RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 32.

Onsdagen den 22 april.

Kl. It f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den ] 5 innevarande april.

§ 2.

Ordet lemnades härefter till Interpella tion

i span Hans

excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve sPnt~
Lewenhaupt, hvilken yttrade: Som grundlagens föreskrifter utgöra hin- r ^''
der för diskuterandet, åtminstone från denna bänk, af de inom konstitutionsutskottet
framstälda anmärkningar, som utskottet funnit ej
böra framställas och hvilkas ifrågasättande derför endast genom vid
dechargebetäukandet fogade reservationer blifvit kändt, är jag särdeles
tacksam att genom en interpellation hafva erhållit tillfälle att för
kammaren redogöra för de i fråga om herr Smiths reklamationer mot
spanska regeringen af utrikesdepartementet vidtagna åtgärder efter den
tid, till hvilken Riksdagens granskning 1889 sträcker sig, eller efter
den 81 december 1888.

Dessa reklamationer hafva föranledts af tvenne af spanska regeringen
år 1888 och 1889 utfärdade lagar om konsumtionsskatt. Genom
den första lagen infördes en konsumtionsskatt af ungefär 75 pesetas
pr hektoliter, lika för drufsprit och annan sprit, men sedan det
befunnits att denna skatt var så hög, att införseln hindrades och skatteinkomsten
derigenom betydligt minskades, blef genom den andra lagen
af juli 1889 skatten nedsatt till 25 pesetas pr hektoliter, hvarefter
införseln å nyo betydligt ökades. Denna senare skatt pålades
emellei tid icke lika å all sprit, utan den inhemska drufspriten undantogs,
hvilket är i strid med den mellan de förenade rikena och Spanien
gällande handelstraktaten.

Under tiden från den 31 december 1888 till lagens antagande juli
hindra Kammarens Prat. 1891. N:o 32. 1

N:0 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Interpella- 1889 hade herr Smith icke gjort någon framställning, men i skrit tion

i spån- veise ^en 27 juli 1889 anhöll han, bland annat,_ att Kongl. Maj:ts re ska

sprit- gerjDg måtte i kraftigaste form bestrida tillämpningen åt den nya skat(Forts.
) ten, och i anledning af denna skrifvelse fattades något senare, den 26
augusti, på förslag af dåvarande utrikesministern, friherre Akerhielm,
nådigt beslut att genom beskickningen i Madrid underrätta spanska
regeringen att den nya lagen var stridande mot handelstraktaten, men
att regeringen för tillfället ej ville begagna sig af denna oregelbundenhet,
emedan man ej ännu visste om lagen skulle befinnas skadlig för
våra intressen. Derjemte uttrycktes i samma skrifvelse förhoppning
att spanska regeringen måtte framställa något förslag till uppgörelse.

Den 18 november 1889 ankom från herr Smith en ny skrift af

den 12 oktober, i hvilken han redogjorde för sina reklamationer mot
spanska regeringen, men genom telegram den 7 december och senaie
genom bref den 27 januari anhöll han, att för tillfället ingen vidare
åtgärd måtte med anledning af hans framställning vidtagas, fou än
nytt meddelande gjordes. I skrifvelse den 24 mars 1890 framstälde
herr Smith vissa påståenden rörande andra frågor, men begäran om
protest mot 1889 års lag förnyades icke, och då herr Smith samtidigt
i allmänhet uttalade den största tillfredsställelse med friherre Akerhielms
skrifvelse den 26 augusti, antog jag att han för tillfallet var
nöjd med de i denna skrifvelse begagnade ordalag, som innehöllo förklaring
att lagen stred mot traktaten. Å denna note hade emellertid
från spanska regeringen ankommit en svarsskrifvelse, och i anledning
häraf utverkade jag nådig befallning den 14 april sistlidna år att genom
beskickningen i Madrid aflåta en ny skrifvelse till spanska regeringen
om 1889 års lag, i hvilken förklarades att Kongl. Maj:ts regering
på anförda skäl fortfarande var af den åsigten att lagen stred
mot handelstraktaten, men att, som vi ej ännu visste om den nya lagens
föreskrifter skulle blifva skadliga för våra intressen, Kongl. Maj.ts
regering var böjd att icke göra anspråk på den rätt, som traktaten i
detta afseende tillförsäkrade oss, så länge som omsorgen om våra intressen
icke tvingade oss att göra det.

Denna skrifvelse afiäts den 8 maj, och samtidigt afiats, likaledes
på nådig befallning, en annan skrifvelse, i hvilken Kongl. Maj:ts regering
till spanska regeringens välbekanta rätts- och billighetskänsla rekommenderade
en reklamation af herr Smith å 3,773,167 pesetas 19
cent hvilken reklamation icke var grundad på påstående om traktatsbrott,
utan derpå att 1888 års lag, enligt hvad som framgick af ett
regeringsbeslut af den 31 juli 1889, blifvit orätt tillämpad.

Med dessa skrivelser synes herr Smith för tillfället hafva vant
nöjd, emedan han den 27 september 1890 från Paris skref till mig

“Tidningarne bombardera mig med bref för att få upplysningar i
spanska frågan. Jag har svarat alla, att som excellensen Lewenhaupt
synes göra allt hvad han kan för att skaffa mig rättvisa, så har jag
för närvarande (dessa två ord understrukna) ingen annan upplysning
att afgifva, än att jag är nöjd och tacksam för den omsorg och omtanke,
som excellensen Lewenhaupt synes nedlägga på fragan, samt att

Onsdagen den 22 April, f. m.

jag har ingen anledning att på ringaste sätt bidraga till något anfall
mot honom, såsom synes vara afsedt från flera olika håll Ivommer
något att sknfvas i svenska tidningar, så vill jag med detta blott
hafva förklarat, att jag har ingen som helst andel deri, samt att jag
bygge1'' på det samtal, som jag hade med eders excellens i Helsingborg
hvilket fullkomligt tillfredsstälde mig.K

Ännu den 17 november skref herr Smith till mig från Paris:

“Yjd mitt besök i Helsingborg erhöll jag eders excellens’ godhetstulla
löfte, att jag skulle få lemna min fullmagt åt minister Huitfeldt
att uppbära hvad som inflyter på reklamationerna. Jag har emellertid
ej ännu åtgjort något här vid lag, men då en del penningar nu lära
vara tillgängliga, vill jag utbedja mig tillåtelse att nu få sända honom
mm fullmagt/''

Jag. anser mig på grund af dessa bref hafva rätt att antaga, att
herr Smith ännu den 17 november 1890 ansåg sig hafva från min
sida mott fullkomligt tillmötesgående, utom för hvad angick de omnämnda
påståendena, som gjordes den 24 mars, och att han då för
tillfället icke ville fullfölja dessa påståenden.

Derefter erhöll jag icke från herr Smith något meddelande, och
deixna långa tystnad gaf mig visserligen anledning att antaga, att frågarn
skulle komma att upptagas vid riksdagen, men jag antog att anmärkningarna
skulle inskränkas till de påståenden, som herr Smith till
mig framstäf, och att, då herr Smith icke gjort någon anmärkning
mot att protest ej blifvit afgifven, han ännu icke var bestämd näthan
borde förnya sin begäran om protest.

Ln formlig protest, hvarigenom eu regering anklagar en annan
för traktatsbrott, är en mycket allvarlig åtgärd, och man måste vara
beredd att, om protesten lemnas utan afseende, kunna begära frågans
afgörande genom skiljedom, men för att kunna göra det, är det icke
nog att bevisa kontraktsbrottet, utan man måste äfven lemna en utledning
hur skada förorsakats, och man måste bevisa det med sådana
argument, att de kunna anföras inför skiljedomstolen.

Det rent tekniska traktatsbrottet faller under den klass af kontraktsbrott,
som är känd under benämningen “injuria sine damno“
och då, när skada icke uppkommit, endast nominel skadeersättning*
1 franc eder 6 pence, kan erhållas, är ett tekniskt traktatsbrott icke
tillräckligt för att skiljedom kan begäras.

anser derför att i detta fall formlig protest icke bör afgifvas
torr an någon svensk eller norrman uppgifva och enligt Kong]. Makts
regerings åsigt bevisat att hans intressen lidit skada.

^jerr Smith är hittills den ende, som klagat öfver lagen, och jag
förmodan att han icke behöfver något biträde af utrikesdepartementets
agenter i »spanien för anskaffande af upplysningar, men om begäran
om sådant biträde göres, kommer det naturligtvis att med beredvillighet
lemnas. °

Om protest afgifves och anledning finnes att antaga, att gemensamhet
i intressen mellan Tyskland och Sverige i ifrågavarande hänseende
förefinnes, kommer underrättelse om protesten förmodligen att
meddelas kejserliga Tyska regeringen, men bona officia och väntjen -

N:0 32.

Interpellation
i spanska
spritfrågan.

(Forts.)

N:o 32.

Interpellation
i spanska
spritfrågan.

(Forts.)

Onsdagen, den 22 April, f. m.

ster kunna icke i en fråga som denna af främmande magter påräknas,
emedan hvarje regerings handlingssätt uteslutande bestämmes deraf,
huru vida egna undersåtars intressen lidit skada. Det är emellertid
fullkomligt säkert, att under alla omständigheter påföljden af eu protest
aldrig kan blifva den, att de förenade rikena erhålla någon förmån
framför annat land, hvilket, såsom Tyskland, i fråga om konsumtionsskatt
eger samma traktatsenliga rättigheter som de förenade rikena,
och hvarje förmån, som beviljades öss, skulle, enligt de underrättelser
jag erhållit från Kongl. Maj:ts beskickning i Madrid, komma att äfven
utan protest beviljas alla andra dylika länder. I annat fall skulle
utan tvifvel protester icke komma att uteblifva.

När protest blifvit gjord och tillfredsställande svar icke erhållits,
bör skiljedomstol begäras, och den person som begärt protesten är
då enligt min åsigt skyldig att uppgifva alla frågor och alla påståenden,
han önskar få understälda skiljedomstolen. Om skiljedomstol begära
på grund af en framställning af herr Smith, anser jag dessutom
att han då äfven måste afgifva förklaring, huru vida någon annan reklamation
mot Spanien finnes, som han anser vara berättigad på grund
af traktats brott.

Af hvad jag sålunda anfört framgår, att Kongl. Maj:ts regering
anser, att Spanien brutit handelstraktaten, att begäran om protest
icke finnes bland de framställningar, som understäldes Kongl. Maj:t
den 14 april 1890, att ingen begäran derom senare blifvit gjord, och
att jag icke väckt frågan derför att det enligt min åsigt icke är regeringens
skyldighet att i detta fall göra formel protest, utan att någon
uppgifvit och bevisat att hans intressen lidit skada. Jag har haft
särskilt tillfälle att förvärfva en viss erfarenhet om dylika frågor under
den tid af tre år, jag i Washington var ordförande i eu af de
största skiljedomstolar som varit tillsatta, och jag vågar förutsäga att,
äfven om dessa reklamationer komma att handläggas af mina efterträdare,
en eller flere, de dock alltid nog skola komma att i detta
afseende vidhålla den åsigt, jag nu uttalat,

Spanska regeringen har på sin tid erkänt mottagandet af de omnämnda
skrifvelserna, men svar har icke ankommit och beslut om
skriftlig påminnelse till spanska regeringen saknar jag anledning att
föreslå, förr än herr Smith inkommer med skriftlig framställning i ämnet
till departementet.

Vidare anförde:

Herr Herslow: Jag har att till hans excellens herr utrikes ministern

frambära min tacksamhet för de meddelanden han gjort i
en sak, der vi alla äro lifligt intresserade att få veta sanningen, och
om möjligt hela sanningen och endast sanningen.

Man kan icke påstå, att den ifver, nationen ådagalagt att få
denna klar för sig, är blott nyfikenhet, som möjligen framkallats af
de stora siffror, som här angifvits, eller af den synnerligen effektrika
apparat, hvarmed den först bragtes inför offentligheten. Den ifvern
är heller alldeles icke uttryck af någon önskan att ännu en gång

Onsdagen den 22 April, f. m.

spela stormagt eller att åt Sveriges diplomati gifva en pregel af öfvermodigt
pockande. Vi känna fullständigt vår ställning såsom en mindre
stat, och vi acceptera den ställningen, acceptera den villigt derför,
att om den har sina olägenheter, så har den också sina fördelar.
Men hvad landet just derför vill veta är, huru vida Kongl. Maj:ts regering
under en sådan kinkig situation, som en stor stats hänsynslöshet
kan skapa för en liten, handlat och förstår att handla med det
lugna, besinningsfulla, på en gång hofsamina och fasta allvar, som
måste pregla just en liten stats uppträdande, om den icke vill alldeles
blifva kastad åt sidan. På bottnen af vårt intresse i denna
sak ligger dessutom ännu eu fråga, på hvilken landet ifrigt letar efter
svar, den frågan nemligen, huru vida i vår allt jemt sig så kallande
civiliserade- verld rättsförhållandena mellan nationerna ännu ordnas
efter folkrättsliga grundsatser, eller åtminstone med sken af aktning
för de grundsatserna. Äfven den saken är det vigtigt just för ett
mindre land att få reda på, emedan det särskilt är för ett sådant
land alla illusioner i den vägen kunna komma att stå fruktansvärdt
dyrt.

Herr Hedin: Hans excellens herr utrikesministern har erkänt,

att enligt regeringens uppfattning den spanska regeringen genom den
nya spritförfattningslagen af år 1889 har öfverträdt den mellan de
förenade rikena och Spanien bestående handelstraktaten. Men sedan
hans excellens herr utrikesministern gjort detta erkännande, att den
andra kontraherande parten har öfverträdt eu af Kongl. Magt med
Riksdagens bifall afslutad traktat, så förvandlar han frågan om tillämpningen
af denna traktat och om upprätthållande af de fördelar, som
genom densamma hafva blifvit Sverige tillförsäkrade, och hvilka af
vårt land köpts med motsvarande uppoffringar åt Spanien, från eu
folkrättslig fråga -—- der Kongl. Maj:t har att, utan att dertill behöfva
uppfordras af den enskilda medborgaren, i landets intresse, i dess
ekonomiska intresse och i dess äras intresse upprätthålla traktatens
helgd till en privatfråga och säger, att från den eller den stunden
till den stund som nu är har herr L. O. Smith icke vidare protesterat
mot denna traktatsöfverträdelse. Är detta, herr talman, verkligen
ett tillåtlig ressonnement — att förvandla frågan om upprätthållande
af ett internationell aftal, der parterna äro å ena sidan den svenska
staten och å den andra sidan den spanska staten, till en enskild intressefråga?
Jag har åtminstone förr aldrig hört, att den svenska
regeringen har betraktat frågor om traktatsenliga aftal med främmande
magter på detta sätt. För öfrigt är det ej rigtigt att säga att herr
Smith icke fullföljt sina protester mot denna traktatsöfverträdelse.
Protesten korn, såsom hans excellens herr utrikesministern också medgaf,
i den första skrifvelse, som af honom omförmäldes, från Karlshamns
spritbolag, och den protesten står ju qvar och har visserligen aldrig
någonsin blifvit återkallad. Han säger vidare, att en protest mot en
traktatskränkning är en allvarlig sak. Ja, visserligen är det en allvarlig
sak, för den nemligen, som protesten drabbar. Ty den, som
brutit ett traktatsaftal och som får stå såsom traktatsbrytare inför

N:0 32.

Interpella tion

i span ska

sprit frågan.

(Forts.)

N o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Interpella tion

i span ska

sprit frågan.

(Forts.)

hela den civiliserade verlden, för honom blir protesten en allvarlig sak;
men icke är det en allvarlig sak — hvilket väl här skall betyda en
betänklig och farlig sak — för den, hvars rätt blifvit öfverträdd och
som kan säga: så lyder vårt aftal, jag fordrar dess upprätthållande.
Detta vore visserligen icke för oss betänkligt. Det anmärktes att, om
protesten ej medför afsedd verkan, vi skulle få vädja till skiljedomstol.
Men det torde icke här kunna komma i fråga att behöfva anlita
denna utväg. Jag har påpekat i min vid konstitutionsutskottets betänkande
fogade särskilda reservation, att här är ställningen sådan,
att någon bevisning från Sveriges sida om traktatsbrott icke behöfver
ske, emedan oförenligheten mellan traktaten och spritskattelagén blifvit
af spanska regeringen sjelf under Cortes-förhandlingarna rörande den
nya lagen om våren eller försommaren 1889 erkänd. Deti spanska
regeringen förklarade nemligen inför Cortes att den föreslagna lagen,
som man sökte genomdrifva till förmån för Spaniens drufspritfabrikanter,
stode i strid mot Spaniens traktater med främmande magter,
Tyskland och Sverige, och att man således icke skulle kunnat framlägga
denna lag eller begära att spanska representationen skulle
votera densamma, om man icke på förhand hade lyckats förvissa sig
om traktatmagternas bifall och “solennella“ löfte att icke reklamera
mot den traktatsvidriga bestämmelsen i lagen. När man sålunda haft
spanska regeringens på förhand gifna erkännande att lagen är traktatsvidrig,
lärer en protest icke behöfva åtföljas af yrkande på skiljedomstol,
som ju skall utreda omtvistliga frågor.

Nu har hans excellens undvikit den ömtåliga frågan, hvilken jag
väntat att han skulle göra något försök att här förklara, nemligen
huru det var möjligt, att spanska regeringen genom dåvarande spanske
utrikesministerns mun kunde inför Cortes förklara: I kunnen lugnt

votera denna lag, trots att dess bestämmelser strida mot traktaterna,
ty vi hafva traktatmagternas medgifvande på förhand, att de icke
skola reklamera. Huru var det möjligt, att en spansk minister, talande
i sin regerings namn, kunde framföra ett sådant påstående? Hans
excellens utrikesministern har, såsom jag citerat i min vid konstitutionsutskottets
betänkande fogade reservation, välvilligt åt den spanska
regeringen och den minister, som talade i denna regerings namn, uppfunnit
den ursäkten, att, när han yttrade denna osanning, han trodde
att lian talade sant. Huru var det dock möjligt att den spanska
ministern och den regering, i hvilkens namn han talade, kunde tro, att
de fått Sveriges tillåtelse till denna traktatsöfverträdelse? Huru kunde
detta vara möjligt? Skulle icke hans excellens vilja förklara det?
Jag har frainstält den förklaring, som är gängse i Spanien och gängse
bland många äfven bär. Skulle icke hans excellens finna nödigt att,
förutom hvad han nyss svarat på herr Herslows interpellation, jemväl
upplysa huru lian förklarar, att spanske ministern, talande i spanska
regeringens namn, kunnat misstaga sig ända derhän, att han trodde
sig hafva fått eu tillåtelse, som enligt hans excellens’ egen förklaring
i eu officiel skrifvelse hvarken begärts eller någonsin meddelats af
svenska regeringen.

Hans excellens behagade vidare säga, att innan man kan göra

Onsdagen den 22 April, f. ro. 7

heller om man vill göra en protest på grund af traktatskränkning,
skall man bevisa att skada af denna klinkning följt. Jag har haft
den äran att för något halfår sedan privatim till hans excellens härom
yttra min mening, som uttrycktes på ungefär följande sätt, nemligen
att jag väl skulle kunna fatta om en regering, som den spanska, bragt
till trångmål, skulle tillgripa en sådan advokatyr, men att jag ansåge
det otänkbart att det någonsin skulle falla en svensk regering in att
tillverka ett sådant argument för att erbjuda åt traktatsbrytaren. På
denna min erinran fick jag då intet svar, och nu begriper jag mycket
väl denna tystnad, sedan jag i de utskottet förelagda handlingar har
läst, att hans excellens redan yttrat sig så några månader förut i en
officiel skrifvelse. Låt oss nu betrakta hvad denna advokatyr innebär.
Om två konkurrenter äro af lagstiftningen stälda under samma lagliga
vilkor i afseende å en viss näring, och sedermera denna likställighet
ensidigt brytes, så att den ene t. ex. får behålla sin skattefrihet, under
det att den andre drabbas af en svår skatt, och så den, som blir
föremål för denna åtgärd, besvärar sig, skall man då komma till
honom och säga: bevisa att ni lidit skada derigenom att eder fabrikation
mot gifna löften drabbats af en skatt, från hvilken jag fritagit
er konkurrent? Det är, såsom jag i reservationen påpekat, gifvet
att. bevisning om att skada inträffat nödvändigt måste resultera derhän,
att det blir en bevisning om huru stor denna skada minst varit,
ty man kan icke bevisa skadans tillvaro in abstracto, utan måste göra
det i siffror, om än icke maximisiffran, men att den minst varit så
och så stor, det måste ådagaläggas, ty först då blir äfven att juridiskt
bevisadt. Nu är detta en bevisning, som, om man fordrar att den
skall vara juridiskt giltig och utföras i siffertal, är lika omöjlig, som
det hittills, så vidt jag vet, varit omöjligt att lösa frågan om perpetuum
mobile eller cirkelns qvadratur. De senare försöken hafva
dock varit oskadliga, åtminstone för alla andra än dem, som hafva
sysselsatt sig dermed. Dessa absurditeter hafva icke, på sätt hans
excellens utrikesministern gör med sin orimliga fordran, öfvat någon
inflytelse på enskilde medborgares lagliga rätt och internationella aftals
helgd.

