RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1881. Andra Kammaren. N:o 17.

Torsdagen den 12 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Efter föredragning af herr J. Manicells i gårdagens sammanträde
aflemnade motion, n:o 177, hänvisades densamma till behandling af konstitutionsutskottet.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 26 och 27.

§ 3.

Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets memorial n:o 3,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande lista, 2:dra, 4:de,
5:te, 6:te, 8:de, 9:de, ll:te, 12:te, 13:de, 14:de, 16:de, 17:de och 19:de
punkterna af bevillningsutskottets betänkande n:o 1, angående vissa
delar af tullbevillningen, blefvo samtliga de af utskottet i nämnda
memorial föreslagna voteringspropositioner af kammaren godkända.

§ 4.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 4 och 5.

§ 5.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

I ordningen förekom:

Punkten 12.

Mod anledning af en af läraren i musik vid allmänna läroverket
i Karlskrona, musikdirektören Johan August Askling gjord ansökning,
hade Kongl. Maj:t, efter det infordrade utlåtanden öfver ansökningen
afgifvits af eforus öfver Lunds stifts allmänna läroverk samt af stats Andra

Kammarens Prof. 1891. N:o 17. 1

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Askling.

K:o 17c

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Askling.
(Forts.)

2 Torsdagen den 12 Mars.

kontoret, föreslagit, att Askling måtte från och med månaden näst efter
den, i hvilken afsked blefve honom beviljadt, för sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 1,250 kronor,
men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg,
som yttrade: Det slut, till hvilket statsutskottet i denna punkt kom mit,

är motiveradt några rader ofvanför, der utskottet säger, att, »enbet
hvad utskottet inhemta!, Askling jemte sin befattning såsom lärare
i °musik vid allmänna läroverket i Karlskrona innehar klockare- och
organistbefattning, hvarå han åtnjuter årlig löneinkomst af 1,500 kronor».
I de handlingar, som inkommo till Kongl. Maj:t angående pension
åt nu omnämnde musiklärare, fans ingenting yttradt härom. Till
utskottet hade deremot inkommit en notis om, att Askling skulle hafva
denna extra inkomst af 1,500 kr. Då denna punkt var före i Första
Kammaren, upplyste statsutskottets ordförande, att han, för att försäkra
sio- om huru härmed förhölle sig, hade telegraferat till kyrkoherden i
Karlskrona och fatt det svar, att det verkligen så förhöll sig, att mannen
i fråga hade 1,500 kronor i lön såsom klockare och organist i stadens
två° kyrkor, men tillika att, så ofta gudstjenst hölls samtidigt i
dessa två kyrkor och han således icke kunde pa bada ställena tjenst—
o-öra, han måste hålla en vikarie, hvadan han egentligen såsom klockare''
och organist hade att uppbära en lön af 840 eller 850 kronor,
jag mins icke hvilket lian nämnde. Sedan denna upplysning var gifven,
och då det är bekant, att denne mannen länge tjenstgjort på ett
berömvärdt sätt och sålunda är jemngod med andra i liknande ställning,
och dessutom nu börjat lida af ålderdomsskröplighet och svag hörsel,
så beslöt Första Kammaren att för honom bevilja en pension till lika
belopp med den lön, som egentligen tillkommer en musiklärare vid
läroverken, nemligen 750 kronor.

Förlidet år förelåg ett med detta alldeles likartad! fall, då Kongl.
Maj:t begärde pension för musikdirektören och musikläraren vid Yexiö
läroverk eoch seminarium J. Fogelberg. Denna pension bestämdes med
hänsyn till de andra inkomster mannen hade till 750 kronor, enär han
hade tjenstgjort tillräckligt länge och på ett förträffligt sätt.. Såsom
herrarne torde påminna sig, har genom häfd i fråga om pensionering
af sådana lärare vid de allmänna läroverken, som äro ämneslärare i
musik och teckning, gjort sig gällande det undantag från den allmänna
reo-eln angående pensionering af ordinarie lärare, att Kongl. Maj:t hänskjuter
afgörandet till Riksdagen i dessa fall. Så har också alltid skett
och sker nu äfven denna gång. Det tillkommer således Riksdagen att
bestämma, huru vida åt denne man, med afseende på om han tjenstgjort
tillräckligt länge, på ett tillräckligt dugligt sätt, och om särskilda
omständigheter förefinnas, man bör bevilja den äskade pensionen. Den
nyss nämnde Fogelberg hade allaredan såsom emeritus vid läroverket
en pension af 1,000 kronor, hade vidare såsom f. d. musikdirektör vid

3 jSt:o 17.

Torsdagen den 12 Mars.

Kronobergs regemente 180 kronor och slutligen för sin förtjenstfulla
verksamhet derstädes erhållit af den s. k. officerskassan vid regementet
110 kronor. Han åtnjöt således icke mindre än 1,290 kronor redan då,
när pensionen begärdes, men Riksdagen ansåg, att då han förtjenstfull^
fortsatt sin sista verksamhet såsom musiklärare vid folkskolelärareseminariet,
så borde han icke derför beröfvas den pension, som efter
en viss tid tillkommer en musiklärare vid läroverken och seminarierna.

Jag hemställer till kammaren, om icke kammaren skulle finna,
att då det nu är upplyst, att den summa Askling eger uppbära såsom
klockare icke är så stor, som statsutskottet beräknat — ty utskottet har
antagit den dubbelt så stor, som den är — utan ungefär motsvarande
hvad han skulle erhålla, om han finge sin egentliga lön såsom pension,
eller 750 kronor; om icke kammaren, säger jag, skulle finna det med
full billighet och med kammarens tidigare handlingssätt i dylika frågor
fullt öfverensstämmande att nu, såsom redan Första Kammaren gjort,
bevilja en pension på 750 kronor.

Vidare anförde:

Herr Lyttkens: Det är rigtigt nog, att den man, hvarom nu
är fråga, icke längre är i stånd att sjelf sköta sin tjenst. Men han
har dock varit klockare under många år och derunder uppburit dessa
1,500 kronor. Och då, såsom vi veta, klockare ej ha någonting annat
att gorå än att om söndagarne tjenstgöra i kyrkan, så har han haft
den lyckan att såsom bisyssla under alla dessa år innehafva befattning
såsom lärare vid skolan och der uppbära lön för de få tjenstgöringstimmar,
han der haft att sköta. Han är ännu tjenstgörande klockare
och uppbär sålunda lön såsom sådan, om också icke hela lönen. Hvad
han . ger sin vikarie i arfvode är icke bekant; jag vill dock visst icke
betvifla den från pastor i församlingen inkomna uppgiften. Alen i alla
fall har han dock fullt ut så mycket som eu folkskolelärare. En sådan
får under hela sin lifstid icke högre lön, än denne nu har i behåll, och
får, när han blir pensionerad, en pension af 450 kronor. Jag kan icke
inse, att en klockare behöfver vara i en annan samhällsställning eller
hafva, dubbelt så stora lönetillgångar som en folkskolelärare. Dessutom
har ju denne klockare haft extra förtjenst genom sin lärarebefattning.
Och som jag icke vill vara med om att staten skall pensionera både
när det behöfves och när det icke behöfves, både när ömmande omständigheter
förefinnas och när de icke förefinnas, så kan jag icke rösta
för bifall till denna pension, så gerna jag än ville vara med om att
hjelpa hvarje behöfvande. Ty här är det icke fråga om att hjelpa en
behöfvande, utan denne man kan mycket väl, han såsom andra, lefva
på hvad han nu har, och hade dessutom under sin långa lifstid bort
kunna lägga, af något af sin höga lön. Ehuru jag, såsom sagdt, ogerna
motsätter mig att hjelpa behöfvande, så kan jag alltså, då här, enligt
min öfvertygelse, hjelp icke är af behofvet påkallad, icke annat än
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr ^Vinkrans: Till de skal, som från statsrådsbänken biff vit

anförda för beviljande af denna pension, har jag knappt något annat

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Askling,
(Forts.)

N:o 17. 4

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Askling

(Ports.)

Torsdagen den 12 Mars.

att tillägga än att ytterligare betona för kammaren, att ordinarie lärare
vid statens läroverk äro lagligen berättigade att efter vissa års tjenstgöring
och en viss uppnådd lefnadsålder få åtnjuta pension. Dessa
vilkor äro, både hvad tjenstår och hvad lefnadsålder beträffar, fullkomligt
uppfylda af den person, som här är i fråga. Han är snart
69 år gammal och har i 40 år tjenstgjort i offentligt embete, således i,
som vi veta, längre tid, än vanligen är föreskrifvet. Nu äro dock föreskrifterna
med afseende å pension åt s. k. öfningslärare litet otydligt
affattade. Hvad ordinarie ämneslärare beträffar, är det väl klart, att
de efter 65 lefnadsår och 35 tjenstår äro berättigade att såsom alla
andra civile tjensteman åtnjuta pension. Hvad åter angår ämneslärare
i teckning och musik, är detta icke lika klart, och derför har, såsom
från statsrådsbänken upplystes, det blifvit häfd, att Kongl. Maj:t rörande
desse lärare ingått till Riksdagen med hemställan om pension.
Så vidt jag vet, har denna hemställan alltid bifallits, när åldersgränserna
varit uppnådda och tjenstgöringen väl vitsordad. Så skedde för
några år sedan med en teckningslärare vid Göteborgs latinläroverk,
hvilken erhöll full pension. Så skedde år 1888 för eu lärare i samma
ställning som den nu ifrågavarande, en musiklärare vid Lunds högre
allmänna läroverk; han erhöll ock eu pension af 750 kronor, oaktadt
han icke tjenstgjort mer än 26 år. Så skedde ock, såsom det nyss
upplystes, år 1890, då Riksdagen beviljade åt läraren Fogelberg vid
vexiö allmänna läroverk likaledes 750 kronor, oaktadt han från andra
till eu viss grad offentliga kassor åtnjöt pension af sammanlagdt 1,290
kronor. Då nu det skäl, som statsutskottet anfört och den nästföregående
ärade talaren repeterat, att nemligen denne man skulle redan
uppbära en lön såsom klockare och organist af 1,500 kronor, af ordföranden
i statsutskottet upplysts vara i viss mån ett misstag, emedan
han icke åtnjuter mer än knappt hälften af detta belopp för denna sin
privata tjenstgöring, hvilken när som helst kan och kanske måste upphöra,
på grund af hans ålder, så är det klart, att denna kammare
borde förfara såsom Första Kammaren och bevilja det af herrar von
Hedenberg och Bohnstedt i deras reservation föreslagna beloppet af
750 kronor, hvilket icke obetydligt understiger det af statskontoret förordade
pensionsbeloppet af 1,250 kronor. Derpå komme i så fall i
sjelfva verket icke han, utan läroverket att vinna. Läroverket kunde
nemligen då få en ung, kraftig lärare i stället för denne, som lider af
ålder °och dermed följande skröpligheter. Det belopp staten komme
att förlora blefve högst obetydligt. Ty de 500 kronor, som komme
statsverket till godo, utgjorde ett väsentligt bidrag till aflönande af
en ny lärare, hvilken ju ej skulle fa mer än 750 kronor. Således
komme statsverkets utgift, derest Riksdagen beviljade denne ålderstigne,
utmärkte och förtjente lärare en pension af 750 kronor, att uppgå tdl
endast 250 kronor.

För min del anhåller jag derför, herr talman, att få yrka bifall
till det af reservanterna från Första Kammaren framstälda förslaget.

Herr Svensson från Karlskrona: Till de skäl, som af herr stats rådet

och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet samt den näst -

Torsdagen den 12 Mars.

5 N:o 17.

föregående talaren blifvit anförda, skall jag endast anhålla att få lägga
ytterligare några.

Herr Lyttkens omnämnde, att den ifrågavarande personen under
flera år tjenstgjort som klockare och organist och derför uppburit en
icke obetydlig lön. Jag skall med anledning deraf be att få* upplysa,
att han under många år icke åtnjutit 1,500 kronor såsom lön. Då han
först blef antagen, funnos två klockare anstälda, en för hvardera af
församlingens båda kyrkor. Men för åtskilliga år sedan sammanslogos
dessa klockarebefattningar till en, hvilken sedan dess skötts af ifrågavarande
person. Men då samtidigt högmessogudstjenster hållits i båda
kyrkorna, har han naturligtvis icke sjelf kunnat sköta klockarebefattningen
på båda ställena, utan måst aflöna en vikarie. Han har således
icke uppburit dessa 1.500 kronor oafkortade — huru mycket han måst
afstå deraf, känner jag dock icke.

I öfrigt får jag påpeka, att på grund af kongl. brefvet till domkapitlen
af den 23 april 1858 synes det framgå, att de ordinarie lärarne
skulle vara tillförsäkrade pensionsrätt. Då jag först läste nämnda kongl.
bref, var jag också bestämdt af denna mening, men sedan jag fick taga
kännedom af Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1858, fann jag af
motiven uti denna skrifvelse, att endast ämnes-lärare, icke öfningslärare
här äro i fråga. Derför vågar jag icke påstå, att ifrågavarande
person skulle ega full och laglig rätt att erhålla pension, och följaktligen
har regeringen handlat rätt, då den framlagt frågan om Asklings
pension för Riksdagen. Riksdagen har dock — såsom redan af herr
^Vinkrans blifvit framhållet — när de i detta kongl. bref angifna bestämmelserna
om fylda 65 lefnadsår och 35 tjenstår blifvit uppfylda,
beviljat öfningslärare såsom pension 750 kronor, utgörande deras egentliga
lön.

Skulle nu Riksdagen icke bevilja hvad reservanterna föreslagit och
Första Kammaren redan beslutat gifva eller 750 kronor, torde staten i
sjelfva verket derpå lida förlust, alldenstund enligt kongl. cirkuläret
den 12 juni 1872 den ordinarie lärare, som på grund af sjukdom är
förhindrad att bestrida sin tjenst, är berättigad att få tjenstledighet endast
med afstående af en fjerdedel af lönen; den ifrågavarande läraren
kan således få behålla sin tjenst, blott han för hvarje termin inlemnar
sjukbetyg äfvensom till vikarien afstår 9/52 af sin lön, d. v. s. 216
kronor och 36 öre, hvarigenom han skulle komma att få behålla 1,033
kronor 64 öre. På grund häraf anser jag det vore fördelaktigt, om
han finge den pension, som här är föreslagen. Och hvad läroverket
beträffar, så komme det otvifvelaktigt, såsom också talaren på göteborgsbänken
anmärkte, att vinna derpå genom erhållandet af en yngre, kraftigare
lärare.

På grund af hvad jag haft äran anföra, anhåller jag derför att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Romberg: Då utskottet afstyrkt den begärda pensionen för

musikdirektör Askling, har utskottet — såsom redan framhållits af en
dess medlem — utgått från den förutsättningen, att Askling ingen rätt
hade till pension. Det är emellertid denna rättsfråga, som från lärarens
synpunkt måste komma att te sig på ett helt annat sätt, och det

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Askling.

(Forts.)

N:o 17. 6

Torsdagen den 12 Mars.

