RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Ändra Kammaren, N:o SO.

Fredagen den 17 april.

Kl. */2 3 e. m.

Till kammaren hade ankommit följande Kongl. Maj:ts utslag:

Kongl. Maj:ts utslag på de besvär, hemmansegarne Per Oscar
Olsson och Carl August Olsson i Skede samt Christoffer Wågberg
•och Christolfer Nordin i Norrvåge i underdånighet anfört” dei>
öfver, att,

sedan, vid det inför domhafvande!! i Själevads och Arnäs tingslag
den 14 januari 1891 medelst elektorer förrättade val af ledamot i riksdagens
Andra Kammare för nämnda två tingslags valkrets och Norra
Ångermanlands domsaga för tiden till den 1 januari 1894, kronofogden
Jonas Olof Domeij förklarats utsedd till riksdagsman för valkretsen,

och klagandena hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands
län i anförda besvär yrkat, att, enär dels de fyrktalslängder,
som inom Själevads, Arnäs och Grundsunda kommuner vid elektorsvalen
derstädes gält såsom röstlängder, icke innehållit anteckning om
dem, som valrätt tillkomme, dels något exemplar af berörda längder
icke varit i Själevads och Grundsunda sockenstugor anslaget, del”vid
elektorsvalen inom nämnda kommuner personer medgifvits rösta,
ehuru de dertill icke varit berättigade, dels ock en af de sålunda
välde elektorerne icke varit valbar, det ifrågavarande riksdagsmannaval
måtte upphäfvas och nytt val förordnas, efter det nya elektorsval
förrättats,

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter det vederbörande i stadgad
ordning lemnats tillfälle att sig förklara samt dels kamreraren
John Kull, bankdirektören J. Y. Markström och vice konsuln P. J.
Hedberg m. fl., dels hemmansegarne Anders Söderberg och A.
Sjölund i Domsjö m. fl., och dels hemmansegarne Jonas Söderberg
i Norrvåge och P. J. Öberg i Domsjö m. fl. med särskilda
Andra Kammarens Prot. 1891. AT:o 30. 1

N:o 30. 2

Fredagen den 17 April.

förklaringar inkommit, genom utslag den 16 februari 1891 sig utlåtit,
att emedan klagandena icke visat vare sig, att vid elektorsvalen
i Själevads, Arnäs och Grundsunda kommuner någon till deltagandei
valet oberättigad person utöfvat rösträtt eller att någon af de till
elektorer valde icke varit till sådan befattning valbar; ty och som
vid sådant förhållande de af klagandena i öfrigt åberopade omständigheter,
att de till grund för elektorsvalen i förenämnda kommuner
använda röstlängder icke varit i behörig ordning anslagna samt saknat
anteckning om dem, som egde valrätt, icke förtjenade afseende,
ogillades de öfver riksdagsmannavalet anförda besvär;

med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms
slott den 7 april 1891.

Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär och finner skäl ej vara anfördt, som i Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes utslag kan verka ändring. Det vederbörande till
underdånig efterrättelse länder.

Under Kongl. Maj:ts sekret.

A. E. Sjöstrand.

Detta utslag, som upplästes, lades derefter till handlingarne.

§ 2.

Efter föredragning af herr A. Aströms i senaste sammanträdet
bordlagda motion, n:o 189, hänvisades densamma till behandling af
bevillningsutskottet.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande n:o 42;

lagutskottets utlåtande n:o 30; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15»

§ 4.

För motions afgifvande hade sig anmält herr T. W. Forsell,
hvilken nu aflemnade en motion om ändring i § 1 af bevillningsförordningen
den 14 september 1883 samt i § 17 af instruktionen
för taxeringsmyndigheterna.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 190, begärdes på
bordet och bordlädes till nästa sammanträde.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr S. Arnoldsson
under 5 dagar från och med den 20 dennes.

3 N:o 30.

Fredagen den 17 April.

§ 6.

Herr Hedin begärde ordet och yttrade: Det är anledning till
anmärkning emot statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
hvarom remiss begäres till konstitutionsutskottet, inför hvilket anledningen
skall uppgifvas.

Kammaren beslöt, jemlikt 57 § riksdagsordningen, att till konstitutionsutskottet
remittera den af herr Hedin omförmälda anmärkning
jemte ett af honom jemväl aflemnadt försegladt konvolut.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutkottets memorial n:o 8, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets memorial n:o 41, med förslag till åtskilliga stadgande^
hvilka böra införas i det nya reglementet för riksgäldslrontoret; bevillningsutskottets

betänkande n:o 8, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran om framläggande
af förslag till beskattning af maltdrycker; samt

bankoutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af väckta motioner
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 8.

Justerades två protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,45 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

N:o 30. 4

Lördagen den 18 April, f. m.

Lördagen den 18 april.

Kl. 11 f. m.

§ i.

Justerades det i kammarens sammanträde den 11 innevarande
april förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hac\e ankommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, P. G. Janson från
Carlsbed, på grund af angina catarrhalis ej kan deltaga i dagens riksdagsförhandlingar;
intygas.

Stockholm den 18 april 1891.

Carl Janson.
Legitimerad läkare.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningutskottet herr T. W.
Forsells i gårdagens sammanträde aflemnade motion, n:o 190.

§ 4.

Föredrogo och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets memorial n:o 8;
statsutskottets memorial n:o 41;
bevillningsutskottets betänkande n:o 8; samt
bankoutskottets utlåtande n:o 10.

§ 5.

Ang. lag om Till afgörande förelåg särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 1,
försäkring j anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till
^arietemm om försäkring för olycksfall i arbete och angående anvisande af
’ medel till en riksförsäkringsanstalt, än äfven herr A. Hedins motion
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet.

Lördagen den 18 April, f. m.

5 N:o 30.

I trenne särskilda propositioner, som blifvit. till ofvannämnda utskott
hänvisade, hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga
propositionerna bilagda förslag till lagar om försäkring för olycksfall
i arbete och om sjukkassor äfvensom att

dels, med godkännande af ett i statsrådsprotokollet intaget förslag
till stat för en riksförsäkringsanstalt äfvensom af de vilkor och
förbehåll, som blifvit föreslagna för aflöningsförmånernas åtnjutande,
medgifva att af de statsmedel, som till underlättande af åtgärder för
arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande blifvit eller
blifva afsätta, må användas ett belopp af 41,000 kronor till bestridande
af kostnaderna för riksförsäkringsanstalten under år 1892;

dels och ytterligare medgifva att af enahanda medel må användas
det till omkring 59,000 kronor beräknade belopp, som erfordras till
sjukkasseväsendets befrämjande under år 1892 i enlighet med de i
statsrådsprotokollet angifna grunder.

I motion n:o 176 i Riksdagens Andra Kammare hade herr A.
Hedin föreslagit “att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition,
måtte för sin del antaga en lag om försäkring för olycksfall
i arbetet af samma lydelse som arbetareförsäkringskomiténs den 28
juli 1888 till Kong! Maj:t afgifna, i komiténs utlåtande, första afdelningens
forsta häfte sid. 20—33 intagna lagförslag*.

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde utskottet:

att det nu af Kong]. Maj:t framlagda förslaget till lag om försäkring
för olycksfall i arbete icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

af herrar Hederstierna, grefve Hamilton och Fjällbäck, hvilka
tillstyrkte bifall till Kongl. Maj:ts proposition;

af herrar H. Forssell, Göransson och Annerstedt;

af herr Svedelius;

af herrar G alm, II. M. Ericsson, Stridsberg och A. Ewers: samt

af herrar Orwall, Olsson i Ättersta och Jacobsen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Hederstierna: Herr talman, mine herrar! Snart sagdt i
hela den civiliserade verlden pågår nu ett krig mellan kapital och
arbete, ett krig, som ty värr tycks vilja sträcka sig äfven till vårt
land. Det inverkar naturligtvis _ menligt icke blott på de krigförande
parterna, utan äfven på de respektive staterna. Att förekomma detta
krig lär väl icke kunna åtminstone i dess helhet åstadkommas genom
lagstiftningen. Det lär endast kunna biläggas derigenom, att de krigförande
parterna komma att inse, att de icke äro och icke böra vara
motståndare, utan i stället hafva gemensamma intressen, för hvilka

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

N:o 30. 6

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete ro. ro.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. in.

de gemensamt böra verka, och derigenom att kapitalets egare finner,
att han icke kan göra detta fruktbärande utan arbetarens medverkan,
och denne å sin sida märker att han icke kan tillgodogöra sig sitt
arbete utan kapitalets stöd. Men skall denna insigt vinnas, får icke
kapitalets egare köpa arbetskraften till minsta möjliga pris, utan han
måste med sig associera de arbetare, som han för sin näring behöfver.
Lära de sig å ömse sidor inse, att de genom gemensamt arbete för
gemensamt mål och till gemensamt gagn kunna utöfva näringen, så
komma de säkerligen att stödja hvarandra i sina bemödanden.

Mången arbetsgivare här i vårt land kan kanske med skal och
med tillfredsställelse säga att han ordnat sina arbetares förhållanden
på ett för dem fördelaktigt sätt, samt att de både äro och böra vara
nöjda med sin ställning. Om så är förhållandet, hvilket jag för visso
icke vill bestrida, på många ställen, så fins det dock andra, som icke
hafva vinnlagt sig om en dylik omvårdnad, och i allt fall anser jag
det sättet att bereda arbetarne förmåner icke vara det rätta. Nutidens
menniskor hafva lärt sig känna och förstå menniskovärde och menniskorätt.
De vilja icke hafva andras välvilja och omsorger att tacka
för de förmåner, dem kunna beredas eller för det bättre lif de sättas
i tillfälle att föra, utan vilja genom egen omtanke och kraft skaffa
sig dessa förmåner och icke stå i det underdånighetsförhållande, som
det gamla patriarkaliska sättet att begagna arbetarne medförde.

Mycket skulle kunna vara att säga i denna stora fråga; många
sorgliga bilder skulle kunna framdragas från näringslifvet, lika som
många förhoppningar uttalas, men jag skall icke sätta herr talmannens
och kammarens tålamod på för hårdt prof genom att aflägsna
mig allt för mycket från det ämne, som i dag skall behandlas, och
hvilket ämne blott rör en ringa del af detta stora sociala problem,
nemligen förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare med hänsyn
till olycksfall i arbetet. Många näringar drifvas och en del måste
drifvas på ett sätt, som medför en särskild fara för de arbetare, som
sysselsättas dermed. Då ligger det i statens både rätt och välförstådda
intresse att vaka öfver att icke blott de faror, för hvilka arbetaren
i dessa näringar utsattes, nedsättas till minsta möjliga mått,
utan ock att, när olyckan det oaktadt inträffar, den derför utsatte blir
ersatt, icke för sitt fysiska lidande, ty det lär icke kunna med penningar
ersättas, utan för den förlust han lider genom mistad arbetsförmåga.
Denna grundsats är det som framkallat den lagstiftning,
hvarom nu i dag skall beslutas. Jag torde icke behöfva för kammaren
ådagalägga behofvet af en dylik lagstiftning. Riksdagen måste anses
hafva både insett och erkänt det behofvet, då den skref och begärde
en utredning i ämnet, och jag hoppas att i denna kammare äfven nu
den åsigten, som då gjorde sig gällande, måtte fortlefva.

Jag skall derför be att få öfvergå direkt till de sätt, som ifrågasatts
för vinnande af detta mål, hvartill jag hoppas vi alla sträfva.
Det fins naturligtvis blott ett sätt, nemligen att förklara att den
näringsidkare, som drifver en sådan farlig näring, är pligtig att också
svara för den skada, som hans arbetare kan lida i näringen. Jag
måste bedja kammaren bemärka, att det är näringsdriftens farlighet,

7 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

som skall vara orsak till ersättningspligten och rätten, och icke, såsom Ang. lag om
några af reservanterna i utskottet framhållit, det ömsesidiga förhål- försäkring
landet af arbetsgivare och arbetare, ty detta förhållande i och för {ZrbJtfmm1
sig bör icke föranleda till någon olycksfallslagstiftning, utan det är (Forts.)
näringens farlighet. Det är således af vigt att kammaren genom sitt
beslut klart uttalar, hvilket af de sätt, som nu äro föreslagna för
■denna lagstiftning, bör begagnas för sakens vidare utveckling. Ansvarspligten
i dess rena form är i en särskild reservation förordad af tre
af kammarens ledamöter, och om kammarens flertal vill omfatta denna
grundsats, har den blott att förena sig om denna reservation. Men
ansvarspligten har åtskilliga betänkligheter, om den icke öfverföres
pa ett annat område. Ett af ändamålen med denna lagstiftning är ju
att minska de svårigheter, som nu förefinnas mellan arbetsgifvare och
arbetare, men i stället för att minska, ökar man dessa svårigheter
genom att införa en lag om ansvarspligt. I stället för att närma
dem, aflägsnar man dem från hvarandra och gör dem till tvistande
parter inför domstol. Erfarenheten i Tyskland om 1871 års lag angående
dylik ansvarspligt har ådagalagt detta. Väl säger man, att
detta berodde på att bevisningsskyldigheten blifvit lagd på arbetarne
och att det var svårt för dem att bevisa att de icke sjelfva varit vållande
till olyckorna, men det ligger i sakens natur, att, då den ena
har rätt att utfå en ersättning, som den andra är pligtig att utgifva,
en strid och eu bitterhet i sinnena dem emellan skall uppstå, om de
icke i godo kunna komma öfverens om denna ersättning. Detta är
-cn olägenhet af den rena ansvarspligten.

Den andra är den, att en arbetare, som är berättigad till denna
■ersättning, icke kan under alla förhållanden beräkna att få den sig
till godo, ty äfven om arbetsgivare!! är pligtig att betala, är det icke
säkert, att han alltid är mägtig dertill. En ytterligare olägenhet af
den direkta ansvarighetspligten är äfven den, att endast den arbetsgifvare,
som blir utsatt för olyckor, kommer att drabbas af följderna
af denna pligt. Det blir icke näringen i dess helhet, som får betala,
utan blott en viss näringsidkare, som särskild! råkar ut för olycksfall.
lian kan vara lika oskyldig dertill som hans kolleger inom
yrket, men han får dock ensam bära följderna. Alla dessa olägenlie
ter undanrödjas, om ansvarspligten utvecklas eller förändras till för
säkringspligt, hvarigenom ansvarspligten så att säga öfverflyttas p
näringen i dess helhet, på det sätt att näringsidkarne kunna lösa sig
från ansvarigheten genom att betala ett visst belopp årligen och
skyldigheten att svara för följderna af olyckor öfverflyttas till ett försäkringsverk,
som åtager sig att fullgöra detta uppdrag. Detta har
saväl i komiténs betänkande, hvars förslag herr Hedin i sin motion
omfattat, som i Kongl. Majrts proposition förutsatts. Det skulle vara
till alla parters båtnad, om denna ansvarighetspligt Överflyttades från
de enskilde näringsidkarne till dem alla, så att de med en efter viss
bestämd norm uträknad afgift löste sig fria från den direkta ansvarigheten.
Derigenom blefve icke endast kostnaderna fördelade på
näringen i sin helhet, och de enskilde näringsidkarne drabbades icke
sa ojemnt, utan äfven den fördelen vunnes, att arbetare och arbetsgif -

N:o 30. 8

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m.m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

vare icke komme i direkt motstånd mot hvarandra vid denna ersättning,
spligts och denna ersättningsrätts utgörande. Arbetaren skulle
dessutom då alltid vara säker på att utfå den ersättning, hvartill han
kunde vara berättigad. —• Alla parter skulle enligt mitt förmenande
vinna på en dylik åtgärd. Om man också icke, såsom af någon af
högsta domstolens ledamöter framhållits, kan få fram denna försäkringspligt
från rent rättslig ståndpunkt, så är det ju fallet med
mången lagstiftning att den framkommit af praktiska skäl och icke
af rent judiciel grund.

På grund af dessa i korthet anförda skäl är det som jag för min
del anser kammaren göra klokare i och säkrare vinna målet, om
kammaren redan nu beslöte sig för att lägga försäkringspligten till
grund för den lagstiftning, som man får i detta hänseende.

Jag har visserligen i min reservation tillstyrkt bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, men redan från början underkände utskottets majoritet
den grund, hvarpå den kongl. propositionen och herr Hedins
motion äro byggda, och vid det förhållandet ingick icke utskottet i
någon detaljerad granskning af dessa förslag. Man kan icke begära,
att, då utskottet icke utredt frågan i alla dess detaljer, kammaren
skall, så att säga, på rak arm kunna godkänna vare sig det ena eller
andra förslaget. Jag skulle derför vilja yrka, att om kammaren godkänner
den grund, hvarpå dessa förslag äro byggda, kammaren då
återförvisar ärendet till utskottet.

Herr Sjöholm instämde med herr IJederstierna.

Herr Östberg: Mine herrar! Då man granskar de nu före liggande

förslagen och yrkandena och ställer dem emot hvarandra, å
ena sidan Kongl. Maj:ts och arbetareförsäkringskomiténs, nu framburet
af herr Hedin, och å andra sidan de splittrade yrkanden, som
af utskottets ledamöter framstälts, då bar man, förmenar jag, svårt
att komma till annan slutsats, än att frågan icke är mogen för att
afgöras.

Det förefaller mig, som om tillräcklig utredning i ämnet ännu
icke förebragts. Det må väl erkännas, att komitén lemnat en ganska
utförlig utredning af frågan och vidlyftiga beräkningar. Man finner
bland annat att komitén anser, att kostnaderna komma att ställa sig
ungefär så, att den årliga premien i förhållande till utgående arbetslönen
blir 1 ''A procent. Deremot finner man i den af Kongl. Maj:t
föreslagna lagstiftningen ingen utredning huru saken praktiskt och
i sina detaljer kommer att ställa sig, och de yrkanden, som af reservanterna
inom utskottet blifvit gjorda, der man önskar en helt annan
grund för lagstiftningen inom detta område, innehålla hvarken bestämdt
förslag till lag eller någon utredning, huru saken i praktiken
komme att taga sig ut. Det synes mig under sådana förhållanden
på sätt och vis vara att beklaga, det saken nu kommit fram för Riksdagen.
Man borde väntat, tills man hunnit att på grund af de yrkanden,
som förekommit, något närmare utreda saken från olika synpunkter.

9 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

Då emellertid frågan nu föreligger till pröfning, är det af vigt
att saken diskuteras och ses från olika sidor, och derför skall jag be
att få något närmare yttra mig om lagen angående försäkring för
olyckfall i arbete.

> Det linnes i denna några punkter, der det synes som vore man
temligen allmänt ense. Den första är, att man vill att understödet
skall utgå i form af lifränta, och icke utgå i belopp, som utbetalas
på en gång, såsom det sker i enskilda olycksfallsförsäkringsbolag. —
Man tyckes också enas om, att regeringens förslag har företräde framför
komiténs, i det att ersättningen enligt det förstnämnda skulle utgå
med fixt belopp i stället för, såsom komitén föreslagit, till storleken
göras beroende af den aflöning, som den skadade arbetaren hade. —
Slutligen synes man äfven hafva enat sig om den uppfattning, att
man borde föreskrifva någon rundligt tilltagen tid, för hvilken ersättning
icke skulle komma i fråga. Regeringen har föreslagit en karenstid
af 60 dagar, och detta torde också vara den minsta tid, som bör
ifrågakomma.

Jag skall be att få något ingå på bedömande af den princip,
som af utskottet i sin helhet och äfven af några af reservanterna
blifvit förordad, nemligen att frågan om beredande af ersättning för
olycksfall i arbete skulle lösas genom att stadga ansvarsskyldighet för
arbetsgifvarne.

Jag fruktar, att man icke på den vägen kan nå sitt syftemål,
och det synes mig fara värdt att ersättningen på grund af ansvarspligt
antingen körnare att sättas så högt, att arbetsgivaren icke kan
fullgöra den, eller ock så lågt, att arbetaren icke får hvad skäligt
är eller hvad man önskar att. han skall erhålla. Vid en på ansvarspligt
grundad lagstiftning blefve man antagligen nödsakad att begränsa
ersättningarna inom mycket måttliga belopp, på det icke den
arbetsgivare, som i ett enskildt fäll på en gång måste gälda den,
måtte blifva oskäligt betungad, men på samma gång vore nyttan af
lagstiftningen ringa, och arbetarne skulle säkerligen känna sig besvikna.

Det bör icke heller förbises, att arbetaren i sådant fall icke egde
en önskvärd säkerhet för att verkligen kunna fä ut hvad han bör få.
Det gäller i all synnerhet, om ersättningarna komma att utgå under
form af lifräntor. Skulle arbetsgivaren åläggas att betala lifränta,
inser man lätt, i hvilken osäker ställning arbetaren skulle komma,
då ju en affär kan upphöra och många andra förhållanden inträffa,
hvarigenom en sådan lifränta blir alldeles utan någon nytta. Men
äfven om man tänker sig saken så ordnad, att arbetsgifvaren skulle
utbetala ett belopp en gång för alla, som sedan på ett eller annat
sätt skulle omsättas i lifränta, kan man icke bestrida, att arbetarnes
rätt icke vore på tillfredsställande sätt betryggad.

