RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Ändra Kammaren. N:o 27.

Lördagen den 11 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes och godkändes de i kammarens sammanträden den
2 och 3 innevarande april förda protokoll.

Efter det vidare för justering upplästs protokollet för den 4
dennes, begärdes ordet af

Herr Lyttkens, som yttrade: Jag har icke begärt ordet för

att klandra de personer, hvilka vid öfverläggningen om lagutskottets
betänkande angående fattigvården anförde ett exempel på, att
“hvitt slafveri1'' egde rum i Sverige genom att hänvisa till den
artikel, som fans återgifven i Jemtlandsposten för den 25 mars
innevarande år, och hvilken under rubriken “hvitt slafveri" omnämnde
en person, som skulle hafva varit vansinnig, i högsta grad
vanvårdad och 29 gånger gått på auktion till den mestbjudande.
Jag klandrar icke de personer, hvars känslor upprördes af, att
en sådan behandling kunde opåtaldt få ega rum vid fattigvården,
utan jag har begärt ordet för att få tillfälle att vederlägga detta
påstående, på det att detsamma ej måtte i Riksdagens protokoll
qvarstå för efterverlden såsom ett exempel på behandlingssättet af
de fattige under vår tid.

Nämnda tidning hade redan dagen före den ifrågavarande diskussionen
här i kammaren, eller fredagen den 3 april, en artikel intagen
under samma rubrik “det hvita slafveriet". Jag vill icke återgifva
hela den långa artikeln, men resumén deraf är, att tidningen
beklagar, att den ifrågavarande notisen influtit. Tidningen säger:
“Meddelaren uppgifver, att personen gått på auktion 29 gånger.
Detta är ej sanning; han har två gånger på enskild väg bortackorderats,
hvilket plägar ske med socknens alla fattiga. Ej heller
torde han hafva behandlats som en slaf, hvilket insändaren påstår.
Opartiske socknemän torde hellre gifva den, som skött den
olycklige mannen, det erkännande, att denne blifvit ovanligt väl
behandlad, hvilket äfven visas derutaf, att han i kyrkan kunnat
visa sig bland folk." Artikeln slutar med: “På samma gång vi

beklaga, att vår meddelare farit med osanning, hafva vi genom

Andra Kammarens Prot. 1891. N-.o 27. 1

o 27. 2

Lördagen den 11 April.

införandet af ofvanstående genmäle velat gifva Frösö kommun och
den åsyftade kommunalledamoten i synnerhet den upprättelse de
förtjena."

Jag anhåller, att detta får inflyta i dagens protokoll, på det
att denna uppgift, som af en okänd person blifvit till tidningens
redaktion insänd och af denna på god tro intagen samt sedermera
legat till grund för yttranden vid frågans behandling i denna kammare,
icke måtte qvarstå ovederlagd.

Jag upprepar ännu en gång, att jag icke klandrar de herrar,
som här känt sig upprörda af saken, men väl den tidning, som
intagit notisen om en så afskyvärd sak utan att på förhand hafva
gjort sig underrättad om sanningsenligheten deraf.

Vidare anfördes ej. Det ifrågavarande protokollet blef härefter
af kammaren godkändt.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts i
senaste sammanträdet aflemnade propositioner till Riksdagen:

angående afsöndring af jord från kronoegendomen Stora Kungsladugården
n:o 1 om 8 mantal af Södermanlands län;

angående jordafsöndring från förra militiebostället n:o 2 Söndraby
i Kristianstads län; och

angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Neder Kjellsby med kyrkotegen i Göteborgs och Bohus län.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10.

§4.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 33, i anledning
af Kongl. Haj:ts proposition angående dödande af en till
säkerhet för statens fordran hos Gotlands jernvägsaktiebolag uti
bolagets jernväg meddelad inteckning.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande, n:o
34, i anledning af Riksdagens år 1890 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra

Lördagen den 11 April.

3 N:o 27.

af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1889.

§§ 1 och 2.

Lades till handlingar^.

Under § 3 hemstälde utskottet:

Ang. nedbringande
af kostnaderna
för

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att nfängtrans■
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida åtgärder lämp- porter.''
ligen må kunna vidtagas till fångforslingens anordnande på sådant
sätt, att kostnaderna för densamma må kunna nedbringas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Palm: Utskottet säger å sid. 7 i motiveringen: “Utskottet
har till en början velat erinra, att, då fångvårdsstyrelsen i
sitt ofvannämnda utlåtande angifvit, att kostnaden för fångars
transport i medeltal för år 1889 kunde anses utgöra 13
kronor 63 öre för hvarje fånge, styrelsen såsom grund för sin beräkning
utgått från antalet under året nykomne fångar; men då i
detta antal, utgörande 19,715, intagits jemväl sådana nykomne fångar,
som i saknad af tillgång till böters gäldande införts i häkte
för undergående af förvandlingsstraff, synes styrelsens beräkning
i någon mån vilseledande, enär transporten af sistnämnde fångar,
för år 1889 utgörande 13,647, kan antagas i regeln hafva föranleda
obetydliga, ofta inga kostnader, ett antagande, som särskildt gäller
de i Stockholms ransakningsfängelse och Göteborgs länsfängelse
intagne bötessittare, hvilkas antal år 1889 uppgick till
6,911.“

När jag i går läste denna motivering, kan jag icke neka till,
att den föreföll mig högst märkvärdig. Då man vet, att af de
fångar, som införas till bötesförvandling, transportkostnaden för
en enda fånge kan uppgå till öfver 100 krpnor, så syntes det mig
egendomligt, att kostnaden här för denna kategori var så obetydlig.
Jag gick derför upp i fångvårdsstyrelsen och begärde en uppgift
om, hvad transportkostnaden för denna kategori af fångar
hade belöpt sig till för år 1889. Jag kunde då icke erhålla någon
uppgift om, hvad kostnaden i detta fall utgjort för hela riket, men
för fyra län hade bameralbyrån uträknat densamma. För Skaraborgs
län uppgick hela transportkostnaden till 9,175 kronor 55
öre. Af denna summa hade bötessittarne kostat 4,690 kronor. I
Blekinge län utgjorde totalkostnaden 9,659 kronor 38 öre, deraf
4,417 kronor 16 öre för bötessittarne. 1 Yesternorrlands län uppgick
totalkostnaden till 20,874 kronor 22 öre, deraf 7,569 kronor
82 öre för bötesfångarne. I Jemtlands län var slutligen totalkostnaden
9,872 kronor 40 öre, deraf för bötesfångarne 3,337 kronor 1 öre.

Summan af dessa fyra läns transportkostnader hade alltså under
nämnda år uppgått till 49,581 kronor 55 öre och hela deras kost -

N:o 27. i

Lördagen den 11 April.

Ang. nedbrin- nåd i detta fall beträffande bötesfångarne till 20,013 kronor 99
gande af kost-öve, q v_ s_ 40 procent af hela transportkostnaden för dessa län.
n<fånqtrans- Detta tycker jag är talande nog för att visa, det fångvårdsstyrel1
porter. sen käft ganska goda skäl för att vid beräkningen af hvad hvarje
(Forts.) fånge kostar i transport äfven medtaga kostnaden för dem, som
införas i häkte för förvandlingsstraffs undergående.

Vidare säger utskottet här: “Hvad sjelfva hufvudfrågan vid kommer,

så och då kostnaden för fångtransporten, såsom ofvan
antydts, uppgår till afsevärdt belopp och ett nedbringande af
denna kostnad synes önskvärd!" etc.

Ja, det är visserligen sant, att 268,717 kronor 89 öre för
transport af missgerningsman på ett enda år är ett högst afsevärdt
belopp, och det vore i högsta grad önskvärdt, att detta,
likaväl som hela fångvårdsanslaget, kunde nedbringas, så att man
till slut blefve det helt och hållet qvitt. Men jag tviflan på det
högsta derpå, att man genom den nu föreslagna skrifvelsen till
Kong!. Maj:t skulle kunna uppnå detta mål.

För att man skulle företaga en sådan åtgärd, förutsättes ju,
att ifrågavarande kostnad stigit i någon oroväckande grad. Jag
har derför sökt taga reda på, om så varit förhållandet. Fångvårdsstyrelsen
har i sitt svar på revisorernas anmärkningar i en
tabell visat, att ifrågavarande anslag icke stigit, utan tvärt om betydligt
förminskats sedan 1878 eller på 10 år. Grår jag till baka
till 1868, så visar fångvårdsstyrelsens berättelse för det året, att
hela antalet nykomne fångar det året var 17,802, deraf 4,490 bötesfångar;
år 1889 var deremot hela fångantalet 19,715, deraf 13,647
bötesfångar. Således har fångantalet sedan dess ökats. Hvad
deremot kostnaderna för fångtransport beträffar, utgjorde de år
1868 285,425 kronor 68 öre, men år 1889 268,717 kronor 89 öre.
Således hafva kostnaderna betydligt nedbragts, ehuru samtidigt
fångantalet betydligt ökats och ehuru skjutslegan under tiden
böjts från 80 öre till 2 kronor. Under sådana förhållanden anser
jag den slutledning, hvartill utskottet kommit, vara obefogad.
Vill man hafva en nedsättning i fångantalet och kostnaderna för
fångtransport, är det bästa och mest praktiska sättet — derom
är jag öfvertygad — att verka för rusdrycksförbud. Jag anhåller
derför att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets-hemställan bifölls.

§ *■

Lades till handlingarne.

§ *''•

Utskottets yttrande godkändes.

§§ 6 och 7.

Lades till handlingarne.

Lördagen den 11 April.

6 Jf:o 27.

§ 8.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

I riksstaten för år 1889 hade, enligt hvad revisorerna meddelat,
reservationsanslagen till flottans nybyggnad och underhåll
samt till flottans öfningar blifvit uppförda, deot förra med 1,200,000
kronor och det senare med 670,000 kronor. A anslaget till flottans
nybyggnad och underhåll förefunnes vid revisionsårets början reservationer
till belopp af 33,133 kronor 34 öre. Under samma år
hade emellertid icke blott anslaget i dess helhet och reservationerna
åtgått, utan jemväl derutöfver för med anslaget afsedda
ändamål användts ett belopp af 52,504 kronor 99 öre, hvilket, på
grund af kongl. brefvet den 10 april 1890, uppförts å anslagets
besparingskonto såsom öfverbetalning. Alltså balanserade anslaget
vid revisionsårets slut med en skuld af 52,004 kronor 99 öre,
uppförd å nyssnämnda konto under rubriken “tillgångar vid årets
slut, öfverbetalning".

Hvad åter anginge anslaget till flottans öfningar, förefunnes
redan vid revisionsårets början en från föregående år balanserad
öfverbetalning af 79,496 kronor 51 öre. Under revisionsåret hade
detta anslag ytterligare öfverskridits med 28,975 kronor 45 öre,
hvilket belopp, på grund af ofvannämnda kongl. bref, likaledes
uppförts å anslagets besparingskonto såsom öfverbetalning. Till
följd deraf balanserade likaledes detta anslag vid revisionsårets
slut med en skuld af tillsammans 108,471 kronor 96 öre, uppförd
å anslagets besparingskonto under rubriken “tillgångar vid årets
slut, öfverbetalning".

