RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 25.

Torsdagen den 2 april.

Kl. -^3 e. m.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträden den 18, 19, 20 och
24 nästhdne mars förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr häradshöfding
A. Lilienberg är på grund af sjukdom (akut eczem å båda fotterna)
förhindrad att under den närmaste tiden infinna sig vid Riksdagenlivilket
jag härmed på heder och samvete intygar.

Ronneby den 1 april 1891.

S. V. meta,

Legit. läkare.

§ 3.

tv statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade följande

llongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens
län;

angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonvasende; om

ändringar i nådiga kungörelsen den 11 maj 1883 angående
vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran; samt

angående godtgörelse till fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals
regemente Oscar Theodor Bäfverfeldt och hans maka Maria Fernanda
Renedicta Bäfverfeldt, född Nielsen, för den förlust de, genom förre
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 25.

N o 25.

2 Torsdagen den 2 April.

svenske och norske generalkonsuln i Geneve A. M. von Schaecks tillskyndande,
lidit.

De aflemnade kongl. propositionerna begärdes på bordet ocb bordlädes
till nästa sammanträde.

§ 4.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet aflemnade
propositioner hänvisades till lagutskottet propositionerna:

angående vissa förändringar i lagstiftningen rörande handeln
med vin och maltdrycker; och

angående ändrad lydelse af B och 22 §§ af förordningen angående
patent.

Till behandling af statsutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition
angående en väganläggning mellan Wistträsk och Glommersträsk.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Gustaf
Ericssons från Stockholm på kammarens bord hyllande motion n:o 180.

§ 6.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:

lagutskottets utlåtande n:is 23, 24 och 25; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets utlåtande och me 030

n:o 7, i anledning af motion om rätt för riksbankens afdelningskontor
i Jönköping att köpa och sälja utländska vexlar; och

n:o 8, i fråga om användande af riksbankens vinst för år 1890.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden som blifvit tvänne gånger
bordlagda.

§ B.

Justerades tre protokollsutdrag.

§ 9.

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:

herr C. A. Bokström, n:o 181, om ändringar i värnpligtslagen

den 5 juni 1885;

N o 25.

Fredagen den 3 April. 3

herr J. Eliasson, n:o 182, om höjning af beväringsmanskapets
dagafiöning;

herr J. A. Fjällbäck, n:o 183, om höjning af beväringsmanskapets
dagafiöning; och

herr M. Andersson i Stigen, n:o 184, om ändrad lydelse af §§ 71,
72 och 73 riksdagsordningen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr friherre G1. O. Peyron
under en vecka från och med den 6 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,49 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Fredagen den 3 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsmannen Nils Persson i Vadensjö insjuknat i halssjukdom
och i följd häraf är oförmögen att lemna sitt hem, intygas
på heder och samvete af

Landskrona den 1 april 1891.

Nils Sjöberg,
Praktiserande läkare.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti stats- Gemensamma
utskottets memorial n:is 29, 30, 31 och 32 föreslagna voteringsproposi- omröstningar.
tioner rörande åtskilliga statsregleringsfrågor, deri kamrarne fattat
stridiga beslut, och denna dag blifvit bestämd för omröstning öfver
de olika besluten; så anstäldes nu dessa omröstningar enligt nedan
intagna voteringspropositioner i följande ordning, nemligen:

N:o 25.

Fredagen den 3 April.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 29).

Den, som vill, att, i enlighet med utskottets hemställan, Riksdagen,
med afslag å herrar Borgs och Andersons motioner i denna
del, bifaller hvad Kongl. Maj:t i fråga om regleringen af de ordinarie
utgifterna under tredje hufvudtiteln föreslagit, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, med anledning af herrar Borgs och
Andersons motioner i denna del, bifallit hvad Kongl. Maj:t i fråga om
regleringen af de ordinarie utgifterna under tredje hufvudtiteln föreslagit,
med den inskränkning, att det under anslagstiteln “ministerstaten"
uppförda belopp 337,941 kronor, nedsatts med 40,000 kronor,
eller till 297,941 kronor, och att således hufvudtitelns slutsumma
minskats från 606,750 kronor till 566,750 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 61 Ja och 158 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ..... 120 Ja och 21 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................ 61 Ja och 158 Nej,

sammanräkningen visar....................................... 181 Ja och 179 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt. 1).

Den, som vill, att i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, anslaget

Fredagen den 3 April. 5

till ved och ljus vid fästnings- och garnisonsorter i riksstaten uppföres
såsom förslagsanslag, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kong). Maj:ts förevarande förslag icke af Riksdagen
bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 40 Ja och 181 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ..... 113 Ja och 29 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller............................................... 40 Ja och 181 Nej,

sammanräkningen visar .....................7............7 153 Ja och 210 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt. 2).

Den, som vill, att Riksdagen för anskaffning af fästningsartillerimateriel
på extra stat för år 1892 anvisar 1,100,000 kronor och deraf
anslår till bestyckning å Karlsborg 189,000 kronor, å Vaxholm—
Oscar-Fredriksborg 900,000 kronor och å Oscars-Värnslinierna 11,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, för anskaffning af fästningsartilleriraateriel
på extra stat för år 1892 anvisat ett belopp af 400,000
kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd

N:o 25.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 25. 6 Fredagen den 3 April.

Gemensamma och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
omröstningar. att yoteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jem(Forts.
) derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,

och utföll omröstningen med 75 Ja och 146 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 121 Ja och 21 Nej,

hvadan, då därtill läggas Ändra Kammarens

röster eller................................................ 75 Ja och 146 Nej,

sammanräkningen visar....................................... 196 Ja och 167 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt. 3).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till herr Boströms i ämnet
väckta motion, till förändring af arméns nuvarande gevär till vapen af
liten kaliber på extra stat för år 1892 anvisar ett belopp af 800,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har, med afslag å herr Boströms motion, så vidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts förevarande framställning, Riksdagen,
med bifall till denna framställning, till förändring af arméns nuvarande
gevär till vapen af liten kaliber på extra stat för år 1892 anvisat ett
belopp af 400,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 41 Ja och 181 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 114 Ja och 27 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 41 Ja och 181 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 155 Ja och 208 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

Fredagen den 3 April.

N:o 25.

Gemensamma,

omröstningar.

(Forts.)

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt. 4).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
till uppförande af ett förrådsskjul å Karlsborg beviljar 64,000 kronor
■och deraf på extra stat för år 1892 anvisar 20,630 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af 64,000
kronor till uppförande af ett förrådsskjul å Karlsborg icke af Riksdagen
bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit. afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 92 Ja och 131 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 114 Ja och 26 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 92 Ja och 131 Nej,

sammanräkningen visar...................... .........206 Ja "och. 157 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt. 5).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
till ett kasernetablissement i Jemtland för en artilleridivision
beviljar 381,300 kronor, att med 41,300 kronor utgå på extra stat
för år 1892 och med återstående beloppet gäldas från reservationerna
å anslaget till värfvade garnisonerade truppernas rekrytering och aflöning,
röstar

Ja;

N:o 25.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.J

Fredagen den 3 April.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke vunnit
Riksdagens bifall.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel a ilagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom bär vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 81 Ja och 142 Nej.

Den omröstning öfver ofvauintagna voteringsproposition, som, enligt

nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 123 Ja och 19 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 81 Ja och 142 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 204 Ja och 161 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt, 6).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
till fortsättande af befästningsarbetena vid Karlsborgs hufvudfästning
och å Vaberget, på extra stat för år 1892 anvisar ett belopp
af 200,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, till fortsättande af befästningsarbetena
å Karlsborgs hufvudfästning och å Vaberget, på extra stat för
år 1892 anvisat ett belopp af 150,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 52 Ja och 168 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en -

N:o 25.

Fredagen den 3 April.

ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam- Gemensamma

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 113 Ja och 28 Nej, 0,nr(pQ”*t”^ar''

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens ^

röster eller ..................................................... 52 Ja och 168 Nej,

t -—-

sammanräkningen visar ........................................ 165 Ja och 196 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

8:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt. 7).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till utskottets hemställan,
till påbörjande af ett permanent verk å Aspö, på extra stat för år
1892 beviljar 106,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har utskottets hemställan af Riksdagen afslagits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 44 Ja och 176 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt

nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 119 Ja och 22 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 44 Ja och 176 Nej;

sammanräkningen visar ....................................... 163 Ja och 198 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

9:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 30, punkt. 8).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
till fortsättande af generalstabens topografiska arbeten på
extra stat för år 1892 anvisar ett belopp af 90,000 kronor, röstar

Ja;

N:o 25.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Fredagen den 3 April.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till fortsättande af generalstabens topografiska
arbeten på extra stat för år 1892 anvisat ett belopp af 75,000
kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 113 Ja och 28 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 58 Ja och 163 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 171 Ja och 191 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

!0:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 32, punkt. 1).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning, till
anskaffande af 2 stycken l:a klassens minbåtar jemte minutredning,
elektrisk belysning och bestyckning på extra stat för år 1892 anvisas
ett belopp af 374,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 82 Ja och 138 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en -

Fredagen den 3 April. 11 N:o 25.

ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam- Gemensamma

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 125 Ja och 16 Nej, omröstning™.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens ^

röster eller .................................................... 82 Ja och 138 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 207 Ja och 154 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

lille omröstningen;

(enligt statsutskottets memorial n:o 32, punkt. 2).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
till anskaffning af artillerimateriel på extra stat för år 1892 beviljar
490,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till anskaffning af artillerimateriel beviljat
490,000 kronor och deraf på extra stat för år 1892 anvisat
200,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 52 Ja och 165 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam maren

samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 121 Ja och 21 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 62 Ja och 165 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 173 Ja och 186 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

I2:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 32, punkt. 3).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, till fasta
minförsvaret på extra stat för år 1892 anvisas ett belopp af 200,000
kronor, röstar

Ja;

N:o 24.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Fredagen den 3 April.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till fasta minförsvaret ett belopp af 100,000
kronor på extra stat för år 1892 anvisats.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 121 Ja och 20 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 62 Ja och 159 Nej,

* sammanräkningen visar ........................................ 183 Ja och 179 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I3:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 31, punkt. 2).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
regementsläkaren vid Vermlands fältjägarecorps m. m. G. E. Westergrens
enka Ottonie Leontine Westergren, född Geijer, må från allmänna
indragningsstaten tilläggas en årlig pension af 400 kronor, att
från och med 1891 års ingång af henne åtnjutas, så länge hon förblifver
enka, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit så väl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en -

N:0 25.

Fredagen den 3 April.

ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 127 Ja och 9 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 82 Ja och 126 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 209 Ja och 135 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 31, punkt. 3).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
kommissionslandtmätaren i Malmöhus län Herman Julius Kull må från
och med månaden näst efter den, hvarunder han erhåller afsked från
tjensten, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 1,600 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts framställning af Riksdagen afslagits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 72 Ja och 140 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagua voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med................. 128 Ja och 8 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.................................................. 72 Ja och 140 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 200 Ja och 148 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

15:de omröstningen:

(Enligt statsutskottets memorial n:o 31, punkt. 4).

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts framställning på det sätt bifalles,
att läraren i musik vid allmänna läroverket i Karlskrona, musikdirek -

N:o 25.

Fredagen den 3 April.

Gemensamma tören Johan August Askling må från och med månaden näst efter
omritning ar. c|eilj [ hvilken afsked varder honom beviljadt, för sin återstående lifs(
or s.) ^id £ ai[männa indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 750
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes Öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 53 Ja och 157 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 118 Ja och 18 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 53 Ja och 157 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 171 Ja och 175 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

I6:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 31, punkt. 5).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,,
läraren vid akademiens för de fria konsterna läroverk, vice professorn
Gustaf Wilhelm Palms enka Eva Sofia Johanna Palm, född Sandberg,
må åtnjuta en årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp
af 500 kronor, att utgå från och med 1891 års början under hennes
återstående lifstid, så länge hon förblifver enka, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det

N:o 25.

Fredagen den 3 April.

sätt bifallits, att läraren vid akademiens för de fria konsterna läroverk,
vice professorn Gustaf Wilhelm Palms enka Eva Sofia Johanna
Palm, född Sandberg, må åtnjuta en årlig pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 300 kronor att utgå från och med 1891
års början under hennes återstående lifstid, så länge bon förblifver
enka.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt

nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 123 Ja och 17 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 75 Ja och 137 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 198 Ja och 154 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattad t
i Öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 31, punkt. 6).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning, aflidne
f. d. landshöfdingen i Vermlands län m. m. H. G. W. Gyllenrams
ogifta dotter Beata Lovisa Gustafva Gyllenram må, så länge hon
förblifver ogift, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 600 kronor, att utgå från och med år 1891, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammax^en ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 61 Ja och 151 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en -

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:0 25. 16 Fredagen den 3 April.

Gemensamma ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam omrotfningar.

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 119 Ja och 19 Nej,

s'' hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 61 Ja och 151 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 180 Ja och 170 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts i gårdagens
sammanträde bordlagda propositioner till Riksdagen:

angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens
län; och

angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.

Till bevillningsutskottet remitterades Kongl. Maj:ts proposition i
fråga om ändringar i nådiga kungörelsen den 11 maj 1883 angående
vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran.

Slutligen öfverlemnades till behandling af statsutskottet Kongl.
Maj:ts proposition angående godtgörelse till fanjunkaren vid kongl.
Vestgöta-Dals regemente Oscar Theodor Bäfverfeldt, och hans maka
Maria Fernanda Benedikta Bäfverfeldt, född Nielsen, för den förlust,
de genom förre svenske och norske generalkonsuln i Geneve A. M.
von Schaecks tillskyndande lidit.

§ 4.

Efter föredragning vidare af de på kammarens bord hvilande motioner
hänvisades:

herr A. Bokströms motion, n:o 181, till lagutskottet;
herr J. Eliassons motion, n:o 182, till statsutskottet;
herr J. A. Fjällbäcks motion, n:o 183, till statsutskottet; och
herr M. Anderssons i Stigen motion, mo 184, till konstitutionsutskottet.

^ § 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången bankoutskottets utlåtande
och memorial n:is 7 och 8.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

N:a 25:

Fredagen den 3 April.

n:o 21, angående val af fullmägtige i riksbanken; samt
n:o 22, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret;
dels ock till Riksdagens förordnanden:
n:o 20, för borgmästaren F. Krook att vara en af komiterade
för tryckfrihetens vård;

n:o 23, för fullmägtige i riksbanken;

n:o 24, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken;

n:o 25, för fullmägtige i riksgäldskontoret; och

n:o 26, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.

§ 8.

Herr A. Peterson i Hasselstad erhöll ordet och yttrade: Då
Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition till Riksdagen den 14 sistlidne
mars med afseende å ändring i vissa delar af värnpligtslagen föreslagit:
“att hvarje svensk man är värnpligtig från 21:sta till 40:de
året, samt att värnpligten skall fullgöras i första uppbådet med 8
år och i andra uppbådet med 4 år, så har jag ansett, att, derest det
kongl. förslaget i öfrigt skulle af Riksdagen antagas, en liten nedsättning
i denna tid för den värnpligtige skulle vara möjlig, utan att
försvaret deraf i sin helhet skulle i någon mån försämras, och anhåller
jag derför att få väcka motion i sådant syfte.

Den afiemnade motionen, som erhöll ordningsnummer 185, begärdes
på bordet och bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,28 e. m.

In fidem

A. E. J, Johansson.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 25.

N.o 25.

Lördagen den 4 April.

Angående
förmånsrätt
för oguldet
landtmåteriarfvode.

