RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 13.

Lördagen den 7 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande n:o 1,
angående vissa delar af tullbevillningen; dervid i ordningen förekom

Punkten 5.

Afskaffande af tullen å ''smör, äfven konstgjord, hade yrkats så väl
af herr Biesért, som af herr Walldén m. fl., men hemstälde utskottet
under förevarande punkt, att Riksdagen, med afslag å motionärernas
framställningar om borttagande af nu gällande tullsats å artikeln smör,
äfven konstgjord, ville bibehålla samma tullsats oförändrad.

Reservanterna, herr Herslow jemte öfrige utskottsledamöter från
Andra Kammaren, hade deremot hemstält, att nu gällande tull å smör,
äfven konstgjord^ måtte af Riksdagen borttagas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Loven: I olikhet med åtskilliga af de talare, som uppträdde
under förmiddagen, skall jag försöka att så mycket som möjligt afhålla
mig från att tala om det s. k. systemet i allmänhet. Jag skall bemöda
mig om att hålla mig helt och hållet till smöret.

Det lär väl icke kunna vara mer än en mening derom, att den
mest glädjande företeelsen på vår landtbruksnärings område under de
senare aren har varit den efter våra förhållanden utomordentliga uppblomstring,
som mejerihandteringen och särskildt smörtillverkningen
har visat. Det är också af den största vigt, att man egnar en sådan
näring den allra ömmaste omsorg och söker att skydda den för allehanda
farligheter, dels derför att den i sjelfva verket är en ganska
dyrbar och vigtig näring — såsom herrarne veta, representera de exportprodukter,
som i denna näringsgren åstadkommas, ett värde af nära
30 millioner kronor — dels äfven derför att den måste betraktas snart
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 13.

Ang. tullen å
smör.

3N:o 13. 2

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tillien
smör.
(Forts.)

åsagdt såsom jordbrukets finaste förädlingsindustri och tillika till följd
af sin natur såsom den mest gagneliga för jordbruket i så måtto, att
exporten af dess produkter icke beröfvar den svenska jorden några för
växternas näring’ vigtiga beståndsdelar. Emellertid är det med denna
näring som med mycket annat här i verlden, att man kan af pur
ömhet rent af skada den, ungefär som när menniskor ibland klema
bort sina barn eller som när, såsom det berättas, apmödrar af pur ömhet
klämma ihjel sina egna ungar. Det är fara värdt, att man nu är på
väg att göra något dylikt med smörtill verkningen. Som förhållandena
nu äro, kan man icke annat säga, än att smörhandteringen är den
vackraste blomma, som vuxit upp på landtbruksnäringens mark. Den
bär fått utveckla sig i full frihet och är för oss frihandlare synnerligen
kär, derför att den väl kan sägas på sätt och vis vara vårt barn,
då den har kommit till under den förkättrade frihanclelstiden och under
denna period tillvuxit utomordentligt frodigt. Det sätt, på hvithet den
under denna period blifvit skött, har varit ett undvikande så vidt möjligt
af alla ingrepp i dess naturliga utveckling. Den har fått utveckla,
sig i full frihet. Yi hafva hvarken varit rädda för, att den skulle få
för mycket af himmelens regn, eller att vindens flägtar skulle leka i
dess krona — ja, vi voro icke ens rädda för östanvinden i form af
finskt smör. På senare tider har det kommit nya trädgårdsmästare,
som hylla ett annat system. I motsats till oss, som. tyckt mest om
den efter den fria naturen bildade engelska parkstilen, hylla de den
gamla franska stilen med klippta häckar och konstrikt formade trädkronor,
och i öfverensstämmelse dermed hafva de också tyckt, att på
vår mejerihandtering borde läggas eu viss tukt. De hafva förmodligen
funnit något fei på den, de tycka kanske, att den utvecklat sig allt
för frodigt, och hafva derför möjligen kommit på den tanken, att den
erhållit allt för kraftig näring. Derför hafva de lagt tull på eu de!
vigtiga födoämnen, som ju kunna sägas indirekt bringa näring åt denna
handtering. Och de äro rädda för den friska vinden och derför hafva
de sökt skydda den för flägtarne från andra sidan bottenhafvet. Emellertid
säga dessa trädgårdsmästare, representerade af Första Kammarens
reservanter till den senare afdelningen af utskottets betänkande, att
allt är godt. Det yttras der på sid. 31 längst ner: »Men har nämnda
produktion inom landet verkligen förminskats under de tre sista åren?
Uppgifterna å rikets in- och utförsel lemna svaret. Ai smör utfördes
år 1890 11 ., million kilogram mer och infördes en million mindre än
under år 1887». Ja, det vore fasligt illa, om siffrorna skulle lyda så,
att man kunde säga, att det hade utförts mindre och införts mera än
under den föregående perioden. Det skulle visa, att vi med afseende
på denna handtering hade kommit mycket långt tillbaka. Men det är
icke nog med att angifva dessa siffror. För att kunna göra eu verkligt
rättvis jemförelse, är det nödvändigt att äfven taga hänsyn till
den tid, som gick omedelbart före det nya systemets införande, och
jag skall taga mig friheten att något fästa mig dervid. I utskottets
betänkande står här på sid. 10 en redogörelse för införseln och utförseln
af smör under de senaste 7 åren från och med 1884. Granska
vi dessa siffror, så finna vi, att förhållandena visserligen icke te sig
så glädjande, som reservanterna från Första Kammaren inom utskottet

Lördagen den 7 Mars, e. m.

3 N:o 13.

tyckas vilja göra troligt. Jag vill i förbigående anmärka, att dessa Ang. tullen
siåror böra undergå en korrigering. Det står nemligen att införseln sm0r1884
uppgick till 8,240,467 kilogram, 1885 till 3,658,220 kilogram, O''01''*6-)

1886 till 3,382,004 kilogram o. s. v., men dessa siffror till och med

1887 afse hela införseln af smör, och äfven det konstgjorda smöret eller
margarinen är sålunda der medräknad. De höra derför rättas till
2,844,549 kilogram för 1885, 2,852,256 kilogram för 1886 och 2,918,865
kilogram för 1887. Dessa siffror angifva importen af verkligt smör.

Utgå vi derifrån, så komma vi först till det resultat, att införseln af
verkligt smör icke har minskats med 1 million kilogram, utan endast
med omkring ‘/2 million. Af margarinet, som förut upptogs tillsammans
med natursmöret, men numera icke gör det, har sedan den tiden
någon större införsel icke förekommit — blott något litet bär införts
från Norge — utan största delen har producerats inom landet.

Hvad vidare utförseln angår, så tål det väl vid, att vi granska
siffrorna äfven för denna för något längre tid, än de nämnda utskottsreservanterna
gjort. Yi finna då, att utförseln 1884 utgjorde i rundt tal 9 */2
millioner kilogram; den steg sedan med i medeltal inemot 1 V2 million
kilogram för hvart år och utgjorde 1887 13,700,000 kilogram. Stegringen
af utförseln under denna tid utgör 43 %. Granska vi den följande
tiden, 1888—1890, så finna vi, om vi utgå från siffran 13,700,000,
att exporten första året steg till 14,800,000 kilogram, men det är dervid
att märka, att tullen icke trädde i kraft förrän temligen långt in
på året. 1889 utgjorde utförseln 14,706,000 och 1890 14,972,000 kilogram.
Alltså har hela stegringen från 1887, d. v. s. om jag tager de
för denna beräkning gynsammaste förhållandena, uppgått endast till
9 % mot 43 % under de föregående åren. Och skulle jag hålla mig
till den verkliga tulltiden från 1888, så har stegringen knappast varit
någon, ty exporten har derunder uppgått blott från 14,809,000 till
14,972,000 kilogram. När i eu näring, som förut tillväxt med en
sådan för våra förhållanden utomordentlig fart, det inträffar en dylik
stagnation, så måste det hafva någon orsak. Jag säger såsom en ärad
talare på förmiddagen, att tre år är en allt för kort tid för att bedöma
verkningarna af ett så utarbetadt system som detta tullsystem. Emellertid
torde herrarne vara eniga med mig derom, att det af mig påpekade
förhållandet är värdt beaktande. Det har nämnts, och vi böra
vara eniga derom, att smörhandteringen är det svenska landtbrukets
skönaste blomma. Hotas den af någon fara, så är en mycket väsentlig
fara för vårt lands ekonomi för handen. Och om det nu visar sig ett
märkbart aftagande — eller åtminstone stillastående — i smörexportens
tillväxt, så är detta för oss ett varnande gif akt, i synnerhet som
importen icke har minskats så mycket, som reservanterna förestält sig.

Eu orsak till exportens mindre hastiga tillväxt ligger nära att tänka
på: vi hade 1889 ett mycket dåligt år, särskildt hvad fodret beträffar;
gräsväxten var usel. Man kunde tänka sig, att detta skulle i väsentlig
grad inverka hämmande på de sista årens export. Men vore det
så, att detta utöfvat någon mycket betydlig inverkan, så skulle vi
otvifvelaktigt finna samma inverkan i vårt närmaste granländ Danmark,
vår förnämste konkurrent på detta område.

