behofvet, och man får
väl, innan det föreslagna steget tages, åtminstone få behofvet fullt
utredt och klart från regeringen. Jag har förestält mig, att det
uttalande, som flera gånger förut gjorts om behofvet af detta anslag,
skulle föranledt Kongl. Maj:t att komma fram med detta förslag
i sammanhang med hela skolreformen, och att vi på samma
gång skulle fått löneregleringen verkstäld för alla lärarne, icke
allenast för de extra utan äfven för de ordinarie. Jag tror således
icke man bör reformera i eu enstaka punkt utan så, att det sker
på en gång med hela skolväsendet.
Jag ber dessutom att få fästa uppmärksamheten på, att de
extra lärarne ju icke kunna vara i precis samma ställning som de
ordinarie. Någon skilnad i deras aflöning tror jag, att der bör få
finnas ännu så länge. Deremot skulle jag icke hafva något emot,
om de blefve likstälda med de ordinarie lärarne, när man får en
fullständig läroverksreform genomförd.
Jag tycker således, att herrarne kunna lugna sig; och jag kan
icke föreställa mig, att, om lärarepersonalen i våra skolor sjelf pådrifver
regeringen, det skall vara möjligt för regeringen att undanskjuta
frågan om hela reformen den ena gången efter den andra.
Det är visserligen sant, att hon föll vid förlidet års riksdag, men
hon föll framåt och så vida ej Första Kammaren vägrat gemensam
omröstning i frågan, hade reformen redan varit löst och jag
hade för min del under sådana förhållanden väntat, att vi skulle
fått frågan fram redan vid denna riksdag. Och i alla händelser
kan det väl icke vara möjligt annat, än att, om det föreliggande
förslaget faller nu, man har att vänta ett kongl. förslag till nästa
riksdag. Och ett års uppskof kan väl icke vålla så synnerligen
stor olägenhet.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet ¥ennerberg:
Det är med synnerlig glädje — en glädje, som jag tager
för gifvet är lika allmän inom som utom riksdagen — som jag
åhört det här uttalade intresset för extra lärarnes i hög grad behjertansvärda
ställning i ekonomiskt afseende. Det var också med
synnerlig glädje jag hörde den siste talaren uttala några ord, som
ingifva förhoppning, att kanske läroverksfrågan i sin helhet snart
nog skall få en lyckligare utgång än vid förra riksdagen. I så
fall kan allt hjelpas för hela lärarecorpsen i ekonomiskt afseende,
och icke obetydligt i afseende på framgången af en nödig organisation.
N:o 35.
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
ro. ro.
(Forts.)
N:o 35.
Angående
omslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. in.
(Forts.)
16 Fredagen den 24 April.
Det kan ingen i kammaren säga, att, då jag så mycket intresserar
mig för den motion, som nu är framlagd, jag liandlat inkonseqvent,
som icke sjelf tillstyrkt Konungen att komma fram
med en begäran af dylik art. Svaret är gifvet af utskottet; och
det icke allenast en gång, utan fyrfaldiga gånger förut, att man
nemligen anser att i skolfrågan ingenting bör göras partielt, utan
att man önskar det hela på en gång framlagdt för Riksdagen. Bn
sådan åsigt kan jag ju icke alldeles ogilla. Alltså, intet skäl till
klander — och det har jag icke heller hört — för att icke någon
kongl. proposition till denna Riksdag särskild! utplockat ifrågasatt
löneförbättring för extra lärarne lika litet som förut för teckningslärarne.
Men då nu enskilde motionärer inom kammaren fäst
afseende vid så väl de förre som de senare, må det tillåtas mig
att uttala hvad hvar och en vet, då i den förlidet år framlagda
propositionen åsyftades detsamma, som nu af motionärerna, att
jag med liflig glädje skulle se, om denna sak, som ju icke står i
det närmaste samband med det hela, kunde af Riksdagen lyckligt
lösas genast i år.
Herr Biilow: Jag kan icke förena mig om den åsigt, som
uttalats af en föregående talare, att dessa lärares öde skulle bero
på ett lotteri. Jag tror, att Andra Kammaren tänker högre om
läroverken, än att kammaren skulle låta deras ekonomiska välfärd
helt och hållet bero på en slump.
Hvad sjelfva frågan beträffar, så skall jag lika litet nu som
annars besvära kammaren med att tala för ökade anslag; men här
vid lag tror jag att stora behof finnas att afhjelpa. Derför ber jag
att få förena mig med herr Kardell i hans yrkande.
Herr Waldenström: Då frågan om teckningslärarnes löner
här om dagen hade fått den utgång, som den fick, hörde jag efteråt
ledamöter af denna kammare, som voterat för den utgång, som
blef, tycka, att det var illa, att det så gick, samt uttala den förhoppning,
att vid en eventuel gemensam votering saken skulle få
en annan utgång. Detta har gjort, att jag trott, att kammaren
skall ej blott i den gemensamma voteringen gifva nämnda fråga eu
annan utgång än hon i första voteringen fick, utan äfven vid den
fråga, som nu är å bane, fatta ett annat beslut, än det utskottet
tillstyrkt.
Herr Sven Nilsson i Efveröd sade, att det vore orimligt, att
kammaren på enskild motionärs förslag skulle bevilja en löneförhöjning.
Jag kan icke alls finna, att sådant är orimligt, om det
nemligen kan bevisas, att det är orättvist; och att det är rättvist,
har utskottet sjelf erkänt. Det kan aldrig vara orimligt att göra
rätt, ehvad Kongl. Maj:t eller enskild motionär föreslår det. Och
så mycket mindre orimligt kan det vara, som ju Kungl. Maj:t redan
förra året gaf sin mening till känna i denna fråga.
Jag har aldrig såsom herr Romberg behöft tjenstgöra såsom
extra ordinarie lärare. Jag fick nemligen ordinarie befattning,
innan jag ännu var färdig från universitetet. Men jag har tjenst
-
17
Fredagen den 24 April.
gjort vid flera läroverk, ock sett så mycket, huru bedröfligt de
extra ordinarie lärarne hafva det, att det verkligen skulle göra
mig i kjertat ondt, om Riksdagen nu skulle källa igen om pungen,
sa att den icke släppte till det lilla belopp, som erfordras för att
gorå dessa lärares ekonomiska ställning i någon mån drägligare,
än den är.
Jag säger, att jag nästan tror, att kammaren skall öppna pungen.
Hade jag icke käft den tron, så skulle jag icke kafva begärt
ordet, sedan så många talat före mig.
Då nu Första. Kammaren fattat ett medlande beslut, och herr
Kardell, som motionerat i frågan, har ändrat sitt yrkande till öfverensstämmelse
med Första Kammarens beslut, så skall äfven jag
•be att få instämma i detsamma.
Häruti instämde herrar von Friesen, Eklund från Norrköping,
Rosengren, Zotterman, Svensson från Karlskrona, Ekman, Höjer.
Beckman, Wavrinsky, Gustafsson, Hammarlund, Wallis, Persson
från Arboga, Falk, Forsell, Elis Nilson, Broström, Wendt, Alsterlund,
Schöning,o Berg från Eksjö, Wahlgren, Ekströmer, Sjöholm.
Arhusiander, Aström., Olsson från Stockholm och Berg från Stockholm.
Herr Petersson i Runtorp yttrade: Det är icke utan, att
jag med samma tveksamhet, som en annan ledamot af statsutskottet
uttalat, yttrar mig i denna fråga, då det tyckes vara en så allmän
opinion för förslaget. Men då jag begärt ordet, skall jag be
att få yttra några ord. Utskottet har klandrats för att det, oaktadt
■det erkänt behofvet af förbättrade löner åt extralärarne, icke gjort
någonting för dem. Ja, detta kan ju tyckas vara eget. Men jag
vill föra herrarne till minnes, huru länge man haft omregleringen
af läroverken å bane, och huru ifrigt man önskat få den löst. Tro
herrarne, att, om extralärarne detta år få hvad de begära, och en
•annan gång de ordinarie lärarne lyckas lirka igenom sitt förslag,
att vi då någonsin få denna fråga löst? Men här hörs hvilket
-ofantligt tryck utöfvats på kammaren i denna fråga, så att jag
tror, att om de ett enda år iå utöfva detta tryck på regeringen,
så skall frågan blifva löst och vi slippa då höra detta skrik. Jag
tror för öfrigt, att önskan om reformernas genomförande är så allmän,
att extralärarne få uppoffra sig för fäderneslandet ett år till.
Reformförslaget torde väl då framkomma, och jag tror, att extralärarne
nog lefva öfver till dess, och de hafva ''då det glada medvetandet
att hafva framdrifvit en läroverksreform, som man eljest
må hända hade fått vänta på i 10 år. Detta utgör för mig ett skäl
att rösta för utskottets förslag, under förhoppning, att läroverksfrågan
snart löses och extralärarne blifva hjelpta.
Herr von Friesen: Mig förefaller det, att, om man som den
näst föregående talaren är fullt förvissad om, att frågan i alla fall
skall_ framläggas vid nästa riksdag, det är onödigt, lika väl som
det i alla händelser är obilligt, att bibehålla extra lärarnas nöd
Andra
Kammarens Vrot. 1891. N:o 35. 2
tf ro 3.5.
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. m.
(Forte.)
18
U:o 35.
Angående
anslag till
arfvoden åt
extra lärare
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 24 April.
stälda belägenhet för att såmedelst hafva eu tumskruf för att
söka framtvinga frågan. Som sagdt, hvartill tjenar det att, då
frågan i alla fall kommer före, hålla på tumskrufven? Jag ber
att få instämma i herr Kardelis yrkande.
Herr Boethius: Jag begärde ordet endast för att säga ett
par ord med anledning af den förhoppning, som uttalats, att extralärarne
skulle kunna användas för genomdrifvande af en läroverksreform.
Jag ber emellertid att få påpeka, att extralärarne alls
intet kunna inverka på den saken. De hafva nemligen icke säte
och stämma i läroverkskollegierna, när dessa afgifva utlåtanden
om organisationsförslag. De stå sålunda helt och hållet utom
denna fråga, liksom ock deras ställning som extralärare gör, att
de stå helt och hållet utom organisationsfrågan.
Herr Bill o w: Vi hafva hört från statsrådsbänken, att ett förslag
till omorganisation snart skall vara att vänta. Men, mina
herrar, om detta förslag icke bifalles af Riksdagen, hvilket är ganska
sannolikt, då frågan är af stor vigt, och man kan förutse, att
olika meningar komma att göra sig gällande i de båda kamrarne,
skola då dessa lärare alla dessa år gå och vänta på en hjelp, som
af alla erkännes såsom alldeles nödvändig? Jag anser, att det icke
är fullt värdigt af Andra Kammaren att i denna fråga, hvars berättigande
af alla erkännes, frångå det beslut, som fattats af Första
Kammaren.
Herr Elowson: Af den diskussion, som i denna fråga förts
i kammaren, hafva framgått många värderika upplysningar, hvilka
borde, synes det mig, vara tillräckliga skäl för medlemmarne af det
högloflig^ statsutskottet att i denna lilla fråga frånträda den åsigt,
som de i utskottet uttalat. Utskottet har haft ett formelt skål för
sin hemställan, nemligen att det väntades en omorganisation af
läroverken. Detta formella skäl är af viss betydelse, och äfven
jag önskar, att läroverken måtte blifva reformerade. Men detta
''formella skäl är likväl icke tillräckligt för att motväga den materiella
orätt, som verkligen begås mot extralärarne, ty de tjena för
ett arfvode, som är otillräckligt för deras anständiga bergning, och
de kunna icke utöfva något inflytande på en läroverksreform, kunna
icke utöfva någon pression på regeringen.
Det synes mig derför, som om det yttrande, hvilket fäldes afl
herr Nils Petersson i Runtorp, skulle gifva grundad anledning till
den förhoppning, att statsutskottet i själ och hjerta hyser den mening,
att extralärarne verkligen förtjena den löneförbättring, som
yrkats, och då synes det mig icke billigt att blott af formella skäl
undanhålla dem denna.
Jag anhåller derför om bifall till det yrkande som framstälts,
att deras arfvode måtte höjas till 1,800 kronor, och att således för
detta ändamåls ernående ett anslag å 60,000 kronor måtte beviljas.
Fredagen den 24 April.
19
N:o 35.
Herr Forsell: Det kan icke vara synnerligen lockande för
unga män att egna sig åt lärarekallet och förskaffa sig den bildning
och uppfostran, som fordras för att kunna värdigt sköta detta
ansvarsfulla kall, då man från en af Riksdagens ledande män kan
få höra ett sådant yttrande, som, natt dessa lärare skola uppoffras
för fosterlandet», derför att icke regeringen vill komma fram med
ett förslag till sådan omorganisation af de allmänna läroverken,
att den faller flertalet af denna kammares ledamöter i smaken.
Jag vill mot detta yttrande inlägga min protest och yrkar bifall
till det af lektor Kardell framstälda förslaget.
Ofverläggningen var slutad. Efter af herr talmannen i sådant
afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets under mom.
a) gjorda hemställan.
I fråga om mom. b) hade yrkats dels bifall till utskottets hemställan
och dels bifall till det af herr Kardell under ofverläggningen
framstälda förslag. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse herr Kardells berörda
förslag hafva flertalets mening för sig. Yotering blef emellertid
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets
hemställan under mom. b) i 47 punkten af utlåtandet n:o 9, bifaller
den i ämnet väckta motionens förra alternativ med den ändring,
att siffertalen 2,000 och 100,000 utbytas, det förra mot 1,800
och det senare mot 60,000 röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen visade 95 ja men 99 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 48.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att såsonip_bidrag till
uppförande af ny byggnad för allmänna läroverket i Östersund, i
hufvudsaklig enlighet med derför faststälda ritningar samt under
vilkor, som i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12
januari 1891 omförmäldes, bevilja 100,000 kronor samt af nämnda
summa på extra stat för år 1892 anvisa ett belopp af 33,000 kronor.
Utskottet hemstälde, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte af Riksdagen bifallas.
I afgifven reservation hade deremot herrar G. E. Gasparsson,
F. Boström, II. R. Törnebladh och Gunnar Eriksson yrkat:
Angående
omslag till
arfvoden åt
extra lärare
in. m.
: Forts.)
Angående
ifrågasatt
anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.
N:o 35.
20
Fredagen den 24 April.
Angående
ifrågasatt
anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.
(Forts.)
»att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, att Riksdagen såsom bidrag till uppförande
af ny byggnad för allmänna läroverket i Östersund beviljar 50,000
kronor, under vilkor, att Östersunds stad tillhandahåller lämplig
tomt för byggnaden samt att hvad utöfver nämnda belopp för ändamålet
erfordras varder utan statsverkets betungande anskaffadt, och af
berörda belopp på extra stat för år 1892 anvisar 17,000 kronor».
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Gunnar Eriksson: Då jag deltagit i den reserva
tion,
som mot utskottets hemställan i denna punkt afgifvits af
herrar C. E. Casparsson, F. Boström och H. R. Törnebladh,
och hvilken reservation återfinnes på sid. 98 i detta betänkande,
skall jag nu, under åberopande af de skäl, som i reservationen
anförts, anhålla hos eder, herr talman, om proposition på afslag å
utskottets hemställan och bifall till reservationen. Och vågar jag
anhålla, att kammaren måtte välvilligt bifalla nämnda reservation.
Häruti instämde herr Sromée.
Herr Kardell yttrade: Jag skall endast be att få yttra några
få ord i denna fråga.