Lördagen den 4 april.

Kl. 1 e. m.

§ 1-

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet herr A. Petersons i
Hasselstad motion, n:o 185.

§ 2.

Härefter föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 23, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 117 § i skiftesstadgan
den 9 november 1866.

§ 3.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande, n:o 24, i anledning
af väckt motion om lagbestämmelse rörande förmånsrätt för
oguldet landtmäteriarfvode.

I berörda, inom Andra Kammaren af herr M. Alsterlund väckta
motion, n:o 100, var föreslaget: “att sådan ändring göres i 17 kap.
handelsbalken, att förmånsrätt för oguldet landtmäteriarfvode må erhållas
framför i hemmans fastighet intecknad gäld.''''

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Alsterlund: Herr talman! Jag beder att med några ord

få bemöta de skäl lagutskottet anfört för afstyrkandet af den af mig
föreslagna förmånsrätten för landtmäteriartvodet. Utskottet säger att
fastighetskrediten härigenom skulle rubbas. Genom laga skiltesförrättningen
höjes i allmänhet hemmanens i skifteslaget värde med minst
lika mycket som det belopp, hvartill skiftesarfvodet uppgår. Fastighetskrediten
kan väl derför svårligen rubbas eller minskas genom att bevilja
förmånsrätt till arfvode för ett arbete, hvarigenom fastighetsvärdet
i betydlig mån ökas.

Vidare yttrar utskottet att det kan ifrågasättas, om den föreslagna
åtgärden är af verkliga behofvet påkallad. 1 södra och mellersta
Sverige torde laga skiftena till största delen vara undangjorda.
De skiften, som der förekomma, äro i allmänhet mindre hemmansklyfningar
äfvensom förrättningar af mera ekonomisk art. Arfvodena
för dessa förrättningar kunna derför icke blifva nämnvärdt stora, åtminstone
icke större än att de med jemförelsevis stor lätthet kunna

Lördagen den 4 April.

gäldas. Men annorlunda är förhållandet i öfre Sverige, der skifteslagen
omfattar stora arealer, ända till 10,000 å 15,000 hektar, och
kanske någon gång ännu mera. Arfvoden för sådana förrättningar
uppgå till betydande belopp och det kan derför mången gång möta
svårighet för jordegaren att gälda dem. Om nu hemmanen i sådana
skifteslag äro öfverintecknade — och så förhåller det sig mycket
ofta i de byar, som ligga utefter ådalarne eller i de skogrika delarne
af landet så tager inteckningshafvaren, då landtmätaren söker utfå
arfvodet, sitt, d. v. s. han tager hela hemmanet eller köpeskillingen
för detsamma, och den lönlöse tjenstemannen han får intet för det
utförda arbetet. Detta lörhållande, som mången gång inträffat, torde
tydligt visa behofvet af den föreslagna förmånsrätten.

Men ehuru landtmätaren på så sätt går miste om ersättningen
för sitt arbete, qvarstår dock hans renovationsskyldighet till staten i
hela sin obilliga stränghet. Det torde nemligen vara eder bekant, miue
herrar, att landtmätaren är skyldig att utan den ringaste ersättning
renovera till staten ett exemplar af laga skiftes-kartan, äfvensom ett
exemplar af delningsbeskrifningen för att sedermera insändas till rikets
generallandtmäterikontor. På så sätt har under årens lopp i detta
kontor genom landtmätarnes arbete samlats en egendom, som är värd
flere millioner kronor. Såsom ett bevis på den stora betydelse, dessa
handlingar hafva, beder jag få nämna att vid den stora eldsvådan, som
öfvergick Umeå, uppbrann äfven provinslandtmäterikontoret med alla
der förvarade laga skiftes-kartor och laga skiftes-handlingar. Om nu
en jordägare i Vesterbottens län af en eller aunan anledning förlorar
sina skifteshandlingar, och det icke funnes mer än ett exemplar af
samma handlingar, huru skulle man då reda sig vid de många jordatvister,
som kunna uppstå såväl emellan delegarne i skifteslagen som
emellan^ dessa och kronan, och der just skifteskartan måste lemna
upplysning och fälla utslaget? De arbeten, som af skifteslandtmätaren
verkställas, äro således, äfven från denna synpunkt sedda, af mycket
stor betydelse för såväl den enskilde jordegaren som för staten, och
då staten icke utgifver till skifteslandtmätaren något som helst arfvode
för nämnda renovationsarbeten, så fordrar billigheten att den åtminstone
skyddar honom, så att han kan utfå det honom af jordegaren
tillkommande arfvodet.

Utskottet säger slutligen, att om man beviljade förmånsrätt för
landtmäteritjenstemännens arfvoden, skulle äfven andra kunna komma
och göra anspråk på eu dylik förmånsrätt, exempelvis statens agronomer.
I detta fall anser jag mig böra nämna, att statens agronomer
åtnjuta en ganska god aflöning; att de arbeten som de utföra äro af
jemförelsevis ringa omfattning, samt att den ersättning, som utgår för
desamma, icke blifver så stor att icke jordegarne kunna komma ut
med att betala den. Skifteslandtmätaren deremot har, såsom jag nyss
nämnt, icke någon lön af staten. Hans arfvode bör derför kunna
beviljas förmånsrätt utan att deraf följer, att statsagronomer eller
andra med lön försedda tjensteman böra komma i åtnjutande af sådan
rätt för de arbeten dessa utföra åt jordegaren. På grund af hvad
jag sålunda anfört anhåller jag att få yrka bifall till min motion, ehuru

N:o 25.

Angående
förmånsrätt
för oguldet
landtmäteriarfvode.

(Forts.)

N:o 25. 20

Lördagen den 4 April.

Angående
förmånsrätt
för oguldet
lanätmäteriarfvode.

(Forts.)

val jag befarar, att jag i detta mitt yrkande kommer att stå så godt
som ensam i denna kammare.

Herr Wester: Utskottet erkänner val, att det kan vara ledsamt
nog för en landtmätare att gå miste om en eller annan del af sin förtjena
lön, men, såsom af betänkandet synes, har utskottet funnit de
skäl, som tala emot bifall till motionen, vara öfvervägande. Det har
alltid erkänts, att man icke bör utan den högsta nödvändighet tillskapa
s. k. tysta förmånsrätter. Genom ett bifall till denna motion
skulle man emellertid tillskapa en dylik tyst förmånsrätt, utan att
någon så tvingande nödvändighet i detta fall enligt utskottets tanke föreligger,
att man derför bör göra undantag från den allmänna regeln.
Utskottet har funnit, att det desto mindre vore skäl för ett sådant
stadgande, som enligt § 22 landtmäteritaxan landtmätare eger vid större
skiftesförrättningar, om hvilka här egentligen är fråga, att för hvarje
år uttaga hälften af det intjenta arfvodet och derutöfver eu fjerdedel,
om han för denna fjerdedel ställer pant eller borgen. Landtmätarne
böra sålunda, om detta iakttages, icke komma att få på en gång några
större belopp att fordra. Tillika har utskottet velat påpeka, att om
förmånsrätt stadgades för landtmäteriarfvoden, så funnes andra fall,
der dylik förmånsrätt äfven borde ifrågakomma. På dessa skäl har
utskottet afstyrkt motionen, och jag tillåter mig yrka, att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr Bokström: På det att motionären i denna fråga icke må

stå alldeles ensam, anhåller jag att få förena mig i hans yrkande.
Detta tal om tysta förmånsrätter är ett slagord, med hvilket i min
tanke mången gång berättigade anspråk hållas tillbaka. Det är i principen
fullt rigtigt att icke införa tysta förmånsrätter af någon större
betydenhet, såsom då det var fråga om att låta odlingslån få prioritet
framför inteckningar. Men här är icke fråga om något sådant, utan
endast om ett obetydligt landtmäteriarfvode, som dermed icke är jemförligt.
Man skall besinna att landtmätaren icke har någon lön, men
att han likväl är skyldig att utföra de förrättningar, på hvilka han
får förordnande, och han skall utföra dem under tjenstemannaansvar.
Men när han lägger fram sin räkning, kan jordegaren möta honom
med det svaret: jag kan ej betala, mitt hemman är intecknadt, ni får
reda er bäst ni kan. Den utväg, som den ärade ledamoten i lagutskottet
anvisade, nemligen att landtmätaren kunde delvis bära upp
sitt arfvode årsvis, hjelper alls icke, om krafvet redan då mötes af inteckningar.

Då jag sålunda anser detta anspråk på förmånsrätt för landtmäteriarfvode
vara berättigad^ så har jag, till den kraft och verkan
det kan hafva, velat instämma i motionärens yrkande.

Herr Larsson från Upsala instämde med herr Bokström.

Herr Forsell yttrade: Till hvad herr Bokström nyss anförde har
jag icke mycket att tillägga. Jag vill endast vitsorda, att det icke är

N:0 25.

Lördagen den 4 April.

så få gånger som det inträffar, att när landtmätaren söker utfå arf- Angående

vodet för en förrättning, så mötes han af fattigdomsbevis. Det har förmånsrätt

sagts, att landtmätaren eger rätt att i förskott utfå halfva arfvodet låhdtmäieriför
förrättning innan förrättningen afslutats, och än ytterligare en arfvode.

fjerdedel emot borgen. Ja, det är sant, men det finnes mången landt- (Forts.)

mätare, som har så dålig ekonomi, att han icke kan skaffa borgen ens
för så litet belopp. Det synes mig hårdt, att landtmätaren skall sakna
garanti för utfåendet af ersättning för arbete, som han enligt lagen
är skyldig att verkställa och ej kan undandraga sig.

När lagen ålägger honom arbetet, borde väl lagen äfven hjelpa
honom till att utfå ersättning derför.

På grand häraf instämmer jag med motionären och yrkar bifall
till hans förslag.

Herr Erickson i Bjersby: Jag har biträdt det slut, hvartill lagutskottet
i denna fråga kommit, och jag skall derför be att få yttra
några ord.

Om motionären i detta afseende haft mindre pretentioner än nu
varit fallet, skulle jag för min del kunnat vara med om hans förslag.

Men då han nu vill bevilja landtmätarne förmånsrätt framför inteckningar
i fast egendom, har jag icke kunnat följa honom, ty derigenom
skulle man i väsentlig mån skada fastighetskrediten. Det har nyligen
stiftats en lag om förmånsrätt för kommunalutskylder, men denna
förmånsrätt skall icke gälla framför inteckningar, utan har införts i
12 § 17 kap. handelsbalken, d. v. s. fått rum långt efter den g, som
handlar om inteckningarna.

Det är för öfrigt icke alltid fallet att, såsom motionären uppgaf,
en egendoms värde i sin helhet ökas derigenom, att laga skifte egt
rum å egendom. Det kan också hända att en del af det skiftade
hemmanet får mindre värde, åtminstone är det ofta fallet med de
hemmanslotter, hvilkas egare blifva ålagda att utflytta. Då härtill
kommer, att landtmätarne med hänsyn till bestämmelserna i landtmäteritaxan
hafva temlig säkerhet för utfående af sitt arfvode, anser
jag, att motionen för närvarande bör lemnas utan afseende; och jag
skall derför yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Jag anser för min del, att det åt minstone

icke är skäl att bifalla denna motion, innan man fått till stånd
en förändring i landtmäteritaxan, som i de flesta fall är så hög, att
man nästan får köpa jorden tillbaka. När landtmätarne nu kunna få
halfva sitt arfvode i förskott, borde de vara belåtna så länge. Jag
har förr motionerat om nedsättning i denna taxa, men det har icke
lyckats, utan den har tvärt om blifvit höjd. Jag tror derför att, åtminstone
till dess man kan få en rättvis och billig taxa för landtmäteriförrättningarna,
det icke bör komma i fråga att gifva landtmätarne
någon förmånsrätt för deras arfvoden.

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Wilcstén och Wallmarlc i Smedsbyn.

N:o 25.

Angående
förmånsrätt
för oguldet
landtmäteriarfvode.

(Forts.)

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauhtionering“
af
fattighjon.

Lördagen den 4 April.

Herr Alster lund: Om jag hörde rätt, sade en talare nyss, att

det icke är sagd!, att hemmanets värde stiger genom skiftet, ty en
del kunna få mycket sämre, såsom exempelvis de som måste flytta ut.
Det är dock alls icke sagdt, att desse få sämre, utan ofta få de, som
flytta ut, allra bäst. Jag medgifver visserligen, att de fleste af dem
till en början äro missnöjde, derför att de icke velat lemna den gamla,
kära torfvan, men i allmänhet äro de dock, sedan de en gång kommit
sig i ordning, de mest belåtna, och deras hemman äro de bästa.

Jag anser nog också, i likhet med samme talare, att man icke
bör öka antalet af de tysta förmånsrätterna, men jag vill erinra om,
att ståndskogs- och odlingsliqvider åtnjuta förmånsrätt genom kongl.
kungörelsen den 1 maj 1885. Hvarför har man då månne medgifvit
detta? Jo, naturligtvis derför, att lagstiftarne tyckt att hemmansvärdet
ökats just ungefär lika mycket som hemmanet får utgifva i odlingsersättning
o. s. v. Om nu hemmansvärdet också ökas, och ingen torde
kunna bestrida att så är förhållandet, genom landtmäteriförrättningen,
åtminstone lika mycket som landtmäteriarfvodet utgör, så synes det
mig förefinnas samma skäl att bevilja förmånsrätt för detta arfvode
som för odlingsliqviden.

Här har äfven erinrats, att landtmätaren kan utfå hälften af sitt
arfvode under förrättningens gång. Ja, det kan han visserligen göra,
men om jordegaren icke har något att betala med, och hans hemman
är öfverintecknadt, så blifver nog landtmätaren utan ersättning för sitt
arbete, han må söka uttaga denna under skiftet eller efter detsamma.
Jag vill vidare erinra, att om en landtmätare af konungens befallningshafvande
förordnas att verkställa en skiftesförrättning, kan han
icke säga nej, utan han är tvungen att lyda denna order. Det synes
mig då också rättvist att staten, om det någon gång behöfves, skyddar
honom, så att han kan få ut sin välförtjenta lön.

Eu annan talare sade, att innan man beviljar denna förmånsrätt,
bör landtmäteritaxan nedsättas, emedan den nu vore för hög. Jag
vill visserligen icke bestrida, att denna taxa kan vara väl hög, åtminstone
för en del af Norrland, der hemmanen hafva små inegovidder
men betydande skogsarealer, impedimenter, för hvilka senare ersättning
lika väl skall utgå som för den dugliga marken, och jag skall gerna
vara med om en skälig nedsättning af denna taxa. Men så länge den
finnes kan jag icke inse annat, än att landtmätaren bör genom lagens
hjelp kunna utfå hvad denna taxa tillerkänner honom.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 25, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 9 § 1 mom.
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Motionären, herr L. F. Odell, hade i sin berörda, inom Andra

Lördagen den 4 April.

N:o 25.

Kammaren afgifna motion föreslagit, att Riksdagen för sin del ville
besluta, att § 9 mom. 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
fattigvården af den 9 juni 1871 må erhålla följande förändrade lydelse:
“På hvarje fattigvårdssamkälle ankommer, med iakttagande af att fattighjon
å allmän sammankomst eller. annorledes icke utbjudas till inackordering
hos den minstbjudande, att i öfverensstämmelse med denna förordning
ordna sin fattigvård11 o. s. v.; men hemstälde utskottet i föreliggande
utlåtande, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Odell, som yttrade: Jag vill till en början förutskicka den
erinran, att jag är lagutskottet tacksam för det medgifvande, som det
lernnat i motionens syfte, hvarigenom det synes, att lagutskottet
åtminstone delvis förstått min afsigt. Utskottet säger nemligen, att jag
hufvudsakligen rigtat min framställning mot det förfaringssätt att utackorderandet
af fattighjon sker å offentlig auktion. Ja, det är just
detta jag gjort. Det är emot sättet, hvarpå utackorderingen stundom sker,
som jag uppträdt.