Yi veta alla, att Danmark gått före oss på mejerihandteringens

N:o 13. 4

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen å område. Vi måste erkänna, att det är vi, som lärt af danskarne uti
smör. denna sak. Derför kan onekligen mejerihandteringens utveckling i
(Forts.) Danmark gifva oss en mycket god ledning med afseende på bedömandet
af våra egna förhållanden i afseende på smörexporten. Vi
finna då, att öfverskottet af den danska smörutförseln öfver importen
år 1880 var 9,369,000 kilogram — således nästan motsvarande vår
bruttoutförsel är 1884. År 1885 hade det stigit till 13 millioner, år
1886 till 16 millioner, år 1887 till 19 millioner, år 1888 till 23 y2
millioner och år 1889 — det sista år, för hvilket jag har uppgifter
— till 27 Va millioner kilogram, allt i runda tal. Den danska statistiken
visar alltså, att det år 1889 varit så långt ifrån en minskning,
att tvärt om en ökning af 4 millioner kilogram inträdt — nästan den
största ökning som danska smörexporten under hela dess utveckling
haft att uppvisa. (Blott åt 1888 val’ den något större.) Jag vet
mycket väl — jag var sjelf den sommaren i Danmark — att danskarne
ledo fullt ut lika mycket af torka och gräsbrist som vi. Alltså
torde man vara berättigad att säga, att den dåliga foderskörden icke
kan vara den euda anledningen, kanske ej ens den förnämsta. I Danmark
hjelpte man sig genom att i ökadt mått inköpa kraftfoder. Der
är spanmålen tullfri. Här i Sverige deremot ansåg man sig icke böra
följa samma sunda åsigter. Kraftfodret var hos oss dyrare ,!af åtskilliga
för herrarne välbekanta skäl. Det synes mig alltså verkligen vara eu brist
på öfverensstämmelse mellan de verkliga förhållandena och den målning,
som utskottets reservanter af Första Kammaren gifvit i sin
skildring af det nya systemets inflytande på jordbruksnäringen, åtminstone
så vidt detta inflytande berör smörhandteringen.

Man säger oupphörligen — vi hörde det senast i förmiddags, och
under de föregående årens diskussioner i denna fråga har det ständigt
upprepats — att vi böra taga våra föredömen från Tyskland och
Frankrike. Dessa länder hafva lagt på höga tullar; derför böra vi också
göra det. Men jag vädjar till herrarne: äro dessa stormagter verkligen
de typer, som vi böra uppställa för oss såsom föredömen, böra
vi icke i detta hänseende snarare välja sådana länder, som i afseende
på sin politiska betydelse och sin ekonomi äro stälda oss närmare än
de båda nyssnämnda stormagterna? -Jag ber att få hänvisa till Danmark,
Finland, Holland, Belgien, Schweiz — allesamman i politiskt
hänseende små stater i jemförelse med de stora magterna, dock icke
så synnerligen mycket mindre än Sverige. Belgien har större befolkning
än Sverige; de öfriga äro ungefär likstälda med oss. De äro
sedan långliga tider fria stater. I de flesta hänseenden äro de, så
vidt jag kan finna, mera jemförliga med oss än de nämnda stormagmagterna.
Alla dessa nu nämnda småstater hafva troget fasthållit vid
frihandelns fana, åtminstone med afseende på jordbruksalstren; och
jag tror, att de deri handlat klokt. Åtminstone kan icke jag frångå
den öfvertygelsen, att den stora skilnaden i smörhandteringens utveckling
hos oss och i Danmark i ganska väsentlig mån är beroende på
den olika ekonomiska politik de båda länderna följt.

Utom nyssnämnda export har Danmark äfven eu betydlig export
af främmande smör. Den totala exporten af smör för år 1889 uppgår
nemligen till nära 34 •/, millioner kilogram, nettoexporten var 27 ''/,

Lördagen den 7 Mars, e. m.

o ?f;o 13.

millioner kilogram. Största delen af det finska smöret går numera
öfver Danmark till England, äfven en icke obetydlig mängd svenskt
smör — omkring 3 */2 millioner kilogram. För min del tror jag, att
vi, om vi varit kloka, kunnat behålla en stor del af den finska smörtrafiken,
som passerat vårt land och lemnat efter sig god behållning.
Men vi hafva icke velat hafva det så; vi hafva stängt densamma ute,
och den har nu sökt sig andra vägar, hvilka allt mer och mer upparbetats.
Finland torde i sjelfva verket inom kort blifva en af våra
förnämsta konkurrenter. Dess smörexport stiger med omkring en million
kilogram om året.

Om jag nu lägger tillsammans allt detta, kan jag icke komma till
något annat resultat, än att vi varit alltför ömma om vår smörhandtering,
och att vi aktat den alltför noga för den friska vinden och det
närande regnet. Jag stödjes ytterligare i denna åsigt derigenom, att
jag nyligen haft tillfälle att samtala med en mycket framstående mejeriman,
som tillika, så vidt jag har anledning att tro, är en mycket
fullblodig protektionist. Han förestår sjelf ett mejeri i östgötabygden.
Vi kommo att samtala om det nyss påpekade förhållandet, som väckt
min uppmärksamhet, nemligen att den svenska smörexportens tillväxt
håller på att taga af, under det att den danska tilltager mer än någonsin;
hvad kunde väl vara orsaken till detta? Jag drog fram min
förmodan, att den dåliga foderskörden 1889 kunnat hafva denna verkan.
»Nej», utbrast han ifrigt, »det är icke den, det är den olycksaliga
smörtullen». — »Jaså», svarade jag, »det gläder mig. Jag har tillåtit
mig att säga det förut, offentligt och enskildt. Men det gläder mig
att nu höra en bekräftelse derpå från en sådan person.»

Jag läste också här om dagen i Stockholms Dagblad en artikel
af eu, enligt egen bekännelse, renhårig protektionist, som förut ifrigt
yrkat på fläsktull och äfven på smörtull. Han sjelf, stor mejeriegare
och svinuppfödare, förmäler sig nu hafva kommit underfund med, att
han begått ett stort misstag, och att smörtullen betydligt skadade hans
handtering, hvarför han mycket bevekligt beder riksdagsmännen tänka
på att borttaga denna tull.

Af hvad jag nu sagt, tror jag, att konklusionen måste blifva den,
att utskottets ^ förslag icke bör af kammaren godkännas. Jag hoppas,
att, när eu gång tulldimman eller, såsom jag tror det kallas i denna
kammare, _ »mjöldammet» hunnit lägga sig litet mer, än hittills varit
fallet, mejerihandteringens egna idkare skola enstämmigt tillropa oss
ett energiskt: »Hands off», d. v. s. »tagen bort edra klåfingriga händer
och låten oss vara i fred».

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till reservanternas
förslag.

Herr Persson i Vadensjö: Ehuru jag till största delen är förekommen
af den nästföregående ärade talaren, ber jag dock att få yttra
några ord. Denna tull kom till, såsom vi veta, som skyddstull. Men
den gör i verkligheten icke något gagn för smörproduktionen, utan
endast för margarintillverkningen. Då nu denna vara icke är af den
beskaffenheten, att den behöfver ett så stort skydd, kan jag för min

Ang. tullen a
smör.
(Forts.)

N:o 13. 6

Lördagen den 7 Mars, e. in.

Ang. tullen å del icke finna annat, än att en tull sådan som denna är alldeles
smör. öfverflödig.

(Ports.) Yi veta alla, att cirka 25 å 30 procent af vårt smör går öfver

Danmark till England. Vi veta också allesammans, att danskarne förtjena
på denna artikel dels ur ren affärssynpunkt och dels emedan de
på sina båtar transportera den vidare. Då detta är en sanning, kan
jag icke finna annat, än att, om det finska smöret finge gå öfver
Sverige, vi skulle förtjena derpå. Då så är förhållandet, och då hvarken
mejerikandteringen eller den mindre jordbrukaren kan hafva något
gagn af denna smörtull, måste jag för min del yrka utslag på bevillningsutskottets
betänkande och bifall till reservanternas hemställan.

Herr E. G. Boström: Jag skall deremot anhålla att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Visserligen kan jag ej annat än gifva
den nästföregående talaren rätt deri, att för den, som tillverkar prima
smör för export till England, spelar den här föreslagna tullen ingen
som helst roll. Men herrarne veta, att af allt smör, som produceras i
Sverige, det icke är den största delen som exporteras, utan den ojemförligt
största qvantiteten konsumeras inom landet. Det är rent af
omöjligt att kunna öfverallt producera finaste smör, som egnar sig för
export. Erfarenheten har alltför tydligt visat, att det sämre finska
smöret varit en ytterst svår konkurrent med det smör, som icke uppnått
högsta klass.

Denna tull är sålunda enligt mitt förmenande en sådan, som
kommer de smärre producenterna till godo, dessa som i följd af sin
aflägsenhet eller andra förhållanden icke äro i tillfälle att åstadkomma
prima smör. Härmed vill jag icke säga, att man icke bör sträfva till
att kunna producera eu bättre vara, men de lokala förhållandena kunna
vara sådana, att man icke kan göra det. Så är fallet, der man har
för lång väg till mejeriet; dit kan då icke grädden komma så färsk
som på de ställen, der en mängd ladugårdar finnas på ett mindre
afstånd, så att mjölken eller grädden genast kan föras från ladugården
till mejeriet.

Det har vidare talats om, att vår smörexport på senare tid aftagit,
och den talare, som började debatten i afton, erinrade om, att smörexporten
stigit mera under åren 1884—1887 än under de tre senaste
åren. Ja, detta är, såsom siffrorna visa, ovedersägligen sant; men man
må dock icke glömma, att då en näring länge legat i lägervall, är
det lättare att komma upp till eu någorlunda hög produktion än att
allt framgent öka den i samma mån. Då man redan ligger temligen
högt i detta fall, är det svårare att komma ännu högre. Dessutom
hör man icke endast fästa sig vid ökningen i exporten utan äfven vid
minskningen i importen, och om man tager hänsyn till begge dessa
faktorer, skall man finna, att tillväxten i smörproduktionen äfven-efter
år 1887 varit mycket tillfredsställande. Om härtill lägges, att, såsom
redan erinrats, foderskörden år 1887 var ytterst otillfredsställande, skall
man finna det ganska förklarligt, att smörexporten icke ökats fortare
än nu skett.

Den förste ärade talaren yttrade sig jemväl om Danmarks och
Finlands smörexport och sade, att en viss del af Danmarks export ut -

7 N:o 13.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

-gjordes af svensk vara. Jag undrar dock huruvida de siffror, som han Ang. tullen &
i detta fall lemuade, äro fullt exakta; tv vore de det, skulle endast smören
ringa del af det danska exportsmöret vara svenskt, men, enligt hvad (Fortä-)
jag sett-, skulle största delen af vår export gå öfver Danmark.

