RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 31.

Lördagen den 18 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogs till en början och bifölls bevillningsutskottets betänkande,
n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.

§ 2.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, Angående
n:o 7, angående vilkoren för försäljning af bränvin. vilkoren för

försäljning af

Vunnen 1. -bränvin.

Bifölls.

I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att en
af herr P. A. Hellgrén väckt motion, n:o 33 inom Andra Kammaren,
angående förtydligande af kongl. brefven den 29 november 1839 och
den 15 december 1848 beträffande förbud för införsel och försäljning
af bränvin och andra spritdrycker i Lappmarken, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu

Herr Hellgrén: Sedan jag tagit del af utskottets betänkande
och af den motivering som utskottet framlagt, finner jag derutaf, att
utskottet icke har kunnat tillstyrka min motion på den grund, att
under förliden riksdag ett förslag, som framstälts af herr G. Eriksson
i Myckelgård, på det sätt bifallits, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes förklara kongl. brefven
om förbud mot införsel af spirituösa till lappmarkerna tillämpliga
äfven i afseende å de för lapparne inom Jemtlands och Kopparbergs
län afsätta land. Som nu Kongl. Maj:t ännu icke rörande
detta ärende afgifvit något utlåtande, har utskottet ansett sig förhindradt
att lemna min motion något egentligt understöd, tjuder

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 31. l

S:0 81.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående
vilkoren för
försäljning af
bränvin.

(Ports.)

sådana förhållanden har icke heller jag för närvarande något yrkande
att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

I en inom Andra Kammaren af herrar A. G. Björkman i Groeryd,
A. G. Jönsson in. fl. väckt motion, n:o 104, i hvars syfte herrar
Nils Nilsson i Skärhus och Edv. Svensson instämt, hade föreslagits,
»att minuthandel med eller utskärning af bränvin och andra dermed
jemförliga spirituösa drycker vsrder förbjuden äfven i stad å marknad,
torgdag eller vid beväringsmönstring, samt att vid annan mönstring,
uppbördsstämma, å dagar, då allmän rådstuga eller ting hålles eller
annan till folksamling föranledande förrättning, nämnda drycker ej
må försäljas annorlunda än vid måltid åt spisande gäster».

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Björkman: Efter det öde, som de föregående motionerna
hafva, fått, kan man icke vänta annat, än att äfven min motion skall
erhålla samma öde; den har rönt samma behandling inom utskottet.

Då jag framlade denna min motion, trodde jag, att tiden nu
skulle vara inne, då åtminstone denna kammare skulle vara benägen
att gorå lagstiftningen i detta fall lika för landsbygd och stad. Att
det gått bra vid större folksamlingar på landsbygden, der utskänk •
ningsförbud existerat, derom finnes intet tvifvel. Alla, som känna
till förhållandena, veta, att icke någon varit missnöjd dermed. Man
kan då ej annat än förundra sig öfver, att något dylikt icke skalle
kunna låta sig göra äfven i städerna. Men det måtte säkerligen
ligga något skal der bakom, som man icke vill angifva. Jag är
emellertid glad öfver att utskottet uttalat, att »de skäl, som föranledt
stadgandet om förbud mot bränvinshandel vid auktion, marknad,
torgdag och dylikt å landsbygden, naturligtvis ega principielt full
tillämplighet äfven för stad». Jag vill hembära utskottet ett tack
för detta erkännande och är viss derom, att då utskottet erkänt detta,
motionen skall »falla framåt» i stället för bakåt.

Utskottet anser emellertid, att emedan större liflighet i den
allmänna rörelsen, eger rum i städerna än på landsbygden, den
föreslagna inskränkningen i utskänkningen icke kan låta sig göra;
hvarjemte utskottet såsom det starkaste skälet framhåller, att vederbörande
ordningsmagt, d. v. 8. å landet konungens befallningshafvande
och i stad polismyndighet, eger att meddela förbud mot utskänkning,
der så befinnes nödigt. Ja, detta är mycket sant. Men
då man tager i skärskådande en del siffror, som visa, huru dryckenskapen
florerar inom städerna, ej minst inom Stockholm, tycker man,
att det är besynnerligt, att man icke allvarligare griper sig an med

Lördagen clen 18 April, e. in. 3 N:o 31.

denna sak. bå t. ex. dömdes förlidet år här i Stockholm för fylleri Angående
ej mindre än 7,918 män och 522 qvinnor. Sammanlagda bötesbeloppet ™lhoren för
uppgick till 82,880 kronor. Detta må väl sägas vara talande siffror ;■■/8r£Ö? o/
och de skola väl på sätt och vis ådagalägga, att ordnlngsmagten /Fortsi
gjort allt hvad den kan för att få denna sak klar. Men hvad som ^ ''*

ligger bakom detta, lenmar jag derhän.

Jag tror emellertid, att denna kammare icke kan vara annat
än välvilligt stämd gent emot ett förslag att få lika lagstiftning i
städerna som å landsbygden rörande denna handtering, och skall jag
derför, herr talman, taga mig friheten att yrka bifall till motionen.

Herr Herslow: Det stadgande, gällande för landsbygden, som
den ärade motionären vill hafva utsträckt till att gälla äfven för
stad, after naturligtvis att vid sådana tillfällen, då dels större anledningar
till dryckenskap kunde förefinnas och dels dryckenskap kunde
föranleda till verkliga oordningar, nemligen vid ovanligt stora folksamlingar,
förbjuda utskänkning af rusdrycker. De principer, som
lDga till grund för detta stadgande, gälla äfven för stad, har utskottet
sagt, d. v. s. när helst man har anledning att befara, att frestelsen
till dryckenskap eller följderna af dryckenskap kunde vara större
och farligare än vanligt, då skall det finnas någon möjlighet att förebygga
denna frestelse och förekomma dessa följder genom att inställa
utskänkningen. Men alldeles gifvet är, att hvad som är en ovanlighet
_ på landet och derför på grund af sin ovanlighet är farligt, det
är icke någon ovanlighet i städerna. I en större stad förekommer
väl nästan hvarje dag något sådant som torgdag, uppbördsstämma,
mönstring, allmän rådstuga, ting eller annan till folksamling föranledande
förrättning. Hvarje torgdag gifver i sjelfva verket anledning
till folksamling, ja är beräknad att samla folk; och i de större städerna
är det torgdag hvarje dag. Skola vi nu utan någon förändring
införa samma stadgande för stad som för land, så hafva vi
derigenom antingen omöjliggjort alla dylika »folksamlingar», hvilka
dock äro nödvändiga, eller ock en gång för alla afstängt möjlighet
för utskänkning i stad, d. v. s. åstadkommit ett fullständigt bränvlnsförbud.
Då Riksdagen emellertid icke torde vara benägen för någondera
utvägen, återstår intet annat äu att gifva ordningsmagten i stad
skyldighet att bedöma, när faran för och faran utaf utskänkning kan
anses öfverstiga hvad som är vanligt, och då lägga i denna myndighets
hand rättighet och magt att förbjuda utskänkning för sådana
extra fall. Det är, med hänsyn till de olika förhållandena i stad och
på landet, omöjligt att göra lagstiftningen för dem alldeles lika. Man
måste derför gifva åt stadgandet den tänjbarhet, som det erhåller
derigenom, att man lemnar tillämpningen af lagens allmänna principer
— hvilka böra vara lika för land och stad — åt den särskilda stadskommunens
ordningsmyndighet.

Jag hemställer på dessa grunder, att kammaren behagade bifalla
utskottets förslag.

Herr Persson i Mörarp: Det lär väl näppeligen vara möjligt
att kunna få till stånd ett bifall till motionärernas förslag, ehuru jag

jfjo 31. 4 Lördagen den 18 April, e. in.

Angående för min del icke kan neka, att jag anser detsamma innebära ett
vilkoren för .mycket stort berättigande. Det har nemligen kommit derhän med
försäljning a/y£ra gammanträden på landsbygden, såsom uppbördsstämma, torgdag,
/Fni+O ting och dylika tillfällen, att vi numera näppeligen få hålla dem på
'' '' landet. Det ser nästan ut, som om vederbörande, sedan landsbygdens

befolkning gjort allt för att utrota krogarne och minska bränvinskonsumtionen
särskild! vid ifrågavarande tillfällen — jag syftar närmast
på beväringsmönstriDgarna, då ett icke obetydligt antal unge
män komma tillsammans ■— anordnat dessa möten i städerna, antingen
för att bereda desse unge män tillfälle att supa, eller för itt få konstateradt
det rykte, hvarom man så ofta hört talas, att det är städerna,
som få lof att hålla polis för att bevaka befolkningen från landet,
som kommer in och super sig rusig. Jag tror verkligen, att tiden
nu är inne att åtminstone vid beväringsmönstringar och möjligen
också vid tingstillfällen få till stånd absolut förbud för bränvinsförsäljning
i städerna. Jag medgifver, att om lagstadgandet skulle
omfatta alla de fall, som i motionen beröras, detta skulle i det närmaste
verka som absolut bränvinsförsäljningeförbud — och derför
torde tiden ännu ej vara mogen —, men då utskottet erkänt, att de
skäl, som föranledt stadgandet om förbud mot bränvinshandel vid
ifrågavarande tillfällen å landsbygden, ega principielt full tillämplighet
åtven för stad, och då utskottet sedermera förklarat, att saken borde
vara beroende på lokalmyndighetens pröfning, så både jag för min
del nästan väntat, att utskottet skulle hafva kommit till ett annat
resultat med afseende på motionen, än det gjort. Det kan väl icke
förnekas, att det fintes åtskilliga småstäder, hvilkas befolkning icke
uppgår till mer än en tredjedel eller en fjerdedel af åtskilliga landskommuners;
är det då rimligt, att bränvinsförsäljning skall vara vid
ifrågavarande tillfällen förbjuden i de senare, men tillåten i de föira.
På dagens föredragningslista finnes upptaget ett Betänkande, af lagutskottet,
i bvilket erinras om, att i dessa mindre städer polisbevakningen
uppgår till en högst ringa styrka, ja, jag har till och med
bort uppgifvas ifrån lagutskottet, att det finnes en residensstad, der
det icke lär finnas mer än en enda polis.

Jacr vet väl, att det denna gång icke lär gå att få motionärernas
förslag^bifallet af Riksdagen, och jag tror icke heller, att det tjenar
till något att begära frågans återremitterande till utskottet i det
syfte, javr nyss berörde, eller att utskottet åtminstone skulle förorda,
att bestämmelsen i fråga utsträcktes till de tillfällen, hvarom jag hår
talat. Skulle kammaren vilja bifalla motionärens framställning, kommer
jao- sålunda att betrakta det såsom en ren opinionsyttring för hans
förslag, ech då så är förhållandet, anhåller jag att få instämma i
motionärens yrkande.

Häruti instämde herrar Olsson i Mårdäng, Nilsson i Skärhus,
Fjällbäck och Truedsson.

Herr Olsson i Ornakärr yttrade: På samma gång jag instämmer
med min kamrat i hans anförande, så anser jag, emedan jag

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

bär undertecknat samma motion, mig vara pligtig att också yttra Angåtndt
några ord. vilkor*n för

Den kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning a°rbränvin
bränvin af den 29 maj 1885 stadgar i § 25 mom. 1 följande: »Å (Forts.)
landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin förbjuden
på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad, torgdag,
uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap hålles». Att
detta stadgande har bidragit dertill, att nykterhet och god ordning
pläga förefinnas vid sådana större folksamlingar, som bär äro omnämnda,
kan icke bestridas. Af statistiska uppgifter finner man, att
10 af landets städer ha en folkmängd som icke uppgår till 1,000
personer, 29 städer en folkmängd, som icke uppgår till 2,000 personer,
och 41 städer en folkmängd, som icke uppgår till 3,000 personer.

Med hänsyn till folkmängden synas mig alla dessa städer icke vara
af någon större betydelse än många stationer, köpingar och större
byar ute på landet, och följaktligen anser jag, att nyssnämnda stadgande
lika väl kunde vara tillämpligt i dem, åtminstone i de smärre.

Jag tror också, att utskottet handlat konseqvent, om det i stället för
att afstyrka motionen hade biträdt densamma om än med några
modifikationer.

Att det inom städerna förefinnes ett lika stort behof som på
landsbygden af att krogarne stängas och utskänkning icke får ega
rum vid större folksamlingar, derför kan man anföra åtskilliga bevis.

Jag vill anföra blott ett enda. En tidningsredaktör från en af Skånes
småstäder har i bref meddelat följande uppgift: rJag kan försäkra,
att unga och gamla, män och qvinnor (i synnerhet de yngre) supa
så förskräckligt under torgdagarne, att det är hemskt att skåda. För
helt kort tid sedan måste stadens myndigheter föranstalta om krogarnes
stängande så tidigt på torgdagarna som kl. 4 e. m. på grund
af det vilda lefverne, som fördes på gator och torg ända ut på sena
natten. Det är här en helt vanlig syn och väcker numera knappt
något uppseende, att de nämnda dagarna särskildt under e. m. se
hela hopar ungt folk, ynglingar och flickor om hvart annat, komma
arm i arm raglande och stojande gatorna utför. Derför vore det
enligt mitt förmenande en behöflig sak, om åtgärder på lagstiftningsväg
vidtoges att få alla krogar stängda vid sådana tillfällen, då större
folksamlingar i städerna ega rum».

Jag tar anfört detta såsom ett bevis på behöfligheten af, att det
omnämnda lagstadgandet måtte få sin tillämplighet åtminstone i de
mindre städerna. Jag skall alltså förena mig med motionären och
yrka bifall till hans motion.

Herr Waldenström: Jag är af väsentligt samma uppfattning,
som herr Anders Persson i Mörarp uttalat, och jag kunde derför
inskränka mig till att instämma med honom. Nog hade bevillningsutskottet,
om det än icke var möjligt att förorda motionen i dess
helhet,. emedan den går allt för vida, likväl kunnat tillstyrka något
steg uti den af motionären antydda rigtningen, såsom t. ex. att krogar

>’:o 31. C

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående skulle vara stängda i städerna vid tillfaller, då der hålles beväringsviihoren
för m8nstring, ting eller marknad — åtminstone sådana marknader, som
J bränvin. ** icke vara flere dagar. Då det emellertid icke torde kunna komma
(Forts.) * fråga, att ett sådant yrkande skulle gå igenom, skall jag icke heller
framställa det. Men kommer det till votering, skall jag för att instämma
i en opinionsyttring rösta för motionen.

Herrar WavrinsTcy, JBruse och Alsterlund instämde häruti.

Herr Herslow: Jag gör all heder åt och fäster afl vigt vid en
opinionsyttring, som gäller nykterhetens befrämjande. Men jag tycker
man skall vara litet varsam äfven med sådant och icke opinera och
demonstrera både likt och olikt.

Det förslag, som motionären här framstält, skulle, såsom herrarne
nog hafva insett, i de större städerna föra till ett absolut utskänkningsförbud;
och samma anledningar, som endast en eller annan
gång hindra bränvinsförsäljning på landsbygden, skulle nu alla dagar
komma att hindra den i städerna.

Bland dessa många anledningar har dock af ett par af de sista
talarne gjorts ett urval, och man nar framhållit såsom önskvärdt, att
åtminstone vid beväringsmönstringar och tingstillfällen krogarne i
städerna borde vara stängda. Hvad beväringsmönstringarna beträffar,
får jag, med anledning af hvad den ärade talaren på skånebänken
yttrade, att man tycktes särskilt lägga an på att hålla beväringsmönstringarna
i städerna, sedan krogarne på landsbygden blifvit
stängda, öppet förklara, att jag, långt ifrån att gilla något dylikt,
innerligen skulle önska, att dylika mönstringar alltjemt finge hållas
på landsbygden i stället för i städerna. Beväringsmönstringar äro
fall, då jag skulle vara mycket glad, om icke någon enda möjlighet
till bränvinsförsäljning funnes. Men att derför, att några ynglingar
— ofta icke så synnerligen många — äro inkallade till mönstring,
stänga alla försäljningsställen i en stad på 50 å 100,000 invånare,
eller t. ex. här i Stockholm, det vore väl ändå att drifva saken litet
för långt.

Jag anser, att samma invändning i ännu högre grad gäller om
tingstillfällen. Tingstillfällen i stad kalla icke många flere menniskor
dit än vanligt, öka icke befolkningen i staden för tillfället med så
synnerligen många menniskor. Om man nu, för att skydda 20 a 30
personer från landet för en extra frestelse, skulle tillämpa en undantagslagstiftning
för en hel stad, huru stor denna stad än vore, —
skulle det vara rimligt — skulle åtgärden stå i någon proportion till
det syfte, som genom åtgärden skulle befrämjas?

Om så icke är förhållandet, så återstår endast en sak, och det
är, att man, såsom en af motionärerna också antydt, skulle tillgripa
den utvägen att låta det gå såsom hittills i de stora städer, der
den ifrågasatta åtgärden skulle förefalla allt för orimlig, men deremot
till de mindre städerna, till småstäderna utsträcka den lagstiftning,
som är gällande för landsbygden. Bevillningsutskottet har
saknat all anledning och, som jag antager, äfven förmåga att upp -

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

draga den gräns, som skulle åtskilja sådana städer, der landets lag- Angående
stiftning skulle gälla, från sådana städer, der den icke skulle gälla. för

Jag tror derför, att kammaren kan nöja sig med den utväg, a''

som i ordningens och nykterhetens intresse redan finnes anvisad, den (Forts)''
nemligen att när helst någon särskild anledning förefinnes i en stad
att befara oroligheter eller olägenheter af, eller mer än vanlig frestelse
till dryckenskap, alla dess utskänkningsställen eller en del af dess
utskänkningsställen kunna af dess lokala myndigheter stängas.