Jag har om detta förfaringssätt i min motion användt det skarpa
uttryck som herrarne varit i tillfälle att se, nemligen att det är upprörande,
och jag kan icke återtaga detta uttryck. Utskottet medgifver
också, att “det är detta offentliga köpslagande om de beklagansvärda
fattighjonens framtid, som synts motionären upprörande och stridande
mot de grundsatser, hvarpå fattigvårdslagstiftningen hvila!''11. Utskottet
medgifver vidare, att det stundom lär inträffa, att de fattighjon —
barn eller andra som skola utackorderas, personligen närvara vid
förrättningen, hvarigenom densamma får en synnerligen anstötlig form;
och anser derför utskottet i likhet med mig, att ett dylikt förfarande
innebär ett missbruk, som både kan och bör undvikas. Ja, utskottet
går ännu längre, då det säger “att det icke torde kunna förnekas,
att, äfven der sistberörda missförhållande icke eger rum, det auktionsmessiga
förfarandet lätt kan erhålla eu ovärdig prägel, som väcker
anstöt11. Jag må säga att jag hyser den förhoppningen, att såväl lagutskottets
vördade medlemmar som herrarne för öfrigt i denna kammare
icke skola kunna undgå att se det anstötliga, för att icke säga
något värre, i detta förfaringssätt. Jag hade derför trott mig kunna
påräkna något understöd för denna min blygsamma och billiga begäran,
hvilken utskottet behagar beteckna såsom “menniskovänligt nit“.
Ja, jag må säga att jag gerna accepterar det uttrycket. Det är verkligen
så; utskottet har träffat de rätta orden, och jag tror att vi litet
hvar kunna hafva ett sådant menniskovänligt nit. Jag har slutligen i
min motion vördsamt anhållit, att utskottet skulle vidtaga de rättelser
i uttryck som kunna anses erforderliga, och jag trodde mig derigenom
hafva lernnat utskottet fria händer att på lämpligaste sätt bereda saken
framgång. Jag har dock blifvit sviken i denna min förmodan.
Men jag hyser dock, såsom jag redan nämnt, den förhoppningen, såväl
med afseende på utskottets medlemmar som med afseende på herrarne
för öfrigt, att ingen skall vilja vara med om detta sätt att gå

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering11
af
fattighjon.

(Forts.)

N:0 25.

Lördagen den 4 April.

Angående till våga. Äfven om det icke skulle förekomma på så många ställen,
förbud mot torde det dock vara. bekant för herrarne, likasom det är det för mig,
“bortauktio- a.^ det linnés åtskilliga ställen, der man går tillväga på detta ruskiga
otering11 af sätt, så att fattighjonen sjelfva få vara närvarande vid auktionen och
fattighjon. stå der så att säga uppskakade vid tanken på att den eller den minst(i1
orts., bjudande skall blifva deras herre och hushållare. Det kan icke-vara
annat än ruskigt. Jag vill derför hoppas att, äfven om motionen skulle
möta motstånd vid detta tillfälle, det likväl skall komma en tid, då det
åsyftade målet skall ernås. Jag vill derför på grund af min förut
uttalade förhoppning be att få yrka återremiss. Måhända kunde man
genom ändring af uttrycken i min framställning i ett och annat afseende
för frågan vinna den lösning, som både jag och många med
mig önska.

Jag yrkar derför, herr talman, återremiss till den kraft och verkan
det hafva kan.

Vidare anförde

Herr Wester: Den föregående talaren har redan genom att uppläsa
en del af utskottets utlåtande framhållit utskottets instämmande
i hans yttrande om det origtiga i det sätt, hvarpå man understundom
går tillväga vid utackordering af fattighjon, och för min del skall jag
gerna erkänna, att hvad han sagt derom i sin motion icke är för
mycket sagdt. Jag vill gå ännu längre och framhålla, att det är en
mörk fläck i vårt land att så kan gå till. Men å andra sidan tillåter
jag mig erinra, att sådant tillvägagående lyckligtvis hör till undantagen och
ej har stöd af nu gällande lag, utan är ett missbruk af lagen. Dessa missbruk
äro väl upprörande och rent af fördömliga, hvarför de ock böra
förekommas. Men det torde näppeligen gå för sig genom en lagförändring
i det syfte, som motionären föreslagit. Denna förändring bör
nemligen tillvägabringas på annat sätt, eller derigenom att, till följd
af stigande upplysning, känslan för menniskovärdet höjes, så att de,
som hafva med denna sak att göra, sjelfva komma till insigt uti det
orätta att på sådant sätt behandla sina medmenniskor. Man kan väl förstå,
att fattigvårdsstyrelsen eller kommunalnämnden söker — och det kan
man icke förtänka dem — att minska den fattigvårdstunga, som trycker
kommunen. Men kommunalnämnden står dock under kommunens bestämmanderätt,
så att de missbruk, som af den förra begås, i viss mån
falla tillbaka på kommunen; och finnas inom kommunen rättänkande
och kristligt sinnade menniskor, står det i deras magt och är det
deras pligt att förhindra dessa missbruk. Det är rätta sättet att få
ändring i detta förhållande.

Motionären har föreslagit, att man skulle göra det tillägget till
9 § .i fattigvårdsförordningen, att fattigvårdsstyrelse skulle få ordna
sin fattigvård i öfverstämmelse med förordningen, med iakttagande af
att fattighjon å allmän sammankomst eller annorledes icke utbjudas
till inackordering hos den minstbjudande. Skulle detta blifva lag,
hur skulle då, får jag fråga, en fattigvårdsstyrelse gå tillväga för att
till vård lemna bort ett fattighjon? Enligt mitt förmenande funnes

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

det icke något annat sätt än att den finge vända sig till en person
och säga: vill ni taga detta hjon och hvad vill ni hafva derför; och
så finge man göra upp med honom, ty fattigvårdsstyrelsen finge icke
ackordera, icke vända sig till flere personer. Men man kan icke rimligen
begära, att fattigvårdstungan skall på detta sätt ordnas. Af förslagets
antagande skulle den nödvändiga följden blifva, antingen att
fattigvårdskostnaderna ginge upp till orimligt höga belopp eller också,
som lätt kan inträffa, att det inom socknarne uppstode ett slags entreprenörer,
hvilka toge fattighjonen för så lågt pris som möjligt och
för dem uppförde ett slags kaserner. Jag betvifla- att fattighjonen genom
en sådan anordning skulle vinna något. Dock, icke nog dermed.
Ty om en sådan lag stiftades och man insåge det orimliga i att på
detta sätt ordna fattigvården, skulle lätt kunna hända, att lagen icke
komme att respekteras, utan att den blefve kringgången, möjligen i
smyg, så att man i tysthet hörde sig för hos flere personer och sökte
att dymedelst komma till den minstbjudande. Men man bör icke stifta
lag så, att den antagligen kommer att kringgås. Enligt mitt förmenande
finnes det blott ett enda sätt att förekomma bortackordering af
fattiga och dermed förenade antydda oegentligheter, nemligen att taga
steget fullt ut och föreskrifva, att i hvarje fattigvårdssamhälle skall
finnas eu fattiggård, der kommunen till underhåll och vård upptager
alla värnlösa barn eller orkeslösa fattiga. Men denna fråga föreligger
icke för närvarande, och det torde vara betänkligt att införa en sådan
föreskrift, ty derigenom skulle onekligen den redan nu tunga fattigvårdsbördan
komma att betydligt ökas. Utskottet har icke haft att
pröfva annat än motionen, och utskottet har ansett att genom ett bifall
till denna man icke skulle vinna det mål, som åsyftas. Man skulle
derigenom möjligen endast få en lag, som ej respekterades. På dessa
skäl har utskottet afstyrkt motionen, och jag tillåter mig yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Gullåkra: För min del är jag fullt ense med
lagutskottet deri, att man icke bör göra en så långt gående förändring
i fattigvårdsförordningen, som motionären föreslagit. Jag tror icke,
att man bor ändra denna förordning i syfte att fråntaga kommunalnämnderna
rättigheten att utackordera ett eller annat af socknens
fattighjon till enskilda personer. Ty derigenom skulle man, enligt
mitt förmenande, lägga hinder i vägen för fattigvårdsstyrelserna att
på ett lyckligt och mer ändamålsenligt sätt försörja en del af de
stackars menniskorna, som äro i behof af hjelp. Det kan ju inom en
socken finnas personer, som behöfva understöd, men som icke kunna
sköta sig sjelfva och om man då lemnar dem till fattighuset för att
vårdas af de andra hjonen der, ja, då vet man nog huru det blir
sörjdt för dem, när de skola vårdas af sina gelikar i fattighuset. Det
är derför enligt min åsigt mycket bättre att utackordera dessa olyckliga
menniskor till lämpliga personer, som vilja egna sin vård åt dem.
Det är naturligt, att det blir lika dyrt att utackordera dem som att
hafva dem i fattighuset, så att någon besparing för socknen är det
icke, men fattighjonen få, om de utackorderas, bättre vård.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortaulctionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering''‘
af
fattighjon.

(Forts.)

Emellertid synes det mig som om lagutskottet skulle kunna kafva
hittat på någon medelväg mellan motionärens förslag och rent afslag.
Jag tror, att lagutskottet hade kunnat föreslå ett tillägg till 12 § i
fattigvårdsförordningen af det innehåll, att der uttryckligen bestämdes
att, då fattighjon öfverlemnades till utackordering till enskilda personer,
sådant icke finge ske på offentlig auktion eller offentligt sammanträde.
Ty det kan icke förnekas, att detta offentliga köpslående om
de olyckliga fattighjonen på de ställen, der det existerar, är eu så
rå och otillbörlig handling, att den så fort som möjligt bör afskaffas.
Jag tror derför, att, genom ett bifall till motionärens yrkande om återremiss,
lagutskottet med god vilja skulle kunna i 12 § i fattigvårdsförordningen
införa ett stadgande, som gör det möjligt för fattigvårdsmyndigheterna
att på bästa sätt sörja för fattighjonen äfven genom
utackordering, men som förbjuder att utackorderingen får ske på
offentlig auktion eller offentligt sammanträde, der man ställer upp
hjonen att besigtigas för att inroparen må kunna se, hvilket gagn och
arbete han skall kunna påräkna af dem och för att derefter kunna
rätta sitt anbud.

Jag instämmer i motionärens yrkande om ärendets återremitterande
till lagutskottet i den syftning jag nu antydt.

Häruti instämde herrar Linder, Beckman, Wavrinsky, Höjer,
G. Ericsson från Stockholm, Olsson från Stockholm, Palm, Rosengren,
Zoiterman, Biilow, Lychliolm, Liljeholm, Olsson i Ornakärr, Persson
från Arboga, Halm, Vahlin, Olsson i Mårdäng, Nordin, Hedlund,
Bromée, Norman och Sjöholm.

Herr Odell: Jag skulle kunna afstå från ordet, sedan den siste

talaren yttrat sig, ty i hvad han sagt instämmer jag till fullo. Jag
vill dock med anledning af en föregående talares yttrande nämna, att
jag alltför väl inser — och det göra vi litet hvar — att det svårligen
låter sig göra att stifta en lag, som ej på ett eller annat sätt kan
kringgås. Men skall man derför underlåta att göra hvad man kan i
en sak sådan som den föreliggande? Jag hoppas derför att yrkandet
på återremiss må af kammaren bifallas. Skulle detta yrkande äfven
af Första Kammaren bifallas, litar jag på lagutskottets välvilja att
komma till rätta med saken, då det blott synes vara orden, som skilja
mig och lagutskottet från hvarandra.

Herr Hammarlund: Äfven jag ber att få förena mig med de

talare, som yrkat återremiss. Ep medlem af lagutskottet har starkt
framhållit, hvilka vådliga följder skulle uppstå, i fall motionärens förslag
antoges. Motionären har föreslagit ett tillägg till 9 § 1 mom. i
fattigvårdsförordningen af följande lydelse: “På hvarje fattigvårds samhälle

ankommer, med iakttagande af att fattighjon å allmän
sammankomst eller annorledes icke utbjudas till inackordering hos den
minstbjudande, att i öfverensstämmelse med denna förordning ordna
sin fattigvård” o. s. v. Alla de stora faror, som den ärade medlemmen
af lagutskottet framhöll, skulle efter mitt förmenande undan -

Lördagen den 4 April.

N:o 25.

rödjas, derest lagutskottet tillstyrkt motionen med borttagande af de
två orden: “eller annorledes''1, så att det blott förbjödes att å allmän
sammankomst utbjuda fattighjon till den minstbjudande.

Jag instämmer för öfrigt med herr Bengtsson deri, att den nu
ifrågasatta förändringen skulle lämpligare kunna införas i 12 § än i
den 9:de, såsom motionären föreslagit. § 9 innehåller nemligen allmänna
föreskrifter om fattigvårdssamhällets förpligtelser, under det
12 § lemiiar specificering af fattigvårdsstyrelsens åligganden. I denna
12 § skulle den senare delen af mom. 1 lämpligen kunna få ungefär
följande lydelse: “börande dervid iakttagas, dels att fattighjon
icke å allmän sammankomst utbjudes till utackordering hos den minstbjudande,
dels att barn, om hvilket fattigvårdssamkälle föranlåtes taga
vård, varder ej allenast försedt med uppehälle och stadig bostad, utan
äfven kristligen uppfostradt och undervisadt“.

I syfte att erhålla ett förslag af ungefär detta innehåll, ber jag
att få yrka återremiss.

Herr Nydahl instämde med herr Hammarlund.

Ilerr Erickson i Bjersby: Det berättigade i det vackra syfte,

som jag antager att motionären med sitt förslag egentligen afsett,
nemligen att söka ordna fattigvårdsförhållandena på det sätt, att det
lidande, som en nödstäld person helt säkert känner, då han nödgas
anlita den allmänna fattigvården, blir så drägligt som möjligt, erkänner
äfven jag. Men det har gått för motionären som det vanligen går för
en och hvar, då man låter känslan få fritt spelrum och ej låter den
lugna eftertanken få följa med, eller att man kommer till resultat,
som, huru tilltalande de än må synas i tal och skrift, likväl vid den
praktiska tillämpningen skulle blifva af ringa eller alls ingen betydelse.
Man måste se sakerna sådana de verkligen äro och icke, förledd af
illusoriska beräkningar, konstruera apparater, som i praktiken skulle
vara nästan omöjliga att använda.

Då det enligt fattigvårdsförordningen är fattigvårdsstyrelsens oviikorliga
pligt att tillse, att hvar och en, som behöfver understöd, får
tillräckligt sådant, och det tillika, hvad beträffar utackordering af
fattighjon, är uttryckligen bestämdt, att fattigvårdsstyrelsen skulle
tillse, att dessa komma till sådana personer, der de blifva vårdade i
öfverensstämmelse med fattigvårdsförordningens föreskrifter, så frågar jag:
hvad kan man mer begära? Och bör icke fattigvårdsstyrelsen hädanefter
såsom hittills hafva rätt att ordna fattigvården på det sätt, som
med hänsyn till de för hvarje ort lämpliga förhållanden kan befinnas
fördelaktigast, äfven om i följd deraf fattighjon någon gång skulle å
allmän sammankomst eller annorledes utbjudas till inackordering hos
den minstbjudande. Vi veta, huru fattigvårdstungan ökats år ifrån
år, och dertill har i icke oväsentlig grad bidragit just den omständigheten,
att fattighjonen nu för tiden försörjas mycket bättre än förr.
Det är tidsandan i allmänhet, som verkat detta. Och i fall i något
sällsynt fall något behöfver göras i motionens syfte, så är jag alldeles
viss om, att tiden äfven här skall verka den nödiga förändringen.

