RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 34.

Torsdagen den 23 april.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9;
statsutskottets utlåtande n:is 7 a, 45, 46, 47, 48 och 49;
bevillningsutskottets betänkande n:o 9; och
lagutskottets utlåtande n:o 31.

§ 2.

Efter föredragning vidare af ett från Första Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 179, med delgifning af bemälde kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om tillsättande af en kommission för utarbetande
af förslag till vårdanstalter för sinnessjuke, beslöt Andra
Kammaren hänvisa detta ärende till behandling af sitt tillfälliga utskott
n:o 4.

§ 3.

Härefter föredrogs men blef a nyo bordlagdt Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17.

§ 4-

o Till fortsatt behandling förelåg statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 34.

1

N:o 34.

2

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen m.

m.

I ordningen förekom

Punkten 9.

I öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit
hemstälde utskottet under förevarande punkt: »att Riksdagen —
under medgifvande att af anslaget till arfvoden och resekostnadsersättning
åt folkskoleinspektörer må utgå arfvode, ej öfverstigande

6,000 kronor för år, åt eu på viss tid förordnad person med de
åligganden, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för den 12 januari 1891
angifna grunder varda af Kongl. Maj:t bestämda, — ma bevilja förhöjning
i berörda anslag från dess nuvarande belopp, 95,000 kronor,
till 100,000 kronor.»

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar H. B. Törnebladh, Sven Nilsson, O. Jonsson i Hof,
P. Pehr son i Törneryd, A. Persson i Mörarp, P. Andersson i Högkil,
Gunnar Eriksson, P. Er sson i Vestlandaholm och C. Persson i
Ställhult, hvilka yrkat, att Riksdagen, med afslag å Kongl;Maj:ts
förevarande framställning, må i riksstaten för nästkommande ar uppföra
anslaget till arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer
med oförändradt belopp, 95,000 kronor; samt

af herr Lasse Jönsson emot utskottets motivering.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Jag skulle visserligen
kunna inskränka mig till att yrka bifall till den vid punkten fogade
reservation, afgifven af herrar Törnebladh, Sven Nilsson och mig
med flera, utan att vidare orda om saken. Men ehuru tillräckliga
motiv för vår hemställan torde vara anförda i vår reservation, kan
det dock icke skada, att ytterligare tillägga ett och annat skäl, som
enligt vår åsigt bör ha en bestämmande inverkan på sakens utgång.

Herr statsrådet har till en början anmärkt, att rätta sättet att
afhjelpa bristfälligheterna i vår folkskoleinspektion skulle gå derpå
ut,'' att man hade ett mindre antal inspektörer, hvilka i dess ställe
finge helt och odeladt egna sig åt sitt fack, och hvilka dessutom då
borde vara fullt förtrogna med den befattning de atagit sig. Denna
åsigt säger sig herr statsrådet hafva hyst, icke endast då fragan om
detta förslag i slutet af förra året först handlades, utan han har
haft den ända från år 1873, då en fråga af något liknande beskaffenhet
var före inom Riksdagen. Märkvärdigt nog hafva emellertid
icke under den långa tid, som sedan dess förflutit, några åtgärder
kunnat vidtagas för att bringa inspektionen i det skick, som herr
statsrådet ansett så önskvärdt. Utan tvärt om kommer man nu här

3 N:o 34.

Torsdagen den 23 April.

och föreslår ett helt annat sätt för afhjelpande af inspektionens
brister, nemligen att öfver inspektörerna sätta en ytterligare inspektör,
som man förmenar skulle kunna taga bort bristerna i inspektionen
och dessutom utöfva eu i ekonomiskt afseende gynsarn
inverkan på inspektionskostnaderna.

Jag skall da till en början litet närmare granska möjligheten
för öfverinspektören att kunna nedbringa resekostnaderna för folkskoleinspektörerna.
Då hafva vi först att märka, att såsom inspektörsplatserna
för närvarande äro besatta, äro de flesta inspektörer
bundna af andra tjensteförrättningar, så att de endast vissa tider
kunna egna sig åt inspektionen. Deraf har blifvit eu följd, att deras
resor icke hafva kunnat ordnas och planeras så klokt och ekonomiskt,
som skulle kunnat ske, derest inspektörerna fått odeladt egna sig åt
tjensten. Om nu med en öfverinspektor något resultat skulle kunna
vinnas i afseende på resekostnaderna, så torde det väl vara sjelfkärt,
att första steget dervidlag är, att sådana inspektörer, som äro
bundna af andra tjensteförrättningar, då finge anställa vikarier i
sina öfriga befattningar, för att kunna helt och odeladt egna sig åt inspektionen.
Men då är det naturligt att inspektörerna sjelfva, med
de knappa afiöningar de hafva och då de, såsom tillsatta endast af
staten, icke erhålla lönebidrag af landsting eller andra korporationer,
icke af egna medel skulle kunna aflöna vikarier, utan det finge
staten göra. Följden häraf är, att om också å ena sidan resorna
möjligen blefve något billigare, så komme detta å andra sidan att
motvägas dels af vikariatsersättningar till inspektörerna och dels af
omkostnaderna för sjelfva öfverinspektörens resor.

Om man nu tänker sig, huru öfverinspektören, frånsedt frågan
om vikariatsersättningarna, skulle kunna nedbringa resekostnaderna,
har man att följa de åsigter, som uttalats i statsrådsprotokollet, och
hvilka gå derpå ut, att denne reseinspektor skulle distriktsvis sammankalla
folkskoleinspektörerna och med dem göra upp reseplaner,
hvilka sedan skulle följas. Då får man likvisst icke glömma, att
till den utgift, som enligt statsrådsprotokollet skulle blifva en följd
af den föreslagna öfverinspektörsbefattningen, nemligen ett arfvode
af högst 6,000 kronor, skulle komma denne inspektörs egna resekostnader,
hvilka skulle utgå af ett annat anslag, och hvilka icke
lära stanna vid särdeles mycket mindre belopp än sjelfva arfvodet.
Jag sluter mig till detta deraf, att folkskoleinspektörerna hafva ett
dagtraktamente under sina resor af sex kronor, d. v. s. efter fjerde
klassen; och öfverinspektören skulle väl då uppbära traktamente efter
en högre klass och erhålla ett arfvode af tio kronor samt ersättning
för öfriga kostnader derefter. Jag tror således, att rese- och traktamentskostnaderna
för denne öfverinspektor sannolikt skulle gå upp
till lika mycket som det för honom föreslagna arfvodet.

Men icke nog med detta; utan man får äfven lof att räkna
med de ökade resekostnader, som blifva en följd för folkskoleinspektörerna
sjelfva i och för resa till den plats, der öfverinspektören

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

N:o 34. 4 Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt befinner sig, för att öfverlägga med honom om reseplaner in. m.
anslag till Oessa resor blifva ett helt och hållet extra tillägg på grund just af
follcskole- tillsättandet af öfverinspektören; och kostnaden för dessa extra resor
msp^htl°nen måste således debiteras resekostnadsanslaget och motväga de bespa(Forts)
ringar, som öfverinspektören möjligen i något fall skulle kunna
åstadkomma genom bättre ordnade reseplaner m. in. Sammanställer
man allt detta gent emot hvartannat, vågar jag tro, att hvem som
helst bör på förhand kunna bedöma och inse, att de besparingar, man
åsyftat i resekostnaderna genom öfverinspektören, endast äro en illusion,
men ingenting annat.

Om man således likvisst måste antaga, att de af statsrevisorerne
flere gånger framstälda anmärkningarna mot folkskoleinspektörernas
sätt att resa och debitera reseräkningar äro befogade, så lär det nog
finnas andra och verksammare medel att afhjelpa de oegentligheter,
som i detta afseende kunna förefinnas. Om anledningen till dessa
öfverflödsresor, som man väl må kalla dem, när resorna företagas på
sådant sätt, att de mera afse att inbringa inspektören inkomster än
att på ett ekonomiskt och sparsamt sätt inspektera skolorna, hvaraf
följden blir den att inspektören förtjenar mera än sjelfva resan kostar
— om anledningen, säger jag, till dessa resor är att söka deri,
att inspektörerna göra sig en extra förtjenst på dem, så finnes ju
ett enkelt sätt att afhålla dem från denna frestelse, nemligen att
nedsätta resekostnadsersättningen så, att den jemt motsvarar hvad
som åtgår till resorna, och i stället höja deras arfvoden. Detta är
ett medel, som ovilkorligen är verksamt, om man vill motverka
dessa öfverflödiga resor. Men om nu fallet skulle vara, att resorna
icke egentligen företagas på den grund jag nyss antydde, utan att
till exempel reseräkningarna framställas i en annan form än hvad
sjelfva resorna gifva skäl till, det vill säga att man debiterar längre
resor än som i verkligheten företagits, då kan man väl med skäl
fråga, huru denne öfverinspektor ensam skall kunna öfvervaka att
resorna verkligen företagas på sådant sätt, som stämmer öfverens
med de afgifna reseräkningarna? Det är ju en rak omöjlighet, att
en inspektör skulle kunna hinna till att öfvervaka alla de olika resorna
och reseräkningarna, som förekomma inom hela landet. För
att detta skall kunna ske, fordras det sannolikt minst en öfverinspektör
för hvarje län, och de skulle knappast räcka till att kontrollera
allt ändå.

Således, hvilken uppfattning man än har med afseende på dessa
inspektörers resor, så kan jag icke finna, att öfverinspektören skall
kunna afhjelpa missförhållandena. Utan de måste afhjelpas derigenom,
att antingen resekostnaderna nedsättas, så att icke någon frestelse
för inspektörerna uppstår, eller ock att en verksammare kontroll
anordnas, som håller tillsyn öfver att räkningarna verkligen
icke blifva annorlunda än resorna gifva anledning till.

Då återstår att se till, huruvida denna öfverinspektor skulle
kunna anses vara af den betydelse för skolan, att det — frånsedt

Torsdagen den 23 April.

5 N:o 34.

det hufvudskål, som af herr statsrådet anförts, nemligen det ekonomiska
— i alla händelser skulle kunna anses lämpligt att tillsätta
en sådan. Det har då med afseende på denna sida af saken framhållits
åtskilliga skäl i statsrådsprotokollet, såsom att öfverinspektörerna
skulle öfvervaka sjelfva skoloima, folkskoleinspektörernas pedagogiska
anordningar, det vill säga de order folkskoleinspektörerna
gifva eller de planer '' de uppgöra för skolorna, äfvensom att han
skulle öfvervaka både folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna,
hvilka hittills icke haft någon inspektion i den mening, hvarom nu
är fråga, m. m. Ja, är det så, att de folkskoleinspektörer, som nu
äro tillsatta, i allmänhet icke rätt förstå att sköta sitt kall, då tror
jag det skall blifva temligen svårt för denne öfverinspektor att af
dessa folkskoleinspektörer dana skickliga och för skolans sanna väl
intresserade personer. Det lär till exempel icke gå så lätt att få en
prest att ifrån de vanor och den intressesfer, hvari lian för öfrigt
rör sig, gå öfver till en för honom helt och hållet ny uppgift, att
nemligen ifrån grunden följa skolans utveckling — ifrån dess första
början i småskolan till dess afslutning i folkskolan — och derjemte
se till, huruvida de nya metoder som användas äro de lämpligaste
eller icke. Jag tror icke, att denne öfverinspektor i det fallet
skall kunna åstadkomma någonting, titan det beror helt och hållet
på, om man besatt inspektörsplatserna med sådana män, som äro
dem vuxna och intresserade af att sköta dem. Deremot lär det
ingalunda kunna lyckas en öfverinspektor att af olämpliga personer
dana dugliga, skickliga och lämpliga.

Det har vidare sagts, att denne öfverinspektor skulle blifva ett
lämpligt organ mellan centralmyndigheten och de lokala myndigheterna,
eu förmedlingslänk emellan Kougl. Maj:t och skolråden.
Frånsedt omöjligheten för en öfverinspektor att kunna tjenstgöra
som en mellanlänk mellan tusentals skolråd inom landet och Kongl.
Maj:t såsom centralmyndighet, så hemställer jag, huruvida det är
rigtigt att anordna en sådan mellanhand mellan de af lagen bestämda
myndigheterna, skolråden, och Kong]. Maj:t, — ett mellanting,
som med afseende på sin lagliga ^befogenhet konmie att nästan
sväfva mellan himmel och jord. År det lämpligt, att, när man
har i lag stadgade myndigheter, man tillskapar ännu eu tredje, hvilken
ej står i något verkligt samband med de organ, som genom lag
äro förordnade? Nej, att slå in på en sådan bana måste anses som
ett rent af vådligt afsteg från de principer, som böra göra sig gällande
i afseende på förvaltningen i dess olika grenar. Hvad det slutligen
skall leda till, är visserligen svårt att bestämdt förutse och beräkna,
men säkert är, att det icke kommer att leda till laglydnad,
ordning och skick i afseende på tillskapandet af nya tjenster, utan
hvad man här förordnar blir då något på sidan af lagen. Yi hafva
för öfrigt i vår reservation sökt visa, att detta öfvervakande utaf
seminarierna och skolornas anordning, i den mån sådant behöfves,
lika väl och lika tillfredsställande bör kunna ske genom folkskola -

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

N:o B4. 6

Ang. förnöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. in.

(Ports.)

Torsdagen den 23 April.

byrån, utan att man behöfver tillsätta denne öfverinspektor —• detta
dock under den förutsättning, att man till chef för den afdelningen
på folkskolebyrån väljer en man, som verkligen är vuxen sitt uppdrag,
och icke, såsom ofta nog har händt inom förvaltningen, lägger
den hufvudsakliga vigten vid administrativ duglighet, juridisk ^
duglighet till att tolka författningar eller sätta upp eu skrift i en
gifven rigtning och form. På detta sätt skall det mål, man åsyftar
vinna genom tillsättandet af en öfverinspektor, lika väl kunna nås.

Vi få slutligen icke heller glömma, att skolorna numera icke
stå på samma ståndpunkt som under den första tiden af dessa folkskoleinspektioners
tillvaro. De hafva sedan dess gått mycket framåt.

I de flesta trakter af vårt land finnas för närvarande tillräckligt
många både småskolor och fasta skolor. Äfven lärarecorpsen, så väl
den vid småskolor som folkskolor anstälda, har sedan dess så mycket
utvecklat sig i skicklighet i sitt kall, att inspektioner numera
icke på långt när hafva den stora betydelse som de ursprungligen
hade. Derför bör det gå temligen lätt att minska antalet inspektörer
ganska afsevärdt, på samma gång man gifver dem bättre
aflöningsförmåner, så att de odeladt kunna egna sig åt tjensten. På
detta sätt skall både statens rätt i ekonomiskt afseende och sjelfva
skolornas kraf i afseende på utveckling och duglighet allra bäst tillgodoses.

På grund af hvad jag nu anfört, tager jag mig friheten yrka
bifall till den af herr Törnebladh in. fl. afgifna reservationen.

Herr Nilsson i Skärhus: Då det gäller en så vigtig fråga
som den om folkskolans förbättring, kan jag icke uraktlåta att
derom säga några ord, helst som jag är en varm vän af folkupplysningen.
Visserligen kunde jag inskränka mig till att i allt
väsentligt instämma i den föregående talarens yttrande, men jag
skall dock be att få dertill lägga några anmärkningar, som jag har
att göra mot det föreliggande förslaget.

Jag kan icke finna, att den nu ifrågasatta inspektionen skulle
kunna åstadkomma någon den ringaste förbättring af vårt skolväsen.
Den skulle endast, enligt mitt förmenande, blifva en hjelp för
ecklesiastikdepartementet, då den endast skulle komma att hafva
med de saker att göra, som egentligen åligga detta departement,
hvaremot inspektionen i landet i allmänhet icke skulle kunna derigenom
bedrifva» i ringaste mån krigare.

Det har förklarats i Kongl. Maj:ts proposition, att det nu vore
fråga om att reglera inspektionen så, att den blefve både billigare
och verksammare. Hur skall detta blifva möjligt? Hvad det förra
beträffar, så kan jag för min del icke inse, huru det skulle tillgå;
inspektionen skulle tvärt om, enligt mitt förmenande, blifva mycket
kostsammare. Ty med afseende på reglerandet af inspektörernas
resor är det klart, att, om äfven öfverinspektören skulle företaga
resor i syfte att kontrollera inspektörerna, nödgades han att antingen

Torsdagen den 23 April.

7 N:o 34.

resa i deras sällskap eller oek omedelbart efter dem, hvarigenom Ang. förhöjdt
naturligtvis kostnaderna visst icke blefve mindre, utan otvifvelaktigt
ännu större än de nu ganska rundligt utgående resekostnaderna, inspektionen
Detta skulle draga en enorm kostnad. När man tar i betraktande, m, m.
att dagtraktamentena nu uppgå till cirka 22,000 kronor om året (Forts.)
och reseersättningarna till 3 å 4 gånger så hög summa eller omkring
72,000 kronor, så komme kostnaden för statsverket att blifva
allt för hög, utan att man enligt mitt förmenande komme att vinna
något. Om inspektionen icke kommer att bedrifvas i öfverensstämmelse
med inspektörernas instruktion, tror jag icke, att den kommer
att hafva någon verkan. Det är der uttryckligen sagdt, att inspektörerna
skola med skolråden öfverlägga om alla saker, som röra
skolväsendet, och äfven gifva skollärarne de råd. och upplysningar,
som kunna vara nödiga och nyttiga samt äfven distriktsvis sammankalla
skollärarne för att med dem öfverlägga om undervisningens
ändamålsenliga bedrifvande, hvarigenom enhet i undervisningen kan
uppnås. Detta har äfven på somliga ställen egt rum, och det har
der visat sig, att skolväsendet bedrifvits med mycket stor framgång.

Men andra inspektörer hafva helt och hållet uraktlåtit denna sin
skyldighet och endast en eller annan gång, kanske hvart fjerde eller
femte år gjort en resa genom församlingen, sett skolhuset, talat med
lärarne, men icke meddelat sig med skolrådet, och sedan hafva de
insändt sina rapporter till ecklesiastikdepartementet samt reseräkningar
till vederbörande. En sådan inspektion har icke det ringaste
gagnat skolväsendet. Men erfarenheten har visat, att der inspektörerna
gått tillväga på det förstnämnda sättet, att nödiga råd och
upplysningar meddelats så väl skolrådet som skollärarne, der har
inspektionen varit effektiv.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan inskränka
mig till att med stöd af hvad jag anfört yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Herr Petersson i Runtorp: Af hvad den siste talaren yttrade,
framgick tydligt, att folkskoleinspektionen icke är så fullständig,
som den borde vara, utan att inspektörerna behöfva tillsyn.

Han yttrade nemligen, att det visat sig, att vissa folkskoleinspektörer
sköta sina åligganden på ett tillfredsställande sätt, men andra deremot
icke. Jag tycker då, att det vore bra, om ecklesiastikdepartementet
finge nödig hjelp i sin uppsigt öfver inspektörerna genom
anställande af en öfverinspektor på sätt nu är föreslaget. Ecklesiastikdepartementet,
som befinner sig här i Stockholm, kan omöjligen
veta, huru inspektörerna i landsorten sköta sitt kall. Jag tror, att
sjelfva kärnan i förslaget ligger deri, att det skulle medföra samstämmighet
och enhet i inspektionen. Det blir en person, som får
i uppdrag att tillse, huru inspektionen skötes, och som, om en folkskoleinspektör
icke gör sin skyldighet, kan anmäla honom, så att
han, när tjenstetiden af 5 år är ute, icke blir återvald.

N:o 34. 8

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt Det är nog sant, att kostnaden är väl hög, men jag tror icke,
man ^ar se sa^eu ensaml från den synpunkten, utan man får
inspektionen val åfvel1 betrakta den ur skolans synpunkt. Det är sant, att
fri. m. folkskolan gått mycket framåt, och man har för att ytterligare förkorta.
) bättra den gjort än det ena, än det andra experimentet. Detta

kan ju också kallas ett experiment. Och det är behöfligt, för att
skolan med sin verksamhet skulle kunna nå det afsedda målet.

Jag föreställer mig, att den person, som nu är ifrågasatt att
tillsättas, skall förhålla sig till det stora hela, som en inspektör
förhåller sig till sin krets. Liksom denne sammankallar skollärarne
inom sitt distrikt och öfverlägger med dem och lemnar råd och
upplysningar, så skulle öfverinspektören sammanhålla inspektörerna
och sörja för, att det blefve enhet i deras verksamhet, och att det
blefve enhet i hela folkskoleundervisningen och i läroböcker m. m.
Jag tror, att folkskoleinspektionen hittills mest varit af fiskalisk
natur. Inspektörerna hafva hållit efter församlingarne att göra det
eller det, emedan de annars icke skulle få statsbidrag till sina folkskolor.
Detta har nog också varit nyttigt, om det än ibland gått
något för långt. Nu föreställer jag mig, att inspektionen bör komma
att rigta sig mera på sjelfva undervisningen, hvilket jag föreställer
mig skall blifva af så stor betydelse, att man icke bör draga sig för
en något ökad kostnad, då det gäller att göra ett försök i denna
rigtning. Skulle försöket misslyckas, så är ju ingen olycka skedd,
ty det är icke fastslaget någon lön med ty åtföljande pension.

Det har framhållits, att man kunde utvidga distrikten, men i
samma mån man gör detta och som inspektörer endast tillsätter
personer, som uteslutande egna sig åt detta kall, på samma gång
måste man också gifva dem eu betydligt högre aflöning, och ju större
distrikten blifva, dess mindre kunna de besöka skolorna.

Man har äfven talat om den ekonomiska sidan, och det har ju
sin betydelse. Det måste då erkännas, att det finnes åtskilliga folkskoleinspektörer,
som taga sig rätt stora friheter. På den ort jag
tillhör förekomma icke några sådana missbruk, men jag har haft
tillfälle att taga kännedom derom i statsrevisionen. Det nuvarande
resereglementet är nemligen i vissa fall så sväfvande, att det för
den, som vill begagna det till sin fördel i ekonomiskt hänseende, i
vissa fall lemnar vägen fri. Det mest märkvärdiga är, att de stundom
sträcka den första resan så långt, att de få flere resedagar, än
hvad det behöfde vara, om de toge det närmaste stället först. Jag
erinrar mig, att det vid en revision befans, att en person hade betydligt
flere resedagar, än det lins dagar i året. Här tror jag, att
en öfverinspektor kunde uträtta åtskilligt. Det är visserligen sant,
att dessa inspektörer icke äro bättre aflönade än att de väl behöfva
förtjena litet extra, men jag tror dock, att det kunde ske på något
lämpligare sätt.