Utskottet säger på sid. 78 i betänkandet: »Vid de senaste
ståndsriksdagarne beviljades väl åtskilliga anslag till uppförande
af nya läroverkshus och ombyggnad eller förändring af äldre sådana,
men efter representationsförändringens genomförande har Riksdagen
städse afvisat de förslag, som i sådant syfte blifvit hos Riksdagen
gjorda». Detta är nog sant. Men jag kan dock icke föreställa
mig, att man dermed bär fastslagit en princip för all framtid, och
att man icke i något fall skulle få afvika från denna regel. Sådana
förhållanden kunna ju inträffa, då det är nödigt att frångå
denna princip, och om någonsin ett uppgifvande af densamma är
af behofvet påkalladt, så är det väl i det här föreliggande fallet.
Saken är nemligen den, att Jemtlands län och staden Östersund
på senare tider fått underkasta sig stora uppoffringar i penningeväg
såväl för kommunala som för statsändamål. Så t. ex. har Jemtlands
läns landsting beviljat ett anslag af 900,000 kronor till bidrag
för norra stambanans framdragande genom länet. För att
kunna åstadkomma denna summa har landstinget måst upptaga
ett lån, och amorteringen på detta skall i många år tynga på länets
budget. Nu har länet i och för uttaxeringen af dessa medel
blifvit indeladt i vissa zoner, hvilka deraf drabbas mer eller
mindre, allt efter som de ligga, närmare eller längre bort från jernvägen.
Hvad beträffar staden Östersund, så ligger den invid sjelfva
stambanan och således inom den zon, som mest får bidraga till
skuldens betalning. För denna stad är detta ganska känbart, särskildt
derför att bevillniugen der är mycket hög. — Härtill kommer
vidare att samma stad, som är i åtnjutande af nederlags- och
stapelstadsrätt, har, för att vinna denna, uppfört ett dyrbart tullpackhus,
som hyresfritt tillhandahålles statsverket. Nu brukar
förhållandet vara det, att tolagsersättning lemnas som ersättning
* Fredagen den 24 April. 21
för sådana uppoffringar. Sådan åtnjutes också af nästan alla andra
städer i samma ställning. Denna ersättning har satt dem i stånd
att utföra många dyrbara offentliga arbeten. Men staden Östersund.
har icke kommit i åtnjutande af sådan ersättning. Vidare
ber jag att få erinra derom, att vår stad ännu är helt ung; den
är icke mycket öfver 100 år gammal. För 60 å 70 år sedan hade
den ett invånareantal uppgående till allenast ett par hundra personer,
hvaremot den nu har 5,000 å 6,000 invånare eller, om
man medräknar förstäderna, öfver 6,000 invånare. Det är alldeles
gifvet, att i ett sådant samhälle måste många saker göras
på en .gång, för hvilkas utförande andra städer hafva haft en lång
tid. Östersund kommer sålunda att inom den närmaste framtiden
utföra vattenlednings- och dräneringsarbeten för, om jag ej misstager
mig, omkring 400,000 kronor. Vidare måste staden uppföra
ett nytt. folkskolehus. Det för senaste kyrkostämma framlagda
kostnadsförslag^ till ett sådant slutade på en summa af 80,000
kronor. . Ytterligare måste der snart byggas ny kyrka, då den
gamla, för några hundra personer afsedda kyrkan naturligtvis icke
längre kan räcka till för den alltjemt växande befolkningen. Förutom
allt detta har kommunen måst och måste fortfarande inköpa
jord för gators framdragande samt torgs och andra offentliga platsers
anläggande. — För åstadkommande af en ny läroverksbyggnad
har man nu på olika sätt lyckats samla i hop ett belopp af 100,000
kronor. Men som för ändamålet behöfvas 200,000 kronor, så har
nu Kongl. Maj:t hos Riksdagen gjort framställning om att af statsmedel
erhålla återstående delen af det erforderliga beloppet, nemligen
100,000 kronor. Staden har emellertid ingen byggnadsskyldighet
i detta afseende, ty denna åligger stiftets byggnadskassa,
hvilken återigen har så godt som inga tillgångar och icke heller
några nämnvärda inkomster. På den tid, denna skyldighet ålades
bygguadskassan, hade den inkomster, men dessa har Riksdagen i
senare tider beröfvat densamma, för att lägga dem till presterskapets
enke- och pupillkassa. Under sådana omständigheter borde
väl också Riksdagen åtminstone till en del hafva öfvertagit den
byggnadsskyldighet, som dessa kassor just i följd af nämnda Riksdagens
åtgärd numera icke mägta fullgöra. (Nu skulle man visserligen
kunna säga, att, då staden icke förmått göra något mer för
saken, och då stiftets byggnadskassa icke har några tillgångar,
skulle det äfven kunna anstå med byggnadsfrågans afgörande ännu
några år. Men jag får då säga, att detta vore högst bedröfligt
såväl af pedagogiska som sanitära skäl. Huru sorgligt det är
stäldt med den nuvarande läroverkslokalen i pedagogiskt afseende,
är fullständigt uppvisadt i den kongl. propositionen. Beträffande
de sanitära förhållandena, är det äfvenledes der utveckladt, hurusom
dessa i den nuvarande byggnaden, som ursprungligen till en
stor del icke var afsedd till läroverkslokal, äro sådana, att lärjungarnes
. helsa i hög grad lider deraf. Så finnas i de högre klasserna
icke många lärjungar, som äro fullkomligt friska. Så vida
man skall sätta något värde äfven på våra jemtländska gossars
hf och helsa, bör äfven Riksdagen medverka till att ett nytt läro
-
N:o 35.
Angående
ifrågasatt
anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.
(Fortså
N:o 35. 22 Fredagen den 24 April.
Angående verkshus snart uppföres och kommer till stånd i Östersund. Ty
ifrågasatt 0rten kan icke göra något mera för sakens genomförande nu, än
anslag till ^ya(j ^en Te(jan gjort, och anhåller och hoppas derför att Riks
för
allmänna dagen ville tråda emellan.
läroverket i Jag her slutligen att få erinra om ett yttrande, soni, enligt
Östersund, hvad jag hört sägas, fäldes af herr statsrådet och chefen för civildepar(FortsO
tementet, då frågan om det ofvannämnda anslaget å 900,000 kronor
var före i statsrådet. Han lärer nemligen då vid föredragningen
inför Kong! Maj:t hafva yttrat, »att denna provinsens uppoffring
för ett allmännyttigt ändamål borde i framtiden, då ett lägligt
tillfälle dertill gåfves, på ett eller annat sätt återgäldas af staten».
Ett sådant tillfälle synes mig nu vara inne.
Jag hade helst velat yrka bifall till Kongl. Maj ds proposition
i föreliggande fråga, men då någon utsigt icke förefinnes, att Kongl.
Majds förslag skall gå igenom, ber jag att få yrka bifall till reservanternas
hemställan om ett anslag å 50,000. kronor såsom bidrag
till uppförande af ett nytt läroverkshus i Östersund.
Herrar Nordin och Arhusiander förenade sig med herr Kardel!
Herr Jonsson i Hof: Jag skall deremot yrka bifall till utskottets
hemställan. Gent emot den talare, som senast hade ordet,
vill jag först nämna, att svårigheten i situationen lärer bäst framgå
deraf, att äfven reservanterna från Första Kammaren nödgats medgifva,
att de uppgjorda byggnadsritningarna icke på långt när äro
lämpliga, hvarför reservanterna icke heller vågat hålla på Kongl.
Majds proposition, utan endast föreslagit beviljande af hälften utaf
den af Kongl. Majd begärda summan. Häraf synes, att utsigterna
för ett bifall till Kong! Majds proposition i och för sig torde vara
temligen klena, särskild! om man dertill lägger, att det var med
endast några få rösters öfvervigt, som reservanternas förslag bifölls
i Första Kammaren.
För egen del får jag säga, att det är väl att utsigterna ställa
sig så inom Riksdagen, tv skulle vi nu öfvergifva den princip, som
under hela det nya statsskicket troget följts, nemligen att Riksdagen
icke skulle bevilja anslag för uppförande af skolhus, och
kasta oss in på den olyckliga anslagsvurm, som under 1850-talet
och början af 1860-talet, kanske till följd af den kurtis, man använde
för att kunna genomföra den nya representationsformen, beviljade
anslag till höger och venster i och för uppförande af läroverkshus,
och hvilken i sin mån ledde dertill, att vi fingo så
många små läroverk på alla håll, hvilka man nu försökt att göra
sig qvitt, skulle vi nu, säger jag, bevilja det ifrågavarande anslaget
derför att, såsom Kongl, Maj:t och den nästföregående talaren
sagt, Jemtlands län skulle vara i jemförelse med åtskilliga andra
län sämre lottadt, och derför att länet lemnat 900,000 kronor såsom
bidrag till norra stambanans framdragande genom länet, så vågar
jag säga, att ingen kan ana, hvartill ett sådant beslut skulle leda,
''samt när man skulle få ett slut på framställningar om beviljande
af dylika bidrag. I fråga om det omtalade bidraget från Jemtlands
län af 900,000 kronor till norra stambanan får man icke heller glömma,
23
N:o 35.
Fredagen den 24 April,
att under senare tider flere landsdelar i öfre Norrland bidragit till Angående
norra stambanans byggande, jemförelsevis lika tungt som någon- ^nslag^tiU
sin de jemtländska orterna, och att följaktligen från nämnda lands- ny byggnad
delars sida samma skäl skulle kunna åberopas för erhållande af för allmänna
statsbidrag till uppförande af skolhusbyggnader som de, hvilka läroverket i
uti förevarande fall åberopats för läroverksbyggnaden i Östersund. Östersund.
Hvad beträffar staden Östersunds ekonomi, lärer det vara svårt *- 01D
att uppdraga en gräns, vid hvilken man kan anse, att den financiel]
a ställningen för ett samhälle är så svag, att, då gränsen öfvetskrides,
staten bör träda emellan. Skulle staten göra detta, blefve
följden häraf, att för hvarje nybyggnad af läroverk skulle anspråk
på statens kassa framställas i samma mån som ekonomien inom
det samhälle, der nybyggnaden. skulle ega rum, vore dålig. Det
är icke nog med att ett dylikt tillvägagående vore för staten ekonomiskt
origtigt och vådligt, utan det vore äfven ur en annan
synpunkt olämpligt; ty om man tager i betraktande, hvilka kostnader
föräldrar måste underkasta sig för att underhålla en yngling
vid läroverket, då de å ena sidan bo i staden, der läroverket är
beläget, och å den andra äro boende å landsbygden, i hvilket fall
de naturligtvis måste hafva ynglingen inackorderad i staden, så
framgår häraf, att staten ur rent af rättvis synpunkt icke i det
föreliggande fallet bör träda emellan. Skulle staten göra det,
skulle den tiden icke vara aflägsen, då äfven från orter på landet
med talrikare befolkning skulle komma att framställas liknande
anspråk. Äfven från den synpunkten, att man af statsmedel icke
lemnar några bidrag till uppförande eller underhåll af byggnader
för folkskolorna, skulle det vara olämpligt att nu frångå den princip,
som man från början af det nya statsskicket hittills troget
följt. Jag skall derför yrka bifall till utskottets hemställan i den
föreliggande punkten.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet "Wennerber
g: Det är en kongl. proposition, som föreligger, och jag anser
derför för min skyldighet att, oaktadt utsigterna äro mörka att få
dem igenom, säga,.några ord om den bekymmersamma ställning,
hvari läroverket i Östersund står. •
Det är sant, och jag tror att det är fullt rigtigt, att man under
det nya statsskicket ansett, att man icke.borde lemna understöd
till uppbyggande af läroverk i de särskilda städerna. Dock
har fall inträffat förut äfven under det nya statsskicket, hvarvid
den åsigten uttalats, att man undantagsvis och vid mycket betryckta
förhållanden skulle kunna frångå denna grundsats. Jag anser, att
ett sådant undantagsfall nu föreligger. I propositionen framhålles
det verkliga betryck, i hvilket Jemtland råkat i följd af sin jernväg;
att landstinget är betungadt med en skuld af ungefär 1,000,000
kronor, samt att uttaxeringen är större än i något annat län i
Sverige, hvartill kommer, att läroverkshuset är för närvarande sådant,
att det egentligen icke är . möjligt att bedrifva undervisningen,
såsom det borde ske, ty så små, så otillräckliga, så odugliga
och så för helsan skadliga äro de lokaler, i hvilka lärjungarne
?fco 35* 24 Fredagen den 24 April.
Angående undervisas. Det är då icke något under, att såväl staden och
anshwM lär0.verket som domkapitlet hafva varit angelägna att få ändringny
byggnad kärl'' Ku kar landshöfdingen i länet stält sig i spetsen för att
för allmänna försöka genomdrifva, att man skulle få någon hjelp från Riksdaläroverlcet
i gen. Genom bref från honom har det blifvit mig berättadt, att
Östersund, min företrädare skulle hafva gifvit honom det löftet, att, om de sjelfva.
( orts.) ville försöka anskaffa större delen af det, som behöfdes till läroverkets
fullbordande, han skulle våga tillstyrka Kongl. Maj:t att gå in
till Riksdagen med eu begäran om hjelp. Jag katt icke fullt ansvara
för hvarken ordalydelsen af dennes svar eller den uppfattningen
häraf, som landshöfdingen angaf i det bref till mig, hvari
han omtalade detta. Det var emellertid ett af de skäl, hvarom
jag_ansåg mig höra göra ett försök i detta fall och tillstyrka Kongl.
Maj:t att hos Riksdagen söka utverka en hjelp till läroverket, men
visserligen icke det skal, som jag ansåg vara det vigtigaste.
Inom länet är nu hopsamladt så mycket, att det svarar för
100,000 kronor. Detta räcker enligt det kostnadsförslag, som ingifvits,
till ungefär hälften, och det behof, som uppgifvits, är således
100,000 kronor. Ku medgifvcr jag mer än gerna, att ritningarna
kunnat vara lämpligare och ändamålsenligare, men icke på.
det sättet att derigenom sjelfva kostnadsförslaget kunnat synnerligen
nedpressas, och då i allt fall detta, innan det blifvit faststäldt,
kunnat ändras, så ansåg jag detta förhållande icke lägga,
något hinder i vägen.
Första Kammaren har redan pröfvat denna fråga, och utgången
der är icke af den beskaffenhet, att, äfven om här skulle tillfalla,
förslaget ett större antal röster, hvilket jag icke tror blifva händelsen,
man skulle hafva något hopp i den gemensamma voteringen.
Emellertid skall den, som genomläser den kongl. propositionen,
finna, att här verkligen icke saknats skäl att hos Riksdagen
göra ett försök, och att detta vore ett sådant undantagsfall, der
något borde göras för att hjelpa ett fattigt samhälle. Jag säger
fattigt, i förhållande till de ovanliga och ovanligt stora utgifter,
som det för öfrigt fått vidkännas. Det, som jag fästat mig mest
vid, och som jag icke kunnat se vederlagdt, är det, att så som
• skolförfattningarna bjuda, lian icke vid detta läroverk undervisningeig
bedrifvas. Detta är för mig hufvudsaken, och då länet
säger sig icke kunna ändra detta svåra förhållande, så fans ju icke
någon annan utväg än att göra ett försök härtill hos Riksdagen.
Herr Sven Kils son: Jag vill icke gå in på den meningen,,
att det skulle vara så starka skäl för det föreliggande förslaget;
för mig synas de ganska klena. Den omständigheten, att Jemtlands
län här lemnat ett stort bidrag till en jernväg, som naturligtvis
skall i främsta rummet vara till fördel för länet, kan icke
förmå mig att för den skull bevilja något särskild! anslag till en
läroverksbyggnad. Jag hemställer, huru det skulle blifva,i praktik^,
om den omständigheten, att städer eller landsting tecknat
höga bidrag för sådana ändamål, som naturligtvis äro för dem
förmånliga, skulle utgöra skäl för dessa städer eller orter att sedan,
25
N:o 35.