Man bar velat, för att bevisa att denna princip vore den rigtiga,
påpeka, att den öfverensstämmer mer med de lagstiftningsprinciper,
som för närvarande äro godkända. Jag tror för min del ej, att man
har skäl att fästa synnerligt afseende vid denna anmärkning. Det är
lika fullt en nyhet i lagstiftningen, om man ålägger arbetsgivare

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

N:o 30.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

10 Lördagen den 18 April, f. nr.

ansvarspligt på grund af ett timadt olycksfall i arbetet, som det är
att stadga försäkringspligt. Det ena är en nyhet så väl som det andra.
Men man får ju ofta gå in på nva lagstiftningsprinciper, och man
har då hufvudsakligen att se till, om de äro rättvisa och kunna vinna
stöd af det allmänna omdömet, och mindre fästa sig vid, om de strängt
stå i öfverensstämmelse med hvad man under förflutna tider upptagit
i lagen. Jag kan jemföra den nu föreslagna försäkringspligten med
en annan försäkring, nemligen brandstodsförsäkringen. Det är nu så,
att man kan säga, att hvarje fastighetsegare faktiskt är tvungen att
brandförsäkra sin egendom, hufvudsakligen derför att de flesta hafva
inteckningar på sina fastigheter. Skulle det nu vara så, att något
vigtigt statsändamål gjorde det önskvärdt, att hvarje fastighetsegare
ålades att försäkra sina hus, så tror jag icke, att det skulle kännas
såsom någon tunga eller möta något egentligt motstånd. Jag tror
ej, att man behöfver hysa någon större fruktan för den nya lagstiftningsprincipen
att ålägga arbetsgivare försäkringspligt.

För öfrigt synes det mig, som om utskottet och reservanterna
på sätt och vis vederlagt rigtigheten af sin egen tankegång. De
komma nemligen till den slutsatsen, att om staten ålägger arbetsgivare
ansvarsskyldighet, så blir följden den, att hvarje arbetsgivare
låter i något bolag försäkra sina arbetare. Således skulle ansvarsskyldigheten
i praktiken leda till försäkring. Om så är förhållandet,
synes hufvudvigten ligga på den frågan: Hvilketdera är lämpligare,
att försäkra i en statsanstalt eller i en enskild anstalt? Att det för
arbetarne är bättre, om försäkringen sker i en statsanstalt, synes vara
gifvet. Men det förefaller mig timligen antagligt, att det äfven för
arbetsgifvarne blir förmånligare, åtminstone om man förutsätter att
alla omkostnader för anstaltens skötande komma att bestridas af statsverket,
såsom det är meningen enligt det framstälda förslaget. Derför
tror jag för min del, att man måste komma till det resultat, att man
får anlita försäkringspligten, och att försäkringen kommer att skötas
utaf en statsanstalt, hvilken då komme att bestå af tvenne delar: en
afdelning för försäkringen och en afdelning för att förvandla de belopp,
som inflyta från arbetsgifvarne uti lifräntor för de skadade arbetarne.

Emellertid kan, enligt min mening, emot Kongl. Maj:ts nu
föreliggande förslag, göras en och annan anmärkning. I första rummet
får jag erinra, att förslaget omfattar endast vissa näringar. Derifrån
är i första hand jordbruket uteslutet. Men det är, såsom ock
några af reservanterna hafva erinrat, icke i längden hållbart att göra
en sådan skilnad. Äfven den arbetare, som blir skadad under sysselsättning
med arbeten för jordbruksrörelsen, kan hafva goda skäl att
påyrka, att det äfven blir sörjdt för honom.

Vidare tror jag, att det är ett fel, som ursprungligen gjorts af
arbetareförsäkringskomitén, att man velat föra tillsammans alla yrken
uti en enda grupp. Man komme derigenom att ställa det så, att den
ene arbetsgifvaren icke hade något slags kontroll öfver huru den
andre näringsidkaren skötte sina fabriker och huru vida han tillsåge,
att nödiga åtgärder till förekommande af olycksfall vore iakttagna.

11 N:0 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

Man kommer dermed att utesluta hvarje möjlighet till solidaritet -Ang. lag om
mellan de olika arbetsgifvarne. Jag tror, att det skulle vara fördelaktivt
för arbetsgifvarne, om man icke så mycket sökte centralisera i arbete
försäkringen, utan i och för densamma fördelade yrkena i olika (Forts.)
grupper. Lagstiftningen torde eljest komma att få röna rätt stort
motstånd från arbetsgifvarnes sida.

Jag tror äfven, att, i fall saken ordnas såsom Kongl. Maj:t föreslagit,
det skall komma att möta ganska stora svårigheter att kunna
bestämma förhållandet mellan premierna för olika farlighetsklasser.

Man kan visserligen dela upp yrkena i olika farlighetsklasser, men
att bestämma, huru stor premie skall betalas för hvarje särskild klass,
torde ej vara så lätt. Det kan icke heller förnekas, att systemet med
fasta premier måste leda till praktiska svårigheter. Åtminstone förefaller
det mig så. ,

Då jag ser saken på sätt jag antydt, kan jag sammanfatta min
mening angående de grunder, hvarpå lagstiftningen i detta fall bör
hvila, på följande sätt. Jag tror, att man är berättigad att utsträcka
lagstiftningen till att omfatta alla yrken, äfven jordbruket. Jag tror,
att man med fördel skulle kunna fördela yrkena uti flera grupper;
likaså landet i flera distrikt. Det är ju bekant, att förhållandena i
olika delar af landet äro ganska olika; det är en stor skilnad mellan
förhållandena i Skåne och Norrland. Det skulle derför vara fördelaktigt
att dela landet i flera distrikt; och inom hvarje distrikt kunde
man dela in yrkena och näringsgrenarne uti ett antal särskilda grupper.

Om man så gjorde, skulle man kunna öfvergå från eu försäkring med
fasta premier till ett ömsesidighetssystem, mera liknande de nuvarande
brandstodsbolagen. Man skulle, enligt min tanke, mycket val,
sedan man fått ett visst antal grupper •— jag vill icke nämna några
siffror —• kunna låta arbetsgifvarne inom dessa särskilda grupper bilda
särskilda afdelningar; och så kunde man vid försäkringsårets slut
räkna ut, hvilka ersättningar och utbetalningar som behöfts, och sedan
fördela kostnaden på de olika arbetsgifvarne. Dessa medel kunde då
ganska väl tagas upp på debetsedlarne, såsom nu är förhållandet med
brandstodsafgifterna. Af de medel, som så komma att inflyta, skulle
man naturligtvis i första hand utbetala tillfälliga ersättningar, men
också för personer, som blifvit skadade för hela sitt lif, inköpa lifräntor.
Och jag kan icke tänka annat, än att det i sådant fall vore
nödvändigt, att staten åtoge sig att upprätta en lifränteanstalt eller
åtminstone garanterade en sådan, hvilken då finge öfvertaga den slutliga
pensioneringen af arbetarne.

Detta är i korthet de grunder, hvarpå ett för både arbetsgivare
och arbetstagare tillfredsställande förslag enligt mitt förmenande borde
vara fotadt. Jag har naturligtvis icke något yrkande i sådant syfte
att göra, men har ansett det vara skäl att framställa dessa tankar
till det afseende de vid frågans vidare behandling må kunna anses
förtjena.

Herr Larsson från Upsala instämde med herr Östberg.

N:0 30. 12

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete in. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

Herr Ekström er yttrade: Hvar och en, som intresserar sig för

arbetarefrågans lösning och som tagit kännedom om arbetarens ställning,
måste erkänna önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten,
af att något åtgöres från statens sida för att bereda underhåll åt sådana
arbetare, hvilka vare sig genom olycksfall eller genom längre
tids sjukdom blifvit urståndsätta att sig försörja. Det lagförslag, som
här föreligger till behandling, synes emellertid icke motsvara de förväntningar
och önskningar, som man i detta afseende kan göra sig; ty
först och främst afser det endast olycksfall i arbetet, då dock de arbetare,
som träffas af olycksfall utom arbetet eller af långvarig eller
obotlig sjukdom, tyckas vara lika berättigade och hafva lika stort
behof utaf understöd; för det andra omfattar det endast en viss klass
af arbetare, nemligen dem $om äro anställa i vissa försäkringspligtiga
rörelser, från hvilka skogs- och jordbruk äro undantagna, under det
att en dylik lag efter mitt förmenande bör omfatta alla arbetare; för
det tredje är det i lagförslaget bestämda underhållet lika för medlem
af stads- som landtsamhälle, då likväl omkostnaderna i det förra äro
betydligt högre än i det senare, hvadan enligt mitt förmenande ersättning
för arbetare i stad borde vara större än för arbetare på landet.
Slutligen synes mig utom den kontanta ersättningen äfven böra tillkomma
husrum och vedbrand in natura, hvilket ju dessutom föreskrifyes
af nuvarande förordning.

Äfven från industriens synpunkt betraktadt synes mig föreliggande
lagförslag vara otillfredsställande. Ty det ålägger arbetsgivare
att utan bidrag från staten, kommunen eller arbetaren ensam
bekosta för hela sin personal en olycksfallsförsäkring, tillräcklig
att motsvara de understödsbelopp, som lagen bestämmer skola utgå
årligen i händelse af olycksfall dels till den skadade, dels till hans
minderåriga barn, samt i händelse af dödsfall till hans efterlefvande,
hvartill då äfven kommer begrafningshjelp. Det slag, som genom en
dylik tunga skulle drabba industrien, i händelse af lagförslagets antagande,
skulle utan tvifvel verka ytterst hämmande på densammas
utveckling och för mången af dess grenar blifva ödesdigert.

Ser jag slutligen lagförslaget från statens synpunkt, så kan med
skäl ifrågasättas, om det kan vara lämpligt att, innan någon erfarenhet
vunnits rörande dessa olycksfall, centralisera förvaltningen uti
ett dyrbart och tungt arbetande statens embetsverk, den s. k. riksförsäkringsanstalten.
För min del tror jag, att man kan lösa denna
fråga på ett mycket enklare sätt, och jag skall litet längre fram taga
mig friheten att angifva min ståndpunkt i fråga derom. I hvilket
fall som helst synes den nu föreliggande lagen, som tyckes vara tillskuren
efter tyskt-österrikiskt mönster, icke lämpa sig för våra förhållanden,
och man må hoppas, att regeringen, i fall den framdeles
skulle komma att framlägga något annat förslag, icke måtte anse sig
bunden af det, som utgått från arbetarekomitén och som jag, såsom
sagdt, finner olämpligt för vårt land.

Jag skall slutligen bedja att få taga kammarens tid något i anspråk
med att meddela några grunder, som jag anser skulle vara
lämpliga för en lagstiftning röjande understöd åt arbetare, som genom

13 N:0 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

olycksfall eller sjukdom äro urståndsätta att sig försörja samt åt min- Ang. lag. om
deråriga oförsörjda barn. /wsäimj

1) En dylik lagstiftning bör afse understöd åt alla de arbetare, i arbete m.^n.
män eller qvinnor, som blifvit skadade genom olycksfall, hvaraf följ- (Forts.)
derna vara längre än 6 månader, eller lida af sjukdom, som varar

utöfver denna tid.

2) Vid fullständig oförmåga att sig försörja uppbär den skadade
eller sjuke från och med sjunde månaden ett visst månatligt understöd
dels för sig sjelf, dels för sina minderåriga barn, som ej på annat
sätt få sitt försörj. I händelse af dödsfall utbetalas ett dylikt understöd
till hvart och ett af efterlemnade oförsörjda, minderåriga barn.

3) Dessa understöd bestämmas högre för medlem af städs- än
för medlem af landtsamhälle.

4) Utom det kontanta understödet lemnas bostad och vedbrand
enligt gällande förordning.

5) Det lemnade understödet minskas i den mån förmåga att sig
försörja inträder.

6) Vid inträffande olycks- eller sjukdomsfall verkställes undersökning
och bestämmes ersättning efter ett skriftligt utlåtande, inhemtadt
af läkare, och, om den skadade är anstäld i försäkringspligtig
rörelse, i samråd med arbetsgifvaren. Ersättningen bestämmes då af
kommunens styrelse, hvilken äfven utbetalar alla understöd, hvarvid
gällande förordningar om hemortsrätt tillämpas.

7) Såsom bidrag till de understöd, som utbetalas, eger hvarje
samhälle att uppbära

för den händelse skada skett genom olycksfall och den skadade
är anstäld i försäkringspligtig rörelse, en viss del af staten och en
viss del af arbetsgifvaren,

men i alla andra fall, d. v. s. då den skadade arbetaren icke är
anstäld i sådan försäkringspligtig rörelse, hälften af det utgifna, lagstadgade,
kontanta understödet af staten.

För öfrigt anser jag, att bland de rörelser, som böra vara försäkringspligtiga,
äfven böra upptagas jord- och skogsbruk, som idkas
såsom näring.

8) Såväl staten som arbetsgifvarne betala sina bidrag på grund
af räkenskaper, som blifvit af vederbörande kommunalstyrelse granskade
och godkända.

9) Till säkerhet för kommunens rätt geut emot arbetsgifvaren
skall denne vara skyldig att hålla sin personal på ett betryggande
sätt olycksfallsförsäkrad i allmän eller enskild anstalt eller kassa, hvartill
personalen bidrager med högst hälften.

10) Återstoden af understödsbeloppet utdebiteras inom hvarje
kommun i den ordning, som för kommunalutskylder är föreskrifvet.

11) öfver såväl bestämmandet af ersättningsbeloppen som räkenskapsföringen
skall vederbörande ordningsmyndighet utöfva kontroll.

12) Öfver kommunalstyrelses åtgärd kan klagan föras af den
det angår i den ordning, som för försörjningsärenden är föreskrifvet.

Detta är i korthet de grunder, på hvilka enligt mitt förmenande
en lagstiftning i denna fråga borde byggas. Och då jag ej kan bi -

N:o SO. 14

Lördagen den 18 April, f. m.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

träda de åsigter, som uttalas uti nu föreliggande lagförslag, så ber
jag att — ehuru med ogillande af utskottets motivering — få instämma
uti dess hemställan om afslag.

Herr Dahlberg: Då jag representerar eu ort, der en mycket
storartad fabriksindustri bedrifves, så anser jag mig böra yttra några
ord i föreliggande fråga. Jag ber då att få säga, att, när jag första
gången tog kännedom om frågan rörande arbetsgifvares försäkringsskyldighet
till sina arbetare, saken mycket intresserade mig, och så
gör den äfven fortfarande. Sedan dess ha emellertid flera år förflutit,
och ett stort antal, i synnerhet af sådana arbetsgifvare, som äro
bosatta norrut och sysselsätta sig med sågverksindustrien, inom hvilken
jag har vidsträckt personlig erfarenhet, hafva på enskild väg
vidtagit åtgärder att nå målet, i det att hos enskilda försäkringsbolag
ett icke blott stort utan till och med högst betydligt antal kollektivförsäkringar
blifvit åvägabragta.,. Dessa kollektivförsäkringar grunda sig
i allmänhet på den ganska förståndiga regeln, att arbetsgifvare och
arbetare dela premierna. Jag föreställer mig nu, att just med hänsyn
dertill, att den frivilliga försäkringen tagit allt större utsträckning,
det föreliggande lagförslaget mycket väl tål att närmare tänka på,
och att ett uppskof med den utan tvifvel ganska brännande frågan
snarare komrne att medverka till dess lyckligare lösning än motsatsen.
I den mån, som man får en vidsträcktare erfarenhet om den enskilda
försäkringsrörelsens förutsättningar och de ersättningar, som till följd
af olycksfall på detta sätt utbetalas, tror jag, att man skall kunna
erhålla ett mycket bättre och tillförlitligare statistiskt material, än
som nu kan åstadkommas. Det är sannolikt, att den samverkan mellan
arbetsgifvare och arbetare, som för närvarande allt mer gör sig
gällande på alla områden, kommer att leda derhän, att den enskilda
försäkringspligten å den ena sidan och försäkringsrättigheten å den
andra tager en allt större utsträckning, och jag tror derför, att det för
närvarande icke kan vara lämpligt att genom eu lag fastslå en sak, som
må hända bättre kan lösas på frivillighetens väg. Det synes mig
derför vara önsbligast att icke så brådskande antaga det föreliggande
lagförslaget, utan i stället inhemta ännu några års erfarenhet
om hvad som kan ernås på denna frivillighetens och så att säga
den naturliga utvecklingens väg.

Det är med anledning häraf och med anslutning äfven till hvad
hrr Gahn, Ericsson, Stridsberg och Ewers i sin reservation uttalat, som
jag anhåller att för närvarande få yrka afslag å Kongl. Maj:ts förslag
och den väckta motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Beckman: Herr talman! De siste ärade talaren framhöll

såsom sin öfvertygelse, att det vore lämpligast att grunda försäkringspligten
på den redan nu ganska utvecklade frivilliga olycksfallsförsäkringen.
För att rätt bedöma detta hans påstående måste man
först och främst undersöka, i hvad mån en sådan frivillig försäkring
i fråga om vilkorens billighet kan jemföras med den af staten erbjudna.

15 No 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

Det ligger nemligen i sakens natur, att kostnaderna måste spela -Ang. lag om
eu stor roll. Om man vill införa en försäkringspligt, som under en försäkring
eller annan form drabbar industrien, måste man främst tillse, att icke iarlete mm
denna börda göres så tung, att industrien icke förmår bära den. I (Forts.)
den tyska riksdagen har af en framstående man uttalats det bekanta
ordet, att man får vakta sig att “döda hönan, som lägger det gyllene
ägget*. Jag är för min del lifligt öfvertygad härom, att en af staten
ålagd försäkringspligt är den rätta vägen till lösning af frågan om
ersättning åt arbetare vid olycksfall i arbetet. Och jag är det alldeles
särskild! på grund af min öfvertygelse, att en sådan försäkring, der
staten bestrider förvaltningskostnaderna, måste blifva mycket billigare
än den, som kan åstadkommas af enskilda bolag.

Hur ställa sig nu kostnaderna, enligt beräkningen i det kongl.
förslaget? Kongl. Maj:t har med stöd af arbetarekomiténs utredning
kommit till det resultat, att ungefär 150,000 arbetare skulle falla inom
de försäkringspligtiga yrkena. För alla dessa skulle utgå ett sammanlagdt
premiebelopp af omkring 900,000 kronor medelpremien blefve
således 6 kr. för år. Det är gifvet, att premierna komma att ställa
sig. mycket olika allt efter olika farlighetsklasser. Jag förmodar, att
afsigten med den paragraf i Kongl. Maj:ts förslag, som meddelar föreskrift
om olika rörelsers indelning i farlighetsklasser, är, att dessa farlighetsklasser
icke skola bestämmas uteslutande efter yrke, utan också
att inom ett och samma yrke tillfälle står öppet att flytta en fabrik
eller en rörelse, der man särskild! vinnlagt sig om skyddsåtgärder till
förekommande af olycksfall under arbetet, från eu farlighetsklass med
drygare afgifter till en annan med billigare. Premierna vexla, enligt
Kongl. Maj:ts förslag, högst väsentligt — från ‘/2 öre per arbetare
och arbetsdag i de minst farliga yrkena till 5 öre per arbetare och
arbetsdag i de farligaste. Det synes mig, som om i alla händelser de
lägre af dessa afgifter icke skulle vara för industrien särdeles svåra
att bära; ja, man torde kunna gå rätt högt på premieskalan, innan
afgifterna kunna anses så betungande, att de bereda verkliga svårigheter.
Och. om det skulle visa sig — hvilket jxr är tänkbart — att
någon viss industri, som uppförts i hög farlighetsklass, allt för hardt
drabbas af premierna, så finnes — synes det mig — intet hinder att
nedsätta premierna för denna industri och i stället lemna bidrag från
staten till afgifternas täckande. Att på detta sätt genom statens ingripande
lätta bördan för en viss industri är i alla händelser icke
mera oegentligt än när man genom tullar bereder förmåner åt vissa
näringar. Ja, man har här vid lag till och med en fördel, ty man vet
hvad man ger, . och man vet hvad det kostar; vid tullbeskattningen
åter kan man ej exakt beräkna hvad konsumenten får betala, liksom
man ej alltid kan förutse, i hvad mån en tullsats, pålagd till förmån
för eu viss näring, råkar att drabba äfven andra näringar.

De premier, som skola erläggas till statens försäkringsanstalt,
måste uppenbarligen ställa sig billigare än de, som upptagas af de
enskilda försäkringsbolagen. Hvarför? Jo, derför, att en stor del af
de enskilda bolagens drygaste utgifter försvinna. Till dessa utgifter
räknar jag främst de ganska betydliga summor, som i de enskilda bolagen
gå till provisioner, liksom ock åtskilliga andra expenser, som

N:o 30. 16

Avg. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

äro obehöfliga vid allmän obligatorisk försäkring. Jag har med hänsyn
härtill gjort en beräkning med ledning af förhållandet i de tre
svenska olycksfallsförsäkringsbolagen Skandinavien, -Fylgia och Norden
år 1889. Hela beloppet premier i dessa bolag uppgick, efter afdrag
af återförsäkringspremier, till i rundt tal 604,000 kronor. Hela
beloppet af skadeersättningar, deri inbegripet hvad som blifvit afsatt
till försäkringsfonden och fonden för oreglerade skador, utgjorde något
öfver 392,000 kronor. Skilnaden mellan dessa båda belopp utgör, som
synes, omkring 212,000 kronor. Hvar ha dessa penningar kommit ifrån?
Det är ju uppenbart, att det är försäkringstagarne, som fått betala dem.
Om man nu från dessa 212,000 kronor drager det belopp, 41,OOOkronor,
hvilket enligt det kong], förslaget skall åtgå för riksförsäkringsanstalten,
så får man en siffra, som i någon mån angifver det belopp, hvarmed
dessa enskilda bolags kostnader öfverstiga kostnaderna för en statsförsäkringsanstalt.
Denna siffra utgör icke mindre än 171,000 kronor.
Vid dessa beräkningar får man dessutom icke heller glömma, att
dessa 212,000 kronor hänföra sig till ett premiebelopp af 604,000 kr.
i de enskilda bolagen, hvaremot de 41,000 kronor, som utgöra motsvarande
kostnader i riksförsäkringsanstalten, skulle hänföra sig till
ett premiebelopp af 900,000 kronor. Naturligtvis förbiser jag ej, att
åtskilliga kostnader, som icke äro upptagna i Kongl. Maj:ts förslag, en
gång torde visa sig behöfliga. I förslaget äro nemligen endast uppförda
de direkta kostnaderna för sjelfva embetsverket. Jag vågar
icke inlåta mig på några beräkningar rörande dessa förhöjningar;
dock tror jag mig kunna påstå, att de icke synnerligen mycket inverka
på slutsumman.