Med anledning af hvad revisorerna sålunda meddelat hemstälde
utskottet i förevarande paragraf:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till återbringande af jemvigt
i anslaget till flottans öfningar samt till förekommande för
framtiden af antecipationer å samma anslag.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts,
bland annat

af herrar Sven Nilsson, O. Jonsson i Hof, P. Pehrson i Törneryd,
A. Persson i Mörarp, P. JErsson i Vestlandaholm och I. Lyttkens;
samt

af herr P. Andersson i Högkil, som yrkat, att statsutskottet
med anledning af revisorernas förevarande anmärkning bort förfara
i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 39 och 57 §§ riksdagsordningen.

Ang. öfverbetalning
ar å
anslaget till
flottans
öfningar.

Jf:0 27.

6

Lördagen den 11 April.

Ang. öfverbetalningar
cl
anilaget till
flottans
öfningar.
(Forts.)

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Andersson i Högkil: Med åberopande af min vid detta
utlåtande fogade reservation anhåller jag att få till protokollet
antecknadt, att jag icke kunnat vara med om att godkänna det
slut, hvartill utskottet kommit. Statsrevisorerna hafva behandlat
denna fråga i öfverensstämmelse med den för statsrevisorerna gällande
instruktion. Jag har ansett och anser fortfarande, att statsutskottet
bort behandla frågan i öfverenstämmelse med de tydliga
föreskrifterna uti 39 § riksdagsordningen. Jag har således både
såsom statsrevisor och såsom ledamot af statsutskottet gjort hvad
jag ansett vara min pligt. Men i det skede, hvari man nu bragt
frågan, har jag intet yrkande att göra.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Otter: Med anledning af de anmärkningar, som framstälts mot
öfverbetalningen å anslaget till flottans öfningar, anhåller jag att
få lemna några meddelanden angående de omständigheter, som
utgjort de hufvudsakliga orsakerna härtill.

Jag ber då att i första rummet få fästa uppmärksamheten på
svårigheten, att icke säga omöjligheten, af att på förhand något
så när noggrant beräkna kostnaderna för de olika expeditioner,
som skickas ut. Jag har gjort ganska noggranna beräkningar i
den vägen, men kostnaderna variera högst betydligt. Den ena
gången äro de större, den andra gången mindre, än beräknadt. Så
t. ex. händer det, att expeditionskostnaden för samma fartyg för
lika tid ena året uppgått till 40,000 kronor, det andra året till
blott 20,000 kronor, och tvärt om. Detta vållar naturligtvis en icke
obetydlig svårighet vid beräkningen.

Det är synnerligen konsumtionsartiklarne, såsom kol, olja och
talg m. m., som variera i pris och förbrukning och derför äro
oberäkneliga.

En annan post, som också är oberäknelig, är rustningskostnaden.
Denna borde naturligtvis kunna temligen noga beräknas,
men kan det icke till följd af underhållsanslagets. otillräcklighet,
hvarom framställningar förnyade gånger blifvit gjorda till Riksdagen
utan att man fått det nödiga behofvet fyldt. Detta senare
anslag räcker nemligen icke till att hålla flottans fartyg i det
skick, som vore önskvärd!. När penningarna äro slut, måste man
upphöra. Då nu fartygen skola skickas till sjös, finner man derför
icke sällan en och annan brist, som måste afhjelpas. Huru
skall detta ske? På underhållsanslaget finnas icke medel att tillgå.
Man måste då tillgripa expeditionsmedlen, om man icke skall gå
till sjös med otjenstbara fartyg. Så har måst ske. flere gånger.
Såsom exempel på huru rustningskostnaderna variera kan jag
nämna, att desamma för samma fartyg det ena året uppgått till
14,000, det andra året till 4,000 kronor. Det är ju tydligt, att
man under sådana förhållanden ej kan på förhand göra så noggranna
beräkningar som önskligt vore.

Jag vill dock medgifva, att de nu anförda skälen icke

Lördagen den 11 April.

N:o 27.

ensamt äro tillräckliga för att ursäkta öfverskridandet af öfningsanslaget,
ehuru de dertill bidragit. Men det tinnes ett annat skäl,
och detta är äfven det hufvudsakligaste. Herrar revisorer, som
uppmärksammat den ifrågavarande öfverbetalningen, hafva utan
tvifvel äfven funnit, att denna begynt med år 1888, således samma
år som den nya sjömanscorpsen bildades.

Då denna corps uppsattes med sitt unga präktiga folk, sökte
man att bibringa dem all den utbildning och öfning, som var möjlig,
och i öfverenstämmelse dermed uppgjordes ett öfningsprogram,
upptagande hvad man ansåg erforderligt och önskvärdt, och detta
program har också visat sig synnerligen fördelaktigt i afseende
på tjenstbarheten och manskapets utbildning, men beklagligtvis
har det befunnits allt för dyrbart.

Jag ber få nämna, att dela kommission, som uppgjorde detta
förslag till program, hade upptagit ännu vida dyrbarare öfningsexpedition,
men jag nedsatte den betydligt, och det har visat sig
att de ändock blifvit för kostsamma. Som bevis derför vill jag
nämna, att t. ex. skjutskolan, som för två år sedan kostade 49,000
kronor, förlidet år kostade 98,000 kronor, allt till följd af det nya
värfvade manskapets föreskrifna utbildande.

Om man nu tänker sig, att ensamt konsumtionsartiklar och
diverse för år 1890 representerade en kostnad af 330,000 kronor
eller omkring hälften af hela anslaget och dertill lägger rustningskostnaderna
95,000 kr., så har man der redan i det närmaste två
tredjedelar af hela öfningsanslaget. Att här skola vara stora variationer,
är uppenbart; och det är icke möjligt att på förhand
beräkna dem. Vidare kommer här en praxis, som tillämpats förut
i mer än 20 år, sålunda långt före min tid såsom chef för departementet,
en praxis, som förekommit utan att statsrevisorerna tillförene
gjort någon anmärkning deremot. Denna praxis har bestått
deruti, att man beräknat kostnaden från sommar till sommar och
icke efter kalenderår. Orsaken dertill åter är den, att fartygen
som gå ut på långresor äfvensom det fartyg som kommenderas till
vestkusten, vintertiden i regeln komma hem först i slutet af april
månad, och årets öfningar bestämmas redan i februari, då man
följaktligen icke kan känna, hvartill kostnaden för förenämnda
expeditioner kan komma att uppgå.

Man tager denna kostnad derför icke heller i beräkning för
det löpande året, utan först för det nästföljande, hvarigenom man
naturligtvis äfven anteciperar på detta senare års anslag. Detta
har som sagdt varit gammal praxis och jag har ansett mig desto
hellre kunna tillämpa densamma, som anmärkning deremot hittills
icke blifvit gjord, och den ingen kostnad medfört för statsverket.

Under de första sju åren, jag var chef för sjöförsvarsdepartementet,
gick anslaget i hop och lemnade öfverskott hvarje år, men
detta ändrades, när den nya sjömanscorpsen tillkom. Jag sökte då
hålla kostnaderna inom vederbörliga gränser, men det har misslyckats,
jag kan icke hjelpa det. Och äfven under sistlidna år har
uppkommit en icke obetydlig brist. Emellertid ber jag få upplysa,
att åtgärder för innevarande år blifvit vidtagna för att nedbringa

Ang. öfverben
talningar å
anslaget till
flottans
öfningar.
(Forts.)

N:o 27. 8

Ang. öfverietalningar
&
anslaget till
flottans
Sfningar.
(Forts.)

Lördagen den 11 April.

kostnader och utjemna bristen, men det ber jag #ckså särskildt få
fästa statsrevisorernas uppmärksamhet på, att hela bristen icke
kan under innevarande år betäckas, men jag hoppas med säkerhet att
så skall kunna ske under nästa år och öfningsanslaget åter komma
på plus.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Jag har såsom herrarne
finna låtit anteckna mig såsom reservant emot statsutskottets hemställan
i nu förevarande punkt; och jag har gjort det för att komma
i tillfälle att uttala mig i frågan, då jag icke lyckades få det förslag,
som föreligger från utskottet, sådant som jag önskade.

Jag kan visserligen medgifva, att man må hända icke bör föreslå
vidtagandet af fullt så stränga åtgärder, som den ene reservanten
föreslagit, då vi veta att detta icke kan leda till någon
åtgärd, sådan som Riksdagen nu är sammansatt. Men jag har i
alla fall förestält mig, att frågan är af den beskaffenhet, att man
bort uttala sig allvarligare än statsutskottet gjort. Såsom kammaren
nog torde erinra sig, hafva under den senare tiden åtskilliga
beslut fattats inom regeringen, om hvilka beslut man väl kan säga,
att Riksdagen icke rätt gerna •— i synnerhet icke denna kammare

— kan vara belåten med. Yi erinra oss t. ex., huru som för ett
par tre år sedan regeringen föreslog Konungen att utfärda eu
särskild värnpligtslag vid sidan af den Konung och Riksdagen
förut gemensamt stiftat. Detta förslag, som väl vunnit vederbörlig
fastställelse, men ännu ej blifvit tillämpadt, meddelades till Riksdagens
kännedom. Statsutskottet, som fick detta ärende till behandling,
uttalade sig då i mycket skarpa ordalag emot det vidtagna
förfaringssättet. Ja, de uttryck, som utskottet dervid begagnade i
sitt betänkande, voro säkerligen af sådan skärpa, som knappast
något annat statsutskottsbetänkande under det nya statsskicket.
Men trots detta skarpa uttalande finner man, att regeringen det
oaktadt upprepade gånger äfven på lagstiftningsområdet vidtagit
sådana åtgärder, med hvilka Riksdagen icke kan vara särdeles belåten.
Och vi lära väl snart derom få kännedom, när dechargebetänkandet
från konstitutionsutskottet om några dagar kommer
på kammarens bord.

Så äfven i afseende på anslag. Riksdagen lemnar frikostiga
anslag till nästan hvart enda ändamål, som Kongl. Maj:t begär,
ja till och med i många fall — tack vare Första Kammarens hjelp

— så rikliga, att det på många håll möter starka och rättmätiga
protester. Men det oaktadt finner regeringen sig föranlåten att
öfverskrida dylika anslag; och jag hemställer till kammaren sjelf,
i hvilken ställning Riksdagen skall komma gent emot en regering,
som behandlar frågorna på sådant sätt, och om denna ställning
verkligen kan vara Riksdagen värdig. Vid innevarande års riksdag
finna vi, att regeringen sjelf meddelat kamrarne, att Kongl.
Maj:t öfverskridit de anslag, som Riksdagen beviljat i ett par särskilda
fall. Det ena var till inköp af enskilda telefonlinier. Dertill
lemnade Riksdagen ett synnerligen stort anslag, men det oaktadt
behagar regeringen vid sidan af detta anslag låna upp medel och

Lördagen den 11 April.

