RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. M:o 28.

Onsdagen den 15 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7 och 8 innevarande april.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkanden n:is 6 och 7.

§ 3.

Efter föredragning vidare af Första Kammarens protokollsutdrag,
n:o 160, med delgifning af bemålde kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 2 i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kong!. Maj:t angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden
för elg, beslöt Andra Kammaren hänvisa detta ärende till behandling
af sitt tillfälliga utskott n:o 8.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring
af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet öfverlemnad
motion, n:o 178, hade herr P. Andersson i Högkil föreslagit:

att i stället lör sista stycket i § 60 riksdagsordningen må införas:

Omröstning skall ske öppet efter namnupprop. Befinnas rösterna
lika delade, afgöre talmannen;

att. senare delen af § 65 riksdagsordningen “för att vid sådan

omröstning — —--— — — genast förstöras" må ändras och

erhålla följande lydelse:

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 28.

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

Om vid sammanräkningen af de afgifna rösterna dessa befinnaslika
delade, afgöre talmannen i Andra Kammaren; samt

att i sammanhang dermed § 75 riksdagsordningen erhåller följande
lydelse:

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages
etc. etc. likasom förut.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:
af herr Hedin, som väl önskade införande af öppen omröstning,
men ej kunde gilla förslaget att vid paria vota öfverlemnas afgörande
röst åt talmannen; samt

af herrar Vahlin och Nilson från Lidköping.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Vahlin: Då jag reserverat mig mot utskottets hemställan
utan att angifva min ståndpunkt i frågan, ber jag att få meddela, att
jag hufvudsakligen ansluter mig till herr Anderssons motion, äfven
om jag i fråga om förfarandet vid paria vota måhända hellre sett, att,
der detta inträffar vid frågor, som kunna förfalla, dessa frågor finge
anses hafva förfallit; men jag skall i detta hänseende icke göra något
yrkande.

Den af utskottet anförda invändningen, att, så länge talmännen
utses af Kongl. Maj:t, det vore oformligt, om de skulle erhålla rätt
att afgöra kamrarnes beslut vid paria vota, kan jag icke tillmäta
synnerlig betydelse. Jag vågar hoppas, att, då en gång den reform,
hvarom nu är fråga, lyckats vinna Riksdagens bifall, äfven en annan
reform icke heller länge skall låta vänta på sig, nemligen den, att
kamrarne sjelfva ega välja sina talmän. Det går för närvarande så
långsamt med våra reformer, att vi kunna med skäl hoppas, att, när
• en gång tiden är mogen, få så många fler på en gång. Det finnes
historisk erfarenhet för den saken, och den erfarenheten bekräftar helt
enkelt en lag, som säger, att sä måste ske.

Det inträffade en gång för cirka 15 år sedan, att inom den folkrikaste
staden i den valkrets, jag har äran att representera, någon tog
sig för att utlysa ett allmänt valmöte. Detta ansågs redan såsom eu
ganska vådlig nyhet och såsom än farligare ansåg man, att ett par
personer satte i fråga, att den kandidat, som tycktes ha utsigt att
vinna valmännens förtroende, skulle uttala sina åsigter i några af de
vigtigaste frågor, som man kunde förvänta skola förekomma vid riksdagen.
Denna begäran mottogs med ogillande och indignation. Man
förklarade, att riksdagsmannakandidaten var en förståndig, hederlig
och bra karl, som nog skulle försvara ortens intressen, men att han
på något sätt skulle angifva sina åsigter, det ansåg man såsom en
alldeles för stor begäran. Detta blef också mötets beslut; de nyfikne
fingo icke sin önskan uppfyld.

Sådant torde vid den tiden förhållandet nog ha varit litet hvarstans,
men man känner väl, huru förhållandena sedan dess förändrat

N:0 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

sig. Nu lär på de allra flesta ställen ingen kandidat ha utsigt att
vinna valmännens förtroende, om han icke öppet och ärligt uttalar sin
åsigt i åtminstone de vigtigare frågor, som kunna förväntas komma
före. Den offentliga kandidaturen — man må tycka om den eller
icke — är dock ett faktum, och då så är, måste vi räkna dermed.
På den tid, då valmännen icke på förhand önskade känna åsigterna hos
den man, som de sände upp till Riksdagen, stod dermed i full öfverensstämmelse,
att de icke heller kunde få veta, huru deras riksdagsman
afgifvit sin röst vid riksdagen. Numera har det första förhållandet
ändrat sig, och det är denna förändring i tidsförhållandena och
den allmänna opinionen, som också med nödvändighet kräfver, att
grundlagen ändras.

Jag tänker, att väl ganska många af denna kammares ledamöter
hafva, innan de valdes, mer eller mindre offentligt hemma tillkännagifvit
sina åsigter i dagens frågor. Det vore nu litet besynnerligt, om
samme riksdagsmän skulle här, då det gäller att infria sina ord, önska
bibehålla ett hemlighetsmakeri. Derför kan knappt finnas mer än ett
skal, och det skulle vara, att de visserligen icke anse sig behöfva det
för egen del, ty de äro nog orädda och sjelfständiga, men att de
misstro sina kamraters sjelfständighet och derför vilja gifva dem ett
stöd i den hemliga voteringen. Men att vid sina åtgöranden och beslut
utgå från den åsigten, att kamraterna äro svagare än en sjelf,
det är kanske icke någon rätt utgångspunkt. Det kan mycket lätt
hända, att man har misstagit sig, och att de äro sjelfständigare än
en sjelf; och för öfrig t anser jag, att, om det förekommer mindre
sjelfständiga riksdagsmän, så är icke den hemliga voteringen någon
god hjelp mot olägenheterna deraf.

En lag, som bestämdt fordrar, att riksdagsmännen äro orädda
och sjelfständiga, den skall uppfostra till sådana egenskaper. En lag,
som icke har en sådan fordran, den skall ock medföra motsatta verkningar.

Jag skall icke längre besvära kammaren. Jag anser, att man
svårligen kan rösta mot förslaget, så vida man icke misstror både sig
sjelf och andra, eller man tror väl om sig sjelf och illa om andra,
eller slutligen, att man alls icke känner till den förändring i tidsförhållandena,
som gör en sådan förändring i grundlagen alldeles
nödvändig.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till herr Anderssons
motion.

Häruti instämde herrar von Friesen, Gumcelius, Berg från Stockholm,
grefve Hamilton, Olsson från Stockholm, Fjällbäck, Beckman,
Jakob Erikson, G. Ericsson från Stockholm, Hammarlund, Wavrinsteg,
Johansson från Stockholm, Palm, Aulin, Zotterman, Bulow, Hedlund,
Liljeholm, Forsell, Bruse, Olson i Stensdalen, Andersson i Lysvik,
Stjernspetz, Halm, Jansson i Saxhyttan, Persson från Arboga, Norman,
Persson i Tallberg, Nydahl och Kardell.

Herr Nilson från Lidköping yttrade: De manliga och kraftfulla

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(torts.)

N:0 28.

Om ändring
af §§ 60, 65
och 70 vilt
dagsordningcn.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April, f. m.

ord, hvarmed motionären nu liksom vid 1889 års riksdag motiverat
sitt förslag om införande af öppen omröstning inom Riksdagens kamrar,
hafva lika litet nu som förra gången lyckats tillvinna sig förtjent uppmärksamhet
hos utskottets majoritet. Detta visar, huru svårt vår
representation har att gå ifrån gamla vanor, äfven då dessa ingalunda
kunna sägas vara goda vanor. För min del har jag svårt att förstå,
huru en representant, som icke endast vill gå och gälla för att vara
en sjelfständig man, utan verkligen också är det, kan vilja motsätta
sig den öppna omröstningens införande. Deremot finner jag nog förklarligt,
att mången svag natur stundom känner sig rätt belåten öfver
att icke behöfva träda fram med öppet visir, utan kan söka skydd
bakom den slutna voteringssedel, han håller i handen. Men det är
just för dessas skull, som den öppna voteringen vore så önskvärd och
skulle verka välgörande. De friska behöfva icke läkare, utan de kranke.

Såsom vi alla känna, går det nu så till, att endast då särdeles
vigtiga frågor af mera allmänt intresse stå på dagordningen, såsom
t. ex. grundskattefrågan, försvarsfrågan, tullfrågan o. s. v., då antager
diskussionen nära nog karakteren af en öppen omröstning, och
nästan hvarenda representant är angelägen att få sin mening intagen
i protokollet. I en mängd andra frågor åter, hvaribland kunna finnas
flere, som djupt gripa in i vårt politiska lif eller gälla stora anslagssummor,
der yttrar sig ofta endast ett jemförelsevis ringa antal af
det ena eller andra partiets mera framstående, ledande män, och åtskilliga
andra instämma med dessa, under det att emellertid det stora
flertalet tiger still och sparar sig, till dess den slutna omröstningen
kommer. Detta är visserligen icke i och för sig något att klandra,
då vi nog litet hvar tycka, att man åtminstone inom denna kammare
har mer än nog af tal och anföranden; och allraminst kan det tillkomma
mig att uttala ett dylikt klander, som sjelf så sällan deltager
i diskussionen och ger till känna mina åsigter i föreliggande frågor.
Men följden blir emellertid, att kammarens diskussionsprotokoll lemna
mycket otillfredsställande upplysningar om respektive representanters
ståndpunkt i en mängd vigtiga frågor, som behandlats och afgjorts
af Riksdagen, något, som dock såväl allmänheten som kommittenterna
både önska och hafva full.rätt att få veta. Ju mera politiska lifvet
i vårt land börjat vakna och folket i alla landsändar intresserar sig
för dagens frågor och följer med Riksdagens förhandlingar, desto oafvisligare
blir ock dess fordran att få veta, hvar det har sina förtroendemän
och huru dessa afgifvit sina vota icke blott i en och
annan vitalfråga, utan äfven i alla andra vigtigare frågor, som vid
riksdagen förekommit. Först härigenom erhålles en totalbild af representantens
politiska verksamhet, hvaraf kan skönjas i hvad mån
han motsvarat valmännens skäliga anspråk och gjort sig värdig deras
förtroende.

Är det nu, såsom jag vågar påstå, en rättvis och billig fordran,
att ingen representant må . låta sig skådas såsom genom ett dunkelt
glas på ett otydligt sätt, utan i allt sitt görande och låtande träda
fram i ljuset och visa sig i sin rätta gestalt, då är ock nödigt att
omröstningarna i kamrarne ske öppet, Ty det linnes intet annat

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m. 5

praktiskt sätt, hvarpå såväl Riksdagens egna ledamöter som den stora
allmänheten derutanför kan erhålla säker kännedom om, hvilken ståndpunkt
det stora flertalet representanter intagit i hvarje fråga. Och
detta har man dock — jag upprepar det ännu en gång — ovilkorlig
rätt att fordra af hvar och eu, som, i och med det samma han mottagit
det höga förtroendet att i Riksdagen representera svenska folket,
sjelf erkänt sig vara en offentlig man.

Att ur teoretisk synpunkt den öppna omröstningen har företräde
framför den slutna, det förnekas ju icke ens af reformens motståndare.
Ja, många af dem erkänna att den har sina företräden äfven i praktiskt
afseende. — Jag vill härvid särskilt nämna vår gamle bekante,
professor Rydin, och hänvisar till hans yttrande i denna fråga, då den
för två år sedan förelåg i denna kammare. — Hvad är det då, som
ändock gör dem så obenägne för reformen? Jo, det förhåiler sig nog
så, att det egentliga skälet dertill bör sökas i den inre riksdagspolitikens
gömslen. De i Riksdagens mysterier invigde känna mycket väl
till, att den klass af representanter, som i utskottets betänkande erhållit
den icke allt för smickrande benämningen “i allmänhet sjelfständige“,
kan under den slutna voteringssedelns skydd ofta varda en
värdefull hjelptrupp åt det ena eller andra riksdagspartiet till främjande
af dess syften. Denna hjelp vore icke alltid lika påräknelig,
i fall voteriugen skedde öppet, ty mången ja-sedel blefve då sannolikt
förvandlad till nej, eller tvärt om.

* Ett af de skäl, som reformens motståndare åberopa till försvar
för den slutna omröstningens bibehållande, är äfven, att under det
nuvarande omröstningssättet representanten lättare kan, oberoende af
hvarje påtryckning, i mera grannlaga och ömtåliga frågor fatta sitt
beslut endast på grund af sin öfvertygelse, utan att behöfva taga hänsyn
till, om det votum han afgifver står i strid med den mening, som
för tillfället kan anses vara rådande hos det stora flertalet af hans
kommittenter. Ja, det är mycket möjligt, att han sålunda icke behöfver
känna sig så mycket besvärad af något tryck från kommittenternas
sida. Men han är i stället så mycket mera utsatt för påtryckning af
partigängarne inom Riksdagen, och detta senare borde vara honom
icke mindre förhatligt än det förra. År han nog svag att rösta mot
sin öfvertygelse blott “för judarnes räddslo skull", såsom det heter,
då är denna hans, handling lika litet ursäktlig, antingen det är kommittenterna
som förorsaka hans räddhåga eller de fiskaler, som i kammaren
bevaka hans steg.

För öfrigt får jag dock säga, att jag tror icke så liten öfverdrift
ligga i det der talet om representanternas fruktan för sina kommittenter.
Till dess motsatsen är bevisad, bör man väl vara skyldig att hos
hvarje representant förutsätta det mod och den sjelfständighet, att
han i allt följer sin öfvertygelse och icke låtit sig bindas åt något
imperativt mandat. Sådant vore vanhedrande både för honom sjelf
och för hans Tommittenter. Sjelfva hans val förutsätter att hans åsigter
i allmänhet i frågorna för dagen äro kända och gillade af hans
valmän, ty annars skulle de icke hafva valt honom. Men dermed är
icke sagdt, att de af honom fordra, att han i allt skall rätta sig efter

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:0 28. 6 Onsdagen den 15 April, f. m.

Vin ändring dem. tiar han i någon vigtig fråga en åsigt stridande mot deras, men
och 75 riks- manli8t ocl1 Öppet gifver densamma till känna, mister han åtminstone
dagsordnin- icke hos dem den aktning, som hvarje ärligt uttalad öfvertygelse alltid
gen. ingifver. Vida värre är det då för honom, om han misstankes för att

(Forts.) leka blindbock med valmännen och allmänheten och får namn om sig

att vara mindre pålitlig. Ärlighet varar alltid längst.

Jag har, herr talman, härmed angifvit de hufvudsakliga skäl, som
föranledt mig att reservera mig mot utskottets betänkande och att nu
yrka afslag å detsamma samt bifall till motionärens förslag.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Höjer: Jag har begärt ordet blott för att anhålla att till
protokollet få antecknadt, att jag ansluter mig till den reservation,
som af herr Hedin blifvit till utskottets betänkande afgifven. I likhet
med honom och i likhet med motionären önskar äfven jag införandet
af öppen omröstning. Men likasom herr Hedin drager jag mig något
för att i händelse af paria vota lägga afgörandet i talmannens hand.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Att i motionen äro anförda goda
skäl för motionärens yrkande lärer icke kunna bestridas, likasom
jag tror det kunde vara af stor vigt att kommittenterna finge veta
hur deras representant i det ena eller andra fallet röstade. Att jag
icke reserverat mig mot utskottet» beslut hindrar ej, att jag i hufvudsaken
delar motionärens mening. För egen del skulle jag icke hafva
någonting emot öppen omröstning, och jag skulle vara färdig att när
som helst afgifva min röst öppen i hvilken fråga som helst. Men jag
har icke kunnat vara med om motionärens förslag, derför att han vill
att talmannens röst skall vara afgörande vid paria vota. Enligt min
tanke skulle man derigenom sätta talmannen i en allt för kinkig belägenhet.
Ty den omsorg han nödgas att egna åt kammarens angelägenheter
i öfrigt skulle göra det omöjligt för honom så sätta sig in
i alla frågor, som en dylik uppgift kräfde.

Jag har intet yrkande att göra. Jag har blott velat uttala min
åsigt i nu angifna hänseende och på samma gång gifva till känna, att
jag i öfrigt icke har något emot motionärens förslag.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Sörnäs och Olsson i
Kyrkebol.

Herr Halvar Eriksson anförde: Jag har begärt ordet endast
för att tillkännagifva min ställning i frågan.

Ehuru jag icke kan gilla motionens formella sida, så till vida att
talmannen skulle vara den afgörande, så snart rösterna i kammaren
stode lika mot lika, men då jag likväl i alla händelser anser, att syftemålet
med motionen är att föredraga framför den nu varande slutna
omröstningen, i det att genom den öppna voteringen kommittenterna
blefve mera i tillfälle att bedöma sina representanters görande och

N:o 28.

Onsdagen, den 15 April, f. m.

låtande, och då deremot de, som icke vilja offentligen uttala sin mening,
gömma sig bakom den slutna voteringssedeln, så kommer jag
således att rösta för motionen, ehuruväl jag, som sagdt, i ett visst
hänseende hellre skulle sett den formulerad i en annan rigtning. Jag
ansluter mig för öfrigt närmast till herr Hedins reservation.

Herr Olsson i Mårdäng instämde i detta anförande.

Herr Dalin: Jag är egentligen förekommen af herr Jöns Bengtsson.
Jag är lika litet som han någon motståndare mot motionärens
förslag om öppen omröstning, hvilken tvärt om enligt min tanke har
goda skäl för sig. Men då jag icke kan vara med om att talmannen
skulle vid paria vota hafva afgörandet i sin hand, derför att jag anser
talmannens ställning vara så grannlaga, att icke ens en skugga af
misstanke för partiskhet bör falla på honom, har jag icke velat reservera
mig mot utskottets hemställan. Kan motionären komma fram
med ett förslag om beslutets afgörande vid paria vota, som är antagligare
än det nu föreliggande, skall jag blifva den förste att vara
med derom. Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Romberg förenade sig med herr Dahn.

Herr Linder: Jag ber att få ansluta mig till motionären och
till dem, som hafva uttalat sig i öfverensstämmelse med yrkandet i
motionen. Till hvad som redan är yttradt i detta ämne ber jag att
få lägga några få ord.

Redan i och för sig är det motbjudande, att en riksförsamlings
ledamöter i de allra vigtigaste angelägenheter lägga sin mening i vågskålen
på det sättet, att de tyst nedlägga sina voteringssedlar i urnan.
Men det är en särskild omständighet, som bjuder mig att, då det
gäller den svenska riksförsamlingen, påyrka öppen omröstning. I det
svenska folklynnet har jag nemligen trott mig finna ett nationalfel,
som uppenbarar sig på det sättet, att alltför många svenska män gerna
sticka under stolen med sin mening i vigtiga spörsmål, draga sig för
att, när det behöfves, ärligt och öppet sjunga ut. Om så är fallet —
hvad jag nu sagt uppgifver jag dock endast som min personliga erfarenhet
— böra kraftiga åtgärder vidtagas för åstadkommande af en
ändring till ett bättre. Svenska Riksdagen bör dervid gå i spetsen,
ty dess inflytande gör sig naturligtvis gällande i alla landsändar.

