RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. !\i:o 26.

Tisdagen den 7 april.

Kl. 1/2 3 e. m.

§ 1-

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kong! Maj:ts till
Riksdagen aflåtna proposition i fråga om reglering af bergslagernas
jernvägsaktiebolags obligationsskuld.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dödande
af en till säkerhet för statens fordran hos Gotlands jernvägsaktiebolag
uti bolagets jernväg meddelad inteckning;

n:o o4, i anledning af Riksdagens år 1890 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1889; och

n:o 36, i anledning _af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga mindre kronoegendomar m. m.; samt

lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 26, i anledning af väckt motion om utarbetande af lagförslag
till tryggande af arrendatorers rätt gent emot jordegare;

n:o 27, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till lag om skydd för industriella mönster och modeller;

n:o 28, i anledning af Första Kammarens återremiss af utskottets
utlåtande n:o 25, öfver väckt motion om ändrad lydelse af 9 §
1 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871; och

Andra Kammarem Prot. 1891. N:o 26. 1

N:o 26.

Tisdagen den 7 April.

n:o 29, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och 113 §§ konkurslagen
den 18 september 1862.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden,
som blifvit två gånger bordlagda.

§ 4.

För motions afgifvande hade sig anmält herr M. Dahn,
hvilken nu erhöll ordet och yttrade:

Den motion, jag härmed anhåller att få aflemna, är tillkommen
med anledning af en under riksdagen timad händelse, nemligen
Kongl. Maj:ts propositioner angående ändring i värnpligtslagen,
afskrifning af grundskatterna och höjandet af anslaget till lindring
i rustnings- och roteringsbesvären. Hvad den första af dessa propositioner
beträffar, kan jag för min del icke vara med derom i
den form, hvari den nu föreligger. Jag hade nemligen tänkt mig,
att den borde vara affattad i enlighet med 1883 års förslag. Enligt
den kongl. propositionen skulle grundskattegifvare och rust- och
rotehållare komma i helt en annan ställning än efter nyssnämnda,
förslag. Grundskatterna komme att afskrifvas, under det rustningsoch
roteringsbesvären tör hända efter icke lång tid komme att växa.
till sin nuvarande storlek, trots den föreslagna lindringen. Jag
hade för min del tänkt att åtminstone i någon mån en likställighet
borde åstadkommas, i fall det kongl. förslaget skulle bifallas,
och att detta skulle kunna vinnas genom antagande af den motion,
jag nu anhåller att få aflemna.

Den aflemnade motionen, hvilken afsåg införande af vissa,
bestämmelser i fråga om beräkning af värdet å rust- och rotehåll
m. m., såsom vilkor för antagande af Kongl. Maj:ts proposition till
ändrad lydelse af värnpligtslagen den 5 juni 1885, och som erhöll
ordningsnummern 186, begärdes på bordet och bordlädes.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Johansson
i Löfåsen under tio dagar från och med den 11 innevarande apriL

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl 2,37 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Onsdagen den 8 April.

Kl. 1/2 2 e. m.

§ 1-

Efter föredragning till en början af Herr M. Dahns i gårdagens
sammanträde aflemnade motion, n:o 186, hänvisades, densamma
till behandling af statsutskottet.

§ 2.

Eöredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 83, 34 och 36; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 26 och 27.

§ 3.

Efter föredragning vidare af lagutskottets memorial n:o 28, i
anledning af Första Kammarens återremiss af utskottets utlåtande
n:o 25 öfver väckt motion om ändrad lydelse af 9 §, 1 mom. i
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, lades detsamma
till handlingarna.

§ 4.

Föredrogs men bordlädes å nyo lagutskottets utlåtande n:o 29.

§ 5-

Herr statsrådet m. m. G. Wennerlerg aflemnade följande Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående afsöndring afjord från kronoegendomen Stora Kungsladugården
n:o 1 om 8 mantal af Södermanlands län;

angående jordafsöndring från förra militiebostället n:o 2 Södraby
i Kristianstads län; och

angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Neder Kjellsby med Kyrkotegen i Göteborgs och Bohus län.

K:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om rätt för § 6.

riksbankens

af delnings- Till kammarens afgörande förelåg till en början bankoutskottets

^°kö°in''att'' båtande n:o 7, i anledning af motion om rätt för riksbankens afJ''cöpaTchsälja
delningskontor i Jönköping att köpa och sälja utländska vexlar.
utländska Till utkottets behandling hade blifvit hänvisad en af herr

vexlar. Söderberg inom Första Kammaren väckt motion, n:o 36, innefattande
hemställan, att Biksdagen måtte uppdraga åt bankofullmägtige
att under de vilkor och bestämmelser, fullmägtige kunde
anse lämpliga, lemna åt riksbankens afdelningskontor i Jönköping
rättighet att köpa och sälja utländska vexlar.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Dahn: Så fort det är fråga om riksbankens afdelnings kontor,

vare sig de gamla som redan finnas, eller inrättande af
nya, heter det alltid, att de icke bära sig, icke lemna någon vinst.
Men huru skulle det väl kunna vara annorlunda, med det sätt,
hvarpå deras verksamhet är kringskuren, då de hafva att täfla
med enskilda penninginrättningar, som arbeta under helt andra
förhållanden. Till och med om det icke är fråga om mer än ett
litet kreditiv på 1,000 kronor, måste man gå till hufvudkontoret
för att få ett dylikt kreditiv vid de nyare afdelningskontoren. Och
huru många vilja väl underkasta sig detta, då man icke på förhand
vet, om man får kreditiv, utan möjligen den enda följden blir, att
genom ett afslag ens kredit blir störd.

Hvad angår diskontering af utländska vexlar vid det kontor,
hvarom nu är fråga, så har detta kontor alla förutsättningar för
att kunna drifva en utländsk vexelrörelse. Motionären har påpekat,
att i detta kontors närhet finnes ett stort antal större firmor, som
hafva betydlig export till utlandet. Men icke kan under nuvarande
förhållanden riksbankens afdelningskontor i Jönköping tänka sig
att få dessa firmor till kunder. De svara naturligtvis: »I fall ni
kan få rätt att köpa och sälja vexlar på utlandet, så skola vi vända
oss till er, men annars icke, ty vi kunna icke hafva våra bankaffärer
på två ställen». Följden blir naturligtvis den, att detta
kontor, söm har alla betingelser för att kunna drifva en rörelse,
som skulle lemna vinst, blir väsentligt inskränkt äfven i diskontering
af inländska vexlar.

Ku säger utskottet, att risken är så stor vid dragande af vexlar
på utlandet, att det är nödvändigt, att chefen för banken har reda
på, huru mycket vexlar blifvit sålda, då han skall laga att det
finnes tillgång att lösa dem. Ja, detta sker redan vid afdelningskontoren
i Malmö och Göteborg på det sätt, att försäljningen är
begränsad till ett visst belopp, och när afdelningskontoret sålt för
det beloppet, så måste det ingå med anhållan om utsträckt rättig -

Onsdagen den 8 April. 5

het att vidare sälja vexlar på utlandet. Detta har alltså deputeraden
för utrikes affärerna i sina händer.

Hvad beträffar köpet af vexlar, så kan jag icke föreställa mig,
att risken der vid lag är synnerligen stor. Utskottet säger, att, då
det endast är ett namn, nemligen trassentens, det vill i detta fall
säga exportörens, på vexeln, det kan vara förenadt med vanskligheter
att gifva afdelningskontor rätt att köpa vexlar. Men det
glömmer, att banken har panträtt i varan, till dess acceptanten
eller varuemottagaren accepterat vexeln, då det är två namn på
densamma. Och man får väl antaga, att exportören icke handskas
så lättsinnigt med sin vara, att han icke är förvissad att få betalning.
Någon risk finnes ju vid all bankverksamhet, men det synes
mig som om dessa exportvexlar, för hvilka en vara ligger till grund,
skulle vara för banken just de allra fördelaktigaste att få.

Nu heter det, att banken får dem i alla fall, men det dröjer
dock en ganska god tid. Om man hade fått dessa utländska vexlar
i rätt tid, så hade må hända riksbanken icke behöft realisera de
franska 3 procent rentes eller de 750,000 riksmark statspapper,
som den nyss hade inköpt.

Nu skall jag emellertid med afseende å den föreliggande saken
icke göra något yrkande, derför att, såsom utskottet äfven framhållit,
det rätta sättet att gå till väga är att afdelningskontoret ingår
till bankofullmägtige med anhållan att få drifva sådan rörelse.
Men då saken en gång varit före och fullmägtiges uppmärksamhet
blifvit fäst på detta kontor, tviflar jag icke på, att den man, som
står i spetsen för Sveriges riksbank, ej skall underlåta att, då betingelser
och förutsättningar för drifvande af denna rörelse tyckas
finnas hos detta kontor lika väl som hos afdelningskontoren i
Göteborg och Malmö, äfven medgifva kontoret i Jönköping att
inom uppdragna gränser drifva utländsk vexelrörelse.

Herr O. Erickson i Bjersby instämde med herr Dahn.

Herr Gumselius: Då den senaste talaren icke gjort något
yrkande, så behöfver icke mycket sägas, men jag skall dock be att
få yttra några ord, då frågan är af en viss betydelse.