Jag vill tillägga ett par ord rörande ett ämne, som mycket betonats
i samband med frågan om industriens förmåga att bära en
obligatorisk olycksfallsförsäkring. Man har framhållit, att denna skulle
i hög grad försvåra konkurrensen. Hvad då först den inhemska konkurrensen
angår, blir densamma tydligen hvarken svårare eller lättare
än förut: med hvarandra täflande rörelser få ju genom försäkringen
en alldeles lika ökning i sina produktionskostnader. Likartadt blir
äfven förhållandet vid konkurrens med utlandet. Äfven der tynges
ju industrien, åtminstone i flere länder, af dylika utgifter. Så är t. ex.
förhållandet i Tyskland, hvars industri har att bära dryga utgifter
för obligatorisk föräkring af olika slag. Eller ock har man såsom i
England en skadeståndspligt, hvilken åtminstone i andra hand kan
sägas tynga på produktionen. Äfven om man betraktar frågan från
den mera allmänna synpunkten af internationel konkurrens, så synes
-det således icke böra vara omöjligt för den svenska industrien att
bära den ifrågasatta utgiften, i

Jag glömde nyss en sak. Det har talats åtskilligt om den relativa
billigheten af'' de vilkor, som bjudas hos de enskilda bolagen.
Utskottet upplyser, att man i dem erlägger en årlig premie af 5 å 7
kronor för tusen af det belopp, som utbetalas vid dödsfall. Men är
detta så billigt? Är det icke ganska drygt? Allra helst vid en jemförelse
icke blott mellan premiebeloppen, utan emellan den ersättning,
som gifves af bolagen, och den som skulle utgå enligt det kongl.

Lördagen den 18 April, f. m.

N:o 30.

förslaget. 360 kronors lifränta representerar dock ett ingalunda för- Ana. lan

i____\ i-____ __ _ , n , .... .... _ •••• .

aktligt litet kapital. Äfven om räntefoten sättes så högt som till O
procent, motsvarar denna lifränta ett kapital af mer än 7,000 kronor.

Den ärade representanten från Ångermanland förklarade sig till
-slut _ vara färdig att för sin del biträda den af herr Galm och ”hans
meningsfränder afgifna reservation. Uti denna reservation uttalas
uttryckligen den åsigten, att en sådan lagstiftning som den nu föreslagna
— den må nu gälla vare sig försäkring eller skadestånd —
“ännu icke“ är “af förhållandena i vårt land påkallad“. Detta uttalande
leder mig öfver till utskottsbetänkandets principiella del. Jag
vill då törst anmärka en egendomlighet med detta betänkande. När
man genomgår detsamma, måste man alltjemt fråga sig: “hvar ar
utskottet?“ Ty utskottets egna åsigter söker man förgäfves ; de finnas
ingenstädes representerade. Samtliga utskottets ledamöter hafva i
särskilda reservationer framstält sina afvikande meningar. Hvilken
som står bakom utskottets mening, det vet man ej. Intresset samlar

sig derför

„ _ kring reservationerna. De uttrycka också, dessa olika re servationer,

de tre hufvudsakliga olika fä^er, som arbetarefrågan genomgått
i afseende på arbetares ersättning vid olycksfall.

törst möter man den rena törsta kammar-ståndpunkten, enligt
hvilken ingenting bör^ göras. Derefter komma två reservationer, afgifna
af ledamöter från både Första och Andra Kammaren, i hvilka
man fasthåller vid den redan genom erfarenheten i andra länder utdömda
ansvarighets- och skadeståndsprincipen. Slutligen har försäkringstvångets
princip fatt sitt uttryck i den af utskottets ordförande,
herr Hederstierna, jemte två andra ledamöter framlagda reservation.
Deri utpekas såsom den enda rätta vägen ett genomförande af denna
princip, på hvilken såväl det kongl. förslaget som det af herr Hedin
i hans motion
slag hvilar.

framlagda

om

försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

arbetareförsäkringskomiténs oförändrade för -

Hvad nu först beträffar den ståndpunkt, som intagits af Första
Kammarens “rena" reservanter, så får jag bekänna att den för mig
-är sa främmande, att jag knappast kan fullkomligt sätta mig in i
•densamma. . Vill man verkligen förneka, att i våra dagar, med den
utveckling'' industrien nu hunnit, intet behof af lagstiftning förefinnes?
Vill man bestrida, att farorna inom vissa yrken äro från yrkets utöfning
i en särskild mening oskiljaktiga? Måste man icke erkänna,
att det är arbetsgivare!!, snarare än arbetaren, som bör bära farans
risker? Arbetaren kan icke sägas ega tull valfrihet; han är tvungen
att söka arbete i sitt yrke, äfven om han vet att det är farligt arbete.
Och ingen lär val vilja påstå, att i allmänhet arbetslönen står
i direkt förhållande till yrkets farlighet. Då upprepar jag min fråga:
är det arbetaren eller arbetsgivaren, som rätteligen bör bära denna
med industrien oupplösligen förbundna risk? Men om denna skyldighet
maste anses åligga arbetsgivaren, så måste också enligt min uppfattning
lagstiftningen så ordnas, att å ena sidan arbetsgivaren ålägges
att fullgöra denna sin skyldighet, och att å den andra arbetaren filtull
trygghet att verkligen utfå den ersättning honom tillkommer.

Andra Kammarens Prat. 1891. N:o 30. 2

N:o 30. 18

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. in.
(Ports.)

Lördagen den 18 April, f. m.

Det har af den förste talaren framhållits, att det lyckligtvis finnes
många arbetsgivare, som med omtanke vårda sig om sina arbetare
och i händelse af invaliditet sörja för deras framtid; men detbetonades
också redan af honom, att det här gälde en arbetarens.
rättighet: om han lider skada i arbetet har han också rätt till en
mot skadans storlek svarande ersättning. Denna hans rättighet bör
vara genom lag bestämd och tryggad, så att icke under formen af''
vängåfva eller nådegåfva gifves — eller kanske icke gifves — honom
hvad han har rätt att fordra.

D enT an dra gruppen bland reservanterna förordar, såsom nämndtr
skadeståudspligten. Mot tillämpningen af denna princip göra sig i
synnerhet två betänkligheter gällande. Den ena grundar sig på den
mängd af tvister, som skadeståndspligten visat sig framkalla. Detta
kan icke undvikas, så snart bestämmandet af ersättningen och dess;
storlek måste dragas under domstols pröfning. Härigenom framkallas
i sin tur mellan arbetsgifvare och arbetstagare ett spändt förhållande,
eller med andra ord just det missförhållande, som man genom
lagstiftningen på föreliggande område hoppats att förekomma.

Den andra betänkligheten rör garantierna att arbetaren verkligen
skall utfå det skadestånd, som tillkommer honom. Han saknar helt
enkelt hvarje sådan garanti. Det är ju exempelvis lika möjligt som
vanligt, att en affär, som ena året blomstrar, det nästa drabbas af
ett ruinerande olycksöde, som gör det omöjligt för arbetsgifvaren att
till arbetaren utbetala hans ersättning.

En annan synpunkt, som icke heller må förbises, är fördelen för
arbetaren att få sin ersättning i form af en lifränta i stället försatt
få ett kapital på en gång. Det senare kan visserligen någon gång
vara att föredraga — såsom t. ex. då den skadade vill börja en egen
affär — men sådant hör uppenbarligen till undantagen.

Sålunda drifves man, synes det mig, ovilkorligen från skadeståndspligten
öfver till den enda verkligt tryggande formen för. ersättning
vid arbetares olycksfall i arbetet, nemligen försäkring spikten. Jag
skall icke upptaga tiden genom att inlåta mig på någon närmare
framställning af dess fördelar för så väl arbetsgifvare som arbetstagare.
Jag vill nu endast nämna, att jag såsom en bland ledamöterne
i arbetareförsäkringskomitén helst skulle velat yrka bifall till
herr Hedins motion. I Kongl. Maj:ts förslag förekommer nemligen
åtskilligt, hvaremot jag kunde framställa anmärkningar af temligen
graverande art. Men detta hindrar mig dock icke från att, hellre än
att riskera att icke se någonting blifva åtgjordt, med glädje omfattar
detta Kongl. Maj:ts förslag. Ty genom dess antagande blir dock den
rätta principen erkänd.

För det fall att, såsom jag hoppas, Riksdagen i sådant syfte
återförvisar ärendet till utskottets förnyade behandling, vill jag emellertid
här begagna tillfället att framställa särskildt en anmärkning
mot det kongl. förslaget. Der förekommer en bestämmelse, att i
händelse skadan framkallats genom “grof vårdslöshet” å arbetarens
sida, så skall han icke erhålla någon ersättning.. Men,, mine herrar,
det har visat sig vara helt enkelt omöjligt att i hvarje fall afgöra,

Lördagen den 18 April, f. m. 19

huru vida olyckan vallats af “grof vårdslöshet*. Vanan vid ett farligt
arbete utöfvar på arbetaren ett förslöande inflytande. Han glömmer
tillvaron af en fara, för hvilken han dag efter dag varit utsatt,
utan att något inträffat. Och när så olyckan är framme — hvem
kan väl då uppdraga gränsen mellan “vårdslöshet* och “grof vårdslöshet"?
. y J

Hn annan skiljaktighet mellan Kongl. Maj:ts och arbetareförsäkringskomiténs
förslag, är antalet dagar, som falla på den s. k.

väntetiden , det vill säga den tid efter olycksfallet, under hvilken
den skadade icke utfår ersättning. Enligt koruiténs förslag skulle
väntetiden utgöra tva veckor; enligt det kongl. förslaget är denna
tid satt till icke mindre än 60 dagar. Emellertid erkänner jag villigt,
att olägenheten af den langa väntetiden kan i väsentlig mån mildras
genom att verksamt understödja de institutioner, som redan nu lemna
hjelp ej blott vid sjukdomsfall, utan äfven vid olycksfall af öfvergående
art — nemligen sjukkassorna. Ett kraftigt handtag från statens
sida åt det frivilliga sjukkasseväsendet skall i icke ringa mån
motväga betänkligheten i fråga om den långa väntetiden.

Slutligen stadgar det kongl. förslaget, att ersättningen skall utgå
efter ett för alla gemensamt medelbelopp. Goda skäl kunna anföras
både för och emot denna anordning. Komitén har ansett det vara ur
vissa synpunkter lyckligare, om ersättningen stode i ett visst förhållande
till löneförmånerna. Onekligen innebär emellertid det fixa
medelbeloppet en mycket stor och önskvärd förenkling. Ej heller
kan det . bestridas, att en för alla lika ersättning har ett tilltalande
demokratiskt drag. Från denna synpunkt är det alldeles rätt att vid
invaliditet samma ersättning utgår till den som haft högre lön och
till den som haft lägre. Det är nemligen lika hårdt för den, som
har mindre löneinkomster — ja, väl stundom hårdare — att genom
ett olycksfall se sig uppförd i rullorna öfver arbetets invalider.

Den ärade talare, mot hvilken jag ett par gånger förut rigtat
yttrade, att man bör låta denna sak “hvila och mogna". Jag
hyser alldeles motsatt uppfattning. Den är mogen — och det är af
behofvet ovilkorligen påkalladt, att nu någonting åtgöres. Detta äfven
af politiska skål, skäl dem jag knappast anser mig behöfva närmare
angifva, då^ de synas mig ligga för öppen dag. Eller är det
icke nu redan nagra ar, sedan man i denna kammare, då det var
fråga om införande af en ny ekonomisk lagstiftning, utfäste sig att
i sadant syfte använda något af den ökade inkomst, som denna lagstiftning
beräknades skola tillföra både statsverket och enskilda näringar?
Utlofvade man icke att med en del af statskassans öfverflöd
lindra och bättra deras tillstånd, hvilka, såsom det bekanta diktamen
i statsrådet betonade, ai det nya systemet mest betungas. Jag anser
det derföre lika mycket af klokhet, som af rättvisa påkalladt, att nu
taga ett första steg mot genomgripande reformarbete på detta område.
Hvilka anmärkningar man än må kunna göra mot Kongl.
Maj:ts förslag, så^måste man, enligt min uppfattning, dock erkänna,
att det hvilar på en rigtig princip. Och det är just i förhoppning

N:0 30.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. in.
(Forts.)

N:o 30. 20

Lördagen den 18 April, f. m.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

att få denna princip fastslagen, som jag anhåller, herr talman, att få
instämma med herr Hederstierna i hans förslag om aterremiss.

Herr Kardull instämde med herr Beckman.

Herr Westerberg: Jag skall utan att ingå för djupt i denna

fråga be att genast få draga till fronten mellan de två stridiga uppfattningar,
hvari densamma sönderfallit; nemligen frågan om ansvarspligt
och frågan om försäkringspligt, och jag vill genast från början
saga att jag ställer mig på deras sida, som anse att ansvarspligten är
för närvarande den enda möjliga och som jag tror äfven fullt tillräckliga.
När jag såg den här digra luntan, som blifvit frukten af
det arbete, som flera af rikets förnämsta embetsverk, såsom kommerskollegium
och högsta domstolen samt slutligen Kongl. Maj:t sjelf i
statsrådet nedlagt på denna sak, och efter det jag genomläst^ utskottets
föreliggande arbete, så föreföll detsamma mig nästan såsom en
guilliotin afsedd för frågans dödande. Jag hoppas likväl att ej sa
må vara fallet, utan att här må föreligga ett förarbete af en jordmån,
ur hvilken något för arbetaren lyckligt resultat för framtiden må uppspira.
Naturligtvis är frågan af beskaffenhet att den slutligen utmynnar
till en penningefråga och vi erkänna ju alla att för arbetarnes framtida
väl någonting måste göras. I vårt Sverige hafva förhållandena
i detta fall mognat. Yi hafva vuxit ifrån de pätriarkaliska förhållanden,
då det var vanligt att arbetaren fick stå i 20 graders köld
inför sin arbetsgivare med hatten eller mössan i hand och i all. ödmjukhet
låta näsa och öron förfrysa, och ändå fann allt vara i sin
ordning. Sådant torde numera höra till sällsyntheterna, och äfven
arbetarens menniskovärde har blifvit mera erkändt. Jag. har såsom
arbetsgivare stått arbetarne mycket nära och under en tid af 30 år
har jag varit gynnad af det förhållandet att ganska fa olycksfall bland
min stundom talrika arbetarepersonal inträffat. Under de ..sista fem
åren har man emellertid i Göteborg blifvit tvungen att göra något
för arbetarne, och vi fördes till insigt, derom genom det i lagen något
sväfvande begreppet om ansvarsskyldigheten, hvilket denna gårig tog
sig form af ett domslut, enligt hvilket en genom olyckshändelse afliden
persons efterlefvande fingo sig tillerkända pa juridiska grunder
ganska betydliga ersättningsbelopp. Då fann sig en. arbetsgivare,
som på samma gång drabbats af tre dödsfall och uagra olycksfall
bland hans arbetare, nödsakad att sammankalla sina yrkesbröder, till
hvilka han sade: detta är en börda, som i dag har drabbat mig och
som på liknande sätt i morgon kan träffa eder. Det är icke någon
ensam fiende, någon ensam olycka, som bär förestar, utan en gemensam
olycka, för hvilken vi genom sammanslutning höra värna oss.
Detta gaf anledning till bildande af en sammanslutning af byggmästare
för gemensam olycksfallsförsäkring för sina arbetare med benämning
“Hjelpkassan.“ Jag har vant medlem och kassör i denna hjelpkassa
i öfver 5 år, och har således erfarenheten under en hel 5-årsperiod
att åberopa. Olycksfall hafva förekommit hos oss lika väl som på
andra håll, ehuruväl arbetarne hos oss äro så väl skyddade, som de

Lördagen den 18 April, f. m.

21 N:o 30.

kunna vara. Ser jag efter i de af arbetareförsäkringskomitén i dess
betänkande lemnade statistiska uppgifter, så finner jag, att husbyggnadsindustrien
icke är uppförd med högre siffra än 12,9 olycksfall per år
och 1000 arbetare, hvilket är betydligt lägre än medeltalet, som uppgår
till 20,7 per mille. Siffrorna variera för öfrigt mellan den ytterst
låga af 3,6 per mille för textilindustrien och den särdeles höga af
64,67 per mille för vapen- och symaskinsfabrikerna. Alltså byggnadsarbetena
och dermed likstälda höra icke till de arbeten, som äro mest
utsatta för olycksfall, och likväl hafva vi funnit oss manade att sluta
oss tillsammans till ett slags ömsesidig försäkringsanstalt, der vi ansvara
en för alla, och alla för en. Men är då allt derigenom hulpet?
Nej, visst icke. Vi hafva funnit, att det är en lucka, som måste fyllas.
Det är nemligen den omständigheten, att den slarfvige och liknöjde
arbetsgifvaren icke bryr sig om att vara med i en försäkringsanstalt,
grundad på detta sätt. Och medan den ordentlige och samvetsgranne
arbetsgifvaren utan tvekan lemnar ersättning åt sina skadade arbetare,
så bryr sig ej den mindre nogräknade arbetsgifvaren derom, utan låter
dem falla fattigvården till last.

Det har yttrats af en ledamot i högsta domstolen, att i detta afseende
allt måtte vara välbestäldt, då ytterst sällan några tvistigheter
mellan arbetsgivare och arbetare angående ersättning för olycksfall
under arbete dragas under domstols pröfning. För min del känner
jag arbetarnes ställning i detta afseende ganska väl, och jag vet, att
den ordentlige arbetaren, hvilken lika väl kan drabbas af olycksfall
som skränaren, drar sig i det längsta för att göra sina ersättningsanspråk
i detta afseende gällande inför domstol. Det är nemligen
icke alltid sagdt, att han vinner, men deremot är det möjligt, att han
stänger vägen för sig för erhållande af arbete. Derför betyder det ej
synnerligen mycket, att domstolarne i detta fall haft mycket litet att
upplysa, ty det kan finnas och finnes orättvisor, som icke komma
inför detta forum.

Hvad som gör, att vi slutit oss tillsammans kring ansvarspligten och
opponera oss mot den af fiere talare förordade försäkringspligten, det är,
att den senare synes oss afskräckande dyr, och att maskineriet är så inveckladt,
att vi icke tro, att indistrien ännu nått den utveckling, att denna
apparat är lämplig. Jag tror, att den är en Saulsrustning, som är alldeles
olämplig för den unge gossen, som arbetar under härda förhållanden.
Jag tager mig friheten att grunda detta mitt påstående på statistiska
uppgifter om förhållandena i detta afseende i Tyskland. Af dessa framgår,
att under ett år, då ersättningssumman uppgick till 1,711,699 riksmark,
de öfriga utgifterna belöpte sig till 3,191,674 riksmark, och att af
det sammanlagda belopp, som utbetalats, eller 4,903,373 riksmark, för
det afsedda ändamålet blott omkring ''/3 utgifvits. Det är väl dock, mine
herrar, meningen att genom eu sådan anstalt bispringa arbetarne, och
icke att skapa ett embetsverk, som för sin förvaltning kräfver en dubbelt
så stor kostnad som den summa, som utgår för det egentliga ändamålet.