9 N:o 27.

använda dem för ändamålet, i rak strid emot Riksdagens beslut.
— Äfven ett anslag, på fjerde hufvudtiteln, bar på samma sätt
blifvit öfverskridet, fastän obetydligt.

När man ser regeringen gå till väga på sådant sätt, bör det
icke kunna förundra någon, om man söker nedlägga en allvarliggensaga
emot ett sådant förfarande, och jag tror derför, att det
varit statsutskottets pligt att i vida allvarligare ordalag, än som
skett, uttala sig emot regeringens tillvägagående i det fall, som bär
är i fråga, i synnerhet som öfverskridande! af detta anslag fortsatts
under många år. Yi hafva nyss hört af chefen för sjöförsvarsdepartementet,
att det varit öfverskridet under 20 års tid —• må
hända förstod jag icke hans uttryck riktigt, men jag fattade hans
uttalande så •— åtminstone är det faktiskt, att anslaget öfverskridits
åtskilliga gånger under den nuvarande sjöministerns tid. Det
synes mig då hafva varit den statsrådsledamotens pligt att företrädesvis
hålla utgifterna inom behöriga gränser, men när anslaget
omöjligen kunde hållas inom de gränser Riksdagen bestämt, hafva
kommit och anmält detta förhållande för Riksdagen och i sådant
fall begärt en ökning i anslaget, då Riksdagen varit i tillfälle pröfva
behofvet. Så har man gått till väga i två särskilda fall vid denna
riksdag, då tvenne andra statsrådsledamöter af Riksdagen begärt
förhöjning i otillräckliga anslag. När en ledamot af regeringen
går till väga på sådant sätt som i dessa 2 fall, synes mig föreligga
något förmildrande omständigheter, och statsutskottet torde i sådana
fall hafva anledning att gå mildare till väga. Men i detta
fall, när anslaget öfverskridits den ena gången efter den andra,
och det är nästan omöjligt att utaf räkenskaperna få reda på hur
det hänger till hopa, hade jag för min del fordrat, att man bort i
motiveringen till det förslag, som föreligger, säga allvarligare ifrån.
Vi få väl hoppas -— ehuru detta hopp för mig icke är stort, med
den erfarenhet vi redan hafva — om skrifvelsen blir antagen i
båda kamrarne, att dylika tilltag, om jag så må säga, från regeringens
sida icke vidare skola upprepas. Ty då Riksdagen lemnat
anslag och bestämda anslag, så bör regeringen också veta hvad
grundlagen bjuder, eller att icke utan Riksdagens medgifvande
öfverskrida dessa anslag. Riksdagen är och bör på så väl detta
som på lagstiftningens område vara mån om sin rätt gent emot
Kong!. Maj:t, i synnerhet då upprepade försök göras att förringa
denna rätt.

Jag har emellertid intet yrkande att göra.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
von Offer: Jag ber få rätta en uppgift, som bär under diskussionen
lemnats, nemligen att ifrågavarande anslag skulle öfverskridits
för hvarje år. Så har icke varit förhållandet, men det öfverskreds
åtskilliga gånger på 1870-talet, hvaremot under de sju första
åren, jag var chef för sjöförsvarsdepartementet, anslaget långt
ifrån att öfverskridas tvärt om lemnat betydliga öfverskott. Det
var med anledning af den nya sjömanscorpsens uppsättning, som
anslaget började öfverskridas.

Ang. öfverben
t (ilning av å
anslaget till
flottans
öfninqar,
(Forts.)

N:o 27. 10

Lördagen den 11 April.

Ang. öfverbetalningar
å
anslaget till
flottans
ofningar.
(Forts.)

Beträffande yttrandet, att Kongl. Maj:t endast behöfde vända
sig till Riksdagen för att få behofvet afhjelpt genom ökadt anslag,
så erkänner jag visserligen, att Riksdagen år 1883 beviljade 120,000
kronor förhöjning i anslaget till flottans öfningar och för hvilket
jag äfven är tacksam, men hvad underhållsanslaget beträffar, hafva
redan för många år sedan begärts 1,400,000 kronor dertill, men
Riksdagen har beviljat endast 1,200,000 kronor. Jag minnes för
tillfället ej, om detta omnämnts i Kongl. Majtts proposition äfven
innevarande år; men marinförvaltningen har förnyade gånger påpekat
detta behof i sina skrifvelser. Riksdagen har dock icke velat
vara med om att öka detta anslag.

Herr Hedin: Herr talman! Jag kan för min del alldeles

icke dela den förhoppning, som nyss uttalades af min ärade vän
på skånebänken beträffande verkningarna af ett sådant förfaringssätt,
som föreslagits af statsutskottet. Ty exemplen äro sannerligen
allt för talrika derpå, att beskedlighet och undfallenhet endast
uppmana till nya öfverträdelser.

Vidare kan jag icke, herr talman, underlåta att anmärka, att
det är grundlagen och icke godtycket, som bestämmer statsutskottets
pligt i ett fall sådant som detta. När ett öfverskridande af
något anslag ovedersägiigen egt rum, då har statsutskottet grundlagens
klara och tydliga ord att rätta sig efter. Föreskriften i
2 mom. af 39 § riksdagsordningen är fullkomligt otvetydig;
den öfverlemnar icke åt statsutskottet någon som helst befogenhet
att efter egen pröfning eller förgodtfinnande låta nåd gå
för rätt; utan detta moment säger uttryckligen, att statsutskottet
skall förfara på annat sätt, än statsutskottet här gjort.

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm: Jag
har blott några få ord att säga med anledning af den öfverläggning,
som här inom kammaren pågått. Det förvånar mig, om det
skulle kunna påvisas bestämdt vara förhållandet, att — såsom en
talare på skånebänken nyss yttrade — anslag blifvit af Kongl.
Maj:t öfverskridna utöfver de belopp, hvartill de af Riksdagen
beviljats, under flera år och i ofta förekommande fall, eller, såsom
uttrycket föll sig, blifvit i alla fall öfverskridna. Jag erkänner
villigt, att det icke varit med mina krafter fullt förenligt att följa
alla regeringsarbetets olika ärenden i detalj. Men jag djerfves
likväl påstå, att det varit och alltid skall vara mitt ärliga sträfvande,
så långt mina krafter räcka, att noga tillse, att ett af Riksdagen
beslutadt anslag icke öfverskrides. Att så varit förhållandet
med det anslag, som statsutskottet med anledning af statsrevisorernas
befogade anmärkning i denna punkt fäst sig vid, kan
jag naturligtvis icke bestrida; jag har först af anmärkningen och
sedan af räkenskaperna fått kännedom om förhållandet. Men med
afseende å denna sak ber jag få för kammaren uttala, att, så vidt
jag fortfarande får med detta ärende att skaffa, skall alldeles icke
från Riksdagen, vare sig från båda kamrarne eller ens blott från
den Andra, något beslut om en skrifvelse vara behöfligt, ej heller

Lördagen den 11 April. 11

någon skärpt motivering för att förmå mig att göra hvad min
pligt bjuder mig i slikt fall sjelfmant tillse.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Då jag antecknat mig
såsom reservant i denna punkt, anser jag mig vara förpligtad att
yttra några ord angående skälet dertill- Jag får då i första början
öppet säga, att jag anser att statsutskottet icke haft någon
som helst rätt att frångå 39 §:s i riksdagsordningen otvetydiga
ordalydelse. Ty när ett utskott börjar gå sina egna vägar och
icke följer den af våra grundlagar utstakade vägen, då kan man
komma lika långt på sned i afseende på sättet för frågornas behandling,
som regeringen kommit beträffande öfverskridandet af
det ifrågavarande anslaget, och hvart sådant kan leda är ej svårt
att förutse. "Vill man stoppa sådant och hålla våra grundlagar i
helgd, då hade icke varit något annat att göra än att följa det
yrkande, som herr Andersson i Högkil framstälde i utskottet; men
när detta yrkande icke fick majoriteten för sig, så återstår nu ingenting
annat än att uttrycka sin egen åsigt och hafva sin talan
öppen.

Jag ber få fästa herrarnes uppmärksamhet på sjelfva tendensen
i vår statsförfattning och hvarthän det skall leda, om å ena
sidan nästan hvarje anslag, som af Kongl. Maj:t eller af enskilde
motionärer begäres, skall lösas genom gemensam votering i kamrarne,
i hvilket fall de flesta anslagsfrågor också gå igenom, och
å andra sidan, om Riksdagen låter det sättet tillämpas, att, sedan
den faststält ett bestämdt anslag, man likväl tillåter regeringen
att öfverskrida ett sådant anslag på det sätt, här och äfven i andra
fall har skett. Hvart skall detta leda annat än därtill, att
vår budget oupphörligen kommer att växa, så att man icke vet,
hvar den skall stanna?

Det var ett yttrande af min ärade vän och kamrat på skånebänken,
herr Sven Nilsson, som jag för min del icke kan vara
med om, när han liksom uppmanade regeringen att, om något anslag
befunnes otillräckligt, komma fram och begära en förhöjning
deri. Ja, är det verkligen otillräckligt, då må det så vara, då kan
det ju vara rigtigt att begära en förhöjning, men enligt min mening
är detta icke fallet beträffande i fråga varande anslag, utan
hade man här enligt min tanke bort reglera öfningarna så, att anslaget
räckt till.

Jag har velat yttra detta, på det att det icke må vara kammaren
obekant, att jag icke velat gå in på skrifvelseförslaget. Att
nu göra något yrkande lönar sig naturligtvis icke, och jag gör
det icke heller.

Häruti instämde herrar Pehr son i Törneryd, Norman och Ersson
i Vestlandaholm.

Härmed förklädes öfverläggningen i detta ämne slutad; och
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll
kammaren utskottets hemställan.

X:o 27.

Ang. ö/verbetalningor
å
anslaget till
flottans
öfningar.
(Forts.)

N:o 27. 12

Lördagen den 11 April.

Ang. försäljning
af åtskilliga

mindre krono■«
egendomar.
(Forts.)

§ 10.

Utskottets yttrande godkändes.
§§ 11 - 13.

Lades till handlingarne.

§ 13-

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13-

Lades till handlingarne.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 36, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition angående
försäljning af åtskilliga mindre kronoegendomar m. m.