Jag.ber först och främst att få instämma med den föregående
talaren i hans uppfattning, att det är ett nästan sorglustigt förhållande,
att personer, som bo i närheten af ett dylikt afdelningskontor
och tillhöra dess klientel, skola behöfva gå till bankofullmägtige
i Stockholm för att der höra efter, naturligtvis genom
afdelningskontoret, om de kunna mot borgen få ett kreditiv på ett
helt obetydligt belopp, på hundratals kronor. Men från medgifvandet,
att jag är fullt ense med honom deri, och till hans förslag
att medgifva afdelningskontor i allmänhet rätt att sälja och köpa
utländska vexlar, är det ett betydligt steg, och jag kan der icke
längre följa honom. Riksbankens kontor äro 11, af hvilka 2 äro belägna
i Stockholm; räknar man dessa två för 1, så utgöra kontoren 10.
Hvart skulle det taga vägen med hänsyn till försäljningen af utländska
vexlar, om banken skulle öfverlemna sina temligen begrän -

sa 2G.

Om rätt för
riksbankens
afdelningskontor
i Jönköping
att
köpa och sälja
utländska
vexlar.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om rätt för
riksbankens
afdelningskontor
i Jönköping
att
köpa och sälja
utländska
vexlar.
(Forts.)

säde utländska tillgångar, sin trasseringsrätt på ett eller annat utland
åt de olika kontoren i de skilda orterna? Jag tror icke, att det
går för sig. Och om man för öfrigt skulle bestämma sig för att
göra början med något kontor, utom de i Göteborg, Malmö och
Stockholm, som redan ega sådan rätt, så föreställer jag mig, att
det icke skulle blifva Jönköping, som lomme i första rummet, utan
främst finge man väl tänka på de norrländska städerna, Luleå och
Hernösand, och kanske borde äfven Kalmar gå före eller åtminstone
komma samtidigt med Jönköping.

Det är äfven en annan sak, som här i någon mån inverkar,
på hvilken jag ber att få fästa uppmärksamhet. Denna vexelrörelse
brukar skötas af handhafvaren af den dagliga förvaltningen och
en ytterligare styrelsemedlem. Handhafvande af den dagliga förvaltningen
i Göteborg och Malmö hafva med hänsyn härtill större
aflöning, än de kanske eljest skulle hafva, och den andre styrelsemedlemmen
har sitt särskilda arfvode för det arbete och det ansvar,
som härigenom ålägges honom. Jag vill nu icke säga, att detta
spelar någon afgörande rol, men då jag icke tror, att mycket skulle
komma att förtjenas på denna rörelse, och på samma gång fruktar,
att den komme att ådraga bankofullmägtige obehag, så tror jag,
att denna ökade utgift icke får lemnas alldeles ur räkningen.

Jag tror äfven, att Riksdagen lagt sig i de frågor, som röra
afdelningskontoren och sättet huru de skola skötas, mer än den
bort göra. Jag tror, att det vore bättre om Riksdagen, icke ens
på förslag af bankofullmägtige, gåfve allt för detaljerade föreskrifter
för afdelningskontorens skötande, utan öfverlemnade åt desse fullmägtige
att efter omständigheternas kraf göra förfoganden i
detta afseende. Skola vi göra bankofullmägtige ansvarige för den
mer eller mindre goda skötseln af afdelningskontoren, hvartill jag
anser att Riksdagen har rättighet, så framt den icke sjelf gifvit
sig in på allt för minutiösa bestämmelser, så bör Riksdagen också
underlåta att lägga sig för mycket i dessa detaljer. Det finnes
intet hinder för bankofullmägtige att, om de finna det med bankens
fördel förenligt, börja vare sig köpa eller sälja utländska vexlar
på någon speciel plats. Men jag tror icke att det är lämpligt, att
vi i riksdagen sitta och diskutera vare sig hvar platsen skall vara
eller hvilka myntsorter och hvilka belopp skola tillhandahållas
eller hvilka kurser skola betalas eller tagas. Det är eu mängd
bestämmelser, som bankofullmägtige behöfva ändra snart sagdt dag
för dag, och sådant ökar svårigheten, med hänsyn till flere olika
kontor. Också har, såsom herrarne se, bankoutskottet i denna
fråga varit alldeles ense — något som icke alltid är fallet — och
afstyrkt bifall till den väckta motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Tenhult: För miu del skulle jag gerna
sett, att den föreliggande motionen blifvit bifallen. Såsom boende
icke långt från Jönköping, känner jag väl förhållandena derstädes.
Jag är viss om, att, i fall en sådan rättighet som den i motionen
ifrågasatta hade blifvit beviljad äfdelningskontoret i Jönköping,

Onsdagen den 8 April.

N:o 26.

riksbanken och afdelningskontoret skulle hafva förtjent ganska Om rätt för
mycket. En stor del af kammarens ledamöter torde mycket väl riksbankens
känna till, hurusom en mängd stora fabriker äro förlagda dels i i-QltQ^TjönJönköpings
stad, dels i den omkringliggande nejden. Bland dessa köping att
må särskildt nämnas Jönköpings två stora tändsticksfabriker, Munk- köpa ochsålja
sjö pappersbruk, Husqvarna stora verkstad, Norrahammars fabrik utländska
och många flere. Hade nu afdelningskontoret fått den ifrågavarande vexlar.^
rättigheten, så skulle utan allt tvifvel dessa stora fabriker och 01 s''
öfriga firmor, som hafva stor rörelse, vändt sig dit, i stället för
att de nu begagna de enskilda bankerna, emedan de der få sina,
utländska vexlar försålda m. m. Då jag emellertid af betänkandet ser,
att bankofullmägtige kunna lemna ett sådant medgifvande, som i
motionen afses, så skall jag för närvarande icke göra något yrkande.

Herr Dahn: Jag begärde ordet med anledning af herr

Gumselii anförande. Han yttrade nemligen, att jag skulle vilja, att
afdeiningskontoren i allmänhet skulle få rätt att köpa och sälja
utländska vexlar. Så folio sig dock ej mina ord. Jag sade blott,
att jag hoppades, att, der förutsättningarna och betingelserna för
eu dylik rörelses bedrifvande förefunnes, bankofullmägtige icke
skulle underlåta att äfven lemna medgifvande dertill, när deras
uppmärksamhet blifvit fäst på detta förhållande. Jag nämnde speciel!
Jönköping på grund af hvad som i motionen påpekas, att
det nemligen finnes ett ganska respektabelt antal exportfirmor i
och omkring denna stad. Detta hindrar naturligtvis icke, att ett
dylikt medgifvande kan lemnas äfven åtskilliga norrländska städer,
såsom Hernösand, Luleå och Gefle, när afdelningskontor der
komma till stånd. Detta blir fullmägtiges sak att bestämma.

Hågon anmärkning emot fullmägtige har jag således icke i någon
form velat framställa.

Hvad för öfrigt beträffar herr Gumselii resonnement om en
del minutiösa saker, såsom huru det skulle gå till med kurser o. d„
så vet jag verkligen icke, hvad det har med nu föreliggande fråga
att göra. Det ligger ju i sakens natur, att dylika detaljbestämmelser
komma under alla omständigheter att lemnas af fullmägtige
och ingen annan. Det kan naturligtvis ej komma i fråga, att
Riksdagen skulle taga befattning dermed.

Herr friherre Fock: Jag skall be att få yttra några ord med
anledning af nu ifrågavarande motion.

Bankofullmägtige hafva varit fullt eniga uti att afstyrka bifall
till motionen; och då här intet yrkande om bifall till densamma
blifvit framstäldt, kunde jag afstå från hvarje yttrande i frågan.

Men då det uttalats den förhoppning, att bankofullmägtige på grund
af nu meddelade upplysningar skulle taga frågan om utländsk
vexelrörelse vid afdelningskontoret i Jönköping uti förnyad ompröfning,
skall jag be att få nämna några ord rörande denna slags
rörelse i riksbanken, och jag anhåller om ursäkt, i fall jag dervid
kommer att yttra mig om detaljer, som möjligen för många af

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om rätt för
riksbankens
afdelningskontor
i Jönköping
att
köpa och sälja
utländska
vexlar.
(Forts.)

herrarne äro bekanta, men som dock torde hafva ett visst intresse
för dem, hvilka derom ega mindre kännedom.

Den utländska rörelsen består först och främst uti inköp af
vexlar, betalbara på utrikes ort. Dessa vexlar hafva i allmänhet
en längre löpningstid, innan de förfalla. De ligga i allmänhet från
två till och med fem, ja, ända till sex månader, innan de förfalla.
När det då lider emot förfallotiden, skickas de ut för inkassering
till bankens korrespondenter i utlandet, och genom dessa inkasseringar
är det som riksbankens behållningar i utlandet förnämligast
uppstå. Naturligen uppkomma behållningar äfven på andra sätt,
såsom vid indragning af lån, genom försäljning af obligationer m. m.;
men derom är här icke fråga. Hvad nu beträffar köp af vexlar,
som skola löpa i tre månader, bestämma bankofullmägtige minst
två gånger i veckan den kurs, hvartill de skola köpas, och hvilken
vanligen telegrafiskt meddelas det eller de afdelnmgskontor, som
ega rätt att köpa dylika vexlar. Nu händer emellertid ofta, ja
allmännast, att de utbjudna vexlarne ej hafva jemnt tre månader
till förfallodagen, utan än mer än mindre, än två, än fyra, än fem
ända till sex månader; och då måste med ledning af diskontosatsen
på inlösningsplatsen — i London, i Paris, i Hamburg — bestämmas
priset å de erbjudna vexlarne, en beräkning, som väsentligen
måste öfverlemnas åt köparens eget omdöme; men att denna beräkning
är ganska svår och grannlaga inses lätt.

