RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

189!. Andra Kammaren. N:o 23.

Torsdagen den 19 mars.

Kl. 1 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 12 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos,. hvar efter annan, Kongl. Maj:ts på kammarens bord
hyllande propositioner till Riksdagen; och hänvisades till lagutskottet
följande propositioner, nemligen:

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 3, 14, 101, 105,
110, 129 och 136 §§ i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om
skiftesverket i riket den 9 november 1866;

med förslag till lag innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken; med

förslag till lag angående ändrad tid för saköreslängds aflemnande
i vissa fall; och

med förslag till lag angående straff för oloflig införsel af skjutvapen
eller ammunition i vissa delar af Afrika.

Till statsutkottet remitterades propositionen angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Torp Södre i Elfsborgs län.

Af öfriga i gårdagens sammanträde aflemnade kongl. propositioner
hänvisades följande till behandling af lagutskottet, nemligen:

angående förändrad lydelse i vissa delar af värnplicrtslacen den
5 juni 1885; och

angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Till behandling af statsutskottet öfverlemnades nedannämnda
propositioner, nemligen:

angående afskrifning af de å viss jord hyllande grundskatter
m. m.;

angående höjning i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar
m. m.;

angående höjning i det under fjerde hufvudtiteln uppförda anslag
till lindring i rustnings- och roteringsbesvären m. m.;

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 23.

N:o 23. 2 Torsdagen den 19 Mars.

angående anslag under femte hufvudtiteln med anledning åt
föreslagna ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885;

angående förhöjning i det under femte hufvudtiteln uppförda
anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären;

angående godkännande af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse
i fråga om dess inqvarteringsskyldighet äfvensom rörande
anslag till ett nytt kasernetablissement derstädes m. m.;

angående beräkning af viss andel af öfverskottet å lc90 årsstatsreglering
såsom tillgång vid statsregleringen för 1892;

angående anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan
vid Mellansel till Örnsköldsvik; samt

angående upplåtelse till staden Mariefred af viss, Gripsholmskungsladugård
tillhörig mark.

Slutligen hänvisades till bevillningsutskottet propositionerna
om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst; och

angående upphörande af de enligt förordningen den 16 maj 1884,..
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
utgående bevillningsafgifter.

§ 3.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 18, i anledningaf
väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om den kommunala
rösträtten på landet.

§ 4.

Angående Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande

ändring i n;o j anledning af väckta motioner om ändring i bestämmelserna
^ernaom rörande den kommunala rösträtten i stad.

den kommunala
rösträt- Berörda motioner voro väckta inom Andra Kammaren, den ena
ten i stad. (n;o 9g) af herr q Olsson från Stockholm och den andra (n:o 143}
af herr A. Halm.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning af samtliga de förhållanden, som pröfvasinverka
på den kommunala rösträtten i städerna samt derefter för
Riksdagen framlägga förslag till ytterligare begränsning af densamma.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson från Stockholm: Herr talman, mine herrar! Herr
Hedin yttrade i förra veckan, att då förslaget till nu gällande kommunalförordning
framkastades på rikets ständers bord, så blef den af
dem antagen utan någon noggrannare pröfning, och att detta var ett
språng i mörkret.

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Samma åsigt Lyser äfven jag, och det synes som om det äfven
vore lagutskottets uppfattning, ty i forsta punkten af sitt utlåtande
erkänner utskottet, att de nu bestående orättvisa förhållandena böra
utjemnas, så att det mindre bemedlade flertalet må ega samma rätt
som det förmögnare fåtalet.

I andra punkten synes utskottet vara tveksamt, vid hvilken plats
på röstskalan gränsen bör förläggas. Denna tveksamhet synes mig
dock obehöflig, enär jag tydligt visat, att under nuvarande förhållanden
den rätta maximisiffran på röstskalan är 40.

I tredje punkten finner utskottet sig ej kunna förorda någon
viss begränsning, enär enligt utskottets förmenande saken ej blifvit
tillräckligt utredd. Beträffande denna punkt är jag emellertid af
annan åsigt och vill nu söka bevisa motsatsen, hvad Stockholm och
dess kommunalförvaltning angår.

Såsom jag i motiveringen till min motion visat, var stadens
budget år 1865 2,441,000 kronor och år 1891 hade den vuxit till
20,000,000 kronor, hvadan den på 26 år ökats med 17,559,000 kronor.
Skulderna, som år 1865 uppgingo till 2,450,000 kronor, hafva nu
ökats till 48,417,000 kronor, icke såsom jag i min motion uppgifva
till 66,000,000 kronor.

Denna sista siffra har tillkommit genom ett misstag, enär jag
hos stadsfullmägtige blott fick den upplysningen, att summan af hela
skuldsättningen uppgick till detta belopp, och först i dag fått vetskap
om att derå afbetalts så mycket, att numera återslå blott
48,417,000 kronor. Kommunalskatten, som år 1865 blott uppgick till
1 krona 55 öre, är för innevarande år bestämd till 4 kronor med
utsigt att snart å nyo höjas.

För att nu öfvergå till frågan om valmännen, så funnos år 1884
11,916 röstberättigade valmän med tillhopa 488,012 röster. Jag skiljer
dem nu i två grupper, det stora flertalet och fåtalet. Till den första
räknar jag alla, som blott hafva från 1 till 40 röster, således de
mindre bemedlade, och till den andra de som ega 41—100 röster.
Förhållandet ställer sig då på det sättet, att 8,753 valmän, som tillhöra
den första gruppen, ega blott 135,594 röster, under det att den
andra gruppen, bestående af 3,163 valmän, eget tillsammans 347,418
röster, i följd hvaraf dessa senare valmän beherska valen med en
majoritet af 211,824 röster.

Lika orättvist var förhållandet år 1888, fast de röstberättigade
valmännens antal då mer än fördubblats och uppgingo till 24,061.
Efter samma indelning som nyss omfattade den första gruppen, de
mindre bemedlade valmännen med 1 — 40 röster, 19,630 personer med
tillhopa 185,000 röster, och den andra gruppen, de förmögnare valmännen
med 41—100 röster, allenast 4,425 personer med sammanlagdt
329,791 röster. I procenttal uttryckt hade år 1884 73 procent
af valmännen 28 procent af hela röstetalet, och återstående 27 procent
af valmännen 72 procent af röstetalet, och år 1888 var förhållandet
så, att 80 procent af valmännen hade endast 36 procent af röstetalet
och 20 procent af valmännen 64 procent af röstetalet. Om man således
jemför förhållandet mellan valmännen och röstfördelningen år

Angående
ändring i
bestämmelserna
om
den kommunala
rösträtten
i stad.

(Ports.)

>'':o 23.

Angående
ändring i
bestämmelserna
om
den kommunala
rösträtten
i stad.

(Forts.)

Torsdagen den 19 Mars.

1884 och år 1888, finner man att ingen förbättring i flertalets rättigheter
egt rum.

Af dessa siffror framgår sålunda tydligt och klart, huru nödvändigt
det är att få den kommunala röstskalan sänkt. Enligt mitt förslag
skulle röstmaximum blifva 40, och då visar det sig, att, medan
den första gruppens 19,630 valmän med 1—40 röster skulle lå behålla
sina 185,889 röster, den andra gruppens 4,425 valmän, som nu
ega 41—100 röster, skulle få allenast 177,000 röster.

Här kan visserligen anmärkas, att fåtalet får ett något mindre
antal röster. Men i afseende derå får jag påpeka, hurusom många
valmän bland de mindre bemedlade ej med bästa vilja kunna taga
sig tid att deltaga i valen eller ens bry sig om det, enär de väl veta,

att deras få röster ej ega något nämnvärdt inflytande på valens

utgång.

Således synes ingen fara finnas för, att magten fråntages de förmögnarne
klasserna, om det anses, att de ovilkorligen skola hafva
den qvar. Jag för min del har den åsigten, att så länge som allmän

och lika rösträtt i politiska och kommunala val saknas, så länge skall

ock missnöje ega bestånd emellan de skilda samhällslagren.

Jag har nu, såsom mig synes, till fullo bevisat, huru nödvändigt
det är att få den kommunala röstskalan sänkt till högst 40 röster för
att derigenom erhålla en rättvisare fördelning af rösterna. Då likväl
Första Kammarens utskottsledamöter reserverat sig mot utskottets
hemställan, och Första Kammaren, trogen sin vana, i går afslog denna
moderata och rättvisa reform, skall jag, ehuru jag för min del anser
frågan fullt utredd beträffande Stockholm, inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Iiahn: De båda motioner, som ligga till grund för lagutskottets
utlåtande, visa att här i landet råder ett penningevälde i
kommunala angelägenheter, hvars motstycke icke finnes i andra länders
kommunala författningar. Det märkvärdiga är, att denna orättvisa
framstod redan vid stadsfullmägtigeinstitutionens börjian, såsom
synes af de ord, som uttalades i denna kammare af min företrädare
på örebrobänken, och som jag skall be att få citera, Han är visserligen
icke någon auktoritet, men han kände grundligt den stads förhållanden
han representerade. Han yttrade: »sedan vi numera fått
så kallad kommunal sjelfstyrelse, har flertalet af kommunens medlemmar
icke mera någonting att säga om gemensamma angelägenheter,
hvilket är bittert».

Det är omkring 20 år sedan dessa ord uttalades från detta ställe,
och äfven för mig är det bittert att få uttala, att ställningen i Örebro
stad icke är bättre nu än då.

Jag aflemnade till lagutskottet,_ för att vara tillgänglig vid behandlingen
af denna fråga, en beräkning af olika grupper röstberättigade,
sålunda lydande :

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

»Gruppering af de röstberättigade enligt på grund af bevillningstaxeringslängderna
för år 1890 upprättad röstlängd för allmän rådstuga
i Örebro stad.

Grupp.	Röstberät- tigade.	Röster.	Summa.
1—10	1,382	1	1,382
	209	2	418
	198	3	594
	98	4	392
	137	5	685
1 ?	53	6	318
	19	7	133
	15	8	120
	74	9	666
	41	10	410
11—20	233	—	3,465
21—30	118	—	3,100
31—40	73	—	2,655
41—50	51	—	2,321
51—60	32	—	1,782
61—70	21	—	1,369
71—80	18	—	! ,393
81—90	12	—	1,040
91—100	56	—	5,554

Örebro d. 7 februari 1891.

C. F. N, Bern tin,

stadskamrerare.»

Röstberättigade, som ega 1 till och med 40 röster, äro till antalet
2,650 samt förfoga öfver sammanlagdt 14,338 röster. De röstberättigade,
som ega 41 till och med 100 röster, äro till antalet 190 samt
förfoga öfver sammanlagdt 13,459 röster. Beräknadt efter 40 °/0 skala,
hvilken jag framlagt i min motion, erhålla de 190 personerna 7,600
röster, eller omkring 1/3 af hela röstetalet, då de i personantal endast
utgöra omkring x/]5 af samtliga röstberättigade. Häraf framgår, att
190 röstberättigade förfoga öfver nästan lika många röster som de
öfriga 2,650 röstberättigade, de stadens invånare icke inberäknade,
som sakna rösträtt. Dessa förhållanden äro så mycket sorgligare, som
det i vårt samhälle just är de små röstegarnes sparsamhet och omtanke
vi hafva att tacka för vår stads utveckling. I andra städer
äro förhållandena ej bättre, och att missnöjet der är lika stort, är alldeles
gifvet. Och naturligt är att ju mer vårt land utvecklar sig i
sjelfständig och frisinnad rigtning, ju mera menniskovärdet kommer
till heders, ju hårdare trycka dessa band af gamla föråldrade lagar och
författningar, och» man kan vara viss om att, der dessa band trycka

Angående
ändring i
bestämmelserna
om
den kommunala
rösträtten
i stad.

(Ports.)

N:o 23.

Angående
, ändring i
bestämmelserna
om
den kommunala
rösträtten
i stad.

(Ports.)

Om ändrade
lagbestämmelser

ifråga om
byggnad och
underhåll af
kyrka m. m.

Torsdagen den 19 Mars.

hårdast, der sprider sig redan nu den kallbrand vi kalla klasshat och
om hvilken sjukdom man ej vet huru den kommer att sluta. Klokheten
synes mig derför bjuda, att man något lossade på dessa band.

Herr talman! Under förhoppning att de få ord, jag nu haft äran
anföra, må få anses förestafvade af en varm och innerlig öfvertygelse,
beder jag få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Walldén: Jag anhåller endast att få konstatera, att herr
Olsson nu i sitt anförande rättat ett misstag, som influtit i hans
motion med afseende å Stockholms skuldsättning. Då rättelsen i
anseende till herr Olssons lågmäldhet möjligen icke uppfattades i
kammaren, ber jag att få upprepa den.

Då herr Olsson i sin motion, som af lagutskottet återgifvits,
anfört att Stockholms skuldsättning för närvarande skulle uppgå till
66 millioner kronor, så utgör den i sjelfva verket, enligt den officiella
tabell, ur hvilken han hemtat sina uppgifter, 48 millioner, således 18
millioner kronor mindre än han af misstag i sin motion uppgifvit.

I afseende å sjelfva saken skall jag i dess närvarande skick
icke göra något yrkande.

Herr Mankell: Då nu Första Kammaren afslagit lagutskottets
föreliggande hemställan och således, äfven om Andra Kammaren
bifölle densamma, det icke kan vara fråga om annat än en opinionsyttring,
och då den motionär, hvars förslag jag sökt understödja
genom min reservation, icke funnit sig föranlåten att vidhålla densamma,
utan enat sig med det slut, hvartill utskottet kommit, vill jag
icke heller här göra något särskildt yrkande på grund af min reservation,
men förbehåller mig dock i afseende å denna fråga full handlingsfrihet
för framtiden.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 20, i
anledning af väckta motioner om ändrade lagbestämmelser i fråga
om byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer; så ock
sockenstufva, prestgård samt tingshus och häradsfängelse.

Inom Andra Kammaren hade herr O. Anderson i Hasselbol väckt
trenne särskilda, till lagutskottet hänvisade motioner, n:is 42, 43, 44,
om ändring af ifrågavarande bestämmelser, och i sådant hänseende
föreslagit:

i motionen n:o 42:

att, med ändring af hvad i lagen af den 12 juni 1885 stadgadt
är i byggningabalkens 26 kap., Riksdagen ville för sin del antaga
följande lag angående förevarande byggnads- och underhållsskyldighet:

Kyrka med klockstapel, kyrkmur och annat som till kyrka hörer,
så ock sockenstuga, skola, der icke annorlunda är särskildt förordnadt,

ä:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen Om ändrade
erlägga kommunalutskylder efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka
ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner, ^ fr, ga om
ej skyldige att i den kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än som byggnad och
med samma privilegier må vara förenligt; underhall af

i motionen n:o 43: w''m''

att, med ändring af hvad i lagen af den 1 maj 1885 stadgadt (Forts.)
är i byggningabalkens 26 kap. rörande byggnad och underhåll af
prestgård, Riksdagen ville för sin del antaga följande lag:

Der enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar
det åligger socknemän att på sin bekostnad bygga eller bättra
husen å prestgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal;
dock vare'' de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier
förunnade förmåner, skyldige att i den kostnad deltaga endast i den
män, de ej äro derifrån enligt samma privilegier befriade;
samt i motionen n:o 44:

att, med ändring af hvad i lagen af den 26 september »1885»
stadgadt är, Riksdagen ville för sin del antaga följande lag angående
skylaigheteD att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af
tingshus oeh häradsfängelse:

I kostnaden för byggnad och underhåll af sådana byggnader
skola alla de, hvilka inom häradet eller tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter den grund, som för utgörande af dessa
utskylder finnes, stadgad; och skola vid förefallande behof dessa
bidrag genom kommunalnämndens ordförande af kommunens kassa
utbetalas, enligt den af häradets förtroendemän uppgjorda och honom
tillstälda uppbördslängd, på tid och ställe, som af dem bestämmas.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motioner icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Folke Andersson, H. Andersson i Nöbbelöf, J. Anderson
i Tenhult, Eriksson i Bjersby, Mankell och Näslund, hvilka
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna.