Med tillstyrkande af hvad i berörda kongl. proposition föreslagits
hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande:

“att Riksdagen må medgifva, att vid inträffande arrendeledighet
af sådana söder om Norrland belägna, under förvaltning af
domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, hvilka i arrende lemna mer än 400 kronor, men icke
utöfver 500 kronor, det må bero af Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna
i hvarje fall, förordna, huru vida egendomen fortfarande
bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre del
försäljas; samt

att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning böra ega rum, densamma
må ske i den ordning och under de vilkor, som enligt
kongl. brefvet den 29 maj 1874 gälla för försäljning af mindre
hemman och lägenheter, med iakttagande derjemte af de särskilda
bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att, i allmänhet
eller i vissa fall, för försäljningen meddela;

dock under vilkor, att de genom försäljning inflytande medel
skola användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark; börande medlen inlevereras till riksgäldskontoret och
der bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarne för
de kronoegendomar, som säljas enligt kongl. brefvet den 29 maj
1874; äfvensom

att ej mindre köpeskillingarne för de kronoegendomar, rörande
hvilkas försäljning beslut jemlikt kongl. brefvet den 18 maj 1888
fattas under tiden till och med utgången af år 1894, än äfven,
under förutsättning af bifall till hvad här ofvan föreslagits rörande
försäljning af sådana söder om Norrland belägna, under förvaltning
af domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning

33 X:o 27.

Lördagen den 11 April.

utarrenderade egendomar, hvilka i arrende lemna mer än 400 kronor,
men icke utöfver 500 kronor, köpeskillingarne för de egendomar
af'' detta slag, rörande hvilkas försäljning beslut fattas under nyssnämnda
tid, må för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
_ mark af _ Kongl. Makt disponeras och följaktligen på Kongl.
Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret utbetalas."

Efter föredragning af detta ärende lemnades ordet på begäran
till

Herr Persson i Stallerhult, hvilken inom utskottet varit af
skiljaktig mening och nu yttrade: Då jag vid detta utlåtande an mält

min reservation, skall jag be att få yttra några ord. Jag
har nemligen icke kunnat vara med om att tillstyrka Kong]. Majt:s
förslag i den del, som afser en utsträckning af rätten att försälja
kronoegendomar med öfver 400 men under 500 kronors arrende.
Jag skall söka att med några ord närmare utveckla, hvad som varit
bestämmande för denna min åsigt.

Utskottet har anfört såsom stöd för försäljningen, att dessa
egendomar äro så små, att de icke kunna med fördel för statens
räkning bibehållas. Efter mitt sätt att se saken och efter genomseende
af förteckningen på de egendomar af ifrågavarande slag,
som ligga inom den valkrets, som jag representerar, kan jag alldeles
icke finna, att ifrågavarande egendomar, åtminstone inom min
hemtrakt, äro så små att de derför skola behöfva säljas. Vid den
tid, då Riksdagen beslöt att sälja egendomar intill 500 kronors
arrendevärde, fans det ett betydligt antal kronoegendomar, hvilka
nu icke gifva 500 kronor i arrende, men som då betingade icke
obetydligt deröfver, ja ända till 800 kronor. Jag kan t. ex.
anföra, att bland de 23 stycken dylika arrenden, som ligga inom
Yartofta och Frökinds härad, finnes det egendomar med ända till
150 tunnland skogsmark, val beväxt med skog; och sådana egendomar
kan man icke kalla små. Jag tror derför, att det vore
oklokt, om staten afhände sig sådana egendomar.

Äfven från en annan synpunkt kommer man till samma resultat.
Genom den nya utarrenderingslagen för kronoegendomar hafva
arrendatorerna kommit i en vida bättre ställning än förut, särskild!
genom utsträckningen af optionsrätten. Arrendena blifva derigenom
så uppskattade, att arrendatorn med fördel kan bibehålla sig
vid arrendet. Skulle nu dessa egendomar säljas, exempelvis de
23 stycken, som finnas i min valkrets, så skulle ju arrendatorerna
blifva skilda från sina arrenden. Men detta kan jag för min del
icke med tystnad vara med om, utan måste opponera mig deremot.

Jag tror verkligen icke, att staten har råd att afhända sig den
säkra inkomst af dessa egendomar, som den nu har; 145,000 kronor
i årligt arrende är icke en ringa summa, och i den händelse försäljning
komme till stånd, finge väl medlen en sådan användning,
att man icke hade att påräkna ett öres inkomst, åtminstone icke
under den närmaste framtiden. Man kan se huru de medel användts,
som influtit för redan förut försålda egendomar. Syftet

Ang. försäljning
af åtskilliga

mindre kronoegendomar.

(Forts.)

N:o 27. 14

Ang. försäljning
af å tskilliga

mindre kronoegendomar.

(Forts.)

Lördagen den 11 April.

dermed är väl att inköpa till skogsodling särskild! lämplig mark.
Den förteckning, som skulle uppgöras i år, är visserligen ännu icke
färdig till utdelning, så att man kan icke exakt angifva siffran.
Men att döma af de inköp, som gjorts inom t. ex. Skaraborgs län,
synes det, som om den inköpta marken till en del alldeles icke
varit afsedd för skogsodling. Åt den, som senast inköptes, utgjordes
t. ex. öfver 300 tunnland af åker; och det vore väl icke
meningen att medlen skulle så användas. Skall det fortsättas på
sådant sätt, är det klart att alla dessa små arrendatorer få stryka
på foten och att andra, kapitalstarkare personer uppträda såsom
spekulanter till de stora egendomar som inköpas, under det de små
förlora sina arrenden.

Jag vill derför vidhålla det yrkande, jag hadq i statsutskottet,
och att sålunda klämmen må komma att lyda på följande sätt:
“att Kongl. Majrts förevarande framställning måtte allenast på det
sätt bifallas, att köpeskillingarne för de kronoegendomar, rörande
hvilkas försäljning beslut, jemlikt kongl. brefvet den 18 maj 1888,
fattas under tiden till och med utgången af år 1894, må för inköp
af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark af Kongl. Maj:t
disponeras och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret
utbetalas".

Härigenom är Kongl. Maj:ts proposition bifallen endast så vidt
den rörer de medel, som inflyta för de egendomar, om hvilkas försäljning
beslut redan fattats. Det lärer icke heller vara så brådt med
att försälja flera egendomar, ty af de egendomar somredan få försäljas,
återstå ännu omkring 600 hemman, som äro till salu, och derför
torde det icke vara någon fara att dröja ännu ett eller annat år.

Jag anhåller om proposition på mitt yrkande.

Vidare anförde:

Herr Lasse Jönsson: Herr talman, mine herrar! Då denna
fråga behandlades inom statsutskottet, var jag icke närvarande, ty
annars hade jag stält mig vid den sista talarens sida som reservant,
då jag hyser samma uppfattning i denna fråga som han, och
anser att detta förslag icke alls leder till det dermed afsedda ändamålet
att förbättra ställningen på landsbygden. På dessa egendomar
fins ofta en besuten befolkning af personer, hvilka såsom
arrendatorer kunna väl försörja sig och de sina, men hvilka icue
hafva råd att inköpa hemmanen. Man har nu icke någon säkerhet
för att, om dessa egendomar såldes, de icke skulle komma i större,
kapitalstarkare jordegares våld, hvilka må hända skulle lägga dem
i sambruk med sina förut innehafda stora egendomar, och i så fall
komme ju denna kammare att handla i rak strid mot hvad den
förut arbetat för, eller att bereda en tryggad tillvaro åt en på
mindre egendomar besuten jordbrukarebefolkning.

Särdeles sorgligt skulle ock förhållandet blifva för de torpare,
hvilka nu på dessa statens egendomar hafva egna hus. Dessa
torpare eller husmän hafva nu sin besittningsrätt erkänd af arrendatorerna,
och äfven vid nya utarrenderingar pläga domänförvalt -

Lördagen den 11 April.

15 N:o 27.

ningens ombud taga hänsyn till dem och förbehålla dem rätt till
deras jord; men skola dessa egendomar hädanefter försäljas, behöfver
icke en blifvande köpare taga någon hänsyn till de rättigheter,
som dessa torpare förut förvärfvat, utan de få taga bort
sina hus och resa sin väg. Sålunda kommer man ock härigenom
att motverka det ändamål, som man förut åsyftat, nemligen att få
så många små sjelfständiga jordbrukare som möjligt.

Af dessa skäl kan jag icke vara med om detta förslag, utan
instämmer i den förste talarens yrkande, nemligen att försäljningen
icke måtte utsträckas att omfatta mer än högst de egendomar,
som lemna 400 kronor i arrende.

Herr Sven Nilsson: Jag ber få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att det i första stycket af statsutskottets kläm angående
dessa egendomar heter: “det må bero af Kongl. Maj:t att,
efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huru vida egendomen
fortfarande bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre
del försäljas". Det är således icke sagdt att alla dessa egendomar,
som lemna i arrende mellan 400 och 500 kronor, komma att gå
under klubban, utan Kongl. Maj:t får bestämma, om den eller den
egendomen skall försäljas eller icke. Således tror jag icke, att
någon fara i detta afseende förefinnes.

Hvad nu beträffar den siste talarens yttrande, att man vid
försäljningen icke skulle taga ringaste hänsyn till, om det på en
sådan egendom funnes eu torpare, som hade ett eget hus, och hans
anspråk på att ej blifva lidande genom försäljningen, så ligger
det i sakens natur enligt föreliggande förslag, att en dylik egendom
kan säljas i mindre delar, och således hvarje torpare få köpa
den jord, på hvilken hans hus ligger. Detta har ock i åtskilliga
fall hittills så tillämpats, och för ett eller ett par år sedan vid en
försäljning af kronoegenaom i Villands härad af Kristianstad län
föreslogo uppskattningsmännen, att en sådan egendom skulle säljas
i mindre delar just för att bereda tillfälle för torparen att kunna
blifva egare af den jord, hvarå deras hus voro uppförda. Så
skedde äfven, och tre eller fyra torpare, som egde egna hus på
egendomen, köpte vid auktionen de jordtomter, på hvilka deras hus
voro byggda. På samma sätt tror jag ock, att man fortfarande
skall gå till väga, om detta förslag antages, och att det skulle
blifva möjligt för en större angränsande jordägare att slå under
sig bredvidliggande mindre egendomar, anser jag icke behöfva befaras,
just om man styckar dessa egendomar, hvilka derigenom
vanligen komma upp i ganska högt pris. Derför kunna icke angränsande
jordegare så lätt komma åt dem, utan resultatet blir,
hvad kammaren alltid uttalat och önskat, att man får ett ökadt
antal sjelfständiga jordegare och köpare af statens jord, i synnerhet
smärre torpare, hvilka detta förslag ovilkorligen skall hjelpa.

Detta är således icke att handla i rak strid mot hvad denna
kammare förut uttalat, utan just att gå i samma rigtning, och jag
kan icke annat än vara Kongl. Maj:t synnerligen tacksam för det
steg, som här företagits i en rätt rigtning. Dessa förslag hafva

Ang. försäljning
af åtskilliga

mindre kronoegendomar.

(Forts.)

Jf:o 27. 16

Lördagen den 11 April.