Herr Lilienberg förenade sig med herr Herslow.

Herr Jansson i Krakerud: Det är verkligen en smula

riskabelt att yttra sig i den föreliggande frågan, derför att jag mycket
väl på förhand vet, att man kommer att betrakta mig som fiende
till nykterhetsverksamheten. Jag tror dock, att man bör tänka sig
för mer än en gång, innan man roar sig med att bara demonstrera.

Jag begärde ordet med anledning af herr Anders Perssons och
äfven en annan talares yttrande, att man borde förena sig om bifall
till motionen, icke derför att man hoppades kunna uträtta något dermed,
ty motionen kunde i alla fäll icke antagas, utan man borde
roa sig med en demonstration i denna kammare. Jag får säga, att
jag och flere med mig, om det varit i nykterhetens intresse att åstadkomma
demonstrationer, mycket väl hade kunnat reserven oss och
diskutera och bråka inom utskottet, tills vi fått en trasa af hela bevillningsutskottet,
så att vi icke kommit till annat resultat än att i
denna kammare demonstrera mot Första Kammaren. Jag tror icke,
att det hade1 varit i nykterhetens intresse att gå till väga på det
sättet. Derför har man inom utskottet sökt sammanjemka meningarne
för att åstadkomma något för nykterhetens befrämjande. Om
herrarne vilja vara goda och fästa uppmärksamheten vid utskottets
betänkande i dess helhet, så torde herrarne finna, att utskottet gått
nykterhetsväanernas kraf och önskningar högst betydligt till mötes,
och under sådana förhållanden borde man icke söka att uppröra
sinnena på dem, som icke hafva samma intresse för nykterhetsrörelsen,
som de hafva, hvilka väckt motionerna. Ty man måste, då det
gäller lagstiftning angående nykterhetssaken, liksom vid andra frågor,
taga hänsyn äfven till olika tänkande. Jag är så mycket mer emot
en demonstration, som man nyligen beslutat att bifalla ett tillfälligt
utskotts betänkande angående inskränkning i Öl- och vinhandeln på
landsbygden. Man har anledning att frukta, att, om vi uppträda på
ett sådant sätt, det kunde föranleda, att äfven Första Kammaren
kunde roa sig med att afslå detta betänkande. Jag tror, att det är
vigtigt att gå mera sansadt och lugnt till väga, och att man bör
vara tacksam för hvad man fått. Ty man har ju den erfarenheten,
att man icke kommer långa steg framåt för hvarje riksdag.

Herr Persson i Mörarp: fJag ber med anledning af den
siste talarens yttrande få vädja till kammaren, huru vida jag i mitt
yttrande saknade tillbörlig sans. Jag har icke ens nämnt ordet
demonstration. Jag sade endast, att jag väl visste, att man denna

No 31.

Angående
viikoren fö
försäljning c
bränvin.

(Forts.)

Lördagen den 18 April, e. m.

gång icke skulle kunna -vinna det no ål, som motionären åsyftat, och
det var derför som jag icke brydde mig om att yrka återremiss.
^Men just på det skäl, som utskottet antört, nemligen att samma
princip ligger till grund för inskränkning i utskänhningsrätten i stad
och på landet, och att, om något bör ske, det bör göras genom
ordningsman tens ingripande; just på dessa skäl är det som jag, utan
att på något sätt vilja roa mig med att demonstrera, trott, att man
en annan gång, då denna fråga kommer före, skulle kunna få ett
förslag från bevillningsutskottet, som ginge i den rigtning, utskottet
sjelft anser, att lagstiftningen bör gå. Jag hemställer till kammaren,
huru vida vare sig detta yttrande eller de, som häraf gifvits i samma
rigtning, kunna rubriceras såsom saknande sans eller endast åsyftande
en demonstration.

Herr Waldenström: Det var ungefär det samma, som den

föregående talaren yttrade, scm jag ämnade säga. Jag tror icke,
att under diskussionen angående denna fråga någon saknat sans, eller
att någons införande varit egnadt att reta upp sinnet hos någon, om
icke möjligen det anförande, som herr Jansson i Krakeiud hade.
Jag vill för öfrigt påpeka, att man icke kan med skäl sägas »roa
sig med att demonstrera», derför att man uttalar sig för en opinionsyttring
ifrån denna kammare. Alka minst ksn man beskyllas för
att roa sig med att demonstrera mot Första Kammaren. Så vidt
jag vet, är herr Jansson i Krakeiud den ende, som nämnt ett ord

om Första Kammaren. Jag tycker derför, att hans yttrande i den

delen icke alls var befogadt. För min del skulle jag önska, att
denna kammare lugnt och stilla uttalade en opinion. Jag tror, att
man kan gorå litet mera allvar af utskottets egen ingress, fin utskottet
sjelft gjort. Omöjligen kan man yrka på att få motionen igenom i
hela dess vidd. Men som jag sade förra gången, jag hade ordet,
säger jag äfven nu: något steg i den af motionen antydda rigtningen
hade utskottet kunnat föreslå, med de krafter, öfver hvilka utskottet
förfogar.

Herr Svensson från Karlskrona: Ehuru jag varit med om

att underteckna motionen, kan jag icke annat fin erkänna, att ut skottet

haft rätt i att afstyrka motionen i dess helhet. Men jag tror
dock, att utskottet hade bort i någon mån tillmötesgå motionens
syfte. Det är i synnerhet i två fall, som jag anser, att det vore
skäl att förbjuda utskänkning af spirituösa utom till spisande gäster
vid måltider, nemligen då beväringsmönstring eger rum och då det
är allmän rådstuga. Det är visserligen sant, att andra mom. af 25
§ lägger i polisens hand att vid större folksamlingar förbjuda utskänkning,
men lika sant är, att detta icke alltid iakttages. Funnes
det bestämdt, att utskänkning icke finge ega rum vid dylika tillfällen,
så vore det bättre.

Jag skall icke göra något yrkande, emedan jag anser det för
lönlöst, men jag har ej kunnat uraktlåta att påpeka detta förhållande.

Härmed förklarades öfverlfiggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gal herr talmannen proposi -

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

tioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å Angående
densamma och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr VilJc?™n. för
talmannen fann den förra propositionen vara besvarad med öfver- bränvin. *
vägande ja; men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad (p0rts.)
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 3:dje punkten
af dess betänkande n:o 7,

röstar Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den ifrågavarande motionen.

Omröstningen utföll med 111 ja mot 71 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 4 och 5. t

Biföllos.

Punkten 6.

Uti en inom Andra Namn aren väckt motion, n:o 117, hade af
herr P. Waldenström och 60 andra af kammarens ledamöter föreslagits,
bland annat, att § 26 mom. 4 i gällande bränvin stör säl jningsförordning
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning, egen konungens befallningshafvande att på framställning
af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom förordna.

Utskottet hemstälde emellertid, att Biksdagen icke ville bifalla
berörda ändringsförslag.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr Waldenström: som yttrade: Nog förstår jag, att det är

förgäfves att tala om denna punkt vid denna riksdag. Men det
måste i alla fall talas om den äfven nu, ty det är en punkt, som förr
eller sednare ovilkorligen — det är min öfvertygelse, och det känner
nog flertalet af herrarne på sig — måste gå igenom. Utskottet säger
att det icke är klokt att stifta lagar, som man förutser icke skola
efterlefvas. Ja, om utskottet hade sagt: stifta lagar, som icke hunna
efterlefvas, då hade jag instämt med utskottet. Men det är min upp -

5:o 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående fattning, att hvilken lag man än stiftar, i synnerhet angående spirivilhoren
för tuosa, så kommer den att öfverträdas af måDga menniskor, dels till
*örbränvin. ^ följd af begär efter spritdrycker, dels till följd af usel vinningslystnad,
(Forts.) som drifver somliga att lägga ut snaror för andra för att sjelfva skörda
guld på deras ruin. Men icke skola vi derför låta bli att lagstifta.

Vidare säger utskottet, att så länge som hos särskilda samhällsmedlemmar
en olika uppfattning finnes i afseende på användandet
af spritdrycker, bör man icke fastslå lika tidsbestämmelser för dem
alla, emedan det i många fall skulle verka som ett högst onaturligt
tvång och medföra öfverträdelser, utan att ordningsmagten skulle
känna sig uppfordrad att ingripa för att beifra dessa öfverträdelser
Det är mycket illa att man om ordningsmagten kan hysa den tanken,
att den icke skulle vara villig att beifra vissa lagöfverträdelser, och
jag vet icke, om man egentligen har anledning att tänka så om den
ordningsmagt, som finnes hos oss.

Slutligen tillägger utskottet, att motionärerna ej ens påstått, att
de myndigheter, åt Indika enligt gällande förordning lemnats befogenhet
att, der omständigheterna så påfordra, medgifva utsträckning i
de lagbestämda tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande, icke med
tillbörlig samvetsgrannhet hafva utöfvat denna magt.

Ja, det förstår nog herr talmannen, att man icke precist kan i
eu motion komma fram med dylika påståeenden. Det är emellertid
principen origtigt, att konungens befallningshafvande skall hafva
magt att medgifva sådana eftergifter i de inskränkande bestämmelser,
som sjelfva lagen innehåller, att denna blir af nästan noll och intet värde.
Jag tror för öfrigt, att det icke kan vara synnerligen behagligt för
konungens befallningshafvande att innehafva en sådan magt och till
följd deraf vara utsatt för ständigt återkommande petitioner om utsträckning
af utskänkningstiderna. Att nödgas gifva sitt bifall till dem
måste för en nykterhetsvänlig landshöfding vara högst obehagligt; och
att säga nej till dem samt motstå alla påtryckningar af petitionärerna, det
måste också kännas obehagligt. Jag vet åtminstone, att icke alla landshöfdingar
känna sig trakterade af att hafva denna rättighet, samt att
somliga bland dem skulle med glädje se, om de blefve befriade från
densamma och dermed äfven från de svårigheter, i Indika den ofta
försätter dem.

Men om det å andra sidan skulle blifva på allvar fråga om att
anföra bevis på, att konungens befallningshafvande i praxis icke alltid
gått till väga med den försigtighet, som önskligt vore, då det gält
att bevilja utskänkningstidens utsträckning eller rättighet till någon
särskild eller tillfällig utskänkning, så skulle man väl ock kunna framdraga
några exempel i det hänseendet. Det har för icke så lång tid
tillbaka, utan endast för några dagar sedan inträffat i sjelfva den stad,
som representeras af, bland andra, bevillningsutskottets ärade ordförande,
nemligen Malmö, att konungens befallningshafvande bifallit
tre af de förnämsta restauratörernas ansökningar om utskänkningstidens
utsträckning till klockan tolf på natten. Man må väl med anledning
deraf säga, att om det verkligen förefinnes ett behof för en
viss klass af menniskor i nämnda stad att sitta på nobis till klockan
tolf på natten, så borde konungens befallningshafvande gent emot dem

N.o 81.

Lördagen den 18 April. e. m.

begagna sin magt snarare till att inskränka än till att utsträcka utskänkningstiden.

Vidare vill jag omnämna, att för ett par veckor sedan hölls i
Jönköping en basar för pauvres honteux i en af det högre elementarläroverkets
lokaler, nemligen gymnastiksalen. Tillställarne af denna
basar begärde af konungens befallningshafvande rättighet till utskänkning
af spirituösa under den tid basaren hölls öppen. Konungens
befallningshafvande medgaf detta; och så hände det sig, att utskänkning
hållits i en af Sveriges allmänna läroverks lokaler. Det återstår
nu att få se, att detta upprepas i någon kyrka.

Angående
vilkoren för
försäljning af
bränvin.

(Forts.)

Vidare anförde

Herr Wavrinsky: Innan jag inlåter mig på några realiteter i

denna grannlaga och i många hänseenden vigtiga fråga, så skall jag
be att få afgifva den försäkran, att jag icke är någon förbudsvän
nolens volens, med mindre än att det allmänna rättsmedvetandet står
i jembredd med förbudslagstifningen i fråga; ty om icke så är förhållandet,
så anser jag, att förbud, såsom här ur nykterhetens synpunkt,
långt ifrån att leda till målet, tvärt om äro rent af farliga och förkastliga.
Jag vill emellertid påstå, att om lagstifningen i allmänhet
skall stå i nivå med det allmänna rättsmedvetandet, så bör den också
dermed hålla jemna steg äfven på det område, som nu utgör föremål
för öfverläggningar. Äfven på detta område har rättsmedvetandet
gått ett och annat steg framåt, ehuru det för lagstiftningen icke varit
möjligt att följa med.

När man slår upp Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 3, rörande en af herr Casparsson väckt motion »om tillsättande
af en kommission af sakkunnige män för att utarbeta förslag
till vårdanstalter (asyler) för sinnessjuke i den utsträckning, hvari
sådana kunna befinnas vara af behofvet påkallade» så finner man å
sid. 7 en uppgift på, huru störa utgifterna varit för tillbyggnad och
nybyggnad af hospital i riket. År 1874 byggdes sådana för 900,000
kr., år 1875 för 700,000 kr., år 1876 för 200,000 kr., år 1877 för
300,000 kr., år 1878 för 350,000 kr., och så vidare till något vexlande
belopp, så att år 1889 summan uppgick till 430,750 kronor. Vid innevarande
års riksdag har Kongl. Maj:t äskat 340,000 kr. till fortsättning
af arbetena å hospitalet vid Piteå och till byggnaden vid Vadstena
hospital. Går man till fångvårdsstyrelsens sista årsberättelse, så finner
man, att af fångar, som förvarades i fängelserna, hafva 75 proc. antingen
under rusets direkta inflytelse eller genom att vara mer eller
mindre notoriska drinkare förfallit i brott; och om jag vidare fullföljer
undersökningen i samma syfte, så framgår klart, att man förutom
dessa fall, om man med vaken blick ser sig omkring, skall finna åtskilliga
yttringar af, jag vill icke säga sinnesrubbning, men afvikelser
från normala sinnestillståndet, som kunna tillskrifvas rusdryckernas
inflytande, jag menar sådana fall, som benämnas hypokondri, lefnadströtthet,
ända ned till ett andligt proletariat. Jag tänker mig äfven
en annan art af menniskor, som icke äro, noga räknadt, normala, hvilka
omtalas i en skämttidning, ett af de ledande organen inom denna

N:0 31.

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående branchc i vårt land. Tidningen omnämner, hurusom en chansonnetteförsåVnin^af6^^^''**''
^å h°n uppträdde för sista gången inför publiken här i
bränvin. Stockholm och dervid upprepade gånger inropades samt öfveröstes
(Foris.) med ynnestbevis och blombuketter, slutligen, när hon för väl tjugonde
gången inträdde, yttrade: >farväl, jag glömmer aldrig Stockholm och
stockholmarne», och dervid tillägger tidningen: »ja, det tror jag väl,
när man en gång varit på ett dårhus, så glömmer man det aldrig*.
Jag instämmer visserligen icke med detta skämt i allo, men der är
icke allt oberättigadt och icke heller ålit skämt, det är nog åtskilligt
allvar på botten, och det tar jag fasta på. Jag tog nyligen del af en
fransk vetenskapsmans undersökningar om förhållandet mellan alkoholförbrukning
och vansinne. Fallen af vansinne hade sedan 1872 ökats
med 30 procent; och denne vetenskapsman säger, att, om det fortfar
på detta sättet, skall det snart blifva lika så många vansinniga som
kloka. Gå vi nu tillbaka till svenska förhållanden, finner man af
samma tillfälliga utskotts utlåtande, att i Sverige funnos år 1888
7,068 vansinniga och 5,366 idioter, och utskottet säger: >förmodligen
kommer man sanningen temligen nära, om man antager att i vårt land,
liksom i Europa i allmänhet, 3—4 om icke 5 sinnessjuke belöpa sig
på hvarje tusental invånare, dervid dock jemväl de idioter, som äro
i behof af anstalts vård, medräknas. Vi skulle således hafva minst
14,250 sinnessjuke» — obevaknaåt en mängd idioter. Främst i »uppgiften
på antagliga orsaker, under hvilkas inflytelser sinnessjukdomar
kunna anses hafva uppkommit bland de å rikets samtliga hospital
under 1889 intagne» möter oss: »missbruk af spritdrycker». Då jag
sade att det var en grannlaga och ömtålig fråga, kan det naturligtvis
icke falla mig in att skrifva det växande antalet fall af vansinne
och själssvaghet ensamt på våra dagars rusdrycksförbruknings konto.
Jag vill tvärt om eikänna, att rusdrycksförbrukningen torde hafva aftagit
i vårt land. Hur kan det då förklaras, att dock på samma
gång de olyckliga följderna af rusdryckerna af alla samvetsgranna
vetenskapsmän förklaras vara i stigande? Jo, helt enkelt på grund
af ärftlighetens obevekliga lag; det är gamla synder, som gå igen på
barnen i tredje och fjerde led. Af bryggeriföreningens betänkande
ser man, huru alkoholförbrukningen växer med det ekonomiska välståndet:
således på samma gång vi sträfva efter välstånd, riskera vi
att förbrukningen af alkohol stiger. Detta betänkande tyder också på,
att nykterhetsföreningarnas arbete icke har något väsentligt inflytande,
när det gäller att fullständigt undandraga nationen inflytelserna af
ärftlighetens obevekliga lag på ifrågavarande område. Det är helt
enkelt och framför allt den bland ungdomen märkliga, ncdärfda
vanan, seden att tillbringa sina lediga stunder vid glaset dag ut och
dag in, som utöfvar dessa olycksbringande inflytelser. Främlingar,
som komma till vårt land, uttrycka ofta sin förvåning öfver att svenskarne
hafva råd att ständigt sitta ute och pokulera. Skulle detta
pokulerande inskränka sig till, såsom hos danskarne, att sitta ute eu
hel afton vid sin sejdel Öl, skulle det icke vara så mycket att säga
derom ur ekonomisk synpunkt. Men så är det icke.