Hvad beträffar utskottets motivering, får jag säga, att jag icke
med den är tillfredsstäld. En sådan förklaring som den, att “det
sätt, hvarpå svenska folkets ombud hittills utöfvat Riksdagens beslutanderätt,
icke berättigar till det påståendet att en öfvergång
till den öppna omröstningen vore af behofvet påkallad", lär väl i
de flestas ögon icke betyda någonting alls. Detta är ett betyg, som
konstitutionsutskottets majoritet gifvit, men som icke eget någon betydelse
för denna frågas afgörande. Icke heller anser jag utskottet
kunna bevisa hvad det säger, när det påstår att, om denna ifrågavarande
reform genomdrefves, man skulle kunna antaga, att represen -

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

N;o 28. 8 Onsdagen den 15 April, f. m.

Om änäring tanterna komme att vida mer än hittills motivera hvarför de deltaga
af §§ 60 65 i ett enei. anDat beslut. 8

dagsordnin- ®*st nämna, att jag, i likhet med herr Hedin och,

gen. andra talare, hyser betänkligheter emot förslaget att vid paria vota
(Forts.) afgörande t skall öfverlemnas åt talmannen, enär dennes ställning dy medelst

skulle vid många tillfällen blifva oangenäm. Men då jag föredrager
ett sakernas tillstånd, sådant som motionären genom sin motion
åsyftat, framför det nuvarande, ber jag att få yrka bifall till motionen.
Allra helst skulle jag vilja yrka återremiss under förhoppning att, i
fall ärendet än en gång blefve behandladt af konstitutionsutskottet
och sedan hit återkomme, ett fullgodt resultat derigenom skulle vinnas;
men då jag icke vet huruvida ett yrkande om återremiss skulle vinna
anklang inom kammaren, vågar jag icke framställa ett sådant.

Med herr Linder instämde herrar Lovén och Nilsson i Vrängebol.

Herr Ljungman: Med hänsyn till den förevarande motionen ber
jag få fästa uppmärksamheten derpå, att för att genomföra en sådan
ändring, som nu är i fråga, det är nödvändigt icke allenast att vara
tillfredsstäld med förslagets formulering, utan äfven att göra klart Lusig,
huru det i sina detaljer skall tillämpas — detta senare både för
att Riksdagen skall kunna se hvad förslaget innebär och för att Riksdagen
skall vara färdig att antaga reglementariska bestämmelser i
samma stund, som förslaget fått grundlags karakter. Att konstitutionsutskottet
icke kommit med ett förslag i den rigtningen beror dels derpå,
att Första Kammaren fortfarande är alldeles emot reformen och
dels att icke heller någon allvarligare stämning gjort sig gällande
inom Riksdagen till förmån för den reform motionären antydt och
önskar. Det är alldeles gifvet, att, för att ett sådant arbete skall
komma till stånd, fordras en allmän mening, som drifver det fram, ty
en minoritet kan icke gerna med framgång utföra det arbete, som’ är
nödvändigt för en sådan reform. Jag tror, att under vår reaktionära
tid man bör koncentrera sina liberala önskningar och sträfvanden på.
hufvudsaker och vänta med de mindre betydande reformerna, till dess
man kan vinna dem samtidigt med hufvudsakerna.

Hvad för öfrigt sjelfva saken beträffar, får jag fästa uppmärksamheten
derpå, att man utan tvifvel gör våra förfäder orätt, då man
låter förstå att de af osjelfständighet och räddhåga infört den slutna
voteringen. Jag tror för min del, att de varit lika sjelfständig och
orädda, som någonsin vi, och att de i detta hänseende icke heller stått
efter någon representation i utlandet. Man bör komma i håg, att det
varit rent praktiska förhållanden, som framkallat det nuvarande arbetssättet
vid riksdagen, och att det är öfvertygelsen att man dervid
handlat klokt, som vållat att vi ha hvad vi nu hafva. Yi böra ej,
förbise, att såväl den öppna som den slutna voteringen har sina fördelar
och sina olägenheter, och det är icke alls gifvet, att det varit
bättre, om vi haft den öppna i stället för den slutna omröstningen.
Jag medgifver emellertid att, i den mån de nuvarande förhållandena
utveckla sig derhän att vi komma till ett mera parlamentariskt sty -

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

relsesätt så att Riksdagen betyder mera, den öppna omröstningen kan
vara lämpligare. Men för närvarande tror jag i alla händelser, att
det icke finnes någon utsigt att genomdrifva denna sak, utan torde
man få vänta dermed, tills man kunnat genomdrifva större reformer.

Herr WUcstén instämde häruti.

Herr Falk: Herr talman! Då jag anser denna fråga vara synnerligen
vigtig, kan jag icke underlåta att i korthet yttra min mening.

Jag delar icke den förste talarens uppfattning om nyttan och
fördelen af den offentliga kandidaturen, af hvilken edligt hans förmenande
såsom gifven följd skulle komma den öppna omröstningen.
Jag kan icke gilla den, derför att det synes mig som om den offentliga
kandidaturen icke alltid medfört de bästa valen. Jag betvifla!-till och med dess behöflighet och gagn, emedan jag tror att, innan
någon får det uppdraget att vara ledamot af Riksdagen, han också i
den kommun han tillhör bör hafva varit i tillfälle att gifva till känna
sin mening i samhällets och landets vigtigare frågor. Derom behöfver
jag icke vidare yttra mig.

Hvad åter den öppna omröstningen beträffar, har den visat sig
inom t. ex. stadsfullmägtigeinstitutionen vara af synnerligen stort värde.
Om icke stadsfullmägtige haft den öppna omröstningen, tror jag icke
att denna institution kunnat utveckla sig så som nu varit fallet. För
min del ser jag icke någon fara i att vid paria vota afgörandet kommer
att bero på talmannen. Ty jag är fullkomligt förvissad att det
förslag, som för någon tid sedan förelåg till behandling och som afsåg
att Riksdagen sjelf skall få välja sina talmän, rätt snart kommer att
blifva en verklighet. — Jag anhåller om afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Thenneenius förenade sig med herr Falk.

Herr Björkman: Herr talman, mine herrar! 1 likhet med vice
ordföranden i utskottet är jag af den tanken, att, så välbetänkt det
föreliggande förslaget i och för sig än må vara, det icke låter sig göra
att genomdrifva antagandet af öppen omröstning hos Riksdagen under
närvarande tid. För min del har jag alltid varit gynsamt stämd för
den öppna omröstningen och jag tror att det är mera skäl för dess
genomförande nu än det någonsin varit förr. Ty vi veta att partiställningen,
sådan den nu är, vållat att det vid många stora frågors
afgörande inträffat att omröstningen gått än på det ena, än på det
andra sättet, och att de, som bidragit til! en frågas olyckliga utgång,
skylt skulden på hvarandra. Om omröstningen i det stället skedde
öppet efter namnupprop, skulle det antagligen blifva bättre. Hvarje
gång saken varit före, sedan jag blef riksdagsman, har det för öfrigt,
så vidt jag kan minnas, alltid talats mycket gynsamt för densamma.
Så har det skett äfven i dag. Äfven i dag har saken välvilligt framhållits
i kammaren. Äfven i dag har saken erhållit ett välvilligt omnämnande
i utskotten. “Men“, heter det, “det går icke an att an -

or» ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

taga densamma, på det sätt den föreligger. Vi vilja", säger man,
“vara med om saken, men icke på detta sätt. Hvarje gång jag hört
detta, bär jag alltid väntat att en annan Riksdag skulle vara dess
mera gynsam för att realisera ett förslag af ifrågavarande syftning.
Men jag har fått vänta förgäfves och så blir det väl också hädanefter.
Jag tycker dock att det är märkvärdigt, att det äfven i denna
kammare finnes ett sådant motstånd här vid lag, som det verkligen gör.
Jag är säker att, om motionären efter slutad öfverläggning begär votering,
skall han finna att det icke är så många, som röstat för motionen,
som man efter diskussionen skulle kunna antaga. Det kan icke
hjelpas. Saken får gå sin gilla gång. Men jag har velat tillkännagifva
att jag har samma ståndpunkt som förut, nemligen att jag tror
att det vore nyttigt, om man kunde införa öppen omröstning inom
Riksdagen. — Jag anhåller om bifall till motionärens förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag kan icke neka till att jag blef
öfverraskad, då jag fick läsa utskottets betänkande och såg att icke
flere af Andra Kammarens ledamöter inom utskottet velat vara med
om hvad motionären föreslagit. Uppmärksamheten har nu här af utskottets
vice ordförande blifvit fäst på hvad som var anledningen härtill,
nemligen att motionen icke hade någon större utsigt att vinna
bifall. — Jag kan icke förstå den tankegången. Ty man skall väl
rösta för de förslag man anser vara rigtiga, de må nu hafva utsigt
till bifall eller ej. Jag tror för min del att, när det är fråga om ett
förslag, som man vill drifva igenom, så får man göra livad man kan
och ej låta det falla derför att det förut haft mindre tillslutning. Jag
har alltid haft den uppfattningen, att den öppna omröstningen skall
komma att verka icke blott till utbildandet af bättre karakterer, utan
äfven till frammanandet af ett bättre politiskt lif, och jag tror att det
för representanterna sjelfve vore önskvärdt, om de vid hvarje frågas
afgörande kunde frigöra sig från misstankar angående sitt handlingssätt.
Under sådana förhållanden anhåller jag om bifall till motionen.

Herr Ollas A. Ericsson instämde i detta yttrande.

Herr Wavrinsky: Herr talman! Då jag instämde med den förste
talaren och yrkade bifall till motionen, var jag icke blind för de
olägenheter, som ligga deri, att talmannen skulle vid paria vota ega
afgörandet. Jag erkänner också villigt att åtskilligt af hvad herr
Ljungman anförde är berättigadt. Men jag betraktar resultatet af
denna diskussion såsom icke annat än en opinionsyttring, och det är
derför jag valt att obetingadt instämma med motionären. Det har
erinrats om, att behandlingen af särdeles vigtiga frågor i kammaren
gerna antager karakteren af en öppen omröstning. Här förefaller det
mig ytterst angeläget, att just detta blir händelsen, så att den föreliggande
frågan får hela den karakteren. Må derför alla, som icke
hafva någon tvekan eller skuggrädsla, skynda att instämma med motionären
eller reservanterna, på det att allmänheten, som denna fråga
nära rör, måtte få reda på huru landet är beläget, samt hvad repre -

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

sentanterna i Andra Kammaren vid denna frågas afgörande företagit
sig. Det är alltså mera derför, att det må blifva en opinionsyttring
än derför att jag föreställer mig att det nu länder till något resultat,
som jag anhåller om bifall till motionärens förslag.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Då knappast någon enda talare
ännu yrkat afslag å motionärens framställning eller rättare sagdt
bifall till konstitutionsutskottets förslag, kan man väl föreställa sig
att motionärens förslag bifalles i denna kammare. Jag skulle kunna
helt och hållet instämma med den förste talaren i ärendet och har
således icke heller behof att särskildt uttala mig om de motiv, som
för antagandet af föreliggande motion kunna framhållas, då jag instämmer
med honom. Men jag har också förestält mig, att, om konstitutionsutskottet
och ledamöterna af denna kammare verkligen hade
velat realisera förslaget, om ej på sätt motionären framstält detsamma,
eller att talmannen skulle afgöra frågan, då rösterna i något fäll äro
lika, något annat sätt skulle kunnat uppfinnas som skulle vara tillfredsställande.
— Jag har åtminstone för min del tänkt att ett blifvande
konstitutionsutskott skulle kunna taga frågan så, — då det nu
icke lär vara annat än en opinionsyttring, om kammaren bifaller motionen
— att, om rösterna äro lika i den gemensamma voteringen, skulle
frågan derigenom anses hafva förfallit. Ty om rösterna sammanräknade
i båda kamrarne äro lika, så är väl icke frågan så mogen, att
icke den skulle kunna uppskjutas till ett annat år, så att man kunde
se huru röstetalet då stälde sig. Deremot när rösterna äro lika i en
fråga, som rör den ena kammaren ensamt, föreställer jag mig att lottning
skulle kunna afgöra frågan lika väl vid öppen omröstning som nu.
Ty hvad är det väl nu annat än lottning, då man tager undan och aflägger
den förseglade sedeln, som lika väl kan vara en ja-sedel som
en nej-sedel. Lottning kan således afgöra huru beslutet skall komma
att se ut, äfven om omröstningen kommer att ske öppet.

För att nu denna kammare må komma att fatta beslut i det
syfte, som motionären föreslagit, och dermed åstadkomma en opinionsyttring,
skall jag för min del bidraga dertill och rösta för motionärens
förslag, ehuru jag väl inser, att man nu icke kan komma till något
resultat i sak denna gängen.

Häruti instämde herrar Ola Bosson Olsson, Lilienberg, Gyllensvärd
och Lyttlcens.

Herr Ljungman: Herr Sven Nilssons förslag att vid gemen samma

voteringar frågor skulle anses förfallna vid lika röstetal går
naturligtvis icke an i tillämpningen, emedan grundlagen föreskrifvit
gemensam votering i flera sådana frågor, der det är en oafvislig nödvändighet
att man kommer till något beslut.

Hvad åter beträffar det så mycket framhållna gagnet af en opinionsyttring
till förmån för förslaget, så kan den väl vara bra i och för
sig. Men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att så litet utarbeta^,
som förslaget är, man af en dylik opinionsyttring i sj elfva verket

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:0 28.

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April, f. m.

har eu ganska ringa ledning för framtida arbete i frågan, rörande den
rigtning, i hvilken detta arbete bör gå. En sådan opinionsyttring
skulle endast betyda, att kammarens flertal är öfverens derom att en
ändring bör ske i det bestående förhållandet. Men då förslaget icke
angifver i hvilken rigtning ändringen skulle gå, är dermed ingenting
vunnet. Hvar och en som vill göra sig besväret att taga kännedom
om hurudant förhållandet i detta hänseende är i utlandet, der man
har öppen omröstning, skall finna att den är anordnad på ganska
många olika sätt i olika länder; och helt visst bör man hafva klart
för sig det sätt, som man önskar få här infördt, innan man afgifver
en sådan opinionsyttring. Om jag betraktar ett af dessa länder, der
öppen omröstning eger rum på samma gång som statsförfattningen är
ytterst frisinnad, nemligen Frankrike, så finner jag att omröstningen
der i regeln är öppen, för så vidt icke ett visst antal kammarledamöter
begära att den skall ske sluten. Ty man har der klart för sig,
att det kan finnas förhållanden, <lå den slutna omröstningen är att
föredraga framför den öppna, och sådana förhållanden tror jag skulle
kunna ega rum äfven här, om den svenska Riksdagen öfverginge till
den öppna omröstningen.

Huruvida vid gemensamma voteringar det vore lämpligt eller nödvändigt
att rösta öppet, skall jag icke nu yttra mig om, men jag tror
att det vore obehöfiigt, om man i öfrig! hade öppen omröstning. Hos
stadsfullmägtige i våra städer har man genomfört den öppna voteringen,
men då det blir paria vota, sker sluten votering. Så brukas äfven i
statsutskottet, att voteringen i regeln sker öppet. Men stanna tolf
mot tolf, röstar man med sedlar, och det medför ingen olägenhet. Het
förefaller mig som om de gemensamma voteringarna skulle kunna ordnas
på samma sätt. Tv då kamrarnes ledamöter förut röstat öppet
om saken, får man väl tro att de i den slutna voteringen vidhålla sin
åsigt, alldeles som statsutskottets ledamöter vidhålla sin åsigt, när de
rösta med sedlar.

Herr Hammarlund: Jag har redan förut angifvit min stånd punkt

i frågan, då jag instämt med den förste talaren. Men då man
talat så mycket om huru saken skulle ordnas vid paria vota, ber jag
få påpeka en utväg, som blifvit följd i eu ganska stor församling och
som med fördel tillämpats i mer än ett fjerdedels sekel, nemligen, såsom
hos stadsfullmägtige i Stockholm, genom ny omröstning medelst slutna
sedlar. Hos stadsfullmägtige i landsorten ligger afgörandet hos ordföranden,
derför att dessa stadsfullmägtige sjelfve välja ordförande.
Men stadsfullmägtige i Stockholm äro derutinnan likstälda med kamrarne,
att de icke ega en af dem sjelfva utsedd ordförande, utan är
öfverståthållaren dertill sjelfskrifven. Till följd deraf finnes i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm en föreskrift, som synes mig
kunna nära nog ordagrant öfverflyttas till riksdagsordningen. Nämnda
bestämmelse lyder sålunda:

“Äskas omröstning, verkställes densamma öppet, utom vid val,
då den bör ske med slutna sedlar. Rösterna aflemnas efter upprop,
och eger hvarje stadsfullmägtig en röst. Utgången bestämmes genom

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

enkel röstpluralitet utom i frågor som angå--— Utfalla vid

öppen omröstning i frågor, som genom enkel röstpluralitet kunna afgöras,
rösterna lika å båda sidor, verkställes ny omröstning, men med
slutna sedlar, hvarvid, före dessas öppnande, eu sedel aflägges, för att,
der rösterna äfven nu blifva lika, bestämma beslutet. “

Det synes mig, som om en sådan anordning skulle i de sällsynta
fall, då paria vota uppstår, kunna tillämpas äfven inom Riksdagen.
Då emellertid Första Kammaren afslagit motionen, och det sålunda här
endast gäller en opinionsyttring, skall jag be att få yrka bifall till
motionen.

Herr Månsson: Då det här under diskussionens lopp blifvit

uttaladt, att det skulle afgifvas en opinionsyttring i denna fråga, så
skall jag, som i allmänhet icke delar de talares åsigter, som hittills
yttrat sig derom, be att få säga några ord.

Jag har ganska många gånger i denna kammare deltagit i behandlingen
af föreliggande fråga och dervid noga sökt sätta mig in i
de skäl, som anförts för en förändring af det nuvarande omröstningssättet.
Jag har dock aldrig kunnat blifva öfvertygad om nyttan och
nödvändigheten af en sådan förändring. Likaså hafva konstitutionsutskottet
och Riksdagens båda kamrar icke mindre än nio gånger afslagit
framställningar i detta syfte. Ingen enda gång, sä vidt jag
minnes, har denna kammare bifallit något sådant förslag. Tydligt är,
att skäl kunna anföras både för och mot. Men säkert är, så vidt jag
kan finna, att det icke kan vara många ledamöter af denna kammare,
som skulle hysa fruktan för att här öppet gifva sin mening till känna.
Jag tror icke, att vi äro besjälade af ‘^sjelfständighet" eller “skuggrädsla"
eller “krypande bakom busken" eller “judarnes räddhåga"
eller “partihänsyn" eller dylikt, hvilket talaren på lidköpingsbänken
velat antyda, då han illustrerade sitt anförande med sådana uttryck
som de af mig citerade. Ställningen inom denna kammare är verkligen
sådan, att man icke med skäl kan använda dylika uttryck. Så
vidt jag kan döma af min erfarenhet under min riksdagsmannatid, har
man icke rätt att framkasta beskyllningar om osjelfständighet och mera
dylikt i fråga om tillkännagifvandet af våra tankar och meningar.