Ang. försälj- alltid mott motstånd i Första Kammaren, men deremot vunnit undernin3
°f åt- stöd i denna kammare. Det vore då märkvärdigt, om man nu skulle
mindre |i^0_ besluta 1 motsats mot hvad Andra Kammaren förut önskat, och
egendomar, derför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Herr talman, mine herrar! Den förste talaren yttrade,

om jag ej mins orätt, att han ansåg, att staten ej hade råd att
sälja dessa egendomar, enär inkomsten af dem vore af den betydelse,
att deras försäljning skulle medföra eu stor förlust. Kongl.
Maj:ts proposition innehåller emellertid den upplysning, hvilken
statsutskottet äfven refererat, att de hittills försålda kronoegen''
domarne hafva egt ett taxeringsvärde af 1,715,068 kronor 99 öre
och betingat ett försäljningspris af 2,922,017 kronor 34 öre. Arrendet
för alla dessa egendomar uppgick till 57,404 kronor 44 öre,
hvilket utgjorde 3,3.3 procent af taxeringsvärdet, men blott 1,96
procent af köpeskillingarne. Man kan val icke saga, att detta är
en fördelaktig placering af egendomar, då man icke haft mer än
1,96 procent. Dervid bör anmärkas, att från några af dessa egendomar,
och icke så få, äro undantagna skogsarealer, tivilka inberäknats
i taxeringsvärdena, och hvilka staten behållit. Innan
egendomarna utbjödos till försäljning, hade nemligen domänstyrelsen
att tillse, huru vida någon del af skogsmarken, såsom utskiften
och sådant, borde lämpligen undantagas för att läggas till
befintliga kronoparker eller, der boställen med skogsområden voro
belägna, jemte dessa sammanslås till en kronopark under samma
revirförvaitare, som i öfrigt hade tillsyn öfver reviret, hvarigenom
inga ökade kostnader för tillsynen behöfde ifrågakomma. Nu är
det väl sant, som den ärade talaren anmärkt, att den skog, som
staten inköpt för dessa medel, icke i den närmaste framtiden
kommer att lemna samma ränta som de sålda egendomarna, emedan
det ofta är ungskog, som ännu icke kan afverkas på någon tid.
Detta må vara delvis rigtigt, ehuru icke så sällan äfven afverkningsbar
skog inköpts, men i stort sedt måste man medgifva det
rätta uti att dessa skogar komma in bland statens kronoparker för
att dels fylla de luckor, som der uppstå i samma mån som afverkningen
fortgår på andra kronoparker och dels bidraga till en konstant
ökning af statens skogar.

Det är ett stort mål, Riksdagen satt sig före, då den beslutat
att använda så stora belopp till inköp af skogar, fast vi redan
hafva en ganska stor de!, ehuru procentvis ofantligt mycket mindre
än i andra länder. I vårt land, med dess nordliga läge och der
stora faror skulle uppstå afbristande skogstillgång, synes det vara
ett statsändamål af stor vigt för statsmagterna att se till, att
staten måtte få tillräckliga skogsarealer. Det är icke nog att
dervid blott tänka på denna inkomst, som är konstant och af
afsevärd betydelse, utan man måste ock taga i betraktande den
stora förmånen för skilda orter att kunna få köpa sitt behof af
timmer och ved i närheten, och man söker derför skaffa skogsområden
i de orter, som bäst behöfva sådane.

Lördagen den 11 April.

IT N’;o 27.

Det är sant, att längre norr ut kan det icke vara i samma Ang- förs&ljgrad
behöfligt att öka statens skogsarealer, men äfven der är det nin,J. atät''
nyttigt, ty stora trakter äro redan afverkade, och i de norrländska n.

lanen aro skogarne ur saval khmatiSK som andra synpunkter af egendomar.
synnerligt stor vigt. I en landsdel, Jernband, har skogssköflingen (Forts.)
gått ganska långt, derför att staten der icke haft några större
boställsområden eller kronoparker, och der, i en så nära fjellen och
så högt belägen landsända, skulle det medföra stora faror, om man
icke tillgodosåge behofvet af framtida skogstillgång, hvilket emellertid
nu i viss mån skett derigenom att, då boställen sålts, skogen
undantagits till kronoparker.

De inköp som skett uppgå sedan år 1875 till 2,479,656 kronor,
och dessa inköp bestredos under de första åren och ända till dess
penningar inflöto för försålda egendomar af reservationsanslaget
för skogsväsendet. Af detta reservationsanslag hafva utgått 524,082
kronor och af de medel, som influtit för sålda egendomar, 1,572,361.

Om härtill lägges oguldna köpeskillingen, 382,312 kronor, uppgår sålunda
hela beloppet till 2,479,656 kronor 8 öre, och för dessa penningar
hafva inköpts icke mindre än 64,890 ar.

fördelar jag nu köpesumman på inköpt areal, finner jag, att
man betalt cirka 19 kronor tunnlandet för den inköpta skogsarealen.

Nu är det väl sant, att detta kan anses vara rätt högt betaldt
och på vissa trakter, der endast bara marker förekommit, är det
väl också mycket, men på andra ställen har man deremot erhållit
väl bevuxen skogsmark för ett mycket lågt pris.

Den förste talaren yttrade, att man i vissa fall äfven inköpt
åkerjord för skogsodling. Ja, vill man beså dålig åker med skog,
så går det ju an, men finner man det icke vara någon uträkning
att beså åkern med skog, så kan man ju utarrendera densamma
till torplägenheter. Han hänsyftade uppenbarligen på en egendom
i _ Vestergötland, jag förmodar åtminstone att han menade Granviken.
Vid inköpet af densamma erhöll man större åkerareal än
hvad som var ömkligt, men också högst betydligt med skogsmark.
Egendomen låg inom ett område, der staten hade skogar, och nära
bredvid hade staten förut skog. Köpet var för staten i det stora
hela synnerligen lämpligt. Det kan icke hjelpas, att man stundom
måste köpa åkerjord för att få skog. Egarne vilja icke sälja
endast skogen, utan de vilja samtidigt blifva af med det hela.

Det är ett misstag af den andre talaren i ordningen att de
större egendomsegarne skulle i någon större utsträckning inköpa
de här små kronohemmanen. I de allra flesta fall är det icke förhållandet,
utan det är tvärt om nästan alltid de mindre jordbrukarne
som uppträda såsom spekulanter, ofta arrendatorerna, som under
många år innehaft jorden. Således gynnar man icke med sådan
försäljning de större egendomsegarne. Jag kan icke påminna mig
mer än ytterst få fall — och jag har sysselsatt mig med dessa
saker ganska mycket •— då en större jordegare till sin egendom
köpt sådan domän.

Vidare beror det ju, såsom den siste talaren erinrade, helt och
hållet på Kong], Maj:t att pröfva, om det är skäl att sälja eller

Andra Kammarens Knot. 1891. N:o 27. 2

N:o 27.

Ang. försäljning
af åtskilliga

mindre kronoegendomar

(Forts.)

18 Lördagen den 11 April.

icke. Jag vill till exempel framhålla, att det är mindre skäl att
sälja domänerna, då många boställen ligga inom en grupp i närheten
af hvarandra, hvarigenom förvaltnings- och tillsyningskostnaderna
minskas, än då de ligga långt skilda från hvarandra —
andra orsaker att förtiga. Således är det icke sagdt, att Kongl.
Maj:t alltid finner skäl att sälja dessa egendomar, derför att arrendebeloppet
är ''sådant att Kongl. Maj:t skulle dertill vara berättigad.

Det är mycket sant, som herr Lasse Jönsson nämnde, att det
kan inträffa, "att lägenhetsinnehafvare och sådane som sitta på
dessa hemman blifva illa behandlade och rubbade i sin besittningsrätt,
då de der hafva egna hus.

Kammaren torde emellertid ihågkomma, att år 1888 beslöt
Riksdagen att lägenhetsinnehafvare, som sitta på sådana kronoegendomar,
hvilka utarrenderas på 20 år, skulle så mycket som
möjligt beredas en tryggad besittningsrätt till sina lägenheter..
Således beslöts skydd hvad dem beträffar; de sitta fullt tryggade
under den nya arrendeperioden. Men, såsom talaren äfven antydde,
så blir väl icke förhållandet om egendomarne säljas. Då.
blir besittningsrätten icke tryggad. Kongl. Maj:t bär dock sysselsatt
sig äfven med denna fråga, och jag har här i min hand en
proposition, som innehåller lösningen af frågan. Så att jag tror,
att om Riksdagen antager denna proposition, få äfven dessa inkast
ingen betydelse.

Jag har icke mer att tillägga. Jag föreställer mig att icke
Andra Kammaren vill frångå den princip, som kammaren förut
ansett vara rigtig. Innan jag slutar vill jag dock be att få med
ett par ord fästa uppmärksamheten på anledningen dertill, att
Kongl. Maj:t just valt denna tidpunkt att framkomma med den nu
ifrågavarande propositionen. Det är derför, att med år 1892 börja en del
arrenden af dem, som betala intill 800 kronor, att upphöra. Nämnda
år blifva 6 arrenden af denna kategori lediga, 1893 blifva 7, 1894
18 och 1895 blifva ytterligare 24 arrenden lediga och så vidare
enligt den uppgjorda tabellen. Skulle nu icke beslut fattas, om
försäljningen, komme dessa egendomar naturligtvis att återigen
arrenderas ut undan för undan på ytterligare. 20 år, och sedan
kunna de icke säljas, förrän denna nya arrendetid är ute. Grillar
man derför principen, så torde rätta tidpunkten nu vara inne.
Och för de egendomar, som 1874 och 1887 års Riksdagar beslöto
skola försäljas, är tiden nu snart ute. De flesta äro försålda 1894,
och det råder sålunda ingalunda ett sådant öfverflöd på egendomar
till försäljning, att spekulationslusten derigenom nedtryckes.

Något vidare har jag icke att tillägga.

Herr Lyttkens: Mot försäljning af kronoegendomar har

jag mången gång yttrat mig och förklarat mig anse dylik försäljning
icke vara lämplig. Men sedan det förslag, framkommit och
vunnit godkännande, att för de penningar, som inflyta af försäljningen
af dessa smärre hemman, skall inköpas skogsmark och
mark för skogsplantering, så har jag ansett det vara eu .ganska
lämplig åtgärd, dock under den förutsättning att försäljningen

Lördagen den 11 April.

19 X:o 27.

begränsades till de minsta egendomarne, så att icke större egen- Ang. försäljdomar
komme att afhändas staten. Orsaken till detta har varit, ,unj? ätatt
jag tror det för ett land vara nyttigt och nödvändigt att det mindre Utomfinnes
en arrendatorsklass, att tillfälle lemnas de personer, som egendomar.
icke hafva medel att köpa egendomar, att kunna arrendera sådana (Porta.)
särskildt från kronan. Ty kronan lemnar goda vilkor. Särskilt
fördelaktig är optionsrätten, som gör att arrenaatorerna finna med
sin fördel förenligt att förbättra jorden och drifva åkerbruket på
ett rationellare sätt samt icke endast se på den dagliga utkomsten.

Men då försäljningen sträcker sig till de stora kronoegendomarne,
blir jag betänksam, ty det har visat sig vid försäljningen af de
små egendomarna, att man icke alltid tagit hänsyn till att det
fans skog på dessa små ställen, hvilken skog icke kunde gifva
något i arrende, då arrendatorerna allenast hade rätt att deraf
taga till husbehof och vedbrand. Sådana egendomar betaltes med
mycket mer än man kunde tro, och detta beroende på skogsarealen.