Efter föredragning, af ärendet anförde:

Herr Anderson i Hasselbol: Då lagutskottet i förevarande be tänkande

hemstält om afslag å mina motioner, skall jag be att få anföra
några af de skäl, hvarför jag anser, att utskottet bort komma
till ett annat resultat.

Jag är fast öfvertygad om att rättvisa och billighet kräfva en
ändring af den nuvarande lagen, så att alla skattskyldige, hvilka i
lika mån njuta fördelarne af ifrågavarande byggnader, också i samma
mån äro underkastade skyldigheten att underhålla dem i mån af sin
skatteförmåga. Ty det kan icke med fog påstås, att fastighetsegare
hafva större behof af eller fördel i anordningar, som främja en kommuns
religiösa intresse, än andra skattskyldige, icke heller att de i

\:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Om ändrade högre grad än dessa betjena sig af rättskipningen. Derför borde
meker"? ock samt%e skattskyldige inom en kommun eller ett tingslag i lika
fråga om m^n drabbas af ifrågavarande byggnadsunderhållsskyldighet.
byggnad och Jag ber att få framföra min tacksamhet till dem af lagutskottets
underhall åt medlemmar, som hafva reserverat sig till förmån för min motion.
(T w,Jag anser också, att det vore fullt berättigadt att gifva någon lin(rorts.
j dring åt den nu så mycket betungade fastighetsfyrken.

Bevillningsförordningen tillerkänner nemligen dem, som äro skattskyddige
efter andra artikeln, äfven i andra afseenden än nu förevarande,
väsentliga lindringar. Det enda skäl, hvarför lagutskottet
icke vill tillstyrka mina motioner, är det, att Riksdagen så nyligen
som 1884 och 1885 tagit ett steg i den rigtning jag föreslagit. Men,
mine herrar, icke kunna väl kraf, hvilkas rättmätighet är bevisad
och erkänd, bli tillfredsstälda blott derigenom att man erkänner dem,
eller att man tager ett litet steg och gör J/4 af hvad som borde göras
helt. Då nu bevillningsförordningen, såsom jag nämnt, i andra afseenden
så väsentligt gynnar skattskyldige efter andra artikeln, så
anser jag, att utskottet bort anse dessa fördelar vara mer än tillräckliga.

Jag skall med några siffror be att få beröra några hithörande
förhållanden. Om jag t. ex. har ett kapital af 9,000 kronor, så är
jag icke underkastad någon bevillning, ty bevillningsförordningen
undantager från skattskyldighet den inkomst, detta kapital lemnar.
Men köper jag en fastighet för dessa 9,000 kronor, så får jag erlägga
en bevillning af 2 kronor 70 öre, eller efter fyrktal beräknadt för 54
fyrk. Har jag ett kapital på 10,000 kronor, får jag erlägga en bevillning
af 50 öre, eller för summa 5 fyrk, men köper jag en fastighet
för dessa 10,000 kronor, så blir min bevillning 3 kronor och mitt
fyrktal 60. Om jag har ett kapital på 20,000 kronor och deraf drar
en inkomst af 1,000 kronor, blir min bevillning 5 kronor 50 öre och
mitt fyrktal 55, men om jag köper en fastighet för dessa 20,000
kronor, blir mitt fyrktal icke mindre än 120. Och går jag till sist
till ett kapital af 40,000 kronor, hvilket lemnar en inkomst af 2,000
kronor, så blir bevillningen derför beräknad efter 200 fyrk, ty här
lemnas intet bevillningsfritt afdrag, men köper jag en fastighet för

40.000 kronor, blir mitt fyrktal icke 200 utan 240. Skilnaden är sålunda
högst väsentlig, och den fördel, som tillkommer alla öfriga
beskattningsföremål än fastighet, så stor, att den väl borde räcka till.

Vore nu alla dessa öfriga beskattningsföremål en obetydlighet af
det hela, vore det mindre att, säga om det uppskof, utskottet förordar,
men så är icke förhållandet. Tvärt om. Af statistiska centralbyråns
statistik för år 1888 ser jag, att det icke finnes mindre än
175 församlingar, der inkomstfyrken, eller de som äro beskattade för
alla andra beskattningsföremål än fastighet, hafva icke mindre än

1.398.000 fyrk mer än fastighetsegarne sammanlagdt. I 85 församlingar
uppgår dessutom inkomstfyrken till nästan samma belopp som
fastighetsfyrken, och sammanräknar man de olika beloppen för hela
riket, så förhåller sig inkomstfyrken till fastighetsfyrken som 2 till
3. Andra beskattningsföremål än fastighet spela sålunda en ganska
stor rol.

Torsdagen den 19 Mars.

N:o 23.

Om det nu vore så, att utgifterna till byggande och underhåll Om ändrade
af kyrka, prestgård, sockenstuga, tingshus o. s. v. vore obetydliga,
så kunde ändock det vara mindre att säga om utskottets afstyrkande fråga om
hemställan. Så är dock icke förhållandet. Ty af samma statistik ser byggnad och
jag, att i icke få församlingar fastighetsfyrken är beskattad med 20 underhåll af
till 60 öre högre pr fyrk, än hvarje fyrk för öfriga beskattningsföre- kyrka ni m.
mål, ja, i somliga församlingar är denna skilnad än högre. Om vi nu (Ports.)
göra en beräkning med nyss anförda siffror, så finna vi, att om i en
församling, der fyrktalen för fastighet och för alla öfriga beskattningsföremål
äro lika, för reparation af kyrka eller öfriga nyss af mig
nämnda byggnader skall uttaxeras en bevillning af 10 öre pr fyrk,
så faller efter nuvarande lag på fastighetsfyrken 8 öre och på öfriga
fyrk 2 öre. Den, som skattar för ett kapital af 10,000 kronor, får
då för sina fyrk erlägga 10 öre, säger 10 öre, under det deremot den,
som köpt jordbruksfastighet för sina 10,000 kronor, har att för sina
60 fyrk erlägga 8 öre pr fyrk, d. v. s. 4 kronor 80 öre eller 48 gånger
högre skatt än den förre, blott derför att han köpt en fastighet.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att angifva, huru beräkningarna
utfalla äfven i de öfriga fallen, men äfven der är skilnaden
så stor, att ett dylikt förhållande icke vidare borde få fortfara.

Herr talman! Så väl på grund af hvad jag haft äran anföra i
mina motioner som ock med åberopande af de skäl jag nu tagit mig
friheten påvisa, anhåller jag att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till mina motioner angående ändring i lagen af den 12
juni 1885 om byggnad och underhåll af kyrka och sockenstufva samt
i lagen af den i maj 1885 angående byggnad och underhåll af prestgård,
äfvensom i lagen af den 26 september 1884 angående byggnad
och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Herr Lilienberg: Då jag tror mig veta, att de föreliggande

motionerna hafva starka sympatier inom kammaren, skall jag inskränka
mig till att, med åberopande af de skäl, utskottet anfört för sin hemställan
om afslag å dessa motioner, anhålla att få yrka bifall till
utskottets afstyrkande utlåtande.

Herr Erickson i Bjersby: Som herrarne af betänkandet finna,

har utskottet icke enhälligt afstyrkt de utaf herr Olof Anderson i
Hasselbol väckta motionerna. Icke mindre än sex ledamöter i
utskottet hafva mot utskottets beslut anmält reservation, och reservanterna
uttalade inom utskottet den uppfattningen, att motionerna
bort bifallas, hvarom också inom utskottet yrkande framstäldes.

Läser man igenom utskottets motivering, finner man, att utskottets
majoritet icke i någon mån sökt jäfva det plåncipielt rigtiga eller
det moraliskt rätta, hvarpå motionären stödt sig och som kraftigt talar
för bifall till hans förslag, eller att hvar och en, som inom en kommun
erlägger kommunalutskylder efter åsatt fyrktal, skall i mån af
sitt fyrktal deltaga i kostnaden för byggande och underhåll af kyrka
med hvad dertill hörer, husen å prestgård samt tingshus och häradsfängelse.
Tvärt om har utskottet sagt, »att, derest fråga vore om en
lagstiftning i ett alldeles nytt ämne, nutida förhållanden icke skulle

Ji:o 23. 10 Torsdagen den 19 Mars.

Om ändrade föranleda till en sådan fördelning, som lagarne den 26 september
^''melser™'' samt den 1 maj och den juni 1885 bestämma». Utskottet

fråga om ^ar framdragit allenast mera underordnade skäl för sitt afstyrkande;
byggnad och och jag är cfvertygad derom, att majoriteten sjelf ansett dessa skäl
underhåll af ni underordnad vigt, ehuru de för närvarande för densamma kunde
hyrka m. m. utgöra skäl för afslag. Utskottet säger nemligen, att, då man tager
(Forts.) i betraktande, hurusom de i nyssnämnda lagar af billighetshänsyn
gifna bestämmelser utgöra ett icke oväsentligt steg i den rigtning,
som af motionären anses vara den rätta, torde det vara att gå väl
brådstörtad! till väga, om en förändring, så genomgripande som den
föreslagna, komme till stånd så jemförelsevis kort tid efter antagandet
af ett förslag, som dock utgjorde ett med tillfredsställelse helsadt
resultat af långvariga meningsbrytningar och upprepade framställningar
i ämnet, och utskottet åberopar särskildt, hvad beträffar skyldigheten
att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse, att
nya lagberedningen i sitt betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning föreslagit, att nämnda skyldighet måtte helt och hållet
öfverflyttas på staten. Väl må det vara sant, att man icke har någon
juridisk rättsgrund att stödja sig på för yrkandet af bifall till
förslagen, men här, om någonsin, torde de moraliska rättsprinciperna
• med hänsyn till nutidens uppfattning böra få göra sig gällande.

Då utskottet säger, att det var så nyligen som åren 1884 och
1885, som en lagförändring i dessa frågor egde rum, så skall jag be
att få påpeka, att, hvad byggandet af kyrka med hvad dertill hörer
beträffar, en lagförändring egde rum år 1885, ehuru en lagförändring
redan förut egt rum så nyligen som år 1876 — således med blott 9
års mellanrum. Nu är det visserligen icke mer än 6 år sedan den
sista lagförändringen skedde; men 6 år nu och 9 år då kunna vara
ungefär jemförliga med hvarandra, ty den allmänna opinionen angående
det rätta härutinnan har så mycket fortare utvecklat sig under
den senaste tiden.

Utskottet anser, att det skulle vara »alltför brådstörtad!» att nu
vidtaga en »så genomgripande förändring», som den motionären här
föreslagit. Jag ber att få framhålla, att det alls icke är fråga om
någon genomgripande förändring. Hela saken är i sjelfva verket icke
så stor som utskottet förestält sig. Den är stor i ett hänseende: i
fråga om principen. Men hvad den ekonomiska sidan angår — och
det är denna utskottet egentligen synes hafva tänkt på — är den
icke egentligen så stor. Ett och annat undantag kan ju inträffa, såsom
då fråga uppstår om nybyggnader. Men dessa inträffa i regeln,
kan man säga, endast en gång hvart hundrade år. Skulle deremot
ombyggnad eller nybyggnad tarfvas på grund af eldsolycka eller dylikt,
sä äro ifrågavarande hus i allmänhet brandförsäkrade, och i så
fäll brukar ersättningen till fullo betäcka kostnaderna för nybyggnaden.

Första Kammaren har emellertid, som herrarne veta, afslagit
motionerna; sålunda äro de för denna gång förfallna. Jag anser i alla
fall, att denna kammare bör behjerta deras syfte och stå på samma
ståndpunkt, som kammaren flera gånger förut intagit i dessa frågor.

Nso 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Jug kan derför ej annat än i likhet med motionären yrka afslag på Om ändrade

utskottets betänkande och bifall till motionerna. lagbestäm melser

Häruti instämde herrar Ollas A. Ericsson, Olsson i Ornakärr och byggnad och
Andersson i Löfhult. underhåll af

kyrka m. m.

Herr Folke Andersson: Då Första Kammaren redan afslagit (iorts.)

denna motion, så är det ju icke något hopp om att nu erhålla någon
ändring i den rigtning motionären föreslagit. Men då jag antecknat
mig som reservant, ber jag få tillkännagifva, att jag anser att motionären
haft goda skäl för sina motioner. Jag tycker för min del —
såsom han just yttrar på ett ställe — att »rättvisan kräfver, att alla,
som hafva lika nytta af våra samhällsinstitutioner, i lika mån bidraga
till desammas upprätthållande, och att det sålunda, då det icke med
fog kan påstås att fastighetsegaren har större behof eller fördel af
anordningar, som afse främjandet af en kommuns religiösa intressen
än andra skattskyldige eller i högre grad än desse betjenar sig af
rättskipningen, samtlige skattskyldige inom kommunen eller tingslaget
höra i lika mån drabbas af ifrågavarande byggnads- och underhållsskyldighet».

Jag anser, att detta uttalande är fullkomligt rigtigt, och hoppas,
att åtminstone denna kammare skall godkänna motionärens förslag.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till motionerna.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med afslag å utskottets
hemställan biföll kammaren de ifrågavarande motionerna.

§ 6.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets nedannämnda
utlåtanden:

n:o 21, i anledning af väckt motion om skärpta bestämmelser i
fråga om påföljd för uraktlåten vård om hundkreatur; och

n:o 22, i anledning af väckt motion om upphäfvande af skyldigheten
att till hofrätt insända renoveradt exemplar af häradsrätts och
rådstufvurätts dombok.

§ 7.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens tredje till- Angående
fälliga utskotts utlåtande n:o 2 (i samlingen n:o 6) i anledning aftåanwdnin
väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förbättrade^,. % norra
tåganordningar å norra stambanan. stambanan.

Till utskottets handläggning hade blifvit hänvisade dels en inom
Andra Kammaren väckt motion (n:o 30), hvari herr 8. J. Kardell
m. fl. hemstält, »att Riksdagen behagade ingå till Konungen med en
underdånig anhållan, att äfven vintertiden nattåg måtte anordnas på
den norra stambanan, och att dessa å lämplig tid må dels på qvällen

>’:« 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Angående utgå ifrån och dels på morgonen anlända till Stockholm; dels en af
tåqanordrän- ^err Eriksson i Mörviken uti samma kammare afgifven motion
gar å norra (n:o 137), deri föreslagits »att Riksdagen behagade ingå till Konungen
stambanan, med underdånig anhållan, ej mindre att äfven vintertiden tills vidare
(Forts.) nattåg måtte anordnas på norra stambanan och att dessa tåg måtte
som hittills å lämplig tid på qvällen utgå ifrån Bollnäs och norrut
och på morgonen anlända dit från de norra orterna, än ock att frågan
om nattstationens flyttning från Bollnäs till Ange och i sammanhang
dermed trafikens ordnande, på sätt i motionen antydes, varder,
såsom Konungen finner för godt bestämma, taget i öfvervägande ensamt
eller samtidigt med andra förslag, som kunna komma under
pröfning och afse att ordna trafiken på den norra stambanan®.