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Aslcling.
(Forts.)

synes mig, som om den hade tålt vid en annan utredning, än som här
har egnats den. I ett den kongl. statsverkspropositionen vidfogadt statsrådsprotokoll
meddelas, att statskontoret i infordradt utlåtande anfört,
»att genom kongl. brefvet af den 16 mars 1858 blifvit stadgadt, att
lärarne vid rikets elementarläroverk skulle dädanefter komma i åtnjutande
af enahanda pensionsrätt å allmänna indragningsstaten, som enligt
då gällande författningar tillkomme civile embete- och tjensteman;
att detta stadgande likväl hittills ansetts icke skola tillämpas å lärare i
musik och sång samt i teckning vid sagda läroverk, utan att i de fall,
då dylika lärare af Kongl. Maj:t beviljats pension å nämnda stat vid
afskedstagande!, sådant skett efter framställning i ämnet till Riksdagen».
Ja, det är nu på detta statskontorets yttrande, att detta stadgande
likväl hittills ansetts icke skola tillämpas i ifrågavarande fäll, som
man har stödt sitt antagande, att här ingen rätt för direktör Askling
skulle föreligga. Granska vi emellertid de för allmänna läroverken gällande
författningar, så finna vi, att den rätt, som lärarne hafva till åtnjutande
af pension på allmänna indragningsstaten, grundar sig på en förut
citerad författning af den 23 april 1858; och der står tydligen, att
lärare vid rikets elementarläroverk hädanefter skola komma i åtnjutande
af enahanda rättighet till pension på allmänna indragningsstaten,
som enligt gällande författningar tillkommer civile embete- och
tjensteman. Något undantag eller någon restriktion är icke gjord.
Ordalagen äro så tydliga, att ingen, som utan förut fattad mening läser
denna författning, kan komma till den åsigt, att det finnes några ordinarie
lärare, som skulle vara undantagna från denna rätt. Enligt
min erfarenhet lefva också öfningslärarne i allmänhet i den öfvertygelsen,
att de hafva en sådan rätt, och, då de söka sig in på lärarebanan,
göra de det bland annat lockade af hopp om en sådan pension, i fall
de skulle hinna till den åldern, att de kunna komma i åtnjutande
deraf. Att nämnda ännu gällande författning efter den klara ordalydelsen
faktiskt tillerkänner alla ordinarie öfningslärare vid de högre
allmänna läroverken rätt till pension på allmänna indragningstaten,
synes mig alldeles obestridligt. Att direktör Askling innehar den i
författningen föreskrifna åldern och att han vidare under en fyratioårig
nitisk och pligttrogen tjenstgöring uppfylt alla de vilkor, som äro
stadgade för att han skulle få åtnjuta denna rätt, som så tydligt synes
vara honom tillförsäkrad af författningen den 23 april 1858, har nu
hvarken utskottet eller någon annan förnekat. Den enda anmärkning,
som synes mig kunna göras mot ett sådant antagande och en sådan
föreställning, som inom lärarecorpsen är rådande beträffande musik- ock
teckningslärares rätt till pension, skulle vara att möjligen musiklärarne
icke vore att betrakta som ordinarie lärare; men hvad den saken beträffar,
så får jag hänvisa till 1859 års läroverksstadga, der det i första
paragrafen af det kapitel, som handlar om läroverkskollegium, nemligen
paragraf 108, uttryckligen säges, att äfven öfningslärarne äro ordinarie
lärare. Vidare ber jag att fä hänvisa till kongl. cirkuläret af den 12
juli 1872, der det i paragraf 7 talas om, att ordinarie lärare, som
på grund af sjukdom åtnjuter tjenstledighet, skall afstå ’(;4 af sin lön.
Det har aldrig blifvit ifrågasatt, att icke den paragrafen gäller äfven
musik- och teckningslärare, utan hafva de alltid fått åtnjuta en sådan

7 N:o 17.

Torsdagen den 12 Mars.

rätt. Vidare ber jag att få hänvisa till kongl. läroverkspropositionen
till 1890 års Riksdag sid. 6, der det i 15:de punkten heter, »att med
undantag för gymnastiklärare öfriga ordinarie lärare och lärarinnor
vid rikets allmänna läroverk skola hafva rättighet» att vid 65 års ålder
och efter 35 tjenstår afgå med oförkortad lön. Likaledes heter det
på sid. 56 »att, med undantag för gymnastiklärarne, öfrige ordinarie
lärare och lärarinnor skola hafva rättighet» o. s, v. Af allt detta synes
mig således vara klart, att så väl författningarna som den explikation
af den, som man fått senast genom den kongl. propositionen till Riksdagen
1890, gifva vid handen, att dessa lärare verkligen äro ordinarie
lärare. På grund af den uppfattning, som jag här framhållit och
som, efter hvad jag kan försäkra herrarne, allmänt delas inom lärarecorpsen,
skulle jag naturligtvis, om jag gjorde något yrkande, icke kunna
yrka på annat än återremiss; men då ett sådant yrkande för närvarande
helt visst ej skulle lända till något resultat, så skall jag icke göra
något yrkande alls. Jag har endast ansett mig böra påpeka ett förhållande,
som förefaller Jmig att vara så pass märkligt, att det vid detta
tillfälle icke borde med tystnad förbigås.

Herr Björkman: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt, ej blott på de skal utskottet anfört i sitt
betänkande, utan .äfven med fäst afseende vid hvad som yttrats från
statsrådsbänken. Äfven ett annat skäl ber jag att få anföra. Jag tror
det vara ganska farligt att bevilja pensioner på sådant sätt. Ty om
det någon gång skulle anföras så starka skäl för en pension, att densamma
af Riksdagen beviljas, så begagnas detta sedan gång på gång som
prejudikat, och man säger, att, när Riksdagen en gång beviljat en dylik
pension, så är den skyldig att göra det äfven vid andra tillfällen. Det
kan blifva vanskligt för Riksdagen att förfara på detta sätt, och jag
yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson: Det förhåller sig verkligen så, som en
talare i går qväll antydde, att då det är fråga om pension åt
tjensteman, så finnes det än i den ena, än i den andra delen af kammaren
personer, som uppträda och tala för beviljandet af dessa pensioner.
Så har tillgått under hela den tid jag varit riksdagsman, och
det är då icke underligt, om sådana pensioner beviljas den ena efter
den andra. Det är också derför, som statsutskottet måste vara synnerligen
varsamt och icke utan verkliga skäl afstyrka sådana framställningar,
ty det har visat sig, att hvad statsutskottet med verkligen goda
skäl afstyrkt, i alla fall i den gemensamma voteringen blifvit bifallet.

Här föreligger nu en fråga, som, så vidt jag kan döma, befinner
sig i ett synnerligen outredt skick. Det förvånar mig verkligen, att
från statsrådsbänken konstateras det förhållande, som statsutskottets
ordförande på enskild väg måst taga reda på. Jag hade förestält mig,
att, innan denna fråga framlagts för Riksdagen, denna utredning borde
hafva verkstälts af Kong!. Maj:t, och om så hade skett, så är det min
öfvertygelse, att Kongl. Maj:t, aldrig hade framkommit med detta
förslag.

Den siste talaren har åberopat författningar och ansett, att ifråga -

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Askling.

(Forts.)

N:o 17. 8

Torsdagen den 12 Mars.

Angående varande person enligt dessa är berättigad till pension. Men herr statspension
for r4,jet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet har icke talat om
j At Askling. den saken> utan ar ai en helt annan åsigt i tragan. Han har nemligen

(Forts.) ansett, att den ifrågavarande personen icke är enligt gällande författ ningar

berättigad till pension, utan att det endast vore af gunst och
nåd som Riksdagen skulle bevilja sådan.

Jag tror äfven, att det förslag, som af Första Kammaren blifvit
antaget, är taget på måfå. Ty är det så, att personen i fråga har 800
kronor i inkomst af sin klockaresyssla, så borde han enligt Kongl.
Maj:ts förslag icke hafva i pension mer än 450 kronor, ty om man
drar 800 från 1,250, så återstår 450. Hur jag än ser saken, kan jag
icke finna annat, än att det är helt och hållet på måfå, som Första

Kammaren fattat sitt beslut, och det är derför som jag anhåller, att

denna kammare måtte bifalla statsutskottets förslag.

Herr Elowson: Mig synes, att det varit omtanken om läroverkets
bästa, som förmått Kongl. Maj:t att framlägga detta förslag. Direktör
Asklund är 68 år gammal. På grund af denna ålder och aftagande
hörselförmåga kan han icke tjenstgöra såsom musiklärare. Det
måste då vara till läroverkets bästa, att han sättes i tillfälle att med
pension afgå från sin tjenst.

Statsutskottet har emellertid helt och hållet afstyrkt bifall till
Kongl. Maj:ts proposition. Statsutskottet grundar detta sitt afstyrkande
af Kongl Maj:ts framställning på uppgifter, om hvilka nu emellertid
upplysts, att de ej äro fullt öfverensstämmande med de verkliga förhållandena.
Det synes mig då ligga nära till hands, att ärendet borde
till utskottet återremitteras, men en återremiss tjenar icke till någonting.

Det har här talats om, att utskottet bör gå till väga med varsamhet
och försigtighet i fråga om pensioner. Denna åsigt ber jag
för min del att få biträda. Jag anser lämpligt och rigtigt att i allmänhet
gå till väga på det sättet. Men i föreliggande fall finnas
verkliga skäl för att någon pension beviljas. Och då en reservation
är fogad vid utskottets utlåtande, så tager lag mig friheten att hemställa
om bifall å denna.

Herr Jonsson i Hof: Man har mot utskottet anmärkt, att
det grundat sitt yrkande om afslag på uppgifter, som icke äro fullt rigtiga,
emedan det upplysts att af den ifrågavarande personens inkomster på
klockaresysslan en de! åtgått för aflöning af annan person, som tjenstgjort
som vikarie i den ena af de två kyrkorna. Det är sant, att uppgiften
i det fallet icke är fullt exakt. Men vid jemförelse mellan utskottets
uppgifter å ena sidan och hvad Kongl. Maj:t meddelat om förhållandena
å den andra, tror jag icke att utskottet kommer att draga det
kortaste strået. Utskottet har åtminstone något att meddela, men i
den kongl. propositionen finnes icke ett ord om saken. Det må vara,
att han är lärare vid ett läroverk och således en statens tjensteman å
ena sidan, men å andra sidan är han äfven en tjensteman å kommunens
stat, och när icke pensionsstadgandena äro klara, så gäller det
att bedöma, huru vida ett verkligt behof af beviljande af pension förefinnes
eller ej. Då får man alltså taga hänsyn till samtliga löne -

9 N:o 17.

Torsdagen don 12 Mars.

inkomster, och om man gör det i nu föreliggande fall, så är det natur- Angående
ligt, att pensionen icke kunde tillstyrkas af utskottet. Det har icke v-ln

heller af någon talare kunnat bevisas, att det belopp, som Första j A_ Asknng_
Kammaren beviljat, grundar sig på någon utredning, huru vida det (jorts.)
beloppet är det lämpliga, utan det har endast framkastats, att som den
summan beviljats der, borde den äfven beviljas här. Jag tror icke
att detta är rätt, utan att det vore klokare att låta frågan förfalla, så
att Kong]. Maj:t en annan gång må komma in med mera tillfredsställande
utredning i saken än nu.

Jag tror sålunda, att utskottet anfört goda skäl för sitt yrkande,
och instämmer sålunda med dem, som yrkat afslag å Kongi. Maj:ts
framställning.

Herr Winkrans: Den siste ärade talaren hade fullkomligt rätt
i sitt påstående, att författningarna i afseende på pensionering af ordinarie
lärare i musik vid allmänna läroverk icke vore tydliga och att
det således vore önskligt att desamma i denna del klargjordes, så att
i fall sådana som det förevarande statskontoret kunde i sina utlåtanden
bestämdt förklara, huru vida på grund af gällande författningar en
person vore, pensionsherättigad, i stället för att såsom här nödgas använda
det sväfvande uttrycket: »det har ansetts».

Nu är emellertid verkliga förhållandet det, att, på sätt här blifvit
upplyst, Kongi. Maj:t kan åt alla öfriga ordinarie lärare, på grund af
gällande författningar och sedan de deri uppfylda vilkor blifvit upplysa,
bevilja pension utan Riksdagens hörande; men att Kong]. Maj:t
deremot, på grund af författningarnas oklarhet, ansett sig icke kunna,

Riksdagen ohörd, bevilja pension till vissa lärare, såsom t. ex. i musik
och sång samt teckning, äfvensom till lärare i pedagogier. Hvad de sist
nämnde angår, har jag dock sett, att Kongi. Maj:t ansett sig kunna
utan vidare omgång bevilja desse pension. Men vanligtvis har dock
Kongi. Maj:t hos Riksdagen derom gjort framställning, och då har,
så vidt jag vet, det aldrig händt, att Riksdagen nekat att bevilja den
föreslagna pensionen, enär sökanden dertill varit materielt, om än icke
formelt berättigad.

Den utredning, som man ansett sig hafva anspråk på att kunna
fordra af Kongi. Maj:t, anser jag att Kong], Maj:t redan gifvit, alldenstund
Kong!. Maj:t icke har någonting att skaffa med sökandens
enskilda ekonomi. Kongi. Maj:t har att utreda, huru vida sökanden ''
har tjenstgjort så lång tid och uppnått den lefnadsålder, som författningarna
bestämma för beviljande af pension. Föreligger icke en sådan
utredning här? Jo, det är visadt, att sökanden fullgjort dessa prestationer;
hans mer än 35-åriga tjenstgöring är dessutom väl vitsordad
och han har uppnått en ålder af mer än 65 år, hvartill kommer att
han på grund af försvagad hörselförmåga är oförmögen att meddela
undervisning i sitt ämne. Detta är således all den utredning, som
behöfves. På grund deraf tror jag också att Första Kammaren gjort
fullkomligt rätt, då kammaren beviljat det anslag, som är i frågasatt,
och den summa, som begärts, icke är tagen på måfå, utan hvilar på
den rationella grunden, att den är beräknad efter den lön, som en
musiklärare bär innan han får löneförhöjning. Denna beräkningsgrund,

N:o 17. 10

Torsdagen den 12 Mars.

Angående
pension för
musikläraren
J. A. Askling
(Forts.)

hvilken jag anser vara rigtig, hafva ock reservanterna föreslagit. I
materielt afseende är mannen i fråga berättigad till samma pensionsbelopp,
som Riksdagen i fjor beviljade läraren i musik och sång vid
folkskolelärareseminariet i Vexiö J. Fogelberg, eller 750 kronor. Jag
yrkar derför bifall till reservanternas förslag om pensions beviljande
till detta belopp.

Herr Lyttkens: Det är icke utan skäl, som man kan fälla
klandrande ord mot de myndigheter, som hos Kongl. Maj:t anmält
ifrågavarande person till pensions erhållande, derför att de icke meddelat
upplysning om, att han har en annan tjenst med en årlig inkomst
af 1,500 kronor, om hvilket förhållande de väl icke gerna varit i okunnighet.
Det är emellertid icke första gången, som det visat sig att
regeringen varit ganska mycket vilseledd, utan sådant har inträffat
flere gånger förut. Jag påminner mig särskildt ett dylikt fall från den
första riksdag som jäg bevistade. Det gälde då en pension för öfverjägmästaren
Roos af Hjelmsäter. Konungens befallningshafvande i
Elfsborgs län hade i skrifvelse till Kong!. Maj:t, under uppgift att
mannen vore så sjuk, att han icke längre kunde sköta sin tjenst, föreslagit
honom till erhållande af en god pension, dervid vitsordande hans
nit och pligttrohet I parentes sagdt, synes detta ordnande om tjenstemäns
pligttrohet m. m. vara alldeles öfverflödigt, alldenstund hvar och
en ju är skyldig att göra sin pligt efter bästa förmåga. Nå väl, hvad
hände? Utskottet föreslog bifall till Kongl. Maj:ts framställning. Första
Kammaren hade redan bifallit framställningen; men sedan uppträdde
här i Andra Kammaren en representant från Elfsborgs län och meddelade
den upplysningen, att mannen fått ett arf på några hundra tusen
kronor och att det var af detta skäl, som han tagit afsked.