Då härtill kommer, att öfverinspektören äfven skulle inspektera
seminarierna, hvilket jag tror vore mycket nyttigt, så är det min

Torsdagen den 23 April.

9 N:o 34.

fulla öfvertygelse, att Riksdagen gör klokt i att icke neka att göra
detta försök, och på dessa grunder får jag på det lifligaste förorda
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr O. B. Olsson: Den nästföregående talaren erinrade om
en föregående talares på Malmöhus läns bänk yttrande och förklarade,
att just af de skäl, denne anfört för afslag å utskottets hemställan,
ämnade han rösta för bifall. Jag kan emellertid icke dela
hans åsigter i detta afseende. Att folkskoleinspektörerna stundom
icke uppfylt sina skyldigheter eller tagit större ersättning för sina
resor än nödvändigheten fordrat, härleder sig deraf, att folkskoleinspektörernas
platser ofta besatts antingen af prester eller elementarlärare
eller andra personer, som innehafva ordinarie tjenster, och
detta har gjort, att de icke haft det intresse för folkskoleinspektionen,
som önskligt varit. Denna omständighet har äfven ökat resekostnaderna
i betydlig mån, såsom man kan finna deraf, att då eu person,
som är innehafvare af ordinarie tjenst, samtidigt fått uppdraget att
vara folkskoleinspektör, han icke kan egna synnerligen lång tid i
sänder åt denna inspektion, utan gör korta resor på några dagar
och sedan återvänder för att sköta sitt embete. Det är ju alldeles
tydligt, att detta skall öka resekostnaderna. Jag tror, att det skulle
vara särdeles lämpligt, om Kongl. Maj:t tillsatte folkskoleinspektörer,
som endast egnade sig åt detta uppdrag och icke hade någon annan
tjenst. Det skulle då icke behöfvas mer än tredjedelen eller fjerdedelen
så många inspektörer, hvilket i väsentlig mån skulle minska
kostnaderna. Och enligt min tanke skulle de då betydligt bättre
fullgöra sitt uppdrag.

Jag har dessutom äfven eu annan farhåga, som gör mig obenägen
att ingå på förslaget att tillsätta en öfverinspektor. Man skulle
komma att tillskapa en ny tjensteman, hvars lön är ganska rundligt
tilltagen, och hvars resekostnader helt säkert skulle komma att belöpa
sig till icke så små summor. Ty skulle han fullgöra sina
tjensteåligganden som öfverinspektor, så finge han göra en hel del
resor, icke så mycket för att inspektera skolor, utan för att hafva
sammanträden med inspektörerna och skollärarne här och der i
landet och gifva dem råd och upplysningar. Detta komme att
medföra en icke obetydlig kostnad, som jag tror är alldeles öfverflödig,
om man tillsätter folkskoleinspektörerna bland sådana dugliga
personer, som icke hafva någon annan tjenstebefattning, utan kunde
helt och hållet egna sin tid åt det uppdrag, som de sålunda
åtagit sig.

Jag skall icke längre uppehålla tiden, utan ber att få yrka
bifall till reservanternas förslag.

Herr Hammarlund: Jag är ledsen, att jag icke kan tillstyrka
ett förslag, som uppgifves vara tillkommet i afsigt att främja folk -

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen m.

m.

(Forts.)

N:o 34. 10

Torsdagen den 23 April.

anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.

(Forts.)

Ang. förhöjdt skoleundervisningen. Jag kan emellertid omöjligt tillstyrka förslaget
i den form, hvari det här föreligger.

Af de skäl, hvilka af flere föregående talare anförts för tillsättande
af en öfverinspektor, skall jag blott upptaga till granskning
tvenne, såsom det synes, hufvudskål. Det ena är, att genom en
sådan öfverinspektor reformer skulle åstadkommas i folkskoleinspektionen.

Jag är glad öfver att från herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet hafva fått höra ett sådant uttalande, som
det, hvilket återfinnes i den kongl. propositionen, nemligen att det
är önskvärdt att reformer i folkskoleinspektionen åstadkommas och
att reformen bör gå i den rigtning, att folkskoleinspektionen öfverlåtes
åt personer, som uteslutande kunna egna sina krafter åt detta
kall under den tid de utöfva detsamma, och att till följd deraf inspektionsdistrikten
borde blifva större. Jag hoppas lifligt, att en
sådan plan skall med det snaraste sättas i verket.

Men just derför, att jag vill en dylik reform, just derför
måste jag motsätta mig det nu föreliggande förslaget om eu öfverinspektor.
Det synes mig, som om detta förslag framkommit just
med hänsyn till de nuvarande många små inspektörerna, som kunna
behöfva ledning och anvisning in i de minutiösaste detaljer; ett bifall
till den kongl. propositionen skulle fastlåsa detta gamla, nu
utdömda system. I fall vi deremot, såsom hiir antydts, skulle få färre
antal inspektörer, föreställer jag mig, att desse skulle blifva pedagogiskt
bildade och icke behöfva sådan ledning, som här är ifrågasatt.
Och om inspektörerna blifva färre till antalet, tror jag icke
heller, att vi behöfva en öfverinspektor med 6,000 kronors lön för
att kontrollera inspektörernas reseräkningar.

Det andra hufvudskälet för det föreliggande förslaget är, att
personalen å folkskolebyrån är öfverhopad med göromål. Det är
rigtigt att så är förhållandet, jag ber att få vitsorda uppgiften.
Antalet besvärsmål, som komma på folkskolebyrån, ökas år efter år.
Den fara kan alltså uppstå, att chefen för folkskolebyrån kommer
att fördjupa sig i detaljer, sådana som om laga formaliteter vid
skollärareval, om vilkoren för statsbidrags åtnjutande, om kofoder
o. d. saker, men lemna de rent pedagogiska angelägenheterna å
sido. Men för att vinna ändring i detta förhållande synes det mig
rigtigast, att man söker åstadkomma en förändrad organisation af
sjelfva folkskolebyrån, men icke tillsätter en tjensteman, som står
utanför denna byrå.

Det förefaller mig rigtigast, att till chef för folkskolebyrån
fortfarande utnämnes en skolman, men att han får vid sin sida ett
nödigt antal juridiska biträden, som kunna under hans öfverinseende
taga hand om de administrativa och juridiska angelägenheterna.
Om den nu föreliggande propositionen antoges, skulle deremot till
chef för folkskolebyrån utnämnas en person med, som det här i
propositionen heter, »verklig embetsmannabildning». Folkskoleväsen -

11 N:o 34.

Torsdagen den 23 April.

dets främste målsman i vårt land skulle alltså blifva eu jurist. Jag Ang. förhöjdt
tror, att detta vore ganska betänkligt, och jag kan icke tillstyrka
ett förslag, som har till följd, att fackinsigten drifves bort från i„°pelt°0Zen
folkskolebyrån. m. m.

Men på samma gång jag på dessa skäl yrkar afslag å det före- (Forts.)
liggande förslaget, kan jag icke underlåta att uttala en liflig önskan,
att chefen för ecklesiastikdepartementet icke skall, i fall förslaget
nu faller, öfvergifva den tanke, han bär uttalat om reformer i folkskoleinspektionen,
utan härefter på allvar börja taga i tu med saken.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kihlberg: Det torde vara en erkänd sanning, att inom
denna kammare flertalet ledamöter anser, att många oegentligheter,
många brister förefinnas inom folkskoleinspektionen. Det borde derför
icke vara om sjelfva saken, utan om sättet, huru dessa brister
må afbjelpas, som striden här skulle stå.

Kongl. Maj:t har i här föreliggande förslag'' sökt tillmötesgå
flere gånger uttalade önskningar om rättelse i förevarande fall.

Häremot göras nu åtskilliga invändningar. Jag tror likväl, att
dessa invändningar äro rätt mycket öfverdrifna. Den förste talaren
uttalade den meningen — som jag dock tror icke så allmänt delas
— att, derför att folkskolan nu nått den utveckling, som den gjort,
folkskoleinspektionen nu icke skulle hafva samma betydelse som
förr och icke behöfva så kraftigt ingripa som förr. Jag är deremot
af en annan mening. Jag tror, att folkskoleinspektionen just derigenom
behöfves mycket bättre än förr. Hittills har denna inspektion
haft till uppgift att sysselsätta sig med de yttre formerna för
folkskolans verksamhet, med sjelfva hennes anordning och ekonomiska
förhållanden. Härefter blir det dess uppgift att se till, huru
folkskolans inre angelägenheter skötas, huru undervisningen anordnas
m. m., och denna uppgift är af så stor och vidlyftig beskaffenhet
samt afser ett så högt ändamål, att man icke kan lemna den synpunkten
vind för våg. Vid tanken på detta må man icke för några
tusen kronors större utgift hindra framgången af en sådan sak. Ty
det är bättre att offra några tusen kronor till, för att de många
hundra tusentals kronor, som utgifvas för folkskoleväsendet, må
blifva till större gagn.

Vidare yttrade den förste talaren, att den föreslagna öfverinspektören
icke skulle vara behöflig för att förena den lokala styrelsen
och centralförvaltningen. Den uppgiften, sade han, kunde
fyllas genom den nuvarande folkskolebyrån. Ja, det synes tydligt
af Kongl. Maj:ts förslag, att just vid denna byrå fordras mera
arbetskrafter. Då den för öfver 25 år sedan inrättades, låg folkskoleväsendet
hos oss i sin linda. Huru det sedan utvecklat sig,
veta vi alla; och huru kan man då begära, att en enda ordinarie
tjensteman på denna byrå skall kunna på det sätt som behöfves
ordna och se till alla dessa mångfaldiga göromål. Det är tydligt,

N:o 34. 12

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt att om icke nu förslaget om denna öfverinspektor antages, det blott
Tf**: f11 en livsfråga, då Kongl. Maj:t kommer att förnya sin fram inspeltionen

ställning, ty krafvel! på förstärkta em bets munn akrafter inom folkm.
m. skolebyrån kunna icke afvisas. Hela kostnaden för en sådan tjenste (Ports.

) man får i alla fall icke anses ligga endast på folkskoleinspektionen.

Det bar i det kongl. förslaget visserligen framhållits, att denne tjensteman
förnämsta uppgift skulle vara att utöfva kontroll öfver folkskoleinspektionen,
så att den verkade på ett mera tillfredsställande sätt
än hittills. Detta är en god sak, för hvilken vi alla sträfva. Men
då dermed också fylles ett annat oafvisligt behof, får man icke säga
att man ökar kostnaden för fackinspektionen med hela detta belopp
af 6,000 kronor, som denne tjensteman skulle få. Kongl. Maj:t påvisar
också, huru det vore meningen att göra besparingar i inspektörernas
resekostnader genom att ordna deras resor på ett bättre
och förståndigare sätt. Jag tänker, att om det blir en person, som
tager den saken om hand, äfven på andra områden besparingar
komma att göras, hvilka skola vara till nytta för folkskoleväsendet,
Jag tänker då på, att det för närvarande finnes en ganska stor
öfverproduktion på folkskolelärare och folkskolelärarinnor och ett alldeles
för stort antal af lärare- och lärarinneseminarier. Det torde
snart blifva en nödvändighet att draga in flera af dessa, och vid eu
sådan indragning kunna flera löner blifva disponibla, hvilka sammanslagna
utgöra större belopp än det lilla anslag, som här behöfves.
Jag tror derför, att, om man vill saken och erkänner det
stora behofvet att få folkskolan utvecklad på ett rätt och sund!
sätt, så att den rätt verkar för sitt stora och välsignelserika ändamål,
detta kan göras, utan att man behöfver offra mer penningar
än saken är värd. Jag tror ock, att genom det förslag, Kongl.
Maj:t framlagt, möjlighet öppnas att utveckla folkskoleinspektionen
i tillräcklig grad, och då detta är ett steg, som går i den rätta
rigtningen, kan jag icke annat än yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Win krans: Jag är af samma åsigt som den föregående
ärade talaren. Det är sant, som han sade, att vårt folkskoleväsende
under senare tiden utvecklat sig så, att man känner sig nödsakad
att uttaga ett något längre gående steg beträffande så väl folkskolans
styrelse som reformer i allmänhet inom densamma. Om vi se
på det betänkande, som vi nu behandla, finna vi, att vi till folkundervisningen
gifva ut 4,179,000 kronor om året, hvartill väl torde
komma dubbelt så mycket från kommunerna, så att för närvarande
utgifterna för folkskolan torde uppgå till ungefär 12,000,000 kronor.
Det torde då vara skäl att se till, att dessa stora summor blifva använda
på det bästa möjliga sätt, att vi för dem få den mesta möjliga
valuta. Här äro nu på grund af denna folkskolans rika utveckling
tvenne förändringar ifrågasatta. Den ena skulle afse ökandet
af arbetskrafter i folkskolebyrån, den andra inspektionens ordnande.
Hvad den första af dessa beträffar torde, behofvet deraf temligen lätt

Torsdagen den 23 April.

13 N:o 34.

framstå äfven för dem, som ej satt sig närmare in i frågan, om man
besinnar, huru under senare tider den ena skolformen efter den andra
uppstått. Efter de egentliga folkskolorna hafva vi nemligen fått
slöjdskolor, fortsättningsskolor, högre folkskolor, folkhögskolor, abnormskolor
samt folkskolelärarnes jemte deras enkors och barns pensionering.
Det är klart att alla dessa förändringar och tillskott,
hvartill äfven kan räknas döfstummefrågans ordnande, som förra
året bragtes till slut, gifvit byrån en större mängd allmänna och
pedagogiska frågor att afgöra än förut, äfvensom att dessa frågor icke
kunna nöja sig med samma obetydliga antal krafter, som det fans
förut, innan folkskolan blef så utvecklad som den nu är. Dertill
kommer denna inspektion, om hvilken man talat så mycket. Det
är alldeles klart, att den inspektion, som hittills förefunnits, oaktadt
sina fel haft en mycket stor förtjenst. Denna förtjenst har i sin
mån bidragit till att rycka upp folkskolan. Folkskoleinspektörerna
hafva lyckats intressera menigheten i kommunerna för folkskoleväsendet,
så att de anlagt sunda lokaler för folkskolan och uppfört
dem utan att allt för mycket sky kostnaderna. Till sjelfva det pedagogiska
har deremot deras omsorg icke så mycket kunnat sträcka
sig, och att det behöfves förändringar i det fallet är af många talare
och vid många tillfällen påpekadt.

Det är dock icke endast på grund af dessa resor, der man kan
se missförhållandet åskådligt framlagdt, utan det finnes mycket,
som man icke kan se, men får sluta sig till. Dessa inspektioner
försiggå vanligen helt planlöst. Departementet har icke tillfälle eller
förmåga att följa med dessa många inspektörers verksamhet. Jag
tror, de uppgå till ett antal af 50 eller 60. De tillsättas visserligen
formelt af regeringen, men faktiskt af biskopen, och det är ett undantag,
att regeringen har någon reda på dessa inspektörer och sätter
sig i förbindelse med dem, och de arbeta så utan kännedom om
hvarandras åtgöranden, att intet hindrar, det en kommande inspektör
lufver upp hvad den föregående ansett nyttigt och derför tillstyrkt.
Det är gifvet, att med den stora utveckling, som egt rum,
af landets folkskolor — det är bortåt 700,000 barn som der få sin
bildning — det bör vara skäligt och klokt att nu taga ett steg
längre. Folkskolan har trampat ut sina barnskor och öfvergått, så
att säga, till ynglingaåldern och fordrar eu annan vård och tillsyn
och andra former än förut. Således instämmer jag fullkomligt med
den ärade talaren på stockholmsbänken, att antalet folkskoleinspektörer
behöfver inskränkas. Det är alldeles nödvändigt att, om
man skall kunna få personer, som ha förmåga och vilja att med
full kraft och uppmärksamhet egna sig åt denna vigtiga och betydelsefulla
sak, antalet inspektörer minskas. Lika vigtigt är det att
de hafva någon förbindelse med de många folkskolelärareseminarierna
och småskoleseminarierna. Antalet af dessa båda slag af seminarier
öfverstiger nu 30, och det har varit faktiskt omöjligt för den
hittillsvarande chefen för departementets byrå för folkskoleväsendet

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

N:o 34. 14

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt att inspektera något enda af de sistnämnda, hvarför de handlat temansiag
ull ijgeu oberoende af hvarandra och med olika former. Sålunda hafva

folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

de gifvit olika betyg, i följd hvaraf det händt, att när två elever
från olika seminarier sökt en plats, den ena haft bättre betyg och
derför fått företräde, ehuru han kanske haft sämre kunskaper och
duglighet än den andra. Det behöfves ovilkorligen att införa reda
och enhet i dessa saker, och det skulle kunna åstadkommas genom
att få eu person i departementet, som kunde vara en sammanhållande
enhet i hela denna mångfald. Jag tänker mig, att han måste
hafva ungefär samma befattning som en rektor har vid ett läroverk
med hänsyn till lärarne, att se till att lärarne ej motverka hvarandra,
utan handla, efter samma plan och efter hvad hvars och ens
ämne och uppgift fordrar. Kali man få en sådan person, som lyckas
göra det, är det så långt ifrån att dessa pengar — dessa 6,000 kr.
— som fordras, äro bortkastade, att jag tvärt om anser dern vara
ofantligt väl använda. För min del är jag öfvertygad om, att det
med nödvändighet kräfves eu sådan man. Byrån fordrar nemligen,
om den skall kunna fullgöra de anspråk, som man måste ställa på
en dylik, numera så väl pedagogiskt som administrativt bildade krafter.
Det är klart, att, med den utveckling folkskoleväsendet nått,
dessa uppgifter icke kunna förenas hos en enda person; det måste
vara två, de skola komplettera hvarandra och tillföra departementet
de väckande och fruktbringande inflytelser, som i sin mån komma
att gagna folkskoleväsendet. Enligt regeringens förslag skulle den
tjensteman, som nu är i fråga, tillsättas på förordnande under vissa
år, och detta anser jag icke vara någon olycka. Skulle det visa sig
behöfligt att, såsom vanligen sker, tillsätta eu sådan tjensteman på lifstid,
finnes ingen svårighet att göra en sådan ändring, hvilket jag dock
icke tror skall blifva fallet. Men att han för byrån är nödvändig,
är min öfvertygelse både på grund af de skäl jag nu utvecklat och
på grund af den erfarenhet jag vid gjorda undersökningar kunnat
vinna. Han skulle bereda de pedagogiska frågor, som skulle framläggas
till regeringens afgörande, han skulle granska och undersöka,
hvilka läroböcker vore ändamålsenliga och hvilket åskådningsmaterial
behöfde anskaffas för folkskolan. Han bör resa ut och undersöka
seminarierna, huru de uppfatta och uppfylla sin uppgift, han
bör vid dessa seminarier hafva möte med inspektörerna och med dem
öfverenskomma om en gemensam plan, så att frukten af deras arbete
blir allt större och större. Då skulle, såsom jag nyss antydde, denne
öfverinspektor slippa att fästa sig endast vid den yttre sidan af folkskoleväsendet,
utan vända sig mera åt folkskolans inre lif och blifva
allt mer i tillfälle att gifva goda råd och anvisningar, så att frukterna
af den dyrbara undervisningen åt folkskolans barn blefve de
största möjliga. Dertill kan han, då han återkommer från sina resor,
meddela departementet förträffliga upplysningar och sprida lif i
denna byrå, der annars det kanske komme att brista mycket i det
fallet. Nu är det visserligen sant, att det mål man sträfvar efter,

Torsdagen den 23 April.

15 Njo 34.

och åt livilket talaren på stockholmsbänken gaf ett uttryck, icke
fullständigt vinnes, och det vore också märkvärdigt, om man kunde
vinna allt hvad man önskat genom en så liten uppoffring som den
föreslagna; men jag tror, att det är ett steg taget i den rätta rigtningen,
och på grund af min lifliga öfvertygelse, att Kongl. Maj:ts proposition
bör antagas, får jag tillstyrka bifall till densamma.

Herr Broström instämde häruti.

Herr Redelius: Jag vill endast med några få ord tillkännagifva,
att jag ämnar rösta för Kongl. Maj:ts proposition, och jag
tänker göra det för folkskolans skull och för dess utveckling. Hittills
har arbetet för folkskolans sak förnämligast gått ut på att skaffa
skolhus i de olika orterna, och inspektörerna hafva haft att öfvervaka,
att sådana folkskolehus kommit till stånd som orternas olika
behof kraft och medgifvit. För åstadkommandet af dessas uppförande
har det icke gjort så synnerligt stor skada, om de upprättats i olikhet
med hvarandra på den ena orten och den andra. Men när man
nu får antaga, att öfver allt skolhus finnas, skulle man, som den siste
talaren betonade, hvari jag vill instämma med honom, komma till
innebörden och se till, huru man skall bära sig åt inom de nu uppförda
skolhusen och inrätta den undervisning, som der skall ega rum.
Det är en vigtig sak, att denna undervisning blir homogen. Men
derför behöfves sammanhållning och samband emellan rikets olika
delar, och för detta ändamål är det vigtigt att det finnes en öfverinspektion,
såsom blifvit erinradt i Kongl. Maj:ts proposition. Då
jag icke kan föreställa mig annat, än att en sådan öfverinspektion
skulle befordra, att detta goda mål vinnes, och då jag tror att äfven
på andra sätt folkskolans utveckling genom en dylik öfverinspektion
främjas, så skall jag för min del anhålla om bifall till utskottets
hemställan. — För öfrigt ansluter jag mig till min meningsfrände
på kalmarbänken och talaren från uplandsbänken.

Herr Sven Nilsson: Man hade knappast väntat, att med anledning
af revisorernas framställning och statsutskottets betänkande
förra året man skulle få se en kongl. proposition gå i den rigtningen,
som den förevarande. Jag har förestält mig, att statsrevisorerna
nog skulle kunna taga reda på, huru vida folkskoleinspektörernas
reseräkningar äro obefogade och orimliga eller icke, så att
man icke särskildt för den skull behöfde tillsätta en särskild inspektör
för att få reda och hålla styr på att de utsedde inspektörernas
reseräkningar icke blifva för stora. Och riksdagen lärer väl ej underlåta
att i så fall lemna sitt bistånd. Jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att då statsutskottet vid föregående riksdag affattade
sitt betänkande, gick detta i en helt annan rigtning, än hvad Kongl.
Maj:t nu föreslagit och åtskilliga talare nu förordat; det gick nemligen
i den rigtningen, att man skulle öfverlemna inspektionen mera
åt kommunerna än, såsom hittills varit fallet och som nu föreslagits

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Fort9.)