Jag kan specielt nämna ett par ställen i Vestra Småland, så små
att de endast gåfvo ett par hundra kronor i årligt arrende, men
med så stor skogsareal och tillfälle till afverkning, att de inköptes
af skogsspekulanter.

.Finansministern häntydde på de skogar, som voro i tillväxt,
iför mig, som bor i en trakt, fattig på skogar, men rik på kala
hedar, är det nogsamt kändt, huru svårt det är att sakna skog.

Det är icke endast för att begagnas till vedbrand skogen behöfves,
utan äfven för klimatiska förhållanden. Ty der skogen saknas i
vårt land, der härja stormar och vindar, som äro farliga för allt
lefvande och skadliga för åkerbruket och nästan göra att vi få
ett Island i Sverige. Derför är det af vigt att det finnes hemman,
som tillhöra kronan, der man icke har rättighet att bedrifva
skogssköfling. Detta borde man behjerta och tänka på att skogen
bör odlas för klimatiska förhållanden, mer i skoglösa trakter än
på andra ställen.

Äfven om man toge detta i betraktande, skulle jag icke vara
med om försäljningen af hemman, som gifva 500 kronor i arrende,
om icke det tillägget funnes, att Kongl. Maj:t har rättighet att
pröfva i hvarje särskildt fall. Det finnes ställen, som icke äro
värda att staten har dem qvar till jordbruksfastigheter, och sådana
är väl skäl att afyttra, men man borde icke sälja sådana, der skog
finnes. Jag skulle vilja hafva ett tillägg till utskottets förslag i
dess första punkt, ett tillägg så lydande: “dock att Kongl. Maj:t
tager noga i beaktande, att icke sådana egendomar, som hafva
större eller mindre skogsarealer, få försäljas.“ Men sedan jag nu
hört af finansministerns yttrande huru han intresserar sig för
skogarne, är jag öfvertygad om att det i allt fall kommer att
ingå i Kongl. Maj:ts plan.

Då jag begärde ordet, hade jag icke hört finansministern, utan
gjorde det för att framhålla de nuvarande arrendatorernas optionsrätt
till de egendomar, som de hafva på arrende. De hafva vid
arrendet erhållit sådan rätt, om de sköta egendomen väl. Denna
rätt bör icke fråntagas dem utan vederlag eller godtgörelse. De

N:o 27.

Ang. försäljning
af åtskilliga

mindre kronoegendomar.

(Forts.)

20 Lördagen den 11 April.

höra erhålla någon ersättning för det arbete de nedlagt på egendomen.
Detta är ofta af stor betydelse; de kunna hafva nedlagt
allt hvad de ega, då de veta att de hafva egendomen med optionsrätt.
Om nu egendomen utan vidare såldes, kunde de afklädas
allt. Men af finansministerns yttrande har jag nu hört, att vi
hafva att vänta en kongl. proposition, som är ämnad att trygga
dessa arrendatorers rätt. Då nu Kongl. Maj:t vid försäljningen
tänker fästa afseende vid dessas lagliga rätt och på något sätt
tänker bereda dem ersättning, hade jag icke behöft begära ordet,
men efter jag fått det, har jag velat framhålla hvad jag nu gjort,
och samtidigt anhålla hos regeringen att icke bortsälja skogbärande
egendomar i för öfrigt skoglösa trakter och vid inköp af
skogsmarker taga hänsyn till de trakter, som hafva kala hedar,
och plantera skog särdeles på de trakter, som lida brist på allt
hvad skog heter.

Kör öfrigt har jag intet att tillägga.

Herr Lasse Jönsson: Med anledning af finansministerns
yttrande att jag begick ett misstag, då jag säde att kronohemmanen
kommo till de större egendomsegarne, ehuru de i sjelfva verket i
allmänhet inköptes af de mindre jordbrukarne, ber jag få erinra
att jag icke sade att alla kronohemman så såldes, utan jag sade
att det kunde inträffa, att dessa hemman komme till större egendomsegare.
Det var således icke något så stort misstag jag begick.

Den siste talaren påpekade här att vi hafva att vänta en
Kongl. Maj:ts proposition, som skulle betrygga arrendatorernas
rätt, för den händelse dessa hemman komma att säljas. Man kan
ju icke veta hvad propositionen innehåller, då den ännu icke är
framlagd, men jag kunde icke fatta finansministerns uttalande på
annat sätt, än'' att propositionen endast afsåg att skydda de på
hemmanen boende torpare, som der hade egna hus, men icke att
skydda arrendatorerna eller att bereda dem ersättning för den
rätt de gå miste om och de kostnader de nedlagt på egendomarne.

Vore det deremot så, att dessa arrendatorer kunde vänta något
skydd genom den nya propositionen, så hade jag icke något
yrkande att göra, men så länge jag icke har någon visshet derom,
kan jag ej afstå från mitt yrkande. Ty jag anser, att det verkligen
här är fråga om en uppenbar orättvisa. I andra fall visar
man stort tillmötesgående mot arrendatorer, så att, om en egendom
bortarrenderas på nytt, tager man hänsyn till de kostnader,
som den föregående arrendatorn nedlagt derpå, hvarjemte han har
optionsrätt m. m. Men om en egendom försäljes, fästes icke
minsta afseende vid hans rättigheter, vid de kostnader han på
egendomen nedlagt. Det föreliggande förslaget drabbar således
arrendatorerna, äfven om, såsom jag fattat det, den nya propositionen
skulle erbjuda något slags betryggande för dem som innehafva
mindre lägenheter. Jag kan således icke afstå från mitt
yrkande, utan vidhåller det; kammaren må sedan besluta hvad
den vill.

Lördagen den 11 April.

21 N:o 27.

Herr Andersson i Högkil: De hufvudsakligaste anmärk- Ang. försälj

ningarna emot det föreliggande förslaget hafva vederlagts så väl nm9 °fat''
af utskottets ärade vice ordförande som från statsrådsbänken. l^ono
Jag behöfver således icke mycket sysselsätta mig dermed. Men egendomar.
då jag på inkomstafdelningen och inom statsutskottet varit med om (Ports.)
föreliggande beslut, skall jag be att få yttra några ord.

Hvad optionsrätten beträffar, hvarom den nästföregående
talaren yttrade sig, så kan den ifrågakomma så länge staten bortarrenderar
en egendom; men då staten beslutar dess säljande,
upphör denna rätt. Hvad för öfrigt angår de skäl, som tala för
förslaget, så äro de anförda så väl i Kongl. Maj:ts proposition
som i utskottets motivering. Jag skall särskild! be att få ur
denna motivering uppläsa några rader. “Då resultatet", yttrar
utskottet, “af den redan verkstälda försäljningen af kronoegendomar
otvetydigt ådagalägger, att denna försäljning varit en
finansielt rigtig åtgärd, och då det i socialt hänseende torde vara
af betydelse, att, på samma gång arrendatorernas antal minskas,
vidgadt tillfälle beredes jordbrukare att förvärfva eganderätt till
fastighet" etc. Det är en åsigt utskottet här uttalar, som står i
öfverensstämmelse med den grundsats, hvilken af 1809 och 1810
års lagstiftare gjordes gällande, nemligen om frihet för en hvar
att all slags jord med laga fång förvärfva. Ännu finnas dock
åtskilliga hinder för denna rättighet. Under allmän disposition
befinna sig för närvarande 5,151 mantal, utgörande tolftedelen af
Sveriges mantal, med ett taxeringsvärde af 129,548,948 kronor, eller
en fjortondedel af taxeringsvärdet för all Sveriges jord. Genom
fideikommissinstitutionen äro öfver 3,000 mantal bundna, d. v. s.
en tjugondedel af Sveriges jord. På detta sätt äro inalles två
femtondedelar af Sveriges jord bundna;

Utskottet tillägger, att det anser “eu utsträckt försäljning af
de för statsverkets räkning utarrenderade egendomarne medföra
afsevärd fördel för det allmänna." Ja, det torde väl efter den
utredning som lemnats i Kongl. Maj:ts proposition och från statsrådsbänken
vara alldeles otvetydigt. Jag tager mig derför friheten
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Jag är verkligen förvånad öfver
den opinionsförändring, som egt rum i denna kammare. Det är
icke många år sedan vi ifrigt påyrkade säljandet af statens smärre
jordegendomar, emedan förvaltningskostnaderna o. d. visat sig
vara så höga, att dessa egendomar medfört icke inkomst utan
tvärtom förlust för statsverket. Kär nu Kongl. Maj:t framlägger
ett förslag, som går i samma rigtning som kammarens flerfäldiga
gånger uttalade önskningar — böra vi icke då vara Kongl. Maj:t
tacksamma härför? Den fruktan, man synes hysa för att regeringen
vid försäljningen skulle kunna afyttra större skogsarealer,
förefaller alldeles öfverflödig och onödig. Regeringen har verkligen
visat så mycken omtanke om skogsvården, att jag tror vi
lugnt kunna öfverlemna till Kongl: Maj:ts afgörande, huruvida de
olika egendomarne böra för kronan bibehållas eller ej. Det ligger

N:o 27. 22

Lördagen den 11 April.

Ang. försäljning
af åtskilliga

mindre kronoegendomar.

(Forts.)

i sakens natur, att spridda egendomar, som endast kafva liten
skogsmark, icke böra bibehållas för statens räkning, emedan det
naturligtvis icke kan bära sig att hafva tillsyn och vård om så
liten skog. När då staten för de penningar, som erhållas vid dessa
egendomars försäljning, köper annan skogsmark under domänstyrelsens
uppsigt, så gör nog regeringen sådana beräkningar, att
köpen blifva för staten ändamålsenliga. Jag tror derför, att vi
med tacksamhet böra mottaga det föreliggande förslaget.

Hvad deremot beträffar talet om att arrendatorernas rätt
skulle förnärmas, så förefaller det mig bra besynnerligt, om staten
skulle vara så bunden af den på senare tiden tillkomna optionsrätten,
att den icke skulle kunna fritt besluta om sina egendomar,
oberoende af arrendatorerna. Detta skulle dock vara att gå väl
långt. Kan deremot något göras i denna riktning, som är rimligt
och icke allt för betungande för staten, så vill jag gerna vara med
derom. Men, såsom frågan nu föreligger, skall jag be att på det
lifligaste få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Jakobson.

Herr Ola Bosson Olsson yttrade: Sedan lång tid tillbaka
har det i denna kammare varit en allvarlig sträfvan att få största
delen af statens domäner eller sådana, hvilka icke lemna mer än
500 kronor i arrende, försålda. Denna sträfvan har till för några
år sedan mött ett energiskt motstånd från Första Kammarens sida.
Nu synes det dock af statsutskottets utlåtande, som om ledamöterna
af statsutskottet från Första Kammaren skulle vara böjda
för att utsträcka denna försäljning enligt det af Kong!. Maj:t framlagda
förslaget, helst ingen af dem reserverat sig mot utskottets
hemställan.