Han sade vidare, att Finland numera icke exporterar smör öfver
Sverige. Ja, detta är nog sant, men vi känna ju, huru i Finland
lika väl som i Danmark och hos oss pågår ett ytterst starkt sträfvande
■att åstadkomma prima exportsmör i stället för dåligt sådant, och det
är gifvet, att detta fina smör sökt sig marknad i England. Jag beklagar
lika mycket som någon annan, att den finska smörexporten visat
benägenhet att taga andra vägar än öfver Sverige; men den går
icke endast öfver Danmark, utan en stor del går öfver Lubeck eller
med direkta båtar från Hängd till Englaud. Detta är emellertid eu
sak, som vi icke kunna hjelpa. Att finnarne sökt få direkt fraktfart
på England, härrör af den brist på företagsamhet hos de svenska affärsmännen,
som vi ofta fått bevittna. Det har många gånger inträffat,

■att de icke kunnat explodera, en affärsgren, som eljest kunnat löna
sig ganska bra.

Jag håller emellertid på denna tull, derför att den bereder de
mindre smörtillverkarne vissa fördelar, äfven om den ej kan beräknas
komma de stora smörproducenterna till godo.

Herr Herslow: Till de af den förste talaren anförda skal, som
syntes mig afgörande, har jag icke mycket att tillägga. Jag vill blott
komplettera hans sifferuppgifter med ännu några sådana och meddela
att Sveriges smörexport utgjort:

år	1882.................................	..... 5	millioner kg.
»	1883.................................	..... 8	» »
»	1884.................................	..... 9	» »
»	1885..................................	..... 11	» »
»	1886..................................	..... 12	» »
»	1887...............................	...... 13	» »
»	1888, 1889 och 1890.......	..... 14	» » ,

allt i runda tal. Man kan väl icke påstå, att senaste årens
utveckling är tillfredsställande, då ett så långvarigt stillastående egt
rum, och långt ifrån att godkänna den siste talarens antaganden att,
då man nått en viss höjd, kommer man icke längre, vågar jag påstå,
att alla exportartiklars historia just visa motsatsen. Här, som alltid,
är just i portgången det svåraste föret, men sedan man väl kommit
derhän, att man kali producera stora qvantiteter af utmärktaste beskaffenhet,
bör exporten stiga i allt jemt ökad proportion, och detta
hade den äfven gjort, om icke tullarne kommit emellan. I detta mitt
påstående tror jag äfven de herrar, som varit med om att införa denna
tull, skola gifva mig rätt. Ty orsaken till afbrottet i utvecklingen
ligger i dagen. Först och främst gick förut nästan hela den finska
smörexporten öfver Sverige; de bästa märkena omförpackades hos oss
och sändes ut öfver Göteborg till England. Sverige förtjenade derpå
dels transitofrakt och dels handelsvinst. Det är denna vinst, som Danmark
förr tog på vår svenska smörexport och ännu har qvar till betydlig
del, hvaröfver man ju också här beklagar sig. Samma slags mellan -

N:o 13. 8

Ang. tullen
smör.
(Forts.)

Lördagen den 7 llrsa, e. ni.

“band, Danmark fordom var för oss i detta afseende, blefvo vi något
senare för finnarne, men sa kom tullen, och Danmark, som för sina
affärsintressen har en väktare, som är en af de mest påpasslige i norden,
satte genast in båtar, som förde det finska smöret direkt till England.
Men det är gifvet att, om vi hållit vägen öppen, skulle en god del af
det finska smöret passerat genom vårt land, och vår smörexport skulle
ökats dels derigenom att vi kunnat exportera mera eget prima smör
och sjelfva konsumerat finsk vara, som nu blifvit utestängd genom
tullen, dels derigenom att det bästa finska smöret kunnat alltjemt här
packas och härifrån sändas ut. Derpå skulle vi icke förtjenat så litet.
Genom att spärra oss mot Finland hafva vi gjort en ekonomisk dumhet,
latom oss icke tvista derom. Anse vi icke oss sjelfva kompetenta att
fälla ett omdöme i detta fall, så må man resa öfver till Köpenhamn
och höra danskarnes omdöme om den svenska smörtullspolitiken.

Den siste talaren yttrade på tal om den ändrade väg, som det
finska smöret numera funnit vid sidan om Sverige, att de svenska
affärsmännen i detta afseende visat samma brist på företagsamhet som
alltid. Ja, det är nog sant, att vi i allmänhet icke äro mycket företagsamma,
men här vid lag är det orätt att kasta skulden på affärsmännen,
ty då staten genom sin lagstiftning sätter stopp för affärerna,
hjelper ingen företagsamhet.

Talaren erkände, att för den stora mejerirörelsen har tullen icke
varit fördelaktig, men, menade han, man borde taga hänsyn till de mindre
producenterna, som icke kunde tillverka första klassens smör, emedan
grädden blefve för gammal, innan den komme i kernan, och derför
behöfde ett skydd för sitt sekundasmör. Men har icke den ärade
talaren någon kännedom om, huru kraftiga ansatser gjorts för att
höja detta sekundasmör till prima? Inom hela landet hafva gjorts
försök att bilda bolagsmejerier eller andelsmejerier, dit man samlat
hop grädden från kringliggande orter, innan den hunnit surna, och
man har der producerat mycket godt smör, om också icke alldeles
förstklassigt. Detta smör har betalats ganska högt och vida utöfver
hvad det finska smöret betingat hos oss. Dessa föreningsmejeriers
verksamhet stod på god väg att gå uppåt, men nu har den på sista
åren gått tillbaka, och deri ligger enligt mitt förmenande hufvudsakliga
anledningen till att vår smörexport minskats. Det är också gifvet,
att ^ man föredrager att slippa vända sig till mejeristen, som beräknar
smörualten och kanske kranglar litet, när man lemnar sämre grädde;
man kernar hellre smöret sjelf hemma, så länge man får bra betaldt
äfven för dåligt smör. Om icke husbonden sjelf resonnerar så, så finnes
det eu annan, som står qvar. på den gamla ståndpunkten, af samma
skäl som mången annan, nemligen att man finner sitt speciella intresse
dervid, och det är lcindtbrukarens hustru. Hon finner det olämpligt
att alldeles bero fras .något, som hon förut helt hade under sin särskilda
tillsyn och förvaltning. Hon fick förut taga hand om mjölken; nu
skall hvarje droppe deraf gå direkt till mejeriet. Hon blef sålunda
den kraftigaste motståndaren mot dessa mindre mejerier, som dock i
sjelfva verket befordrade eu hastig utveckling af vår smörhandtering.
Smörtullen gaf henne ett välkommet handtag, och denna mindre
mejerirörelse har gatt tillbaka. Endast få nya sådana mejerier hafva

9 N:o 13.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

uppstått på de senaste åren, men många af dem, som förut funnos, Ang. tull &
hafva upphört. smör.

Men, säger man, denna tull har i alla fall undanröjt eu utländsk (Fort8->
konkurrent, som det simpla svenska smöret haft i eget land. Ja, här
komma vi in pa en sida åt smörtullen, som är konstig, ja till och med
kostlig. Ingen, som var med här i kammaren för fyra ar sedan, kan
hafva glömt det brännande ämne, som i den då pågående tullstriden uppkallade
varmare känslor af förbittring än något annat, nemligen margarineu.
Intet annat diskussionsämne väckte en sådan dallring i denna
kammares nervsystem som frågan om margarinen, och de, som den
tiden togo fosterlandskärleken — ty denna likstäldes då med skyddstullsvänlighet
— så att säga på entreprenad, uttryckte dessa känslor
af förbittring genom att utslunga de förfärligaste anathemer öfver eu.
efterhärmningsafiar, som hotade att blifva vår smörtillverknings bane.

Men hvad har skett? Jo, denna smörtull, som afsåg att skydda och
värna smörtillverkningen, har blifvit eu ytterligt kraftig skyddstull —
för margarinen. Det fina smöret, det smör, som vi måste lägga an på
att producera för verldsmarknadenf har icke genom tullen fatt något
som helst skydd. Men det mindre fina smöret, de små landtbrukarnes
produkt, det har deremot genom denna tull fått i margarinen en vida
kraftigare och farligare konkurrent, än det förut hade i det finska
smöret. Ty margarinen, som denna samma majoritet för fyra år sedan
afsåg att tillintetgöra och sökte stämpla såsom ett farligt gift, har genom
den åsätta smörtullen rigtigt varmt omhuldats och blomstrat upp.

För en så billigt tillverkad vara är 20 öres tullskydd för detta ändamål
mer än tillräckligt.

Smörtull är sålunda eu skyddstull, som ej skyddar hvad som är
afsedt att skyddas, men deremot skyddar något helt annat, hvilket
man för visso ej afsåg att skydda. Den är helt enkelt ett margarinskydd.
Och oaktadt jag icke delar motviljan och farhågorna för margarinen,
så och då jag dock icke anser den utgöra en vara, som bör företrädesvis
skyddas, på det ädlare natursmörets bekostnad, vill jag icke
vara med om detta skydd. Jag yrkar derför bifall till reservanternas
hemställan. Ingen tull erfordras för att skydda konstsmöret; och natursmöret
skyddas ej alls af tullen, vare sig att den sättes hög eller låg.

Herr Loven: Efter hvad den siste talaren anfört, har jag icke så
mycket att svara min ärade vän på roslagsbänken, som jag eljest kunde
hafva haft. Gent emot hans yttrande, att det vore helt naturligt, att
utvecklingen af vår smörhandtering afstannade, sedan den nått sin nuvarande
höjd, vill jag dock påminna, att i sådant fall detsamma äfven
borde gälla Danmarks smörhandtering. Danmarks smörexport har pågått
längre tid än vår, och dock har den under de sista åren tillväxt
mera än någonsin. Hvad beträffar de af mig anförda siffror, om hvilkas
vigtighet samme ärade talare uttalade tvifvel, så har jag hemtat dem
ur den danska officiella statistiken. Siffran är der för 1889 7,071,80b
danska skålpund, hvaraf två jemnt motsvara ett kilogram. Alltså blir
detta 3,535,901 kilogram, hvarken mer eller mindre. Jag kan omöjligen
hjelpa det.