Förlåt, herr talman, men jag skall be att här få göra en parentes.
I resonnementet rörande bevisningen om skadan tycker jag mig känna
igen argument, hemtade från ett privat utlåtande, som, jag vet knappast
på hvad sätt, öfverlemnats till, icke konstitutionsutskottet, men vissa
ledamöter af konstitutionsutskottet, för att de deraf skulle hemta åtminstone
något stöd och styrka och stadfästelse för sin rätta tro, ett
från en amerikansk advokat till utrikesdepartementet inkommet utlåtande
af den beskaffenhet, att det förvånar mig att, sedan man gjort sig besvär
att få det och kanske måst utbetala penningar såsom ersättning
för hans besvär, man icke funnit lämpligt att kasta det i papperskorgen,
ty annan behandling förtjena!- det icke.

Främmande magters bistånd kan ej påräknas, sade hans excellens
utrikesministern. Ja, hvad en främmande magt angår, har jag läst
samma yttrande i den korrespondens, som blifvit utskottet förelagd.

N:o 32.

Interpella tion

i span ska

sprit frågan.

(Forts.)

N:o 32.

Interpellation
i spanska
spritfrågan.

(Forts.)

8 Onsdagen den 22 April" f. m.

Om det yttrandet vid det tillfället har jag i reservationen gjort dem
anmärkningen, att det i vidunderlig grad tager sak på bak, ty hvad
Sveriges och Norges minister i Madrid tillstyrkte den svenska regeringen
att göra innebar tydligen, det kan ett barn inse, icke det syftet,
att man skulle vädja till en “väntjenst“ från tyska regeringen, utan
det rådet: I skolen låta den tyska regeringen veta hvad för ett vapen
I hafven i bakhand, som I beslutat att använda för att den tyska regeringen
måtte besluta sig att i sitt eget välstådda intresse utöfva pression
på den spanska. Men hans excellens’ nu fälda och förut citerade
yttrande af ministern i Berlin är i alla fall värderikt. Ingen väntjenst
är således att påräkna från den kejserliga tyska regeringen; icke
minsta skymt af erkänsla för den i åratal till men för våra egna intressen
och till men för Sveriges rikes värdighet fortsatta kurtis mot
detta land. Men hade man då icke kunnat vänta hjelp från annat
håll? Det hade kunnat gå för sig redan 1888, det hade då varit
möjligt — men den saken kommer visserligen icke den nuvarande utrikesministern
vid — att få eu engelsk statsman till skiljedomare.
Olyckligtvis stälde man då till denna s. k. skiljedom endast för att
maskera den orätt, som den spanska regeringen gjort mot Sverige.

Jag skall nu icke fullfölja längre, derför att jag snart får anledning
att återkomma till denna fråga. Jag skall sjelf välja mina ögonblick
samt sjelf reglera brasan på det sätt, jag finner lämpligt, och
här har jag funnit lämpligt att använda stekning vid sakta eld.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Lewenhaupt: I anledning af ett yttrande utaf den siste talaren ber jag
få nämna, att jag för spanska regeringen anmärkt, att svenska regeringens
medgifvande aldrig begärts och aldrig lemnats, samt att enligt de underrättelser,
jag erhållit, anledningen till att ett sådant allmänt påstående
gjordes af den spanska finansministern berodde på att han i detta fall
misstagit sig.

Herr Hedin: Detta svar var värre än jag hade väntat mig.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

§ 3.

Efter föredragning af herr F. Bergs från Stockholm i gårdagens
sammanträde bordlagda motion, n:o 191, hänvisades densamma till
behandling af kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ .

Föredrogs och bordlädes för andra gången sammansatta stats-,
banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2.

Onsdagen den 22 April, f. m.

N:o 32.

§ 5.

Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets memorial,
n:o 8, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

I detta memorial yttrade utskottet: att anledning icke förekommit
att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa 106 § regeringsformen,
hvaremot utskottet funnit följande efter föredragning af herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt hvad nedannämnda
protokoll utvisade, afgjorda ärenden vara af beskaffenhet att böra jemlikt
107 § regeringsformen för Riksdagen anmälas.

l:o Protokollen öfver ecklesiastikärenden den 31 januari 1890,
n:o 4, angående ändring i faststäld lönereglering för presterskapet i
S:t Klara församling i Stockholm, och den 9 maj 1890, n:o 4, angående
ändring i faststäld lönereglering för presterskapet i Jakobs och Johannis
församling i Stockholm;

2:o Protokollet öfver ecklesiastikärenden den 6 juni 1890, n:o
11, angående besvär i mål rörande skyldighet för klockarne inom
Östergarns pastorat att befordra presterskapets embetsförgändelser; och

3:o Protokollet öfver ecklesiastikärenden den 10 oktober 1890,
mo 30, angående tillsättning af öfverbibliotekariebefattningen vid kongl.
biblioteket.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer af herrar Ljungnian,
Bengtsson i Gullåkra, Björkman, Boström i Bodbyn, Dahn, Elowson,
Hedin, Johnsson i Thorsberg, Valilin och Wilcstén, beträffande åtskilliga
befordringar till regementsofficerare vid armén samt återbesättandet
af en andra bataljonsläkarebefattning vid Vestgöta-Dals regemente;
herrar Bengtsson i Gullåkra, Björkman, Boström i Bod byn, Dahn,
Elowson, Hedin, Johnsson i Thorsberg och Wilcstén angående förflyttning
af Luggude härads tingsställe från Mörarp till Helsingborg; af

herrar Elowson, Hedin och Vahlin, angående Kongl. Maj:ts beslut
den 26 juni 1890, hvarigenom upphäfts ett af länsmannen C. G.
Svenonius den 13 och 14 mars 1890 verkstäldt beslag å ett parti
virke, tillhörigt engelske undersåten sir Edmund Giles Loder och upplagdt
vid hans egendom Törefors i Norrbottens län.

Herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson i
Gullåkra, Björkman, Dahn, Elowson, Johnsson i Thorsberg och Vahlin,
i fråga om fastställande af ny arbetsordning för rikets hofrätter;

herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson i
Gullåkra, Björkman, Boström i Bod byn, Dahn, Elowson, Johnsson i
Thorsberg, Vahlin och Wilcstén, angående beslutande i kommandoväg
af åtgärder föranledande statsutgifter;

herr Hedin, med hvilken instämt herrar Ljungman, Bengtsson i
Gullåkra, Björkman. Boström i Bodbyn, Dahn, Elowson, Johnsson i
Thorsberg, Vahlin och Wilcstén, beträffande den s. k. spanska spritfrågan.

Angående
fullbordad
granskning
tf de i statsrådet
förda
protokoll.

Sedan utskottets yttrande blifvit uppläst, anförde:

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
De anmärkningar, som konstitutionsutskottet funnit skäligt att framställa
mot de nyss upplästa punkterna, hvari Kongl. Maj:t enligt
utskottets åsigt handlat emot lag på grund af den tillrådan, han af
chefen för ecklesiastikdepartementet och regeringens öfriga ledamöter
inhemtat, äro såsom nyss nämnts tre. Den i första punkten framstälda
går jag nu att söka besvara.

Efter en kort recit säger utskottet, att af löneregleringsförfattningarne
och de ifrågavarande löneregleringarne fullt tydligt framgår,
att verkstäld reglering af presterskapets löneinkomster afsågs skola
orubbad bestå under en tid af 50 år, och särskildt vill utskottet med
afseende härå erinra om följande, bland de faststälda grunderna upptagna
bestämmelser, nemligen att all tionde o. s. v. skulle utbytas
mot penningar efter tioårig medelmarkegång, allt under 50 år. Hvad
utskottet der sagt, kan icke jäfvas; så förhåller det sig. Från det
förra oefterrättlighetstillståndet med afseende å församlingsbornas utgifter
till presterskapet, hvilket foranledt en massa tvister, sökte man
komma in på en bättre sakernas ordning, och detta skedde slutligen
efter öfverenskommelse mellan Kongl. Maj:t och Riksdagen genom löneregleringarne.
Då sålunda den faststälda löneregleringen tydligt och
klart bestämmer icke blott afgifterna utan äfven den tid, hvarunder
de gälla, har man regeln gifven.

Men utskottet vill göra denna regel ovilkorligt bindande, så att
icke under några omständigheter någon förändring i löneregleringen
finge ske vare sig beträffande afgift eller tid. Derigenom har utskottet
sökt åt dessa lagbestämmelser gifva en större helgd, än som i allmänhet
tillkommer de lagbud, som reglera inbördes rättsförhållanden. Detta
tror jag icke kan gillas. Vi hafva en gammal rättsgrundsats och,
ehuru gammal, lefver den fullkomligt lifskraft^ ännu samt bör också
göra det, Denna rättsgrundsats heter: förord bryter lag. Dock har
man dervid ätt tillse, under hvilka förhållanden förord icke får gälla.
Det finnes två sådana, som göra att förord icke får gälla. Den ena
är, om det träder in på rättsområden af den allmänna eller offentliga
beskaffenhet, att ett större och högre ändamål derigenom skulle förfelas.
Den andra är om i sjelfva lagtexten — i detta fall löneregleringsförfattningarne
och löneregleringen — en tydlig och positiv lagbestämmelse
linnes, som förhindrar detta. I förra fallet tror jag, att
man skall få svårt att leta rätt på, hvilka allmänna, högre intressen
kunna genom den enskilda aftalsrätten i detta fall blifva kränkta, och
i det senare hänvisar jag till så väl löneregleringsförfattningarne som
löneregleringen, hvilka icke äro så affattade, att genom dem något
hinder för förords gällande finnes.

Hvad har nu varit anledningen till Kongl. Maj:ts beslut i detta
fall? Jo de begge församlingarne hafva på kyrkostämma frivilligt och enhälligt
erbjudit sitt presterskap en högre aflöning. Presterskapet biträdde
detta, och det var sålunda en öfverenskommelse träffad parterna
emellan.

Nu kan möjligen sägas, att skulle förord alltid vai''a gällande, så
vore det icke omöjligt, ehuru föga troligt, att en församling och dess

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

presterskap komrne öfverens antingen att för framtiden så aflöna presterna,
att de icke kunde derpå berga sig eller också att församlingen
aflönade dem så rikligt, att församlingen på grund deraf i framtiden
komrne att blifva oskäligt lidande. Det fordras sålunda en begränsning
och denna begränsning är dels berörd af hvad jag redan sagt,
dels också fastslagen genom den bestämmelse, att på egen hand få icke
församling och presterskap träffa eu dylik öfverenskommelse, utan den
måste hänskjutas till den myndighet, som enligt löneregleringsförfattningarne
fått i uppdrag att granska och fastställa hvarje sådan, och
denna myndighet är Kongl. Maj:t. Så har också skett i detta fall.
För öfrigt vill jag nämna, hvad som särskildt är bekant för alla jurister,
men helt visst äfven för mången annan i denna kammare, att

hvad som här skett och som lagligen skett på grund af förords be tydelse

är ingen ovanlighet. Sjelfva lagtexten, han må vara i ovilkorlig
och positiv form affattad, är i detta fall icke bindande. Jag tror
mig med säkerhet kunna få herr talmannens erkännande af sanningen
deraf, att nästan på hvarje sida af den allmänna lagen, särskildt i
jordabalken och handelsbalken, man ser huru förord har magt att
bryta lag, der icke de omständigheter föreligga, som jag nyss nämnt.

I utskottets betänkande förekommer något som jag till en början
icke begrep, och jag måste erkänna, att det ännu icke står rigtigt
klart för mig. Jag vill dock försöka att, efter den uppfattning jag

deraf har, motsätta mig det. Det står nemligen mot slutet såsom en

slags kläm: “att samma förändringar faststälts efter ansökning af de
församlingar, för hvilka ifrågavarande löneregleriugsresolutioner gälde,
synes ej i någon mån kunna inverka på detta förhållande, då ej särskilda
korporationers beslut kunna vara af betydelse i fråga om
Konungens och Riksdagens inbördes magtställniug." Alltså, om två
personer hafva vexelaffärer med hvarandra, kan man väl säga, att de
rubba magtställningen mellan Konung och Riksdag, om de öfverenskomma
att ordna sina förhållanden på ett sätt, som ingalunda öfverensstämmer
med vexellagens bestämmelser, hvilka dock faststälts af
Konung och Riksdag? — Visserligen icke!

Eu annan invändning, som skulle kunna göras, är den, huru vida
församlingen här är part eller icke, och om sålunda hvad församlingen
beslutat kan eller icke kan binda någon enskild. Jo, församlingen är
verkligen part i detta fall; församlingen är den som aflönar presterskapet,
och presterskapet mottager afiöningen af församlingen. Det
heter i vår kyrkostämmoförordning af år 1862 § 2 punkt 10, att till
kyrkostämmas handläggning höra frågor om öfverenskommelser rörande
presterskapets löneförmåner. Endast några månader skilja denna
författning från löneregleringsförfattningen. Jag öfverlåter åt kammaren
att jemföra den förras bestämmelser med den senares. Det har
emellertid aldrig varit och får icke heller vara meningen, att Kongl.
Maj:t så skulle få gripa in i dessa författningar, att den ena skulle
göras gällande på deu andras bekostnad.

Jag skall söka visa huru utskottets åsigt skulle taga sig ut praktiskt.
Det kan ju hända, att åtskilliga församlingar genom löneregleringen
blifvit oskäligt betungade. De tänka med missmod på de 50

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

år denna lönestat måste gälla. Då inträffar, att kyrkoherdebefattningen
blir ledig, och de ingå då till Kong!. Maj:t med begäran, att Kongl.
Maj:t måtte nedsätta de bestämda utskylderna till presterskapet, som
under många år varit dem synnerligen betungande. Nej, säger Kongl.
Maj:t; jag kan icke bifalla detta, ty löneregleringen är faststäld för
50 år, och församlingen skall betala lika mycket, tills denna tid är
ute. — Det skulle också kunna hända något annat, nemligen att
markegången stege så ofantligt, att kyrkoherden skämdes att uppbära
*så oskäligt hög lön samt derför vände sig till församlingen och sade t
jag är färdig att afstå från eu del af denna lön.

Församlingen vore härmed öfverens med honom; båda ginge till
Kongl. Maj:t, anmälande att en öfverenskommelse dem emellan vore
gjord; men Kongl. Maj:t säger: det kan jag icke medgifva, löneregleringen
skall gälla, till dess de 50 åren äro slut. — Äfven ett tredje
fall kan förekomma, hvilket är af större vigt än de förut anförda, och
som äfven inträffat. Stora församlingar, synnerligen i Norrland, hafva
fått ökad folkmängd, och befolkningen kommit i bättre lefnadsvilkor.
De komma då till Kongl. Maj:t och be att få dela sig i tvenne pastorat.
För att de skola kunna göra detta fordras att de lemna hvar
sitt presterskap skälig aflöning, och de bifoga då den förklaring, att
de äro villiga att medgifva höjandet af de till presterskapet gående
utskylderna, blott delning får ega rum. Nej, säger Kongl. Maj:t, löneregleringen
skall stå fast i 50 år.

Detta är ju eu påtaglig orimlighet, som skulle följa, om den uppfattning,
för hvilken konstitutionsutskottet gjort sig till tolk, skulle
blifva gällande.

Vidare heter det i konstitutionsutskottets utlåtande, att, “enligt utskottets
förmenande, Kongl. Maj:ts ifrågavarande beslut lätt skulle
kunna gifva anledning till att inom olika delar af landet en sträfvan
uppstode att få de för presterskapets löneinkomster gällande regleringar
på motsvarande sätt ändrade1'', d. v. s. höjda. Jag tror verkligen icke,
alt faran derför är så stor! Och slutligen yttrar utskottet, att det befarar,
att “derigenom det af Rikets Ständer i skrifvelsen den 6 juli
1857 med presterskapets lönereglering uttryckta syftemål att bereda
“lärare och åhörare sins emellan trefnad, endrägt och förtroende11
säkerligen i hög grad skulle motverkas." Det ser jag icke, på hvad
sätt detta derigenom skulle ske. Jag kan tvärt om knappt tänka något
större bevis på endrägt och förtroende, än att församlingen frivilligt
erbjuder sin prest förhöjning och hos Kongl. Maj:t begär stadfästelse
af detta beslut. Icke kali väl ett slikt beteende bevisa, att tvistigheter
och oenighet äro rådande mellan pimsten och församlingen. På grund
af hvad jag anfört i denna punkt torde det vara klart, att hvad
Kongl. Maj:t här beslutat är fullt öfverensstämmande med gifna författningar.

Jag skall be att för kammaren, oaktadt jag vet att den icke är
synnerligen intresserad af att få höra uppläsningar, få läsa upp ett Kongl.
Maj:ts beslut i ett hithörande fall. Det inträffade 1867 och gälde
Tillberga pastorat. Då inkom församlingen och omtalade, huruledes
en del församlingsbor ginge fria från utskylder till presterskapet, “enär

Onsdagen den 22 April, f. m. 13 N:o 32.

enligt löneregleringen afgift icke ålagts personer, som utan att inne- Angående
hafva fastighet utgjorde allmän bevillning för inkomst af kapital eller fullbordad
arbete, af hvilka numera åtskilliga, såsom stationsinspektorer och Jj ^e i sta^s_
handlande, funnos inom församlingarne bosatta, och tvekan uppstått rådet förda
huru vida dylika personer borde utgöra ens sådan afgift, som blifvit protokoll.
bestämd för torpare och deras vederlikar. — På kyrkostämma öfver- (Forts.)
enskoms då, att — — — de personer som erlade bevillning för kapital
eller arbete utan att vara fastighetsegare inom församlingen eller i
enskild persons tjenst eller vid kyrkan eller skolan derstädes anstälda,
skulle årligen betala en half procent af den inkomst, för hvilken de
blifvit till allmän bevillning uppskattade. — Sedan församlingens kyrkoherde
fått tillfälle att yttra sig och önskat en ändring i beslutet,
öfverlemnades ärendet till kammarkollegium, som efter att hafva hört
församlingen och presterskapet, domkapitlet samt konungens befallningshafvande,
hvilka samtliga gillade förslaget, öfverlemnade det till
Kongl. Maj:t, som den 14 februari 1879 faststälde detsamma.

Jag ber nu att få öfvergå till den andra punkten. Den gäller,
som kammaren vet, klockares brelbäringsskyldigliet. I 24 kap. 32 §
kyrkolagen står bland annat anfördt hvad som gäller om brefbäringsskyldigheteu
utanför pastoratet, eller den gamla brefbäringen med s. k.
kontraktsväskan. Vore det nu så, som utskottet söker gorå troligt, att
denna 32 § uppräknar alla en klockares tjenståligganden, så hade
också utskottet fullkomligt rätt. Men den sista punkten i denna paragraf
lyder, som hvar och en vet, hvilken läst den: “I det öfriga, hvad
hans ämbete angår, så rätte han sig efter den förordning, som biskopen
och konsistorium honom föreskrifva."