Vidare äro dessa vexlar, såsom också af utskottet anmärkts,
oaccepterade. De äro icke i allmänhet åtföljda af konnossement,
ja, man är ingalunda angelägen om sådana, ty det är förenadt med
besvär pch ansvar. Då skall den som köper vexeln vid vexelköpet
göra afseende först på trassenten, d. v. s. den som utställer vexeln,
och dennes soliditet, men äfven på den som skall betala, d. v. s.
det utländska hus, på hvilket vexeln är utstäld, och dettas soliditet.
Jag medgifver visserligen, att det i allmänhet är trassentens
soliditet, som i främsta rummet tages i betraktande, men trassaten
får icke alldeles lemnas ur sigte.

Ännu en omständighet vid denna rörelse måste ihågkommas,
nemligen att på det kontor, der den eger rum, skall föras en utländsk
korrespondens. Det fordras alltså, att kontoret har någon
person, som kan föra en dylik korrespondens och föra den på
ett tillfredsställande sätt. Detta är dock sannolikt icke alltid
fallet.

Hvad åter beträffar försäljning af vexlar, så går det så till, att
kontoren i Göteborg och Malmö, der dylik försäljning eger rum,
få hos riksbankens utrikes korrespondenter krediter på 10, 15 å
20,000 pund i London, 2 å 3 hundra tusen riksmark i Hamburg
och 2 å 3 hundra tusen francs i Paris. Om nu sådan kredit utställes
till flera kontor, är det ju alldeles gifvet, att hufvudkontoret
icke kan veta, hvad det har att draga på. Det är dock dessa behållningar
i utlandet, som bilda eu af de källor, hvarur riksbanken
har att förstärka sin metalliska kassa samt att möta de stora behofven
af utländska valutor. De rubbningar i dessa behållningar,
som lätt uppkomme genom trasseringsrätt på flera ställen, kunna

Onsdagen den 8 April.

N:o 26.

derför icke vara helsosamma. Det är derför jag föreställer mig
och förutser, att bankofullmägtige för närvarande, sin pligt likmätigt,
icke kunna öppna sådan rörelse vid flera kontor än dem,
vid hvilka den redan eger rum. Jag försäkrar herrarne, att en
dylik rörelse verkligen är besvärlig nog, i synnerhet när tiderna
äro svåra och det är ondt om valutor.

Jag kan naturligtvis icke hafva något annat yrkande att göra
än om bifall till utskottets hemställan, men jag har velat yttra
detta, för att icke några anspråk må ställas på hufvudkontoret att
det skall under den närmaste tiden öppna sådan rörelse vid flera
afdelningskontor än der den ifrågasatta rättigheten redan är medgifven.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter företogs till behandling bankoutskottets memorial n:o 8
om användande af riksbankens vinst för år 1890.

Vid behandlingen af detta ärende hade utskottet haft att taga
i öfvervägande dels Kongl. Maj:ts uti dess till Riksdagen afgifna
proposition angående statsverkets tillstånd och behof framstälda
förslag, att af berörda vinst måtte för statsverkets räkning till utbetalning
vid den tid under år 1892, som af Riksdagen bestämdes,
anvisas ett belopp af 1,850,000 kronor, dels och tvenne inom Andra
Kammaren af herrar Dahn och E. G. Fredholm hvar för sig i
ämnet väckta och till utskottet hänvisade motioner, n:is 114 och
140, af hvilka den förra afsåge, att af nämnda vinst 1,500,000
kronor måtte öfverlemnas till statsverket och återstoden bibehållas
åt riksbanken såsom reserverade medel, och den senare i det hänseende,
derom nu vore fråga, innefattade hemställan, att för ökande
af riksbankens afbetalningslånefond hela den under år 1890 uppkomna
bankovinsten måtte bibehållas åt riksbanken.

Under punhten 1 af föreliggande memorial hemstälde nu utskottet,

att af riksbankens vinst för år 1890 ett belopp af 1,850,000
kronor måtte öfverlemnas till statsverket samt återstoden 1,857,485
kronor 69 öre i riksbanken bibehållas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar A. Hansson i Solberga, J. A. Sjö, Tvär Månsson i
Träa och A. Johansson i Löfåsen, hvilka yrkat, att utskottet måtte
föreslå Riksdagen besluta, att hela den under år 1890 uppkomna

Om rätt för
riksbankens
afdelningskontor
i Jönköping
att
köpa och sälja
utländska
vexlar.
(Forts.)

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om användande
af
riksbankens
rinst för år
1890.

(Forts.)

bankovinsten, 3,707,485 kronor 69 öre, skall bibehållas åt riksbanken
och för bankens egna ändamål användas; samt

af herrar •/. Jonson i Fröstorp, J. P. Nilsson i Käggla och M.
Andersson i Stigen.

Härförutom hade herr A. Gumcelius begärt få antecknadt, att
han endast delvis deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Sjö: Ehuru jag gerna ser, att,■statsverket erhåller alla

möjliga lofliga medel, som stå det till buds, anser jag dock, att
statsverket under nuvarande förhållanden icke bör erhålla den nu
ifrågavarande inkomsten, synnerligast som under de senaste åren
så oerhörda summor influtit till statsverket, att något dylikt aldrig
tillförene varit fallet. Hvad deremot beträffar riksbanken,
tror jag att den under goda konjunkturer bör hushålla såsom hvarje
enskild bör göra, d. v. s. se till, att han kan möta kommande kritiska
och brydsamma tider. Enligt mitt förmenande borde derför
riksbanken bibehålla hela sin vinst för att under kritiska tider
hafva något att möta dem med. Riksbankens uppgift är ju icke
allenast att uppehålla myntvärdet i landet, utan äfven att underlätta
den allmänna rörelsen. Man kan visserligen säga, att riksbanken
för detta ändamål har tillräckliga medel, men äfven om
riksbanken icke för lånerörelsen eller andra ändamål behöfver hela
bankovinsten, kan den ju användas på annat sätt, såsom exempelvis
till inköp af riksgäldskontorets obligationer, och genom dem
kan vid förefallande behof guldvalutan ökas. För denna valuta
kan man sedan få större sedelutgifning eller också kan den användas
för utländska liqvider. För riksgäldskontoret innebure det
också en fördel att slippa sälja sina obligationer till utlandet.
Statskontoret åter kunde använda beloppen för produktiva ändamål,
såsom byggande af jernvägar och dylikt. Vi må äfven komma i håg,
att en föregående Riksdag lemnat i Konungens hand att bestämma,
när de enskilda bankernas rätt att utgifva 10 kronors-sedlar skall
upphöra samt öfvertagas endast af riksbanken. Det är väl sant,
att i sammanhang med detta beslut bestämdes, att af riksgäldskontorets
obligationer skulle öfverlemnas — till riksbanken i och
för denna sedelutgifning — 7 millioner kronor, men jag tror att
om riksbanken finge använda hela sin vinst till inköp af obligationer,
skulle det vara lika gagneligt som att nu ovilkorligen behöfva
allt jemt till statsverket öfverlemna hälften deraf. Detta tror
jag icke är rigtigt, då man i allmänhet anser, att riksbanken bör
sättas i tillfälle ej blott att öfvertaga all sedelutgifning, utan äfven
att förskaffa sig flera afdelningskontor än den nu har. Vilja vi
sträfva till detta mål, böra vi också söka bidraga till att riksbanken
hädanefter får behålla hela sin vinst.

Vi höra äfven komma i håg, att oktrojtiden för de enskilda
bankerna Utlöper med år 1893 samt att det tillhör regering och

Onsdagen den 8 April.

N:o 26.

riksdag att tillse, det riksbanken då är i tillfälle att öfvertaga de
enskilda bankernas sedelutgifning. Jag vill hoppas, att icke det
ryktet är sant, att Kongl. Maj:t är sinnad att ytterligare lemna
oktroj åt de enskilda bankerna. Såsom bekant är, lemnadés den
senaste oktrojen endast för 5 år, enär man ansåg, att regeringen
under denna tid skulle hinna inkomma med förslag i den rigtning,
som af pluraliteten inom landet önskades, eller att ordna bankväsendet
så, att riksbanken blefve den enda sedelutgifvande banken.

På grund af hvad jag nu anfört, vill jag bedja kammaren taga
i noggrant öfvervägande förhållandena. För min del hemställer
jag om afslag å utskottets förslag och bifall till den reservation,
som jag med flere afgifvit och hvari föreslås, att hela den under
år 1890 uppkomna bankovinsten skall bibehållas åt riksbanken.

Herr Bokström: Beträffande den fråga, som nu föreligger

till kammarens afgörande, är af herr Dahn yrkadt, att 1,500,000
kronor af riksbankens vinst för år 1890 måtte till statsverket öfverlemnas,
samt af herr Fredholm i Saleby, att hela bankovinsten
måtte för riksbanken bibehållas. Med herr Dahn är bankoutskottet
icke vidare skiljaktigt, än att utskottet vill öfverlemna 1,850,000
kronor till statsverket, d. v. s. 350,000 kronor mer än herr Dahn
föreslagit. Herr Dahn har framstäf sitt yrkande med beräkning
af bankovinsten till lägre belopp än det, hvartill utskottet upptagit
densamma. Han anser nemligen, att den år 1890 bokförda vinsten,
Såsom uppkommen genom försäljning af franska rentes, egentligen
tillkommit under flera föregående år. Ja, det må vara, att dessa
papper stigit i värde under flera föregående år, men denna stegring
har icke blifvit bokförd såsom vinst förr än obligationerna
blifvit försålda, hvilket skett under sistlidet är. År man ense om,
att bankovinsten skall fördelas lika mellan statsverket och riksbanken,
så, och då en sådan fördelning icke förut egt rum, är det
väl också rigtigt att detta sker nu, då denna vinst kommit banken
till godo.