Deraf att Kong]. Maj:ts befallningshafvande har rätt och i följd af
opinionen ofvanifrån känner sig tvungen att gifva utsträckt tillstånd

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 31.

till de »bättre krogarne», blir följden den, att klasskilnaden, som är Angående
så stor i våra tider, en klyfta, hvilken dagligen vidgar sig, deraf får vdlhorfn. för
ny näring. Men kan det sägas att de lyckligt lottade klasserna hafva
en större uppgift, är det just här, då de hafva att genom sitt exempel rports\
mana till efterföljd. Det är just för detta bättre exemplet jag tager
till orda, icke i förhoppning att för närvarande kunna inverka på
kammarens beslut och få denna fråga att mogna, utan för att ha
uttalat mig till protokollet, så att det skall visa sig, att åtminstone
någon af kammarens ledamöter är orädd nog att fullständigt uttala
nykterhetsifrarnes mening om dryckesseden, äfven om han komme att
derför ådraga sig tillmålet dnykterhets fantast». Med denna uppfattning
skall jag också lugnt fortfara att verka till förändrad stämning,
när frågan återkommer; det är en samvetssak för mig, att i likställighetens
och det goda exemplets, i det allmänna bästas intresse, något
göres för att gå till mötes de berättigade fordringar, hvilka i detta
hänseende framställas.

Jag har denna gång intet yrkande att framställa, herr talman.

Herr Herslow: Jag hemställer, om det skulle vara alldeles

omöjligt att, då det är fråga om nykterhet, då det gäller att pröfva
olika bestämmelser, som af utskottet äro tillstyrkta eller afstyrkta,
hvarvid utskottet alltid syftat till befrämjande af nykterhetens sak —
jag hemställer, om det skulle vara alldeles omöjligt att behandla
dessa nykterhetsfrågor nyktert. År det icke omöjligt, tycker jag icke
det är skäl att genast bringa diskussionen in på den hetsiga ståndpunkt,
som de siste talarne gjorde. Jag tycker icke, att det sätt,
hvarpå talaren från Gefle slutade, icke det sätt, hvarpå talaren från
Stockholm började, äro fullt lämpliga, om man vill på öfvertygelsens
väg vinna något för ett stort sedligt ändamål. Hvad hafva vi här
att skaffa med hospitalens nödiga utvidgning eller fängelsernas allt
talrikare skördar? Talet derom kan väl icke passas in på den fråga,
som på denna punkt är före till behandling. Här är egentligen
nykterhetssaken icke alls på tapeten. Hvad här föreligger är frågan
om olika lefnadsvanor, och huru vida menniskor med ett sätt att indela
sin tid skola vara fullt befogade att gorå sig till herrar öfver
och dekretera om andra menniskors vanor och sätt att indela sin tid.

Det är ganska rimligt, att på många ställen utskänkningsställena
stängas kl. 8 och på andra ställen kl. 10., medan i de större städerna
— åtminstone torde det icke vara denna kammare alldeles obekant —
dagens stunder hafva glidit allt mer och mer åt natten, så att både nöje
och arbete komma många timmar senare än på landet, Särskilt i Riksdagen,
der vi ibland hafva aftonplena, som räcka till kl. 11 eller 12,
torde herrarne kanske kunna sätta sig in i den tanken, att man kan
känna sig hungrig, och om man vill taga sig en sup till maten,
om man har det till vana, så borde det icke vara större synd, om
man här i Stockholm tager sig den supen kl. ]/2 12, än då man i
sin hemort gör det kl. V2 8. Det är helt enkelt fråga om att låta
menniskor behålla de lefnadsvanor och den tidsindelning, som de
funnit lämpliga eller som förhållandena ofta påtvinga dem äfven mot
deras vilja.

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående Äfven de varmaste nyktert!ctsvänner kunna icke neka,attbevil!niagsvilkoren
/<”• utskottet vid denna, liksom vid flera andra riksdagar följer dem steg
^bränvin ^ ^ör steg. Vi gå med dem, så långt vi kunna, men vi hvarken kunna
(Forts) e^er vilja gå med på allt hvad herrarne föreslå eller diktera och
som skulle innebära ett förtryck mot en stor del af befolkningen.
Man gör med sådant saken ingen nytta. Min lifliga öfvertygelse är,
att, vill man bringa en god sak i misskredit, skall man bara marschera
på efter anvisningarna i de längst gående motionerna.

Jag tror, att herrar nykter!]etsvänner kunna vara nöjda med
hvad som för deras sak utverkats i fjerde och femte punkten; i sjette
punkten kunde det icke ske utan att göra sjelfva rörelsen och sträfvandena
skada, och det har utskottet icke ansett sig kunna göra.

Den Bäst föregående talaren erinrade om fall, då efter hans uppfattning
konungens befallningshafvande icke med all önskvärd noggrannhet
och omsorg användt den magt, som är lagd i hans hand,
och han citerade dervid särskildt konungens befallningshafvande i
Malmöhus län. Jag tror icke att i hela kretsen af konungens befallninghafvande
skall finnas eu mera allvarig vän af nykterhetens sak än just
denne landshöfding. Under många åt- före hans tid var i Malmö utskänkning
medgifven till kl. 12. Under de två eller tre sista åren har den
nuvarande landshöfdingen inskränkt den till kl. 11. Men olägenheterna
af denna inskränkning blefvo i en stad som Malmö si stora, att
han mycket mot sin vilja ansåg sig icke kunna blunda för de positiva
svårigheterna, som detta arrangement väckte. Det är alls icke
fallet att han, såsom man nyss här fick höta, dervid gaf vika för
»vinstbegäret» hos någon eller »utpreglad superilust» hos andra, utan
det var derför att menniskors vanor och sätt att indela sin tid, att
vaka och sofva voro på så många håll besvärade oah pinade genom
en åtgärd, som i sjelfva verket af'' de flesta måste anses icke ens göra
nykterhetens sak någon nytta. Ty om man stänger kl. 11 eller kl.
12 på ett värdshus, som endast är afsedt för dem, bland hvilka »berusning»
väl ändock ytterst sällan förekommer, bör vara temligen
likgiltigt. Men man kan t. ex. hafva suttit länge vid sitt arbete, varit på
teatern eller på något sammanträde, såsom inom stadsfullmägtige,
hvilka hos oss ofta sitta till öfver 11 på aftonen, och då skall man
icke efter denna tid kunna få, derest man så önskar, hvad visserligen åtskilliga
här kalla gift, men som de flesta menniskor betrakta såsom ett
ganska oskyldigt njutningsmedel? Ännu hafva vi nemligen icke minsta
rätt att dekretera det syndigt och skadligt, der det brukas måttligt och förståndigt.
Det kan väl då icke heller göra någonting, om man kan få det
kl. 11 på aftonen, när man icke förr blifvit ledig och i alla fall icke
brukar lägga sig före kl. 12. Blir detta i minsta mån mera omoraliskt,
än att den, som lägger sig kl. 9, tager sitt glas punsch kl. 7 eller 8?

Vill man behålla nationens sympatier för en rörelse, som är god
till sina principer och värd all framgång, så bör man icke rusa åstad
och med ens göra inskränkningar på alla håll.

Jag anhåller om bifall till bevillningsutskottets afstyrkande förslag,
fullt förvissad att man genom bifall dertill mera främjar nykterhetens
sak i vårt land än genom ett bifall till motionärernas framställning.

Lördagen den 18 April, e. m.

N:o 31.

Herr Zotterman: Jag skulle icke i denna fråga hafva besvärat Angående

kammaren med något anförande, derest jag icke från nykterhets- /''5r,

vännerna i 3 af de städer, som jag representerar, fått emottaga-'' ^

petitioner med begäran, att jag måtte understödja de nykterhets- (Forts)
motioner, som i denna kammare blifvit väckta, särskild! herr Waldenströms
m. fl. motion. I en af petitionerna har man särskildt fäst sig
just vid hvad denna punkt 6 handlar om, eller konungens bsfallningshafvandes
rätt att ändra lagen om vilkoren för försäljning af bränvin.
Petitionärerna hafva nemligen ansett, att just genom den rätt, som 4
mom. af 26 § lägger i denna myndighets hand, omintetgöres i sjelfva
verket den af Konung och Riksdag antagna bestämmelsen i 3 mom.
af samma paragraf äfvenså den i 2 mom. För min del kan jag så
mycket hellre åberopa dessa petitioner, som jag i hufvudsak delar
de deri uttalade åsigter.

På sid. 14 säger utskottet, att motionärerna icke kunnat påstå,
att konungens befallningshafvande icke med tillbörlig samvetsgrannhet
utöfvat denna magt. Icke heller jag kan påstå detta, men jag vill
dock såsom en illustration härtill anföra något, som hände i Vadstena.

När lagen mot utskärning af bränvin å sön- och helgdagar utfärdades,
hade denna utskänkning i Vadstena redan varit förbjuden i
öfver 20 år, men just då den nya författningen trädde i kraft, höllo
vi på att få en dylik utskänkning på grund just af bestämmelserna i
§ 26 mom. 4. Vi undgingo det visserligen derigenom, att stadsfullmägtige
vägrade tillstyrka en dylik ansökan, men huru konungens
befallningshafvande skulle beslutat, om frågan kommit dit, derom
kan jag icke yttra mig. Exemplet är i alla fall talande nog.

Jag inser visserligen svårigheten att kunna i detta afseende
stifta en lag, som bestämdt skall gälla för alla samhällen med deras
olika förhållanden, och jag vill icke helt Och hållet fråntaga konungens
befallningshafvande den rätt, som detta 4 mom. tillerkänner honom,
men jag tror icke att det kan vara lagstiftarens mening, att denna
magt skall vara sådan, att den neutraliserar Konungs och Riksdags
beslut.

Jag hade väntat, att motionären skulle yrka återremiss för att
få någon förändring till stånd, men då han nu icke gjort det, skall
icke heller jag göra det. Jag har emellertid velat till protokollet
uttala min åsigt i detta fall. Skulle en återremiss komma i fråga,
skall jag rösta derför.

Herr Waldenström: Det är helt naturligt, att man skall blifva

ansedd för att vara utan sans, när man förfäktar en sådan mening,
som jag riksdag efter riksdag stridt för, och hvars rigtighet jag aldrig
kunnat finna blifvit på nöjaktigt sätt vederlagd. Herrarne torde
emellertid erinra sig, att år 1885 framlade Kong!. Maj:t eu proposition
om förändrad lagstiftning rörande vilkoren för försäljning
af bränvin, och i denna var konungens befallningshafvandes magt att
utsträcka utsk-änkningstiden borttagen. De i statsrådsprotokollet
derför anförda skälen voro ock så talande, att jag tror det skall vara
svårt att på ett tillfyllestgörande sätt vederlägga dem. Jag har derför
också i min motion hänvisat till berörda anförande till statsråds -

N:o 81.

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående
villeoren jäv
försäljning a)
bränvin.

(Forts.)

protokollet, såsom utskottet jemväl påpekat. Nu vill jag fråga: var
, Kongl. Maj:t u''an sans, då härs föreslog en bränvinförsäljningslag,
hvari icke meddelas någon rätt för konungens befallningshafvande
att utsträcka den bestämda utskänkningstiden? Jag tror det icke.

Nu säger man, att borttagande af denna rättighet skulle vålla
ofantligt stora svårigheter. Ja, mine herrar, när har icke detta
argument framhållits? Hviska oerhörda svårigheter skulle det icke
på sin tid vålla att borttaga husbehofsbränningen? Hvilka svårigheter
skulle det icke medföra, när man borttog krogarne på landsbygden?
Men tänk, huru lugnt det ändå gått för sig. Genom 1885
års lag förbjöds utskjutning under tid för allmän gudstjenst. Då
fann en del innehafvare af utskänkningsrättigheter här i Stockholm,
att det vore alldeles orimligt, att deras lokaler skulle stängas under
ottesångs- och aftonsångsgudstjensterna, och de skrämde till den grad
upp Kongl. Maj:t, att han vid 1886 års riksdag framlemnade en
proposition om, att utskänkningsställena skulle kunna få hållas öppna
under dessa smärre gudstjenster. Ofverståthiilaren förklarade
också, att om icke detta medgåfves, skulle hela Stockholms polisstyrka
icke räcka till att hålla lagen vid magt. Riksdagen vägrade emellert
d att gå in på Kongl. Maj:ts förslag, och jag tror oatt Stockholms
poliscorp < räckt till. Inga olägenheter hafva försports. År 1885 väcktes
äfven motion om, att utskänkning på lägerplats skulle förbjudas
Dåvarande statsministern och ännu mera krigsministern, hvilken vi
för närvarande hafva äran att räkna såsom ledamot af kammaren, uttalade
stora betänkligheter mot en sådan lagstiftning. Den skulle
leda, hette det, till förfärliga missbruk, lönkrögeri och jag vet icke
allt hvad. Emellertid beslöt Riksdagen det, och Kongl Maj:t
sanktionerade beslutet. Jag tror icke, att detta beslut på någon
lägerplats visat sig annat än godt.

På samma sätt är det äfven nu. Man tycker att, om konungens
befallningshafvande skulle förlora här omhandlade rättighet, skulle
det uppstå stora svårigheter, missbruk och lagöfverträdelser. Nå väl,
hvilka vore det då, sou skulle öfverträda denna lag? Vore det den
stora arbetarebefolkningen? Nej! Dess utskänkningsställen stängas i
allmänhet redan kl. 8, och man har icke hört någon klagan deröfver
från denna befolknings sida, eller att den begärt utskäukningstidens
utsträckning till Va 9 eller dylikt, utan den har nöjt sig med hvad
som beslutits, Jag är också viss om, att derest man stängde de
sämre krogarne kl 6, skulle arbetarne icke hålla något sammanträde
för att protestera deremot. Men hvilka skulle då ställa till buller
och öfverträda lagen, då det icke vore arbetarne? Kan det möjligen
vara den bildade delen af samhällets medlemmar, de som på grund
af sin ställning och sin bildning göra anspråk på att vara den bästa
delen af befolkningen? Herrarne torde sjelfva svara på denna fråga.
Jag tror emelleriid icke, att någon fara derigenom skulle uppstå, ty
jag bär icke så dålig tanke om denna del af vår stadsbefolkning.

Herr Herslow sade, att det är orimligt att dekretera, att menniskor
icke skola få taga sig en sup till smörgåsen efter en viss tid
på dagen. Men hvem har velat dekretera något sådant? Icke hafva
vi sagt, att man icke skall få taga sig en sup kl. 2 på natten, der -

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. in.

för att vi icke vilja tillåta utskänkningsställena att vara öppna till
M. 2. Detta är två skilda saker. Hvartill tjenar det att blanda
ihop dem? Han sade äfven, att det väl icke kunde vara större synd
att taga sig en sup ''/, 12 på natten än V, 12 på dagen. Nej, hvem
säger det? Han kunde lika gerna hafva sagt, att det icke är större synd
att taga en sup kl. 3 på natten än kl. 3 på eftermiddagen. Men
dermed har han alls icke bevisat, att det är lämpligt att hafva utstånkningsställena
öppna till hl. 3 på natten. Jag tycker att ett
sådant sätt att bevisa bevisar just motsatsen af hvad man vill.

Jag nämnde i mitt förra anförande om de obehag, som den åt
konungens befallningshafvande lemnnde rättigheten måste medföra
för samme konungens befallningshafvande, och herr Herslow har nu

staterat riktigheten af hvad jag säde. Herr Herslow talade
nemligen om hvilka obehag konungens befallningshafvande i Malmöhus
län haft deraf. Det var omöjligt för honom, säde herr Herslow,
att motstå, icke »superibegäret» eller »vinningslystnaden», nej, utan
vissa personers vanor. Ja, mine herrar, det beror endast på hvilka
glosor man använder för att beteckna samma sak. Konungens befallningshafvande
i Malmö, som enligt herr Herslows åsigt är en af
vara mest nykterhetsålskande landshöfdingar, har nödgats gifva efter,
emot sin. vilja, för befolkningens vanor. Tänk, om han nu varit af
med rättigheten att bevilja utskänkning! Då hade han ock sluppit
ifrån detta obehag. Jag tycker, att samtliga konungens befallningshafvande
^ borde petitionera om att slippa ifrån denna rättighet, som
nu medför mera obehag ån nöje för dem och bestämdt intet o-atrn
för folket. '' ö °

Jag skall icke göra något yrkande, allra minst nu, då Första Kammaren
redan bifallit utskottets förslag, men jag vill hafva sagt detta
till protokollet. Frågan kommer nog igen en annan gång; och någon
gång skall den vinna gehör, derom är jag öfvertygad.