Sedan den tiden har utskottet låtit sia; angeläget vara att få ordentliga
utredningar i hvarje särskildt fall. Men, som sagdt, regeringen
rår icke för att utredningarna mången gång varit bristfälliga, utan
felet ligger hos de underordnade myndigheter, som det ålegat att
verkställa desamma. Här föreligger nu ett sådant fall. Kongl. .Maja
har föreslagit, att sökanden skall få en pension af 1,250 kronor, utan
att omorda att mannen derjemte på en klockaresyssla har 1,500 kronors
årlig inkomst, hvilken upplysning utskottet fått sjelf förskaffa sig. Nu
är det visserligen upplyst, att mannen får till den person, som hjelper
honom att sköta denna hans andra tjenst, betala så mycket, att han
har blott 850 kronor qvar af sin lön, men i så fall skulle han ju,
för att få en inkomst af 1,250 kronor, blott behöfva en pension af 400
kronor. Men om man nu i det ena fallet ger en person större pension
än hvartill han är berättigad, så framkallar detta förfaringssätt liknande
mer eller mindre berättigade anspråk från så väl det ena som andra
hållet. Det är en fullkomligt rigtig grundsats, att de, som troget och
väl egnat sitt arbete åt statens tjenst, icke böra på gamla dagar lemnas
vind för våg utan hjelp, lika litet som den enskilde vill öfvergifva sina
gamla trotjenare åt hjelplösheten, och jag skulle för min del icke vilja
göra detta. Men somliga talare hafva här yttrat, att sökanden vore
absolut berättigad till pension; om så vore, så behöfde han icke hos
oss göra ansökan om pension, utan han kan då i värsta fall göra sin

11 N:o 17.

Torsdagen don 12 Mars.

rätt gällande genom stämning till domstol. Har lian åter icke laga
rätt till pension, så är det ju endast af gunst och nåd, som han kan
erhålla den.

Såsom nyss nämndes, bör ifrågavarande sökande hafva kunnat af
sina stora inkomster beredt sig så mycket öfverskott, att han derpå
skulle kunna lefva på gamla dagar, helst med afseende å det anspråkslösa
lefnadssätt, som en klockare bör och kan iakttaga, samt
derå att han icke har någon representationsskyldighet. Skulle pensionen
beviljas, så skulle snart nog från en mängd andra håll liknande
anspråk göras, det ena efter det andra. Derför bör man icke låta det
rulla undan på detta sätt, utan hålla igen. Jag yrkar således, af nu
anförda skäl, bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Sven Nilsson: Man brukar i sådana här pensions frågor

åberopa ömmande omständigheter; men det faktiska förhållandet
är, att här icke föreligga sådana, emedan det är upplyst, att
sökanden är välbergad. Således bör ur denna synpunkt pension för
honom icke beviljas.

Här har blifvit ifrågasatt, att sökanden skulle ega laga rätt att
erhålla pension. Men om han det hade, så är det väl alldeles uppenbart,
att regeringen skolat, Riksdagen oåtspord, bevilja honom densamma.
Talaren på göteborgsbänken nämnde, att sökanden vore berättigad till
pension, anpassad efter hans lön. Men när lönen blifvit bestämd till
det höga belopp, som det han åtnjuter, så frågas, om man icke bör
anse att just derför denna bestämts så hög med hänsyn till att han
icke skulle kunna gorå anspråk på någon pension. För min del anser
jag detta vara ett giltigt skäl för att icke bifalla en framställning sådan
som denna, der sökanden icke har den ringaste rätt att åberopa. Jag
vidhåller alltså mitt yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag skall icke till besvarande upptaga mer än* en enda anmärkning.
En talare uppgaf att summan 750 kronor vore likasom gripen ur
luften. Det är den emellertid icke; ty detta belopp är just den minsta
lön, som en musiklärare åtnjuter, och således är det äfven den minsta
möjliga pension som kan komma i fråga.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad: och sedan propositioner
gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 13.

Med anledning af en utaf extra lärarinnan vid den med högre
lärarinneseminariet i Stockholm förenade normalskolan för flickor Olivia
Christina Elisabeth Wasmuth gjord, af direktionen för nämnda seminarium
till Kongl. Maj:t öfverlemnad ansökning, hade Kongl. Maj-.t.
föreslagit, att Wasmuth måtte från och med månaden näst efter den,
då hon erhölle entledigande från innehafvande anställning vid berörda
skola, för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta

Angående
pension för
musikläraren
T. A. Askling.

(Forts.)

Angående
jiensioti för
extra lära
rinnan O. C.
E. Wasmuth.

N:o 17. 12

Angående
pens.on för
extra lärarinnan
0. C
E. Wasmuth.

(Forts.*

Torsdagen den 12 Mars.

en årlig pension af 500 kronor; och hemstälde utskottet, att Kong!.
Maj:ts förevarande framställning måtte vinna Riksdagens bifall.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af herrar
Lasse Jönsson, P. Pehr son i Törneryd, P. Andersson i Högkil och
C. Persson i Stallerhult.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Andersson i Högkil: Detta utskottets utlåtande är till skapadt

genom en slump, nemligen genom den förseglade sedelns
uislag. Första Kammarens samtliga ledamöter röstade nemligen för
bifall och samtliga Andra Kammarens ledamöter för afslag. Jag har
inom utskottet röstat mot den ifrågavarande pensionen hufvudsakligen
af de principiella skäl, som af mig i går anfördes, och jag skall derför
icke nu upptaga tiden med att upprepa desamma eller de särskilda
skäl, som dessutom i detta fall varit bestämmande.

I sammanhang härmed ber jag att få rätta en uppgift, som under
debatten i går meddelades från statsrådsbänken. Det yttrades nemligen,
att de gratifikationer och nådegåfvor, som af Kongl. Maj:t utdelas,
i allmänhet utginge med ganska små belopp, högst 50 kronor.
Jag förundrade mig då öfver denna uppgift, men som jag icke hade
några anteckningar härom, ansåg jag mig icke kunna vederlägga densamma.
Emellertid är jag nu i tillfälle att upplysa, att från anslaget
till extra utgifter på 7:de hufvudtiteln af Kongl. Maj:t under 1889
utdelats bland andra följande gratifikationer och nådegåfvor, nemligen:
40 gratifikationer å 100 kr.

1 » 125 *

10 > > 150 .

i i'' » 200 » och

l * » 300 »

Dessutom förekomma ganska många sådana gratifikationer och nådegåfvor
till mindre belopp. Jag bär velat lemna dessa upplysningar
och på samma gång påpeka, att Kongl. Maj:t har tillfälle att i sådana
fall, som det nu föreliggande, använda medel af nämnda anslag vida
bättre än många gånger skett.

Jag anhåll, r om afslag på den föredragna punkten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Det är nog möjligt, att jag icke rätt förstått den siste talaren. Det
gäller ju nu den 13 punkten, angående pension åt extra lärarinnan
fröken Wasmuth. Jag kan alltså icke inse, att, hvad som i går anfördes
från statsrådsbänken rörande militärpensionering har med nu
föreliggande fråga att göra.

Fröken Wasmuth har såsom en ovanligt duglig lärarinna af
direktionen för högre lärarinneseminariet anmälts för att blifva hugnad
med pension. Hon har tjenstgjort på ett synnerligen utmärkt sätt,
hon har slutligen ådragit sig ohelsa och lider nu af obotlig sjukdom.
Direktionen hade för henne föreslaait eu pension af 1,000 kronor om
året, men då hon rätteligen icke kunde räknas såsom ordinarie, har

Torsdagen den 12 Mars.

13 N:o 17.

jag ansett, att hon icke borde jemnställas med dem. Jag bär funnit,
att statsutskottets samtliga ledamöter från Första Kammaren och alla,
utom de fyra reservanterna, från denna kammare, varit u ed om detta ?
förslag att bevilja henne 500 kronors pension. Saken är sålunda
grundligt pröfvad, och jag kan då icke finna, hvarför icke denna
kammare skulle lemna sitt bifall till framställningen.

Herr Linder: En ledamot af statsutskottet yttrade nyss, att när
eu person troget och nitiskt egnat sitt lif åt sitt kall, bör man icke
lemna honom vind för väg. Det är med anslutning till detta yttrande,
som jag anhåller om bifall till statsutskottets hemställan i den föredragna
punkten.

Dels i den kongl. propositionen, dels i statsutskottets utlåtande
och dels genom uttalanden från statsrådsbänken är upplyst, att den
nu ifrågavarande personen har med synnerlig pligttrohet och nit
egnat sig åt sin lifsgerning. Hon har under 26 år varit anstäld vid
ett statens läroverk, normalskolan för flickor, och hon har under större
delen af denna tid också tjenstgjort i ett annat statens läroverk, nemligen
högre lärarinneseminariet. Jag kan tillägga, att fröken Wismuth
har en alldeles speciel betydelse såsom lärarinna i sitt hufvudämne,
matematik. Jag minnes mycket väl från den tid jag såsom
vikarierande lärare första gången inträdde i de läroverk, jag nu har
äran tillhöra, huru som på ganska många håll den föreställningen var
rådande, att det skulle vara mycket besynnerligt att se ett fruntimmer
stå med en kritbit i handen framför en svart tafla och demonstrera
aritmetik eller geometri. Då för tiden hyste jag också sjelf denna
uppfattning, och att den var allmän, bevisas bland annat deraf att
förr nästan alltid funnos manliga lärare i dessa ämnen äfven i flickskolorna.
Fröken Wasmuth visade på ett glänsande sätt, alt det går
an, att en qvinna undervisar i matematik, och numera tror jag icke
det finnes några fördomar alls i detta hänseende.

Fröken Wasmuth har ännu icke erhållit afsked, men enligt hvad
man kan inhemta af föreliggande handlingar är hennes helsotillstånd
sådant, att hon icke vidare kan tjenstgöra. Det synes mig temligen
tydligt, att läroverkets direktion skulle ställas i en mycket svår belägenhet,
om icke denna pension beviljades henne: ty att en lärarinna,
som tjenstgjort så länge och förtjenstfullt som Kod, lemnas vind för
väg, det hoppas jag att denna kammare icke finner lämpligt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Det kan visserligen synas hårdt att neka
pension åt ett fruntimmer, som enligt intyg på ett utmärkt sätt fullgjort
sin skyldighet såsom lärarinna; men det kan vara ett vågadt
prejudikat att pensionera denna lärarinna, som icke innehar ordinarie
anställning. Statskontoret bar nemligen meddelat, att fröken Wasmuth
icke innehar sådan tjenst, att bon kan ega grundade anspråk på
pension, att hon icke heller tjenstgjort så länge, att hon dertill är
berättigad, och att hon icke uppnått den föreskrifna lefnadsåldern,
äfven om hon vore ordinarie lärarinna.

Under sådana förhållanden synes det mig vara ganska vanskligt

Avgående
pension för
extra lära''innan
O. C
K. Wasmuth.
(Forts.)

N:o 17. 14

Torsdagen den 12 Mars.

Angående
pension för
extra läraiinnan
0. C
E. Wasmuth.
(Forts,)

att bevilja henne pension, och derför hafva vi inom statsutskottet ansett
oss höra afstyrka framställningen.

Jag kan derför nu icke heller annat än yrka af slag på utskottets
förslag.

Herr ^Vinkrans: Den näst föregående talaren trodde, att det

att nu pensionera en lärarinna innebure ett farligt prejudikat. Jag
tror det icke kunna vara något farligt prejudikat, då staten icke har
mer än en enda flickskola, hvilken, så vidt jag vet, hufvudsakligen
betäcker sina utgifter sjelf och sålunda kostar staten litet eller intet.
Nu är här upplyst, att denna lärarinna tjenstgjort i 27 år. Det är
klart att, om hon hade varit ordinarie lärarinna och tjenstgjort fulla
tiden för pensions erhållande, det icke behöft begäras pension för
henne vid riksdagen. Då hade hon varit berättigad till pension lika
väl som en manlig lärare. Nu har denna lärarinna till följd af sjukdom
icke kunnat tjenstgöra så länge, utan måst begära afsked. Om
nu denna lärarinna i stället tjenstgjort vid ett privat läroverk, så är
jag öfvertygad, att. oaktadt dessa läroverk arbeta under i allmänhet
svåra ekonomiska förhållanden, man der icke skulle hafva hjerta att
kasta ut denna qvinna vind för våg, utan man skulle ovilkorligen
hafva hjelpt henne. Nu är här ifrågasatt, att hon hädanefter i pension
endast skulle åtnjuta en fjerdedel af sin lön eller 500 kronor.
Beloppet är så obetydligt, att jag anser att Andra Kammaren bör vid
detta enda statens läroverk för flickor vara lika liberal som ett
privat läroverk är emot sina lärarinnor. Något farligt prejudikat ligger
dessutom, som jag redan anmärkt, alldeles ej i detta. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan,

Herr Linder: Det är fullt rigtigt hvad talaren på skånebänken
meddelade, nemligen att fröken Wasmuth icke är ordinarie lärarinna,
att hon icke tjenstgjort hela den tid, som plägar fordras af dem, som
skola erhålla pensioner, och att hon icke heller uppnått den lefnadsålder,
som plägar kräfvas som förutsättning i detta fall. Men hvad
den vigtigaste af dessa tre bristande förutsättningar beträffar, ber jag
få nämna, att det icke beror på fröken Wasmuth, att hon är extra
lärarinna ännu efter 26 års tjenstgöring, utan det beror på att de läroverk,
vid hvilka hon tjenstgjort, icke fått den omorganisation, som de
så länge väntat på. Om en sådan organisation kommit till stånd, är
det först och främst fullkomligt säkert, att fröken Wasmuth hade
blifvit ordinarie lärarinna; men för det andra är det temligen visst,
att hon, i likhet med de qvinliga lärarne vid statens folkskolelärarinneseminarier,
i sådant fall kommit i den ställning, att hon varit lagligen
berättigad till pension.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag vill endast nämna,
att min uppmärksamhet blifvit fäst på, att en talare här sagt, att
han ville rätta en uppgift, sou lemnats i går från statsrådsbänken.
Jag har i anledning deraf, och då jag antog att den ärade talaren
icke hört rigtigt, från kansliet utfått mitt anförande, som der fans
utskrifvet, och det iyder sålunda: »Efter det nyss var fråga om de

Torsdagen den 12 Mars.

15 N:o 17.

pensionsbelopp, Kongl. Maj:t kan gifva till en del enkor från vissa
fonder, så kan jag nu icke säga, hvilken fond en af de siste talarne
afsåg med sitt yttrande. Men jag vet, att de pensionsbelopp, som
enkor kunna få från åtskilliga af dessa fonder, vexla vanligen emellan
25 kronor och 50 kronor om året. Dessa små belopp äro i sanning
icke nog för att kunna lefva på.» Denna min uppgift var icke
origtig. Jag talade naturligtvis om sådana fonder, med hvilka jag
haft att göra.

Herr Pehr son i Törneryd: En ärad talare på göteborgsborgsbänken
anförde — åtminstone fattade jag det så •— att, om den
ifrågavarande lärarinnan haft ordinarie tjenst, hon hade varit berättigad
till pension, emedan hennes lefnads- och tjenstår vore tillräckligt
många att sådant medgifva. Detta är emellertid icke förhållandet
med fröken Wasmuth. Dessutom torde böra ihågkommas, att
pensionärer, som uppbära pension på grund deraf att de haft lön på
ordinarie stat, i allmänhet sjelfve under sin tjenstgöring fått bidraga
t ill dessa pensioner medelst afgifter till pensionskassor, h vilket här
icke är förhållandet. Jag för min del gillar de skäl, som anförts för
afslag, och instämmer alltså i yrkandet om afslag å utskottets hemställan.

Herr ^Vinkrans: Jag måtte hafva uttryckt mig mycket otyd ligt,

då jag kunde så missförstås som af den siste talaren. Jag sade,
att om denna lärarinna innehaft ordinarie tjenst och derjemte haft de
lefnads- och tjenstår, som författningarna föreskrifva, så skulle hon
varit berättigad till pension, lika väl som de manliga lärarne. Men
såsom extra har hon, naturligtvis lika litet som de manliga lärarne,
någon rätt till pension, utan här skulle det vara så att säga de
materiella skälen, som skulle tala för pensionens beviljande. Och jag
anser sådana skäl i tillräcklig grad föreligga, då det är styrkt, att
denna lärarinna tjenstgjort i 27 år vid statens enda qvinliga läroverk,
och detta på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Jag har då ansett,
att staten icke skall behandla denna lärarinna sämre, än hon skulle
blifvit behandlad, om hon under samma tid och på samma sätt tjenstgjort
vid ett privat läroverk.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de yrkanden, som förekommit, propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å så väl
nämnda hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 13 punkten af utlåtandet
n:o 10, röstar

Ja;

Angående
pension för
extra lärarinnan
O. C.
E. Wasmuth.
(Forts.)