M:o 34. 16

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt blifva fallet i ökad grad, åt Kongl. Maj:t. Det var en talare, som
Tli*? tl11 sade, att folkskolan kommit ifrån barnaåren och in i ynglingaåren.
inspektionen J*lg erkänner, att folkskolan gått så långt framåt i utveckling och
m. m. äfven att folkets förmåga att bedöma folkskolans verksamhet gått
(Forts.) så långt framåt, att man icke skulle väntat ett förslag om nytt
statsförmynderskap öfver folkskolan. Jag hoppas också, att detta
sista statsförmynderskap, som nu är föreslaget, icke skall vinna något
synnerligt antal anhängare i denna kammare. Men om man ville
lemna endast hälften af det anslag, som nu tarfvas för folkskoleinspektionen,
åt landstingen, är jag viss om, att, med det intresse
landstingen hafva för folkskolan, en mycket verksammare och sundare
inspektion skulle kunna åstadkommas än den som nu är och
ännu mer än den som Kongl. Maj:t tänkt sig. Det förefaller mig
också temligen egendomligt att sätta den person, som skall på regeringens
vägnar öfvervaka folkskolan, så löst från departementet,
att det är föga troligt, att något synnerligen stort ansvar skall kunna
ställas på honom. Jag föreställer mig, att från riksdagens synpunkt
det skulle vara mycket verksammare, om, då man skall hafva en
person, som skall öfvervaka folkskolan, man hade honom i departementet,
och att man mycket kraftigare skulle kunna taga regeringen
för hufvudet, om man icke vore nöjd, än om man släpper ut en sådan
person, som man icke kan träffa med ansvar från Riksdagens sida.
Om, såsom den förste talaren nämnde, det icke kan räcka till för
chefen för folkskolebyrån att egna sina krafter åt folkskolans bästa,
eller att hafva tillsyn öfver folkskoleinspektörerna, så lär det, icke
vara omöjligt att få anslag, så att det kan sättas en person vid hans
sida, som skall bidraga att handhafva andra frågor, som äro mindre
vigtiga än tillsynen öfver folkskolan. Detta skulle åstadkomma den
rättelse, som jag för min del medgifver är nödvändig, för att få en
bättre folkskoleinspektion till stånd, så vida man icke kan åstadkomma
att inspektionen öfverlemnas åt landstingen.

Det har blifvit sagdt här, att förslaget går i rätt rigtning. —
Den som har den uppfattningen, att man skall skapa reformer, som
gå i reaktionär rigtning, — ja för den är clet kongl. förslaget ett
förslag i rätt rigtning. Men jag kan icke fatta att hvad man här
föreslår går åt det rätta hållet. För min del tror jag deremot, att
man bör sträfva efter att kommunerna mer och mer sjelfva få sköta
om sina folkskolor, då de bättre än hittills skola blifva gagneliga
för hvad de äro afsedda, folkupplysning.

Vi hafva temligen god erfarenhet om, på hvilka sätt folkskoleinspektörerna
sökt trakassera och förmå kommunerna till stora utgifter
för skolhusbyggande in. m. Nu är det sagdt, att nu är detta
ordnadt i landet. Nu är det fråga om någonting helt annat, nemligen
att undervisningen i skolan skall erhålla sammanhållning och
skolundervisningen sålunda komma att erhålla enhet öfver hela
landet. År detta meningen, så undrar jag, om man äfven är sinnad
bestämma, hvilka läroböcker som skola användas i alla skolor, och

Torsdagen den 23 April.

17 N:o 34.

jemväl indela tiden för läsningen af desamma i skolan. Om detta Ang.förhöjdt
är motivet ock man således på flera ställen inkemtat, att folkskole- ansl<*9 till
inspektörerna nu gå församlingarnes önskningar till mötes att minska /^htilnen
katekesläsningen i en ock annan skola, då kan man ju förstå, till Pm. m.

k vilken enket man sträfvar; ock jag befarar verkligen att det är der- (Forts.)

för, att man sett åtskilliga kommuner försöka få katekesen ur barnens
händer, så att de icke skola behöfva sitta och plugga i den
dag efter dag och timme efter timme det ena året efter det andra,
utan att äfven andra nyttiga kunskaper må bibringas barnen i skolan,
utom religionsundervisning. Det är således sådana försök från kommunernas
sida som man vill hindra. Man kan åtminstone kafva
skäl till en sådan uppfattning om saken under nuvarande förhållanden,
och en sådan uppfattning har jag åtminstone för min del.

Jag hoppas emellertid, att åtminstone det förslag, som utaf reservanterna
blifvit framstäldt, skall vinna denna kammares bifall.

Men jag medger att, då anslaget redan varit öfverskridet, det kan
behöfva blifva ökadt i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t
föreslagit. Det nu bestämda anslaget är öfverskridet med några tusen
kronor, så att det synes, att det anslag som hittills behöfts numera
är för litet; och derför tager jag mig friheten att yrka följande
förändring i reservanternas förslag: »att Riksdagen, med afslag å
Kongl. Maj:ts förevarande framställning i hvad den afser arfvode åt
en öfverinspektor, likväl må höja anslaget till arfvoden och resekostnadsersättning
åt folkskoleinspektörer med 5,000 kronor eller från

95,000 till 100,000 kronor.»

Jag gör detta yrkande derför att jag anser, att det anslag, som
nu finnes, möjligen kan vara väl knappt tilltaget.

Häruti instämde herrar Ollas A. Ericsson, Bengtsson i Gullåkra,

Anderson i Hasselbol, Olsson i Kyrkebol, Nilsson i Vrängebol, Olson
i Stensdalen, Jansson i Saxhyttan, Norman, Petersson i Brystorp
och Bomberg.

Herr Pettersson i Österhaninge yttrade: Till de skäl, som
blifvit anförda för utskottets förslag, ber jag, herr talman, att få
lägga ännu ett, som visserligen af den ärade representanten från
Göteborg blifvit framhållet, men som jag icke anser kunna nog kraftigt
betonas i sammanhang med förevarande ärende. Det är nemligen
behofvet af en mera enhetlig och omfattande inspektion, än
som för närvarande kan bestås, öfver de läroanstalter, hvilka hafva
fått till sin uppgift att utbilda våra folkskole- och småskolelärare
och lärarinnor, ty det är på deras utbildning och duglighet, som
resultaten af folkskolans verksamhet i så väsentlig mån bero. Att
en sådan inspektion är af behofvet påkallad, är också något, som
reservanterna erkänna, oaktadt de vilja hafva den genomförd på ett
annat sätt, utan att dock säga på hvilket. Särskildt torde det vara
behöfligt för de här och hvar i landet utan samband med folkskole Andra

Kammarens Prat. 1891. N:o 34. 2

N:o 34. 18

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt lärareseminarierna stående småskolelärareseminarierna. Dessa förete
anslag till manga och störa olikheter. De hafva dock till uppgift att utbilda
inspektionen icke blott småskole-lärare och lärarinnor, utan de tillföra äfven våra
m. m. folkskolor dugande krafter. Det finnes nemligen en del småskole (Forts.

) lärarinnor, som för billigt pris göra ett godt arbete på folkskolans

lägre stadier. För behandlingen af de pedagogiska ärendena i folkskolebyrån
vore det äfven nyttigt att erhålla en man, som hade tid
och kraft att egna sig deråt, under förutsättning dock att han
erhölle en sådan ställning, som dessa ärendens vigt krafvel''. Med
stöd af detta och öfriga skäl som blifvit anförda har jag icke kunnat
rubbas ur min tro, att Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag
skall gagna folkskolan och folkskoleinspektionen, hvarför jag ber att
få förena mig med dem, som yrkat bifall till detsamma.

Herr Petersson i Hamra: Herr talman! Då jag i fem och

tjugo år, om icke mera, varit ledamot i skolrådet, har jag varit i
tillfälle att följa folkskolans utveckling. I den församling jag tillhör
har folkskoleväsendet utvecklat sig så, att medan för 20 år sedan
fäns endast eu examinerad folkskolelärare och en f. d. sockenskräddare,
som biträdde vid undervisningen, finnas numera i denna församling
icke mindre än 4 examinerade folkskolelärare och o småskolelärarinnor.
Gifvet är alltså, att en stark utveckling i fråga om
folkskolan pågått under denna tid icke endast inom min församling,
utan inom hela vårt land; och med det myckna skrifveri, som förekommer,
och de många uppgifter, som ordföranden i skolrådet skall
rörande folkskolan lemna till folkskoleinspektören, hvilka uppgifter
han undan för undan skall sammanslå och skicka in utarbetade till
folkskolebyrån, så kan man tänka sig, hvilket arbete allt detta kräfver
för folkskolebyrån i ecklesiastikdepartementet, hvilken har att följa
med och genomgå allt detta samt med det intresse som erfordras
följa folkskolans utveckling. Jag kan derför icke finna annat än att
det kräfves en särskild man inom departementet, hvilken särskild!
följer folkskoleundervisningen. Att öfverinspektion är af stor vigt
vis å vis folkskoleinspektörerna är framhållet af flere talare på ett
sådant sätt, att det icke kan sägas ett ord bättre till den sakens
försvar. Och säkert är hela kammaren derom öfvertygad. Men då
herr Hammarlund säger, att han icke vill vara med om en sådan
tjenstemans anställande utom på sådant vilkor, att folkskoleinspektionen
uppehälles af personer, som helt och hållet egna sig åt detta
arbete, och som vore anstälda för den saken, tycker jag att han
mera motarbetar än gagnar den idé han synes vilja framhålla. Mig
synes att, om man har en man, som har till uppgift att ensamt
arbeta för folkskoleinspektionen, en person, som står i spetsen för
detta, så går det just åt det hållet som herr Hammarlund önskar.
Och jag skall icke vara emot, om vår folkskoleinspektion i en framtid
gör sig gällande så, att man får tjensteman som endast arbeta
för folkskolan, — tjenstemän som ha detta till sin enda uppgift.

Torsdagen den 23 April.

19 Jf:o 34.

Jag tror derför, herr Hammarlund, att man gagnar saken bäst, Ang. förnöjdt

om man nu lemnar sitt bifall till Kongl. Majrts förslag för att anslas till

sedan i en framtid kanske få fram lust hvad herr Hammarlund /olh^ole"
t J inspektionen.

onskar;

Till följd af de skäl jag framhållit, och deribland hufvudsak- (Forts.)
ligast det stora arbete, som jag mycket lätt kan inse föreligger
inom departementets folkskolebyrå, är jag öfvertygad om nödvändigheten
af att en sådan tjenstemannabefattning som den föreslagna
bör komma till stånd, och på grund deraf anhåller jag om bifall
till utskottets förslag.

Herr Beckman: Herr talman, mina herrar! Den ärade re presentanten

för Södra Tjust framhöll såsom skäl för tillsättningen
af en öfverinspektör för folkskolan en omständighet, som äfven
Kongl. Maj:t i propositionen anfört, nemligen att folkskolan nu
skulle nått den utveckling, att inspektionen icke längre hade att
rigta sig så mycket på skolans yttre organisation, som icke fastmer
på dess inre förhållanden. Så många folkskolehus vore numera
byggda, så mycken skolmateriel anskaffad, att inspektionen
hädanefter skulle komma att gälla något helt annat, nemligen att
tillse att de pedagogiska och metodiska principerna komme till sin
fulla rätt. Detta är fullkomligt rigtigt. Men det kan icke förebäras
såsom skäl, hvarför tillsättandet af en öfverinspektör för folkskolan
just nu skulle ega rum. Åtminstone erinrar jag mig från
den tid, då jag såsom folkskoleinspektör hade den äran att träda i
folkskolans tjenst — det är nu mer än 12 år sedan — att den
man, som var chef för ecklesiastikdepartementet, redan då uttalade
såsom sin öfvertygelse, att folkskoleväsendet nått just den punkten.
När han — oförgätlig i svenska folkskolans historia — hade den uppfattningen
då, tror jag icke, att man kan anföra det nyssnämnda
sakförhållandet såsom ett nytt skäl nu. Hvad jag skulle vilja säga
om det skälet är, att det blott bevisar, att man borde långt före
detta framlagt förslag om en verklig reform i folkskoleinspektionen.
/ Ehuru jag icke fullständigt hyllar den uppfattning rörande en
öfverinspektör för folkskolorna, som här åtskilliga talare framstäf,
vill jag dock redan från början säga, att jag anser det för närvarande
rättast att afslå Kongl. Maj:ts förslag.

Jag skall be att få något närmare förklara denna min ställning.
Jag skall då först med några ord beröra ett af skälen för denna
nya befattnings inrättande — visserligen icke det vigtigaste, men
det, som på sätt och vis spelat den mest framstående rollen, det
som visserligen ej är grundtonen i Kongl. Maj:ts förslag, men som
dock, så att säga, gifvit uppslaget, nemligen det ekonomiska-skälet.
Meningen med folkskole-öfverinspektören vore, att han skulle tillse,
att folkskoleinspektörernas resor skedde för billigare pris än hittills.
Det är möjligt, att något skulle af honom i det afseendet kunna
uträttas. Det betviflar jag visst icke — om jag ock anser det föga

N:o 34. 20

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt sannolikt, att hall, som Kongl. Maj:t tänkt sig, skulle kunna uppansiag
till ggra reserouter, som folkskoleinspektörerna både att följa. Det
infektionen är omöjbgt för honom att sitta här i Stockholm och afgöra, huru
mPm.m.nn de skola ordna sina resor i landsorten. Det är väl möjligt att
(Forts.) detta skulle kunna gå för sig i några fall. Men omständigheter
kunna gifvas, som påkalla en helt annan reseplan, än den öfverinspektöreu
uppgjort. Kanske skulle han dock verkligen genom sin
uppgift kunna åstadkomma sådana besparingar för statsverket, att
han, såsom det förespeglas, tjenade in sin lön. Men jag tycker,
mina herrar, att menniskosnillet borde kunna utfinna någon enklare
utväg att förhindra folkskoleinspektörerna att missbruka sina inspektionsresor,
än tillskapandet härför af en särskild högt aflönad embetsman.
Jag erinrar mig visserligen från förgångna tider, att det
lär funnits en inspektör, som utförde det konststycket att få 400
dagar om året — på sina reseräkningar! Men det fallet torde för
alla tider vara ett enstaka undantagsfall. Och trots den anmärkning,
som af Riksdagens revisorer, säkerligen befogadt, framstälts
rörande planlösheten vid åtskilliga inspektörers resor, dristar jag
påstå, att felet ligger mera i hela inspektionens olämpliga anordning
och i det nu gällande aflöningssättet, än i bristande god vilja
hos dessa inspektörer, som hedrats med departementets förtroende
att vaka öfver folkskolan. I alla händelser har kostnaden för inspektionen
öfver 10,500 skolor med 12,000 lärare icke uppgått till
mera än 100,000 kronor. Det är icke obilligt, icke ens dyrt.

Också har jag nyss med glädje förnummit, att den ärade representanten
på skånebänken — ehuru han i likhet med mig icke
anser sig kunna vara med om inrättandet af den ifrågavarande öfverinspektörstjensten
— dock är villig att i folkskolans intresse bevilja
den tillökning i anslag, som kan under nuvarande förhållanden
anses tillräcklig.

För öfrigt får man icke glömma, att ju inspektörernas reseräkningar
redan nu grundligt granskas både af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
af kammarrätten och af Riksdagens revisorer;
med tanken härpå förefaller det, som om det hoppet, att tillsättandet
af en öfverinspektor skulle minska resekostnaderna, icke kan
väga synnerligen tungt. Jag upprepar emellertid, att jag icke misskänt
Kongl. Maj:ts proposition derhän, att jag skulle mena, att
besparingsskälet vore ett af de väsentligaste skälen; snarare torde
det genom framställningssättet hafva kommit att spela en större
roll än det förtjenar.

Deremot är jag mycket villig att erkänna det fullt berättigade
i krafvet på lättnader för folkskolebyrån. Detta har redan framhållits
af flere talare, och jag instämmer deri. Att någonting i
detta hänseende behöfver göras, måste under alla förhållanden medgifvas.

Likaså erkänner jag villigt, att det vore lyckligt, om en genomförd
inspektion af småskollärareseminarierna komme till stånd.

Torsdagen den 23 April.

21 N:o 34.

Dessa seminarier berättiga genom sina afgångsbetyg allesammans
till enahanda förmåner, men äro dock hvarandra mycket olika. Ett
sådant förhållande innebär en uppenbar orättvisa både mot de utexaminerade
eleverna och mot de församlingar, som använda dem.

Jag är slutligen också villig medgifva, att det ligger en stor
fara deri, att den person, sorn närmast har hand om folkskoleväsendet,
är en vanlig embetsman, som innehar denna plats, så att
säga, för evärdliga tider. Ty hvad som i fråga om de administrativa
göromålen inom departementet blir administrativ rutin, det blir
lätt för en sådan man, om han alltför länge stänges inne vid departementets
arbete, pedagogisk slentrian.

Af allt detta har jag dock icke kunnat blifva öfvertygad derom,
att det nu är rätta tidpunkten att antaga förslaget om anställande
af en öfverinspektor. Det är möjligt, att en sådan post
kan befinnas behöflig, ja nödvändig. Men för att rätt kunna bedöma
den saken, måste man hafva ett fullt klart reformförslag
framlagdt rörande hela inspektionsfrågan. Herr statsrådet har erkänt,
att en genomgripande reform är nödig. Jag förstår då icke
rätt, hvarför icke redan nu ett sådant reformförslag framlagts. Det
synes mig, som om detta vore rätta vägen att visa Riksdagen,
hvarthän verkligen Kongl. Maj:ts planer i detta afseende syfta.

Jag tror, i likhet med en ärad kamrat på stockholmsbänken,
som för en stund sedan hade ordet, att det vore en lycka, om
inspektionen kunde öfverflyttas på personer, som deråt egnade hela
sin tid. Jag är icke viss, om det skulle behöfvas flere sådana inspektörer
för vissa län och deremot i ett eller annat län endast en.
Men säkert är, att folkskoleinspektionen komme att vinna derpå,
att den lemnades i händerna på dem, som icke betraktade denna
inspektion endast som en bisyssla. Att ett ganska stort antal
seminarielärare användas vid inspektionen, behöfver, enligt mitt
förmenande, icke nödvändigt innebära någon nackdel för inspektionen.
Det kan visserligen medföra något ökade kostnader; men jag fäster
mig icke så mycket — jag upprepar det — vid den sidan af saken.
Deremot är det olämpligt att till så stort antal använda prester.
De ega, i vanliga fall, icke särskilda insigter i folkskoleväsendet.
Deremot ställas på dem stora anspråk från församlingarnas sida,
och de äro upptagna af själavård och expeditionsgöromål. De behöfva
mycket väl använda sin tid för sitt egentliga embetes kraf och
frestas lätt att, såsom nyss nämndes, taga hela inspektionen som
en bisyssla.

Jag hör, herr talman, till dem, som yrka på radikala reformer
i afseende på så väl den lägre som högre undervisningen. Särskild!
är jag en bland dem, hvilka anse, att det vore lyckligt, om folkskolan
blefve »bottenskola», en bred grundval, på hvilken man sedan
kunde uppbygga bildningsanstalter af olika slag. Detta behagar
man ofta kalla en »icke verkställbar utopi»; och jag har i en debatt
hört en framstående skolman benämna detta — i andra länder

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

N:o 84.

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

in. ni.

(Forts.)

22 Torsdagen den 23 April.

redan förverkligade mål — »en opraktisk framtidsmusik». Nå väl,
jag skall denna gång nöja mig med att fordra en reform, som icke
Tean anses för eu opraktisk framtidsfordran, en reform, som ligger
så nära, att vederbörande måste snafva på den, om de icke vilja
öppna ögonen för den — och det är reformen af folkskoleinspektionen.
Att nu gå in på någon som helst åtgärd, som synes egnad
att fastläsa inspektioneu i dess närvarande skick, anser jag oklokt.
Jag erkänner gerna, att en stor del af inspektörerna ådagalagt
berömvärd t nit; men jag tror, att inspektionen är så ordnad, att
detta nit icke tjenar till att nå det mål, som dermed borde vinnas,
och att således icke heller för de kostnader, som på densamma nedläggas,
full valuta erhålles.

Nu invänder man, att just genom anställandet af eu öfverinspektor
skulle det med inspektionen afsedda målet kunna vinnas.
Jag för min del tror det icke. Detta derför att huru duglig öfverinspektören
än månde vara, huru utmärkt på det ena eller andra
sättet, så kommer han dock alltid att vara så att säga förankrad
i denna olämpliga institution, som icke tillåter folkskolan gå framåt,
att lifskraftigt utveckla sig.

Jag yttrade för några ögonblick sedan, att jag icke så mycket
fäster mig vid kostnaderna. Låt vara, att dessa efter en genomförd
reform af inspektörsinstitutionen skulle ökas, kanske till och med,
trots alla besparingar i afseende på resornas anordnande, betydligt
öfverstiga, hvad som nu af Riksdagen beviljas. Men sparsamhet
kan, som bekant, under vissa omständigheter bedraga den sparsamme;
och frikostighet kan understundom vara den största sparsamhet.
Detta tror jag framför allt ega rum, då det gäller att uppfostra
de unga slägtena, som bära framtiden i sina händer.

Jag föreställer mig slutligen, att, intill dess en reform i inspektionen
kan genomföras, åtskilligt skulle kunna redan nu uträttas till
åstadkommande af den enhet, som här med rätta framhållits såsom
önskvärd. Jag vill t. ex. erinra om de förr vanliga folkskoleinspektörsmötena.
Jag anser, att sådana möten äro af stor betydelse; de
kunde ordnas antingen, såsom förut skett, på ett ställe för hela
landet eller ock distriktsvis; och som det skulle befinnas omöjligt
för departementchefen eller byråchefen att sjelf leda förhandlingarna,
torde det dock ej vara ogörligt att härtill förordna någon annan
lämplig person.

Det är således, så vidt jag kan se, icke för närvarande skäl
att inlåta sig på anställandet af en öfverinspektor. Huruvida det i
framtiden kan befinnas nödigt, och hvilken ställning en sådan embetsman
då bör komma att intaga, derpå kan man först då svara,
när man af Kongl. Majrts regering fått svar på den frågan, huru
Kongl. Maj:t anser att folkskoleinspektionen i sin helhet bör ordnas.

Jag tillåter mig, herr talman, med anledning af hvad jag här
yttrat, att yrka afslag på Kongl. Maj:ts proposition och bifall till
herr Sven Nilssons förslag.

Torsdagen den 23 April.

23 N:o 34.

Med herr Beckman förenade sig herrar Halvar Eriksson,
Lilienberg, Bromée, Hahn, Persson i Arboga, Trueclsson, Olsson från
Stockholm, Wavrinshy, Svensson från Karlskrona och Norberg.

