RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 18.

Fredagen den 13 mars.

Kl. V* 2 e. in.

§ I Föredrogs

men bordlädes å nyo bevillningsutskottets betänkande
n:o 4.

§ 2.

Till afgörande förelåg till en början statsutskottets utlåtande
n:o 26, i anledning af väckta motioner om anslag till understöd
för anläggande af jernvägar efter det s. k. Kosta-systemet.

I två lika lydande motioner hade herr TF. Brehmer (motion
n:o 12 inom Första Kammaren) och herr P. Waldenström (motion
n:o 95 i Andra Kammaren) föreslagit, att Riksdagen måtte till
Kongl. Maj ds förfogande ställa ett belopp af 300,000 kronor, att
i form af anslag användas till understöd för anläggande af jernvägar
enligt Kosta-systemet på de vilkor, som Kongl. Maj:t kan
finna skäligt att bestämma.

Utskottet hemstälde emellertid, att berörda motioner icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Waldenström: Jag skall icke gent emot statsutskottets
utlåtande göra något yrkande i denna fråga. Jag har nog också
från början tänkt, att det icke skulle kunna vid denna riksdag
åstadkommas mer, än att uppmärksamheten blefve fäst på befintligheten
af jernvägar utaf denna spårvidd och deras betydelse
för landet. Och det gläder mig att se, att utskottet säger, att
»å många orter smalspåriga jernvägar af den konstruktion, motionärerna
omförmält, kunna medföra stort gagn för den bygd,
de genomgå». Jag hoppas, att man en annan riksdag skall komma
att gå vidare på denna väg.

Hvarför jag och den motionär, som väckt samma motion i
Första Kammaren, begärt anslag i stället för lån, har berott deruppå,
att vi ansett dessa jernvägar mer jemförliga med landsvägar
än med nu brukliga jernvägar; och då anslag lemnas för
anläggning af landsvägar, hafva vi tänkt, att det också skulle
kunna lemnas anslag för sådana smalspåriga jernvägar. Emellertid
skall jag, som sagd!, icke göra något yrkande.

Andra Katnmarens Prof. 1891. N:o 18.

Om andag till
understöd för
anläggande af
jernvägar efter
det 8. k. Kostasystemet.

N:o 18. 2

Fredagen den 13 Mars.

Om anslag till
understöd för
anläggande af
jernväg ar efter
det s. k. Kostasystemet.

(Forts.)

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att i min

mån få understödja motionernas sjette, emedan jag anser det vara
nödvändigt, att man i vissa fall gör något för att bereda åtskilliga
orter möjlighet att få lättare kommunikationer. Det är derför
jag hoppas, att, då frågan om anslag till understöd åt enskilda
jernvägar kommer före i kammaren, man finge uttaladt, att äfven
ett sådant system som det så kallade Kosta-systemet skulle få
följa med på samma vilkor som nyss nämda jern vägsanläggningar.

Herr Stjernspetz: Det synes mig, som om statsutskottet

egnat för liten uppmärksamhet åt detta i sanning vigtiga ärende.
Ty man måste här ihågkomma, att anläggningskostnaden för jernvägar
efter detta system icke uppgår till mer än ungefär dubbelt
så mycket som kostnaden för vanlig landsvägs anläggande. Dertill
kommer, att trafiken på en sådan smalspårig bana kan underhållas
efter betydligt billigare taxa än trafiken vid våra vanliga
jernvägar. Det borde då icke vara svårt att finna, att jernvägar
efter detta system kunna rent af ersätta vanliga landsvägar.
Hastigheten är visserligen jemförelsevis ringa, då den i allmänhet
icke utgör mer än cirka 2 mil i timmen, hvilket ju dock är alldeles
tillräckligt för fraktgods, och i jemförelse med vanlig skjuts
är ju denna hastighet rätt betydlig. Men denna ringa hastighet
gör emellertid, att slitningen af materielen är mycket liten och
kolåtgången likaledes obetydlig; ja, man kan i stället för stenkol
begagna torf eller hvad annat slags bränsle som helst. Under
sådana förhållanden synes det mig icke obilligt, om man för
dessa jernvägar begär ett bidrag af staten, såsom i fråga om vanliga
landsvägar. Vi uppoffra ju hvarje år, om jag ej missminner
mig, ända till 800,000 kronor för anläggandet af nya landsvägar.
Men huru mycket bättre vore det ej då, om sådana smalspåriga
jernvägar kunde byggas i orter, som hafva brist på kommunikationer,
och rent af ersätta landsvägarne. De kunna läggas uppför
temligen starka stigningar. Landsvägarne anläggas numera
icke brantare, än att de luta högst en fot på tjugu. Dessa jernvägar
kunna deremot byggas med eu så skarp lutning som en
fot på trettiofem och sålunda gå uppför svagt lutande backar.
De kunna äfven göra mycket skarpare krökar än de bredspåriga.
Derför kunna de mycket väl ersätta landsvägarna. Jag tror, att
lösningen af den invecklade väghållningsfrågan skulle betydligt
underlättas, i fall staten ville bidraga till anläggandet af sådana
jernvägar, i ty att derigenom trafiken på våra landsvägar skulle
blifva ofantligt mycket mindre. Dessa jernvägar underhålla också
sig sjelfva genom trafikafgifterna. Äfven för jordbruket, som behöfver
lättare kommunikationer för afsättningen af sina produkter,
skulle dessa jernvägar bereda mycket stora fördelar. Men
det är gifvet, att de egentligen böra betraktas såsom tillflöden till

Fredagen den 13 Mars.