Fredagen den 24 April.
komma till Riksdagen och begära anslag för andra ändamål. Det
är nemligen tydligt, att när landstinget och staden Östersund
tecknade bidrag till denna jernväg, så var det derför, att det hade
stort intresse fäst dervid, och för att länet derigenom skulle tillskyndas
stora fördelar.
Jag kan för min del icke heller medgifva, att detta samhälle
är fattigt, ty vi skola erinra oss, att staden har öfver 40,000 kronor
om året af bränvinsförsäljningsmedlen och dessutom äfven
andra inkomster, såsom tolagsmedel m. m., hvilket gör, att den
mycket väl kan tåla vid att förränta och amortera den skuld, som
staden redan har och kan få, för läroverksbyggnaden. Det största
skälet för mig att afstå den gjorda framställningen är emellertid,,
att jag anser det icke rimligt af städerna att begära, att för statsmedel
byggas läroverkshus i städerna. Ett skäl deremot, som åberopades
af Olof Jonsson, nemligen att föräldrar från landsbygden måste
underhålla sina barn i städerna under vistandet vid läroverket
samt betala hyra och föda för dem der under tiden, hvilket naturligtvis
blir mycket dyrare än för de föräldrar, som få ha sina
barn hemma hos sig, anser jag vara fullkomligen rigtigt. Men ett
annat ännu mycket vigtigare skäl är, att dessa föräldrar i städerna
hafva sina barn under skoltiden under sina egna ögon och
vård, då deremot föräldrarne från landsbygden nödgas skicka sina
barn till städerna under andra personers tillsyn och omvårdnad
just under den tid, då barnets uppfostran för lifvet är allra mest
magtpåliggande. Ensamt häraf synes det mig påfallande, att städerna
böra göra mycket mer än landet för läroverken i städerna
och särskildt när det är fråga om uppförandet af läroverksbyggnader,
allra helst då staten bekostar så mycket för dessa läroverk,
och att man derför icke bör begära, att man från landsbygden
i vidare mån skall lemna något bidrag för sådant ändamål,
ty det är endast en mycket ringa ersättning, som städerna lemna,
om de sjelfva uppföra och underhålla sina läroverkshus, då stadsboarne
få hafva sina barn under sina egna ögon, den tid skolan
för dem anlitas.
Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.
Herr Beckman: Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att göra något yrkande i den föreliggande frågan. Men jag
dristar med anledning af densamma för kammaren framlägga ett
par erinringar. Jag skall således icke yttra mig om den nu framlagda
kong! propositionen, utan anhålla att få säga några ord om
en kongl. proposition, som icke har kommit fram.
Såsom skäl för afslag å det nu begärda anslaget har utskottet
anmärkt — såsom mig synes icke obefogadt — att Riksdagen icke
plägat inlåta sig på att med statsmedel bekosta uppförandet af
läroverkshus. Men det fins, mine herrar, ett allmänt läroverk,
ett enda, som staten sjelf åtagit sig att underhålla, och det är nya
elementarskolan i Stockholm. Allt hvad som kan sägas rörande
olämpligheten af Östersunds skolhus kan också sägas om nya
elementarskolan i Stockholm. Allt som i afseende på Östersunds
Angående
ifrågasatt
anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.
(Forts.)
N:o 85.
Angående
ifrågasatt
anslag titt
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.
(Ports.)
26
Fredagen den 24 April.
olägenheterna, om de
läroverks byggnad sagts om de sanitära
olämpliga belysningsförhållandena, svårigheterna ur pedagogisk
synpunkt att rätt ordna undervisningen — allt kan sägas äfven
om denna skola. Förste stadsläkaren har förklarat dess lokaler i
högsta grund osunda, och sundhetsinspektören har sagt, att de äro
de sämsta af de skollokaler, som användas för Stockholms skolor.
Från Hernösands domkapitel ingick år 1889 i september till
ecklesiastikdepartementet det förslag om ny läroverksbyggnad i
Östersund, hvilket redan nu ledt till framläggande af en kong!
proposition. Från direktionen för nya elementarskolan ingick år
1887 i samma månad ett förslag om en tillbyggnad på den nuvarande
tomten, emedan man icke ville förnya sin ofta framstälda
och af regeringen vid majriksdagen förgäfves framlagda anhållan
om fullständig nybyggnad. Hvad har med anledning deraf åtgjorts?
En
nybyggnad hade som sagdt af Kongl. Maj :t begärts år 1887.
Det ansågs då på flera håll skäligt, att staten icke skulle undandraga
sig att bekosta lämplig byggnad åt detta sitt läroverk. En af
den nuvarande regeringens medlemmar, då ledamot i statsutskottet
och ordförande på den afdelning, som förberedt ärendet, uttalade
öppet, att om staten skall underhålla skolan, bör den icke undandraga
sig att hålla skollokalerna i tillfredsställande skick. Och
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, som framlade förslaget,
yttrade följande ord: »det är rent af en skam, att^ ett läroverk,
för hvilket staten ansvarar, skall hafva sina lärjungar så
logerade:
I en ny ansökning, som direktionen nu
ingifvit
- ja den är
på sätt och'' vis icke ny, ty det var, såsom nämndes, redan i september
år 1887 direktionen anhöll om kongl. proposition i ämnet, men
den har sedermera i slutet af förra året inkommit med en ny underdånig
påminnelse — anfördes af förste stadsläkaren i ett vid
direktionens skrifvelse fogadt utlåtande, att af den luft, som barnen
inandas i skolan, mot slutet af lektionerna ända till 10 procent och
stundom något deröfver utgöres af utandningsluft, samt vidare,
att belysningen är sådan, att man till men för lärjungarnes ögon
under mörka dagar måste i liera rum hela dagen använda konstgjord
belysning.
Jag kan icke, särskild! då lokalerna i sanitärt hänseende äro
så beskaffade, fatta, hvarför icke Kongl. Maj:ts regering anser
lämpligt vedervåga framläggandet för Riksdagen af ett förslag rörande
skolans ombygnad. Det blir ju sedan Riksdagens ensak, om den vill bibehålla
detta oefterrättlighetstillstånd eller icke. Jag kan, som
icke fatta skälet till denna uraktlåtenhet. Det kan väl icke
derför, att nya elementarskolan intager en alldeles särskild
Det är väl icke derför att detta läroverk brutit med
åtskilligt i den gamla rutinen? Derför att man der ganska betydligt
undanskjutit de klassiska språken, tillbakaträngt katekesutanläsningen,
ifrat för friare former i afseende på val af läroämnen
och i afseende på flyttningen? Kan det vara möjligt, att
något sådant inverkat? Eljest förstår jag knappast skälet, hvarför
sagdt.
vara
ställning?
27
N:o 35.
Fredagen den 24 April.
en framställning från domkapitlet i Hernösaud blifvit så snabbt
expedierad, då en framställning från direktionen för detta läroverk,
hvars lokal det redan nu åligger staten att bekosta, skall så oskäligt
länge fördröjas. /
Jag har, som sagdt, intet yrkande att göra.
Herr Lyttkens: Det synes verkligen vara skäl att säga »nej»
till ifrågavarande begäran. Tv annars kommer det att gå med
skolhusen, som det har gått med kyrkorna. När den ena blifvit
färdig, så kommer man och begär för en andra och en tredje; och
innan dessa blifvit färdiga, har man en fjerde till reds att komma
fram med. Vi höra nu, hurusom vi icke hafva beslutat om denna
fråga, förrän det kommer nya anspråk på ytterligare förbättringar
och tillbyggnader i andra skolhus. Gå .vi nu in på att bevilja
detta anslag, så kunna vi vara förvissade, att vi inom kort få det
ena efter det andra; och vi veta icke, hvar gränsen kan sättas för
alla dessa kraf.
Det talas om, att Östersund skulle haft så dryga utgifter för
sina byggnader. Jag skulle kunna nämna en socken, som icke
fått något bidrag af staten, men som ändock byggt 11 skolhus, ny
kyrka och prestgård och som i år måste bygga ett tingshus — allt
utan.eu enda skillings bidrag af staten.
Östersund är icke så illa lottadt som många landtkommuner.
Jag yrkar afslag å Kongl. Maj:ts förslag och bifall till utskottets
afstyrkande hemställan.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Det har af en bland de siste talarne väckts en alldeles ny
fråga. Jag vet icke, om jag skall anse den såsom en interpellation.
Men då den icke har den formen, och då det är påtagligt för kammaren,
att den icke alls nu föreligger till behandling eller på
något sätt ingår i den fråga, som nu utgör föremål för kammarens
öfverläggning, torde jag för tillfället icke alls behöfva inlåta mig
på något svaromål af den frågan.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
herr Casparssons m. fl:s reservation; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr
Gunnar Eriksson begärde likväl votering, hvilken ock företogs i
enlighet med följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 48 punkten af
utlåtande n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Angående
ifrågasatt
omslag till
ny byggnad
"ör allmänna
läroverket i
Östersund.
(Forts.)
N:o 35.
28
Fredagen den 24 April.
Angående
ifrågasatt
anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Öslersimd.
(Forts.)
Yinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,,
bifallit herr Casparssons m. flis vid punkten afgifna reservation.
Omröstningen visade 159 ja mot 32 nej; och hade sålunda
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
Punkterna 49—59.
Biföllos.
Punkten 60.
I denna punkt hemstälde utskottet, att två motioner, väckta,
den ena inom Första Kammaren af herr C. Adelsköld (n:o 43)
och den andra inom Andra Kammaren af herr friherre A. E.
Nordenskiöld, om anslag å 100,000 kronor till bildande af en byggnadsfond
för statens naturhistoriska riksmusei behof, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde:
Herr friherre Nordenskiöld: Det torde ej vara lämpligt att''
vid denna sena timme besvära herrarne med ett långt försvar för
min motion, hvars öde ej allenast är af utskottet afgjordt utan
också varit af motionären förutsedt. Jag vill blott, med hänvisande
till mitt anförande vid remissdebatten, erinra derom, att behöfligheten
af en utvidgning utaf riksmuseets lokaler oafvisligen framgår
deraf, att de nuvarande lokalerna för riksmuseets naturhistoriska
samlingar hafva blifvit nästan fullkomligt oförändrade sedan
1864, då museet uppstäldes och ordnades i dessa lokaler, för hvilka
planen var uppgjord på 1850-talet. Om man betänker, hvilken
storartad, på alla kulturens och det ekonomiska lifvets områden
ingripande utveckling, som kommit den deskriptiva naturforskningen
till del under den tid af öfver ett tredjedels sekel, som sedan
dess förgått, och hvilka massor af för vetenskapen dyrbara naturföremål,
som sedan dess tillförts våra museer icke allenast genom
de vanliga, i den gamla planen förutsedda inköpen och bytena,
utan ock genom de storartade vetenskapliga expeditioner, som
under denna tid från Sverige utgått till aflägsna länder och
derifrån återvändo rikt lastade med skatter — jag behöfver endast
erinra om, att det i dag är Vega-dagen •— så måste man inse,
huru ytterst otillräckliga de 1858 utmätta lokalerna äro, och huru
omöjligt det är att begära, att riksmuseum skall med samma kraft
som hittills fortsätta med sin verksamhet utan att få någon hjelp
i de svårigheter, i hvilka det sålunda genom rikedom på material
har råkat. Det är tydligt — man måste vara blind för att icke se
det — att här föreligger ett oafvisligt behof, som jag hoppas att
regering och representation i Linnés, Schéeles, Berzelii, Nilssons,
Fries’ och så många andra stora naturforskares fädernesland icke
Fredagen den 24 April.
29
N:o 85.
mer skola kunna ignorera. Och vi må betänka, att det icke här
— såsom många af herrarne troligen föreställa sig — gäller att
begära ett anslag för uppställandet af ett intressant och lärorikt,
men föga gagneligt kuriositetskabinett; nej, det gäller anslag till
underlättandet af forskningar, som mägtigare än forntidens dogmatiska
tvister ingripit i nationernarnas kulturlif under det
senaste halfva århundradet, och hvilka kraftigare och varaktigare
än den nya verldens guld- och silfverskatter bidragit till beredandet
af helsa och välstånd för millioner. Åtminstone på detta fredliga
område borde det ännu förunnas oss att häfda den framstående
ställning, som vi der intagit, sedan vår politiska stormagtstid
gått till ända; och skam öfver oss* om vi vilja skörda frukterna
af andras arbeten på dessa fält utan att sjelfva lemna våra bidragtill
striden, kostnaden och mödan!
Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.
Herr Sven Nilsson: Jag skall för min del kunna ge den
siste talaren rätt deri, att behof af nybyggnad föreligger. Och jagtror
icke han kan påstå, att statsutskottet har bestridt det. Men
jag hemställer till honom, om det kan anses såsom vare sig regeringens
eller riksdagens fel, att icke något blifvit gjordt. Jag tror,
att han kan skylla detta på dem, som hafva åliggande att
bringa denna fråga fram inför regeringen, tv den egentliga orsaken
till dröjsmålet är den, att man vill sitta i samma bo som förut.
Jag är nemligen förvissad om, att frågan icke kan lösas, förrän
man anskaffar en annan plats för riksmusei byggnader och försålt
de dyrbara tomter, der de nu hafva sin plats. Gör man detta, är
jag fullt öfvertygad, att man på det sättet skall kunna erhålla
största delen af den summa, som erfordras för att bygga ett
nytt hus.
Jag har en gång förut uttalat mig i denna rigtning i denna
kammare, då ett likartadt förslag förelåg, och jag har icke haft
något skäl att nu frångå den uppfattningen. Jag önskade på andra
utgiftsafdelningen i statsutskottet, att man skulle försöka åstadkomma
en motivering, som skulle gå i den rigtningen, men kamraterna
på afdelningen ville icke följa mig. Jag har derför haft
behof att nu få uttala denna min uppfattning'' i frågan. Jag tror
för min del icke, att man skall kunna få så storartade byggnader
på den dyrbara tomt, som för närvarande användes för riksmusei räkning.
Vill man söka, skall man helt säkert kunna finna platser, om
icke alldeles inne i hufvudstaden, så dock i dess omedelbara närhet,
hvilka skulle blifva mycket billigare, möjligen utan värde förståten,
och der sålunda den ifrågavarande byggnaden skulle kunna
uppföras.
Jag bestrider sålunda icke att ett behof föreligger, men jag
anser, att de, som hafva med saken att skaffa, böra arbeta på dess
lösning i den rigtning jag föreslagit, ty jag tror icke att det är
värdt att komma till Riksdagen med begäran om anslag, förrän man
slagit in på den vägen.
N:o 35. 30 Fredagen den 24 April.
Herr friherre Nordenskiöld: Den siste värde talaren har
vidrört tvistefrågan, hvar det blifvande museet, till hvithet för närvarande
inga pengar finnas, skall förläggas. Detta är en mycket
omtvistad punkt äfven bland dem, som satt sig mycket noga in i
frågan, i hvilken jag tror att den siste talaren knappast är fullt
hemmastadd — han må förlåta mig, om jag säger honom det.
Man kan få billigare platser för museet, och jag hör till dem,
som varit benägna för en flyttning från den nuvarande platsen för
att genom försäljning af de dyra tomterna i qvarteren Grönlandet
Norra och Södra få bidrag till uppförande af de nya byggnaderna.
Men det får naturligtvis härvid ej blifva fråga om att förlägga museet
för tomtplatsens billighets skull till ödemarken. Man måste alltid
se till, att museet blir så lätt tillgängligt, att det icke allenast
användes af de lärda herrar, som der arbeta och göra sina forskningar,
utan också af den störa allmänheten. För den är det en
betänklig sak att flytta museet långt bort från centrum af Sveriges
hufvudstad.