Utskottet bemstälde i föreliggande utlåtande:

l:o att herr S. J. Kardelis m. flis motion icke måtte till någon
åtgärd föranleda; samt

2:o att, med anledning af herr G. Erikssons i Mörviken motion,
Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen, uttryckande
önskvärdheten och nyttan af en hastigare samfärdsel mellan Norrland
och Stockholm, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru vida och i hvad mån, utan allt
för stora kostnader, en snabbare kommunikation å norra stambanan
kan anordnas.

Reservation emot utskottets hemställan hade anmälts af herr
C. G. A. Bergendahl.

Efter det till en början utskottets hemställan under punkten 1
blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Kardell, som yttrade: Då utskottet i nästa punkt gör en

hemställan derom, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med en
skrifvelse i detta ämne, en skrifvelse hvilken visserligen är hållen i
allmänna ordalag, men i hvilken dock åsyftas, att — i likhet med
hvad jag genom min motion velat vinna — de missförhållanden
måtte afhjelpas, hvaraf vintertrafiken på den norra stambanan för
närvarande lider, så ber jag få förklara, att jag vid denna punkt
icke har något yrkande att framställa; dock under uttalande af den
förhoppning, att kammaren behagade antaga det nyss nämnda, af utskottet
framstälda förslaget om en skrifvelses aflåtande till Kongl.
Maj:t, och att kammaren på detta sätt måtte göra ett bestämdt uttalande
gent emot kongl. trafikstyrelsens ständigt återkommande t>non
possumus», när det blir fråga om förbättring af vinterturlistan på den
norra stambanan.

Herr talman! Jag har, som sagdt, intet yrkande att vid denna
punkt framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets ifrågavarande hemställan bifölls.

Efter föredragning vidare af punkten 2 anförde:

Torsdagen den 19 Mars.

N:o 23.

Herr Bergendahl: Då jag antecknat mig som reservant, men Angående

icke angifvit don riktning, i hvilken min reservation går, skall jag förbättrade
bo at.t få säga några ord. norra

Jag har i likhet med utskottet icke funnit anledning att tillstyrka ^stambanan*
en sådan skrifvelse, som de båda motionärerna i sina motioner afsett. (Forts)
Men jag har, i motsats till utskottet, ej heller kunnat vara med om
att förorda, att kammaren skulle besluta en skrifvelse af det innehåll
utskottet föreslagit, enär jag för min del antager, att Kongl.

Maj:t nog utan en sådan skrifvelse tager i öfvervägande, »huru vida
och i hvad mån, utan allt för stora kostnader, en snabbare kommunikation
å norra stambanan kan anordnas». Man har ju ingen anledning
att betvifla, att regeringen ej med det allra största intresse omfattar
Norrland och dess utveckling. De, som voro närvarande vid
föregående års riksdag, torde säkerligen erinra sig, hurusom, vid behandlingen
af Kongl. Maj:ts proposition om anslag till stambanans
utsträckning i Norrland, herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet
då uttalade sitt stora intresse för Norrland och dess
framtid. Sedan flera år tillbaka har ju också Riksdagen fått mottaga
kongl. propositioner angående anslag till kommunikationsväsendets
utveckling i Norrland. Under sådant förhållande kan jag icke inse,
att den påtryckning, som utskottet anser att Riksdagen bör göra på
Kongl. Maj:t genom denna skrifvelse, är vare sig jperättigad eller
lämplig. Jag får derför på grund häraf yrka afslag så val på motionerna
som på utskottets hemställan.

Herr Schöning: Gent emot den nästföregående talaren skall
jag be att på det kraftigaste få tillstyrka bifall till utskottets hemställan
angående en skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t. Man har
under de senaste åren funnit, hurusom från olika delar af Norrland
genom deras representanter vid riksdagen yrkanden framställa om
snabbare kommunikation mellan hufvudstaden och Norrland. Jag har
också blifvit ombedd att väcka förslag derom. Men då jag ej kunnat
gilla den rigtning, i hvilken mina kommittenters yrkanden gått —■
de hafva nemligen önskat anordnande af nattåg under hela året —•
har jag ej förut yttrat mig i denna sak, väl vetande hurusom det
med hänsyn till Norrland först och främst gäller att tillgodose de
stora kraf, som ställas på trafikstyrelsen i och för uppehållandet af
den stora trafiken af tungt och skrymmande gods. Jag kan nämna,
att under februari månad i år har det icke inom något distrikt varit
så mycket vagnar i rörelse för nämnda trafik som just i distriktet
mellan Storvik och Ljusdal.

En snabbare samfärdsel skulle kunna komma till stånd, om tågen
anordnades så, att de ginge tidigare från Stockholm än nu är fallet,
t. ex. kl. 8 eller 7,30; och om man hade samma tåghastighet norr
om Storvik som begagnas mellan Upsala och Storvik, så skulle man
bestämdt på dagen kunna komma till Sundsvall eller Östersund och
således äfven till Hudiksvall och Söderhamn.

Under sådana förhållanden anser jag, att den föreslagna skrifvelsen
till Kongl. Maj:t skulle påskynda ordnandet af denna vigtiga
angelägenhet.

N:o 23.

Angående
förbättrade
tåganordnin
gar ä narra
stambanan.

(Forts.)

Torsdagen den 19 Mars.

Derför, herr talman, ber jag att få instämma i det slut, hvartill
utskottet kommit i punkten 2.

Herr Wijkander: Det har inom utskottet blifvit framhållet,
att man skulle kunna påräkna Kongl. Maj:ts intresse för Norrland
äfven utan någon särskild påstötning, och jag antager att äfven så
är fallet; men då ifrågavarande motioner blifvit väckta, så skulle,
derest Andra Kammaren afsloge hvad deri blifvit begärdt, det blifva
betydligt svårare för jernvägsstyrelsen att angående denna sak taga
något initiativ eller vidtaga några åtgärder till densammas påskyndande.
Jag anser det derför vara synnerligen vigtigt, att Andra
Kammaren instämmer i hvad utskottet föreslagit i punkt 2, ty annars
är det sannolikt, att den önskade anordningen blir undanskjuten några
år längre än hvad eljest kunde blifva fallet. Man finner af utskottets
betänkande, att jernvägsstyrelsen för sin del uti afgifvet utlåtande
afstyrkt nattågs inrättande för det närvarande emellan Bollnäs och
Stockholm. Detta afstyrkande gälde således endast för den närvarande
tiden. Sedan har generalpoststyrelsen uti ett för ett par veckor
sedan afgifvet betänkande tillstyrkt anordnande af nattåg å denna
linie, oaktadt de ganska betydande utgifter, som med ett dylikt vore
förenade. Jag tror för min del, att det skulle vara synnerligen ömkligt
att Andra, Kammaren också uttalade sin åsigt, att några förändringar
i syfte att förbättra ifrågavarande kommunikationer borde
vidtagas, derest sådant kunde ske utan allt för stora uppoffringar. Vi
veta, att svenska staten redan har för dessa banor norr om Storvik
med en sammanlagd väglängd af 800 ä 900 kilometer nedlagt en
kostnad af 70 ä 80 millioner kronor. Den ränteförlust, staten gör
genom att detta kapital förräntas med, om jag minnes rätt, endast
1,14 procent, är ej ringa. Utskottet antager, att man skulle kunna
åstadkomma den åsyftade anordningen för en kostnad af 50- ä
100,000 kronor om året. Denna summa är så liten mot hvad ränteförlusten
nu utgör, att man ej borde låta sig deraf afskräckas, synnerligen
som det är att vänta att, i samma mån som man bereder
banan en ökad trafik, inkomsterna deraf komma att ökas. Det är
naturligtvis en stor fråga för landet, och då bör man ej se saken
allt för smått. För min del får jag derför varmt förorda, att kammaren
måtte fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med utskottets
förslag.

Herr Sjö: I olikhet mot den föregående talaren skall jag be
att få yrka afslag på utskottets betänkande; ty innan Riksdagen går
att aflåta en skrifvelse i det syfte, som deri omförmäles, så måste
den också vara betänkt på att bära de kostnader, som af den föreslagna
åtgärden komma att föranledas. Det tillfälliga utskott, som i
fjol hade att behandla en med denna likartad motion, hade efter en
omsorgsfull utredning kommit till det resultat, att kostnaden för en
gång skulle utgöra 586,000 kronor samt tillökningen af de årliga utgifterna
230,000 kronor; men i år kommer utskottet till det resultat,
att kostnaden för trafikafdelningen å limon Stockholm—Östersund
för dagtåg uppskattats till 175,000 kronor pr år, hvartill kommer

>:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

en utgift för en gång af 434,000 kronor i och för nyanskaffning af Angående
materiel m. m. Detta är ju ofantligt stora summor, hvilka således förbättrade
skulle komma att utgå för ändamål, med hvilka jag anser att Riks- ta9anordnindagen
icke bör befatta sig, i all synnerhet som man bör hafva det Stambanan]
förtroende till trafikstyrelsen, att den kommer att ordna icke blott (Forts)
nattågen, utan äfven gods- och persontrafiken på bästa sätt och så,
att de svårigheter, som i ena eller andra afseendet kunna förefinnas,
på det stora hela blefve afhjelpta. Vi veta, mine herrar, hvilka
stora anslag beviljas till Norrland det ena året efter det andra. Vi
hafva redan i år för den norrländska stambanan beviljat 4 millioner;
och återigen begär regeringen uti inkomna ytterligare 2:ne propositioner
ett anslag å 1,823,000 kronor och ett å 2,350,000 för jernvägsbyggnader
i Norrland. Skola vi fortsätta på det viset, så kan man
fråga, om detta kan vara med landets fördel förenligt. Det har
knappt förgått någon enda riksdag utan att man lemnat" detta Norrland
något låneunderstöd, men äfven andra provinser, exempelvis det
fattiga Småland, skulle kunna behöfva låneunderstöd eller understöd
i öfrigt för våra jernvägsbyggnader, men — vi få stå till baka.

Jag var i början af denna riksdag uppe i civildepartementet för att
söka förbereda ett låneunderstöd för en jernväg i Småland, men
erhöll då till svar, att Kongl. Maj:t icke komme att taga befattning
dermed i år, utan finge Riksdagen styra och ställa med den saken
huru den behagade. Jag kan icke förstå, hvarför Norrland skall alltjemt
komma i åtnjutande af så störa fördelar framför rikets öfriga
landsdelar.

På dessa af mig nu anförda grunder kommer jag att yrka afslag
å utskottets föreliggande hemställan. Vi måste nemligen tillse, att
vi icke gå jernvägsstyrelsen i förväg, ty det skulle ju kunna hända
att man derigenom kunde åstadkomma bantåg, hvilka finge gå utan
både frakt- och persontrafik.

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Herr Petersson i Runtorp anförde: Den föreslagna skrifvelsen
synes visserligen vara af ganska oskyldig beskaffenhet; ipen jag befarar
emellertid att den i allt fall manar till att iakttaga försigtighet.
Jernvägsstyrelsen har säkerligen icke förtjent något klander "i detta
fallet, ty jag tror att styrelsen gör allt hvad man rimligtvis kan
fordra af densamma för att befrämja våra kommunikationer, och någon
gräns måtte väl gifvas äfven för norrländingarnes anspråk. Med all
aktning för norrländingarne och ehuru jag unnar dem allt möjligt
godt, så tror jag dock att deras anspråk böra hålla sig inom rimliga
gränser.

En talare yttrade, att man med anledning af den stora ränteförlust,
staten finge vidkännas å kostnaderna för de norrländska jernvägarne,
borde för betäckande af denDa förlust öka trafiken. — Jag
är af alldeles motsatt åsigt. Ty om man lägger detta plus, som en
sådan anordning som den föreslagna skulle kosta, till nämnda ränteförlust,
utan motsvarande inkomster, så måste ju resultatet blifva ett
alldeles motsatt — nemligen en ytterligare förlust. Jag skall be att

V:o 2B.

Torsdagen den 19 Mars.

Angående för herrarne få nämna det intryck jag fick vid en resa, som jag förforbättradc
lidet år företog norrut. Så snart man hunnit norr om Bollnäs, var
^qar^norra trafiken till den grad dålig, att jag icke sett någon så eländig trafik
stambanan. ens på- de simplaste enskilda jernvägar. I synnerhet var detta fallet
(Forts.) beträffande persontrafiken. Man fick åka ganska många mil och fara
förbi 3 ä 4 stationer utan att en enda person steg in i kupén. Nej,
mine herrar, liten måtta får man väl iakttaga, och man bör i detta
fall se tiden an, och jag tror att såväl jernvägsstyrelsen som Kongl.
Maj:t utan särskild påtryckning från Riksdagens sida icke skola
underlåta att göra hvad på dem ankommer. Men ett gammalt ordspråk
säger, att »när man har fått gult hår, så vill man också få detsamma
krusadt». Det finnes visserligen en och annan, som anser det
vara gentilt att åka fort; men man borde kunna nöja sig med de
vanliga tågen, särskilt när man tänker på den stora fördelen man
har nu mot förr, då man fick åka på kärra. Man bör åtminstone
vara lugn några år, innan man vidtager en så kostbar förändring som
denna, och klokheten bjuder således att Riksdagen icke gör den
ifrågasatta påstötningen, emedan förändringen för det närvarande icke
påkallas af vare sig statens eller Norrlands intresse.

Jag anhåller derför i Norrlands eget intresse att få yrka afslag
å utskottets förslag.

Herr Holmgren: Vid en jemförelse mellan det kostnadsförslag,
som i fjor uppgjordes och det som nu föreligger, visar det sig att
det senare kostnadsförslaget betydligt understiger fjorårets, särskildt
i fråga om nattågen. Och enahanda är förhållandet beträffande de
årliga utgifterna för dessa tåg. Men dertill vill jag påpeka, att i
detta anslag för en gång ingår den kanske största kostnaden för an e>

o. o o

skaffning af lokomotiv och personvagnar. Men denna kostnad är
icke bortkastad, äfven om det skulle visa sig att den föreslagna anordningen
af nattåg ej skall bära sig. Ty då man ju håller på med
att bygga jernvägar så fort man hinner, så skulle ju dessa lokomotiv
och vagnar i allt fall komma till användning.

Herr Nils Peterssons i Runtorp yttrande, att aflåtandet af skrifvelseförslaget
skulle innebära ett klander mot jernvägsstyrelsen, kan
jag icke förstå, då just förslaget grundar sig på ett utlåtande, som
afgifvits af öfverdirektören inom jernvägsstyrelsen.

Jag är nog med om att hushålla med statens medel — den principen
har jag följt under hela min riksdagsverksamhet — men jag
tror det vara med god hushållning förenligt, särskildt hvad Norrland
beträffar, att, om man vill att trafiken skall kunna ge bättre inkomster,
också ordna tågen på ett mera tillfredsställande sätt. Jag
anhåller derför om bifall till utskottets förslag i punkten 2.

Herr Berg från Eksjö: Då flere af de föregående talarne ogillat
det af utskottet framlagda skrifvelseförslaget, skall jag be att med
några ord få bemöta de för afslag anförda skälen.