N:0 18. 10

Lördagen den 7 Mars, e. in.

Ang. tull
smör.
(Forts.)

Herr Månsson: Den siste talaren framstälde den meningen,
att vår smörexport stannat i sin utveckling under den sista tiden,
hvarunder denna smörtull förefunnits. I allmänhet vill jag docksäga,
att man icke kan lita så synnerligen mycket på dessa sifferuppgifters
vigtighet. Vi veta sålunda alla, och den ärade talaren erkände det
också, att foderskördens felslående 1889 gjort sitt till att hämma smörtillverlmingen.
Jag behöfver sålunda icke vidare beröra denna fråga.
Men det finnes äfven andra faktorer, som måste tagas i betraktande,
och deribland det förhållande, att, till följd af smörtullens påsättande,
vida mera svenskt smör konsumeras inom landet än förut, och häri
ligger en i min tanke synnerligen förmånlig omständighet. Besinnar
man derjemte, att en icke ringa del svenskt smör obestridligen exporteras
öfver Danmark i form af danskt smör, så visar det sig alldeles
omöjligt att fä fram den rätta siffran, som .skulle utvisa, huru vida vår
smörtillverkning till- eller aftagit. Så vidt jag eger kännedom om förhållandet,
har denna smörtillverkning emellertid tilltagit i mycket stor
skala. Och i min ort har denna tillverkning tilltagit i eu grad, som
gör, att, när jag hör detta tal om* tillverkningens aftagande, det förefaller
mig såsom en gåta. Jag är för min del öfvertygad, att smörfillverkningen
i vårt land gått raskt framåt under de senare åren.

Man Tiar nu sagt, att man borde jemföra förhållandena hos oss
med dem i andra smörexporterande länder, såsom Danmark och Holland.
Men hvad Danmark beträffar är det ju redan påvisadt, att en
stor del af vår export går öfver Danmark till England såsom danskt
smör, och siffrorna kunna derför i detta fall icke så mycket betyda.
Och hvad beträffar Holland, så torde herrarne böra sätta tilltro till de
uppgifter, som — vid den tid, då det här var fråga om margarinen —
letnnades af svensk-norske generalkonsuln i London herr Juhlin-Dannfelt,
hvilken uppgaf, att den finare holländska smörtillverkningen under
de sista åren högst väsentligt nedgått. Hvad betydelse skall man då
tillerkänna den uppgift, som här i dag lemnats-derom, att förhållandet
vore alldeles tvärt om? Herr Juhlin-Daunfelt har dock galt såsomen
auktoritet, och jag förmodar att han gör det fortfarande. Och öfver
allt har man hört uppgifvas, att i Holland man icke kunnat åstadkomma
någon utveckling af dessa finare mejerier, hvilka kunde bereda
ett smör, som kunde täfla på den engelska marknaden med det danska
eller svenska smöret.

Jag tror nu väl icke, att tallen gjort något väsentligt gagn för
de stora mejerierna, men deremot tror jag, att den gör godt i sådana
provinser, der utstånden äro stora och befolkningen glest fördelad, såsom
t. ex. i Norrland och Småland, och der det är synnerligen svårt
att få i gång några mejerier. Och just för att bereda sådana provinser
afsättning för sina produkter är denna tull afsedd. Att, såsom den
siste talaren anförde, sköta mjölken hemma i husen, skulle nog gå an,
om man kunde taga ut grädden med handseparatorer och sedermera
sälja denna grädde till mejerier. Men mejerierna kunna icke känna
gräddens fetthalt, då man ännu icke nått den ståndpunkt, att man
kan på förhand säga hvad grädden är värd. Denna fråga är ännu ett
olöst problem. Man kan hoppas, att den tid skall komma, då detta
går för sig, men ännu är det icke möjligt.

Lördagen den 7 Mars, e. in.

11 N:o 13.

Herr Herslow bar yttrat, att man med denna tull hufvudsakligen Ang. tullen &
skyddade margarinen. Men vi inse litet hvar, att, om det blefve fråga smörom
att taga bort tullen på natursmör, så skulle den äfven komma att (Fort3J
tagas bort på konstsmör. Jag tror dock, att det är bra, som det nu
är; och om denna tull får fortfara, skall man snart komma derhän,
att man skall kunna tillverka så mycket smör inom landet, att det ej
blir något behof af utländskt smör. Vi veta, huru prisen på smör
stält si» under senare tider, och huru som detta pris i somras nedgick
till 60 ore per skålpund af finaste smör. Jag undrar, om smör någonsin
kan produceras för ett lägre pris; och då så är fallet, tror jag ej
det kan vara skäl att i detta fall göra någon ändring i bestående förhållanden.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr E. Ct. Boström: Jag ber att få yttra ett par ord med anledning
af herr Herslows yttrande, att en del smärre mejerier blifvit
nedlagda till följd af denna tull. Må det vara hans erfarenhet. Såvidt
jag emellertid uppfattade den siste talaren rätt, var det icke hans
erfarenhet, och från erfarenheten i min hemort kan jag säga, att de
mindre mejerierna der icke gått tillbaka utan tvärt om. Och jag kan
också försäkra herr Herslow, att, när han sade, att den största motståndaren
till en utveckling på detta område vore de mindre landtbrukarnes
hustrur, han misstog sig, och att det är just dessa, som äro
mest angelägna att få afleverera mjölken till mejerierna och få den
säkra, jemna penningeinkomsten deraf. Det är derför orätt att beskylla
den mindre landtbrukarens hustru härför.

Men herr Herslows väsentliga argument var, att denna smörtull
iunebure eu premie åt margarintillverkningen. Nu veta vi dock, att
den talg, som användes vid margarintillverkning, måste vara färsk, och
att, då sådan talg är svår att i tillräckliga qvantiteter få inom landet,
vi måste taga oleomargarin utifrån. Meu nu drager oleomargarin samma
tull som margarinen sjelf eller 20 öre per kilo, och då kan man ju
icke tala om någon premie för margarintillverkningen.

Det talades om det finska smöret, och i det fallet gaf herr Herslow
mig rätt, då jag sade, att det rådde brist på företagsamhet hos
affärsmännen här i landet, men han tilläde, att huru skall man kunna
begära företagsamhet, då staten med sin lagstiftning tvärt om tager
bort möjligheterna för denna företagsamhet. Men jag vill dervid erinra,
att såsom bekant är, någon tull icke behöfver erläggas för transitogods,
och det finska smöret kan sålunda nu lika väl som förut utan
att drabbas af tullen* föras transito öfver Sverige till England.

Slutligen begagnade samme talare också ett argument, som synes
mig något egendomligt. Han sade, att denna tull vore en ekonomisk
dumhet, och att, om vi ej trodde honom, vi skulle få höra samma omdöme
af hvilken som helst köpman i Köpenhamn. Det vill säga, vi
skulle vända oss till vår värsta konkurrent och inhemta hans omdöme.

Vi skulle då också i fråga om tullen på spanmål och mjöl kunna vända
oss till Tyskland och fråga tyskarne, hvad de tycka om denna tull.

De skulle naturligtvis svara, att denna tull också vore en dumhet och
borde tagas bort; och detta svar vore alldeles klart från deras sida, då

N:o 13. 12

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen
smör.
(Forts.)

«tullen just hindrar dem att exportera sitt mjöl hit. Herr Herslows
argument synes mig bevisa raka motsatsen mot hvad han afsåg.

Herr Herslow: I ett fall är jag kanske skyldig att svara den
föregående talaren. Han anmärkte beträffande råmaterialet för margarintillverkningen,
att detta råmaterial till obetydlig del utgjordes af
talg, emedan sådan icke kunde användas, om den ej vore färsk. Jag
känner dock till margarinfabriker, som för sin tillverkning företrädesvis
begagna talg, och Indika gjort aftal med slagtare både på déh plats,
der de äro belägna, och i de närmaste städerna om leverans af denna
vara. Det är visserligen sant, att icke mycket utländsk talg importeras
för denna användning, emedan den under transporten lätt härskna!'';
åtminstone importeras nog föga från Sydamerika, såsom man från början
hade tänkt sig. Men jag tror dock, att en stor, om icke den allra,
största delen af margarinen här i landet tillverkas af talg, nemligen
af talg, hvarför icke betalas någon tull. Konstsmöret i Sverige bär
verkligen fått eu premie genom denna skyddstull på natursmör, det
kan icke förnekas. Denna slutsats måste man draga redan då man ser
att konstsmörimporten minskats under de senare åren, medan vi deremot
i år bestämdt i Sverige använda kanske tio gånger så mycket
sådant smör som för 4 år sedan. På många trakter, der margarin
förut var en fullkomligt obekant artikel, är den nu hvardagsmat. Jag
ser deri ingen olycka; ty skötes denna tillverkning ordentligt, så utgör
dess alster ett mycket bra surrogat för smör, och dess näringsvärde är
icke dåligt. Men icke behöfver den 20 öres skydd per kilogram. Särskildt
förvånar det mig, att detta skydd tillkommit genom dem, hvilka
så ifrigt yrkat på, att denna vara icke ens skulle få finnas till: såväl
tillverkning som införsel och utförsel af densamma skulle förbjudas.

Den siste talaren gjorde en annan anmärkning, som kan ha något
skäl för sig. Han sade: vi hafva i alla händelser bevarat möjligheten
för finskt smör, som skall exporteras till utlandet, att passera genom
Sverige, ty såsom transitogods drager det icke någon tull. Ja, det är
sant. Men förhållandet är, att om finnarne skola skicka sitt smör
öfver Sverige, så fordras det köpmän här som taga detta till sin affär,
som köpa på det ena hållet och sälja på det andra, det fordras med
ett ord mellanhänder för att en sådan rörelse via Sverige till England
skall komma till stånd. Det är sådana mellanhänders verksamhet som smörtullen
gjort slut på i vårt land, men som hos danskarne deremot florerar.