Men den frågan kan icke debatteras här; och skall ett sådant
byggnadsföretag, som detta, der så många olika intressen gorå sig
gällande i afseende på byggnadsplatsen — skall det uppskjutas,
till dess man vunnit enighet derom, så uppskjutes det till domedag.
Ja, jag vill fråga herrarne: När få vi ett riksdagshus, om vi
skola vänta, till dess alla bli eniga om hvar det skall läggas? En
majoritet få vi nog, som afgör läget, men enighet icke, och så är
det äfven i fråga om ny byggnad för naturhistoriska riksmuseet.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Kammaren biföll
utskottets hemställan.
Punkterna 61—71.
Biföllos.
Efter föredragning vidare af punkten 75, deri utskottet hemstält
om anvisande för år 1892 af ett anslag å 20,000 kronor för
anordnande af föreläsningslcurser för arbetsklassen under vissa af
utskottet närmare angifna vilkor, begärdes ordet af
Herr Persson i Tallberg, som yttrade: Det begärda anslagsbeloppet
är så lågt tilltaget, att man derom nästan kan säga: hvad
förslår det bland så många? Men det är icke om sjelfva beloppet,
utan angående ett af de framstälda vilkoren, som jag ber att få
säga några ord. Det heter nemligen, bland annat, »att föreläsningarna»
skola »ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser». Detta
är ett vilkor, som gör det nästan omöjligt för landsbygden att
komma i åtnjutande af något af detta anslag. Förhållandet är
nemligen så, åtminstone i landtkommuner, att man der måste i
och för föreläsningar engagera särskilda lärare; ty det finnes icke
nog lärare på platsen, och således skulle eu eller flere sådana
Eredagen den 24 April.
31
Jf:o 35.
nödgas resa fram och åter för att kunna under ett visst antal timmar
i veckan och under minst fem månader hålla dessa föreläsningar.
Jag har derför tänkt mig, att man borde föreskrifva huru många
timmar, ej månader, kurserna skulle omfatta, på det att jemväl
landsbygden skulle komma i åtnjutande af någon del af berörda
anslag. Det skulle nemligen på landsbygden vara lämpligare, om
en dylik kurs anordnades så, att undervisningen kunde ega rum
under alla dagar i veckan, så länge kursen varade. Jag har velat
uttala detta såsom ett önskningsmål, utan att nu göra något yrkande.
Jag hade visserligen bort göra detta uttalande vid propositionens
remitterande till utskottet, men jag underlät detta under
den förmodan, att utskottet skulle ändå beakta det af mig nu påpekade
förhållandet; men som detta icke skett, så vill jag nu endast
inskränka mig till hvad jag redan yttrat, under uttalande af den
förhoppning, att utskottet en annan gång måtte taga denna sak i
öfvervägande, så att äfven befolkningen på landsbygden måtte komma
i åtnjutande af större eller mindre andel äf de anslag, som till
enahanda ändamål, som det förevarande, komma att af Riksdagen
beviljas.
Jag har emellertid, icke något yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 70 och 77.
Biföllos.
Punkten 78.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 14) hade herr
J. A. Sjö, med hvilken herrar J. Sjöberg m. fl. instämt, föreslagit,
att Riksdagen måtte på extra stat för nästkommande år bevilja
ett anslag af 25,000 kronor, att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande,
för att, på sätt Kongl. Maj:t pröfvade lämpligt, användas i nykterhetens
intresse.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Sjö: Efter det utskottet omnämnt det af 1889 års Riksdag
beviljade anslag, som stäldes till Kongl. Maj:ts disposition, och
att detsamma sedermera blifvit af Kongl. Maj:t öfverlemnadt åt
en - kommission, med uppdrag att hufvudsakligen använda detsamma
till nykterhetsskrifters spridande inom landet, så slutar utskottet
sin motivering för afslag å min framställning med den
uppgift, att någon sådan skrift ännu icke på komiterades föranstaltande
utgifvits.
Jag beklagar detta, emedan jag anser att ett sådant anslag,
som jag ifrågasatt, skulle blifva af ofantligt stort gagn för vårt
land. Vi veta att på landsbygden finnes en stor del obemedladt
Angående
ifrågasatt
anslag till
nyleterhetens
befrämjande.
S:o 35.
32
Fredagen den 24 April.
Angående folk, sona såsom medlemmar af nykterhetsföreningar göra hvad de
ifrågasatt kunna till främjande af nykterhetens göda sak, bland annat genom
nykterhetens Prenumeration på tidningar, skritna i nykteThetsvaniig ngtnmg,
befrämjande, äfvensom skrifter i samma anda; och hvar och en, som med in(Forts.
) tresse följt detta arbete, kan icke undgå att önska all framgång åt
den goda saken, hvars befrämjande skulle i väsentlig mån underlättas
genom beviljande af det anslag, jag ifrågasatt. Då man
endast genom föreliggande utskottsbetänkande fått någon upplysning
om huru snart de förut anvisade medlen kunna förväntas blifva
för det afsedda ändamålet använda, så skulle det vara intressant
icke blott för mig utan äfven för kammarens öfriga ledamöter, om
flen af kammarens ledamöter, som sitter i ofvannämnda, af Kongl.
Maj:t förordnade kommission, ville meddela oss upplysning om
huru dessa medel blifvit använda eller skola användas.
Medan jag ännu har ordet skall jag be att få beröra ett annat
förhållande. Då jag väckte min motion — som nu föreligger till
behandling — så skedde detta i den rena öfvertygelsen att — då
regering och riksdag tillåta en fortsatt tillverkning och försäljning
af spritdrycker, deraf ensamt tillverkningen tillför staten en inkomst
af 14 å 15 millioner kronor årligen, och man derjemte har sig
bekant att kommuner, hushållningssällskap och landsting utaf försäljningsafgifterna
årligen bekomma ungefär 4 å 5 millioner, ibland
mer ibland mindre, samt då man har sig bekant, att tusentals menniskor
genom öfverdådigt användande af spritdrycker kommit derhän
att de hamnat på dårhus, sjukhus eller fattighus samt mången
inom fängelsets murar under många år fått försona de förseelser,
som under rusets inflytande i hastigt mod begåtts — det
under sådana förhållanden synts mig som det borde vara Riksdagens
skyldighet att, om det befinnes att man på lagstiftningens
väg icke kan förekomma dylika följder, åtminstone med beviljande
af ifrågavarande anslag, som jag ifrågasatt, bidraga till att uti
såväl tal som skrift framhålla nykterhetens fördelar och superiets
menliga följder samt sålunda på öfvertygelsens väg försöka att få
ett nyktert och lyckligt folk. Jag har tänkt att detta belopp, i fall
Riksdagen beviljar det, borde ställas till Kongl. Maj:ts förfogande
för att af Kongl. Maj:t öfverlemnas till de särskilda länsnykterhetsförbunden,
som finnas inom vårt land, med föreskrift om användningen
och emot redovisningsskyldighet. Jag är alldeles förvissad
om att genom nykterhetens tilltagande och befrämjande
skulle en del af de stora kostnaderna för hospitals- och sjukvård
samt fängelser betydligt minskas, med må hända ungefär samma
belopp, som bränvinsskatten komme att aftaga.
Jag läste för någon tid sedan i en tidskrift, att Korge för
nykterhetssakens befrämjande utaf den till flera hundra tusen kronor
uppgående inkomsten för städerna af bränvinsmedlen anvisat
cirka 20,000 kr. årligen, och det är af denna anledning, herr talman,
som jag anser att, i jemförelse med broderlandets uppoffring
för detta ändamål, det blefve för vårt land en ganska liten uppoffring,
om af de många millioner, som vi hafva till vårt förfogande,
man ville anvisa till nykterhetens befrämjande denna lilla
33
N:o 35.
Fredagen den 24 April.
skarf, som jag här föreslagit. Jag tror, att vi icke kunna göra för
mycket i detta syfte; det lilla anslaget måste otvifvelaktigt blifva
välsignelsebringande och till gagn för vårt fädernesland, och det
skulle hedra den svenska Riksdagen, om den på detta sätt fortgår
på den redan inslagna vägen att arbeta för nykterhetens befrämjande.
Herr talman! Med anledning af hvad jag sålunda haft äran
anföra, ber jag vördsammast att få yrka afslag å utskottets afstyrkande
betänkande och bifall till min motion.
Angående
ifrågasatt
anslag till
nykterhetens
befrämjande.
(Forts.)
Häruti instämde herrar Sjöberg, Jönsson i Mårarp, Alsterlund,
Olsson i Sörnäs, Hansson i Solberga, Både Per Ersson, Andersson
i Lysvik, Bromée, Norberg och Aalin.
Herr Beckman yttrade: I min egenskap af medlem i den
nykterhetskommission, som blifvit af Kongl. Maj:t tillsatt för afgifvande
af förslag om användandet af det utaf 1889 års Riksdag anvisade
anslag, till nykterhetens befrämjande, har jag af den ärade
motionären blifvit uppmanad att meddela kammaren huru det förhåller
sig med dispositionen af dessa medel. Med anledning häraf
får jag nämna, att visserligen utskottets uppgift, att någon skrift
ännu icke på komiterades föranstaltande utgifvits, är vigtig; men
också att en del skrifter för närvarande ligga under tryckning och
inom kort utkomma. Jag får derjemte tillägga, att hela anslaget
är för det afsedda ändamålet disponeradt.
Det kan visserligen med skäl sägas ligga i sakens natur att
Kongl. Maj:t icke begär ytterligare anslag för samma ändamål,
innan man vunnit erfarenhet om hvad nytta det förra anslaget
verkat. Mén detta hör icke hindra Riksdagen att anvisa ytterligare
medel för att på annat sätt verka för nykterhetssakens främjande.
I sådant afseende synes mig motionärens förslag att ställa
medel direkt till de särskilda länsnykterhetsförhundens förfogande
för att af dem användas på deras särskilda verksamhetsområde
vara ganska klokt. Äfven inom kommissionen har behandlats
frågan om direkt understöd till nykterhetsföreningar. Tanken
derpå öfvergafs bland annat till följd af svårigheten att verkställa
en rig.tig fördelning. Ku har emellertid saken på visst sätt inträdt
i ett nytt skede derigenom att i allt flera län bildas länsnykterhetsförbund.
Och det är sannolikt att, om det förefunnes
någon utsigt för sådana förbund att erhålla anslag af offentliga
medel, länsförbund skulle komma att uppstå i alla län. I Morge
har man anvisat 12,000 kr. årligen för sådan utdelning till nykterhetsföreningar.
Der inlemnas ansökningarna om understöd direkt
till kyrkodepartementet, som bestämmer anslagets fördelning
på de särskilda nykterhetssällskapen. Fördelningen sker der
efter en dubbel måttstock: dels ledamöternas antal, dels de särskilda
sällskapens antagliga förmåga att mer eller mindre gagna
nykterhetens sak. Efter dessa tvenne synpunkter fördelar departementet
anslaget till ganska olika belopp; exempelvis har ett sällskap
erhållit 7,000 kronor, under det ett annat blott fått 2,500
kronor.
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 35.
3
Ji:0 35. 34 Fredagen den 24 April.
Angående I likhet med motionären är jag lifligt öfvertygad om, att det
ifrågasatt blott är såsom han sade »en ringa skarf», man genom bifall till
hans förslag lemnar för att vinna hot för den sot, som tagits gebefrämjande.
nom rusdryckernas missbruk. Och jag upprepar, att jag icke tror,
(Forts.) att det skall möta oöfvervinneliga svårigheter att rätt fördela
medlen. Den väsentliga svårighet, som ansetts ligga deri, att vederbörande
icke tillräckligt känna de lokala förhållandena och de
olika orternas kraf samt den nytta, som man på olika ställen kan
åstadkomma med dessa medel, är nu på god väg att undanrödjas
just genom inrättande af länsnykterhetsförbund. Jag skall derför
anhålla om afslag å utskottets hemställan och bifall till herr Sjösmotion.
Herr Forsell: Det lilla belopp, som motionären begärt till
nykterhetens befrämjande, är så obetydligt, att det skulle synas
märkvärdigt, om denna kammare skulle neka att bifalla detsamma.
Man kan visserligen säga, att man härmed kastar sig in på ett
område, der man har föga erfarenhet. Förslaget afser emellertid
icke annat än ett försök. Om det misslyckas, så äro visserligen
penningarne bortkastade, men lyckas det, så måste väl erkännas,
att de äro särdeles väl använda. För min del är jag, herr talman,
fullt öfvertygad om, att försöket icke kommer att misslyckas.
För öfrigt torde denna kammare mången gång på försök, som
varit vida mindre beaktansvärda, hafva uppoffrat långt större
summor.
Utskottet har som ett hufvudsakligt skäl för afslag hänvisat
derpå, att Kongl. Maj:t icke begärt något anslag i det syfte motionären
afsett. Erkänna må vi väl i alla fall, att dessa nykterhetsförbund
genom sin ifriga verksamhet uträttat oerhördt mycket
godt för vårt land, och att mycket elände och uselhet måst vika,
der deras arbete lyckats införa nykterhet i stället för superi. Jag
tycker, herr talman, att under sådant förhållande utskottet mycket
väl, oberoende af att Kongl. Maj:t icke begärt något anslag till
detta ändamål, kunnat tillstyrka motionärens framställning. Då
emellertid så icke skett och jag hört, att Första Kammaren redan
utan votering afslagit motionen, så återstår ingenting annat än
att vädja till denna kammare, och då jag nu gör detta, hoppas
jag, att kammaren icke skall neka detta lilla understöd åt aem,
som i mensklighetens intresse arbeta för nykterhetens befrämjande.
Herr talman, jag anhåller om bifall till motionen.
Herrar Nordin och Falk förenade sig med herr Forsell.
Herr Sven Nilsson: Jag skall icke hafva någonting emot,
om kammaren bifaller motionärens förslag. Men nog skulle det
se underligt ut, när man icke fått den allra ringaste erfarenhet
om, på hvad sätt de medel, som Riksdagen sist beviljade
till detta ändamål, blifvit använda. Man vet, att de blifvit använda
till tryckning af nykterhetsskrifter, men deremot vet man
Fredagen den 24 April.
35
JJ:o 85.
icke, om dessa äro af den beskaffenhet, att de kunna göra någon Angående
nytta. Och ännu märkvärdigare är, att sedan man lenmat rege- ifrågasatt
ringen ett anslag och regeringen anser, att anslaget icke vidare anSa\ ^
behöfves, man kan begära af statsutskottet, att det skall tillstyrka befrämjande.
beviljandet af detta anslag på förslag af enskild motionär. Jag (Forts.)
tror, att denna fordran på utskottet är allt för hög, ty man bör
väl kunna vara viss om att, i fall regeringen hade ansett det anslag,
som föregående år stäldes till dess disposition, fortfarande
vara nödvändigt, den icke skulle hafva underlåtit att göra framställning
om detta anslag å nyo. Det finnes verkligen åtminstone
få exempel på att, då regeringen fått förtroende att använda ett
anslag, den, så vidt anslaget varit af behofvet påkalladt, underlåtit
att inkomma med begäran om dess förnyande.
Jag vill icke göra något yrkande, men har ansett mig böra
framställa skälen till statsutskottets ställning till frågan.
Herr Redelius: Jag har begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag i denna punkt tänker rösta för utskottets förslag. Hvad
nykterheten beträffar, så tycker jag, att det är onödigt, att å nyo
börja en diskussion om den saken. Hvar och en har ju rättighet
att afhålla sig från begagnande af rusdrycker så fullständigt han
vill. Detta är rätta vägen till nykterhetens befrämjande. Gör
hvar och en det, så blir hela folket nyktert.