Flere af dem hafva omnämnt de stora anslag, som Riksdagen
beviljat till den norra stambanan och dervid som sin uppfattning ut -

Torsdagen den 19 Mars. 17

talat, att dessa anslag skulle vara till fördel uteslutande för Norrland.
Jag kan icke dela denna åsigt, då jag anser, att den norra
stambanan i icke oväsentlig grad äfven medför fördelar för andra
delar af riket. Medgifvas måste, att hvarje fördel eller skada, som
tillskyndas en del åt det hela — det hela må vara ett större eller
mindre samhälle eller staten i sin helhet — äfven i sin mån i större
eller mindre grad direkt eller indirekt gynnar eller skadar det hela.
Äfven måste medgifvas — hvilket väl ej heller af någon talare bestridts
—■ att förbättrad samfärdsel på norra stambanan är till stor
fördel för Norrland, och det torde ej heller kunna bestridas, att dessa
fördelar i sin mån äfven komma andra delar af riket till godo. Jag
vågar äfven påstå, att denna fördel för Norrland har en icke blott
indirekt, utan äfven direkt nytta för hela landet, och såsom grund
för detta mitt- påstående torde jag endast behöfva påpeka de lifliga
handelsförbindelserna mellan Norrland och Stockholm.

Hvad beträffar de uppoffringar, som enligt vissa talares yttranden
skulle af rikets södra delar hafva gjorts till förmån för den norra
delen, så torde vid betraktande häraf icke böra frånses, att Norrland
i sin mån fått bidraga till stambanenätet i öfriga delar af riket.
Dessutom kan jag, ehuru jag icke gerna sammanblandar frågor, som
icke stå i direkt samband med hvarandra, icke underlåta att vid detta
tillfälle erinra om, att det dock gifves andra af Riksdagen påbjudna
uppoffringar, hvilka trycka Norrland i högre grad än öfriga delar af
riket, och detta så mycket mera, som de äro till förmån för samhällsklasser,
hvilka inom Norrland äro föga representerade. Jag syftar
dervid på de, enligt mitt förmenande, orättvisa lifsmedelstullarne.
Dervid torde endast behöfva påpekas den till mer än 1 */2 million
kronor uppgående fiäsktullen, hvilken väl odisputabelt till allra största
delen utgår från Norrland.

Rentabiliteten af de norrländska jernvägarne är visserligen ringa,
och har utskottet i betraktande häraf framhållit nödvändigheten af
att all möjlig varsamhet iakttages vid förändring af redan befintliga
tåganordningar. Men dels ber jag att få fästa uppmärksamheten på,
att det finnes redan inom öfriga delar af landet stambanelinier,
hvilkas nettobehållning understiger den från stambanan norr om
Storvik, exempelvis den till sin längd ej obetydliga linien Kristinehamn—-Charfottenberg;
dels torde detta förhållande, att nettobehållningen
är ringa, mana till försök att medelst förbättrade tåganordningar
söka höja denna behållning, och torde det icke vara alldeles
otänkbart, att så skall kunna ske, då faktum är, att underlättad samfärdsel
i allmänhet har egenskapen att framkalla och öka trafik.

Då ju för öfrigt skrifvelseförslaget innehåller egentligen endast
ett erkännande af önskvärdheten och nyttan af hastigare samfärdsel
mellan Norrland och Stockholm, så torde det väl icke vara kammaren
emot att till detsamma lemna sitt godkännande. På grund af
hvad jag haft äran nämna anhåller jag, herr talman, om bifall till
utskottets hemställan.

Jf:o 23.

Angående
förbättrade
tåg anordningar
å norra
stambanan.

(Forts.)

Herr Nydahl instämde häruti.
Andra Kammarens Prot. N:o 23.

N:o 23.

Angående
förbättrade
tåganordningar
å norra
stambanan.

(Forts.)

Torsdagen den 19 Mars.

Herr Schöning: En talare yttrade, att alltid är det Norrland,
som på bekostnad af öfriga svenska provinser skall åtnjuta fördelar.
Nu frågar jag, om det specielt i denna sak är så rysligt mycket man
begär, då det endast är föreslaget en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i
hvilken anhålles om en utredning, »huru vida och i hvad mån, utan
allt för stora kostnader,„ eu snabbare kommunikation å norra stambanan
kan anordnas». År då detta så förfärligt mycket begärdt?
Om utskottet hemstält om nattåg på den norrländska stambanan, då
kunde en sådan åsigt vara berättigad, men här är ju endast fråga
om snabbare kommunikationer, och att en sådan fordran icke är
obillig, framgår af en jemförelse med förhållandena söderut. Vill
man resa söderut, så kan man på aftnarne fara med tvenne snälltåg,
antingen Malmö- eller Göteborgssnälltåget. Äfven på dagarne afgå
åtskilliga blandade tåg och godståg söderut. Norrut hafva vi deremot
summa summarum två tåg. Det ena utgår kl. 10 på morgonen
och stannar under flere månader i Bollnäs redan kl. 7—8 på aftonen.
Vidare är det ett blandadt tåg, som afgår från Stockholm kl. 5,15
e. m. Begagnar man detta, får man, om man reser till Gefle, under
vintermånaderna ligga öfver i Tierp — detta är emellertid på Upsala
—Margretehills jernväg, hvilken ej är statsbana — och reser man på
statsbanan,, norrut, så kommer man samma dag ej längre än till
Krylbo. År det till Söderhamn, som jag skall resa, så framkommer
jag, om jag begagnar detta tåg, icke förr än kl. 6,3 0 på e. m. dagen
derpå; och afreser jag med tåget kl. 10 f''. m. från Stockholm, så

framkommer jag visserligen samma dag, men först kl. 9 på aftonen.

Oberoende af detta tror jag för min del, att de norrländska jernvägarne
komme att bättre bära sig, om man hade det så ordnadt,
att tågen kunde gå längre sträckor på dagen. När nu trafiken väl
snart kommer att utsträckas till de nordligare städerna, Umeå, Luleå
och Piteå, så fruktar jag, att, om man icke går litet längre första
dagen, det kommer att blifva alldeles detsamma som att återgå till
skjutsen, ty vill man åka natt och dag med denna, skulle man nära
nog komma lika långt. Helt annat vore det, om tåghastigheten ökades,
så att man på samma dag man reste från Stockholm kunde

komma fram till Ånge, Sundsvall eller Östersund, och då vore
mycket vunnet.

Till slut återkommer jag till hvad jag nämnde i början af mitt
anförande. Jag frågar den värde representanten, hvars yttrande jag
der anförde; är det verkligen för"-mycket begärdt, då Norrland förut
fått deltaga i anläggningen af jernvägar i andra delar af riket, att
man ingår till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning, huru vida
snabbare kommunikation med Norrland kan komma till stånd? För
min del kan jag icke finna detta och anhåller derför fortfarande om
bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman: Det förvånar mig, att en föregående ärad

talare, herr Sjö, yttrat, att det icke är rätt, att den ena landsändan
gynnas på bekostnad af den andra. Om han dermed menade, att
Norrland blifvit gynnadt i det hänseende, hvarom nu är fråga, på
bekostnad af de södra delande, så torde väl detta vara ett fullkomligt

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

misstag. På de stora banorna söderut, så väl till Göteborg som till Angående
Malmö, gå både dag- och nattsnälltåg. Något sådant finnes deremot förbättrade
icke uppe i Norrland med undantag af sommartiden på linien Boll-,^ norra
näs—Östersund. Det kan väl derför icke vara obilligt, om Norrland stambanan.
önskar komma i åtnjutande af samma fördelar som de södra delarne (Forts.)
af riket. Medan man nu t. ex. reser från Stockholm till Göteborg
på en tid af 12 timmar 50 minuter eller nära 13 timmar, så måste
norrländingen tillryggalägga samma kilometerlängd på 27 timmar,
och derunder får han äfven bekosta nattlogis, ty tåget framkommer
1/2 8 till Bollnäs, och han måste då stanna der öfver natten. Om
man nu hyllar den satsen, att tid är pengar, så är detta först och främst
cn penningeförlust genom den stora tidsutdrägten under resan, och
vidare ökas kostnaderna derigenom, att man måste öfvernatta i Bollnäs.

Herr Nils Petersson i Euntorp yttrade, att han hade rest norrut och
dervid förvånat sig, att så få personer stego af och på vid stationerna.

Jag förmodar, att han företagit sin resa sommartiden, och då är förklaringen
mycket lätt. Med de tröga jernvägskommunikationerna i Norrland
är det nemligen gifvet, att de flesta resa ner till närmaste sjöstad,
när de ämna sig till Stockholm, och sedan resa dit per ångbåt,
ty hvarje norrländsk sjöstad står i ångbåtsförbindelse med hufvudstaden.

Vore deremot kommunikationerna lättare, skulle saken gestalta
sig annorlunda. Inom utskottet förelågo nu de två förslagen, antingen
nattåg mellan Stockholm och Bollnäs eller nattåg mellan Bollnäs
och Östersund, men icke någotdera af dessa förslag har utskottet
vågat tillstyrka, och detta särskildt derför att man hade anledning
tro, att då förbindelsen med kontinenten blir lämpligare ordnad —
hvilket ju nu är i fråga —skulle jernvägsstyrelsen icke vara obenägen
att föreslå ett dagsnälltågs inrättande mellan Stockholm och Östersund,
hvilket naturligtvis vore af mycket större betydelse än ett nattsnälltåg.
Jernvägsstyrelsen har upplyst, att ett sådant dagsnälltåg skulle
kunna gå med sådan hastighet, att man kunde resa från Stockholm
till Östersund på 15 1/2 å 16 timmar. Just derför att vi hade anledning
tro, att något dylikt vore i görningen, ehuru visserligen icke
någon bestämd uppgift derom kommit utskottet till banda, vågade
vi icke föreslå inrättandet af ett nattåg, utan ansågo klokast att öfverlemna
åt Kongl. Maj:t att tillse hvad som i detta afseende vore
lämpligast. Jag vill också påpeka, att om ett dagsnälltåg der
kommer till stånd, minskas den årliga utgiften för detta tåg, 175,000
kronor, med 40,000 kronor, eller kostnaden för det nuvarande nattsnälltåget
mellan Bollnäs och Östersund. Ty om det blir dagsnälltåg
direkt från Stockholm till Östersund, behöfves icke något nattsnälltåg
från Bollnäs.

Det är just på grund af dessa förhållanden som utskottet icke
velat tillstyrka någon af motionerna, utan ansett lämpligare att föreslå
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af
frågan. Detta kan väl icke vara farligt, ty om det slår så ut, att det
blir en betydlig utgift för landet, kommer nog Kongl. Maj:t icke att
tillstyrka denna anordning, men om å andra sidan det är rigtigt, hvad
reservanten förmenar, att Kongl. Maj:t hyser synnerligt intresse för
Norrland, måste dock en påstötning från Riksdagens sida vara kärkom -

N:o 28.

Torsdagen den 19 Mars.

Angående men, och det är då att hoppas, att denna utredning snart kommer till
förbättrade ståncl och

att Norrland får den lättnad i kommunikationer, hvaraf det
aqanordmn- .. • v ^ i i r

ar ä norra™ 1 synnerligt behof. _

stambanan. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Med herr Ekman förenade sig herrar Bromée och Olsson i
Frösvi.

Herr vice talmannen Danielson: Jag har begärt ordet endast

för att gifva till känna min åsigt i denna fråga. Jag är visserligen
öfvertygad om, att kammaren bifaller utskottets förslag, men jag vill
dock hafva min mening förvarad i protokollet.

Jag kan icke erinra mig, att under den tid af nära 20 år, som
jag nu tillhört Riksdagen, man skrifvit till Kongl. Maj:t i en sådan
fråga som denna. Väl har Riksdagen skrifvit om byggande af jernvägar,
men icke om huru de skola trafikeras. Jag tror också, att
det är alldeles oberättigadt af Riksdagen att blanda sig i denna sak.
Om det, såsom här framhållits, är nödvändigt att ordna trafiken å de
norrländska jernvägarne på ett annat sätt än nu, kommer nog jernvägsstyrelsen
att vidtaga erforderliga åtgärder. Huru skulle också
vi kunna vara så inne i sådana invecklade saker, som jernvägstrafiken,
att vi nu skulle våga uttala oss derom? Dessutom gäller det ju betydliga
kostnader, och då borde vi icke söka inverka på Kongl. Maj:ts
och jernvägsstyrelsens åtgöranden i detta fall.

Jag vill ännu en gång påminna om, att ingen enda fråga i sådant
syfte som detta förut varit före i Riksdagen. Val har det varit fråga
om att indraga nattsnälltåg, som man ansåg mindre inkomstbringande,
men man har aldrig velat begära igångsättande af tåg, som skulle
medföra betydliga kostnader utöfver de beräknade inkomsterna.

Herr Ekman sade, att det endast är fråga om en utredning; men
så tror jag icke är fallet. Här begäres, »att Kongl. Maj:t måtte taga
i öfvervägande, huru vida och i hvad mån, utan allt för stora kostnader,
en snabbare kommunikation å norra stambanan kan anordnas». Detta
innefattar icke någon begäran om en utredning, utan en positiv
önskan, och jag tror icke att vi äro kompetente att uttala oss på
detta sätt. Denna sak må Kongl. Maj:t och jernvägsstyrelsen ordna
såsom de finna lämpligt; de reda sig nog bäst utan Riksdagens inblandning,
hädanefter som hittills.

Af hvad jag nu anfört torde gifvetvis framgå, att jag röstar för
afslag på utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Peterson i Hasselstad, Sivartling,
L. Eklund, Rosengren, Larsson i Mörtlösa, Pehr sson i Norrsund,
Eliasson, Svenson i Edurn och Andersson i Hamra.

Herr Andersson från Malmö anförde: Då jag kommer att

yrka afslag på utskottets hemställan, må ingen föreställa sig, att det
sker af animositet mot Norrland och dess befolkning, utan jag gör det
endast af sparsamhetsskäl.

Talaren från Söderhamn sökte göra en jemförelse mellan huru

Torsdagen den 19 Mars.

N:o 23.

tågen anordnats norr och söder om Stockholm, och han nämnde, huru Angående
många tåg dagligen expedieras mellan Malmö och Stockholm samt förbättrade
mellan Göteborg och Stockholm, samt frågade slutligen, hvarför icke norra

Norrland skulle vara lika väl gynnadt. Jag vill dock be den ärad & stambanan.
talaren besinna, att det är en mycket stor skilnad mellan förhållan- (Forts.)
dena i det södra Sverige och i Norrland. Det har nemligen visat sig,
att den inkomst, som de norrländska banorna gifva, icke uppgår till
mer än en bråkdel af en procent på anläggningskapitalet, då deremot
jernvägarne i södra delen af landet inbringa öfver tre procent. Derjemte
bör man väl taga i betraktande, huru stor folkmängd det finnes
i södra Sverige mot i norra; det finnes, om jag icke missminner mig,

15 gånger så många menniskor på hvar qvadratmil i södra Sverige
som i det norra. Detta tror jag väger synnerligen tungt för ett utslag
på utskottets hemställan.

Jag anser också för min del, att Riksdagen icke borde befatta
sig med dylika detaljsaker som tågordningen och tåghastigheten å
våra jernvägar. Det är nog bäst, att Kong!. Maj:t och jernvägsstyrelsen
i detta fall hafva fria händer, ty dervid bör fästas afseende
på en del saker, som vi omöjligen kunna hafva reda på. Man säger
visserligen, att det nu endast gäller en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
men man bör tänka på hvad man skrifver och tillse, huru vida det
blir till fördel eller nackdel för landet. Det är för öfrigt märkvärdigt,
att motioner i dylikt syfte nu börjat framkomma. Nyligen
väcktes motion om indragande af kurirtågen mellan Stockholm och
Malmö, och nu vill man hafva tåg med större hastighet till Norrland.

Motionen föll visserligen, men den hade dock stora sympatier såväl
inom utskottet som i denna kammare.

Jag skall anhålla om afslag på utskottets hemställan.