Herr Lasse Jönsson: Jag skall blott be att få göra en kort
gensaga mot den siste talaren. .

Han uppgaf först, att tullen hindrade transitofarten öfver Sverige.
Detta är icke rigtigt. Jag var för några år sedan ledamot i en jernvägstaxekomité,
der det uppgafs siffror, som tydligen visade att jernvägsstyrelsen
varit så tillmötesgående som möjligt för att bibehålla
transitofarten öfver Sverige för så väl smör som annat gods. Men det
är med Finlands transitofart som med ångfartygsfarten i Öresund. Det
finnes ingen möjlighet att konkurrera med de alltid påpasslige danskarne.
De hafva genom att ställa i gång direkta ångbåtstrader på Finland
slagit under sig smörexporten derifrån utan att vi kunnat hindra det,

Lördagen den 7 Mars, e. m.

13 N:o 13.

vare sig vi hafva tull på smör eller icke. Denna senare omständighet Ang. tulim
inverkar ingenting på saken.

Beträffande den andra anmärkningen, som samme talare gjorde, (Porf3-)
så har jag ännu mera kännedom om, att han begick ett misstag, då
han uppgå?, att efter smörtullens införande de mindre bolagsmejerierna
upphört eller antalet af dem betydligt minskats i Skåne. Jag har en
alldeles motsatt erfarenhet. I det härad jag representerar bildades
sistlidet år tre stora andelsmejerier, och sedan jag kom hit, har det
uppstått fem, som redan äro fullbildade, och två, som äro under bildning.
Alla dessa hafva, som sagdt, uppstått på den lilla landsdel som
jag representerar, och af tidningarna i Skåne har jag sett, att äfven
på andra ställen oupphörligt nya mejeriholag bildas. Talarens uppgift
i detta afseende var således origtig.

Jag skall nöja mig med att hafva lemnat dessa upplysningar och
tager mig friheten att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner å dels bifall till utskottets
hemställan och dels afslag å samma hemställan och bifall i stället till
reservanternas yrkande; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes och företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i 5:te punkten af dess betänkande n:o 1, bifaller hvad herr
Ilerslow m. fi. hemstält i deras vid denna punkt afgifna reservation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 122 ja mot 94 nej; varande alltså reservanternas
yrkande af kammaren bifallet.

•*

Punkten 6. Ang_ (ullen

Beträffande artikeln kött, andra slag, eg specificerade, hade yrkanden
framstälts dels att afskaffa nu gällande tullsats, dels att sänka
densamma från 7 till 5 öre för 1 kilogram.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande tullsats måtte af
Riksdagen bibehållas oförändrad.

Häremot hade förenämnde reservanter hemstält, att tullen å artikeln
kött, andra slag, måtte af Riksdagen borttagas.

N:o 13. 14

Lördagen den 7 Mars, e. ra.

Ang. tullen
kött.
(Forts.)

Ang. tullen
kreatur.

ö I fråga härom anförde nu:

Herr Herslow: På de skäl, som af reservanterne anförts, anhåller
jag om bifall till det yrkande, som de göra i denna punkt, nemligen
att tullen å artikeln kött, andra slag, måtte af Riksdagen borttagas.

Herr E. G. Boström: Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef, med afslag
å utskottets hemställan, reservanternas yrkande af kammaren bifallet.

Punkten 7.

Bifölls.

i Punkten 8.

Herr Walldén m. fi. hade föreslagit, att nu gällande tullar å nöt-,
får- och svinkreatur måtte afskaffas, men hemstälde utskottet, under
förevarande punkt, attv berörda yrkande icke måtte af Riksdagen bifallas.

I sin vid denna punkt fogade reservation hemstälde deremot herr
Herslow och hans förutnämnde medreservanter, satt nu gällande tull
å kreatur, nöt-, får- och svin-, måtte borttagas».

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Herslow: Hvad nötboskap beträffar, införde vi under sist lidna

år, då således tullen verkade, 7,300 st. och utförde 37,190. Af
får införde vi 1,120 st. och utförde 33,390; i båda fallen var införseln,
oaktadt tullen, större än under den tullfria tiden. Om vi se
efter, hvart denna kreatursimport går hän, finna vi, att äfven den
nästan uteslutande tager vägen till Norrland. Hvar och en, som varit
uppe i dessa trakter, skall ock erkänna, att befolkningen der ännu har
stort behof att förskaffa sig sin köttföda från andra håll. Men tager
dem från eget land, så länge det går för sig och så länge de dyra
frakterna tillåta det. Då detta blir för dyrt, tages den från finland,
hvilket, oaktadt tullen, lönar sig bättre än att taga den djupt nåd från
det mellersta Sverige, just till följd af de dyra fraktkostnaderna.

Hvad exporten af kreatur beträffar, veta vi att den omfattar ett
till beskaffenhet och värde helt annat slags kreatur än de som importeras.
Det är gödboskap, en jordbruksprodukt, som kan ställas i
jemförelse med smör, sådan kreatursafveln drifves på de trakter, der
ladugårdsskötsel är fullkomligare uppdrifven. Dessa djur, som exporteras,
stå i värde 3 å 4 gånger högre än de som införas.

Vi finna således, att; införseln af boskap är både till mängd och
värde högst obetydlig, under det att utförseln deremot är stor och
värdefull. Med dessa fakta för ögonen kunna vi väl säga, att en tull,

Lördagen den 7 Mars, e. m.

15 N;o 13.

som träffar en sådan liten införsel, verkar icke såsom ett skydd för
det kreatursexporterande jordbruket, utan såsom eu skatt på den trakt,
som behöfver införa sin köttföda i denna form. För alla dessa artiklar,
smör kött och fläsk, är det hufvudsakligast Norrland som skattar. Reservanterna
hafva icke kunnat finna någon anledning att lägga en
extra skatt på denna del af landet, derför att dess invånare icke
hafva de lifsförnödenheter, hvarmed vi längre söder ut sjelfva förse oss,
utan måste taga dem från den plats, der de kunna få dem billigast. I
fråga om köttet gäller precis detsamma som om fläsket, nemligen att
äfven sedan tullen infördes, måste norrländingarne köpa varan från
samma ställen, der de fingo den förr, och betala prisförhöjningen. Det
gäller således äfven här att borttaga eu för staten icke betydlig, men
för Norrland icke obetydlig och icke billig extra beskattning.

Det finnes en annan införsel af kreatur, om hvilken icke detsamma
kan sägas som ofvan sagts, nemligen införsel af racedjur, hvilka äro ännu
värdefullare än de svenska och införas till de förnämsta ladugårdarna
för att förbättra afveln. Nu antager jag, att vi kunna vara öfverens
derom, att, om vi kunna göra något för att belöna dem, som arbeta
på höjandet af den vigtigaste delen af vårt jordbruk, ladugårdsskötsel)!,
så böra vi göra det; något skäl att särskilt beskatta dem finner
jag icke.

På dessa grunder synes mig alldeles klart, att någon rimlighet
icke finnes för att lägga tull på nötboskap eller får. Återstå då svinen.
Importen af dessa djur går hufvudsakligast till det nordligare
Norrland; det är högst få svinkreatur, som landsättas söder om Sundsvall
och Hernösand, som taga emot de flesta. Hvad är nu detta för
slags djur? I afseende derpå vill jag göra en anmärkning och en ganska allvarsam
sådan gent emot den tabell, utskottet har insatt vid punkt 2,
Utskottet har der upptagit först huru mycket fläsk som i slagtad form
in- och utförts och derefter in- och utförseln af lefvande svin, men
beräknat dessa svin efter en och samma valveringsprocent, nemligen
så att ett svin skulle motsvara 60 kilogram fläsk. Sedan tullen på
lefvande svin numera blifvit satt i kilo, vägas, såsom herrarne veta,
alla svin. Af kommerskollegii berättelse, som nu är under tryckning
och hvaraf jag fått några ark, finna vi, att om man dividerar antalet
kilo in- och utförsel med summan af in- och utförda kreatur, de införda
svinen hafva vägt icke såsom utskottet har uppgifvit 235,800 kg. utan

87.000 kg. och deremot de utförda, som utgjort 2,550 stycken, icke

153.000 utan 237,000 kg. Detta är bruttovigt, som således å ömse
sidor måste reduceras för att man skall kunna komma till fläskets vigt.
Men under det utskottet räknat 60 kg. såsom gemensam vigt, går bruttovigten
för de införda svinen till 22 kg. pr stycke, men deremot för de
utförda till 93 kg. Förklaringen har jag fått. De svin, som utföras,
äro fullvuxna gödsvin, under det de som införas till Norrland äro
smärre svinkreatur eller till och med späda grisar. De föras öfver dit
på våren för att uppfödas’ och växa under sommaren och slägtas på
hösten. De af utskottet anförda importsififorna äro således genomgående
för höga och exportsiffrorna något för låga.

År det nu, herr talman, skäl att särskilt beskatta Norrland, derför
att denna landsdels invånare måste införa sitt behof af svinkrea -

Ing. tullen å
kreatur.
(Forts.)

N:o 13. 16 Lördagen den 7 Mars, e. in.

Ang. tullen åtur på våren, eftersom de hafva svårt att under den långa vintern föda
kreatur. ,]em inne? Icke är detta en tull, som sammanhänger med skydds(F°rts.
) systemet. Den är ju blott ännu en ny skatt på Norrland.

Då således alla dessa trenne grupper, nöt-, får- och svinkreatur,
om man efterser de platser, till hvilka de införas, tydligen visa sig
vara en import, som Norrland måste taga, men hvaraf det öfriga Sverige
icke har något behof, och då jag ej vill veta af några särskilda landsortsskatter,
finnes enligt mitt förmenande ej skäl att bibehålla dessa
tullar. Då beloppet de inbringa är ur statsfinansiel synpunkt utan betydelse,
yrkar jag deras borttagande.