Häruti instämde herrar Ekman och Beckman.

Herr Svensson från Karlskrona: I motsats till de föregående

talarne skall jag be att få framställa ett yrkande, nemligen om°afslag
på utskottets hemställan och bifall till motionen. Konung och Riksdag
hafva antagit denna lag, hvars 26 § 4 mom. är °af följande
lydelse: »Der särskilda omständigheter föranleda behof af inskränkning
eller utsträckning af de här ofvan i denna paragraf bestämda tiderna
för bränvinsförsäljnings utöfvande, egsr konungens befallningshafvande
i förra fallet på framställning af kommunalstyrelse samt i alla händelser
efter magistrats eller kommunalnämnds hörande derom för
ordna.» Det synes mig som om detta stadgande endast afsåge ett
undantagsförhållande, di det öfverlemnats åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att bestämma, huru vida några särskilda omständigheter
föranleda utsträckning af tiden för utskänkningens utöfvande. Men
detta undantagsförhållande tycks icke längre vara ett undantagsförhållande,
utan tvärt om allmän regel. I allmänhet är försäljningstiden
för de s. k. bolagskrogarne i städerna ganska betydligt inskränkt.
Dessa krogar freqventeras af den lägre befolkningen. I det sam Andra

Kammarens Prat. 1891. N:o 31.

Angående
villcoren för
försäljning af
bränvin.

(Forts.)

Ä:o 31.

Angående
vilJcoren för
försäljning aj
bränvin.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, e. in.

hälle jag tillhör är föreskrifvet, att de skola stängas kl. 8 på aftonen
.under vintern och kl. 9 under sommaren. Jag bär icke hört några
klagomål från den arbetande befolkningen deröfver, att den tid, som
i detta afseende eljest blifvit bestämd i lagen, för denna klass af
medborgare inskränkts. Deremot har jag hört klagomål öfver att
å de finare krogarne, som frequenteras af de så kallade bättre klasserna,
utskänkning tillätes senare än hvad lag i allmänhet stadgar,
eller efter kl. 10 på aftonen. Till att börja med ville man hafva
denna tid utsträckt till kl. V2 12, men härpå gick konungens befallningshafvande
dock icke in, utan föreskref, att vissa ställen skulle
få vara öppna till kl. 11, och detta tolkades så, att bränvinsutskänkning
under denna tid också var tillåten. Då dessa ställen besökas af den
mera bildade delen af befolkningen, så tycker jag att den skulle kunna
pålägga sig den uppoffringen — om det för öfrigt skall vara någon uppoffring
— att afstå från intagandet af spirituösa utöfver den i lagen bestämda
tiden, så mycket mera som denna del af befolkningen fordrar, att
arbetarne, hvilka anses sakna bildning, skola vara med om en minskning i
de bestämmelser, som äro gällande. Man kan verkligen ha rätt att
fordra, att den på en högre bildningsgrad stående i dylika fall bör
med godt föredöme föregå den, som befinner sig på en lägre bildningsgrad.
Jag tror också att en så- billig begäran som den i denna
punkt framstälda icke skall möta något motstånd inom denna kammare,
och anhåller jag derför att få yrka bifall till motionen och
afslag på utskottets hemställan.

Herr Jansson i Ivrakerud: Det var med en viss tvekan
jag förra gången begärde ordet, och jag har gjort det med tvekan
äfven lu, så mycket mer som jag af misstag begagnade något starka
uttryck, då jag sist yttrade mig. Jag ber dock få erinra, att jag tror
icke att jag sade, att de herrar, som yttrat sig före mig, hade sagt
»att vi skulle roa oss med en demonstration», utan jag säde, -»vill
man roa sig med en demonstration.» Således far det stå för min
egen räkning, om jag begick något misstag i den vägen.

Beträffande det mig påbörclade uttrycket »utan sans», kan jag
icke påminna mig att jag yttrade, att någon af herrarne talat utan
sans. Min mening var åtminstone att säga att jag ansåg, att nykterhetsvännerna
borde gå sansadt till väga, så att de icke skämde bort
sin egen sak. Jag hade dervid naturligtvis tanken fäst på hvad
som komma skulle, beroende derpå att nykterhetsvänner ofta i sin
ifver begå misstag, som, enligt mitt förmenande, mera skada än
gagna denna verksamhet.

Hvad nu beträffar den föredragna punkten, skall jag mycket
lifligt instämma med herr Waldenström deri, att det icke skall uppstå
några svårigheter för vare sig den eaa eller den andra, orn det behagar
Riksdagen att bifalla motionen. Men det förhåller sig ju så,
att den s. k. öfverklassen har för sed att begagna spirituösa
endast om aftnarne, under det att den lägre befolkningen börjar
supa på förmiddagen, Om nu motionen bifalles, och sålunda konungens
befallningshafvande fråntages rättigheten att lemna tillstånd till utsträckning
af försäljningstiden, så har man att befara, att de herrar, som

11)

Mo 81.

Lördagen deu 18 April, e. m.

vilja hafva sin punsch om qvällarne, icke skola gå med på att in- Angående
skränka tiden på något ställe, utan i stället må hända besluta att ”Ikoren för
utsträcka tiden för alla krogar. Det synes mig för den skull, som-''^”^**”(f
man icke skulle handla i nykterhetens intresse, om man motsätter »portn
sig dessa herrars anspråk, ty de underkasta sig utan tvifvel ännu '' ''

icke att afstå från sin punsch om qvällarne. Jag vill betona, att
jag för min del gerna vill vara med om att taga ifrågavarande
rättighet från konungens befallningshafvande, men när man har att
välja mellan antingen att utsträcka tiden i allmänhet för alla krogar
eller att låta de nuvarande bestämmelserna qvarstå, synes klokheten
bjuda att foga sig efter omständigheterna.

Det kan ju synas underligt, att jag, då jag hyser de åsigter jag
nu uttalat, icke reserverat mig mot utskottets betänkande. Orsaken
härtill har emellertid varit den, att jag ansett, att jag derigenom
möjligen skulle kunna skämma den för mig vigtigaste saken här vid
lag, nemligen att få tiden inskränkt på de lägre krogarne. Jag skall
icke heller nu göra något yrkande, utan har endast velat meddela,
huru jag för närvarande fattat situationen i föreliggande fråga.

Herr Hedin: Jag kan mycket väl fatta herr AValdenströms

tankegång och jag har för min del icke mycket att invända mot
hans resonnement. Men då man har sökt att göra den fråga, som för
ögonblicket behandlas, till oändligt mycket större än den i sjelfva
verket, är, och för det ändamålet sökt åstadkomma en statistisk sifferbevisning,
finner jag det icke vara alldeles ur vägen att påpeka, att
nakna statistiska siffror kunna vara mycket farliga att hanskas med,
och att man för att använda dem rätt och ur dem draga behöriga
konklusioner behöfver förstå deras innnehåll och deras förutsättningar.

Statistiken är icke till namnet och kanske icke heller till anspråken
en helt och hållet modern vetenskap. Men i den meningen
är den helt och hållet modern, att de väl anordnade statistiska primärundersökningar,
som äro utmärkande för vår tid, härröra från de
senaste årtiondena. Nu är vidare förhållandet det, att för närvarande
sträcker sig den af staten anordnade statistiska undersökningen öfver
en mängd stora samhällsområden, öfver hvilka, om vi gå några tiotal
af år tillbaka och ännu mer om vi gå ett hälft eller ett helt århundrade
tillbaka, vi absolut icke hafva någon statistik, men så
mycket mer af öfverdrifna förmodanden. När man nu företager sig
att draga slutsatser af helt färska statistiska siffror, som blott omfatta
en relativt kort tid, på områden, der förut ingen statistik funnits, och
tror sig upptäcka ett förfärande missbruk, som tilltager i stark
progression, så blir detta en falsk slutsats, ty det missbruk, man
tror sig halva upptäckt, kan hafva existerat i mycket större grad
förr, ehuru man saknat kännedom derom. Jag skall illustrera detta
med ett exempel, som jag vill inleda med att berätta en anekdot,
hvilken har den förtjensten att vara fullt historisk och kunna af hvar
och en konstateras.

Det är nu 50 år sedan vårt land besöktes -— jag vore frestad
att säga hemsöktes — af en utländing, hvilken sedermera på det

N:o 31.

Lördagen don 18 April. o. m.

Angående verldsspråk, som var hans modersmål, framstälde den skandinaviska
vilkoren för }ja]fön8 bebyggare såsom det sedeslösaste folk — jag minnes icke,
^bränvin ^om han säde i hela verlden, men i allt fall i Europa. — Denne man
(Forts) var Alexander Laing. Han hade studerat statistiken han också, den
svenska brottmålsstatistiken. Såsom herr talmannen känner ännu
bättre än jag, företedde denna statistik tills för icke så många år sedan
den ledsamma egenskapen, vid jemförelse med den europeiska brottmålsstatistiken,
om jag får begagna det uttrycket, att den sammanförde
under namn af brott allt, som i den utländska uppdelas i gröfre
brott, mindre brott och polisöfverträdelser. När nu Laing under
rubriken brott tog med allt, för hvilket man fälles till obetydliga
böter, såsom till exempel uraktlåtenhet att sopa gatan och alla
fylleriförseelser, så kom han vid jemförelse med andra nationer till
den föreställningen, att här begingos flera brott och herskade större
sedeslöshet än i något annat af honom kändt land. Inom denna 3:dje
kategori af lagöfverträdelser, som i den utländska statistiken har namn af
contreventions och som man ej der kommit på den idén att benämna med
ett ord motsvarande det svenska ordet brott, ingingo äfven fylleriförseelser.
Och nu kommer jag till mitt exempel. På den tiden, då

__ jag vet icke om uttrycket är öfverdrifvet —• hela nationen var

hängifven åt fylleri, då det icke var någon skam för en biskop att
ragla på gatan, och då man började vänja barnen i vaggan att smaka
bränvin, på en tid, då Sveriges folk till antalet var 1,000,000 eller
1,200,000 personer mindre än nu och då Kongl. Maj:t i en proposition
till 1853—1854 årens Riksdag beräknade den årliga bränvinstillverkningen,
d. v. s. den årliga bränvinsförbrukningen, till 36,000,000
kannor, på den tiden var de åtalade fylleriförseelsernas antal en
obetydlighet mot hvad det sedan blef i raskt stigande progression.
Denna progression roade, märkvärdigt nog, en person, som under en
lång följd af år skötte den officiella statistiken i justitiedepartementet,
ty han var en stor bränvinsfiende; jag begagnar det ordet i stället
för nykterhets vän, som jag eljest hör begagnas i tid och framför allt i
otid. Honom gladde det att''se dessa stora siffror. Ty i hans ögon
var detta tilltagande antal af åtalade fylleriförseelser ett bevis på
dryckenskapsmissbrukets tilltagande, och för honom var detta något
tilltalande, derför att han derigenom fick argument att använda. Men
var det rimligt detta sätt att gä till väga? Var det rimligt att under
en tid, då sederna förändrats så som med och efter den nya bränvinslagstiftningens
införande på början af 1850-talet, då fylleriet började
stämplas såsom en skam äfven hos personer, på Indika man icke
hade de allra största anspråk, och då en mängd personer ofta kunde
våga göra sig skyldiga till fylleriförseelser, derför att de voro ovana
att förtära rusdrycker och kanske derför råkade ut för ett åtal efter
att hafva förtärt en eller två supar, var det rimligt, säger jag, att
på den tiden, då bränvinsförtäringen gick ned till hälften eller tredjedelen
mot hvad den var förut vid en mycket lägre befolkning, i tilltagandet
af dessa siffror på åtalade fylleriförseelser se ett bevis på
rusdrycksmissbrukets tilltagande? Detta exempel torde vara värdt att
besinna, då man anför statistiska siffror i ett ämne sådant som detta.

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

Sedan öfverläggningen härmed förlarate slutad, samt herr tal- Angående
mannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan. * 6rl»X

Punkten 7.

(Ports.)

Bifölls.

I punkten 8 hemstälde utskottet,

att mom. 2 i förevarande förordnings 13 § måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos
Kongl. Majtts befallninghafvande i det län, hvarest fartygets rederi
har sitt hufvudsäte. Sådan utskänkning må endast ega rum till förtäring
ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn
eller angör land, allenast ske till besättningen och till dem, som i
fartygets restaurationslokal intaga måltid; egande Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att jemväl i öfrigt beträffande utskånkningen föreskrifva
de inskränkningar, som kunna finnas nödiga.

Efter uppläsande häraf yttrade

Herr Herslow: Jag skall be att få hemställa om en ändring
i denna punkt.

I Första Kammaren gjordes vid hela detta betänkande blott en
anmärkning, och det var en fack amu ärkning. Der funnos ett par i
navigation väl förfarna herrar, som förklarade att bevillningsutskottet,
i saknad af nödig kännedom i den vetenskapen, begagnat ett uttryck,
som icke vore korrekt. »Angöra land» lärer betyda: taga landkänning,
få land i sigte. Men det kan naturligtvis icke vara meningen att
redan då all utskänkning skulle vara förbjuden. Derför ändrades
det nämnda uttrycket i Första Kammaren till vid land. Jag anhåller,
att denna kammare må göra detsamma och derigenom utplåna det
bevis, bevillningsutskottet gifvit på sin bristande kunskap i navigation.

Vidare anfördes icke. Med bifall till den af herr Herslow gjorda
framställning, godkände kammaren utskottets hemställan med den
ändring, att orden »angör land» ändrades till »vid land.»

Punkten 9.

Bifölls.

1 punkten 10 hemstälde utskottet, att särskilda inom Andra
Kammaren vakta motioner af herr J. A. Johansson i Strömsberg,
n:o 132, och herr C. G. Bruse, n:o 155, rörande ändrade bestämmelser
i fråga om fördelningen af inflytande brånvinsförsäljningsmedel,
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning häraf anförde:

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående Herr Johansson i Strömsberg: Jag inser mycket väl, att det

mlkoren fgr närvarande är omöjligt att få något annat resultat än det, hvarom
*°rbränvin ^ utskottet hemstält. Men detta har ändå icke betagit mig lusten att
(Forts.) yfka afslag å utskottets hemställan och bifall till min motion. Utskottet
har såsom stöd för det slut, hvartill det kommit, anfört ett
af chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet den 10 januari
1883, bifogadt samma års statsregleringsproposition, gjordt uttalande.
Nu är att märka, att, huru jag läser detta anförande, kan jag icke
få det annat än att tala för bifall till min motion. Statsrådet säger,
för att blott anföra en eller två punkter, att indragandet till statsverket
af försäljningsafgifterna skulle möta betänkligheter, i all synnerhet
då statens eget behof ej påkallade en sådan indragning, jag
kan icke förstå detta yttrande, så länge staten får dragas med en så
stor skuld, som den verkligen gör. lian säger vidare: »Härtill komme
i öfrigt, att försäljningsafgifternas indragning till statsverket kunde,
sedan en sådan reform blifvit fullständigt genomförd, medföra den
våda, att man derigenom äfventyrade kommunernas i sedligt syfte
vigtiga medverkan vid bränvinshandelns ordnande». Jag tror, att
det är alldeles tvärt om. Ty jag anser, att, om de enskilda intressen,
som mången gång göra sig gällande här vid lag, komme att bortfalla —
och jag tror, att de helt och hållet skulle komma att bortfalla genom
det förslag jag framlagt — det sedan skall gå mycket bättre att
lagstifta i denna fråga. Men, som sagdt, jag inser mycket väl, att
det nu är omöjligt att vinna något annat resultat än det, hvarom utskottet
hemstält. Jag skall dock tillåta mig yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

Herr Herslow: Båda motionerna äro i en punkt lika: båda

föreslå, att en del af utskänknings- och försäljningsafgifterna för
bränvin skulle gå till statsverket. Gent emot detta yrkande har
bevillningsutskottet stält den förklaring, som motionären sjelf åberopat,
och hvilken, det må nu vara sant att man har många olika sätt
att läsa här i verlden, bevillningsutskottet åtminstone läst så, att den
innebär ett bestämdt uttalande, livilket kammaren fullständigt och
många gånger gillat, att den del af bränvinsskatten, som går till staten,
bör, för att blifva rättvist och likformigt fördelad, tagas upp å tillverkningen,
hvilket ock är lättast och enklast för staten att göra, och att,
om deröfver någon afgift skall upptagas, den bör betraktas såsom
ett slags ersättning för den direkta medverkan vid bränvinshandelns
ordnande, som kommunerna utöfva, och såsom en skadeersättning för
de uppoffringar, som kommunerna måste göra i följd af spritdrycksförsäljningen,
hvilken väl knappast någonsin, men säkerligen ännu
icke kan förbjudas. Häremot gör motionären en invändning och
frågar, om man icke motverkar ordningens upprätthållande, och
om man icke gör spritförtärandet mera utbredt genom att lemna åt
kommunerna rättighet och möjlighet att taga spritförsäljningen om
hand. Min» herrar! Yi hafva lätt att glömma gamla tiders olägenheter,
under det att deras fördelar stå i det förklarade ljus, som afståndet
i tid och rum alltid förlänar. Eljest skulle ingen nu, tror jag,
önska eller ens tänka på, att det sätt för bränvinsförsäljningens ord -

Ko 31.