Herr Nordin: Det har icke så litet förvånat mig, att en så

blygsam begäran som om en skrifvelse, hållen i en så hofsam ton,
som utskottet här föreslagit, kan möta ett så kompakt motstånd, som
nu framträdt från en viss sida af kammaren. Hvad som särskildt
förvånar mig är, att en talare från Småland förmenat, att Norrland
vill hafva så mycket, då Småland deremot, enligt hans förmenande,
fått ingenting. Jag vill då påminna honom om, att staten gifvit en
million kronor till Nässjö—Oskarshamns-banan, att Karlskrona—Vexiöbanan
fick ett stort lån utan återbetalningsskyldighet, samt att den
södra stambanan går igenom hela Småland. Detta kan väl icke kallas
för ingenting.

Herr Nils Petersson talade om det vackra guldgula håret och
den granna krusningen samt sade, att sedan man fått det förra ville
man också hafva det senare; ja, år 1888 fingo vi den gula sköna
färgen och nu för några dagar sedan krusningen, och jag är fullkomligt
öfvertygad om, att de herrar, som gifvit det denna färg och
krusning, icke komma att släppa taget, utan nog fortfarande komma
att bestå oss desamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sjö: Det är nog rigtigt att, såsom herr Nordin uppgaf,

N:o 28.

Torsdagen den 19 Mars.

Angående Småland fått de omnämnda anslagen till jernvägsbyggnader, men det
.förbättrade oaktadt är man i Småland i lika stort om icke i större behof af för^aar^imra
bättrade jernvägskommunikationer än i Norrland. Hvad jag yttrade
stambanan, om den ort jag tillhör är alltså icke vederlagdt. Sjelf har jag myc(Forts.
) ket långt från hvarje jernvägsförbindelse. Hvad särskild! beträffar
anslaget till Karlskrona—-Yexiö jernväg, så erhölls detta anslag hufvudsakligen
för att banan skulle byggas bredspårig, på det att staten
skulle vara i tillfälle att vid behof derå framföra materiel och
manskap till flottans station i Karlskrona. Det var af denna anledning
som 1,100,000 kronor beviljades till denna jernvägsanläggning.

Jag nämnde mycket rigtigt äfven, att Norrland blifvit mera
gynnadt med jernvägsanläggningar än andra provinser, och jag behöfver
icke upprepa skälen för detta påstående, ehuru ännu mera
än hvad jag derom yttrat kunde vara att tillägga. Här är allenast
fråga om, huru vida man skall besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om anordnande af jernvägståg, som må hända vare sig
i ena eller andra hänseendet ej skola bära sig, enär, om man ställer
till för många tåg, må hända det kommer att saknas å dessa tillräckligt
med både passagerare och gods. Kongl. Maj:t och trafikstyrelsen
skola nog Riksdagens skrifvelse förutan draga försorg om att, när
jernvägar byggas, de äfven blifva trafikerade både till trafikanternas
beqvämlighet och på det sätt att de kunna i någon mån bära sig.
Det har sagts, att södra stambanorna skulle hafva så många tåg och
stor tåghastighet. Men jag har dock redan påpekat de naturliga
orsakerna dertill, nemligen att der finnes folk och gods att frakta.
Der fraktas ej blott skogsprodukter, utan också jordbruksprodukter
af alla slag, gjutgods och trämassa m. m. För framförande af allt
detta måste ju tåg anordnas, och vi veta ju också, att dessa tåg bära
sig ganska väl. Men hvad lemna väl tågen ofvanför Bollnäs för
afkastning? Södra stambanan deremot ger afkastning tillbetäckande
af ränta å nedlagda kapitalet, oaktadt der finnas anordnade både nattsnälltåg
och kurirtåg. Vid sådana förhållanden och då jag icke vill
vara med om att medverka till utgifter, hvilka jag så mycket hellre
måste frukta vara onödiga, som trafikstyrelsen icke tagit initiativet
till dem, anser jag icke Riksdagen böra befatta sig med en skrifvelse
af den beskaffenhet som den förevarande. Behöfvas dessa förändrade
kommunikationer och kunna de bära sig, skall jag vara den förste
att vara med om en förändring, men till dess måste jag protestera
deremot. Herr Nordin har sagt, att här vore fråga allenast om en
oskyldig och blygsam skrifvelse. Men är skrifvelsen så oskyldig, så låt
oss då afslå densamma och öfverlåta åt de vederbörande, som hafva
hand om saken, att ordna på bästa sätt. Jag yrkar fortfarande afslag.

Herr Brodin: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga,

men på grund af den uppfattning, som herr vice talmannen uttalat,
anser jag mig böra yttra mig något deremot. Den ärade talaren
ansåg, att trafikstyrelsen borde få sköta om trafiken bäst den ville
utan någon gensaga från Riksdagens sida. Jag kan icke förena mig
i denna åsigt. Såsom vi veta, har traf! k styreis en en mycket stor magt
i sin hand och kan sköta trafiken snart sagdt hur den vill. Denna

23 N:o 28.

Torsdagen den 19 Mars.

magt har också trafikstyrelsen begagnat sig af, då den i konkurren- Angående
sen med andra jernvägar ofta låter trafikanterna sitta emellan, och förbättrade
detta har kunnat ske derför att trafikstyrelsen ej varit bunden gar ^norra
några principiella regler för trafikens skötande. Genom samtrafikens stambanan.
reglerande har väl någon begränsning skett i trafikstyrelsens bestäm- (Forts.)
manderätt, men å andra sidan har denna samtrafik delvis blifvit
ordnad så, att enskilda trafikanter ofta måste skicka sitt gods långa
omvägar, Indika icke varit oundgängligen nödiga. På grund af dessa
och dylika fakta, som lätt kunna styrkas om så tarfvas, anser jag en
gensaga böra inläggas emot herr vice talmannens yttrande.

Då jag har ordet vill jag också yttra något om hr Erikssons
motion, och det synes mig då, såsom om hvad der föreslås vore en
så billig begäran, att det skulle förvåna mig, om ej kammaren bifölle
densamma. Det har sagts, att dessa norrländska jernvägar gåfve så
liten procent i afkomst. Ja, om man beräknar procenten på den
del af banan, som ännu är under byggnad och ännu ej börjat trafikeras,
kan detta väl vara sant. Men jag frågar, hvilken bana i Sverige
har burit sig, så länge blott en ringa del af banan varit öppnad och
större delen under byggnad, hvilken bana har icke då gifvit ringa
afkastning? Det är först sedan en bana är i dess helhet öppnad och
trafiken derå upparbetad, som man kan göra rigtiga inkomstberäkningar
eller tala om, huru vida den bär sig eller icke.

Då jag sålunda anser såväl motionen som utskottets hemställan
vara mycket billiga, synes det mig icke vara något skäl att afslå förslaget
om aflåtande af en skrifvelse i ämnet, utan jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Arhusiander instämde med herr Brodin.

Herr Ekman: Det förvånar mig verkligen, att herr vice tal mannen

numera hyser en sådan ömhet för regeringen, att han anser
det otillbörligt att framkomma med en skrifvelse, sådan som den här
föreslagna. Han sade att i detta skritvelseförslag läge en positiv
begäran om anordnande af lättare jernvägskommunikationer på Norrland.
Jag vill då erinra om klämmen i utskottets hemställan, der
det beter att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

»att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru vida och i hvad
mån, utan allt för stora kostnader, en snabbare kommunikation å norra
stambanan kan anordnas».

Jag tycker att denna kläm är till den grad mildt affattad, att
man just icke deri bör kunna spåra någon bestämd föreskrift. När
frågan var före inom utskottet, påyrkade jag der ett mera positivt
och bestämdt uttalande, men utskottet fann sig böra mildra formen
till en begäran allenast att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huru vida och i hvad mån utan allt för stora kostnader en sådan lättnad
i kommunikationerna kunde verkställas, och en sådan skrifvelse bör
man väl ej vara rädd för att öfverskicka till Kongl. Maj:t.

Det har sagts, att det vår en så betydlig skilnad på omfattningen
af trafiken å landets södra jernvägar och å dem norrut. Herr Sjö
inblandade dock härvid något, som ligger utom saken, nemligen gods -

N:o 28.

Torsdagen den 19 Mars,

Angående transporter, hvilka ju alls icke bedrifvas med snälltåg. Här är fråga
förbättrade om snabhal''e persontrafik, och i detta afseende gäller, att ju snabbare
gar å norra fräken är ordnad, desto mera folk begagnar sig deraf. Då man, så stambamn.

som nu är fallet, skall tillbringa nära två dagar på vägen emellan

(Forts.) Sundsvall eller Östersund och Stockholm, har man ingen benägenhet
att resa denna väg annat än i största nödfall, men om man finge till
stånd ett dagsnälltåg, som tillryggalade vägen emellan Östersund
och Stockholm på 15 å 16 timmar, skulle sakerna ställa sig helt annorlunda,
och ett sådant snälltåg kanske skulle få ganska mycket

passagerare, om också ej så många som i de södra orterna. Men jag
tänker i allt fall, att ett sådant tåg skulle bära sig vida bättre än
de som gå så långsamt, som nu är fallet.

Herr Petersson i Euntorp: Jag skall icke länge upptaga tiden.
En talare från Eksjö nämnde, att denna norrländska bana ture sig
lika bra som en del enskilda jernvägar. Jag har inom statsrevisionen
varit i tillfälle att taga kännedom om huru härmed rätteligen förhåller
sig, nemligen på det viset, att trafikstyrelsen fått sig tillgodofördt
af byggnadsstyrelsen ett belopp, som uppgår, om jag ej minnes orätt,
till flera procent af beräknade byggnaaskostnader, utan hvilket tillgodoförande
inkomsterna af dessa norrländska jernvägar kanske ej
skulle uppgått ens till en half procent å byggnadskostnaden. Jag
vill dermed ej hafva sagt, att icke jernvägarne i Norrland möjligen
kunna bära sig i en framtid. Men det behöfs derförinnan att folk
slår sig ned der och uppdrifver en rörelse, som kan göra jernvägarne
inkomstbringande.

Jag har väl hört, att jag fallit i onåd derför att jag framdragit
ett litet exempel, som jag ansåg vara helt oskyldigt. Jag vill nu
icke vidare tala härom, men så mycket känner jag förhållandena i
Norrland, att jag vågar påstå, att om vi hade det så bra i de södra
orterna som invånarne i Norrland i allmänhet ha det, så skulle vi
alls ej behöfva några tullar. Ty jag kan försäkra, att de må rätt
bra i Norrland och mycket väl kunna betala både tullar och annat.
Hvad nu beträffar behofvet för Norrland af snabbare kommunikationer,
så medger jag att den tid nog kan komma, då sådana snabbare
kommunikationer behöfvas. Men för närvarande skulle nog dessa
snälltåg, som man vill inrätta, endast komma att befaras af profryttare
ooh resepredikanter. Det var blott detta jag har velat säga.

Herr Schöning: Jag anser denna sak så vigtig, att jag måste
yttra ännu några ord. Det förvånar mig, att eu representant för det
lifaktiga Malmö uppträdt och talat emot den här föreslagna skrifvelsen.
Han har väl gifvit skäl derför, nemligen sparsamhetsskälet,
hvilket skäl jag i allmänhet väl aktar. Men jag kan hvarken ingå
på hans uppfattning eller bemöta honom, då han till skäl för detta
sitt sparsamhetsskäl icke angifvit en enda siffra eller gifvit någon
motivering. Han sade vidare, att Norrland fördrar för mycket i förhållande
till folkmängden i denna landsdel, och han jemförde tågen
söder om Stockholm med dem som gå norr om Stockholm. Men här
fordra vi ju ej ens en tiondedel af de fördelar i detta afseende, som

Nso 23.

Torsdagen den 19 Mars.

de södra provinserna åtnjuta, utan yrka endast att detta beskedliga
— jag vill icke säga oskyldiga eftersom detta uttryck användts såsom
grund för yrkande om afslag — att detta beskedliga skrifvelseförslag
måtte vinna kammarens bifall. Herr Sjö drog upp en jemförelsetablå
emellan afkastningen af banorna norr och söder om Stockholm
och uppgaf, att de senare afkastade 3 procent och deröfver,
under det de förra gåfvo knappast 1 procent å nedlagda kostnaderna.
Den norra stambanan, som ännu är under byggnad, går framåt dag
för dag, men kan naturligtvis endast så småningom skapa sig trafik,
under det den södra stambanan för länge sedan är färdig och nu står
i sitt bästa flor. Och det är ju gifvet, att en fullt färdig bana måste
gifva större inkomst än eu som är under byggnad. Jag har dessutom
flere gånger här i kammaren hört framhållas, att då kommunikationerna
i Norrland äro så svåra, bör man genom jernvägars anläggande
söka framkalla trafik, och jag tror, att detta argument anförts äfven
af herrar representanter för södra Sverige, då de önskat någon ny
jernvägsförbindelse. Det är derför så besynnerligt, att man skall
misstänkas för att vara partisk, när man uppträder till förmån för
ett förslag sådant som det nu ifrågasatta. Herr Nils Petersson sökte
att med skämt slå bort hela saken, men detta är ju ingenting ovanligt
från det hållet, när det gäller något för Norrlands framtid gagneligt.
Och det är ju väl att han endast skämtar; det finnes ty värr
andra, som äro rent af elaka mot Norrland.

Jag har nu uttalat mina åsigter i den föreliggande frågan och
skall derför icke vidare upptaga kammarens tid. Den långa debatt,
som nu pågått och hvilken jag med den största uppmärksamhet åhört,
har icke kunnat ändra min öfvertygelse, utan fortfar jag således i
mitt yrkande om bifall till utskottets förslag, förmenande mig dermed
gagna landet i sin helhet.

Herr Jonsson i Hof: Jag skall icke förlänga debatten, utan
endast söka slå fast några fäkta, som under densamma åberopats.

Det ena är, att hvarje ny eller förbättrad tåganordning naturligtvis
måste medföra ökade kostnader. Men dessa kostnader har jernvägsstyrelsen
sjelf ålagt sig, naturligtvis under den förutsättning, att
de förbättrade anordningarne skola medföra ökade inkomster.

Ett annat faktum, som här framhållits, är, att Eiksdagen aldrig
förr skrifvit till Kongl. Maj:t i dylika frågor som denna, utan att
ändringar derutinnan fått bero på trafikstyrelsens initiativ. Detta är
nog också i allmänhet rigtigt, men i detta fäll finnes ett skäl för den
ifrågasatta skrifvelsen, som förut icke kunnat anföras, och det är, att
under det att trafikstyrelsen åsatt samma taxa för trafik å persontåg
och snälltåg och de öfriga stambanorna hafva dessa snälltåg till sitt
förfogande, så saknar Norrland dem, men får i alla fall betala lika
hög afgift. Detta förhållande äfvensom trafikstyrelsens benägenhet
att i första rummet och hufvudsakligast tillgodose den trafik, som är
af kontinental betydelse, tror jag utgöra fullt talande skäl för bifall
till det föreliggande skrifvelseförslaget, hvarför jag för min del anhåller
om bifall till detsamma.

Angående
förbättrade
tåganordningar
å norra
stambanan.

(Forts.)

N:o 23.

Angående
förbättrade
tåganordningar
å norra
stambanan.

(Forts.)

Om öfverflyttande
på
bankoutskottet
af skyldigheten
att
utse revisorer
jemte
suppleanter
för granskning
af riksbankens
afdelningskontors
räkenskaper.

Torsdagen den 19 Mars.