Det är ett faktum, att alla de statens domäner, som hittills blifva
sålda, gifvit en köpesumma så stor, att dess ränta till och med
lågt beräknad, varit flerdubbelt större än arrendeinkomsten af dessa
domäner. Härtill må läggas, att staten, under den tid de varit
bortarrenderade, gjort betydliga uppoffringar på syner o. d., som
skola åtminstone hvart femte år, stundom oftare, förekomma vid
dessa smärre boställen. Ytterligare kommer härtill en sak, som
svårligen kan bortresoneras, nemligen den, att om dessa egendomar
blifva sålda, i stället för att vara bortarrenderade, och således
innehafvarne blifva verkliga egare deraf, komma de att blifva
betydligt bättre skötta och förvaltade. Detta ligger i sakens natur.
En egare, som har besittningsrätt för alltid på sin egendom,
kan nedlägga ganska betydliga kostnader derpå, emedan han —
eller åtminstone hans rättsinnehafvare — får njuta frukterna deraf.
Annorlunda förhåller det sig med en bortarrenderad egendom. En
arrendator får göra temligen begränsade kostnader, så vida han
tänker få dem ersatta. Ännu många andra skäl skulle kunna anföras,
som enligt min åsigt kraftigt tala för säljandet af ifrågavarande
statsegendomar.

Jag skall i sammanhang härmed be att få, till den kraft och

Lördagen den 11 April.

23 N:o 27.

verkan det hafva kan, framställa till herr statsrådet och chefen Ang. f&rsäljför
kongl. finansdepartementet en önskan med afseende på nu före- mnj$ åt''
liggande fråga. Det heter i det kongl. förslaget, att “det må bero mi^e l^onopå
Kongl. Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna egendomar.
huruvida egendomen fortfarande hör för kronan bibehållas eller (Forts.)
till större eller mindre del försäljas". Det skulle enligt mitt förmenande
vara synerligen önskvärdt, om vid dessa försäljningar
regeringen ville tillse, att så vidt möjligt är, der så ske kan, dessa
egendomar såldes i smärre delar, på det att det måtte blifva flere
sjelfständige egare. Derigenom skulle det missförhållandet undanrödjas,
som af några föregående talare framhållits, att nemligen
torpare på statens egendomar skulle vid försäljningen förlora sin
besittningsrätt. Om sådana domäner såldes i smärre delar, kunde
det ganska ofta inträffa, att en del af dessa torpare kunde köpa
sig såsom mindre fastighet den torplägenhet han förut som torpare
innehaft. Utan tvifvel skalle detta äfven för staten vara fördelaktigt.
Ty det har alltid visat sig vara så, att i ju smärre delar
en egendom säljes, desto större blir köpesumman för det hela. Då
dessutom vårt svenska folk de senaste åren i ganska stora skaror
utvandrat till Amerika och andra främmande verldsdelar, skulle
det vara ganska fördelaktigt, om det bereddes tillfälle för en del
mindre bemedlade att få sig en liten jordegendom. Detta skulle
kanske medföra den verkan, att åtskilliga stannade qvar i fäderneslandet,
hvilka eljest skulle lemnat detsamma.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Halm instämde häruti.

Herr Persson i Stallerhult: En medlem af statsutskottet

har såsom skäl för bifall till föreliggande förslag anfört, att den
föreslagna försäljningen skulle minska statens egendom. Men det
är ej fråga om något dylikt, utan endast om ett egendomsbyte:
att sälja mindre egendomar och köpa större. Och då man sålt
20,000 hektar och köpt 60,000, har man tydligen icke förminskat
statens egendom, utan tvärtom gjort den större.

Herr Petersson i Brystorp: Enligt den erfarenhet jag har

från min hemort har det varit mycket inkomstbringande att afyttra
de mindre domänerna. Jag vet specielt från den kommun
jag tillhör tvenne dylika egendomar, för hvilka arrendesumman
uppgick till omkring 100 kronor. Dessa 100 gingo nästan åt hvart
tredje år vid synerna. Så fick man tillstånd att försälja dem, och
då betingade den ena 16,000 och den andra 8,000 kronor. Det
ena hemmanet köptes visserligen af en större jordbrukare, men det
andra köptes af mindre bönder. Det var till och med tre stycken,
som slogo sig i hop och köpte och delade det. Det är sålunda icke
sagdt, att de komma i en mans hand, när de säljas. Inom mitt
kommittentskap finnes också ett annat dylikt hemman, som utarrenderas.
Arrendesumman är ej stor, och dessutom får man sälja
litet skog derifrån, det är icke mycket, men det skall dock verk -

N:o 27. 24

Lördagen den 11 April.

Ang. försäljning
af åtskilliga

mindre kronoegendumar.

(Forts.)

ställas utsyning deraf, och behållningen blir på det sättet rakt
ingen, ty först skall jägmästaren dit och verkställa utsyningen,
och så skall kronofogden dit och försälja skogen; det är sålunda
högst oklokt att behålla sådana hemman.

Här har nu talats mycket om dem, som uppfört egna byggnader
på sådana kronodomäner. Jag skall gerna medgifva, att de
som äro verkliga jordtorpare höra behållas vid sina rättigheter,
men man får komma i håg, att till skogsbygderna kommer allt
möjligt folk, både kreti och pleti, och slår sig ned. Om då kanske
en arrendator icke står sig så bra på hemmanet, utan behöfver
arbetare för godt pris, så låter han dem sätta sig ned på hans
område i af dem sjelfva uppförda kojor. Skulle nu bestämmas,
att man skulle göra en särskild undantagsbestämmelse till förmån
för dessa, hur skulle detta taga sig ut? Jo, följden skulle blifva
den, att der sloge sig ned många, som sedan blott komme kommunerna
till last. Fattigvårdsstadgan säger, att om någon å sina
egor upplåtit bostad åt så många, att det medför större tunga än
som motsvaras af hans bidrag, han är skyldig att lemna särskilt
tillskott. Huru skulle detta låta sig göra i fråga om dylika personer,
som skulle tillerkännas dylik besittningsrätt? Fn annan
mycket vigtig sak är _ den, att det på många trakter är alldeles
nödvändigt, att staten inköper skog. I den trakt, jag tillhör, har
förut funnits mycket skog, men på de 30 senaste åren har nästan
all gröfre skog tagit slut, och man har nu börjat afverka den
yngre skogen till s. k. pitprops och dylikt. Så fort skogen vuxit, hugges
den ned. Der är det nödvändigt, att staten köper in skog.
Förr i tiden var tillsynen öfver kronoskogarne visserligen temligen
dålig, men nu tager jag alldeles för gifvet, att jägeribetjeningen
utöfvar en långt bättre tillsyn och uppsigt, och då har staten säkerhet,
att landet icke blir alldeles flackt.

Jag har intet särskild! yrkande att göra, utan har endast velat
framhålla detta.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kong].
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående särskild föryttring af lägenheter från kronoegendomar,
som försäljas;

angående tillägg till 7 § i kong], förordningen angående stämpelafgiften
den 5 september 1890;

angående försäljning till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag
af ett område af Engelholms vestra kronoplantering i Kristianstadslän;
och

Lördagen den 11 April.

25 N:o 27.

angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt
för sinnessjuke.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 8.

I ordningen förekom lagutskottets utlåtande n:o 26, i anled- om utarbeta-».-ning af väckt motion om utarbetande af lagförslag till tryggande^ af lagfor af

arrendatorers rätt gent emot jordegare. sla9 tillltryg gande

af ar Motionären,

herr P. Truedsson, hade i sin berörda, inom Andrarltt gentemot
Kammaren väckta motion, n:o 113, föreslagit att Riksdagen måtte jordegare.
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t måtte låta
utarbeta och för Kiksdagen framlägga förslag till en arrendelag i
syfte att uppmuntra det mindre jordbruket och betrygga arrendatorernas
rätt gent emot jordegaren, särskildt deras rätt till ersättning
för på jorden nedlagda förbättringar.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga, härom anförde nu:

Herr Truedsson: På samma gång som utskottet erkänt det
berättigade i syftet med min motion, har det dock förklarat sig
icke kunna tillstyrka densamma på grund af svårigheten att bestämdt
lagstadga i fråga om de förhållanden, under hvilka en arrendator
bör åtnjuta ersättning för på arrendet nedlagda kostnader.
Kör min enskilda del vill jag härpå blott svara helt enkelt,
att när dylikt har kunnat ske i andra länder, så borde det
ock kunna ske hos oss. Yi veta ju nemligen, att t. ex. England
har antagit en sådan arrendelag, som der har verkat mycket välgörande.

Utskottet har vidare såsom skål för afslag anfört, att jag i
min motion icke särskildt har pekat ut, på hvad sätt eller i hvilken
rigtning lagförbättringar i detta syfte skulle åvägabringas.

Yi veta ju alla, att det är mycket klent bestäldt med lagstiftningen
i detta afseende i vårt land. Det fins snart sagdt ingenting
annat än de få bestämmelser, som finnas intagna i jordabalkens
16 kap. i dess 6 och 15 paragrafer. Men dessa bestämmelser,
som härröra ända från 1700-talet, äro så ofullständiga, att man
med allt skäl kan säga, att vårt land i denna fråga saknar en
tidsenlig lagstiftning. «

Innehållet i den lag om ersättning åt arrendator för förbättringar
å den arrenderade jorden skulle naturligtvis vara sådant,
att ersättning ej skulle kunna komma i fråga i annat fall, än då
förbättringarna verkligen höjt jordens afkastningsförmåga. Alla

N:0 27. 26

Lördagen den 11 April.

Om utarbetan- andra förbättringar, som ej medfört någon dylik förhöjning, skulle
de naturligtvis icke föranleda någon ersättning.

gande * af ’ ar- Det är oss litet hvar bekant, huru särskildt våra stora godsy
rendatorers egare plåga gå till våga i afseende härå. De försöka allt mera att
rätt gent emot snart sagdt utrota alla sina smärre arrendatorer och torpare.
jordegare. gtora byar, som förut kunnat vara anlagda af 20 å 30 smärre
( orts.) arrendatorer, börja alltmera att försvinna; i stället vill man blott
hafva en enda större arrendegård, och de förre arrendatorerna få
med sina familjer på ett eller annat sätt söka taga sig ut, så godt
de kunna. Många af dem kunna hafva lagt ned stora omkostnader
på dessa sina arrendeegendomar, men få dock icke den ringaste
ersättning derför. Från min hemtrakt skulle jag kunna framdraga
många speciella fall härpå, men jag skall af grannlagenhetsskäl
icke tillåta mig detta. I alla händelser föreligga alldeles tillräckliga
skäl för behofvet af en tidsenlig arrendelag, emedan en
sådan lag skulle höja jordens produktionsförmåga och förbättra så
väl jordegarens som arrendatorens ekonomiska ställning. Tiden
torde derför vara inne att på lagstiftningens område verkligen
göra något i detta afseende.

Jag skall sluta med att helt enkelt anhålla om bifall till min
motion.