Herr Biilow: Då det här varit fråga om lagstiftning för nykterhetens
befrämjande, har man haft svårt att ena sig om något förslag
i den rigtningen. De, som icke velat rösta för de framlagda
förslagen, hafva förklarat sig anse, att man genom deras antagande
skulle tyrannisera andra, som icke hade samma åsigt i dessa
frågor. Emellertid har man varit temligen ense om, att nykterheten
bäst befrämjas på upplysningens väg, och är man med derom,
så tror jag, att man bör lemna detta anslag till nykterhetens
befrämjande. Men icke tror jag, att ett sådant anslag har någon
nytta med sig, om det användes till tryckning af skrifter, som
kanske icke läsas, utan jag tror, att man bör låta ordet komma
lefvande till folket, och att sålunda föredrag böra hållas.
Jag yrkar alltså bifall till herr Sjös motion.
Herr Svensson i Rydaholm: Jag tror, att Riksdagen i detta
fall borde gå nykterhetsvännernas önskningar till mötes. Det är
verkligen ett så billigt anspråk, att jag tycker, att ingen borde
sätta sig emot detta anslag. Ingen lär väl kunna förneka, att
icke nykterhetsvännerna gjort oerhörda uppoffringar, och jag tycker
då, att det icke är mer än rätt och billigt, att Riksdagen visar
dem något tillmötesgående. Jag ber derför att få instämma i det
yrkande, som af herr Sjö blifvit framstäldt.
Herr Ejällbäck: Jag är känd som ifrig nykterhetsvän, och
hoppas att fortfarande få anses som sådan, fastän jag i detta fall
kommer att yrka bifall till utskottets hemställan och afslag å
N:o 35.
36
Fredagen den 24 April.
Angående
ifrågasatt
anslag till
nykterhetens
befrämjande.
(Forts.)
motionen. Det är någonting så obetydligt, som motionären föreslår,
i förhållande till de utgifter som nykterhetsvännerna hafva
haft och fortfarande hafva för nykterhetsrörelsen, att jag anser det
vara en allt för ringa penning, i synnerhet om man tar hänsyn
till, att man, som jag fruktar, härigenom kommer i ett slags tacksamhetsskuld
till staten. Det understöd, som här är föreslaget,
är icke värdt denna tacksamhet. Om jag endast tänker på det
sällskap, som jag ett tiotal af år tillhört, nemligen goodtemplarorden,
och med den likartade sällskap, hafva de inom vårt land
omkring 2,000 föreningar. Hvar och en af dess.a håller ordinarie
möten hvarje vecka; det gör 100,000 möten om året. Om man
beräknar kostnaden för ett sådant möte till endast 5 kronor, så
är det genast en half million kronor. Och tänker man vidare på
alla extra möten, fester och tillställningar af hvarjehanda slag, så
torde omkostnaderna derför gå till minst lika mycket. Tänker
man vidare på alla öfriga uppoffringar för literatur och talareverksamheten,
så gå omkostnaderna till millioner. Och nu kommer
motionären och vill gifva oss en liten slant, och vill naturligtvis,
att vi skola vara ytterst tacksamma för den. Men dermed kommer
äfven att följa kontroll från statens sida. Yi hafva i den nyligen
afgjorda 75:e punkten ett exempel på, hvad staten i det fallet kap
begära. Det är min öfvertygelse, att, om motionärens förslag bifölles,
sådana fordringar från statens sida komme att framställas,
att vi med det allra snaraste nödgades afstå från anslaget. Jag
står alltså på den ståndpunkten, att jag tror, att denna rörelse
bäst sköter sig sjelf på grund af sin egen inneboende kraft Yi
böra komma i håg, att staten för närvarande tillåter och förtjenar
pengar på superiet. Yi stå således i en ständig strid med staten
i denna fråga, och vi skulle nu af vår fiende taga emot pengar
för att bekämpa detta statens handlingssätt. Jag fruktar, att dessa
penningar skulle blifva ett tveeggadt svärd, som skulle mera skada
än gagna nykterhetssaken.
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Svensson från Karlskrona. Herr talman! I motsats
till den förre talaren vill jag yrka bifall till herr Sjös motion.
Jag tror icke, att det vore till skada för en person, om en fiende
ville lemna honom vapen i händerna, ty då vore det väl icke så
svårt att strida.
Jag vill icke nu i denna sena timme säga något vidare, utan
skall blott på de skäl, som äro anförda af herr Sjö, yrka bifall
till hans motion.
Herr Redelius. Herr talman! Jag vill blott anmäla min
protest mot att någon i denna kammare vill betrakta svenska
staten såsom sin fiende.
Herr Anderson i Tenhult. Jag skall icke upptaga kammarens
tid, men blott tillkännagifva, att jag kommer att rösta för
bifall till föreliggande motion.
Tredagen den 24 April.
37
N:o 35.
13*
Herr Sjö: Med anledning af lierr Fjällbäcks yttrande, att vi Angående
både så stora inkomster i dessa nykterhetsföreningar, att vi skulle ifrågasatt
betacka oss för detta anslag, så för jag säga, att om Stockholms f11
nykterhetsföreningar betacka sig för det, så kunna de nog slippa befrämjande.
få något. Jag har en annan uppfattning, nemligen att detta lilla (Forts.)
anslag skulle verka till stor nytta och välsignelse, om vi derigenom
kunde bidraga till att få ett nyktert och lyckligt folk.
Herr Sven Nilsson sade, att det skulle vara underligt, om
man beviljade detta anslag, då man icke fått den ringaste insigt
om dess nytta och nödvändighet, och man ännu icke försökt, hvartill
det gagnade. Det är ju sant, men det är just detta, s\)m man
nu vill försöka. Jag har begärt att detta anslag måtte utgå först
1892, och såsom jag hört af den komitéledamot, som fått i uppdrag
att använda 1889 års anslag skall detsamma utgå redan
detta år.
Herr Eedelius säger, att det är onödigt att diskutera denna
fråga. Ja, det må synas så från hans ståndpunkt, men jag ser
det från en annan sida'' och har kanske mera erfarenhet af att det
är nyttigt och gagneligt att ett folk är nyktert, än han har, så att
vi se saken från alldeles olika synpunkter, jag från min och han
från sin. Han må ursäkta detta.
Vidare säger man, att kontrollen från statens sida skulle blifva
svår och besvärlig. Jag fruktar icke detta, ty då man arbetar
för ett godt mål, är jag förvissad om, att man icke skall försvåra
det godas arbete.
Herr Jonsson i Hof: Jag anser det mindre nödigt att nu
strida om, huru vida nykterhetsrörelsen bör befrämjas eller icke,
utan man bör här endast se till på hvad sätt de begärda medlen
skulle användas, men derom får man ingen kännedom af motionen
och, så vidt jag hört, har icke heller någon inom kammaren nämnt
något lämpligt sätt att använda dem. Under sådana förhållanden
kan jag icke se, hvarför man skulle bevilja detta anslag. Blotta
pennmgarne kunna väl icke göra folk nyktra, utan detta beror ju
på hvad sätt medlen användas, och då man i detta fall icke känner
något derom, torde det vara onödigt att tvista om sjelfva saken.
De nykterhetsskrifter, som utgifvits af staten, hafva ännu icke
gått åt på långt när, utan räcka mer än väl till för behofvet under
de närmaste åren. Beträffande det andra sättet att befordra
nykterhet, nemligen genom kringresande kolportörer, så tror jag
nykterhetsföreningarne hafva nog af det slaget, utan att staten
behöfver bidraga dertill.
Jag tror alltså, att det icke för närvarande finnes något skäl
att bevilja detta anslag. Man bör först få kännedom om något
lämpligt sätt, hvarpå medlen skulle användas, och då kan det
komma i fråga att bevilja dem. Men då så nu icke är fallet,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Redelius: Jag tager för gifvet att min vän, herr Sjö,
ville med sitt senaste anförande tvinga mig tillstå mig vara nyk -
Fredagen den 24 April.
NiO 35. 38
<i)
Angående terhetsvän. Huru frestande detta än kunde vara — lian känner
ifrågasatt ju ygl mina vanor — skall jag dock icke nu gå hans önskningar
ivykterhetens ^ mötes, utan endast säga, att jag hyllar fortfarande frivilligbefrämjande.
hetens grundsats, så att den, som vill nyttja spritdrycker, må ega
(Forts.) rätt dertill, och den, som icke vill nyttja dem han må få slippa.
Herr Sjö: Jag får säga herr Redelius, att jag icke vill tvinga
någon till att vare sig supa eller låta bli, utan jag vill endast på
öfvertygelsens väg söka åstadkomma, att vi blifva ett nyktert folk
i så hög grad som möjligt. Detta är hela tvisten oss emellan;
alltså jag ämnar ej att tvinga vare . sig honom eller andra till att
låta bli att supa, utan endast genom tal och skrift åstadkomma
arbete för den goda sakens skull.
Herr Jonsson i Hof yttrade, att intet förslag framstälts i den
rigtning, som han ansåg lämplig. Jag ber då få erinra honom om,
hvad jag yttrat så väl i min motion som i mitt första anförande i
ämnet, nemligen att jag afsett att medlen skulle ställas till Kongl.
Maj:ts förfogande för att öfverlemnas till de särskilda länsnykterhetsförbunden
inom landet, men derest dessa förbund icke ansågos
vederhäftiga för medlens mottagande eller icke kunde använda dem
på ändamålsenligt sätt, skulle de öfverlemnas till några auktoriteter
inom länet eller enskilda personer, utsedda vare sig af Kongl.
Maj:t eller vederbörande konungens befallningshafvande, för att
användas på sätt desse personer funne för godt. Medlen komme
på detta sätt att redovisas af Kongl. Maj:t.
Här har äfven sagts att, om medlen användes till utgifvande
af nykterhetsskrifter, visste man icke hvad dessa komme att innehålla.
För min del tror jag dock, att man har tillräcklig garanti
derför i den omständigheten, att i komitén, som ombesörjer detta,
sitta bland andra, herrar Wieselgren och Beckman. Desse tillse
nog, att de skrifter, som utgifvas äro goda. Hvar och en som
känner herr Wieselgren vet, att han icke skall framlägga annat
än goda skrifter. Hans far har också, som bekant, på sin tid utgifvit
nykterhetsskrifter och sä väl derigenom som genom nykterhetspredikningar
verkat mycket godt för vårt land.
Herr Fjällbäck: Herr Redelius hoppades, att det icke skulle
finnas någon fiende till staten inom donna kammare. Jag hoppas
deremot, att i den mening jag uppgaf mig vara fiende till staten
det här skall finnas många sådana.
Herr Johansson i Strömsberg: Jag vill endast hafva till
protokollet antecknadt, att äfven jag röstar för herr Sjös motion,
så mycket hellre som jag är alldeles öfvertygad om, att det begärda
lilla anslaget skulle kunna vara till lika mycken nytta, som
t. ex. de beviljade medlen till svenska fornskriftsällskapet eller
till en tidskrift för landsmål m. m., ja till och med medlen till
tidskriften »Acta mathematica». Det nu begärda lilla beloppet
Tredagen den 24 April.
39
N:o 35.
skulle kunna blifva mycket välsignelsebringande. Jag kan icke Angående
vara så högmodig, som talaren på stockholmsbänken, då han sade, ''ifrågasatt
att detta anslag vore så litet, att det icke är värdt att taga emot. nykterhetens
Vi på landsbygden äro tacksamma för litet, och om vi nu få detta, befrämjande.
skola vi nog dermed kunna gorå någon nytta. (Torta.)
Jag yrkar alltså bifall till herr Sjös motion.
Herrar Andersson i Löfhult och Persson i Tallberg instämde
häruti.
Herr Sven Nilsson: Som kammaren vet, har jag ännu icke
framstält något yrkande i denna fråga. Jag vill dock säga ännu
några ord, för den händelse att anslaget skulle beviljas.
Jag kan omöjligen vara med om den utväg, som motionären
föreslagit. Han säger, att medlen skulle användas till anordnande
af föredrag i nykterhetsfrågan. Det skulle sålunda blifva resande
personer, som före omkring i landet och hölle föredrag. Men då
hehöfdes det enligt mitt förmenande en mycket sträng kontroll
-öfver att det blefve endast nykterhetsföredrag och icke på samma
gång äfven politiska föredrag. Vi hafva erfarenhet om, huru det
för några år sedan gick till vid dylika föredrags hållande; man
verkade nemligen på samma gång i politiskt syfte. För min del
vill jag icke bidraga till ett upprepande af något sådant.
I detta yttrande instämde herrar Lasse Jönsson och Halvar
Eriksson.
Herr Beckman: Jag skall endast be att få nämna, att, om
jag fattat motionärens framställning rätt, vore det icke hans mening,
att staten skulle utskicka nykterhetstalare och så att säga
,gå i garanti för det sätt, hvarpå dessa uppträdde.
Detta är en risk, som staten naturligtvis hvarken kunde eller
borde ikläda sig. Jag har förestält mig saken så, att, om regeringen
så funne lämpligt, medlen skulle öfverlemnas till nykterhetsförbunden
inom länen, och dessa finge sedan använda penningarna
på • bästa sätt till nykterhetens befrämjande. Derigenom skulle
.ansvaret för medlens användande flyttas öfver från staten till länsnykterhetsförbunden.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja. Herr Sjö begärde likväl votering, i följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
-
TS:o 85.
40
Fredagen den 24 April.
Angående
ifrågasatt
anslag titt
nykterhetens
befrämjande.
(Forts.)
Angående
gemensam
omröstning
rörande
kommers- _
kollegium.
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 78:de punkten
af utlåtandet n:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 136 ja mot 51 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
PunJcterna 79 och 80.
Biföllos.
§ 5.
Till behandling förekom vidare statsutskottets memorial, n:o
43, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till regleringen
af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel hörande
frågor.
I jpunkten 1 hade utskottet hemstält om godkännande af en
så lydande voteringsproposition:
»Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af det i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 12 januari 1891 intagna förslag
till ny stat för kollegiet samt af de vilkor och förbehåll, som
blifvit föreslagna för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner,
må medgifva, att den å sjette hufvudtiteln förekommande anslagstiteln
»kommerskollegium», under hvilken för närvarande äro med
tillhopa 83,500 kronor sammanförda dels anslaget till kollegiet,
49,000 kronor, och dels anslaget till bergsstaten, 34,500 kronor,
må fördelas i två titlar under benämning, den ena af »kommerskollegium»
och den andra af »bergsstaten», äfvensom uppföra under
den förra titeln 64,600 kronor och under den senare 33,000 kronor,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förevarande
förslag till omorganisation af kommerskollegiet, faststält de
Fredagen den 24 April.
41
N:o 35.
i riksstaten under anslagstiteln »kommerskollegium» sammanförda
anslag å 49,000 kronor till sjelfva kollegiet och å 34,500 kronor
till bergsstaten, att utgå med oförändrade belopp, eller med tillhopa
83,500 kronor.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Hedin: Herr talman! Jag måste anhålla, att kammaren
behagade afstå det föreliggande förslaget till voteringsproposition,
hvithet jag icke finner vara förenligt med grundlagens bud. Riksdagsordningen
stadgar i § 65, att, när i fråga om statsutgifter kamrarna
stanna i olika beslut, som icke kunna sammanjemkas på
vederbörligt utskotts förslag, gemensam votering skall ega rum.
Hvad är det nu kamrarna stannat i olika beslut om? Är det
omedelbart om en statsutgift? Nej, det kan icke sägas annat än
i högst oegentlig mening. Kamrarna hafva stannat i olika mening
om en stor organisationsfråga, rörande ifrågasatt fullständig ombildning
af ett centralt embetsverk. I denna hufvudfråga hafva
kamrarna stannat i olika beslut, och till denna hufvudfråga förhåller
sig frågan om utgiften för detta embetsverk blott såsom en
bifråga, hvilken löses såsom korollarium till hufvudfrågan.