Herr Göransson instämde i detta yttrande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
afslag å såväl utskottets hemställan som herr G. Erikssons i Mörviken
uti ämnet väckta motion. Herr talmannen fann den förra propositionen
hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad; men som
votering begärdes, blef nu uppsatt justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
hemställan i 2:dra punkten af utlåtandet n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som herr G. Erikssons i Mörviken uti ämnet väckta motion.

Omröstningen utföll med 91 ja mot 70 nej, i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits; och skulle detta beslut,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen genom utdrag af protokollet
delgifvas medkammaren.

§ 8.

Föredrogs vidare bankoutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af
motion om öfverflyttande på bankoutskottet af skyldigheten att utse
revisorer jemte suppleanter för granskning af riksbankens afdelningskontors
räkenskaper och förvaltning.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda inom Första Kammaren
af herr Älb. Anderson afgifna motion, n:o 8, hemstälde utskottet
i föreliggande utlåtande:

• l:o.

att före nuvarande första punkten af § 5 i instruktionen för
bankoutskottet måtte, med bibehållande i öfrigt af §:n oförändrad,
införas följande bestämmelse:

Utskottet åligger att särskildt för hvarje riksbankens afdelningskontor
utse fyra revisorer och lika antal suppleanter för granskning
af dessa kontors räkenskaper och förvaltning under nästföregående
år, dervid dock, i fråga om nytt kontor, den första granskningen skall
afse tiden från och med detsammas öppnande till utgången af nästpåföljande
kalenderår; och skall vid dessa val utskottet vara full -

Torsdagen den 19 Mars.
2:o.

N:o 23.

Om öfverflyttande
på
bankoutskottet
af skyldigheten
att
utse revisorer
jemte
suppleanter
för granskning
af riksbankens
ofatt
åt § 64 inom. 1 i bankoreglementet gifves följande lydelse: delningskon tors

räkenskaper.

(Forts.)

att första stycket i § 1 af instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna ändras sålunda:

Revisorerne sammanträda årligen första helgfria dag i april månad.

samt

3:o.

Hvarje afdelningskontors räkenskaper och förvaltning granskas
årligen genom fyra personer, hvilka jemte ett lika antal suppleanter
för dem väljas på sätt instruktionen för bankoutskottet föreskrifver.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
Harald Ericsson, Ivar Månsson, J. P. Nilsson i Käggla och A. Johansson
i Löfåsen:

att Riksdagen måtte besluta, att herr Alb. Andersons ifrågavarande
motion ej skall till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Månsson: Såsom herrarne finna af betänkandet, har utskottet
icke varit enigt i sitt beslut rörande denna fråga, utan åtskilliga
af dess ledamöter, och bland dem äfven jag, hafva reserverat sig
mot detsamma. Jag vill emellertid nu icke upptaga kammarens tid
med att närmare redogöra för de skäl, som härvid för mig varit bestämmande,
utan ber endast att med hänvisning till de skäl, som i
reservationen blifvit anförda, få yrka afslag på utskottets hemställan
i det föreliggande betänkandet.

Herr Sjö: Då jag inom utskottet biträdt det förslag, som nu föreligger
till afgörande, så skall jag äfven be att få angifva de skäl, som
dervid för mig varit bestämmande, synnerligast som en af reservanterna
nu uppträdt och yrkat bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Såsom herrarne veta, har bankoutskottet till sitt förfogande icke
allenast bankofullmägtiges utan äfven styrelsernas för afdelningskontoren
protokoll och handlingar rörande afdelningskontoren samt
dessutom revisorernas berättelser och anmärkningar tillika med styrelsernas
vid afdelningskontoren afgifna förklaringar öfver gjorda anmärkningar.
Af dessa handlingar kan utskottet således lära känna
förhållandena vid afdelningskontoren och bedöma huru revisorerna
föregående år skött sitt förtroendeuppdrag. Dessutom är utskottet i
tillfälle att, när anledning dertill förefinnes, meddela sig dels med
vederbörande inspektörer och dels med riksdagsmän och andra lämpliga
personer från de olika orterna för inhemtande af de upplysningar,
som kunna vara erforderliga. Till följd af alla dessa omständigheter
föreställer jag mig, att val af dessa revisorer lämpligast bör

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Om öfver- * uppdragas åt bankoutskottet, på sätt nu är föreslaget. Man skulle
''Ijankoulsk Senom en sådan anordning kunna få fullt ut lika trovärdiga, insigtstet
af skyl- f''uha och dugliga män som förut till dessa förtroendeuppdrag och
digheten att dessutom icke behöfva riskera att, såsom förut ofta skett, kasta bort
utse reviso- sina röster på personer, som för flera år sedan afiidit. Man skulle
ra- jemte. härigenom också undvika att till revisorer utse sådana personer, som
för gränsle- samtidigt med att de väljas afträdt sin egendom till sina borgenärer.
ning af riks- Sådana fall hafva verkligen förut inträffat, likasom det äfven händt,
bankms af- att till revisorer blifvit valde sådana personer, som legat i rättegång

^tors^rdken mec^ styrelserna i afdelningskontoren.

skaper " Dessa omständigheter hafva föranledt mig att biträda det nu
(Forts) föreliggande förslaget, och jag är fullt förvissad derom, att, om detta
förslag af Riksdagen antages, bankoutskottet då kommer att tillsättas
icke allenast med fästadt afseende på handläggningen af de ärenden,
som till detta utskott nu hänskjutas, utan äfven med afseende på det
val, som sålunda blefve dem anförtrodt.

Beträffande tiden för revisionens början har motionären föreslagit,
att revisorerna fortfarande skulle sammanträda, hvad angår afdelningskontoret
i Visby, första helgfria dag i juni månad och, beträffande
de öfriga afdelningskontoren, första helgfria dag i mars. Men
utskottet har ansett lämpligare, att ifrågavarande revisioner taga sin
början första helgfria dagen i april, på det att utskottet blefve i tillfälle
att derförinnan taga fullständig kännedom om fullmägtiges protokoll
äfvensom deras och afdelningskontorens samt näst föregående
revisorers berättelser, hvarigenom dessutom vunnes den fördelen att
samma tidsbestämmelse blefve gällande för rikets samtliga afdelningskontor.
Äfven i detta afseende är jag fullkomligt af samma åsigt
som utskottet.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr Hansson i Solberga instämde med herr Sjö.

Herr Petersson i Boestad: I olikhet med den föregående talaren
är jag af den åsigten, att några skäl icke förefinnas att antaga
den ifrågasatta ändringen rörande sättet för utseende af revisorer för
afdelningskontorens räkenskaper och förvaltning.

Jag hyser nemligen den öfvertygelsen, att den kännedom om
personer och förhållanden i de olika orterna, som hos de väljande
bör förefinnas för beredande af trygghet för ett godt val, existerar i
högre grad hos kamrarnes ledamöter samfäldt än i bankoutskottet.
Och hvad beträffar den omständigheten, att man genom den föreslagna
förändringen skulle inbespara tid för Riksdagen, så anser jag
att" detta skäl är utan betydelse; jag tror att Riksdagen har tillräckligt
godt om tid för att kunna förrätta ifrågavarande val. Härtill
kommer också, att, då dessa revisorer uppbära aflöning för sitt arbete,
det lätt kunde gifva anledning till intriger, om valen öfverlemnades
åt bankoutskottet. Jag anser således, att detta utskottets förslag icke
allenast är helt och hållet onödigt utan till och med skadligt. Man

K:o 28.

Torsdagen den 19 Mars.

bör derför enligt mitt förmenande icke afhända Riksdagen den rätt
den sedan långliga tider egt att sjelf utse ifrågavarande revisorer.

På dessa grunder anhåller jag, herr talman, om afslag å bankoutskottets
nu föredragna betänkande.

Herr Johansson i Löfåsen: Såsom af betänkandet synes, har
jag icke varit enig. med utskottets majoritet, utan reserverat mig mot
dess hemställan.

Jag har gjort detta dels af det skäl att, så vidt jag vet, man
icke kunnat påvisa någon enda olägenhet af det sätt, hvarpå ifrågavarande
val hittills förrättats, och dels emedan den föreslagna förändringen
skulle kunna hafva till påföljd att bankoutskottet komme
att tillsättas just med afseende på dessa val.

Hur jag än ser saken, kan jag icke inse att den föreslagna förändringen
kan medföra någon nytta, och jag vill derför yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

, Om öfverflyttande
pa
bankoutskottet
afl skyldigheten
att
utse revisorer
jemte
suppleanter
för granskning
af riksbankens
afdelningskdntors
räkenskaper.

(Forts.)

Herr vice talmannen Daniel son: Äfven jag tycker, att hvad
utskottet bär föreslagit icke är så lyckligt funnet som det borde vara.
Om man också, i likhet med talaren på smålandsbänken, vill erkänna,
att det nuvarande valsättet är olämpligt, tror jag dock icke att det
vore välbetänkt att bifalla utskottets förslag. Ty huru skulle resultatet
blifva deraf? Jo det kunde lätt hända, i fäll bankoutskottet
skulle välja dessa revisorer, att det blefve Första Kammaren, som
valde alla revisorerna vid ett afdelningskontor. Ty det skulle ju
blifva utskottet i sin helhet, som valde, och det kunde således komma
att bero på den förseglade sedeln, huru vida valet komme att gå åt
det hållet, att Första Kammaren blefve den vinnande eller att Andra
Kammaren så blefve. Valen skulle i så fall, derest kamrarnes ledamöter
i utskottet komme att stå mot hvarandra, blifva ensidigt. Jag
för min del tycker derför, att vi icke böra släppa ifrån oss den
gamla föreskriften, som står i grundlagen, att hvardera kammaren
skall utse sina revisorer, och derför tror jag, att man bör afstå detta
utskottets förslag, åtminstone denna gång, till dess vi få ett annat,
som kan lösa frågan på ett bättre sätt. Jag vill ej, att slumpen skall
få afgöra, om alla fyra revisorerna vid ett afdelningskontor skola
väljas af en enda fraktion. Jag tror icke att detta skulle vara lyckligt,
och derför förenar jag mig med dem, som yrkat afslag. Det kan
ju hända, att dessa val i framtiden kunna ordnas genom ett annat
valsätt, men för närvarande tror jag det icke är skäl att släppa ifrån
sig den vackra grundtanken, att hvardera kammaren skall utse sina
revisorer.

Jag yrkar som sagdt afslag.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Anderson i Hasselbol
och Nilsson i Vrängebol.

Herr Dieden: När man betänker huru stort antal riksbanlcsafdelningskontor
inom en viss tid komma att finnas i vårt land, inser
man lätt, hvilket arbete och hvilken tidsförlust skall uppkomma för

>7:o 28.

Om öfverflyttande
på
bankoutskottet
af skyldigheten
att
utse revisorer
jemte
suppleanter
för granskning
af riksbankens
afdelningskontors
räkenskaper.

(Ports.)

30 Torsdagen den 19 Mars.

Riksdagen genom valen af revisorer och revisorssuppleanter för dessa
kontor, då man vet att dessa val nu upptaga en hel dag. Det blefve
således ett betydligt arbete, som kunde inbesparas Riksdagen genom
att öfverlemna dessa val till bankoutskottet. Ledamöterna i utskottet
skulle också utan tvifvel mycket lättare än kamrarne kunna förskaffa
sig kännedom om lämpliga personer för detta uppdrag på så
många spridda orter. Derför tror jag att förslaget i och för sig
sjelft- är godt, men då Första Kammaren afslagit detsamma, tjenar
det till ingenting att yrka vare sig det ena eller andra.

Herr Sjö: Med anledning af herr vice talmannens anförande
skall jag be att få yttra ännu ett par ord. Han sade, att, om förslaget
antoges, det skulle kunna hända, att Första Kammaren komme
att välja alla fyra revisorerna vid hvarje afdelningskontor. Jag ber
dervid få fasta uppmärksamheten på, huru det brukar gå till vid
tillsättande af sammansatt utskott inom utskott. Då utser Första
Kammaren sina ledamöter bland dem, som tillhöra denna kammare
inom utskottet, och Andra Kammaren utser sina ledamöter bland dem,
som tillhöra den kammaren. På samma sätt kunde ju gå till vid utseende
af revisorer, blott med den skilnaden, att desse icke skulle
tagas inom utskottet, utan att dertill skulle tagas lämpliga, dugliga
och insigtsfull personer från de orter, der afdelningskontoren äro
förlagda.

Hvad sjelfva valsättet beträffar, skulle man äfven kunna tänka
sig ett annat tillvägagående inom utskottet, och det vore, att valen
skedde på samma sätt som nu är förhållandet vid utseende af de
valmän, som hafva att välja banko- och riksgäldsfullmägtige. Det är
väl sant, att då skulle valets utgång kunna komma att hänga på den
förseglade sedeln, och det vore mindre lyckligt — jag medgifver
det —; men jag tror att, då man hade så stort ansvar, som bankoutskottet
då finge på sina axlar, man alltid skulle tillse att prägtiga,
dugliga och insigtsfull män blefve valde, likasom fallet är med dem,
som nu väljas för att utse banko- och riksgäldsfullmägtige. Jag tror
icke att vi ha något skäl att klaga på dem, utan det har varit personer,
som skött sig ganska bra.

Herr Folke Andersson: Jag skulle kunna inskränka mig till
att instämma med vice talmannen. Jag tror icke att denna förändring
är vare sig nödig eller nyttig. Det förslagna sättet att utse revisorer
liknar mycket, synes mig, det omedelbara valsättet för utseende af riksdagsmän.
Då det icke upplysts, att några olägenheter egt rum genom
det nuvarande valsättet, hemställer jag om afslag å utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Äfven jag för min del anhåller om afslag
å utskottets förslag. Jag tror att utskottet icke varit synnerligen
lyckligt i redigeringen af detsamma. Ty om man skulle förekomma
de olägenheter, som herr Sjö påpekat, skulle sättet derför finnas angifvet
i utskottets förslag. Det kan icke lida något tvifvel derom,
att, om detta förslag blefve antaget, och en enda person inom utskottet
yrkade, att valen skulle ske gemensamt inom hela utskottet,

Ji:o 28.

Torsdagen den 19 Mars.

de då måste ske på det sättet; och man kunde då icke vara säker, Om öfver- °
huru vida valens utgång komme att bero på den förseglade sedeln flyttande på
(lottning) hela vägen igenom eller med andra ord huru vida det blefve tet åf sky\-Första eller Andra Kammaren som komme att tillsätta revisorerna, digheten att

Jag kan icke föreställa mig att detta förslag framkommit i annat utse revisosyfte
än att bespara någon tid för Riksdagen. Ty icke är det väl rer jemte
säkert, att bankoutskottet kommer att hafva större personkännedom Sjör^granskän
kamrarne hafva, den måste väl tvärt om vara mindre hos banko- ning^afriksutskottet
än hos hela Riksdagen. Då det således blott är fråga om bankens afen
besparing i tid, tror jag icke att det för den skull är nödvändigt, blelningskonatt
Riksdagen af händer sig den grundlagsenliga rätt att sjelf utse re- °iIkaper^
visorer, som nu ligger i dess hand. Det är för resten blott en för- (Forts)
middags göra i kammaren med dessa val. Vill man minska kämrarnes
arbete dermed, torde en annan utväg vara lämpligare än den nu
föreslagna, nemligen att kamrarne hvar för sig utse sina valmän, som
jemväl hvar för sig utse sin kammares revisorer — jag anhåller om
afslag åtminstone för närvarande.