3 N:0 18.

de förutvarande jernvägarna. Särskildt borde de kunna anläggas
i sådana trakter, der man ej har råd att skaffa sig bredspåriga
jern vägar.

Ehuru motionären icke gjort något yrkande, vågar jag dock,
lierr talman, anhålla om proposition på återremiss af denna fråga
till statsutskottet.

Herr Petersson i Boestad: Då den s. k. Kostabanan är
belägen inom mitt kommittentskap, så kan jag intyga, att densamma,
ehuru ovanligt smalspårig, dock har ganska stor trafik
förmåga. Förslag är också uppgjordt till byggandet af eu sådan
bana med 60 centimeters spårvidd mellan Yexiö och Klafveströms
bruk. Det var efter samma linie man ämnade anlägga den s. k.
Kronobergs kanal, hvilken förut varit på tal i riksdagen. Men
nu hafva vi gått ifrån detta kanalsystem såsom om vintern icke
tillämpligt och öfvergått till detta s. k. Décauvilles jern vägssystem.
Yi veta, att i Paris byggdes under verldsutställningen en jernväg
efter detta system, och den transporterade milliontals personer och
mycket gods under den tid den fans. Dessa jernvägar hafva,
enligt mitt förmenande, ganska stor framtid för sig, ty de äro
hälften så billiga som andra vanliga smalspåriga och kunna gå
i ganska stora kurvor, såsom motionären upplyst, emedan de ha
längre lokomotiv med flera hjul än vanliga lokomotiv.

Emellertid är det här begärda anslaget alldeles för litet. Blott
för den hos oss tillämnade jernvägen behöfves ett statsanslag
eller lån af 300,000 kronor. Nästan halfva kostnadsbeloppet är
nu fulltecknadt. Vid en kommande riksdag torde vi inkomma
med ansökan om statsanslag. Jag skall derför be att till kammarens
åtanke få rekommendera ifrågavarande jernvägssystem. 1
likhet med herr Stjernspetz anhåller jag att få yrka återremiss
af denna fråga.

Herr Persson i Mörarp: Jag förmodar, att den nästföregående.
talaren hade några anmärkningar att framställa emot
utskottets betänkande. Men herrarne torde ursäkta, att jag
icke kan upptaga dem till besvarande, då det var mig omöjligt
att uppfatta hvad han sade. Det enda, jag under kammarens
sorl var i stånd att höra utaf hans yttrande, var, att han var
bosatt i närheten af Kosta jernväg.

Hvad nu ifrågavarande motioner beträffar, så är det, såsom
herrarne finna, af motionärerna föreslaget, att staten borde understödja
anläggningen af dylika smalspåriga jernvägar genom beviljande
af anslag. Hittills har det, om jag undantager ett par
fall, endast varit fråga om att med lån understödja enskilda jernvägar,
och detta emot den afgift, som staten sjelf betalar för sina
jernvägslån. Det har förefallit utskottet, som om dessa jernvägar,
hvarom nu särskildt är fråga, alldeles icke hade den stora bety -

Om anslag till
understöd för
anläggande af
jernvägar efter
det 8. k. Kostasystemet.

(Forts.)

N:o 18. 4

Fredagen den 13 Mars.

Om anslag till
understöd för
anläggande af
jemvägar efter
det s. k. Kostasystemet.

(Forts.)

(lenhet, att man skulle göra ett företräde för dessa framför andra.
Jag tror ej heller att de förtjena det. Ty ingen lär väl kunna
påstå, att de i trafikförmåga eller soliditet öfverträffa de större
jernvägarne, som äro byggda med långt betydligare kostnader.