Här fann naturligtvis utskottet, att denna punkt icke fullt stämde
med den förklaring, som det hade gifvit. Alltså måste denna punkt
af utskottet annorlunda tolkas, och utskottet har också så tolkat den.

Det säger, att härmed endast menas de närmare föreskrifter, som det
kan vara angeläget för domkapitlet att lemna angående de förut i
lagen omnämnda skyldigheternas fullgörande. Det är svårt att tro,
att, om detta varit lagstiftarnes mening, de skulle hafva uttryckt sig
på ett enligt svenskt språkbruk så föga tydligt och dessutom så föga
logiskt sätt som detta. Hade lagstiftarnes mening varit den, som utskottet
vill göra troligt, så borde det väl hafva hetat, att “vid utöfningen
af ofvannämnda tjenstepligter" rättar sig klockaren efter de
föreskrifter, som domkapitlet gifver. Men så står det icke, utan det
heter: “i det öfriga, hvad hans ämbete angår“ o. s. v.

För öfrigt ber jag få fästa uppmärksamheten på, att 1686 års
kyrkolag antogs på eu tid, då man icke var så noga som nu med att
i en lag gå i detalj med alla bestämmelser. Derför har lagstiftaren
här blott uttryckligen angifvit de vigtigare ärenden, som tillhöra en
klockares tjenståligganden, och sedan tillagt, att klockaren i de öfriga
skulle rätta sig efter domkapitlets föreskrifter. Detta har påtagligen
varit lagstiftarens mening.

Emellertid hafva vi nu 1888 års författning. Der säger Kongl.

Maj:t helt kort, att hvad som om klockares brefbäringsskyldighet är
stadgadt i 24 kap. 32 § kyrkolagen är upphäfdt. Hvad står då

N:0 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

14 Onsdagen den 22 April, f. m.

der? Jo, der talas om klockares skyldighet “att bära kapitlets, prostens
och kyrkoherdens bref till posten, när de honom tillhanda komma,
till nästa klockare*1, d. v. s. utanför pastoratet, och det är alltså denna
föreskrift, som upphört att gälla. Denna författning har sin goda grund
i de ökade kommunikationer, den lättare postföring, sora på senare tid
uppstått, och hvilken gjort det onödigt, ja orimligt att vidare betunga
klockare med att gå långa vägar med ofta ganska tunga väskor eller
lådor.

Men utom denna, nu afskaftäde skyldighet för klockare fans genom
häfd en annan lika gammal, nemligen den att klockare skulle i särskilda
fäll gå med tjensteförsändelser från pastor till komminister..
Dylika försändelser äro ofta mycket brådskande, och man kunde ofta
icke betjena sig af posten, emedan, om man det gjorde, försändelserna
stundom allt för sent skulle hafva kommit vederbörande till hända,
så att det med försändelserna afsedda syftemålet icke skulle hafva
nåtts. Man skulle kunna invända, att i sådant fall presten kunde
skicka en sin dräng. Men det är stundom så vigtiga papper, som
skickas på detta sätt, att de måste af ansvarig person öfverföras, och
till detta är klockaren den rätte mannen, då han både kan lemna och
mottaga besked af den, till hvilken försändelserna skickas.

Den förklaring, som utskottet gör, att all brefbäringsskyldighet
för klockare upphäfts genom 1888 års lag, vinner alltså icke något
stöd af kyrkolagen, och den gör det ej heller af de yttranden, som
fälts vid kyrkomötets behandling af frågan. Det var der icke mer än
två, som härom yttrade sig. Den ene ville hafva qvar hela brefbäringsskyldigheten,
den andre yttrade sig endast om kontraktsväskan,
men icke om denna enskilda post, som är lika gammal.

Nu säger utskottet, för att bevisa att all brefbäringsskyldighet
upphörde genom lagen 1888, att “det framgår af den förberedande
behandlingen1''af denna lag. “Derunder förekom", säger utskottet, "intet,
som gifver den minsta anledning att antaga, att efter borttagande af
mer berörda stadgande i kapitlet 21 § 32 någon brefbäringsskyldighet
derefter skulle kunna åläggas klockare." Alltså, när man ändtligen
skall få se hvad som berättigar till ett påstående, sådant som
konstitutionsutskottet gjort, då åberopas hvad som icke derom står
nämndt vid den förberedande behandlingen. Så brukar man icke gå
till väga vid en bevisföring, utan det skulle väl hetat: vid behandlingen
af frågan förekom något, bestämdt gående ut på denna sak, vare sig
det eller det. Utskottets bevisföring är här, såsom alltför negativ,
icke lycklig.

För öfrigt må vi angående denna brefbäringsskyldighet kunna
komma öfverens om en sak. Den må gerna helt och hållet borttagas,
men då så icke uttryckligen skett, torde det väl icke vara rigtigt att
anse en åtgärd för olaglig, derför att den, såsom i detta fall, icke har
sträckt sig längre än den haft ett bestämdt uttalande i lagen att
stödja sig på. Här har icke upphäfts mera än hvad som står uttryckligen
nämndt i lagen, och det är blott hvad som rör skyldigheten
att bära kontraktsväskan. Klockares brefbäringsskyldighet för öfrigt
är deremot ej med uttryckliga ord omnämnd i lagen och har ej heller

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

genom 1888 års lag blifvit afskaffad. Man må ju taga bort äfven
den skyldigheten, men så länge den icke är upphäfd, kan det icke
vara klandervärdt att tillämpa den.

Jag kommer nu till den sista punlcten, som rör tillsättningen åt
öfverbibliotekarieplatsen. Der gör utskottet till eu början en liten
anmärkning, som jag anser mig böra upptaga, ehuru den är af ingen
betydelse. Det heter nemligen: “Utskottet veterlig! finnes icke någon
föreskrift om, att ifrågavarande befattning skall kungöras till ansökan
ledig.11 Det är fullkomligt rigtigt; det finnes ingen författning, som
säger det. Då kan man fråga: hvarför står det omtaladt i statsrådsprotokollet,
att doktor Thurgren sökt befattningen? Jo, mine herrar,
det är min skyldighet att för Kongl. Maj:t föredraga alla ecklesiastikärenden
rörande skrivelser stälda till Konungen, de må innehålla hvad
som helst eller komma från hvilken som helst, och jag hemställer,
om det fans något lämpligare tillfälle att föredraga denna handling,
än då denna bibliotekssak var före. Detta har för öfrigt alldeles ingen
betydelse.

Jag hade väntat, att utskottet skulle åberopa något lagrum, mot
hvilket en förseelse eller ett brott här blivit begånget. Så har icke
skett. Utskottet går genast att nämna hvad som står i Kongl. Maj:ts
reglemente för kongl. biblioteket den 9 november 1877. Deri förekomma
de anförda punkterna, och då man läser dessa, tycker man nästan,
att det der kan hvilken förståndig man som helst fullgöra. Jag vill
i förbigående nu säga, att i detta reglemente förekomma många flere
punkter, som ej af utskottet äro uppräknade och hvarom jag sedermera
skall anföra ett och annat. Men eu står dock af utskottet anförd,
om hvilken man icke kan säga hvad jag nyss yttrade: det der kan
hvilken förståndig man som helst göra. Det heter nemligen i punkten
c), att öfverbibliotekarien skall, “så vidt hans tid medgifver, efter eget
val deltaga i närmaste vården om någon del af bibliotekets samlingar.“
Men den närmaste vården betyder icke annat, än att han på grund
af vetenskaplig insigt skall bearbeta en viss del af bibliotekets stora
samlingar. Hvad det beträffar, kunde man ju hafva skäl förmoda,
att den nuvarande öfverbibliotekarien icke hade sådan insigt, som i
detta fall erfordras. För att icke nöja mig med hvad jag sjelf i det
fallet visste och med hvad jag hört af personer inom landet, som äro
särskild! kunniga i sådant, som rör bibliotek, förskaffade jag mig redan
i oktober ett utlåtande af den man, som väl får anses vara i detta
afseende fullt sakkunnig. Deri heter — jag skall icke läsa upp allt,
blott något: — Grefve Snoilsky har en ganska vidsträckt allmän litteraturkännedom,
förvärfvad genom mångårig läsning och bevarad uti ett
ovanligt godt minne. Ännu närmare känner han Sveriges litteratur
från både äldre och nyare tid. Genom samtidigt studium af bibliografi
och forne samlares bokkataloger har han utbildat sig till bibliognost
i svensk rigtning, så att numera, efter Eichhorns bortgång, ingen
torde deri öfverträffa honom. Den katalog han sjelf skrifvit öfver
sin egen samling visar, att han är fullt herre öfver facket och med
allt lugn kan fortsätta arbetet i större bibliotek. Under sin vistelse
i Dresden har han genomgått der befintliga rika samling af skrifter

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts).

N:0 32

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

från 30-åriga kriget ock förtecknat dem som röra Sverige, men saknas
kär i kongl. biblioteket.“

Jag sade, att jag skulle kunna åberopa åtskilligt i det reglemente, jag
nyss nämnde, hvilket skall visa, af kura stor betydelse den egenskap
är, som den nuvarande öfverbibiiotekarien egen Det heter i § 8: “I
de vetenskapsgrenar, för kvilka offentliga boksamlingar inom hufvudstaden
finnas särskilt afsedda, såsom naturvetenskap, medicin, officiel
statistik, numismatik, agrikultur och teknologi, köpas i allmänhet inga
specialarbeten.“ I § 9 står det: “Största möjliga fullständighet i
samlingen af den svenska och Sverige rörande litteratur jemte svenska
kartor, vyer, porträtter, gravyrer och andra planscher bör öfverbibiiotekarien
låta sig i synnerhet angelägen vara.“ Det är just häri den
nuvarande öfverbibiiotekarien har sin starka sida.

Etter uppräknandet af de omförmälda punkterna i reglementet
anför utskottet vidare: “De åligganden, som tillkomma öfverbibiiotekarien
vid kongl. biblioteket, äro således af den omfattning och beskaffenhet,
att, med den utveckling biblioteksväsendet numera uppnått,
deras insigtsfulla och noggranna ombesörjande i ett bibliotek af det
kongl. bibliotekets storlek, enligt utskottets åsigt, hos befattningens
innehafvare utom andra egenskaper ovilkorligen förutsätter en genom
långvarig bibliotekstjenstgöring vunnen erfarenhet om de mångfaldiga
och vigtiga göromål, som med befattningen äro förenade.“ Jag kan
icke finna annat, än att utskottet här går alldeles för långt i ett påstående,
som, om det reducerats till måttliga dimensioner, kunde hafva
haft en innebörd, men som nu sprängts sönder af sitt eget öfvermått
och befinues torna emot så väl teori som praxis. Dessa åligganden,
heter det, förutsätta ovilkorligen en långvarig bibliotekstjenstgöring.
Hvad är sagdt med detta, om icke det, att tjenståldern skall tagas
med i beräkningen vid tillsättningen af öfverbibliotekariefattningen?
Herrarne torde finna, att det tydligen säges, att utom alla andra egenskaper
det för befattningens innehafvare ovilkorligen fordras en genom
långvarig bibliotekstjenstgöring vunnen erfarenhet. En erfarenhet vunnen
annorlunda kasseras. Endast tjenstålderns erfarenhet godkännes. Men
någon sådan bestämmelse söker man fåfängt i den paragraf i regeringsformen
— den 28 — som säger, hvarvid Kongl. Maj:t skall fasta afseende
vid tillsättning af alla tjenster, nemligen förtjenst och skicklighet.
Der står icke ett ord om tjenståldern. Det har under senare
tiden förekommit en mängd tillsättningar af tjenster, der man tydligen
ser, att Kongl. Maj:t icke fäst afseende vid tjenstgöring inom verket,
då det galt chefsplatser. Beträffande dessa vill jag icke yttra mig
mer än om en enda sådan, hvilken, såsom liggande inom ecklesiastikdepartementet,
jag derför säkrare kan yttra mig om. En befattning,
som i sin skötsel och till sitt innehåll mycket liknar öfverbibliotekariebefattningen,
är riksarkivaribefattningen. Den nuvarande riksarkivarien
kom till den platsen från sin professorsstol utan någon föregående
tjenstgöring i riksarkivet. Hans företrädare kom på samma sätt från
sin professorsstol till samma tjenst. Så vidt jag hört, har ett enstämmigt
lof öfver bådas duglighet såsom riksarkivarier låtit höra sig. Således,
eu ovilkorlig förutsättning för kompetens till en dylik befattning torde

M;o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

protokoll.

(Forts.)

icke tjenstgöring få kallas. Men någon skulle kunna säga: kär är dock Angående
stor skilnad. Båda dessa sist nämnda personer sattes till chefer för fullbordad
ett verk, som företrädesvis kan sägas röra svensk historia och historia afg^i^tatsi
allmänhet; de voro båda professorer i historia, och således kommo rådet förda
de med fullkomligt tillräckliga insigter på sin plats. Ja, men hvad säger
utskottet? Det är icke denna egenskap det menar. Det är icke en
-sådan nödig teoretisk insigt, som det anser att den nuvarande öfverbibliotekarien
saknar. Det säger nemligen i sjelfva klämmen: “Då
•emellertid grefve Suoilsky, då han utnämndes till öfverbibliotekarie,
icke ens någon tid varit vid bibliotek anstäld och följaktligen måste
■antagas hafva helt och hållet saknat den på,praktisk erfarenhet grundade
kännedom" etc. Här lägges alltså vigten vid det praktiska. Ja, men
då måste man erkänna, att den praktik, som konstitutionsutskottet
afser, är den, som saknades både hos den nuvarande och den föregående
chefen för riksarkivet, hvilket icke hindrat dem att vara utmärkta
chefer för sitt verk. Det är dessutom alldeles för mycket sagdt äfven
i andra afseenden om den der långvariga tjenstgöringen. Jag vill i
det fallet nämna, att den nuvarande chefen för biblioteket i Helsingfors
kom direkt in i biblioteket, och lian lär sköta sin tjenst på ett förträffligt
sätt.

Här skulle slutligen kunna göras en anmärkning, som jag har sett
blifvit gjord från flera håll förut, nemligen att de anmärkningar, som
drabbat chefen för ecklesiastikdepartementet, ingalunda, oaktadt de
kommit från konstitutionsutskottet, till sin innebörd och vigt äro att
jemföra med de anmärkningar, som för öfrigt blifvit af enskilda ledamöter
af utskottet gjorda. Det är en sak, som jag icke bryr mig om;

■de må vara små eller stora. Är det bevisadt, mine herrar, att en
Konungens rådgifvare har handlat mot rikets grundlag eller allmän
lag, det må vara i det minsta fall, då är det ock rätt, att konstitutionsutskottet
gör sin anmärkning. Jag tror icke, att jag gjort det, ej
heller med mig mina kamrater i regeringen, enär inom densamma
finnas icke blott bildade, utan juridiskt bildade personer — och vi
måste medgifva, att åtminstone i de två första fallen fordras icke obetydliga
insigter i rättsförhållandena för att kunna grundligt bedöma
dem — enär de anmärkta åtgärderna vunnit statsrådsberedningens
bifall, enär de också, så vidt jag af handlingarne kan se, vunnit bifall
hos alla ledamöterna i konstitutionsutskottet af Första Kammaren,
bland hvilka också finnas juridiskt bildade personer. Det skulle då förvåna
mig, om denna kammare funne skäl att, på grund af de anmärkningar,
som sålunda blifvit i konstitutionsutskottet gjorda och nu af mig besvarade,
hos Konungen, med åberopande af 107 § regeringsformen,
skriftligen anmäla sin önskan, att Han måtte ur statsrådet och från
embetet skilja den eller dem, mot hvilka dessa anmärkningar blifvit
gjorda.

Herr Ljung man: Med anledning af hvad herr statstådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet nu anfört anhåller jag att få yttra
några ord. Hvad först och främst den lilla historiska anmärkningen
beträffar, vill jag erinra om, att det är icke blott Andra Kammarens

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 5,2. 2

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

utskottsledamöter, som varit vållande till dessa anmärkningar, utan att
det äfven varit en lagfaren ledamot bland Första Kammarens utskottsledamöter,
som varit med om den andra och den tredje i ordningen
af dem.

Hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anfört
om den anmärkning, som innehålles i första punkten, får jag
fästa uppmärksamheten derpå, att utskottet ingenstädes yttrat, att dessa
prestlöner, som kommo till stånd genom löneregleringarna, voro afsedda
att utan möjlighet af laglig ändring gälla orubbligt i femtio år, utan
utskottet har helt enkelt framhållit, att de hufvudgrunder, som Konung
och Riksdag gemensamt antagit att gälla för löneregleringarna, icke
må upphäfvas eller ändras utan genom Konungs och Riksdags gemensamma
beslut. Nu innehålla dessa hufvudgrunder, att en del af lönen
skall utgå i räntepersedlar, som betalas efter tioårigt medelmarkegångspris,
och således skulle lönen stiga eller falla med dessa räntepersedlars
medelmarkegångspris. Det är alldeles gifvet, att genom regeringsbeslutet
i fråga ändras just denna hufvudgrund, tv det blef genom
detsamma faststäldt, att lönen icke skall kunna sjunka under ett visst
belopp, men väl stiga deröfver. Om beslutet på vederbörande kyrkostämma
var enhälligt eller icke, betyder i sjelfva verket ingenting med
hänsyn till förevarande fråga. Ty det är alldeles gifvet, att slår man
blott en gång in på att rubba dessa hufvudgrunder, så komma nog
liknande beslut att fattas på flera kyrkostämmor, och det blir svårt
att bestämma någon särskild gräns, när majoriteten är tillräckligt
stor för en ändring eller icke. Hvad herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet anförde, att “förord bryter lag“, har sannerligen
ingen tillämpning på förevarande fall, ty förord kan icke bryta
af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt antagna hufvudgrunder
för en lönereglering. Det är alldeles gifvet, att dessa hufvudgrunder
skulle nedsjunka till noll och intet värde, om de finge ändras på det
sätt nu skett.

Hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde beträffande andra punkten var rigtadt mot något helt annat,
än hvad utskottets betänkande innehåller. Enligt utskottets åsigt var
den af Visby domkapitel utfärdade stadgan i hvad den angick klockares
särskilda brefbäringsskyldighet olaglig, äfven om författningen
af år 1888 aldrig hade funnits till. De af herr statsrådet och chefen
för kongl. ecklesiastikdepartementet citerade orden: ''“i det öfriga11
afse naturligtvis enligt utskottets uppfattning endast sådana fall, som
icke finnas uppräknade i sjelfva lagparagrafen, men förordningen den
21 september 1888 innehåller föreskrifter om upphäfvande af all den
skyldighet, som åligger klockare med hänsyn till brefbäring. Med afseende
på tillämpningen af sistnämnda författning gäller naturligtvis
den gamla regeln, att man skall se till, hvad lagstiftarens mening varit.
I detta fall bär man rätt liten upplysning att vinna i handlingarna
från 1888 års Riksdag och kyrkomöte. Men det tinnes dock två omständigheter,
som tyda på, att utskottets uppfattning är rigtig, och att
det varit Riksdagens mening, att hela brefbäringsskyldigheten skulle
upphöra. Den ena är att Kongl. Maj:t i sin proposition icke följde

Onsdagen den 22 April, f. m. 19 N;o 32.

flen affattning af lagparagrafen i fråga, som var gjord af 1885 års -ingående
lagutskott, utan formulerade lagförslaget helt annorlunda, och derför fullbordad
måste man väl kunna antaga, att det funnits någon grund dertill. aVdTiltatsNu
hade 1885 års lagutskott formulerat nämnde lagparagraf så, att rådet fördel
den upptog hela den gamla paragrafen blott med uteslutande åt orden: protokoll.