Angående
. ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

N:o 25.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortaulctionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

Lördagen den 4 April.

Nu vill motionären formligen förbjuda fattigvårdsstyrelserna att på
allmänt sammanträde eller till och med annorledes utbjuda fattighjon
till inackordering hos den minstbjudande. Men huru skall det gå till,
om icke kommunen har rätt att offentligen kungöra förestående utackordering
å allmän sammankomst på kommunens bekostnad af någon
eller några kommunen tillhörande fattige? Enligt min erfarenhet tillgår
utackorderingen icke på det sätt, motionären framhållit, utan så,
att när t. ex. ett barn fallit fattigvården till last, från predikstolen
kungöres, att den, som är villig att mottaga detsamma till försörjning,
får insända skriftliga anbud eller ock möta fattigvårdsstyrelsen på bestämd
plats och muntligen afgifva anbud. Fattigvårdsstyrelsen pröfvar
derefter de gjorda anbuden, och den fäster sig dervid i första band
icke vid beloppet af den fordrade godtgörelsen utan helt säkert vid
det förhållande, huruvida den ene eller den andre är lämpligare att
vårda och uppfostra barnet. Detta tillvägagångssätt är fördelaktigt
icke blott för fattigvårdsstyrelsen, utan äfven för de fattige sjelfva.
Ty just derigenom att fattigvårdsstyrelsen personligen sammanträffar
med personer, som afgifvit dylika anbud, lår den tillfälle att pröfva
deras lämplighet vida bättre, än om man ginge till väga på annat
sätt. Och skulle motionärens förslag bifallas, så kan jag icke inse
någon annan utväg för vård och försörjning af sådana fattiga som
dem, hvarom här är fråga, än inrättande af asyler eller lämpliga försörjningsanstalter,
hvilket dock skulle allt för mycket betunga kommunerna,
hvilkas utgifter för fattigvården redan stigit till i hög grad
betänkliga belopp.

Motionären har vidare framhållit, att det vore endast de fattiga
och “förbisedda1'' eller de, som enligt hans åsigt saknade nödiga qvalifikationer,
hvilka uppträdde uti ifrågavarande hänseende. Deri gifver
jag honom rätt, att i temligen sällsynta fall någon mera lyckligt ekonomiskt
lottad medlem af kommunen erbjuder sig att öfvertaga vård
och försörjning af dylika fattighjon. Men enligt min tanke kunna
dock dessa “förbisedda“, dessa fattige vara lika väl qvalificerade att
vårda de fattige som de “högt uppsatte“, de i ekonomiskt afseende
bäst lottade. Jag anser det till och med vara en fördel för ett fattigt,
föräldralöst barn, att det kommer till ett fattigt, men ordentligt hem,
der det från barndomen får öfva sig i både sparsamhet och arbete.

Jag kan icke annat än beklaga, att denna motion framkommit från
en representant för landsbygden, ty derigenom skola många, som icke
känna till förhållandena der, få en helt och hållet origtig uppfattning
af desamma. Jag vågar dock påstå, att dessa förhållanden äro så
tillfredsställande, som det med hänsyn till landtkommunernas ekonomiska
ställning är möjligt. Och då jag nu går att yrka bifall till utskottets
förslag, så vet jag, att jag kan göra det icke blott i kommunernas
och fattigvårdsstyrelsernas, utan äfven i de fattiges eget intresse.

Hvad beträffar herr Jöns Bengtssons medlingsförslag, så innebär
det, om jag fattade det rätt, ungefär detsamma som motionen, och
om ändringen införes i 9 § eller 12 jj, torde väl i sak vara temligen
likgiltigt. Derom kan således inte vara någonting att säga. Mot
denne talare vill jag derför endast anmärka, att det alldeles icke i

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

verkligheten tillgår så, som herr Jöns Bengtsson tycktes påstå, eller
att vid dylika sammanträden fattighjonen ställas upp och mönstras.
I de flesta fall äro de icke ens närvarande.

Många ledamöter af kammaren, i synnerhet stadsrepresentanter,
instämde i herr Jöns Bengtssons anförande. Jag tillåter mig betvifla,
att stadsrepresentanteima i allmänhet hafva reda på hithörande förhållanden
på landsbygden, och att de kunna bedöma, hvad i dessa
hänseenden på landsbygden är möjligt eller icke möjligt att genomföra.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman instämde häruti.

Herr H. Andersson i Nöbbelöf: Jag tror vi kunna vara öfver ens

om, att motionen icke kan antagas, såsom den är framstäld. Ty
enligt densamma skulle det icke vara möjligt för fattigvårdsstyrelserna
att på något sätt få bortackordera ett fattighjon till den minstbjudande,
äfven om man visste, att det skulle blifva aldrig så väl behandladt.

Att fattighjon hafva fått bortauktioneras som en vanlig handelsvara,
är nog ett faktum, och ett sorgligt faktum. Troligen inträffar
det dock nu mera sällan till följd af stigande bildning och ökad menniskokärlek.
Men det är dock icke så sällan som man får höra, att
sådant existerar i den eller den kommunen, och det är detta som
motionären velat förebygga.

Inom utskottet förfäktade jag den meningen, att utskottet borde
tillstyrka Riksdagen att bifalla motionärens förslag med uteslutande
af de två orden: “eller annorledes", så att det skulle komma att heta:
“På hvarje fattigvårdssamhäile ankommer, med iakttagande af att
fattighjon å allmän sammankomst icke utbjudas till inackordering hos
den minstbjudande, att i öfverensstämmelse med denna förordning
ordna sin fattigvård“ o. s. v. Detta förslag vann emellertid icke inom
utskottet något tillmötesgående, emedan man trodde, att om en sådan
ändring gjordes, skulle man icke ega rätt att, om man utlyst ett sammanträde
för bortackordering af fattighjon, få bortackordera dem till
den minstbjudande. Jag tror icke, att detta är förhållandet. Jag
tror, att om fattigvårdsstyrelsen tillkännagifver, att den mottager anbud
om inackordering af fattighjonen samt sedan i lugn och ro enskild!
pröfvar dessa anbud och ser efter, hvilka som äro lämpliga att hafva
fattighjonen under sin vård, någon anmärkning deremot icke skall
kunna framställas.

Jag tror, att ett sådant sätt vore mera öfverensstämmande med
hvad tiden fordrar. Att taga det billigaste anbudet endast derför, att
det är det billigaste, är enligt min tanke icke rätt. Då nu ett förslag
om frågans återremitterande blifvit gjordt, skall jag icke motsätta mig
ett sådant förslag, fastän jag icke tror, att det tjenar någonting till
att återremittera förslaget på de grunder, som en senare talare framstält,
derför att motionären aldrig begärt någon ändring i den paragraf,
hvilken förslagsställaren vill hafva ändrad. Således torde hvarken
utskottet eller kammaren kunna göra någon ändring i § 12, när
motionären föreslagit att § 9 skulle ändras. Men det kan hända,
att, om frågan återremitteras, utskottet kan till § 9 göra ett tillägg

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

Angående i det syfte, motionären begärt. Jag skall be att få instämma med dem,
ifrågasatt som yrjjat återremiss.
förbud mot J

“bortauktio- Herr Ekman: Det förekommer mig rätt underligt, att den

nering11 af förste talaren från lagutskottet sade, att bortauktionerandet stode i
(FortsT strid med nu gällande författningar, och att således, om man blott tilllämpade
dem rigtigt, kunde det icke komma i fråga, och vidare, att,
om rättänkande personer inom kommunen vakade öfver förhållandena,
det skulle vara ett hinder för att något sådant egde rum. För min
personliga del kan jag icke finna, att något sådant framgår ur gällande
författningar, ty det står der, att ett fattigvårdssamhälle eger
att på lämpligaste sätt ordna sin fattigvård. Finner således en fattigvårdsstyrelse
lämpligt bortauktionera sina fattighjon, torde detta icke
strida mot gällande lag. Hvad det beträffar, att rättänkande personer
skulle öfvervaka och förekomma att någon bortauktionering eger rum,
bör man komma i håg den erfarenhet, som gjort sig gällande i rätt
många kommuner, ty det är visst och sant, att snålhet och girighet
ofta gjort sig gällande gent emot de fattige och mången gång förtagit
den rättskänsla, som kanske hos en eller annan velat gifva sig uttryck.
Jag har sjelf varit i tillfälle att sitta i fattig vårdsstyrelser och åtskilliga
gånger sett, huru den allra största snikenhet gjort sig gällande,
allt under det man talat om att fattigvårdsutskylderna ökas, och under
åberopande af detta har man försökt att på alla sätt knappa in, äfven
då det många gånger varit rätt otillbörligt. Här har sagts af herr
Erickson, som synes hafva tagit motionären i eu ganska allvarlig upptuktelse,
att man icke borde låta ensamt känslan tala, utan äfven låta
eftertanken råda, och han hänvisade oss till att tiden verkade allt
och att från tiden vore att vänta hvad som återstår att önska i fattigvårdslagstiftningen.
Jag tror, att om man har någon liten eftertanke
och lemnar känslan å sido, skall denna eftertanke säga oss, att det
är något orimligt med detta bortauktionerande — och det är den saken
frågan gäller. Jag beklagar, att motionären sjelf icke rätt tydligt
formulerat sitt yrkande och på ett sådant sätt, att man hade kunnat
hoppas, att lagutskottet utan vidare skulle bifallit det. Frågan är om
bortauktionerande, och icke frågan om bortackorderande, hvilket är en
helt annan sak. Det är klart, att en fattigvårdsstyrelse bör ega rätt
att bortackordera sina fattige, om den icke har en fattiggård att sätta
dem på. Att en sådan ackordering måste ske på allmän sammankomst
är alldeles klart, d. v. s. så, att fattigvårdsstyrelsen skaffar in anbud,
och dessa sedan pröfvas på allmän sammankomst, men utan allt bortauktionerande
åt de fattige, så att de icke behöfva gå under klubban
och öfverlemnas till den minstbjudande. Att gå så till väga kan icke vara
rätt och tillbörligt, ty de fattige äro dock menniskor. För min ringa
del skall jag be att få inlägga min bestämda gensaga mot ett sådant
sätt, och på de grunder, jag anfört, instämmer jag med dem, som yrkat
återremiss.

Herr Sivartling förenade sig med herr Ekman.

Herr Folke Andersson i Helgesta: Då man skall lagstifta i sådana
frågor som denna, synes det mig, som om det vore två saker

Lördagen den 4 April.

N;0 25.

man hade att taga i betraktande, både sörja för att en god vård Angående
lemnas de fattiga och en kristlig uppfostran åt barnen, men också att ^fjagasatt
fattigvårdssamhällena icke blifva allt för betungade. Jag tror, att ^0^auitiodessa
båda saker äro lika berättigade, och om fattigvårdssamhällena nering“ af
hafva skyldighet att vårda sina fattiga, böra de äfven ega rättighet fattighjon.
att göra detta på bästa sätt och till så billigt pris, som kan förenas (Forts.)

dermed att de fattiga få god vård. Enligt motionärens förslag skulle
det icke vara möjligt att bortackordera de fattiga till den minstbjudande.
Det torde vara bekant för flera här i kammaren, att när det
är fråga om bortackordering af barn, händer det mycket ofta att,
hellre än de anhöriga släppa dessa barn till mindre lämpliga personer,
de taga dem för mycket ringa ersättning utan afseende på förtjensten
och endast af kärlek till barnen. Skulle då ett fattigvårdssamhälle
icke ega rätt att taga ett sådant anbud, då de veta att barnen skola
få en lika god uppfostran, ja, kanske bättre? Lagutskottet har icke
varit känslolöst för de fattiga och har erkänt motionärens vackra sätt
att se sakerna, men man får vara betänkt på om det kan utföras.

Finge man icke utackordera fattige till de minstbjudande, tror jag,
det skulle medföra många svårigheter för de kommuner, som icke hafva
någon fattiggård. Det är möjligt att bortauktionerande eger rum, men
jag tror icke att det i alla händelser sker så ofta, och för mig åtminstone
är det obekant att det eger rum, och jag tviflar derpå. Med det
kraf på billighet och ömhet, man ställer på menniskorna, kan det ju
icke vara rätt att låta auktionera bort de fattige, och i likhet med
motionären föraktar jag detta sätt att sälja de fattige. Skulle det
hända, är det dock mycket sällsynt, och jag hoppas att den omständigheten,
att saken kommit på tal här i kammaren, skall vara nog för
att få detta missbruk att helt och hållet upphöra. På dessa grunder
tror jag, att utskottet haft skäl att komma till det slut, hvartill det
kommit, och jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hvad beträffar herr Hammarlunds yrkande, att man skulle taga bort
ordet “annorledes11, så tror jag icke att saken är hjelp! dermed, då
ordet “minstbjudande11 står qvar.

Herr Lyttkens: Den ärade talaren på stockholmsbänken talade
om, att i allmänhet gör sig gällande mycken snikenhet vid behandlingen
af fattigvårdsfrågor hos fattigvårdsstyrelserna. Jag har varit
med i fattigvårdsstyrelse flera gånger. Min erfarenhet är tvärt om.

Jag har många gånger beundrat den svenska allmogen, tryckt som
den är af alla sina bördor och skatter, huru den alltid visat sig så
utomordentligt mån och offervillig att hålla fattigvårdsförordningen i
helgd. Och dess benägenhet att hjelpa de fattige samt känslan för
andras nöd gör mången gång, att denna allmoge hjelper dem, som
kanske icke förtjena att hjelpas. Jag skulle kunna nämna de allra
vackraste exempel på huru denna känsla ofta tagit öfvertaget. Det
är mot det uttalandet jag velat inlägga min protest, att svenska folket
skulle vara sniket och känslolöst emot de fattige, och jag vill
äfven protestera emot, om kammaren genom att godkänna motionärens
förslag skulle lemna stöd åt sådana uttalanden. Jag erkänner att,

N:o 25.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortaulctionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

Lördagen den 4 April.

om det vore en allmän sak, att man bortauktionerade de fattige till
den minstbjudande, så skulle jag vara med om att man borde stifta
lag deremot. Men att sådant tillhör de mest sällsynta undantag, det
kan jag försäkra. De många gånger och den långa tid jag varit med
i fångvårdsstyrelse, har jag aldrig hört någon gång talas om ett enda
tillfälle, der de fattige utbjudits på auktion och.gått till den minstbjudande
på det sättet. Väl har man sökt att ackordera samt att få
billigt pris för de fattiges vårdande, men icke har detta skett med
auktion och klubbslag; och jag tror att de fall, som enligt hvad här
blifvit framhållet, förekommit i den rigtningen, äro allt mer och mer
sällsynta. Men jag vill icke vara med om att kammaren genom en
återremiss erkänner, att vi behöfva en lagstiftning i den vägen och att
svenska folket är så obarmhertigt, att det låter sina fattiga gå under
klubban, för det att en eller annan gjort sig skyldig till det missbruket,
som kanske, om man finge granska uppgiften derom på nära håll,
icke varit så farligt som det ser ut. Af alla dessa anledningar kommer
jag att rösta för utskottets förslag. Jag skall icke upptaga tiden
med att diskutera frågan, huru vida man eger rättighet att göra ändring
i en annan lagparagraf, än motionären sjelf föreslagit. Men
beträffande det yrkande han gjort, skulle det visa sig att det motbjudande
bortauktionerandet icke kan motarbetas med detta förslag.
Ty med hans yrkande skulle man icke på allmän sammankomst få
företaga bortauktionering. Men det skulle kunna kringgås. Om det
vore någon ledamot i fattigvårdsstyrelsen, som ville hålla auktion, så
vore han oförhindrad att säga: vi kunna hålla auktionen i mitt ram.
Då vore det icke någon allmän sammankomst. Men som det icke är
behöfligt, vill jag icke vara med om att kasta nationen en sådan skymf
midt i ansigtet, att lemna understöd åt lagstiftning i den af motionären
föreslagna rigtningen, utan anhåller jag om bifall till utskottets
förslag. Jag medger gerna, att motionärens förslag utgått från den
rigtiga känslan att, i fall det allmänneligen praktiserades så, att fattiga
bortauktionerades, så vore det i högsta grad nödvändigt, att något i
lagstiftningsväg gjordes för att motverka detta. Men som det endast
kan betraktas som ett sällsynt undantag, som man kan hoppas blir
allt mer och mer sällsynt, så vill jag icke vara med derom, utan anhåller
om bifall till utskottets hemställan.