Lördagen den 18 April, e. in,

ilande genom bolag, som nu i de flesta, jag tror i alla, städer eger Angående
rum, skulle afskaffas och att man i dess ställe skulle, för större ordnings
och bättre nykterhets skull, återvända till det system, som förut'''' bränvin.
fans, då krogrörelsen var en fri rörelse. (Forts.)

Om vi nu få anse den frågan, huru vida staten bör på det skatteobjekt,
som bränvinet utgör — ett särdeles lämpligt skatteobjekt —
upptaga skatt i någon annan form än tillverknings skatt, redan hafva
med nej blifvit besvarad, återstår den andra frågan, huru fördelningen
af försälj ningsmedlen bör göras mellan de olika kommunerna,
städerna och landtkommunerna. Dermed äro vi inne på den stora
tvistefråga, som herrarne veta många år hafva fortgått, och som helt
nyligen blifvit reglerad. Emellertid ansåg sig utskottet hvarken vara
manadt eller ens befogadt att, då dels så nyligen ett förslag till dylik
fördelning blifvit faststäldt, dels i fjor ett nytt förslag i detta hänseende
blef af båda kamrarne förkastadt, härutinnan begagna sig af
sin motionsrätt och nu åter komma med nytt förslag till fördelning.

Frågan står således så, att motionärernas förslag faller genom
att stöta mot en princip, som måste erkännas vara rigtig och icke torde
med framgång kunnna bestridas hädanefter, samt att bevillningsutskottet
icke har begagnat sin motionsrätt, emedan, då det i fjor begagnade
densamma, dess förslag ej blef accepteradt, hvarvid såsom
hufvudskål anfördes, att helt nyligen båda kamrarne och dymedelst
ock stad och land samsats om en sådan fördelning.

Dessa äro de skäl, hvarpå utskottet grundat sitt afstyrkande af
förslaget, hvilket afstyrkande jag anhåller att kammaren måtte godkänna.

Vidare yttrades ej. Efter det herr talmannen gifvit propositioner
i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 11.

I nu gällande förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin är § 28 af denna lydelse:

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå,

2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till den, som
år rusig, ej heller å utskänkningsställe till minderårig.

3. Ofverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, der
han förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 160, hemstälde
herr Jonas Andersson i Olsund, att nämnda paragraf måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till minderårig,
till den, som är rusig, eller till aen, som på utlemningsstället bör vara
känd för att bruka berusa sig.

>:o 81.

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående 3. Ofverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe,

vi/koren f°r Jej, pan fortärt stärka drycker, eller lemnas utan våld.

j or säljning af J 1

bränvin. ^

(Forts.) Utskottet kemstälde emellertid i förevarande punkt, att motionen

icke måtte af Riksdagen bifallas.

1 fråga härom anförde nu:

Herr Andersson i Ölsund: Herr talman! Det skulle aldrig
falla mig in att tro, det jag med ett anförande skulle kunna få kammaren
att bifalla ett förslag, som af utskottet blifvit afstyrkt. Men
jag vill dock säga några ord, närmast med anledning af hvad utskottet
yttrat i föreliggande fråga.

Utskottet har sagt, ratt en lag af sådan beskaffenhet skulle i
praktiken möta nära nog oöfvervinneliga svårigheterr. Ja, det var
väl att utskottet icke ansett den vara alldeles omöjlig. Hvad som
för öfrigt för utskottet ansetts nära nog omöjligt, kan af Riksdagen
anses vara möjligt. Jag tror för min de], att det skulle vara en stor
fördel att få den föreslagna förändringen till stånd. Ty att, såsom
nuvarande författning stadgar, en person ovilkorligen skall vara öfverlastad,
innan han kan förbjudas att köpa mera -—- han må nu vara
känd för att vara huru stor drinkare som helst — det anser jag vara
nästan detsamma som intet förbud.

Beträffande minderårig har utskottet anmärkt, ratt då en dylik
föreskrift skulle göra det omöjligt för jemväl alla dem, mot hvilka icke
förslaget är rigtadt, att genom minderåriga tjenstehjon eller egna barn
inköpa spirituösa å minuthandelsställen, föreskriften utan tvifvel komme
att förorsaka betydande olägenheter». Deraf tyckes framgå, att
utskottet ansett att förslaget skulle vara rigtadt mot vissa minderårige.
Nej, visst icke! Förslaget skulle gälla hvarje minderårig, vare sig han
har nyktra eller supiga anhöriga. I förslaget står »Bränvin må å försäljningställe
icke utlemnas till minderårig.» Alltså utan undantag.
Jag kan icke säga huru smärtsamt det kändes, då jag under min
uppväxt någon gång nödgades anskaffa något af denna förderfliga
vara, och jag skulle af hela mitt hjerta önska, att hvarje minderårig
— vare sig minderåriga tjenstehjon eller minderåriga barn — skulle
vara förskonad från denna frestelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr Hahn: Jag fruktar för, att kammaren icke skall komma

att fästa nog afseende vid denna motion derför, att motionären i

mom. 2 föreslagit en bestämmelse, som jag antager kammaren icke

vill gå med om, och som möjligen skulle föranleda att hela motionen
folie, nemligen att det skulle öfverlemnas åt föreståndaren för försäljningsstället
att afgöra, huru vida den eller den skall ega rätt att få
köpa bränvin.

Denna del af motionen torde icke ens vara egnad att framkalla
någon öfverläggning.

Deremot anser jag, att i hvad motionen afser förbud för minderårige
att användas till inköp af bränvin, kammaren i full konseqvens med

N:o 81.

Lördagen den 18 April, e. in.

ett för några dagar sedan fattadt beslut om införandet som läroämne Angående
i skolorna om rusdryckernas natur och skadliga verkningar, nu borde vilk°r_en för
passa på tillfället åltur bränvinsförsäljningslagen stryka ett stadgande,

Bom t. ex. åt en supig familjefader, som sjelf enligt lagen ej hade (Forts >

rätt att köpa mera bränvin och som må hända ej kunde förmå sin hustru ''

eller annan vuxen person skaffa sig sådant, likvisst efter nu gällande
lag gifver rätt tvinga sitt minderåriga barn att från försäljningsstället
afhemta det han önskade.

Jag föreställer mig, att detta lätt skulle kunna ändras genom att
i 2 mom. 28 § af nu gällande lag om försäljning af bränvin utstrykas
orden å nisk än Ii ni n g s s tulle. Förbudet skulle således komma att
omfatta alla ställen.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till motionen, med den förändring,
att de nyss omnämnda orden å utskänkningsställe i 2 mom.

28 § af nuvarande lag om försäljning af bränvin måtte få utgå.

Herr Berg från Stockholm instämde häruti.

Herr He relow: Det är i motionen hufrueakligen ett par ord,

föga lämpliga att exakt uttrycka hvad som genom en lagterm bör
sågas, som föranledt utskottets afstyrkande. Det kan väl icke vara
lämpligt att i en lag insätta ett sådant uttryck: »den, som på utlemningsställe
bör vara känd för att bruka berusa sig». Det blefve
säkerligen den allra svåraste bevisning, som måste presteras, om
någon skulle lagforas efter en så lydande paragraf, och jag undrar,
om den någonsin skulle kunna föranleda till praktisk påföljd. Att
om en person i Stockolm säga, nar han kommer in på en krog, huru
han är känd eller icke känd, går möjligen för sig, men att säga
huru han bör vara känd, det tror jag har sina svårigheter. Så länge
man icke kan rinna en lyckligare formulering af lagtexten, måste
man med denna lagstiftning; låta anstå.

Det andra föreslagna stadgandet gäller minderårige. Redan gällande
lagstiftning stagdar, att på utskänkningsstållen spirituösa icke
må utlemnas åt minderårige. Skälet dertill är klart. De scener,
som på krogen möta barnets blickar, har man af vördnad för barnet
och ungdomssinnet velat bespara det; från den synpunkten har man
funnit sig ålagd att införa ett sådant i öfrigt rätt hindersamt och besvärligt
stadgande som detta. Det är detta förbud man nu vill ha
utsträckt älven till förs ä Ij n it? .s s t äl 1 e n a. Den siste talaren nämnde,
att så borde stadgas, emedan eljest en supig familjefader skulle skicka
sina barn ''att köpa bränvin. Hvarför precis en supig? Kan det icke
vara en familjefader, som alldeles icke »bör vara känd för att bruka
berusa sig,» såsom det heter, men som ändå kan önska köpa något
slag af spirituösa? Men att i en mindre familj, der det icke finnes
någon tjenare och der fadern kommer trött hem från sitt arbete och
der modern är sysselsatt och derför skickar ut ett af barnen att köpa
t. ex. bröd eller smör eller andra varor, man skulle vara förhindrad
att till bränvinsförsäljningsstället, märk val försäljningsstället, använda
samma bud, det syntes utskottet vara att gå något för långt. Vi
hafva alla länge varit öfverens om, att till krogen få barnen icke

N:o 31, 26 Lördagen den 18 April, e. m.

Angående skickas. Hafva fader och moder ingen annan att skicka, så få de
f7rsärni/°afYa,Tei utan sP''r''tuosa- Men att skicka minderårige till försäljningsJ
rTriZln. »lähet, till en handel, der ingen af dessa vidriga scener möter dem,
(Ports.) der försäljningen ser ut som i hvarje annan bod, det syntes utskottet
icke innebära någon fara, under det att deremot förbudet skulle
lägga hinder och svårigheter för de familjer, som icke hafva någon
tjenare.

På dessa grunder hemställer jag, att kammaren ville biträda utskottets
afstyrkande af de föreslagna ändringarna i så väl mom. 2
som 3.

Herr Beckman: Jag skall endast be att få erinra, att det re dan

praktiserats så, att man vägrar minderårige att på försäljningsställen
utfå bränvin. Det har praktiserats så i ett par stora städer,
der utskänkningsbolagen ansett farligt att så tidigt vänja barnen vid något,
som på minsta sätt står i beröring med hela denna rusdryckshandtering.
I Göteborg äro försälj arne strängt förbjudna att åt barnen
utlemna bränvin, och åtminstone i en annan stad dessutom, som jag
känner, är det icke heller tillåtet. Under sådana förhållanden synes
det mig, som om man icke borde tveka så mycket att i 2 mom. införa
en sådan bestämmelse, då man i ett par af rikets större städer
redan nu på det strängaste iakttager den frivilligt. På grund häraf
anhåller jag om bifall till herr Hahns förändringsförslag, åsyftande
att jemväl å försäljningsställen bränvin icke må utlemnas åt minderårige.

Herr Hahn: En föregående talare förundrade sig öfver, att det

just skulle vara en supig familjefader, som använde sina barn till
dylika inköp. Det är dock helt naturligt att jag sade så, ty jag
tänker, att en familjefader som är nykter icke är så oförståndig, att
han ssickar minderårige att köpa bränvin. Jag vill icke upptaga
kammarens tid, ehuru jag kunde anföra flera exempel från min hemort.
som skulle visa behöfligheten att vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder,
åsyftande att minderårige under inga förhållanden få köpa
bränvin. Jag har mer än en gång sett barn från skolorna samla
i hop så mycket pengar, att de sedan kunna köpa spirituösa och berusa
sig. Jag tror icke, att man skulle förlora något, om man i bränvinsförsäljningsförordningen
ginge så långt, som jag yrkat. Jag vidhåller
derför detta yrkande.

I detta yttrande instämde herrar Palm och Nordin.

Herr Falk: Jag skall be att få förena mig med herr Hahn i
hans yrkande, att i förevarande 28 § 2 mom. orden: »å utskänkningsställe»
måtte utgå.

Herr El o tv son: Då det synes mig vara en lämplig åtgärd i

pedagogiskt syfte, att barn så vidt möjligt hållas från beröring med
bränvin, kan jag icke finna annat, än att det förslag, som nu år framstäldt,
eller att det icke skulle vara tillåtet att skicka minderårige

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. in. 27

för att å försäljningsställen köpa bränvin till afbergning, är af behofvet
påkalladt. Det må vara en sanning, att sådana scener som
de, hvilka kunna möta barnen på krogen, icke äro att befara på de
s. k. utminuteringsställena, men det är dock en inledning i frestelse;
och då förslag är framstäldt att orden »å utskänkningställe» skola
ur 2 mom. utgå, anhåller jag att få sluta mig till dem, som yrkat
bifall till detta förslag.

Häruti instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Folke Andersson,
Olson i Stensdalen, Andersson i Hasselbol, Nilsson i Vrängebol,
Andersson i Lysvik, Olsson i Kyrkebol, Göransson, Olsson i Mordäng,
Waldenström, Stjernspetz, Odell, Bruse, Broström, Romberg, Svensson
från Karlskrona, Palm, Wavrinsky, Alsterlund, Olsson i Ornakärr,
Norman, Hansson i Solberga, Halvar Eriksson och Thermcenius.

Herr Palm yttrade: Jag skall endast be att få instämma med

herr Halm i hans yrkande.

Herr Nordin: Äfven jag skall för att icke upptaga kammarens tid,
helst jag tror att vi redan äro på det klara med vår åsigt, be att fä
instämma i herr Hahns yrkande.

Herr Andersson i Olsund: Jag skall be att få återtaga mitt

yrkande och instämma med herr Hahn i hans amendement.

Herr Herslow: Ett par för gående talare hafva berättat oss,

att genom vidtagna bestämmelser af de bolag, som på deras respektive
orter hafva bränvinsförsäljningen om händer, har man redan
kommit derhän, att på dessa platser bränvin icke utlemnas till minderårige,
hvarken på utskänknings- eller försäljningsställe. För egen
del får jag säga, att lika helt som jag godkänner en sådan anordning
i fråga om utskänkningsställen, lika oklart synes det mig hvarför
spirituösa drycker skola betraktas såsom någonting, hvars blotta beröring
kan skada barnen. Dock vare härmed huru som helst, hvad
som är vigtigt är att, när vi nu se huru som på vissa områden denna
uppfattning trängt sig fram, vi tillåta det sedliga medvetandet, så
vidt det är ett sedligt medvetande, som här tränger sig fram, att,
säger jag, vi tillåta det vinna nödig tid och mognad att arbeta sig
fram till ett uttryck äfven i lagstiftningen; har uppfattningen stadgat
sig, då skall ett beslut i den rigtningen lätt nog kunna åstadkommas.
Men hvad som är farligt, det är, om man allt jemt vill med
lagstiftning i denna rigtning tränga för långt fram och genomdrifva
frihetsinskränkningar, som sedan länge den tänkande delen af nationen
anser gå längre, än som för det hela år acceptabelt. En föregående
talare sade också, och jag gillar honom fullkomligt: »lagstiftningen
bör icke löpa framom utan i nivå med rättsmedvetandet i nationen».
Det är just det vi skola tillse, rättsmedvetandet, nationens uppfattning
af sin rätt till sedlig frihet och sjelfbestämning, kränkes
eljest. Men icke kan väl samvetet kränkas eller det anses såsom
något osedligt att eu pojke, når han går andra ärenden, också får

Angående
vilkor en för
försäljning
af bränvin.

(Forts.)

N:o 31.

Angående
villcoren för
försäljning aj
bränvin.

(Forts.)

Lördagen den 18 April, e. m.

gå in på ett försäljningsställe och köpa spirituösa samt taga det hem
Jemte det öfriga. Så länge det af en stor del menniskor alldeles
icke betraktas hvarken såsom osedligt eller farligt att använda ett
barn för uträttandet af ett sådant ärende, vet jag icke hvarför man
skall pålägga ett tvång, som för månget mindre hem kommer att
medföra obehag och olägenheter.

Man har erinrat om att Första Kammaren redan beslutat i frågan,
och att ett beslut i denna kammare derför icke kommer att införa
något sådant obehag, utan blott skulle verka som en opinionsyttring.
Men är det klokt att handla så? Jag vill icke opinera i
den rigtningen, då jag tror att frågan bättre gagnas utan en sådan
opinering. Genom en återremiss, heter det, skulle man opinera för
nykterhetssaken. Men jag tror, att denna kammare skulle genom
betinningsfull varsamhet och moderation uträtta mera för denna stora
frågas befrämjande.

Herr Waldenström: För min del tror jag, i motsats till hvad

herr Herslow sade, att opinionen och rättsmedvetandet i vårt land
för närvarande står i det förhållande till rusdryckerna, att det icke
alls skulle väcka anstöt, om en lagförändring egde rum i det syfte
som föreslagits. Jag tror icke alls, att folk, som vill köpa bränvin,
skulle känna det som ett onaturligt eller oberättigadt tvång, om det
blefve förbjudet att på utminuteringsställena lika väl som på utekänkningsställena
utlemna bränvin till minderårige. Äfven jag anser, att
lagstiftningen bör följa med och icke löpa förbi det allmänna rättsmedvetandet
och opinionen i landet. Men jag tror också, att den
icke bör blifva efter. De förslag, som nykterhetsvännerna framstält
i Riksdagen, äro icke heller gripna ur luften, utan stödja sig på
en inom landet vidt utbredd och djupt rotad opinion. Om det vore
tillåtet att anställa en allmän omröstning, uti hvilken män och qvinnor
deltoge, skulle herrarne få se på hvilken sida opinionen ligger. Jag
skall derför med herr Elowsson instämma i herr Hahns förslag, att
rusdrycker icke i något fall må på försäljningsställe utlemnas till
minderårig.