Häruti instämde herrar Lasse Jönsson, O. B. Olsson, Nilsson i
Skärhus, Gunnar Erilcsson, Bromée och Olsson i Kyrkobok

Herr Björkman: Jag skulle kunna inskränka mig till att instämma
med hr Sven Nilsson, men då jag har ordet, får jag säga,
att jag verkligen trodde, när jag begärde ordet, att min ärade vän
Sjö skulle komma fram med några starkare skäl än hans sista. Han
har icke påstått att revisionen hittills gått slarfvigt till väga eller att
några olägenheter varit förknippade med det nuvarande valsättet. Han
nämnde visserligen om en död person, som kommit upp på listan,
men han blef ju icke vald och kunde ju icke ställa till någon oreda.

Jag hade verkligen tänkt några bättre skäl skulle hafva kunnat anföras.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Johansson i Esset: Jag har icke begärt ordet för att
framställa några skäl för förslaget, utan allenast för att instämma
med reservanterna. Egentliga anledningen hvarför jag begärde ordet
var, att några talare uppgifvit att den förseglade sedeln skulle kunna
afgöra valet. Så är alls icke förhållandet enligt min uppfattning,
utan det skulle blifva genom lottning, om rösterna utföllo lika. Då
det gäller voteringar är det som den förseglade sedeln skall afgöra
och icke vid val.

Öfverläggningen var härmed slutad och efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren såväl
utskottets hemställan, som den i ämnet väckta motionen.

§ 9.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 7), i anledning af herr C. G. Anders -

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Om ändrade
bestämmelser
rörande utarrendering

af vissa
lägenheter
vid statens
jernvägar.

(Forts.)

sons i Skeenda motion, n:o 45, om ändrade bestämmelser rörande
utarrendering af vissa lägenheter vid statens jernvägar.

Motionären hade föreslagit det Riksdagen för sin del behagade
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder, så att vid de lägenheter vid statens jernvägsstationer,
som uthyras till enskilda personer, vare sig för servering
åt resande eller eljest, måtte från och med nästa år eller, så
snart ske kan, den anordning vidtagas, att dessa statens lägenheter
uthyras för hvarje gång för en tid af högst trenne år och sålunda,
att dessa arrenden offentligen kungöras, på det allmänheten må blifva
i tillfälle att afgifva anbud, dervid godkänd borgen skall aflemnas
för arrendevilkorens rigtiga fullgörande.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till

någon åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar E. J. EJcman och A. G. Olsson i Frösvi, hvilka, med afstyrkande
af motionen i hvad den anginge arrendetidens bestämmande
till 3 år, föreslagit att Andra Kammaren måtte besluta att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder,
så att vid de lägenheter för hotell- och restaurationsrörelse vid statens
jernvägsstationer, som uthyras till enskilde personer, måtte från och
med nästa år eller, så snart ske kan, den anordning vidtagas, att
nämnda lägenheters utarrendering måtte offentligen kungöras och anbud
infordras, dervid godkänd borgen skall ställas för arrendevilkorens
rigtiga fullgörande, tillkommande det jernvägsstyrelsen att pröfva
icke blott de gjorda anbuden utan ock arrendatorernas lämplighet;
samt

af herrar J. A. Johanson i Bastholmen och J. Nordin.

Efter föredragning af detta ärende anförde nu:

Herr Andersson i Skeenda: Jag är utskottet tacksam för den

utredning det lemnat rörande min motion, men är icke belåten med
det slut, hvartill utskottet kommit. Herrarne veta alla, att statens
jernvägar icke lemna så stora inkomster, och då tycker jag, att man
bör se till att taga noga reda på alla dess inkomster. Jag afser särskildt
förhållandena vid Gnesta, som är min närmaste station. Dervarande
restaurationslokaler uthyras för 400 kronor om året, och de
utgöra en lägenhet på fjorton möblerade rum. Der är öppen krog
hela dagen, ty äfven om icke spirituösa utskänkes, så försäljas der
vin och maltdrycker. Dessutom är det en torgdag i månadén och
då säljes i tredje klassens restaurationslokal öfver 500 halfbuteljer
Öl, hvarpå restauratören förtjenar minst 200 °/0. Kan det då vara
lämpligt att hyran skall vara så billig för en lägenhet, som kostat staten
4 å 5,000 kronor? Jag har i min motion endast begärt en skrifvelse
till Kongl. Maj:t och skall gerna afstå ifrån förslaget om uthyrande
på högst tre år och instämma med reservanterna. Jag yrkar afslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

33 N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Herr Ekman: Orsaken, hvarför jag reserverat mig mot utskottets Om ändrade
beslut, är den, att jag finner klämmen och motiveringen icke rätt bestämmelser
stämma öfverens. I motiveringen säger utskottet följande: »Utskottet arrenderinö
är, liksom motionären, af den öfvertygelse att på flera af stationerna, af „jgsa
särskilt på de större, icke obetydligt högre arrendebelopp skulle lägenheter
kunna betingas utan att det ofvan nämnda hufvudmålet blefve till- vfd statens
bakasatt-, och anser att önskligt vore att i allmänhet vid utarrenderan- dernvagar.
det af lägenheter och särskild! af de större bland dessa offentlig '' orts''''
kungörelse användes, på det allmänheten måtte blifva i tillfälle att
afgifva anbud, dock utan skyldighet för kongl. jernvägsstyrelsen att
antaga det högsta anbudet, derest omständigheterna i speciella fall
gjorde detta mindre lämpligt. Utskottet anser således önskligt att
jernvägsstyrelsen måtte genom offentlig kungörelse tillkännagifva när
utarrendering skall ske. Man hade efter en sådan motivering kunnat
vänta, att utskottsmajoriteten skulle tillstyrkt motionen, men i stället
har den yrkat afslag. Det är derför som jag tagit mig friheten att
jemte herr Olsson reservera mig mot det slut, hvartill utskottet
kommit. Att en annan sakernas ordning än den nuvarande är nödvändig,
torde jag få bevisa genom åtskilliga siffror. Motionären har
nyss påpekat, hurusom vid Gnesta staten håller ett hus med fjorton
möblerade rum för en årlig arrendesumma af icke mer än 400 kronor.

Vid Laxå, som är en ganska stor station, har staten betingat sig en
så kallad tomthyra af 79 kronor 50 öre, men restauratören behöfver
icke erlägga ett enda öre för restaurationsrättigheterna. Vidare t. ex.
vid Nässjö, som är en af våra största stationer med ofantligt mycket
trafik och der, såsom en hvar hvilken passerat vägen vet, väntsalarne
vid måltiderna äro öfverfulla, tillhandahåller staten rum i jernvägsbyggnaden.
För denna lokal betalar restauratören 400 kronor och
för restaurationsrättigheterna endast 200 kronor, således 600 kronor
för en så stor rörelse. Vid Stockholms centralstation upplåter jernvägen
rum för restaurationen, men tager ingen hyra för lokalen, utan
restauratören får erlägga 600 kronor såsom afgift för restaurationsrättigheterna.
Jag vill påpeka särskildt dessa siffror för att visa,
huru det verkligen är af behofvet påkalladt att cn skrifvelse kommer
till Kongl. Maj:t och genom Kongl. Maj:t till jernvägsstyrelsen, så att
det måtte inträda ett annat förhållande. Jag kan icke förstå, hvarför
det skall göras undantag för utarrenderingen af jernvägsrestaurationerna,
när eljest alla staten tillhörande egendomar utbjudas på offentlig
täflan. Naturligtvis är det nödvändigt att vid en sådan täflan
göra afseende på icke endast den högre arrendesumman, som bjudes,
utan äfven på personens lämplighet. Det är således derför vi tagit
oss friheten påpeka i vår reservation, att visserligen bör ett offentligt
tillkännagifvande och täflan komma till stånd, men att i sista hand
jernvägsstyrelsen skall pröfva icke blott de gjorda anbuden, utan
äfven restauratörens lämplighet. Det är alldeles klart, att eger intet
sådant offentligt utbjudande rum, blir det kanske ingen som täfiar.

Jag tänker t. ex. på Gnesta, der endast 400 kronor erläggas för
restaurationsrättigheten och för hyra af fjorton möblerade rum. Det
är klart, att blefve dessa rättigheter utbjudna, skulle det kunna finnas
fullt lämpliga personer, som bjöde t. ex. 800 h, 1,000 kronor, och då
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 23. 3

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Om ändrade kunde jern vägsstyrelsen komma i tillfälle att taga andra och högre
bestämmelser anbuq under ompröfning. På grund häraf tager jag mig friheten att
arrendering yrka bifall till reservationen.
af vissa

lägenheter Herr Wijkander: Jag skall först och främst be få betona, att
vid statens qen fri|ga SOm här föreligger är af mycket små dimensioner. I början
^TporteT'' byggde jern vägsstyrelsen särskilda hotell och restaurationslokaler, men
^ '''' sedan många år har jernvägen slutat dermed och uthyr i stället

tomter. Såsom herrarne se af den tabell, som är bifogad betänkandet,
är det ej mer än på fem ställen jernvägen lemnar särskild! uppförda
hotell. Naturligtvis måste vid utarrenderingen på alla platser, der
endast tomt är uthyrd, förhållandet blifva helt annorlunda, än der
äfven byggnad ingår i arrendet. Ty sedan en gång husen äro byggda
och kontrakt upprättade, kan på dessa ställen icke utarrendering till
andra gerna komma i fråga. Det är således endast på de ställen, der
jernvägen lemnar lokaler i jernvägens egna hus, som sådant skulle
kunna komma i fråga. De utgifter som numera betingas vid dessa
ställen uppgå till 8,000 kronor. Här är således fråga om att genom
en skrifvelse åstadkomma en höjning af så och så många procent af
denna summa. Men vill man besvära regeringen med en sådan
skrifvelse, bör man hafva fullt klart för sig det berättigade uti
framställningen.

Jag vågar säga, att man kan vara ganska tveksam om det kloka
i en sådan åtgärd. I de flesta statens förvaltningsgrenar tillgår det
visserligen på det sätt, att man annonserar offentligt och borgen
måste anskaffas, och för öfrigt äro med ett sådant tillvägagående förbundna
många andra omständigheter, som lemna ganska mycket att
anmärka och mot hvilka denna kammare vid många tilllällen förhållit
sig ganska tveksam. Skulle nu dessa bestämmelser införas
äfven här, och för t. ex. små restaurationslokaler, der arrendesumman
skulle kanske uppgå till ett eller annat tiotal eller hundratal kronor,
offentlig annonsering och auktion ega rum, tror jag, särskild! då det
gäller ett industrielt område, såsom jernvägarnes drift, att man kan
vara ganska tveksam om fördelarne häraf, äfven om det kan tillämpas
i fråga om de större restaurationerna. Detta har utskottet ansett
lämpligt, men med den utsträckning, som reservanterna anfört, tror
jag att det är i högsta grad olämpligt.

Herrar reservanter hafva dessutom framhållit såsom en fordran,
att borgen skulle ställas för dessa små arrenden. Jag hemställer till
kammaren, om det vore lämpligt att fordra af fruntimmer och andra
personer, som arrendera lägenheter på 50 å 100 kronors årligt arrende,
att de skulle ställa borgen för betalandet af afgifter, som icke äro
större, än att de lämpligen qvartalsvis erläggas i förskott. Borgenssystemet
i värt land är en verklig kräfta, och man kan med allt skäl
vara tveksam, då det gäller att utsträcka det till nya områden.

Det förekommer mig derför, att, när frågan är af så små dimensioner,
man icke lämpligen bör gå till väga på det sätt som reservanterna
föreslagit. Ty om man vill aflåta en skrifvelse, bör man
ega ett bestämdt, afsevärdt mål, och ett dylikt synes mig att man
icke i här föreliggande fall har, så vida man icke vill pricka jern -

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

vägsstyrelsen för det sätt, hvarpå restaurätionsväsendet vid jernvägsstationerna
handhafves. Vill man det, då har man anledning till
skrifvelse. Men då vill jag instämma uti hvad herr vice talmannen för
en stund sedan yttrade i en annan jernvägsfråga, att man icke bör
göra detta utan att grundliga skal finnas för en skrifvelse. Jag tror
dock att omdömet såväl i Sverige som i utlandet är ytterst gynsamt
om det sätt, hvarpå styrelsen skött ledningen af jernvägsrestaurationerna.
’ Jag tror att allmänna meningen är den, att styrelsen lagat
så att man på jernvägsrestaurationerna får både god mat och billig
mat. För min del anser jag att motionärens härifrån afvikande påstående
hvilar på så lösa grunder, att det icke går an att på dem
grunda en skrifvelse, som i sig innebär ett klander mot jernvägsstyrelsen
för restaurätionsväsendet vid stationerna. Ty, mine herrar,
jernvägsstyrelsen har uppstält som sitt första mål, att allmänheten
skall få det så godt och billigt som möjligt, och först i andra rummet
att skaffa jernvägen inkomst af restaurationerna. Jag tror att, om
Riksdagen skulle göra en sådan prickning, detta skulle väcka en
ovilja, som jag tror vore fullkomligt berättigad. Jag anhåller om
bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Collander, Melin och Hyländer.

Herr Persson i Stallerhult yttrade: I detta utskottsbetänkande
får man se en utredning, som jag tror att en stor del af kammarens
ledamöter skall finna innehålla saker, om hvilka man förut ej haft
så. noga kännedom. Det är särskildt en punkt, som jag fäst afseende
vid och hvarom jag anhåller att få yttra några ord. Utskottet anmärker,
att det erhållit dels en promemoria från jernvägsstyrelsen
angående de vilkor, hvarpå restaurationer och hotell vid statens jernvägar
äro upplåtna, och dels afskrifter af kontrakt med restaurationsinnehafvare.
Af dessa kontrakt har utskottet gjort ett sammandrag —
det finnes på sid. 4 i betänkandet — och rörande det, som lägenheternas
innehafvare åligger, heter det i de två första punkterna,
dels att de skola »mot betalning tillhandahålla resande inåt, vin och
maltdrycker af god beskaffenhet till förtäring på stället samt — der
dylika finnas —■ möblerade rum, sä långt utrymmet medgifver — allt
efter af jernvägsstyrelsen eller trafikintendenten godkänd taxa», och
sedan kommer i punkten 2 att de skola »enligt särskild, faststäld
taxa lemna förtäring åt statens jernvägars personal». Häraf förefaller
det mig, som om det funnes två särskilda taxor, en för resande och
en för jernvägspersonalen. För den händelse nu taxan för jernvägspersonalen
är satt lägre än taxan för den resande allmänheten, så är
det naturligt att den, som arrenderar restaurationslokalen, på något
sätt måste hålla sig skadeslös för det lägre priset. Det som han
förlorar på den ena taxan, det måste han taga tillbaka på den andra,
eller också måste arrendesumman blifva lägre. Men på det sättet
blir det endera staten, som gör förlust, eller den resande allmänheten,
som beskattas till förmån för jernvägspersonalen.

Går man så till resereglementet, så finner man deri dagtraktamenten
upptagna jemväl för personal vid statens jernvägar. Men

Om ändrade
bestämmelser
rörande utarrendering

af vissa
lägenheter
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Om ändrade hvarför tillerkänner resereglemente! sådan ersättning som dagtraktabestämmelser
mente ? — Jo, derför att det är dyrbarare att lefva ute än hemma.
arrendering ^ör den händelse emellertid att taxan vid restaurationerna för jernvägsaf
vissa personalen är satt lågt, så blir det billigare för jernvägspersonalen
lägenheter att resa än för den resande allmänheten. Det är ett sätt att gå till
vid statens våga, som ser alldeles ut, som det vore meningen att rikta en samhällslernvagar.
]£jags bekostnad af en annan. Det kan dock vara möjligt, att det
1 or SJ icke förhåller sig så; utan att man kan få upplysningar från utskottet,
hvilka ådagalägga att det förhåller sig på annat sätt.