Jag vill äfven nämna till stöd för mitt påstående, att innan vi
gjorde vår sammanslutning i Göteborg — och det bevisar också, att
de siffror jag nyss anfört icke äro allenastående, utan hafva motsva -

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

N:o 30. 22

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

låghet på andra båll — så gjorde vi förfrågan hos några enskilda
bolag, och de voro ganska billiga. De stannade slutligen vid 6 per
mille vid allmän försäkring. På det sätt, som vi nu haft det ordnadt,
har det icke kostat oss mer än l''/2 per mille, något år mer och något
år mindre, men med denna summa hafva alla kraf på ersättning för
olycksfall i arbetet bilfvit fullt betäckta. Och ingen som haft anledning
framställa sådant kraf har underlåtit det, ty bland de arbetare,
som äro austälda hos de till vår förening hörande arbetsgifvarne fins
ingen, som icke vet, att han är skyddad till lif och lem, och i händelse
af olycksfall har att påräkna hjelp. Det fordras naturligtvis
bevisning. Men sådan måste fordras lika väl af en försäkringsanstalt,
som om det finnes ansvarspligt. Ty jag antager icke, att hvilken arbetare
som helst, som kommer med en blodig trasa om tummen och.
säger, jag vill hafva försäkring i riksförsäkringsanstalten, att denne
skulle utan vidare utfå något belopp, utan bevisningsskjddighet måste
alltid erfordras, men denna är alltid svår att åstadkomma och ju
tyngre maskineri man gör, ju svårare processer har man att vänta.
Att äfven med den menniskokärlek, som ligger till grund vid frivilliga
anordningar af detta slag, det blir nödvändigt att begränsa arbetarens
rätt i sa måtto, att vid sjelflörvållade olycksfall någon ersättning
icke kommer att utgå, detta har rönt opposition af somliga
talare, men jag undrar, om desse talare hafva varit arbetsgivare och
således haft någon erfarenhet, om den sak, hvarom de yttrat sig.
Jag skall be att, om den ock synes temligen trivial, få omtala en sak,
som händt i mitt arbete. Det hade på längre tid icke inträffat något
olycksfall bland mina arbetare, men en vacker dag kom en karl med
en bindel om handen och sade att han råkat ut för den olyckan att,
då han höll på att slå sten, han med stenhammaren slagit sönder sin
tumme. Det var kallt ute, hans fysik klen och tummen skör, så att
han var rädd att fa frost i den. Han frågade om han finge visa mig
tummen, men jag ville icke se på den. Plan skickades till sjukhuset,
men . kom igen nästa lördag lika ynklig och fick ut sin fulla veckoaflöning.
Tre a fyra veckor gingo och han såg fortfarande lika beklagansvärd
ut och frågade flere gånger: vill herrn se på tummen?
Nej, ja8'' både inte tid att vara doktor då. Men så var det någon,
som fick se detta, och ett par dagar derefter kom en annan man
också med trasig tumme. Det var mycket ledsamt och jag tyckte det
var tråkigt, men som jag hade brådt, så sade jag åt honom: du skall
väl . få ersättning då. Men sedan kom ännu en tredje man med en
trasig tumme. Då sade jag emellertid ifrån: nu är det slut med all
ersättning, och från den tiden upphörde hela denna olyckskategori.
Häraf torde man finna att det är nödvändigt att fördra bevisningsskyldighet.

Hela den apparat, hvarmed vi skött vårt arbete der nere, som
dock omfattar arbetsinkomster af omkring l''/2 million kronor om året,
den är icke större än så här, och hittills har den varit tillräcklig.
Jag tror att ansvarspligten bör tills vidare blifva det första steget,
ty, mine herrar, det var blott på grund af denna lagligen bevisade ansvarspligt
i detta stycke, som vi blefvo tvungna att skaffa oss för -

23 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

säkring. Det var vårt eget intresse, som dref oss, men jag är rädd
för att vi der nere på vestkusten äro för långt borta från Stockholm
för att låta oss drifvas in i en försäkringsanstalt. Vi känna väl till
organisationen i Tyskland. Några af oss tänka, att Tyskland teoretiserar
och administrerar obegripligt bra, och eu person, som kom hem från
■en resa till Berlin, omtalade att allt var så väl stäldt der, att han
tyckte sig se nummer på flugornas vingspetsar. Sådan tror jag icke
vi behöfva skaffa oss här i Sverige, såsom icke öfverensstämmande
med vårt folks skaplynne, och då enligt min uppfattning frågan icke
bör baseras på de föråldrade åsigter, som uttalats af lyra reservanter
från Första Kammaren, så tror jag att ansvarighetspligten för närvarande
vore ensidig, och derför vill jag återremittera denna fråga för
vidare utredning med angifvande åt att ett stadgande om ansvario--hetspligt synes för närvarande vara det, som har någon utsigt att
vinna landets och folkets bifall.

Herr Boethius: Herr talman, mina herrar! Jagskall blott bedja
att i största korthet fa angifva min ståndpunkt till principfrågan.
Utskottet säger att “det är tydligt att den, gent emot hvilken den
enskilde arbetsgifvaren sålunda varder skadeständsskyldig, är staten,
och att den, gent emot hvilken den enskilde arbetaren får eu skadeståndsrätt,
är statens Härefter fortsätter utskottet och förklarar att
flet anser denna uppfattning icke kunna vara grundad. Jag för min
■del har en alldeles motsatt uppfattning, tv jag anser att staten verkligen
har skyldighet att så öfvervaka de ekonomiska förhållandena,
att de humana intressena tillgodoses, och till dessa intressens vårdande
hör att arbetare, som användas i farliga yrken, må hafva någon säkerhet
för sin framtid, om de blifva skadade. Jag anser således, att
staten har rätt att fordra ansvarsskyldighet, men jag anser också, att
eu ansvarsskyldighet utan försäkringsskyldighet blir för vissa arbetsgivare
allt för betungande och för arbetarne icke betryggande, ty
om arbetsgifvaren har försummat att försäkra och icke har något att
gifva, så är arbetaren föga betjent med att arbetsgifvaren har haft
ansvarsskyldighet. På dessa grunder anser jag, att både ansvarsskyldighet
och försäkringsskyldighet böra finnas, och jag för min del
tror, att det är lyckligare, ju förr och ju mera sjelfmant denna princip
kan genomföras. Jag vill också säga, att det är just för att den
svenske arbetarens ställning må kunna förbättras som jag för min
del anser det vara så vigtigt att möjlighet beredes till skydd för det
svenska arbetet, och derför anser jag äfven att i samma mån som
denna möjlighet betryggas, bör man tillse att frukterna häraf också
må komma arbetarne till godo, och ett sätt härför är införande af
försäkringspligt.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få instämma med
den förste talaren, som yrkade återremiss och särskilt att få göra
det på de grunder, som han anförde.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning af en talares yttrande, att han ansåge sig uti de

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

N:o 30. 24

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forte.)

Lördagen den 18 April, f. m.

af högsta domstolen och utskottet anförda skäl hafva funnit tillräcklig"
anledning att förorda ansvarspligt i stället för försäkringspligt för deolycksfall,
som inträffa under arbetet. Flertalet af högsta domstolens
ledamöter har nemligen med afseende på den ifrågasatta lagen för
dessa olycksfall framhållit, att de icke anse en sådan lag kunna byggaspå
rättens grundval. Den må vara huru praktisk och ändamålsenlig
som helst och kunna försvaras ur hvilka andra synpunkter som helst,,
så kunna de dock icke finna den vara rättsligt berättigad. Detta sitt
uttalande grunda de derpå, att man icke ur privaträtten kan deducera
någon rättsgrund för olycksfallsförsäkringen. En sådan uppfattning
förutsätter likväl att det icke skulle existera några andra rättsförhållanden
vid olycksfall än endast privaträttsliga, det vill säga att
olyckor icke skulle kunna uppstå på annat sätt än att någon af de
två parter, som stå till hvarandra i privaträttsligtförhållande: arbetstagare
och arbetsgivare vore dertill vållande. Detta är emellertid
långt ifrån alltid förhållandet, ty det största antalet olyckor kunna
icke hänföras till något vållande af vare sig arbetsgifvaren eller arbetstagaren,
utan framkallas oberoende deraf af “for^e majeure“.

Dessa olyckor stå till antalet i ett nära samband med sjelfva yrkets
farlighet och äro till en viss grad'' oberoende af de anordningar, som
arbetsgifvaren träffar, hvarför han icke heller kan ställas till ansvar
för detta slags olyckor. Men då frågas: kan det verkligen saknas
hvarje rättsgrund för att de ekonomiska lidanden, som dessa olyckor
medföra för arbetaren, skola på något sätt blifva honom ersatta?
Fullgöra icke de farliga yrkena likaväl som de ofarliga vissa samhällsuppgifter?
Kan samhället t. ex. undvara dessa grufarbetare, hvilka
under sin verksamhet äro utsatta för ett mycket stor antal olyckor?
År icke deras produktion nödvändig för samhällets tillvaro, och kan
man derför icke ur deras verksambets nödvändighet för samhället
deducera fram den rättsgrundsats, att samhället är skyldigt tillse att
dessa personer, som utföra för samhällets bestånd så vigtiga arbeten,,
skola på något sätt godtgöras för de ekonomiska lidanden, som kunna
drabba dem genom under arbetet inträffade olyckor äfven då, när
ingen kan sägas hafva varit vållande till deras framkallande. Jag
tycker, att man från detta förhållande kan hemta alldeles tillräckliga
rättsskäl för att på lagstiftningens väg tillgripa några åtgärder,
det må vara hvilka som helst, hvarigenom de arbetare, som under
arbetet blifvit utsatta för olycksfall, kunna blifva godtgjorda för sina
ekonomiska lidanden.

Nu har det sagts att det vore rigtigare och bättre att för det ändamålet
stadga en ansvarspligt för arbetsgifvare än att söka lösa
frågan genom försäkringsåtgärder. Jag kan emellertid icke finna, att
man på detta sätt skall kunna lösa frågan, då det omöjligen skulle
kunna vara rätt att stadga ansvarsskyldighet för arbetsgifvaren för
sådana olyckor, hvartill han icke varit vållande. Han kan naturligtvis
icke hafva större skyldighet än någon annan att ersätta de olyckor,
som uppkomma genom yrkets egen farlighet. Det rätta här vid lag
måtte val vara att yrket skall gifva godtgörelse för sådana olyckor,
och om slumpen gör att de någon gång inträffa hos en arbetgifvare,

25 N:o 30.

Lördagen den 18 April. f. m.

hvarför skall han då ensam bära olyckans ekonomiska följder. Hvarför
skall icke i ett sådant fall godtgörelsen fördelas äfven på öfriga
yrkesutöfvare, då den omständigheten att olyckan inträffat hos en,
icke utgör något bevis för att han på ringaste sätt varit vållande
till den.

Jag skall emellertid icke tillåta mig att ingå på någon vidare
bevisning af ansvarspligtens otillräcklighet eller anföra några af de
skäl, som tala för att man bör söka att lösa denna fråga genom
antagandet af en obligatorisk olycksfallsförsäkring, men jag vill till
stöd härför fästa herrarnes uppmärksamhet på, huru frågan härom
utvecklat sig i Schweiz, ett land, som med afseende på folkmängd
kan ungefär jemföras med vårt, ehuru man der har en något större
industri än här och derför äfven flere arbetare sysselsatta i industriens
tjenst. Der har man i tio år haft en ansvarspligt för arbetsgifvare,
sådan man nu här förordar, men man har der icke varit belåten dermed,
ty den erfarenhet man vunnit har icke vittnat till fördel för
detta sätt att lösa frågan. I juni månad 1890 beslutade schweiziska
förbundsförsamlingen att till förbundsförfattningen foga det tillägg,
att förbundsrådet skulle ega rättighet att utfärda en lag om försäkring
mot olycksfall och sjukdomsfall, och detta tillägg till förbundsförfattningen
antogs genom allmän folkomröstning i oktober samma
år med en så öfvervägande majoritet som ® 4 af hela röstantalet, som
då uppgick till nära 400,000. Detta är ett vittnesbörd om att åtminstone
i Schweiz, der man har tio års erfarenhet om ansvarspligtens
olägenheter, den allmänna opinionen anser, att frågan bör lösas genom
obligatorisk olycksfallsförsäkring. Några närmare detaljer, huru denna
frångå skulle lösas, föreligga emellertid ännu icke från detta håll, men
förbundsrådet har sedan år 1888 samlat ett storartadt statistiskt material
för frågans lösning genom en central olycksfallsförsäkringsanstalt.
Sjukdomsförsäkring åter vill man skall lösas på frivillighetens
väg.

Jag har velat nämna detta, på det att, derest frågan nu blir
återremitterad, dessa omständigheter måtte tagas i betraktande vid
frågans förnyade handläggning. Att frågan måste återkomma till
Riksdagen ända till dess den blir löst, tager jag för alldeles gifvet,
då väl icke Sverige kan vara det enda land, som lemnar å sido denna
så vigtiga fråga, hvilken öfver hela den civiliserade verlden för närvarande
står på dagordningen.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Den fråga,
som nu föreligger till behandling, berör ett af vår tids ömtåligaste
spörsmål, den berör förhållanden, som på senare tiden allt starkare
framträda och ådraga sig uppmärksamhet. Det är också helt naturligt,
att med den ständiga beröring, vi hafva med de stora industriländerna,
vi icke kunna vara oberörda af de frågor, som der stå på
dagordningen; utan vi måste i tid akta på dem, och om vi i dem
finna något berättigadt, böra vi äfven i tid tillse, hvad som kan
göras för att tillfredsställa rimliga anspråk. Riksdagen har också
beaktat dessa förhållanden, då den år 1884 åtminstone i hufvudsak

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m.. m^
(Forts.)

N:o 30. 26

■Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

godkände en då framlagd motion angående utredning af förhållandena
mellan arbetsgivare och arbetare uti vissa i motionen angifna hänseenden.
Frukten af den utredning, som då åstundades, föreligger
nu i det betänkande och förslag, som afgifvits af arbetareförsäkringskomitén,
och jag föreställer mig att, då Riksdagen biföll motionen,
den också ämnade taga fästa på den utredning, som deraf blefve en
följd samt att Riksdagen sålunda vill gå fram på den väg, hvarpå
den slagit in. Jag anser mig alltså nu icke behöfva närmare utreda
nyttan och behofvet af att göra något i detta fall, utan kan jag
hufvudsakligen hålla mig till frågan, huru denna sak skall lämpligast
realiseras.

Hvad som nu närmast föreligger afser att vidtaga åtgärder för
att skydda arbetarne mot de ekonomiska följderna af olycksfall. Man
kan då, såsom här redan blifvit framhållet, beträda två vägar, antingen
stadga ansvarspligt eller gå ännu ett steg längre och stadga, att
denna ansvarspligt skall realiseras i form af olycksfallsförsäkring.
Kongl. Maj:t har valt denna senare väg och har gjort det derför, att
det ansågs medföra fördelar och undanrödja olägenheter, som med
beträdande af den förra vägen voro förknippade. Det är nu ganska
svårt att säga, hvad utskottet egentligen åsyftat. Utskottet har
stannat vid att uttala, att eu ansvarspligt borde stadgas samt att denna
ansvarspligt borde vara inskränkt till vissa yrken. Jag föreställer
mig, att utskottet der menat: till vissa yrken, som äro af sådan beskaffenhet,
att de företrädesvis medföra fara för arbetarne. Af de
reservationer, som åtfölja betänkandet, kan man finna, hvilka brytningar
inom utskottet egt rum i fråga om sättet och bestämmande af
grunden för denna ansvarspligts realiserande. Men huru det än enligt
alla deras åsigt, som icke hylla den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,
skall ordnas, är det dock något för dem alla gemensamt nemligen
att, i händelse af olika meningar mellan arbetarne och arbetsgifvarne,
det icke finnes annan utväg att slita tvisten än att anlita domstol.
Det är derför jag tror att, om man stannar vid en i lagen stadgad
ansvarspligt, samhället derigenom försättes i oro och misstämning,
och att man derför gör klokare i att genast taga steget fullt ut och
söka undvika de med den rena ansvarspligten förbundna olägenheter.
Man har visserligen påstått, att det icke behöfde befaras någon större
mängd rättegångar mellan arbetare och arbetsgivare, om man stannade
vid ansvarspligten, och man har till stöd derför åberopat den
omständigheten, att lagen af den 12 mars 1886, angående ansvarighet
för skada i följd af jernvägs drift, icke framkallat några nämnvärda
processer. Ja, detta måste man medgifva, men att deraf draga den
slutsats, som utskottet gjort, tror jag ej vara fullt rigtigt, ty det är
skilnad på arbetsgivare och arbetsgivare. Den lag, som här är i
fråga, komme antagligen icke att för de arbetsgivare, som redan i
händelse af olycksfall sörjt för sina arbetare, medföra någon större
tunga än den de redan frivilligt underkastat sig. Men deremot träffar
lagen de arbetsgivare, hvilka icke taga hänsyn till sina arbetares
bästa, och der är den också nödvändig, Om man stannar vid ansvarspligt
och förmenar, att den kan göras gällande utan att framkalla

Lördagen den 18 April, f. m.

27 N:0 30.

rättegångar, så är detta fallet endast beträffande den förra kategorien Ang. lag om
af arbetsgivare, men i afseende å den senare kategorien skall man f?r*fk,r}n?n
nog få se, att lagen kommer att medföra åtskilliga misshälligheter. ^ arbete m.m.
Man kan i detta afseende hemta någon erfarenhet från Tyskland, der, (Forts.)
såsom herrarne veta, år 1871 tillkom den så kallade Haftpflichtgesetz,
en lag som visserligen till formen var mycket illa affatta!, och derför
måste redan af den anledningen framkalla en massa processer. Man
må dock icke tillskrifva alla de rättegångar, som efter lagens antagande
uppkommo mellan arbetare och arbetsgivare, den omständigheten
att lagen var illa redigerad, ty hade detta varit förhållandet,
hade man nog i Tyskland gått till väga på ett annat sätt än nu varit
fallet. Tyskarne äro ett temligen varsamt folk, och de hade nog
då, i stället för att helt och hållet upphäfva lagen, sökt att afhjelpa
lagens brister. Detta gjorde de likväl icke, utan lemnade lagen alldeles
å sido och sökte realisera det ändamål, som lagen afsåg att
vinna, på ett helt annat sätt, och derigenom tillkom den så kallade
obligatoriska olycksfallsförsäkringslagen. Jag tror, att man kan säga,
att under de år, denna lag verkat, har den lyckats åstadkomma ett
ganska godt resultat, samt att arbetsgifvarne numera allmänt erkänna,
att de funnit denna lag tillfredsställande, och att de hafva förmåga
att bära tyngden deraf.

Åtskilliga reservanter hafva nu tänkt sig att, om ren ansvarspligt
blefve stipulerad, skulle detta för arbetsgifvarne, som derigenom ålades
en skyldighet, hvilken icke alltid kunde till sina följder bestämmas,
i alla fall verka mildare än hvad Kongl. Magt föreslagit, och att man
säkerligen på frivillighetens väg skulle söka skaffa sig försäkring.

Det har åberopats, att vi hafva enskilda försäkringsbolag, der sådan
försäkring skulle kunna komma till stånd. Men om man närmare
undersöker förhållandena, tror jag man måste komma till det resultat,
att detta till vägagående skulle för arbetsgifvaren blifva ganska dyrbart
och säkerligen mycket mera tryckande. Enligt hvad utskottet
sjelft uppgifver utgör i allmänhet försäkringsbeloppet för en arbetare
1,000 kronor. För denna försäkring erlägges i årspremie 5 å 7 kronor.
Försäkringsbeloppet, 1,000 kronor, förvandlade till lifränta, motsvarar
circa 60—90 kronor. Arbetsgifvaren får sålunda för att bereda sina
arbetare en lifränta af 60—90 kronor betala 5 å 7 kronor årligen per
arbetare. Enligt det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget skulle åter
lifränta!! i händelse af full invaliditet komma att uppgå till 360 kronor
årligen, och genom kalkyler, som blifvit gjorda i sammanhang med
arbetareförsäkringskomiténs förslag, har man kommit till det antagande,
att årspremierna vid den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
i riksförsäkringsanstalten skulle i medeltal uppgå till 6 å 7 kronor
eller omkring 2 öre per dag för hvarje arbetare. Enligt Kongl. Maj:ts
förslag får man härför en lifränta på 360 kronor i händelse af full
invaliditet. Kongl. Maj:ts förslag ställer sig i nu angifna afseenden
betydligt fördelaktigare för arbetsgifvarne än motsvarande försäkring
i de enskilda bolagen. Nu har utskottet tänkt sig, att den enskilda
försäkringsverksamheten skulle kunna något förändras. Man skulle
till exempel der kunna ordna försäkringen på samma sätt, som man

N:0 30. 28

Lördagen den 18 April, f. m.