N;o 17.

16

Torsdagen den 12 Mars.

Angående
pension för
extra lärarinnan
O C.
E. Wasmuth.

(Forts.)

Angående
f d. öfverbibliotekarien

G. E. Rlenimings
pension -

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Voteringen utföll med 98 ja mot 80 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 14.

Bifölls.

Punkten 15.

På derom gjord ansökning hade Ivongl. Maj:t vidare föreslagit,
att f. d. öfverbibliotekarien vid kongl. biblioteket. Gustaf Edvard
Klemming måtte, utöfver den pension, som eljest tillkomma^honom,
iirfifre n under sin återstående lifstid, räknadt från och med ar 189!,
uppbära från allmänna indragningsstaten ett belopp af 2 000 kronor.

Under anförande, bland annat, att utskottet förestälde sig att,
derest för kongl. biblioteket funnes lämpligt, att Klemming, sedan han
lemnat chefskapet vid institutionen, fortfarande derstädes utöfvade verksamhet,
o-odtgörelse derför torde kunna honom beredas af för extra
tjenstgöring tillgängliga medel, hemstälue utskottet, att Kongl. Mäj.ts
förevarande framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vid denna punkt hade herrar P. Pehrson i Törneryd, P. Andersson
i Höcrkil och C. Persson i Stallerhult låtit anteckna sig såsom reser O vanter.

Herr Persson i Stallerhult begärde ordet och yttrade: Utskottet
har väl afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt, om en förhöjd
pension åt öfverbibliotekarien Klemming af 2,000 kronor. Men
utskottet har begagnat sådana motiv för detta afstyrkande, att man
skulle kunna anse, att det skulle stå Kongl. Maj:t fritt att fortfarande
använda mannen på det område, som han lemnat, och att bestämma
det belopp, som han i ersättning för sådant arbete skulle fä uppbära.
Jaa- och några med mig hafva dock ansett, att denna motivering icke
stämmer med hvad vi ansett vara en god ordning, nemligen att, när
en man tjenstgjort så länge och under sådana vilkor, att han kunnat
■uppnå en pension af 5,000 kronor, han heller icke vidare bör användas
på det område, som han lemnat, och derför uppbära särskild ersättning.
Om så sker, är det naturligt, att unga begåfvade män, som användt
lång tid till studier för att förvärfva sig erforderliga kunskaper, skola
obenörigen hindras i sin fortkomst. _ .

Jag jemte de öfriga reservanterna anse, att detta icke bär sig bra
i längden. Ty i och med detsamma tager man bröd och arbete från
desse unge män, i det de äldre pensionsmessige tjenstemännen icke

17 N:o 17.

Torsdagen den 12 Mars.

blott skulle få pension utan äfven tjenstgöringsrätt på bekostnad af
de unga,

Jag har velat uttala detta på samma gång jag anhåller om proposition
på borttagande af denna mening ur utskottets motivering. Motiveringen
i sista stycket skulle då komma att lyda så:

Då f. d. öfverbibliotekarien Klemming redan af staten uppbär
pension till belopp af 5,000 kronor, hemställer utskottet att Kongl.
Maj:ts förevarande framställning icke må af Kiksdagen bifallas. Derigenom
skulle den mellanmening i motiveringen bortfalla, i hvilken man
kan läsa, att Klemming mot en betalning, som är okänd, skulle fortfarande
få användas i samma arbete, som han lemnat, och komma i
åtnjutande af den rättighet, hvarom han sjelf gjort framställning, nemligen
att få sitta som öfvertalig tjensteman i kongl. biblioteket.

Jag anhåller om proposition på en sådan lydelse af motiveringen,
som jag uppläst.

Härefter anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Då jag läste denna utskottets slutkläm i afseende på f. d öfverbibliotekarien
Klemming, begärde jag af den nuvarande öfverbibliotekarien att
få veta, huru de extra medel, som äro anslagna till biblioteket, användas.
Dessa medel uppgå till 6,000 kronor. Deraf användas sammanlagdt
4,000 kronor till arfvoden åt de unge män, som göra extra tjenst
vid biblioteket. Återstoden har fördelats till största delen åt sådana
personer, som under de ordinarie tjenstemännens ledning skrifva kataloger,
hvarjemte några småposter utgått. Så har t, ex. utgått ett litet
belopp till Hasselberg i Amerika — han är nu död — för samlande
af svenskt-amerikanskt. tryck. Likaså hafva utgått andra småsummor
för tillfälliga tjenster — allt sådant, som kan tagas från extra utgifter.
Det som qvarstår disponibelt är 240 kronor, hvilket belopp när som
helst kan för dylika utgifter behöfva användas.

Jag finner mycket väl att i den siste talarens anmärkning ligger
ett skäl, som jag icke kan underkänna. Men jag får på samma gång
säga, att några andra extra medel än de, som finnas på bibliotekets
anslag, kan utskottet omöjligen mena. Antingen denna mellanmening
står i motiveringen eller icke, torde herrarne således inse, att saken är
precis densamma. Det finnes inga andra medel att använda, och öfverbibliotekarien
lärer väl icke, för att anställa Klemming i särskild tjenst,
afskeda de yngre förmågor, som nu arbeta i biblioteket med stigande krafter.

Herr Elowson: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag

med dess motivering. Det synes mig, som om denna motivering vore ett
lyckligt svar på den framställning, som öfverbibliotekarien Klemming
gjort till Kongl. Maj:t. Jag kan mycket väl erkänna, att den verksamhet,
som Klemming ådagalagt, kan betecknas såsom nitisk och pligttrogen,
kanske också såsom berömlig. Han har ock på grund af författningarna
rätt till en pension af 5,000 kronor Då så är, skulle en
framställning om en ytterligare pension af 2,000 kronor kunna tydas
såsom framställning om en nationalbelöning. Huru vida hans verksamhet

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o .17. 2

Angående
f. d. öfverbibliotekarien

G. E. Klem
mings pension.

(Forts.)

F:o 17. 18

Angående
f. d. öfverbibliotekarien

G. E. Klemming
'' pension,

(Forts.)

Torsdagen den 12 Mars.

varit af den beskaffenhet att en nationalbelöning må komma i fråga,
derom är jag för min del dock icke öfvertygad. Ofullkomlighet vidlåder
all mensklig verksamhet, och jag tror äfven, att ofullkomlighet
och bristfällighet vidlådit den verksamhet, hvars belöning nu är
ifrågasatt.

I sin ansökan om pension förklarade öfverbliotekarien Klemming,
att han ingalunda önskade och knappast borde upphöra att arbeta för
och i kong!, biblioteket. Dessa ord, att han icke borde upphöra, synas
mig något egendomliga. Må hända har Kongl. Maj:t af denna framställning
kommit till den slutsatsen, att en pension af ytterligare 2,000
kronor borde honom beredas. Men då denna tilläggspension enligt
mitt förmenande icke bör få karakteren af en nationalbelöning, och då
man förut tillräckligt sörjt för Klemmings lefnadskostnader genom den
pension han redan har, kan jag icke vara med om ifrågavarande framställning.
Man har, såsom det nyss antyddes, velat af hans önskan att
qvarstå såsom tjenstgörande i biblioteket åt honom tillskapa en förmån
af ytterligare 2,000 kronor. Detta synes mig icke vara rätt och rimligt.

Den förste talaren yrkade, att utskottets hemställan skulle bifallas
med ogillande af motiveringen. Jag kan icke biträda honom i detta
afseende. Något intrång för de yngre tjenstemännen lär f. d. öfverbibliotekarien
Klemming icke kunna göra. Ty om han i biblioteket
skulle kunna utöfva någon verksamhet, torde denna blifva helt och
hållet exceptionel och af helt annan art än den, som de yngre tjenstemännen
kunna utöfva. Jag finner derför, att utskottet på ett synnerligen
lyckligt sätt löst frågan, och jag yrkar för den skull bifall till
utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag skall be att få för kammaren tillkännagifva,
att jag i utskottet varit af den mening, som här af en reservant
uttalats, och derför skall jag också be att få förena mig i det
yrkande, som af honom framstäldes. Jag kan nemligen icke inse nödvändigheten
af att man skall gifva denne tjensteman en särskild belöningför
hans verksamhet vid kongl. biblioteket, på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit.
Jag föreställer mig, att den chef, som Kongl. Maj:t utsett att
leda bibliotekets verksamhet, eger sådana egenskaper, att han icke behöfver
något understöd af den äldre chefen, och om den sistnämnde
har något annat, som kan vara i hans intresse att uträtta i biblioteket,
bör han göra det frivilligt och lärer han väl i så fall ej derför kunna
påräkna ersättning, helst då han redan liar 5,000 kronor i pension.

Jau* instämmer i det vrkande, som framstäldes af den förste talaren.

'' Herr Lyttkens: Den punkt i motiveringen, hvaremot har gjorts

anmärkning, kan man tyda så, att utskottet, med den ringa kännedom
det hade om göromålen" vid biblioteket, icke vågat sig på att yttra sig
om lämpligheten eller olämpligheten deraf, att en f. d. chef skulle
qvarstå och arbeta der. Derför har utskottet yttrat, att om Kongl.
Maj:t finner sådant lämpligt, må det få passera; det har icke vågat
säga att det är olämpligt, utan hänskjuta saken till Kongl. Maj:ts bedömande.
För öfrig! tror jag att det icke betyder mycket, om denna
mening står i motiveringen eller icke. Ty med den utgång frågan fått

Torsdagen den 12 Mars. 19 jf:o 17,

i 1 örsta Kammaren, tror jag att framställningen helt enkelt är afsla- Angående
gen. vare sm motiveringen står der eller icke. Be# är ju icke fråo-a /• d- efver''
om att, 1 fall Klemming skulle stå qvar och arbeta i biblioteket, b&e- u^tekarien
reda honom ersättning från något annat anslag än expensmedlen, och minQS pension.
da tror jag att vi lugnt kunna låta denna mellanmening stå qvar. iliwts t

Jag yrkar bifall till utskottets förslag. 1 ''

Herr Hedin: Da de af chefen för ecklesiastikdepartementet meddelade
upplysningar synas mig utgöra ett synnerligen kraftigt stöd för
det yrkande, som framstäldes af den förste talaren, beträffande utskottets
motivering, anhaller jag att fa instämma i detta hans yrkande.

Herr Ctu inse Hus: Äfven jag ber att få instämma. Jag tror att

det finnes många skäl dertill.

Härmed var öfverläggningen slutad.

Efter det herr talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan, med den af herr Persson
i Stallerhult föreslagna ändring i motiveringen, eller att orden »och utskottet
föreställer sig-—--tillgängliga medel» uteslötos.

''Punkterna, 16—18.

Biföllos.

Punkten 19. Angående

. . pension Jör

Uti en till Riksdagen den 23 januari innevarande år aflåten pro- frö1cen B• Li
position, n:o 27, hade Kongl. Maj:t på derom gjord ansökning före- G'' ''G,Jnenram''
slagit Riksdagen medgifva, att aflidne f. d. landshöfdingen i Vermlands
län m. m. H. H W. Gyllenrams ogifta dotter Beata Lovisa Gustaf va
(xyllenram måtte, så länge hon förblefve ogift, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af sexhundra kronor, att utgå från och
med år 1891, men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde nu:

Herr Elowson: Utskottet motiverar sitt afstyrkande i den nu

föredragna punkten dermed, att beviljande af pension till myndiga barn
efter statens embetsman icke bör förekomma. Denna sats finner jag
såsom allmän regel fullkomligt rigtig. Jag är också benägen antaga, att
Kongl. Maj:ts regering godkänner detta utskottets uttalande såsom eu
allmän regel. Men denna sats torde likväl kunna hafva sin egentliga
betydelse derigenom, att den tål vid undantag. Det är mycketnotift
att myndiga barn efter statens tjensteman i allmänhet icke böra komma
i åtnjutande af pension.

De frågor, som i dag varit före här i kammaren, äro icke synnerligen
angenäma för Riksdagen att syssla med. Det vore enligt mitt
förmenande synnerligen ensidigt, om man i och för pensionerino- af
enkor och barn efter statens tjensteman kunde till Kongl. Maj:ts dispo -

N:o 17. 20

Angående
pension för
fröken B. L.
G. Gyllenram.
(Forts.)

Torsdagen den 12 Mars.

sition ställa någon viss mindre fond att fördelas bland dem. Om en
enskild arbetsgifvare — en fysisk person eller ett bolag — har i sin
tjenst personer, hvilka sedermera lemna efter sig enkor och barn i
ekonomiskt trångmål, så lärer väl en sådan arbetsgifvare i allmänhet
draga försorg om dem. På samma sätt borde också staten gå till väga
såsom arbetsgifvare för sina tjensteman. Men det är synnerligen obehagligt
att här i riksdagen stå och diskutera dylika frågor. Jag för
min del vill icke vara med om att åt Kongl. Maj:ts administrativa magt
öfverlemna några ömtåliga konstitutionella rättigheter, men utdelandet
af några mindre penningbelopp åt enkor och barn efter statens tjensteman
skulle jag vilja lägga i Kongl. Maj:ts händer. Kammaren har
också nyss fattat ett liknande beslut, då kammaren godkänt utskottets
hemställan i 14:de punkten om anvisande af ett belopp af 10,000 kronor
att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, för att användas till understöd
åt äldre behöfvande folkskolelärare. Man bör göra en skilnad
mellan tjensteman, som kunna hafva mer eller mindre berättigade anspråk
på pension, och tjenstemäns efterlemnade enkor och barn, hvilka
icke kunna hafva några berättigade anspråk på eu dylik förmån. Och
derför kunde det vara skäl att åt Kongl. Maj:t öfverlemna att i de
fall, då ömmande omständigheter förefinnas, utdela dessa mindre belopp.
Jag tror icke, att detta vore så synnerligen farligt.

I nu föreliggande fall finnas verkligen ömmande omständigheter.
Landshöfding Gyllenrams dotter har under en lång följd af år förestått
hans hus och underkastat sig de största uppoffringar för satt vårda
honom under hans sjukdom. Man kan ju säga, att detta varit hennes
dotterliga skyldighet. Ja, det är sant, men emellertid har hon nu
råkat i vidriga ekonomiska omständigheter och befinner sig utan några
tillgångar. Derför vill det synas mig, som i föreliggande fall anledning
skulle förefinnas till ett undantag från den allmänna sats, utskottet uppstad
och hvilken, såsom jag förut nämnt, enligt min åsigt, är såsom
regel fullkomligt rigtig.

Kongl. Maj:t har begärt en pension af 600 kronor åt dottern efter
landshöfding Gyllenram, och såsom motiv härför har bland annat framhållits,
att han gjort sig val förtjent af fosterlandet. Jag vill för min
del icke ingå på denna högvigtiga fråga och derpå grunda mitt yrkande.
Det är så här i verlden, att tillfällen till utöfvande af barmhertighet
finnas, och man bör icke slå döförat till, då man har anledning
att behjerta dylika fall. Eu pension bör, enligt mitt förmenande,
här° kunna beviljas. Man kan hafva olika åsigter om beloppet. Det
af Kongl Maj:t föreslagna, eller 600 kronor, är må hända något för högt.
Jag skulle derför vilja hemställa, att kammaren måtte bevilja ett belopp
af 500 kronor.

Jao- har i dag deltagit i diskussionen om dessa pensionsfrågor, men
o-jort cfet högst ogerna, ty jag finner alltid sådana frågor ytterst obehagliga.
Det vore derför, enligt mitt förmenande, ömkligt, om från
vederbörande komme en framställning att till Kongl. Maj ds förfogande
ställa ett visst belopp att utdelas åt tjenstemäns efterlemnade enkor och
barn, när dessa befinna sig i ekonomiskt trångmål. Då så icke hittills
skett, utan Riksdagen sjelf tagit hand om dylika frågor, så vill jag
framhålla och lägga kammaren på hjertat, att ett ömmande fall nu

Torsdagen den 12 Mars.