Vidare har det sagts, att den öppna omröstningen skulle bättre
utbilda karakterer. Jag vågar deremot hysa en annan mening. Jag
tror, att karakterer utbildas lika bra under de nuvarande förhållandena.
Ku är jag fri från hvarje yttre tryck. Jag får för mig sjelf
bedöma den sak, som är i fråga, och afgifva mitt votum utan att på
minsta sätt behöfva blifva antastad för denna min mening. Om vi
deremot hade öppen omröstning, kunde det hända, att ett verkligt
partiförtryck komme att göra sig gällande, likasom det kunde komma
att inträfla, att en underordnad tjensteman skulle kunna draga i betänkande,
i vissa frågor, att gifva sin upprigtiga mening till känna. Just
detta bör, enligt mitt förmenande, noga påaktas, då man går att vidtaga
en förändring, sådan som den ifrågavarande. Sjelfständighet, mine
herrar, är något, som lika väl kan utbildas hos mig i det tysta, som
om jag nödgas att i alla möjliga fall öppet uttala min mening. Och

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Om ändring säkert är, att mina valmän lika bra lära känna mig, om jag i denna
af §§ C0. 65 kammare afgifver min röst vid sluten som vid öppen omröstning. Val°daasordnin-
männen söka i alla fall taga noga reda på, hvilken ställning deras
gen. representant intager till de i riksdagen förekommande ärendena.

(Forts.) Jag ber ytterligare att få framhålla, att nästan i hvarje vigtig

fråga gifver man på ett eller annat sätt sin mening till känna, antingen
genom att yttra sig mera utförligt eller genom att helt enkelt instämma
med någon annan talare; och detta senare har, såsom herrarne torde
hafva observerat, mer och mer kommit till användning. På detta sätt
gifva många, kanske de flesta, af kammarens ledamöter för valmännen
sin mening till känna.

Jag kan sålunda, när jag skärskådar denna fråga från olika synpunkter,
icke finna någon ändring vara vare sig nyttig eller nödig. Det
går med det nuvarande omröstningssättet lugnt och, efter min uppfattning,
äfven rätt till väga. Inga särskilda omständigheter synas mig
hafva påkallat någon ändring. Då så är, kan jag för min del icke
vara med om att afgifva någon slags opinionsyttring i den rigtning
motionärens förslag afser. Jag anhåller derför, herr talman, att för
min del få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herrar Petersson i Hamra, Persson i Heljebol och Olsson i Frösvi
instämde häruti.

Herr Sven Nilsson: Man har sagt, att grundlagen föreskrifver
i vissa fall gemensamma voteringar, på det att frågor, i hvilka kamrarne
stannat i skiljaktiga beslut, måtte komma till afgörande. Men
jag hemställer, om icke frågorna blifva afgjorda i alla fall, äfven om
man går till väga så som jag föreslagit, eller att i händelse af paria
vota en fråga för den gången anses förfallen. Ett sådant förfaringssätt
är icke obekant för Riksdagen; ofta inträffar det ju redan nu,
att frågor, hvarom kamrarne stannat i olika beslut, anses hafva förfallit.
Och hvad beträffar svårigheten att ändra grundlagen, så måste
man väl vid ändringen af ett grundlagsstadgande äfven kunna vidtaga
de ändringar, som deraf blifva en följd, när man nemligen icke kan
gilla de åsigter, som de äldre grundlagsstiftarne haft. För min del
tror jag att folket i landet skulle sätta det allra största värde på,
om man kunde få öppen omröstning särskildt vid de gemensamma voteringarna.
Ty det är verkligen beklagligt at.t den ena gången efter
den andra finna, hurusom det antal röster, som vid en frågas första
afgörande inom de olika kamrarne afgifvits för eller emot ett förslag,
sedermera vid den gemensamma voteringen icke obetydligt förändrats
i den ena eller andra rigtningen. Det kan jag för min del icke kalla
ett sjelfständigt handlingssätt att den ena gången rösta för ett förslag
och den andra gången emot detsamma. Jag tror derför, att, om den
öppna omröstningen skall införas, det bör ske konseqvent, både vid
det tillfälle, då endera kammaren ensam för sig har att afgöra en
fråga, och vid de gemensamma voteringarna.

Man har sagt, att det är så många gånger som konstitutionsutskottet
afstyrkt och Riksdagen afslagit framställningar i denna vigt -

N:0 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

ning, att det är tydligt, att sympatierna för saken icke varit synnerligen
stora. Ja, detta måste medgifvas, och jag för min del får erkänna,
att jag förr icke haft stora sympatier för förslaget. Men ju
mera saken bliivit utredd och ju mera man fått erfarenhet om huru
frågorna inom riksdagen behandlas och afgöras, desto mera har det
blifvit klart för mig, att en förändring måste ske i den rigtning motionären
påyrkat. Det är enligt min tanke icke möjligt att en längre
tid fortgå på detta sätt, utan man måste låta sina valmän och Riksdagen
veta, huru man röstar i hvarje fråga. Jag kan icke vara med
om realiserandet af det föreliggande förslaget på det sätt, som här
föreslagits af eu stockholmsrepresentant, nemligen att omröstningen
här skulle tillgå på samma sätt som hos stadsfullmägtige i Stockholm,
just derför att det till sist blir den slutna omröstningen, som skall
afgöra frågorna.

Man har också sagt, att man icke skall skapa karakterer genom
införande af öppen omröstning. Jag vet icke, huru man bättre på
annat sätt skulle skapa karakterer, om icke genom att öppet och ärligt
samt oförtydbart få uttala sin mening i hvarje fråga. Att handla sålunda
anser jag vara ett bevis på karakter, och om man fortgår på

den vägen, så utbildas bäst verkliga karakterer. Den åter, som i en
sluten omröstning ena gången röstar si och andra gången så, synes
mig omöjligen kunna vara någon karakter. Herr Ivar Månsson påstod,
att hans valmän skulle känna hans åsigter lika'' väl om han röstar
slutet eller öppet. Jag vet icke huru herr Ivar Månssons valmän i
detta fall hafva uppfattat hans ställning, om de tro honom lika väl

i fäll han röstar slutet eller öppet. För min del tvifiar jag derpå.

I detta anförande instämde herrar Wittsell, Ekman, Petersson i
Brystorp, Nilsson i Skärhus, Truedsson, Ersson i Vestlandaholm och
Bromée.

Herr Schöning: Enligt mitt förmenande borde väl denna fråga
kunna afgöras, utan att sinnena uppröras.

En af de siste talarne har tagit fasta på ett ord, som enligt hans
åsigt icke hörde till saken. Jag förstår verkligen icke, huru den ärade
talaren kunnat yttra sig så, som han gjorde, äfven om han hör till
det parti, som önskar bibehållandet af det nuvarande omröstningssättet,
ty jag är fullt förvissad derom, att nästan hvarje riksdagsman
i denna kammare hade sin förutfattade tanke och mening om denna
fråga, innan han i dag kom hit. Jag tror derför, att de många ord,
som här nu äro spilda om denna sak, icke hade behöfts, utan att saken
länge sedan varit afgjord, om man genast hade kunnat skrida till en
öppen omröstning. Men som en sådan nu är förbjuden, så vill hvar
och en yttra sig för att tillkännagifva sin ställning till frågan. Jag
skall deriör äfven bedja att i all korthet få säga min mening.

Ju mer jag tänker på saken och ju mer jag begrundar densamma,
desto mer finner jag, att det bästa är öppen omröstning. Den har
ärligheten och upprigtigheten för sig. Det,är en vacker sentens, en man
bakom ordet, huru mycket vackrare då skulle det ej låta — “eu riks -

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 28.

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April, f. m.

dagsman" bakom ordet. Det skulle kunna vara mycket att säga om
såväl utskottets motivering som åtskilligt annat i denna sak, men det
tjenar till ingenting, och då tiden dessutom redan är långt framskriden,
skall jag för min del be att få yrka afslag å konstitutionsutskottets
betänkande och bifall till motionärens förslag.

Herrar Broström och Jansson i Krakerud förklarade sig instämma
med herr Schöning.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad herr Sven Nilsson i

Efveröd nyss nämnde, skall jag be att få påpeka, att hvar och en,
som med eftertanke läser 69, 70 och 71 §§ regeringsformen, snart
skall finna, att det i ganska många fall är alldeles nödtvång, att ett
afgörande erhålles i gemensamma voteringen, och att det icke går an,
att en fråga får förfalla i händelse af lika röstetal. Det är visserligen
sant, att, om regeringen begär ett extra anslag, man skulle kunna
låta frågan förfalla, i fall det icke är ett afgjordt flertal röster för
frågan. Men många frågor finnas, hvilka måste afgöras genom gemensam
votering för att komma till ett beslut. Ty eljest skulle ju, såsom
vår grundlag är affattad, statsregleringen hindras.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att de, som äi’0 intresserade
för denna sak, naturligtvis få gå saken mer in på lifvet
genom att till en kommande riksdag framlägga ett förslag, som är
sådant, att man kan komma till något mer än blott en opinionsyttring.
Det är alldeles gifvet, att det icke är nog att saga, att man vill hafva
öppen omröstning, utan man får väl äfven lof att söka formulera grundlagsparagraferna
i fråga så, att man kan hafva någon utsigt att få förslaget
genomfordt.

Herr Svanberg: Då Första Kammaren redan afslagit motionen,
kan ju Andra Kammarens beslut i frågan icke blifva annat än en
opinionsyttring. Just med afseende härå och särskildt derför, att
konstitutionsutskottet såsom skäl för sitt afslagsyrkande sagt att “kamrarnes
upprepade beslut i frågan otvetydigt hänvisa på en afgjord
obenägenhet'' hos Riksdagen att öfvergå till det öppna omröstningssättet,
samt det icke lärer få antagas, att Riksdagens vid så många tillfällen
— och sista gången ej längre tillbaka än år 1889 — uttalade
mening i förevarande ämne undergått någon förändring", vill jag med
min röst bidraga dertill, att frågans utgång vid 1891 års riksdag, åtminstone
inom denna kammare, blir en annan än den hittills varit.
Jag gillar motionens syfte och kommer att rösta för bifall till densamma
för att i min ringa mån hjelpa frågan fram. Den är, enligt
min åsigt, eu af de frågor, som icke böra falla.

Med herr Svanberg instämde herrar Liljeqvist, Bratt, Andrén.
Henricson, Sjöholm, Holm, Göransson, Jonsson i Hof, Gunnar Eriksson
och Norberg.

Herr Andersson i Himmelsby: Det var med anledning af en

Onsdagen don 15 April, f. m. 17

talares på norrlandsbänken yttrande, som jag begärde ordet. Han
tycktes hysa den uppfattning, att det endast var ett visst parti, som
velat sätta sig emot förslaget. Om det var meningen att kasta denna
beskyllning mot det parti, jag tillhör, så vill jag svara honom, att
hvarje gång denna fråga här varit på tal, under den tid jag tillhört
riksdagen, har jag röstat för en förändring i det syfte, som motionären
föreslagit, och skall rösta på samma sätt äfven nu. Jag kan så mycket
mer göra det, som jag vid nästan hvarje omröstning låtit mina grannar
se min voteringssedel, och jag skall derför icke heller nu af rädsla
för att mina kommittenter skola få veta, huru jag röstar, undandraga
mig att biträda motionärens förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall
till motionen, hvithet sistnämnda yrkande herr talmannen förklarade
sig uppfatta såsom afseende antagande såsom hvilaude till vidare
grundlagsenlig behandling af det i den ifrågavarande motionen framstälda
förslag. Herr talmannen gaf propositioner å hvartdera af dessa
yrkanden och fann det senare hafva flertalets röster för sig. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande omröstningsproposition :

Den, som vill, att kammaren, med afslag å konstitutionsutskottets
hemställan i dess utlåtande n:o 4, antager såsom hvilande i grundlagsenlig
ordning det af herr P. Andersson i Högkil i hans motion
n:o 178 framlagda förslag till ändring af §§ 60, 65 och 75 rikdagsordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 116 ja mot 94 nej, hvadan kammaren b
slutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 5.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 10) i anledning af herr N. Perssons
i Vadensjö motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande
af vissa föreskrifter i afseende å patronatsrättens utöfvande
i patronella pastorat.

Andra Kammarens Prat. 1891. N:o 28. 2

N:o 28.

Om ändring
af §§ 60, 65
och 75 riksdagsordningen.

(Forts.)

No 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

§ 8.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om

n:o

Härefter företogs handläggning af konstitutionsutskottets utlåtande
5, i anledning af väckta motioner om förändrade bestämmelser i

sättet för val fråga om sättet för val af riksdagsmän till Andra Kammaren.

af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

Punkten 1.
Bifölls.

Punkten 2.

I motion n:o 162 inom Andra Kammaren hade herr P. Er sson i
Yestlandaholm föreslagit, att Riksdagen ville besluta sådana ändringar
i nu gällande riksdagsordning, att alla riksdagsmannaval till Andra
Kammaren förrättas endast på ett sätt, nemligen medelst användande
af det omedelbara valsättet.

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

1 en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar Ljungman,
Björkman, Dahn, Élowson, Hedin, Vahlin och Wikstén yrkat,
det utskottet med anledning af herr P. Erssons i Vestlandaholm motion
bort tillstyrka Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 16 riksdagsordningen: -

§ 16.

Valen förrättas, för landet, inför — — — — —--— —

-— — — — — — tal af tusen.

I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, förrättas valen
omedelbart inför magistraten.

Kommuner å landet, som hafva att gemensamt välja riksdagsman,
ega dock begagna det omedelbara valsättet, derest flertalet af de röstberättigade
så beslutar. Då förslag härom af de röstberättigade i en
kommun vackes medelst beslut, fattadt inför kommunalstämmas ordförande,
varder sådant meddeladt Konungens befallningshafvande, som
från öfriga till valkretsen hörande kommuner infordrar de röstberättigades
röster och utfärdar kungörelse om utgången efter ty som de flesta
rösterna varit för bifall eller afslag. I sistnämnda fäll kan frågan
icke förr, än en tid af fem år derefter förflutit, å nyo upptagas. Beslutas
åter förändringen, träder den i kraft vid det val, som näst efter
en månad från kungörelsens utfärdande inträffar, och gäller för eu
tid af minst fem år, hvarefter beslut om dess upphörande kan på lika
sätt som om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas rösterna — —- — — — —
--— — — — största folkmängden eger.

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

I stad, som har att ensam sända en eller flera riksdagsmän —
—--— — — eller dess ordförande.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Ljung man: Till detta utskottets betänkande är fogad en
reservation, i hvilken yrkats den ändring af 16 § riksdagsordningen, att “i
de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, förrättas valen omedelbart
inför magistraten11. Jag hemställer, att kammaren ville bifalla
denna reservation, så att derigenom bragtes till stånd en opinionsyttring
i rigtning af åtminstone denna lilla förändring, eller snarare förbättring af
valsättet. Förhållandet är nemligen, att samtliga de städer, som hafva
gemensamma val, uttalat sig för denna förändring och det är ju en orättvisa
att mot deras billiga önskan och vilja qvarhålla för dem en bestämmelse,
som endast länder till olägenhet för dem och onödigt besvär.

Jag yrkar bifall till reservationen med iakttagande af den rättelse
af ett tryckfel, hvarom tillkännagifvande skett å ett tilläggsblad, som
blifvit utdeladt i kammaren.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
sättet för val
af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Herr Er sson i Vestlandaholm: Då konstitutionsutskottet afstyrkt
min motion, torde föga utsigt förefinnas att få den igenom äfven i den
trängre krets, som reservanterna föreslagit, ty om Andra Kammaren
skulle antaga detta förslag, så lärer det väl blifva förkastadt af den
Första.

Detta oaktadt kan jag icke uraktlåta att söka framhålla det berättigade
och i princip rigtiga, att hvarje röstberättigad på valdagen
får lägga sin röstsedel i valurnan. De hinder för ett sådant valsätt,
som riksdagsordningens skapare befarade ligga i den på den tiden
svåra kommunikationen i vårt glest befolkade land, blifva med hvarje
år allt mindre och mindre och torde redan nu i den åsyftade bemärkelsen
icke i någon nämnvärd mån förefinnas.

Vid sådant förhållande, och då vi vid val till Första Kammaren
ha endast ett valsätt, kan jag icke förstå, hvarför vi till Andra Kammaren
skola behöfva använda ett alternativt sådant. Att valen vid
det omedelbara valsättets användande kunna utfalla annorlunda än
vid det medelbara, vill jag visst icke bestrida, men ingen lär väl heller
kunna vilja påstå, att de derför skulle utfälla till det sämre. Mig synes
derför, att det omedelbara valsättet har både det juridiska och
moraliska skälet på sin sida och således borde vara det enda gällande.
På sid. 5 i utlåtandet talar utskottet om valkretsars egna intressen
och fördelar och anser det vara bäst, att valkretsarne fortfarande må
få behålla desamma. Sådant borde enligt mitt förmenande icke förekomma,
då det gäller att stifta grundlag, ty en grundlag bör väl, såvidt
möjligt är, innehålla bestämdt föreskrifter till förekommande af
godtycke.

Jag är derför förvissad om, att synkretsen för reservanterna omfattat
större dimensioner än hvad förslaget i deras reservation innehåller,
men de vågade väl icke ta för sig så mycket och derför in -

N:o 28,

Onsdagen den 15 April, f. ra.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
sättet för val
af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

skränkte de sig till det minsta möjliga i förhoppning, att det skulle
kunna antagas.

Herr talman! Sådan frågan du föreligger, har jag ej annat val
än att yrka bifall till reservationen.

Herr Ljung man: Skälet, hvarför reservanterna inskränkt sitt

yrkande endast till bifall till en förändring angående städerna, bär
berott derpå, att de hoppades kunna vinna majoritet för åtminstone
detta mindre långt gående yrkande, då det deremot var klart för oss,
att det mer omfattande förslag, som innefattas i herr Erssons motion,
omöjligen kunde gå igenom. Olägenheten för småstäderna af möjligheten
att få medelbara val är stor; och då nu motionären sjelf
biträdt reservanternas förslag, ber äfven jag att få yrka bifall till
detsamma.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag kan för min del icke inse, att

reservanterna förebragt sådana skäl för sitt yrkande, att man derför
borde göra en särskild undantagslagstiftning för städerna, i synnerhet
som samtliga dessa redan infört det omedelbara valsättet. Man kan
visserligen invända, att vid en omreglering det kunde blifva nödvändigt
för städerna att gå tillbaka till det medelbara valsättet, men man får
äfven taga i betraktande, att, när dylik omreglering förekommer, valmännen
sjelfva böra få bestämma hvad som då må vara för dem fördelaktigast.
Valkretsarne omregleras ju dessutom endast hvart tionde
år, och man kan väl hoppas, att denna reglering företages så tidigt,
att städerna hinna med att bestämma sig för det valsätt de önska.