Ang. lag om tänkt sig i riksförsäkringsanstalten, det vill säga med viss carenstid,
försäkring att derigenom kostnaderna för de enskilda bolagen skulle betyd i

arbete mm neddrifvas, och således årspremierna för lifränteförsäkringarne
(Forts.) '' blifva betydligt lägre. Men i det fallet tror jag, att utskottet misstager
sig. Det finnes nemligen ett hinder för de enskilda bolagen att
göra några nämnvärda nedsättningar, och det är att deras förvaltningskostnader
äro så höga. De måste nemligen hafva en styrelse
och en temligen omfattande bokföring. Och framför allt måste de
hafva agenter på de olika orterna, och dessa agenter äro ganska dyra.
Vid obligatorisk olyckfallsförsäkring, bortfaller hela denna agenturkostnad.
Om man undersöker förvaltningskostnaden i de enskilda
bolagen, befinnes att de under åren 1888 och 1889 i aktiebolagen
uppgingo till icke mindre än 33 å 35 % af inkomsterna. Uti ett
ömsesidighetsbolag, som någon tid verkat, hafva de uppgått ända till
38 °/0. Om man åter undersöker, huru förhållandena ställa sig i
Tyskland, der den obligatoriska försäkringen riu varit tillräckligt länge
tillämpad, för att man af hvad der förekommit skall kunna draga
temligen säkra slutsatser, så finner man der ett helt annat förhållande.
Den obligatoriska försäkringen trädde der i kraft hösten 1885, och
man har nu att tillgå uppgifter för åren 1886, 1887, 1888 och 1889.
Jag bör kanske först något redogöra för de principer, som man der
följer. De öro något olika dem, som Kongl. Maj-.ts förslag ifrågasatt.
Enligt Kongl. Maj:ts förslag skola premierna vara fasta, det vill säga
utgå med lika belopp; taxan skulle dock revideras hvart femte år-.
Dessa premier motsvara medeltalet af skadeersättningar under eu viss
tid. 1 Tyskland begagnas ett annat förfarande, kalladt “Umlageverfaren“,
som egentligen består deri, att under året förskotteras alla
ersättningar, som ifrågakomma, och vid påföljande års början undersökes,
hvad slutsumman af dessa ersättningar uppgår till, hvarefter
den summan utdebiteras på arbetsgifvarne. När det var fråga om
införandet af olycksfallsförsäkring i Tyskand, så uppstod en het strid
angående dessa båda principer, huruvida man skulle välja fästa premier
eller tillämpa ~ Umlageverfahren“. Den ledde till eu kompromiss, enligt
hvilken visserligen skulle tillämpas “Umlageverfahren“, men så modifieradt
att större belopp skulle utdebiteras än det, hvartill ersättningarne
för året uppgingo, för att såmedelst samla eu reservfond, som sedermera
skulle hjelpa till att bestrida en del af utgifterna. Med detta afsågs
att afgifterna icke skulle stiga allt för häftigt. Det är nemligen alldeles
klart, att derest “Umlageverfahren“ användes, så skulle afgifterna
under det första året icke behöfva uppgå till större belopp än ersättningarne
för olycksfall det året, men följande året hade man att betala
ersättning icke blott för de olycksfall, som under det året egt
rum, utan äfven för det föregående årets, derest de medfört stadigvarande
men eller dödsfall. Derför måste, om man använder det rena
“ Umlageverfahreiri, afgifterna stiga ganska hastigt. För att undvika
det missnöje, som derigenom skulle hafva uppstått, gick man i Tyskland
den medelvägen, att man skulle samla eu resei-vfond, och det
bestämdes, att under första året skulle till denna fond afsättas 3 gånger
beloppet af de ersättningar, som utbetalades. Sedermera sänktes

29 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

för de följande åren dessa afsättningär till reservfonden, ocli slutligen
skola de helt och hållet upphöra. När då under första året, på sätt
en ledamot af högsta domstolen påpekat, den direkta ersättningen för
året uppgick till 1,711,700 riksmark, men utdebiteringen ända till
12,200,000 riksmark och förvaltningskostnaderna till ungefär 3 millioner,
så hör man besinna, att utdebiteringen för det året icke afsåg
blott ersättning, utan denna ersättning 4 gånger, och derigenom blir
förhållandet helt annat. Förvaltningskostnaderna, som man funnit så
höga i förhållande till ersättningarne, reduceras derigenom betydligt,
och hafva under de följande åren ytterligare reducerats. Förhållandet
är nemligen, att förvaltningsnaderna, som under det första året uppgingo
till ungefär 25 procent af inkomsten, under de följande åren
ständigt sjunkit, så att de 1887 utgjorde 17 procent, 1888 14 procent,
och 1889 12 å 13 procent i förhållande till inkomsterna.

Jag skall vidare be att fä uppgifva antalet försäkrade. År 1886
utgjorde de omkring 3,500,000. För samma år uppgick utdebiteringen
till ungefär 12 millioner riksmark, alltså ungefär 4 riksmark för
hvarje arbetare. Under de följande åren hafva naturligtvis dessa utgifter
något stigit, så att de uppgått till mellan 5 och 6 riksmark
per arbetare, och de komma nog att ytterligare stiga, till dess
slutligen jemnvigt uppnåtts, hufvudsakligen beroende derpå, att tillkommande
och bortfallande ersättningsbelopp taga ut hvarandra.

Hos oss tror jag, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
hör blifva billigare än i Tyskland, ty yrkessamfunden, som finnas
derstädes, och som operera, hvart för sig'', föra med sig drygare förvaltningskostnader,
än om det hela sammanföres till en enda anstalt.
Detta blefve dock i Tyskland en så stor apparat, att det skulle möta
svårigheter, men hos oss äro förhållandena sådana, att det väl bör
kunna gå för sig.

Enligt min tanke vore det således det lyckligaste, om olycksfallsförsäkringsprincipen
blefve erkänd. Man har inom högsta domstolen
och äfven på andra håll anmärkt, att denna princip icke kan juridiskt
deduceras. Jag måste också erkänna att vi icke kunna ur våra i allmänhet
gällande privaträttsliga principer få fram denna skyldighet
för arbetsgifvarne. Men det måste enligt min tanke äfven erkännas,
att ansvarspligten i detta afseende är likstäid med olycksfallsförsäkringen.
Tv enligt min tanke kan man lika litet ur privaträttslig
synpunkt deducera fram den ena principen som den andra. Men lagstiftaren
kan naturligtvis med hänsyn till det allmänna bästa stadga
den ena eller den andra principen. Men denna fråga är icke till sill
utgångspunkt privaträttslig; huruvida den kan blifva det i sina följder,
lemnar jag derhän; derom kan man möjligen hafva olika åsigter.
Denna fråga är egentligen en fråga om hvad som är för staten nyttigast,
och dervid tror jag, att man hör gifva företrädet åt olycksfallsförsäkringen.
Man undviker derigenom att beträda en väg, som Tyskland
redan öfvergifvit; och man kan icke undgå att märka hurusom
i flera europeiska länder den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
princip har en tendens att alltmera tränga sig i förgrunden. Jag skulle

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Torts.)

N:o 30. 30

Lördagen den 18 April, f. m.

Ang. lag om derför för min del anse synnerligen önskvärd!;, att kammaren ville
försäkring godkänna principen om obligatorisk olycksfallsförsäkring.
i arbete m^m. Hvad förslagets detaljer beträffar, torde jag icke nu behöfva gifva
(Forts.) mig in på dem. Ty jag föreställer mig, att om principen godkännes,
utskottet kommer att taga förslaget i förnyadt öfvervägande.

Medan jag har ordet, skall jag be att äfven få fästa uppmärksamheten
på en annan sak. Det har inom utskottet framhållits, att ansvar,
spligten borde utsträckas till alla näringar, således äfven till jordbruket.
Det tror jag är att för närvarande gå för långt. Men det
kan nog hända, att en tid kommer, då den ena näringen efter den
andra känner sig manad att inrangeras under de fördelar, som äro
förenade med den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Hvad särskildfc
jordbruket beträffar, vill jag nämna hvad som i Tyskland förekommit
i detta afseende. Försäkringen inom denna näring infördes icke samtidigt
med försäkringen i industriella näringsgrenar, utan den tillkom
något senare. År 1888 uppgingo kostnaderna för olycksfallsförsäkring
i jordbruket till 456,000 riksmark, men antalet försäkrade under samma
tid uppgick till icke mindre än 5,570,000 personer. För år 1889 hade
den utdebiteräde summan ökats till 1,600,000 riksmark, men då uppgick
också antalet försäkrade till öfver 8,000,000 personer. Det är
naturligt, att utgifterna komma att stiga ännu något, men ökningen
kan antagligen icke blifva mycket stor. Enligt de beräkningar, som
äro gjorda i fråga om huru olycksfallsförsäkringen skulle ställa sig
hos oss, antager man, att kostnaden i medeltal skulle blifva 2 öre per
arbetare för arbetsdag, det vill säga mellan 6 och 7 kronor om året.
Men afgiftsbeloppen inom de olika yrkena variera naturligtvis betydligt.
För åtskilliga yrken, såsom sprängämnestillverkning med flera,
hvilka äro af särdeles farlig beskaffenhet, skulle afgifterna säkerligen
blifva betydligt högre, för andra återigen såsom jordbruket
och åtskilliga industrier, der maskiner mindre användas, skulle afgifterna
måhända icke ens uppgå till ett hälft öre per arbetare för
arbetsdag.

Skulle nu emellertid kammaren icke anse sig kunna godkänna
principen om obligatorisk olycksfallsförsäkring, utan i stället vilja
antaga principen om ansvarspiigt, föreställer jag mig dock, att Riksdagen
borde uttala sig något närmare om de grunder, som dervid
borde blifva bestämmande, och jag föreställer mig, att ärendet äfven
i sådant fall skulle vinna på återremiss till utskottet.

Herr Olsson i Ättersta: Då jag deltagit i denna frågas behand ling

inom utskottet, skall jag be att fä yttra några ord.

Denna fråga är icke blott vigtig utan äfven ny för vårt land,
och då må man icke förundra sig öfver, att olika meningar göra sig
gällande angående de tvenne principer, på hvilka det är ifrågasatt,
att lagstiftningen i ämnet skall byggas. Det är också naturligt att
några af de första talarne, hvilka deltagit i frågans behandling inom
arbetareförsäkringskomitén, mera och i hufvudsak skola närma sig de
grunder, på hvilka Kongl. Maj:ts förslag är bygdt. För min del är
jag dock helt och hållet af den åsigten, att en dylik lag bör grunda

31 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

sig på den andra principen eller ansvarspligten, der man han stödja -Ang. lag om
sig på en redan fornt befintlig och temligen allmänt utbredd praxis, försäkring
och det kan ju sägas som regel om all lagstiftning, att den bör byggas {"arbete m.m,[
antingen på redan befintlig praxis eller på en allmänt utbredd opinion. (Forts.)
Att en sådan praxis finnes har också utskottet påpekat. På sid. 31
säger nemligen utskottet: “Det torde rättvisligen böra erkännas, att

arbetsgifvarne i Sverige ganska allmänt, i mån af sin förmåga, sörja
för de hos dem anstälde arbetares nödtorftiga utkomst, der dessa genom
olycksfall helt eller delvis förlorat sin arbetsförmåga. I det
ojemförligt största antalet af sådana fall varder den skadade arbetaren
icke afskedad, utan erhåller lättare arbete sig anvisadt med bibehållande
af sin lön, om icke alldeles oförminskad, åtminstone icke nedsatt
i sträng proportion till arbetsförmågans minskning." Jag torde
icke behöfva citera vidare, ty litet hvar af kammarens ledamöter torde
hafva läst utskottets betänkande och således äfven denna del. Utskottet
redogör straxt derefter för huru mänga svenska arbetare redan
äro försäkrade. De uppgå, såsom det synes, till 60,000, således till
ungefär en tredjedel af hela den arbetarecorps, för hvilken här är
fråga att lagstifta. Utskottets ordförande, som öppnade debatten,
förklarade, att denna princip vore farlig; den kunde lätt framkalla
tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Men man har dock sett,
att den lag, som vi redan hafva af den 12 mars 1886 och som är ett
ganska skarpt uttryck för denna princip, icke föranledt några tvister.

Så vidt jag har mig bekant, finnes icke ett enda fall, der fråga om
ersättning på grund af denna lag dragits under domstols pröfning.

Då man sålunda vet, att nära en tredjedel af de arbetare, hvarom
här är fråga, äro försäkrade på denna väg, synes det mig, som om
detta skulle tyda på, att det är en rätt väg. Herr Ekströmer nämnde,
att begge principerna äro nya. Men hvad jag sagt tyder på, att
principen om ansvarspligt icke är ny utan redan praktiserad.

Genomläser man derefter hvad fem af högsta domstolens ledamöter
yttrat om förslaget, kan det knappast förundra någon, att utskottet
icke kunnat tillstyrka detsamma. Det har ju blifvit så skarpt
kriticeradt och nedgjordt, att, som jag sagt, man knappt kan förvåna
sig öfver, att utskottet icke kunnat vara med derom.

Betraktar man vidare frågan ur ekonomisk synpunkt, och man
får väl icke förbise äfven den sidan, hafva vi exempel från Tyskland,
som äro föga tilltalande. Jag behöfver dock icke sysselsätta mig
dermed, emedan herr Westerberg i sitt anförande berörde de siffror,
som i detta afseende äro upplysande, och jag tyckte, att från statsrådsbänken
äfven samma siffror anfördes. Det har visat sig, att de
äro mycket höga.

Äfven från arbetarnes synpunkt tror jag icke, att olycksfallsförsäkringsvägen
är den rigtiga. Yet en arbetsgivare på förhand,
att han sjelf är skyldig att svara för de skador, som hans arbetare
kunna råka ut för i arbetet, är det tydligt, att han vidtager alla möjliga
försigtighetsmått i sina fabriker. Yet han deremot, att han en
gång för alla skall betala visst efter en matematisk grund, ligger det
icke i hans intresse att vidtaga några skyddsåtgärder. Han tänker:.

N:o 30. 32

Ang. lag om
försäkring
Jäv olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

det gör detsamma, jag får betala lika mycket i alla fall. Således tror
jag icke, att det från arbetarnes synpunkt kan vara önskvärdt och
nyttigt att fastslå principen om obligatorisk försäkring.

Bär bär nu yrkats återremiss. Jag vet sannerligen icke, hvartill
en återremiss skall tjena, för så vidt icke kammaren är villig och
benägen att omfatta Kongl. Maj:ts förslag. År kammaren benägen
att göra det, är en återremiss på sin plats, på det utskottet må kunna
ingå i granskning af detaljerna i detta förslag, som det förut icke
gjort. Men skulle kammaren återigen vara benägen att fastslå principen
om ansvarspligt, då tjenar eu återremiss till ingenting, utan
det vore då bäst att kammaren sjelf uttalade sig, i hvilken rigtning
den ansåge, att eu sådan lagstiftning borde gå. Ty med de krafter,
som stå utskottet till buds, är det icke möjligt för utskottet att inkomma
med ett fullständigt lagförslag i detta afseende. Jag skall
derföre be att få framställa ett förslag till beslut. Det lvder så:
“att kammaren med bifall till utskottets afstyrkande af Kongl. Maj:ts
proposition anser, att ett lagförslag i förevarande ämne bör grundas
å ena sidan på begränsad ansvarsskyldighet för arbetsgivare vid förekommande
olycksfall i arbetet och å den andra på möjlighet för samma
arbetsgivare att medelst på förhand vidtagna åtgärder kunna trygga
sig mot alltför betungande följder af honom sålunda ålagd ansvarsskyldighet.
"

Som jag sagt, jag ber kammarens ledamöter tänka på den saken,
att en återremiss icke gerna kan föranleda till något, derest kammaren
icke är benägen att taga Kongl. Maj:ts förslag. Men om kammaren
bifaller det af mig framstälda förslaget, hvarå jag, herr talman, får
anhålla om proposition, får kammaren tillfälle att uttala sig, i hvilken
rigtning den vill gå.

Herr Arhusiander: För min del anser jag, att en arbetsgi vare

bör vara pligtig att lemna understöd till dem af sina arbetare,
som träffas af olycksfall i arbetet. Om detta skall ske genom olycksfallsförsäkring
i riksförsäkringsanstalt, eller om det skall ske på enskild
väg genom en ansvarslag, derom äro meningarna delade. För
mig ställer sig frågan så, att jag anser det vara lämpligare, om det
skedde genom ansvarspligt, då hvar och en enskild vore ålagd att
sörja för de sina. Det vore mycket bättre, om hvarje arbetsgivare
inom sitt område finge ordna för sitt folk på bästa sätt, för den händelse
olycksfall inträffa, än att förenas med många andra olika försäkringspligtigeklasser
och inom större områden. .

Det kan ju bända, att vid inrättningar, som komma att höra till
samma farlighetsklass, kunna riskerna ändå vara större eller mindre
för fara i följd af de olika arrangement, som blifvit vidtagna. Jag
anser derför, att det vore mycket bättre, att hvar och en arbetsgivare
i förhållande till den skada, som sker bland hans arbetare, finge
på sitt område ordna på bästa sätt och vara oberoende af de andra.

Ku har yrkats återremiss, och det blir måhända kammarens beslut.
För min del har jag ingenting deremot, men jag ber då att fä
fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att det fattas åtskilliga bestäm -

Lördagen den 18 April, f. m. 33

melser uti det framlagda förslaget, bland annat huru det skall föräras,
om en arbetare, som varit en längre tid anstäld i en försäknngsphgtig
rörelse öfvergår till en icke försäkringspligtig och der
trallas af olycksfall. Man lian lätt tänka sig, att det finnes arbetare
vid industriella inrättningar, som varit i flera år försäkrade och se•dan
flytta öfver till andra rörelser och en två, tre eller fyra
veckor eder månader derefter träffas af olycksfall; en sådan arbetare
skulle da ingenting lå. Jag tycker, att, om frågan återremitteras till
utskottet, och utskottet kommer med ett förslag, att olycksfallsförsäkring
skall ombesörjas af en riksförsäkringsanstalt, borde utskottet
taga i betraktande, huru vida icke en sådan person, som jaaomnämnt,
borde tillerkännas någon ersättning af riksförsäkringsanstalten
i ^förhållande . till den tid han varit försäkrad och de premier,
som för honom blifvit betalda, så att han åtminstone icke blir
helt och hållet lottlös. Det händer eljest lätt, att en sådan person
kommer på fattigvården, och då kan uppstå det förhållandet inom
manga kommuner, der det finnes industriel verksamhet, som har sina
arbetare försäkrade för olycksfall, att industriidkaren får betala
lör honom der också. Jag tycker, att äfven detta bör tagas i betraktande,
och att något derutinnan måste göras, men på det sätt att
det icke blir för betungande för arbetsgifvarne och för litet för den
som skall hafva understöd.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Den ärade
representanten för Stockholms läns vestra domsaga började sitt anförande
med att hänvisa till de många skiftande meningar, som odört
sig gällande inom utskottet, och han drog deraf den slutsatsen, att
denna fråga ännu icke till beskaffenheten vore så utredd, att den nu
kunde företagas till afgörande. Granskar man dessa skiftande meningar,
skall man emellertid finna, att pluraliteten inom utskottet
dock^ utgått från en och samma uppfattning. Det är samma uppfattmng,
som pa sin tid förmådde Riksdagen att sätta denna frä°-a
pa dagordningen, som sedan ledde arbetarekomitén i dess arbeten,
som tätt sitt uttryck vid fjolårets riksdag i särskilda utskottets utlåtande
och i ^det utlåtande, som afgifvits af högsta domstolen, och
som slutligen förmått Kong], Maj:t att två riksdagar å rad framlägga
proposition i ämnet — den uppfattningen nemligen, att frågan är af
deri störa vigt och betydelse, att det ovilkorligen åligger lagstiftaren
att nu icke skjuta ^ den åt sidan, utan att på allvar gorå något för
dess lösande. Det är mot denna uppfattning, som pluraliteten af
borsta Kammarens ledamöter i utskottet protesterat i den reservation,
som afgifvits af herr Gahn in. fl. Intet alls behöfver, enligt
•dessa reservanters förmenande, lör närvarande åtgöras i denna fråga.
Arbetarefrågan, säga de, är lyckligtvis bos oss icke ännu af den betydelse,
att den påkallar något lagstiftningsarbete på detta område.
y.1... nn.a derför lugnt och tryggt lösa vår lilla arbetarefråga genom
tillämpning af den exspektativa metoden; vi kunna vänta och se,
hvartill man kommer i utlandet med de experiment, man der anställer,
Andra Kammarens Prat. 1891. Ar:o 30. 3

N:o 30.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m
(Forts.)

N:o 30.

Ang. lag om

förgallring

för olycksfall

i arbete m. m.

(Forts.)