Herr Andersson i Högkil: Herr Sven Nilsson i Efveröd har
framstält ett förslag, hvari så väl den nästföregående talaren på
stockholmsbänken som äfven andra kammarledamöter instämt, gående
ut derpå, att ifrågavarande anslag skulle höjas till 100,000 kronor.
För min del måste jag förklara, att jag icke kan vara med om detta
ändringsförslag. Så vidt jag kan erinra mig, har det ifrågavarande
anslaget i rikshufvudboken sammanförts med flera andra anslag till
ett gemensamt reservationsanslag, och hvad som fattats i det ena
anslaget har kunnat fyllas ifrån det andra. På detta sätt har man
betäckt den brist, som uppstått vid folkskoleinspektörernas resor.
Detta är orsaken till, att revisorerna icke framstält anmärkning emot
att anslaget blifvit öfverskridet, hvilket de eljest skulle hafva gjort.
Jag kan derför icke för min del vara med om det nu främstälda
ändringsförslaget.

Då jag inom statsrevisionen var med om att framställa anmärkningar
i afseende på inspektörernas resor, kunde jag väl näppeligen
ana, att detta i någon mån skulle gifva anledning till framläggandet
af detta förslag om en ny öfverinspektor eller, med andra ord, en ny
förmyndare för våra folkskolor — ett förslag som ovilkorligen erinrar
om den gamla satsen, att man icke bör och icke kan »bättra ond t
med värre».

I statsrådsprotokollet talas om bristen på nödig kontroll i fråga
om folkskoleinspektörernas resor. Det egentliga felet härvidlag är,
att kontrollen varit och fortfarande åtminstone delvis är för slapp.
Detta har varit orsaken till att konsten att skrifva reseräkningar
hos en del inspektörer nått en utomordentligt hög grad af utveckling.
Om blott nu gällande bestämmelser i fråga om kontrollen blefve
allvarligare och kraftigare tillämpade — såsom man t. ex. gått till
väga i Vesterås stift förliden höst •—• så är jag viss på, att man
snart skulle kunna råda bot för detta onda.

Det heter vidare i statsrådsprotokollet: »Visst vore, att betydande
besparingar kunde åstadkommas, om dessa resor mera
planmessigt anordnades. I förordnandena för inspektörerna och särskild!
i den för dem senast utfärdade instruktion hade anvisningar i
sådant syfte lemnats, men för departementet hade ej funnits och
funnes för närvarande ingen möjlighet att kontrollera, huru de af
detsamma härutinnan lemnade föreskrifter tillämpades.» För min del
tror jag dock ecklesiastikdepartementet om bättre. Jag föreställer
mig, att departementet med någorlunda god vilja skulle ganska lätt
kunna komma under fund med, huru det i detta fall förhåller sig.
Det var icke svårt för statsrevisorerna; då bör det vara vida lättare
för ecklesiastikdepartementet. Nu ha emellertid, såsom herrarne
finna af förklaringar, fogade vid statsrevisorernas berättelse, åtskilliga

Ang. förhöjdt
anslag till
folhsJcoleinspelctionen m.

m.
(Forts.)

N:o 34. 24

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

folkskoleinspektörer lofvat bot och bättring. En har till och med
bestämdt förklarat, att han redan vidtagit åtgärder, ledande derhän,
att han hädanefter icke kommer att göra någon resa, som varar
kortare tid än 12 dagar; för så vidt jag kunnat finna, har han
hittills icke företagit någon resa, som räckt längre än 6 dagar. Jag
tror för min del, att om vederbörande kontrollerande myndigheter,
likasom statsrevisorerna, göra sin pligt och skyldighet, skall det nog
lyckas att, om jag så må säga, »få bugt» med folkskoleinspektörerna.
Men icke lär en öfverinspektor kunna uträtta särdeles mycket i
detta fall.

Hvad statsrådsprotokollet i öfrigt innehåller, har redan upptagits
af andx-a talare. Jag skall endast med några ord bemöta
hvad som der yttras om, att den ifrågavarande öfverinspektören
skulle lemna »råd och anvisningar, som kunde vara behöfliga rörande
tillämpning af författningar». Jag frågar: Äro då våra lagar så
dunkelt och otydligt skrifna och de personer, som utnämnas till folkskoleinspektörer,
sitt värf så pass litet vuxna, att det skulle behöfvas
en särskild lagtolkare? Och om denna öfverinspektor skulle misstaga
sig och tolka, såsom man säger, »alldeles uppåt väggarna» — hvad
vore då vunnet? Man hade gjort »den sista villan värre än den
första». Ty man får väl icke förutsätta, att denne öfverinspektör
skulle vara alldeles ofelbar, ehuru malisen redan gifvit honom namnet
»katekespåfve».

För mig är dock den vigtigaste frågan denna: »Kan den föreslagne
öfverinspektören gagna skolan?» Efter samvetsgrann pröfning
måste jag härpå obetingadt svara: »nej». Och till stöd härför skall
jag be att få åberopa så väl hvad som anförts af herr Törnebladh
m. fl. i deras vid betänkandet fogade reservation, som ock hvad af
herrar Olof Jonsson, Sven Nilsson och Hammarlund i dag under
diskussionen blifvit yttradt.

Åtskilliga talare hafva i folkskolans intresse yrkat bifall till
den kongl. propositionen. Jag skall, herr talman, såsom en upprigtig
och varm vän af folkskolans och folkupplysningens sak, be att
få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den betänkandet
vidfogade reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag har med flit afvaktat den senare delen af diskussionen
just för att derunder få erfara, huru vida något missförstånd i afseende
å det gjorda förslaget skulle komma att gifva sig form af bestämda
påståenden eller icke, innan jag begärde ordet för att få säga, hvad
jag anser böra sägas i denna vigtiga fråga. Att jag härunder erfarit,
att missförstånd i detta fallet verkligen egt rum kan jag icke neka
till. Men jag har också med glädje erfarit, att flere talare insett
betydelsen af Kongl. Maj:ts proposition i detta fall, och att till och
med nu mot slutet motståndarne till densamma måst i sjelfva motståndet
erkänna, att den innebär ett rätt och nödigt steg till en

Torsdagen den 23 April.

25 N:o 84.

reform, som icke längre bör uppskjutas. Skälen, hvarför ett uppskof
med eller eu ändring af denna reform ansetts önsklig, har jag endels
icke fattat och endels icke kunnat erkänna såsom befogade.

Det har länge försports missnöje med den nuvarande inspektionen,
och år efter år hafva statsrevisorerne gjort anmärkningar
mot densamma i afseende på reseräkningarne. Men under tiden kar
det ingalunda varit för mig obekant, dock, jag beklagar det, mest
genom korrespondens, att inspektörer funnits, hvilka icke fullgjort
sitt kall med tillräcklig insigt och noggrannhet. Att så varit förhållandet
på många ställen, har jag äfven hört af flere enskilde
personer i denna kammare, och offentligen har detta nämnts i dag.
Det säger sig sjelft, att med en sådan corps af folkskoleinspektörer
som nu finnes, kan man icke begära utaf alla desse, som hafva åligganden
af större vigt att fullgöra, att de skulle besitta hela den
pedagogiska insigt, som är erforderlig för att öfvervaka och rätta
en folkskollärare, som gjorde misstag. Sådana fall hafva också inträffat,
då en inspektör har rättat en folkskollärare, just der denne
handlat fullt rätt. En annan tid har derefter kommit en annan
inspektör, som i ett liknande fall sagt alldeles motsatsen mot sin
företrädare och gifvit läraren rätt. Huru skall man kunna vänta,
att med den utveckling i pedagogiskt afseende, som tillkommit folkskolelärarne
vid seminarierna, inspektörer, tagna dels bland presterskapet
och dels bland andra med tjenst försedda personer, skola hafva
full och noggrann kännedom om just de regler och det pedagogiska
tarf, som måste enligt seminariernas undervisning hafva inhemtats
för att på ett rätt sätt kunna fungera som folkskolelärare? Ju mer
inspektörernes antal ökas, desto mindre säkerhet måtte det väl också
finnas för, att hvar och en af dem skall vara vuxen sitt kall. Skola
dessa fortfarande tagas hvarifrån man bäst kan, dels från presterskapet,
som blott kan egna en ringa tid åt förrättandet af inspektionerna,
och dels från seminarierna och skolorna, af personer, som
förr eller senare måste gå tillbaka till sina kall, så har man allt
skäl att frukta, att inspektionen, som till en början fullgjorde sitt
åliggande förträffligt, så länge det egentligen var fråga om att tillse
det alla yttre behof för folkskolan blefvo tillgodosedda, nu icke skulle
kunna åstadkomma det väsentligaste, hvilket är att tillse, det folkskolans
barn verkligen på bästa sätt blifva undervisade — och detta
måtte väl vara det högsta målet.

Vi hafva nu nästan öfver allt i vårt land hus uppbyggda åt folkskolorna,
vi hafva god materiel till undervisningen och till en stor
del skickliga och dugliga lärare. Skulle vi nu anse inspektionen
härmed hafva fullgjort allt hvad den borde göra och att ingenting
vidare behöfde göras, så tager jag för gifvet, att vi till en början
komme att stanna på den punkt, dit vi nu kommit, och sedan med
omständigheternas magt sjönke tillbaka. Kan detta vara meningen,
och bör man väl hafva sakerna så ordnade? Nej, ingalunda!

En talare på stockholmsbänken slutade sitt anförande med att

Ang. förhöj dt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.

(Forts.)

N:o 34. 26

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt yrka afslag å Kong].. Maj:ts proposition; denne just i folkskoleväsendet
“folltskoU kunniSe HC^ iusigtsfulle man godkände ej blott det syfte hvartill
inspektionen jag sträfvat; lian ville för detsamma, att inspektörernas antal skulle
m. m. inskränkas samt att de helt och hållet skulle egna sig åt sitt kall.

(Ports.) Detta är just, hvad äfven jag vill! Men, mine herrar, en stor reform

— och det anser jag denna vara — åstadkommes icke med ett
steg, det fordras flere ; och vill man verkligen uträtta något, så måste
man framför allt se till att taga det forsta steget rätt, och det
första steget här är att medelst en duglig öfverinspektor tillse, att
inspektörernas antal inskränkas och deras verksamhet utvidgas. Det
är min öfvertygelse, att med en sådan duglig öfverinspektor skall
inom en icke långt aflägsen tid sjelfva tendensen visa sig rigtig, och
vi få anledning att godkänna hvad han uträttat.

En plats för en dylik är nu begärd och till en sådan tror jag
mig hafva, om Riksdagen härtill lemnar sitt bifall, funnit rätta
personen. Det skulle då snart visa sig, att om han finge ostördt
sköta detta kall i samråd icke allenast med folkskoleinspektörerna,
utan äfven med seminarierna och skolråden — ty det är dessa tre
faktorer, som utgöra det vigtigaste af det hela — vi skulle få hafva
den glädjen att inom ett decennium se folkskoleväsendet hafva lyft
sig från den punkt, hvarpå det nu står, till en ännu högre.

Man har sagt, att detta skulle åstadkomma större kostnader,
och man har gjort upp kalkyler för att bevisa detta. Jag kan icke
förstå detta, ty få vi personer, som helt och hållet egna sig åt denna
befattning, så är det gifvet, att deras distrikt måste blifva större.
Vi hafva redan två personer, som hafva så stora distrikt, att hvartdera
nästan omfattar ett län. Vi hafva ett sådant i Skara och ett
i Göteborgs stift. Dessa personer hinna med sina göromål på den
grund, att de fått tjenstledighet och derför helt och hållet kunnat
egna sig åt inspektionerna. Om nu flere mindre distrikt samrnanslogos,
är, såsom en talare nyss nämnde, ehuru han räknade för fort

— jag har räknat mycket långsamt i detta fall — anledning att
antaga, det vi skulle kunna nedsätta de nuvarande inspektörernas
antal till hälften; och i så fall borde också reseräkningarna ställa
sig derefter och likaså dagtraktamentena. Utgifterna måste på detta
vis sjunka, och jag trodde icke, att Riksdagen kunde hafva något
särskildt deremot. Vi få dock icke vänta detta under första året
och icke heller under det andra. Vi hafva många alldeles utmärkta
folkskoleinspektörer från presterskapet, hvilka, ehuru de allra minst
vänta sig kunna få tjenstledighet, det vore skada att mista. Vi
hafva förträffliga sådana från de allmänna läroverken, ja, äfvenså
från folkskolorna, hvilka vi icke heller vilja mista.

Men det är också att tillse, att vi måtte kunna blifva af med
clem, som icke förmå fullgöra sitt värf. Huru skall chefen för
ecklesiastikdepartementet kunna bedöma detta? Hvem skall upplysa
honom härom? Kanske folkskoleinspektörernas berättelser? Ingalunda.
Kanske skall kan få kännedom härom utaf de anmärkningar,

Torsdagen den 23 April.

27 N:o 34.

som göras öfver deras reseräkningar? Icke keller det. Lika litet
komma några upplysningar härom genom domkapitlen. Det kar
derföre erfordrats en mellanhand, och en sådan har funnits. Men
i samma män som folkskolornas mängd och skolbarnens antal så
väsentligen ökats och dermed äfven inspektörernas, så har denna
mellanhand måst inskränka sin inspektionsverksamhet till en litenhet
eller de större seminarierna.

Hvad beträffar den aktade chefen för folkskolebyrån inom ecklesiastikdepartementet,
hvilken för icke länge sedan afgått från sitt
embete, så kunde han i början af sin embetsutöfniug sköta sina
åligganden, dock med stor möda. Mot slutet kunde han det icke,
utan måste då afstå från en del af det väsentliga för att tillgodose
de löpande ärendenas nödiga gång. Han måste derför mest vara
hemma i Stockholm, och när inspektionerna företogos, skedde dessa
endast vid våra större seminarier. Vi hafva sedan dess fått småskoleseminarier
och sådana, som gifva betyg till höger och venster
åt lärjungarne efter olika röstskalor. Dessa söka sedan platser med
anspråk på att få sådana på grund af sina erhållna betyg. Inga
försök hafva, mig veterligen, gjorts af reservanterna att säga, huru
härmed för framtiden skall förfaras. Det är dock en så vigtig sak
för det hela, att man icke, då platser sökas, låter på grund af oroligt
gifna betyg, dessa personer få platserna, att det väl måtte anses
behöfligt att få det ändradt. Men vi hafva ännu mer än detta
att söka få bättradt. En inspektion af en särskild folkskola tillsammans
med skolrådet och efter samråd med seminariet, det har förut
icke funnits, men borde finnas! Vill man hafva en verklig inspektion,
får man således först tänka sig, att den person, som har en
sådan om händer, har detta ensamt att sköta. Skulle han nu tillika
sköta det så kallade administrativa, så visar det sig gifvet, att detta
vore en ren omöjlighet. Jag ber kammaren blott att läsa igenom
hvad som står anfördt ur statsrådsprotokollet på 33:dje sidan i betänkandet.
Det är verkligen så öfverfyldt af ärenden på detta
område, att en person har nog med att sköta detta, om han skall
göra det nöjaktigt. Man kan icke härtill taga hvem som helst; ty
eu mängd svårlösta och invecklade frågor förekomma, såsom klagomål
och regleringar, frågor rörande döfstumundervisningen m. m.,
och detta upptager hela tiden, ända till den grad, att äfven expeditionschefens
hjelp erfordras för att få alla dessa ofta ytterst svåra
mål afgjorda. Alltså, skulle Riksdagen vilja, att hela skötseln af
folkskolebyrån lades i eu mans hand, så finge vi också afstå från
inspektionen eller också hafva den sådan, som den hittills varit skött,
blott genom korta besök vid seminarierna någon gång på året.

Man har trött, och det har äfven blifvit sagdt, att denne öfverinspektor
skulle få en sådan besynnerlig tjenst, att han liksom skulle
»sväfva mellan himmel och jord», utan att hafva något särskildt att
sköta annat än att då och då gifva rapporter till departementschefen.
Hej, mine herrar, så har icke jag tänkt mig saken! Denne

Ang. förhöj dt
anslag till
folkskoleinspektionen

in. in.
(Forts.)

Jf:o 34. 28

Torsdagen den 28 April.

Ang. förnöjdt person måste, enligt min mening, vara den föredragande, och det i
"folksTcole- s.lelfva beredningen, i alla organisationsmål, som röra folkskolan.
inspektionen De av0 jemförelsevis få till antalet, men onekligen de för folkskolans
m. m. framgång allra vigtigaste. Och genom denna person blir det först
(Ports.) möjligt att ställa i ett samband just dessa tre faktorer, som jag
nämnt, nemligen skolråden, seminarierna och folkskoleinspektörerna.
Då först kan departementschefen svara på en fråga angående folkskoleväsendets
tillstånd i den och den delen af riket eller i den och
den enskilda skolan. Om den frågan göres nu, eller om den frågan
gjorts till någon af mina företrädare, så har han antingen icke
kunnat svara alls eller ock måst ge ett undvikande svar; ty den
saken kunde lian icke känna. Folkskoleinspektören kan känna det
och skolrådet på stället och enskilda personer, men ej departementschefen.

Då man vill närmare se, hvilket resultat reservanterna hafva
kommit till, så är det det, att vi skola låta saken vara så som den är.
Ja, mine herrar, låt då så vara! Då är det ju i sin ordning, att
folkskoleb}rrån far till chef en fackman, och man bör då utse någon,
som i möjligaste matto tillika kan sköta det administrativa. Men
det är klart och tydligt visadt, att föreningen af dessa tvenne åligganden
är omöjlig i eu person. Hvart och ett af dessa tager så
helt och hållet upp sin man, att vill man allvarligen, att det skall

ske, som man bör vilja skola ske, står det icke till att förena dessa

åligganden hos en person.

Man talar om den nyinrättade platsen och om huru farligt det
är att tillskapa en ny embetsman. Men det är ju icke obekant för
kammaren, att han är begärd blott för några år. Det första steget
borde pa detta sätt tagas. Skulle Riksdagen efter dessa år finna,
att det gagnar till intet, så är det lätt att få den mannen bort.

Men jag är lifligt öfvertygad om, att när dessa år hafva gått, alla

redan en sådan ändring till ett bättre skall hafva visat sig, att
Riksdagen gerna ser att en sådan inspektion fullföljes.

Man har sagt att de stora reseräkningarna skulle bero på att
de nuvarande inspektörerna hafva så mycket att göra med andra
tjensteåligganden, att de behöfva resa fram och tillbaka planlöst.
Detta är sant; men det är icke fulla sanningen. Den måste sökas
i denna idkeliga och oförståndiga inspektion, som mångenstädes skett,
då inspektören reser utan egentligt ärende, då han till och med halsa
litet reda på sig, att han kommit på inspektion då skolan redan
slutat, men reseräkningen — den uteblifver ändock icke. Det är helt
visst detta oförståndiga och idkeliga inspekterande, som framför allt
vållat större delen af den höga siffra, till hvilken reseräkningarna
gått. Det är härpå man bör fästa uppmärksamhet. Mycket kan i
detta fall åtgöras genom öfverinspektören.

Man har äfven sagt, att han skulle sitta här i Stockholm och
föreskrifva, huru inspektörerna skola resa. Fn sådan galenskap trodde
jag icke skulle kunnat falla någon in. Han skall tvärt om vara ute

Torsdagen den 23 April.

29 N»o 34.

i distrikten och der sammankalla inspektörerna samt komma med
dem öfverens om till kvilka skolor inspektionen närmast bör sträcka
sig och till hvilka icke. Det finnes nemligen skolor, der allt går
så bra — jag har sjelf sett en sådan förlidet år — att det vore
orimligt, om inspektören skulle besöka dem många gånger om året;
och der kan han afstå derifrån. På detta sätt skulle öfverinspektören
väl kunna tjena in sin lön. Men han skulle tjena in den på
ett mycket förträffligare sätt derigenom, att han får införd den enhet
i afseende på de råd, som skola ges åt de särskilda skolorna,
hvarigenom den ene icke säger eller förbjuder ett, den andre ett
annat. Ty vi få väl antaga, att i pedagogiskt afseende är insigten
hos semin ariel ärar ne i allmänhet större än hos sjelfva inspektörerna.
Det skulle således kunna åstadkommas en öfverensstämmelse dem
emellan genom öfverinspektören, som skulle vara i hög grad gagnelig.

I reservanternas anförande förekommer något, som jag trodde
att reservanterna skulle taga för gifvet. Det heter der: »På grund
af hvad sålunda anförts och under uttalande af den öfvertygelse, att
det högst afsevärda målet af en på samma gång lifskraft^ och,
hvad resorna vidkommer, med mindre kostnader än nu förenad
folkskoleinspektion, kan vinnas genom en i ecklesiastikdepartementets
fackbyrå för folkundervisningen företagen undersökning af de olika
möjligheterna för åstadkommande af en sådan inspektion», etc. Ja,
mine herrar, jag trodde icke att någon skulle kunna misstänka, att
man komme fram med eu kongl. proposition till Riksdagen, utan att
någon undersökning, på hvad sätt ändamålet med densamma skulle
kunna nås, förut skett. Och hvad beträffar denna undersökning
inom folkskolebyrån, så kan jag säga med full sanningsenlighet, att
inom denna byrå i sitt nuvarande skick är omöjligt att kunna uppnå
det resultat, som Kongl. Maj:t åsyftat och för folkskolan kan vara
gagneligt. Det finnes inom departementets expedition fyra byråer.
Hvar och en har sin uppgift. Folkskolebyrån har sin också. Och
numera, sedan den förre chefen är död, kan man säga att tjenstemännen
derstädes äro helt och hållet upptagna af administrativa
göromål, och att expeditionschefen med biträde af kanslisekreterarne
har fått åtaga sig det arbetet. Det står han i längden icke ut med,
och det blir ändock ingen inspektion.

Man har erkänt, att detta förslag verkligen är ett försök att göra.
En ärad talare på stockholmsbänken sade, att han hade hört den
högst förtjente mannen om folkskoleväsendet, som han kände äfven
såsom ecklesiastikdepartementets chef, för 12 år tillbaka yttra en tanke
just i den rigtning, som detta förslag utvisar. Ja, det hörde jag
honom också yttra och det många gånger. Det borde skett redan
då. Men det fans omständigheter, som gjorde att det icke skedde
då. Det har icke skett sedan heller. Men hvarför det nu ytterligare
skulle uppskjutas ännu längre, då man på de sista åren
tagit det i förnyadt. öfvervägande, vet jag verkligen icke.