Då emellertid 16 § riksdagsordningen helt och hållet lemnar hvar
och en valkrets fritt att efter eget godtfinnande derom bestämma,
synes det mig, att man icke behöfver införa en undantagslagstiftning
i detta afseende, utan att man fortfarande kan öfverlåta åt valkretsarne
att sjelfva afgöra frågan om sättet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Gumselius: Jag hemställer om bifall till reservanternas

förslag, och det är mig synnerligen kärt att dervid få förena mig med
utskottets vice ordförande.

Det förefaller mig som om den senaste talaren trodde, att allt
vore klart genom omregleringar. Åtminstone har han, så vidt jag
funnit, icke anfört något enda skäl annat än det, att det då icke
skulle bli så farligt. Men vid eu omreglering kan det dock finnas eu
möjlighet, att det blir en omstörtning i den vägen, som kan blifva
vådlig. Och när nu städerna samtligen vilja hafva det omedelbara
valsättet, så må för den senaste talaren, hvilken ju är en varm vän
af våra städer, det ju kunna vara af intresse att medgifva dem detta
deras lilla önskningsinål.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen anmärkte
till eu början till rättelse två fel, hvilka insmugit sig i reservanternas
förslag till lydelse af 16 §, nemligen att sista ordet i första

N:a 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

stycket “tusen" borde ändras till “ett-tusen“, och vidare att det å
2:a, raden i tredje stycket förekommande ordet “dock" borde rättas
till “oek“. Efter det herr talmannen vidare gifvit propositioner i
enlighet med de olika yrkandena, biföll kammaren hvad herr Ljungman
m. ti. tillstyrkt i deras vid utlåtandet fogade reservation, med
iakttagande af ofvan om f örmälda rättelser.

Punkterna 3 och 4

Biföllos.

§ 7.

I ordningen

förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande Om ändring
n:o 6, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §§ 17, af §§ 17, 24

och 25 riks .

dagsord ningen.

24 och 25 riksdagsordningen.
Punkten 1

Bifölls.

Punkten 2.

Herr Gust. Ericsson från Stockholm hade i motion, n:o 169, inom
Andra Kammaren föreslagit:

l:o att ur 17 § riksdagsordningen orden: “Den, som dervid erhållit
de flestes röster, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan dem,
som erhållit lika röstetal", måtte utgå; samt

2:o att 24 § riksdagsordningen måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

“Vid val af riksdagsmän vare den eller de valde, som erhållit
mer än hälften af de afgifna rösterna. När ej hela det antal riksdagsmän,
som väljas skall, vid första omröstningen blifvit utsedt, läte
valförrättare!! ofördröjligen företaga ny omröstning till utseende af
den eller de återstående. Dervid må endast röstas mellan dem, som
förra gången, utan att vara valde, erhållit de flesta rösterna, till ett
antal af två gånger så många, som riksdagsmän då äro att välja; och
äro de valde, som då de flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal
skilje lotten.

Rösträtt vid — —--sig inställer."

Under förevarande punkt hemstälde utskottet, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Herr Vahlin, hvilken emot utskottets hemställan anmält sin
reservation och nu anförde: Då jag är den ende af utskottets med lemmar,

som reserverat mig i denna punkt utan att angifva skälen,
ber jag att nu få anföra några ord för min åsigt.

I ett land som vårt, der valkretsarne hafva stor utsträckning,

N:o 28. 22 Onsdagen den 15 April, f. m.

Om ändring torde det i synnerhet för landsortens valkretsar vara synnerligen svårt
oc/ff/ri/ts^ va^in^n’ som höra till samma parti, att förena sig om en kandi °Cdagvard-''

1 Dalarne kunna utstånden mellan de olika kommunerna uppgå

ningen. till 15 mil. Under sådana förhållanden kan det lätt inträffa, att en
(Forts.) person blir vald, som icke eger valmännens flertals förtroende.

Detta förhållande har varit af mindre betydelse förr, då inga
politiska partier med bestämda och skarpt skilda program hos oss
framträdt, då endast de olika valkretsarne hörde till olika partier, men
partier icke funnos inom dem. Men under nuvarande förhållanden,
då dessa partier framträdt öfverallt, har frågan om majoritetsval erhållit
en ofantligt mycket större betydelse än förr. Om man icke kan få
den person till representant, man helst önskat, är af mindre betydelse,
blott denne åtminstone tillhör er.s eget parti. Valmännen i Sverige
utgöra en ringa minoritet af svenska folket, och det skulle kunna
hända, att alla riksdagsmännen vore valda af minoriteter af sina
respektive valmän. Den svenska Riksdagen kunde sålunda komma att
representera eu minoritet af en mycket ringa minoritet af svenska
folket. Blott detta anser jag vara ett tillfyllestgörande skäl att motivera
en ändring i grundlagen. Men det finnes äfven ett annat skäl.
Man vågar under nuvarande förhållanden icke gifva sin röst åt den,
som är lämpligast, emedan man är rädd, att detta skulle åstadkomma
en splittring, så att minoritetens kandidat skulle kunna blifva vald.
Derigenom kan det inträffa, att en person, som kanske är mest lämplig
och som skulle kunna erhålla ett flertal af rösterna, icke ens blir
nämnd vid valet, liksom att mången, som företrädesvis förtjenade att
bli vald, träder tillbaka för att undvika splittring och frivilligt lemna
en annan sin plats. Jag anser, att dessa olägenheter äro fullt tillräckliga
att kraftigt motivera den nu föreslagna ändringen.

Man har deremot anfört, att det skulle blifva så många omval,
hvilket skulle medföra olägenheter. Ja, otvifvelaktigt är det en olägenhet
att omval måste företagas, men detta uppväger i ingen mån
den olägenheten, att en valkrets får en riksdagsman, som icke hyser
samma åsigter som majoriteten af hans valmän. Detta är en vida
större olägenhet, och deraf han blifva och har äfven blifvit följden vid
denna riksdag, att Riksdagen fattat beslut, som varit stridande mot
majoritetens af svenska folket önskningar.

Vidare yttrade:

Herr Ljungman: Jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå

att den motivering, utskottet anfört för afslag, är fullt tillräcklig, men
jag ber att få tillägga, att ett antagande af motionärens förslag sannolikt
skulle leda dertill, att landsbygden komme att allt mer återgå
till de medelbara valen. Detta är så klart och uppenbart, att det
icke ens behöfver ytterligare ådagaläggas. Detta är eu olägenhet så
stor, att den ensam är fullt tillräcklig att göra motionen oantaglig.
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr G. Ericsson från Stockholm: Herr talmani Jag tror, i

Onsdagen den 15 April, f. m.

N:o 28.

olikhet med den siste mycket ärade och aktade talaren, att det i min Om ändring
motion föreslagna tillvägagångssättet skulle verka raka motsatsen till
hvad han antog. Jag tror till och med att, äfven om man antoge dagnord-''

herr Adelskölds förslag, icke ens detta skulle medföra någon fara i ningen.

den rigtning, som han fruktade, eller att de medelbara valen skulle (Forts.)
framdrifvas. Ty det skulle just af det första valet, der icke majoritet
vid detsamma åstadkommits, visa sig, hvarest valmännen af de olika
partierna hade sin kandidat. Jag har i min motion anfört ett exempel
härpå från ett val vid de senaste höstvalen. Der visade det sig, att
hvarje parti hade två kandidater, och att minoritetspartiets hufvudkandidat
gick igenom vid första valtillfället; men vid det derefter
inträffade omvalet, i följd deraf att valet blef öfverklagadt och upphäfdt,
uppnåddes absolut majoritet af motpartiets kandidat.

Det ar, såsom den ärade reservanten nyss sade, icke godt för
valmännen, särskildt i de större valkretsarne, att redan från början
kunna känna till de personer, som komma i fråga, eller på förhand
räkna ut, hvilken af dem som har de största utsigterna att bli vald.

Jag hade trott, att, derest icke mitt förslag varit af beskaffenhet
.att kunna obetingadt antagas, det ärade konstitutionsutskottet med sin
auktoritet skulle hafva kunnat göra upp ett förslag, som tillfredsstälde
berättigade fordringar och som i tillämpningen icke lemnade något
öfrigt att önska. Men ty värr har jag erfarit, att utskottet velat
komma ifrån hela saken så billigt och lindrigt som möjligt. Jag har
således icke att anklaga utskottet för bristande förmåga att kunna
formulera ett förslag, som vore för Riksdagen antagligt; men deremot
tror jag mig ega så mycket större skäl att klaga deröfver, att utskottet
saknat en god vilja. Det exempel, som utskottet anför på sid. 5 i
betänkandet, synes mig tala mera för bifall till motionen än för afslag.

Utskottet tager ett exempel från en valkrets, der 1,000 valmän deltaga
i valet af två riksdagsmän, och der det finnes fyra kandidater, A., B.,

C. och D. Kandidaten A. får 900, B. och C. hvardera 450 och D.

200 röster. Att utskottet råkat på precis denna jemna siffra för A.
och B. torde väl vara en händelse, som ser ut som en tanke; ty detta
förutsätter att det skulle vid valen tillgå alldeles såsom det nu tillgår
inom Riksdagens utskott, att allting skulle komma att afgöras genom
lottning. Skulle nu emellertid ett omval mellan dessa två, B. och C.,
ega rum, och de 200 röstande för D. deltoge i valet, så är det ju
möjligt att ett annat resultat skulle uppnås än lika röstetal för B.
och C.; ty det är ju antagligt, att kandidaten D. hade åsigter, som
närmade sig vare sig B:s eller C:s åsigter, och att sålunda de 200
rösterna tillfölle endera af dem. 1 sådant fall kunde man icke klaga
öfver att icke majoriteten af de väljande hade fått den till riksdagsman
som de önskade.

Genom den statistik, som jag bifogat min motion, synes att förhållandet
vid de omedelbara valen varit sådant, att ja, ibland ända
till 50 procent af riksdagsmännen valts utan att erhålla de flestas
röster; och det kan väl icke vara alldeles rigtigt, att under tider, då
partierna stå skarpt emot hvarandra i åsigter, minoritetens mening
skall blifva representerad i Riksdagen.

N:0 28.

Om ändring
af §§ 17, 34
och 35 riksdagsordningen.

(Forts.)

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Då emellertid reservanten icke framstält något yrkande, så vidt
jag hörde rätt, och jag icke har några skäl för närvarande att tro,
att ett yrkande på bifall till min motion vid innevarande riksdag skulle
leda till något resultat, så skall jag, herr talman, icke heller för min
del framställa något yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

P nJeten 3

Bifölls.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7, i anledning af
väckt motion med förslag till lag om val till Riksdagens Andra Kammare.

I motion n:o 1 inom Andra Kammaren hade herr E. Beckmanr
under framhållande af att Riksdagen borde ingå till Kongl. Maj:t
med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte utarbeta en vallag att föreläggas
Riksdagens pröfning, tillika i ett framlagdt förslag till lag om val till
Riksdagens Andra Kammare formulerat de bestämmelser, hvilka synts
honom böra i en vallag inflyta.

På anförda skäl hemstälde nu utskottet, att herr Beckmans motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar Bergius, Gilljam och Enger beträffande viss del af
motiveringen;

af herrar Hedin, Elowson och Vahlin, som yrkat, att utskottet
måtte föreslå Riksdagen att i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta företaga eu revision af riksdagsordningens valbestämmelser
och för Riksdagen framlägga de förslag, som deraf
kunde föranledas;

samt af herrar Bengtsson i Gullåkra, Björkman, Boström i Bodbyn,
Johnsson i Thorsberg och Wikstén, som i likhet med utskottet
icke funnit skäl förorda antagandet af särskild vallag, men ansett sig,
böra hemställa, att Riksdagen med anledning af motionen må såsom
hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
till ändring af g 17 i riksdagsordningen:

“Vid-----— — — röstetal.

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de för kommunerna
gällande röstlängder, som böra innehålla anteckning om dem, hvilka
enligt 14 § valrätt tillkommer. Dylik längd bör efter skedd kungörelse
hållas för granskning tillgänglig under minst fjorton dagar före
valet och skall före dettas början justeras. Anmärkning mot vederbörligen
justerad längd må ej till pröfning upptagas.11

Härjemte hade herr Dahn begärt få antecknadt, att han ej deltagit
i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Onsdagen den 15 April, f. m

N:o 28.

I fråga härom anförde nu:

Herr Beckman. Herr talman, mine herrar! Såväl vid de nyss
behandlade förslagen, af hvilka det ena blifvit antaget att hvila för
vidare grundlagsenlig behandling, som ock vid min nu föreliggande
motion, har min afsigt i främsta rummet varit att i hela sin omfattning
bringa under Riksdagens pröfning frågan om en revision af våra
valförhållanden. Jag gläder mig visserligen åt, att ett af dessa förslag
omedelbart föranledt ett praktiskt resultat. Men mitt egentliga syfte,
jag upprepar det, har varit att få frågan i ett sammanhang framlagd
för Riksdagen. Jag anade icke från början, att det i år, i motsats
mot hvad som skedde 1887, skulle anses med grundlagsenlig ordning
öfverensstämmande att till konstitutionsutskottet remittera förslag
rörande valbestämmelser af civillags natur. Hade jag anat detta, skulle
jag endast hafva framställt ett enda förslag. Detta skulle i sådant
fal! äfven denna gång blott ha afsett en skrifvelse till Kongl. Maj:t
och hufvudsakligen gått i samma rigtning som den reservation, hvilken
nu afgifvits af herrar Hedin, Eiowson och Vahlim Jag hade då redan
från första stund haft den förmånen att kunna fullt klargöra min
ställning. Äfven jag anser nemligen att det måste underkastas en
noggrann pröfning, hvilka valbestämmelser som skola inflyta i riksdagsordningen,
och hvilka äro af den speciella natur, att de icke böra få
sin plats i grundlag, utan inrymmas i eu särskild vallag. Det är ju
en möjlighet, att det skulle kunna befinnas lämpligt att införa samtliga
valbestämmelser i sjelfva grundlagen. Jag tror det för min del icke;
men jag vet att en annan uppfattning hyllas af män, som mycket
sysselsätta sig med dessa frågor.

Härmed må nu vara huru som helst; så mycket är klart, att
utskottets majoritet synes till sitt rättesnöre valt att oberörde af
verklighetens kraf “blifva vid det gamla". Utskottet har icke allenast
icke velat vara med om en vallag; det vill icke ens lyssna till min
blygsamma begäran om eu revision af de mest olämpliga bland våra
valbestämmelser — en åtgärd, om hvars nödvändighet dock alla, hvithet
politiskt parti de tillhöra, numera borde kunna vara ense. Ty om
utskottet verkligen velat taga något steg till det bättre, så hade det
vant dess pligt att antingen gå in på förslaget om en revision eller ock
sjelft framkomma med formulerade förslag till de nödigaste ändringarna.
Att så ej skett är så mycket märkligare, som utskottet yttrar, att de
“oegentligheter", som framträdt vid riksdagsmannavalen, “enligt utskottets
åsigt icke varit af beskaffenhet, att de ej skulle kunna utan
stor svårighet afhjelpas genom förändringar, förtydliganden eller fullständigande
i vissa bestämda afseenden af de bestämmelser, som nu
ordna valförhållandena."

Utskottet erinrar för öfrigt om den år 1888 vidtagna ändring i
19 § riksdagsordningen, hvarigenom icke vidare för valbarhet kräfves
att under minst ett år före valet hafva egt rösträtt inom distriktet.
Det framhåller att härigenom en af de försåtligaste bestämmelserna
och en af dem, som gifvit anledning till de flesta klagomålen, blifvit
borttagen. Alldeles rigtigt! Derigenom har verkligen undanröjts ett

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

Forts.)

N.o 28.

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

(Forts.)

26 Onsdagen den 15 April, f. m.

af dessa giller, som förut med så mycken fördel användts under den
ifriga jagten efter oguldna kommunalutskylder. Vi slippa lyckligtvis
hädanefter att bevittna hela raden af dessa föga uppbyggliga skådespel.
Men äfven sedan detta stadgande i 19 § riksdagsordningen upphäfts, äfven
sedan derigenom det värsta valkrånglet blifvit omöjliggjordt, återstår likväl
mer än tillräckligt. Man skall verkligen vara bra förnöjsam, om man
icke begär något mera. Måste man icke — till och med om den
nyss såsom hvilande antagna grundlagsändringen skulle blifva lag —
medgifva, att så många möjligheter till valtrassel ännu förefinnas, att
det är absolut nödvändigt att någonting göres?

Jag skall endast be att få påpeka ett par af de punkter, i
hvilka jag tillåtit mig begära en ändring. Vi ha t. ex. frågan om
infordrande af de valprotokoll, som icke i rätt tid insändas till valförrättaren.
Huru ofta har det icke händt, att valmännens afsigter helt
enkelt omintetgjorts derigenom, att en kommunalordförande — af okunnighet,
af försumlighet eller kanske någon gång rent ut af illvilja —
försummat att insända valprotokoll från sin- kornmun. Hvad finnes
det för garanti för att han icke, såsom mer än en gång händt, i stället
för valprotokollet insänder en statistisk uppgift? Jag har antecknat
icke så få fall af dessa slag, hvilka dragits under domstolarnes pröfning.
Jag behöfver ej erinra, att det stora flertalet aldrig öfverklagas och
således ej komma till domstol. Bland dem, som vunnit detta slags
ryktbarhet, skall jag be att här i största korthet få erinra om några
få af de mest bekanta och från min synpunkt verkligen upprörande
fall, i hvilka klagan fullföljts hos Kongl. Maj:t. Främst vill jag då
påminna om valet för Hammarkinds och Skärkinds domsaga år 1875.
Valet var utsatt till den 13 september. Då sammanräkningen den
22 september egde ruin, hade valprotokollat från Gryts kommun ännu
icke inkommit. Domhafvanden uppsköt i afvaktan derpå valet till
den 30 september, då herr August Magnusson förklarades vald. Men
Konungens befallningshafvande och Kongl. Maj:t upphäfde valet och
förklarade herr Fosser rätteligen vald, emedan rösterna från Gryt ej
bort beräknas, derför att de inkommit för sent. Ett annat sådant fall
egde rum 1884 i Vestmanlands södra domsaga, då protokoll ej inkom
från Sävalla kommun, och då friherre Tersmeden förklarades vald med
120 röster, medan den närmaste i röstetal, herr G. Sälling, hade 114
röster. Kongl. Maj:t faststälde valet. Vida beryktad t är det val i
Rönnebergs och Harjagers härad, som började den 16 och afslöts den
24 september 1887. Från Vadensjö socken inkom då i stället för
valprotokoll blott ett statistiskt formulär med den påföljd, att herr J.
Andersson förklarades vald med 420 röster. Herr Nils Persson i Vadensjö
hade 419 röster. Anderssons val faststäldes af Kongl. Maj:t.