34 Lördagen den 18 April, f. m.

vänta förmodligen till dess arbetarefragan äfven lios oss kommit i
det läge, att vi blifva tvungna att på fullt allvar taga i tu med densamma.
Men, mine herrar, månne denna politik: “Intet förrän jag
blir tvungen" — månne den verkligen är att rekommendera på detta
område? °Månne icke just utlandets erfarenhet borde lära oss, att
den, som här väntar, han kommer för sent? Månne icke snart sagdt
da o-liga händelser i vårt land otvetydigt gifva vid handen, att arbetarefrågan,
om den lemnas obeaktad, kommer att hos oss utveckla sig
på precis samma sätt som i utlandet, och att dessa särskilda gynsamma
förhållanden, hvilka man förmenar skola skydda oss från sådana
arbetarerörelser, som förekomma i utlandet, i sjelfva verket icke
äro till? För min del tvekar jag ej att på alla dessa frågor svara:
“Jo, med all säkerhet". Om vi icke i tid vilja lyssna till andra länders
erfarenhet, skola vi i sinom tid sjelfva fa smaka pa samma
bittra erfarenhet som de. Vi skola då blilva tvungna att taga i tu
med dessa frågor under helt andra förhållanden, som icke skola medo-ifva
oss att arbeta med fria händer. Vi skola då kanske tvingas
att söka lösa dessa frågor under trycket af ett missnöje, som kanske
skall leda oss dit vi icke vilja, och livilket missnöje vi kanske icke
då i trots af alla våra ansträngningar skola lyckas undanrödja! Det
är också med tillfredsställelse jag konstaterar, att ingen ledamot i
denna kammare instämt i denna reservation, och jag ser deruti en
borgen, att densamma icke heller skall vinna anklang i denna kammare.
Naturligtvis — jag framhåller detta för att undvika allt missförstånd
— räknar jag icke den ärade representanten för Stockholms
läns vestra domsaga till dem, som hylla den uppfattning jag nu berört.
Ty han ansåg liksom jag, att den obligatoriska försäkringen är den
rätta lösningen. Han önskade blott ytterligare utredning. .Men med
afseende å denna förment behöfliga ytterligare utredning är det för
det första att märka, att den icke lär falla oss till, endast, genom att
vi vänta. Anse vi det statistiska material, som arbetareförsäkrmgskomitén
samlat, otillräckligt, då finnes ingen annan utväg än att hos
Kongl. Maj:t anhålla om insamlandet af ett nytt, mera omfattande
dylikt material. Ty af sig sj eif t lär icke ett sadant matenal kunna
uppstå. Men för det andra vill jag fästa uppmärksamheten .derå att,
dä man, som den ärade talaren, förordar fragans lösande pa försäkringspligtens
väg, då har man näppeligen något giltigt skäl att. undanskjuta
den endast för att samla mer statistik. Ty denna statistik
har då egentligen endast betydelse vid premiernas bestämmande. Och
om det redan insamlade statistiska materialet här i något fall. skulle
gifva ett ej fullt korrekt utslag, sa rättar det sig af sig sjelf, ty
premietarifferna skola ju undergå revision hvart ^femte ar, och har
man tagit till dem för högt eller för lågt första gången, så kommer
inom fem år rättelse att ega ruin. o

Om vi, mine herrar, således äro ense om, att denna fråga, som
Riksdagen sjelf uppfört på dagordningen, icke får uppskjutas, utan
att vi nu på allvar böra söka att lösa densamma, sa ha vi endast att
välja mellan två utvägar, nemligen antingen ^ersättningstvång eller
försäkringstvång (jag kallar båda med flit tvång för att framhålla,

Lördagen den 18 April, f. m. 35

att det. ena icke är mindre tvång än det andra). Någon tredje lösning
gifves icke, eller har åtminstone icke hittills kunnat uppvisas.
Att man nu i valet emellan dessa båda utvägar synes vara mer hågad
för rent ersättningstvång, utan kombination med den obligatoriska
försäkringen, det tyckes till en stor del bero på, att man föreställer
sig, att det vore en mindre våldsam, mindre för arbetsgifvarne
betungande åtgärd att utsträcka den princip, som redan finnes införd
i vår lagstiftning genom 1886 års lag om ansvarighet för olycksfall
vid jernvägs drift, till ett större område, än att godkänna en alldeles
ny princip. Som herrarne veta, gjorde denna 1886 års lag med afseende
på jernvägs drift en genomgripande ändring af allmänna lagens
bestämmelser om ersättningsskyldighet. Det var ett språng, som
enligt mitt förmenande var vida större, än den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
införande skulle vara. Men derför att detta en
gång skett, derför att denna från vår lagstiftnings principer så afvikande
grundsats en gång på ett område blifvit godkänd, har denna
vidsträckta ansvarspligt förlorat den nyhetens afskräckande gestalt, i
hvilken försäkringspligten ännu ter sig för mången. Men i fråga
om 1886 års lag är det dock åtskilliga omständigheter att iakttaga.
Man har här talat om att såsom följd af denna lag inga klagomål
och inga rättstvister förekommit. Uttrycket fäldes senast af den
ärade representanten för Oppunda härad. Det är mycket sant. Det
har icke gjort det. Men herrarne må komma i håg, att dessa arbetsgivare,
jernvägsbolagen, befinna sig samt och synnerligen i den ställning,
att ett par, tre eller tio måttliga arbetarepensioner icke för
dem spela någon afsevärd rol. Och derjemte hafva dessa arbetsgivare
en mycket större möjlighet att kunna sysselsätta sina lemlästade
arbetare än de flesta andra. Herrarne hafva utan tvifvel på
våra jernvägsstationer sett många arbetare, som förut varit bromsare,
smörjare eller konduktörer, och som efter ådragen skada der
fått sig anvisade annan sysselsättning. En sådan möjlighet står icke
alla andra arbetsgifvare öppen. Men härtill kommer ännu ett. När
man betänker, att denna lag icke varit i kraft mera än några månader
öfver fyra år, och hvilket ofantligt strängt ansvar, som deri blifvit
alagdt arbetsgifvarne, kan man med skäl ifrågasätta, huru vida
detta lugn och denna fridsamhet, som sedan lagens införande gjort
sig gällande, icke i sjelfva verket berott derpå, att dessa arbetare icke
ännu lärt sig, hvad de med 1886 års lag i hand skulle kunna fordra
af sina arbetsgifvare. Med ett ord — så väl på grund af de särskilda
förhållanden, under hvilka jernvägsdriften utöfvas, som på grund af
den korta tid 1886 års lag ännu varit i gällande kraft, tror jag att
man ej år berättigad att låta erfarenheten rörande denna lag undanskjuta
lärdomarne från den mångåriga erfarenheten, som man i utlandet
har af ansvarighetspligtens verkningar. Och denna erfarenhet,
den är sannerligen icke tilltalande. Den kan sammanfattas i två ord:
“vestigia terrent“, fotspåren på denna stig mana icke till efterföljd,
ty de leda till domstolarne, och deras historia är historien om förbittrade
och förbittrande rättstvister, många och bittra missräkningar
och ett växande misstroende emellan arbetare och arbetsgifvare.

N:o 30.

Ang. lag om

försäkring

för olycksfall

i arbete m. m.

(Ports.)

N:o 30.

Ang. lag om

försäkring

för olycksfall

i arbete m. in.

(Forts.)

36 Lördagen den 18 April, f. m.

Att man nu emellertid är böjd att föredraga ansvarspligten framför
den fullständiga försäkringspligten, det torde val också i viss
mån bero derpå, att man icke — åtminstone har man icke inom utskottet
gjort det — tänkt eller velat tänka sin tanke till sint. Utskottet
Bär till stöd för sin uppfattning åberopat — och här hafva
åtskilliga talare lemnat samma hänvisning — utskottet har, säger
jag, i främsta rummet åberopat högsta domstolens yttrande. Men
högsta domstolens yttrande, om man sammanställer pluralitetens åsigt
der, ger sannerligen icke anledning till ett sadant betänkande som
detta. Ty pluraliteten af högsta domstolens ledamöter har lika litet
som särskilda utskottet i fjol förbisett, att det icke går an att här
blott proklamera den rena ersättningspligten. Man måste göra någonting
mera. Det är icke nog att säga, att ar betarim äro berättigade
till skadestånd, man måste äfven vidtaga åtgärder i syfte att arbetarne
äfven måtte utfå detta skadestånd. Utgående från denna uppfattning,
hafva två af högsta domstolens ledamöter ledts till försäkringspligt;
två andra vilja icke ga sa långt, utan föreslå andra
åtgärder, den ene, att arbetsgifvaren skulle vara skyldig att ställa
borgen, hvilket jag dock tror skulle visa sig vara mer inveckladt och
medföra mera trassel och fordra större förvaltning än en riksförsäkringsanstalt.
Den andre ledamoten har gått ungefär samma
väg som särskilda utskottet i fjol, han synes nemligen vilja, att
arbetsgifvaren antingen genom frivillig försäkring eller ock pa annat sätt
skall ställa säkerhet för ersättningarnas utgående. Men har man i
sina medgifvanden kommit så långt — och man måste göra det,
derest man medger, att frågan om ersättningens garanterande icke
får lemnas utan afseende — då återstår i sjelfva verket blott den
frågan: hvilket är bäst för arbetsgifvaren, antingen att vara tvungen
att försäkra arbetaren hos de enskilda bolagen eller i en riksförsäkringsanstalt.
Nu vill man låta påskina, att det skulle bli dyrare att
försäkra i ett embetsverk, der kostnaderna komma att ständigt växa,
och med dess tunga förvaltning. Herrarne vilja väl dock icke drifva
den satsen, att staten skulle aflöna sina embetsmål! vid detta embetsverk
så, som de enskilda bolagen aflöna sina direktörer, och det skulle
väl dock vara aflöningsfrågan, som bär vore den bestämmande.^ Hvad
åter beträffar tungheten i förmer, kan jag icke se, hvarifrån den
skulle komma. Det blefve naturligtvis precis samma procedur som
den, hvilken iakttages af hvarje privat försäkringsbolag, när det gäller
att der reglera skador. Men nu säger man: icke kan kronobetjenmgen
vara lämpad att härtill lemna sin medverkan. Hvarför
icke? Kronobetjeningen lär väl dock ej fä samma provision som en
enskild försäkringsagent. Det blir således billigare, och icke tror
jag, att de enskilda bolagens agenter kunna framhållas som en sådan
elitcorps framför kronobetjeningen. Men för öfrigt — dessa kostnader
och denna dyrhet, som man talat om, icke är det arbetsgifvaren, som
skall vidkännas dem, utan det är staten. Frågan kan i sjelfva verket
formuleras så: hvilket är minst betungande för arbetsgifvarue, att bidraga
till de enskilda bolagens förvaltningskostnader och aktieegarnes

Lördagen den 18 April, f. m„ 37

vinst eller att slippa detta? Jag undrar, mine herrar, om det kan
vara någon tvekan om den saken?

Den ärade representanten för Opp linda härad invände bland annat
mot. försäkringspligten, att det alltid vore bäst, om lagstiftningen
stödde sig på praxis, och liksom utskottet hänvisade han till det frivilliga
understöd, som näringsidkare i vårt land mycket allmänt lemna
sina arbetare vid olycksfall och eljest. Detta är sant, men dock med
en viss modifikation, ty beträffande en stor de! af vår industri torde
detta icke vara förhållandet, utan endast der det finnes ett fastare
samband mellan arbetsgivare och arbetare, med ett ord inom vissa
industrier på landsbygden och hos en del större industriella etablissement
i städerna. Till den invändning, den ärade representanten från
Oppunda härad gjorde, har utskottet knutit en annan, som jag flera
gånger hört återkomma i privata samtal: “nog vore det bra hardt'',
säger man, “för en arbetsgivare, som gör allt hvad han kan för att
ordnandet bra för sina arbetare och, när eu arbetare träffas af olycksfall,
låter honom få en stuga och en täppa och göra det arbete han kan,
om han nu i stället genom lag skulle tvingas att betala dyra premier.
'' Och man synes föreställa sig, att om man inskränker sig till
att godkänna ersätta ngspligten som en privaträttslig obligation, då
skall man kunna bevara denna både för arbetsgivare och arbetare
tillfredsställande, vackra gamla svenska praxis, denna frihet för arbetsgivaren
att anordna ersättningen på det sätt, som bäst öfverensstämmer
med både hans och arbetarnes vanor och lefnadsförhållanden.
Tro lierrarne då verkligen att, om man upptager bestämmelsen från
1886 års lag, att arbetsgivare är skyldig att lemna skadestånd för
olycksfall i arbetet, ett skadestånd som skall bestämmas af domstol,
tro herrarne, att, under våra nuvarande förhållanden och med den
utveckling arbetarerörelsen tagit, arbetarne fortfarande länge skulle
vara nöjda med denna patriarkaliska anordning med en stuga och en
kåltäppa och att få hänga i med det arbete de kunna utföra? För
min del är jag åtminstone öfvertygad, att så icke skulle blifva händelsen,
lika litet här som i andra länder. Men för öfrigt finnes icke,
såsom jag redan framhållit, denna praxis att lemna arbetarne understöd
vid olycksfall annat än inom vissa industrier. Och inom de industrier,
der denna praxis icke finnes, der skulle det rena ersättningstvånget
verka ännu farligare. \ idare har man hänvisat till den stora
utveckling, som den privata försäkringsrörelsen tagit. Men hvad finnes
väl för garanti för att denna försäkring, som nu i sjelfva verket endast
är en modesak, icke vid första ekonomiska kris,* som öfvergår vårt
land, skall visa sig som bortblåst. Jag bestrider icke alls, att icke
införandet af försäkringspligt skall kunna ytterligare utbreda den privata
försäkringen, men denna så skedda utveckling, den kan i ännu
högre grad äfventyras vid forsta ekonomiska kris. Ty på den försäkring,
som skall täcka ansvarspligten, på den måste ställas helt andra
fordringar än pa den frivilliga olycksfallsförsäkring, som nu förekommer.
Utskottet har visserligen sökt bevisa, att en försäkring på
1,000 kr. från ett enskildt bolag vore för den försäkrade af ungefär
lika stort värde som årsräntan å 440 kr. från riksförsäkringsanstalten.

N:o 30.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

N:o 30. 38

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

Men jag vågar betvifla rigtigheten af denna bevisföring. Bär finge det
allt blifva fråga om att betala betydligt större försäkring än för närvarande.
Blifva tiderna då svåra, låter arbetsgifvaren försäkringen
förfalla och säger till sina arbetare, att rörelsen icke kan komma nt
med att betala premierna. Händer det då en olycka, kan det lätt gå
på samma sätt . som det, enligt hvad representanten för Göteborg uppgaf,
i ett fall inträffat i nämnda stad. I förbigående tillåter jag mig
anmärka, att denne arbetsgivare måste sjelf ha varit ganska försumlig
och kunnat öfverbevisas derom, då han med nu gällande lag kunde
åläggas att betala ut ett kapital, som gick löst på 30,000 kr. Men
exemplet var nog icke desto mindre belysande för de obehag och förluster,
som ansvarspligten utan försäkring kan bereda arbetsgifvaren.

För min del är jag öfvertygad, att antagandet af ansvarspligten
ovilkorligen förr eller senare skall leda till försäkringstvång. Man kan
då fråga mig, hvarför jag icke kan finna mig i och vara med om ett
beslut i den förra rigtningen. Jo, jag skall helt säkert vara med
derom, om Riksdagen förkastar försäkriugspligten. Men jag motsätter
mig det dock, så länge jag kan, i den öfvertygelse!!, att det endast är
ett’’ sätt att söka sig fram till försäkringspligten på en både lång,
osäker och törnbeströdd väg, och för min del föredrager jag den
korta och säkra vägen.

Såsom ledamot i arbetareförsäkringskomitén kan jag naturligtvis
icke i allo gilla hvad Kong! Maj:t föreslagit i detta ämne, men jag
måste dock erkänna, att samtliga ändringar, som af Kongl. Maj:t vidtagits
i komiténs förslag, hafva varit föranledda af de anmärkningar,
som framstälts mot förslaget, och att allesammans hafva till syfte att göra
det mera acceptabelt för de tveksamma. Om jag röstar för det, sker
det under förhoppning att deri framdeles skola införas förbättringar,
som äro mera i öfverensstämmelse med min uppfattning, och emedan
jag har fullt klart för mig, att det nu icke är lönt att yrka på dessa
förbättringar. Det vigtigaste är nu att godkänna försäkringsprincipen.
Jag skall derför instämma i det yrkande på återremiss, som framstälts
af utskottets ordförande. Jag förstår icke det yrkande pa återremiss,
som gjordes af representanten från Göteborg, hvilken förklarade, att
han ville hafva ansvarspligt och på den grund yrkade återremiss.
Om Riksdagen vill att lagstiftningen skall fotas på denna grund, då
finnes ju i betänkandet och de dervid fogade reservationerna allt hvad
man behöfver. En återremiss har enligt mim uppfattning här ingen
mening, om den icke sker i syfte att få ett förslag pa försäkringspligtens
grund.

Då för öfrigt de invändningar, som blifvit framstälda mot försäkringspligtens
grundsats, hafva blifvit upptagna till besvarande af
herr statsrådet och chefen för civildepartementet och åtskilliga andra
talare, skall jag icke längre upptaga kammarens tid. Jag är lifligt
öfvertygad, att vi icke böra skjuta undan denna sak, och jag är lifligt
öfvertygad, att om vi verkligen sätta oss in i hvad ansvarspligten
innebär, så komma vi till försäkringspligten såsom det både för arbetsgivare
och arbetare bästa. På grund häraf förenar jag mig i
herr Hederstiernas yrkande.

Lördagen den 18 April. f. m. 39

§ 2.

Herr talmannen lät uppläsa följande till kammaren nu ankomna
protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
den 18 april 1891.

Hemmansegaren Jonas Erik Schödén i Backe hade afiemnat fullmagt,
utvisande, att han vid riksdagsmannaval, som den 4 i denna
månad hållits i Ångermanlands vestra domsaga, blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 januari
1894; och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form
utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten framstäf
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit
skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle
till kammaren öfverlemnas för att hållas hemmansegaren Schödén
tillhanda.

% In fidem

Karl Lindbäck.

Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöt kammaren,
att den ifrågavarande fullmagten skulle till herr Schödén återställas.

I sammanhang härmed tillkännagaf herr talmannen, att herr Schödén
■denna dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.

§ 3.

Härefter fortsattes öfverläggningen angående särskilda utskottets
n:o 2 utlåtande n:o 1, dervid enligt förut gjord anteckning ordet lemnades
till

Herr Stjernspetz, hvilken yttrade: Jag är af samma mening,

som den siste ärade talaren, uti det afseendet, att denna fråga hvarken
bör eller får falla, så mycket mindre som Kongl. Maj:t framlagt sitt
förslag på Riksdagens eget initiativ, och Riksdagen sålunda sjelf bragt
frågan på dagordningen. Men om man vill åstadkomma något resultat
af det nedlagda arbetet, måste man fråga sig om orsakerna, hvarför
det föreliggande förslaget mött ett så starkt motstånd inom Riksdagen?
För att besvara denna fråga måste man något grundligare
skärskåda orsakerna till inträffande olycksfall samt hvilka parter som
möjligen skulle kunna förekomma desamma och sålunda kunna kännas
ersättningsskyldige.

Man har tydligen icke riktigt gjort klart för sig, hvilka som böra
kännas skyldiga att lemna ersättning för olycksfall i arbete, då i
Kongl. Maj:ts proposition endast arbetsgifvarne skulle åläggas denna
ersättning. Man kan visserligen medgifva, att detta är det beqvämaste

N:o 30.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m . m.
(Forts.)

N:o 30. 40

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m.m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

sättet, men då det icke är bygdt på rättvisa grunder, kan det icke
vara nyttigt att införa en sådan lag!

En annan omständighet bör man äfven påminna sig, nemligen
att lagstiftningen icke bör, mera än nödigt är, ställa arbetsgifvarnesoch
arbetarnes pligter och intressen direkt mot hvarandra utan hellre
så, att de blifva gemensamma, hvilket de i grunden alltid äro. Endast
kortsyntheten, orsakad af en krass sjelfviskhet, har hittat på, att deras
intressen skola vara så skiljaktigal Då staten ingriper och beslutar
stifta lagar i detta fall, visar det tydligen, att staten äfven har
en viss skyldighet och ett visst intresse deraf, att olycksfall i arbete
blifver ersatt. En följd häraf blifver väl äfven, att staten måste
vidkännas någon del af skyldigheten till ersättning. Då staten vidare
genom sin näringslagstiftning tillåter mer eller mindre farliga industrier
att bedrifvas här i landet, oftast af det skäl, att de äro alldeles,
nödvändiga för samhällets utveckling och bestånd, bör den väl också
sjelf bidraga till de ersättningar, som kunna ifrågakomma vid olycksfall
inom dylika industrier. Här är således tydligen, utom arbetsgifvaren,
en part, som äfven måste anses skyldig att bidraga till den
ifrågavarande ersättningen. En annan part, som äfven bör bidraga
härtill, äro arbetarne sjelfva. Olycksfall förekomma säkert mycket
ofta genom arbetarnes eget förvållande och vårdslöshet. En arbetare
bör äfven mången gång sjelf hafva bättre insigt om och lättare kunna
bedöma farligheten af det arbete, som han har för händer, än arbetsgifvaren,
samt äfven sjelf kunna inse de försigtighetsåtgärder, som
böra vidtagas för undgående af olycksfall. En ytterligare orsak, hvarför
arbetarne äfven Böra bidraga till denna ersättning, är, att alla
;presenter i allmänhet mottagas med föga tacksamhet. Det finnes slutligen
äfven en regel här i lifvet, som jag tillmäter den största betydelse
och icke kan frångå, nemligen den, att hvarje menniska har
i första rummet skyldighet att hafva omtanke om sitt eget lif och
sina lemmar samt icke rätt att kasta denna omsorg, och således ersättningsskyldigheten
för lif och lemmar, ensamt på en annan. Ersättningsskyldighet
för olycksfall i arbete bör således till en del äfven
åligga arbetarne sjelfva.

Jag har här redogjort- för tre parter, som böra, synes mig, hvar
och en vara ersättningsskyldige eller hafva ansvarighet för olycksfall
i arbete. Skulle dessutom endast vissa industrier åläggas sådan skyldighet,
är det gifvet, att här tillkommer ännu en fjerde part, som
måste erkännas vara skyldig deltaga uti en dylik ersättning. Denna
part är kommunen utaf det enkla skäl, att det eljest skulle finnas flere
yrken, som icke behöfde deltaga i ersättningen för sådana arbetare,
som annars slutligen skulle komma fattigvården till last. Industriidkaren
får bidraga i full utsträckning till fattigvården inom sin
kommun, det veta vi ju alla. Men skulle han genom lag ensam underhålla
en del arbetsoduglige, bör väl kommunens fattigvård äfven
deltaga deruti. Skulle ansvarsskyldigheten åter utsträckas till alla
näringar, så bortfaller naturligtvis kommunens skyldighet att bidraga
dertill, ty då lefver den ena näringens fattige icke mer än den andras
på kommunens bekostnad.

41 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

Ett annat skäl, hvarför jag tror, att det framlagda förslaget kommer
att falla, är, att en ansvarsskyldighet först genom lag behöfver
stadgas, innan förslag om försäkringsskyldighet antages. Innan denna
ansvarighetskänsla är fullt utvecklad eller genom lag stadgad, torde
försäkringslagen liksom sväfva i luften och kännas orättvis, så mycket
mera som man icke ens vet hvilka industrier som skola inordnas under
densamma. »

Som jag önskar, att frågan måtte taga något steg framåt vid
denna riksdag,x förenar jag mig nu med dem, som yrkat återremiss,
på det att särskilda utskottet måtte få tillfälle taga frågan i förnyadt
öfvervägande.