Det är nu visst, att grundlagens bestämmelser angående gemensam
omröstning äro ofullständiga samt genom sin ofullständighet
oklara, och att de gifvit anledning till olika tolkning. Ganska
visst är också, att praxis har varit vacklande och motsägande.
Det har händt att man voterat om skrifvelseförslag. Sådant hände
år 1868, då statsutskottet framstälde förslag till gemensam omröstning
om en skrifvelse jemte ett i den sista af förslagets många
punkter förekommande litet anslag. Det handlade nemligen om
tillsättande af en komité, som skulle yttra sig öfver åtskilliga
skogsförhållanden i Norrland, hvarom en motion var väckt. Statsutskottet
hade afstyrkt motionen, och Andra Kammaren hade också
i enlighet med utskottets hemställan afslagit densamma. Det
gälde som sagdt tillsättande af en komité, hvarom förslag från
Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t, och på samma gång om
beviljande af nödiga medel, hvilket i Första Kammaren, som den
gången särskildt ifrade för denna fråga, närmare fixerades derhän,
att Riksdagen skulle till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag
på 5,000 kronor. Ja, det röstades om denna skrifvelse;
men annorlunda förfor Första Kammaren, då den 1889 fattade ett
alldeles motsatt beslut i en alldeles liknande fråga. Då hade
statsutskottet föreslagit proposition för gemensam votering om
kamrarnes olika beslut i anledning af förslag om beviljande af
1,500 kronor till utredning angående upprättande af en legal annonstidning
m. m. Frågan var till sin formella beskaffenhet absolut
enahanda som den, om hvilken man voterade 1868. Mot
förslaget om voteringsproposition reserverade sig en utskottsledamot
från Första Kammaren under förmenande att frågan vore af den
beskaffenhet, att den måste anses hafva förfallit, och Första Kammaren
afslog voteringspropositionen.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
Jcommers
lcollegium.
(Forts.)
N:o 85.
42
Fredagen den 24 April.
Angående
gemensam
■omröstning
rörande
kommers
kollegium.
(Forts.)
Jag skall icke påstå, herr talman, att icke Andra Kammaren
gjort sig skyldig till motsägelser af liknande slag. Så till exempel
har Första Kammaren, som icke hade något emot gemensam votering
om den förutnämnda skrifvelsen 1868, år 1877 förkastat ett förslag
till proposition för gemensam votering med anledning af en
motion dels angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
proposition rörande hofstallets förflyttning och dels om ett anslag
å 5,000 kronor för utredning af frågan. Detta förslag hade afslagits
af Första Kammaren och bifallits af Andra. Statsutskottet
föreslog då proposition för gemensam votering, men den afslogs af
Andra Kammaren förnämligast af det skäl, såsom af debatten framgick,
att sj elfva hufvudsaken, nemligen skrifvelsen till Kongl.
Maj:t, genom kamrarnes olika beslut hade förfallit, och att man
derför icke borde få väcka den redan fallna hufvudfrågan till lif
genom en gemensam votering om bisaken, som var de 5,000
kronorna.
Det har nog förekommit äfven andra oregelbundheter och motsägelser
i sådana fall, då det galt att bestämma, huru vida gemensam
votering bort ega rum eller ej, så att det kan sägas, att man
kan leta upp exempel på, huruledes man handlat den ena gången
si och den andra så, ja till och med, såsom en ledamot af statsutskottet
för någon tid sedan uttryckte sig, stundom hvarken si
eller så. Man har ibland vid uppgörandet af en proposition till
gemensam votering tagit ut ur ett många detaljer omfattande beslut
det, hvarom kamrarne fattat enahanda beslut och låtit detta
gälla, såsom ett Riksdagens beslut, men understält de öfriga delarne
gemensam votering, så t. ex. 1877. Men det har också händt,
att man fått proposition till gemensam votering af sådan beskaffenhet,
att omröstning kommit att ega rum om saker, som genom
kamrarnes samstämmiga beslut redan blifvit afgjorda. Jag fäste
uppmärksamheten på eu sådan proposition till gemensam votering
år 1873, men lyckades icke vinna kammaren för mitt förslag att
ändra den, hvaraf följden blef att kamrarne kommo att votera om
saker, som redan voro afgjorda genom kamrarnes samstämmiga
beslut.
Här har nog inträffat andra underligheter också. Så till exempel
1873, då Kongl. Maj:ts proposition om de allmänna läroverken
förelåg till Riksdagens behandling. De frågor, som innefattades
i denna kongl. proposition, voro hufvudsakligast organisationsfrågor,
ehuru de visserligen också, från en sida sedt, till en
viss grad voro penningefrågor. Kongl. Maj:t föreslog då bland
annat, att det 2-klassiga läroverket i Örnsköldsvik skulle ombildas
till 3-klassigt. Kamrarne stannade i olika beslut rörande denna
fråga och det särskilda läroverksutskottet föreslog proposition till
gemensam votering. I Första Kammaren vägrade talmannen proposition
på bifall till denna voteringsproposition, och i Andra
Kammaren blef den utan någon sådan kraftåtgärd från talmannens
sida afslagen.
Vid samma riksdag stannade kamrarne vidare i olika beslut
rörande frågorna, huru vida fullständigt realläroverk skulle inrättas
Fredagen den 24 April.
43
N:o 35.
i Stockholm och huru vida 5-klassiga realläroverket i Sundsvall
skulle göras till fullständigt, men i sjelfva verket gälde meningsskiljaktigheten
ej sjelfva hufvudsaken, utan antalet klasser, i det
Första Kammaren ville hafva 9 och Andra Kammaren 8 klasser.
Frågan förklarades på grund af denna olikhet i besluten hafva
förfallit. Men år 1877 anstäldes gemensam votering rörande frågan
om utvidgning af Oskarshamns läroverk.
Det så vidt jag vet oerhördaste äfventyr på detta område föreföll
väl 1873 under den långvariga och mycket kinkiga behandlingen
af frågan om flottornas sammanslagning. Den som vill roa
sig med att genomgå statsutskottets utlåtanden i denna fråga från
den tiden, n:is 58, 66, 71, 72 och 99, skall deri gorå den upptäckten,
om han icke sjelf minnes det från den tiden, att man
kom till ett utlåtande, det sista i ordningen af här ofvan nämnda,
hvari utskottet förklarar att Riksdagen måste anses hafva voterat
penningar, som Andra Kammaren afslagit och hvarom ingen gemensam
votering egt rum. Andra Kammaren, då alldeles uttröttad,
teg och fann sig i denna utskottets förklaring.
Sådana äfventyr hafva vi varit ute för. Särskildt remarkabelt
är det, till hvilken grad Första Kammaren har balloterat fram och
tillbaka mellan gemensam votering och icke gemensam votering.
Ibland har det händt, att Första Kammaren velat förhindra en
allt för stor utsträckning af de gemensamma voteringarne af det
skälet, att en sådan utsträckning skulle hafva inkräktat på dess
likställighet med Andra Kammaren, hvilken likställighet ju just
på detta område icke är fullständig, men som det derför kan
vara så mycket större skäl att så kraftigt som möjligt uppehålla.
Men vid andra tillfällen har man tyckt sig finna, att Första Kammarens
åsigter om det formelt rigtiga enligt grundlagen hafva
vexlat från den ena motsatsen till den andra, allt efter som kammarens
opinion om sjelfva saken och dess önskan om utgången af
eu väckt fråga deciderat dess uppfattning af den formella frågan.
För min del skall jag nu, då jag nyss sade att kamrarne
hafva stannat i olika meningar om denna organisationsfråga och
att den utgör hufvudsaken och penningarne en bisak, villigt erkänna,
att en organisationsfråga bör komma under gemensam votering,
när nemligen hufvudfrågan är beroende af vissa detaljer,
hvarom kamrarne stannat i olika beslut och hvilka således måste
afgöras för att man ej skall omintetgöra Riksdagens önskan om
beslut i hufvudfrågan. Såsom ett fullt korrekt förfaringssätt i
detta fall vill jag anföra den gemensamma votering — jag minnes
nu icke hvilket år — hvarigenom landtbruksstyrelsens inrättande
beslöts. Förhållandet var ju då, att enighet rådde mellan kamrarne
rörande den nya institutionens inrättande, men att de stannade
i olika meningar om några lönebelopp. Denna gemensamma
votering skedde sålunda enligt mitt förmenande lika mycket i
öfverensstämmelse med grundlagens mening, som en gemensam
votering rörande det nya kommerskollegiet vore — då kamrarne äro
principielt oense i sjelfva hufvudfrågan — stridande mot en rimlig
grundlagstolkning.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
Tcommers
tcollegium.
(Forts.)
N:o 35.
44
Fredagen den 24 April.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
Jcommers
Tiollegium.
(Forts.)
Likaså var det i fullkomlig öfverensstämmelse med grundlagen,
att år 1877 gemensam votering egde rum om förvaltningens
af sjöärendena ombildning under namn af marinförvaltningen. Ty
kamrarne voro då ense för det första om sjelfva organisationsåtgärden
och för det andra om kostnadsbeloppet (dess höjande från
28,400 kronor till 38,000 kronor). Skiljaktigheten i deras beslut
bestod endast deri, att Första Kammaren insatt ordet »hufvudsakligen»
framför orden »på de i utskottets utlåtande angifna
grunder».
Emellertid kan det sägas såsom en allmän karakteristik af
dessa sakers gång, att tendensen har utvecklat sig derhän att
begränsa användandet af gemensam votering. Och de, som i likhet
med mig någon gång icke äro fullt belåtna med Första Kammarens
åtgärder och åsigter, böra känna sig tacksamma derför,
att Första Kammaren verkat i den rigtningen. Särskildt har 1890
års Riksdag i det afseendet varit synnerligt märkvärdig. Med
herr talmannens tillåtelse skall jag anföra några exempel.
I Kongl. Maj:ts proposition n:o 17 angående de allmänna läroverken
föreslogs bland annat att Jakobs 5-klassiga läroverk skulle
ombildas, för att profårskurs der måtte inrättas för visse lärare.
De ändringar i afseende på lärarepersonalen och dess aflöning,
som föreslogos, voro, att rektor skulle få samma aflöning som rektorerna
vid högre läroverk, att ämneslärarnes antal skulle ökas
med tre, att läraren i ritning skulle få samma aflöning som ritlärare
af 3:dje klassen vid högre läroverk, att gymnastiklärarebefattningen
skulle indragas samt att skolläkare skulle anställas med
årsarfvode af 100 kronor förutom afgift för hvarje lärjunge. Detta
förslag tillstyrktes af särskilda utskottet och bifölls af Första men
afslogs af Andra Kammaren. Särskilda utskottet anmälde då
såsom sin åsigt att frågan förfallit. Hvarför? Jo, — säger utskottet
— »emedan någon sammanjemkning icke synes kunna ega
rum och frågan ej heller lärer kunna afgöras genom gemensam
votering». Och detta blef äfven Riksdagens mening om saken.
Denna lilla fråga om några flere lärare vid ett läroverk och om
deras aflöning kunde således ej afgöras genom gemensam votering.
Men detta skulle få ske med frågan om en fullständig ombildning
af ett centralt embetsverk!
Kongl. Maj:t föreslog vid sistlidne riksdag inrättande af latinlinie
vid Oskarshamns 5-klassiga läroverk. Äfven detta är, såsom
herr talmannen behagar finna, en organisationsfråga. Första Kammaren
biföll, men Andra Kammaren afslog lyckligtvis detta förslag
och lyckligtvis fick frågan förfalla på grund åt samma skäl, som
åberopats beträffande Jakobs läroverks ombildning.
Kongl. Maj:t föreslog vidare indragning af en lektors- och två
adjunktsbefattningar vid läroverket i Yesterås. Andra Kammaren
biföll, men Första Kammaren afslog förslaget och frågan förföll.
Kongl. Maj:t föreslog ytterligare, att vid hvarje högre och
5-klassigt läroverk skulle anställas skolläkare, aflönad med respektive
150 eller 100 kronor af statsmedel samt 1 krona för hvarje
i
Fredagen den 24 April.
45
K:o 35.
lärjunge ur läroverkets ved- och ljuskassa. Första Kammaren biföll,
Andra Kammaren afslog. Ingen gemensam votering.
Andra Kammaren beslöt för sin del indragning af ett par
3-klassiga läroverk, som Första Kammaren ville behålla. Ingen
gemensam votering.
Ku vill jag säga, att det synes mig att man stundom kan
hafva olika åsigter i frågor sådana som dessa. Men deremot borde
det icke vara någon tvist om, att man icke bör låta utveckla sig
en sådan praxis, att när Första Kammaren finner lämpligt att anställa
gemensam votering om en fråga, den då får ega rum, men
när Första Kammaren icke anser lämpligt att anställa gemensam
votering, sådan icke får ske; utan torde det vara rigtigast att man
vidhåller den grundsatsen att icke votera gemensamt om organisationsfrågor,
hvilket Första Kammaren så många gånger har satt
sig emot.
Jag anhåller om afslag på den föreslagna voteringspropositionen.
Herr Sven Nilsson: I frågor sådana som den, hvilken här
föreligger, har man under hela det nya statsskicket tvistat, huruvida
gemensam votering skall ega rum eller icke. Såsom den
föregående talaren upplyste har man stundom gjort si, stundom
så. Man har den ena gången haft gemensam votering i en fråga,
under det man den andra gången i en alldeles likartad fråga afslagit
voteringspropositioner. Inom utskottet uttalade jag mina
betänkligheter rörande nu föreliggande voteringsproposition, ehuru
jag alltid intagit den ståndpunkten att jag ansett, att man i fråga
om statsutgifter bör votera gemensamt, emedan jag befarar, att
man eljest till slut skulle komma till sådana svårigheter, att man
knappt skulle kunna reda sig. Men å andra sidan har inom båda
kamrarne allt mer den åsigt gjort sig gällande, att man icke bör
hafva gemensam votering rörande organisation af ett embetsverk,
och särslcildt har under den sista riksdagen denna åsigt blifvit
starkt häfdad. Jag får ock säga, att om man beträder den vägen,
man derigenom åtminstone skall utöfva ett starkt tryck på statsutskottet
att söka sammanjemka frågor, hvari kamrarne stannat i
olika beslut, något, hvarom nu är nästan alldeles lönlöst att tala.
I statsutskottet har många gånger, då en fråga sådan som denna
förelegat, ifrågasatts att försöka en sammanjemkning. Men det
har alltid svarats: nej det är bäst att låta den gemensamma voteringen
fälla utslaget. Det kan således från den synpunkten sägas
vara rätt att beträda den af den förste talaren föreslagna vägen.
Emellertid tror jag dock icke att skiljaktiga menningar nu skulle
hafva uppstått i denna fråga, om icke Första Kammaren så många
gånger visat oss denna väg. Det har man hört af den utredning,
som herr Hedin lemnat, och jag är viss om att många andra fall
kunna framdragas, då Första Kammaren till Andra Kammarens stora
förvåning afslagit voteringspropositioner. Jag vet dock icke, hvarför
Andra Kammaren alltid skall böja sig för Första Kammaren;
jag tror icke att vi böra göra det.
6
Angående
gemensam
omröstning
rörande
lcommers
kollegium.
(Forts.)
JJ:o 35.
46
Fredagen den 24 April.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
kommers
kollegium.
(Forts.)
Hvarför icke statsutskottets ledamöter reserverat sig i den
föreliggande punkten berodde sannolikt derpå — åtminstone var
det min åsigt, och jag tror äfven åtskilliga andra utskottsledamöters
— att man ville låta kammaren utan tryck från utskottets sida
afgöra, huruvida gemensam votering skulle ega rum eller icke. För
min del ansluter jag mig till den åsigt, som herr Hedin uttalade.