Hvad beträffar de inkomster, som inflyta för hotell- och restaurationsarrenden,
går en stor del, eller nära hälften, till statens jernvägars
enke- och pupillkassa. Huru vida detta är rätt eller i enlighet
med lagar och författningar, derom vill jag icke yttra mig, ehuru
saken förefaller egendomlig. Icke heller skall jag nu göra något
yrkande. Men jag väntar att jag möjligen skall få svar på den första
frågan, om på jernvägsrestaurationerna det finnes en särskild, lägre
taxa för jernvägspersonalen än för allmänheten.

Herr Andersson i Högkil: Utskottet har, som herrarne finna,
gifvit motionären rätt i hufvudsak. Men utskottet har icke velat att
motionen skulle till någon åtgärd föranleda. Hvad har motionären
då vunnit? — Rakt ingenting. Ty icke må man föreställa sig att
vederbörande, om de ej erhålla skrifvelse, skola taga notis om utskottets
motivering, än mindre ställa sig utskottets åsigter till efterrättelse.
Men motionen ger anledning till ganska intressanta betraktelser
och uppslag till saker, som möjligen motionären icke alls tänkt
sig. Läser man den promemoria, som finnes vidfogad betänkandet,
så finner man att en stor del af hyresinkomsterna för hotell- och
restaurationsrörelsen vid statens jernvägar icke ingår till statens jernvägars
kassa, utan till jernvägstjenstemännens enke- och pupillkassa.
När jag i dag kom att fästa uppmärksamheten på detta förhållande,
framstälde sig sjelfmant den frågan: på hvilken grund har detta skett?
Jag har sökt besvara det. Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för statens
jernvägars enke- och pupillkassa är uppgjordt på grund af Riksdagens
skrifvelse den 10 maj 1872. Uti nämnda skrifvelse finner man att
Kongl. Maj:t af Riksdagen äskat dels statsbidrag (första punkten i
kongl. propositionen) och dels »att årliga afkastningen af de statens
jernvägstrafik tillhöriga, men för densamma för närvarande icke behöfliga
jordstycken, hvilkas afkastning hittills ingått bland trafikinkomsterna,
måtte för innevarande år och vidare framgent tillgodokomma
en enke- och pupillkassa»; och Riksdagen slutar sin skrifvelse
med att förklara: »Och har Riksdagen beviljat hvad Eders Kongl. Maj:t,
på sätt ofvan är omförmäldt, äskat såsom bidrag till pensionering af
tjenstepersonalen vid statens jernvägstrafik och till enke- och pupillkassa
för nämnda personals efterlemnade enkor och barn; i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de förslag, som legat till grund för och
finnas fogade vid Eders Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition.»

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att kongl. propositionen
har icke talat om dessa — om jag så får kalla dem —- hyresafgifter.
År 1872, då denna riksdagsskrifvelse utfärdades, utgjorde dessa af -

Torsdagen den 19 Mars.

37 N:o 23.

gifter endast 753 kronor. Nu hafva de emellertid stigit så, att de Om ändrade
1886 uppgingo till 18,225 kronor. År 1887 hade de nedgått till bestämmelser
15,728 kronor. Men jag har anledning antaga, att de sedan hafva arrendering
åter stigit och blifvit ändå högre. Man finner således, att här ingå af vissa
till pensionsväsendet summor, om hvilka man alldeles icke har någon lägenheter
kännedom, så att när man vill bedöma det så ofta omtalade pensions- stftens
väsendet, så erhåller man icke kännedom derom på 9:de hufvud- Je™va9artiteln
och icke heller genom att efterse och granska anslagen på de or s''^
öfriga hufvudtitlarne.

Talaren på stockholmsbänken omnämnde restaurationslokalen i
Stockholms centralstation samt påpekade, att det betalades endast
600 kronor för rättigheterna. Jemför man nu hyran för denna lokal
med hyran för motsvarande andra lokaler i Stockholm, så finner man
att hyran är temligen billig — och hela detta belopp ingår till jernvägstjenstemännens
enke- och pupillkassa. Förlidet år gjordes en
dyrbar reparation. Men icke var det enke- och pupillkassan som betalade
den. — Man kan göra en ganska intressant jemförelse med
en annan jenvägsstation. I Upsala betalas för restaurationslokalen
800 kronor. Jemfördt med det belopp, som betalades i Stockholm,
är det verkligen märkliga siffror. Äfven dessa 800 kronorna gå till
pensionsinrättningen.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden och
rekommendera dem till Kiksdagens hågkomst, jag tror att frågan är
af temligen stora dimensioner, samt att den måste upptagas i annan
form än den som nu föreligger. .

Herr Johanson i Bastholmen: Jag kan inskränka mig till att

instämma med herr Ekman. Jag vill dock mot utskottets ordförande
anmärka att det förefaller mig egendomligt, om man skulle motverka
restaurationsverksamheten genom att anslå restaurationslokalerna offentligen
till utarrendering. Tvärt om synes det mig, att om dessa restaurationslokaler
offentligen utbjödes, skulle derigenom flere spekulanter
anmäla sig, och jernvägsstyrelsen bland desse bättre göra urval,
än om det endast är några få. Det är utaf dessa med flera skäl, som
jag ber få instämma med herr Ekman.

Herr Wijkander: Det frågades nyss, om det verkligen fans
två särskilda taxor, en för den resande allmänheten och en för jernvägspersonalen.
— Ja, det finnes det och det anser jag också fullkomligt
rigtigt.

Den resande allmänheten vexlar oupphörligt. Dess antal vid
de olika måltiderna kan icke på förhand beräknas. Den ena gången
begagnar sig ett större antal personer af anrättningarna, den andra
gången endast ett fåtal. Af jernvägstjenstemännen deremot kan ett
konstant medium för hela året påräknas. Ifrågavarande förhållande
kan lämpligen jemföras med hvad som förekommer vid inackordering
på längre tid eller när ett större antal matbiljetter köpes på en gång:
man kan då fordra, att maten skall erhållas för något billigare pris
än eljest. Jag har för öfrigt skaffat mig några taxor, som visa, huru
med nu ifrågavarande sak förhåller sig. Jag vill icke trötta kam -

NiO 28. 88 Torsdagen den 19 Mars.

Om ändrade maren med att läsa upp dem. Men de finnas tillgängliga för dem af
bestämmelser iiamm£ll:.ei3S ledamöter, som vilja taga dem i betraktande. Jag tiar
arrendering också öfvertyga! mig om, att dessa bär föreliggande taxor mycket
af vissa val kunna jemföras med för andra stationer gällande taxor.
lägenheter Den nästföregående talaren frågade: »Hvartill skall det tjena
vid, statens påpeka i motiveringen, att smärre oegentligheter finnas, om man
jetnvdffOf. jcke • en särskild skrifvelse anhåller att få dessa missförhållanden
^ ■'' afhjelpta?» Mine herrar! Utskottsbetänkandena i riksdagen läsas

verkligen af de olika embetsverkens tjensteman. Det är visst, att, om
här förekommer en diskussion i kammaren, den icke går förbi obemärkt
af den stora allmänheten. Offentligheten spelar i våra dagar
en så stor rol, att man icke ostraffadt kan förbise densamma. Om
här påpekas oegentligheter, som förtjena att afhjelpas, så komma
vederbörande visserligen att taga dem i betraktande. Men det måste
vara några väsentliga missförhållanden för att det skall löna sig att
sätta i gång den stora apparaten att affärda skrifvelse till Kongl. Maj;t.

Det torde för öfrigt hafva varit ett missförstånd, då herr Johanson
i Bastholmen yttrade, att jag skulle hafva sagt, att det skulle
motverka höjningen af prisen, om man utarrenderade restaurationslokalerna.
Utskottet har sagt, att i fråga om större lägenheter det
vore ömkligt, att en offentlig utarrendering egde rum. Deremot vore
det ej lämpligt att i alla smådetaljer genomföra en sådan anordning.
Man må väl med skäl kunna framhålla det. ofördelaktiga uti att äfven
i fråga om de obetydligaste restaurantionslokaler anordna offentlig
utarrendering. Jag ber fortfarande få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Thermsenius: Efter det anförande, som utskottets ordförande
nyss haft, är det må hända onödigt att jag yttrar mig. Jag
skall dock be .att få säga några ord.

Jag vill då först göra eu erinran med anledning af hvad herr

Häri Persson i Stallerhult yttrade. Plvad beträffar den taxa, som

gäller för de resande i allmänhet, så bör han hafva varit i tillfälle
att lära. känna densamma, eftersom han många gånger passerat så
väl Gnesta som Hallsberg. Plvad deremot angår taxan för jernvägstjenstemännen,
så är det här ej fråga om blott de resande jernvägstjenstemännen,
utan äfven om dem som äro bofasta vid de respektive
stationerna; och det är en hel stab af telegrafister, bokhållare m. fl.
När dessa inackordera sig, så böra de naturligtvis betala vanligt inackofderingspris.
Huru jernvägsstyrelsen bestämt detta, är mer än
jag vet. Men det är klart, att dessa dagliga kunder böra kunna erhålla
billigare pris än de blott tillfälliga.

Med afseende på herr Johansons i Bastholmen uttalande angående
det urval, som jernvägsstyrelsen skulle kunna göra, för den
händelse sådana restaurationslokaler utarrenderades på offentlig auktion,
så ber jag få påpeka, att det förefaller mig, som om äfven en
annan sida af saken skulle förtjena att beaktas, nemligen önskvärdheten
af att jernvägsstyrelsen vid platserna i fråga bibehåller personer,
som den redan haft tillfälle att sätta värde på till följd af det
sätt, hvarpå de skött sina åligganden.

N:o 23.

Torsdagen den 19 Mars.

Med afseende härpå, och då i alla händelser prisen ställa sig
ganska billiga för den resande allmänheten, torde denna fråga godt
kunna lemnas å sido. Allmänheten, som begagnar sig af jernvägsstationernas
restaurationslokaler —■ deribland förmodligen flertalet af
denna kammares ledamöter — torde hafva alla skäl att vara belåtna
med det sätt, hvarpå man i allmänhet betjenas vid dessa restaurationslokaler.

Herr Andersson i Skeenda: Man har här talat om, att det
skulle vara så billiga pris på våra jernvägsrestaurationer, samt att
dessa skulle hafva tillhandahållit allmänheten äfven god mat mot
billiga pris. Ja, huru vida de äro så billiga, vet jag icke. Någon
taxa der vid lag för allmänheten finnes icke. Visserligen finnes en
sådan för jernvägstjenstemannapersonalen, men det är just den underordnade
personalen, som för mig klagat och icke varit belåten med
nu gällande förhållanden i detta afseende. Herrarne kunna vara vissa,
att om det blir fri och öppen täflan om arrendering af de ifrågavarande
lägenheterna, komma de, som nu betala en årlig arrendeafgift
af 400 kronor, att betala 1,000 kronor och kanske mer till.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Andersson i Högkil: En talare på göteborgsbänken yttrade,
att man i embetsverken nog komme att läsa detta betänkande,
likasom man der i allmänhet läser Riksdagens förhandlingar. Jag
skulle endast vilja svara honom härpå, att detta är en sanning med
modifikation, och vill i detta fall anföra såsom exempel, att Kongl.
Maj:t för ett par år sedan infordrade från ett embetsverk ett utlåtande
i anledning af den utaf statsrevisorerna afgifna berättelsen.
Af detta utlåtande kan man bestämdt draga den slutsatsen, att detta
embetsverk åtminstone icke läst ett af denna kammare godkändt,
men af Första Kammaren afslaget utskottsbetänkande i det ifrågavarande
ärendet, ty i annat fäll är det alldeles klart, att verkets "utlåtande
skulle hafva blifvit annorlunda än det blef. -

Herr Nordin: I egenskap af ledamot i det utskott, som behandlat
detta ärende, har jag icke kunnat instämma i utskottets utlåtande,
utan reserverat mig, men har icke närmare formulerat min
reservation, emedan jag tänkte göra det i kammaren. Då nu emellertid
tiden redan är långt nog framskriden, och en dylik formulering
derför skulle kunna åstadkomma förvirring, skall jag inskränka
mig till att instämma i herr Ekmans reservation.

Herr Olsson i Ättersta: Jag kan för min del vitsorda, att de
uppgifter, som motionären lemnat, ingalunda äro öfverdrifna, utan
tvärt om åtskilligt större, än han uppgifvit. Jag känner till från en
trakt i Södermanland, att de summor, som der betalas för restaurationsrättigheter
å jernvägshötel, skulle kunna multipliceras många
gånger, och affären ändå bära sig, äfvensom att innehafvarne af dessa
hötel på några få år förtjenat sig förmögenhet.

En talare på göteborgsbänken sade visserligen, att denna fråga

Om ändrade
bestämmelser
rörande utarrendering

af vissalägenheter

vid statens
jernväg ar.
(Forts.)

N:o 23.

Om ändrade
bestämmelser
rörande utarrendering

af vissa
lägenheter
vid statens
jernvägar.
(Forts.)

Torsdagen den 19 Mars.

hade mycket små dimensioner. Ja, det är nog sant. Men då Riksdagens
uppmärksamhet blifvit fästad på saker, som synas lindrigast
sagdt oegentliga, bör Riksdagen heller icke tolerera dessa oegentligheter.
Till följd häraf anser jag, att Andra Kammaren genom ett
bifall till motionen uttalar sin tanke i frågan, icke såsom skulle jernvägsstyrelsen
vara tvungen att ovilkorligen på entreprenadauktion antaga
högsta angifna anbudet, ty man måste se till att dessa rättigheter
komma i sådana händer, der de bäst skötas, men att styrelsen
åtminstone skulle kunna hafva rätt att få någon ränta på de kapital,
som nedlagts för byggnadernas uppförande och inredning m. m. Jag
instämmer med motionären.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå
och bifall till herrar Ekmans och Olssons i ämnet afgifna reservation;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra propositionen. Votering blef likväl
begärd och försiggick enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition.

Den, som vill, att kammaren bifaller kammarens tredje tillfälliga
utskotts hemställan i utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan
och bifallit hvad herrar Ekman och Olsson i Frösvi föreslagit i deras
vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen visade 37 ja men 58 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Det fattade beslutet skulle jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen
delgifvas medkammaren genom utdrag af protokollet.

§ io.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, n:o 32, med
förslag till voteringspropositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut , i frågor rörande anslagen under riksstatens fe mte hufvudtitel.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

och

Torsdagen den 19 Mars. 4l lf:o 28.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr M. Andersson i Stigen under 8 dagar f. o. m. d. 23 dennes

))	M. F. Stånggren	»	2	))	från	3 31	))
»	N. Rosengren	»	12	)>	f. o. m.	» 22	)>
»	J. Persson från Arboga	)>	10	))	»	» 23	»
))	A. Nilsson i Kinkaby	»	12	))	»	» 22	))
»	G. Elowson	))	6	)>		» 26	»
»	C. F. Pettersson i Tiärsta »	12	))	»	» 20	»
	Sven Nilsson	))	11	))		» 23	))
»	C T. Jacobsen	»	11	»	»	» 23	)>
))	Folke Andersson	)>	10	))	»	» 23	))
»	J. Andersson i Lysvik	)>	14	))		» 20	))
»	P. Pehrson i Törneryd	))	10	))	»	» 23	)>
»	K. E. Holmgren	)>	12	))		» 20	)>

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,3 6 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 23.