21 i\:o 17.

föreligger och att ett undantag från den allmänna regel utskottet
uppstält här förefinnes.

Jag anhåller således, herr talman, på grund af de ömmat de omständigheter,
som jag med visshet vet i detta fall förefinnas, om
bifall till Kongl. Maj:ts framställning på det sätt, att en pension af 500
kronor måtte beviljas landshöfding Gyllenrams efterlemnade dotter.

Angående
pension för
fröken B. L.
G. Gyllenram.

(Forts.)

Herr Pehrson i Törneiyd: Man kan verkligen vara tveksam,

huru vida man bör motsätta sig någon framställning om pension, när
man den ena gången efter den andra ser, att äfven denna kammare
börjar ogilla en sådan mening, som att man bör i någon mån stäfja
dessa pensionsanspråk. Den nyss försiggångna voteringen vittnar
nogsamt derom. Icke för ty vågar jag framhålla de skäl, på grund
hvaraf jag anser att den nu ifrågasatta pensionen icke bör beviljas.

Såsom herrarne veta, var fadern till fröken Gyllenram i lifstiden
innehafvare af en befattning, som var förenad med en hög aflöning.
Om någon kan vara i tillfälle att under sin krafts dagar spara och
lägga undan något till äldre dagar, eå nog bör det vara den, som
uppbär en landshöfdingslön. Det synes mig, som vi borde noga taga
hänsyn till, hur ofantligt många det finnes i vårt land, som väl .kunna
vara i behof af något understöd af staten, men som icke under några
förhållanden kunna komma i åtnjutande af något sådant. Kan det
då vara rått att lemna pension åt dottern till en embetsman, som i
lifstiden uppburit en mycket hög i honing? Jag får säga, att jag
finner det oförklarligt och att något sådant icke kan fö»enas med
mina åsigter. Jag kan icke heller förbigå, hurusom man, då det
gäller dessa pensionsfrågor, åberopar alla möjliga skäl och mängen
gång till och med skål af sådan beskaffenhet, att man måste finna
dem högst besynnerliga, för att icke säga löjliga. Så har man till
exempel i detta fall anfört, bland annat, att aflidne landshöfding
Gyllenram deltagit i många riksdagar, såsom ledamot af ridderskapet
och adeln och af Första Kammaren, och framhållit den omständigheten
såsom ett skäl att bevilja den begärda pensionen åt hans efterlemnade
dotter. Jag får säga, att när sådana skäl anföras för en pensions
beviljande, så förstår jag icke längre hvad meningen fir.
Ännu vågar jag emellertid yrka anslag i en pensionsfråga, som jag
anser icke bort för Riksdagen framläggas, och tager mig derför friheten
att på grund af de skäl jag nu i korthet anfört yrka bifall till
utskottets afstyrkande hemställan i nu föredragna punkt.

Häruti instämde herrar G. Ericsson från Stockholm, Ersson i
Vestlandaholm och Ollas A. Ericsson.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag förstår
mycket väl den känsla, som måste göra sig gällande inom kammaren,
då det begäres pension åt dottern efter en embetsman, som under
sin krafts dagar uppburit en aflöning så stor, att den i förhållande
till våra allmänna aflöningsvilkor, måste befinnas ganska betydlig.
Men jag tror, att man bör erkänna det förhållandet, att aflöningen
här i Sverige är afpaeead, icke efter de njutniDgsvilkor, som i all -

JJ;o 17. 22

Torsdagen den 12 Mars.

Angående
pension Jör
fröken B. L.
G. Gyllenram.
(Fort-;.)

mänhet böra göra sig gällande, utan efter de lefnadsbehof embetsmännen
i de särskilda befattningarna kunna hafva. Hvad en menniska
behöfver för att lefva kan vara ungefär lika mycket, om man
är det eller det, men vissa befattningar äro af den beskaffenhet, att
de medföra vissa vidsträcktare förpligtelser, på det att befattningarna
skola kunna på ett tillfredsställande sätt fyllas. Det är alldeles
uppenbart, att en landshöfding, som bör lära känna sitt län, måste
göra det dels på det sättet, att han genom resor i länet söker förvärfva
sig kännedom om dess förhållanden, men också på det sättet
att han söker förvärfva sig så mycken personkännedom som möjligt.
Står han, utan all personkännedom, så lärer han ytterst litet kunna
uträtta. År han åter bekant med personer och förhållanden i länet, så
kan han verka icke så litet, om han är en kraftig man. Hur skall
nu denna personkännedom vinnas? Den kan icke gerna vinnas på
annat sätt, än att han sätter sig i beröring med de personer, som
inom länet hafva någon betydelse. En landshöfding behöfver således,
för att fylla sitt kall, i sitt hem se nästan hvarje till länet hörande
person, som kommer till residensstaden och är af någon betydelse.
Man kan då invända, att denna representationsskyldighet kan utöfvas
på ett ytterst enkelt sått, och jag är för min del öfvertygad om, att
så bör vara. Men i allt fall blifver dock förhållandet, att landshöfdingen
i sitt hem måste mottaga långt flere personer än dem, som
tillhöra hans familj. Det finnes troligen icke en enda landshöfding
i hela riket, som, oaktadt lönen förefaller till den grad hög som den
gör, kan lefva på sin aflöning. Han kan icke göra det, om han vill
rätt uppfylla sin skyldighet mot staten. Detta förefaller troligen denna
kammare såsom ett besynnerligt tal, men det är ett faktum. En
landshöfding, som går utöfver måttet af vanlig gästfrihet, vid mottagandet
af länsinvånarne, kan möjligen göra så på grund af enskild
förmögenhet, men icke på grund af den lön han åtnjuter.

Hvad nu särskildt landshöfding Gyllenram beträffar, så veta vi
alla att han sökte fylla sitt värf på ett sätt, som skulle vara till länets
bästa; och han har gjort det — det tror jag ingen skall bestrida.
Han hade under den tid han var landshöfding i Gotlands län sökt
förvärfva sig kännedom om det länet. När han sedermera blef förflyttad
till Yermlands län, försattes han i än svårare ställning i förhållande
till de tillgångar, han hade att disponera öfver. Emellertid tror jag,
att ingen vill bestrida att han skötte sitt värf såsom han borde skött
det. Han hade icke någon möjlighet att utaf sin aflöning — om han
icke ville åsidosätta sina förpligtelser gent emot det allmänna —
genom afsättning af lönen i nämnvärd män bidraga i ill dotterns
uppehälle. Det år vidare, i afseende på honom att märka, att han
hade under många år, på den tiden han bestred åtskilliga militärbeställningar,
— jag tror under omkring 40 år — inbetalt afgifter till
arméns pensionskassa och, efter hvad man uppgifvit, 33 år till arméns
enke- och pupillkassa. När han sedermera blef laadshöfding
i Vermlands Jän, ansåg han sig böra afgå från sina militära befattningar.
Han var visserligen ännu landshöfding på den tid — år
1883 — då det bereddes möjlighet för landshöfdingnrne att få inträda
i civilstatens pensions inrättning. Men för att der vinna inträde, hade

Torsdagen den 12 Mars.

23 l\:o 17.

han nödgats erlägga retroaktivafgifter till så stort belopp, att hans
ekonomiska förhållanden icke kunde medgifva detta.

Hvad nu åter fröken Gyllenram beträffar, är förhållandet, att
hon, lika pligttrogen som fadern, städse efter sin moders död stod
vid fadrens sida, förestod hans hus och vårdade honom under hans
sista, af kroppsliga lidanden uppfylda lefnadsår. Hon blef härigenom
urståndsatt att i tid bereda sig möjlighet till något förvärf, och när
sedan hennes fader afled, stod hon der utblottad på tillgångar, försvagad
till helsan och med sin arbetskraft — som det heter i läkarebetyget
— »i högsta grad nedsatt». Således — rader vanliga förhållanden
— hade hors säkerligen sökt sitt förvärf i tid pa annat
håll. Men genom att landshöfding Gyllenrams fru afled redan i slutet
af 1860-talet ansåg dottern sig icke kunna fylla sitt värf här i lifvet
på annat sätt än att stå vid faderns sida. Jag vill fråga denna
kammare, om den under sådana förhållanden verkligen vill neka henne
något understöd. Det. år visserligen sant, att här går man utom de
allmänna pensionsvilkoren. Staten har uppstält vissa vilkor för pensions
erhållande. Men det kan förefinnas förhållanden, som höra
föranleda undantag från dessa allmänna vilkor, och i detta fall tror
jag, att man bör kunna anse sig befogad att göra ett sådant undantag.
Landshöfding Gyllenram, mine herrar, har gjort sig om fosterlandet
val förtjent — vill fosterlandet lemna hans dotter i armod?

Angående
pension för
fröken B. L.
G. Gyllenram.

(Forts.)

Herr C o 11 ander: Herr talman! Jag tror att utskottet har pre cis

rigtigt och på ett sätt, som icke kan motsägas, angifvit skälet,
hvarför pension i detta fall icke kan beviljas, då det anfört, att
»beviljande af pension till myndiga barn efter statens embetsman icke
bör förekomma». Ty huru skulle det gå, om man komme in på en
sådan väg? Den ärade talaren på karlstadsbänken anförde, att det
flera gånger på honom gjort ett pinsamt intryck, då dylika pensionsfrågor
förevarit. Jag instämmer till alla delar deruti. Pinsamt är
det att dessa pensionsfrågor skola komma fram. Staten bör på allt
sätt sörja för tjenstemännen genom pensionskassor ock söka bereda
tillfälle för tjenstemännen att inträda i pensionskassorna. Staten bör
äfven verksamt befrämja, att frivillig pensionering må beredas på
billiga och skäliga grunder alla öfriga samhällsklasser, och derigenom
undgå att, så fort embets- och tjenstemännens hustrur och barn
befinna sig i tryckta omständigheter, på sätt som nn sker fordras
statens hjelp. Hvart skall det taga vågen, om nu föreliggande pensionsfråga
godkännes? Jag kan icke inse det, ty då skulle väl staten
hjelpa alla andra behöfvande också, ty sådana förekomma ständigt
inom alla samhällsklasser.

Den ärade talaren på vermlandsbänken föreslog äfven, att man
skulle ställa ett visst belopp eller ett kreditiv till Kongl. Maj:ts förfogande,
att användas i sådana fall som det förevarande. Ett sådant
förslag skulle jag icke kunna vara med om. Jag har, som sagdt,
funnit statsutskottets motivering i förevarande fall väl gjord, och jag
yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Skärhus instämde häruti.

N:o 17. 24

Torsdagen den 12 Mars.

Angående Herr Lyttkens: Herr talman, mlne herrar! Det är obehagligt

pension för Qgjj högst motbjudande att uppträda mot ett understöd till en fattig
a°G^lairam <lvinDa- Jag ^iar den an(lra pensionen till en qvinna afhållit mig
(Forts) derifrån och jag är öfvertygad att hon får understödet. Men i fråga
om denna kan jag icke vara med om det. Jag hade äfven här föresatt
mig att tiga. Men det yttrades en sats, först från vermlandsbänken
och sedan från statsrådsbänken, som jag icke kunnat undgå
att fästa mig vid. Samma åsigt, som var genomgående vid båda
dessa anföranden, hörde vi äfven uttalas af en ledamot från Första
Kammaren i statsutskottet, men den blef i utskottet vederlagd af eu
annan första kammar-ledamot. Det var nemligen det, att landshöfdingar
hade representationsskyldighet, så att de icke kunde undvika
att lefva på en viss stor fot. Att göra bjudningar, menade man, vore
för landshöfdingarne en skyldighet, för att de på det sättet skulle
lära känna mtnniekorna inom sina län. Jag tror att herrar landshöfdingar
hafva tillräckligt tillfälle att lära känna menniskorna inom
länen under deltagandet i behandlingen af hushållningssällskapens
angelägenheter och i landstingens öfverläggningar samt under handhafvandet
af sina embetsgöromål. Och det är säkerligen många flere
och kanske lika vigtiga pertoner inom länen, de på det sättet lära
känna, som de personer hvilka landshöfdingarne emottaga i sin societé
och lära känna på sina kalas. Det är kanske icke de inflytelserikaste,
som få nåden att deltaga i de festerna, Och dessa fester äro
af den beskaffenhet, att de icke kunna inverka på de företag, som
kunna vara nyttiga för länet. Men dessutom kan jag icke underlåta
påpeka att, om man hade tillfälle att höra folket härom, det skulle
säga: »vi hafva icke några öfverdrifna fordringar på, att landshöfdingarne
skola representera — ty svenska folket lefver i allmänhet
öfver sina tillgångar och behöfver icke ofvanifrån några föredömen
att hålla kalas, utan det vore mycket bättre exempel från högre ort
— jag höll på att säga från den allra högsta — om lefnadssättet
inskränktes, sä att det icke blefve så högt som det nu är.» — Yi
svenskar lefva öfver våra tillgångar. Jag har varit i tillfälle att anställa
jemförelser rörande lefnadssättet, under det jag vistats i utlandet.
Jag kan försäkra — och mina uppgifter äro rigtiga — att, om
man jemför klass för klass, vi lefva vida dyrare och öfverflödigare
samt ställa till stora kalas mera här i Sverige än hvad man gör i
utlandet. Det är icke i att representera som iandshöfdingarne skola
föregå oss med exempel, utan i att vara nyttiga. Det är icke mot
den här ifrågavarande landshöfdingen, som jag speciel vänder mig,
utan mot de pretentionerna, att för det tjenatemännen lefva öfver sina
tillgångar, så skola de stackars barnen, som uppfostrats i vällefnad,
utan att lära sig något och utan vana att arbeta, underhållas på
statens bekostnad. Jag medger, att ingen är så olycklig som den,
som från ett sådant hem kastas ut i djupaste armod. Vi föräldrar
gorå orätt, som icke i tid betänka, att dessa barn på det sättet måste
komma i den mest olyckliga belägenhet. Om vi då inbesparade
några få kalas, och kostnaderna användes för anskaffande af lifstidsräntor
åt våra barn, så tror jag, att det vore mycket bättre, och
folk skulle icke göra anmärkning, om man då icke fullgjorde någon

Torsdagen den 12 Mars.

25 N:o 17.

representationsskyldighet. Men i utskottet framhölls det, hvilket också
gjordes bär — fastän kanske på ett finare sätt framstäldt — som
orsak till att denne mannen icke kunnat sörja för sin dotters uppehälle,
att han hade haft skyldighet att representera, och det är häremot
jag velat protestera.

Dessutom kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid
ett förhållande i Kong!. Maj:ts proposition. För en stackars enka
med sex oförsörjda barn, i fråga om hvilken Riksdagen sagt ja till
Kongl. Maj:ts proposition, för denna enka har det begärts 300 kronor,
men för fröken Gyllenram, som är 44 år, och således fullmyndig,
har det begärts 600 kronor. Jag medger gerna, att med hennes
lefnadsvanor 600 kronor icke äro för mycket. Men sedan jag hört
den representationsskyldighet hennes fader fullgjort såsom generalbefälhafvare
och landshöfding åberopas såsom skäl för beviljandet
af ifrågavarande understöd åt fröken Gyllenram, så kan jag icke
underlåta att yrka afslag å en sådan begäran, men skall derför icke
vara missbelåten om hon genom gemensam votering får detsamma.
Jag vill likväl ytterligare betona, att det icke är rätt att tjenstemännen
skola föra ett sådant lefnadssätt, att deras barn behöfva stå och
tigga bär om ett litet understöd. Då vore det bättre med mindre lyx.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Med an ledning

af den siste talarens yttrande vill jag endast nämna, att
landshöfding Gyllenrams hus var utmärkt för sin enkelhet. J.g tror
ingen kan tillvita honom, att der visade sig något öfverdåd i ena
eller andra afseendet. Jag bär redan i mitt föregående anförande
betonat, att staten har noga afpaesat den aflöning, som bör tillkomma
landshöfding. Denna aflöning är icke afsedd för att göra besparingar,
utan för hans lefnadsvilkor. Dessa lefnadsvilkor har han uppfylt,
men, så vidt jag vet, icke gått derutöfver. Han har offrat sig
för staten, men jag tror ej att man med fog kan förebrå honom ar.t
han lefvat på för stor fot eller fört ett luxuöst lif.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag ber att först få instämma med
talaren från Blekinge, sedan skall jag vända mig mot talaren på
vermlandsbänken, som uttalade den meningen, att det skulle vara
lämpligt att Riksdagen stälde till Kongl. Majt:s förfogande en fond,
för att Kongl. Maj:t skulle kunna utdela pensioner, och åberopadj
han dervid det beslut, Riksdagen redan fattat i fjortonde punkten.
Jag vill häremot erinra, att dervid är eu väsentlig skilnad, då det
belopp, som Riksdagen anvisat i den punkten, är afsedt att bereda
gamla folkskolelärare pension. Men i detta fall anser jag det alldeles
olämpligt att ställa till Kong], Maj:ts förfogande en fond.