Herr grefve Hamilton: Här den siste ärade talaren hörjade
sitt anförande, tog jag för gifvet att han i sin egenskap af vice
ordförande i statsutskottet skulle vända sig emot den uppfattning,
som häfdades af den förste talaren. Då jag fann att han åsyftade
något helt annat, dristade jag begära ordet, ehuru jag väl vet, att
både han och den förste ärade talaren mot mig möjligen kunna
vända det gamla ordstäfvet om ägget, som ville lära hönan värpa.
Den förste ärade talaren yttrade, ätt den ifrågasatta voteringen
egentligen gäller en organisationsfråga, till hvilken statsutgiften
är endast ett korollarium. Jag vill ej heller bestrida, att det
är en organisationsfråga, som här ligger bakom anslagsfrågan, men
icke kan jag finna, att det är om organisationsfrågan vi skola votera.
I voteringspropositionen föreslås ju, att vi skola bifalla anordningen
af ett visst anslag — således besluta en statsutgift —•
»med godkännande af det i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1891 intagna förslag till ny stat för kollegiet samt
af de vilkor och förbehåll, som blifvit föreslagna för åtnjutande af
deri upptagna löneförmåner». I voteringspropositionen namnes icke
ett ord om den organisation, som skall gifvas det ifrågasatta embetsverket,
och om denna organisation hafva vi ju icke heller att
besluta i vidare mån än att vi med denna organisation i sigte fatta
vårt beslut om lönestaten och anslagsfrågan. Den af Kongl. Maj:t
ifrågasatta omorganisationen kan uppenbarligen genomföras i sak,
äfven om vi icke godkänna den nu framlagda lönestaten och medgifva
anslagets uppförande på ordinarie stat.
Den förste talaren anförde vidare åtskilliga fall ur kamrarnes
praxis för att dermed styrka den uppfattning han förfäktade. Han
hänvisade dock dervid hufvudsakligast till Första Kammaren och
förmenade att i afseende å dylika voteringar Första Kammaren läte
sig påverkas af den opinion, kammaren hade rörande sjelfva den
sak, hvarom man skulle votera. Det kan ju vara möjligt, att så
skett i Första Kammaren, och det kan också hända, att orsaken till
de oegentligheter, som han ansåg hafva förekommit äfven i denna
kammare, någon gång varit densamma. Men det förvånar mig, att
han samtidigt kunde loforda Första Kammarens sätt att behandla
dylika frågor, ty icke är detta en väg, som är att rekommendera.
De prejudikat, han anförde, bevisade för öfrigt visserligen, att både
i denna och i Första Kammaren praxis stundom varit vacklande, när
det galt gemensamma voteringar, men icke bevisade de, åtminstone
så vidt jag kunde finna, att praxis inom Riksdagen vore
emot gemensam votering i just sådana fall som det nu föreliggande.
Jag har genomgått åtskilliga års riksdagsprotokoll och der trott
mig finna, att nästan hvarje år voteringspropositioner af denna
Fredagen den 24 April.
47
N:o 35.
kammare o blifvit godkända, hvilka i allt väsentligt varit lika med
denna. År 1875 voterades t. ex. gemensamt om kommerskollegium,
1876 om statskontoret, 1877 om marinförvaltningen, 1883 om odlingslånefonden,
1885 om svea artilleri, 1887 om fästningsartilleribataljonen
å Vaxholm-Oskar Fredriksborg, 1888 om kongl. teatern,
1889 om trängbataljonen och Ultima samt 1890 om Hallands bataljon
och göta trängbataljon. Samtliga dessa voteringspropositioner
äro i allt väsentligt analoga med den nu föreliggande; åtskilliga,
t. ex. den om Ultuna af år 1889, äro det fullständigt. Jag skall
be att för kammaren få läsa upp den voteringsproposition, som
förelåg 1875 angående kommerskollegiet. Den var af följande
lydelse:
»Den, som vill, att Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts nådiga
proposition angående indragning af kommerskollegium och inrättande,
i dess ställe, af ett nytt embetsverk, benämndt kongl.
styrelsen för handeln och näringarne, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar:
Nej;
Yinner Nej, har berörda nådiga proposition icke vunnit Riksdagens
bifall.»
Då denna voteringsproposition föredrogs i Andra Kammaren,
föreslog herr Ola Jönsson i Kungshult, att den skulle förkastas.
Men han framhöll uttryckligen, att han icke framstälde detta
yrkande på den grund, att ett anslag blifvit förknippadt med en
organisationsfråga, utan emedan han ansåg det betänkligt att rösta
gemensamt »rent af om indragning af ett gammalt embetsverk».
Propositionen blef emellertid af denna kammare godkänd med den
stora majoriteten af 148 röster mot 19. Den ende, som då försvarade
den ståndpunkt, som de båda förste talarne nu intagit,
nemligen att icke rösta för ett anslag som står i samband med en
organisionsfråga, var dåvarande ledamoten af denna kammare, nuvarande
ledamoten af Första Kammaren, herr Treffenberg. Mot
honom uppträdde bland andra en man, hvars ord i denna kammare
vägt tyngre än någon annans — Carl Ifvarsson. Han yttrade
om den nämnda propositionen, mot hvilken väl bort kunna
anföras långt större betänkligheter än mot denna, att »riksdagen
icke grundlagsenligt kunde komma ifrån gemensam votering». »Frågan
rör en statsutgift», sade han vidare, »och då kamrarne stannat
i olika beslut, skall således utslaget fällas genom gemensam votering».
Sådan var, som sagdt, Carl Ifvarssons uppfattning, och
den förtjenar så mycket mer att beaktas som voteringspropositionen
den gången i långt högre grad än nu var så formulerad, att
voteringen skulle gälla själfva organisationsfrågan.
Den förste ärade talaren slutade sitt anförande med att säga,
att utvecklingen bör gå derhän, att man allt mer begränsar an
-
Angående
gemensam
omröstning
rörande
kommers
kollegium.
(Forts.)
N:o 35.
48
Fredagen den 24 April.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
kommers
ekollegium.
(Forte.)
vändningen utaf den gemensamma voteringen, och han var Första
Kammaren tacksam för att den hållit på denna uppfattning, som
på sistone allt mer skall ha vunnit anslutning äfven inom denna
kammare. Jag kan naturligtvis icke våga ställa min erfarenhet
mot hans. Jag vädjar till de herrar, som varit längre med än jag,
då jag säger, att jag hittills i denna kammare bland de »oregelbundenheter»,
som förekommit, icke kunnat spåra någon tendens
till en dylik anslutning. Tvärt om har denna kammare, enligt mitt
förmenande, mångfaldiga gånger på det bestämdaste satt sig emot
ett begränsande af de gemensamma voteringarnes användning, och
här ha till och med icke saknats ansedda och kraftiga förespråkare
för en alldeles motsatt rigtning nemligen, de gemensamma voteringarnes
ytterligare utsträckning. Motioner derom hafva i denna
kammare både väckts och bifallits. Jag betvifla!’ också högeligen,
att denna kammare ens numera skall befinnas villig att söka genomföra
en dylik begränsning, om man nemligen börjar draga ut
konseqvenserna af de förste talarnes yrkande.
Herr talman! Jag tillåter mig föreslå, att den föredragna voteringspropositionen
måtte godkännas.
Herr Waldenström: Detta synes mig vara en af de vig
tigaste
frågor, som gerna kunna komma före.
För min del kan jag icke annat än ställa mig på den förste
talarens ståndpunkt. Gent emot grefve Hamilton vill jag påpeka,
att förslaget till proposition för gemensam votering, sådant det nu
föreligger, i sin senare del lyder: »Vinner nej, har Riksdagen, med
af slag cl Kongl. Maj-.ts förevarande förslag till omorganisation af
IcommersTcollegiet, fastställa etc. Här gäller det således att genom
gemensam votering afgöra, huruvida Kongl. Maj ds förslag till omorganisation
af kommerskollegiet skall gå igenom eller icke. Detta
är det, hvarpå sedan anslagsfrågan beror. Organisationen är således
någonting prius, anslaget ett posterius, och jag anser det i
högsta grad äfventyrlig^ om en organisationsfråga skall kunna
drifvas till gemensam votering, endast densamma är förenad med
proposition om ett statsanslag af större eller mindre belopp. Att
så åtskilliga gånger har skeft, har grefve Hamilton visat; det har
ock före honom herr Hedin gjort. Att Riksdagen andra gången
iakttagit en motsatt praxis, har också blifvit ådagalagdt. Jag tror,
att det är af största vigt att införa konseqvens i denna sak. Alldeles
nyss hafva vi diskuterat en kong!, proposition om anställande
af en öfverinspektor öfver de nuvarande folkskoleinspektörerna.
Första Kammaren har gifvit sitt bifall till denna proposition.
Här i Andra Kammaren fördes en lång diskussion. Den
Törde sig icke ett tecken om de 6,000 kronor, som denne öfverinspektor
skulle få i lön, utan blott om sjelfva saken: är det lämpligt,
att en öfverinspektor tillsättes eller icke? Ku stannade kamrarne
i olika beslut om detta. Följden deraf är, att Första Kammaren
voterat 100,000 kronor, Andra Kammaren 95,000 kronor.
Skola nu de 5,000 kronor, som skilja de begge kamrarne åt, vara
giltig anledning att till gemensam votering drifva den frågan,
Fredagen den 24 April.
49
N:o 35.
huru vida man skulle hafva eller icke hafva en öfverinspeMör? Jag
anser det vara i högsta grad äfventyrligt att på det sättet afgöra
organisationsfrågor, och jag ber derför att få instämma i herr
Hedins yrkande.
Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, O. B. Olsson, Bulow,
Gustaf Ericsson från Stockholm, Romberg, Anderson i Hasselbol,
Olson i Stensdalen, Halvar Eriksson, Bromée, Ense och
Andersson från Malmö.
Herr E. G. Boström yttrade: Jag skall gerna medgifva, att
i fråga om gemensam votering en vexlande uppfattning gjort sig
gällande, och det lär val också blifva svårt att komma till ett konseqvent
förfarande i dylika frågor. Men hvad jag vill bestrida
och opponera mig emot, det är den anstrykning, som diskussionen
fått derigenom att ett par talare velat förebära, att det skulle vara
specielt Första Kammarens afsigt att genom afslag å voteringspropositioner
bereda åt sig ett inflytande, som den icke skulle hafva,
i fall grundlagens ord efter dessa talares mening skulle rätt tillämpas.
För min del är jag öfvertygad om att hvarje sådant kammarens
beslut är dikteradt icke af dess ställning med hänsyn till
saken, utan af kammarens egen uppfattning af grundlagens mening.
Kär jag vill för Första Kammarens räkning häfda en sådan uppfattning,
gör jag det, för att äfven för denna kammare kunna
häfda densamma. Det är herrarne nog bekant, att äfven i Andra
Kammaren många gånger en voteringsproposition blifvit afslagen,
och då den förste talaren velat inlägga en särskild baktanke i
Första Kammarens beslut, skulle vi kunna vänta få från motsatta
sidan höra en dylik anklagelse mot oss, men jag vill icke att det
skall kunna ske. Jag ber få fästa herrarnes uppmärksamhet särskilt
derpå, att propositionen om en gemensam votering om dispositionen
af aflöningen till flottans officerseorpser, hvilken proposition
godkändes af Första Kammaren, af denna kammare blifvit afslagen
upprepade gånger.
Jag kan icke nog förvåna mig öfver herr Sven Kilsson, då
han sade: »Yi hafva varit tveksamma i statsutskottet, men vi
ville icke komma med någon reservation, för att kammarens ledamöter
skulle kunna hafva sin uppfattning fri.» Enligt mitt förmenande
vore det mycket bättre, om man i sådant fall reserverade
sig, så att kammarens öfriga ledamöter kunde få reda på
hvilka olika åsigter som brutit sig inom statsutskottet och derigenom
finge en ytterligare anledning att tänka på saken.
Hvad nu sjelfva saken beträffar, kan jag icke annat än i likhet
med grefve Hamilton så förstå, att vi måste hafva eu gemensam
votering. Det heter ju i § 65 riksdagsordningen att, när i fråga
om statsutgifter kamrarne stannat i olika beslut etc., skall gemensam
votering ega rum. Ku finna herrarne, att för närvarande
utgå under anslagstiteln »kommerskollegium» 83,500 kronor, men
nu är föreslaget, att å två andra titlar skall uppföras dels 64,600
kronor och dels 33,000 kronor. Således är det obestridligen fråga
Andra Kammarens Frat. 1891. N:o 35. 4.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
Icommers
Icollegium.
(Forts.)
Wto 35.
so
Fredagen den 24 April.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
kommers
kollegium.
(Forts.)
om en ny statsutgift. Att en organisationsfråga ligger bakom användningen
af dessa olika belopp, ligger i sakens natur, ty huru
skulle man någonsin kunna afgöra om ett anslag, utan att äfven
i samma stund besluta om sättet för användningen? Jag tror, att
vid en sådan fråga som denna vore det mindre vigtigt att gå
igenom alla möjliga propositioner, som blifvit godkända eller förkastade,
men när vi, såsom grefve Hamilton visade, hafva haft
samma fråga alldeles lika framlagd, och när vi hafva sett, att voteringspropositionen
då godkänts äfven i denna kammare, kan jag
icke förstå, att vi skulle kunna vara så inkonseqventa att afslå
en proposition, som af denna kammare blifvit förut med en öfverväldigande
pluralitet godkänd. Grefve Hamilton antydde nyss,
hvad herr Carl Ifvarsson sade i denna sak. Men det är sagdt så
kort och så väl, att kanske herr talmannen tillåter mig att läsa
upp hans yttrande i dess helhet: »Hvad jag på det högsta vill
afstyrka är ett beslut från kammarens sida i enlighet med herr
Ola Jönssons yrkande om afslag. Det vore rent grundlagsstridig^
att så tillvägagå i fråga om beskattningsrätten, ty då här icke är
fråga om den civila lagstiftningen, utan om ett anslag på riksstaten,
så berör frågan denna rättighet. Frågan kan således ej
förfalla; den måste afgöras genom gemensam votering. Jag ber
derför kammaren noga betänka sig, innan den afslår ett förslag,
som enligt mitt förmenande är fullkomligt grundlagsenlig^»
Jag anhåller om bifall till voteringspropositionen.
Herr Hedin: Jag vet icke, huru min ärade vän och granne
läst propositionen, men skall dock icke synnerligen uppehålla mig
vid det, huru frestande det än kunde vara. Jag vet icke, huru
han kan säga att vi votera om penningarna och icke om organisationen.
Det vet han lika bra som jag, att det är just om organisationen
vi här voterat och icke om penningarna. Herr Waldenström
läste nyss upp sjelfva propositionen, och der står uttryckligen, att
det är fråga om organisationen. Min ärade vän och granne sade,
att bland de exempel jag anfört funnes icke något, som var analogt
med förevarande fall. Jo, det finnes ett, som är fullkomligt analogt,
nemligen frågan i fjol om omorganisationen af Jakobs femklassiga
läroverk. Då var fråga om ombildning af läroverket, som skulle
blifva något förändradt, bl. a. i fråga om antalet lärare, derför att
det skulle tjena som material vid profårskursen. Vi fingo då icke
votera, ehuru det då ju också var fråga om förändring i anslaget.