“Han skall ock bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref till (Forts.)
prosten, när de honom tillhandakomma, till nästa klockare, och, der
sådant försummas, till skadan, som deraf timar, svara1''. Skälet, hvarför
Kongl. Maj:t affattade paragrafen annorlunda, har väl varit det, att
om lagutskottets förslag blifvit lag, hade brefbäringsskyldigheten kunnat
komma in på en bakväg, då orden “i det öfriga11 kunde tydas så, att
man skulle kunna införa en ny brefbäringsskyldighet. Hvad åter 1885
års lagutskott beträffar, innehåller dess år 1888 åberopade betänkande
en punkt, som tyder på, att det verkligen varit meningen att få bort
all brefbäringsskyldighet. Punkten lyder sålunda: “De ställen i vårt
land torde vara få, der icke för nu ifrågavarande försändelser posten
skulle kunna med tillfredställande resultat anlitas; och i de — i alla
händelser temligen sällsynta — fall, der något skyndsammare budskickning
erfordrades, torde sådan väl kunna verkställas genom någon af
vederbörande prestmäns gårdsfolk, liksom ock redan nu, i och för
posts emottagande och afsändande, enskilda bud ju måste sändas emellan
prestgården och närmaste postanstalt. “

Jag tror således för min del, att utskottet haft skäl för sin anmärkning,
ehuru naturligtvis å andra sidan man må erkänna, att skäl
för en motsatt uppfattning äfven finnas, och att dylika besvärsmål
afgörande icke har samma stora vigt, som de politiska ärenden, hvilka
falla under statsrådets handläggning; men utskottet har velat egna
äfven dessa besvärsmål sin uppmärksamhet. Såsom jag nyss nämnde,
ansåg äfven eu lagfaren man från Första Kammaren, att en lagöfverträdelse
förefans, och detta ledde till, att det blef utskottets beslut
att för Riksdagen anmäla ärendet.

Hvad anmärkningen i tredje punkten beträffar, har utskottet visserligen
icke åberopat något särskildt lagrum, som vid utnämningen i fråga
blifvit öfverträdt, men det är gifvet, att det lagrum, som utskottet
stödde sig på, är paragraf 107 af regeringsformen. Utskottet hyllar
i afseende på befordringar till embeten alldeles samma åsigt, som Riksdagen
och konstitutionsutskottet hyllat förut, särskildt vid 1841 och
1853 årens riksdagar. I underdånig skrifvelse den 9 juni 1841 hemställer
Riksdagen hos Kong). Maj:t, att “vid besättande af högre civila
embeten Kong], Maj:t täcktes fästa särdeles afseende på skicklighet,
ådagalagd genom akademiska kunskapsprof samt under föregången
tjenstgöring å samma embetsbana, derest icke synnerligen förekommande
skäl föranledde till undantag“, och 1813 framhåller utskottet i en
anmälan ytterligare dessa ord. Utskottet ställer sig således nu på
samma ståndpunkt som då. Hvad beträffar det, som herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i fråga om anciennitet,
så hyllar utskottet alls icke den åsigt, att ålder i tjensten bör gälla
framför allt annat, men då skickligheten hos två personer, som kunna
komma i fråga, är lika, bör det vara rättvist, att den som längst egnat

N:o 32. 20 Onsdagen den 22 April, f. m.

Angående sig åt statens tjenst, får företrädet, och det är derför utskottet anmält
fullbordad statsrådets tillstyrkande vid öfverbibliotekarietjenstens tillsättande. Uta/dTiVtats-
skottet ansåg si8 bafva fullgoda skal att antaga, att personen i fråga,
rådet förda när han utnämdes, icke var i besittning af den insigt och skicklighet,
protokoll, som erfordras för att sköta platsen, och utskottet hade klart för sig,
(Forts.) att det fans flera personer att tillgå, som egde alla nödvändiga qvalifikationer,
för den händelse herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
hade velat hafva dem i åtanke. Hvad beträffar exemplet
med riksarkivet, kan det väl icke bestridas, att förhållandena kunna
vara sådana, att det kan vara lämpligt att taga till chef för ett verk
en person, som icke tillhör verket, men skulle sådant beteende i stället
för undantag blifva en vana vid chefsplatsers besättande, skulle det
allmänna blifva lidande; ty man får icke förbise, att intresset hos de
personer, som med skicklighet egna alla sina krafter åt embetsverken,
skulle slappas, derest de finna sig icke kunna påräkna eu rättvis befordran.

Herr Mankell: Jag vill till en början nämna, att jag gillar de
anmärkningar, som af konstitutionsutskottet blifvit gjorda, och att jag
instämmer i de åsigter, som blifvit uttalade af reservanterna från
Andra Kammaren i deras särskilda reservationer. Det är med anledning
af en utaf dessa reservationer, nemligen den första, som jag
ber att få yttra några ord med afseende på befordringsväseridet i allmänhet
och särskildt befordringarna vid armén.

Gerna må det medgifvas, att befordringar öfver hufvud äro en
mycket grannlaga affär, och att nästan ingen befordran kan ske, som
icke framkallar missnöje hos många, äfvensom att vederbörande äfven
med bästa vilja i verlden kunna begå misstag. Svårt lär det väl
också alltid blifva att bevisa, att någon viss befordran är orättvis,
emedan vederbörande alltid kunna förebära, att de handlat efter bästa
förstånd och samvete, och att det är menskligt att fela med mera
sådant, som vi nyss hörde.

Men helt annat utseende får frågan, om man med statistiska
siffror kan uppvisa, att under en längre följd af år ett visst system
varit följ dt, som strider mot grundlagens tydliga föreskrift i paragraf 28
regeringsformen, att vid befordran afseende endast må fästas vid förtjenst
och skicklighet, men icke vid börd. Att så varit fallet i afseende
på befordringsväsendet inom armén, tror jag dock vara ganska
lätt att bevisa genom att i statskalendern och rangrullan undersöka
förhållandet under en längre följd af år.

För några år sedan, jag tror år 1883, företog en samvetsgrann
och sanningsälskande man med stöd af nyssnämnda material en efterräkning,
som väckte allmänt uppseende. Han började med att framhålla
den ringa procent, adeln utgjorde af befolkningen; jag tror
några tiotal af tusendel! på en befolkning af 4 millioner menniskor.
Likaså, att vid universiteten blott 5 procent af lärjungeantalet utgjordes
af adel; och slutligen att inom arméns befälsgrader förhållandet
mellan adel och ofrälse var som åtta till tio, ett förhållande som
sedan har ändrat sig så, att, för så vidt jag har mig bekant, ungefär

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

lika många finnas på båda hållen — en förändring, som finner sin Angående
sannolika förklaring deri, att de ofrälse officerarne kommit till insigt fullbordad
af, att utsigterna för dem till befordran till högre grad äro mycket ringa. Jl1^ i stJs_

Resultatet af nyssnämnda undersökningar blef, att i de högre rådet förda
graderna förhållandet mellan adel och ofrälse var sådant, att år 1883 protokoll
af 25 generaler funnos 23 frälse, af 36 öfverstar 26 frälse, och af (Forts.)

50 öfverstelöjtnanter 37 frälse. Bland de befordrade’ i högre graderna
både flertalet innehaft ho (tjenst.

Men detta var icke det enda resultatet, som vans genom nämnda
undersökning, utan det kunde tillika ådagaläggas, att äfven på det
civila området adeln haft företräde, visserligen icke till sådana magtpåliggande
befattningar, som kräfde större duglighet, men så mycket
mera till sådana, som voro väl aflönade och erfordrade mindre kunskaper.
Med afseende derpå ber jag att få anföra några exempel
från åren 1866 och 1883. År 1866 funnos bland befordrade landshöfdingar
18 frälse mot 8 ofrälse. År 1883 innehades landshöfdingeembeten
af 20 frälse mot 5 ofrälse; deremot voro alla landssekreterare
och landskamrerare, d. v. s. de som egentligen skötte tjensten,
ofrälse; bland dem fäns ingen enda adelsman. Ser man på förhållandet
i presidentsgraden, voro under nyssnämnda period befordrade 13
frälse mot 5 ofrälse. För jemförelsens skull ber jag få nämna, att
bland professorer funnos år 1866 80 ofrälse mot 8 frälse, år 1883
94 ofrälse mot 10 frälse. Bland rektorer, lektorer och läkare fans
1883 ingen enda frälse.

Dessa uppdaganden väckte, som sagdt, på sin tid mycket uppseende,
och befordringsväsendet klandrades äfven i regeringsvänliga
tidningar, hvilket framkallade en slags halfofficiel försäkran, att vederbörande
i framtiden skulle bättre taga sig till vara. För min del har
jag protesterat mot det orättvisa, grundlagsvidriga och skadliga befordringsväsendet
inom armén vid remissdebatterna i Första Kammaren
under 1884, 1886 och 1890 års riksdagar. Med anledning af
nyssnämnda halfoificiella löfte tog jag mig för att år 1886 se efter,
huru befordringarne inom arméns högre grader stält sig under de
tvenne föregående åren. Jag fann dä, att bland år 1884 utnämnde
4 generaler — 4 voro frälse — således allesammans; bland 7 utnämnde
öfverstar voro 5 frälse; bland 10 utnämnde öfverstelöjtnanter
voro 9 frälse, men deremot voro bland 25 utnämnde majorer blott 10
frälse. År 1885 gestaltade sig förhållandet sålunda, att bland 3 då
utnämnde generaler voro 3 frälse — således allesammans. Af 5
öfverstar voro 5 frälse — således likaledes alla. Af 7 öfverstelöjtnanter
voro 5 frälse, och bland 15 utnämnde majorer voro 10 frälse.

Följaktligen hade dock inom majorsgraden en viss jemvigt blifvit rådande;
men vid närmare efterseende fann man, att denna jemvigt berodde
derpå, att ofrälse kaptener ofta vid afskedet erhållit majors
namn, heder och värdighet. Och hvad beträffade de få ofrälse officerare,
som utnämnts till högre grader, fick man till mesta delen söka
dem inom de scientifika corpserna, der något mera vetande behöfdes.

Emellertid kan man göra sig frågan, huru vida icke förhållandena
sedan dess förbättrats. Men ser man på den sist utgifna rangrullan,

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

visar det sig, att bland 15 generaler i tjenst blott finnes 1 ofrälse,
och äfven, om man toge reserven med, finnas bland 20 generaler
. blott två ofrälse.

Om man således icke vill göra det orimliga antagande, att adliga
officerare i allmänhet hafva så ojemförligt mycket mera förtjenst och
skicklighet än ofrälse, som ett dylikt befordringsväsende skulle utvisa,
så kan dei’af ej dragas någon annan slutsats, än att grundlagen
under de 25 senaste åren erhållit och ännu i dag ei’håller de kraftigaste
örfilar, samt att alla klagomål, så väl inom representationen
som på annat håll, utan ringaste verkan förklingat, äfvensom att vederbörande
beslutat att fortsätta på samma sätt som hittills. Med hvad
glädje och förtroende man kan lemna anslag till ett försvarsväsende,
hvars vigtigaste angelägenheter i fred och krig skötas af personer,
som befordrats på ofvan antydda grunder, är lätt att inse liksom att
sådant i fredstid kommer att leda till slöseri med millioner och i krigstid
till nederlag och skam.

Hvillca intressen, som fullföljas genom ett dylikt system, lemnar
jag derhän, men säkerligen är det icke fäderneslandets och folkets
sanna intressen.

Ty värr har emellertid det onda djupare rötter, än man vid första
påseendet kan tycka. Enligt min åsigt ligger det deruti, att statsrådens
i grundlagen stadgade ansvarighet inför Riksdagen, som utgör
eller borde utgöra hörnstenen i hela vårt konstitutionella system,.blifva
en teoretisk dimbild, som allt mer saknar praktisk verklighet.

Visserligen kan konstitutionsutskottet enligt regeringsformens § 106
i vissa fäll anmäla statsråden till åtal inför riksrätt. Men denna
riksrätt är sålunda sammansatt — till större delen af förtroendemän —
att den så godt som aldrig kan antagas fälla, hvilket under det nya
statsskicket äfven ytterst sällan skett. Må man jemföra vår svenska
riksrätt med den norska, der riksdagens representanter äro öfvervägande,
och man skall finna skilnaden, och hvarför det i Norge är
möjligt att utöfva en konstitutionel kontrol, som icke i vårt land
förefinnes.

Visserligen kan konstitutionsutskottet äfven i andra fall, såsom
i dag är händelsen, enligt regeringsformens § 107 för Riksdagen tillkännagifva
statsråds felaktighet o. s. v. Och derefter kan Riksdagen,
om den så anser lämpligt, hos Kongl. Maj:t anmäla den felaktige till
skiljande från embetet. Men ingenstädes finnes föreskrifvet, att Kongl.
Maj:t är skyldig att rätta sig efter denna Riksdagens anmälan, utan
han kan i det hänseendet göra som han för godt finner. — Äfven i
denna punkt utfaller jemförelse!! till Norges fördel.

Hvad innehåll och betydelse man än må tillmäta dessa paragrafer,
så äro de likväl numera fullkomligt betydelselösa till följd af Första
Kammarens sammansättning och tendenser. Ty Första Kammarens
ledamöter kunna, som äfven nu skett, redan i konstitutionsutskottet tillbakavisa
hvarje anmärkningsanledning. Men skulle äfven i följd af
den förseglade sedelns slump sådant icke ske, så är alldeles gifvet, att
Första Kammaren in pleno afslår alla anmärkningar. Så har också
skett under de 25 år, som förflutit sedan representationsförändringens

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

genomförande; och man har under denna tid intet exempel på, att
Första Kammaren bifallit någon anmärkning, vare sig enligt 106:te
eller 107:de paragrafen. Deremot har man derstädes åtskilliga gånger
ifrågasatt afskaffandet af båda paragraferna, i synnerhet den 107:de,
såsom onyttiga och obehöfliga.

Under ståndsförfattningen kunde dock någon gång tillämpning af
de båda paragraferna genomdrifvas, i synnerhet under dess tidigare
skeden. Ty då hände emellanåt, att inom ridderskapet och adeln
fans en opposition, som hade öfvervigten, och som tillsammans med
borgare- och bondestånden lyckades genomdrifva en eller annan anmärkning,
till den kraft och verkan den kunde hafva. Men detta
bär efter representationsförändringen icke varit möjligt.

Redan vid 1857 års riksdag kunde framlidne statsrådet F. F. Carlson,
hvilken då såsom professor satt i prästeståndet, göra den spetsiga och
ironiska anmärkningen, att dechargedebatterna i stånden voro mera
att likna vid oskyldigt samtal, som visserligen kunde bidraga till utveckling
af de konstitutionella begreppen, men i öfrigt icke hade någon
praktisk betydelse. Och detta tror jag nu mer än då vara fallet.
Hvad vi nu förehafva i denna kammare, kommer icke att blifva annat
än ett oskyldigt samtal utan praktiskt resultat.

Den naturliga följden af dessa förhållanden har varit, att statsrådets
ledamöter känna sig befriade från all verklig ansvarighet inför
Riksdagen samt derför med fullkomligt sinneslugn åhört och mottagit
de anmärkningar, som i denna kammare förekommit. Men deremot
hafva de så mycket mera känt sig beroende af Konungen samt, i
känslan deraf, icke haft något öfvervägande intresse af att hos honom
vid förefallande misstag eller Övergrepp göra de framställningar eller
vägra den kontrasignation, som finnes antydd uti regeringsformens 9
och 38 paragrafer. Försummelser i detta hänseende anmärktes ganska
ofta under konung Oscar I:s och Carl XV:s tid i konstitutionsutskottet
och framkallade många debatter. Men numera har äfven den lilla
konstitutionella garanti, som häri kunde ligga, alldeles förstummats.

I sjelfva verket medgifva vår grundlags sålunda angifna brister,
hvilka ytterst hafva sin grund i 1809 års mäns felaktiga uppfattning
om jemvigten mellan statsmagterna, ett förtäckt, men icke desto mindre
effektivt, allenastyrande under lagliga former. I hvad män detta allenastyrande
på senare tider hos oss varit rådande eller icke, öfverlemnar
jag åt eder att bedöma.

Emellertid kan man göra sig den frågan: finnes då icke något
medel att häfda Riksdagens värdighet och konstitutionella inflytande, vare
sig i afseende på befordringsfrågor eller andra frågor. Jo, ett sådant
medel''finnes, det känna vi alla. Det ligger i anslagsvägran, men icke
en anslagsvägran, som sker godtyckligt eller planlöst, hvilken silar
mygg och sväljer kameler, utan en sådan, som tillämpas systematiskt
och användes såsom politisk häfstång samt drabbar den minister eller
det statsråd, man vill träffa. Eu dylik anslagsvägran synes äfven numera
vara det enda medel, som återstår för Riksdagen att hos regeringen
åstadkomma ett sådant tryck, att den i sin ordning trycker
på den reaktionära Första Kammaren och förmår den att öfvergifva

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Korts.)

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll
(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. in.

sitt envisa motstånd mot alla billiga reformer och mot den naturliga
utvecklingen.

Men om svenska Riksdagen, och särskilt denna kammare, icke
vill eller icke kan åstadkomma en sådan anslagsvägran, då må den
icke beklaga sig, då må den så godt först som sist abdikera och med
resignation foga sig uti konungamagtens och byråkratiens välde. Och
då tjenar det till intet att tala om reformer och framåtskridande,,
utan må den då med tålamod finna sig i stillastående, ja tillbakagång,,
samt underkasta sig det utpreglade fåtalsvälde, som har sitt adeqvat^
uttryck i Första Kammaren.

Herr talman! Den naturliga följden af mitt yttrande borde hafva
varit, att jag yrkat på anmälan enligt 107 § regeringsformen mot herr
krigsministern och chefen för landtförsvarsdepartementet. Men då
konstitutionsutskottet icke ansett sig kunna föreslå en sådan, så måste
jag afstå derifrån och inskränka mig till det jag i början yttrade,,
nemligen att yrka bifall till de af konstitutionsutskottet i öfrigt tillstyrkta
anmärkningarna.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Då jag inom utskottet deltagit i
behandlingen af de ärenden, som utskottet ansett vara af vigt att för
Riksdagen anmäla, skall jag äfven anhålla att få redogöra för de skal,,
som föranledt mig att biträda det beslut, hvartill utskottet kommit.

Hvad först angår löneregleringen för presterskapet i Stockholm,
så tror jag, att Ifongl. Maj:t i detta fall gått Riksdagens rätt allt för
nära, ty Kongl. Maj:t har enligt mitt förmenande icke rätt att utan.
Riksdagens hörande vidtaga sådana ändringar. Ja, jag vågar till och
med påstå, att Kongl. Maj:t och Riksdagen tillsammans icke hafva
rätt att göra någon ändring i förordningen den 11 juli 1862, angående
lönereglering för presterskapet för den tid af 50 år, som denna
reglering omfattar, ty här gäller äfven tredje mans rätt, nemligen
presterskapets. Man kan ju visserligen invända häremot, att till den
ifrågavarande förändringen har äfven tredje man gifvit sitt samtycke.
Ja, mine herrar, det är visserligen sant, men jag för min del tviflan
derpå, att, om ändringen gått i motsatt rigtuiug, tredje man då lemnat
sitt bifall till förändringen. Denna omständighet bör man enligt mitt
förmenande taga mycket noga i betraktande här vid lag. Ty har Kong!.
Maj:t rättighet att å ena sidan, då prisen sjunka på tiondespanmål,
ålägga församlingarna skyldighet att derutöfver betala ett visst belopp,,
så fördrar äfven konseqvensen häraf, att församlingarna å andra sidan
kunna vara berättigade att, då prisen på tiondespanmål öfverstiga den
summa, hvartill lönerna af löneregieringsnämnderna uppskattats, få ett
afdrag å dessa afgiftér. Om emellertid en sådan ändring i förordningen
skulle utan vidare få företagas, hvad tjenar väl då egentligen löneregleringen
till, och till hvad tjena då föreskrifterna i 5 § af 1872 års förordning?
Der säges ju uttryckligen: “Presterskapefs löner beräknas uti
spanmål, hälften råg och hälften korn, och endast till en mindre del
i penningar; skolande dock den i spanmål beräknade lönen debiteras
och ufgå i penningar till det belopp, som efter den inom Stockholms,
län före debiteringen senast bestämda tioåriga medelmarkegång mot

Onsdagen den 22 April, f. m.