Herr E. G. Boström: Nog skulle jag kunna hafva mycket att
andraga för att redogöra för de skäl, som föranledt nu ifrågavarande
tullars åsättande, äfvensom deras fortfarande giltighet; men då jag vid
de omröstningar rörande detta betänkande, som i dag redan egt rum
i denna kammare, funnit, huru konstanta de olika partiernas röstetal
varit och häraf tydligen framgår, att intet längre kan uträttas på öfvertygelsens
väg, så tror jag nästan, att kammaren skall finna sig häst
belåten med, att jag inskränker mig till att helt enkelt yrka bifall till
den nu föredragna punkten.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren reservanternas yrkande.

Ang. tullen å Punkten 9.

spanmål.

I fråga om gällande tullsatser å spanmål hade ändring yrkats af
herrar Biesért, Walldén m. fl., A. W. Nilson, N. Nilsson och J. Johansson;
och hemstälde utskottet i denna punkt, att tullen å spanmål, omalen,
råg, hvete, korn, ärter och hönor måtte nedsättas till 1 krona 50 öre
för 100 kilogram. I

I afgifven reservation hade deremot utskottsledamöterna från Första
Kammaren herr friherre Barnekow samt herrar Fock, Tham, Lithander,
Beutersivärd, Stephens, Wallberg, Gavalli, af Buren och grefve
Douglas yrkat, att den nu gällande tullsatsen å råg, hvete, korn, ärter
och bönor måtte oförändrad bibehållas med 2 kronor 50 öre för 100
kilogram.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Redelius, som yttrade: På de skäl, som reservanterna anfört,
ber jag få yrka afslag på utskottets betänkande och bifall till
reservationen. Dertill ber jag få lägga några andra skäl, som enligt
min uppfattning gå i samma rigtning, och detta med anledning af ett
yttrande, som vi éngo höra af talaren från Jönköping.

Den ärade talaren påstod, att frågan om lifsmedelstullar icke borde
tagas i betraktande så att säga landskapsvis, eller om jag fattade honom
rätt, så att icke det ena intresset eller näringen stäldes emot det
andra intresset eller näringen, utan på det sättet att man skulle taga

17 N:o 13.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

hänsyn till landet i sin helhet. Och detta menar jag också är rigtigt, --ing. tullen
om jag får tolka hans ord såsom jag önskar, nemligen att vi skola sPanmå‘.
taga i betraktande landet i dess helhet och alla dess näringar i för- (Forts-)
hållande till utlandet. Vi skola således betrakta oss allesamman såsom
ett folk med det intresset att befordra det gemensamma fäderneslandets
bästa. Då bör man också se till, att vår industri, vare sig
jordbruksindustrien eller andra industrier, må förkofras på bästa vis
och detta både med afseende på export och import. Vi behöfva från
utländingen köpa mycket, som icke finnes hos oss, men vi böra icke
köpa annat än hvad vi nödvändigt behöfva köpa och i stället tillverka
så mycket som möjligt inom landet för att bespara de summor, som
eljest skulle skickas ut. Talaren satte lifsmedelstullarne — han nämnde
särskilt spanmålstullen, fastän vi då talade om fläsktullen — i samband
med industritullarne. Jag skall följa honom i samma rigtning,
och det exempel han hade ber jag också att få begagna. Han talade
om en tunna råg i förhållande till en plog. Om en rågtunna före
tullen kostade tolf kronor och efter tullen fjorton kronor och plogen före
tullen tolf och efter tullen fjorton kronor, så betydde, sade han, tullen rakt
ingenting. Men jag ser saken på ett annat sätt. Jag menar, att, äfven
om man tager dessa siffror för goda, det betyder ganska mycket, förutsatt
att plogen är tillverkad och rågtunnan odlad inom landet. Ty
det exemplet skulle i den ärade talarens mun endast visa, att de, som
yrka på spanmålstull, icke skulle förtjena någonting på den rågtunna,
som de sälja för att köpa en plog, likasom icke heller den, som säljer
plogen, förtjenar något på tullen derå, då han köper rågtunnan. Derpå
svarar jag: ingendera har förlorat ett enda öre, men båda hafva fått afsättning
med sin vara, inhemsk produktion befordrats och penningarne
stannat inom landet. Detta är för mig ett eftersträfvansvärdt mål, och
vi allesammans hafva ett gemensamt intresse af att hjelpa hvarandra
gent emot utländingen, så att alla näringar kunna uppblomstra så''
mycket som möjligt, och framför allt att varorna produceras inom
landet, så att penningarne stanna inom landet och icke gå till utlandet.

Det är äfven ur en annan hänsyn, som jag tror, att tullen försvarar
sig, nemligen från synpunkten af rikets finanser i dess helhet.

Vi behöfva nemligen mycket väl tänka på vår skuldsättning och amorteringen
af våra skulder, och vi behöfva äfven statsinkomster lika väl
som enskilda inkomster.

Men det finnes ytterligare en punkt, som jag ber att få betona,
nemligen frågan sedd ur försvarssynpunkt. Nu frågar någon: hvad
hafva spanmålstullarne och andra tullar att göra med försvaret? —■

Jag menar, att de kunna under vissa förhållanden betyda ganska mycket.

Ty antag, att den olyckliga dag skulle randas, då vi blefve anfallna
af en fiende, och att vi till följd af bristande skydd för jordbruksnäringen
icke producerade tillräckligt spanmål. Fienden behöfde då
icke slå ett enda slag utan blott blockera våra hamnar och svälta ut
oss. Det vore värre än de s. k. svälttullarne. För att vi skola kunna
försvara oss behöfva våra försvarare, våra unga män, något att äta,

Detta må också beaktas, för så vidt vi vilja försvara oss.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 13.

Jho 13. 13

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen å På dessa skal ock flera af de förut anförda, som det är onödigt
spanmåi. att upprepa, anhåller jag om bifall till reser van ternes förslag.

(Forts.)

Herr Herslow anförde: För första gången i dag stå vi enligt min
uppfattning framför en verklig skyddstull. Här är icke som vid potatisen
fråga om tull å eu vara, som under normala förhållanden icke införes.
Här är icke heller samma förhållande som vid fläsk- och smörtullarne,
der skyddet träffar en vara och tullen eu annan, båda delande utan att
man derför träffar hvad man åsyftar, så att man i sjelfva verket icke
skyddar det man vill skydda, utan i stället skyddar det man icke vill
skydda och som icke behöfde skydd. Här gäller det alldeles samma
vara, ty inländskt eller utländskt hvete, inländsk eller utländsk råg är
af alldeles enahanda art. Här är det vidare fråga om eu vara, som
vi måste införa och som vi införa i mycket stora qvantiteter och der
den genom tullen åstadkomna prisförhöjningen på den utländska spanmålen
derför verkar på hela den inländska spanmålsmarknaden.

Så snart man börjar tala om skyddstull, brukar man också få höra
framkastad frågan, om hvem det är som betalar tullen, och denna fråga
har kommit upp här äfven i dag. Jag vill instämma i det yttrande,
som fälts af en talare, att man i allmänhet icke kan besvara
den frågan med ett generelt: det är importören, eller: det är exportören.
Det beror på. Om varan, som föres in, ovilkorligen behöfves åt mig
och jag icke kan taga den från mer än ett håll eller måste taga den
från ''håll, som äro likstälda, då betalar jag, importören, hvart enda öre
af tullen. Är det en vara, som jag visserligen önskar, men som jagkan
köpa eller låta bli att köpa efter behag, få båda dela tullen, i en
efter olika konjunkturer varierande proportion. Om det är en vara,
som jag knappast behöfver, eller som jag t. ex. i följd af handelstraktater
kan från ett land köpa billigare än från ett annat land, så måste
det land, som säljer dyrare, betala hela tullen. Jag skall försöka gifva
ett exempel. Vi stå snart framför handelstraktaten med Frankrike.
Frankrike behöfver köpa trä. Äfven om Frankrike sätter en högre tull
på vårt trä, måste Frankrike ändå taga det, trots det genom tullen
höjda priset. Kommer icke något annat land, kommer icke Amerika,
Finland eller Kyssland i gynsammare handelsförhållande till Frankrike
än Sverige, så får Frankrike sjelf betala hela den tull det åsatt och
åtgärden verkar i det landet en tullen precis motsvarande prisförhöjning
på den svenska varan. Detta, som sagdt, under förutsättning
att vi, jag menar de länder, som förse Frankrike med trä, alla äro likstälda
och att Frankrike icke kan i någon betydande mån minska sin
träimport, utan kommer att i regeln taga samma qvantiteter. Det är
precis samma förhållande med oss i fråga om spanmåi. Spanmåi
måste vi hafva, vi måste taga den utifrån och våra behof af hvete och
råg kunna, ehuru vexlande, i medeltal endast blifva obetydligt mindre
än förut. Enda skilnaden som hittills visat sig, är att vi förut tagit
in hvetet och rågen i form af malen spanmåi, men nu taga in den
till större delen i form af omalen. Detta är nu en vinst för qvarnarna:
men för prisbestämningen är det afgörande faktum detta, att vi i sjelfva
verket taga in samma qvantum som förut. Under sådana förhållanden
är det på förhand gifvet att vi få betala tullen sjelfva. Och jag tror

Lördagen den 7 Mars, e. in.

19 NO 13,

icke att någon af kerrarne, om ni haft välviljan att läsa den tabell^»?, tulle» å
utskottet framlagt och som innehåller de offentliga prisnoteringarna på sPanmåtmalen
och omalen spanmål i Malmö och Köpenhamn, skall vara (Forts-)
ett ögonblick längre i oklarhet om, huru vida vi sjelfva betala vår
spanmålstull eller någon annan gör det. Reservanterna från Första
Kammaren hafva framlagt en annan tabell, som visar att under eu
mängd år före tullförhöjningen, om ock icke de allra närmaste åren
före 1888, prisen varit lika höga eller högre än sedan de nya tullarne.