Det var dock icke så mycket för att säga detta som jag begärde
ordet, helst motionären icke gjort något yrkande om
bifall till sin motion, utan mera i anledning af herr vice talmannens
yttrande. Herr Danielson yttrade nemligen, om jag
hörde rätt, att man nu borde göra ett uttalande i denna fråga,
för att sedan vid behandlingen af frågan rörande låneunderstöd
åt enskilda jemvägar förklara, att äfven jernvägar, byggda efter
det s. k. Kosta-systemet, finge följa med på samma vilkor som andra
enskilda jernvägar. Anmärkande i parentes, att det icke egentligen
lär finnas något s. k. Kosta-system, utan att detta blott
skall vara en större eller mindre afvikelse från det s. k. franska
systemet eller Décauvilles system, ber jag att med afseende å sagda
yttrande få såsom min enskilda mening uttala, att jag icke anser
dessa jernvägar böra komma i åtnjutande af något låneunderstöd
från statens sida, och detta utaf det skäl, att de hvarken med
hänsyn till trafikförmågan .eller den säkerhet, de erbjuda i afseende
på lånebeloppen, kunna mäta sig med de öfriga jernvägarna.
Man har beräknat, att medelkostnaden för anläggandet af ifrågavarande
jernvägar skulle uppgå till omkring 12,000 kronor per
kilometer. Men, mine herrar, är intresset för en jernvägsanläggning
på eu ort, der man kan nöja sig med eu jernväg utaf ifrågavarande
slag, icke så stort, att man kan åstadkomma 12,000 kronor
per kilometer, då kan man verkligen få nöja sig ännu någon
tid utan jernväg på den trakten. Dessutom bör man icke glömma,
att man just genom att beträda denna väg kan framkalla jernvägar
af ifrågavarande system i sådan mängd, att statens säkerhet
för lån, som redan utlemnals till andra jernvägar af större
betydenhet, rent af äfventyras.

Man har yrkat återremiss på betänkandet. Jag för min del
tror dock icke, att förslaget förtjenar eu sådan uppmärksamhet,
att man å nyo bör taga det i öfvervägande, åtminstone i deri form,
hvari det nu föreligger.

Jag anhåller derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag har icke varit i tillfälle
att taga kännedom om den i förevarande fråga hittills förda
diskussionen och endast delvis kunnat uppfatta den nästföregående
talarens yttrande. Men jag har erhållit den upplysningen,
att från mer än ett håll framstälts yrkande om återremiss af detta
utskottsbetänkande. Med anledning deraf ber jag att särskilt
få betona, att motionärerna icke föreslagit, såsom hittills varit
vanligt, statsbidrag till ifrågavarande jernvägar i form af lån, utan

Fredagen den 13 Mars.

5 No 18.

deras mening är att erhålla statsmedel utan återbetalningsskyldighet.
Men då detta torde, hittills åtminstone, vara helt och
hållet främmande för Riksdagen och då inga sådana skäl enligt
mitt förmenande förelegat, som talat för beträdandet af en dylik
väg, så har, såsom kammaren finner, utskottet afstyrkt förslaget.

Härmed vill jag nu icke hafva sagt, att de ifrågavarande
jernvägarna icke skulle kunna blifva till gagn. Jag tror tvärt om,
att man i synnerhet på vissa orter i vårt land skall med dem
kunna uträtta ganska mycket. Jag föreställer mig, att hvad beträffar
tillfredsställandet af behof utaf lokaltrafik sådana banor
skola på många ställen i landet visa sig vara till ganska stor
nytta. Ur denna synpunkt anser jag, att om de än icke kunna
jemföras med de större jernvägarne, hvilka äro starkare byggda
och hafva större trafikförmåga, de dock kunna vara af sådan betydenhet,
att de må förtjena understöd af staten i form af lån,
— men också endast i form af lån, —- hvarvid dessutom torde
kunna ifrågasättas, huruvida lånebeloppet bör för dem blifva detsamma
som för enskilda jernvägar i allmänhet eller intill hälften
af anläggningskostnaden. För min del uttalar jag såsom min
enskilda mening, att dessa små jernvägar må hända böra understödjas
af staten i form af lån, men att detta lån bör utgöra
något mindre än halfva anläggningskostnaden, exempelvis fjerdedelen
af densamma. Och jag tillåter mig tillägga såsom min uppfattning,
att, om frågan en annan gång skulle föreläggas Riksdagen
i någon sådan form, den då kommit i ett bra mycket
bättre och sundare läge.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Stjernspetz: Gent emot den näst siste ärade talaren

ber jag att få framhålla, att det icke finnes det ringaste hinder
för regeringen eller kan på något sätt anses olämpligt, att dessa
smalspåriga jernvägar erhålla lån af staten i likhet med andra
jernvägar. Ty i Riksdagens skrifvelse rörande lån till jernvägsanläggningar
finnes icke något föreskrifvet om spårvidden, hvarför
också såväl bred- som smalspåriga jernvägar fått och få understöd.
Att det nu uppstått ett nytt slags ännu mera smalspåriga
jernvägar, torde icke innebära något hinder för, att äfven de
kunna komma i åtnjutande af lån från staten, om de nemligen
ställa samma betryggande vilkor för deras återbetalande och amortering
som andra jernvägar. Jag vill upplysare ärade talarne
om, att dessa smalspåriga jernvägar kunna skötas ytterst anspråkslöst.
Deras ekonomiska existens är på grund af de billiga
driftkostnaderna sådan, att de icke på långt när äro så äfventyrliga
företag som de bredspåriga jernvägarna. Hvad dessa senare
beträffar, torde vi hafva haft tillräckligt många exempel på, att
de varit tilltagna med onödigt stor trafikförmåga och med för
stor lyx i afseende på byggnader och tjensteman. De äro ofta

Om anslag till
understöd för
anläggande af
jernvägar efter
det s. k. Kostasystemet.