Beträffande herr Fredholms yrkande, att hela bankovinsten
skulle bibehållas åt riksbanken . i uppgifvet syfte att derigenom
stärka bankens ställning, vill jag ifrågasätta, huru vida detta ändamål
på detta sätt skulle kunna vinnas. Meningen är att derigenom
höja afbetalningslånefonden, som för närvarande utgör 12
millioner kronor. Deraf äro dock nu öfver 4 millioner kronor
obegagnade, så att ur denna synpunkt behöfves icke någon förstärkning.
Det är också påtagligt, att man genom afsättningar af
riksbankens vinst icke stärker riksbankens ställning i förhållande
till utlandet. Yi hafva nemligen sett, att under åren 1875—1889
afsatts något öfver 14 millioner i bankovinster, men icke desto
mindre var riksbankens guldkassa den 31 mars 1875 mellan 15
och 16 millioner kronor och den 31 december 1889 16 millioner
kronor. Sålunda synas dessa afsättningar icke hafva verkat någon
ökning af bankens guldkassa. Herr Sjö nämnde visserligen, att
banken kunde köpa riksgäldskontorets obligationer för denna vinst,

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.

(Ports.)

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Forts.)

och dessa obligationer kunde sedermera, om det konvenerade, förvandlas
i guld. Men man må icke förbise, att dessa obligationer
skulle köpas för riksbankens sedlar, och dessa äro ställa att vid
anfordran inlösas med guld. Det blir alltså endast eu cirkelgång
att anskaffa guld på detta sätt, och ett sådant tillvägagående skulle
icke vara gagneligt längre än sedlarne äro ute i rörelsen. Man kan
icke tvinga in sedlar i rörelsen till högre belopp än rörelsen kan
absorbera.

Herr Sjö nämnde äfven, att han ansåg förstärkning af riksbankens
fonder behöflig, emedan riksbanken skulle efter år 1893
öfvertaga all sedelutgifning i riket. Den komité af sakkunnige, som
yttrat sig om denna sak, har ansett, att 60 millioner kronor erfordras
såsom grundfond för att riksbanken skulle kunna på detta sätt förändra
sina funktioner. Riksbanken hade emellertid vid 1889 års
slut en grundfond af 40 millioner, en reservfond af 5 millioner,
odisponerad bankovinst af 1,300,000 och reserverade medel öfver 9
millioner, tillsammans 551/2 millioner. Riksbanken är sålunda
redan nu temligen nära det belopp, som erfordras för att öfvertaga
hela landets sedelutgifning. Men vi äro ännu icke vid år 1894, då
detta först skulle kunna ske, och vi kunna dessutom taga för gifvet
att, om än Kong! Maj:t icke skulle förläna de enskilda bankerna
ny oktroj, med samma sedelutgifningsrätt som för närvarande,
det icke lärer kunna komma i fråga att på en gång strypa deras
sedelutgifningsrätt, utan att detta komme att ske gradvis, och
under tiden hinner riksbanken mycket väl upp till det erforderliga
beloppet i sin grundfond.

Jag vill å andra sidan visst icke bestrida, att behållandet af
hela bankovinsten skulle vara en förstärkning af riksbanken, så till
vida, att riksbanken skulle slippa att till statsverket betala ut sedlar,
som banken sedermera är pligtig att inlösa. Men man må icke
glömma, att riksbanken och statsverket så att säga tigga i samma
påse, och man bör derför icke för att tillgodose riksbanken försvaga
statsverket. Riksbanken kan faktiskt icke låna ut dessa medel,
emedan den nu har omkring 30 millioner obegagnad sedelutgifningsrätt,
och riksbanken kan således låna ut lika mycket vare
sig den får hela denna vinst eller icke. Men för statsverket är
alls icke betydelselöst, om det erhåller den påräknade andelen i
bankovinsten, ty får det icke denna andel, måste antingen skatterna
ökas eller utgifterna minskas. Att utgifterna dock icke komma att
minskas i någon mån, som kan berättiga härtill, derom torde vi
kunna vara temligen förvissade, att döma af de redan skedda gemensamma
voteringarna, enligt hvilka nästan alla af Kongl. Maj:t å
fjerde och femte hufvudtitlarne begärda anslag blifvit af Riksdagen
beviljade.

På dessa skäl vill jag för min del anhålla, att kammaren måtte
godkänna bankoutskottets hemställan.

Herr Dahn: Vore det meningen, att riksbanken allt fram gent

skulle förblifva endast hvad den nu är, en af de 27 sedelutgifvande
bankerna i landet, så är det gifvet, att den redan för

Onsdagen den 8 April. 13

länge sedan bort upphöra med att lägga sin egen vinst så att säga
på hyllan, ty riksbanken har under nuvarande förhållanden mer än
tillräckliga fonder. Det är väl dock icke meningen, att riksbanken
skall fortfarande föra en dylik vegeterande tillvaro, utan meningen
är väl, att riksbanken eu gång skall blifva den enda sedelutgifvande
banken i riket, och då kan det ifrågasättas, huru vida de
nuvarande fonderna äro tillräckliga, särskild! med fäst afseende
derå, att vår riksbank har åtskilliga bihang, som andra centralbanker
icke hafva. Jag syftar särskild! på den fond, som uppgår
till af riksbankens grundfond, nemligen afbetalninglånefonden,
äfvensom de medel, som disponeras för åtskillig annan rörelse,
såsom krediti vrörelsen m. m. Och det är ju icke meningen att
skilja dessa rörelsegrenar från banken, äfven om den skulle blifva
ensam sedelutgifvande. Åtminstone har detta icke varit bankkomiténs
mening.

Hvad beträffar påståendet, att denna bankovinst icke skulle
vara någon verklig valuta eller reel behållning, så bestrider jag det
på det bestämdaste. Det är visserligen sant, att den icke är någon
guldvaluta i vanlig bemärkelse, men den är en behållning,
hvarför man kan köpa till exempel Stockholms eller Göteborgs
stads eller riksgäldskontorets obligationer, som njan, när konjunkturerna
det medgifva, kan sälja på utlandet och förvandla i guldvaluta.
Bankofullmägtiges mening tyckes ju också hafva varit —
åtminstone till emot slutet af förra året — att hafva en kassareserv
i svenska statspapper, hvilka ju, utstälda i de fyra myntsorterna
kronor, riksmark, francs och pund, och med en kurs öfver pari,
med skäl ansågos.som särdeles goda och konstanta papper. Men
man kom emellertid under fund med, att de ej alltid äro realiserbara
utan stora uppoffringar, och jag har hört, att fullmägtige numera
lära hafva för afsigt, att, när konjunkturerna i utlandet göra
det möjligt för banken, afyttra dessa obligationer och förvandla
dem i goda utländska statspapper. När man på det sätt som herr
Bokström talar om guldkassans fluktuation, bör man äfven räkna
hvad som finnes i vexelportföljen och de goda utländska och inländska
obligationer, som banken eger, och hvad som banken eger
på löpande räkning hos utländska bankirer och handelshus. Detta
tillsammans utgör ju den bankens behållning, som betryggar bankens
existens^ och som lätt kan förvandlas från det ena till det
andra. När ibland guldkassan är som högst, så kan det hända,
att det icke finnes någon behållning i utlandet på löpande räkning
och icke heller så synnerligen mycket i den utländska vexelportföljen,
såsom det hände på efterhösten förra året; och tvärtom kan det
hända, att uttagningar tillfälligtvis nedtryckt guldkassan, men att
behållningarna der ute äro jemförelsevis stora. Hvad för öfrigt
beträffar mitt förslag, att en del af vinsten — licäfva vinsten enligt
min beräkning — skulle till statsverket öfverlemnas mot det
att statsverket lemnade valuta i svenska statens 1886 års 3! 2
procent-obligationer, så framstälde jag det, emedan det är term
ligen troligt, att vi för jernvägarne komma att behöfva betydliga
summor. Det har nemligen denna riksdag beviljats 4 millioner

>'':o 26.