I detta yttrande instämde herrar Jakob Erikson, Holmgren,
Aulin, Sjöberg, Anderson i Tenhult, Sjö, Biiloiv, Ersson i Arnebo,
Hanson i Berga, Wallmark i Selånger, Norberg och Ahlgren.

Herr Herslow: Blott en justering af en föregående talares

sätt att citera. Jag har icke sagt, att ett förbud i denna rigtning
skulle väcka anstöt hos nationens sedliga medvetande, hos dess rättsuppfattning,
men jag har sagt — och det tror jag — att det sedliga
medvetandet, att rättsuppfattningen icke kräfver detta lagbud och
den inskränkning i frihet, som ett sådant förslag i många afseenden
innebär.

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Innan
kammaren bifaller ett sådant förelag, som af herr Hahn blifvit iramstäldt,
eller att man icke i något fall skulle få skicka en minderårig

L'':o 31.

Lördagen den 18 April, e, m.

att köpa spirituösa drycker, anser jag för min del att man först bör Angående
göra klart för sig hvad som menas med minderårig Herr Halm vlJcor}i9.e? för
sade nyss, att han icke kunde tro att en person, som ville kallas för ‘ irinein ^
nykter, skickade en minderårig att köpa spirituösa. Jag nödgas er- (Forts.)''
känna, att jag rätt ofta sändt mina lärgossar från tryckeriet efter
spirituösa, och härmed har jag ej ansett mig handla orätt, ej heller
tror jag att någon derför kan säga jag är onykter. För öfrigt tror
jag icke, att en pojke på 14 ä 15 år skall taga något osedligt intryck,
om hans principal eller någon annan skulle skicka honom att köpa
en liter punsch eller en liter konjak. Jag tror att, om detta förslag
går igenom, man på många ställen skulle göra sig den frågan:

Hvarför har Riksdagen besluta någonting sådant?

Herr Waldenström påstod, att, om man finge anställa folkomröstning,
så skulle man bestämdt få se på hvilken sida majoriteten läge.

Ja, de der folkomröstningarna har man både i och utom Riksdagen
framhållit som en mycket stor sak, i synnerhet när det galt nykterhetsmotioner.
Jag tror emellertid ändå, att dessa nvkterhetsifrare—jag
höll på att säga nykterhetsfantaster —• uppskatta dessa omröstningar
väl mycket. Sveriges befolkning är omkring 5 millioner menniskor,
och jag tror väl ändå, att bland dem absolutisterna lära få räknas
till minoriteten.

Jag hemställer derför, om dessa långt gående åtgärder verkligen
må vara så oundgängligen behöfliga, att för dem den större delen
af befolkningen skall nödgas underordna sig denna minoritet eller, så
att säga, ställas under förmynderskap.

Herr Zotterman: I syftet af det yrkande, som herr Hahn nyss
framstälde, vill jag också instämma. Men jag hemställer, om genom
den ändring han föreslog, nemligen att ur § 28 mom. 2 borttaga
orden »å utskänkningställe», vi icke i stället skulle komma ur askan
i elden. Ty om dessa ord skulle ufstrykas ur gällande förordning,
och vi således toge bort att förbudet skall gälla utskänkningställen,
så wre visserligen så mycket vunnet, att åt minderårige icke skulle
få försäljas bränvin, men en minderårig skulle kunna få sitta på
krogen och dricka sig rusig.

Jag hemställer derför, att momentet skull heta så: »Bränvin må
hvarken å försäljningsställe eller å niskänlmingsställe utfemnas till
den, som är rusig, eller till minderårig».

Herr Romberg: Jag har redan tillkånnagifvet mitt instämmande
i herr Hahns yrkande. Men med anledning deraf, att jag hört åtskilliga
talare fortfarande hålla på och anse, att man ej bör stadga
i lag, att minderårig icke skall å utminuteringsställe få köpa spirituösa;
så anhåller jag att nu få gifva till känna motivet till att jag
ansåg mig böra instämma i det af herr Hahn gjorda yrkandet. Det är
som lärare som jag anser mig pligtig, att yrka, att sädana bestämmelser
blifva i bränvinsförsäljningslagen intagna. Det är som bekant förhållandet,
att en mängd af den ungdom, som undervisas vid våra
allmänna läroverk, i läroverksstaden vistas aflägset från sitt hem
och till följd deraf icke har annan tillsyn än den, som lärarne kunna

N:o 31.

Angående
vilkoren för
försäljning
af bränvin.

(Forts.)

30 Lördagen den 18 April, e. m.

egna dem. Och det är just med tanken på denna ungdom som jag,
dertill manad af min erfarenhet såsom lärare, måste yrka på att det
skall vara förbjuden att sälja spirituösa drycker till minderårige.
Det är min erfarenhet som lärare, som manar mig att instämma
med herr Hahn.

Herr Falk: Herr Zotterman påstod, att genom den af herr
Hahn föreslagna förändringen i rusdrycksförordningen man väl skulle
hindra barn från att å utminuteringsställen hemta bränvin, men att
genom uteslutning af orden »å utskänkningsställe» skulle ingenting
hindra dem från att sitta på krogen och supa sig fulla. Men deri har herr
Zotterman misstagit sig. Den föreslagna ändringen ger icke anledning
sill en dylik tolkning. Sjelfva lagens titel: förordning angående vilkoren
för försäljning af bränvin, visar tydligt, att med försäljning afses
såväl utskakning som utminutering, i följd hvaraf försäljningsstöKe
omfattar både krogen och bränvinsmagasinet.

Det är således klart, att man genom herr Hahns förslag har
förbjudit utlemnande af bränvin åt minderårig å såväl utminuteringssom
utskänkningsställe.

Med herr Falk förenade sig herr Erickson i Bjersby.

Herr Dieden: Debatten i denna fråga har tagit en sådan utsträckning,
att det kan vara skäl att fästa uppmärksamheten derpå,
att Första Kammaren antagit utskottets förslag, så att hvad som här
än må beslutas endast blir en opinionsyttring och icke leder till
något resultat.

Ofverläggningen var slutad. Sedan motionären numera återtagit
sitt först framstälda yrkande om bifall till motionen, återstodo
följande yrkanden, nemligen: l:o bifall till utskottets hemställan; 2:o
bifall till herr Hahns under ofverläggningen framstälda förslag; och
3:o bifall till herr Zottermans ändringsförslag. Herr talmanen gaf
propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden och fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Hahns förslag, men
votering begärdes och företogs, sedan till kontraproposition antagits
bifall till utskottets hemställan, enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som vill att kammaren, med afslag å bevillningutskottets
hemställan i il:te punkten af betänkandet n:o 7, bifaller herr Hahns
under öfverläggningen framstälda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan..

Sto 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

Omröstningen visade 120 ja mot 69 nej; och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, så till vida bifallit motionen,
att kammaren beslutat, att ur 2 mom. i 28 § af förevarande förordningen
orden »å utsbänkningsställe» skulle uteslutas.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts förevarande framställning
hemstälde utskottet: »att Riksdagen må bemyndiga fullmägtige i
riksgäldskontoret att tillhandahålla telegrafstyrelsen, för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende, ett lånebelopp af en million kronor,
att, i mån af behof och sedan detta för hvarje gång blifvit af Kongl.
Maj:t pröfvadt, af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret lyftas och,
jemte ränta, motsvarande den ränteutgift, som genom berörda belopps
öfverlemnande till telegrafstyrelsen riksgäldskontoret förorsakas,
inom tolf år från första lyftningsdagen återgäldas medelst afbetalningar
i den mån telegrafverkets medel dertill lemna tillgång,
dock så att dylika afbetalningar böra en månad förut af telegrafstyrelsen
för riksgäldskontoret tillkännagifvas.»

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Ljung man: Då detta nu föredragna utskottsbetänkande

år af en ganska märklig beskaffenhet, skall jag be att få fästa uppmärksamheten
på detsamma.

Uti en motion, väckt inom Första Kammaren förlidet år, gjordes
den hemställan, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville meddela lämpliga föreskrifter
angående rätt för enskildt telefonnät att på billiga hvilkor
komma i samtrafik med statens interurbana telefonledningar. Denna
motion bifölls af Första Kammaren, men afslogs af den Andra alldeles
enhälligt efter en utförlig och sakrik utredning af dess tillfälliga
utskott n:o 37. Den bevisföring, detta utskott dervid lemnade, var
nemligen sådan, att det icke var ens möjligt att försvara motionen.
Då statsutskottet nu emellertid smugglat in denna motion nära nog
alldeles oförändrad i sitt betänkande, vill jag fästa uppmärksamheten
uppå, hvilket resultat ett bifall till utskottets betänkande nu skulle
föranleda. Det är så långt ifrån, att statens interurbana ledningar
skulle tillskyndas någon fördel genom den föreslagna samtrafiken med de
enskilda bolagen, att tvärt om motsatsen i sådant fall skulle blifva förhållandet.
Det är alldeles gifvet, att, om utskottets betänkande bifalles och
denna punkt får inflyta i Riksdagens skrifvelse samt Kongl. Maj:t
sedan går Riksdagens deri uttalade önskningar till mötes, Riksdagen
äfven får utlösa de rättigheter, den sålunda meddelat, med summor,
som långt öfverskrida den million kronor, som här för det ifrågavarande
ändamålet föreslagits. Flera af de enskilda telefonnäten äro

Angående
beredande af
lånemedel till
utveckling af
statens telefonväsende,
i

>'':o 31.

Lördagen den 13 April, e. m.

Angående icke vårda så mycket penningar som den rättighet, det bär är fråga
^lånemedel tillom att mec‘^e^a dessa nät, och statens telegrafverk skulle derigenom
•utveckling af^ven utsättas för otaliga prejerier. Jag skall derför yrka, att kärnstam»*
tele- maren, med ogillande af utskottets motivering i hvad den afser de
/oväsende, enskilda telefonnäten, ville bifalla utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Falk: Herr talman! Jag vågar hysa en uppfattning

alldeles motsatt den siste ärade talarens. Det "är visserligen något
djerft af mig att i denna fråga uppträda mot honom, då han synes
särskild! Imf ra studerat telefonvåaendat inom vårt land, att döma
af de anföranden han förut i Riksdagen haft i dylika frågor. Men
för mig synes det alldeles uppenbart, att statens telefonväsende skulle
hafva fördel af att sättas i förbindelse med de enskilda telefonnäten,
när dessa uppfylla de vilkor i tekniskt afseende, som af utskottet
i den af honom berörda punkten föreskrifvits. År det deremot meningen
att göra hela telefon väsendet till ett statsmonopol, då ställer
sig frågan på det sått, som den siste ärade talaren framhöll. Men
bär är alldeles icke, så vidt jag förstår, fråga om att ålägga statens
telefonväsende skyldighet att tillösa sig några enskilda telefonnät.
Det är enligt mitt förmenande tvärt om statsutskottets mening, att
statens telefonväsende icke borde så ifrigt som hittills med sig införlifva
de enskilda telefonledningarna, för att sedan göra det hela till
ett statsmonopol. Jag har svårt att fatta annat, än att. dan af honom
utdömda punkten är nästan det bästa, som förekommer i hela betänkandet.
Den måste dock läsas i sitt sammanhang, hvilket den
ärade talaren icke gjorde. Utskottet tillägger nemligen: »Sås>m ett
vilkor härför» — eller att de enskilda telefonledningarna finge ställas
i samband med statens — »måste naturligen från telegrafstyrelsens
sida uppställas, att det enskilda telefonnätet skall i tekniskt afseende
vara sådant, att en dylik anslutning kan ega ram, utan att hinder
eller störande afbrott i telefonledningarnas användande kan befaras.
Men om ett enskildt nät uppfyller alla berättigade fordringar i detta
hänseende, synes utskottet några svårigheter icke böra göras för detta
näts anslutande till statens telefonnät, som af en dylik anordning
drager fördel».

Jag skall således, herr talman, för min del anhålla om bifall till
statsutskottets betänkande i denna del utan något slags ogillande af
ifrågavarande punkt.

Herr Thermcenius instämde med herr Falk.

Herr Pehrson i Törneryd: I likhet med hvad af den föregående
talaren redan anförts får jag såga, att, om någon enskild
telefonförening vill sätta sig i samband med statens interurbana
telefonnät, jag icke kan se någon olägenhet häraf, utan snarare tvärt
om en fördel för staten, derigenom att detta skulle tillföra statens
telefonledningar ökade inkomster. Jag har för min del aldrig fattat
frågan om telefonväsendets inrättande i vårt land så, att man skulle
vilja göra det till ett statsmonopol; och jag har icke heller från
början haft den uppfattning, att man skulle komma att gå så till väga

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e, m.

med ordnandet af landets telefonväsende, som man på sista tiden Angående
gjort. Jag betviflar, att det skall finnas så synnerligen många af beredande af
dem, som dcltogo i 1888 års riksdagsbeslut, hvarigenom beviljades t H

ett anslag af 750,000 kronor för telefonväsendets utveckling här i ståtenTteUlandet,
hvilka då förestälde sig, att det sedan skulle kräfva så stora /oväsende.
utgifter, som nu ifrågasättas för att ordna statens telefonvåsende. (Forts.)
Om man derför kunde något begränsa de^sa utgifter genom att
öfverlemna åt den enskilda verksamheten att ombesörja telefonledningars
inrättande på vissa orter, för staten i detta afseende mindre
vigtiga, så kan jag icke finna, att deri skulle ligga någon fara.

Jag tror således, att det kan vara ganska välbetänkt, att ett
sådant uttalande, mot hvilket den förste talaren gjorde anmärkning,
inflyter i utskottets motivering, likasom jag föreställer mig, att detsamma
på intet sätt skulle kunna vara till någon olägenhet, för statens
telefonväsende, men väl till en fördel så väl för detta som för de
enskilda telefonnäten. Man kan så mycket hellre vara med derom
som det icke kan komma i fråga, att dessa senare skulle beredas
en sådan fördel med mindre än att de också underkastade »ig de
för Iringar i tekniska och andra hänseenden samt de samtalsafgffter,
tom fordras för att få komma i förbindelse med statens telefonnät.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag beträffande så väl
motiveringen som förslaget i öfrigt.

Herr Ljungman: Hvad den nästföregående talaren anförde om
tekniska anordningar spelar för frågans afgörande icke den ringas‘e
rol. Det gäller nemligen bår en ren affärssak. Förhållandet år, att
dessa långa interurbsma ledningar icke kunna bära sig annat än genom
de abonnementsafgifter, som uppbäras af abonnenterna vid stationerna,
i å nu enskilda ledningar uppbära dessa afgifter, så försvinner derigenom
den enda möjligheten till afkastning för staten. Det är så
långt ifrån att den föreslagna åtgärden skulle bereda staten någon
förmån, att den tvärt cm skulle innebära ett onus. Staten får skyldighet
att öka på med den ena ledningen efter den andra, efter som
dessa nät ökas och få allt flera abonnenter, utan att staten får någon
kostnaden skäligen motsvarande inkomst. Den samtalsafgift, som
betalas för dessa interurbana ledningars begagnande, är en ren bagatell
emot hvad dessa ledningar kosta i anläggning, underhåll, betjening
o. s. v. Dessa interurbana ledningar hafva sitt egentliga värde derigenom,
att de utgöra en förmån, som staten kan bjuda sina abonnenter,
hvilken lokalnäten icke hafva, då de ju icke ega dylika
långa, dyra ledningar. Således, om man betraktar saken ur ren
affärssynpunkt, skall man finna, att förslaget från Första Kammaren
är en ren orimlighet. Det afser intet annat än att i dessa lokalnät
inlägga ett värde, som de. icke hafva, Den rättighet, som det är
fråga om att utdela, har i de flesta fall högre penningevärde än
sjelfva de nät hafva, som man vill gifva denna rättighet. Det är
gifvet, att, om detta förslag skulle vinna bifall, körnare prejerier att
ega rom. Enskilda bolag komma att spekulera på platser, der staten
för sina interurbana ledningar vill hafva lokalnät, låta i hast kasta
upp dåliga nät, bjuda under staten, hvilket de naturligtvis kunna
Andra Kammarens Prat. 1891. 31. 3

N:o 31.

Angående
beredande af
lånemedel till
utveckling a f
statens telefonväsende.

(Forts.)

Lördagen den 18 April, e. m.

göra, då de hafva mindre omkostnader — och så blir staten tvungen
att lösa in näten, såsom fallet varit i Jönköping. Jag unnar de enskilda
telefonnäten allt möjligt godt, men jag vill icke gifva dem
rättigheter, som staten sedan med penningar måste inlösa.