Utaf hvad jag här sagt framgår, att jag är en af dem, som önska,
att lagstiftningen först borde ålägga en ansvarsskyldighet så vidsträckt
som möjligt för alla näringar, och att denna skyldighet sedermera
fördelades mellan dem, som kunna anses skyldiga till ersättning för
olycksfall i arbete. Hvad sedan sjelfva utförandet beträffar, så kan
det gå successivt. Arbetsgifvaren må helt snart lemna sin andel, sin
tredjedel eller fjerdedel af ersättningsskyldigheten, och ersättningsbeloppet
borde äfven i vissa kategorier bestämmas.

Jag anhåller, som sagdt, om återremiss.

Vidare anförde:

Herr Olsson i Ättersta: Oaktadt det anförande, som en ledamot

haft här i kammaren, nödgas jag vidhålla det yrkande jag i mitt
förra yttrande framstälde. De svårigheter han uppstälde mot den af
mig föreslagna principen, ansvarspligt, afsåg väl egentligen att försvara
ett arbete, i hvilket han sjelf deltagit; och deröfver må man
icke förundra sig.

Hvarför jag egentligen- begärde ordet, var dock derför, att min
uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att det vore lämpligare att till en
eftersats förflytta några ord, som i mitt förslag stodo i en försats.
Innan jag uppläser förslaget med denna förändring, skall jag be att
få fästa uppmärksamheten på ett yttrande af herr Beckman, att skadeståndspligten
vore af praktiken utdömd. Mig synes, såsom om detta
vore den enda pligt, som hittills af praktiken blifvit erkänd; och det
är, såsom jag i mitt förra yttrande framhöll, godt att bygga på en
redan praktiserad princip.

Det förslag, jag nyss afgaf, skulle med den nu nämnda ändringen
komma att få följande lydelse: “Att kammaren — med förklarande, att
den för sin del anser, att ett lagförslag i förevarande ämne bör grundas
å ena sidan på begränsad ansvarsskyldighet för arbetsgivare vid
förekommande olycksfall i arbete och å den andra på möjlighet för
samma arbetsgivare att medelst på förhand vidtagna åtgärder kunna
trygga sig mot allt för betungande följder af honom sålunda ålagd
ansvarsskyldighet — bifaller utskottets afstyrkande hemställan. *

Jag ber ännu en gång att få fästa kammarens uppmärksamhet
på nödvändigheten af att fatta ett beslut, hvarigenom det tydligt uttalas,
hvad kammaren vill. Såsom jag nyss nämnde, kan ett beslut

Ang. lag om
försäkring
för olycksfält
i arbete m. m.
(Forts.)

N:0 30. 42

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. m.

om återremiss icke gerna komma i fråga annat än under den förutsättning,
att kammaren vill antaga Kongl. Maj:ts förslag. Vill kammaren
deremot bygga på den af mig angifva grunden, nemligen ansvarspligten,
torde kammaren böra bifalla det förslag jag tillåtit mig framställa.

Herr Dahlberg: Jag skall blott anhålla om att få återtaga

mitt yrkande om afslag och förena mig med dem, som yrkat ärendets
återförvisande till utskottet för förnyad behandling.

Herr Wavrinsky: Till de principiella och rättsliga skäl, som

anförts till förmån för det kongl. förslaget, skall jag be att få lägga
några sakliga och ekonomiska upplysningar.

Det har framhållits af en talare på göteborgsbänken, att man
kunde ordna denna sak genom associationer mellan arbetsgifvarne i
de olika yrkena; att detta skulle blifva ytterst billigt, syntes vara den
hufvudsakliga pondus i hans anförande. Jag ber att få upplysa, att
i olycksfallsförsäkringsbolagen kan man icke sänka premierna för
kroppsarbetarne; det är icke gerna möjligt att genom någon slags
öfverenskommelse med bolagen komma lägre än nu. Hvad äfven
kollektivförsäkringen beträffar, så kan jag — ehuru jag icke har material
till hands för att bevisa det — bestämdt säga, att den icke
skulle bära sig, om icke bolagen hade de goda inkomsterna af allmänna
försäkringar, som uppväga bristerna i förra fallet. Den “fingervisning”,
som talaren på göteborgsbänken gaf oss, vittnar om, att
det behöfves åtskilligt större noggrannhet vid undersökningen af de
skadade; och att skadorna äro i proportionerligt stigande, är hvad
erfarenheten gifver vid handen. Allt pekar på fördelarue af eu riksförsäkringsanstalt.

Det är dock ej så mycket detta, som fastmera den sociala sidan
af frågan, som uppkallat mig ett ögonblick. Jag vill påpeka — ehuru
det knappast behöfves, då det hvarje dag framhålles i pressen ■— att
i den sociala strid, som brutit ut, gifva de revolutionäre parolen;
“klasskamp/“ Om det- skall vara möjligt att föra den striden på ett
humant och rättvist, sätt till ett lyckligt slut, måste de, som magten
hafva, särskildt den lagstiftande församlingen, hvad på den beror, söka
undanrödja orsakerna till att vädja till klasshatet —• helst äfven de
förmenta orsakerna. Kroppsarbetarne, som samlas öfver allt i landet
till sina möten och öfverläggningar för att dryfta de åtgärder, Indika
vidtagas i detta hänseende, särskildt från Riksdagens sida, hafva icke
haft synnerligen glädjande underrättelser att påpeka med hänsyn till
denna Riksdags beslut. Då nu regeringen framlagt ett förslag, som är
egnadt att fylla en del af bristen, borde vi väl betänka oss, innan vi
sända det tillbaka eller helt naket afslå det, såsom reservanter från
Första Kammaren ansett lämpligt.

Jag vill derför förena mig med dem, som yrka återremiss, särskildt
instämmande i några invändningar, som gjorts af herr Beckman,
exempelvis med hänsyn till “grof vårdslöshet11 m. m., på det utskottet
måtte taga frågan i förnyadt öfvervägande — dock med uttryckligt
angifvande, att det är på försäkringspligtens väg frågan bör lösas.

43 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

Herr Andersson från Malmö: Då jag föreställer mig, att denna Anp- % om
kammare kommer att återremittera nu föreliggande förslag, så anser fy^oiyfklfaHjag,
att hvar och en kammarledamot är pligtig att framhålla och be- * arbete in. m
tona de anmärkningar, som han möjligen kan hafva att göra mot (Forts.)
förslaget, på det att utskottet, då det sedermera skall ånyo taga frågan
under ompröfning, må veta, hvad det har att rätta sig efter.

Hvad nu beträffar sjelfva principen i denna fråga, får jag för min
del säga, att det är rent af en skyldighet för Riksdagen att göra
något för denna sak. Man har på senare tider lagt skatter och onera
på en medborgareklass, hvilken vi alla få erkänna ha svårast att bära
dem. I anledning deraf har ock offentligen uttalats här i Riksdagen,
att man af de medel, som erhållits genom lifsmedelsbeskattningens
påläggande, ville göra något i ekonomiskt hänseende för de fattiga
klasserna, och åtgärder i sådant syfte äro endast en gärd af rättvisa
och en sådan, som jag för min del skall i principielt hänseende vara
med om att gifva dem.

Den vigtigaste och hufvudsakligaste anmärkningen, som jag har
att göra mot förslaget, är att jag anser, att alla näringar, hvari olycksfall
för arbetarne kunna inträffa, böra intagas just i denna lag. Hvad
särskilt beträffar jordbruksnäringen, hvilken man icke bestämdt intagit
i den kongl. propositionen, så visar det sig af den statistik, som
arbetareförsäkringskomitén upprättat, att denna näring visst icke är
en sådan, hvari det minsta antal olycksfall i arbete inträffat, utan
snarare tvärt om. Utaf denna statistik framgår nemligen, att af de
näringar, som uppräknas i det kongl. förslaget, och som således skulle
intagas i olycksfallsförsäkringen, finnas sex handteringar, hvari färre
olycksfall i arbete hafva förekommit, än inom jordbrukshandteringen.

Man inhemtar nemligen deraf, att under tiden från den 1 september
1884 till den 31 augusti 1885 på 1,000 olycksfall i arbete inträffat 9
sådana på jordbruksnäringen, hvaremot inom kemisk-tekniska industrien
inträffat endast 7, inom textilindustrien nära 4, inom garfverierna 6,
inom beklädnads- och rengöringsindustrien nära 4, inom närings- och
njutningsmedelsindustrien 8, samt inom tryckerierna endast 5. Nu
ha, som jag sade, de här uppräknade industrigrenarne blifvit inregistrerade
bland dem, som skola försäkra sina arbetare, hvaremot jordbruksnäringen
blifvit utesluten. Detta finner jag orättvist äfven derför,
att de olycksfall, som förekommit inom jordbruket, vanligen haft till följd
större invaliditet, än de, som inträffat inom de andra nu nämnda närings^
grenarne. Egendomligt förefaller det mig, att man t. ex. förpligtar en
boktryckare att låta olycksfallsförsäkra sina sättare, hvilka hafva ett
arbete, som efter mitt förmenande icke kan medföra större fara för olycksfall
än t. ex. för en bokhållare, som sitter vid sin pulpet och skrifver,
eller för eu skräddare, som sitter på sitt bord och syr, hvaremot jordbruksarbetaren,
som skall förrätta körslor, falla timmer i skogen, gräfva
i mergel- och sandgropar, användas i tröskverk och vid skördearbete
m. m. dylikt, skall uteslutas ur denna försäkring. Detta synes enligt
min mening vara en stor orättvisa, i synnerhet som man hört, att
premierna skulle blifva betydligt lägre för desse jordbruksarbetare, än för
åtskilliga andra arbetare. Det upplystes nemligen från statsrådsbänken,

N:o 30. 44

Lördagen den 18 April, f. m.

A*?- }*9_ om att premierna för eu jordbruksarbetare skulle endast utgöra 1 och ett
/{^olycksfall ö.re. l''er dag, det vill säga omkring 5 kronor per år för en ar i

arbete m.m. letare i jordbrukets tjenst, men deremot för en arbetare inom flere
(Forts.) andra näringar 6 å 7 kronor per år. Under sådana omständigheter
kan jag icke förstå, hvarför man här skall taga bort jordbrukshandteringen,
då det finnes många andra näringar, hvilkas arbetare äro mycket
mindre utsatta för olycksfall, men som dock äro tvungna att försäkra
sina arbetare. Detta är den anmärkning, som jag hufvudsakligen
haft att göra mot förslaget.

De andra anmärkningar, som kunna göras mot förslaget, har man,
här förut fäst uppmärksamheten på, så att jag antager, att utskottet
kommer att taga dessa ad notam vid en blifvande ytterligare behandling
af frågan.

I öfrigt ber jag på det varmaste få förorda, att man gör något
för arbetarne. Vi veta alla, att en klyfta, i synnerhet på senare
tider, uppstått mellan kapitalet och arbetet, mellan arbetsgifvarne och
arbetstagarne. Jag tror derför, att, om svenska Riksdagen skulle slå
döförat till för ett sådant förslag som nu gjorts af regeringen i detta
fall, denna klyfta skulle blifva ännu större. — Jag skall derför, herr
talman, anhålla om återremiss till utskottet.

Häruti instämde herrar Hammarlund, Johansson från Stockholm?
Ekman, Romberg, Svensson från Karlskrona, Auli.n, Palm och Halm,

Herr Larsson från Upsala: Till den nästföregående talarens anförande
har jag mycket litet att tillägga. Jag vilt dock för min del
starkt betona nödvändigheten af, att alla yrken inbegripas i den försäkring,
hvarom nu är fråga. Det ordades för några ögonblick sedan
af en talare om “klasshatet" såsom en verkande orsak. Men jag vill
fråga: Om å ena sidan en jernvägskonduktör genom ett olycksfall
lider men och å andra sidan en landtmans arbetare tager skada derigenom,
att hans häst af ett framilande jernvägståg blir skrämd och
skenar, och så den förre får ersättning, men icke den senare — är
icke sådant egnadt att framkalla ett berättigad! missnöje? Dessutom
är det kändt, att vid jordbruket många ovana arbetare få handskas
med ganska farliga maskiner, hvilket är anledningen till många
olyckor.

Jag vill dessutom hemställa, om icke billigheten fordrar en ändring
med afseende å stadgandet om de sextio dagarne. Arbetsgifvaren
ålägges en dubbel börda, dels de sextio dagarnes underhåll, dels
försäkringen för framtida invaliditet. Huru det första vilkoret kommer
att uppfyllas, beror på arbetsgifvarens större eller mindre humanitet;
men man bör ej ställa så till, att den humane får sämre vilkor
än den icke humane.

Vidare vill jag framställa det spörsmålet, huruvida det icke borde
vara tillåtet under vissa omständigheter, att arbetsgifvaren kunde skaffa
garanti för sina skadade arbetare genom enskild försäkring.

Det är endast dessa omständigheter jag har velat påvisa med förhoppning,
att derå måtte fästas det afseende de förtjena, på samma
gång jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss.

45 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

Herr vice talmannen Danielson: Jag har i viss man varit med Avg. lag om
om att utarbeta det förslag, som framlagts af arbetareförsäkrings- /ö°^i^fan
komitén; och jag måste säga, att intet ännu förekommit, som kunnat arbete in. m
rubba mig i den öfvertygelsen, att något bör göras i detta fall. Om (Forts.)

vi nu skola välja mellan dessa tu: försäkringspligt och ansvarspligt,
så tror jag, att den förra är att föredraga, just af det skäl, att
Riksdagen redan beslutat införande af fabriksinspektion. I denna inspektion
ligger eu borgen för att de yrken, som upptagas i de olika
farlighetsklasser, i hvilka våra yrken skola indelas, komma att drifvas
något så när i samma skala, under samma kontroll och med samma
försigtighetsmått. Således tror jag, att de yrken, som dervid sammanknytas,
borde grunda sin försäkring på försäkringspligten. Deremot
kan det sägas, att ansvarspligten är mindre, jag vill säga, uppoffrande;
men jag tror också, att den skulle komma mindre till nytta än egentligen
är afsedt. «

Detta är fortfarande min åsigt i saken; och då jag i min mån
bidragit till införande af fabriksinspektionen, kan jag icke heller annat
än vara med om lösning af föreliggande fråga i den rigtning, som
föreslagits af arbetareförsäkringskomitén och af Kongl. Maj:t i dess
nu till Riksdagen aflåtna proposition anvisats.

Ordet begärdes dock af mig hufvudsakligen derför, att den siste
talaren och före honom talaren på malmöbänken sade, att man borde
upptaga jordbruket bland de försäkringspligtiga yrkena. Ett beslut i
den rigtningen skulle dock medföra alltför vidtomfattande följder.

Att blanda in jordbrukaren i denna fråga skulle vara synnerligen oklokt,
ty derigenom skulle frågans afgörande väsentligen undanskjutas. Föröfrigt
kan det icke sägas, att deu mindre jordbrukaren uti förevarande
hänseende är likställig med de öfriga yrkesidkare, hvarom här är
fråga. Och skulle jordbruket upptagas bland försäkringspligtiga yrken,
borde särskild! bestämmas, huru omfattande jordbruket i sådant fall
skulle vara. Jag har i arbetareförsäkringskomitén förfäktat den åsigten,
att jordbruksnäringen icke borde här tagas med. Denna min åsigt
har vunnit afseende såväl i komiténs förslag som i den föreliggande
kongl. propositionen; och jag vill allvarligen protestera mot ett beslut
i motsatt rigtning.

Beträffande frågans utredning förefaller det mig, som om deri
skulle finnas en liten lucka, som borde fyllas. Inom högsta domstolen,
hvars pröfning föreliggande förslag varit understäldt, hafva, såsom vi
finna, olika meningar i saken uttalats, men lika gerna hade, föreställer
jag mig, öfver lagförslaget, sådant det föreligger, bort för frågans
fullständigare utredning höras de arbetsgivare, som saken rör. Att
så icke skett är en lucka i ärendets utredning; och jag antager, att,
derest nämnda arbetsgivare lemnas tillfälle att i frågan afgifva yttranden,
en dylik åtgärd skall i väsentlig mån närma oss det mål,
hvartill vi sträfva. Jag har yttrat detta under förutsättning, att frågan
icke definitivt löses vid denna riksdag och för att, derest den så
att säga afböjes för ögonblicket, Kongl. Maj:t icke må försumma
tillfället att, innan frågan nästa gång underställes Riksdagens prof -

N:o 30. 46

Lördagen den 18 April, f. in.

Ang. lag. om ning, hafva hört arbetsgifvarne, på hvilka det dock beror, huruvida
försäkring näringarna kunna bära den ökade börda, som försäkringspligten skulle
i arbetem.m. komma att medföra. Ingen kan bättre än arbetsgifvarne bedöma den
(Forts.) saken; och kunde man från dem få uttalanden i frågan, skulle frågan

derefter lättare lösas.

Jemte uttalande af denna uppfattning samt med förklarande, att
jag på det lifligaste motsätter mig upptagande af jordbruket bland de
försäkringspligtiga näringarna, vidhåller jag i öfrigt, att frågan bör
lösas på försäkringspligtens väg. Ty då vi redan hafva, såsom jag nämnt,
fabriksinspektion, så är det lättare att gå åt det hållet.

Vill emellertid kammaren nu återförvisa frågan till ny behandling
af utskottet i det syfte, jag här antydt, har jag naturligtvis ingenting
deremot.

Herr Månsson: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna

vigtiga fråga hufvudsakligen för att framhålla, hurusom den kommer
att leda oss in på områden, som äro synnerligen omfattande och ännu
knappt möjliga att öfverskåda. Min tro är, att vi icke kunna afvärja,
att äfven jordbruket måste här komma med, ty säkert är att lika
många olycksfall inträffa inom detta yrke, som i många andra af de
i förslaget uppräknade. Jag har i många år drifvit såväl qvarn- som
också mejerirörelse, och inom dessa har dess bättre intet olycksfall
inträffat, då deremot icke mindre än tre dylika timat under mitt jordbruksarbete;
och tydligt är ju, att, då det skall blifva till fördel för
arbetarne, jordbruksarbetarne ej gifva efter förr än de komma i likställighet
med dem i andra yrken. Och säkert är, att om här lika väl
som i Tyskland, jordbruket kommer med, räcker ej det nu föreslagna
embetsverket till, utan fordras nog flerdubbelt tjenstemän, likasom
ock kostnaderna i öfrigt blifva högst betydliga.

Ehuru jag är med om att något i detta hänseende bör göras,
tror jag dock, att denna fråga icke är absolut rigtigt behandlad. Jag
har tänkt, att arbetsgifvaren något så när vet, huru mycket han
kommer att få betala för den afsedda olycksfallsförsäkringen.

Men hvart skall detta förslag leda? Hur skall man kunna kontrollera
och beräkna de utgifter, som af denna förändring skola blifva
en följd, ty dessa matematiska beräkningar gifva ibland de mest märkvärdiga
resultat, man kan tänka sig.

Jag erinrar mig särskildt den beräkning, som man gjorde öfver
civilstatens pensionsinrättnings inkomster och utgifter för någon tid
sedan. Det befans der, att inkomsterna oupphörligt växte, så att ett
öfverskott af omkring 11,000,000 kronor uppstått och att de växte
fortfarande. Det biel då fråga om huru vida ej statsanslaget skulle
kunna tills vidare indragas. Med anledning deraf beslöts en matematisk
uträkning om hur det skulle ställa sig för framtiden, och denna
uträkning visade att, trots kassan tillväxte årligen med ungefär tre
hundra tusen kronor och äfven de senare åren, sedan hela poststaten
kommit med in i inrättningen, dennas tillgångar öfver utgifter varit
cirka två hundra tusen kronor årligen, visade i alla fall den matema -

47 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. m.

tislra uträkningen, att en brist förestod för framtiden. — Så slå mate- ^nff- W om
matiska beräkningar ut, och hvem blir i tillfälle att kontrollera dessa?

Enligt min öfvertygelse tror jag, att man hade rätt att fordra, i arbete
att, då ett sådant förslag som detta skall genomdrifvas, det borde (Forts.)
något så när visas, hvilka kostnader det kommer att medföra. Från
statsråds bänken har man visserligen fått höra någi’a siffror, men jag
tror att herrar statsråd lika litet som någon annan skulle kunna med
den utredning, som nu föreligger, uppgifva någon tillnärmelsevis bestämd
siffra öfver kostnaden.

Hade dessa olika industrigrenar blifvit indelade i klasser, bestämda
efter den fara för olycksfall, som för hvar och en klass vore mer eller
mindre att befara, t. ex. n:o 1, n:o 2 o. s. v., då kunde man också
göra en kalkyl, sådan, att man finge kännedom om, till hvilken af
dessa klasser en industrigren skulle räknas, och vid sådana förhållanden
skulle det uppenbart blifva betydligt lättare att genomföra förslaget
än det nu är.

Jag vill tillägga en annan tanke, som föresväfvat mig, nemligen
den, att arbetsgifvaren icke endast bör anses vara den, som skall
betala premierna, utan att arbetarne äfven skola vidkännas en del af
kostnaden derför. Ty man må säga hvad man vill, så är det dock
icke alltid sagdt och det får alldeles icke sägas, att det är arbetsgifvarens
skuld, när ett olycksfall inträffar. Orsaken kan minst lika
ofta ligga hos arbetaren, oaktadt det understundom icke kan ledas
i bevis, att arbetaren sjelf varit vållande till olycksfallet. Han har
naturligtvis icke rådt för det, ty ingen gifver sig sjelfvilligt i olyckan,
men det är i alla fall fullt klart, att han sjelf lika mycket som någon
annan varit vållande dertill, och derför vill jag, att om arbetaren skall
vara tryggad för sin personliga del, bör han icke befrias från erläggandet
af en del af premierna, isynnerhet som det icke sällan händer,,
att arbetaren är lika välburgen som arbetsgifvaren, så att arbetaren
ej har svårare än arbetsgifvaren att betala premierna.