Dylika tilldragelser synas mig ovedersägligt ådagalägga behofvet
af ett stadgande i lag, att, då felande protokoll icke inkommit och
detta kan inverka på valets utgång, domhafvanden skall förklaras
skyldig infordra sådant protokoll.

En annan lika svår som vigtig punkt är frågan om röstlängds
giltighet, rätta sättet för dess uppgörande, möjlighet att i densamma
vinna rättelse o. s. v. Denna sak har beaktats af åtskilliga represen -

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. in.

tanter i konstitutionsutskottet från denna kammare. De ha i afgifven
reservation väckt särskild! förslag i detta hänseende. Jag fruktar dock
att formuleringen af detsamma är sådan, att den icke kan af kammaren
på rak arm antagas. Ett stadgande om röstlängdens giltighet vore
för öfrigt icke tillräckligt för att göra en allmän revision obehöflig.

Af den omständigheten, att så många förslag till dylik revision
eller till ändring af vissa bestämmelser framlagts för Riksdagen utan
att vinna dess bifall, har utskottet dragit den djupsinniga slutsats, att
några omfattande förändringar i dessa stadganden icke skulle vara af
behofvet påkallade. Detta är enligt min tanke en alldeles falsk uppfattning,
lika falsk som när utskottet påstår att en mera utförlig lag
— en vallag eller hvad man vill kalla den — skulle medföra ökade
svårigheter för flertalet kommunalstämmoordförande. Om man föreskrefve
att, såsom jag föreslagit, formulär till valprotokoll skulle utsändas
till kommunalstämmornas ordförande, borde ick edetta fördem
blifva en välkommen ledning? Och är det icke bättre för valförättare
att i stället för prejudikat och knapphändiga bestämmelser i grundlag
och kommunallag ega en enda tydlig och klar, kodifierad lag? Hur
kan man påstå, att det är svårare att förrätta ett val med ledning af
en god lag, än om man icke har någon sådan? Man resonerar som
om det lyckligaste vore att lefva i ett dimmigt oskyldighetstillstånd,
der man icke vet af någon lag. Jag kan förstå en fruktan för allt
för många och detaljerade bestämmelser. Men om man blott upptager
det nödvändigaste, kan detta omöjligt annat än tjena till klarhet och
reda vid valen och till tryggande af valmännens rätt.

Jag har redan sagt, att jag för min del anser det olämpligt att
belamra grundlagen med en mängd speciella bestämmelser; jag har
dock icke velat förneka, att möjligen genom ändringar endast i riksdagsordningen
mycket skulle kunna vinnas. Hufvudsaken är, att något
verkligt göres till aflägsnande af dessa för Sverige enastående valskandaler.
Jag håller före att detta är af stor betydelse icke blott i politiskt
afseende, icke blott för att röstsiffrorna inom Riksdagen må
komma i full öfverensstämmelse med valmännens önskningar, utan ock
af ett mera allmänt skäl: det är onekligen för hela det medborgerliga
lifvet demoraliserande, att representantkallet på detta sätt neddrages
genom att göras till föremål för ett slags sport. Ligen sjelf rent af
inbjuder att söka processa bort majoritetens utsedda ombud. Dess bestämmelser
uppmuntra till att genom “lagliga" spetsfundigheter omintetgöra
folkviljan. Sådant är nedsättande för representantkallets höghet.
Det kastar en dålig dager öfver sjelfva riksdagsmannaskapet.
Det minskar i allmänhetens ögon allvaret af ett förtroendeuppdrag,
som på samma gång som det är det mest hedrande, som kan af medborgarne
lemnas, äfven är det mest ansvarsfulla.

Jag skall, herr talman, icke längre upptaga tiden, utan blott på
nu anförda grunder yrka bifall till den af herrar Hedin, Elowson och
Vahlin afgifna reservation.

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

(Forts.)

Häruti instämde herrar Olsson från Stockholm, Wavrinsky, G. Ericsson
från Stockholm, Friherre Nordenskiöld, Ekman, Grefve Hamilton,

N:o 28.

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April, f. m.

Berg från Stockholm, Palm, Henricson, Romberg. Svensson från Karlskrona,
Nilsson i Skärhus, Liljeholm, Hedlund, Persson från Arboga och Halm.

Herr Höjer: Jag skall be att i korthet få till protokollet antecknad!,
att jag till alla delar biträder de åsigter, som herr Beckman uttalat
i sin motion och i det anförande, som han nyss hållit.

Med bästa vilja i verlden kan jag icke dela den glada optimismen
hos utskottets tillfälliga majoritet, som tyckes betrakta Sveriges
konstitutionella förhållanden i allmänhet och dess välförhållanden i
synnerhet genom — jag vet icke huru jag skall uttrycka det — rosenskimret
af ett konservativt lättsinne. Den högvisa utskottsmajoriteten
tycker det vara väl bestäldt med våra valförhållanden, och den
tyckes till och med betrakta de origtigheter, som vid valen förekommit,
såsom små oskyldiga oegentligheter, såsom en välbehöflig pikant krydda
på den politiska anrättningen. I följd häraf har också den tillfälliga
utskottsmajoriteten ansett, att en vallag med särskilda bestämmelser
är för den svenska Riksdagen alldeles obehöflig, och skall jag sluta af
utskottets föreliggande utlåtande, skulle jag kunna komma på den tron,
att utskottsmajoriteten vore alldeles okunnig om att en sådan kuriositet
som en vallag förekommer i Europas konstitutionella rätt, Utskottsmajoriteten
anser, att en dylik lag ofta skulle gifva en god ledning
i fråga om de olika vid valen förekommande förhållanden, men
på raden derefter förklarar utskottsmajoriteten, att en sådan lags detaljerade
bestämmelser skulle erbjuda långt större svårigheter än de
nuvarande att till fullo iakttaga, och slutligen kommer utskottsmajoriteten
genom eu sublim utskottslogik till den meningen, att vida
bättre än rättsliga bestämmelser rörande valen är slumpen och det
rena godtycket. Det är som om utskottsmajoriteten alldeles förgätit
hela den serie af valkrångel och valskandaler, som uppfylt Sveriges
politiska lif under det sista årtiondet hela skalan utför ända till det
famösa stockholmsvalet, som för 11 kronor 58 öre skaffade oss den utmärkelsen
att blifva till spott och spe för hela det konstitutionella
Europa. Likaledes tyckes samma majoritet hafva glömt bort hela den
serie märkvärdiga prejudikat af högsta domstolen, hvarigenom man
hållit på att fastslå en konstitutionel praxis, om hvilken, så vidt jag
kan förstå, lagstiftaren från början icke kunnat hafva en aning.

I kunnen således väl förstå, mine herrar, att jag icke på några
vilkor kan ställa mig på utskottsmajoritetens optimistiska grund. Jag ansluter
mig till den ärade motionären och, för att icke vidare taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk, skall jag såsom motivering för män åsigt
blott åberopa de skäl som han andragit dels i sin motion och dels i
sitt anförande. Jag skulle visserligen kunna biträda hans yrkande, att
Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t
måtte låta utarbeta en vallag, d. v. s. det yrkande som han i sin
motion framstält, men då han numera afstått från detta yrkande och
i stället biträdt herrar Hedins, Elowsons och Yahlins reservation, så
ber jag att äfven få instämma deruti, så mycket hellre som jag anser,
att derigenom lemnas en större latitud åt Riksdagens skrifvelse.

Herr Boven förenade sig med herr Höjer.

N-.o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Herr Ljungman: Herr talman! Ilvilka åsigter man än må hafva
i denna fråga, tror jag dock, att man bör bedöma den lugnare än den
föregående talaren gjorde, ty man gagnar icke saken genom att behandla
hetsigt eu fråga af så allvarlig beskaffenhet som denna.

Det är gifvet att det valkrångel, som den ärade talaren syftade
på, är till största delen afhulpet genom de ändringar, som äro antingen
redan vidtagna eller af utskottet föreslagna. Genom det förslag
till ändrad lydelse af § 25 riksdagsordningen, som nu förklarats hyllande,
är ett sådant val som det nämnda stockholmsvalet omöjliggjordt.

När utskottet till behandling företog herr Beckmans motion, genomgicks
den punkt för punkt i afsigt att, om man kunde enas om
något flertal af dess punkter, sedermera föreslå Riksdagen att aflåta
en skrifvelse, men då det visade sig att man blott kunde ena sig om
en enda punkt, nemligen i fråga om tillägg till 25 §, så ansåg utskottet
det vara bättre att framlägga ett formuleradt förslag än att
föreslå en skrifvelse till Kong!, Maj:t om så litet. Jag har visserligen
i utskottet varit af herrar Hedins och Vahlins mening och anser mycket
lämpligt att kammaren nu såsom en opinionsyttring röstar för deras
reservation; men det är gifvet att, då utskottet icke kunde ena
sig om ett tillräckligt antal punkter, som kunde läggas till grund för
motiveringen, så blef det icke möjligt att få en skrifvelse till stånd.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att denna fråga något
sammanhänger med det förslag till ändring i 14 §, som jemväl föreligger,
ty det är tydligt, att bestämmelserna rörande valen komma att
arta sig något olika allt efter som man bifaller herr Mankells, herr
Peterssons i Brystorp eller de andra motionärernas förslag. Dessa
paragrafer, som konstituera riksdagsmannavalen, äro nemligen så nära
förknippade med hvarandra, att eu ändring af en paragraf utöfvar inflytande
äfven på de andra.

Hvad beträffar behöfligheten af en vallag, så har det förut påpekats,
att det ur landsbygdens synpunkt är önskligt, att bestämmelserna
angående valen må vara så få, klara och tydliga som möjligt,
ty ju flera bestämmelser man har, dess liera processer och dess mer
valkrångel riskerar man att få, men enkelhet, klarhet och tydlighet
gör att man slipper detta krångel, som man talat så mycket om.

Jag skall derför inskränka mig till att yrka bifall till den reservation,
som afgifvits af herrar Hedin, Elowson och Vahlin.

Herr Wikstén: För min de! tror jag, att det mesta valkrånglet
har uppkommit genom bristande bestämmelser med afseende å vallängden,
och derför ber jag att fä yrka bifall till den af herr Bengtsson
in. fl. afgifna reservationen. Mot densamma kan visserligen invändas,
att det kunde beböfvas flera bestämmelser för de principer, som der uttalas,
men jag tror att i allt fäll det icke skulle skada, ,om en sådan
mening som den af reservanterna uttalade kunde af kammaren bifallas,
ty ett sådant bifall kunde i alla händelser endast tjena såsom eu
opinionsyttring, då Första Kammaren naturligtvis antager utskottets
förslag.

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

30 Onsdagen den 15 April, f. m.

Jag anhåller om bifall till den af herr Bengtsson m. fi. anförda
reservation.

Med herr Wikstén instämde herr Lundström.

Herr Hedin yttrade: Herr talman! Jag skall anhålla att få fästa
herr talmannens och kammarens uppmärksamhet derpå, att ett bifall
till den af herr Wikstén förordade, af fem ledamöter i utskottet afgifna
reservation, i fall densamma sedermera blefve upphöjd till grundlagsbestämmelse,
endast skulle stjelpa i stället för att hjelpa och bringa
oss ur askan i elden.

Frågas först: hvad menar man med slutbestämmelsen i dess redaktion
"anmärkning mot vederbörligen justerad längd må icke till pröfning
upptagas11? År det meningen att, sedan eu vallängd blifvit justerad,
ett val icke skulle kunna öfverklagas, oaktadt den dervid använda
vallängden varit full af felaktigheter, så är ett sådant yrkande
till den grad absurd!, att jag hoppas det ingen riksförsamling skulle
vilja antaga något sådant. Derigenom skulle öppen väg vara lemnad
för vårdslösheten eller den politiska lidelsen, som kan visa sig inom
såväl det ena som det andra partiet, att genom en storartad förfalskning
af vallängden, som sedan har absolut gällande kraft, inverka på
valets utgång.

Jag vet icke om detta varit meningen, men skulle åter orden
“anmäi-kning mot vederbörligen justerad längd må icke till pröfning
upptagas“, innebära att, om efter denna justeringsförrättning — angående
hvilkens beskaffenhet icke något särskildt är nämndt — några
personer visa sig hafva obehörigen uteslutits ur vallängden, dessa då
icke skulle få utöfva sin rösträtt, anser jag äfven detta vara alldeles
origtigt. Här i Stockholm åtminstone har praktiserats, utan att någon
skada deraf följt, att, om någon kommer fram till valförrättaren och
säger: nej, jag ber, jag har blifvit obehörigen utesluten ur vallängden!
— och så företer sin debetsedel, han har fått rösta. Hafva några
olägenheter härigenom uppkommit eller derigenom att valförrättaren
rättat ett eller annat misstag af annat slag, som han kunnat utan
vidare rätta? Jag vet icke att några olägenheter deraf följt. Skulle
detta åsyftas genom den nämnda bestämmelsen, så skulle derigenom
ytterligare förökas anledningarna till klagomål öfver onödiga bestämmelser,
som göra intrång i berättigade valmäns rätt.

Så talar man om att vallängden skall justeras, och att man har
god tid att granska den. Jag vet icke, liurudana förhållandena i det
fallet kunna vara på landet. Men jag tror icke, att de kunna vara
gynsammare der än i Stockholm. Och jag är viss på att här skulle
det vara eu absolut omöjlighet att genomföra justeringen så, att dock
icke talrika anledningar till anmärkningar qvarstode. Här äro icke
långa vägar att gå, men tiden är för största antalet valmän mycket
dyrbar, och de kunna icke offra dagatal att genomgå längderna. Man
säger att det kostar icke mycket tid, om en hvar granskar för sin
person. Men det blir svårt för den, som skulle lemna sina göromål
och gå till det ställe, der vallängden är framlagd, och leta reda på

Onsdagen den 15 April, f. m.

N:o 28.

sitt namn; kanske är han dessutom icke så hemma i alla former, att
han kan få reda på om vallängden är rigtig eller icke. Skulle på det
sättet alla de personer, hvilkas rätt är i fråga, behöfva störta till
justeringslokalerna här i Stockholm, skulle tid och rum icke räcka till.
På landet är väl förhållandet härutinnan ett annat, emedan antalet
personer, som behöfva''strömma till, icke är så stort, men aflägsenheten
är för de fleste, särskildt i den bråda tiden, ett fullt ut lika afgörande
hinder. Om nämnda reservations syfte således vunnes, så skulle man
stjelpa der man vill hjelpa. Det är alldeles klart. Jag skall anhålla
om bifall till den af mig m. fl. afgifna reservation.

I detta yttrande instämde herrar von Friesen, Fjällbäck och
Forman.

Herr Dahn: Då jag icke inom utskottet deltagit i den slutliga
behandlingen af detta ärende, så ber jag nu endast få tillkännagifva,
att jag instämmer i den af herr Hedin m. fl. afgifna reservation.

Herr Månsson: Jag begärde ordet efter det herr Wikstén yrkat
bifall till den af herr Bengtsson in. fl. afgifna reservation, men jag
kan nu afstå frän att säga hvad jag ämnat anmärka mot denna reservation,
sedan herr Hedin yttrat sig. Jag tror, lika med honom, att
denna reservation är fullkomligt oantaglig. Ty det är alldeles så som
han sagt, att om det begås fel, som icke vid justeringen af vallängden
rättas, så skulle, derest denna reservation antoges, det vara förbjudet
att, äfven om det vore aldrig de fel begångna och personer fått rösta,
som icke egt rösträtt, häröfver anföra besvär. Det tror jag icke
går an.

Eu omständighet skall jag be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, nemligen huru svårt det är att söka åstadkomma förändringar
till det bättre. Dessa herrar reservanter hafva velat eu förbättring,
men af deras reservation ser man, huru svårt det är att göra
sådana i den nu varande valordningen. Det går nog an att se fel,
men man får tänka sig mycket för, om man vill söka erhålla något
bättre.

En anmärkning, som synes mig med allt fog kunna göras, är deremot
den, som just af motionären påpekats, eller att eu kommunalordförande
kan skrinlägga ett valprotokoll och derigenom hindra kommunen
att inverka på valet. Detta är ett förhållande, som ovilkorligen
borde rättas. Ett förslag till sådan ändring framlades också för
ett par år sedan under förra valperioden af ledamöter i konstitutionsutskottet,
men de lyckades icke få fram det. Men i detta fall borde
man verkligen förena sig om en ändring.

Det föreligger efter min tro icke någon sådan utomordentlig inträffad
händelse, att vi hafva skäl att i särskild skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära ny vallag. Om vi gjorde det, kunde lätt hända att vi
komme in på sådana förhållanden, att det blefve svårare än hvad det
redan är att få ett val klart och rigtigt. Man skulle kunna få flera
anledningar till valkrångel än som nu finnas. På grund häraf tror

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April, f. ra.

jag att lämpligare är att successivt vidtaga rättelser, der de verkligen
finnas vara af behofvet påkallade. Det är rättare att så gå till väga.

Jag vill förena mig med motionären i att verka för att sådan
rättelse göres, att kommunalordföranden blir skyldig att insända valprotokollen.

Då jag nu icke kan vara med om herr Wiksténs reservation, som
jag tror vara omöjlig, och då jag icke heller önskar en vallag efter
motionärens förslag, så har jag intet annat att göra än att rösta för
bifall till hvad utskottet här föreslagit.

Herr Petersson i Brystorp: Så länge den röstskala, som an vändes

vid kommunala val, gör sig gällande, anser jag det högst olyckligt
om reservanternas förslag ginge igenom. Vi veta att på kommunalstämmor
kunna 2 eller 3 personer bestämma utgången och flertalet
vara i minoriteten.

Jag skulle kunna inskränka mig till att instämma i herr Hedins
anförande, men då jag nu har ordet, vill jag berätta en händelse såsom
bevis på huru det kan gå till vid en justering af vallängd. I
mitt kommittentskap fans en komminister, hvars hufvudsakliga lön bestod
af ett boställe. lian hade arrenderat ut detta till hälftenbruk
åt eu jordbrukare, och följaktligen utöfvade komministern ingen politisk
rösträtt för bostället. På eu stämma, der åtskilliga saker föredrogos,
anmärkte någon, att komministern sjelf borde anses såsom arrendator
till halfva bostället, då det vore utarrenderadt till hälftenbruk, och
att andra hälften skulle anses såsom lön, samt att komministern följaktligen
borde hafva politisk rösträtt. Flere talade deremot, men
slutresultatet blef, att komministern fick dylik rösträtt, ehuru, som
man vet, lian icke för bostället egde politisk rösträtt, då bostället var
utarrenderadt till annan person.

Sådana exempel visa, att man bör akta sig för herr Wiksténs
reservation. Den kan lätt föra till sådant, ty så länge den kommunala
rösträttskalan är sådan som den är, sker mycket besynnerligt inom
kommunalstämmorna.