N:0 32.

spanmålslönen svarar.“ Hvad skulle det för öfrigt tjena till att för Angående
sådana församlingar, som de i Stockholm, man beträffande löneregle- fullbordad
ringen skulle hafva bestämt, att en del af lönen skall utgå i spannmål? f/aT^statsStockholms
församlingsbor idka ju sjelfva icke jordbruk. Under så- rådet förda
dana omständigheter synes mig denna bestämmelse vara alldeles olämplig protokoll.
för ett samhälle sådant som Stockholm, om den icke tillkommit just i (torts.)
akt och mening, att lönerna skulle kunna stiga och sjunka i proportion
etter tidsförhållandena på det sätt, att då spån målsprisen stiga,
och prisen på lifsförnödenheter i följd deraf höjas, så skulle äfven
presterskapets inkomster blifva högre och tvärt om, då prisen sjunka.

För öfrigt tror jag, att man vid löneregleringen har så väl tillgodosett
presterskapets löneförhållanden, att det kunde låta sig nöja med sina
inkomster, om de än ett och annat år skulle komma att med ett
mindre belopp understiga det af löneregleringsnämnderna beräknade.

Men detta är icke förhållandet med presterna, ty de vilja icke tillämpa
den lära, som de sjelfva hvarje söndag predika, nemligen försakelsens.

De vilja icke sjelfva försaka, utan i stället taga åt sig så mycket som
möjligt. Det uttalades nyss här af herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet, att om man ej finge göra ändring i löneregleringarna,
det skulle kunna inträffa i en del församlingar, att
lönerna der skulle så kunna springa upp, att presterskapet komme att
skämmas för att taga emot så stort belopp. Men, mine herrar, den
saken tror jag, att man icke behöfver frukta för, ty jag tror, att
presterskapet tager emot huru mycket vi än vilja gifva det.

Beträffande den anmälan, utskottet gjort i andra punkten af sitt
betänkande, nemligen om klockarnes brefbäringsskyldighet, tror jag,
att det förhåller sig på samma sätt. Beslutet härom är, så vidt jag
kan bedöma detsamma, stridande mot allmän lag. Det framgår nemligen
af handlingarna, att, då klockarne inom Östergarns pastorat af
Visby stift ingiugo till domkapitlet med anhållan om att varda befriade
från brefbäringsskyldigheten mellan kyrkoherden och komministern,
resolverade domkapitlet, “att lagen angående upphörande af klockarnes
brefbäringsskyldighet den 21 september 1888 endast fri tager dem från
skyldigheten att bära kapitlets, prostens och kyrkoherdens bref till
prosten, när de honom tillhandakomma, till nästa klockare", men icke
vidare. Öfver denna resolution anfördes sedermera af klockarne klagomål
hos Kong]. Maj:t, men Kongl. Maj:t fann uppå tillstyrkan af statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet icke skäl göra ändring*
i det öfverklagade beslutet. För min del tror jag, att Kongl. Maj:t
vid behandlingen af detta ärende fatt a t ett beslut, som strider emot
allmän lag. Då lagen af den 21 september 1888 fritager klockare
från all brefbäringsskyldighet, bör Kong]. Majst efter mitt förmenande
icke tillåta, att domkapitlen i sina cirkulär utsträcka denna skyldighet
för klockarne. Den tolkning, som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ville gifva åt 24 kap. 32 § i kyrkolagen, kan jag
för min del icke alls gilla, ty häri föreskrifves enligt mitt förmenande
en bestämd gräns för vissa klockarens skyldigheter och deribland hans
brefbäringsskyldighet. Det stadgande, som deri förekommer i sista
punkten, “att i öfrigt, hvad hans tjenst angår, skall han ställa sig

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Angående domkapitlets cirkulär till efterrättelse", kan jag för min del icke tolka
fullbordad ^ det sätt, att denna myndighet skulle kunna ega rätt att utöfver
Jf dTi litats- i lag gjorda bestämmelser utsträcka denna skyldighet för samma
rådet förda tjenstutöfning. För öfrigt lärer väl ingen kunna eller ens vilja med
protokoll med fog bestrida, att icke Riksdagen, då denna lag beslöts, dermed
(Forts.) menade, att all brefbäringsskyldigliet för klockarne skulle upphöra.

Vill man göra sig mödan att se efter i kyrkomötets protokoll, skall
man finna, att äfven kyrkomötet för sin de! ansåg, det all brefbäringsskyldighet
för dem skulle upphöra. Bland de personer, som vid kyrkomötet
uppträdde i denna fråga, skall jag be att få referera till professor
Valdemar Rudin samt citera några ord, som af honom vid detta
tillfälle yttrades. Sedan han först framhållit, huru svårt det skulle
blifva för presterskapet genom de ökade göromål, som skulle uppstå
för dem till följd af klockarepostens upphörande, samt i öfrigt beklagat
sig deröfver, säger han till sist: I!Vi prester skola nu emellertid skiljas
från en gammal trotjenare, som tjenat oss länge nog; och derför synes
det tillbörligt, att icke denna tjenare föres till grafven, utan att en
af dem, som närmast haft att åtnjuta hans tjänster, stiger fram och
säger några ord till heders åt den gamle tjenaren. Han har, såsom
sagdt, tjenat oss troget i århundraden. Må nu dessa mina ringa ord,
icke utan vemod sagda, och icke utan den ominösa känsla, som avskaffandet
af hvarje ålderdomlig institution medför, tjena åtminstone
såsom några klämtslag, som vilja beledsaga denna gamla trotjenareinrättning
i grafven. “

Detta uttalande synes mig till fullo bekräfta, att äfven kyrkomötet
uppfattat saken så, att det skulle då vara alldeles slut med denna
skyldighet. Det vore derför sorgligt, om man nu skulle söka rifva
upp den döde, som kyrkomötet så hederligt begrafvit. Om man för
öfrigt skulle tolka den ifrågavarande paragrafen så, som herr ecklesiastikministern
tolkat den, nemligen att klockaren skulle, förutom hvad
honom ålåge enligt den ifrågavarande paragrafen, ställa sig domkapitlets
stadganden i öfrigt till efterrättelse, så beklagar jag sannerligen
klockarne, åtminstone i den ifrågavarande församlingen, ty domkapitlet
har behagat utfärda eu stadga eller ett cirkulär, hvarigenom
klockarne åläggas skyldigheter i icke mindre än 27 paragrafer, och
jag säger icke för mycket, om jag tillägger, att hälften af dem är
indelad i 3 å 4 moment. Sådana vilkor äro deri stipulerade, att jag
tror, det icke någon embets- eller tjensteman i hela Sveriges rike bär
så stränga åligganden, som man här försökt gifva klockarne.

Hvad beträffar den 3:e punkten, skall jag icke taga kammarens
tid i anspråk med att något utförligt yttra mig deröfver, utan endast
anhålla att få instämma i de skäl, som i detta fäll blifvit anförda af
vice ordföranden i utskottet.

Men medan jag nu har ordet, skall jag också be att få redogöra
för eu reservation, som åtföljer detta betänkande och som angår förflyttningen
af Luggude härads tingsställe från Mörarp till Helsingborg.

I byggningabalkens 26 kap. föreskrifves, att tingshusbyggnadsskyldige
åligger att hålla byggnad, bestående af stuga och två rum.
I rättegångsbalkens 2 kap. 1 § stadgas, att i häradet skall ting hållas,

Onsdagen den 22 April, f. m.

N:o 32.

samt i landshöfdiugeinstruktionen af den 10 november 1885, “att Konungens
befallningshafvande skall öfvervaka, att häradsting ordentligen
och på behöriga tider och orter förrättas11. Af dessa stadganden
framgår enligt min tanke icke allenast, hvad som åligger tingshusbyggnadsskyldige
i byggnadsväg, utan äfven att inom häradet skola
tingssammanträdena hållas, samt slutligen att konungens befallningshafvande
har till åliggande att hafva noga tillsyn deröfver, att dessa
stadganden iakttagas i behörig ordning. Men icke desto mindre har
Kongl. Maj:t, såsom synes af statsrådsprotokollet, stadfäst underrätts
utslag, hvarigenom tingshusbyggnadsskyldige blifvit ålagda att flytta
tingsstaden från Mörarp till Helsingborg. Den kostnad, som i detta
fall drabbar tingshusbyggnadsskyldige, är ganska känbar. Af handlingarna
synes, att ett kostnadsförslag för detta ändamål uppgjorts,
som gått löst på icke mindre an 55,000 kronor, och det synes äfven
af handlingarna, att detta kostnadsförslag icke ansågs af vederbörande
duga, ty de byggnadsskyldige måste göra ett nytt, som skulle kosta
ändå mor än det förra. Det är för öfrigt icke nog med, att tingshusbyggnadsskyldige
enligt beslutet blefvo tvungna att inköpa byggnadstomt
inom stadens område, utan nu har äfven byggnadsnämnden i
Helsingborg sagt, att om de ville bygga inom stadens område, finge
de äfven dervid tillämpa byggnadsstadgan för rikets städer. Det synes
mig vara långt gånget, att de äfven skola vara underkastade denna
stadga, som gäller för städerna. Om nu den gamla tingshusbyggnaden
varit oduglig, så att den behöft ombyggas, så hade det varit något
skäl för att på samma gång ändra platsen för det nya, men så var
alldeles icke förhållandet här. Af handlingarna framgår, att deri nuvarande
tingshusbyggnaden är ett två våningars hus, uppfördt af tegel
med tak af skiffer. Det innehåller i öfra våningen tingssal och tre
rum för domaren. I nedra våningen finnes ett rum för kronofogden,
ett för länsmännen, ett för häradsnämndens ledamöter, ett för tingsmenigheten
jemte arkiv och kök. Således finner man, att det icke
varit bristande utrymme, som förorsakat den nya byggnadens uppförande,
ty sådant finnes tillräckligt och mer, än hvad lagen föreskrifver.
Vidare skulle man kunna tänka sig, att genom tingsstadens flyttande
till Helsingborg flertalet af häradsborna skulle tå kortare väg till
tingsstaden än förr. Så är dock icke förhållandet. Det visas tydligt
af handlingarna, att af häradets BO socknar icke mindre än 15 få
längre väg till Helsingborg, äu de nu hafva till Mörarp, samt endast
9 kortare sådan och 6 lika långt, vare sig tingsstället ligger i Mörarp
eller Helsingborg.

Af hvad jag nu i korthet anfört synes framgå, att detta åläggande
för tingshusbyggnadsskyldige icke rätt väl harmonierar med de
stadganden, som af mig blifvit angifna. Dertill kommer att staden
Helsingborg ligger utom häradets domvärjo, och således alldeles omöjliggör
efterlefnaden af föreskriften i rättegångsbalken: “I härad skall
häradshöfding ting hålla". För öfrigt få häradsborna icke någon den
ringaste fördel åt flyttningen, utan endast vidkännas en ganska stor, ja
jag vågar påstå både orättvis och onödig kostnad. Den ende, för
hvilken ifrågavarande flyttning skulle kunna vara till något gagn,

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Onsdagen don 22 April, f. in.

skulle möjligtvis vara domaren, som bor i Helsingborg. Men då jag
kan hända ej rigtigt förmår bedöma den saken, sålemnarjag den alldeles
å sido.

Herr ^Vinkrans: Man kan icke neka, att konstitutionsutskottet
lika väl som statsrevisorerna fullgjort sin pligt, då de vid genomgående
af den verkställande magtens handlingar sekt taga reda på de möjliga
fel, som enligt deras åsigt kunna vara begångna, och sedan framlägga
dessa för Riksdagen. Man kan derigenom dels få reda på, huru vida
fel verkligen äro begångna, och få dem för framtiden rättade och
undanröjda; dels kan man — hvad som är ännu vigtigare — få reda
på, huru vida iagarne äro otydliga och ofullständiga och derför behöfva
i någon mån förtydligas eller rättas, så att eu bättre tillämpning kantor
framtiden åstadkommas. I detta fal! har konstitutionsutskottet
— d. v. s. dess majoritet — framlagt tre anmärkningar, hvilka emellertid
redan äro besvarade ifrån statsrådsbänken. Då likvisst besvarandet
tyckes vara glömdt, skall jag -—- väl icke upprepa hvad derifrån
yttrades, men söka ådagalägga genom exempel, hemtade från de praktiska
förhållandena, huru det skulle taga sig ut, om man förfore enligt
utskottets åsigt.

I första punkten påstår utskottet, att enligt förordningarna åt
den 11 juli 1862 samt den 1 november 1872 för Stockholms stad har
regeringen betagit sig rättighet att göra någon förändring under oO
år i de regleringar, som äro faststälda för presterskapets aflöning.
Ja, vore detta sant, då hade regeringen begått ett fel i detta afseende.
Men jag tror, att det är som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nyss upplyste, att riksdag och regering hafva öfverenskommit
om grunderna så väl i detta som i åtskilliga andra alseenden;
sedan blir det fråga om tillämpningen af dessa grunder, och clet
är den, som Kongl. Maj:t genom sin nådiga förordning af den 11 juli
1862 tillkännagifvit. Det torde vara omöjligt för mänskliga lagstiftareatt
förutse alla fall, som kunna inträffa under 50 år. Det torde vara
omöjligt att fastställa grunderna så, att ingen rubbning i deras praktiska
tillämpning må på något vis kunna ifrågakomma; utan det måste
väl under tidernas lopp uppstå förhållanden, som betinga eu förändring,.
om icke i grunderna, så dock i deras förverkligande, hvilka måste af
någon högre magt sanktioneras.

Nu invänder man dock, i likhet med den nästföregående talaren“Ja,
på det sättet skulle regeringen hafva rätt att ålägga församlingarna
att gifva större afgälder till sitt presterskap, än hvad lag medgifver.
“ Ja, vore det fallet, så hade konstitutionsutskottet fullkomligt
rätt i sitt påstående, att departementschefen begått ett fel. Så har
han dock icke gjort, utan det är bevisadt, att Klara och Jakobs församlingar
i Stockholm öfverenskommit på vederbörligen utlyst kyrkostämma
att gifva sitt presterskap så mycket, som det enligt 1862
års förordning är tillförsäkradt, eller 9,500 kronor, och de hafva icke
höjt afgiften deröfver. Ingen af församlingarnas medlemmar har deröfver
anfört något klagomål. Kongl. Maj:t har nu öfver dessa beslut
hört den myndighet, han är skyldig att höra, nemligen kammarkollegium..

Onsdagen den 22 April, f. m. 29 N;0 32.

Detta bär icke haft något att invända emot att regeringen sanktio- Angående
nerar ett sådant beslut. Deremot inkom också storkyrkoförsamlingen fullbordad
med en framställning om att aflöna komministern med 8,000 kronor, af de i statsfavilket
belopp skulle på vanligt sätt uttaxeras. Detta förklarade rådet förda
emellertid kammarkollegium strida mot de af regering och riksdag protokoll.
uppgjorda grunderna, och afstyrkte derför sanktion derpå, och stor- (Forts.)
kyrkoförsamlingen erhöll ej heller den begärda tillåtelsen.

Att förändringar ske och måste ske i ett lefvande samhälle, derpå
hafva vi många exempel. Så t. ex. var det i Småland ett jernbruk,
som var taxeradt för en viss afgäld till presterskapet. Arbetet
på bruket lades ned, men det oaktadt stod afgiften qvar. Då insåg
församlingen det origtiga häruti och beslöt att jernbruket skulle befrias
från denna afgäld, för hvilken det ej hade någon motsvarande
inkomst. Kongl. Maj:t sanktionerade ock detta beslut. Men, på det
pastors löneinkomster icke skulle minskas — ty detta stred mot de
fäststälda grunderna — måste ersättning under hans lifstid tagas från
iöneregleringsfonden. Den nästkommande pastorn fick naturligtvis finna
sig med den bestämda lönen.

Det har händt nära Göteborg, att ''en församling (Lundby) sedan
1862 tillväxt så, att lönen till pastor motsvarade eu biskopslön, 10 å
12 tusen kronor. Då man funnit detta vara orimligt, har församlingen
ingått till Kongl. Maj:t med begäran, att, då denna stora lön uppkommit
på grund af församlingens stora tillväxt, ytterligare en komminister
måtte få tillsättas, hvilken skulle erhålla sin aflöning af de
nämnda stora inkomsterna. Skulle icke en dylik förändring kunna få
förekomma, så skulle det blifva ganska besvärligt för församlingarna.

Jag tycker för min del, att, om församlingarna sjelfva besluta förändringar,
såsom dessa gjort i Stockholm, och deröfver ingen klagan
hörts, Kongl. Maj:t snarare skulle kränka församlingarnas sjelfbestämningsrätt,
om han icke sanktionerade ett dylikt beslut, och ett dylikt ,
kränkande af deras rätt skulle snarare vara anledning till anmärkning
från konstitutionsutskottets sida än det, som nu gifvit anledning till
anmälan.

Hvad beträffar den andra punkten, angående klockares brefbäringsskyldighet,
så har det upplysts, att upphäfvandet af 24 kap. 32 §
kyrkolagen ovilkorligen afsåg den brefbäring, som förekom mellan det
ena pastoratet och det andra, ifrån den ene klockaren till den andre.

Då vi i forna dagar läste i tidningarna, huru “lådan gick“ och “lådan
kom“, så bars lådan eller väskan ifrån den ene kyrkoherden till den
andre med de bref, som ankommo. På grund af förbättrade kommunikationer
och postväsendets utveckling har det förra befordringssättet
af skrivelser emellan pastoraten befunnits öfverflödigt och olämpligt;
och regering och riksdag hafva derför upphäft denna förordning. Klockare
hafva ej längre nyssnämnda skyldighet att befordra väskan, som
fordom ålåg dem. Deremot anser jag, att det i denna punkt omhandlade
fallet ej hör hit. Jag skall till belysning häraf anföra ett
exempel från den stad, jag har äran representera. Klockaren är befriad
så väl från orgelspelning som föresjungning. Plan skall egentligen
tillse, att de kyrkliga förrättningarna, såsom predikan, dop, be -

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

30 Onsdagen den 22 April, f. m.

gräfning m. m., ske på vederbörligt sätt, och vidtaga de anordningar,
som derför erfordras. Nu inträffar icke sällan i denna temligen stora
stad och med detta temligen mångtaliga presterskap, att eu prest, som
har skyldighet att en viss dag predika eller begrafva eller döpa, klilaf
sjukdomsfall eller något annat hindrad. Då vänder han sig till t. ex.
domprosten och ber honom förordna någon annan i sitt ställe, emedan
han sjelf är förhindrad. Om nu domprosten skickar klockaren med ett
muntligt bud till en annan prest med uppmaning till honom att förrätta
ifrågavarande kyrkliga handling — då faller den åtgärden icke under
konstitutionsutskottets anmärkning. Men om han är så artig och affatta!’
denna uppmaning skriftligen, så blir saken föremål för utskottets
anmärkning, ty det är enligt utskottets mening en brefbäringsskyldighet,
från hvilken klockaren är befriad. Är väl något sådant
rimligt? Och det är stundom så, som från statsrådsbänken anmärktes,
att presten icke kan skicka sin dräng. Klockaren är ju eu jemförelsevis
intelligent person, som derför kan frambära ett muntligt eller skriftligt
bud från den ene presten i församlingen till den andre och göra
detta på ett sätt, som drängen aldrig skulle hafva kunnat. Jag måste
bekänna, att jag för min del''icke kan inse annat, än att dylika åligganden
mycket väl kunna och böra komma under rubriken: “i öfrigt“.