Med herr Lyttkens instämde herrar Pehrsson i Norrsund, Kumlin,
Johansson i Strömsberg, Bergendalil, Johansson i Esset, Andersson i
Lyckorna, Wittséll, Persson i Ställhult, Sjö, Sjöberg, Williamson,
Bexell, Gyllensvärd, Andersson i Hamra, Wallmarlc i Selånger, Petersson
i Boestad, Persson i Heljebol, Nilsson i Wrängebol, Ersson i Vestlandaholm,
Bengtsson i Boberg och Mallmin.

Herr Ode 11: Det skulle verkligen glädja mig, om det inträffade
hvad min länskamrat trodde, eller att blotta talet här i kammaren om
denna sak skulle verka att den allt mer och mer försvunne. Då skulle
jag hafva vunnit mitt mål och hvad jag åsyftat med min motion. Jag
vågar dock icke tro att det skulle gå så lätt, ty der det är ett veder -

Lördagen den 4 April.

tag^t bruk, så bibehåller det sig 110g, tills några kraftiga åtgärder
blifvit vidtagna. Jag är öfvertygad om, att det är sant, hvad herr
Lyttkens bär sagt, att det icke är brukligt på så många ställen, men
jag hemställer till herrarne, huru vida icke, äfven om det icke vore
mer an två, fem eller tio ställen, det vore skäl att äfven på dessa
stallen söka få bort den rådande oseden. Jag tror också att rättskänslan
samt ömhet och barmhertighet emot de fattige skola göra si"
mer och mer gällande, men så främmande är jag icke för förhållandena
—. ehuru det icke förekommer i min omnejd — och det är ej
heller för den skull, jag gjort detta yrkande, men att det existerar
det ligger inom synkretsen för många af herrarne, äfvensom för mi"!
Dessa fall torde ju vara sällsynta, men äfven de borde rödjas ur vägen
och derför har jag gjort mitt yrkande. Jag har icke gjort det derför,
att det skulle blifva omöjligt att till den minst bjudande utackordera
de fattige, utan meningen är, att man ej på det sättet skall gå
till våga, att man ställer upp dem för att se efter, om det finnes många
barn eller åldriga personer, som äro lytta, och derefter bestämma priset
vid auktionen på dessa fattige. Det är sorgligt att något sådant
kan existera i ett civiliseradt och kristligt samhälle. Vill icke la"-stiftaren göra något, kan det icke hjelpas, men jag har höjt m?n
ringa röst, och då_ jag hört att votering pågår i Första Kammaren
om återremiss, kan jag icke annat än fortfara med mitt yrkande.

N:o 25.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.
(Förta.)

Herr Björkman: Motionären synes tro att det vid beredandet
af vard. af fattiga tillgår så, att de fattige ställas upp på rad och
bortauktioneras; och derför vill han hafva en lagstiftning, som hindrar
ett dylikt förfaringssätt. Jag tror att, om det varit för många år sedan
så skulle det varit på sin plats, om Riksdagen lagstiftat i detta afseende.
Men i nuvarande stund tror jag väl, att den tiden gått och
att, som motionären sjelf erkänt, få samhällen finnas, som torde begagna
sig^ af det sätt att gå, till väga, som han har föreslagit ändring
uti. I fråga om den trakt jag tillhör får jag säga att det är många,
många år sedan något dylikt förhållande existerat. Jag vill i det afseendet
instämma med Oskar Ericksons anförande; och det är min
fullkomliga öfvertygelse, att, om vi nu skulle göra eu lagstiftning i den
ngtning motionären föreslagit, vi skulle komma många, många år för
sent. Det är en glädjande företeelse att man i vår tid allt mera tager
sig an de fattige. Ännu kan det möjligen finnas något ställe, der
man i det afseendet icke följer med sin tid. Men det är att hoppas
att samvetets kraf äfven der snart skall taga ut sin rätt, och jag
tror, herr talman, att det är allra klokast att låta saken sjelf arbeta
sig fram, då den helt visst skall komma att gå fram på det sätt vi
alla önska. Jag anhåller således om bifall till utskottets förslag. ’

Häruti instämde herr Andersson i Löfhult.

Herr HammaHund: Enligt hvad en ledamot i Första Kammaren
alldeles nyss upplyste, har Första Kammaren beslutat att återremittera
frågan. Då skulle det onekligen taga sig högst besynnerligt
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 25. a

N:o 25. 34 Lördagen den 4 April.

Angående ut, om Andra Kammaren icke skulle vilja så mycket ömma för deifrågasatt
fattige, att icke äfven den återremitterade betänkandet. Det kan ju
“bortauktio- vara löjligt, att de förslag, som nu under diskussionen framstälts,
nering“ af icke äro i formelt hänseende så väl affattade. Men får lagutskottet
fattighjon, tillbaka detta betänkande, så är jag viss om, att lagutskottet också
(Forts.)
kan lösa frågan på lämpligaste sätt. Jag anhåller således fortfarande
om återremiss.

Herr Jansson i Krakerud: Det kan icke annat än vara till fredsställande

att höra, att man så lifligt deltager i diskussionen rörande
de fattige. Jag tror dock att det blir alltihopa, som de fattige
få, om de möjligtvis skulle läsa denna diskussion. Ty antingen man
återremitterar eller afslår frågan, blir det lika mycket för de fattige.
Den siste talaren ansåg att det vore underligt, om icke Andra Kammaren
skulle återremittera ärendet, när Första Kammaren gjort det.
För min del tror jag att kammaren vill — åtminstone vill jag såsom
enskild medlem i kammaren — hafva ett skäl, hvarför man skulle
kunna rösta för återremiss. Men något sådant skäl förekommer icke
här. Motionären och alla som tala för återremiss tycka — och det
är mycket rigtigt — att det är obehagligt, att man skall ställa de
fattige i rad och hålla auktion på dem. Men det är icke någon inom
kammaren, som sökt bevisa, att någonting sådant har förekommit på
de senare åren t. ex. åren 1888, 1889 eller 1890, det nemligen att
de stält de fattige i en rad och hållit auktion på dem. Men man
kan säga att enligt ryktet har det förekommit i forntiden, att, när
en utackordering blifvit uppgjord, man stadfäst denna uppgörelse med
klubbslag, hvilket kan se obehagligt ut. Men om någonting sådant
för närvarande icke förekommer, hvarför skall då Riksdagen nu stifta
en lag om något, som händt, men som nu icke förekommer inom hela
vårt land? För min del skulle jag gerna vilja vara med om att hjelpa
de fattige, om detta förslag kunde leda dertill. Men jag kan icke
se att det i ringaste mån kommer att hjelpa dem. Ty de komma i
alla fall att bortackorderas på samma sätt som förut; och motionären
säger att man vill hafva bort bortauktioneringen, som icke finnes, men
som man tror sig veta har förekommit. Men hvar förekommer den
för närvarande ? Om det kan läggas fram ett enda ställe, hvarest man
år 1889—1890 stält upp de fattige i rad och bortauktionerat dem
såsom kreatur, så skall jag bifalla förslaget. Men kan man icke det
nu, så bör motionären framkomma med frågan nästa år och visa att
man der och der på det sättet behandlat de fattige. Då skall jag
kunna vara med om förslaget, men för närvarande icke.

Herr Andersson från Malmö: Blott några få ord, hufvudsak ligen

med anledning af de skarpa uttryck, som fäldes af talaren på
stockholmsbänken, när han nyss hade ordet. Som en gensaga häremot
har icke någon af städernas representanter yttrat sig, men jag
skall be att få göra det. Han sade, “att den största snikenhet inom
många fattigvårdsstyrelser gjort sig gällande gent emot de fattige“; och

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

man skulle då kunna hafva anledning att tro att det omdömet gäller
äfven städerna. Huru förhållandena ställa sig i andra städer vet jag
icke. Men beträffande det samhälle jag tillhör, kan jag säga, att de
hjon, som äro intagna å någon af stadens arbetsinrättningar, åtnjuta
en vård, som många tusen andra sakna. De födoämnen, som tillhandahållas
dem, äro af god beskaffenhet och kläder och bostäder
vanna och snygga. Någon utackordering af äldre förekommer icke
der. Visserligen utackorderas barnen på landsbygden, men detta sker
lör att de skola komma i tillfälle att just under deras uppväxtår få,
hvad barn bäst behöfva: sol och frisk luft. Fattigvårdsstyrelsen i
Malmö stad ser icke mest på hvar barnen kunna blifva billigast inackorderade,
utan den tager mesta hänsynen till, i hvilka händer barnen
lemnas. För att en familj skall kunna erhålla ett sådant barn,
erfordras intyg, antingen af pastor eller kommunalordföranden, på att
densamma är lämplig att i sin vård emottaga fattiga barn. Vidare
mönstras barnen två gånger om året af fattigvårdsstyrelsen. Vid
dessa mönstringar finnes en läkare med, och man ser då till huru vida
barnen skötas väl. Jag har varit med i fattigvårdsstyrelsen flera år,
och jag kan försäkra, att der icke förekommer någon snikenhet, utan
att man mindre ser på det billiga priset än att barnen skötas väl.

Hvad för öfrigt sjelfva saken beträffar, skulle jag kunna instämma
i de uttalanden, som utaf herrar Hans Andersson i Nöbbelöf och Hammarlund
blifvit gjorda. Är det så, att det tillgår på det sättet, som här
framhållits, att man ställer upp dessa stackars menniskor i rad och
utauktionerar dem till den minstbjudande, utan att taga minsta hänsyn
till huru vida den minstbjudande har hjertat på rätta stället eller
är kompetent att vårda fattiga, då är det kanske tid att göra ett
tillägg till nuvarande fattigvårdslagstiftning, och då skall jag yrka, i
samma syfte som dessa talare, att frågan måtte återremitteras.

Herr Dust. Hricsson från Stockholm: Jag har begärt ordet

med anledning af herr Janssons i Krakerud yttrande, att han icke
hade hört någon i denna kammare, som kunde vittna om, att det tillgått
på det sätt, hvarom man här talat. Jag föreställer mig, att äfven
om det hade skett i herr Janssons egen hembygd, han icke velat inför
sina kommittenter stå såsom anklagare af sin kommun, och jag
tänker mig, att så är fallet litet hvarstädes. Den ifver, hvarmed man
motsatt sig en återremiss af föreliggande betänkande, hvilket synes
vara temligen oskyldigt, gör, att jag börjar se saken litet misstänkt,
ty om skäl härför ej varit för handen, hade man väl icke behöft vara
så ifrig att motarbeta eu återremiss. Då här icke är fråga om bortackordenng
af fattighjonen, utan endast om deras bortauktionering,
som man säger icke mera existerar — och då detta är en svart fläck,
som lagstiftningen borde aftvå — så äfven om inom Sverige icke finnes
mer än en enda kommun, som gick till väga på sådant sätt, att den
bortauktionerade sina fattighjon i deras egen närvaro, synes det mig,
att denna hvita slafhandel väl icke borde få tillåtas existera inom
vårt land under sista decenniet af nittonde seklet. Det förefaller mig
derför, som om kammaren väl borde kunna medgifva en återremiss i

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.

(Forte.)

detta fall, för att få det ifrågavarande tillvägagångssättet genom lag
upphäfdt.

Herr talman! Jag yrkar återremiss.

Herr Ekman: Jag skall endast be att få lemna en liten upp lysning,

eftersom åtskillige talare här tyckas tro, att den ifrågavarande
bortauktioneringen hörer till den gråa forntiden.

Jag läste i går eller i förrgår i Aftonbladet en uppgift från Jemtland,
att en person der under 45 år stått under fattigvårdens omvårdnad
och 27 gånger under denna tid blifvit bortauktionerad. Jag känner
sjelf icke till, om denna uppgift är vigtig, men tager för afgjordt,
att så är fallet. Under sådana förhållanden hafva vi ett ganska färskt
exempel på den ifrågavarande bortauktioneringen, och jag tror, att
man heller icke skall sakna liknande exempel på andra håll.

Herr Erickson i Bjersby: Då nu motionären sjelf upplyst,

att de sorgliga förhållanden, för hvilka han ansett sig böra råda
bot, alldeles icke existerade i hans egen ort utan blott, enligt hvad
han ryktesvis förnummit, skulle förefinnas på andra håll, så tillåter
jag mig hemställa till honom, huru vida för honom förefunnits giltig
anledning till framläggande af ifrågavarande förslag. Enahanda är
förhållandet med dem, som instämt med honom. Äfven de hafva det
en och hvar i sin bygd väl bestäldt härutinnan och hafva endast hört,
att det skulle vara så eller så på andra håll. Jag frågar äfven dem,
om det vid sådant förhållande är rimligt att begära eller förorda en
lagförändring uti detta syfte.

Herr Ekman tycktes betvifla, att tidsandan skulle, derest förhållandena
i något sällsynt fall vore sådana, som motionären antydt,
deri åstadkomma förbättring. Jag vågar fortfarande påstå, att tidsandan
verkat mycket godt äfven i fattigvårdshänseende. Den verkar
på allting, den har verkat på mig, och har den icke också verkat på
herr Ekman, är han ett sällsynt undantag. Har snikenhet och snålhet,
såsom denne representant för staden Stockholm ansåg tillständigt
att yttra, någon gång gjort sig gällande vid behandling åt fattighjon,
lärer det förmodligen varit i den eller de fattigvårdsstyrelser, i hvilken
talaren förut i egenskap af prest varit sjelfskrifven ledamot.

En annan talare, också representant för hufvudstaden, sade, att
det föreföll honom misstänkt, att man så ifrigt motarbetade en återremiss.
Nej, mine herrar, härunder ligger ingenting. Jag och säkerligen
alla öfriga med mig, som talat deremot, hafva ansett oss böra
göra det af öfvertygelse om det olämpliga i motionärens förslag. Man
må hysa hvilken åsigt som helst om vigten och betydelsen af hvad en
här åberopad tidning innehåller. Det vågar jag dock påstå, att någon
absolut tilltro icke bör skänkas korrespondensartiklar från aflägsna
håll utan vidare undersökning om deras sanningsenlighet. Tidningen
kan ju sjelf fått och får säkerligen ofta origtiga uppgifter. Utackordering
af fattighjon sker vanligen en gång hvarje år, och vid sådant
förhållande lärer ingenting anmärkningsvärdt finnas deruti, att ett
ålderstiget fattighjon blifvit utackoradt 27 gånger.