Det vill nog ingen neka, men det kommer icke denna fråga vid. I

regel kan aldrig tullen, så vida man icke sätter den rent orimligt hög,
göra så mycket, att, under goda år och med den utveckling kommunikationerna
i Europa och verlden fått, vi skulle få betala så höga pris

som för icke längre sedan än 1868, då hvetetunnan steg till 29 kronor,
eller, om vi gå ännu längre tillbaka, till vintern 184(5—1847, då hvetet
närmade sig 40 kronor tunnan. Något sådant kan tullen icke göra,
och det är ingen som tillvitar den att den skulle kunna drifva upp de
nuvarande prisen till de gamlas höjdpunkt. Men att den har verkat
med hela sitt belopp, verkat så långt en tull kan verka, det behagade
kammaren se af dessa officiella siffror. De visa, att mellan Köpenhamn
och Malmö, som i öfrigt äro precis likstälda — ty Seland och Skåne
hafva precis samma sorts spanmål, och för den utländska spanmålen
är distansen till båda ställena så godt som densamma — att, säger
jag, mellan dessa orter gifves dock eu fix, konstant prisskilnad å
spanmål. I Malmö är varan precis så mycket dyrare än i Köpenhamn
sorii tullen. Jag vill icke trötta herrarno med att närmare ingå
på denna tabell. Ni hafveri den framför eder. Men den, som ännu
bär någon tvekan om huru vida det är den svenska konsumenten eller
utländingen som betalar tullen, ber jag samvetsgrant följa dessa siffror.

Allt hvad han behöfver göra är att, efter som 100 danska skålpund
äro lika med 50 kilogram, multiplicera med 2 den prissats, som står
anförd för dansk vara.

Är det således alldeles klart, hvem som betalar tullen, återstår
frågan: hvem får tullen? Jag vill icke ingå på den mycket kinkiga
beräkningen att kalkylera, huru många af svenska folket äro jordbrukare
och huru många af dem hafva höstsäd till afsalu och kunna
få någon som helst vinst af tullen. 1 den mycket sakrika motion, som
är iidemnad från stockholmsbänken af herr Walldén med kamrater, är
uppgifvet 36 procent. Det är svårt att komma så nära. Jag har sjelf
gjort beräkningar, som visa eu ännu mindre siffra; men hela beräkningen
hänger på hur mycket jord man måste oga för att verkligen
kunna räknas först och främst som jordbrukare och sedan som höstsädsproducent
utöfver det egna behofvet. Men detta förhållande vexla*
ofantligt i olika landsdelar. Men äfven om det sålunda måste förbli
oafgjordt huru vida det är några flere eller några färre, som få en
liten andel af vinsten, tror jag icke, att vi behöfva vara mycket tveksamma
om hvart den störa andelen tager vägen. Och skulle vi vara
ovissa, kunna kanske voteringssiffrorna i dag i vår medkammare leda
oss på spåren.

Hafva vi så sett hvem tullen skyddar, återstår att se hvad tullen
skyddar. Den skyddar jordbruket, säger man. Hvilket jordbruk? Un -

N:o 13. 20

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen åder det betryck som rådde under senare delen af 1880-talet, börspanmåi.
jafje c|e pr0vinser, dér jordbruket nått längst, att kraftigt arbeta
(Forts.) Upp och kraftigt sätta om sin produktionsform från en lägre till en
högre och mera förädlad. Spanmålsexporten aftog och smörexporten
steg, så att den mångdubblades och snart var vida större än spanmålsexporten.
Denna utveckling hade obestridligen fortgått, om man
funnit något annat sätt än tullen att afvända de klagomål, som framfördes
från jordbrukarne. Jag säger, den hade fortgått; och den skulle
steg för steg ryckt den ena provinsen efter den andra med, om icke
tullarne kommit. Tullen afbröt den utvecklingen! Jag kan icke taga
för god den uppgift, som något positivt lemnas af herrar reservanter
uti en punkt, som herr Lovén läste upp, der reservanterna resonnera
som följer.

»Har produktionen af smör, kött och fläsk verkligen förminskats
under de tre sista åren? Uppgifterna å rikets in- och utförsel lemna
svaret. Af smör utfördes år 1890 1V3 million kilogram mer och infördes
eu million kilogram mindre än under år 1887. Af fläsk utfördes
år 1890 24/5 millioner kilogram mer än under 1887, under det att
införseln förstnämnda år blott med 4/5 million kilogram öfversteg den
för år 1887. Utförseln af kött var år 1890 mer än dubbelt så stor
som år 1887, under det att införseln deraf var densamma under båda
åren. Dessa siffror tarfva icke någon kommentering.»

Jo, med förlof sagdt, de tarfva att kommenteras!

Sedan smörproduktionen började, har ingen treårsperiod visat så
ringa stegring som den sista; åren 1888, 1889 och 1890 visa en smörexport,
som rättast betecknas som fullkomligt stillastående. Stillaståendet
är genomgående och konstant.

I afseende på fläsket säges, att vår utförsel år 1887 var 24/5
millioner kilogram större än år 1890, under det att vår införsel under
samma år blott var 4/5 million kilogram större. Det är lustigt att
samma herrar, som satt in denna sats, varit desamma som satt in
tabellen, som herrarne finna i bevillningsutskottets betänkande på sid. 7.
Der hafva de haft ögonen bättre öppna. Der hafva de lefvande
svinen blifvit upptagna som fläsk — och svinen begagnas väl också
som fläsk, ty de hafva icke någon annan användning. Vi se således,
att vi få lof att öka fläskimporten med 224,000 kilogram för år 1890
och 783,000 kilogram för år 1887. Skilnaden i fläskinförseln år 1887
mot fläskinförseln år 1890 belöper sig på det sättet, och då de lefvande
svinen blifvit medräknade, till icke mer än 227,000 kilogram
högre införsel 1890 än 1887.

Om jag öfvergår till utförseln, så skulle den enligt det upplästa
citatet hafva för år 1890 uppgått till en summa, som skulle vara

2.800.000 kilogram större än utförseln år 1887. Men genom att medräkna
de utförda lefvande svinen, som för år 1887 uppgingo till

2.223.000 kilogram och för år 1890 till 375,000 kilogram, finner jag
att det öfverskott, hvarmed fläskutförseln 1890 öfversteg utförseln 1887,
endast uppgår till 984,808 kilogram. Om jag då från denna exportsiffra
drager den förut omnämnda siffran för den ökade importen, eller

227.000 kilogram, så reducerar sig hela öfverskottet i rundt tal till

700.000 kilogram.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

21 N:o 13.

Då vi sedermera se hvilka tal de begagnat för att reducera svin Ang. tullen å
till fläsk och finna att dessa herrar, mot hvad kommerskollegium gjort, sPan™åiräknat
de införda svinen till 60 kilogram fläsk—de väga 22 kilogram (Forts-)
brutto med benen, huden och alltsammans, under det att alla de stora
exportsvinen representera mera än 60 kilogram fläsk (de vägde brutto
03 kilogram) — så är det ej svårt att finna, då jag antager att kommerskollegii
uppgifter hvila på siffror, som kollegiet fått från tullkam3''arne,
som våga svinen, och förmodar att reservanterna icke gjort
någon kontravägning, , hvadan kommerskollegii siffror måste vara de
rigtiga, då, säger jag, finner man att äfven de 700,000 kilogramen
öfverskott förlidet år stryker. Det visar sig sålunda att, i stället för
att landet år 1890 skulle hafva erhållit 2 millioner kilogram fläsk mera
i behållning på sin svinskötsel än år 1887, behållningarna de båda
åren voro fullkomligt lika. Således äfven här ett stillastående.

Slutligen hvad beträffar utförseln af artikeln kött säga reservanterna,
att utförseln af kött var år 1890 dubbelt så stor som år 1887.

De belopp, som af denna artikel exporterades år 1890 lika väl som år
1887, äro dock så försvinnande små, att de icke spela någon den allra
ringaste roll i Sveriges export.

Så förhåller det sig med dessa siffror och faktiska uppgifter, som
man här använda för att visa för Riksdagen att jordbruket gått framåt
under dessa sista två år. Nej, det har stått stilla. Äfven råg och
hvete hafva, såsom herrarne sett, importerats i temligen oförändrad
qvantitet. Hveteimporten har icke förändrats alls i mängd. Förr togo
vi in vårt behof af hvete förmaldt. Nu importera vi hvetet i den omalda
formen och betala först tullen till staten och sedan den ganska dryga
skatten till qvarnen — en tullafgift i mera saltad form. — Deremot
är rågimporten något minskad. Skall det nu bevisa att rågbehofvet
är ersatt genom ökad odling af svensk råg, tro herrarne då också att
det bevisar, att det svenska jordbruket är inne på en rätt sida? Jag
tror det icke.

Men i alla fall kan man ju tänka sig att spanmålstullarne, äfven
om de icke gjort nytta för jordbruket, gjort nytta för landet i dess
helhet. Jag behöfver icke erinra herrarne om talet på förmiddagen.

»Allt blomstrar», yttrade talaren, och med eu stor och vältalig armgest
visade han ut — öfver Saarons dal eller någon annan särskildt
blomstrande nejd. Huru är det med denna blomstring bestäldt?

Samma år som tullarne infördes här, 1888, på sensommaren började
den länge domnade verksamheten i Europa att förändras. Det
blef lif i alla affärer, och eu verklig uppblomstring visade sig. Men
det kan väl icke hafva varit tullames förtjenst. Ty det är väl ändå
ingen, huru stort förtroende han har för tullars goda verkningar, som
tror att tullen kan hjelpa i samma ögonblick som den blifvit pålagd.

Och på våren och försommaren det året veta vi att det infördes så
mycket spanmål, att det icke blef någon höjning på spanmålsprisen
till följd af tullarne. Men konjunkturerna för trä, jern och frakter
voroogoda och penningar flöto in.