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Forts.)

till anläggande af stambanor, 1,200,000 till anskaffande af jernvägsmateriel
samt motionerats om anslag af 10 millioner, fördelade
på 5 år, till understöd åt enskilda jern vägsanläggningar, utom ett
par andra större jernvägsanslag. gående på millioner. Det är således
utsigt för, att vi för jernvägsändamål komma att utbetala
omkring 10 millioner kronor under det närmaste året. Om nu någon
del af denna summa kommer att upplånas, så synes det mig,
att det med nuvarande tryckta konjunkturer för svenska statspapper
vore synnerligen lämpligt, att banken lemnade staten en
del af sin årsvinst mot statsobligationer till pari, hvarigenom förlust
på kursen undgicks för staten. Skall staten sälja sina obligationer
för jern vägsbyggande på annat sätt, så gör den förlust.
Kursen föll förra året på efterhösten från öfver pari till 94% procent
och är ännu ej högre än 95% procent; det är således 5 procent
förlust, som staten skulle ådraga sig genom att sälja dessa
obligationer till annan än riksbanken under af mig nämnda vilkor.
Men om riksbanken öfvertager dem till parikurs, har statsverket
full valuta för obligationerna, och riksbanken gör icke heller någon
egentlig förlust, ty den får ju behålla sin vinst i form af dessa
obligationer och kan sälja dem, så snart konjunkturerna i utlandet
medgifva det, och det är icke omöjligt, att detta kan ske snart nog,
då räntan i utlandet fallit, då, som vi veta, statspapperen i samma
mån stiga i värde. Då kan banken, som har tid att ligga på
obligationerna, som sagd!, sälja dem och få åtminstnne i det närmaste
full valuta för dem. Detta var min afsigt, då jag föreslog,
att staten skulle lemna dessa obligationer för den del af vinsten,
som banken skulle öfverlemna till statsverket.

Att jag icke kunde räkna till riksbankens vinst för 1890 de

700,000 kronor, som legat förborgade i de franska 3 procent
rentes, torde hafva goda skäl för sig. Genom att öfverlemna till
andra ändamål dessa småningom uppkomna medel, som åstadkommits
genom att kursen stigit, skulle man på sätt och vis försvaga
bankens fonder, som ju förut innehöllo dessa medel cacherade, och
det är väl åtminstone icke meningen att försvaga nämnda fonder.

För öfrigt skall jag icke hålla på min motion. Jag förmodar,
att om man skall bygga jern vägar för lånta penningar, _ så kan
man lika väl gå den i motionen angifna vägen, äfven om icke något
beslut i detta hänseende fattas.

Jag skall sluta med att yrka bifall till reservanternas förslag,
nemligen att riksbanken måtte behålla hela den vinst, som uppkommit
under år 1890.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Jag har icke mycket att tillägga till hvad som yttrades

af talaren på gotlandsbänken, utan vill endast i någon mån
fullständiga hans sifferuppgifter genom att för kammaren omnämna,
att de fonder, som utgöra den valuta, på hvilken riksbanken
har sin sedelutgifningsrätt baserad, och hvilkas storlek vid slutet
af år 1889 han uppgaf, nu betydligt ökats, så att de nära nog uppnått
det belopp, som enligt bankkomiténs åsigt vore erforderligt,

Onsdagen den 8 April.

N:o 26.

när riksbanken komme att blifva den enda sedelutgifvande banken
i riket. Den 28 februari detta år uppgick nemligen grundfonden
till 45 millioner, reservfonden till 5 millioner och de för framtida
behof reserverade medlen till öfver 8 millioner, eller sammanlagdt
öfver 58 millioner. Vi äro således nu mycket nära den siffra, 60
millioner, som ansetts erforderlig för den ifrågasatta utvidgningen
af riksbankens verksamhet, och jag tror, att vi snart nog skola
uppnå den, om vi fortsätta på samma sätt som hittills och bifalla
det — som jag tror — nu för sextonde gången antagna förslaget,
att af riksbankens vinst hälften måtte öfverlemnas till statsverket
och hälften af banken behållas. Öfverläggningen om denna fråga har
inom denna kammare alltid varit likartad. Några hafva ansett,
att riksbanken skulle stödjas genom att få behålla hela sin vinst;
andra hafva bestridt det. I hvad mån riksbankens ställning skulle
stärkas genom att hela vinsten bibehölles åt densamma, har herr
Bokström redan framhållit. Det är derigenom, att banken sluppe
utbetala de sedlar, som annars skulle öfverlemnas till statsverket,
och alltså sattes i tillfälle att utsläppa mera sedlar i rörelsen. Men
banken kan icke utgifva sedlar mer än till en viss gräns. När
sedelstocken i riket är mättad, så går det icke längre att utgifva
nya sedlar, ty de strömma då tillbaka till banken. Och af 76
millioners sedelutgifningsrätt, som riksbanken enligt gällande reglemente
hade den 28 sistlidne februari, var sedelutgixningsrätten för
icke mindre än 34 millioner obegagnad.

Hvad beträffar fördelen för banken att köpa obligationer —
Stockholms eller Göteborgs städs eller riksgäldskontorets — så kan
jag icke finna den synnerligen stor. Ty derigenom skulle sedlar
pressas ut och sedelutgifningsmöjligheten minskas. Man kan icke
— jag upprepar det än en gång —■ utgifva sedlar till mer än eu
viss gräns, och denna bestämmes af förhållandena på den stora
verldsmarknaden. Man kunde ju tycka, att det vore förmånligt
för riksbanken, om den begagnade sig af hela sin sedelutgifningsrätt,
men det går icke; sedlarne löpa in igen, om man utger flere
än behofvet kräfver. Huru denna gräns för sedelutgifningsmöjligheten
_ bestämmes, är en fråga, hvarpå jag nu icke vill inlåta mig,
men i hvilken hvar och en torde kunna sätta sig in, om han vill
studera saken.

Till slut tillåter jag mig påpeka, att Riksdagen nu under 16
års tid vidhållit den grundsatsen att låta riksbanken behålla en
del af bankovinsten och öfverlemna den andra till statsverket, och
jag tror att det vore önskligt, att man icke ginge ifrån den regeln,
så mycket mer som riksbankens fonder i alla fall torde i rätt tid
komma att stiga upp till det belopp, som är behöflig! för den ifrågasatta
utvidgningen af bankens verksamhet.

Herr Elowson: Enligt instruktion, som af Riksdagen blifvit
utfärdad, åligger det bankoutskottet att meddela yttrande och förslag
angående användandet af bankovinsten. Utskottet har vid
öfverläggningen om denna fråga haft att särskild! taga i betraktande
tre framställningar. Den ena, som gjorts af Kongl. Maj:t och hvil -

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.

(Forts.)

Jf:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Forts.)

ken afser, att hälften af bankovinsten, i jemnadt tal utgörande

1,850,000 kronor, skulle öfverlemnas till statsverket, den andra af
herr Fredholm i Saleby, som önskar, att afbetalningstiden för de
så kallade afbetalningslånen skulle ökas från 6 till 12 månader, och
i följd deraf anser en förstärkning af afbetalningslånefonden behöflig
samt för den skull yrkar, att hela den under 1890 uppkomna
bankovinsten måtte bibehållas åt riksbanken, och slutligen den
tredje af heir Dahn, som visserligen hemställer, att hälften af
banko vinsten måtte öfverlemnas till statsverket, men i följd af en
annan beräkning af dess belopp anser den utgöra endast omkring
3 millioner och derför yrkar, att blott 1 ‘ 2 million måtte öfverlemnas
till statsverket.

Beträffande herr Fredholms förslag, att afbetalningstiden för
de så kallade afbetalningslånen måtte ökas från 6 till 12 månader,
skulle jag för min del visserligen önska framgång åt det förslaget.
Men äfven om man det gör — och den frågan föreligger icke egentligen
nu till behandling — så behöfves icke för det ändamålet
någon förstärkning af den fond på 12 millioner, som är afsedd för
afbetalningslån. Dessa afbetalningslån äro dessutom ifrån banksynpunkt
föga bankmessiga, om man så får säga. Det är papper,
som vid en eventuel kris äro mycket litet realiserbara — de äro
hvad man kallar tunga papper — och derför kan det sättas i fråga,
om det är lämpligt att uppmuntra denna låneform. Skulle emellertid
den förändring vidtagas, att afbetalning finge göras hvar tolfte
i stället för hvar sjette månad, så blefve de visserligen å ena sidan
mera begärliga för låntagarne och mera tillfredsställande för deras
behof, men å andra sidan komme det att möta större svårighet att
för dessa lån skaffa borgesman. Den ojemförligt största delen af
dessa lån utlemnas nemligen mot borgen och det är ju tydligt att,
om man än är benägen att gå i borgen för ett lån, som skall be-,
talas på 5 halfår, så är det icke sagdt, att man är det, om lånet
skall betalas på 5 hela år. Detta blir ju en svårighet, som motverkar
afbetalningslånens förökning. Härmed må emellertid vara
huru som helst, så förefinnes icke det ringaste behof för riksbanken
att för afbetalningslånefondens skull behålla hela bankovinsten.

Herr Dahn har i sin motion hemstält, att riksbankens vinst
måtte beräknas till i rundt tal 3 millioner kronor. Detta gör han,
emedan han anser, att den försäljning af franska statspapper, som
egde rum vid slutet af år 1890, inbragte riksbanken ett ganska
ansenligt belopp öfver den summa, hvartill dessa papper voro bokförda.
Men det är ju mycket rigtigt, att banken icke bör ändra
bokföringsvärdet af sina obligationer efter den högre eller lägre
kurs, som för tillfället gäller på verldsmarknaden, utan, om obligationerna
äro inköpta till någorlunda låg kurs, behålla denna som
bokföringsvärde och icke höja detta allt efter som stegring af kursen
inträffar, men då en försäljning företages och en valuta derigenom
indrages, är det klart, att skilnaden emellan försäljningspriset
och bokföringsvärdet kommer att blifva en vinst. Och det
synes mig vara rimligt, att vinsten upptages för det är, under

Onsdagen den 8 April. * 17

hvilket den kommit riksbanken till godo. Riksbankens trygghet
fordrar helt naturligt, att de obligationer, som den har i sitt förvar,
icke bokföras till för högt belopp. Skulle det emellertid inträffa,
att de äro bokförda till högre belopp än det, hvartill de vid
en försäljning kunna realiseras, så är det uppenbart, att en förlust
uppkommer, och den måste då drabba det år, under hvilket försäljningen
egt rum.