Jag vill förena mig med herr Ivar Månsson i hans yrkande om
skyldighet för kommunalstämmans ordförande att insända valprotokollen,
och jag skulle vilja att slutsammanräkning af rösterna icke skulle
få ske, förrän alla valprotokoll inkommit till valförrättaren.

Såsom saken nu står, anser jag bäst. att instämma med dem, som
yrka afslag å reservanternas och bifall till utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Det lär väl icke vara särdeles många i

denna kammare, som icke bittert klaga öfver valtrassel, som ofta eger
rum vid våra riksdagsmannaval, och som icke samtidigt önska en förändring
till det bättre i detta afseende. Om man nu vill detta och
tillika erkänner, att det är flera rättelser som behöfva göras, än herr
Björkman in. fl. i deras reservation framhållit, så tror jag icke, att
man bör gå in på hans mening, utan sträcka sina önskningar längre,
och då lärer det väl icke förefinnas något annat förslag, som kan
vara antagligt, än det af herrar Hedin, Elowson och Väldin i deras

33 N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

reservation framstälda. Jag tror för min de!, att det skulle vara synnerligt
svårt att tillämpa det af herr Bengtsson m. fl. framlagda förslaget
i städerna. På landsbygden skulle det nog kunna gå ganska
lätt. Men i de stora städerna skulle det erfordra så mycken tid att
granska en dylik vallängd, att man näppeligen skulle kunna hinna
fullgöra ett sådant arbete före valet. Emellertid föreställer jag mig,
att om Kongl. Maj:t toge om hand granskningen af hela vallagsfrågan,
Kongl. Maj:t nog skulle kunna utfinna något sätt, så att vallängden
eller röstlängden komme att ligga till grund för valet. Men det kunde
ju hända, att Kongl. Maj:t kunde föreslå någon annan fullt lämplig
och praktisk utväg.

Hvad man allra mest klagar öfver på landsbygden, är det, att
kommunalstämmoordföranden i många fall uraktlåter att insända valprotokoll
till domaren, och detta antingen så, att han alls icke skickar
något meddelande, eller ock så, att han endast skickar den statistiska
uppgift, som han i allt fall skall insända till domaren —■ och dermed
anser han sig hafva fullgjort all rättfärdighet. Att detta emellertid
ej kan vara öfverensstämmande med grundlagens mening, torde vara
uppenbart för hvar och en, som något känner till grundlagen. Då
man emellertid på landsbygden ofta ombyter ordförande i kommunalstämma,
torde det ej vara underligt, att en nyvald ordförande ej alltid
är fullt hemmastadd i dessa frågor, hvarför han i många fall torde
vara ursäktlig. Men deremot kan det ej anses ursäktligt, att dylik
försummelse begås äfven af sådan kommunalstämmoordförande, som
flere gånger förut insändt protokoll till domaren. Jag har derför alltid
förestält mig, att åtminstone i sådant fall något ansvar borde bestämmas
för kommunalstämmoordförande, som uraktlåta att fullgöra
sin skyldighet.

Äfven i ett annat fall förfares det ofta mycket olika på landsbygden,
nemligen i fråga om kasserandet af röster. Mången kommunalstämmoordförande
utsätter icke ens i protokollet, hvilka personer
det är som förklarats icke vara valberättigade, ännu mindre af hvilken
orsak det skett, utan angifver blott, att så och så många röster blifvit
kasserade, sedan de öfriga rösterna till namngifna personer blifvit i
protokollet upptagna. I en del protokoll uppgifves icke ens, att röster
blifvit kasserade vid valet. Så kommer protokollet till domaren, hvilken
egentligen är den som skall pröfva, om den nämnda kasseringen
varit berättigad eller icke. Domaren kan emellertid icke vidtaga någon
åtgärd emot olagligheten vid valet i sådana fall, då han saknar
nödiga upplysningar. Andra kommunalstämmoordförande förfara emellertid
så, att de dels angifva, huru många röster som afgifvits på den
eller den personen, dels särskild! anmärka sådana röstsedlar som blifvit
aflemnade, men som de icke ansett sig kunna upptaga i summan
åt de afgifna rösterna och skälen derför. Att under sådana förhållanden
ett förtydligaude i fråga om valsättet bör ega rum, och att Riksdagen
bör vara verksam i sådant syfte, torde icke gerna kunna bestridas.
För min del anser jag dock en vallag, sådan som den af
motionären föreslagna, icke vara fullt praktisk. Ty om man vid sidan
af grundlagen finge eu särskild vallag, så kunde det hända, att dessa
Andra Kammarens Vrot. 1891. N:o 38. 3

Angående
ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
■ifrågasatt
lag om val
till Andra
Kammaren.

(Forts.)

Onsdagen den 45 April, f. m.

båda komme i kollision med hvarandra. Vi kunua i det hänseendet
hänvisa på åtskilliga fall, der man vid sidan af lagen har en särskild
ordningsstadga, som föreskrifver något annat än lagen, hvarigenom
villrådighet uppstått, huru vida man bör rätta sig efter denna ordningsstadga
eller efter sjelfva lagen. Detta är dock en betänklig sak, i
synnerhet då det är fråga om att tolka grundlagen.

Ehuru jag således icke tror, att frågan kan lösas på sätt motionären
föreslagit, anser jag dock, att missförhållandena ganska lätt
skulle kunna aihjelpas derigenom, att man i kommunallagen införde
vissa bestämmelser om, huru det skall tillgå vid sjelfva valet. Kommunallagen
talar ju om, att landstingen skola välja ledamöter i Första
Kammaren, och huru med valet af valmän i så fall skall förfaras
vid kommunalstämman. På samma sätt tror jag, att om man förtydligade
vår kommunallag genom att deri införa klara och bestämda
föreskrifter, som icke komme i strid med grundlagen, angående hvad
valförrättaren vid riksdagsmannaval egentligen har att iakttaga vid
valet, skulle man komma ett långt stycke på väg till att förekomma
valtrassel och krångel icke minst derför, att ordföranden då hade de
bestämmelser, som för honom vore erforderliga att känna, i den lag
som han städse och vid alla tillfällen vid fullgörandet af sitt uppdrag
har att tillämpa. Det är visserligen naturligt, att äfven grundlagen
måste ändras. Men det kunde ske., i sammanhang med och på samma
gång som kommunallagen i detta hänseende komme att ändras.

Då man emellertid funnit, att konstitutionsutskottet under dera
år icke kunnat ena sig om något förslag, som varit af beskaffenhet
att kunna vinna Riksdagens bifall, anser jag att man bör öfverlemna
frågan till Kongl. Maj:t, och jag hyser den förhoppningen, att Kongl.
Maj:t då skall framlägga ett förslag, som bättre än något annat kan
sammanjemka de olika meningarne inom Riksdagen. På grund häraf,
och då jag anser att ändringar behöfva göras i derå afseenden, än
det som herr Bengtsson m. d. i sin reservation framhållit, anhåller
jag att få yrka bifall till den af herrar Hedin, Elowson och Vahlin
framstälda reservationen.

Häruti instämde herrar Nilson från Lidköping, Anderson i Hasselbo],
Nilsson i Vrängebol och Zotterman.

Öfverläggningen »var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels på godkännande af den af herr
Hedin m. d. vid utlåtandet fogade reservation, och dels slutligen på
bifall till herr Bengtssons m. flis reservation. Herr talmannen fann svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Hedins in. d:s
reservation, men som votering begärdes, blef'', sedan till kontraproposition
antagits bifall till utskottets hemställan, nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningspropostion:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å konstitutionsutskottets

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

hemställan i utlåtandet n:o 7, godkänner den af herrar Hedin, Elowson
och Vahlin afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 144 ja mot 67 nej; och hade alltså
kammaren godkänt den af herrar Hedin, Elowson och Vahlin vid utlåtandet
fogade reservation.

§ 8.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 37, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till Eslöfs
köping af en del af militiebostället f mantal Eslöf n:o 13 samt-f mantal
Eslöf n:is 15 och 17 i Vestra Sallerups socken af Malmöhus län.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att medgifva:
dels att Eslöfs köping måtte få mot ett pris af 47,565 kronor 12
öre och med tillträdesrätt den 14 mars 1892 tillösa sig ifrågavarande
jordområde om till hopa 21,9 5 5 hektar med undantag af den till skolhustomt
upplåtna mark, beräknad till 1,8 781 har, under vilkor:
att köpeskillingen erlades före tillträdet af området;
att köpingen, der så påfordrades, uppförde och underliölle erforderligt
stängsel mot boställets tillstötande mark; samt

att det område, köpingen förvärfvade, på köpingens bekostnad
åsattes på området belöpande andel i stamhemmanets mantal, hvarefter
den köpingen tillhörande hemmansdelen borde i öfverensstämmelse
med hvad i kongl. brefvet den 29 maj 1874 vore stadgadt angående
mindre kronoegendomar, som försåldes, i jordebokeu upptagas under
titel utsockne frälse och för betecknande af denna dess natur påföras
ränta till kronan i likhet med andra frälseegendomar i orten;

dels och att den inflytande köpeskillingen måtte, på samma sätt
som köpeskillingen för försålda mindre kronoegendomar, få användas
till inköp för kronans räkning af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark.

Utskottet hemstälde, att utskottets förevarande framställning måtte
af Riksdagen bifallas.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar Sven
Nilsson, Lasse Jönsson, Persson i Mörarp och Persson i Stallerhult
hemstält, att förutom öfriga, af utskottet föreslagna vilkor för förenämnda
försäljning, borde föreskrifvas, att Eslöfs köping skulle förbinda
sig att till innehafvarne af de bebyggda lägenheterna å ifrågavarande
område mot inköpspris och skälig godtgörelse för häfda kostnader
försälja de delar af de bebyggda tomterna, som icke åtginge
till gator, dock ''under förbehåll att, om gata skulle göra intrång på

Angående
försäljning till
Eslöfs köping
af en del af
militiebostället
Eslöf n:is
13, 15 och 17.

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Angående
försäljningtill
Eslöfs köping
af en del af
Tnilitiebostället
Eslöf n:is
13, 15 och 17.

(Forts.)

plats, hvarå byggnad nu stode, denna finge qvarligga, så länge gällande
byggnadsordning sådant medgåfve.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Persson i Stallerbult: Flere gånger bar inom riksdagen

uttalats den önskan, att så väl vid utarrenderingen af statens domäner
som vid försäljning af sådana tryggad besittningsrätt måtte beredas
de lägenhetsinnehafvare, som uppfört bus å statens egendom. Dessa
uttalanden hafva ledt dertill, att ett kongl. bref af den 18 maj 1888
utfärdats, hvarigenom tryggad besittningsrätt tillerkännes lägenhetsinnehafvare
på egendom, som utarrenderas; och just i år har en kongl.
proposition afiemnats, hvilken icke ännu hunnit inom utskottet slutbehandlas
och hvari föreslås att tillförsäkra lägenhetsinnehafvare på
egendomar, som skola försäljas, rätt att köpa den jord, hvarå deras
hus äro uppförda. Med anledning af dessa förhållanden hafva reservanterna
i denna fråga, till hvilka äfven jag hör, velat såsom sin
mening uttala, att äfven det vilkoret stipulerades, att de lägenhetsinnehafvare,
som finnas på den nu till försäljning ifrågasatta jorden,
skulle tillerkännas sådan rätt, d. v. s. att köpa de tomter, hvarpå de
uppfört sina hus.

Då man ser frågan i dess sammanhang, så finner man, att sökandenas
begäran innehåller det, och att det utgör nästan förnämsta
skälet att man borde bereda tryggad besittningsrätt till jorden för de
egare, som uppfört hus å denna jord, och man finner vidare, att
kommunalfullmägtige, som ingått till Kongl. Maj:t med denna begäran,
äfven uttalat sig derom. Kommer man till de myndigheter, som
vidare uttalat sig i frågan, så finner man, att domänintendenten och
de honom biträdande värderingsmänuen icke funnit dessa uttalanden
så säkra, att de velat blindt sätta tro dertill, utan äfven velat tillfoga
sådana vilkor, som reservanterna föreslagit, nemligen att köpingen
skulle förbinda sig att till innehafvarne af de bebyggda tomterna försälja
jorden till det pris, som värderingsinstrumentet innehåller. När
konungens befallningshafvande i Malmöhus län, som också yttrat sig
i ärendet, kom till denna punkt, kastades den så att säga öfver
bord, och påstods, att här icke finnes någon anledning att ingripa till
skydd för dessa lägenhetsinnehafvares rätt. Vi reservanter hafva icke
kunnat finna annat än rättvist att skydda dessa lägenhetsinnehafvare
på samma sätt, som man, såsom den kongl. propositionen medgifver,
bör betrygga lägenhetsinnehafvares besittningsrätt äfven på andra egor,
som försäljas. Jag ber äfven att som stöd för vår åsigt få åberopa
en punkt i domänintendentens och värderingsmännens sakrika utlåtande,
hvaraf hufvudsaken är anförd i den kongl. propositionen, ehuru
eu punkt är uteglömd, på hvilken jag sätter stort värde och som jag
skall be att få uppläsa. Det heter der: Särskildt våga undertecknade
i underdånighet framhålla den stora fördel, som genom nådigt bifall
till framställningen, under de vilkor undertecknade tillåtit sig föreslå,
beredes de 27 lägen hetsinnehafvarne. Dessa äro nästan alla familjefäder
och skulle otvifvelaktigt till allra största delen i ekonomiskt

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

hänseende gå en säker undergång till mötes, derest de nödsakas borttaga
sina hus, hviika, såsom förut är nämndt, väl ega ett brandförsäkringsvärde
af icke mindre än 110,820 kronor, men såsom
stående på ofri grund icke hafva annat verkligt värde än byggnadsmaterialet.
“

Detta är väl ett skäl, som bör förmå åtminstone denna kammare
att göra allt hvad den kan för att skydda dessa 27 lägenhetsinnebafvare.
Om det af reservanterna föreslagna vilkoret lade hinder i
vägen för ett godt ordnande af köpingen, så vore ju tvifvelaktigt,
huru vida det vore önskvärdt, att reservanternas förslag antoges. Men
i detsamma heter det ju att, om det i något fall skulle komma att
utgöra ett hinder för regleringen, så få tomtinnehafvarne gifva efter
och rätta sig efter den plan, som för köpingen kommer att fastställas.
Under sådana förhållanden tror jag, att vilkorets antagande icke skulle
innebära någon fara. Tomtegarnes rätt skulle genom dess antagande
betryggas, utan att köpingens rätt det ringaste förnärmades, ty den
finge ju åter hela köpeskillingen. Ser man efter på värderingsinstrumentet,
finner man, att de bebyggda tomterna äro värderade till 8,500
kronor per hektar och de icke bebyggda till 1,000 å 1,050 kronor per
hektar, och således har jordens värde helt och hållet berott derpå,
att hus på dessa tomter äro uppförda. Tomtegarne komma derför
icke att göra någon förtjenst, och ej heller kommunen någon förlust.

Jag tar mig friheten yrka bifall till statsutskottets förslag med
det vilkor, som reservanternas förslag innehåller.

Herrar Larsson i Flicksäter och Ollas A. Ericsson instämde
häruti.

Herr O. B. Olsson yttrade: Jag vill lika gerna som reservan terna

bevara husegarnes rätt, som nu är i fråga, men jag tror, att
denna rätt i alla fall är fullkomligt bevarad. Ty först och främst
hafva kommunalfullmägtige i sin ansökan till Kongl. Maj:t uttalat den
mening, att de vilja lemna husegarne den förmånen, att dessa skola
få inlösa tomterna till samma pris, hvartill kommunen köpt dem, ja,
till och med på förmånligare vilkor, i det de lofva, att om husegarne
ej äro i tillfälle att betala kontant, de skola få betala en mot köpesumman
svarande ränta. Dessutom hafva kommunalfullmägtige i tvenne
särskilda protokoll uttalat denna mening, att husegarne skola få till
samma pris köpa sina tomter, och slutligen har dels konungens befallningshafvande,
dels domänstyrelsen ansett husegarnes säkerhet tillräckligt
tryggad genom de offentliga erbjudanden, som kommunalfullmägtige
gjort i sina protokoll, och dessutom gör domänstyrelsen det
särskilda tillägget, jemte det den instämt i konungens befallningshafvandes
yttrande i denna sak, att den “tilläte sig derjemte påpeka, att,
derest lägenhetsinnehafvarne icke ansett sig kunna hysa förtroende
till de uttalanden, som i protokollen vid kommunalfullmägtiges sammanträden
blifvit intagna rörande deras afsigter i fråga om nämnda
lägenheter, innehafvarne ej torde hafva underlåtit att sjelfva inkomma
med framställning i ämnet."

Angående
försäljning till
Eslöf sköping
af en del af
militiebostället
Eslöf n.-is
13, 15 och 17.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Angående
för säljning till
Eslöfs köping
af en del ajf
militiebostållet
Eslöf n:is
13, 15 och 17.

(Forts).

Mig veterligen hafva icke husegarne hyst ens det ringaste tvifvel
om att kommunalfullmägtige skulle vilja undandraga sig att fullgöra
de åtaganden, som af dem blifvit ifrågasatta. När man nu har denna
säkerhet, så anser jag för min del, att det skulle vara olämpligt eller
åtminstone mindre formenlig!, om Riksdagen skulle föreskrifva några
vilkor utöfver de, som redan äro antagna icke allenast af de kommuner,
som deraf beröras, utan äfven af vederbörande myndigheter.

Det är af dessa skäl, herr talman, som jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Lyttkens: Det förslag, som den ärade representanten
herr Carl Persson, framstält i den af honom m. fl. afgifna, vid betänkandet
fogade reservation, och hvartill han nu yrkat bifall, kan
jag för min del icke vara med om att godkänna, emedan det skulle
medföra sådana svårigheter, att jag knappast vet huru man skulle
kunna lösa dem. Jag vill då först och främst nämna, att Första
Kammaren redan bifallit utskottets förslag, sådant detsamma föreligger,
och då om en fråga, sådan som denna, gemensam votering icke kan
ega rum, i fall kamrarne komme att stanna i olika beslut, så skulle,
om denna kammare bifölle reservanternas förslag, detta endast föranleda
till att hela frågan vore fallen, hvilket skulle lända Eslöfs köping
till största skada.

Hvad sjelfva saken beträffar, så låtom oss tänka efter huru det
skulle ställa sig, i fall innehafvarne af lägenheterna icke skulle ega att
sjelfva bestämma tiden, när köpen finge ega rum. Enligt herr Carl
Perssons förslag skulle, efter det gatorna blifvit anlagda och kostnader
i öfrigt nedlagda, innehafvaren af en bebyggd lägenhet hafva
rättighet att köpa hvad som deraf icke behöft tagas i anspråk för
gaturegleringen mot inköpspris och skälig godtgörelse för häfda kostnader,
men utan ^beräkning af på lägenheten belöpande andel i kostnaden
för gaturegleringen. Dessutom skulle innehafvare af bebyggda
lägenheter kunna säga: Jag vill icke begagna mig af min rätt att
köpa nu, utan vill göra det först framdeles, när tomten har stigit
i värde.