Men, säger man, här föreligger icke en fullständig reforroplan!

Ang. förhöj dt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

N:o 34.

SO

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt Nej, mine herrar, det går icke så lätt, vare sig att uppgöra eu så T*

C^an e^er genomföra den. Men en ting kan man våga på, om

inspektionen man utgår från det, hvarom alla äro ense, nemligen att den nu m.

m. varande inspektionen ej duger; det är, att taga första steget till för (Forts.

) bättring. Och det har jag ansett vara min skyldighet att framlägga
förslag härtill. Vill Riksdagen, som erkänner att något behöfver
ske, icke taga detta steg, nå väl, då få vi fortsätta på det
gamla sättet. Men huru inspektionen då skall komma att fullgöras,
det kan kammaren sjelf tänka sig. Ett af de två: antingen öfverlåta
administrationen af folkskolan åt oansvariga unga jurister, eller
ock anställa en derför qvalificerad person som öfvertager detta, men
som saknar tid och dessutom icke duger att verkställa inspektionen,
vare sig vid folkskoleseminarierna, ännu mindre af inspektörerna
sjelfva.

Jag anser i allmänhet icke rätt att söka bemöta enskilda talares
yttranden, der de förut äro bemötta af någon i kammaren;
och det gör att jag icke heller nu vill upptaga tiden längre. Jag
öfverlemnar helt och hållet åt kammaren sjelf, på grund af de anföranden
som gjorts dels skriftligen här i utskottsbetänkande! och
i den kongl. propositionen, dels muntligen af enskilda personer och
nu af mig, att afgöra, om kammaren verkligen vill ännu undanskjuta
en reform, till hvilken första steget genom den kongl. propositionen
är taget.

Herr Elowson: Det synes mig vara gifvet, att den centrala
ledningen af landets folkskoleväsen måste vara förlagd inom folkskolebyrån
i ecklesiastikdepartementet. Men om så är, synes deraf
blifva eu nödvändig följd, att till chef öfver densamma sättes en
person med pedagogisk utbildning. Kongl. Maj:ts förslag gör en afvikelse
från detta enligt min mening nödvändiga vilkor, och fördenskull
anser jag mig icke kunna biträda detsamma.

Det säges att de administrativa göromålen ökas i väsentlig grad
inom folkskolebyrån. Om så är, synes det naturligaste vara, att de
krafter, hvilka kunna vara egnade att handhafva dessa administrativa
göromål, förstärkas.

De administrativa ärendena böra väl i allt fall passera expeditionschefen,
innan de föredragas för herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet. För den skull synes det, som skulle de
ökade administrativa göromålen bäst tillgodoses genom att tillsätta
en för deras förberedande behandling lämpad tjensteman. Chefen för
folkskolebyrån åter måste vara en fackman, ty eljest skulle folkskolan
icke tillgodoses.

Nu har man här i kammaren hört framställas ett yrkande af
herr Sven Nilsson i Efveröd, hvilket afser endast en förhöjning af
anslagsbeloppet, och då jag anser, att detta är rigtigt och godt, vill
jag ansluta mig dertill. Jag anhåller följaktligen, herr talman, om
bifall till herr Sven Nilssons-yrkande.

Torsdagen den 23 April.

31 N:o 34.

Herr Berg från Stockholm: I likhet med min kamrat på Stockholmsbänken
kan jag icke annat än uttala mitt beklagande öfver,
att jag måste uppträda mot ett förslag, hvars syfte, ju är att gagna
den institution, som ligger mig varmast om hjertat. Men det kan
icke hjelpas. Jag har nemligen den uppfattningen, att detta förslag
icke i någon mån är egnadt att föra folkskolans sak framåt.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastik-departementet har
såväl i sitt anförande i dag som förut i statsrådsprotokollet uttalat
så många och skarpa anmärkningar mot den nuvarande folkskoleinspektionen,
att jag i den delen icke behöfver tillägga något alls.
Så vida hans anmärkningar rigtat sig mot det hittills följda systemet
för inspektionen, icke mot inspektörerna personligen, kan jag
till alla delar instämma med honom.

Hans första anmärkning är denna: »De ekonomiska och yttre
organisatoriska förhållandena, som förr och med rätta togo uppmärksamheten
i synnerligen stort anspråk, hafva med folkskolans kraftiga
utveckling under de senaste årtiondena trädt mera i bakgrunden och
lemnat ruin för ett högre och väsentligare intresse. Det gäller numera
för inspektionen att mera rigta sig åt skolans inre förhållanden
och att, för att utveckla och förbättra dessa, söka, med noggrann
kännedom om de grundsatser, som dervid böra följas, arbeta
på väckandet af såväl lärarnes som skolrådens och skolrådsordförandens
intresse för dessa grundsatsers tillämpning.»

Men då man nu frågar sig, hvarför den nuvarande folkskoleinspektionen,
såsom herr statsrådet mycket riktigt säger, icke motsvarar
dessa anspråk, så är det tydligen derför att man enligt det
hittills följda systemet uppdragit densamma åt personer, som måste
sköta den som en bisyssla och ofta icke ens äro skolman. Då så
är fallet — då inspektörerna till en stor del ej äro fackmän och,
äfven om de det äro, ej hafva tid att odeladt egna sig åt folkskolans
tjenst — så är det icke underligt, att de icke kunna tillfredsställa
de anspråk, som statsrådet med rätta ansett, att man måste
ställa på dem.

En annan anmärkning är följande: »De förhållanden, som äro
föremål för inspektionens uppmärksamhet, betraktas och bedömas af
de särskilda inspektörerna från alltför olika synpunkter, och hvarje
enskild inspektör arbetar för mycket för sig sjelf utan samråd och
samverkan med vare sig skolråden eller öfriga inspektörer. Genomförandet
af likformiga, af erfarenheten vunna och bekräftade grundtankar
för undervisningens anordnande försvåras häraf.

Äfven här finner man, att verkliga orsaken till det påpekade
missförhållandet är det följda systemet: inspektörsbefattningarne hafva
uppdragits åt femtio till sextio personer af olika lefnadsställningar
och sysselsättningar, en stor del alldeles i saknad af den pedagogiska
fackbildning och erfarenhet, som fordras för genomförandet af
dessa »likformiga, af erfarenheten vunna och bekräftade grundtankar
för undervisningens anordnande», hvarom herr statsrådet talat.

Äng. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

N:o 84. 32

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

Inspektörsberättelserna och inspektörsmötena äro, säges det vidare,
alldeles för oviga apparater för att kunna gifva den behöfliga
sammanhållningen. Men hvarför äro då de nuvarande inspektionsberättelserna
så odugliga? Hufvudsakligen derför, att de äro så
många. De utgöra tillsammans ett par mycket digra luntor, men
om man bläddrar i dem, skall man snart finna, att deras pedagogiska
värde ingalunda motsvarar deras rymd: de flesta af dessa femtio
till sextio små rapporter äro af särdeles mager beskaffenhet.

Icke heller det andra af de till buds stående medlen, nemligen
de någon gång förekommande inspektörsmötena äro, heter det vidare,
härvid tillfyllestgörande. Äfven de sägas vara en allt för ovig
apparat. Men hvarpå grundar sig denna öfverklagade ovighet, om
ej på det af Kongl. Maj:t följda inspektionssystemet? Ty icke kan
man väl begära, att vederbörande synnerligen ofta skola sammandraga
denna stora skara af små inspektörer, mellan femtio och sextio
personer, isynnerhet som man ganska väl vet, att de fleste icke äro
fackmän och att således af dem just icke kan vara mycket att lära.
Många hafva ej från början någon pedagogisk bildning och måste
sedan egna sin mesta tid åt helt andra saker. För resorna kunna
de, såsom statsrevisorerna visat, afse endast små mellantider mellan
sina egentliga befattningar.

Häraf synes, att hufvudskulden till alla dessa olägenheter ligger
hos det hittills följda systemet med en mängd små inspektörer, af
hvilka de flesta strängt taget blott äro dilettanter på folkskolans
område. Det nu föreliggande förslaget förutsätter detta system och
skulle blott ytterligare befästa detsamma. För min del tror jag ock,
att hvarje folkskoleman måste motsätta sig detsamma, och detta såväl
med hänsyn till sjelfva inspektionen som med hänsyn till anordningen
af folkskolebyrån. Från folkskolans synpunkt måste man
uppställa den fordran, att såväl folkskolestyrelsen som folkskoletillsynen
skola ligga i fackmäns händer. Enligt förslaget skulle en jurist
blifva chef för folkskolebyrån och en pedagog hans biträde.
Men detta vore enligt min tanke att vända upp och ned på hela
anordningen och göra hufvudsaken till bisak och bisaken till hufvudsak.
Då fråga är om undervisningsväsendet, måste naturligtvis
det rätta vara att göra fackmannen-pedagogen till chef samt juristen
till hans biträde.

Då jag icke kan komma till någon annan uppfattning, än att
vi genom ett bifall till förslaget fortfarande skulle få en väsentligen
byråkratisk folkskolestyrelse och en väsentligen dilettantmässig inspektion,
så måste jag motsätta mig förslaget.

Herr Wijkander: Jag skulle gerna vara med om ett förslag,
som skulle afhjelpa de väsentligaste bristerna i folkskoleinspektionen,
men betänkligheterna mot deh nu föreslagne öfverinspektören äro
så påtagliga, att jag svårligen kunnat rösta för förslaget, äfven om
denna fråga kommit ensam.

Torsdagen den 23 April. 33

Det försvar, sou) från statsrådsbänken framstälts, har icke lyckats
hafva dessa betänkligheter. Oaktadt således tillräckliga skäl
för att rösta mot förslaget hafva anförts, synes det mig dock, som
om detta förslag har ändå större betänkligheter än de, som röra inspektionen.

Man behöfver icke vara skarpsynt för att se, då man läser
Iiongl. Majrts proposition, att det icke är så mycket tanken på
sjelfva inspektionen, som föranledt förslaget, utan fäst mera tanken
på ^den mängd göromål, som hopa sig i departementets fblbskolebyrå.
Det är för att afhjelpa detta, som förslaget fått denna form.
Det är ganska anmärkningsvärd^ att då vid riksdagen 1862—63,
första gången genom en motion af Carl Ekman förslaget framstäldes
att bilda en folkskolebyra, framkommo båda de förslag, som nu
kämpa mot^ hvarandra om företrädet, det ena att få eu sakkunnig
folkskolebyra och det andra att få en jemte departementet stående
öfverinspektor. Samtliga stånden uttaiade sig då mot en öfverinspektor
och förklarade, att de icke ville veta af en person, som skulle
handlägga^ dessa ärenden i departementet, skulle, som det yttrades
i borgarståndet, blifva eu skrifvare. Denna synpunkt är för mig den
vigtigaste, och jag har svårt att tänka mig, hur Kongl. Maj:t skulle
kunna ordna förhallandena i byran, om man skulle hafva eu sakkunnig
öfverinspektor, som större delen af året skulle resa land och
rike ikring, och departementschefen, för att sköta de pedagogiska
frågorna under hela den tid öfverinspektören är borta, hafva till biträde
en byråchef, som ej förstår att handlägga dessa ärenden. För
mig synes det oegentligt att här tala om enhet, ty man kan visserligen
få en formel enhet inom inspektionen, men icke en enhet mellan
denna och folkskolebyrån och departementschefen.

Det kommer att blifva mycket sällsynt, att departementschefen
haft anställning vid folkskola eller direkt haft med sådan att göra.
Han måste hafva en inspektör, som förstår dessa frågor. Det synes
mig vara enck sättet att få en verklig enhet i byrån, att det är eu
sakkunnig byråchef. Sedan blir det en annan fråga, hvem som inspekterar.
Detta kan ske så, att någon person får ett tillfälligt förordnande
att göra det. Det kan ordnas på många sätt, och jag hoppas,
att man längre fram skall kunna påräkna ett utarbetadt förslag
från Kongl. Maj:t. Men hufvudsaken är, att föredraganden i
. ^ lsbeiednm0en är eu person, som har reda på folkskoleförhål landena

och kan föredraga dessa ärenden. Det står i den Komd.
propositionen att till byråchef skall tagas eu person, som har »verklig
embetsmannabildning», och detta lär betyda eu person, som har
tagit kansliexamen. Jag tror nog att det kan behöfvas ganska lång
träning . att lära sig skrifva, men jag tror att det går lättare att
så småningom lära sig äfven det, om man är sakkunnig.

För min del anser jag denna sida af frågan så vigtig, att
jag på denna grund ber att fä yrka bifall till herr Sven Nilssons
förslag.

Avdra Kammarens Prof. 1891. ÅT:o 34. 3

J»:o 34.

Ang. förhöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

in. in.
(Forts.)

N:o 84. 34

Ang. förnöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. rn.

(Forts.)

Torsdagen den 23 April.

Herrar Collander och Johnsson i Thorsberg instämde i detta
yttrande.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Jag begärde ordet i an ledning

af den anmärkning, som hr Petter Andersson gjort mot
mitt yrkande. Jag vill påpeka, huru som ecklesiastikministern sjelf,
såsom synes på sid. 35 i statsutskottets betänkande, . upplyst, att
inspektionsanslaget, livilket är ett reservationsanslag, öfverskridits
med 5,000 kronor om året. Vi hafva således en sorglig erfarenhet
af att reservationsanslag å nyo öfverskridits, och det är för att förekomma
detta, som jag föreslagit att höja anslaget till hvad som
verkligen behöfs. Det är ju möjligt, att genom de åtgärder, som
komma att vidtagas vid ordnandet af inspektionen, eller med anledning
af hvad som vid Riksdagen förekommit, denna förhöjning icke
skall behöfvas, men då har ju Riksdagen rätt att minska anslaget
och sätta ner det igen. Som sagd!, det är för att förebygga, att
anslaget skall öfverskridas, som jag ansett, att det borde ökas något.

Det var något oväntadt att fa höra från statsradsbänken, att
en stor del af folkskoleinspektörerna icke äro vuxna sitt kall. Det
är beklagligt, att icke detta tagits i betraktande vid deras utnämning,
och jag tror att, om landstingen fatt utse dem, något sådan t
aldrig skulle kommit i fråga.

Det var icke ''någon nyhet för ledamöterna i statsutskottet att
från statsrådsbänken höra, att man redan pa förhand hade. eu person
gifven till platsen, och herr statsrådet trodde, att det äfven ur
den synpunkten skulle vara synnerligen lyckligt, om anslaget nu beviljades.
Men skulle den person komma i fråga, som jag hört uppgift,
så vågar jag bestämdt påstå, att motsatsen kommer att inträffa
mot hvad man väntat.

Man har ock från statsrådsbänken hört, att man skulle kunna
sätta ner inspektörernas antal till hälften. Det är klart att, om
detta skall kunna ske, inspektörerna icke få hafva någon annan
tjenstebefattning vid sidan af sin inspektörstjenst, men då skulle
antalet kunna minskas med till och med mer än hälften äfven under
nuvarande förhållanden.

Herr statsrådet trodde också, att man omöjligt kunde fa noggrannare
upplysningar om huru det ginge till vid inspektionen, om
icke en sådan öfverinspektor tillsattes. Jag deremot tror, att.folkskolebyråns
chef skulle kunna lemna alla erforderliga upplysningai,
då lian kunde mera egna sig åt folkskoleinspektionen, om han finge
erforderligt antal biträden att sköta andra, mindre vigtiga ärenden
inom departementet.

Vi hafva den erfarenheten i vårt land, att när man väl tätt
en tjensteman tillsatt med lön, så är det icke så lätt att sedan fa
bort honom, och herr statsrådet sade sjelf om den ifrågakomne
tjenstemannen, att sedan han kommit dit, sa kommer han nog. att
sitta qvar, och det tror jag också. Jag tycker, att det är något

Torsdagen den 23 April. 35 jj.0 3^

vågadt^ att nu taga. det första steget på en reformbana, hvarom man Ang. förnöjdt
icke pa ringaste sätt vet, huru den ser ut. Jag skulle derför anse anslag till
önskligt, att, om det föreliggande förslaget nu faller, hufvuddrao-en folhskoleaf
den reform, ecklesiastikministern bebådat, meddelades Riksdagen. ,a,p''ht,°nen
Och skulle denna reform, som ecklesiastikministern tänkt sig, läggas (Forte!)
tram pa samma gång som detta förslag, så tror jag i motsats mot
honom, att det är lättare att få igenom det förslag, han velat framställa
om det går folklig och rätt retning, men man skall icke besluta
att taga på hand något, som man icke ser. Jag har emellertid,
som sagdt,. ansett mig böra framlägga mitt förslag om höjande af
anslaget, för att det skall blifva tillräckligt för det ändamål, som
dermed afses. Jag vidhåller detta mitt förslag.

Herf„Aud®rss011 * Högkil: Med anledning af hvad här yttrats
om ett öfverskridande af ifrågavarande anslag, skall jag be att få upplysa,
att detta anslag jemte åtskilliga andra sammanförts till ett
helt under den gemensamma titeln: folkundervisningen, och att
detta är ett reservationsanslag på tillhopa 514,925 kronor. Det var
derför min . liksom åtskilliga af de andra revisorernas uppfattning,
att man här hvarken borde eller kunde framträda med någon anmärkning
^ om ett öfverskridande af det anslag, som här särskilt
asyftas, da anslaget i sin helhet icke blifvit öfverskridet. Detta är
nemligen icke fallet, enär åtskilliga af de andra anslagen under
denna ° titel lemna! öfverskott, och derför är det onödigt att höja
nu ifrågavarande anslag.

Detta är min åsigt i saken.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman! Då jag bidragit
till utskottets förslag, skall jag be att få yrka bifall dertill.

Jag tycker, att kär angifvits sa goda skäl för en sådan förändring,
som ligger i utskottets hemställan, att jag icke behöfver dertill
lägga många ord, men jag vill säga, att om vi skola bygga på den
tanken, som framkastats, att göra till inspektörer blott sådana, som
skulle uteslutande egna sig åt detta uppdrag, så skulle vi få sämre
stäldt än nu.

Då en del af reservanterna och många med dem instämt i yrkandet,
att anslaget skall höjas till 100,000 kronor, så återstår blott
den skilnaden, om man skall låta Kongl. Maj:t på bästa sätt ordna
denna inspektion eller låta allt fortgå på det gamla viset. Jag
hade önskat, att i utskottets kläm skulle ingå en bestämmelse derom,
att. den person, som skulle få sig anförtrodd öfverinspektionen, ’
förordnas på viss tid, högst fem år. Nu hafva vi från statsradsbänken
hört, att man der icke heller tänkt sig annat än att
förordna personen i fråga på en tidsperiod af fem år, och derför
anser jag att, om man blefve missbelåten med en sådan åtgärd,

Riksdagen dock har frågan så att säga i sin hand igen. Derför
tycke] jag, att man bör låta Kongl. Maj:t ordna denna inspektion

N:o 34. 36

Ang. förhöj åt
anslag lill
folkskolainsjiektionen

m. m.
(Forts.)

Torsdagen den 28 April.

på bästa vis; och då det icke kan komma i fråga att förordna
öfverinspektor på längre tid än fem ar, sa kunna vi ju vaga oss på
detta försök. Att, såsom det nu är, det finnes påtagliga brister i detta
fall, hafva Riksdagens skrivelser och statsrevisorernas berättelser visat,
Något måste följaktligen göras, och då synes mig, att man bör försöka
med hvad nu föreslagits. På dessa och för öfrigt anförda skäl,
som synas mig mycket talande, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarlund; Ett par under diskussionen framhållna
skäl för tillsättande af en öfverinspektör ber jag att få upptaga till
bemötande.

Flere talare hafva framhållit, att den nye tjenstemannen skulle
verkställa inspektion af småskolelärareseminarierna och att en dylik
inspektion vore väl behöflig för åstadkommande af enhet i småskolelärarinnornas
betyg m. in. Det är alldeles rigtigt, att här vid lag
saknas en sådan enhet som vid folkskoleseminarierna. Men det är
alldeles felaktigt, om man vill göra den meningen gällande, att tillvaron
af enhet inom folkskoleseminarierna är beroende derpå, att
dessa hafva inspektion, och att frånvaron af enhet inom småskolelärareseminarierna
beror pa att sådan inspektion dei saknas. Enheten
inom folkskoleseminarierna beror helt naturligt derpå, att de
hafva en gemensam stadga. I denna är föreskrifvet, hvilka kurser
som skola genomgås, lärotidens längd, huru betygen skola uppsättas
och hvad som fordras för examen m. m. Men ingen sådan gemensam
stadga finnes för småskolelärareseminarierna. Somliga hafva
en lärotid på 6 veckor, andra på 8 månader. Tror man då verkligen,
att en inspektion skall kunna bringa enhet i de utexaminerades
betyg? Vill man hafva en dylik enhet, bör en stadga utarbetas,
men detta kan väl ske utan tillsättande af eu öfverinspektör. Och
kommer en stadga för småskoleseminarierna till stånd, skall nog sa
småningom uppstå likformighet i betygen — vare sig inspektion
finnes eller icke.

Jag kan så väl sätta mig in i hr Nils Peterssons ^tankegång.
Han vill icke vara med om den reform, som hr statsrådet ifragasatt.
Han vill hafva de nuvarande många inspektörerna qvar, och
då är det äfven naturligt, att han vill hafva en dylik öfverinspektör,
som håller samman det hela. Men vill man det, som här i
propositionen talas om, eller ett fatal inspektörer, da ma man kasta
öfverinspektören öfver bord. Det var sålunda ett tullkomligt misstag
af talaren på östgötabänken, då han trodde, att jag efter reformens
genomförande skulle vilja vara med om öfverinspektören.
Sedan man fått ett fåtal inspektörer, blir öfverinspektören öfverflödig.
Jag tror, att byråchefen då mycket val kan åstadkomma den
enhet, som behöfs, genom att anordna tidtals återkommande möten
mellan inspektörerna.

Vidare har det sagts, att departementet icke kan kontrollera
de många inspektörerna; att det egentligen är biskoparne, som till -

37 N:o 34.

Torsdagen den 23 April.

sätta dem genom sina förord, på hvilka departementschefen måste Ang. förnöjdt

tr> -

lita o. s. v. Men blir antalet mindre, blir det val ingen omöjlighet
för departementet att taga reda på hvad de duga till.

I sammanhang härmed skulle jag vilja rekommendera en annan
åtgärd i fråga om inspektörernas tillsättning: annonsera platserna
lediga till ansökning och låt någon myndighet yttra sig om de olika
sökandena. Derigenom blefve man qvitt det nuvarande hemlighetsmakeriet.