Det är en anordning, som man redan försökt, nemligen att arbetsgifvaren
låter sina arbetare försäkras i enskilda försäkringsanstalter,
och jag tror, att den vägen, om den kunde genom lagstiftning bestämmas
såsom en tvångsåtgärd, vore den klokaste åtgärd. Om det.
sedermera visade sig, att denna väg vore olämplig, så kunde man jn
öfvergifva denna väg.

Men gå vi in på detta andra område med stora apparater och
nytt embetsverk, så blir det svårt, ja kanske omöjligt, att någonsin
komma ifrån det.

Den första vägen deremot kunde vi ju försöka och, om den befinnes
olämplig, gå ifrån densamma, men det nu framstälda förslaget
tror jag vi aldrig kunna komma ifrån, om det blir infördt, äfven om
en framtida erfarenhet lär oss, att det är alldeles olämpligt.

Derföre skulle jag vilja, att ärendet återremitterades till utskottet
i den rigtning, att vi finge ansvarspligt och icke försäkringspligt,
såvidt jag nu kan öfverskåda förhållandena, och jag instämmer med
utskottets ledamöter uti, att det behöfves någon tids erfarenhet, innan
man kan fä fram en proposition från Kongl. Maj:t i denna fråga.

N:o 30. 48

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
•i arbete m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 April, f. ro.

Ty man får väl vara ense om att detta förslag, sådant det föreligger,
är bra nog litet utredt.

Jag förenar mig emellertid nu med herr Nils Olsson i hans yrkande.

Herr Tnermaenius: Herr talman! Mine herrar! Jag vill straxt

nämna, att då jag kommer att afgifva min röst, så blir det till förmån
för det yrkande, som går ut på att erhålla obligatorisk försäkringspligt.
På samma gång ber jag att också få säga, att jag hyser
samma uppfattning som en föregående talare, hvilken betonade, att
arbetaren sjelf bör kännas skyldig att deltaga i erläggandet af de
premier, som skola betalas vid försäkringen. Detta särskildt på den
äfven förut framhållna grunden, att arbetsgifvare och arbetare äro solidariska
med hvarandra i sina intressen. Man har härutinnan en god
förebild i jernvägstjenstemännens pensionsinrättning och andra sådana
anstalter; ty de, som äro i jernvägens tjenst, få, såsom bekant är, bidraga
med premier för sådan försäkring.

För min del kan jag icke instämma med dem, som framstält denna
föreslagna försäkring i en ganska afskräckande gestalt. Jag härunder
22 år drifvit yrke, och under de sista tjuga åren haft arbetarne försäkrade.
Denna försäkring har varit grundad på ett slags ömsesidighetssystem
på så sätt, att arbetarne erlagt hälften af premierna och
jag den andra hälften, och dervid hafva vi å ömse sidor funnit oss väl.

I fråga om huru vida jordbruket bör inrangeras bland försäkringspligtiga
yrken eller icke, delar jag deras åsigt, som anse att jordbruket
bör tagas med bland dem. Det är nemligen väl kändt, hurusom
olycksfall ofta inträffa t. ex. vid tröskning och andra landtmannaarbeten.
Och de svåraste af de olycksfall, som egt rum i den verkstad
jag sköter, hafva varit af den beskaffenhet, att sådana mycket
lätt skulle hafva kunnat inträffa i hvilken bondsmedja som helst.

En talare framhöll vigten af att, innan någon lagstiftning i ämnet
vidtoges, arbetsgifvarne måtte blifva hörda. På grund af hvad jag
förut har nämnt om solidariteten mellan arbetare och arbetsgifvare,
så föreställer jag mig, att om någon vidare skall höras, så skall det
vara icke blott den ena parten utan båda parterna. Det är då fullt
ut lika nödvändigt att man hör äfven arbetarne, ty de hafva intressen
att bevaka lika väl som arbetsgifvarne.

Herr Andersson från Malmö: Blott ett par ord med anledning

af hvad herr vice talmannen nyss yttrade. Han sade nemligen, att
en tillämpning af försäkringspligten på de mindre jordbrukarne skulle
blifva en mycket stor börda för dessa. Ja, att det kommer att bli
-en börda, derom få vi väl vara ense; men att denna börda skulle vara
mycket stor, tror jag icke vi hafva rätt att säga. För öfrigt hafva
val de mindre jordbrukarne i allmänhet icke så många arbetare anstälda,
att man kan kalla den utgift, som försäkringen skulle medföra,
för en verklig börda. Om man t. ex. antager, att en mindre
jordbrukare har ett par drängar, och dessa skulle olycksfallsförsäkras,
så skulle enligt de uppgifter, som för en stund sedan lemnades från
statsrådsbänken, den årliga utgiften för försäkringen af dessa arbetare

49 N:o 30.

Lördagen den 18 April, f. in.

blifva omkring 10 å 11 kronor. Har man verkligen rätt att kalla Ang. lag om
denna lilla utgift för en börda? försäkring

Dessutom afser ju olycksfallsförsäkringen, enligt mitt förmenande, {"arbete^m^n
icke allenast att bereda arbetarne en ekonomisk fördel, utan äfven (Forts.)
att derigenom åtminstone i någon mån borttaga det missnöje, som
på många håll är rådande bland kroppsarbetarne, icke minst bland
jordbruksarbetarne. Jag vill fråga herr vice talmannen, hvad hans
arbetare skulle säga, i fall der t. ex. funnes ett tegelbruk i närheten
af hans gård, och arbetsgifvarne vid detta tegelbruk vore skyldige
att olycksfallsförsäkra de arbetare, som der hade anställning, under
det herr vice talmannens arbetare icke hade den ringaste trygghet för
sina lif och lemmar eller någon ersättning vid olycksfall. Jag undrar
verkligen, om icke missnöjet bland dem skulle blifva ofantligt mycket
större, och detta med rätta, än hvad det nu i verkligheten är?

Dessutom tror jag för min del, att, om man nu uppskjuter med
beslutet att inregistrera jordbruksnäringen bland de näringar, som
skola vara underkastade försäkringspligt, man framdeles får gå till
väga här på samma sätt, som man nödgats göra i Tyskland. Olycksfallsförsäkringslagen
hade der icke varit tillämpad så särdeles länge,
förrän man måste bland de försäkringspligtige inregistrera äfven jordbruksarbetarne.
Jag frågar då: när man ändå förr eller senare måste
taga detta steg och tillämpa lagen äfven för jordbruksnäringen — är
det icke då bättre att taga steget im genast, än vänta dermed till
framdeles, med utsigt att i en snar framtid få diskutera frågan ytterligare
och ytterligare väcka missnöjet bland arbetarne?

Herr Swartling: Jag skall endast be att få yttra några få ord.

Jag vill i korthet säga, att jag anser denna fråga vara af den stora
vigt, att äfven den icke får undanskjutas till en oviss framtid, utan att
densamma måste finna en tillfredsställande lösning ju förr desto hellre.

En god anvisning till eu sådan lösning synes mig liongl. Maj:ts förslag
innebära. Jag vill naturligtvis icke dermed hafva sagt, att jag
godkänner detta förslag i alla dess delar. Men jag anser det önskligt,
om utskottet, med godkännande af det kongl. förslagets principer,
närmare kunde ingå i pröfning af förslagets detaljer.

Det är i syfte att en dylik behandling må kanna komma förslaget
till del, som jag, med instämmande i de uttalanden, som gjorts
af herrar Hederstierna, Boethius och grefve Hamilton, ber att få förena
mig i yrkandet på återremiss.

Med herr Swartling förenade sig herrar Zotterman, Jakob Erikson,

Olsson från Stockholm, Svanberg och Pettersson i Österhaninge.

Herr grefve Hamilton: Jag skall endast be att få säga några
få ord med anledning af ett yttrande af herr vice talmannen. Han
sade, att här fäns ovillkorligen en lucka i förslaget, som borde fyllas.

Man borde tillse, menade han, att arbetsgifvarne finge yttra sig i
frågan, och han trodde detta vore nödvändigt, innan förslaget kunde
antagas.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 30.

4

N:o 30. 50

Lördagen den 18 April, f. in.

Ant), lag om
försäkring
för olycksfall
i artete m. m.
(Forts.)

Men huru skulle då ett sådant yttrande kunna komma till stånd
annat än derigenom, att Kongl. Maj:t remitterade förslaget till kommerskollegium,
hvilket sedermera skulle lemna arbetsgifvarne tillfälle
att yttra sig derom? Men, änne herrar, detta har ju redan skett!
Frågan har varit remitterad till kommerskollegium och arbetsgifvarne
hafva äfven begagnat sig af det lemnade tillfället att yttra sig i frågan.
Jag har velat fästa uppmärksamheten härpå, för att visa, att
den lucka, om hvilken herr vice talmannen talade, redan är fyld.

Den ärade representanten för Onsjö härad framstäkle en annan
anmärkning, som man för öfrigt många gånger förut har hört. Han
sade, att det icke kunde vai*a rättvist, att arbetsgifvarne ensammeskulle
få bära tungan af försäkringsafgifterna, utan att billigheten
fordrade, att äfven arbetarne finge åtaga sig någon del af kostnaden.
Men jag ber att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet på, att i
sjelfva verket har man här icke inlåtit sig på frågan om hvem — arbetaren
eller arbetsgifvaren — som ytterst får bära kostnaderna för försäkringen.
Af rent praktiska skäl upptager man visserligen försäkringsafgifterna
af arbetsgifvaren, men hvem som i sista hand får
betala dem, om detta blir arbetsgifvarne eller om dessa i sin tur taga
ut dem af sina arbetare eller af konsumenten — den frågan är lemnad
öppen. Det är som sagt af rent praktiska skäl, som man i fråga
om dessa afgifter tager arbetsgifvaren för hufvudet, ty i annat fall
skulle man riskera att aldrig få ut dem. Ingen polismagt i verlden
skulle förslå att uppbära dem direkt från arbetarne. Och att bara
sätta in i lagen en bestämmelse att arbetaren skall bekosta en del af
försäkringen, det tjenar naturligtvis till ingenting, ty den som i sista
hand få vidkännas kostnaderna, det beror i alla händelser på många
särskilda förhållanden, som icke på förhand kunna beräknas.

Vidare vidrörde samme talare frågan om försäkringens tillämpning
på jordbruket. Han var rädd för att bifalla detta förslag, emedan
han trodde, att jordbruket förr eller senare skulle komma med.
Jag skall för min del icke yttra mig om huru vida jordbruket bör
vara med eller icke i vidare mån än att jag ber att få framhålla, att
lika litet som man tvekade att antaga 1880 års lag angående ansvar
vid jern vägsdrift, ehuru det väl torde vara obestridligt att skäl redan
då kunde anföras för denna lags utsträckning äfven till andra näringar,
lika litet bör man tveka att antaga detta förslag derför att det
möjligen äfven vore skäl att utsträcka försäkringspligten till jordbruket.
Det torde emellertid vara tydligt, att, om jordbruket skall komma
med, så erfordras det helt andra anordningar och bestämmelser; det
kan icke ske enligt denna författning sådan den nu föreligger. Men
kan det verkligen vara skäl att undanskjuta en så vigtig fråga som
den om arbetarnes olycksfallsförsäkring, blott derför, att frågan ännu
icke är mogen att tillämpas på jordbruksnäringen?

Huruvida jordbruksnäringen skall komma med eller icke det lär
väl för öfrigt i sista ,hand bero på majoriteten inom denna kammare.
Denna majoritet har i sin magt att säga stopp, när man icke vill vara
med längre.

Samme ärade talare, med hvars anförande jag sysselsatt mig,

Lördagen den 18 April, f. m. 51

trodde vidare, att ansuarspligten vore vida bättre än/öVsä/crinyspligten,
derför . att den förra kunde man afskaffa, om den visade sig vara
olämplig, men den senare finge man ha qvar i evighet, sedan densamma
.en gång blifvit införd. Jag undrar likväl, om det icke förhaller
sig alldeles tvärt om. Erkänner man en gång såsom en verklig
obligatorisk grundsats för lagstiftningen, att arbetsgifvaren är ansvarsskyldig
för arbetarens olycksfall, har arbetaren en gång fått denna
rätt sig tillförsäkrad, så tror jag för visso icke, att någon majoritet i
Riksdagen kan rubba denna grundsats, utan densamma kommer att i
alla tider förblifva en erkänd rättsgrundsats, för hvilken juristerna.,
nog i sinom, tid skola finna förklaringsgrunder på rent juridisk väg..
Men försäkringspligten, den kan nog ändras på många sätt.

Här har talats om att återremittera ärendet i det syfte, att man
från utskottet skulle få ett utlåtande grundadt på principen om ansvarspligt.
Men häri kan det väl icke vara någon mening. Ty Riksdagen
kan för närvarande icke göra något annat än att i motiveringen
till ett afstyrkande af den kongl. propositionen uttala sig för principen
om. arbetsgifvarnes ansvarspligt. Men så väl i betänkandet som
i åtskilliga af reservationerna finnas ju redan sådana uttalanden formulerade.
Af detta skäl behöfves således icke någon återremiss.

För min del är jag, såsom jag redan framhållit, af den öfvertygelsen,
att, om också icke detta Eongl. Maj:ts förslag är det allra
bästa som. kan fas, sa är det i allt fall skäl att taga detsamma sådant
det är, för att åtminstone fa principen om försäkringspligten erkänd.
Och jag ber att ännu en gång få betona, att om vi nu förkasta principen
om försäkringspligt, så innebär detta icke ett blott undanskjutande
af frågan, utan ett formligt förkastande af principen. Och derom
aro väl alla ense att något måste göras. Vilja vi icke hafva försäkringspligt,
så måste vi nu antaga och uttala oss för någon annan
princip. -

Herr Berg från Stockholm instämde häruti.

Herr vice talmannen Danielsson: Jag begärde ordet för att
svara nagra ord pa hvad den ärade talaren på malmöbänken anförde

naglnSdef mig n?n V*!; A\an ar tem%en obekant med förhållandet
pa landet ty verkliga förhållande™ ute på landsbygden, och de omständigheter
under
^ . ’ ..It annorlunda an den talaren antog, enär de flesta af de
små jordbrukarne icke hafva några lagstadda tjenare, och detta gör,
att det ar sa godt. som omöjligt att på dem tillämpa försäkringsplig.
rulle jag icke fa anställa en enda arbetare vid jordbruket

förut wS1 rnSl *??? i?1?..i ^ arbetsverktyg, utan att visa, att han
förut blifvit olycksfallsforsakrad? Detta är ju alldeles orimligt! Och
jag anser derför, att, om man vill utvidga försäkringspligten så långt
fösning1 °m*attar afven jordbruksnäringen, så försvårar man frågans

Vidare nämndes här af en talare på stockholmsbänken, att arbetsgifvarne
redan skulle hafva blifvit hörde öfver förslaget. Det må så

N.o 30.

Ang. lag om

försäkring

för olycksfall

i arbete m. m..

(Forts.)

N:o 30.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

52 Lördagen den 18 April, f. m.

vara, att kommerskollegium haft till sig remitterad t arbetarekomiténs
förslag, och att arbetsgifvarne dervid voro i tillfälle att taga del af
detta förslag. Men jag ber att få påpeka, att det förslag, som nu
föreligger,'' som regeringen framlagt och som högsta domstolen granskat,
detta förslag hafva arbetsgifvarne aldrig haft tillfälle att granska.
Och jag vidhåller, att detta är en ganska betänklig lucka i förslaget.
Det må invändas, att komiténs förslag varit utstäklt till arbetsgifvarnes
yttranden. Men detta förslag var icke detsamma som det, som
nn föreligger, och för öfrigt hade arbetsgifvarne då icke sin uppmärksamhet
tillräckligt fästad på frågan.

Vidare sade en talare, att skola arbetsgifvarne höras, så borde
också arbetarne sättas i tillfälle att yttra sig om förslaget. Ja, detta
vore nog rätt, om man hade någon tanke på att ålägga arbetarne att,
deltaga i utgifterna för försäkringen. Men detta är ju icke i fråga
satt, utan de skulle ju få försäkringen alldeles gratis på arbetsgifvarnes
bekostnad. Det är derför jag tror, att man har större skäl att
höra arbetsgifvarne, ty dem rör saken hufvudsakligen.

Det är de nu anförda skälen, som göra, att man icke bör försvåra
frågan genom att blanda in jordbruksnäringen; ty det är omöjligt
att på densamma tillämpa dessa principer. Det skulle stöta pa
alltför stora svårigheter för de små jordbrukarne. Och jag vill icke
draga in mera i frågan än nödvändigt är.

Herr Larsson från Upsala: Då jag är eu af dem, som satt i
fråga, att äfven jordbruksarbetarne skulle kunna tagas med i denna
försäkring, men den siste talaren på stockholmsbänken meddelade den
upplysningen, att så icke skulle vara förhållandet, sa ber jag att få
hänvisa till förslagets 28 §. Der står det, att eu hvar arbetare i sådan
rörelse, som ej är försäkringspligtig, må kunna i riksförsäkringsanstalten
vinna försäkring för olycksfall. Häraf har jag trott följa,
att äfven jordbruksarbetarne kunde få komma med.

Herr Thermsenius: Jag vill endast med anledning af ett yttrande
från stockholmsbänken påpeka, att i 3 § af det kungliga förslaget
står det uttryckligen: “Afgifterna för försäkringen (premierna)
skola erläggas af arbetsgifvaren“. Nu kan detta ordet “erläggas” inrymma
både den meningen, att arbetsgifvarne skola betala dem^och
den, att de skola bekosta desamma. Men om så är, att den frågan
skulle vara leinnad öppen, bör lagen göras fullt tydlig, ty eljest kommer
man vid tillämpningen aldrig till rätta. Dock tror jag att den
uppfattning som vice talmannen nyss uttalade är den rigtiga, eller
att paragrafen med dess nuvarande lydelse innebär, att det är arbetsgifvarnes
sak att betala afgifterna. Men derpå vill jag icke ga
in; utan skall jag rösta för förslaget, blir det endast under den förutsättning,
att arbetarne skola deltaga i försäkringskostnaderna, enär
de likaväl som näringsidkarne hafva gagn af den rörelse han drifver.

Herr Hedin: Mot _ den siste talarens förra yttrande anmärktes
af representanten från Öland, att det nu icke vore så nödvändigt att

Lördagen den 18 April, f. m. 53

höra arbetarne öfver detta förslag, derför att de icke skulle behöfva
betala något, utan skulle fa denna försäkring gratis. Ja, Kongl. Makt

Riksdagen eller, med andra ord, lagen kunna bestämma, att arbetsgifyarne
skola erlägga premierna, men ingen lag, hvarken Kongl
Maj:t eller Riksdagens magt är i stånd att på förhand afgöra, hvilken
som 1 sista hand kommer att drabbas af dessa premier. Detta beror
af de mångahanda omständigheter, som man sammanfattar under namnet
konjunkturer. Således om, såsom representanten från Öland sade
utredningen hittills har varit ofullständig i den delen, att arbetsgifvarne
icke blifvit hörda, så står den invändningen, att det vore lika
mycket skäl att äfven höra arbetarne, fast.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Med anledning
åt den näst siste talarens yttrande, i hvilket han tolkade orden, “att
arbetsgifvaren skall erlägga premien“, såsom liktydiga med att han
också skall bekosta den, begärde jag ordet för att deremot inlägga
en gensaga, men då detta yttrande redan blifvit besvaradt af den siste
talaren, skall jag inskränka mig till att svara endast det, att ehuru
importören väl “erlägger“ tullen, ingen dock lärer vilja påstå, att han
också “bekostar'' den.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad; och sedan herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de olika yrkanden som
derunder förekommit, beslöt kammaren återförvisa punkten till utskottet
för förnyad behandling.

I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet att Kong]
Alakts proposition om inrättande af en riksförsäkringsanstalt ej måtte
af Riksdagen bifallas.

Ordet lemnades till

Herr Hederstierna, som yttrade: Som kammaren be,slutit att
återremittera första punkten angående förslag till lag om försäkrino- för
olycksfall i arbete, och inrättandet af en riksförsäkringsanstalt är beroende
på utgången af Kongl. Maj:t,s förslag rörande obligatorisk
törsäkring, fai jag hemställa, att kammaren äfven återremitterar andra
punkten.

Vidare anfördes ej. Punkten återremitterades.

Efter föredragning vidare af punkten 3, deri utskottets hemstält
att herr Hedins förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, anförde n ° •

• ^e„rr H e d e r stjerna: Med anledning af den gjorda återremissen
1 föregående punkter, och på det att utskottet må hafva magt att
Andra Kammarens Prat. 1891. N:o 30. ” r.

N:0 30

Ane/, lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m. m.
(Forts.)

N:o 30.

Ang. lag om
försäkring
för olycksfall
i arbete m, m.

54 Lördagen den 18 April, f. in.

pröfva äfven herr Hedins motion, anhåller jag om återremiss jemväl
af denna punkt.

Vidare yttrades icke. Jemväl denna punkt återremitterades till
utskottet för förnyad behandling.

, »V -1,<■>*.''Hji . 17.:'' i * Äjfrufc ,i ArvOft

§4.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr kongl. sekter
C. Gethe af intestinalkatarr är hindrad att för en kortare tid deltaga
i Riksdagens förhandlingar intygar
Stockholm den 18 april 1891,.

Thorbjörn Hwase,

Leg. Likare.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.ir> e. in.

In Mena

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1891.