Lagstiftaren har för öfrigt just för att förekomma dessa tysta förbehåll
bestämt, att vid köpe- eller skifteshandling om jord säljare icke
må förbehålla sig eller andra att emot någon i samma afhandling be
stämd penningesumma, eller andra vilkor, få framdeles vinna egendomen
åter. “Sker det, vare utan verkan, och lagfart å sådant köp
eller skifte icke tillåten", heter det i kongl. förordningen den 1 maj
1810. Skulle emellertid någon vid köp eller kifte om jord och fastighet,
förr än nämnda kongl. förordning blef till efterrättelse kungjord,
gjort förbehåll om återvinning, så borde ett sådant aftal, för att blifva
giltigt, innan 1850 års slut vid vederbörlig domstol intecknas uti den
försålda eller bortskiftade egendomen och sedermera i laga ordning
förnyas. Att, på sätt reservanterna föreslagit, bland andra vilkor för
ifrågavarande försäljning till Eslöfs köping föreskrifva, att köpingen
skulle vara förpligtad att åt torplägenheternas innehafvare, hvilka icke
ens arrenderat sina lägenheter af staten, utan endast ega att innehafva

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

desamma under de särskilda boställshafvarnes tjenstetid, inrymma rätt
att, när helst de vilja, få lösa till sig de obehöfliga tomtdelarne till inköpspris
utan afseende på det genom gaturegleringen ökade värdet,
synes mig vara af beskaffenhet, att köpingen icke lärer vilja gå in
derpå. En dylik föreskrift skulle för öfrigt enligt min öfvertygelse
nära på omöjliggöra hela förslagets genomförande. Dessutom vore, på
sätt jag nyss påpekade, dylika vilkor stridande mot allmänna lagens
föreskrifter.

Då således Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag, och
frågan, derest reservanternas förslag bär bifölles, icke kan blifva föremål
för gemensam votering, så hemställer jag, att kammaren jemväl
ville bifalla utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Det bar icke kunnat undgå att förvåna
mig, att icke samtliga utskottsledamöter från denna kammare
ansett sig böra instämma i den afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.
Af föreliggande kongl. proposition inbemtas af ansökningen
från kommunalfullmägtige i Eslöf bilagda utdrag af protokollen vid
kommunalfullmägtiges sammanträden 1 och 5 augusti 1889, att de af
fullmägtige utsedda komiterade för vidtagande af de åtgärder, som ansåges
erforderliga för ifrågasatt inköp af hela bostället eller större
eller mindre del deraf, såsom hufvudsakligt skäl för sitt förslag om
inköpet anfört, att “afsigten med ett blifvande köp vore, att nuvarande
innehafvare måtte beredas tillfälle att förvärfva full eganderätt dertill,
så vidt detta kunde ske utan binder för genomförandet af den utaf
Kongl. Maj:t faststälda plan för köpingen''''. Vidare hafva kommunalfullmägtige
i sin underdåniga framställning till Kongl. Maj:t om rätt
att få köpa ifrågavarande områden framhållit, att "köpingen icke både
någon som helst utsigt eller afsigt att förtjena på den jord, som icke
redan vore upplåten till tomter, lika litet som den tänkte ockra med
de redan af enskilde i bruk tagna tomterna, utan ämnade köpingen
på vilkor, som förut autydts, utbjuda dem åt de nuvarande innebafvarne
antingen på arrende mot erläggande af räntan å det pris, köpingen
komme att vidkännas för inköpet af dem, eller ock, med undantag af
en ä två tomter, som framdeles komme att erfordras för blifvande
gaturegleringar, och för så vidt icke derigenom lades binder i vägen
för utvidgning af gator enligt den faststälda planen samt nödiga gatuoch
tomtregleringar, till inköp efter nämnda pris11.

Derefter hafva, bland andra myndigheter — såsom domänstyrelsen
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet — domänintendenten i
samma län och de till hans biträden af landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott utsedde gode män för värdering af kronans
egendom uti afgifvet infordradt yttrande uttryckt den mening,
att, “derest Kongl. Maj:t skulle helt och hållet eller delvis bifalla
kommunalfullmägtiges underdåniga ansökning11, så borde dervid fästas
det uttryckliga förbehåll, att kommunen skulle förpligtas uppfylla de
vilkor, som kommunalfullmägtige förklarat sig villige att fullgöra;
hvarjemte gode männen förklarat, att de under de af dem föreslagna

Angående
försäljning till
Eslöfs köping
af en del af
militiebostödlet
Eslöf nds
13, 15 och 17.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

Angående vilkor ansåge sig kunna mot det erbjudna beloppet tillstyrka den ifråga^EsWs^wfinc
sa^a försäljningen.

af en de^af Sedermera har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet uti sitt
militiebostäl- underdåniga utlåtande anfört, att någon anledning icke förefunnes att
let Eslöf n:is antaga, att dessa lägenhetsinnehafvares rätt behöfde af staten skyddas.
J3’(¥* ^en, m*ne herrar, hvem garanterar väl att dessa af kommunalfullmäg t

or s.; tige gjorda löften och medgifvanden komme att för framtiden hållas?

Och skulle icke så ske, så komme lägenhetsinnehafvarne i en betydligt
sämre ställning än de intogo på den tid egendomen tillhörde kronan.
Skulle Riksdagen emellertid bifalla i oförändradt skick den kongl.
propositionen, hvilken blifvit af statsutskottet tillstyrkt, så vill det
synas mig, att Riksdagen går i en alldeles motsatt rigtning mot hvad
den förut i sådana fall uttalat som ett önskningsmål.

I det vid den kong], propositionen n:o 57 till innevarande års
Riksdag fogade statsrådsprotokoll anför chefen för finansdepartementet
följande:

“I nådig proposition den 19 mars 1888 föreslog Eders Kongl,
Maj:t Riksdagen att medgifva, att, då domänstyrelsen vid pröfning af
arrendeförslag å kronoegeudom, som blifvit efter 1889 års början uppgjordt,
funne lägenhetsinnehafvare, som å egendomen bebodde honom
sjelf tillhöriga, före den 1 januari 1883 uppförda byggnader, kunna
utan men för egendomens skötsel vid lägenheten bibehållas, domänstyrelsen
skulle ega att bland arrendevilkoren intaga sådana bestämmelser,
hvarigenom lägenhetsinnehafvaren och hans hustru förbehölles
att mot utgörande till arrendatorn af afgäld, som i sammanhang dermed
af domänstyrelsen blefve faststäld, qvarbo å lägenheten till arrendeperiodens
slut, om de så länge lefde och domänstyrelsen ej under
arrendetiden på grund af deras uppförande eller underlåtenhet att
utgöra afgälden funne anledning att dem genom uppsägning från lägenheten
skilja, äfvensom att domänstyrelsen jemväl skulle ega att, beträffande
sådan lägenhet, hvilken domänstyrelsen ansåge för egendomen,
hvarå den funnes, medföra gagn, meddela så beskafiädt stadgande,
att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens utgång gjordes oberoende
af innehafvare^ frånfälle eller lägenhetens öfverlåtande på
annan person.

Denna framställning blef af Riksdagen bifallen; och meddelades
enligt nådigt bref den 18 maj 1888 hvad Eders Kongl. Maj:t och
Riksdagen sålunda beslutat domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

I underdånig skrifvelse den 13 maj 1889 har Riksdagen anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån sådan tryggad
besittningsrätt, som jemnlikt Kongl. Maj:ts och Riksdagens nyssberörda
beslut kunde medgifvas innehafvare af vissa å kronans utarrenderade
egendomar befintliga lägenheter, kunde beredas äfven innehafvare
af dylika lägenheter å de kronoegendomar, hvilka försåldes, samt till
Riksdagen afgifva det förslag, som af en sådan utredning kunde föranledas.
"

Således ser man, att Riksdagen sjelf i skrifvelse till Kongl. Maj:t
gjort framställning, att Kongl. Maj:t ville framställa nådig proposition

Onsdagen den 15 April, f. m.

N:o 28.

i syfte att bereda tryggad besittningsrätt för sådana lägenhetsinne- Angående
häfvare. Kongl. Maj:t har nu i nyssnämnda nådiga proposition för för säljning tiU
Riksdagen framlagt ett dylikt förslag, och då detta förslag går just i afen de^af
det syfte, som Riksdagen begärt,, kan jag icke tänka mig annat, än att militiebostålförslaget
skall blifva af Riksdagen antaget. Under sådana förhållanden let EsKf n.~is
har jag svårt att fatta huru man vid eu försäljning, sådan som denna 13,Å5 17''

af en kronolägenhet, skulle vilja helt och hållet förbise lägenhetsinne- ’’

hafvarnes rätt; fast mer anser jag det vara Riksdagens ovilkorliga pligt
att tillse, det dessa lägenhetsinnehafvare vid denna försäljning åtminstone
icke komma i en sämre ställning, än då egendomen innehades
af en statens tjensteman.

Af dessa skäl, herr talman, anhåller jag att få yrka bifall till
statsutskottets förslag på det sätt, att dertill fogas det åt'' reservanterna
föreslagna vilkor och tillägg.

Herr Sven Nilsson: Det förefaller mig något egendomligt, att
min ärade vän här till venster kan vara emot reservanternas förslag,
då han ju i allt godkänner det förfaringssätt, som reservanterna förordade.
Den enda skilnaden mellan dessas åsigt och hans är, att han
anser, att hvad som båda önska, kan ske, äfven om det af reservanterna
framstälda förslaget icke intages, och att det derför är onödigt
att vidtaga den af reservanterna föreslagna åtgärden. Men hvar står
det skrifvit, att det i alla fäll skall ske ? Visserligen hafva kommunalfullmägtige
i sitt protokoll uttalat, att de vilja göra det, men detta
beslut har ingen juridiskt bindande kraft för kommunalfullmägtige, och
det kan ju hända, om Riksdagen fattar sitt beslut i öfverensstämmelse
med utskottets förslag, att kommunalfullmägtige svika det löfte, de
gifvit. Och det är just för att på oförtydbart sätt skydda dessa små
husegares rättigheter, som reservanterna velat göra detta lilla tillägg
till Kongl. Maj:ts proposition. Jag hade således för min del icke trott,
att den, som ville vara med om sjelfva saken, skulle motsätta sig att
dessa små lägenhetshafvares rättigheter genom ett uttryckligt beslut
af Riksdagen blefve skyddade, så att ingen otydlighet kunde uppstå
vid tillämpningen af beslutet, hvilket naturligtvis kan blifva fallet, om
Kongl. Maj:ts och utskottets förslag antagits oförändrade.

Hvad beträffar den andre talaren, som uppträdt för utskottets
förslag, herr Lyttkens, så undrar jag mindre deröfver, ty han menar,
att dessa husegare icke böra skyddas i sin besittningsrätt. Han säger,
att de byggt sina hus med tillåtelse af arrendatorerna, och att staten
icke har någon skyldighet att skydda dem. För min del påstår jag
motsatsen: när dessa små byggt sina hus på denna sand på god tro
och ansett sig komma att få sitta der under arrendetiden, så anser
jag det vara statens pligt att icke helt och hållet lemna dessa torpare
utan skydd. Den som vet, huru det gick till vid bortarrendering af
kronoegendomar för några år sedan, innan Riksdagen beslutat värna
torpare, som hafva egna torp, torde hafva erfarenhet om, att de torpare,
som sitta med egna hus, icke alltid visats det tillmötesgående af
staten, och särskildt arrendatorerna, som rättvist varit. Vid den tiden,
innan Riksdagen bestämde att jorden och torpen skulle uppskattas,

N:o 28. 42 Onsdagen den 15 April, f. m.

... och arbetsskyldighet eller arrendet bestämmas efter det värde, som
mm hämna af uPPskattningsmannen åsattes torpen, var rätten att fastställa torpareaf
en dql af arrende helt och hållet öfverlemnad åt arrendatorerna. Och det hände
militiebostäl- då rätt ofta på sådana egendomar, att just derigenom, att torparne egde
let Eslöf ovis en icke så liten förmögenhet nedlagd i dessa torp, arrendatorerna med
13’(Fortsdk0t 0m husets bortflyttande tvingade dem att ingå på nästan hvilka
arbeten eller vilkor som helst, blott de finge hafva sina husbyggnader qvar.
Och det är ju icke omöjligt att tänka sig, att något liknande skulle
kunna i detta fäll inträffa, då man lägger eu sådan magt i händerna
på dem, som köpa dessa egendomar.

Nu har det sagts, att man lernnat åt eu oviss framtid, när torparne
skola bestämma sig för att köpa dessa lägenheter, men jag ber
få fästa uppmärksamheten derpå, att detta kan helt och hållet af
regeringen förekommas, ty det kan ju bestämmas, att de, som önska
inköpa sina lägenheter, skola inom viss tid inlemna anbud till kommunen,
och de, som icke göra det, komma då naturligtvis utom räkningen,
när de icke lernnat besked inom viss föreskrifven tid.

Man har vidare anfört, att ett vigtigt skäl att icke bifalla reservanternas
förslag skulle ligga deri, att, om denna kammare antoge det
af reservanterna föreslagna vilkoret, frågan komme att förfalla, då nu
Första Kammaren bifallit utskottets förslag oförändradt. Mig synes
detta dock icke böra åstadkomma någon tvekan, ty jag är viss derom,
att så väl inom Första som inom Andra Kammaren finnes så mycken
vilja att genomföra detta förslag, att saken derför icke behöfver fälla.
Och om det i reservanternas förslag förefinnes någon otydlighet, som
man påstår, så är jag öfvertygad, att vid en sainmanjemkning denna
otydlighet kan undvikas.

För min del skulle jag hafva önskat, att regeringen framlagt frågan
på det sätt, att man fått se anbud så väl från köpingen på den jord
den behöfde som från torparne på den jord de ville hafva, ty värdet
är i så fall för hvarje lägenhet uppskattad. Men nu föreligger icke
frågan på det sättet, och man måste derför hålla sig till förslaget sådant
det är.

Då jag nu antager, att, om denna kammare bifaller reservanternas
förslag, en sammanjemkning mycket väl skulle kunna ske, och vidare
anser, att de betänkligheter, som för öfrigt anförts mot bifall till reservanternas
förslag, blifvit häfda, och då jag för min del står på de
mindres rätt, kan jag icke annat än förena mig med herr Oarl Persson
i hans yrkande.

Häruti instämde herrar Olsson i Ornakärr, Truedsson, Anderson
i Hasselbol och Andersson i Hamra.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Som kändt är, har beslutet i denna fråga i Första Kammaren
utfallit i enlighet med Kong!. Maj:ts proposition. Det har visserligen
af den näst föregående talaren sagts, att, om beslutet i denna kammare
utfölle i enlighet med reservanternas hemställan, följden deraf skulle
blifva en sammanjemkning, som i hufvudsak komme att innehålla det

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

samma som reservanternas förslag. Jag lemnar derhän, huru vida så
verkligen komme att inträffa. Hvarom icke, så vore det skada, om
denna fråga folie, ty deii är af största vigt för Eslöfs köping.

Het finnes dessutom ett annat tungt vägande skäl för att antaga
den kongl. propositionen, hvilket af en talare förut blifvit framhållet,
nemligen att det kan ifrågasättas huru vida det af reservanterna föreslagna
förbehållet är fullt lagligt, och huru vida fasta kan erhållas,
derest ett sådant förbehåll är gjordt. Det har nämnts för mig, att
man inom utskottet satt detta i fråga, och att äfven skickliga jurister,
som tagit frågan i öfvervägande, ansett saken tvifvelaktig. Och det
vore ju stor skada, om man på detta sätt skulle göra hela saken om
intet.

De skäl, som öfriga talare, hvilka i frågan yttrat sig, anfört för
Kongl. Maj:ts proposition, behöfver jag icke upprepa. Ingen af dessa
lägenhetsinnehafvare har gjort framställning om intagande af ett sådant
vilkor som det af reservanterna föreslagna. Kommunalfullmägtige hafva
beslutat, att ingen lägenhetsinnehafvare skall, om han vill inköpa den
tomt, der hans hus är beläget, betala mera för densamma än kommunen
sjelf gifvit, och de hafva förbehållit sig dispositionsrätt endast öfver
de tomter, som äro nödvändiga för gaturegleringen, och enligt den
faststälda planen skulle på sin höjd tvenne husegare blifva lidande
derpå. Derjemte torde det ej vara tvifvelaktigt, att kommunalfullmägtige
ju hafva för afsigt att ersätta dem, som af regleringen
kunna blifva lidande.

Jag tror således för min del, att alla skäl tala för ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, hvilken afgör frågan til! köpingens bästa.
Dessa lägenhetsinnehafvare hafva ju för öfrigt sjelfva tillfälle att bevaka
sin rätt, och de äro nog äfven tillräckligt många för att kunna
göra berättigade anspråk gällande. Man kan för öfrigt icke tänka,
att köpingens flertal och representation skulle vilja ruinera någon
invånare, så mycket mer, som densamma icke är stadd i så stark
utveckling nu som för några år sedan, utan tvärt om mycket väl behöfver
bibehålla sina invånare.

Af dessa skäl synes det mig önskvärdt, att Kongl. Maj:ts proposition
äfven af Andra Kammaren antages i oförändradt skick.

Herr Andersson i Högkil: Det förefaller mig märkligt, att man
så strängt håller på reservanternas förslag, att staten vid försäljning
af jordbruksfastighet skall fästa ett vilkor sådant som det ifrågavarande
— ett vilkor, hvars laglighet kan dragas i tvifvelsmål.

Man har för det nu föreliggande fallet åberopat kongl. brefvet
af den 18 maj 1888. Men det är icke tillämpligt i detta fall, ty det
afser, såsom herrarne torde känna, ingalunda försäljning af kronans
domäner.

De skäl, som för öfrigt äro anförda för bifall till reservanternas
förslag, äro efter mitt förmenande fullständigt vederlagda så väl af
konungens befallningshafvande i Malmöhus län som af domänstyrelsen.
Men härtill kommer, att Kongl. Maj:t, som redan är antydt, till Riksdagen
aflåtit proposition angående särskild föryttring af lägenheter från

Angående
för säljning till
Eslöfs köping
af en del af
militiebostället
Eslöf n:is
13, 15 och 17.

(Forts.)

N:o 28, 44 Onsdagen den 15 April, f. m.