Här har af herr civilministern uttryckts den mening, att aflöningarna
i Sverige till embets- och tjensteman vore afpassade efter
våra förhållanden. Härom skall jag icke disputera, men hvad som
är säkert är, att embets- och tjenstemännen i våra grannland Danmark
och Norge i samma samhällsställning och förhållanden hafva
betydligt mindre löner än hår i Sverige. Det år ett faktum, som jag
har reda på från danska och norska statskalendern, och jag bekiagar

Angående
pension för
fröken B. L.
G. Gyllenram.

(Forts.)

N:o 17. 26

Torsdagen den 12 Mars.

Angående
pension för
fröken B. L.
G. Gyllenram.

(Forts.)

att icke lönerna stå införda i svenska statskalendern, hvilket skulle
vara en väsentlig lättnad för dem, Indika skulle vilja göra en jemförelse
mellan förhållandena på båda sidor. Men den saken har icke
med denna fråga att skaffa. Landshöfdingelcnerna tyckas mig emellertid
vara tillräckligt stora — jag tror att de äro 12,500 kronor i
medeltal — för att man derpå skulle kunna göra några små besparingar
för barnen och sina efterkommande.

Jag skall be att få tillägga, att, hvad beträffar personen i fråga,
omnämts med mycket stort beröm hans förtjenster, duglighet och
långvariga tjenstgöring. Derom vill jag icke yttra ett ord. Icke
heller skall jag säga något derom att hans dotter vid faderns sjuksäng
och på hans ålderdom passat och vårdat honom. Det tror jag,
för min del, har varit hennes pligt, men icke bör staten särskildt för
den sakens skull pensionera henne. Jag har under hela min riksdagstid
varit med om att pensionera statens tjensteman, men deremot
har jag ansett orätt, att man skulle pensionera deras enkor och barn.
Det skulle kunna leda ända derhän, att staten blefve i viss mån en
fattigförsörjningsanstalt. Jag tror icke att detta är lämpligt. Deremot
anser jag det vara i sin ordning, att staten lemnar pensioner åt embets-
och tjensteman, som skött sig bra och uppfylt sina prestanda.
Här är fråga om en dotter, som man kan kalla fullmyndig, då hon
år 44 år. Men förut har aldrig, så vidt jag erinrar mig, varit fråga
om dylik förmån åt något barn som varit fullmyndigt, utan när
Kong!. Maj :t begärt pension åt enka och barn, ha i regeln barnen
alltid varit oförsörjda och omyndiga. Här är icke det förhållandet,
och jag hemställer, hvart det skulle leda, om man pensionerade fullmyndiga
barn. Man skulle kanske snart komma och begära pension
för efterkommande inpå tredje le let, för barnabarn. Jag tror icke
det går an att fortgå på den vägen. Jag vill icke uppehålla kammarens
tid, utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Med anledning
af den siste talarens yttrande, ber jag få lemna några upplysningar
om hvad Riksdagen i föregående fall har gjort i ifrågavarande
afseende. Den har aldrig, så vidt jag vet, beviljat pension åt
barnbarn, men deremot vid många tillfällen åt till myndig ålder
komna döttrar efter statens embets- och tjensteman. Jag kan- angifva
åtskilliga fall, då sådant skett. Den har beviljat pensioner åt
generallöjtnanten W. M. Paulis dotter, brigadläkaren F. C. Psilanders
två döttrar, öfverdirektören S A. Norlings dotter, majoren A.
R. Andersens två döttrar, postmästaren G. E. Geijers dotter, kammarrättsrådet
P. R. Ferlins tre döttrar, f. d. statsrådet C. JL. von
Hohenhausens tre döttrar, generallöjtnanten C F. Akrells tre döttrar,
generaldirektören C. J. Livijns två döttrar, o öfverstelöjtnanten J. G.
Schanders dotter, medicine doktor J. E Akermars dotter, öfverste
G. A. Aminoffs tre döttrar och statsrådet S. Grubbes tre döttrar.
Derjemte vill jag erinra, att Riksdagen år 1890 beviljade pension på
enskild motion åt rektor P. Welins dotter.

Herr Bokström: Huru vågadt det än kan vara att yttra sig,

Torsdagen den 12 Mars.

27 N:o 17.

efter de uttalanden, som hörts från statsutskottets sida, må det dock
icke underlåtas att från gotlandsbänken höja ett ord till förmån för
ifrågavarande pension. Statsutskottets ledamöter hafva anmärkt, att
landshöfding Gyllenram bort kunna spara för att bereda dottern en
pension, och att denna uraktlåtenhet måtte hafva stått i sammanhang
med ett öfverdådigt lefnadssätt. Jag finner mig pligtig att deremot
inlägga en gensaga. Landshöfding Gyllenram var i sitt enskilda lif
en hushållsaktig och omtänksam man; och om han hade kunnat
göra besparingar för detta ändamål utan att åsidosätta sin pligt mot
det allmänna, hade han visserligen gjort det. Jag vill icke underkänna
betydelsen af de principiella skal, som af statsutskottet hlifvit
anförda. Men de principiella skälen hafva i synnerhet på nionde
hufvudtiteln ganska ofta fått maka åt sig för bevekelsegrunder, som
denna kammare ansett böra ställas högre. Kammarens och Riksdagens
syndaregister är ganska stort i detta hänseende, men jag tror
att, när allt kommer till allt, den syndabörda kammaren och Riksdagen
derigenom kunna hafva ådragit sig, hör till de synder, som
varda lättast förlåtna. Jag skall anhålla att få yrka bifall till Kongl.
.Maj:ts proposition.

Med herr Bokström instämde herr Persson i Heljebol.

Herr Elowson: Det uttalande, som gjordes af talaren på hal landsbänken

angående sparsamhet, kan jag för min del i allo underskrifva.
Likaså hvad han yttrade om att tjenstemännen liksom hvarje
annan ei skild person höra iakttaga sparsamhet och ett förståndigt
hushållningssätt. Äfven erkänner jag hvad han yttrade om att det
vore föräldrarnes pligt att göra insättningar i ränteanstalter för sina
barn. Ingen kan mer än jag vara intresserad för att få dylika anstalter
till stånd. Jag har i min ort arbetat för åstadkommande af
sådana, och det har varit med stor glädje jag har sett dem blifva
begagnade. Men jag vill fästa hans uppmärksamhet på hvad jag
sade i mitt första anförande, nemligen att det måste finnas plats här
i verlden för barmheriighet. Om alla gjorde rätt, behöfdes ingen
barmhertighet. Men nu är det ty va r så, att kanske ingen menniska
i hvarje ögonblick gör så rätt som hon borde, och derför behöfves
barmhertigheten. Man skulle då kunna säga, att det vore synnerligen
hårdt, om tillfälle att utöfva barmhertighet icke skulle förefinnas
på den grund, att man villo hålla på rättsprincipen. Rättsprincipen
godkänner jag till alla delar, men icke var det meningen, att
Riksdagen skulle bestämdt afslå alla pensioner, utan att det borde finnas
något öfvergångsstadgande i detta hänseende. Utskottet har icke heller
förklarat sig principielt vara emot pensioner, utan har ibland tillstyrkt
bifall till Kongl. Majtts förslag, ibland gjort afprutningar och ibland
aldeles afstyrkt hela beloppet.

En talare påstod, att det icke fans något exempel på, att Riksdagen
gifvit pensioner åt döttrar. Detta påstående har redan blifvit
tillräckligt vederlagdt från statsrådsbänken. Jag vill endast upprepa
i ett par fall hvad som der nämndes, eller att Riksdagen 1886 beviljade
pension åt tre döttrar till statsrådet Grubbe, och dervid til -

Angående
pension för
fröken B. L.
G. Gyllenram.

(Forts.)

N:0 17. 28

Angående
pension för
fröken B. L.
G, Gyllenram.

(Forts.)

Torsdagen den 12 Mars.

lägga, att den äldsta var född 1822, den andra 1824 och den tredje
1828, och att således allesammans voro fullmyndiga. Detta skedde
så nyligen som 1886. Men det finnes flera exempel, det finnes, såsom
herr statsrådet och chefen för civildepartementet omnämnde, äfven
ett exempel från 1890.

Vid sistlidne års riksdag beviljade nemligen Riksdagen en pension
på 300 kronor åt rektor Velins dotter. Det finnes sålunda
taRnde exempel derpå, att dylika pensioner kunna beviljas.

Vill nu kammaren göra det principiella uttalandet, att för framtiden
några framställningar om pensioner åt enkor och barn icke
böra inkomma till Riksdagen, skall jag icke hafva något deremot.
Jag tror emellertid, att man nu skulle kunna bereda någon öfvergång
för dessa frågors afgörande i en sådan ordning, på hvilken jag
för min del skulle sätta värde, om man nemligen öfverlemnade något
mindre belopp till Kong!. Maj:t för sakens ordnande under öfvergångsstadiet.
Hittills har funnits exempel på, att, om eu tjenstemans
efterlefvande barn kommit i ekonomiskt trångmål, de kunnat få pension
af Riksdagen. Nu föreligger här ett ömmande fall — någon
rättighet till pension finnes icke — och håller man endast på rättsprincipen,
kan sökanden icke hafva giltigt anspråk på någon pension.
Men "hvarför skall just den nu ifrågavarande personen vara den
första, som skall träffas af denna rättsprincips följder? I detta fall
synas mig ömmande skäl förefinnas, ty det är icke på grund af någon
särskild förtjenst, utan endast på grund af barmhertighetsskäl hon
skulle kunna få den ifrågasatta pensionen. Vill icke kammaren
lyssna härtill, är det mycket ledsamt för den person, det gäller.
Men det vore i sådant fall bättre, att det blefve bestämdt, att kammaren
för sin de! icke ville gifva några pensioner åt tjenstemäns
efterlefvande enkor och barn. På det sättet sluppe kammaren att
diskutera frågor af denna art. Då emellertid sådana principieba
uttalanden ännu icke här blifvit gjorda, och nu här föreligger ett
särdeles ömmande fall, vidhåller jag mitt yrkande, att en pension
till belopp af 500 kronor måtte beviljas.

Herr Ola Bosson Olsson: Blott några få ord. Först skall

jag be att få erinra herr statsrådet och chefen för civildepartementet
derom, a>t jag icke nämnde, att några barnbarn till aflidne tjensteman
redan fått pension, utan blott, att det snart kan leda derhän,
att till sådana begäres pension, i fall Riksdagen vid alla möjliga
förekommande framställningar om pensioner åt deras enkor och fara
beviljar dejsa framställningar.

Hvad det beträffar att flera tjenstemäns efterlefvande döttrar,
hviska uppnått myndig ålder, af Riksdagen blifvit tiildelade pensioner,
så uppräknades af civilministern en hel mäiigd sådana fall, men
från hvilken tid han började, vet jag icke. Kanske var det från
någon längre tid tillbaka. Det är ju möjligt och troligt, synnerligast
som det uppgafs, att flere af pensionerna meddelats af Riksdagen,
att de gifvits äfven till myndiga döttrar. Men det må nu vara huru
som helst med denna sak, så har man i alla fall här för denna frågas
afgörande hört uppräknas prejudikat i ämnet. Beviljar nu Riksdagen

Torsdagen den 12 Mars.

29 Ji:o 17.

och i första rummet denna kammare den ifrågasatta pensionen, blir Angående
detta beslut ett nytt prejudikat, som kan åberopas för framtiden. Pe™wn /or
För min del är jag rädd för att stifta dylika prejudikat och önskar
derför, att de icke blifva för många, på det att de i framtiden icke. '' ^orts)
allt för ofta måtte blifva åberopade.

Jag skulle visserligen kunna gifva den siste talaren svar på hans
yttrande, men då man nu börjat ropa på proposition, skall jag icke
upptaga kammarens tid längre, utan inskränker mig till att fortfarande
yrka bifall till utskottets hemställan i den föreliggande punkten.

Härmed var öfverlåggningen slutad: och sedan herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punicterna 20—22.

Biföllos.

§ 6.

Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 16, i
anledning af vackt motion om ändring i tiden för besvärs anförande
öfver kyrkostämmas beslut i vissa fall.

*1 detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr J. Bromée afgifna motion, n:o 133, icke
måtte af .Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Bromée: I förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd af den 21 mars 1862 föreskrifves dubbelt så lång tia
för besvärs anförande öfver kyrkostämmas beslut i en del norrländska
län som i öfriga delar af riket, nemligen 60 dagar. Då detta undantagsstadgande
föreskrefs, nemligen för 29 år sedan, tror jag nog att
det kunde vara på sin plats och således icke obehörigt, men sedan
dess hafva förhållandena betydligt förändrat sig. Jag vet särskildt,
att i min hembygd en så lång besvärstid mången gång förorsakar

färska många och tråkiga besvär och stundom kinkiga förhållanden.

andra fall, t. ex vid besvär öfver,ett prestval, får man äfven i
Jernband, Yesterbotten och Norrbotten nöja sig med eu besvärstid
af 20 dagar. Likaså får man i de flesta andra fall, i mål som gå
till högre rätt, vara belåten med en besvärstid på 30 dagar. Det
förefaller derför nu vara alldeles obehöflig!, att i mål som röra besvär,
hviska gå till domkapitlet, öfver ett skollärare- eller kyrkovaktareval,
för de ofvan nämnda norrländska länen är föreskrifven en
.besvärstid af 60 dagar. Jag har medgifvit, att för 29 ir sedan
kunde detta undantagsstadgande vara på sin plats. Men jag hade
också trott, att lagutskottet skulle haft kännedom om, att förhållandena
sedan dess betydligt förändrats. Postgången är på denna

JÖO 17. 30

Torsdagen den 12 Mars.

långa tid mycket förändrad. Jag vet särskilda att ända upp till
Haparanda föres posten hvarje dag från de södra orterna och åter.
Om än åtskilliga kommuner finnas, hvilka ligga långt på sidan om
de allmänna stora farvägarne, och dit post icke kan befordras dagligen,
så är det väl alldeles tydligt, att man skulle kunna få de besvär,
som skola gå till domkapitlen, i ordning och få dem fram på
30 dagar, det vill säga på samma tid, som för de öfriga delarne af
riket är föreskrifven. Jag tror så mycket hellre, a& detta skulle
kunna låta sig göra, som det är foreskrifvet, att klaganden skall inom
14 dagar från besvärstidens utgång hos kyrkostämmans ordförande
förete diariebevis deröfver, att besvär äro anförda. Man måste således
antingen skicka in detta bevis med posten eller ock sjelf taga
det med sig till hemorten. Om klaganden skall hinna med detta på
14 dagar, måtte han väl icke behöfva 60 dagar för att på samma
afstånd nå in till domkapitlet med besvären. Jag hade, som sagdt,
verkligen trott, att lagutskottet skulle haft kännedom om att så väl
postgången som öfriga kommunikationer numera hafva i någon mån
förändrats äfven i de norrländska länen. Jag finner nog af utskottets
utlåtande, att. min framställning i detta fall på visst sätt vunnit
utskottets samtycke, då utskottet säger, att undantagslagstiftningar
böra mycket sällan förekomma och endast i särskildt trängande fall,
men då det icke funnit skälen i detta fall nog tydligt ådagalagda,
har det icke heller kunnat tillstyrka den af mig gjorda framställningen.
Jag ser häri en tydlig fingervisning, att en annan gång återkomma
med min framställning i ämnet, men att då vara bättre rustad
än nu, äfvensom att det då är mycket troligt, att utskottet skulle
kunna för sin del bifalla framställningen. Jag anser också, att undantagslagstiftningar
icke i allmänhet äro bra, och så vidt möjligt
skulle jag vilja hafva lika lagstiftning för hela landet både i detta
och andra fall. och förhållandena kunna, som sagdt, hafva varit sådana,
att en undantagslagstiftning var behörig år 1862, men nu vidare
icke är det för de norrländska länen.