Slutligen har det sagts, att chefen för folkskolebyrån icke hinner
med alla de ärenden, som komma på hans lott. Derpå svarar
jag: det veta vi icke, ty vi hafva icke någon chef för folkskolebyrån.
Låt oss först få en duglig chef, en man i sina bästa år, en
man med insigter och erfarenhet på folkskolans område, och låt
honom få vid sin sida nödigt antal biträden att sköta de administrativa
och juridiska ärendena — låt oss då se till, huru vida det
blir omöjligt för chefen att egna tillbörlig uppmärksamhet åt de
mycket vigtiga pedagogiska ärendena.

Vi stå nu vid en vändpunkt. Chefsplatsen på folkskolebyrån
är ledig, och nästa år utgå de nuvarande folkskoleinspektörernas
mandat. Det är således en ganska lämplig tid att nu vidtaga reformer,
så inom folkskolebyrån som inom folkskoleinspektionen. Det
mål, Ivongl. Maj:t velat vinna genom tillsättande af en öfverinspektor,
skall helt visst kunna ernås i långt högre grad, i fall man går
en annan väg: en framstående pedagog som byråchef och ett fåtal
pedagoger som inspektörer.

Hr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet antydde,
att om icke det nu föreslagna steget tages, så får allt förblifva på
det gamla viset. Jag hoppas lifligt, att han redan vid nästa års
slut skall finna skäl att påbörja genomförandet af den reform, han
sjelf föreslagit, i fråga om tillsättning af fackmän såsom folkskoleinspektörer.
Och i denna förhoppning yrkar jag afslag å förslaget
om anställande af en inspektör öfver inspektörerna.

anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

Herr Beckman: Endast några ord för att göra ett berigtigande.
Det gäller en sak, som jag anser olämpligt att låta stå oemotsagd
i protokollet. Jag syftar , på en missuppfattning af hr ecklesiastikministern
rörande ett mitt yttrande angående statsrådet Carlson. Jag
nämnde, att han vid den tid jag blef folkskoleinspektör uttalade den
åsigt, att folkskoleväsendet redan då nått en sådan utveckling, att
inspektionen borde egna sina krafter hufvudsakligen åt skolans inre
utveckling. Men jag yttrade alldeles icke, att han skulle antydt, att
rätta sättet att vinna inspektionens mål vore tillsättandet af en öfverinspektor.
Detta har jag icke sagt, det har ej heller han sagt
— åtminstone icke till mig, hvarken då eller senare.

Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall
till utskottets hemställan; 2:o bifall till den af herr Törnebladk m. fl.

N:o 34. 38

Torsdagen den 23 April.

Ang. förnöjdt afgifna reservationen; och 3:o bifall till herr Sven Nilssons under öf anslag

till
folkskoleinspektionen -

verläggningen framstälda förslag. Herr

(Forts.)

talmannen gaf propositioner
ä hvart och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning och fann
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Sven
Nilssons förslag. Votering begärdes. Med anledning häraf upptog
herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo de
återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till den förenämnda
reservationen, nu förklarades hafva de flesta rösterna för sig.
Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades votering, i följd
hvaraf först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om 9:de punkten
i statsutskottets utlåtande n:o 9 antager yrkandet om bifall till
den af herr Törnebladh m. fl. afgifna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Efter det herr vice talmannen aflemnat sin röstsedel, uppstod
herr talmannen och hans plats intogs af herr vice talmannen. Sedan
vidare uppropet för röstsedlarnes aflemnande fortgått till och
med herr Mankell, intog herr talmannen åter sin plats, och begärdes
då ordet af

Herr Hedin, som yttrade: Jag förmodar, att herr talmannen
märkt, att i voteringsurnan genom misstag kommit att ligga qvar
en sedel från föregående omröstning, ty det kan eljest icke förklaras
att, sedan vice talmannen och tre representanter nedlagt hvar
sin röstsedel i urnan, det dock, enligt hvad flere med mig uppdagade,
fans fem röstsedlar der. Jag hemställer, om icke herr talmannen
ville tillåta nytt upprop.

Med anledning af hvad herr Hedin sålunda anfört, beslöt kammaren,
på hemställan af herr talmannen, att de redan aflemnade
röstsedlarne skulle annulleras, och nytt upprop för röstsedlarnes aflemnande
anställas.

Efter det röstsedlarne aflemnats och uppräknats, befans, att
129 ledamöter röstat ja och 72 nej; och erhöll i följd häraf propositionen
för hufvudvoteringen följande lydelse:

39 N:o 34.

Torsdagen den 23 April.

Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hemställan
i 9:de punkten af utlåtandet n:o 9, bifaller herr Sven Nilssons
under öfverläggningen framstälda yrkande, röstar

Ja,

Den, det ej vill, rostar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Törnebladhs m. fl. reservation.

Denna senare votering utföll med 93 ja och 108 nej; hvadan
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, godkänt den af herr
Törnebladh in. fl. afgifna reservationen.

Herr friherre Nordenskiöld begärde härefter ordet och yttrade:
Med anledning af det missförstånd, som egt rum vid den föregående
voteringen, vill jag nämna, att den röstsedel, som ansågs af
misstag hafva kommit med, antagligen var min, hvilken aflemnades
strax i början af uppropet, men möjligen ett ögonblick innan mitt
eget namn uppropades. Jag aflägsnade mig genast, hvilket icke tyckes
af omgifningen hafva observerats.

§ 5.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att ledamoten af Andra Kammaren, friherre A. H. Fock, tills
vidare ej får lemna sina rum till följd af bröstkatarrh, intygar
Stockholm den 22 April 1891. ^ Werner,

legit. läkare.

§ 6.

Härefter fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande
n:o 9, dervid

Punkten 10

Lades till handlingarne.

I Punkten 11, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
en inom Andra Kammaren af herr G. Elowson väckt motion (n-.o
121) om anvisande af ett förlagsanslag å 25,000 kronor till befrämjande
af pedagogisk gymnastik vid landets folkhögskolor icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Ang. förnöjdt
anslag till
folkskoleinspektionen

m. m.
(Forts.)

Ang. ifrågasatt
anslag till
befrämjande af
pedagogisk
gymnastik vid
rikets folkhögskolor.

N:o 34. 40

Torsdagen den 23 April.

(Forts.)

Ang. ifrågasatt I fråga härom anförde nu:
anslag till

bCfpedagogisk^ Herr Elowson: Då jag vackt motion om anslag till befrämgymnastik
vid jande af gymnastikundervisningen vid landets folkhögskolor, har jag
rikets folkhög- dermed afsett att gifva uppslag till förbättring af gymnastiken för
skolor. den c]ei af befolkningen, som hufvudsakligen egnar sig åt kroppsarbete.
Som vi veta, skall gymnastik ega rum i folkskolorna. Med
denna gymnastik är det emellertid icke mycket bevändt. Jag har
derför trött, att, om gymnastik blefve införd i folkhögskolorna, detta,
skulle först och främst vara till omedelbart gagn för eleverna vid
folkhögskolorna och för det andra medelbart väcka intresse för
gymnastiken inom de djupa leden, hvarigenom de gymnastiska
öfningarna inom folkskolorna skulle vinna betydligt mera i omfång,,
än hittills egt rum.

Gymnastikens betydelse är naturligtvis att verka välgörande på.
den menskliga organismen i dess helhet. De gymnastiska öfningarna
stärka kroppen, utveckla musklerna, härda nerverna. Men de hafva,
ock betydelse för menniskans själslif just på grund af den vexelverkan,
som eger rum mellan kropp och själ. Jag har i motionen
antydt detta, då jag sagt, att »de gymnastiska öfningarna alstra
glädje, lifskraft och lefnadsmod».

I vårt grannland Danmark befinner sig gymnastiken på en mycket
hög ståndpunkt inom folkhögskolan, och den utbreder sig derifrån
till den ungdom, som redan lemnat skolan och egnar sig fortfarande
åt manliga idrotter. I Danmark finnas för närvarande icke mindre
än 80 folkhögskolor. Gymnastiken är ett ämne, som knappast saknas
i en euda af dem. Att detta för gymnastiken glädjande förhållande
kunnat konstateras, är väsentligen en följd deraf, att Lings system
blifvit i Danmark infördt. I dessa danska skolor är gymnastiken
frivillig, men icke förty finner man af uppgifterna derifrån, att icke
mindre än nittio procent af eleverna deltaga i densamma. I flera
af dessa danska folkhögskolor hållas särskilda kurser och repetitionskurser
för utbildande af hvad danskarne kalla »Forere» — vi kunde
säga »instruktörer» eller, om man så vill, »lärare». Dessa personer
få vanligen användning som lärare vid kringliggande folkskolor.
Häraf finner man, hvilken mägtig rörelse detta är, ja, en kraftig
häfstång till folkets höjande i fysisk och moralisk styrka.

Om gymnastiken är af stor betydelse för den enskilde individen,
är den ock af synnerligt gagn för att väcka och stärka fosterlandskärleken.
Fysisk styrka och andlig kraft hos det uppväxande slägtet
är ett mägtigt värn för vår sjelfständighet. Äfven från den synpunkten
är det alltså af vigt att få gymnastiska öfningar inom de
djupa leden af vårt folk.

Utskottet säger i sin motivering, att »införandet af pedagogisk
gymnastik vid folkhögskolorna skulle blifva till omedelbart gagn för
eleverna», likasom utskottet »finner det vara önskvärd!., att intresset
för gymnastiska öfningar må vinna utbredning på landsbygden»; men

41 N:o 34.

Torsdagen den 23 April.

icke desto mindre kommer utskottet till det resultat, att det anser Ang. ifrågasatt
sig böra afstyrka motionen. anslag till

Det första skäl, som utskottet härför anför, är att eu tillräcklig pedagogisk
utredning icke skulle förefinnas. Det synes då, som om utskottet gymnastik vid
kunnat hafva skälig anledning att sätta i fråga en skrifvelses afla- rikets folkhögtande
till Kongl. Maj:t. Erkänner man, att de gymnastiska öfiiin- skolor.

garna äro till gagn för eleverna vid folkhögskolorna, och att derifrån (Forts.)

intresset för dessa öfningar skulle utbreda sig på landsbygden, men
anser, att tillräcklig utredning för närvarande icke förefinnes, så hade
det enligt mitt förmenande varit skäl, att utskottet väckt förslag
om en skrifvelses aflåtande till Kongl. Majrt.

Vidare anför utskottet det skälet, att kostnaderna för anordnandet
af undervisning i gymnastik på det sätt jag tänkt mig skulle
blifva alltför höga. Jag bär sjelf uttalat den meningen, att ifrågavarande
kostnader verkligen skulle blifva högre, än att de särskilda
kommunerna eller distrikten skulle ensamma kunna bära dem. Det
är för att lätta tungan för dem, som jag ifrågasatt ett statsanslag.

Skulle emellertid så vara, att vid en folkhögskola icke det intresse
finnes, att gymnastiklokal anskaffas, är det tydligt att icke något
statsanslag der kan komma i fråga. Det nämnda skälet synes således
icke vara något synnerligen bindande argument.

Det är nu en sanning, att lokaler för gymnastik saknas vid flere
af våra folkhögskolor. Men det är ock en sanning, att lokal finnes
åtminstone vid en folkhögskola, nemligen vid Hvilan i Skåne. Vid
denna folkhögskola beslöts redan år 1884 upprättandet af en lokal
för gymnastiska öfningar. Denna lokal är ock tilltagen i mycket
stora dimensioner. Jag skall be att med några siffror få ge kammarens
ledamöter en föreställning derom. Gymnastikhuset är, enligt
uppgift från skolans styrelse, 60 fot långt, 38 fot bredt och 24 fot
högt. Huset har på framsidan ett 10 fot framskjutande, 36 fot
bredt midtelparti. Såsom herrarne finna, är detta eu ganska storartad
gymnastikbyggnad.

I en'' följande årsberättelse redogör styrelsen för gången af de
gymnastiska öfningarna. Det framhålles, hurusom dessa pågått en
timme hvarje dag, hurusom de, ehuru de under år 1885 icke voro
obligatoriska, dock regelbundet begagnats utaf ungefär 2/3 af eleverna.
Utom de vanliga gymnastiköfningarna har ock under en dag
i veckan förekommit gevärsexercis jemte marscher i fria luften.

Efter dessa redogörelser uttalas det omdömet: »Det lider intet tvifvel,
att eleverna varit glada vid gymnastiken och begagnat sig deraf
med lust och gamman. Det är ock visst, att den utöfvat ett högst
välgörande inflytande så väl i kroppsligt som andligt hänseende.»

Gymnastiken vid Hvilan har äfven fortgått under de följande åren.

Uti årsredogörelsen för vinterhalfåret 1888—1889 heter det angående
detta ämne följande: »Först efter år 1884, då gymnastiksalen blef
färdig, ha de gymnastiska öfningarna kunnat bedrifvas regelbundet
med verklig framgång, och ha de fortgått 1 timme dagligen för så

N:o 84. 42

Torsdagen den 23 April.

Ang. ifrågasatt
anslag
till befrämjande
af
pedagogisk
gymnastik
vid rikets
folkhögskolor
(Forts.)

väl vinter- som sommarkursen. Man har dervid gjort den glädjande
iakttagelsen, att de alstrat en större raskhet och hurtighet hos eleverna,
så att desse med än större kraft kunnat egna sig åt sina
bokliga sysselsättningar och arbeten.»

Det synes mig alltså, som om, i enlighet med hvad jag nyss
påpekade, utskottet skulle haft giltiga skäl att, då detsamma icke
'' funnit utredningen nöjaktig, föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran att få en utredning i detta syfte. Så har likväl icke
skett och då icke inom utskottet någon reservant anmält sig, skall
jag, herr talman, icke göra något yrkande. Men jag skulle vilja
tillåta mig att uttala den förhoppningen, att en kong!, proposition
måtte framkomma för Riksdagen angående detta för undervisningen
så vigtiga ärende, i hvilken händelse jag är öfvertygad, att Riksdagen
skall bevilja nödiga medel.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Ehuru det icke tjenar mycket
till att förorda ett anslag, som icke vunnit bifall af utskottet,
ja icke ens af dess medlemmar från Första Kammaren — hvithet
dock är ganska besynnerligt, ty i vanliga fall är det icke från det
hållet, som man brukar pruta på anslag, men kanske man här har
att söka anledningen deri, att det gälde ett anslag till folkhögskolorna
— så skall jag i alla fall be att få uttala mina sympatier
för motionärens förslag. Jag tror, att det är mycket välbetänkt
och att det skulle vara till stort gagn för våra folkhögskolor, om
man vid dem kunde åstadkomma ordentliga gymnastiklokaler. Tv
helt visst skulle, såsom motionären sagt, lärjungarne med betydligt
stärkt lefnadslust och glädje återgå till studierna, om de hade tillfälle
att på lediga stunder komma ut och sysselsätta sig med gymnastiska
öfningar.

Jag vet icke, huru det förhåller sig med våra folkhögskolor i
allmänhet, men vid folkhögskolan Hvilan i Skåne är, såsom motionären
nämnde, en gymnastiklokal uppförd för mer än 5 år sedan
och ehuru kostnaderna för dess underhåll äro ganska ''dryga för
folkhögskoleförbundet, känna vi oss mycket tillfreclsstälda dermed.
Jag skall be att något litet få redogöra för, huru kostnaderna ställa
sig för dess underhåll. Då vi först uppförde gymnastiklokalen,
kostade den oss i ett för allt 7,000 kronor. Dervid är dock att
märka, att den i sjelfva verket kostade mycket mera, men vi voro
nog lyckliga att från åtskilliga personer få åtskilliga bidrag in
natura såsom täckningsmateriel, tegelsten o. s. v. Årliga underhållskostnaden
ställer sig på följande vis. Om man beräknar b)Tggnadskostnaden
till 7,000 kr. och, såsom vi tänkt oss, önskar amortera
den på 20 år, så blir det i årlig amortering 350 kr. Räntan
på byggnadskapitalet uppgår under 20 år i medeltal till 175 kr.
årligen. Underhållet af byggnaden m. m. drager, om det såsom i
vanliga fall beräknas till 2 V2 %, en årlig kostnad af 175 kr.
Eldning och städning kosta om året omkring 50 kronor, och gym -

Torsdagen den 23 April.

43 N:o 34.

nastiklärarens ersättning är för vinterkursen 200 kr. och för sommarkursen
— ty äfven flickorna hafva under sin skoltid gymnastiska
öfningar — 150 kr. Summan af dessa årliga kostnader,
som folkhögskoleförbundet måste vidkännas, blir sålunda 1,100
kronor, och det är en ganska känbar utgift, allra helst som vi veta,
att våra folkhögskolors ekonomiska förhållanden i allmänhet just
icke äro så lysande, oaktadt jag visst ej vill förneka, att vi fått
ganska mycket understöd så väl från landstingen som från hushållningssällskapet.

Det synes mig derför, att ett förslag- i den af motionären åsyftade
rigtningen skulle vara välbetänkt, ty när folkhögskolorna vilja
underkasta sig en sådan byggnadsskyldighet, så lärer det väl icke
få anses vara för mycket begärdt, att staten skulle uågot litet bidraga
till denna kostnad.

Hvad gymnastikundervisningen i öfrigt beträffar, så finner man,
att vid hvarje, om än aldrig så litet allmänt läroverk, staten bidragit
till inrättande af gymnastiklokaler; och vid sådant förhållande kan
det väl icke vara för mycket begärdt, att staten i någon mån finge
lemna bidrag till anordnande af gymnastiklokaler vid våra folkhögskolor,
der dess ungdom kunde samlas för att på lediga stunder
inhemta vederqvickelse. Jag skulle dock icke vilja gå så långt i
detta fall, som motionären föreslagit, emedan jag anser att folkhögskolorna
jemväl borde bidraga till ändamålet med egna medel, utan
synas mig de af honom föreslagna 25,000 kronor lämpligen böra
bestämmas till 12,000 kronor och årliga underhållsbidraget från
statens sida för hvarje högskola nedsättas från 1,000 kronor till
500 kronor, under det att folkhögskoleförbundet sjelft bidroge med
det öfriga. På detta sätt skulle det bli möjligt att utan alltför
stora uppoffringar få gymnastikundervisningen ordnad på ett tillfredsställande
sätt vid skolorna.

Jag bar velat uttala dessa mina åsigter och på samma gångnämna,
att jag hyser ganska stora sympatier för motionärens förslag.
Som emellertid motionären icke framstäf något yrkande, så skall
icke heller jag göra det.

Ang, ifrågasatt
anslag
till befrämjande
af
pedagogisk
gymnastik
vid rikets
folkhögskolor.

(Forts.)

Häruti instämde herrar Hedin, Hedlund, Beckman och Hornberg.

Herr Wavrinsky: Af alla de offer, som den moderna kulturens
utveckling kräfver, är väl intet större än offret af helsa och
lefnadslust. Men då vi veta, att ett af de säkraste och verksammaste
medlen till motverkande af detta offer är gymnastiken, och
då Sverige har att berömma sig af att i det Lingska systemet ega
ett system, som tillvunnit sig verldsrykte för sina välgörande verkningar,
så synes det vara lämpligt att använda detta motståndsmedel
äfven bär i fråga, att låta detta tränga ned till de djupa
leden bland landsbygdens kroppsarbetare samt der sprida välsignelse.

N:0 34. 44 Torsdagen den 23 April.

Ang. ifråga- Jag vet val, att man på landsbygden i allmänhet bar den
satt anslag föreställningen, att gymnastik är öfverflödig och att man har röUU
bd‘af~ re^se 110S- Men man förbiser, att det vanligtvis är ensidiga och
pedagogisk tvungna rörelser och att kroppskrafterna till värn mot de okelsogymnastik
samma inflytelserna skola tidigt, i fria rörelser och allsidigt utvecklas.
vid rikets £)6) som hafva erfarenhet från det militära lifvet, veta nog, hur
folkhögskolor. g^or£ behof af gymnastik ger sig tillkänna hos våra bevärings(Forts.
) ynglingar och rekryter, äfven dem från landet, och således också, att
krafvel af gymnastiklokaler är väl befogadt och af behofvet påkalladt.
Våra folkskollärare äro ej i allmänhet rustade för sådan lärareuppgift.
Genom att införa och uppmuntra den pedagogiska gymnastiken
i alla folkhögskolor skulle denna brist till väsentlig del
undanrödjas. Motionärens förslag är derför högst behjertansvärdt.

Jag begärde emellertid ordet för att instämma i det af herr
Jöns Bengtsson framstälda yrkande.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Den siste talaren har tydligen
missuppfattat så väl motionärens som mitt yttrande, enär motionären
icke framstälde något yrkande och jag för min del endast
uttalade mina sympatier för motionärens förslag. Men vill motionären
framställa något yrkande, skall jag med största nöje instämma
med honom.

Herr Wavrinsky: Eftersom jag till följd af sorl i kammaren
kom, på sätt den senaste talaren anmärkt, att missuppfatta så väl
hans som motionärens yttranden, skall jag emellertid för min del
be att få yrka bifall till motionärens förslag, trots det att motionären
icke sjelf gjorde någon dylik framställning.

Herr Petersson i Bnntorp: Efter som man nu yrkat bifall
till motionärens förslag, så vill jag, utan att dermed på ringaste
vis vilja underkänna fördelarne af att få gymnastikundervisning införd
äfven vid folkhögskolorna på landet, likväl uttala min åsigt,
att det för närvarande vore mindre lämpligt att antaga förslaget,
utan synes mig frågan kunna och böra anstå till en lämpligare tidpunkt.
Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 12—15.

Biföllos.

Torsdagen den 23 April.

45 N:o SU.

Punkten 16.

Utskottet hemstälde under denna punkt, att, på sätt Kongl
Maj:t föreslagit, Riksdagen, till höjande af naturhistoriska riksmu
seets årliga expensmedelsanslag, måtte bevilja 1,630 kronor, hvari
»enom museets ordinarie anslag komme att ökas från 67,550 kro
nor till 69,180 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Ljungman: Med afseende å denna punkt skall jag be att
få påpeka, att de deri anförda siffrorna icke äro fullt korrekta.
Hvar och eu, som vill läsa statsrevisorernas berättelse, skall finna,
att åtskilliga af de utgifter, som utgå till naturhistoriska riksmuseum,
upptagits under rubriken: vetenskapsakademien. Det hade derför

varit ensidigt, att en öfverföring af dessa utgifter från vetenskapsakademiens
anslag egt rum, så att siffrorna på ena som andra hållet
blifvit korrekta.