,.^n?yev}^e . kronoegendomar, som försäljas. 1 det dervid fogade statsrådsprotokoll
Esläffköninq ^nnas anförda många skäl, som kraftigt tala för den åsigt, som inom
af en del af statsutskottet blifvit förherskande, nemligen att ett sådant vilkor, som
militiebostäl- det reservanterna föreslagit, icke bör bifallas. Der anföres på sid.
let Eslöf nds 25, att sådana lägenheter, hvarom nu är fråga, “icke blifvit i författ1
''(Fortat ning sonlig ordning anlagda, utan tillkommit genom indelningshafvares
öfverskridande af sina rättigheter eller med tillåtelse af arrendatorn
i strid mot 8 kap. 5 § byggningabalken eller möjligen utan något
slags medgifvande". Innehafvarne af sådana lägenheter hafva alltså
icke berättigade anspråk på att, då kronan försäljer egendomar, få
behålla tryggad besittningsrätt. Vidare ber jag att få anföra ett uttalande
på sid. 26, der det heter: “hvad som deremot blefve en
gifven följd af att vid egendomsförsäljningen trygga lägenhetsinuehafvare
i deras besittning vore, att köpeskillingarna högst betydligt nedginge;
och det vore sannolikt, att försäljningar af sådana egendomar, hvarå
lägenheter i större antal funnes, alldeles omöjliggjordes."

Samma åsigt uttalar finansministern å sid. 31, der det heter,
att äfven “hvad de smärre egendomarne beträffar, kunna naturligtvis
många fall förekomma, då den blifvande egaren finner sin uträkning
i att bibehålla befintliga lägenhetsinuehafvare, men i de fall, då detta
icke är händelsen, d. v. s. just de fall, då behof af tryggad besittningsrätt
för desse skulle föreligga, kan det med säkerhet förutses,
att tvånget att respektera förut skedda lägenhetsupplåtélser skall högst
väsentligt nedtrycka priset å egendomarne och icke sällan rent af
omöjliggöra försäljningen.“

Genom att fastslå och tillämpa den princip, som ligger till grund
för reservanternas förslag, skulle man således komma att förminska
värdet af statens egendomar, och derom kan jag för min del icke vara
med. Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att kommunalfullmägtige
i Eslöfs köping särskilt bestämdt förklarat, att anledningen
till köpet är, att med afseende på dessa tomter “nuvarande innehafvare
måtte beredas tillfälle att förvärfva full eganderätt dertill, så vidt detta
kunde ske utan hinder för genomförandet af den utaf Kong], Maj:t
faststälda plan för köpingen." Nu har talats om, att det vore rent
af en pligt för Riksdagen att skydda dessa små lägenhetsinnehafvare.
Jag känner icke deras vilkor i öfrigt, men det har i dag och äfven
förut inom riksdagen uppgifvits för mig, att bland dessa finnas per-''
soner, som alldeles icke höra till “de små11, utan snarare till “de öfre
tiotusende" i samhället.

För min del anhåller jag derför om bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Gunnar Eriksson och Larsson
från Upsala.

Herr Persson i Mörarp: Som herrarne torde finna, var det egentliga
skälet till att Eslöfs köping behöfde tillösa sig denna jord det,
att jorden till stor del var bebyggd, och just af denna anledning har
köpingen behöft der verkställa åtskilliga gaturegleringar, reglera åtskilliga
förhållanden med afseende på helsovård, vattenledningar, kloak -

N:o 28.

Onsdagen den 15 April, f. m.

ledningar o. d. Hade icke denna omständighet, att ifrågavarande jord
varit bebyggd af lägenbetsinnebafvare, funnits för handen, så både icke
något skäl eller åtminstone ej så vigtiga skäl förefunnits för kommunalfullmägtige
att gorå hemställan om inlösen af jorden. Nu är ju
uppenbart, att, derigenom att köpingen får rättighet att tillösa sig
denna jord, lägenhetsinnehafvarne komma i en vida sämre ställning,
under förutsättning nemligen att de icke få tillösa sig jorden för
samma pris, som köpingen betalat för den, att de — säger jag —
under denna förutsättning komma i en vida sämre ställning än om
jorden icke afsöndrats från bostället, ty då hade de haft åtminstone
någorlunda tryggad besittningsrätt under sin och sina hustrurs lifstid
mot den afgäld, som efter vederbörandes bedömande hade blifvit faststäld.

Nu säger man visserligen, att kommunalfullmägtige i Eslöfs köping
hafva förklarat, att det icke är deras mening att af de ifrågavarande
lägenhetsinnehafvarne fordra högre betalning än köpingen sjelf
fått erlägga. Ja, detta är sant, men de hafva dock icke afgifvit någon
bestämd förbindelse derom. Herrarne veta, att ifrågavarande institution,
kommunalfullmägtige i eu landtkommun, i likhet med andra
kommunala institutioner, ganska mycket vexlar i afseende på personerna;
och det är derför ingalunda säkert, att hvad en sådan institution den
ena gången uttalat äfven blir dess beslut den andra gången. Hvad
sjelfva denna institution i öfrigt beträffar, ber jag i förbigående få
nämna, att den icke står i så särdeles hög kurs på landet. Man har
på måDga ställen, der den införts, gjort aktningsvärda bemödanden att
få den afskaflad. Men med de bestämmelser, som finnas i kommunallagen
angående förändring i detta hänseende, är något sådant nästan
icke möjligt.

Det har från statsrådsbänken uttalats, att dessa lägenhetsinnehafvare
antagligen vore satta i tillfälle att bevaka sin rätt gent emot
köpingens intressen. Jag för min del tror det knappast. Vi böra
besinna, att dessa lägenhetsinnehafvare i allmänhet höra till det s. k.
småfolket inom köpingen. Visserligen är det sant, att några af dem befinna
sig i en god ekonomisk ställning. Men säkert är, att den öfvervägande delen
utgöres af dels arbetare, dels mindre handtverkare, hvilkas röster icke
vid ett kommunalfullmägtigsval hafva någon synnerlig betydenhet.

Det är nu visserligen sant, att man icke bör hysa misstro till
hvad kommunalfullmägtige i nu ifrågavarande hänseende uttalat, men
det _ synes mig, som om man verkligen bort infordra en bestämd förklaring
ifrån dem, att de äro villiga att afstå jorden åt lägenhetsinnehafvarne
för samma pris, för hvilket köpingen sjelf köpt densamma.
Det är naturligt, att det icke kan vara absolut samma siffra — och
det är ingalunda reservanternas mening — utan till köpeskillingen
skulle naturligtvis läggas de af köpingen häfda kostnader, såsom för
lagfart, gaturegleringar o. d. Men jag tror för min del, att Riksdagen
— och särskilt denna kammare, som alltid visat sig vara män om
att bevara de små lägenhetsinnehafvarnes intressen — bör göra ett
uttalande på sätt reservanterna föreslagit.

Det bär yttrats, att det vore tvifvelaktigt, huru vida man skulle
kunna stipulera ett sådant vilkor som det af reservanterna föreslagna,

Angående
för säljning till
Eslöfs köping
af en del af
militiebostället
Eslöf n:is
13, 15 och 17.

(Forts.)

N:o 28. 46 Onsdagen den 15 April, f. m.

Angående med hänsyn till stadgandena om köp i jordabalken. Det har sagts,
för säljning till bland annat från statsrådsbänken, att jurister uttalat vissa betänkligheter i
afSlÖen del^af detta hänseende. Jag tror dock, att meningarna om saken bland
militiebostäl- juristerna äro minst sagdt mycket delade. Jag har hört framstående
let Eslöf nds jurister inom Riksdagen förklara, att de för sin del icke kunna finna,
13, lå och 17. a(;t något dylikt hinder bör omöjliggöra köpet. Jag kan derför icke
! orts.) föreställa mig, att ett beslut om ett dylikt vilkor skulle medföra, att
frågan skulle falla. Jag kan åtminstone icke finna, att tillräckliga skäl
blifvit anförda, hvarför frågan skulle falla, om vi nu beslöte stipulerandet
af det utaf reservanterna föreslagna vilkoret. Jag anhåller derför,
herr talman, att få instämma i yrkandet om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition och utskottets förslag med det af reservanterna föreslagna
tillägget.

Herr Månsson instämde häruti.

Herr Lilienberg: Jag skall icke yttra mig om lämpligheten eller
olämpligheten af det vilkor, reservanterna föreslagit. Men då här blifvit
satt i fråga huru vida ett sådant vilkor skulle kunna med laga verkan
stipuleras, anhåller jag att derom få yttra några ord.

Då man sagt, att ett sådant vilkor icke skulle kunna göras med
laga verkan och följaktligen lagfart å köpet icke skulle kunna vara
tillåten, har man naturligtvis syftat på stadgandet i 1810 års förordning,
der det heter: “Ej må säljare i köpe- eller skiftes-afhandling
om jord och fastighet hädanefter förbehålla sig eller andre att, emot
någon i samma afhandling bestämd penningesumma, eller andra vilkor,
få framdeles vinna egendomen åter. Sker det, vare utan verkan, och
lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåten11. För min del anser
jag emellertid, att det nu upplästa stadgandet icke är tillämpligt på
det fall, som nu föreligger. Ett sådant stadgande som detta är eu
undantagslag ifrån de i allmänhet gällande bestämmelserna, och enligt
vanlig praxis får icke en sådan undantagslag egnas någon utsträckt
tolkning. Jag har i min hand lagutskottets betänkande vid 1809 års
riksdag, som ligger till grund för den följande år utfärdade förordningen.
Af innehållet i detta betänkande, som är för vidlyftigt att
här relatera, syne3 mig framgå, att man icke, när man ämnade lagstifta
i ämnet, tänkte sig ett sådant fall som det föreliggande, eller
att det skulle stipuleras såsom vilkor, att vissa delar af en fastighet
skulle upplåtas åt viss person, utan man syftade på hela fastigheten.
I sjelfva verket synes det mig, som om stipulerandet af ett sådant
vilkor som det af reservanterna föreslagna vore närmast jemförligt
med det ofta förekommande fallet, att en säljare vid afyttrandet af
fastighet undantager vissa delar af densamma.

Det var endast denna min uppfattning angående frågans juridiska
sida jag ville för kammaren uttala.

Herr Lyttkens: Det är verkligen med stor förvåning jag hört den
nästföregående ärade talarens tydning af en lagparagraf, och ehuru
jag på det högsta respekterar hans juridiska omdöme, djerfves jag

Onsdagen den 15 April, f. m. 47 N:o 28.

dock att i denna fråga hafva en annan åsigt. Han säger, att den af Angående
honom citerade lagparagrafen skulle gälla endast för det fall, att man får sälj tung till
förbehåller, att hela egendomen skall efter viss tid kunna få på ett
eller annat vilkor köpas till baka, men icke, då det är fråga om en militiébostälviss
del deraf. Men jag vill fråga: om hela egendomen iunehafves af let Eslöf n-.is
dessa lägenhetsinnehatvare och hvar och en af dem skulle för sin del 13, ^ och 17-ega rätt att få, sedan köpet är verkstäldt och egendomen såld, köpa ^ orts''^
den till baka — hvart skulle det bära hän? Jag för min del kan icke
förstå mig på ep dylik lagtolkning. Jag har ock läst igenom lagutskottets
motivering vid stiftandet af ifrågavarande lag. Der framhålles,
huru som vid köp det förbehållet gjordes, att viss person skulle få köpa
igen egendomen efter en viss tid; och när så egendomen gått i handeln
en tid, uppträdde den der personen med det tysta förbehållet och
förklarade: “Jag eger rättighet att köpa igen egendomen", hvarigenom
mycken oreda och förvirring uppstod i eganderättsförhållandena.

Nu säger man, att detta stadgande icke är tillämpligt i detta fall.

Jo, här gäller just att staten skulle sälja en del af egendomen med
törbehåll atp de personer, som arrenderat jorden af indelningshafvare^

Unge köpa jorden åter, när de så funne för godt. Det är just dessa j
köp, som ifrågavarande lag åsyftar.

Här har sagts, att jag icke ville tillgodose dessa personers rätt.

Jag vill da nämna, att deras rätt består deri, att den sista indelningshafvaren,
som egde att endast för sin tjenstetid besitta bostället, tvärt
emot lag och rätt upplåtit åt dem att bygga der. Deras rätt kan sålunda
icke gälla längre än boställsinnehafvaren innehade egendomen.

Men jag vill å andra sidan gerna medgifva, att det finnes billighetsskäl,
som tala för att dessa personer få stanna der. De hade säkerligen
icke reda på hvari deras rätt bestod, nemligen att sitta der så
länge fanjunkaren innehade tjensten. Dessa billighetsskäl hafva kommunalfullmägtige
i Eslöf också tillgodosett derigenom, att de förklarat
sig villiga att, sedan ^avreglering skett, låta lägenhetsinnehafvarne
mot inköpspris och skälig godtgörelse återköpa de bebyggda tomterna.

Jag tror icke vi hafva rätt betvifla, att icke dessa kommunalfullmägtige
äro så pass hederliga karlar, att de stå vid sitt ord, i synnerhet
sedan deras uttalanden vunnit sådan uppmärksamhet, som nu varit
fallet inom denna kammare.

Jag anser icke det bör komma i fråga att utarrendera bostället,
då denna mark är af stor betydelse för Eslöfs kommun. Jag vill derför
icke heller lägga något hinder i vägen för kommunen att få köpa
den, fullt öfvertygad som jag är, att kommuualfullmägtige skola hålla
sitt ord och låta lägen hetsinnehafvarne köpa de bebyggda tomterna.

Då har också all billighet blifvit tillgodosedd; någon juridisk rätt hafva
de som sagdt icke.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag oförändradt.

Med herr Lyttkens förenade sig herr Nilsson i Vrängebol.

Ilerr Sven Nilsson: Om den siste talaren förvånades öfver hvad
en jurist nyss här uttalade i denna sak, kan jag å min sida icke annat

N:o 28. 48 Onsdagen den 15 April, f. m.

Angående än förvånas öfver hans yttrande i frågan. Han sade, att lagen är
försäljning till fullkomligt tydlig derutinnan, att man icke får sälja eu egendom på
af en del"af det vilkor, att hela egendomen om en viss tid får återförvärfvas af
militiebostäl- säljaren. Men här är alls icke fråga om något dylikt. Denna egendom
let Eslöf n:is skall icke återförvärfvas af staten om reservationen antages, utan vid
13,15, och 17. försäljningen skall bestämmas såsom vilkor, att den eller den torparen
^ or 8''^ skall få köpa eu del af egendomen mot ett visst pris och således en
förmån för dem i köpet förbehållas. Med ett sådant vilkor i köpet
anser jag för min del alldeles oförtydbart, att man skall få lagfart.
Inom statsutskottet diskuterade vi också denna sak, och jag sökte
hålla fäst vid att ett dylikt tillvägagående ej vore olagligt, om staten
sålde egendomen med det vilkor eller förbehåll, som reservanterna föreslagit.
Skulle det emellertid finnas någon tvekan om det rigtiga uti
detta tillvägagående, så skulle naturligtvis genom eu sammanjemkning
inom utskottet af kamrarnes skiljaktiga beslut alla dessa betänkligheter
komma att försvinna.

Den siste talaren medgaf nu, hvilket förut förnekats, att billighetsskäl
finnas för att dessa torpare skulle få köpa sina tomter. Då kan
jag icke finna någon anledning, hvarför han motsätter sig att faktiskt
stipulera detta såsom vilkor från Riksdagens sida. Det må nu vara
sant, att köpingen genom en offentlig handling uttalat sig härför, men
det är dock icke, såsom jag vidare erinrat, säkert, att samma kommuualfullmägtige
regera, då köpet skall afslutas, som när denna handling
afgafs. Vi se ofta huru kommuner ändrat sina föregående beslut, och
detta kan må hända äfven komma att ske i detta fäll, då det gäller
ett synnerligt stort intresse för kommunen.

Jag kan icke heller förstå, hvarför man från regeringens sida är
emot att öfverlemna till regeringen att tillse, det köpingen icke på något
sätt skörtar upp dessa små lägenhétsinnehafvare. Det är ju endast detta
reservanterna åsyftat. Beslutar kammaren nu att fastslå detta vilkor, så
är jag öfvertygad om, att alla statsutskottets ledamöter från båda kamrarne
skola vara med derom och således sammanjemka de olika meningarna.

Jag vidhåller alltså mitt förra yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Af dem, som yrkat bifall till ut skottets

förslag oförändradt, har särskilt framhållits, att man icke
hade någon synnerlig anledning att skydda dessa lägenhetsinnehafvares
rätt, då de icke erhållit medgifvande af staten, utan endast af indelningshäfvaren
att der uppföra sina hus, samt att man genom att bifalla
reservationen skulle lemna ett dylikt medgifvande och sålunda
betydligt förringa värdet af statens egendom. Jag vill nu icke yttra
mig om huru vida statens egendom i andra fall kunnat minskas i värde
eller icke, men i detta hänseende vill jag säga, att statens rätt icke
förringas utan tvärt om förstoras, ty enligt handlingarne är den jord,
hvarå ifrågavarande hus äro uppförda, delvis 8 ^ och delvis 4 gånger
mera värd än de obebyggda tomterna. Man kan derför alls icke säga,
att statens egendom förringats derigenom, att hus finnas derå. De
borde väl då också hafva rätt att köpa den jord, som de genom att
uppföra byggnader derå höjt i värde.

Onsdagen den 15 April, f. m. •

N:o 28.

Beträffande den juridiska sidan af saken kan jag visserligen icke
yttra mig med sakkunskap; jag vill endast nämna, att reservanterna
aldrig uttalat, att staten skulle återvinna egendomen, utan endast att
säljaren skulle tillse, att lägenhetsinnehafvarne finge köpa den jord,
hvarpå deras hus uppförts. Staten såsom säljare skulle laga, att dessa
personer sedermera få köpa tomterna af Eslöfs köping för rimligt pris.
Jag vet icke, huru vida detta möjligen kan stöta på några juridiska
svårigheter, men nog håller jag före, att saken kan arrangeras på
detta sätt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan oförändrad, och dels på bifall till densamma med
det tillägg, som föreslagits af herr Sven Nilsson m. fl. i deras vid utlåtandet
fogade reservation. Herr talmannen fann den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Herr Truedsson begärde
likväl votering, hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick statsutskottets hemställan i
utlåtandet n:o 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan med det
tillägg, som föreslagits af herr S. Nilsson m. fl. i deras vid utlåtandet
fogade reservation.

Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 137 ja mot
69 nej; och hade alltså kammaren bifallit utskottets hemställan oförändrad.

§ io.

Föredrogos hvart för sig och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:o 38, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Torp Södre i Elfsborgs
län, och

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Mariefred af viss Gripsholms kungsladugård tillhörig
mark.

§ 11-

Herr talmannen uppstod och herr vice talmannen öfvertog ledningen
af kammarens förhandlingar.

Andra Kammarens Prat. 1891 N:o 28.

Angående
försäljningtill
Eslöfs köping
af en del af
militiebostället
Eslöf n:is
13, 15 och 17.

(Forts.)

N:o 23.

• Onsdagen den 15 April, f. m.

§ 12.

Företogs till handläggning statsutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af väckta förslag dels om statsbidrag till enskilda jernvägsanläggningar
och dels om nedsättning af räntan å de till dylika
jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af statsmedel.

Punkten 1

Bifölls.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
föredragningen af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m., till hvilken
tid kammarens ledamöter medelst utfärd adt anslag kallats att åter
sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.