Hvad beträffar den tredje anmärkningen, så är det ådagalagdt,
att man till chefer för riksarkivet och andra embetsverk förordnat
personer, hvilka icke haft någon föregående verksamhet inom just det
området. Detta strider naturligtvis icke mot grundlagen, som talar
om “skicklighet", men icke säger, på hvad sätt denna skall vara förvärfvad.
Utskottet anser för sin del, att det bör hafva skett genom
praktik i det ifrågavarande embetets tjenst. Må så vara. Men derom
står ingenting stadgadt i lagen. Jag medgifver nu visserligen, att den
i tredje punkten vidrörda frågan är mycket grannlaga, såsom alltid
utnämningsfrågor äro, i synnerhet när det gäller besättandet af chefsplatser.
Jag tror också, att det vore mycket orätt af regeringen att
göra afseende på annat än skicklighet för tjensten. Men å andra sidan
kan det vara mycket farligt, om man allt för mycket binder sig vid
former och pappersmeriter och derigenom erhåller embets- och tjensteman,
hvilkas tillsättning man visserligen kan försvara vid förekommande
granskning, men hvilka i sjelfva verket kanske äro mindre dugliga för
sina platser. Jag har under min lefnad trott mig se ett och annat
exempel på det senare fallet, då man utnämnt personer, som icke
varit fullt lämpliga, men med afseende på hvilka man dock kunnat
förklara, att de varit sina medtäflare öfverlägsna i meriter. Det kan
blifva missbruk åt båda hållen, och jag vill icke vara med om att
trycka på regeringen att handla allt för formalistiskt, ty den faran är
minst lika stor som den andra. Vi hafva erfarenhet af, hur man gick
till väga under frihetstiden, då man en tid följde det s. k. anciennitetsbetänkandet
och huru som detta mången gång ledde till att surnnmm
jus blef summa injuria.

Nu har mot den föredragande ecklesiastikministern gjorts tre anmärkningar;
med hvad befogenhet, derom kunna tankarne vara olika.
En anser, att frågan om prestlöneregleringen bort få en annan behand -

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

ling än den fått; en annan likaledes om klockarebrefbäringen och en Angående
tredje äfvenså i afseende på utnämningen af öfverbibliotekarie. Att fullbordad
åsigterna äro olika, torde ej vara så underligt, om man betänker, att a/aTiTtatsstatsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet inom sitt gebit har rådet förda
hela vårt lands andliga odling: religion, vetenskap, konst, litteratur, protokoll.
allt som rörer fattigvården, barmhertighetsinrättningar, medicinalvård, (Forts.)
veterinärinrättningar, hospitalsväsendet, med ett ord nästan allt, som
i början tillhörde den kristna kyrkan, men som sedermera småningom
öfvertagits af staten. Under hans behandling torde förekomma öfver
tusen ärenden om året, eller kanske lika många, som de öfriga statsråden
hafva tillsammans.

Det land anser jag vara lyckligt, mot hvars regering icke i
detta hänseende vigtigare anmärkningar kunna göras än de som nu
gjorts, och att gå grund af dessa anmärkningar tillämpa 107:de paragrafen
regeringsformen, som utskottet åberopat, samt att affärda eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t skulle skilja
statsrådet från hans embete, det tror jag icke vara värdigt och icke
heller rättvist. Jag tror ej heller, att vi på så sätt skulle se rikets
sanna bästa till godo, ty man skulle derigenom göra all regering nära nog
omöjlig. Det är nog i alla fall icke så lockande att vara ledamot af
regeringen och i synnerhet att bekläda den nu ifrågavarande posten.

Men för att regeringens arbete skall kunna befordra landets väl, är
det nödvändigt att statsmagterna så mycket som möjligt söka att samarbeta.

För öfrigt är granskningsrätten här i landet betydligt större än
i alla andra länder, och ju större och dyrbarare en rättighet är, med
desto större varsamhet, grannlagenhet och takt bör den begagnas.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag, herr talman, att
få framställa det yrkande, att utskottets anmärkningsbetänkande lägges
till handlingarne.

Häruti instämde herrar Janson i Carlshed, Persson i Heljebol,

Ericsson i Norrby, Petersson i Hamra, Reclelius, Bladli, Eliasson,

Larsson från Upsala, Odell och Alsterlund.

Herr Ekman: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har medgifvit i sitt yttrande, att Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt hafva beslutat denna lag om lönereglering för presterskapet,
samt att der denna lönereglering vunnit tillämpning, skall den ega bestånd
i femtio år. Jag vill inom parentes säga mot den siste talaren,
att det här icke endast är fråga om grunderna för denna lönereglering,
utan äfven att den skall ega bestånd i femtio år. Herr statsrådet sade
visserligen, att man kunde göra ett förord, som suspenderade lagen,
men enligt min mening kan intet förord omintetgöra en af Kongl.

Maj:t och Riksdagen stiftad lag, så vida detta förord kränker enskild *

mans rätt. Vi hafva våra lagar för att skydda mot hvarje kränkning,
vare sig i det ena eller det andra fallet, och sålunda har denna lag
blifvit stiftad för att å ena sidan presterskapet skall hafva skydd mot

N:0 32.

32 Onsdagen den 22 April, f. m.

Angående församlingen och å andra sidan församlingen skall skyddas mot öfverfullbordad
driftia pretentioner från presterskapets sida.
af de i stats- Nu ^ar ''iel''r statsrådet visat, att det redan förekommit fall, då
“rådet förda man har ändrat den fäststälda löneregleringen; men det är att märka,
protokoll, att i det fall, hvarpå han anförde exempel, hade ingens rätt blifvit
(Forts.) kränkt. Han anförde t. ex., att vid inträffad ledighet af en kyrkoherdebeställning
församlingen gått in till Kongl. Maj:t med begäran om
att få löneregleringen ändrad. Men märk, att vid nämnda tillfälle
tjensten varit obesatt, hvadan de sökande till platseu på förhand vetat
om den föreslagna löneförändringen och naturligtvis fått finna sig i
de löneförhållanden, som sålunda, blifvit bestämda. Man kan icke säga,
att hans rätt under sådana förhållanden blifvit kränkt. Och å andra
sidan kan man icke heller säga, att församlingens rätt blifvit kränkt,
då frågan gälde en nedsättning i lönen.

Den siste talaren påpekade, huru som i följd af åtskilliga förhållanden
kyrkoherdelönen i ett pastorat stigit till en biskopslön och att
församlingen derför ansett sig böra taga något af denna lön för att
aflöna eu andre komminister. Visst kan detta ske, men icke så länge
som den, som har fullmagt på tjensten, sitter qvar, ty så länge åtnjuter
denne sin biskopslön. Men när pastoratet blir ledigt, så kan
en förändring ega rum, såsom jag nyss sade. Men då kränkes hvarken
presterskapets eller församlingens rätt, om eu fördelning af den allt
för stora kyrkoherdelönen eger rum.

Om jag nu ser efter, huru härmed förhåller sig i ifrågavarande fall,
nemligen'' beträffande ändringen i löneregleringen för presterskapet inom
Klara samt Jakobs och Johannis församlingar, så finner jag, att förhållandet
här är ett helt annat. Här hafva nemligen de magteganae
träd t tillsamman och beslutat att öka lönerna för presterna i dessa
församlingar. Det hade väl då tillkommit regeringen att skydda minoritetens
rätt i förevarande fall. Ty jag är öfvertygad om, att många
församlingsmedlemmar alls icke velat gå in på dessa förändringar,
ehuru de icke deltogo i beslutet derom, emedan de visste att deras
röster förmådde så litet.

I Adolf Fredriks församling har man också beslutit en förändring
i löneregleringen för presterna, men der anfördes emellertid besvär
öfver beslutet, och vi veta ännu icke, hvilket resultat som derigenom
kan uppnås.

Det är emellertid icke endast minoritetens rätt, som behöfver skydd
af Kongl. Maj:t, utan äfven de icke röstberättigades rätt. Så läuge
den kommunala röstskalan är sådan, att eu mängd menniskor äro uteslutna
från rösträtt i dessa frågor, så är det Kongl. Maj:ts skyldighet
att se till, att icke deras rätt förnärmas. Ty här gäller det icke en
minskning af löner, utan en förhöjning af dem, och just i ett sådant
fäll hade Kongl. Maj:t bort hålla på gällande lag för att skydda deras
„ rätt, som sjelfva icke kunna göra något deråt.

I det hänseendet är det ett mycket vigtigt och farligt prejudikat,
att man ansett sig kunna suspendera gällande lag till skada för en
minoritet. Jag anser derför på dessa skäl, att utskottet varit i sin

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

fulla rätt att göra denna anmärkning mot herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet.

Herr Johnsson i Thorsberg: Herr talman! Under frågans behandling
ha de skäl, som utskottet anfört och af åtskilliga talare
framhållits, icke blifvit vare sig af statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
eller andra talare på något sätt förringade, och jag kan
således i frågan fatta mig kort.

Herr ^Vinkrans’ resonnement ligger till stor del på sidan om denna
sak. Han anförde nemligen, att presterna tillförsäkrats ett visst lönebelopp,
men detta är icke förhållandet. Hvad presterna i Stockholm
angår, hafva de tillförsäkrats vissa qvantiteter spanmål och vissa avgifter
af inkomst af rörelse och kapital o. s. v., men icke ett visst
lönebelopp i penningar, och det af utskottet klandrade beslutet inskränker
sig till det spörsmål, huru vida kyrkostämman är behörig besluta,
och Kong!. Maj:t bör fastställa utgående af vissa förmåner, utöfver hvad
som eu gång tillförsäkrats presterskapet, att gälla i femtio år.

Beträffande den andra frågan, angående klockarnes brefbäringsfikyldighet,
var det med förvåning jag hörde herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet göra den tolkning af förordningen den
21 september 1888 gällande, att denna förordning endast skulle hafva
upphäft skyldighet för klockarne att bära prostens och domkapitlets
post, när den honom tillhandakomme, men skyldighet att bära kyrkoherdens
eller komministerns qvarstå.

Denna förordning af den 21 september 1888 innehåller ordagrant
följande: “Vi etc. göre veterligt det Vi, med Riksdagen, funnit för
godt att, på sätt allmänt kyrkomöte jemväl samtyckt, förordna, att
hvad _ 24 kap. 32 § kyrkolagen innehåller om klockares brefbäringsskyldighet
skall upphöra att gälla. “

Det är således alldeles uppenbart, att den brefbäringsskyldighet,
som innefattas i 24 kap. 32 § kyrkolagen, är af kyrkomötet, Riksdagen
och Kongl. Maj:t upphäfd. Det återstår således, så vidt man
med framgång skall kunna visa, att brefbäringsskyldigheten åligger
klockarne, intet annat än att framvisa någon annan bestämmelse i
kyrkolagen, som ålägger klockarne denna skyldighet. Men i hela kyrkolagen
fins icke ett enda ord rörande klockarnes brefbäringsskyldighet
annat än just i denna 32 § af 24 kap. Om nu obestridligen denna
paragraf i hvad den afser klockarnes brefbäringsskyldighet är upphäfd,
så är det alldeles oförklarligt, huru man skall kunna påstå, att domkapitlen
i alla fall äro berättigade att ålägga klockarne brefbäringsskyldighet.
Jag kan åtminstone icke se, huru man med framgång skall
kunna försvara detta; och jag kali icke heller uppleta något annat
skäl till det envisa fasthållandet af detta privilegium, än det gamla
vanliga, att man har mycket svårt att lemna ifrån sig en rätt, som
man sedan urminnes tider varit tillförsäkrad och som presterskapet i
alla tider egt. Men Kongl. Maj:t lär väl icke få taga någon hänsyn
till presterskapets önskan i detta afseende; utan Konungen eller den
föredragande i statsrådet är skyldig att tillse hvad lag och författningar
innehålla.

Andra Kammarens Prat. 1891. Ko 32. ,‘5

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

K:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. in.

Herr talman! Jag skall på de nu anförda skälen anhålla att, då
utskottets anmälan synes vara befogad, få yrka att kammaren måtte
besluta anmäla omförmälda ärenden.

Herr Hammarlund: Jag skall endast be att få yttra några få
ord rörande den andra punkten i utskottets memorial, den som rör
klockarnes brefbäringsskyldighet. Det har sagts, att denna fråga är
en jemförelsevis obetydlig fråga; och detta kan ju vara sant, om man
blott tager hänsyn till hvad det är för personer saken rör, att det
är personer, som stå temligen lågt på den sociala rangskalan och
hafva obetydliga löner. Men principen, som det här gäller, är icke
mindre vigtig för det.

Jag begärde ordet närmast med anledning deraf, att talaren på
göteborgsbänken försvarade regeringens åtgärder med att hänvisa till
24 kap. 32 § kyrkolagen, der det heter bland annat: “I det öfriga,
hvad hans embete angår, så rättar han sig efter den förordning, som
biskopen och konsistorium honom föreskrifva". Den nu omtalade
brefbäringsskyldigheten skulle således, menade den talaren, ligga i
orden: "hvad hans embete angår"; och för att bevisa detta androg
han ett exempel från Göteborg. Flan fann det orimligt, om icke en
klockare derstädes skulle få skickas af pastor med en embetsskrifvelse
till eu annan prest inom församlingen. Jag instämmer med honom
deri, att den åberopade bestämmelsen i kyrkolagen kan der vid lag vara
tillämplig.

Men här är förhållandet annorlunda än i det exempel, som talaren
anförde från Göteborg, blår är det nemligen fråga om tre församlingar
med hvar sin klockare. Kyrkoherden bor i den ena församlingen
och komministern i den andra, och dertill, efter hvad jag
hört af med de lokala förhållandena bekanta personer, på mer än eu
half mils afstånd från kyrkoherden. De anförda orden i kyrkolagen
äro mycket tänjbara, men det förefaller åtmistone mig, som om det
vore att utsträcka klockarens “embete" allt för långt, i fall man nu,
sedan den i kyrkolagen anordnade brefbäringsskyldigheten upphäfts,
kunde deri inrymma skyldighet för klockaren att bära bref utanför
området för deu församling, inom hvilken han är anstäld som klockare.

Visby domkapitels af Kongl. Maj:t gillade utslag ålägger emellertid
ifrågavarande tre klockare en dylik skyldighet. Låtom oss se til!
hvad konseqvenseu skulle bli, om denna åtgärd skulle anses laglig.
Lika väl skulle då domkapitlet kunna föreskrifva, att klockaren skulle
vara skyldig gå med bref till närmaste kyrkoherde åt andra hållet;
och så hade vi klockareposten qvar i all sin glans, blott med den inskränkning,
att den så beryktade postväskan icke finge användas.

Ett af de skäl, som inom kyrkomötet och Riksdagen anfördes
emot klockarnes brefbäringsskyldighet, var det, att sedan numera
klockaretjensterna alltmera blifvit förenade med skollärarebefattningar,
folkskolelärarne blifva hindrade i sina lärareåligganden, om de tillika
skola utföra dylika budskickningar till annan församling. Skulle det
nu anses vara riktigt hvad som skett på Gotland, så finge ju de folkskolelärare-klockare,
hvarom här är fråga, icke någon egentlig nytta

Onsdagen den 22 April, f. in.

af den förändring, som skedde år 1868, utan de skulle fortfarande såsom
hittills hafva att fortskaffa embetsskrifvelser från ena församlingen
till den andra. Om det här vore fråga om högt aflönade tjensteman,
som kunde anses hafva fullt tillräckligt betaldt för sitt arbete,
så kunde det ju kanske icke anses så obilligt, om de ålades mer än
de äro skyldiga till: Men senaste häftet af aflöningsstatistiken upp lyser,

att så här ej är fallet. Det kan kanske intressera herrarne att
höra, hvad dessa så mycket omtalade klockare hafva för utförandet
af alla sina klockaresysslor. Herr Bengtsson har nyss visat upp
ett reglemente för Yisby stifts klockare. I detta uppräknas uti 27
§§ _ alla deras åligganden, bland annat denna budskickning. Hvad
hafva de då för allt sitt arbete? Jo, den ene har 75 kronor, den andre
85 och den tredje 60 kronor i aflöning per år.

Då jag hyser den uppfattning, att bestämmelsen i kyrkolagen om
“hvad hans embete angår" icke kan innefatta att utföra embetsgöromål
utanför det område, för hvilket klockaren är anstäld, anser jag den
af konstitutionsutskottet framstälda anmärkningen rigtig.

Herr talman! Liksom jag yttrat mig endast om eu af konstitutionsutskottets
anmärkningar, så skall jag också inskränka mitt yrkande
till blott denna punkt. Jag skall sålunda tillåta mig att i fråga om
denna andra punkt yrka, att kammaren måtte besluta att med gillande
af anmärkningen lägga memorialet till handlingarna.

Herr Waldenström: Herr talman! Jag skall endast fästa mig
vid den första af de anmärkningar, som konstitutionsutskottet framstält.
Det är enligt min mening af synnerligen stor praktisk betydelse
för hela vårt land, att denna fråga om stabiliteten af regleringen
af presterskapets löner kommit på tal inom Riksdagen. Ty att
åtskilliga missförhållanden och oegentligheter just i fråga om denna
sak gjort sig gällande på senare tiden, det lider intet tvifvel.

hör ett par veckor sedan innehöll Ny Ecklesiastiktidning bland
annat en uppsats rörande dessa missförhållanden här i Stockholm, uti
hvilken uppgafs, att till följd af folkmängdens tillväxt i hufvudstadens
församlingar betydliga öfverskott uppstått på de medel, som inflyta
till bestridande af presterskapets aflöning. Dessa öfverskott hafva
sedermera af kyrkoråden användts till åtskilliga andra ändamål, såsom
till reparationer och nybyggnader och annat sådant, hvilket uppenbarligen
strider emot lagen om regleringen af presterskapets löner.

Konstitutionsutskottet anmärker, att om det, som Kongl. Maj:t i
detta fäll beslutat, finge oanmärkt passera, så skulle deraf lätt kunna
följa, att inom olika delar af landet en sträfvan uppstode att få de
för presterskapets löneinkomster gällande regleringarna på motsvarande
sätt ändrade. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
menade, att ingen fara vore för handen härför. Men jag tror för min
del, att denna fara är ganska stor, och att konstitutionsutskottet har
alldeles rätt i sin anmärkning. Jag skall be att få anföra ett enda
exempel härpå, hemtadt från den stad, som jag sjelf representerar.
I Gefle ha vi, liksom annorstädes, en bestämd lönereglering för presterskapet.
För några år tillbaka kommo komministrarne i församlingen

N:o 32.

^ingående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 32. SB Obetagen den 22 April, f. m.

Angående in till kyrkorådet och begärde en löneförhöjning af 500 kronor livarfullbordad
ciera. Kyrkorådet tillstyrkte och kyrkostämman gick in på denna begranshnmg^
gäran> Kär sedermera vid den inträffade kyrkoherdeledigheten en vice
rådet förda, pastor skulle tillförordnas, ville många dertill ha den, som var utnämnd
protokoll, till kyrkoherde. Han förklarade sig icke kunna taga emot denna be(Forts.
) fattning utan ett betydligt tillskott i lönen utöfver hvad vice pastorn
annars skulle ha, emedan han, som var lektor i Upsala, i sådant fall
nödgades lemna sin ordinarie lektorsbefattning derstädes samt för dess
uppehållande aflöna vikarie. Kyrkostämman beslöt att betala detta
tillskott. Sedermera kom samma kyrkoherde och anmälde, att han
sannolikt skulle förlora lönetillägget på sitt lektorat, och begärde eyentuelt
ersättning derför. Församlingen gick in äfven härpå. Slutligen
hemstälde kyrkorådet till kyrkostämman, att denna skulle åtaga, sig
att löna en pastorsadjunkt med 1,500 kronor. Kyrkostämman biföll
äfven detta. Då tyckte jag, att det gick något för långt, och jag anförde
besvär öfver beslutet bos konungens befallningshafvande, åberopande
bland annat såsom skäl, att, då enligt lagen om lönereglering
för -presterskapet det extra ordinarie presterskapet skall hädanefter
som hi! tills afiönas af det ordinarie, denna skyldighet hade tagits från
det ordinarie presterskapet och lagts på församlingen genom kyrkostämmans
ifrågavarande beslut. Konungens befallningshafvande ansåg
emellertid, att kyrkostämman hade rätt, och ogillade besvären, hvithet
vållade, att jag drog frågan under Kongl. Maj:ts pröfning; och der
hvilar densamma nu. Huru det kommer att gå, vet jag naturligtvis
icke. Hvad jag härmed velat visa, är, huru lätt en sådan der sträfvan
kan uppstå att söka öka presterskapets löner i strid med de faststälda
löneregleringarna.