(Forts,)

N:o 18. 6

Fredagen den 13 Mars.

^understöd för byggda för en trafik, som skulle vara 20 ä 30 gånger större än
“ermta^efter ^en verkligen är. Dessa smalspåriga jernvägar lemna deremot
det7ak.aKo{ta- mycket större trygghet för rentabilitet. Jag vill derför inlägga
systemet en bestämd gensaga emot det påståendet, att dessa smalspåriga
■ orts''1 jernvägar icke skulle kunna erhålla lån af staten.

Hvarför motionärerna begärt, att staten icke skulle lemna
iån utan anslag, det är derför, att dessa jernvägar kunna mycket
väl jemföras med våra vanliga landsvägar. De kosta i rundt tal
endast dubbelt så mycket som dessa senare. Men nog måtte val
eu ort vara bra mycket mera gagnad af eu jernväg än eu landsväg.
Och äfven der redan landsvägar finnas, kunna sådanajernvägar
i de allra flesta fall byggas utmed dessa och ändock bära
sig. Detta visar Kosta-banan. Och jag hoppas, att det skall uppstå
flera dylika jernvägar, som praktiskt visa att dessa banor äro
fullt rentabla, äfven om de icke kunna påräkna större trafik äu
våra vanliga landsvägar.

Jag medgifver, att, då det är första gången denna fråga är
å bane, det icke är mycket hopp om att få den igenom. Men
jag har dock yrkat återremiss, på det statsutskottet måtte taga
ännu en gång i öfvervägande, om icke motionärernas förslag vore
förtjent af att bifallas; och då vi anslå många hundra tusen
kronor om året till anläggandet af nya landsvägar, tycker jag
det är blygsamt att begära blott 300,000 för jernvägsanläggningar.
Kunde man verkligen vinna något med ett så ringa belopp, så
skulle Riksdagen möjligen, eftersom den är så män om kommunikationernas
utveckling, dertill lemna sitt bifall.

Herr Brodin: Äfven jag anser dessa motioner vara för tjena

af större uppmärksamhet, än statsutskottet velat medgifva.
För min del vill jag ställa mig på samma ståndpunkt som en
föregående talare, då han sade, att dessa jernvägar vore att jemföra
mera med landsvägar än med vanliga jernvägar. Ur denna
synpunkt läte det mycket väl försvara sig, om staten gåfve sitt
bidrag i form af anslag. När en ny landsväg skall anläggas, beviljar
ju staten ett anslag af en viss storlek. Kunde icke staten
då också med fullt skäl gifva anslag till sådana mindre, »flyttbara
jernvägar» •— som är deras rätta benämning — med vilkor
att de respektive orterna tillsköte återstoden af anläggningskostnaden?
Staten skulle icke göra någon större uppoffring, men
orterna både större nytta deraf. Derigenom kunde man också
möjligen i många fall undvika byggandet af större och dyrbarare
jernvägar. Vi veta ju, hurusom många jernvägar blifvit byggda
under sådana förhållanden, att dels statslån blifvit anvisade och
dels de respektive orterna fått anstränga sig till det yttersta för
att få företaget till stånd, — men när allt blifvit färdigt, har
trafiken icke varit så stor, att jernvägen burit sig. Hade man
deremot haft eu sådan mindre, flyttbar jernväg, så skulle upp -

Fredagen den 13 Mars.

7, N:o 18.

Om anslag till

offrmgarne för kommunerna och för staten hafva varit mindre understöd för
och ändamålet lika mycket vunnet som nu. Jag tror således, att,
om denna fråga blefve utredd, det skulle visa sig, att i många*" sSjJen%tta''

fall både kommuner och stat skulle hafva fördel af att man nu (Forts.)

inginge på motionärernas förslag att bevilja anslag i vissa fall
till sådana anläggningar.

På grund häraf förenar jag mig med de talare, som yrkat
återremiss.

Herr Lyttkens: Utaf herr Stjernspetz’ anförande framgick,
att han ansåg, att dessa jernvägar skola fullt bära sig, och att
de dessutom skola vara för orterna nyttiga. Det senare påståendet
vill jag visst icke bestrida, och jag skall antaga, att han bär

rätt äfven i det första, men i sådant fall blir innebörden af dessa

motioner den, att staten skulle uppoffra dessa 300,000 kronor
utan ersättning, och sedan skulle aktieegarne taga utdelningen.

Det skulle alltså blifva aktieegarne, som komma att se sig till
godo på statens bekostnad. Äro dessa jernvägar af den beskaffenhet,
som motionärerna förestält sig, så bör staten icke uppoffra
några penningar på deras anläggning, för att aktieegarne
skola få uppbära ränta på statens penningar och aldrig behöfva
betala igen dem.