Herr Lilienberg: Herr talman, mine herrar! Motionären

har redogjort temligen fullständigt för de skäl, på grund hvaraf
utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till hans motion.
Det förnämsta af dessa skäl är, att man ansett det betänkligt att
ingripa på den fria aftalsrätten. Men man måste gifva motionären
rätt deruti, att vår lagstiftning om arrende af jord på landet är
mycket bristfällig. Har man icke sjelf någon personlig erfarenhet
deraf, behöfver man blott jemföra 1734 års lags torftiga bestämmelser
i detta hänseende med det förslag, som för flera år sedan
framlades af lagkomitén och gamla lagberedningen. Hade derför
motionären gifvit sin motion större omfattning, skulle jag för min
del icke hafva tvekat att på grund af densamma tillstyrka en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om en fullständig och
tidsenlig arrendelag. Hans motion afser emellertid uteslutande de
mindre arrendatorerna. Att lagstifta särskildt för dem, men låta
de större arrendatorerna vara, ansåg man inom utskottet icke vara
lämpligt. För öfrigt skall jag endast bedja att, med åberopande
af de skäl utskottet anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Truedsson: Jag skall först bedja att få betyga min
tacksamhet gent emot lagutskottets vice ordförande för det att
han i sitt anförande uttalat sitt erkännande af syftet med min
motion. Jag vill villigt erkänna, att jag kanske icke framlagt en
så fullständig utredning, som varit önsklig, likasom att jag icke
särskildt pekat ut, i hvilken rigtning lagbestämmelserna i detta
hänseende i de särskilda fallen borde gå. Men jag ber få påpeka,
att jag icke begärt något annat än en skrifvelse till Kong!. Maj:t
i frågan.

Lördagen den 11 April.

27 N:o 27.

Den ärade talaren anförde äfven, att jag blott skulle hafva Omutarbetanyttrat
mig om de mindre arrendatorerna. Ja, detta kan nog vara^e
rigtigt på visst sätt, men jag har dock nämnt både arrendatorer af Jroch
torpare. Med torpare menar man ju i allmänhet de små arren- rendatorers
datorerna, de må nu betala sitt arrende med dagsverken eller med rätt gent emot
en penningeafgift, med arrendatorer deremot i allmänhet både större j^egare.
och smärre arrendetagare. Om jag sålunda har uttryckt mig något ^ 0 S’J
otydligt, så har dock min mening varit att bereda både större
och smärre arrendatorers ersättning för på arrendejorden nedlagda
förbättringar.

För den fingervisning utskottets vice ordförande gifvit mig i
afseende på ett förnyande af min motion är jag synnerligen tacksam.
Skulle jag få lefva och fortfarande hafva min plats i kammaren,
skall jag ett annat år återkomma med ett fullständigare
förslag i frågan.

Medan jag har ordet vill jag äfven yttra något med anledning
af hvad den ärade talaren yttrade om det s. k. fria aftalet. Det
ligger ju i sakens natur, att äfven om en arrendelag skulle komma
till stånd, så skulle den icke hindrande inverka på det fria aftalet,
utan detta skulle lika fullt kunna ega rum, utan den skulle
förnämligast vara rigtad mot det egna godtycket, som så ofta framträder
i behandlingen af arrendatorerna, när desse på grund af sin
okunnighet eller sitt oförstånd icke fått] i kontrakten införda bestämmelser,
som gifva dem rätt till ersättning för de kostnader,
de nedlagt på den arrenderade jorden.

Jag har ingenting vidare att tillägga.

Herr Lilienberg: Jag vill endast gent emot motionärens
sista anförande erinra om, att det i hans motion talas om en lag
“i syfte att skydda det mindre jordbruket".

Jag ber vidare att ytterligare få säga, att, om man vill aflåta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte motionären afsett,
det synes mig, som om man mera tydligt och bestämdt borde utsätta,
i hvilken rigtning lagstiftningen bör gå. Jag tror, att uttrycket
“lagstiftning i syfte att uppmuntra det mindre jordbruket"
är allt för allmänt hållet, och att man bör närmare precisera och
bestämma, hvad man önskar.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det kan vara sant, som motionären
påstår, att arrendelagstiftningen är bristfällig och ofullständig,
och att rättelse deri är nödig. Men jag tror derför icke,
att det är lämpligt att ingå på det förslag, som motionären framstält.
Motionären uttalar i sin motion bland annat den önskan,
att arrendatorernas rätt att fä ersättning för på jorden nedlagda
förbättringar måtte betryggas. Detta kan nog i princip vara rigtigt,
men tar man hänsyn till de faktiska förhållandena, så är det
icke alltid sagdt, att det så är. Man kan ju tänka sig, att en
egendomsegare har en egendom, som befinner sig i ett mycket
uselt skick, och utarrenderar den till en person mot särdeles billig
arrendeafgift, mot vilkor, att arrendatorn fullgör de eller de ar -

N:o 27. 28

Lördagen den 11 April.

Om utarbetandetena för egendomens förbättring. Och det är ju tydligt, att det
''sia %iUtr°r''- S^u^e innebära en orättvisa mot egendomsegaren, om han under
Sgande a/ar- sådana förhållanden skulle vara tvungen att gifva, arrendatorn särrendatorers
skild ersättning för de arbeten han utfört.
rätt gent emot På dessa skäl anhåller jag, herr talman, om bifall till utJ(FoTtT)
s^°^e*s förslag.

Ofverläggningen var härmed slutad; och efter det herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Slutligen föredrogos, hvart för sig, och biföll os lagutskottets
utlåtanden:

n:o 27, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till lag om skydd för industriella mönster och modeller; och

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och 113 §§ konkurslagen
den 18 september 1862.

§ 10.

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:

herr E. Hammarlund, n:o 187, om ändringar i vilkoren för
tidningars och tidskrifters postbefordran; och

herr A. V. Ljungman, n:o 188, om bestämmande af vissa vilkor
för antagande af Kongl. Maj:ts proposition n:o 56, i fråga
om reglering af Bergslagernas jernvägsaktiebolags obligationsskuld.

Dessa motioner bordlädes.

§ Il Till

bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckta motioner om förändrade bestämmelser
i fråga om sättet för val af riksdagsman till Andra Kammaren; n:o

6, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
§§ 17, 24 och 25 riksdagsordningen; och

n:o 7, i anledning af väckt motion med förslag till lag om
val till Riksdagens Andra Kammare.

Lördagen den 11 April.

29 N:o 27.

statsutskottets utlåtanden:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Eslöfs köping af en del af militiebostället 8/s mantal
Eslöf n:o 13 samt 2/a mantal Eslöf n:is 15 ock 17 i Vestra Sallerups
socken af Malmöhus län;

n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Torp Södre i Elfsborgs
län;

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till staden Mariefred af viss Gripsholms kungsladugård
tillhörig mark; och

n:o 40, i anledning af väckta förslag dels om statsbidrag till
enskilda jernvägsanläggningar och dels om nedsättning af räntan
å de till dylika jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af
statsmedel;

bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande
af förslag till inrättande af en frilagersinstitution, dels
ock utredning af frågan om inrättande af en svensk frihamn vid
Öresund;

bankoutskottets memorial n:o 9, med förslag till omröstniugsproposition
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om bankovinstens användande;

särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 1, i anledning af ej
mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete och angående anvisande af medel
till eu1 riksförsäkringsanstalt, än äfven herr A. Hedins motion
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11,
i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning angående
handel med vin och maltdrycker;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 12, med anledning af väckt motion om ändringar i de
administrativa stadgandena rörande församlingsrätten; och

_ n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om vissa åtgärders vidtagande i anledning af
Riksdagens beslut om anställande af skogsingeniörer; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14,
i anledning af väckta motioner om införande af zontariff vid statens
jern vägar.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

lf:o 27. 30

/

Måndagen den 13 April.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. O. Orwall
under fyra dagar från och med den 18 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. l,io e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Måndagen den 13 april.

Kl. 723 e. m.

§ I Föredrogs

och hänvisades till statsutskottet Kongl. Haj:ts
proposition angående särskild föryttring af lägenheter från kronoegendomar,
som försäljas.

Till behandling af bevillningsutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts
proposition angående tillägg till 7 § i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 5 september 1890.

Slutligen öfverlemnades till behandling af statsutskottet följande
propositioner, nemligen:

angående försäljning till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag
af ett område af Engelholms vestra kronoplantering i Kristianstads
län; och

angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt
för sinnessjuke.

§ 2.

Efter föredragning vidare af de i senaste sammanträdet afgift!
a motioner, hänvisades:

Måndagen den 13 April.

31 N;o 27.

herr E. Hammarlunds motion, n:o 187, till bevillningsutskottet;
och

herr A. V. Ljungmans motion, n:o 188, till statsutskottet.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 5, 6 och 7;

statsutskottets utlåtanden mis 87, 38, 39 och 40; samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 5.

Herr Herslow begärde härefter ordet och yttrade: Emot
bevillningsutskottets föreliggande betänkande n:o 5 äro reservationer
anmälda, ehuru tiden icke medgifvit herrar reservanter att,
innan reservationstiden gått till ända, skriftligen afgifva dem. Nu
äro reservationerna emellertid skriftligen affattade och under tryckning
samt komma att inom kort utdelas till kammarens ledamöter.
För att man likväl skall hinna taga del af dessa reservationer,
anhåller jag, att kammaren måtte besluta, att detta ärende uppföres
sist på föredragningslistan för nästkommande onsdag.

Den af herr Herslow sålunda gjorda hemställan bifölls; och
skulle i följd häraf bevillningsutskottets ifrågavarande betänkande
n:o 5 uppföras sist å föredragningslistan för nästa sammanträde.

Vidare föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

bankoutskottets memorial n:o 9; och

andra särskilda utskottets utlåtande n:o 1.

Ordet lemnades till

Herr Hederstierna, som anförde: Då det nu andra gången
bordlagda ärendet är af den vigt och omfattning, att det torde
fordras någon tid för kamrarnes ledamöter att sätta sig in deri,
och då det derjemte är önskligt, att samma ärende icke måtte förekomma
till behandling i kammaren vid ett aftonplenum, hemställer
jag, att detsamma må på föredragningslistan för nästa lördag sättas
först bland de två gånger bordlagda ärendena.

Med bifall till denna af herr Hederstierna gjorda hemställan,
beslöt kammaren, att andra särskilda utskottets utlåtande n:o 1
skulle å den föredragningslista, som komme att upprättas för
kammarens sammanträde nästa lördag, den 18 dennes, uppföras
främst bland de ärenden, som derförinnan blifvit två gånger bordlagda.

N:o 27. 32

Måndagen den 13 April.

Slutligen bordlädes för andra gången Andra Kammarens tillfälliga
utskotts härefter hvart för sig föredragna utlåtanden n:is
11, 12, 13 och 14.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga; och

n:o 7, angående vilkoren för försäljning af bränvin; samt

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 160, med delgifning af
dess beslut öfver kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ytterligare utsträckning af fridlysningstiden för elg.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,45 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.