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

För min del har jag icke hittills funnit några giltiga skäl anförda,
vare sig för en återremiss eller för bifall* till motionen, hvarför
jag fortfarande anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag skall blott be att få säga
några få ord till svar på hvad ett par föregående talare anförde.

En talare på vermlandsbänken sade, att här icke anförts några
skäl för motionen. För min del kan jag icke finna annat än, att ett
sådant uttalande är ganska besynnerligt, ty motionären har enligt mitt
förmenande anfört ganska göda skäl för den åsyftade ändringen i
fattigvårdsförordningen, fastän jag icke vill gå med honom så långt i
detta afseende, som han i motionen föreslagit. De, som uppträdt för
en återremiss, hafva äfven anfört skäl härför, och de, som uppträdt
deremot, hafva icke kunnat vederlägga dessa skäl, fastän de icke ansett,
att förhållanden varit sådana, att de påkallat eu särskild lagförändring.

En annan talare på hallandsbänken yttrade, att så få fall förekommit
beträffande det antydda missförhållandet, att det vore en
skam för svenska nationen, om den skulle behöfva lagstifta för dessa
få fäll, samt att, om ett dylikt missförhållande förekom, skulle nog
tidningarna taga vederbörande kommun i upptuktelse, så att den icke
vidare skulle våga att förnya sitt tillvägagångssätt. Jag vädjar till
herrarne: är det icke bättre, att man tillägger en enda rad i vår
fattigvårdsförordning, hvarigenom man kan stäfja det ifrågavarande
ofoget, än att man framdeles kanske skall få läsa i tidningarna, att
den och den socknen har å offentlig auktion bortauktionerat sina
fattighjon?

Jag vill emellertid anhålla att få frångå hvad jag förut yrkat
och ber att i stället få yrka derpå, att ett tillägg göres till 9 § fattigvårdsförordningen
i det syfte, att fattighushjon icke skulle få å offentlig
auktion utbjudas till utackordering. Jag vill visst icke inskränka
rättigheten för kommunerna att taga det minsta eller högsta anbudet.
Det må stå dem fritt att i detta fäll sjelfva bestämma öfver det sätt,
hvarpå hjonen blifva bäst tillgodosedde, ty jag är fullt öfvertygad
derom, att lägsta anbudet i detta fall kan mången gång vara lika
godt som det högsta. Men jag tycker, att, då man med ett enda
penndrag kan ordna saken så, att de ifrågavarande missförhållandena
icke behöfva ega rum, är det också skäl att nu företaga en sådan
ändring, som i detta afseende föreslagits.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr Jansson i Krakerud: Med anledning af herr G. Eriks sons

yttrande skall jag be att få upplysa om, att i den kommun, jag
tillhör, finnes en fattiggård, så att vi der icke behöfva bortauktionera
våi’a fattighjon. Jag ber dessutom ytterligare få betona, att jag aldrig
kommer att uppträda mot de fattigas bästa, men jag kan icke i den
föreslagna förändringen se någon fördel för dem.

Herr Ekman sade, att han läst i Aftonbladet, att en gubbe, i
Jemtland tror jag det var, blifvit bortauktionerad 27 gånger. Ja, om
man läser i en tidning, att en fattig gubbe bortauktionerats, skall man

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

N:o 25.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.

(Forts).

Lördagen den 4 April.

väl på den grund besluta sig för att ändra fattig vårdsförordningen?
Det kan ju mycket lätt hända, att den, som skrifvit denna notis, begagnat
uttrycket bortauktionerat i stället för utackorderat. En person,
som varit bortackorderad så många gånger, är utan tvifvel så känd,
att han icke behöfver utställas på en offentlig auktion. Följaktligen
kan man vara förvissad derom, att notisens författare begagnat ett
origtigt uttryck för hvad han ämnat offentliggöra. Jag tror således,
att i detta fall icke föreligger något verkligt skäl för den ifrågasatta
lagförändringen.

Fn annan talare yttrade, att om det också funnes blott en enda
kommun, som gått till väga på det sätt, att den till den lägst bjudande
på offentlig auktion bortauktionerat sina fattighjon, så vore det
tillräcklig anledning för den ifrågasatta lagförändringen. Men att det
fans en enda kommun, som gått till väga på detta sätt under de
sistförffutna åren, det kunde han icke uppgifva. Jag hemställer derför,
att man först måtte skaffa bevis derpå, att några oegentligheter
i den antydda rigtningen förekommit i Sverige, innan Riksdagen griper
in med att lagstifta i frågan. Att sådana nu förekommit kan man
icke bevisa, och intill dess man får bevis härom, bör man äfven vänta
med att för detta fall stifta lagar.

Herr Lyttkens: Det är visserligen obehagligt att behöfva upp
träda mot en så välment sak som motionären åsyftat. Men jag kan
icke underlåta det, när jag hör, hur man här velat ge sådana mörka
färger åt ämnet och användt sådana öfverdrifna uttryck som att vi
nu borde lagstifta emot “den hvita slafhandein". Jag vill fråga den
herrn, som fälde detta uttryck: hvar i vårt land fins det något, som
kan kallas slafhandel? Den är en dålig fogel, som smutsar sitt eget
bo, säger ett ordspråk, och Riksdagen bör icke förklena sin egen nation
genom att beskylla den för att vara sämre än den är. Dessutom ha
vi mot det förmenta missförhållandet ett mycket starkt korrektiv, som
man här tyckes helt och hållet hafva förbisett, nämligen att Konungens
befallningshafvande enligt fattigvårdsförordningen har att tillse, att
fattigvårdssamhällena uppfylla sina skyldigheter mot hjonen; och jag
är fullt öfvertygad, att, om det verkligen existerade något sådant, som
man här velat benämna “den hvita slafhandeln“, Konungens befallningshafvande
bestämdt skulle uppträda emot det; och om de försummade
detta, så skulle nog komma anmälningar, som tvingade dem
att göra sin skyldighet.

Jag vill emellertid på det lifligaste och bestämdaste protestera
emot att något dylikt existerar, åtminstone i den vidsträckta del af
landet, som jag känner till. Åtminstone har jag aldrig hört omtalas sådant.

Herr talman! Jag vet icke hvad en återremiss i detta fall skulle
tjena till. Kunna vi också säga, att en person, som det nämndes i
Jemtland, blifvit bortauktionerad så och så många gånger — är det
väl derför sagdt, att denne person blifvit vanvårdad eller illa behandlad?
Ja, jag hör nu herr Fredholm, här bakom mig, vittna att så
varit fallet. Nå väl! Då bör det också anmälas hos Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län, och må sedan Konungens befall -

Lördagen den. 4 April. 39

ningshafvande göra sin skyldighet och ställa vederbörande fattigvårdssamhälle
till ansvar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Gunnar Eriksson: Med anledning af det exempel, som
nyss anfördes från Jernband, ber jag få säga, att jag visserligen icke
kan svara för alla orter och alla kommuner inom detta vidsträckta
län, men så mycket kan jag svara för, att inom det tingslag jag tillhör
och angränsande socknar aldrig förekommit någon bortauktionering
af fattighjon, utan alltid blott utackordering. Det är orimligt att i
detta fäll komma fram med en beskyllning, som kan stämpla hela länet,
om det också någon gång händt i en enda kommun. Det är ingenting
ovanligt, att tidningarna komma med uppgifter om än det ena än
det andra, uppgifter som i nästa nummer bli föremål för protest och
måste återtagas, och hvilka blott härleda sig från alltför skrifklådiga
fingrar, som skrifva notiser för betalning.

För min del skall jag icke motsätta mig en återremiss i denna
fråga. Jag tog blott till ordet för att nedlägga min protest emot, att
man slungat fram en beskyllning särskildt mot den ort, jag tillhör.

Herr Dust. Ericsson från Stockholm: Med anledning af herr
Lyttkens yttrande ber jag få säga några få ord. Herr Lyttkens har
förklarat, att i den vidsträckta landsdel, från hvilken han är, icke
förekommit några sådana fall, der fattighjonen stälts bredvid sidan af
spekulanterna och formligen auktionerats bort. Men om det förekommit
i andra orter, så bör icke herr Lyttkens kunna förneka det.
Herr Ekman har nyss anfört ett färskt exempel på, att sådana förhållanden
verkligen existera. Om jag, herr talman, inför denna kammare
tillstår, att jag möjligen valde ett något för starkt uttryck, då
jag talade om den “hvita slafhandeln", så öfverlemnar jag åt herr
Lyttkens att förklara, hvad en sådan handling bör kallas, då fattighjon
auktioneras bort och spekulanterna dervid gå och syna dem för
att se, huru vida de kunna vara nyttiga för att verkställa det eller det
arbetet. Jag öfverlemnar, rnine herrar, åt herr Lyttkens att välja en
annan benämning på en sådan handling.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Det händer verkligen ibland,
att, då någon obetydlig fråga förekommer i kammaren, man kan gå
till rätt stor öfverdrift och öfverilning, när känslan för den sak,
hvarom fråga är, får taga öfverhand. För min del är jag fullt öfvertygad,
att både de, som yrkat återremiss, och de, som yrkat bifall till
motionen, hafva i hög grad gjort sig skyldiga till öfverdrift. Jag kan
icke annat än högeligen beklaga, om ställningen i vårt land skulle
vara sådan, att man skulle behöfva skrifva en särskild lagparagraf för
att visa kommunerna till rätta, huru de skola förhålla sig i sådana
fall, som nu äro i fråga. Sådant hade kunnat försvaras på den tid,
då fattigvårdslagen först utkom och började tillämpas, ty då existerade
sannolikt inom en del kommuner just det sätt, som motionären här
framhållit. Men nu skall det säkert befinnas, att de talare, som må -

N:o 25.

Angående
ifrågasatt
förbud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.
(Forts.)

N:o 25.

Angående
ifrågasatt
förhud mot
“bortauktionering“
af
fattighjon.

(Forts.)

Lördagen den 4 April.

lat täflan öfver kommunalstyrelsernas handlingssätt i fattigvårdsärenden
så svart som att slafhandel med fattighjon i kommunerna skulle hafva
förekommit, skola få synnerligen svårt att uppfinna någon enda kommun
i landet, der täflan är sådan som de velat måla den. För den
skull och då jag föreställer mig, att sådana uttryck, som man här
nyttjat om de fattiges behandling af kommunalstyrelserna i vårt land,
icke endast skola stanna inom våra egna landamären, utan finna väg
derutanför, ifall förslaget godkännes, anhåller jag att få protestera mot
det sätt, på hvilket man framstäf sitt ogillande af kommunernas
handlingssätt i detta tall, och för att ge svar på det talet tror jag det
icke fins mer än ett sätt, nemligen att afslå de framstälda yrkandena
för att dermed visa det obefogade uti de i kammaren begagnade skälen
för de gjorda uttalandena om bifall till motionens syfte. Jag tror för
öfrig!, att det kunde vara skäl för de herrar, som vilja ha den föreslagna
förändringen i fattigvårdslagen, att någon tid ännu fundera på,
om de icke misstagit sig, och i så fall en annan gång lugnare komma
fram med verkliga skäl, om sådana finnas, och i en annan form. Jag
anhåller alltså om bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Nilsson i Skärhus, Ola Bosson
Olsson, Truedsson, Anderson i Hasselbo], Petersson i Brystorp, Ericsson
i Norrby, Jakobsson, Olsson i Kyrkebol och Hansson i Solberga.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Blott ett par ord! Då jag är en
bland dem, som yrkat återremiss, tyckte jag icke rigtigt om de uttryck,
som den siste talaren använde. Han sade, att vi som yrkat
återremiss målat lön på väggen, eller målat med för starka färger,
jag kunde icke rigtigt uppfatta, hur han uttryckte sig. För min de!
vill jag fritaga mig sjelf från en slik beskyllning, ty jag har endast
sagt, att om sådana förhållanden existera som motionären uppgifvit,,
så skulle det ju vara väl att få bort dem. Den siste talaren sade
också, att om de, som yrkat återremiss, ville ha frågan igenom, så.
finge de komma igen till nästa år med bättre skäl. Jag beklagar verkligen,
om frågan nu skulle falla; ty om motionen tages upp igen vid
en annan riksdag, så kunde man måhända blifva tvungen att komma
fram med ännu skarpare skäl och måla med ännu mörkare färger
än nu. Jag tror nog, att man öfverdrifver på ömse håll; men för
min del tycker jag, att en så enkel ändring som denna behöfde man
väl icke med sådan ifver motsätta sig.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på ärendets återförvisande
till utskottet för förnyad behandling. Herr talmannen fann den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: -

Lördagen den 4 April.

Nto 25.

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i dess utlåtande n:o 25,
röstar

/■

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Angående
ifragasatt
förbud mot
“bortauktionäring''1
af
fattighjon.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet för
förnyad behandling.

Omröstningen visade 133 ja mot 81 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 5.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kongl.

Maj:ts proposition till Riksdagen i fråga om reglering af Bergslagernas
jern vägsaktiebolags obligationsskuld.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 6.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts Om införande
utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 8), i anledning af väckt motion om "T1

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om införande af obligatorisk obligatorisk
undervisning vid rikets allmänna läroverk, seminarier och folkskolor undervisning
rörande de rusgifvande ämnenas natur och verkningar. rörande de

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 5, hemstälde rusgifvande
_ ^ ^ ’ ämnenas

herr Ollas A. Ericsson, “att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. natur och

Maj:t anhålla om sådan ändring af de för rikets allmänna läroverk, verkningar.
seminarier och folkskolor gifna läroplanerna, att uti naturkunnighetsundervisningen
vid nämnda läroanstalter äfven måtte ingå obligatorisk
undervisning om de rusgifvande ämnenas natur och verkningar".

Med anledning häraf hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande,

att kammaren, med bifall till motionen, ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville utfärda sådana föreskrifter, att vid rikets allmänna läroverk,
seminarier och folkskolor en efter lärjungarnes uppfattningsförmåga
lämpad undervisning rörande de rusgifvande dryckernas natur
och verkningar skall i sammanhang med den öfriga undervisningen
meddelas.

Häremot hade reservation anmälts af herr E. Hammarlund, som
ansett, att utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:

att kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af föreskrift, att
i rikets allmänna läroverk, seminarier och folkskolor skall vid undervisningen
i naturkunnighet meddelas en efter lärjungarnes uppfattnings -

N:o 25. 42 Lördagen den 4 April.

Ominförande förmåga lämpad undervisning om de rusgifvande ämnenas natur och
* de allmänna verkningar

obligatorisk ^ fråga härom anförde nu:
undervisning

rörande de Herr Ollas A. Ericsson: På samma gång jag tackar utskottet
rUämneZ7 för d®n välvilliSa behandling det egnat min motion, kan jag icke undgå
natur och att Söra „den hemställan till kammaren, huru vida icke kammaren anverkningar.
ser det lämpligt och mera praktiskt utförbart att fästa den nu afsedda
(Forts.) undervisningen vid ett visst läroämne. För min del har jag af utskottets
motivering ytterligare blifvit stärkt i denna min uppfattning
af en dylik åtgärd; ty då utskottet i öfverensstämmelse med min
framställning framhållit, att här icke vore fråga om något nytt läroämne
med särskildt derför anslagna lärotimmar, men likväl uttalat,
att denna undervisning borde blifva obligatorisk, kan jag sannerligen
icke fatta, huru denna undervisning i den allmänna praktiken skulle
tillgå, med mindre än att den åtminstone i hufvudsak blefve fästad vid
ett särskildt i skolorna förut infördt läroämne. Och då äfven utskottet
i sina motiv i öfverensstämmelse med min motion förordat, att undervisningen
om rusdryckernas natur och verkningar lämpligast skall
meddelas i samband med undervisningen i naturkunnighet, kan jag
för min del icke fatta annat, än att reservantens förslag är att föredraga
framför utskottets, hvarför jag också, herr talman, tar mig
friheten att yrka bifall till reservantens förslag.