Hvad sjelfva systemet beträffar, delar jag emellertid icke herr
Stjernspetz’ förhoppningar. För kortare afstånd, då det t. ex.
gäller att förbinda ett bruk eller en grufva med eu järnvägsstation,
torde en dylik jernväg vara lämplig för transporterande af
brukets eller grufvans produkter. Men för längre sträckor lämpa
dessa banor sig- icke, ty de hafva för liten trafikförmåga i förhållande
till driftkostnaderna. Eu del deraf blir nemligen lika
stor på dessa som på andra banor. Det behöfves här lokomotivförare
och stationsinspektorer lika väl som på andra banor, om
man också möjligen kan gifva dem litet mindre lön, och ju större
trafiken är, dess bättre ställer sig i detta afseende förhållandet
mellan trafikkostnaderna och bruttoinkomsterna. För kortare
sträckor, såsom från det i motionerna omnämnda bruket och till
en jern vägsstation, kunna ju dylika jernvägar deremot vara mycket
lämpliga. Men att staten skulle för dylika rent enskilda intressen
göra uppoffringar, kan jag för min del icke finna lämpligt.

Det är äfven en annan orsak, hvarför jag icke kan vara med
om att staten skall understödja anläggningen af dylika jernvägar
med direkta anslag, och det är don, att man derigenom skulle
uppmuntra anläggandet af dylika jernvägar äfven på orter, för
hvilka det vore fördelaktigare att få ordentliga jernvägar. Ty
om man skulle få i understöd 3,000 kronor per kilometer för
anläggningar efter detta system, så är det att befara, att man ej
skulle anstränga sig att bygga jernvägar sådana som ortens behof
fordra, utan att man skulle anlägga jernvägar af detta slag

N:0 18. 8

Fredagen den 13 Mars.

Om anslag m äfven der de icke äro tillfyllestgörande. För att nu icke uppaniäggandeaj
muntra till att banor byggas, som sedan visa sig icke uppfylla
•leTs^iosta ändamål, kan jag icke vara med om att bevilja detta anslag.

systemet. Hvad åter beträffar frågan om låneunderstöd åt dessa jern (Forts.

) vägar, så är det en fråga, som icke nu föreligger. Det torde
blifva tids nog att tala om den, när förslaget om låneunderstöd
åt enskilda jernvägar inkommer från utskottet. Emellertid ber
jag redan nu att få anmärka, att af öfriga jernvägar, som hittills
anlagts, så väl bred- som smalspåriga, har staten haft ett särskildt
intresse, i det de anlagts så, att de kunna användas för
trupptransport, hvarjemte de ålagts att inrätta militärstationer.
Men de nu ifrågavarande jernvägarna hafva så liten trafikförmåga,
att de knappt kunna användas för detta ändamål, och derför
har staten af dem icke detta intresse.

Herr talman! - Hufvudsakligen af det skäl, att, om detta anslag
beviljades, dylika banor skulle anläggas, äfven der de skulle
visa sig icke uppfylla sitt ändamål, och då jag anser det orätt
att locka folk till dylika företag, tillåter jag mig att yrka bifall
till utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Ersson i Vestlandaholm: Ehuru jag skulle hafva

personlig fördel af förslagets antagande, då jag till och med skulle
få station på mina egor, så kan jag dock icke vara med om att
gynna dylika jernvägar framför andra. Jag tror, att det vore en
farlig väg, som staten skulle beträda, om den sloge in på detta
område, och jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:r 27, i anledning
af Kong!. Maj:ts proposition angående afsättande af räntebärande
obligationer till nominel belopp af 3,000,000 kronor till
garantifond för aktiebolaget sågverksegarnes garantiförening.

§ 4.

om upphäfvande Härefter företogs till behandling Andra Kammarens första
mg^örbuTmot tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 4), med anled''a^lammedfning
väckt motion om upphäfvande af förordningen angående
rigttguriprungs- förbud mot införsel till riket, af varor med origtig ursprungsbeietenov!nisåen
9 teckning den 9 november 1888.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att berörda, inom
Andra Kammaren af herr A. Lilljeqvist väckta motion, n:o 139,
icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Fredagen den 13 Mars.

9 N:o 18.

I fråga härom anförde nu: om upphäfvande

af förordningen
ang. förbud mot

Herr Lilljeqvist: Jag är icke fullt nöjd med den hem-^/mror^df ställan,

som utskottet gjort, utan hade hoppats, att utskottet skulle vigtig urspnngshafva
förordat eu skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag får emellertid e enovini8ssn 9
tacka utskottet för deu välvilliga utredning, som detsamma lem- (Forts.)

nät. På sid. 6 och 7 i betänkandet har utskottet anfört åtskilliga
olägenheter, som den nuvarande författningen medför, och äfven
uttalat den åsigt, att eu omarbetning af densamma är behöflig.