Jag har ansett mig böra påpeka detta förhållande, på det att
rättelse åtminstone ett kommande år ma kunna ske. I öfrigt har
jag icke någon vidare anmärkning att göra, utan yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr Månsson: Jag skall deremot tillåta mig att yrka afslag
å ifrågavarande framställning. Det ifrågasatta anslaget är visserligen
icke stort, utan endast 1,630 kronor, men då jag för min del
har ansett och fortfarande anser, att man anvisat så mycket penningar
till vetenskapsakademien och dess förvaltning, att man borde
stanna inom detta område på den punkt, der man nu är, kan jag
icke vara med om att bevilja ytterligare förhöjning i dessa anslag,
i synnerhet då det är tillökning på ordinarie stat. Vi veta nemligen
att till vetenskapsakademien är beviljadt, utom en summa af kronor
67,550, jemväl ett belopp af 44,980, tillhopa 112,530 kronor. Dessutom
bär akademien sedan en längre följd af år för det naturhistoriska
riksmuseets räkning uppburit två extra anslag om tillhopa
4,800 kronor. När jag såsom statsrevisor deltog i statsrevisionens
arbeten, visade det sig, att det icke fans någon annan räkenskap,
deri det förekom så mycket extra utgifter, som i den, hvilken rörde
vetenskapsakademien och riksmuseum. Jag har ännu qvar mina
under statsrevisionen gjorda anteckningar, deraf synes, att i räkenskapen
under rubriken extra utgifter förekommit dylika utgifter till
belopp af 11,000 å 12,000 kronor. Samtliga statsrevisorer voro
också, så vidt jag erinrar mig, ense om, att det ej borde få gå till
väga på detta sätt, äfvensom att akademien icke iakttagit den sparsamhet,
som vant önsklig. Man ansåg emellertid, att efter som
vetenskapsakademien åtnjöte ett visst årligt anslag, så borde akademien
tills vidare få sköta sig sjelf, samt att något vidare för det

Ang. höjning
of naturhistoriska*
riksmuseets
anslag till
expenser.

(Forts.)

N:o 34. 46

Ang. höjning
af naturhistoriska

riksmuseets
anslag till
expenser.
(Forts.)

Torsdagen den 23 April.

dåvarande icke borde åtgöras med afseende å de anmärkta oegentligketerna.

Då det emellertid nu är fråga om att öka dessa utgifter, kan
jag för min del ej vara med derom, ty akademien bör enligt min
åsigt, med iakttagande af nödig hushållsaktighet, kunna med de medel,
som stå den till buds, tillgodose de förefintliga behofven och
äfven om i ett eller annat afseende expensmedlen äro otillräckliga,
så lär man dock kunna, om man visar den ringaste goda vilja,
reda sig utan höjda anslag. Och då jag, som sagdt, varit i tillfälle
att erfara och kan med anteckningar visa, hvilket slöseri som här
eger rum med statens medel, kan jag omöjligen vara med om att
höja ifrågavarande anslag, utan anser, att kammaren bör afslå den
i sådant hänseende gjorda framställningen, hvarom jag hos herr
talmannen ber att få göra yrkande.

Herr friherre Nordenskiöld: Herr Ljungmans anmärkning,
att en betydligare summa är uppförd på vetenskapsakademiens konto,
som icke disponeras af densamma, är fullkomligt rigtig. Det är en
summa, som jag förmodar, att alla äro med om att bevilja, nemligen
anslaget till den meteorologiska centralanstalten. Genom något
förhållande, som jag icke vill upptaga tiden att här redogöra för,
har den posten från början kommit att bokföras på vetenskapsakademien,
ehuru den borde höra till riksmuseum eller snarare till
en egen med naturhistoriska riksmuseum koordinerad institution,
enär detta, såsom namnet anger, närmast omfattar de institutioner,
hvilkas uppgift är att insamla naturalhistoriska föremål och undersöka
dem. Åtgärden att öfverflytta summan från ett konto till ett
annat beror för öfrig t icke på vetenskapsakademien. Vetenskapsakademien
har en gång fått en föreskrift, och den måste den följa,
till dess den af chefen för ecklesiastikdepartementet får befallning
om anslagets öfverflyttning. Men, som sagdt, det är en ren bokföringsfråga,
som torde vara temligen likgiltig, ehuru jag medger,
att det vore korrektare, om en ändring i det syfte, som herr Ljungman
föreslagit, blefve genomförd. Som herrarne i allmänhet och
framför allt herrar statsrevisorer torde veta, äro emellertid vetenskapsakademiens
räkenskaper, i motsats till hvad stundom till och med
i annars väl underrättade tidningar uppgifvits, kanske till följd af
förvexling med svenska akademien, tillgängliga för statsrevisorerna,
så att någon egentlig olägenhet icke kan uppstå derigenom, att
bokföringen skötes så, som för närvarande sker. Men detta är en
sak, som icke har något att göra med expensmedlen. Dessa medel
användas dels till eldning och städning af den mycket stora lokalen,
dels till transporter. Det är naturligt, att transporterna måste spela
en mycket stor rol, emedan museet för förökande af sina samlingar
är i hög grad hänvisadt till att byta med andra museer. Derigenom
komma ofta dyrbara transporter till olika trakter af verlden att
ega rum, och dessa bekostas med expensmedlen. Man torde kunna

Torsdagen den 23 April.

47 Nso 34.

vara så mycket säkrare om att intet slöseri eger rum med dessa
medel, utan att dervid den största sparsamhet iakttages, som de
delas mellan olika institutioner och, om en tendens skulle visa sig
hos någon institution att taga för sig för mycket, man kan vara
viss om, att de öfriga institutionerna skulle göra anmärkning.

Då jag alltså tror, att den ifrågasatta förhöjningen är väl behöflig,
skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Oaktadt jag icke reserverat mig mot
utskottets förslag, kan jag icke neka till, att den förste talaren har
ganska rätt i sin anmärkning, då han anser, att detta lilla anslag
icke bör beviljas. Den sparsamhet, som den siste talaren påstod
hafva af vederbörande här vid lag iakttagits, har jag med den lilla
kännedom jag eger om deras hushållning anledning att betvifla.
Vetenskapsakademien har väl sagt, att bristerna i anslaget skulle
vara att söka i tillkomsten af en ny museiafdelning och det stegrade
priset på stenkol och cokes. Den siste talaren har dertill lagt en
annan orsak, nemligen de ökade transporterna. Men det finnes en
utgift, som förefallit mig mycket märkvärdig, och det är att för
musei räkning hålles en ångbåt, som under sommaren nästan dagligen
uppeldas, och som skötes af en särskildt för detta ändamål
anstäld person. Och huru vida detta kan vara förenligt med ordentlig
hushållning eller om behofvet af denna ångbåt är af en tvingande
nödvändighet påkalladt, vill jag lemna derhän. För min del tror
jag det dock icke. Man har här vid denna riksdag velat neka ett
anslag, derför att H. Maj:t Konungen begagnat en kronans ångbåt
för sina färder. Här är det en professor som begagnat denna statens
ångbåt för sina färder. Kan detta kallas sparsamhet?

Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr friherre Nordenskiöld: Den ångbåten, hvarom här är
fråga, är en helt liten s. k. kolibribåt och anses vara nödvändig för
riksmusei macerationsanstalt. De skelett af hvalar och större djur,
som skola införlifvas med musei samlingar, preparerades förr i Stockholm,
men af hygieniska skäl är detta icke längre medgifvet. Derför
har riksmuseum äfven erhållit anslag för uppbyggande af en
macerationsanstalt utanför staden, och för transporten deremellan
och Stockholm af de stora, tunga hvalbenen m. in. disponerar musei
vertebratafdelning den ifrågavarande båten. Jag tror för öfrigt icke,
att kostnaden för båten utgår af expensmedlen, och ej heller tror
jag, att man kan säga, att den ökat musei utgifter, snarare tvärt om.

Herr Ljungman: Efter hvad jag hört påstås, har macerationsanstalten
af vederbörande användts hufvudsakligen till sommarnöje,
och de resor, som den omtalade ångbåten gjort dit, hafva varit af
helt annat slag än det af den näst föregående talaren omnämnda.
Jag eger visserligen icke kännedom om, huru det förhållit sig de

Ang. höjning
af naturhistoriska

riksmuseets
anslag till
expenser.

(Forts.)

N:o 34. 48

Torsdagen den 23 April.

Ang. höjning
af naturhistoriska

riksmuseets
anslag till
expenser.

(Forts.)

Ang. ifrågas att
förhöjning af
aflöning ar vid
Nyköpings
hospital.

sista somrarne med ångbåten i fråga, men i statsrevisionen gjordes
1886 anmärkning om inköpet af densamma, när det först upptäcktes,
att detta obefogade inköp skett, och jag inå bekänna, att det svar,
som vederbörande intendent afgaf i anledning af anmärkningen, var
i högsta grad otillfredsställande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
framstälda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å samma hemställan i
hvad den afsåg förhöjning af ifrågavarande anslag. Herr talmannen
förklarade sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad; men votering begärdes och företogs enligt följande nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 16 punkten af''
utlåtandet n:o 9 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit samma hemställan, i hvad
den afser förhöjning af ifrågavarande anslag.

Omröstningen visade 65 ja mot 98 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punlcten 17.

Bifölls.

Punlcten 18.

Kong!. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva den
ändring uti den för Nyköpings hospital faststälda aflöningsstat, att
läkarens kontanta aflöning höjdes till 3,100 kronor samt sysslomannens
till 1,200 kronor, äfvensom medgifva, att denna förhöjning
Ange tillgodokomma nämnde tjensteman från och med den 1 april
1890, men hemstälde utskottet, att Kong!. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Beträffande detta ärende anförde:

Herr Ed el stam: Herr talman! De skäl, som statsutskottet anfört
för afslag å Kongl. Majds proposition i denna del, hafva före -

49 N:o 34.

Torsdagen den 23 April.

aflöningar vid
Nyköpings
hospital.
(Forts.)

fallit mig något egendomliga, och derför kan jag icke lemna dem Ang. ifrågasatt
alldeles utan anmärkning. Utskottet har icke bestrida att sysslo- förhöjning af
mannens och läkarens arbete har ökats i följd af hospitalets utvidgning,
hvarigenom de sjukes antal ökats från 70 till 118. Icke heller
har utskottet påstått, att den aflöning, som de haft före utvidgningen,
varit för hög, utan det enda skäl som utskottet anfört är, att läkaren
dessutom innehar tjenst såsom läkare vid länslazarettet och
utöfvar enskild praktik, samt att sysslomannen äfven tjenstgör såsom
länsbokhållare. För min del hade jag trott, att både lazarettsläkaren
och länsbokhållaren hade sina löner såsom sådana för att sköta dessa
tjenster och icke för att sköta en annan statstjenst, och utskottet
kunde lika väl hafva sagt, att lazarettsläkaren har enskild förmögenhet
och derför icke behöfver någon ökad aflöning. Om det blott
varit fråga om ett personligt lönetillägg, då kunde detta afslag haft
något skäl för sig, men här är fråga om en reglering af lönen, derför
att verksamheten blifvit ökad för dessa tjensteman. Enligt naturens
ordning komma de nuvarande tjenstemännen att förr eller
senare afgå och hospitalsläkaren är, efter hvad jag nyss af statskalendern
inhemtat, redan 65 år, och då det icke är säkert att
blifvande läkare eller syssloman komma att hafva annan statstjenst,
hemställer jag, att denna kammare ville bifalla Kong!. Maj:ts pro -

position. Yäl vet jag, att det icke fins stora utsigter härför, då
Första Kammaren redan afslagit densamma, men det kan ju hända,
att äfven denna sparsamma kammare vill för en gång göra rättvisa
åt tjenstemännen och gifva arbetarne hvad deras arbete är värdt.

Herr talman, jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Sven Nilsson: Den siste ärade talaren har sjelf nyss

angifvit de skäl, som statsutskottet anfört för sitt förslag. Det är
emellertid en stor skilnad emellan om eu person har förmögenhet
eller tjenst, ty en förmögenhet kan icke synnerligen mycket hindra
hans arbete i statens tjenst, men har han en annan tjenst der bredvid,
så kan han säkerligen icke sköta statens tjenst så bra, som han
annars skulle kunna göra och borde göra. I synnerhet är detta
fallet, om personen är så gammal, som den nu ifrågavarande läkaren
är.

Det synes mig vara skäl att vänta, åtminstone tills de nu ifrågavarande
tjenstemännen afgå, innan man bestämmer sig för någon
löneförhöjning. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag anser mig böra säga några ord i denna fråga, hvars
öde jag väl kan förutse, sedan Första Kammaren afslagit Kongl.
Maj:ts framställning.

Jag tror icke man bör taga såsom skäl att, derför att personen
i fråga har mera än en tjenst, han icke bör hafva någon löneför Andra

Kammarens Prof. 1891. N:o 34. 4

N:o 34. 50

Torsdagen den 23 April.

bättring, ehuru han fått mycket mera tjenstgöring än förut. Det
väsentligaste skälet för utskottet tyckes emellertid vara, att desse
tjensteman, som fått denna ökade tjenstgöring, hafva sysslor bredvid,
som gifva icke obetydliga inkomster, men deri har icke Kongl. Maj:t
och icke heller medicinalstyrelsen kunnat finna något skäl, hvarför
man nu icke borde begära denna lilla löneförbättring.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll Kammaren
utskottets hemställan.

Pun litern a 19 —27.

Biföllos.

Ang. ifrågasatt Pil ii It 11) il 28.

anslag till

restaurering af Kongl. Maj:t både föreslagit, att Riksdagen mhtte till restaure ^Vadstena’1

r^n(J af Vadstena klosterkyrka, i hufvudsaklig enlighet med derför
uppgjord plan samt under den tillsyn och kontroll, Kongl. Maj:t
bestämde, bevilja 100,000 kronor, deraf å nästkommande års stat

20,000 kronor, med vilkor att Vadstena och S:t Pers församlingar
tillsköte det belopp, som utöfver sagda anslag för ifrågavarande
restaureringsarbete erfordrades.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Zotterman: Då Kongl. Maj:t år 1885 i nådig proposition
till Riksdagen hemstälde om anslag till restaurerandet af Upsala
domkyrka, framstäldes såsom hufv.udgrund derför, att »bland de
kyrkliga byggnadsverk vårt land från forntiden egde, intoges främsta
rummet obestridligen af Upsala domkyrka i anseende så väl till dermed
förbundna fosterländska minnen, som till den storartade plan,
hvarefter den ursprungligen varit uppförd». Och såsom hufvudgrund
för den vid samma tillfälle framlagda propositionen om dylikt anslag
till Skara domkyrka anfördes, att »Skara domkyrka är otvifvelaktigt
ett af de äldsta och mest betydande kyrkliga minnesmärken
inom det gamla Sverige». Derjemte åberopades Riksdagens derförut
beviljade anslag till Linköpings och Vesterås domkyrkors restauration
och reparation. Sedan rikets ständer vid flera olika tillfällen
under tidsrymden 1847—1866 anslagit rätt betydande belopp till
restaurationen af Linköpings domkyrka, hemstälde Kongl. Maj:t i
nådig proposition till 1876 års Riksdag om ett anslag till uppförande
af äfven ett torn till denna kyrka. Hufvudskälet för hem -

Torsdagen den 23 April.

51 N:o 34.

ställandet om detta anslag anges i statsrådsprotokollet med följande Ang. ifrågasatt
ord: »Då Linköpings domkyrka intager ett så framstående rum
bland rikets minnesmärken af forntida byggnadskonst, att för hennes ^“terkyrhan
restauration betydliga anslag af allmänna medel redan funnits böra i Vadstena.
utgå, och hennes nu i frågasatta ordnande i enlighet med den ur- (Forts.)
spruugliga byggnadsplanen, så vidt densamma af kyrkans nuvarande
skick kan utrönas, desto mer synes vara förtjent af uppmärksamhet,
som för sådant ändamål frivilliga bidrag tecknats» etc., •— så
förelåg skäl till att tillstyrka statsbidrag äfven dertill.

För en större reparation af Vesterås domkyrka anföres i den i
ämnet af biskop Fahlcrantz väckta motionen, och med »åberopande
af de särskilda understöd, rikets ständer vid flere tillfällen beviljat
för iståndsättande och vidmagthållande af landets monumentala
byggnader», att »Vesterås domkyrka bland Sveriges kyrkobyggnader
intoge ett af de främsta rummen, ej endast genom de vigtiga
historiska tilldragelser, hvarom den erinrade, utan äfven genom
den öfverträffande arkitektoniska skönheten af vissa delar af densamma».
Dessa hufvudgrunder för statsanslags utgående för omhandlade
ändamål bar Riksdagen också gillat, i det den beviljat
de begärda anslagen för dessa fyra domkyrkor. Ja, ännu mer:
statsutskottet sjelf! har uttalat en sådan grundsats. Ty då nemligen
1867 års statsutskott, det nya riksdagsskickets första statsutskott,
tillstyrkte, att för år 1868 skulle till fortsatt arbete för
Linköpings domkyrkas restauration ytterligare utgå 18,500 kronor,
så skedde detta derför, att anslaget afsåg »endast yttre iordningställandet
af ifrågavarande kyrka; hvadan och då statsverket i allmänhet
ansetts höra till bestridande af dylika kostnader lemna
bidrag, rikets år 1865—1866 församlade ständer för ändamålet
anvisat en tredjedel af omförmälda belopp». Af samma åsigt var
1856—1858 års statsutskott, hvilket framgår deraf, att då frågan
om anslag till Vesterås domkyrka förelåg, utskottet yttrar, att
»domkyrkorna af ålder ansetts utgöra föremål för statens omvårdnad».

Hvilken är nu hufvudgrunden för den i årets kongl. statsverksproposition
föreslagna restaureringen af Vadstena klosterkyrka? Jo
den, såsom det heter i statsrådsprotokollet, att »bland märkliga
kyrkobyggnader från medeltiden i vårt land intager S:t£e Britse eller
klosterkyrkan i Vadstena ett synnerligen framstående rum». Vidare
talas i detta protokoll om »denna minnesrika kyrka». Der talas
också om »båda statsmakternas fulla uppskattande af hennes monumentala
värde». Och i sin underdåniga skrifvelse den 9 maj 1818
tala rikets ständer om »Vadstena klosterkyrka, såsom en märkvärdig
fornlemning», hvilken »hädanefter så väl som hittills bör af staten
värdas och hållas vid magt». Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
påpekar, att Vadstena klosterkyrka är »såväl i arkitektoniskt
som historiskt hänseende ett så dyrbart fornminne, att det
väl kunde sägas vara för det nuvarande slägtet en oafvislig pligt

N:o 34. 52

Torsdagen den 23 April.

Ang. ifrågasatt att hålla den vid magt». (Se kongl. propositionen åttonde hufvudresilureriv1
af^e^n ^ s*c^'' -^an vill kanske invända, att Vadstena kloster Vfosterki/rkan

kyrka icke är någon domkyrka. Deremot må erinras, dels att också
i Vadstena. hon haft sitt kapitel, dels ock att den eu gång i tiden varit synner(Forts.
) ligen märklig, derför att trängtande själar från aflägsna länder dit
gjort sina vallfärder för att efter den tidens lära och tro erhålla
efterlängtad absolution. Detta var denna kyrkas stora företräde
framför andra svenska kyrkor. Jag vill sålunda tro, att kammaren
skall finna, det här föreligger fullt talande skäl för Vadstena klosterkyrkas
restaurering, helst som denna kyrka är statens egendom,
hvilket ju icke kan sägas om någon af de fyra omnämnda domkyrkorna.

Om det nu måste erkännas, att hufvudgrunderna för restaurerandet
af Vadstena klosterkyrka äro lika vältalande som de för de
nämnda fyra domkyrkorna, så uppstår den frågan: hvem skall betala
denna restaurering? Svaret på denna fråga lär väl icke bli
svårt att finna. Då staten lemnat bidrag till dessa kyrkors restaurering,
så bör den ock lemna sådant åt denna kyrka. Konseqvensen
måste ovilkorligen leda till ett sådant resultat. Ty icke lär det väl
med fullt skäl kunna försvaras, att, då staten lemnar bidrag till
betydliga belopp för restauration af kyrkor, som egas af förmögnare
samhällen, den skall neka anslag till restauration af dess egna och
dertill ett af vårt lands minnesrikaste tempel, som disponeras af ett
litet, fattigt, betryckt samhälle. Så mycket mindre som rikets
ständer oförtydbart erkänt denna statens underhållsskyldighet.

Det enda skäl, hvarpå statsutskottet grundat sin hemställan om
afslag på Kongl. Maj:ts framställning om anslag till Vadstena klosterkyrkas
restaurering, är det, att »då Vadstena och S:t Pers församlingar
enligt det år 1825 upprättade kontrakt, hvarigenom staten
till församlingarna öfverlåtit Vadstena klosterkyrka, mot erhållande
af vissa förmåner åtagit sig ansvaret för kyrkans framtida underhåll,
anser utskottet, att något bidrag från statens sida till iståndsättande
af kyrkan ej bör ifrågakomma».

Vid betraktande af de skäl mot en sådan utskottets mening,
som uti kongl. propositionen äro anförda, hade man hoppats, att
utskottet bort komma till ett kongl. propositionen tillstyrkande utlåtande.
Det verkar nedslående att så icke skett. Det faktum
föreligger verkligen här, att Vadstena och S:t Pers församlingar är
1825 åtogo sig något, som de då antagligen icke anade skulle blifva
följden, och något, som dessa församlingar omöjligen i längden
mägta utföra. Ty svårligen lär väl någon kunna förneka, att en
kyrka, som, enligt 1890 års statsrevisorers egen uppgift, är med
afseende på storleken den 4:de i ordningen af rikets kyrkor och
dertill var 400 år gammal, då hon öfvertogs af församlingarne, och
som derjemte under omkring tillsammans 200 år stått öde, skulle
med afseende endast på underhållet i längden blifva för dryg för så

Torsdagen den 23 April.

53 N:o 34.

små och ekonomiskt betryckta församlingar som S:t Pers och Vad- Ang. ifrågasatt
stena, Indika hafva blott 2,744 invånare. anslag till

Drygheten af underhållet förutsågo också 1818 års ständer, då ''^"^kyrkal
de i ofvan åberopade underdåniga skrifvelse yttra, att statens skyldig- ; Vadstena.
het att vårda och vidtmagthålla denna kyrka skulle »med minsta (Forts.)
tunga för statsverket kunna uppfyllas genom det att ofvannämnda
församlingar, på sätt Kongl. Maj:t i nåder tillåtit, öfvertaga kyrkan
till begagnande med förbindelse att på sin egen bekostnad sätta
henne i fullkomligt stånd och framgent behörigen underhålla henne,
emot det att statsverket i ett för allt utbetalar den äskade summan»;
hvilken, som herrarna torde veta, var 5,000 rdr banco. När nu
härtill kommer, att kyrkan enligt kongl. propositionen skall restaureras,
hvilket församlingarna icke åtagit sig och sålunda icke äro
skyldiga att göra, så framstår billigheten af anslagets beviljande så
mycket tydligare.