Nu kan man häremot säga, att församlingarna i allmänhet icke
äro kända för att vilja öka presternas löner. Visserligen! Men huru
det går till vid dylika tillfällen i städerna, veta vi nog alla. När
någon vill drifva ett dylikt beslut om löneförhöjning igenom, så talar
han vid några af sina goda vänner, som hafva många röster. Dessa
komma då tillsammans vid kyrkostämman och afgöra beslutet. Men
när så sker, vore det väl Kongl. Maj:t, som skulle skydda de mindre
bemedlades och de icke röstberättigades rätt vid upprätthållandet af
den konvention, som för viss tid är bestämd icke allenast till trygghet
för presterskapet utan äfven för församlingarna.

Utskottet säger, att det ändamål, som afsågs med löneregleringen,
nemligen att undanrödja de obehag och stridigheter, som ofta uppstått
mellan prester och församlingar med anledning af det förra olämpliga
aflöningssättet, skulle motverkas, om det finge fortgå, såsom sist skett
här i Stockholm. Härmed hade det dock, mente herr statsrådet, ingen
fara. Men det är verkligen fara för handen. Så länge församlingarna
och presterna på kyrkostämma skulle afgöra frågan om lönen,
var det evinnerliga stridigheter och trassel dem emellan. Och just
till följd deraf begärde rikets ständer, att en annan ordning skulle
införas. Den infördes äfven genom förordningen den 11 juli 1862 angående
regleringen af presterskapets löner samt för Stockholm genom

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. in.

förordningen den 1 november 1872. Rubbas nu denna, så komma vi
ju tillbaka till det gamla tillståndet med dess strider och obehag.

Nu sade herr statsrådet vidare, att i kongl. förordningen angående
kyrkostämma står det i 10 punkten af 2 §, att kyrkostämman har
att handlägga frågor angående presternas löneförmåner. Ja, detta är
rigtigt, ty kyrkostämmoförordningen är äldre än förordningen om löneregleringarna,
och det fans icke något annat sätt eller ställe, der man
kunde besluta om dessa frågor än på kyrkostämma, innan den bestämda
löneregleringen bom till stånd. Men efter den tiden var det
naturligtvis icke meningen att löneförhållandena skulle fortfarande
ordnas genom öfverenskommelse mellan presterskapet och församlingen
på kyrkostämma; ty hvad låg det annars för betydelse deri, att man
genom en för längre tid faststäld lönekonvention ville förebygga det
trassel och de strider, som förut förekommit mellan presterskap och
församling.

Jag upprepar, hvad jag nyss sade, att denna fråga är af stor
praktisk betydelse, och det just ur den synpunkt, som utskottet angifvit.
Nu sade herr statsrådet, att det ju vore orimligt, om icke en
lönereglering, som uppgjorts för 50 år, skulle kunna på något sätt
ändras under dessa 50 år, i fall förhållandena i en församling under
tiden genom omständigheter, som ingen vid regleringens fastställande
kunnat förutse, blefve så förändrade, att löneregleringen blefve uppenbart
orimlig. Derpå vill jag svara följande. Jag tror icke, att löneregleringarna
behöfva under alla förhållanden bestå orubbade i 50 år,
men jag tror, att lagen om löneregleringarna icke tillåter Kongl. Maj.i
att på kyrkostämmas förslag ändra dem. Löneregleringen är icke,
såsom det nyss stod i en stockholmstidning, något kontrakt mellan
församling och presterskap. Den är enligt förordningens föreskrift
uppgjord af en för ändamålet tillsatt nämnd, om hvars sammansättning
förordningen innehåller noggranna bestämmelser. Visar det sig
nu, att löneregleringen i en församling blir uppenbart orimlig, och man
derför vill hafva en ändring, då må man gå den i lag bestämda vägen.
Men icke kan Kong!. Maj:t såsom sådan taga den saken omedelbart i
sina händer. Att herr statsrådet liknade löneregleringen vid en vexelaffär
mellan församlingen och presterskapet, kan ju icke egentligen
vara rigtigt.

Jag skall för min enskilda del icke göra något yrkande, men nog
är jag öfvertygad, att Kongl. Maj:t i detta ärende har origtigt förfarit.

Herr Hedin: Jag hade den förmånen, herr talman, att för ett

par dagar sedan sammanträffa med några stycken af den nuvarande
regeringens mest devota beundrare och vänner. De voro så ledsna,
att det gjorde mig hjertligt ondt, och bedröfvade öfver konstitutionsutskottets
anmärkningar och icke minst öfver de vid utskottets betänkande
fogade reservationer. Jag frågade, om de kunde bestrida rigtigheten
af dessa anmärkningar. Nej bevars, konstitutionsutskottet hade
haft fog för dem, och de tilläde, att reservationerna voro lika vigtiga,,
och en del af dem till och med vigtigare än utskottets anmärkningar..
“Nå väl?“ frågade jag. Och då svarades mig: “De skola ju i alla fall

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

N:o 32.

Onsdagen flen 22 April, f. m.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

snart gå sin väg, hvarför då lägga lök på laxen?“ Jag kunde ej då
bringa dem någon tröst, och nu vill jag hoppas, att ingen af dessa
ministérens vänner måtte vara här i dag närvarande såsom åhörare
— det var personer utom Riksdagen — ty mer än utskottets anmärkningar
skulle det för dem kännas svårt, kännas förödmjukande att
höra herr ministerns för utrikes ärendena svar och herr ecklesiastikministerns
försvar; äro de ej här tillstädes, så få de det lindrigare
obehaget att blott läsa det i referaten. Man skulle kunna hafva anledning
att med en ny mening upprepa ett namnkunnigt yttrande, som
herr talmannen torde erinra sig, af en utaf forntidens store talare, då
man för honom prisade hans hädangångne store medtäflare. “Ja“,
sade han, “hvad skulle det då icke varit, om 1 sjelfve haden hört mannen
tala!" Detsamma skulle jag vilja säga till dessa ministérens vänner,
som voro så ledsna: “Hvad skulle det då icke hafva blifvit, om de
hört svaret och försvaret i dag!“

Herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
har påstått, att utskottet velat göra regeln om de 50 årens giltighet
enligt löneregleringskonventionerua ovilkorligen bindande. Det var det
första bland ett tiotal eller tjogtal exempel på hans fullständiga missförstånd
af och okunnighet om allt hvad denna fråga rörer. Det är
icke utskottet, som velat göra, det är lagen, som gjort denna regel
ovilkorligen bindande. På det sättet, fortfor ecklesiastikministern,
skulle den lag, som af Kongl. Maj:t och Riksdagen samfäldt stiftats
såsom grund för löneregleringen, få större helgd än andra lagar, af
Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt beslutade. Nej, derigenom att
utskottet vill göra gällande, att dessa bestämmelser skola efterföljas,
får den lagen jemnt upp samma helgd som alla andra lagar, så länge
de lydas, och icke någon större, ty äfven denna lag såsom alla andra
kan ändras. Men hvad utskottet begärt, det är att denna lag skall
ändras i grundlagsenlig ordning och icke af Kongl. Maj:t ensam, då
den tillkommit genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens samfälda beslut.

Jag vet icke, hvilken ond juridisk ande har ingifvit herr statsrådet
och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet att på det oefterrättliga
sätt, som vi för en stund sedan hörde, begagna satsen: förord
bryter lag. Han förstod uppenbarligen icke hvarken hvad detta uttryck
innebär eller i hvad mån det kunde vara tillämpligt på den fråga,
som nu är föremål för diskussion. Jag skall strax beröra denna sak
vidare, men vill nu belysa ett par andra påståenden han gjorde. Han
sade att icke något högre, allmänt intresse blifvit kränkt genom denna
ändring af den af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststälda lönekonventionens
grunder. Jo, visserligen var detta en kränkning af ett högre
allmänt intresse, nemligen det att en lag, stiftad af Kongl. Maj:t och
Riksdagen gemensamt, icke ensidigt ändras af någondera parten. Han
sade vidare, att löneregleringsföriättningarna och konventionerna icke
innehålla något förbud mot en sådan ändring. Det säges ju dock i
denna lagstiftnings af Riksdagen godkända grunder, af de utfärdade
författningarna och af sjelfva konventionerna, att bestämmelsen om
lönebeloppen skall gälla i 50 år.

Onsdagen den 22 April. f. m.

N:o 32.

Jag kommer nu tillbaka till det yttrandet, som här är ett rent
nonsens, att förord bryter lag.

Ecklesiastikministern säger i likhet med en klagande husegare i
en af de södra församlingarna, som besvärat Kong!. Maj:t med en
framställning i detta ämne, att kyrkostämmorna “frivilligt" beslutat
löneförhöjning åt presterskapet. “Frivilligt", sade herr ecklesiastikministern,
och han lefver sålunda, liksom den klagande husegaren på
söder, i den föreställningen, att det skulle finnas, i motsats mot de
frivilliga, något slags kyrkostämmobeslut, som äro och kallas ofrivilliga.
Hvad skulle det betyda? Antingen sådana, som framtvingas genom
yttre våld? Eller sådana, som tillkommit och äro till sitt innehåll
på förhand bestämda genom en kyrkostämman öfverordnad myndighets
befallning? Men då alla ofrivilliga kyrkostämmobeslut äro ett
hittills okändt species af kyrkostämmobeslut — som förmodligen ingen
annan än herr ecklesiastikministern och den klagande husegaren torde
hafva kännedom om —• så vågar jag tro, att löneförhöjningsbeslutens
“frivillighet" är lika sjelf klar, som påpekandet af denna frivillighet
är för rättsfrågans bedömande betydelselöst.

Dessutom sade han, att förutom att kyrkostämman handlat frivilligt,
den ock beslutat enhälligt, således enhälligt och frivilligt beslutat
att erbjuda denna löneförhöjning. Förmodligen har presterskapet äfven
lika enhälligt och frivilligt beslutat att mottaga detta erbjudande.
Det var således — menade han — en öfverenskommelse mellan församlingen
och presterskapet. Litet längre fram sade herr ecklesiastikministern
— sammanhanget var icke så strängt, så att herr talmannen
och kammaren torde ursäkta, om jag också måste göra några skutt —-att församlingen är part i saken. Nej, församlingen är icke någon
part. Församlingen utbjuder icke de presterliga befattningarna till
hugade spekulanter, som hafva att komma öfverens med församlingen
om löneförmånerna, Församlingen har den större eller mindre rätt,
som lagen medgifver, i afseende å tillsättningen af de presterliga tjensterna,
men i fråga om lönen har församlingen icke något att säga,
utan är i det fallet liksom presterskapet underkastad Kongl. Maj:ts
förordning, i hvilken församlingen icke har mera rätt än regeringen
.att göra någon ändring. Det är icke församlingen, som stiftar lönekonvention
genom aftal med presterskapet, utan församlingen har endast
blifvit hörd öfver ett förslag, uppgjordt af löneregleringsnätnnden, hvilket
Kongl. Maj:t sedan förklarat skola lända till efterrättelse för församlingen,
hvilken sålunda lika litet som pimsten är part i saken.
Den af Kongl. Maj:t faststälda lönekonventionen har karakter af lag,
hvilken både församlingen och presten äro underkastade, och i hvilken
de icke hafva någon möjlighet att åstadkomma ändring.

Han sade: ja, församlingen får icke göra det helt och hållet på
•egen hand, utan den måste hänskjuta saken till Kongl. Maj:t, och så
har nu skett och således har allt passerat i vederbörlig ordning. Det
skulle således vara fallet, att Kongl. Maj:t ensam hade rättighet att
på egen hand rubba en lag, som tillkommit genom Kongl. Maj:ts och
Riksdagens samfälda beslut. Denna sak har ecklesiastikministern under
hela sitt anförande endast snuddat vid, och han har gått undan den

Avflående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

K:o 32,

Onsdagen den 22 April, f. m.

Angående som katten kring het gröt. Eu talare på göteborgsbänken, som skulle
fullbordad försvara ecklesiastikministern, har tydligen icke ens förstått, att detta
af de i''stats var hufvudpunkten i frågan och i utskottets anmärkning. Herr ecklerådet
förda siastikministern förstod det nog, men han aktade sig att inlåta sig på
protokoll, hufvudsaken. Het rätta svaret är att, då konventionerna, äro upp(Forts.
) gjorda enligt grunder, som hafva allmän lags kraft, så kan Kougl.

Maj:t icke göra något dervid, men derför behöfva må hända icke löneregleringarna
blifva orubbade under 50 år, ty Kong!. Maj: t eger att
till Riksdagen ingå med framställning om ändring af de grunder, hvarpå
dessa lönekonventioner äro byggda. Det är samma svar som gäller om
den eventualitet, som herr ecklesiastikministern omnämnde, nemligen
eventualiteten af en “förfärlig" stegring af markegångsprisen, i följd
hvaraf lönerna skulle blifva för höga. Detta trodde han skulle verka
på oSs, då vi väl icke skulle unna presterna något sådant. Han vädjade
här, herr talman, till dåliga känslor. Svaret derpå är emellertid
detsamma som nyss, ehuru det då gälde det motsatta fallet, nemligen,,
att om Kongl. Maj:t lika med statsrådet finner en opåräknad stegring
af lönerna “förfärlig", Kongl. Maj:t då kan föreslå Riksdagen fastställande
af nya grunder för lönekouventionerna.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har frågat:,
skulle detta regeringens beslut vara till skada för endrägt och förtroende
mellan församling och presterskap, då kyrkostämman enhälligt
och förtroendefullt gifvit presterskapet mer penningar, och presterskapet
lika enhälligt och förtroendefullt beslutit att mottaga dem? Att det
skulle vara till skada, kunde han icke fatta eller förstå, derför att
han glömde åtskilliga andra moment än ■— den enhälliga frivilligheteu
på presterskapets sida. Han glömde den genom det olagliga beslutet
undertryckta minoritetens rätt att icke blifva beskattad högre för
presternas aflönande, än hvartill gällande lönekonventioner föranleda,
och dess rätt att, när öfverskott uppkommer, man icke anlitar detta
för att i strid med lag öka presternas lön, utan använder det, såsom
jag vet att särskildt lönekonventionen för en af Stockholms församlingar
stadgar, för att nedsätta uttaxeringen för lönen. Det glömde
han. Han glömde den i sin rätt kränkta minoriteten. Men om han
kommit i håg det, skulle han icke vågat komma fram med sitt yttrande,
att det af Kongl. Maj:t fattade beslutet vore egnadt att upprätthålla
endrägt och förtroende mellan prest och församling.

Om den andra frågan eller klockares brefbäringsskyldighet är så
mycket yttradf, att jag vill förbigå den.

Deremot, herr talman, skall jag säga några ord om den utnämning
till öfverbibliotekarie, som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
trott sig kunna försvara. Hvad då först angår hans
anmärkning mot de första raderna i utskottets betänkande i denna
del, der det säges, att af statsrådsprotokollet inhemtas, att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet först “tillkännagifvit, att af
filosofie och juris doktorn J. A. Thurgren ingifvits en skrift, i hvilken
han anhållit att vid tjenstens tillsättande komma i nådig åtanke",
skulle jag be att få erinra statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
derest jag hade den äran att se honom här närvarande, att

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. in.

utskottet vid omförmälande af detta faktum icke uttalat ett ogillande Angående
af att, då detta faktum förefans, det antecknades i protokollet. Så- fullbordad
ledes hade han ingen anledning till missnöje mot omförinälandet af
detta faktum. Sedan frågade han, hvarför icke utskottet åberopat råget förda
något lagrum? Förmodligen derför — jag svarar blott å mina egna protokoll.
vägnar — att de som jemte mig voterade för denna anmärkning trodde, (Forts.)
att chefen för ecklesiastikdepartementet och de andra statsråden, som
biträdde hans tillstyrkan, nog kände till 28 § regeringsformen. Men
då han icke sjelf kunnat leta sig till rätta, skall jag säga hvad anmärkningen
gäller. Han har tillstyrkt Kongl. Maj:t att öfverträda
grundlagens bud att vid alla befordringar endast fästa afseende å de
sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Ty, efter
hvad vi kunde finna, fans för denna utnämning icke annat skäl än
den utnämndes adliga börd. Nu är skälet angifvet. Han trodde sig
vidare vid genomläsningen af Kongl. Maj:ts förnyade reglemente för
kongl. biblioteket den 9 november 1877 uppdaga, att med ett enda
■—• endast hypotetiskt angifvet — undantag åliggandena för kongl.
bibliotekets chef icke äro af annan beskaffenhet, än att hvilken förståndig
man som helst väl skulle kunna sköta dem. Ja, om han har
en sådan kännedom om hvad dessa stora institutioner i våra dagar
äro, om han har en sådan uppfattning af biblioteksvetenskapens fordringar,
om han icke känner mer till förvaltningstekniken vid eu sådan
institution, som numera skall tjena ej blott en och annan forskare,
utan ock den stora allmänheten, icke blott de lärde, som kunna fråga
så, att svaret är jemföi elsevis lätt, som kunna gifva tydliga anvisningar
till bibliotekstjenstemännens ledning, utan lika mycket och kanske ännu
mer den litterärt intresserade allmänhet, som sjelf behöfver ledning —
om han har eu sådan uppfattning, säger jag, eu uppfattning, daterande
sig från en tid, då man till chef för sådana institutioner som
kong!, biblioteket, hvilket förr icke hade samma omfattande uppgift
som nu, då det fått så mycket större beröring med allmänheten, tillsatte
uågon vitter man, som man ville bereda ett brödstycke, om han
lefver i den uppfattningen från slutet af förra och början af detta
sekel, skulle man möjligtvis kunna förklara hans åtgärd. Men jag
nödgas säga, att chefen för ecklesiastikdepartementet nog vet bättre
om den saken än han har velat vidkännas, ty hvarför skulle han eljest
—- att han det gjort är en offentlig hemlighet — så länge hafva gjort
motstånd mot utnämningen, om hvilken han på den tiden icke tvekade
att säga “att han icke någonsin skulle sätta sitt namn under deri".

Chefen för ecklesiastikdepartementet uppläste ett anonymt intyg
om den till chef för biblioteket utnämndes litterära kunskaper och
hans studier i bibliografi. Henne lär hafva upprättat en förteckning
öfver ■— sin egen boksamling. — Ja, det är verkligen lustigt, mycket
roligt, och jag har sjelf svårt att hålla mig allvarsam. Men det är
sant, chefen för ecklesiastikdepartementet har sagt det, och jag har
skritvit upp det. Vidare förekom på meritlistan, att han i Dresden
genomgått arbeten rörande Sveriges historia och gjort en förteckning
öfver några af dem. Utlåtandet är anonymt, men om det härrör från
den person, som jag förmodar, så, eftersom chefen för ecklesiastik -

N o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

42 Onsdagen den 22 April, f. m.

departementet oförsigtigt nog indragit honom i debatten — jag hade
i motsatt fall icke ämnat yttra mig om honom — tillåter jag mig
säga att, om det är den person jag tror, han aldrig varit chef annat
än till namnet för biblioteket och icke haft de egenskaper, som kunnat
göra honom egnad att utöfva sitt chefskap, han har icke haft
kännedom om organisationen af arbetet i kong!, biblioteket, han har
icke ordnat och ej närmare haft reda på hvad de särskilda tjenstemännen
der sysselsatte sig med. Något annat än detta anonyma intyg
såsom bevis för den nye öfverbibliotekariens litterära insigter, bibliografiska
studier och förmåga att leda en sådan institutions verksamhet
torde i sjelfva verket erfordrats för att rättfärdiga utnämningen.

Ett underligt misstag om den enkla betydelsen af utskottets enkla
framställning gör chefen för ecklesiastikdepartementet sig skyldig till,
då han säger, att, när utskottet förordar eu genom lång tjenstgöring
vunnen insigt, utskottet gått för långt, och att detta skulle betyda
detsamma som att förorda tjensteålderns absoluta öfvervigt öfver andra
meriter. Det torde vara tillräckligt att endast påpeka ett sådant
nonsens, och jag skall derför icke närmare inlåta mig på detta yttrande.
Vi hafva uppstält den fordran på innehafvaren af en så vigtig
befattning, att han förvärfvat insigt i handläggningen af de göromål,
som tillhöra chefen för denna institution. När vi saga, att denna insigt
ej kan vinnas på annat sätt än genom långvarig bibliotekstjenstgöring,
så påstår chefen för ecklesiastikdepartementet, att vi stält
upp den längsta tjensteåldern såsom det enda afgörande. Jag vet
verkligen icke, om han varit i stånd att missförstå de enkla orden
till den grad, eller om han i brist på bättre argument tillgripit detta,
ehuru han nog insåg dess beskaffenhet.