Jag har i min hand eu förteckning på eu mängd fall, som bevisa
sanningen af detta utskottets påstående, men jag vill icke uppläsa
den, ty jag tror icke, att jag dermed skulle åstadkomma
något annat beslut, utan jag skall nöja mig med, att saken blifva
föremål för pröfning, och hoppas, att deraf möjligen kan blifva
en följd, att författningen kommer att omarbetas.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Herr grefve Hamiltou: Ehuru motionären icke framstält

något yrkande, tror jag, att det vore önskvärdt, att frågan något
närmare skärskådades. Jag tror detta så mycket mera, som jag
ovilkorligen måste ge motionären rätt deri, att de motiv, som
utskottet anfört, verkligen skulle kunna gifva skäl för bifall till
hans förslag.

Motionären har framhållit, att denna författning väckt ett
mycket allmänt missnöje, och utskottet syues gifva honom rätt
deri. Ej heller jag vill bestrida, att missnöje funnits, men då
detta gäller eu ny författning, så bör man icke deraf genast draga
den slutsats, att författningen bör upphäfvas. Det är helt naturligt,
att eu författning, som träffar gamla och inrotade missbruk,
framkallar missnöje, och det är ännu naturligare, att den gör det,
om den, för att träffa dessa missbruk, måste rigta sig mot kutymer,
som icke i och för sig äro brottsliga. Och detta är här förhållandet.
Så väl motionären som utskottet synas hafva utgått
från den förutsättningen, att det endast varit fråga om att träffa
sådane importörer, som förse varor med origtig ursprungsbeteckning
i sviklig afsigt. Det är verkligen icke endast detta, som är
ändamålet. Det är blott den ena sidan af saken. Här har inträffat,
att landet öfversvämmats af en mängd jern- och stålvaror,
som varit förfärdigade utom landet, men märkta med stämpeln
»Eskilstuna», och ibland till och med med intialerna på någon
dervarande fabrikant. Det är dylika svikliga förfaringssätt, man å
ena sidan vill träffa med författningen. Men å andra sidan har
man äfven velat tillgodose en på senare tider i landet uppkommen
rörelse, som torde vara fullkomligt befogad, och det är det
anspråk hvarje svensk konsument har att, om han uteslutande
vill använda svenska varor, han då icke skall vilseledas, så att
han tror, att de varor, han köper, äro svenska, under det de i

No 18. 10

Fredagen den 18 Mars.

verkligheten äro utländska. Då denna författning blef ifrågasatt,
ang “förbud mot jick iag i uppdrag af civilministern att anställa undersökningar
afvaror^Ledo- rörande dessa förhållanden. Medan jag höll på dermed, kom
riktigurspmngs. ;a„ att tala me(j en medlem af Riksdagen. »Hvad mig beträfnov.
1888. far», sade han, »kan ]ag vara säker på, att jag endast anvanaer
(Forts.) svenska varor. Det är jag alldeles viss på.» »Hur vet ni

det», frågade jag. »Jo», sade han, »jag tar dem der och der,
och de äro märkta med det och det namnet.» Jag kunde nu
händelsevis, till följd af de efterforskningar jag gjort, upplysa
honom, att han endast begagnade sig af tyska varor. Se, mine
herrar, det är derför som det icke går att, som motionären föreslår,
endast rigta sig mot de fall, der uppenbar afsigt att bedraga
föreligger. För min del tror jag, att det missnöje, som uppkommit,
egentligen beror derpå, att lagstiftningen i vårt land ryggat
tillbaka för att konsekvent tillämpa den principen, att, äfven
der sådan afsigt ej föreligger, införsel af varor med origtig ursprungsbeteckning
icke är tillåten. I de allra flesta länder går
lagstiftningen i den rigtnmgen. Så t. ex. i England, der man
icke får införa sådana varor, så vida det icke är alldeles bestämdt
angifvet, att de äro fabricerade i utlandet. I Nordamerika bar
man gått ännu längre. Der får man icke införa utländska varor,
så framt de icke äro försedda med märken, som utvisa, i hvilket
land de äro tillverkade. Jag kan icke finna annat, än att detta
borde stadgas äfven här i landet. Jag vet väl, att detta förefaller
våra importörer vara eu sträng fordran. »Jag sätter ju endast
mitt namn och min adress på varan», säga de. »Ja» — har
jag sagt åt dem — »men sätt då bredvid att varan är tillverkad
t. ex. i Berlin.» Men det vilja de icke, och denna deras motvilja,
den ger enligt min tanke en antydan om, att deras kutym
att märka varorna med namn och adress icke är så alldeles
oskyldig, som man vill låta påskina. Då författningen utarbetades,
föreslog jag, att här som i andra länder man skulle förbjuda import
af varor med origtig ursprungsbeteckning, så framt det icke
tydligt vore angifvet, att de voro tillverkade i utlandet. Men
detta förslag blef icke antaget, utan Kongl. Maj:t insköt en liten
mening i lagen, der det heter, att varan icke skulle tagas i beslag,
äfven om den vore försedd med origtig ursprungsbeteckning, så
framt denna icke uppenbart vore anbragt å varan i afsigt att
vilseleda. Det är denna punkt, som gifvit anledning till missnöjet
och som framkallat dessa stora svårigheter. Motionären uppgaf,
att ban hade eu lång förteckning på sådana fall, der eu vara
blifvit konfiskerad, ehuru det sedermera befunnits att varan icke
bort konfiskeras. Jag har också en sådan lång förteckning, och
jag skulle kunna, om jag icke derigenom allt för mycket toge
kammarens tid i anspråk, visa att de flesta af dessa fall varit
sådana, då det varit ytterst tvifvelaktigt, om varan verkligen bort
få importeras. Derest hos oss samma principer varit gällande,