Herr Rom berg: Då jag har varit med om att formulera den
kläm, i hvilken utskottet sammanfattar sitt yrkande, ber jag att få
med några ord förklara, hvad som föranledt mig till en sådan formulering.

Jag för min del ansåg, att man icke borde vid ett sådant förslag
som detta, då det ju endast gäller att aflåta eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t med uttryckande af en önskan, söka att på förhand binda Kongl.
Maj:t vid alltför mycket i detalj gående bestämmelser. Jag är sedan
snart 20 år lärare och har också under nästan hela min läraretid
undervisat i naturkunnighet; och jag kan tala om, att jag under de
senare åren alltid har konseqvent, då jag behandlat frågan om matsmältningen
och därmed i samband stående frågor, äfven talat om
rusdryckernas inverkan på menniskokroppen. Jag är också lärare i
historia och har undervisat deri i snart 20 år; och jag kan ock tala om,
att jag äfven vid denna undervisning lika konseqvent brukat vid behandlingen
af vårt lands nyaste historia beröra nykterhetsrörelsen,
hvilken jag anser vara en kulturföreteelse af den stora vigt och betydelse
så väl i nationalekonomiskt som ock i moraliskt och juridiskt
hänseende, att den icke bör förbigås, då man vill ge de unge medborgarne
en uppfattning af kulturutvecklingen i vårt land. Detta är
de skäl, hvilka för mig varit afgörande, då jag sökt ge en något allmännare
form åt det yrkande, som motionären framstält.

Jag skulle kunna tillägga, att det finnes ännu ett ämne, nemligen
kristendomen, vid hvars behandling det också gifves ett lämpligt tillfälle
att vidröra nykterhetsfrågan, i synnerhet som det ju verkligen

Lördagen den 4 April. 43 N:o 25.

finnes ett stycke i katekesen, som särskilt framhåller denna sak, Ominförande
nemligen svaret på frågan: “Hvilka äro de laster, som i synnerhet i de allmänna
förkorta det menskliga lifvets“ Dock, jag vill ge motionären rätt der- o&Zi^aforisfc
utinnan, att det är på naturkunnighetens område, som sjelfva grunden undervisning
skall läggas till de kunskaper, som skola kunna tjena den blifvande rörande de
medborgaren till ledning och nytta i lifvet, i hvad som rör denna fråga, rusgifvande

Jag skall emellertid, innan jag lemnar ordet, be att också få yttra uatur^och
några ord om sjelfva saken. Jag är nära nog öfvertygad om, att det verkningar.
här ibland oss icke finnes en enda person ■— han må för öfrigt intaga (Forts.)
hvilken ställning han vill till den s. k. nykterhetsfrågan — som icke
medgifver, att de milliontals kronor, som i vårt land årligen ödas bort
på spritdrycker, kunna i hufvudsak betraktas såsom bortkastade penningar,
och att således spritdrycksbruket verkligen representerar en
nationel misshushållning och denna af så omfattande betydelse och
storlek, att den måste i ganska hög grad inverka på landets ekonomiska
ställning. Jag tror vidare, att det är odisputabelt, att det
omåttliga bruket af spritdrycker verkar förslappande på både kropp
och själ, och att följaktligen detta bruk sålunda äfven i sin mån bidrager
till att försvaga den fond af kapitalbildande arbetsförmåga,
som finnes hos vårt folk, denna fond, af hvilken landets ekonomiska
välfärd under den närmaste tiden beror. Jag tror ej heller, att någon
kan förneka den erfarenhet, som vi nära nog dagligdags hafva för
ögonen, nemligen den, att personer mången gång i fyllan och villan
begå handlingar, som bringa både dem sjelfva och andra i olycka,
och som de må hända sedan få ångra under hela sitt lif, likasom säkert
ingen kan förneka, att fattigvårdsstatistiken och brottmålsannalerna
hafva mycket sorgliga saker att förtälja, som skulle varit oskrifna, i
den händelse icke ett olyckligt spritdrycksbegär stundom lupit af med
förståndet hos annars rättänkande och välsinnade medborgare.

Det är på grund af allt detta, som jag för min ringa del inom
utskottet, då herr Ericssons motion der var före, ansåg mig böra afgjordt
ställa mig på hans sida och erkänna, att han har fullkomligt
rätt, då han yrkat på att vi, innan vi släppa ut de unga i verlden,
skola vara skyldiga att i skolan upplysa dem om de vådor, som möta
dem i rusdryckerna, då de komma ut i lifvet.

I våra skolor meddelas ju redan nu undervisning rörande menuiskokroppen,
dess byggnad, dess behof och dess förrättningar; och det är
ju meningen, att denna undervisning skall icke blott tillfredsställa .
nyfikenheten, utan verkligen vara en undervisning till nytta för lifvet,
men det vill väl här säga, att den i första rummet skall lära oss,
huru vi rätt skola vårda vår kropp. Men är detta verkligen meningen,
så är det nästan obegripligt, huru man ända hitintills har vid denna
undervisning kunnat underlåta att upplysa ungdomen om de stora
faror, som ligga i ett dietiskt bruk, som är så allmänt utbredt inom
vårt land, som bruket af spritdrycker. Jag anser det för min del
rent af obarmhertigt, ja, jag anser det oförsvarligt, om vi icke meddela
eu sådan undervisning och sådana upplysningar-, innan vi släppa
ut ungdomen i verlden, sedan nu denna fråga en gång blifvit bragt
på tal.

N:o 25, 44 Lördagen den 4 April.

Om införande Till sist ber jag att särskildt få fästa uppmärksamheten derpå,

sLloZTaf at^ det har icke är frå8a ora att lä8ga något slags tvång på den enobligatorisic
slalfles personliga frihet och lefnadsvanor, utan att det endast gäller
undervisning att sprida upplysning, och detta eu upplysning och en undervisning,
rörande de som är i hög grad af behofvet påkallad — och en undervisning, som

ämnenas6 det icke kostar ett enda öre att satt 1 verket.
natur oeh ^err talman! På grund af hvad jag nu framhållit, anhåller jag

verkningar, att få yrka bifall till motionärens förslag med den formulering, som
(Forts.) utskottet har gifvit detsamma.

Herr Zotterman: Hvad är motionärens syfte med föreliggande
motion? Jo, det är att söka sträfva derhän, att man skall kunna
hämma den förderfbringande rusdrycksfloden.

Huru säger nu motionären, att man skall nå detta mål?

Jo, säger han, undervisning om rusdryckernas natur och deras
inverkan på menniskokroppen bör ingå såsom särskildt läroämne i
våra skolor. Till en början, säger han i den närmare utredningen af
sitt förslag, bör dock denna undervisning kunna förenas med undervisningen
i naturkunnighet. Ser man på motionärens kläm, så yrkar
han deri på ändring uti läroplanen. Deri har utskottet icke kunnat
följa honom. Man hade nästan kunnat vänta, att motionären nu skulle
ha stått fast vid detta sitt egentliga förslag och hållit på, att den
ifrågavarande undervisningen skulle visserligen icke nu genast ingå i
skolorna såsom ett särskildt läroämne, men att läroplanen skulle
ändras.

Nu har emellertid detta icke varit förhållandet, utan motionären
synes i denna del vara ense med utskottet, och han finner sålunda
den andra utvägen — att förena undervisningen i fråga med undervisning
i något annat ämne — lämpligare. Då borde han också hafva
i allo gillat utskottets åsigt, att denna undervisning bör på lämpligt
sätt inpassas vid religions-, historie-och naturkunnighetsundervisningen;
men i stället finner han för sin del bäst det förslag, som reservanten
inom utskottet framstält. Hvad innebär då detta förslag? Jo, att
man just till undervisningen i naturkunnighet skall hänföra undervisningen
om de rusgifvande ämnenas natur och verkningar. Det är
sålunda meningen, att man i den skrifvelse man vill aflåta till Kongl.
Maj:t bestämdt skall föreskrifva Kongl. Maj:t, på hvad sätt undervisningen
om dessa rusdrycker skall bedrifvas, eller i samband med undervisningen
i naturkunnighet.

I detta hade nu motionären helt visst rätt, om nemligen kunskap
såsom sådan vore en faktor, tillräckligt stark att göra ett folk nyktert.
Men jag betviflar detta; och såsom vi se af utskottets utlåtande, så
synes ju också åtminstone dess majoritet betvifla, att just kunskapen
allena leder till nykterhet. Jag för min del erkänner, att kunskap
är magt, men jag tror icke att kunskap är en sådan magt, att den
i och för sig gör en menniska nykter. Kunskap är icke folkskolans
och undervisningens högsta mål. Den är blott ett af medlen att nå
målet: det att uppfostra ungdomen till ej blott insigtsfulla, men på
samma gång sedligt och moraliskt starka medborgare.

Lördagen den 4 April.

N:o 25.

Erkänna vi detta, måste vi erkänna, att grunden till nykterhet
icke ligger i kunskap, utan ligger i sedligt moralisk kraft. .Det är
derför till sedliga, moraliskt starka män och qvinnor vi skola uppfostra
våra barn. Och liksom detta måste vara sant, så är det också
gifvet, att påpekandet af rusdryckernas skadliga inverkan icke allenast
på menniskokroppen utan också i ekonomiskt m. fl. afseenden bör,
såsom utskottet yrkar, inpassas på de platser i undervisningen, der
det är lämpligt, och så att ett verkligt resultat af denna undervisning
åstadkommes och blir fruktbringande för lifvet.

Alltså — när vi t. ex. tala om sjelfmord såsom en följd af de
laster, som stå i ''Samband med 5:te budet, skola vi då på sätt och
vis betaga läraren tillfälle att på ett målande sätt med bilder ur lifvet
visa barnen, hvartill dryckenskapen leder, dryckenskapen, såsom last,
den der förkortar menniskans lif? Skola vi taga bort rätten att i
samband dermed få undervisa om spritdryckernas natur och verkningar?

Likaså få vi erkänna, att synd är ett folks förderf. Hela folk
kunna falla för sedeslösbeten, men sedeslösheten bar sin grund i dryckenskapslasten.
År det då icke tillbörligt, att man vid historieundervisningen
i skolorna låter ställa för ögonen på dessa barn, att icke
blott enskilda personer utan äfven hela folk kunna falla och gå under
för dryckenskapslastens skull. Vid undervisningen i naturkunnighet
åter bör frågan kunna skärskådas ur fysisk och vetenskaplig synpunkt.
Jag tror sålunda, att motionären skall vinna sitt mål lyckligare och
fullständigare på det sätt utskottet föreslagit, än så som han sjelf och
reservanten bemstält.

Dessutom ber jag att få framhålla, att i reservationens kläm talas
om “rusgifvande ämnen“ i allmänhet, under det att motionären sjelf
uti motiveringen endast talar om rusdryckerna. Och utskottet har
med anledning deraf endast fäst sig vid begreppet “rusdrycker“ och
yttrat sig ''om dem. Det finnes en bilaga till utskottets betänkande,
innehållande staten Louisianas lag af 1888 om ifrågavarande ämne,
och der talas i första punkten äfven om de narkotiska ämnena. Men
i utskottets betänkande afses endast de rusgifvande dryckerna. Skola
vi nu i klämmen intaga äfven frågan om de narkotiska ämnena såsom
föremål för lagstiftningens föreskrifter om undervisningen, så är det
gifvet, att man bort i utredningen framhålla äfven dessa ämnen; men
detta bar motionären försummat. Den ifrågasatta skrifvelsen skulle
således få en vidsträcktare mening än hvad motionären föreslagit. För
min del kan jag icke tillstyrka kammaren att antaga ett förslag, som
afser ämnen, hvarom man icke alls talat vare sig i motionen eller i
utskotts betänkandet.

Jag gillar motionärens syfte; och den väg han föreslagit synes
mig vara den rättaste. Ty på öfvertygelsens väg tror jag, att vi skola
nå det höga mål han föresatt sig. Och jag hoppas, att han skall
vara ense med mig, då jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Mallmin, Svenson i Edum, Göransson och
Olsson i Mårdäng.

Om införande
i de allmänna
skolorna af
obligatorisk
undervisning
rörande de
rusgifvande
ämnenas
natur och
verkningar.

(Forts.)

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

Om införande
i de allmänna
skolorna af
obligatorisk
undervisning
rörande de
rusgifvande
ämnenas
natur och
verkningar.

(Forts).

Herr Pettersson i Österhaninge: I likhet med motionären

och utskottet anser äfven jag, att den verksamhet i vårt land, som
har till syfte att befrämja nykterheten, äfven bör sträcka sig till den
uppväxande ungdomen och vara af en förekommande och afskräckande
art gent emot den last, som har sådana förderfiiga följder med sig
som dryckenskapen. Äfven anser jag, att arbetet på detta område
bör helst fortgå på upplysningens eller rättare uppfostringens väg,
alldenstund den ju har till syfte icke blott att bibringa insigt om
nykterhetens välsignelser och dryckenskapens förderf, utan ock att
verka på individen derhän, att han hängifver sig åt det förra och
afhåller sig från det senare eller, med andra orc£ den bör och skall
vara karaktersbildande. Men den undervisning, som bar till främsta
uppgift att dana karakteren, är tvifvel utan religionsundervisningen.
Och jag förmenar, att redan nu har läraren skyldighet till att på
detta område i sammanhang med densamma ingå på ifrågavarande
ämne. Det har förut påpekats af en talare, att i den till undervisning
antagna läroboken förekommer en fråga, som handlar härom; och
der har man ju också tillfälle att behandla saken icke blott från moralisk
utan äfven från ekonomisk och sanitär sida, hvilket icke hindrar,
att denna sistnämnda synpunkt kan i sammanhang med naturvetenskapen
fullständigare och ordentligare skärskådas. Och jag är förvissad
om, att läroböcker icke skola komma att saknas, som behandla
detta ämne, för så vidt deras författare vilja aktgifva på tidens kraf
och ämnets fullständighet.

I sammanhang härmed ber jag att få påpeka ännu en annan sak,
nemligen vigten och betydelsen af lärarens personliga ställning till
frågan. Är han varmt intresserad för nykterhetssaken, skall han nog
veta att begagna de tillfällen, som erbjuda sig, liksom också att förskaffa
sig de kunskaper, som erfordras, för att hos sina lärjungar
väcka och stärka sinnet för nykterheten. 1 motsats härtill tror jag
också, att om undervisningen vore huru obligatorisk som helst, och
om läroböckerna också innehölle minst 20 sidor egnade åt nykterhetssaken,
såsom är stadgadt i den af utskottet åberopade lagen för Louisiana,
men läraren icke är intresserad för saken, så tror jag att hans
undervisning i de flesta fäll blir af ringa välsignelse.

År 1888 utdelades i våra folkskolor: varningsord till ungdomen
för bran vinsbruket och dryckenskapen af Magnus Huss. Jag tror, att
dessa varningsord hafva blifvit jemnt lika mycket eller lika litet lagda
på lärjungarnes hjertan, som läraren varit intresserad för saken.