För öfrigt kan jag ej gilla det sättet att gå till väga, att, n5r en
motion fallit efter en grundlig utredning, man söker genomdrifva
densamma utan att upptaga till bemötande det allra minsta af den
sakliga motivering, som blifvit anförd mot densamma, Det minsta
man kan fordra vid afgörandet af sådana vigtiga frågor är väl, att
de alh ärligt behandlas och att en förebragt sakrik utredning icke
så helt och hållet förbigås.

Jag skall be att få ändra mitt yrkande derhän, att jag anhåller
om bifall till utskottets hemställan, med uteslutande ur motiveringen
af det stycke, som handlar om enskilda telefonnät, och anhåller jag,
herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Hedin: Utan att vilja ingå på det, som af herr Ljungman
blifvit anfördt beträffande sjelfva realiteten af frågan, vill jag göra
den hemställan till kammaren, om här icke finnes ett formelt skäl
af den beskaffenhet, att kammaren bör bifalla herr Ljungmans yrkande
om uteslutande af den ifrågavarande punkten. Det kan icke
vara rigtigt, att, när kammaren uttalat sig i saken på det bestämda
sätt, hvarom han erinrade £88, man då — utan att frågan varit i
behörig ordning väckt och särskild! såsom sådan unde> kastats pröfning
— liksom i förbigående smugglar in ett uttalande i den rigtningen.
Detta formella skäl synes mig, oberoende af realitetsskälen,
ålägga kammaren att instämma i det af herr Ljungamn framstälda
yrkandet

Herr Falk: Herr talman! I sitt sista anförande nämnde herr
Ljungman, att de enskilda telefonnätens materiel hade obetydligt
värde och att staten blefve föremål för prejerier gen em att nödgas
inlösa dem. I det hänseendet skall jag, enligt eu uppgift i Teknisk
tidskrift, som bör vara tillförlitlig, be att få nämna, att vid 1889 års
slut statens telefonnät representerade en summa af 1,400,000 kronor,
men de enskilda telefonnäten deremot 4,200,000 kronor. Nu hafva
dessutom aldrig de enskilda ledningarna begärt, att statens telefonväsende
skall genom inlösen förenas med ds in, utan ofta protesterat
emot en sådan inlösning. Hvarför? Derför att de haft det billigare
på det sätt sakan förut varit ordnad och icke velat blifva prejade
af staten. Så hänger det verkligen i hop med den saken. På ställen,
der abonnementsafgiften varit 30 kronor, fordrar staten 50, ja, på
somliga ställen 80 kronor. Priset för dylika abonnement spelar
emellertid en icke oväsentlig röl. När —jag upprepar det ännu en
gång — såsom vilkor för att en enskild telefonledning skall få begagna
statens interurbana ledningar, bestämmes att dessa enskilda
ledningar skola vara af den beskaffenheten i tekniskt hänseende, att
de lämpa sig derför, synes det vara både orätt och oklokt att hindra
dem komma i förbindelse med statens interurbana ledningar, till
hvilken underhåll de härigenom skalle komma att bidraga.

N:o 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

Den ärade talaren yttrade vidare, att afgiften för samtal år af Angående
sådan obetydlighet, att de interurbana ledningarna icke bära sig, beredande af
så vida icke statens telefonverk får inköpa de lokala näten. Det var ^af

högst besynnerligt. Hvarför icke då höja samtalsafgifterna derhän, statens teleatt
de betäcka kostnaderna? Icke lära telegrafledningarna och deras fonväsenie.
begagnande — det har många års erfarenhet visat — medföra någon (Forts.)
förlust, utan tvärt om en vinst; och dock hafva telegramafgifterna
nedsatts år efter år, så att de i närvarande stund äro lägre än man
någonsin vågat hoppas. Talet om att de interurbana ledningarna
icke bära sig utan inköp af de lokala näten är enligt mitt förmenande
således ohållbart. Jag yrkar derför fortfarande och under förutsättning,
att herr Hedins yrkande icke anses böra af kammaren lagas
i öfvervägande — något hvarom jag icke vill yttra mig, då jag ej
varit med om att fatta det af honom omnämnda beslutet — bifall
till utskottets hemställan utan något uteslutande af den punkt, som
herr Ljungman ansett böra utgå.

Ilerr Petersson i Runtorp: Då denna fråga förelåg till
behandling inom utskottet, hade den varit förberedd af riksgäldsafdelningen.
Kan nu icke någon härvarande ledamot af denna afdelning
lemna ett mera tillfredställande svar, nödgas jag förena mig
med herr Ljungman. Det kan ju icke vara rimligt att förlänga
statens telefonledningar utan att staten får någon inkomst derigenom.

Det är icke nog med att staten anskaffar de bästa ledningar i tekniskt
hänseende, utan den skall väl äfven hafva någon ersättning
derför. För tillfället har jag icke något yrkande att gorå, i afvaktan
på ett tillfredsställande svar från någon ledamot af riksgäldsafdelningen.
I annat fall måste jag, som nämndt, då jag vill häfda statens
intressen, förena mig med herr Ljungman i det yrkande han
fiamstält.

Herr Stjernspetz: Jag står i denna fråga på samma stånd punkt

som förut. Jag tror, att det är ett ekonomiskt misstag att
staten skall köpa dessa små telefonnät, som finnas anlagda i närheten
af de långa interurbana telefonledningarne. Egarne till dessa små
ledningar, som vanligen sammansluta sig till föreningar och dessa i
telefonförbund, sköta dem på ett ytterst billigt och praktiskt sätt.

De antaga dertill lämpliga personer utan fordran på några föregående
examina och de äro belåtna med dem. i\u söker staten framtvinga
en inlösen af dessa små telefonledningar genom att hindra
dem att anknyta sig till statens telefonnät. Mig synes dock, nu som
förut, att statens intresse och ändamål med sina telefonlinier borde
vara liknande dem, som afsetts med statens jernvägssystem d. v. s.
att de längre hufvudledningarne möjligen må af staten anläggas och
underhållas, men de särskilda orternas ledningar, af de derför närmast
intresserade. Vidare borde icke telegrafverket söka hindra
uppkomsten af de små telefonnäten i landsorterna, utan förr uppmuntra
desamma och medgifva dem samband med statens ledningar,
naturligtvis på de vilkor och med de utgifter som kunde vara fördelaktiga
för telegrafverket. I stället för att verka uppmuntrande

Ji:o 31.

:;g

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående för detta kommunikationsmedels utveckling och utbredning inom
\Zefmeiei till ^anc^et’ ieder statens ingripande genom telegrafverket tydligen till
utveckling af hämmande, inskränkande, och fördyrande af detsamma, hvilket lika
statens telc- litet kan vara nyttigt för samhållet i sin helhet som för de särskilda
fonväsende. orterna.

(Forts.) Som exempel på huru billigt och äfven hastigt bristfälligheter

kunna afhjelpas å de enskilda telefonnäten kan jag nämna, att under
pingststormarne förra året en betydlig mäDgd skador uppkommo inom
nätet i Örebro län. Alla dessa skador blefvo dock inom några
timmar afhjelpta och detta utan egentligen den ringaste kostnad, ty
de större egendomarne hafva åtagit sig, att, hvar och en i sitt grannskap,
laga uppkommande brister och fordra ingen ersättning derför.
Skulle nu sådant gjorts af staten med dess ingeniörer och arbetare,
inser vål hvar och en, huru dyra sådana reparationer skulle blifva och
hvilken tidsutdrägt äfven fordrats.

Oaktadt alla telefc-negare i detta län äro nöjda med som de
hafva det — den enda önskan, som finaes hos en del, är att möjligen
få komma i samband med statens ledning i Örebro — äflas staten
att förvärfva dessa nät jemte andra dylika. Detta kan omöjligen
lända till någon vinst för staten, men komme säkerligen att fördyra
och hämma telefonnätens utveckling och begagnande i orten, i stället
för att främja den, hvilket väl vore en mera rigtig uppgift för statens
ingripande.

Den största fördelen för staten vore väl att tillåta ett samband med
statens ledningar, dervid telegrafverket naturligtvis egde rätt föreskrifva
alla vilkoren äfvensom bestämma lämplig afgift för hvarje
samtal å dess ledning.

Jag är derför utskottet tacksam för att det framhållit, att staten
icke bör äflas att inköpa de enskilda telefonnäten. Det vore ungefär
detsamma, som om staten skulle vilja inköpa alla de minsta jernbanorna
och införlifva dem med statens jernbanenät och för att tvinga
dem att medgifva detta, nekade de enskilda banorna att hafva samband
i trafiken med statsbanorna. Skulle detta vara staten nyttigt
eller värdigt? Jag tror det icke. Detta år emellertid just hvad
telegrafverket gör.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Herrar Falk och Stjernspetz hafva alldeles

råkat vilse. Det är icke min mening att tvinga de små föreningarne
att sälja sina telefonät. Tvärt om, ingen, förn håller på statens bästa,
fir angelägen att staten skall köpa dem, men utskottets förslag afser
just att tvinga staten att 1löpa de små näten och betala dem mera
än de äro värda. Det var med sistnämnda syfte, som motion i ämnet
väcktes vid förra riksdagen och som de af mig anmärkta orden nu fått
inflyta i betänkandet.

Detta är uppenbart, och herr Stjernspetz liknelse mellan stambanorna
i förhållande till bibanorna passar alldeles icke in här, ty
statens interurbana telefonlinier äro alldeles icke sådana att de liksom
jemvägarne kunna taga emot en mångdubblad trafik. Deras
trafikförmåga är tvärt om mycket begränsad, och skulle staten tillåta

N:0 31.

Lördagen den 18 April, e. ni.

de enskilda näten att för sina ändamål få begagna statens ledningar, Angående
så skulle staten komma i det läge att få göra en högst betydlig för-j1?^‘g^åAlVll
lust å sitt kostsamma rikstelefonnät. Ur ekonomisk synpunkt kan utveckling af
staten icke vara med derom. Jag säger ännu en gång att denna stat ns telesak
skall betraktas ur affärs-synpunkt och icke ur någon annan. fonvåsendet.

Det är alldeles icke min mening att framtvinga de små nätens (Forts.)
försäljning till staten, men jag vill hindra, att man skall lemna dessa
näts egare vapen i hand att tvinga sig på staten mot högre betalning
ån de äro värda.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till mitt förslag.

Ilerr Persson i Mörarp: Herr talman! Man har här under diskussionen
sökt göra denna fråga mycket större än hvad den i sjelf va
verket är. Statsutskottet har ju icke gjort någon annan ändring
i Kongl. Maj:ts förslag, hvilket förordats af herr Ljungman, än i
fråga om tiden, inom hvilket lånet skall vara inbetaldt, i det utskottet
ansett lämpligt att en bestämd amorteringstid skulle fastställas.

Någon annan förändring i Kongl. Maj:ts förelag har utskottet icke
föreslagit Riksdagen att besluta.

Nu säger herr Ljungman, att hans afsigt med det af honom
gjorda yrkandet är att icke tvinga de enskilda telefonbolagen att
sälja sina telefonledningar till staten. Men, mine herrar, det är just
i detta syfte för att man icke vill tvinga de enskilda telefonbolagen
att sälja sina telefonät till staten, om de icke sjelfva vilja det, som
man lagt in i motiveringen samma ord, som herr Ljungman yrkat
skola derur utgå. Man har nemligen — jag vet icke om med
rätta — klagat öfver att staten genom telegrafstyrelsen måhända utöfvar
större tryck än tillbörligt är på de enskilda telefonbolagen i
syfte att tvinga dem att sälja sina telefonnät. Samma klagan har
hörts inom Riksdagen. Jag lemnar derhän huru vida denna klagan
är berättigad eller icke. Men just för att för framtiden förekomma
att något sådant tvång skulle kunna åläggas dem, är det som utskottet
här i motiveringen framhållit, att dessa enskilda telefonbolag
borde få komma in till de interurbana ledningarna under förutsättning
att de hade sin anslutning i tekniskt afseende i sådant skick,
att icke hinder eller störande afbrott i ledningarnas användande
kunde befaras. Och detta är väl det minsta anspråk, som staten kan
ställa på de enskilda ledningarne.

Det har sålunda icke varit utskottets mening, att man skulle
söka på något sått tvinga de enskilda telefonbolagen att sälja sina
telefonnät till staten, om de icke vilja det. Men om de önska att
komma i beröring med statens interurbana ledningar, så skulle de
hafva denna rätt, förutsatt att icke derigenom störande afbrott i telefoneringen
uppstode.

Nu invänder man, att staten skulle göra stor ekonomisk förlust
härpå. Det beror, mine herrar, på storleken af de afgifter, som bestämmas
för anslutningen af dessa enskilda telefonledningar. Och i
detta fall är det, som herrarne veta, telegrafstyrelsen som bestämmer
afgiften, och den kan bestämmas så, att ingen förlust behöfver uppstå
vare sig för telegrafstyrelsen eller staten. Med kännedom om det

N:o 31

Lördagen den 18 April, e. m.

Angående förhållande, som nu är rådande, tror jag icke att man behöfver hysa
uZmede! t%^en r‘ngaete farhåga i detta afseende. Ty ligger det sanning i hvad
utveckling ofman sagt, att staten har utöfvat något tvång emot de enskilda
statens tele- bolagen, kommer nog telegrafstyrelsen att bestämma afgifterna så
fonväsende, höga att icke telegrafverket förlorar genom en dylik anslutning.

(Forts.) Det är härpå som jag, särskildt med anledning af herr Nils

Peterssons yttrande, velat fästa uppmärksamheten. Och jag tror, att
det är både med hänsyn till statens finansiella fördel och dess värdighet
lämpligt, att den del af utskottets motivering, som man yrkat
böra utgå derur, qvarstår i densamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ersson i Vestlandaholm instämde häruti.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad herr Anders Persson
nyss yttrade, att man lagt in i motiveringen de ord, som jag yrkat
skola utgå, just emedan man icke ville tvinga de enskilda telefonbolagen
att sälja sina telefonnät till stateD, om de icke vilja det, så
ber jag få påpeka, att han då förbisåg, att man derför i alla fall
icke bör tvinga staten att inköpa bolagens nät och att dervid öfverbetala
desamma. Lika origtigt det vore att tvinga de enskilda bolagen
att sälja, lika förkastligt är det att tvinga staten att på oförmånliga
vilkor Jcöpa dessa nät. Men om utskottet får sin vilja
fram, så finnes för staten intet annat alternativ än att antingen vidkännas
förlust å rikstelefonnätet eller också inköpa de enskilda näten
till de pris bolagen begära, Den saken är så enkel att hvem som
helst borde kunna förstå den.

Herr Thermgenius: Med anledning af en talares påstående,

att statens interurbana telefonledningar icke skulle komma att bära
sig, om de enskilda telefonnäten finge ansluta sig till dem, erinrar
jag mig en notis, som för ett par (lagar sedan stod att läsa i tidningen
»Dagens Nyheter». Der uppgifves, att totalinkomsten å
Malmöledningen under sistlidne mars månad uppgick till 2,591 kronor
och för Göteborgsledningen under samma tid till 3,466 kronor. Räknar
man då efter hvad detta gör för år, visar det för Göteborgsledningen
en årsinkomst af i rundt tal 42,000 kronor och för Malmöledningen
31,000 kronor. Dessa ledningar gifva således 10 procent
ränta på ett kapital af resp. 420,000 och 310,000 kronor. Jag tror
således icke att man behöfver vara rädd för att icke statens interurbana
ledningar skola komma att bära sig, äfven om de skulle få
större anslutning från de enskilda ledningarna. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag oförändradt.

Herr Petersson i Runtorp: Det är lika nödvändigt för

telegrafverket att freda sig för intrång af de enskilda telefonledningarna
som det är för dessa att skydda sina intressen gent emot
staten. De exempel, som här af den siste talaren framdragits från
Göteborgs- och Malmöledningarna såsom bevis på att statens telefonlinier
skulle bära sig så bra, bevisa icke något. Ty det goda ekono -

N:0 31.

Lördagen den 18 April, e. m.

miska resultatet af dessa ledningar är beroende derpå, att staten Angående
nedlagt kablar på dessa linier. Men om så många enskilda ledningar beredande af
komma och vilja ansluta sig, att man måste rifva upp kablarna igen och ^utveckUn ^af
föröka trådarnes antal, så kan detta förorsaka en kostnad för staten, statens telesom
blifver vida större än den inkomst, som skulle uppstå genom de fomäsende.
enskilda ledningarnes afgifter. Jag tror derför att det är klokast (Forts.)
att lemna telegrafstyrelsen fria händer och förenar mig således i
herr Ljungmans yrkande, att ifrågavarande stycke bör utgå ur motiveringen.

I detta yttrande instämde herr von Frusen.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till det af herr Ljungman under
öfverläggningen framstälda förslag.

Herr talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men votering blef likväl begärd, i följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.

Den,som bifaller statsutskottets hemställan i utlåtandet n:o 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Ljungmans under öfverläggningen
framstälda yrkande.

Röstsedlarne uppräknadeä i vanlig ordning och visade 115 ja
mot 62 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 4

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 30, i Angående
anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående vissa förändringar Dissa änirini
lagstiftningen rörande handeln med vin och maltdrycker m. va. ''jar i}a9-

I propositionen af den 31 sistlidne januari hade Kong], Maj:t rfrandT^an
förklarat sig vilja inhemta Riksdagens yttrande öfver åtskilliga i dela med
statsrådsprotokollet för nämnda dag föreslagna ändringar i förord- vin och maltningen
angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och iry^‘er m-mandra
tillagade icke Spi; ituösa drycker.