Fredagen den 13 Mars,

11 N:o 18.

som i England, Frankrike och Nordamerika, så hade varan icke
fått importeras. Men när dylika frågor dragits under Kongl. Maj:ts
pröfning, så har Kongl. Maj:t tillämpat författningen ofantligt
liberalt. Ja, det har förekommit många fall, der jag för min del
icke funnit den ringaste anledning till befrielse från i författningen
stadgade straffbestämmelser, men der emellertid Kongl. Maj:t
förklarat, att det icke vore styrkt, att man afsigtligen velat vilseleda.
Härigenom har allmänheten fått den uppfattningen, att
tulltjenstemännen tillämpat författningen utan skäl. Härmed vill
jag ingalunda påstå, att icke, så länge detta undantag qvarstå!''
i författningen, detsamma äfven bör tolkas liberalt. Jag vill
endast betona, att det är just detta undantagsstadgande som vållat
all den oreda, öfver hvilken man nu beklagar sig. Vi må dessutom
komma i håg huru kort tid — endast omkring 1 Va år —
författningen varit gällande. — Jag är öfvertygad att, när denna
Kongl. Maj:ts liberala uppfattning hunnit blifva känd af tulltjenstemännen
och en bestämd praxis hunnit att göra sig gällande, en
mängd klagomål, som nu förefinnas, skola komma att upphöra.
Men det bästa vore dock att alldeles stryka det af mig berörda
undantagsstadgandet.

Jag yrkar bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Östberg: Jag kan i det stora hela instämma i de

åsigter, som den föregående talaren uttryckte, och hvilka jemväl
i det närmaste delats af utskottet.

Motionären har anmärkt och jemväl utskottet har framhållit,
att författningen i fråga är sådan, att den icke kunnat tillämpas
fullt konseqvent, och att åtminstone ordalagen deri gifvit anledning
till olika uppfattning i det ena eller andra fallet. Det har
vidare blifvit anmärkt af den föregående talaren, att Kongl. Maj:t
eller, rättare sagdt, högsta domstolen ofta tolkat författningen
mycket liberalt och lindrigt. Men å andra sidan lär man icke
kunna förneka, att de domar, som meddelats, understundom äfven
varit ganska hårda och stränga, och det är naturligtvis eu brist
hos författningen, om den ger anledning till, att samma slags
förseelse stundom straffas strängt, stundom mycket lindrigt.

Det är mycket sant, att man i andra länder, der lagar om
falsk ursprungsbeteckning äro gällande, bestämt att alla varor,
som införas under origtig ursprungsbeteckning, skola konfiskeras
och försäljas eller förstöras. Det är ju också alldeles klart, att
man icke gerna kan tillåta införsel i landet af varor med origtig
ursprungsbeteckning. Men äfven om man, såsom tillbörligt är,
afser att förekomma att sådana varor importeras, så är det derför
enligt min uppfattning alldeles icke nödvändigt att varan skall
konfiskeras. Man kan vinna målet med att i tullverket ommärka
varan. Det är för öfrigt temligen klart, att just i sådana fall,
der varan har ett märke, som icke kan borttagas, der har man

Om upphäfvande
af förordningen
ang. förbud mot
införsel till riket
af varor med origtig
ursprungsbeteckning
den 9
nov. 1888.

(Forts.)

N:o 18. 12

Fredagen den 13 Mars.

Om upphäfvande
af förordningen
ang. förbud mot
införsel till riket
af varor med o*
rigtig ursprungsbeteckning
den 9
nov. 1888.

(Forts.)

all anledning att antaga, att importen skett i afsigt att vilseleda,
och att således strängare påföljd i sådana fall kan vara fullt
befogad. I andra fall, der märket är påklistradt eller ntgöres af en
etikett, som kan tagas bort, kan ommärkning verkställas i tullen.
Om en dylik ommärkning icke kan ske, så bör varan konfiskeras
antingen helt och hållet eller till någon del. Så t. ex. kan man
från en del maskiner taga bort ett stycke, der märket är inskrifvet.