Midt i dessa nu mörka utsigter till framgång åt kongl. propositionen
ter sig dock en ljusglimt af betydenhet. Det är den, att 11
af Första Kammarens utskottsledamöter reserverat sig mot utskottets
afstyrkande utlåtande och velat, att kongl. propositionen af utskottet
hade tillstyrkts. Detta derför, att de ansett, »med afseende å hvad
i statsrådsprotokollet finnes i ämmet anfördt, billigheten fordra, att
staten bör träda hjelpande emellan,desto hellre som utan statens mellankomst
fara torde förefinnas, att denna monumentala kyrkobyggnad
komme att helt och hållet falla i ruiner, då församlingarne svårligen
med sin betryckta ekonomiska ställning förmå att ensamma
bestrida kostnaden för kyrkans återställande».

Vid det förhållande att utskottet icke ingått i pröfning af anslagets
storlek, skall icke heller jag nu yttra mig något derom, men
för den händelse diskussionen dertill skulle lemna mig anledning,
förbehåller jag mig rätt att också deröfver få yttra några ord.

Hvarje lifaktigt kulturfolk vårdar sina fosterländska minnen, ty
dessa tala ett väckande språk till det lefvande slägtet. Svenska
folket hör till de folk, som taga vara på sina minnen, och de ha
ej blott nytta, men heder och lycka deraf. Minnesstoder och minnesvårdar
resas öfver våra store män; historiska och monumentala byggnader
underhållas och restaureras, och detta allt med rätta.

Nu föreligger till Riksdagens afgörande en fråga, med hvilken
är förknippadt ett för Sveriges folk och land egendomligt, storartadt
och allenastående historiskt arkitektoniskt minne: det är
•minnet af en stor, ja, nordens största qvinna och hennes verte.

Qvinnans namn är Sancta Birgitta och hennes verk är Vadstena
klosterstiftelse. Hvad betydelse dessa båda haft för vårt kära fosterland,
det torde jag icke här behöfva upprepa; jag vill blott antydningsvis
återerinra, huru denna gigantiska qvinnoande bidrog att
föra Sveriges goda namn och rykte ut öfver hela den bildade verlden;
huru hon genom sin verksamhet kan i viss mening sägas vara
en Luthers föregångerska; huru Vadstena klosterstiftelse, hufvud -

N:o 34. 54

Torsdagen den 23 April.

Ang. ifrågasatt orten för samtliga birgittinerkloster i verlden, blef eu högskola för
rest aur er in''svens^a odlingens män, och hvilka värderika källor för forskaren
Tklosterkyrkan oc^ historieskrifvaren vi ha att finna uti dels Vadstena-munkarnes
i Vadstena, dagbok: »Diarium Yadstenense», dels ock uti »Birgittas uppen(Forts.
) barelser».

Härtill må läggas, att Vadstena klosterstiftelse varit den rikaste
af alla klosterstiftelser inom landet; men att staten fråntagit densamma
dess egendom, så att kyrkan, som nu utgör den enda egentliga
qvarlefvan af detta kloster, af denna sin forna egendom eger intet.

Med tanke härpå, herr talman, kan jag icke annat än i denna
stund mindre å Vadstena och Sfi Pers församlingars men dess mer
å S:ta Birgittas och hennes klosterstiftelses vägnar hemställa hos
Kammaren om bifall till den kongl. propositionen i frågan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag skall icke så mycket fästa mig vid den historiska betydelse,
som Vadstena gamla klosterkyrka har, eller vid de stora minnen
från den katolska tiden, som med henne äro förenade. Jag anser
mig främst böra fästa afseende vid hvad Kongl. Majfi också egentligen
framhållit, nemligen vid én nödstäld kommuns bön om hjelp.

År 1825 gick Vadstena kommun in på ett i högsta grad oförsigtigt
kontrakt. Dess gamla kyrka skulle repareras. Kommunen
ansåg, att det skulle kosta för mycket penningar, och derför ville
den åtaga sig att verkställa reparationen å klosterkyrkan mot ett
visst tillskott från statens sida. Detta bestod dels i penningar, dels
i tillåtelsen att få för ändamålet använda de medel, som kunde
inflyta genom försäljning af det gamla koppartaket. På de vilkoren
skulle kommunen äfven underhålla den nyreparerade kyrkan. Sedan
den tiden har kommunen fått gifva ut ofantligt mycket mera, än
den då fick för underhållet af kyrkan, och ändå hafva de ständigt
(kvarstående bristerna blifvit större än de afhjelpta. De qvarstående
hafva nu ökats ända derhän, att en restauration är nödvändig, och
så, att en partiel lappning icke vidare tjenar något till. Af den
besigtning, som skett, ser man, att sjelfva ytterväggarne börjat gifva
sig utåt och att de pelare, som skulle stödja, i stället öka tyngden
hos de murar de skola bära.

I sjelfva det ursprungliga kontrakt, som jag nyss nämnde,
förutsätta riksens ständer i alla händelser såsom qvarstående sin
skyldighet att tillse, att detta monumentala arbete icke finge förgås,
ehuru det då antogs kunna ske på det sätt, att det nödiga under-,
hållet skulle åstadkommas af kommunen. Man trodde vid den tiden,
att, dä kyrkans särskilda delar ännu befunno sig i ett icke allt
för bedröfligt skick, de bidrag, som funnos, skulle vara tillräckliga.
Man kan således icke klandra kontraktet för någon dåvarande obillighet.
Men kontraktets qvarstående obillighet är alldeles påtaglig.
Utskottet har fullkomligt rätt deri, att här finnes ingen skyldighet
att hjelpa Vadstena kommun. Men, mine herrar, stundom händer

55 N:o 34.

Torsdagen den 23 April.

att Riksdagen inser, att billigheten också fordrar något, hvartill Ang.ifrågasatt
skyldigheten icke tvingar. Jag tror att här föreligger ett sådant ansla9 tiu
fall. Vadstena lilla samhälle är ovanligt betungadt. Dess skuld går ™ta*,refln9 af
upp till öfver 400,000 kronor, om jag icke misstager mig, och dess i^vadstelT
kommunalutskylder äro ganska stora; de gå till 8 kronor 90 öre på (Forts.)
bevillningskronan. Får icke Vadstena kommun någon hjelp, inses
lätt, att, då den icke kan uppfylla kontraktet och då den är betungad
af skuld förut, denna kyrka kommer att öfverlemnas åt sitt öde, och
att staten, om den vill hafva densamma bibehållen, får tillse, huru
detta skall kunna ske. Jag tror, att det skulle taga sig mycket
besynnerligt ut, om staten skulle med lagens kraft söka tvinga kommunen
att åstadkomma hvad som nu anses nödigt för kyrkans bibehållande.
Här är således icke fråga om att ieke fullgoda skäl af
utskottet lemnats, fullgoda i alla vanliga fall, men skäl, som man
kan och bör gå förbi, då sådana fall inträffa som detta och dylika.

Jag hemställer till denna kammares ledamöter, huru vida det icke
bör anses, att just under de vilkor, som Kongl. Magt föreslagit,
hjelp bör lemnas åt denna kommun, som är i så hög grad blottstäld
för sitt en gång så oförsigtigt ingångna kontrakt.

Herr Eklund från Norrköping: Äfven jag anhåller att få yrka
bifall till Kongl. Majrts proposition.

Jag håller här i min hand en promemoria i ämnet, förskrifvande
sig från vår högsta auktoritet i fråga om våra fornminnen och
affattad i blott några få punkter. Det erfordras icke många ögonblick
för att läsa upp denna promemoria, och jag tager mig derför
friheten göra det, såsom stöd för mitt yrkande. Promemorian lyder
som följer:

»1. Vadstena kyrka är en af de största och prydligaste i vårt
land. Den är i hög grad monumental, följaktligen värd att bevaras.

2. Såsom byggd efter S:ta Brigittas särskilda föreskrifter visar
den afvikelser från andra kyrkor. Vadstena kyrka är i vissa afseenden
den enda i sitt slag i Sverige. Deruti ligger ett särskilt skäl att
bevara den.

3. Brigitta var af alla, som under medeltiden föddes i Sverige,
den enda, hvilken vann verldsrykte. Det är ett stort och hedrande
historiskt minne, som är knutet vid Brigittas kyrka i Vadstena.

4. Klostrets invånare egnade sig flitigt åt litterära sysselsättningar.
Vi hafva synnerligt skäl att vara tacksamma mot Vadstena
kloster, ty derest det ej funnits, hade allenast obetydligt af vår
medeltids litteratur blifvit till våra dagar bevaradt.

5. Vadstena kyrka byggdes genom gåfvor och utgifter af hög
och låg, lärd och olärd, rik och fattig. Det finnes i Sverige ingen
annan kyrka, som kan i samma mening som Vadstena sägas vara
byggd af hela svenska folket. Derför är det svenska folket värdigt
att underhålla hvad det sjelf stiftat — så mycket hellre som vid

N:o 84. 56

Torsdagen den 23 April.

,4ra0.i/*-åsrasa« reformationen kronan vann stora ekonomiska fördelar genom indraganslag
till njng af klostrets rika egendom.»
restaurering af Herr talman! Jag ber få förnya mitt yrkande om bifall till
i Vadstena. Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Sven Nilsson: Jag skall icke vid en så sen timme på
dagen länge upptaga kammarens tid, ty jag tror att litet hvar önskar
gå till en annan förrättning än den vi nu ba för oss.

Jag skall emellertid på de skäl, som statsutskottet anfört, be
att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag tror icke, att kammaren
bar rätt att taga hänsyn dertill, om en kommun gått in på en oförsigtig
förbindelse, lika litet som jag tror, att den bör taga hänsyn
till, om en kommun är i nödstäld belägenhet, såsom bär skulle vara
fallet, enligt hvad vi hört från statsrådsbänken. Jag tror att man
bör taga hänsyn till förhållandena, såsom de i verkligheten äro, och
derför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedin: Jag skall be att med anledning af en föregående
talares yttrande få säga, att, huru behjertansvärdt man än må finna
förslaget från vissa sidor, det dock icke blifvit ådagalagdt, att någon
betänklighet kan möta att åtminstone för närvarande icke bifalla
detsamma. Det är icke visadt, att det skulle vara någon fara att
uppskjuta denna fråga till ett annat år.

Herr Winkrans: Huru vida det kan vara betänkligt eller icke
att uppskjuta frågan om kyrkans återställande nu, kan man få upplysning
om i den kongl. propositionen, hvarest det meddelas, att
kyrkans murar börja gifva sig utåt och att de således möjligen snart
kunna ramla — något som för öfrigt ej blifvit vederlagdt. Det
* förefaller mig verkligen vara bevisadt att, i fall detta minnesvärda
och märkliga monument skall bibehållas och bevaras åt efterverlden,
tiden nu är inne, att man bör tänka derpå på allvar. Nu förekommer
det mig, som om i kammaren icke rådde några olika tankar
om vigten af detta dyrbara minnesmärkes underhållande och bevarande.
Men majoriteten af utskottet har ansett, att denna skyldighet
bör åligga Vadstena och S:t Pers församlingar, och i det fallet
har den alldeles rätt, om man ser på det juridiska kontraktet.
Men nu är det ådagalagdt, att församlingarne omöjligen kunna fullgöra
denna skyldighet, och då staten icke gerna kan uppträda tvingande
med kontraktet i hand, blir följden, att detta märkvärdiga
monument kommer att gå förgängelsen till mötes. Detta vore icke
någon ära för den nu lefvande generationen och för den Riksdag,
som låtit det ske. Jag vill icke vara med om den äran, och derför
kommer jag att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jonsson i Hof: Det må nu vara huru som helst med
denna kyrkas värde såsom ett minnesmärke, så är här dock ett en -

Torsdagen den 23 April,

57 IN:» 34.

staka fall, som man icke kommit att fästa sig vid. Det är nemli- Ang. ifrågasatt
gen icke fråga om att bevara ett minnesmärke, utan det gäller huru anslag till
vida staten skall lemna anslag till restaurationen af en kyrka, som r.klosterkyrkan
för församlingen visat sig vara alldeles för stor, och det är en helt * Vadstena.
annan sak. Om det här vid lag endast vore fråga om att bevara (Vo-ds.)
ett gammalt minnesmärke, så skulle detta kunna ske på ett helt
annat och billigare sätt.

Man har här uttalat farhågor för att kyrkan snart nog kunde
rasa, derest den icke nu reparerades. Efter hvad jag har mig bekant,
finnes ingenting, som tyder på att denna fara är så öfverhängande,
att man af den anledningen nu måste bevilja ifrågavarande
anslag. Hur jag således än ser saken, tror jag att vi mycket väl
för närvarande kunna afslå den gjorda framställningen. År det så,
att de der forntida andarnes representanter, hvilka, om jag minnes
rätt, redan i sommar skola drabba tillsammans i Vadstena gamla
klosterkyrka, vilja visa sitt intresse för densamma genom att bekosta
dess restaurering, hvilket ju icke är alldeles otänkbart, så må
de göra det, och staten kan då en annan gång anslå medel till bevarande
af denna plats såsom ett minnesmärke.

Herr Larsson i Mörtlösa: Vadstena klosterkyrka har sitt hufvudsakliga
värde såsom ett monumentalt minnesmärke. För sjelfva
församlingen har den deremot icke så synnerligt stort värde. Det
penningebelopp, som från församlingens sida skulle erfordras för reparation
af kyrkan, skulle enligt min tanke nära nog räcka till att
uppföra en annan, mindre kyrka, som kunde vara lämplig för denna
församling. Det är icke troligt, ja,, knappast möjligt, att församlingen
ensam kan lemna erforderliga medel till kyrkans restaurering.

Utan statens mellankomst här vid lag kommer derför helt säkert
denna gamla minnesvärda kyrkobyggnad att förfalla i ruiner. Under
sådana förhållanden hemställer jag, huruvida det kan vara klokt att
afslå Kongl. Maj:ts nu gjorda framställning. Jag tror det icke och
vill derför för min del anhålla om bifall till den kongl. propositionen.

Herr Waldenström: År 1885 framlade Kongl. Maj:t en proposition
om restaurering af Upsala och Skara domkyrkor. Under
diskussionen om denna uttalades, som jag vill minnas, den förmodan,
att nästa steg skulle blifva, att Kongl. Maj:t inkomme med ett
liknande förslag rörande Vadstena klosterkyrka. Man hade då redan
offrat ganska stora summor på Linköpings domkyrka •—- hon egde
ju »utomordentliga minnesmärken», hvilka måste »bevaras» —• likaså
på Vesterås domkyrka. Så tillkommo Upsala och Skara domkyrkor.

Hvarför skulle icke de också få anslag? För ett par år tillbaka var
här äfven fråga väckt om statsanslag till restaurering af en liten
landskyrka i Södermanland. Hon var likaledes mycket »märkvärdig
och minnesrik», åtminstone det ena af skeppen. Man förevisade fo*

Andra Kammarens Prof. N:o 84.

b

N:o 34. 58

Torsdagen den 23 April.

Ang. ifrågasatt tografier öfver henne här i kammaren och ifrade mycket för att få
anslag till anslag till hennes underhåll. Det gick icke. Och nu kommer Vad klosterkyrkan

stena. ^

i Vadstena. Då det var fråga om Upsala och Skara domkyrkor, framhölls
(Forts.) äfven, att Visby hade en kyrka, som var mycket märkvärdig, och
dessutom en mängd minnesrika ruiner, alla i behof af underhåll.
Erfarenheten har sålunda visat, att blott Riksdagen beviljat anslag
till restaurering af en kyrka, så har strax eu annan gjort anspråk
på samma förmån. Jag är ock viss på, att domkapitlet i Visby i
närvarande stund ligger bakom Vadstena klosterkyrka och kikar på
oss, färdigt att komma fram — blott Vadstena nu får sina 100
tusen. Och nog skall Visby kommun lätt kunna visa, att den icke
har råd att restaurera sin kyrka så, att hon kommer i det skick,
att hon motsvarar den ställning, hon intog under medeltidens blomstringsperiod.
Jag anser, att det kan vara tid att stanna nu, sedan
man restaurerat Linköpings, Vesterås, Upsala och Skara domkyrkor.
Kan det sedan behöfvas medel för att hålla Vadstena klosterkyrka
så pass vid magt, att hon icke faller i ruiner, så må man bevilja
dessa, men att anslå 100,000 kronor för att. restaurera kyrkan åt
församlingen kan jag icke vara med om.

Jag vill derför för min del förena mig med dem, som yrkat afslag
på Kongl. Maj:ts förevarande proposition.

Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Jakob Unison,
Gunnar Eriksson, Aström, Lundström och Er sson i Vestlandaholm.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Wennerberg:
Jag är fullt och fast öfvertygad derom, att Sveriges Riksdag
icke skall få skäl att ångra sin frikostighet i afseende på de af den
föregående talaren omnämnda kyrkorna. Här i vårt land äro arkitektoniska
minnesmärken icke så vanliga, och man behöfver derför
icke befara, att den ena lilla kyrkan efter den andra skall komma
och begära sådana anslag, hvarom nu är fråga. Om alla de kyrkor,
som verkligen förtjena att restaureras, blifva restaurerade genom
Riksdagens frikostighet, så kommer detta helt säkert att hafva skett
hvarken till svenska nationens nackdel eller till någon statskassans
egentliga förlust.

En särskild sak vill jag påpeka, och det är, att förlidet års statsrevisorer
hafva framhållit nödvändigheten af Vadstena kyrkas restaurering.
De yttra nemligen på sid. 195 i sin berättelse: »Vid

besök i Vadstena hafva revisorer^ tagit i betraktande denna monumentala,
synnerligen märkliga kyrkobyggnad, i afseende å storleken
den fjerde bland rikets kyrkor; och då revisorerne funnit densamma
i flere afseenden bristfällig, hafva revisorerna icke velat underlåta
att fästa uppmärksamheten å nödvändigheten af, att den med det
snaraste underkastas eu omfattande reparation.» Statsrevisorerne
hafva icke stält detta tal till Vadstena församling, utan uppenbar -

Torsdagen den 23 April.

59 N:o 34.

ligen genom sin berättelse velat underrätta Riksdagen om, att Yadstena
kyrka vore förtjent af en restauration.

Det har här sagts, att man ännu en tid kunde uppskjuta med
denna restauration. Ja, det kan hända, men det kan då också hända,
att den restauration, som af en blifvande Riksdag beslutas, kommer för
sent. Hvad som emellertid är säkert är, att ju längre restaureringen
uppskjutes, desto större skall kostnaden blifva, derest Riksdagen ämnar
infria hvad riksens ständer år 1825 yttrade, eller att det alltid
qvarstår för Riksdagen att tillse, det denna gamla monumentala kyrkobyggnad
icke förfaller.

Herr Andersson i Lyckorna: För den händelse det verkligen
förhåller sig så, att kyrkmurarne äro på väg att ramla till följd af
utträngningar från ofvanstående takstolar, så kan detta ju mycket
lätt förekommas genom anbringande af förankringar. Detta vore
också en billig reparation i jemförelse med det stora restaureringsarbete,
för hvilket nu af Riksdagen äskas medel.

Jag vill endast hafva fäst uppmärksamheten härpå och anhåller
för öfrigt om bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Högkil: Det är nog sant, såsom herr ecklesiastikministern
yttrade, att statsrevisorerne påpekat, att Yadstena
klosterkyrka vore i behof af reparation, men de hafva derför icke
sagt, att denna reparation bör bekostas af statsverket. Om herrarne
behaga kasta en blick på sid. 195 i statsrevisorernas berättelse, så
skola herrarne finna, att revisorerne omedelbart före det af herr ecklesiastikministern
citerade stället yttra: »I det genom Kongl. Maj:ts
resolution den 1 juni 1825 stadfästade kontrakt om Yadstena klosterkyrkas
öfverlåtande till Yadstena stads och S:t Pers församlingar
förklaras, att församlingarne emottoge kyrkan för everldeliga tider
uti det tillstånd, hvaruti den befans vid öfverlåtelsen, för att densamma
iståndsätta och sedermera, jemte de deruti förvarade forntidsmonumenter,
enligt gällande författningar sorgfälligt vårda och
underhålla.» Sålunda hafva revisorerne ju påpekat, att det är församlingarnes
skyldighet att underhålla kyrkan. De hafva för öfrigt
i allmänhet hyst och uttalat den åsigten, att de förbindelser, som
med staten ingås, böra hållas i helgd.

Det yttrades af en talare på östgötabänken, att kyrkan vore
så bristfällig, att man när som helst kunde befara, att murarne skulle
ramla. Om så är förhållandet, torde, såsom af den näst föregående
talaren redan blifvit framhållet, dessa brister kunna aflijelpas genom
en mindre reparation. Och jag vill i det fallet hänvisa till ett yttrande
ur departementschefens anförande till statsrådsprotokollet, hvilket
återfinnes på 62:a sidan af utskottets betänkande. Det heter der:
»Omsorgen om kyrkans vidmagthållande kräfde eu sådan lösning,
hvarigenom den dyrbara byggnaden blefve för framtiden bevarad.''
Man kunde sätta i fråga, om icke för det närvarande allenast en

Ang. ifrågasatt
anslag till
restaurering af
klosterkyrkan
i Vadstena.
(Forts.)

N:o 34. 60

Torsdagen den 23 April.

tillfällig reparation å kyrkan borde vidtagas för att hindra dess nedstörtande
och för att bringa den i sådant skick, att densamma för
de närmaste åren blefve användbar till gudstjenst. För en dylik
reparation har på Kongl. Maj:ts befallning eu kostnadsberäkning, slutande
å 9,700 kronor, blifvit åt öfverintendentsembetet uppgjord.»
Häraf visar det sig, att det icke är någon svårighet att åtminstone
tills vidare kunna bibehålla kyrkan.

Jao- får således för min del anhålla om bifall till utskottets
hemställan.

Öfverläggningen var härmed slutad; och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Den vidare föredragningen af föreliggande betänkande uppsköts
till nästa sammanträde.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden:

n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående utfärdande af föreskrifter i afseende a befordran till
underlöjtnant; och

n:o 16 a, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om befordringarna
inom arméns officerscorps.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr M. F. Stånggren under 2 dagar fr. o. in. den 29 dennes
och herr G. E. Thermcenius » 2 » » » 24 » .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4.5 5 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1891.