Det synes således icke vara något giltigt skäl anfördt af motionären,
hvarför riksbankens vinst skulle beräknas till annat belopp
än det af riksbanken uppgifna.

Herr Dahn synes i sin motion visa någon missbelåtenhet deröfver,
att riksbanken deltagit i det lån af 1890, å 40 millioner
riksmark, som såldes för riksgäldskontorets räkning, och för hvilket
riksbanken såsom en bland långifvarne just behöfde realisera de
förut omnämnda franska statspapperen för att få valuta. Äfven
om man nu icke kan uttala något bestämdt omdöme om denna
låneoperation förr än man fått se, huruvida den bringat någon
vinst eller förlust, synes man likväl på förhand kunna säga, att
det för Sveriges riksbank varit fördelaktigt att deltaga i detta lån.
Det har öfvertagits af 9 participanter. Sju af dessa äro utländingar:
tre firmor Rothschild (en i Frankfurt am Main, en i London
och eu i Paris), vidare två firmor i Berlin,''en i Hamburg
och en i Danmark samt två svenska: riksbanken och Stockholms
enskilda bank. Då nu dessa utländska firmor hafva ansett fördelaktigt
att afsluta ifrågavarande lån, och Stockholms enskilda bank
likaledes ansett fördelaktigt att ingå med en niondedel eller i
rundt tal fyra millioner kronor, så borde det också, synes mig,
vara eu fördel för riksbanken att ingå såsom participant i detta
lån, oafsedt om svenska statens kredit behöfde eller icke behöfde
förstärkas genom svenska riksbankens deltagande i samma lån.
Huruvida nu den utländska valutan försvinner för detta lån, är
ännu oafgjordt, ty obligationerna säljas fortfarande för bankkonsortiets
räkning, och det kan ju hända att det icke blir svenska
utan utländska obligationer, som stanna i riksbankens ego. Dessutom
ligger det en fördel för riksbanken deruti, att om riksbanken
nu har deltagit med framstående europeiska firmor i ett
svenskt lån, skulle den framdeles kunna erbjudas få deltaga i ett
utländskt och derigenom möjligen kunna indraga utländsk valuta,
om nemligen medel dertill finnas.

Beträffande nu den inverkan, som besparing af bankovinsten
skulle hafva på riksbankens ställning, är det temligen tydligt, att
denna i förhållande till den svenska marknaden genom en sådan
åtgärd icke _ i någon mån stärkes. Jag tror mig kunna säga, att
riksbanken icke kan göra en enda låneaffär mer, om den får behålla
hela bankovinsten, än om den får behålla endast hälften.
Om och så snart ett belåningsbart papper erbjudes riksbanken
eller något dess afdelningskontor, finnes i banken tillräckligt med
penningar för att kunna _ emottaga detsamma till belåning. Ingen
lånsökande behöfver gå ifrån riksbanken med afslag på sin begäran
om erhållande af lån på den grund att der saknas penningar. Om

Andra Kammarens Knot. 1891. N:o 26. 2

N:o 26,

’ Om användande
af
riksbankens
vinst för är
1890,

(Forte.)

5:o 26.

Om användande
af
Riksbankens
vinst för år
1890.

(Korts.)

18 Onsdagen den 8 April.

man således, såsom Herr Dalm säger,. lägger bankovinsten på
hyllan eller hopar mera penningar i riksbankens kassahvalf, så
komma icke derigenom affärerna på den svenska marknaden att
ökas, och icke några flera låneaffärer att afslutas än dem riksbanken
redan nu kan ombesörja.

Skulle då den föreslagna åtgärden bidraga att stärka riksbankens
ställning i förhållande till den utländska marknaden?
Yisserligen icke. Det är ju allmänt bekant, att den utländska
marknaden icke har någon kurs för de svenska sedlarne, utan
fordrar metallisk valuta, denna må nu vara i form af guld, exporterade
varor eller dessas representanter: vexlar. Riksbankens

metalliska valuta verkar såsom en regulator mellan de exporterade
och de importerade varorna. Om exempelvis ett fartyg, med eu
dyrbar last afgår från Sverige till utlandet, och lasten blifver till
utländske affärsmän försåld, så förstärkes derigenom riksbankens
metalliska valuta, precis som om det lädes en guldhög af motsvarande
värde i kassahvalfven. Man kan således säga, att allt
som bidrager att öka exporten från landet också bidrager att förstärka
riksbankens metalliska valuta, och att allt som. bidrager till
att minska exporten bidrager att försvaga den metalliska valutan.

Låtom oss nu antaga, att de 1,850,000 kronor, hvarom här är
fråga, lemnas till statsverket. Hvad inträffar då? Jo, naturligtvis
att statsverket använder dessa penningar för sitt behof, och detta
länder ju förr eller senare de skattdragande till godo. Staten använder
penningarna för att tillgodose något ändamål, som staten
anser för sig gagneligt. Detta ändamål må nu vara produktivt,
såsom till exempel byggandet af jernvägar, eller improduktivt, .såsom
anläggning af "fästningsverk, inköp af kanoner eller dylikt.
Om staten med de från riksbanken erhållna penningarna, företager
dessa operationer på den inhemska marknaden, så har riksbanken
deraf ingen olägenhet. Tvärt om, ty dessa operationer eller företag
medföra alltid en lifligare omsättning på den svenska marknaden.
Penningarna komma arbetare, fabrikanter, leverantörer, handlande
och tjensteman till godo. Hvar och en får sin andel deraf. Hu
skulle det ockrå kunna sägas, att dessa penningar kunde användas
för att öka amorteringen af statens skuld, och i så fall skulle nog
en minskning i riksbankens metalliska valuta åtminstone till en
början komma att förmärkas. Ty om staten får 1,850,000 kronor
i riksbankssedlar, så kan den för dem köpa guld eller vexlar af
riksbanken och skicka på utlandet för att dermed betala skulder.
Då har riksbankens metalliska valuta verkligen något minskats.
Men hvartill hafva då dessa penningar användts? Jo, till att infria
skuld på den utländska marknaden, och denna skuld trycker
på den metalliska valutan. Ju större den utländska skulden är,
desto större anspråk ställes på den metalliska valutan. Grenom
att minska statens skuld försvagas således det tryck, som denna
skuld utöfvar på den metalliska valutan. JEn del af statens skuld
har medelst den antydda åtgärden betalts i förtid, och detta kommer
riksbanken till godo, om icke genast, så dock någon tid efter
det öfversändandet af penningarna till utlandet egt rum.

Onsdagen den 8 April.

Jf:o 26.

Då nu under en längre följd af år den grundsats har upprätthållits,
att bankovinsten skall delas mellan riksbanken och statsverket,
synes det mig vara giltigt skäl att vidhålla densamma.

Af hvad jag förut utvecklat framgår, att riksbanken icke behöfver
hela denna vinst hvarken för den inhemska eller den utländska
marknaden. Man skulle kunna säga att statskassan till
följd af en del åtgärder, synnerligast i tullpolitiskt hänseende,
numera blifvit så öfverfyld, att den icke heller behöfver dessa
penningar. Ja, detta kan sägas. Men då stå vi så, att hvarken
riksbanken eller statsverket behöfver dem. Statskassan kan nog
reda sig ändå genom det öfverflöd, tullarne alstrat, men icke desto
mindre anhåller jag, att vi måtte fasthålla vid den princip, som
under en längre följd af år följts, nemligen att statsverket får ungefär
hälften af bankovinsten.

På dessa grunder anhåller jag, herr talman, om bifall till
utskottets hemställan.

Herr Dahn: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande
från statsrådsbänken. Chefen för finansdepartementet sade nemligen,
att om riksbanken för ett visst belopp af sin vinst köpte
Stockholms eller Göteborgs eller riksgäldskontorets obligationer,
skulle deraf blott blifva'' följden, att de utlemnade riksbankens
sedlar strax åter måste af banken inlösas igen. Ja, nog vet jag
att banken skall inlösa sina sedlar, när de presenteras till inlösning.
Men om riksbanken icke köper dessa nämnda obligationer för större
belopp, än som här är fråga om att utan någon valuta skänka eller
öfverlemna till staten, måste banken visserligen alltid inlösa sina
sedlar, men har just i dessa obligationer en valuta för sedlarne,
under det, om beloppet öfverlemnas till statsverket, banken icke
har någon valuta alls, men lika väl måste inlösa sedlarne. Det är
skilnaden.

Beträffande herr Elowsons yttrande, att jag skulle vara missbelåten
deröfver, att riksbanken deltagit i det sista statslånet —
år 1890 •—■ å 40 millioner riksmark, så vet jag icke om något
sådant framgår af min motion. Deremot har jag skrifvit en reservation
rörande det lånet i den senaste revisionsberättelsen om
riksbanken, och der kan herr Elowson inhemta min uppfattning af
frågan. Denna uppfattning är den, att jag ingalunda anser det
vara lämpligt, att riksbanken deltager i konvertering af svenska
statens utländska lån. Det senaste lånet utgjorde blott 40,000,000
riksmark, och då vid uppläggande af 1886 års lån, som utgjorde
81,000,000 riksmark, riksbankens deltagande icke fordrades af de
dåvarande garanterna, oaktadt 31/, procent-obligationen var en
dittills okänd lånetyp för vårt land, synes det mig som om riksbankens
deltagande i 1890 års lån, som ju endast var hälften så
stort som det af 1886, icke behöft ifrågakomma, då nämnde lånetyp
numera redan var känd öfver hela Europa och vunnit sådant
förtroende, att 1886 års obligationer i slutet af 1889 och början af
1890 stego till V., ä 3/4 procent öfver pari. Men jag förmodar att
riksbanken skulle vara med af det skälet, att de två Botschild -

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Forts.)