Med anledning hrraf tillstyrkte utskottet, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen vid granskning
af förevarande framställning icke funnit skäl till annan erinran, än
att de i punkterna a) c) d) och e) föreslagna förändringarna ansetts
böra gälla i stad utan inskränkning till dess icke planlagda område.

Efter föredragning af detta ärende begärdes ordet af

Ko 31.

Lördagen den 18 April, e. in.

Angående
vissa ändringar
i lagstiftningen

rörande handeln
med
vin och maltdryther
m. m
(Forts.)

Herr Lilienberg, hvilken emot utskottets hemställan anfört
reservation och nu yttrade: Som Kammaren torde finna, har jag
reserverat mig emot lagutskottets ifrågavarande betänkande. Min
reservation går derpå ut, att jag ansett, att lagutskottet bort tillstyrka
bifall till Ivongl Maj:ts förning oförändradt. Såsom af betänkandet inhemta?,
är skilnaden mellan den kongl. propositionen och utskottets utlåtande
denna, att i den kongl. propositionen föreslås, att den ifrågavarande
inskränkningen i afseende på rätten att kringföra malt diycker till salu
icke bthöfver gälla städernas plank''gda områden, under det deremot
utskottet anser att inskränkningen bör afse äfven städernas planlngda
områden, det vill såga äfven städer i egentlig mening.

I den kongl. propositionen säges på ett ställe följande: ^Inskränkningar
i den ambulatoriska maltdryckhandeln torde dock icke
vara behöfliga i städerna, der dels maltdryckers kringförande till salu
annorledes än för afyttrande inom hus eller å fartyg mindre ofta
förekommer, dels ock polisbevakningen i allmänhet torde vara tillräcklig
för att förekomma möjliga oordningar. Dock gäll''r detta
endast för städernas bebyggda områden, För de delar af en stad,
som ligga utom det planlagda området, torde den ifrågasatta lagförändringen
böra blifva gällande lika väl som för landet.»

I detta yttrande instämmer jag till alla delar, och jag anser, att
hvad som i den kor gl. propositionen anföres fullkomligt uppväger
de skal, som lagutskottet anfört för sin mening. När det gäller eu i
sig sjelf loflig handtering tror jag icke att lagstiftaren bör göra
andra inskränkningar i densamma, än de som äro absolut nödvändiga.

Det är endast i en punkt, som jag anser att någon erinran bör
göras vid den kongl. propositionen, och den afser ett förtydligande
af densamma. I propositionen föreslås, att det förbud, som skulle
under vissa förhållanden kunna gifvas för kringförande af maltdrycker
till salu, icke skulle gälla för deras afyttrande till enskilda hushåll
eller eljest inom hus. Men såsom stadgandet sedermera blifvit
formuleradt i propositionen innehåller det endast, »att tillverkare
af dylika drycker icke må förbjudas att genom kringföring utbjuda
och afyttra sina tillverkningar inom hus eller å fartyg». Orden:
»enskilda hushåll» äro sålunda uteslutna, och jag anser derför nödigt,
att stadgandet förtydligas, så att det blefve af samma lydelse som i
motiveringen till den kongl. propositionen.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag: »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen
vid granskning af förevarande proposition icke funnit skäl till annan
erinran än att det i punkten a) föreslagna stadgande, att tillverkare
af vin och maltdrycker icke må förbjudas att genom kringföring
utbjuda och afyttra sina tillverkningar inom hus, måtte förtydligas
derhän, att stadgandet kommer att afse utbjudande och afyttring i
enskilda hushåll eller eljest inom hus.»

Jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå att kammaren genom
bifall härtill kominer att falta beslut i denna fråga i full öfveren8tämmelse
med hvad kammaren i liknande frågor beslutit dels i
dag angående försäljning af spirituösa drycker och dels i sista plenum
i fråga om maltdrycker.

Lördagen den 18 April, e. m. 1 41 x:0

Vidare anförde

Herr Folke Andersson: Herr talman! Jag skall deremot be Angående
att få yrka bifall till lagutskottets förslag. Som herrarne veta, aflat rusa ändrinEiksdagen
i fjor en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om ga.r \lagskärpta
bestämmelser och inskränkning i tillverkares rätt att kringföra
maltdrycker, och i denna skrifvelse afsåga icke blott landet, deln med
utan äfven städerna. Ku hafva från Kongl. Maj:t inkommit tre sär-rwi och maltskilda
förslag, öfver hvilka Kongl. Maj:t vill att Riksdagen skall drVcker m-myttra
sig. Men Kongl. Maj:t har inskränkt dessa förslag att gälla (Forts.)
endast för landet och det icke planlagda statsområdet, så vidt jag
kunnat finna, derför att, då Kongl. Maj:t hört landshöfdingeembetena i
i riket, ett af dem nemligen det i Kopparbergs län yttrat att man
borde göra förbehåll för städerna. Som herrarne behaga finna, afser
förslaget skärpta bestämmelser i händelse af oordningar. Jag vill
då fråga, om det någonsin kan skada städerna att vid uppkommande
oordningar myndigheterna der få samma rätt att ingripa som på landet?

I förslagets tre första punkter heter det:

j>a) att ett stadgande införes derom, att, om å landet eller i stad
utom stadens planlagda område vin eller maltdrycker kringföras för
försäljning och det visar sig att derigenom oloflig utskänkning främjas
eller ooidningar eljest föranledas, i stad magistraten och på landet
kommunalnämnden skall ega att för viss tid eller för alltid förbjuda
den,_ som kringföringen besörjer, äfvensom, der omständigheterna
dertill föranleda, den, för hvars räkning försäljningen sker, att till
afsalu kringföra eller låta kringföra dylika drycker, eller ock föreskrifva
sådana inskränkningar i rätten dertill, som må finnas af omständigheterna
påkallade; dock att tillverkare af dylika drycker icke
må förbjudas att genom kringföring utbjuda och afyttra sina tillverkningar
inom hus eller å fartyg;

b) att föreskriften i 15 § 1 mom. af förordningen erhåller sådan
lydelse, att, om någon håller vin eller maltdrycker för afhemtning
till salu och det visar sig att genom försäljningen otidig utskänkning
främjas eller oordningar eljest föranledas, i stad magistraten och på
landet kommunalnämnden eger att för viss tid eller för alltid förbjuda
honom all vidare försäljning af nämnda drycker eller stadga sådana
inskränkning ar i afseende å försäljningen, som må finnas af omständigheterna
påkallade; dock att hvad sålunda föreskrifves icke må
tillämpas å den försäljning till afhemtning, som tillverkare af vin
eller maltdrycker idkar å tillverkningsstället;

c) att 14 § 4 mom. af förordningen ändras sålunda, att, om oordningar
förekomma å utskänknings- eller försäljningsstället på landet
eller i stad utom stadens planlagda område vid marknad, kungjord
allmän torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte, mönstring, ting,
auktion eller annan till folksamling föranledande förättning eller då
eljest. större folksamling eger rum, kronobetjent på landet och polismyndigheten
i stad må ega att, om oordningarna fortfara oaktadt
skedd erinran från krono- eller polisbetjeningen, omedelbarligen förbjuda
och, om förhållandet sådant påkallar, förhindra utskänkningens
eller försäljningens fortsättande vid tillfället.o

Andra Kammarens Prof. 1881. N;o 31.

N:0 31.

Angående
visso, ändringar
i lagstiftningen

rörande handeln
med
vin och malt
drycker m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, e. m.

Jag hemställer, om icka dessa skärpta bestämmelser behöfvas
lika väl i städerna som på landet. I många städer, der de planlagda
områdena äro obebyggda, kan det vara svårt för polismyndigheterna
att veta, om en viss punkt ligger inom eller utom stadens planlagda
område. Kanske till och med i Stockholm polismyndigheten så noga
icke vet hvar det planlagda området slutar. Jag vet således icke,
hvarför denna inskränkning blifvit gjord, och utskottet har äfven
tagit bort deD, hyilket jag tror har mycket goda skäl för sig.
Inom utskottet var det blott två, som hade olika mening, och alla
ledamöterna från Första Kammaren voro öfverens om denna åsigt,
ty de ansågo att det icke kunde vara till skada för städerna, då
stadgandet blott komme att tillämpas, om oordningar förekomme.
Derjemte upplystes det att i en eller anuan mindre stad det blott
fans en polis och der kunde detta stadgande behöfvas lika väl som
på landet.

Jag tror, att lagutskottet haft goda skäl till sitt förslag och
yrkar derför bifall till detsamma.

Häruti instämde herrar Wikstén och Näslund.

Herr Anderson, i Tenhult: Vid sista årets riksdag, då en fråga
förevar af liknande beskaffenhet med den nuvarande, yrkade jag lika lagstiftning
för stad och land. Samma yrkande hade jag inom utskottet
och jag har samma yrkande äfven nu, då jag anhåller om bifall
till utskottets hemställan.

Ilerr Lundberg: Sedan jag under senare hälften af sistlidet
år erfarit, att någon Kong!. Maj:ts befallningshafvande uppfattat
kongl. förordningen den 24 oktober 1885 rörande utskänkning af
vin och maltdrycker på det sättet, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
meddelat tillstånd åt en bryggeriidkare att genom kringförande
med häst och åkdon under torgdagar och på offentliga platser
i städerna försälja maltdrycker, så måste jag anse högligen påkalladt
hvad hos Kongl. Maj:t enligt statsrådsprotokollet och af
lagutskottet föreslagits till förändring i uppgifna delar af nämnda
förordning. Särskilt tror jag sådan förändring böra anses erforderlig
uti dels 14 § 4 mom. af samma förordning, som berättigar en länsman
att på landet vid uppkommen oordning förbjuda utskänkning af maltdrycker
och dels 22 § som handlar om försäljning utom hus.
Ändring i dessa paragrafer synes så mycket mer behöflig, som i förordningen
angående försäljning af vin och maltdrycker icke fianes
något stadgande, som motsvarar 25 § i förordningen den 29
maj 1885 angående vilkoren för försäljning af bränvin, hvilken paragraf
är så lydande:

1. Ä landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin
förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad,
torgdag, uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap
hålles.

2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet
eller der i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta mom.

Lördagen den 18 April, e. m.

omförmäles, anledning förekommer till enahanda förbud, ege för
landet Konungens befallningshafvande och i stad vederbörande°polismyndighet
att derom meddela föreskrift.

Härigenom stadgas att. polismyndigheterna i städerna skola såsom
äfven särskilda gånger skett i den stad, der jag är embetsman,
ega att af förekommen anledning, vid marknader eller torgdagar,
förbjuda för dagen eller för några timmar försäljning af bränvin.
Men ett sådant förbud blefve väl uppenbarligen ändamålslöst, om
icke samtidigt stängdes ställen, der vin och maltdrycker utskänktes.
Jag hade derför trott det vara af förbiseende som ett sådant stadgande
saknades angående utskänkning af vin och Öl; men då jaonu
funnit att så icke lärer vara fallet och förhållandet torde i väsentligare
man hjelpas genom de of utskottet föreslagna och hos Kongl.
Maj:t ifrågasatta ändringar i nu gällande förordning angående försäljning
af vin och maltdrycker, ber jag att få instämma uti yrkandet
om bifall till lagutskottets hemställan.

Sedan öfverJäggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de särskilda yrkandena, biföll kamin
aren hvad utskottet tillstyrkt

§ 5

Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4 (i samligen n:o 15), i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kong]. Maj:t med anhållan om ändrad lydelse af
§ 15 i kong], förordningen angående eldfarliga oljor och vissa andra
dermed jemförliga vätskor den 26 november 1875.

I motion n:o 68 inom Andra Kammaren hade herr O. Olson i
Stensdalen hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om sådan ändring i 15 § af ofvanberörda förordning, att
s. k. mindre förråd må utgöra 600 kannor i stället för nu bestämda
300 kannor, dock utan ändring af innehållet i nämnda paragraf för öfrio-t.

Under monn., a) af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Herr Olson i Stensdalen erhöll ordet och yttrade: Jag skall icke
gorå något yrkande. Jag afstår derifrån, då jag från vetenskapligt
håll blifvit underrättad att skärpta bestämmelser icke lämpligen kunna
ske. Jag har blott velat anmäla detta.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I).

Bifölls likaledes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets nedannämnda utlåtanden
och memoiial:

N:o 31.

Angående
vitsa ändringar
i lagsiift
ningen
rörande handeln
med
vin och maltdrycker
m. m.
(Forts.''*

N:0 31.

Tisdagen den 21 April,

n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

n:o 43, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel hörande
frågor; och

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en
väganläggning mellan Vistträsk ocn Glommersträsk.

° Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Byding under 3 djgar fr. o. m. den 26 dennes,

a N. Jönsson i Gammalstorp » 8 » » »22 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl 10,48 e. m.

In fidem

A. JE. J. Johansson.

Tisdagen den 21 april.

Kl. V2 ^ e. m.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträde den 13 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
och memorial n:is 9, 43 och 44.

§ 3.

Ordet begärdes af

5T:0 31.

Tisdagen den 21 April.

Herr Hers!ow, som yttrade: Konstitutionsutskottets på kannna marens

bord hvilande betänkande n:o 8 berör i en punkt en fråga, vid
hvilken landets uppmärksamhet under åratal varit ifrigt, ja, jag kan
nästan säga pinsamt fästad.

Tyvärr är den endast berörd i en reservation, en reservation, som
likvisst bär namnen af alla konstitutionsutskottets ledamöter från denna
kammare, och som blott den förseglade sedeln gjort till reservation.
Under hela den tid jag tillhört Riksdagen har jag, såsom kammaren
möjligtvis torde erinra sig, haft och förfäktat den uppfattningen, att
efter grundlagens innersta anda och äfven efter dess bokstafliga uttryck
endast konstitutionsutskottet såsom sådant eger rätt att framställa anmärkningar
och anmälanden och framlägga de sakliga förhållanden,
som föranledt dessa anmärkningar. Det är likvisst icke för att ånyo
häfda denna mening, som jag begärt ordet. Men då, så vidt jag vet,
regeringen alltid — och jag huller detta mycket rigtigt — haft denna
uppfattning, och då jag föreställer mig, att äfven den nuvarande regeringen
är af samma åsigt, så är kanske af denna anledning förebygdt,
att landet får den förklaring, som jag tror att det med synnerligt ifrig
önskan motser.

Då jag icke kan tänka mig annat än att regeringen och särskildt
den medlem af regeringen, som här i främsta rummet måste anses
hafva upplysningar och förklaringar att lemna, endast af formella skäl
kan anse sig förhindrad att här uttala sig och lemna de uppgifter, som
jag förmodar att det bör vara och äfven är honom särskildt välkommet att
få till Riksdagen och derigenom till landet frambära, skall jag tillåta mig
att för dessa förklaringars meddelande öppna en väg, hvars strängt
konstitutionella beskaffenhet torde vara fullkomligt oomtvistad.

Jag anhåller derför om kammarens tillstånd att till hans excellens
ministern för utrikes ärendena få framställa följande interpellation:

Anser regeringen eller anser den icke, att Spanien brutit handelstraktaten
af den 15 mars 1883?

Om enligt regeringens uppfattning traktatsbrott föreligger, hvarför
har protest ej afgifvits?

I det jag härmed till herr talman öfverlemnar denna interpellation,
anhåller jag om kammarens tillstånd att få den framförd. Om detta
beviljas mig i dag, då hafva vi utsigt att redan vid den debatt, som
i morgon torde komma att ega rum, ega bestämda och fullständiga
upplysningar, så att landet ändtligen kan komma till full klarhet
om hvad här föreligger, hvad som är gjordt och hvad som är försummadt.

Efter derom af herr talmannen gifven proposition, medgaf kammaren,
att det af herr Herslow sålunda framstälda spörsmål, hvilket
nu af honom afleinnades skriftligen affattadt, finge till herr ministern
för utrikes''ärendena framställas.

§ 4.

Herr F. Berg från Stockholm, hvilken anmält sig för motions
afgifvande, erhöll ordet och yttrade: Med anledning af flere under
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 31. 5

N:0 31.

Q Tisdagen den 21 April.

den senare tiden timade tilldragelser, hvilka tydligt för alla ådagalagt,
att den s. k. arbetarefrågan hos oss icke längre är ett utrikes ärende,
ber jag att få afgifva en motion, hvilken eljest icke skulle hafva framkommit
till denna riksdag.

Den aflemnade motionen, som afsåg aflåtande af skrifvelse til 1
Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om ordnande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglering a f
arbetstiden, erhöll ordningsnummern 191 och bordlädes till nästa sammanträde.

§ 5-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr N. P. Wallm ark i Selånger under 14 dagar fr. o. in. d. 21 d:s
och herr G. F. Schöning » 4 » » » 25 »

§ 6.

Till bordläggning anmäldes sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 2, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
i fråga om ändringar i förordningen angående en postsparbank för
riket den 22 juni 1883.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 27, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och 113 §§
konkurslagen den 18 september 1862.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, John Björkmans boktryckeri, 1891.