Den jemförelse han gjorde med riksarkivarietjensten gifver mig
åter anledning att tänka, att chefen för ecklesiastikdepartementet icke
känner någondera af dessa ecklesiastikdepartementet underordnade institutioner.
Denna jemförelse är nemligen för frågan alldeles betydelselös.
Han anmärkte, att den nuvarande föreståndaren för riksarkivet
och hans närmaste företrädare, då de utnämndes, icke hade någon
arkivtjenstgöring att åberopa. Och de skulle således vara likstälda med
nuvarande chefen för kongl. biblioteket. Detta är ett komplett missförstånd
och ett vidunderligt misstag af en person, som, om han än icke
eger speciel insigt i det ena eller andra hänseendet, dock så länge lefva!
i sådan atmosfer, att han icke kunnat undgå att uppfatta dessa förhållanden
i deras allmänna drag. Frågan om ordnandet och förvarandet af
arkivalier i vårt riksarkiv är vidt skild från frågan om inköp, förvaring
och tillhandahållande af böcker i ett bibliotek, som är afsedt för vetenskap
och bildning i alla dess olika grenar och som anlitas af den stora
allmänheten. Dertill är att märka, att de två män, som under de senaren
åren beklädt riksarkivarieembetet, icke vid utnämningen voro
främmande för arkivstudier. De hade i åratal, såväl i härvarande
som utländska arkiv, sysselsatt sig med historiska forskningar, och
hade derigenom lärt känna, lärt att begagna det material, hvars ordnande
och öfvervakande de sedan fatt att sköta. Frånsedt att jemförelsen
skulle bero af ett rent missförstånd, betyder den intet annat

Onsdagen den 22 April. f. m.

N:o 32.

än brist på argument eller är den ett bevis på förvånande okunnighet
om dessa institutioner och de kulturintressen, som deraf kunde
vara beroende. — Jag tyckte mig höra ett beslöjadt beklagande från
chefen för ecklesiastikdepartementet öfver att hans kolleger icke blifvit
föremål för anmärkning, och detta är en punkt, deri jag af allt hjerta
instämmer med honom. — Efter denna granskning af herr ecklesiastikministerns
svar torde jag, herr talman, om det sätt att främja kulturintressena
i allmänhet och särskildt ifrågavarande institution, som röjt
sig i den chefsutnämning, hvilken vi öfverklaga, hafva rätt att spörja,
om man kan tänka sig mer än en verkan af ett befordringssystem,
som gör den adliga börden till befordringsgrund, i strid mot grundlagens
bestämmelser.

Är det må hända för att väcka täflande nit hos dem, som länge
lönlöst eller med knapp aflöning trofast och nitiskt egnat sig åt sina
befattningar, vare sig i bibliotekets tjenst eller på andra områden! Eller
är det kanske för att gifva dem en erinran om hvad en stor diplomat
yttrat: “framför allt intet nit, tv då skämmer ni bort alltsammans11.
Eller hvad skall det verka, att man låter en person, som icke egetkompetens
till någon af de underordnade befattningarna vid biblioteket,
rycka upp till chef vid detsamma med förbigående af hela tjenstemannapersonalens
erkända förmågor, som hade billiga anspråk, ja rätt
att fordra att först komma i åtanke? Huru skall det verka att se
honom rycka upp der och stänga utsigten till länge väntad befordran
på en knappt aflönad bana? År detta att uppfostra till nit, intresse
och redbarhet i rikets tjenst, till en sådan tjensteutöfning, att man
icke blott inskränker sig till att nödtorfteligen sköta tjensten så att
man undgår anmärkning för fel i tjensten, utan så att man offrar hela
sin person åt tjensten och låter tjensten taga alla ens krafter i anspråk?
År det på det sättet, man vill främja och väcka eu sådan
anda inom Sveriges embetsmannacorps?

Jag skall be att få erinra huru tjenstemännen vid kongl. biblioteket
hafva det stäldt, om eu, som 1866 blef extra ordinäre amanuens,
befordrades år 1877 till ordinarie, således efter 11 års tjenstgöring,
och erhöll då 3,000 kronor i lön, om en, som blef extra ordinarie
1873 och icke fick ordinarie plats förrän 1884, om eu annan, som blef
extra ordinarie 1874 och hann fram till ordinarie plats 1890 — det
är 16 års väntan, herr talman — om en, sou) blef extra ordinarie
1875 och ändtligen från och med 1890 i egenskap af ordinarie fått 2,000
kronors lön, om en man, som blef extra ordinarie tjensteman vid
kongl. biblioteket 1854 och till och med 1877 hade eu aflöning från
1,500 till 1,800 kronor. Desses väl och ve och andre tjenstemäiis i liknande
ställning förtjenar verkligen något afseende, när grundlagen icke
lagt i Kongl. Ma jäs hand att utdela rikets embeten såsom nådevedermälen.
Men äfven om man icke tänker på dem, så har man — och
det lär väl ingen kunna bestrida — att tänka på allmänhetens rätt,
på statens rätt, på vetenskapens rätt, på bildningens rätt. Jag förmodar,
att den dag skall komma, då herr eklesiastikministern skall
ångra icke blott den åtgärd han tillstyrkt Kongl. Maj:t, utan äfven
det anförande han i dag afgifvit till Riksdagens protokoll. Det kommer

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

för oss alla eu dag, då fåfänglighetens skuggor vika undan, så att vi se
ett och annat klarare, som förut varit fördunkladt. Och den dagen
tillönskar jag honom, att tanken på den utnämningen och allas deras
rätt, som derigenom blifvit kränkt, må stiga upp för hans minne. Jag
tviflan icke på, att han då skall tänka, att rättvisa mot dem skulle
hafva varit bättre, skulle väga mer uti hans egen känsla såsom grund
för hans tillfredsställelse än till och med all den glans, hvaraf han blifvit
omgifven, alla titlar och all grannlåt, ja till och med serafimerorden.

Herr Sven Nilsson: Jag skall icke upptaga kammarens tid
länge. Jag skall, på det kammaren genast må veta min ståndpunkt
i frågan, tillkännagifva, att jag gillar de anmärkningar, som af konstitutionsutskottet
framstälts.

Hvad den första punkten beträffar, anser jag, att Kong!. Maj:t
öfverskridit sin befogenhet. 1 fullkomlig öfverensstämmelse med hvad
utskottet uttalat anser jag, att Kongl. Ma;:t icke har rätt att ändra
en lag, som stiftats gemensamt af Konung och Riksdag; och jag tviflan
mycket på, att, sedan Riksdagen beslutit, att konventioner skola upprättas
för 50 år och under den tiden gälla i de särskilda kommunerna,
en kyrkostämma verkligen eger rätt att upptaga ett sådant ärende om
ändring af en fastäld konvention till behandling, liksom jag tviflan på,
att Riksdagen skulle vara i sin fullgoda rätt att upphäfva en sådan
konvention. Men. hvad som är säkert, är, att Kongl. Maj:t ensam ickehar
rätt att göra eu ändring,.i dessa konventioner; och är det så,
att Riksdagen har någon rätt i detta hänseende, så skall Kongl. Maj:t
lemna Riksdagen denna rätt okränkt och ej egenmägtigt bryta ingångna
förbindelser.

Hvad beträffar den andra punkten, anser jag det vara alldeles
klart, att Riksdagen har beslutit, att all brefbäringsskyldighet för klockare
skall upphöra, att således hvarken domkapitlet eller Kongl. Maj:t
bär rätt att ålägga klockare att bära bref inom eller utom församlingen.
Detta lagbud anser jag vara så tydligt, att den regeringsledamot,
som tillstyrkt Kongl. Maj:t att ålägga en klockare brefbäringsskyldighet,
har förfarit emot gällande lag, ty den antagna lagen kan
ej ändras utan Konungens och Riksdagens samstämmande beslut.

I afseende på den tredje punkten tror jag, att det vore farligt,
om Kongl. Maj:t skulle gå utom de särskilda embetsverken vid tillsättandet
af tjensteman, då lämpliga personer finnas dertill. Jag tror att
man kan bevisa, att inom biblioteket funnits personer, fullt kompetenta
att bekläda den ifrågavarande chefsplatsen. Och det är klart,
att denna tillsättning rubbat rätten för dessa personer.

Jag skulle dock knappast hafva uppträdt för att i sak yttra mig
i den ömtåliga frågan, om man icke ständigt under de sista åren —-synnerligast den senaste treårsperioden — sett regeringen försöka på
alla möjliga sätt kringskära Riksdagens rätt och sjelf tillvälla sig en
magt, som jag för min del anser vara synnerligen farlig icke allenast
för Riksdagen, hvilken naturligtvis vill häfda och försvara sin rätt, utan
för regeringen sjelf. Ty det är visst, att när det blir kändt ilandet,
att regeringen ensam på detta sätt griper in och fattar beslut i ären -

N:q 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

den, hvarom det äfven tillkommer Riksdagen att besluta, så skall sådant
verka till synnerligen stor skada för regeringen sjelf. Ett dylikt
tillvägagående är hvarken nyttigt för regeringen eller folket. Jag har
varit i tillfälle inom Riksdagen under de senare åren åtskilliga gånger
att häfda denna ståndpunkt, och jag fasthåller den fortfarande. Det
vore väl, om regeringen framdeles ville mera hålla sig inom de gränser,
som äro för densamma tillmätta, och icke gifva sig in på det
lagstiftningsområde, som tillhör Riksdagen.

Jag hade kan hända ändock icke begärt ordet för att yttra detta,
om jag icke på samma gång velat uttala, att jag anser den åtgärd,
hvarom konstitutionsutskottet gjort framställning, nemligen att anmälan
skall ske enligt 107 § regeringsformen, vara både för sträng och derjemte
icke ledande till något praktiskt resultat, all den stund man vet,
att Första Kammaren icke kommer att bifalla utskottets framställning,
hvadan ingen skrifvelse i den rigtning konstitutionsutskottet yrkat
kommer att aflåtas. Då jag emellertid anser att det vore skäl, att
kammaren förklarade, att utskottet haft rätt i sia uppfattning angående
de tre i betänkandet behandlade frågorna, skall jag be att få
hemställa, att hammaren måtte besluta att med gillande af utskottets
anmälan lägga betänkandet till handlingarna.

Det finnes nu äfven åtskilliga andra frågor, som vore värda uppmärksamhet,
nemligen de i reservanternas framställningar berörda.
Det har varit brukligt vid sådana tillfällen, då icke konstitutionsutskottet
gjort någon särskild framställning, utan endast uttalat ett godkännande
af regeringens åtgärder, men deremot reservationer varit vidfogade
betänkandet, att man för att få afgifva en opinionsyttring i
kammaren — då man funnit skäl dertill — återremitterat betänkandet,
på det att utskottet måtte ytterligare taga i öfvervägande
de anmärkningar, som af reservanterna framstälts. Men såsom
det nu föreliggande betänkandet är affattadt, torde det möta svårigheter
att få framstäldi ett särskildt yrkande om återremiss med afseende
på reservanternas framställningar. Jag för min del skall derför
afstå från ett sådant yrkande, då jag icke vet, huru jag skall få det
lagligen framstäldt, ehuru jag gillar äfven reservanternas anmärkningar
i det hufvudsakligaste.

Hvad särskildt den spanska spritfrågan angår, anser jag för min
del det svar på interpellationer som i dag afgafs frän statsrådsbänken,
icke tillfyllestgörande för att bevisa, att regeringen har gjort allt hvad
den kunnat göra. Jag anser för min del, att, när det kommit till
regeringens kännedom, att traktatsbrott blifvit begånget af eu annan
stat, och regeringen sjelf erkänner, att så är förhållandet, då bör
regeringen gripa in och söka häfda landets rätt, utan att dertill skall
behöfvas anmälan vare sig af den, som genom traktatsbrott har lidit
skada, eller af någon annan. Landet har rätt att fordra af sin regering
att den i dylika fall skall göra sin pligt och bevara landets ära,
utan att man särskildt behöfver påpeka det.

Jag skall icke yttra mig längre. Jag anhåller om proposition på
mitt yrkande, att kammaren skall med gillande lagga utskottets memo -

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

rial till handlingar^. Om talmannen framställer proposition på hvarje
särskild punkt eller på betänkandet i dess helhet, skall vara mig lik.
giltigt.

Herr Bromée instämde i detta anförande.

Herr Lilienberg: Jag skall fatta mig kort. Jag vill endast saga*
att jag på de skäl, som konstitutionsutskottet anfört i sitt betänkande
och som konstitutionsutskottets vice ordförande här i dag ytterligare
framhållit, anser, att utskottet haft full befogenhet att till kammaren
göra de anmälauden det gjort i de äi*enden, som afses i den första och
andra punkten af dess betänkande. Deremot kan jag icke dela utskottets
åsigt i afseende på det ärende, som beröres i betänkandets
tredje punkt. Det afser en befordringsfråga, och det förefaller mig
vanskligt att bedöma den, åtminstone saknar jag för min del fullständigt
material derför.

På grund häraf och då jag i likhet med den siste ärade talaren
anser, att ett tillämpande af den 107:de paragrafen i regeringsformen
icke här bör ifrågakomma, så anhåller jag, att kammaren måtte besluta
att, med gillande af utskottets åtgärd att för kammaren anmäla de i
punkterna Do och 2:o af dess betänkande omförmälda ärenden, lägga
utskottets memorial till handlingarna.

Herr Andrén: Af de anmälningar, som framstälts af konstitutionsutskottet,
förefaller mig, i motsats till hvad den siste talaren
yttrade, den tredje vara den vigtigaste och mest betydelsefulla. Ty
här gäller det den vigtiga princip, som alltid utmärkt den svenska
statsrätten, eller upprätthållandet af skicklighet och förtjenst såsom
norm för befordringar på tjenstemannabanan. Denna bestämmelse om
skicklighet och förtjenst är en mycket gammal grundsats, ty den har
varit uttalad i den svenska statsrätten i öfver 170 år. Jag skall be
-att om några ögonblick få återkomma dertill.

Här bär talats om, att de personer, som uppträda och försvara
denna grundsats, försvara anciennitetsprincipen. För min del vill jag
då förklara, att jag ingalunda är någon anhängare af denna i 1756
års tjenstebetänkande uttalade anciennitetsprincip. Men jag tror, att
man icke dess mindre mycket väl kan på ett klokt och förståndigt
sätt göra sig reda för, hvad som menas med skicklighet och förtjenst,
och jag skall i detta fall bedja att få citera några ord af en ryktbar
statsrättslärare, justitierådet Naumann, hvilken i sin “Sveriges statsförfattningsrätt",
just efter att hafva kritiserat åsigterna i 1756 års
tjenstebetänkande, yttrar följande: “Att ensidigt tillämpa de konseqvenser,
till hvilka det under partistriderna emanerade, men numera
ej gällande tjenstebetänkandet således kommer, vore derför stridande
emot den ifrågavarande enkla föreskriften i regeringsformens 28 §,
hvilken föreskrift tydligen innebär, att en sökandes duglighet i alla
rigtningar med afseende på det sökta embetet samt hans genom öfning
vunna erfarenhet, allt relativt till hans medsökande, skall ensamt ligga

N:o 32.

Onsdagen den 22 April, f. m.

till grund för hans befordran; — och detta gäller alla befordringar
utan undantag, dem Konungen har att verkställa. “

Det låter kanske litet eget, om jag citerar gamla, afskaffade regeringsformer,
men jag tror, att de allmänna grundsatser, som der framhållas,
äro af den beskaffenhet, att om de såsom dertill lämpade kommentarie!''
begagnades vid embetsmannatillsättningar i Sverige, skulle mycket
af de klagomål tystna, som ofta med rätt och kanske äfven med orätt
framställas. Jag ber derför att få uppläsa, hvad som i detta afseende
förekommer i åtskilliga gamla grundlagar.

1719 års regeringsform stadgade i sin 34 §: “Så bör ock vid
alla embetens besättning endast ses på förtjenst och skicklighet, så
att inge till alldeles ovane och med deras ämner intet öfverensstämmande
sysslor måge antagas, utan hvar befordras efter sin naturlige
böjelse och erfarenhet. Såsom ej heller någon för ringare härkomst
och andre orsaker må förskjutas, när han till tjensten eljes beprefvas
vara värdig och duglig."

1720 års regeringsform, som gälde ända till 1772, stadgade i
§ 40: “Så bör ock vid alla embetens besättning förnämligast anses
personernas bepröfvade erfarenhet och förtjenst, hvilka igenom studier,
krigsförrättningar och flere nyttige vetenskaper gjort sig till befordran
värdige, men särdeles i akt tagas, att inge till alldeles ovane och med
deras ämnen ej öfverensstämmande sysslor måge antagas, utan hvar
och en befordras efter dess naturlige böjelse och erfarenhet, så att
dugelige personer till tjensterna förordnas; ej heller må någons förvärfvade
höghet; gunst och anseende gifva en eller annan insteg i sådane
sysslor och embeten, hvartill han ingen skicklighet häfver, mindre
må någon för ringare stånd eller härkomst förskjutas, när han eljest
till tjensten bepröfvas vara skicklig och värdig."

Och 1772 års regeringsform, hvilken hufvudsakligen gälde till 1809,
bestämde slutligen såsom en allmän regel för alla tjensters tillsättande:
“Till alla dessa fenster skall endast skicklighet och erfarenhet föra,
utan afseende på gunst eller födsel, då de ej med skicklighet förknippade
finnas."

Det är således en i vår statsrätt länge gällande grundsats, för
hvilken jag här vågat göra mig till en blygsam tolk. Jag tror, att
vi få skatta oss lyckliga, när vi slippa att få inför oss med skäl framstälda
sådana anmärkningar som dessa, på samma gång som jag är
öfvertygad, att ett enkelt uttalande af Riksdagen i denna rigtning är
alldeles tillräckligt att derpå fästa vederbörandes uppmärksamhet.

Det är blott detta jag velat yttra; något särskild! yrkande har
jag ej att framställa.

Herr Mankell: Jag ber blott att få tillkännagifva, att jag af
förekommen anledning återtager mitt förra yrkande och instämmer
i det af herr Sven Nilsson i Efveröd framstälda förslaget, att utskottets
i punkterna Do—3:o gjorda anmälningar måtte med gillande af motiveringen
läggas till handlingarna.

Angående
fullbordad
granskning
af de i statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Herr Johnsson i Thorsberg: Jag ber att få återtaga mitt förra

N:o 32.

Angående
fullbordad
granskning
•af de i statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. in.

yrkande och förena mig med herr Sven Nilsson i det af honom framstälda
förslag.

Herr Hammarlund: Då jag förra gången hade ordet, gjorde
jag ett yrkande endast med afseende å andra punkten, ty jag yttrade
mig blott om den. Men då jag nu erfar, att propositioner icke komma
att framställas å hvarje punkt särskild!, utan endast rörande betänkandet
i dess helhet, så anhåller jag att få tiilbakataga detta yrkande
och instämma i det af herr Sven Nilsson afgifna.

Ofverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden
som återstodo, gaf herr talmannen propositioner dels på memorialets
läggande till handlingarne, dels på detsammas läggande till handlingarne
med gillande af konstitutionsutskottets anmälan i samtliga tre
punkterna, och dels slutligen på memorialets läggande till handlingarne
med gillande af utskottets anmälan i hvad den afsåg de i punkterna
1:0 och 2:o omförmälda ärenden. Herr talmannen fann propositionen
på memorialets läggande till handlingarne med gillande af utskottets
anmälan i samtliga tre punkterna hafva blifvit besvarad med öfvervägande
ja, men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits memorialets läggande till handlingarne, nu uppsatt och
justerad en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med gillande af hvad konstitutionsutskottet
enligt 107 § regeringsformen anmält, skalk lägga utskottets
memorial n:o 8 till handlingarne, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat att lägga memorialet till handlingarne.

Omi''östningen visade 132 ja och 78 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,i e. in., för att åter
sammanträda i afton kl. 7.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Isaac Marcns’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.