Utaf de skäl, jag här anfört, och med den kännedom jag har
från min hemort, skall jag emellertid, oaktadt jag fått en vänlig fingervisning
att en annan gång komma igen med mitt förslag och då
vara bättre rustad samt fastän jag vet, att frågan redan fallit i Första
Kammaren, be, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr ^Vester: Motionären har redan upplyst, att frågan fallit
i Första Kammaren, derigenom att den bifallit utskottets betänkande.
Vid sådant förhållande och på de af utskottet anförda skälen yrkar
jag bifall till des 3 hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

8 7

Om ändrad ^

lydelse af 2 § .

utsöhnings- I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 17, ian lagen.

ledning af väckt motion om ändrad lydelse af 2 § i utsökningslagen
den 10 augusti 1877.

31 N:o 17.

Torsdagen den 12 Mars.

Herr J. JBromée hade uti eu inom Andra Kammaren väckt och Om andrad
till lagutskottet hänvisad motion, n:o 134, hemstSlt, att Riksdagen lvdels^ af2 $
ville för sin del besluta, att § 2 i ufsökningslagen den 10 augusti ntfa^9S''
1877 måtte ändras och erhålla den lydelse, att länsmännen, hvar inom ("Forts'' 1
sitt distrikt, må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af 1 1 ''
utmätt egendom, då de derom af fordringsägare anlitas.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Bromée: Det är, såsom herrarne veta, icke företa gången,
som denna motion är före i denna kammare och i riksdagen. Re*clan
innan jag hade äran att vara ledamot af denna kammare, väcktes
en dylik motion ungefär i samma syfte, och det är nu tredje gången,
jag vågar draga frågan inför Riksdagen. Lagutskottet har äfven eu
afstyrkt motionen och stödt sitt afslag hufvudsakligen på samma
skäl, som under de föregående riksdagarne. Utskottet säger äfven
nu, att länsmännen icke kunna vara kompetente att på egen hand
verkställa utmätningar och försäljning af utmätt egendom, “bet förefaller
mig vara en ganska egendomlig åsigt, att länsmännen icke
skulle vara behöriga och kompetenta att verkställa dylika göromål,
om sökanden vänder sig till dem för detta ändamål, då de kunna
vara det i detta afseende efter erhållen order från kronofogden eller
Konungens. befallningshafvande. Jag ånger, att detta påstående vederiggges
derigenom, att det är allmänt kändt, att länsmännen öfver
allt verkställa nämnda förrättningar, sedan de fått order derom från
vederbörande högre myndighet. Under sådana omständigheter förefaller
det rnig och jag trodde det äfven skulle vara klart för
andra — att de äfven utan erhållen order skulle kunna anses behörige
verkställa dessa bestyr, när sökanden vänder sig till dem med
domen för att få densamma på vanligt sätt verkstad.

Utskottet säger vidare, att om länsmännen finge rättighet att
verkställa utmätningar, skulle de sedan sannolikt komma med fordringar
på löneförhöjning. Ja, miue herrar, om det verkligen vore
så, att jag. hade denna åsigt, så skulle jag icke vara den, som påyrkade
.ändring af 2 § ut.sökningslagen. Jag skulle i sådant fall nog
låta bli att göra ett dylikt förslag. Deremot är jag öfvertygad att,
i fall i lagen inrymdes den ifrågavarande rättigheten för länsmännen,
då sökanden hade förtroende till dem, hvar och en inom sitt distrikt,
och för ändamålet vände sig till dem, så skulle länsmännen för denna
dem tillagda rättighet icke påyrka någon löneförhöjning. Snarare
komma de må hända tvärt om att gå in på en lönenedsättning för det
dem sålunda visade förtroendet, hvilket dessutom antagligen komme
att bereda döm något större inkomster.

Utskottet säger vidare, att, om kronofogde och länsman skulle
komma och verkställa utmätning på samma ställe, så skulle krångel
och förvecklingar uppstå, derigenom att den ene icke skulle veta,
att den andre redan utmätt, Ja, det är naturligt, att, om man söker

N:o 17. 32

Om ändrad
lydelse af 2
ut sökning slagen,

(Forts.)

Torsdagen den. 12 Mars.

efter alla möjliga hinder, man också, kan tänka sig möjlighet af något
dylikt. Men jag har varit i tillfälle att se, att, vare sig det varit
kronofogde eller länsman, som verkstält utmätningen, i de flesta fall

_ i synnerhet om farhåga varit förhanden, att det utmätta godset

skulle kunna förskingras — utmätningsmannen varit försedd med utmätningsmärken,
skrifna eller tryckta, hvilka lian åsatt det utmätta
godset Eller också är det ju cn lätt sak för utmätningsmannen att
slå upp i gäldenärens boningshus en förteckning på det som blifvit
utmätt. Skulle så kronofogden komma, sedan länsmannen pantat,
eller tvärt om. så vore ju genom en dylik åtgärd hvarje möjlighet
till förvecklingar undanröjd. Detta hinder anser jag derför för min
del icke ega någon betydelse.

Det är, efter mitt formerande, sannolikt djupare skäl — skäl,
som msn icke ser i utskottets betänkande — hvilka föranledt ett
afslag å motionen så väl vid detta som vid flera föregående tillfällen.
Jag bär verkligen redan förut anat, kvilket skäl detta torde vara,
fastän ja<r ej nämnt ett ord derom i motionen eller i mina föregående
anföranden. Det förefaller mig, som om motståndarne till denna
lilla reform, denna obetydliga ändring af 2 § i utsökningslagen,
verkligen skulle frukta, att, om eu sådan ändring sker, det skulle
komma att visa fig, att kronofogdarne icke finge så mycket att göra

_ och det skulle då kunna falla någon in att komma och väcka

motion om indragning af krouofogdetjensterna. Det är löjligt, att
jag tager miste, men jag har verkligen trott, att detta varit det djupaste
skapt. Men om det nu verkligen skulle komma att så ske,
vore då det så oerhördt farligt? Det kan nog hända, att, om läns.,
männen finge verkställa utmätningar, det skulle komma att visa sig,
att kronofogdarne icke finge så mycket att göra, som nu är fallet
till följd af mångskrifveri och långa resor och mycket besvär, som
efter mitt förmenande mången gång icke är af behofvet påkalladt.
Ja, det skulle kanske kunna inträffa, att äfven häradssskrifvarne icke
blefve så behöfliga. Man skulle kanske komma på den tanken, att
länsmännen kunde verkställa mantalsskrifningar, hvar och en inom
sitt distrikt. Men jag har åtminstone icke påyrkat något i don rigtningen.
Jag har blott tänkt, att det skulle vara förenadt med billighet
och rättvisa, att länsmännen, som i alla fall äro statens tjensteman
och som kosta staten ganska mycket, skulle kunna hafva det
förtroendet hos folket och äfven hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som förut examinerat dem och förordnat dem till länsmän, att de skulle
kunna verkställa utmätning och försäljning af utmätt egendom. Jag
kan icke föreställa n ig, att Kong!. Maj:ts befallningshafvande skulle
förordna så olämpliga och odugliga personer till länsmän, att de ej
skulle kunna verkställa ifrågavarande förrättningar. Jag är tvärtom
öövertygad, att hädanefter som hittills endast fullt kompetenta personer
dertill förordnas. > . .

På grund af den uppfattning jag nu uttalat angående en ändring
af 2 § i utsökningslagen och med åberopande af de skäl jag anfört
för denna lilla reform vid några föregående tillfällen, anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till det af mig framstälda förslaget
och afslag å utskottets hemställan.

Torsdagen den 12 Mars. 33 y.0

Herr Wester: Det är sant att de af motionären anförda o.,i ändrad

uttryck återfinnas i utskottets betänkande, men de stå der i ett så- lydelse «/ 2
(lånt sammanhang, att de ej kunna tydas på sätt lian gjort. För att utsokmngsicke
upptaga kammarens tid, vill jag dock ej ingå i en detaljerad \

vederläggning deraf, då det icke inverkar å (len sak, hvarom nu ''

är fråga.

Motionären har trott egentliga skälet till motionens afstyrkande
vara, att man fruktade, att genom antagandet af detta lagfört lag
kronofogdetjensterna skulle komma att indragas. Detta år icke skälet,
lian har vidare sagt, att afstyrkande!, skett derför, att utskottet
skulle anse länsmännen inkompetente att verkställa ifrågavarande
förrättningar. Detta är icke heller skälet, då åtminstone i de flesta
fall länsmännen ega full kompetens. Skälet är, att efter utskottets
förmenande eu lagförändring af denna beskaffenhet hvarken är lämplig
eller nödig.

Vi veta, att enligt utsökningslagen är kronofogde utmätningsman
på landet. Nu har motionären föreslagit, att länsmännen, hvar inom
sitt distrikt, må ega rättighet att verkställa utmätning och försäljning
af utmätt egendom, då de derom af fordringsegare anlitas. Sålunda
skulle inom samma distrikt finnas två utmätning »män. Genom ett
dylikt stadgande skulle det uppkomma så många och så svåra kollisioner
och eu sådan fara för kränkning af fordringsegares rätt, att
eu dylik lagförändring icke gerna kan anses berättigad. Utskottet
erkänner visserligen motionens goda syfte, eller att genom en
dylik åtgärd minska utmätningskostnaderna. Men man får icke af
hänsyn till detta kraf glömma att taga i betraktande, om icke andra,
lika vigtiga rättigheter derigenom kunna förnärmas. För att visa
att så kan ske, ber jag att i största korthet få ambra några exempel.

De invändningar, som deremot må hända komma att göras, skall jag
sedermera bemöta.

Först ber jag att få göra den anmärkningen, att utmätningar,
vid livilka det gäller att tillse, att fordringsegares rätt ej kränkes,
egentligen komma i fråga endast då, när gäldenärens ställning är
undergräfd, och merendels komma då flera utmätningar på en gång.

Nu antaga vi, att det samtidigt lemnas ett utslag för utmätning till
kronofogden och ett till länsmannen i orten. Kronofogden reser till
utmätningsstället och verkställer utmätning; så kommer länsmannen
dit, kanske samma dag, och verkställer också utmätning utan att
hafva reda på den redan skedda förrättningen, emedan gäldenären
ej underrättar honom derom. Om nu länsmannen på grund af föreskrift,
som bör stadgas, underrättar kronofogden om sin utmätning
och af handlingarna icke tydligen kan utrönas, huru vida de båda utmätt
samma lösegendom eller icke, kan för skyddande af fordringsegares
rätt blifva nödigt att genom resa till gäldenären taga reda
på förhållandet och komplettera förrättningarna, hvarigenom naturligtvis
ökad kostnad förorsakas. Men antag, att kronofogden icke bryr sig
om länsmannens anmälan, utan säljer det gods han har utmätt; så
kommer länsmannen, utlyser auktion och ämnar sälja hvad han utmätt
— men finner, att det redan är såldt af kronofogden. Och så

Andra Kammarens Vrot. 1891. N:o 17. 3

N:0 17. 34

Torsdagen den 12 Mars.

Om ändrad står fordringsegaren der, kränkt i sin rätt. Detta kan ej hända, om
lydelse af 2 § en(]ast en utmätningsman finnes inom distriktet.

Ut‘lanen9S'' Ett annat exempel. Det är föreskrifvet i utsökningslagen,. att
v?om på samma gång begäres utmätning på en intecknad och en icke
( 01 intecknad fordran, så får utmätning för den intecknade fordran icke
ske i lösegendom, förr än godtgörelse skett för den icke intecknade.
Antag att samtidigt lemnas utslag till verkställighet åt kronfogde och
länsman. Kronofogden kommer till utmätningsstället med ett utslag
på en intecknad fordran utan att veta om, att det finnes något annat
för utmätning aflemnadt utslag. lian utmäter lösöreboet, hvilket
han på borgenärs begäran enligt lag eger göra. Så kommer länsmannen
med uts-ag på en icke intecknad fordran. Men när han
skall verkställa utmätning i boet, upplyser gäldenären, att lösboet
redan är utmätt. lian utmäter fastigheten, men denna förslår ej
till inteckningarnas gäldande. Sålunda kan fordringsegaren gå miste
om betalning, hvilket kunnat undvikas, om han lemnat utslaget till
kronofogden, om ock denne samtidigt verkstält båda utmätningarna.

Ett tredje fall. Det stadgas i handelsbankens 17 kap. 8.. §, att
vid fråga om konkurs hur utmätt lösegendom förmånsrätt. År det
Hera utmätningar som skett, så hafva de förmånsrätt i den ordning,
i hvilken de äro verkstälda. Hafva de skett på samma gång,
hafva de lika rätt. Antag att utslag samtidigt aflemnas, samt, att
kronofogden några timmar före länsmannen verkställer utmätning.
Den senare har då sämre rätt. Hade deremot båda utslagen lemnats
till kronofogden, hade han gjort utmätningarna på en gång, och
fordringsegarne hade haft lika rätt.

Allt detta visar att genom ett stadgande, sådant som det af
motionären föreslagna, fordringsegarnes rätt kan komma att kränkas,
hvarjemte det ofta skulle vålla större kostnader för gäldenären. _ Det
är på dessa skäl lagutskottet ansett sig icke kunna tillstyrka motionärens
förslag.

För öfrigt är en sådan lagförändring icke behöflig. Ty 4 § i
utsökningslagen tillerkänner Kongl. Maj:ts bjfallningshafvatide rätt
att, di derom göres framställning, utse länsman eller annan lämplig
person att inom visst område och på viss tid verkställa utmätningar.

Genom sådant förordnande blir länsmannen sjelfständig utmätningsman,
och kan kronofogden icke göra utmätning och sålunda
ingen kollision uppkomma. Väl har uppgifvits, att konungens befallningshafvande
icke meddelar dylikt förordnande, men det är icke
ens visadt, att verkligen några kraftiga framställningar derom blifvit
hos konungens befallningshafvande gjorda och att konungens befallningshafvafvande
på sådan framställning meddelat afslag. Jag
tror för min del icke, atp om en landsort kommer och visar, att
sådana förhållanden existera, konungens befallningshafvande skulle
vägra att lemna ett sådant förordnande, derest lämplig person inom
orten finnes. Således behöfves icke för närvarande nu ifrågasatta förändring.
På dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets betänkande.

Herr Petersson i Brystorp: Jag tror icke att den siste talaren har
alldeles rätt i sitt anförande, då han säger, att vid utmätning en för -

Torsdagen den 12 Mars.

35 N:o 17.

rättare icke skulle veta, hvad en annan utmätningsförrättare gjort. Om ändrad
Så vidt jag vet, skall den, som förrättar en utmätning, sätta utmätnings- kdelse af 2 i
märke på lösegendomen, som utmätes, och i fråga om fast egendom “
anmäla det för domhafvanden i och för anteckning. Den siste talaren (ports)
nämnde äfven, att det kunde gjorts utmätning på husdjur, en häst
eller en ko, detta af länsmannen, och att kronofogden en annan dag kommit
och utmätt samma egendom; ty om icke något märke är satt på
det utmätta godset, så föreställer sig kronofogden, att detta icke blifvit
utmätt. Jag tycker att det är så enkelt och att icke den ringaste
kollision kan inträffa, ty både länsmannen och kronofogden skola afgifva
qvartalsrapport till konungens befallningshafvande.