Detta är ett exempel alldeles analogt med förevarande. Han ville
deremot taga till intägt för sin mening den omständigheten, att
vi en gång voterade gemensamt, då det var fråga om marinförvaltningens
ombildning från förvaltningen för sjöärenden. Jag
hav ju sjelf anfört det exemplet och sagt huru det förhöll sig med
den saken. Båda kamrarne hade fattat sammanstämmande beslut
om sjelfva organisationen och för det andra om kostnadsbeloppet,
och det enda som återstod var att genom gemensam votering utplåna
den enda skilnad, som fans mellan kamrarnes beslut och
som bestod deri, att Första Kammaren framför orden: »på de af
Fredagen den 24 April.
51
N:o 35.
utskottet angifna grunder» hade instuckit ordet »hufvudsakligen».
Det var hvad vi voterade om. Hvarför om detta? Naturligtvis
derför, att det skulle varit rent ursinnigt att, sedan beslut fattats
i hufvudsaken genom kamrarnes sammanstämmande beslut och
detta både beträffande sjelfva organisationen och penningfrågan,
saken skulle hafva fått förfalla för detta olycksaliga ord »hufvudsakligen».
Så förhåller sig med det exemplet.
Man kunde verkligen ifrågasätta, om det var på fullt allvar
han talade om att vi voterat gemensamt om inrättande af en fästningsartilleribataljon
och om trängen, som om det då varit fråga
om en organisation i en mening som den, då det är tal om att
ombilda ett centralt embetsverk eller ett läroverk.
Han talade om, att man 1875 hade voterat om kommerskollegiets
indragning. Det är vigtig!, att man då voterade om det.
Men utvecklingen har sedan dess gått i den rigtning jag sagt,
ehuru han söker att bestrida det. Vid riksdagen 1890 blef det
icke gemensam votering om ett par treklassiga läroverk, som Andra
Kammaren ville indraga, men den Första icke. Och vi fingo icke
heller votering om en lektor och två adjunkter i Yesterås, som vi
föreslogo skulle indragas, men om hvilka Första Kammaren tyckte
att de borde bibehållas. Det är helt enkelt saken, att åsigterna
förändrats 1890 mot hvad de voro 1875.
Sedan citerade han, och den siste talaren amplifierade Carl
Ifvarssons ord, att »frågan rör en statsutgift» och menade att dermed
vore det en afgjord sak, att gemensam votering borde ega
rum. Nej, jag tror icke att saken löses på det sättet. Den är
mycket svårare än så. Det åberopade argumentet, »frågan rör en
statsutgift», har så vidt jag erinrar mig framhållits hvarje gång
man diskuterat frågan om gemensam votering skulle ske eller icke,
men dermed är frågan icke löst. Tv skulle man antaga, att alla
frågor, som röra statsutgifter, skulle kunna bli föremål för gemensam
votering, då skulle man också votera om hvarje skrifvelseförslag,
vid hvilket man hängt ett anslag, mer eller mindre stort.
Ty om man beslutar sig för en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning i någon sak och på samma gång ställer till
Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag för utredningens möjliggörande,
så visserligen berör den väckta frågan en statsutgift, men enligt
gällande praxis blifver dock en sådan fråga icke föremål för gemensam
votering; så att med det citatet af Carl Ifvarsson kommer
man icke någon väg. Och jag är säker om, att, om jag nu hade
tid, skulle jag kunna leta upp yttranden af Carl Ifvarsson, der
han sagt alldeles motsatsen af den mening, man nu inlägger i
hans ord.
Den siste talaren erinrade om, att hvad jag sagt till försvar
för Första Kammaren, hade en elak bottensats. Men om jag sade
litet ondt om Första Kammaren, så må herr Boström ursäkta det.
Ty sedermera sade jag så mycket beröm om Första Kammaren,
att detta var vida öfvervägande. Han erinrade om Kongl. Maj:ts
propositioner om ökande af flottans officerspersonal. Här gäller
Angående
gemensam
omröstning
rörande
Icommers
koliegium.
(Forts.)
tf:o 85.
52
Fredagen den 24 April.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
lcommers
Icollegium.
(Forts.)
det att justera hvad frågan gälde. Det gälde eu af Kongl. Maj:t
två gånger, minst två gånger — jag minnes icke om det var vid
två hvarandra omedelbart följande riksdagar — begärd ny dispositionsrätt
af reserverade medel, som Kongl. Maj:t redan hade, för
att genom denna dispositionsrätt kunna öka omcerspersonalen. —
Jag för min del hyste och hyser den åsigten, att man i en sådan
fråga icke rätteligen borde svara Kongl. Maj:t att frågan förfallit,
utan, när kamrarne stannat i olika beslut, gemensam votering borde
egt rum. Och den meningen hyser jag ännu, ehuru jag i fråga
om sjelfva saken, då den förekom, röstade med Andra Kammaren,
då jag ej gillade Kongl. Maj:ts förslag. Men denna mening har
blifvit underkänd genom en så långvarig, af båda kamrarne godkänd
praxis, att den saken nu får anses oryggligt afgjord. Utvecklingen
har här gått i den rigtning, jag talade om, att nemligen
inskränka användningen af gemensam votering. Första Kammaren
har helt och hållet kastat om i denna fråga. Första Kammarens
ledamöter i statsutskottet och genom dessas inspiration
Första Kammarens ledamöter i allmänhet hafva frångått den ståndpunkten,
att när Kongl. Maj:t begär att för nya ändamål få använda
reserverade medel och kamrarne stanna i olika beslut, gemensam
votering skall ega rum; och nu kommer aldrig i dylika fall
något utskottsbetänkande med reservationer från statsutskottet.
Utom de två redan anförda, erinrar jag mig- tre exempel på, att,
när Kongl. Maj:t begärt att för nya ändamål få använda reserverade
medel och kamrarne stannat i olika beslut, gemensam votering
icke egt rum. Två gånger har Kongl. Maj:t begärt att få använda
reserverade medel till uppförande af ett kasernetablissement i Östersund.
Jag hade för min del, och har det fortfarande, den meningen,
att när kamrarne stannat i olika meningar om denna fråga, så
skulle derom voteras. Men när frågan var före i fjol, så brydde
jag mig icke om att uttala mig om den saken, derför att den
meningen jag hyste blifvit så grundligt besegrad, att jag ansåg,
att det i fråga derom icke lönade sig att öppna mun.
Det tredje, likaledes färska exemplet är följande. Kär Kongl.
Maj:t 1889 begärde att få disponera af reservationer på läroverksanslaget
ett belopp af 15,000 kronor till understödjande af enskilda
läroverk, bifölls detta förslag i Första Kammaren, men afslogs af
Andra Kammaren, och frågan förföll likasom förut frågan om användande
af reserverade medel för kasernetablissementet i Östersund.
Utgången blef i dessa tre fall densamma, som då det gälde
ökandet af flottans personal, nemligen att gemensam votering icke
skulle ega rum.
Jag vill derför säga den siste ärade talaren, att vi äro icke
inkonseqventa, om vi vägra gemensam votering om kommerskollegium,
ehuru vi en gång förut voterat derom. Ty vi äro konseqventa
med den åsigt, som gjort sig inom Riksdagens båda kamrar allt
mera gällande, att nemligen begränsa utrymmet för de gemensamma
voteringarna, i'' hvilket afseende särskildt sistlidet år, 1890, varit
ytterst afgörande. — Jag vidhåller naturligtvis mitt yrkande.
Fredagen den 24 April.
53
N:o 35.
Herr grefve Hamilton: Jag begärde ordet med anledning
deraf, att den ärade representanten för Gefle uttryckte sin förvåning
deröfver, att jag bestridt att vi bär skulle votera om en omorganisation,
då, såsom lian framhöll, ordet »omorganisation» förekommer
i sjelfva voteringspropositionen. Det har jag ingalunda förbisett,
men jag ber få fästa hans uppmärksamhet derpå, att det endast
förekommer i nejpropositionen såsom ett kort återgifvande af Kongl.
Maj:ts förslag i japropositionen, och den omständigheten, att statsutskottet
har omnämnt Kongl. Maj:ts förslag på sådant sätt, kan
väl icke vara afgörande för bedömandet af innehållet af Kongl.
Maj:ts förslag, hvilket ju utförligt återgifves i japropositionen. Och
enligt denna japroposition skola vi, såsom jag redan framhållit,
icke rösta om en organisation, utan endast om en lönestat och
huru vida ett anslag skall uppföras såsom ordinarie eller icke.
Herr Redelius: Jag ber kammaren ursäkta, att jag begärt
ordet i denna fråga, som rör en statsutskottets hemställan till
kammaren. Jag brukar icke göra det i dylika frågor, såsom herrarne
behagade erinra sig. Att jag nu gjort det, beror derpå, att
jag åter igen fått höra ledamöter i statsutskottet här i kammaren
frångå de förslag, som de i utskottet tillstyrkt. Kär så skett upprepade
gånger, har jag gjort mig den frågan: »kunna vi lita på,
vi andra, som icke hafva tillfälle att så pröfva saken som ledamöterne
i statsutskottet, kunna vi lita på, att det är dessa förtroendemäns
verkliga mening hvad de föreslå för Riksdagen, och
att de icke sedan komma med något annat förslag i kammaren?
Derför har jag begärt ordet, för att fråga de öfriga ledamöterne
från utskottet, om det är deras verkliga mening, som står för deras
räkning i utskottsbetänkandet, eller om de också äro vacklande i
sin åsigt? För mig står frågan så: är det en statsutgift eller är
det det icke, hör det till statsregleringen under hufvudtitlarne
eller icke? Jag hade trott, att det är den saken som borde afgöra,
huru vida gemensam votering skall ega rum eller icke. Och då
ingen har förnekat och ingen lärer kunna bestrida, att det är fråga
om en statsutgift, och kamrarne stannat i olika beslut, så bör, så
vidt jag förmår tolka grundlagens bud, gemensam votering ske.
Men då jag icke vågar åberopa mig blott på egna kunskaper och
äfven jag har behof att stödja mig på auktoriteter, vill jag, med
anslutning till det af herr Boström citerade yttrandet af Carl
Ifvarsson, säga, att jag aktar Carl Ifvarssons auktoritet högt och i
alla händelser högre än deras, som nu här i kammaren uttalat en
motsatt mening med hänsyn till denna fråga. Då det här rör eu
statsutgift och det icke är fråga om en organisation, rörande hvilken
jag icke vet huru långt Riksdagens beslutanderätt sträcker sig,
skall jag sluta med en hemställan om bifall till statsutskottets
förslag.
Herr Hederstierna: Utan tvifvel finnas åtskilliga prejudikat,
förutom de som redan blifvit anförda af herr Hedin och grefve
Hamilton, hvilka visa, att man gått till väga än på det ena, än på
Angående
''gemensam
omröstning
rörande
lcommers
Icollegium.
(Forts.)
N:o 35.
54
Fredagen den 24 April.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
''kommers
kollegium.
(Forts.)
det andra sättet, så att man dels beslutat gemensam votering, dels
tvärt om. Men det skälet bör dock aldrig få verka tindrande, då
det är fråga att kamrarne emellan afgöra om statsutgifter, som
måste i budgeten uppföras. Här hafva båda kamrarne fattat olika
beslut, och den ena kammaren är lika berättigad som den andra
att få sin vilja fram i riksstaten; och då det är en fråga om ett
anslag, som skall afgöras, huru skall det kunna ske, om det icke
skulle ske genom gemensam votering? Den omständigheten, att en
organisationsfråga ligger der bakom, hvarken får eller bör vara afgörande,
utan efter mitt förmenande måste gemensam votering afgöra,
huru i riksstaten anslaget i fråga skall uppföras. Derför anser
jag, att kammaren icke kan undandraga sig att votera och yrkar
''bifall till voteringspropositionen.
Herr Sven Nilsson: -lag vill fästa herr Redelius, uppmärksamhet
på, att jag, redan då jag yttrade mig första gången, uppgå!
att jag varit af lika mening i statsutskottet. Jag har icke
tillstyrkt saker i statsutskottet, som jag icke vill tillstyrka här.
Det är ett fullkomligt misstag, när man beskylde mig för sådant.
Men det händer i alla fall någon gång, att man kan få en olika
mening mot den, man haft i ett utskott, när frågan debatteras i
kammaren. Ty då kunna upplysningar, som der förekomma, verka
öfvertygande i annan rigtning. Men det är dock icke ofta det inträffat,
och jag vet icke när det ens inträffat.
Hvad angår det anförande, Carl Ifvarsson vid en föregående
riksdag hade här i kammaren, då ett sådant fall som det ifrågavarande
förelåg, så upplästes det anförandet äfven på andra utgiftsafdelningen,
när frågan der förekom; och det var der, som
frågan egentligen debatterades. (I statsutskottets plenum debatterades
den icke). Men jag vill fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på, att, om man går igenom riksdagens protokoll och ser
hvad Carl Ifvarsson sedermera yttrat i frågor som den föreliggande,
skall man finna att de yttranden, han fälde i fråga om de gemensamma
voteringarne, blefvo allt mer och mer betänksamma på de
senare åren. Ty i början af det nya statsskicket var Andra Kammaren
fast besluten att söka gifva de gemensamma voteringarne
större användning. Men sedermera hafva allt mera, och mest på
sista tiden, betänkligheter i det afseendet framkommit; och jag
vidhåller, att de mest framkallats deraf, att Första Kammaren flere
gånger vägrat gemensam voterings anställande. Det är Första
Kammaren, som ledt oss in på den vägen. Det tager jag icke
till baka. Om herrarne vilja se utvecklingen af denna fråga, så
skola herrarne finna, att det just är Första Kammaren, som vägrat
votering om organisationsfrågor och allt som sammanhänger
dermed.
Nu har den siste talaren, under åberopande att det är här
fråga om ett belopp som skall uppföras i riksstaten, framhållit den
meningen, att derför borde gemensam votering ega rum. Men jaghemställer,
om icke detsamma är förhållandet med läroverksfrågan
och alla andra dylika frågor, som icke kommit under gemensam
55
N:o 35.
Fredagen den 24 April.
omröstning; ty hvar skulle väl förhöjningar i anslag upptagas utan
i riksstaten?
Det finnes rörande detta ämne många exempel att andraga,
både för och emot. Jag medgifver gerna, och jag sade redan i
mitt första yttrande, att sådana frågor kunna vara tvistiga och
många. gånger mycket tvifvelaktiga. Men när Andra Kammaren
i fjol, i synnerhet i läroverksfrågan, utan votering eller också med
stor majoritet — jag minnes icke hvilket — beslöt, att om denna
fråga, såsom en organisationsfråga, votering icke skulle ega rum,
så tror jag att man bör ställa sig på samma ståndpunkt nu, som
Andra Kammaren intog då.
Herr Hedin: Jag ber att få fästa den näst siste talarens
uppmärksamhet på, att, då han uppgaf att en sådan fråga icke
förr har förekommit, då gemensam votering icke egt rum, förbisåg
han hvad som passerade i fjol, när en absolut likartad fråga förekom,
nemligen då vi behandlade förslaget om läroverkens omorganisation,
och, då kamrarne stannade i olika beslut, förklarades
hafva förfallit. Vidare får jag erinra om, att, om nuvarande
fråga förfaller, Kong! Maj:t icke blir beröfvad medel att upprätthålla
kommerskollegii för landet så nyttiga verksamhet.
Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de
gjorda. yrkandena, propositioner dels på den föreslagna voteringspropositionens
godkännande och dels på densammas förkastande
och fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som godkänner don af statsutskottet i lista punkten af
dess memorial n:o 43 föreslagna voteringsproposition, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, har kammaren förkastat ifrågavarande voteringsproposition.
Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 94 ja
mot 88 nej; varande alltså den ifrågavarande voteringspropositionen
af kammaren godkänd.
De i punkterna 2—4 föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,87 e. m.
Angående
gemensam
omröstning
rörande
lcommersTcollegium.
In fidem
A. E. J. Johansson.