Häraf framgår således, att jag icke velat motsätta mig att ungdomen
vare sig i folkskolan eller elementarskolan erhåller nödig undervisning
om de rusgifvande dryckernas natur och verkningar i sammanhang
med undervisningen i naturkunnighet. Jag har blott velat framhålla,
att jag anser, att läraren redan nu har både tillfälle och pligt
att i sammanhang med religionsundervisningen fästa lärjungarnes uppmärksamhet
derpå; liksom jag äfven velat framhålla vigten och betydelsen
af det personliga intresset och föredömet hos den, som uppfostrar;
hvartill jag såsom slutsats skulle vilja foga, att den religions -

N:0 25.

Lördagen den 4 April.

lösa sedligheten och dess sträfvanden synas mig sakna sina bästa och
kraftigaste motiv. Jag har emellertid, herr talman, icke något yrkande.

Herr .Beckman: Herr talman! Det plägar alltid framställas såsom
en svårighet, att icke säga en omöjlighet, när det gäller införandet af
ett nytt läroämne uti skolorna, att det der skulle råda “mångläseri".
Deri instämmer äfven jag; jag är för min del öfvertygad om, att det
rådt och råder ett sådant mångläseri, på såväl folkskolans som de
högre läroverkens område, att man väl må säga, att en mycket betydlig
del af hvad som der läses är onödigt examenskram.

Men å andra sidan är det klart, äfven om, eller rättare just om
man har den uppfattningen, att man gör orätt, i fall man motsätter
sig införandet i skolan af något ämne, som verkligen för lifvet skulle
blifva af betydelse. Också har det gladt mig, att man här icke anfört
nyss nämnda skäl emot det föreslagna införandet i skolan af undervisning
rörande de rusgifvande dryckerna. Man får annars så ofta
höra detta här framdragas, att det icke skulle finnas plats på skolschemat
för sådan undervisning. Att sådant tal icke förts äfven i dag,
har sannolikt i sin mån berott på den klokhet, som såväl motionären
som utskottet haft att icke framställa detta ämne såsom ett särskildt
nytt ämne, utan i stället sammanbinda det med undervisningen i redan
förut befintliga skolämnen.

Striden, som nu förts mellan å ena sidan talare, som hylla reservantens
och motionärens åsigter, och å andra sidan dem, som ansluta
sig till utskottets uppfattning, har derför också varit af annan natur
och endast rört sättet, hvarpå skrifvelsen till Kongl. Maj:t bör affattas.
Meningsskiljaktigheten har endast gält, med hvilka redan i skolan
införda läroämnen denna undervisning bäst bör förbindas. Jag får
säga, att jag icke kan fatta, att man skall behöfva stå här och advocera
för att undervisningen om rusdryckernas missbruk och demoraliserande
verkningar skulle förbindas med religionsundervisningen. Ty det är
för mig alldeles klart, att detta redan nu måste ske. Det har också
af den siste talaren mycket rigtigt framhållits, att det redan nu är
religionslärarens och prestens pligt att framhålla detta i sin undervisning.

Det är således uppenbarligen icke ett påbud härom, som motionären
åsyftat, utan något helt annat. Hvad är då detta andra? Jo,
att utöfver framställningen af dryckenskapens inflytande på moralen,
en framställning, som redan nu bör ega rum vid religionsundervisningen
— och med hvilken man må hända på mera allmänt sätt kan
sammanbinda den ekonomiska och sanitära synpunkten •—• att, säger
jag, utöfver denna undervisning, framställningen af rusdryckernas natur
och verkningar äfven skulle sättas i samband med ett annat ämne,
der det icke hittills ansetts lika sjelfskrifvet att meddela sådan undervisning.
Och dervid synes det mig klart, att det ämne, man bör
välja, är naturkunskapen. Meningen med förslaget är icke ett åläggande
för hvarje lärare att oberoende af egna åsigter framställa fordran
vare sig på absolut nykterhet eller ens på någon långt gående,
radikal åtgärd. Det yrkas nu endast, att han skall framlägga sjelfva

Om införande
i de allmänna
skolorna af
obligatorisk
undervisning
rörande de
rusgifvande
ämnenas
natur och
verkningar.

(Forts.)

N:o 25.

Om införande
i de allmänna
skolorna af
obligatorisk
undervisning
rörande de
rusgifvande
ämnenas
natur och
verkningar.
(Forts.)

Lördagen den 4 April.

sakförhållandet, sådant som det är, inplanta hos det unga slägtet
insigten i rusdryckernas natur och faran af deras missbruk, och just
derigenom åstadkomma en fast basis, hvarpå man för framtiden må
kunna bygga, bygga äfven insigten i de sanningar, hvilka, såsom nyss
nämndes, böra i detta afseende framhållas i samband med religionsundervisningen.
Jag vill derför på det bestämdaste yrka bifall till
motionärens och reservantens förslag, att man i den skrifvelse, som
jag hoppas kammaren måtte besluta, må betona just den sida af rusdrycksfrågan,
som står i samband med naturläran. Det andra fins redan
förut i skolan, men det nya är, att man nu obligatoriskt ålägger
lärarne att fästa sina lärjungars uppmärksamhet i afseende på det
resultat, hvartill vetenskapen kommit, på dessa dryckers art och följderna
af deras missbruk.

Jag vill tillägga, att Kongl. Maj:t redan synes hafva inslagit på
denna väg. Han har nemligen, såsom för åtskilliga af herrarne torde
vara bekant, uppdragit åt en nykterhetskommission att låta utarbeta
läroböcker i detta syfte, afsedda vare sig allenast för lärarne eller för
såväl lärare som lärjungar. Under sådana förhållanden kunde man
möjligen tycka, att motionärens förslag icke är särdeles behöfiigt.
Men då deri framhålles, att denna undervisning skall blifva obligatorisk,
tror jag för min del, att det vore synnerligen lyckligt, om Riksdagen
ville gifva ett ytterligare stöd åt Kongl. Maj:ts uppfattning genom att
antaga den föreslagna skrifvelsen.

Det kan ju hända, att hela denna sak synes en och annan vara
en obetydlighet och af ringa vigt. Så förefaller det nästan. Men
jag vågar påstå, att den ur social och nationelekonomisk synpunkt är
till sina verkningar en af de vigtigaste frågor, som här i riksdagen förekommit.
Jag är lifligt öfvertygad, att just detta, att i skolorna från
början framläggas de på vetenskapliga fakta grundade resultaten i afseende
på rusdryckernas verkningar och deras inflytande på den menskliga
organismen — att detta är det verksammaste sättet att bekämpa
den fiende, som, säga hvad man vill, dock fortfarande är en af våra
farligaste.

På grund häraf får jag yrka bifall till reservationen.

Med herr Beckman förenade sig sig herrar Anderson i Hasselbol,
Olsson i Frösvi, Wavrinsky, Liljeholm, Alsterlund, Olsson från
Stockholm, Jakob Erilcson, Fjällbäck, Berg från Stockholm, Palm,
Holmgren, Thermcenius, Halm, Persson från Arboga, Elis Nilson, Persson
i Tallberg, Forman, Olsson i Sörnäs och Hordin.

Herr Ekman yttrade: Det skulle må hända kunna vara till räckligt

att instämma i den siste ärade talarens yttrande, men jag
ber att för sakens skull få ytterligare betona hvad han sagt. Ingen
af de föregående talarne har uppträdt emot motionens syfte, och vi
hafva således icke här att bekämpa några motståndare mot den åsigten,
att undervisning i denna vigtiga sak bör bibringas vår ungdom.
Frågan gäller nu blott att välja emellan utskottets och reservantens
förslag, och då synes det mig klart, att vi hafva att antaga reservan -

Lördagen den 4 April. 49 N:0 25.

tens. Är det nu fråga om att utarbeta en lärobok om spritdrycker- Om införande
nas natur och verkningar, och denna lärobok eller uppsats skall vidfogas
någon annan lärobok, så måste man ju hafva klart för sig, till obligatorisk
hvilket läroämne denna uppsats skall hänvisas, på det att läraren i undervisning
just det ämnet må åläggas att undervisa häruti. Antaget att Kongl. rörande de
Maj:t låter utarbeta en sådan uppsats, så kan den icke öfverlemnas rusgifvande
dels åt religionsläraren, dels åt läraren i historia och dels åt läraren natur och
i naturkunnighet, så att hvar på sin plats måste- undervisa häruti, utan verkningar.
man måste förlägga denna undervisning till ett visst ämne, och då Er (Forts.)
det tydligt, att naturvetenskapen är det ämne, med hvilket den bör
sammankopplas, och detta så mycket hellre som religionsläraren har
att behandla spritdryckerna från den moraliska sidan, under det att
läraren i naturvetenskap skall framställa deras förderdiga verkningar
på den menskliga organismen. Jag antager nemligen att läraren i religion
skall, då han kommer in på detta ämne, utan någon lärobok
framhålla rusdryckernas förderfiiga verkningar i moraliskt hänseende,
och derför är det för mig klart, att, om någon skall åläggas att obligatoriskt
undervisa häri, så bör det vara läraren i naturvetenskap.

Af denna anledning vill jag i likhet med den förre talaren yrka
bifall till reservationen.

Herr Zotterman: Herr Beckman sade sig icke kunna ingå på

utskottets utlåtande derför, att det syntes som om utskottet icke ville
förena ifrågavarande undervisning med ett särskildt ämne, utan nämnde
till och med tre ämnen, hvartill man kunde hänföra denna undervisning.
Det synes framgå af hans anförande, att denna undervisning
redan vore obligatorisk i sammanhang med kristendomsundervisningen,
men det är långt ifrån fallet. Fullständig frihet är i detta fall lemnad
åt läraren; men tror icke herr Beckman, att det just derför kan
gifvas fall, då läraren lätt nog halkar öfver det lilla ordet dryckenskap?
Jag hemställer till kammaren, om icke sådant sker. — Om
undervisningen, som nu föreslås, blefve obligatorisk, skulle ett helt
annat förhållande inträffa.

Samma frihet som religionslärarne nu hafva att framhålla rusdryckers
skadliga inverkan, samma frihet hafva ju också de lärare,
som undervisa i naturkunnighet. Jag kan då icke förstå, hvarför
man skulle lagstadga denna undervisning endast vid ett af de ämnen,
der man förut haft frihet att meddela den, under det sådan skyldighet
icke också skulle föreskrifvas vid de två andra läroämnena. Naturligt
vore då, att man enligt lag blefve skyldig att vid såväl det ena som
andra läroämnet framhålla rusdryckernas skadlighet. Att sätta ämnena
så mot hvarandra som reservationen afser förefaller mig egendomligt.

Dessutom vill jag ännu en gång påpeka, att motionärens och reservantens
förslag innesluta äfven de narkotiska ämnena, att derom icke
varit tal hvarken i utskottet eller någon annanstädes. Jag hemställer,
om det kan vara lämpligt att antaga ett förslag, som innehåller saker,
hvarom icke varit tal.

Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Winlcrans och Nilson från Lidköping.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 2ö. 4

N:o 25.

Lördagen den 4 April.

&m inför ande Herr Hammarlund: Jag vill blott påpeka, att det äritvåhän *

Skolor na™™/1 seenf^en n”u reservation skiljer sig från utskottets kläm. Det ena är,
obligatorisk Ja8 1 öfverensstämmelse med motionären yrkat, att undervisningen
undervisning skulle omfatta de rusgifvande ämnenas natur och verkningar. Jag
rörande de har icke alls talat om narkotiska ämnen och således icke öfverskridit
rusgifvande motionärens yrkande, utan auvändt precis hans ord. Det andra är, att
natur och ja8 ve^afi d0t denna undervisning skulle meddelas i samband med unverkningar.
dervisningen i naturkunnighet, och detta af två skäl. Först och främst
(Forts.) derför, att frågan om rusgifvande ämnens natur och verkningar tydligen
är af beskaffenhet att tillhöra naturkunnigheten. För det andra
af det praktiska skäl, att, om utskottets förslag nu ginge igenom, jag
fruktar att hela saken kunde falla i Första Kammaren, emedan man
må hända skulle säga, att det vore fråga om att införa ett nytt läroämne,
hvartill tid och plats ej finnes. Jag har velat förebygga en
dylik anmärkning, och derför har jag yrkat, att i samband med undervisningen
i naturkunnighet skulle meddelas en efter lärjungarnes uppfattningsförmåga
lämpad undervisning om de rusgifvande ämnenas natur
och verkningar.

Jag ber för öfrigt få instämma med dem, som yrkat bifall till
reservationen.

Herr Rom berg: Då herr Hammarlund fortfarande håller på''

sin reservation, ber jag för min de! få instämma med talaren på
östgötabänken i fråga om det i reservationen begagnade uttrycket
rusgifvande ämnen. Jag anser det nemligen vara stridande mot språkbruket
att tala om rusgifvande ämnen och dermed mena endast rusgifvande
drycker.

Jag ber vidare att få vända mig mot herr Hammarlunds yttrande,
att, i följd af den formulering utskottet gifvit sitt förslag, det skulle
se ut, som om utskottet framstälde en önskan till Kongl. Maj:t att få
ifrågavarande undervisning till ett särskildt läroämne i skolan. Jag
ber att i sådant afseende få hänvisa till motiveringen, der det uttryckligen
säges, att meningen icke är att införa något nytt läroämne, utan
endast få saken behandlad i samband med undervisningen i andra
ämnen, som redan äro upptagna på skolans schema. Således, herr
talman, ber jag att få fortfarande hålla på utskottets formulering.

Herr Waldenström: För min del skall jag i motsats till den

siste talaren be att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Den formulering, som förekommer i utskottets betänkande, synes
mig allt för allmän och obestämd, under det att reservationen har den
stora förtjensten att visa, hvad man vill.

Herr Zotterman sade, att man genom att antaga reservationen
skulle förhindra t. ex. kristendomsläraren att vid sin undervisning tala
om rusdryckernas inverkan på moralen, eller historieläraren att tala
om samma dryckers inverkan på folkens lif. Detta tror jag emellertid
bero på något missförstånd. För min del anser jag det ock vara af
mycket stor betydelse, att man just med undervisningen i naturlära

Lördagen den 4 April.

N:o 25.

förenar en liten kurs i helsolära i allmänhet samt i synnerhet om rusdryckernas
skadliga inverkan på den mänskliga organismen. Jag skall
derför be att få yrka bifall till reservationen.

Herrar Falk, Bratt och Eriksson i Elgered instämde häruti.

Herr Pettersson i Österhaninge: Då jag förra gången jag hade
ordet icke framstälde något yrkande, ber jag nu få instämma med
dem, som yrka bifall till herr Hammarlunds reservation.

Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmannen gifvit
propositioner i enlighet med de olika yrkandena, biföll kammaren det
förslag till beslut i ämnet, som framstälts af herr Hammarlund i hans
vid utlåtandet fogade reservation, och skulle, jemlikt 63 § 3 mom.
riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om ändring i
sättet för utbetalning af den ersättning af statsmedel, som utgår till
egare af vissa skattefrälsehemman.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

4 § 8-

J usterades protokollsutdrag.

§ 9-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Svenson i Bossgården under 8 dagar fr. o. m. den 6 d:s,

„ E. J. Ekman 3 „ „ „ , 6 „

och „ G. Svanberg 3 „ „ „ „ 6 „

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,« e. m.

Om införande
i de allmänna
skolorna af
obligatorisk
undervisning
rörande de
rusgifvande
ämnenas
natur och
verkningar(Forts.
)

In fidem

4. E. J. Johansson.