Vi veta, huru det tillgår på många håll, der distriktet Sr vidsträckt
och de skola göra en liten utmätning. Man måste då skicka bud till
kronofogden, som ofta bor aflägset, och denne till länsmannen, som
hor närmare gäldenären. Då blir kostnaden mindre, men om kronofogden
sjelf behöfver komma, blir det oerhördt dyrt.

Här är nu fråga om att fordringsegaren sjelf skulle kunna välja,
hvilken utmätningsförrättare, han vill hafva.

Detta anser jag vara så mycket förmånligare, som länsmannen
mången gång kan vara lämpligare än kronofogden, ty han får vanligen
icke söla så länge, då två månader äro föreskrifna för den tid,
inom hvilken redovisningen skall vara lemnad, och det är icke långsamt.

Den siste talaren sade också, att den ene utmätningsförrättaren
kan komma den ena dagen och den andre en annan dag, men jag ser
ingen olägenhet deri, ty då begära borgenärerna konkurs och de få
konkurs.

Jag kan icke so annat, än att det blir till fördel, om motionen
går igenom, och derför yrkar jag afslag på utskottets hemställan och
bifall till motionen.

Herr Wester: Jag ber att få med några ord besvara den förre

talarens anmärkningar. Det är sant, att utsökningslagen föreskrifver,
att märke skall sättas på utmätt gods, men detta är ingen absolut
säkerhet. Det har satts märke eller meddelats genom anslag, att godset
är utmätt; jag vet icke om det göres, men jag antager det. Men
om man sätter en lapp på utmätt gods eller gör ett anslag i gäldenärens
rum, hvad hindrar att detta märke eller anslag med eller utan
gftldenärens vetskap bortrifves, och då har ju senare ankommen utmätningsman
ingen kunskap om förut verkstäld utmätning.

Derigenom att det finnes två utmätningsmän i ett distrikt kan det
inträffa, att fordringsegarens rätt kränkes. Jag har icke sagt, att länsmannen
är olämplig, jag har icke talat om, att en eller annan ärlämplig,
ty det inverkar icke på frågan, utan min uppfattning är den, att
det icke går an att hafva en kronofogde och en länsman i samma
distrikt, på sätt som här är föreslaget, nemligen att fordringsegaren
kan efter godtfinnande anlita länsmannen, utan skall detta komma i
fråga, skall man vända sig till konungens befallningshafvande med
ansökan derom. Om konungens befallningshafvande förordnar det, så
gifves, såsom jag antager, underrättelse till kronofogden, och detta är
af vigt för att kollision må undvikas.

N.o 17.

Om ändrad
lydelse af2 \
utsökning s
lagen

(Forts.)

36

Torsdagen den 12 Mars.

På de flesia ställen i de södra trakterna af landet verkställer icke
>kronofogden sjelf dessa förrättningar; men derigenom att de lios honom
anmälas och att han bär ansvaret för den uderordnades åtgärder, har
man större säkerhet för att alias rätt bevaras. Det är detta jag velat
framhålla, äfvensom att man riskerar för mycket, om man lemnar
fordringsegare nu påyrkad valfrihet.

Herr Petersson i Brystorp: Jag vill icke tvista med den före gående

talaren i afseende på rätten för konungens befallningshafvande
att förordna utmätningsförrättare. Han ville, att man skulle vända
sig dit för att få länsmannen förordnad till utmåtningsförrättningar,
men jag tror icke, att utsökningslagen medgifver detta utan säger, att
kronofogden på landet är utmätningsman.

Beträffande hvad han sade om att gäldenären skulle kunna borttaga
märkena, så om gäldenären icke är mer grannlaga, än att han kan
göra detta, så kan han lika gerna föra bort djuret sjelft. Jag
kan således icke finna någon skada i att motionen bifalles, utan att
den skulle leda till det bättre.

Herr Bromée: Herr talman! Af en värderad ledamot i lagutskottet
har yttrats, att det icke kan gå för sig att hafva två utmätningsmän
i samma distrikt. Det har synts honom betänkligt ; men jag
ber att få påpeka, att det verkligen redan är så nu. Det blifver nemligen
två utmätningsmän i samma distrikt, när kronofogden gifver
länsmannen order att förrätta flera exekutiva, åtgärder och i de fall,
då kronofogden sjelf jemte länsmannen verkställer utmätningsförrättningar
i samma distrikt som länsmannen, och jag vet, att han farit in
i samma distrikt, oaktadt han visste att länsmannen hade flera förrättningar
derstädes. Sålunda är det ändock faktiskt två utmätningsmän,
fast man gått den vägen, att kronofogden måste förordna en, och så
kommer han jemväl sjelf och verkställer förrättningar.

Det andra skälet för omöjligheten af detta förfarande skulle vara
svårigheten att skilja hvad som redan är pantadt eller icke pantadt,
men detta anser jag icke vara af någon betydelse, enligt hvad jag påpekade,
då jag hade ordet förra gången. Det kan visserligen hända,
att gäldenären rifver bort märken, men jag hemställer, huru vida han
då hellre kan göra detta än förskingra det utmätta godset, om detta
icke är satt i taka händer. Jag tror att han är underkastad samma
ansvar, om han rifver bort märket, som om han förskingrat det utmätta
godset. Det vore åtminstone ett bedrägeri, hvarpå straff följer.

* I de flesta fallen blifva länsmännens resekostnader mycket billigare
än kronofogdens, som naturligvis har mycket större distrikt att
resa öfver. Jag känner till fall, då dessa långa resor blifva ganska
dyra; och att det måste blifva billigare resekostnad för länsmännen är
ju alldeles tydligt, emedan det distrikt, hvarinom desse resa, är
ojemförligt mycket mindre än kronofogdens. Att en resa, i synnerhet
i de nordligare länen, går till mycket penningar, är ju gifvet, och jag
vet äfven, att i mellersta och södra Sverige kronofogdar finnas, som
resa sjelfva och förrätta de allra flesta utmätningarna inom sitt fögderi.

Det är också ett faktum, ait under de senare åren ingen utmät -

Torsdagen den 12 Härs.

37 N:o 17.

ningsman, hvarken länsman eller annan förordnad, finnes, utan att
han för hvarje färsk ild t mål är förordnad af kronofogden till utmätningsman.
Konungens befallningshafvande hafva icke på sätt dem
medgifves i utsökningslagen förordnat någon utmätningsman, u''an
denne är, enligt nuvarande lagstadgande, endast kronofogden.

Jag ber, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till min
motion.

Herr Sven Nilsson: De skäl, som lagutskottet anfört, särskildt

de, som af en ledamot i utskottet nyss anfördes, hafva visserligen en
icke ringa betydelse, och det torde vara alldeles klart, att förslaget
icke kan genomföras med den utredning, som motionären framlagt; utan
annan utredning måste vidtagas. Jag föreställer mig likväl, att i allt
fall något skulle kunna göras, om man verkligen ville.

Först och främst finnes ju den utvägen, hvilken jag för min del
alltid hållit på, nemligen att hela kronofogdeinstitutionen skulle kunna
afskaffas. Jag förstår icke hvad den tjenar till. Den är visserligen
en mellanlänk mellan konungens befallningshafvande och länsmännen.
Men då dessa senare i allt fall få vidtaga de allra flesta af de åtgärder,
som åligga kronofogdarne, så tror jag att man mycket väl skulle
kunna anförtro åt länsmännen alla de göromål, som nu förrättas af
kronofogdarne. Man har förut gjort den invändningen häremot, att
icke alla länsmän kunna finnas lämpliga att fullgöra de uppdrag, som
kronofogdarne hafva sig ålagda. Det kan ju visserligen finnas en och
annan i närvarande stund, som kan anses mindre qvalificerad, meu
jag tror för visso, att om länsmännen finge sig uppdraget att förrätta
dessa göromål, skulle nog konungens befallningshafvande se till, att
det blefve länsmän, som voro dugliga dertill och kunde verkställa
uppdragen.

Det är visst och säkert, att sådana förrättningar, som nu verkställas
af kronofogdarne, mången gång föranleda mycket onödiga kostnader
och derigenom väcka icke sä ringa motvilja inom de olika bygderna.
Först skall resan göras till den kanske aflägset boende kronofogden
i stället för till närmaste länsman, och sedan är det ändå länsmannen,
som verkställer förrättningen. Och i de flesta fall redovisar
han icke till fordringsegaren direkt, utan denne måste göra en eller
flera extra resor till kronofogden. Det borde visserligen i flera fall ej
vara nödigt att göra den sista resan, men i de allra flesta fall torde det
vara nödvändigt. Det är icke alltid, som gäldenären har fullt förtroende
till kronofogden, och det har mången gång visat sig, att det
varit bättre att få äfven för den skull vända sig till länsmännen direkt
än till kronofogden. Det finnes många exempel härpå. Detta kan
naturligtvis inträffa äfven i fråga om en länsman, om man öfverflyttade
denna befattning till honom. Men om man icke vill indraga
kronofogdebefattningarne, skulle det icke då kunna gå för sig att vinna
motionens syfte på det sätt att, då hela länsmansdistriktet eller åtminstone
större delen deraf hos konungens befallningshafvande begär att
få utse en länsman, som de kunde ha förtroende för, till utmätningsman,
konungens befallningshafvande icke i sådant fall finge säga
absolut nej. Då funnes det icke två, som kunde taga saken om hand,
utan endast en person.

Om ändrad
lydelse af 4
utsökningslagen.

(Forts.)

N:o 17. 38

Torsdagen den 12 Mars.

Om ändrad, Nu är förbållandet i allmänhet det, att konungens befallninge"/n
2 ^ hafvande anser att man skall vända sig till kronofogden, emedan denne
u har ett visst ansvar. Länsmännen erhålla af kronofogden endast de

(Forts'') minsta och tarfligaste förrättningarna och få derigenom göra en hel del

arbeten, som de ha mycket ringa betaidt för, under det kronofogden
tager de större uppdragen och den hufvudsakligaste inkomsten. Jag
tror att på landsbygden finnes icke så ringa missnöje med det system,
som nu är gällande, detta icke minst hos länsmännen.

Då Första Kammaren redan afgjort frågan Renlighet med utskottets
förslag, kan jag icke hafva något yrkande. Men jag tror icke
att de missförhållanden, som förefinnas, kunna botas med att motionen
lemnas utan allt afseende. Jag har yttrat detta för att för lagutskottet
påpeka nödvändigheten af en reform, när frågan en annan
gång återkommer.

Herr Kellgren: Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna

fråga, men har blifvit uppkallad af de talare, som senast haft
ordet. När utsökningslagen förevar till behandliig vid riksdagen,
hade jag äran att vara med i det särskilda utskott, som behandlade
denna lag, och då var samma fråga på tal, som herr Sven Nilsson
nu framdragit, nemligen att man borde ha länsmännen uteslutande
till utmätningsmän. Men, som herrarrne veta, har detta förslag icke
gått igenom, utan vi ha nu att hålla oss till hvad utsökningslagen
föreskrifver.

Hvad vidkommer frågan om utmätningars verkställande i lappmarkerna,
så äro dessa så vidsträckta, att der kan aldrig någon kronofogde
förrätta utmätningar. Derför har konungens befallningshafvande
brukat gifva särskilda förordnanden iör länsman att icke allenast
verkställa utmätningar på lös egendom utan äfven af fastighet samt
äfven att verkställa köpeskillingsliqvider både i fråga om lös och fast
egendom. Men dessa verkställighetsorder gå i alla fall genom kronofogden
och, såsom eu ledamot af lagutskottet redan påpekat, är detta högst
nödvändigt, emedan i annat fall mycket trassel skulle uppstå. LäDSmannen
är skyldig, lika väl som kronofogden, att föra dagbok, men
skall redovisa till kronofogden, som derigenom förmedlar hela utmätningsväsendet.
Ty eljest skulle konungens befallningshafvande
ha besvär med att granska både länsmannens och kronofogdens dagböcker,
och då beköfde tillsättas särskilda tjensteman för detta
ändamål.

Jag tror att hvad motionären föreslagit icke är så farligt, som
man velat, låta påskina, ty konungens befallningshafvande har ju
redan nu rätt att förordna särskilda utmätningsföirättare, och derigenom
komma hvarken kronofogdar eller länsmän i kollision med
hvarandra. Nog har jag också hållit utmätningar, och det har
händt att utmätningsmärkena blifvit förstörda, men detta har icke
skett af den, som rådt om kreaturen, utan de kifva kommit bort på
annat sätt. Men vanligen brukar ju länsman, när han håller utmätning,
lemna bevis öfver den verkstälda åtgärden, så att om kronofogden
sedermera skulle komma och göra ny utmätning, så blir han
ju i allt fall alltid underkunnig om den förra utmätningen. Äfven

39 N:0 17.

Torsdagen den 12 Mars.

för detta fall är således motionen öfverflödig och jag yrkar derför
bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Wester: En talare på östgötabänken betviflade uppgiften,
att konungens befallningshafvande skulle ha rätt att förordna särskild
utmätningsman. Jag ber då att få hänvisa till utsökningslagens 4 §,
der det utryckligen stadgas, att konungens befallningshafvande eger
för bestämdt fall eller inom visst område förordna länsman eller
annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes ställe vara
utmätningsman. Den saken är således alldeles oomtvistlig.

Motionären påstod, att det redan nu kunde hända, att det fianes
två utmätningsförättare inom samma distrikt, derigenom att länsman
först erhåller upprag att göra utmätning, och kronofogden sedermera
sjelf förrättar sådan på annat håll inom distriktet. Nej, det förhåller
sig icke så. Det finnes ändå icke mer än en utmätningsförrättare,
Ty länsmannen är fortfarande endast kronofogdens biträde och verkställer
förättningen på dennes ansvar.

En talare på kristianstadsbänken sade, att man skulle vara hjelpt
dermed att konungens befallningshafvande på begäran finge rätt att
förordna länsman att förrätta utmätning. Denna rätt har ju konungens
befallningshafvande redan nu enligt 4 § utsökningslagen. Men så
vidt jag kunde förstå honom, var det hans mening, att konungens
befallningshafvande, så snart en ansökning derom kommit in, skulle
vara skyldig att förordna den begärda personen. Detta torde väl
dock vara något vågadt att stadga. Ty antaget att den ifrågasatte
länsmannen är komplett olämplig, så bör val konungens befallningshafvande
ha rätt att pröfva detta.

Ofverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på utslag å nämnda hemställan och
bifall i stället till den x ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
meningen Som votering likväl begärdes, blaf nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i dess utlåtande n:o
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, liar kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr Bromées i ämnet väckta motion.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen,''visade 67 ja mot 37
nej; vajande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Om ändrad
lydelse aj 2 §
ut sökningslagen.

(Forts.)

N:o 17. 40

Torsdagen den 12 Mars.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande n:o
4, angående allmänna bevillningen.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 9.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 15, till Konungen angående af Riksdagen
beslutade ändringar i rikets grundlagar.

§ 10,

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Williamsön under 14 dagar fr. o. ro. d. J6 d:s,

))	C. Gethe	)'')	14	}V	»	t> 19
)>	J. Anderson i Tenhult		12	)>	)>	» J9	»
i)	G. EJ. Wittsell	»	14	>)	))	a 19	s>
	A. Aström	Jd	10	»	»	» 18	»
»	M. Andersson i Löfhult	t	14	»	)>	20
))	C. F. Petersson i Dänningelunda	«>	14	»	B	i. 20	»
	P. G. Petersson i Brystorp	}>	It)	B	i>	B 17
och	Herr A. Hansson i Solberga	x>	10	X)	p	» 21	»

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,3 5 e. in.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, John Björkmans boktryckeri, 1891.