Den andra synpunkten, som utskottet ansett sig böra beakta,
är förordningens ändamål att straffa den, som i sviklig afsigt söker
införa varor, å hvilka falsk ursprungsbeteckning blifvit anbringad.
Eu sådan förseelse synes mig kunna bestraffas med lämpligt
afpassade böter. Och i sådant fall skulle jag anse både möjligt
och lämpligt att tillämpa författningen med största stränghet,
så att importör, äfven då han handlat utan sviklig afsigt, men
icke iakttagit nödig omtanke, komme att drabbas af bötesansvar.

Utskottet har ansett önskligt och behöfligt, att lagen omarbetas
så, att den blir mera klar och tydlig. Emellertid har det
icke varit för utskottet möjligt att framkomma med något bestämdt
förslag i den vägen, helst utskottet ansett detta ligga utom dess
befogenhet, då motionären hemstält om författningens upphäfvande
i dess helhet. Dessutom hade detta må hända varit mindre välbetänkt,
emedan då, såsom den föregående talaren anmärkte,
författningen varit gällande så kort tid som ungefär IV2 år, man
ännu icke kunnat erhålla tillräcklig erfarenhet om huru den verkar.
Efter någon längre tids erfarenhet skall det deremot antagligen
blifva lätt för vederbörande att i ämnet införa tidsenliga och
ändamålsenliga bestämmelser.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Falk: Herr talman! Att den förordning, hvars upp häfvande

motionären föreslagit, var af behofvet påkallad, derom
kan det icke gerna vara mer än en mening. Deremot är förordningens
ordalydelse af den beskaffenhet, att den behöfver
omarbetas, ty den kan missförstås, och faktiskt är att den, åtminstone
i början af sin tillämpning, varit missförstådd. Jagskall
be att i det hänseendet få meddela ett exempel. En symaskinsfabrikant
behöfde nålar för sina maskiner. Då någon fabrik för
tillverkning af de förra icke finnes inom Sverige, nödgades han
från Tyskland införskrifva sitt behof, som var temligen betydligt.
Vid tullbehandlingen befans hvarje nål vara försedd med den
tyske fabrikantens namn, men de paket, eller omslag, hvari
nålarne förvarades, voro försedda med den svenske importörens
firma. Nu säger författningen i 1 § 2 mom. 2:a punkten, att från
utrikes ort för försäljning hit till riket införd vara icke skall vid
införseln tagas i beslag och dömas förbruten, då jemte sådan
ursprungsbeteckning, som ger varan sken af att vara i Sverige
tillverkad, å varan finnes på tydligt och lätt i ögonen fallande

13 N:0 18.

Fredagen den 13 Mars.

sätt angifvet, att varan är af utländsk tillverkning. Detta var
här förhållandet, och följaktligen hade enligt berörda medgifvande
det importerade nålpartiet icke bort tagas i beslag. Vederbörande
tullkammare dömde emellertid varan förbruten, och detta på den
grund att 4 § bestämmer att hvad i förordningen är stadgadt
gäller ock »i det fall, att den origtiga ursprungsbeteckningen är
anbragt å kärl eller omslag, i hvilket varan vid införseln förvaras,
så vida kärlet eller omslaget är sådant, att varan är afsedd att
deri hållas till salu». Och med stöd af denna föreskrift togo vederbörande
nålpartiet i beslag.

För öfrigt synes mig, att den i frågavarande förordningen
saknar ett vilkor för att kunna vara effektiv, nemligen att lagen
borde jemte förbudet mot införsel äfven innehålla förbud mot
all handel med dessa slags varor inom landet. Naturligtvis kan
ja,g emellertid för min del icke vara med om att besluta förordningens^
upphäfvande, om jag också anser att eu omarbetning
vore både nyttig och behöflig. Jag skall derför inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Ofverläggningen var härmed slutad; och efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition bifölls utskottets hemställan.

Ledighet från rikdagsgöromålen beviljades:

och

A. Th. Pettersson i
Osterhaninge under	14 dagar fr. o.	m. den	19	d:S
G. Å. Kumlin »	9	» » »	» »	16
A. Andersson i Hakarp »	14	» » »	» »	23
J. Sjöberg »	14	» » »	» »	20	»
IV. A. Molander »	14	» 7> »	» »	17
0. W. Redelius »	13	» » »	» »	21
J. A. Johansson i
Strömsberg »	10	» » »	» »	21	»
J. Sjöholm »	12	» » »	» »	21	»
J. W. Lyckholm ■>	14	» » »	» »	19
C. A. Bokström »	12	» » »	» »	18
P. Larsson i Fole »	12	» » »		18	>
L. Norrby »	12	» » »	& »	18

§ 6.

i ,^]ls^er£j^es protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,so e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktryckeri, 1891.

Om upphäfvande
of förordningen
ang. förbud mot
införsel till riket
af varor med origtig
ursprungsbeteckning
den 9
nov. 1888.

(Forts.)