N:o 26.

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.

(Forts.)

20 Onsdagen den 8 April.

firmorna i London och Paris fordrade det. Det var således vår
fåfänga att äflas att hafva dessa förnäma firmor med som garanter
för statslånet, som i sin mån bidrog till att riksbanken oförmodadt
fick skaffa både för sig och den andra svenska garanten en utländsk
valuta för inlösen af de öfvertagna statsobligationerna; en valuta,
som mer än väl behöfts för att mota de svårigheter banken af andra
skäl och i andra hänseenden råkade ut för under senare delen
af 1890. Samma fåfänga fingo vi äfven plikta för, med omkring

600,000 riksmark, vid uppläggande af 1888 års lån. Vi måste då
af de nämnda finfina firmorna låta för oss dikteras en kurs af 83
procent på vårt 3 procent-lån å 30,000,000 riksmark, under det
norrmännen samtidigt hos vår gamla garant och förlagsman Hambro
& Son i London upplade ett 3 procent-lån till 85 procent kurs,
oaktadt de svenska 3J/2 procent-obligationerna vid den tiden stodo
minst en procent högre än de norska och danska af samma slag.
Men jag skall ej vidare besvara herr Elowson med afseende på
dessa saker, som ju inte hafva med det föreliggande ämnet att
skaffa.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservanternas förslag.

Herr Gtumselius: Det torde redan vara tillräckligt taladt i
denna fråga. Men då det i betänkandet står antecknadt, att jag
endast delvis deltagit i dess behandling inom utskottet, och då jag
nu erfarit, att jag från olika håll blifvit räknad såsom hörande till
det ena eller andra hållet, skall jag be att med några ord få klargöra
min ställning till frågan.

Saken är den, att behandlingen af denna fråga, till följd af
de olika motioner, som inkommit rörande densamma, vid denna
riksdag tagit längre tid än eljest varit vanligt. Den har förekommit
vid tre olika sammanträden inom utskottet, af hvilka jag bevistat
ett par. Till följd af ett annat Riksdagens uppdrag vär jag
hindrad att närvara, då det hufvudsakliga beslutet fattades. Emellertid
hade jag inom utskottet yttrat mig något i frågan, men det
kan nog hända, att till och med mina kamrater inom utskottet
kunde vara tveksamma, hur jag skulle komma att votera. Jag
sade nemligen, att jag icke ville påstå att riksbanken vore i något
synnerligt behof åt de 1,850,000 kronor, hvarom här tvistas, men
tillät mig också yttra att statsverket icke heller hade något behof
af dem. Mitt votum hade jag för den skull »tänkt låta bestämmas,
mindre af hvar dessa penningar skulle göra den största nytta, än
hvar de skulle göra den minsta skada. Numera har jag den frågan
klarare för mig än då. Det sades af en föregående talare, att man
borde se till, att man icke tillgodosåge riksbanken på ett sådant
sätt, att man samtidigt försvagade statsverket, och att, om man
icke lemnade det omtvistade beloppet till staten, två saker återstode,
antingen att på något sätt öka statens inkomster, såsom till
exempel genom ökade skatter, eller också att minska dess utgifter,
och han hänvisade då på de gemensamma voteringarna och tilläde,
att dessa visade, att statens behof af penningar vore synnerligen
stort. Ja, de gemensamma voteringarna och i all synnerhet de

Onsdagen den 8 April.

N:o 26.

senast försiggångna hafva också klargjort min ställning till frågan.
Jag är numera fullkomligt öfvertygad, att ifrågavarande penningar
skola göra mera skada, om de lemnas till statsverket, än om riksbanken
får behålla dem. De gemensamma voteringarna på 4:de
och 5:te hufvudtitlarne vid denna riksdag hafva nemligen nogsamt
visat, hur hejdlöst man sökt efter och äfven funnit anledning att
göra af med det öfverskott i statskassan, som genom tullarnes åsättande
uppstått vid denna riksdag. Jag såg exempelvis något sådant,
som att Riksdagen upphäfde ett sitt eget beslut endast för nöjet
att få bevilja ett anslag, som Riksdagen några dagar förut förklarat
obehöflig!. Så var förhållandet på 5:te hufvudtiteln i fråga
om anslagen till fartygsmateriel m. m. Statsutskottets betänkande
i denna del godkändes af båda kamrarne, särskild! med fäst
afseende på motiveringen, hvilken i begge kamrarne framhölls såsom
principiel. I ingendera kammaren gjordes någon anmärkning
mot denna motivering, och intet yrkande framstäldes att den skulle
utgå. Tvärt om! Och för så vidt det icke inom statsutskottet
skulle blifva en majoritet, som på något hittills ovanligt sätt åstadkommer
en jemkning i hvad som nu föreligger såsom ett ämne
till en skrifvelse till Kongl. Maj:t, kommer således utskottet att
föreslå och Riksdagen naturligtvis att godkänna en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, hvari säges, att vi måste göra ett öfverslag öfver
hvad som får gå åt till flottan och så fördela dessa medel på lämpliga
håll. Denna fördelning återfinnes på sid. 15 i statsutskottets
betänkande n:o 6 öfver anslagen till 5:te hufvudtiteln. Rörande
anslaget till fortsättning af Thules byggande har utskottet tillstyrkt
det af Kongl. Maj:t begärda stora beloppet, men i stället i
åtskilliga öfriga punkter föreslagit större eller mindre nedprutningar
och till och med helt och hållet strukit anslaget till 2 första
klassens minbåtar. Denna kammare har också lojalt beviljat just
jemnt de af utskottet tillstyrkta beloppen, men Törsta Kammaren
har helt lättvindigt och utan hänsyn till motiveringen af den strax
förut der godkända sjette punkten beviljat de ytterligare och högre
anslag, som Kongl. Maj:t begärt under närmast följande punkter.
Oaktadt en af Första Kammarens ledamöter inom utskottet, friherre
Leijonhufvud, vid frågans behandling i kammaren upplyste, att
man inom utskottet kommit öfverens om att anslagen skulle fördelas
så, som i betänkandet föreslagits, och varnade för att ställa hela
5:te hufvudtiteln under gemensam votering, såsom förhållandet var
med den 4:de, framstäldes helt löst ett yrkande om bifall till hvad
Kongl. Maj:t begärt, och det behöfves stundom icke annat än ett
yrkande på högre belopp på 4:de eller 5:te hufvudtitlarne för att
Första Kammaren skall besluta i öfverensstämmelse dermed. De
gemensamma voteringarna rörande 5:te hufvudtiteln hafva således utfallit
så, att Riksdagen beviljat 374,000 kronor till två första klassens
minbåtar, 490,000 kronor till artillerim ateriel och 200,000 kronor
till fasta minförsvaret, oaktadt begge kamrarne redan beslutit
skrifva till Kongl. Maj:t, att Riksdagen icke lemnar något anslag
alls till minbåtar, icke mer än 200,000 kronor till artillerimateriel
och icke mer än 100,000 kronor till fasta minförsvaret. Till den

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Ports.)

grad litet vårdar Riksdagen sig att ens hålla sina egna nyss fattade
beslut i helgd, när det är tillräckligt med penningar i statskassan.
Yid sådant förhållande anser jag det ligga vigt uppå att
icke lägga in mera penningar i den redan öfverfylda statskassan.
Jag tviflar icke på, att man redan vid denna riksdag skulle finna
användning för dessa penningar. Åtminstone skulle frestelsen att
till nästa riksdag göra af med dem nog blifva synnerligen stor.

Jag vill således icke vara med om att lemna den del af bankovinsten,
hvarom här är fråga, till statskassan, af det skäl att jag
anser faran af dess användande vara större då, än om den behålles
för bankens egen räkning. Men detta skäl är för litet för att jag
skall kunna sluta mig till reservanterna. Jag vill hafva ett mera
positivt skäl, och det har jag också fått under de senaste dagarne.
Vi hafva nu i bankoutskottet emottagit bankofullmägtiges utlåtande,
hvari fullmägtige yttra sig om lämpligheten af att inrätta ytterligare
ett eller flera afdelningskontor af riksbanken. De börja sitt
utlåtande med att erkänna — visserligen icke obetingadt, men dock
temligen direkt — att anspråken i den vägen kunna och torde vara
mycket befogade, men tillägga genast derefter att dessa anspråk,
om ock befogade, icke få tillgodoses i större utsträckning än riksbankens
tillgångar medgifva, och slutsatsen blir den, att de anse
att det icke lämpar sig att inrätta något nytt afdelningskontor
oftare än hvartannat år. Nu kostar ett nytt afdelningskontor i
medeltal, då jag icke talar om kontoren i Stockholm, Göteborg
eller Malmö, en och en half million kronor. Den summa, hvarom
nu är fråga, skulle således vara fullt tillräcklig för ett kontor. Jag
får då säga, att om riksbankens nuvarande tillgångar icke medgifva
fyllandet af detta behof, hvars befogenhet fullmägtige erkänna,
så vore det skäl att ställa ett belopp till riksbankens förfogande,
motsvarande hvad som behöfves för inrättande af åtminstone ett
nytt afdelningskontor.

Dessa äro mina skäl för bifall till reservanternas hemställan,
att hela bankovinsten måtte hos riksbanken bibehållas.

Herr Stjernspets: Här har blifvit påstådt, att öfverlemnandet
åt riksbanken af hela bankovinsten icke i någon mån skulle stärka
bankens ställning gent emot utlandet. Emot dem, som påstå sådant,
beder jag få erinra, att det i längden icke tjenar till något
att på detta sätt söka förvilla det enkla och sunda omdömet,
som säger att för riksbanken lika väl som för hvilken affärsman
eller enskild person som helst, som under ett år gjort en förtjenst,
denna förtjenst är en vinst, som man kan förvandla till
hvilken valuta som helst, äfven guld, och använda för hvilket
ändamål man finner för godt. Vill banken stärka sin guldkassa
med guld från utlandet, kan den göra det mycket ledigt med dessa
vinstmedel. Den kan t. ex. vid vanliga börsauktioner eller under
hand köpa vare sig svenska statens eller andra obligationer, som
utbjudas till försäljning och som gå man och man emellan. Sedan
kan banken, när den så finner lämpligt, skicka ut dem t. ex. till
Hamburg och der sälja dem samt draga in försäljningssumman i

Onsdagen den 8 April.

N:o 26.

guld. Detta är eu så direkt förstärkning af bankens ställning, att
den icke kan bestridas. Finnes tillgång på utländska köpmäns
vexlar, kan banken äfven köpa sådana efter godtfinnande. Som
förhållandet är för riksbanken i detta fall, är det för hvarje enskild
person. Har jag under ett år förtjent ett visst belopp, kan jag
förvandla vinsten till hvilken valuta som helst, så att derom torde
man icke kunna tvista. Det är derför ingen, som rigtigt tror på
motsidans påståenden.

Det nämndes också, att banken icke kunde använda hela sin
sedelutgifningsrätt, emedan den vore så stor. Det är möjligt att
så är i närvarande stund. Den obegagnade sedelutgifningsrätten
utgör nemligen nu mellan 30 och 40 millioner kronor. Men jagvill
fästa uppmärksamheten uppå, att icke för mer än några få
månader sedan riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt mycket
hastigt sjönk, och i november eller oktober månad sistlidet år var
den icke .större än 14,000,000 kronor. Och hvad månne det betydde,
att den så hastigt minskades? Jo, det visar att man stod
ganska nära intill en bank- eller penningekris. En oöfverskådlig
kris var också nära att inträffa i England, men afvärjdes genom
utmärkta åtgärder från Englands bank och andra. Äfven våra
herrar bankofullmägtige vidtogo för sin och riksbankens del mycket
lämpliga och rigtiga åtgärder. Hade icke detta skett, skulle vi
hafva haft en mycket svår kris äfven i Sverige, och riksbankens
obegagnade sedelutgifningsrätt skulle då hafva varit lika med noll.
Säkert är, att vi då skulle hafva haft det mycket svårt här i landet.
Riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt är bankens egentliga
reserv att bispringa den allmänna rörelsen med, och den kan
under vanliga förhållanden vara än större än mindre, men den kan
mycket lätt komma att tagas i anspråk, som vi nyss sett. Tydligt
är, att denna bankens kassareserv ökas med bankovinstens belopp,
om banken får behålla densamma och detta icke blott materielt
utan dertill kommer det ökade förtroendet för bankens styrka, som icke
är af mindre värde, särdeles i svåra penningetider! Om man nu
frågar, hvartill bankovinsten skall användas, vill jag icke bestrida
bankofullmägtiges åsigt, att riksbanken för närvarande icke har
trängande behof af den. Jag är häri visserligen af samma mening
som fullmägtige, men går jag till statsverket och ser efter, om det
behöfver detta bidrag, så kommer jag till liknande resultat, nemligen
att der är det ändå mindre behöflig! Statsverkets inkomster
flöda så rikligt, att man knappast vet hvar man skall göra af dem
eller åtminstone borde förhållandet vara så. Under sådana förhållanden
synes det, som om man för riksbankens utveckling bör låta
riksbanken behålla bankovinsten.

Det är äfven ett annat skäl, som jag icke hört någon framhålla,
men Sony jag ber att med några ord få vidröra, nemligen det, att
det här i Sverige är en stark rörelse för försvarets stärkande
— och Kong! Maj:t har äfven i det afseendet framlagt nådiga
propositioner. Men, mine herrar, jag vill fästa uppmärksamheten
på den omständigheten, att de allra rikaste länder, såsom Frankrike,
England och Tyskland, vid krigstillfällen hafva i hög grad

Om användande
af
riksbankens
vinst för ar
1890.
(Forts.)

N:o 26.

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.
(Forts.)

Onsdagen den 8 April.

måst anlita nationalbankerna, såväl af deras tillgångar som af deras
kredit. Att stärka riksbanken är således ett högst vigtigt medel
att äfven stärka vårt lands försvarskraft, ja, fullt ut lika vigtig
som många andra åtgöranden. Hundra millioners grundfond i riksbanken
kan ungefärligen vara lika bra som 100,000 ofullständigt
öfvade och illa utrustade värnpligtige. Ty vi hafva icke någon
krigskassa att lita till, såvida icke riksbanken blir förlagsman.
Och fall kunna säkerligen i framtiden inträffa, som tvinga att
anlita densamma för sådant ändamål. Då staten nu icke behöfver
eller icke borde behöfva någon del af bankovinsten, och denna
kan utaf riksbanken räntegöras, så tvekar jag icke att förorda att
riksbanken må behålla hela bankovinsten.

Herr Dieden: Äfven jag skulle icke hafva något emot att
låta riksbanken behålla hela sin vinst, derest den vore för statsverket
obehöflig. Men i motsats till de båda näst föregående talarne
tror jag, att vi hafva fullt behof af den del af bankovinsten,
som det är fråga om, att vi skulle få behålla. Förutom alla de
anslag, som äro projekterade, men ännu icke afgjorda, hafva vi
vid denna riksdag beslutit anvisa betydliga belopp till byggande
af jernvägar i Norrland, hvartill kommer det förra riksdagen beviljade
anslaget till inköp af Luleå—Ofoten-banan. . Dertill behöfvas
nog dessa penningar och mera till, och icke kan det vara skäl
att under sådana förhållanden skuldsätta staten för att lemna riksbanken
ett belopp, som den icke behöfver. Jag kan icke heller
vara med om herr Dahns motion att placera hälften utaf riksbanksvinsten
i riksgäldskontorets obligationer, enär detta ju blott är att
taga en del af våra tillgångar — riksbankens tillgångar äro ju också
statens — och göra dem till räntedragande skulder, i stället för
att direkt använda ifrågavarande medel för statens behof. Derför
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på utslag derå och
bifall i stället till det yrkande, som framstälts af herr Hansson i
Solberga m. fl. i deras vid memorialet fogade reservation; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å bankoutskottets
hemställan i l:sta punkten af dess memorial n:o 8, bifaller det
yrkande, som framstälts af herr A. Hansson i Solberga m. fl. i
deras vid utlåtandet fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 115 ja mot 92 nej; varande alltså kammarens
beslut fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.

I punkten 2 hade utskottet föreslagit, att statsverkets andel
af bankovinsten för 1890 skulle af fullmägtige i riksbanken tillhandahållas
statskontoret och utgå med en fjerdedel under loppet
af hvarje af månaderna januari, april, juli och oktober år 1892.

Efter föredragning häraf anförde

Herr Gumaelius: På grund af det beslut, som nyss fattats,
hemställer jag om afslag å ifrågavarande punkt.

Vidare yttrades ej. Hvad utskottet föreslagit afslogs.

§ 8.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 3 (i samlingen n:r 9), i anledning af väckt
motion om ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af
statsmedel, som utgår till egare af vissa skattefrälsehemman.

Herr Hedin begärde ordet och yttrade:

Herr talman! Jag skall icke göra något yrkande om afslag,
ehuru jag på grund af åtskilliga precedensfall kunde hafva anledning
att så göra, och tror mig äfven kunna påräkna kammarens
bifall i sådan rigtning. Det är således blott för att konstatera
min uppfattning — på det att icke det af utskottet nu begångna
misstaget skall i någon mån lemna prejudikat, som kunna blifva
skadliga i framtiden — som jag nu vill erinra derom, att, då denna
motion blifvit remitterad till tillfälligt utskott, rätta förfarandet
hade varit, att utskottet ingått till kammaren med en begäran att
få återlemna motionen, emedan ämnet är af den beskaffenhet, att
det, om ock blott i en liten detalj tillhörande ett redan handlagdt
ärende, tillkommer ett helt annat utskotts behandling.

Häruti instämde herr O. Jonsson i Hof.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan;
och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af väckt
motion om ändring af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen;

Andra Kammareng Prof. 1891. N:o 26. 3

Om användande
af
riksbankens
vinst för år
1890.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 8 April.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10,
i anledning af herr N. Perssons i Vadensjö motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande af vissa föreskrifter
i afseende å patronaträttens utöfvande i patronella pastorat.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,20 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891