År 1889 räckte ännu den höjningen för våra stora exportnäringar.

De försågo oss i riklig grad med utländska valutor. Penningar strömmade
rikligt in till landet. Det blef lif och rörelse, så att Sveriges

Ji:o 13. 22

Lördagen den 7 Mars, e. rn.

Ang. tullen å näringar år 1889 visade en blomstrande anblick. Men, mine herrar,
spannmål. }mru såg jordbruket det året ut — och det var väl jordbruket som
(Forts.) af spanmålstullarne skolat höjas?

Jag tror att flertalet jordbrukare skola säga er, att 1889 års jordbrukare
var eländigt, ja, åtminstone i ''Skåne sådant, att året 1889
var det svartaste år den näringen haft på kanske BO år och att, hvad
nytta landsbygden och jordbruket hade utaf tullreformen, reducerade
sig till det, att jordbrukare till förhöjda pris fingo inköpa foderämnen
och andra ämnen, som för landtbrukare!! äro lika nödvändiga
som foderämnen.

År 1888 var således ett år då spanmålstullarne icke kunde verka,
men då andra faktorer, som vi delade med den öfriga verlden, gjorde
landets öfriga näringar blomstrande. År 1889 blomstrade fortfarande
andra näringar, men jordbruket hade ett förskräckligt år. Beträffande
1890 är att märka, att, sedan man väl kommit öfver nyåret, var det
som om bladet var vändt. Allt sedan dess hafva våra exportnäringar
haft en mycket svår tid. Jern- och trävaru- samt rederirörelsen,
hvilka affärer dock äro de, som betala vår import samt gälda räntor
och amorteringar å våra utländska lån, jag säger att dessa tre
hufvudnäringar sällan stått sämre. Jordbruket vill jag hoppas står
bättre, derför att det fått en god gröda. Men huru pass blomstrande
landet var i höstas, det tror jag att den, som haft att göra med bankaffärer
och penningeväsen, hade tydlig känning af. Vid fullgörande af
landets liqvider till utlandet började redan i oktober så stora svårigheter
framskymta, att, alldeles oberoende af den Baringska krisen, här
låg fara för en verklig kris, ansenligt svårare än till och med 1878.
Eu genomgående, ruinerande kris låg i höstas närmare än de flesta
menniskor hade aning om.

Vi ha nu år 1891; huru det året skall ställa sig, det tror jag vet
hvarken herr Ivar Månsson eller jag. .

Vi komma slutligen in på en fråga, som herrar protektionister
icke vilja höra talas om — jag förebrår dem icke, ty det kan kännas
smärtsamt — det är arbetarefrågan. Arbetarefrågan och den politiska
ställningen sammanhänga oemotsägligt i viss mån med dessa
tullar. Protektionisterna förklara, att arbetarne hafva icke rättighet
att sätta dessa båda saker i samband.

Reservanterna säga just det.

Det heter: »vid sådant förhållande torde talet om brödfödans
fördyrande vara betydelselöst och arbetarne icke hafva någon anledning
att i den nuvarande tullagstiftningen se eu källa till missnöje.»
De säga vidare, att »man hvarken i Tyskland, der den allmänna uppmärksamheten
på senare tiden företrädesvis sysselsätter sig med lösningen
af de s. k. arbetarefrågorna, ej heller i Frankrike försökt att i
borttagandet eller nedsättandet af dessa länders spanmålstullar finna
ett verksamt medel till förbättrande af arbetarnes ställning».

Och de tillägga slutligen: »hos oss ställa sig, vi kunna tryggt
påstå det, den mindre jordbrukarens lefnadsvilkor icke i allmänhet
gynsammare än den egentlige arbetarens».

Beträffande ökad arbetstillgång och höjda arbetslöner erkänner
jag, att om vi hålla oss till år 1890, jordbruket naturligtvis behöfde

Lördagen den 7 Mars, e. m.

23 j*:o 13.

flera armar för att inberga en gröda, som var 50 % ymnigare än vanligt,
och att den omständigheten äfven flerestädes ökat arbetslönerna på
jordbrukets område. Men den tillökning i arbetslön, som förekom 1889
— ty på vissa håll gafs då äfven en sådan — föll uteslutande på
andra områden än jordbrukets; dess arbetslöner ökades då för visso icke
med ett öre. »Men», säga de, »hvad tjenar det till att tala om dessa
båda frågor i ett sammanhang. I Tyskland och Frankrike har man
aldrig försökt att i borttagandet eller nedsättandet af dessa länders
spanmålstullar finna ett verksamt medel till förbättrande af arbetarnes
ställning.» Nej, det hafva de icke försökt! Men hvarför hafva de då
icke gjort det? Hade de hört efter, hvad arbetarne sjelfva önskat och
yrkat, så skulle de sannerligen ej saknat besked om, huru ifrigt arbetarne
önskat, att försök gjorts i den rigtningen. Att något sådant
försök icke blifvit gjordt i Frankrike och Tyskland, det kommer sig
förmodligen af alldeles samma grund, som dylika försök heller icke
under den närmaste tiden synas komma att göras i Sverige. Men
kom blott icke och säg, att det är arbetarnes skuld, vare sig i Tyskland,
Frankrike eller Sverige.

Vidare fortsätta reservanterna: »hos oss ställa sig, vi kunna tryggt
påstå det, den mindre jordbrukarens lefnadsvilkor icke i allmänhet
gynsammare än den egentlige arbetarens». Ja, till en del är detta
sanning; det finnes många små jordbrukare, hvilka föra ett lif, som
är lika tarfligt och kanske till en stor del underkastadt samma umbäranden
som många arbetares; men vilja herrarne fråga dessa jordbrukare,
om de anse sig hafva någon fördel af spanmålstullarne, så
skola herrarne få höra, Hvad deras svar härå blifver. — Arbetarne
och de mindre jordbrukare äro likstälda i afseende å lefnadsvilkor.
Och de äro det äfven deri, att det sannerligen icke är de, som yrkat
eller yrka på spanmålstullar.

Arbetarefrågan, uppgiften att förbättra kroppsarbetares ställning
har nu tillspetsat sig till en rörelse, som i stället för att vara önskvärd
och lyckobringande i eu stat, hvilken den kan vara, på många
håll börjat att taga en samhällsomstörtande retning. Denna förändring,
mine heri’ar, vågar jag påstå är hos oss icke utan sammanhang
med spanmålstullarnes införande. Jag ber om ursäkt, om jag erinrar
om några ord, som jag yttrade för fem år sedan i denna kammare.
Det var under en diskussion likartad med denna. Der talades, när
arbetarefrågan kom före, om arbetarnes ställning m. m., och från tullvänligt
håll hette det: »I skolen icke komma här och hota oss med

den röda fanan, det spöket tro vi icke på!» Jag tillät mig svara
härpå:

»Man har här i dag ett par gånger begagnat uttrycket: ''hissa
den röda fanan’. Den fanan, han icke hissas hos oss derför, att det
icke finnes något att skrifva på densamma, ingen devis, som kan sätta
sinnena i brand. Med tacksamhet emot Gud och vårt lands historiska
utveckling måste vi erkänna, att det finnes ett mindre antal brandämnen
hopade hos oss än i något annat land. Likhet inför lagen är mera
en sanning här i Sverige än den tror, som icke känner förhållandet i
andra länder. Klasshatet är numera hos oss borta; förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetstagare är nästan genomgående godt; den so^

Ang. tullen å
spanmål.
(Forts.)

N:0 13. 24

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen å ciala skilnaden är bortfallen och, om den till någon ringa del qvarspanmåi.
ar qen qoc]t icke svårare, än att den fattige arbetarens pojke

(Forts.) pan skolbänken sitta sida om sida med grefvesonen, blifva hans
likstälde kamrat vid universitetet och derefter, då statens banor stå
dem båda öppna, kan gå förbi honom på vägen till offentlig heder och
utmärkelse. Huru mången finnes icke inom just denna kammare, hvilken
vagga stått i kroppsarbetarens hem? Hvar i hela Europa förekommer
detta så ofta som här, mine herrar? Det är föga mer än
tänkbart i Tyskland, nästan otänkbart i Frankrike och har ända till
allra sista tiden varit mer än till hälften omöjligt i England. Allt
detta gör, att man här icke kan få eld på den låga, som erfordras
för att tända de facklor, hvarmed den omtalade processionen med röda
fanan skall gifva sig å stad. Men, antagen en tull af beskaffenhet, att
allmänheten tror, att de magtegande i landet, Riksdag och regering,
jordbrukare, industriidkare, med ett ord innehafvarne af det fasta och
lösa kapitalet pålägga dem skatt till sin fördel och lägga hela tyngden
deraf på arbetaren och hans barn, infören här i landet »svälttullar»
— det giftiga ordet är redan funnet — då hafven I inskriptionen på
den röda fanan, och då kan denna fana äfven i vårt land bäras i
spetsen för samhällsfiendtliga härskaror.»

Jag gör icke anspråk på att i någon mån vara profet, men jag
vågar säga, att så har det gått. Det finnes icke något i ett land som
är så farligt som då det finnes stora lager af folket, som tro, att lagstiftningen
och skattefördelningen handhafvas af de magtegande till
förmån för dem sjelfva och till tryck för dem, som stå utan sin andel
i lagstiftningen.

Derför ville jag nu innerligen önska och hoppas, att man åtminstone
med något steg i år i Riksdagen visade, att vi vilja vända om
på den beträdda vägen. Det är derför, herr talman, som jag önskar,-att Andra Kammaren nu skulle göra en vändning, om icke en helomvändning,
så åtminstone en frontförändring.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Herslov instämde herrar Wallis, Wav vin sky, Linder,
Lovén, Höjer, von Friesen, Johansson från Stockholm, Gustaf Ericsson
från Stockholm, Fjällhäck, Halm, Aulin, Zotterman, Gethe, Bokström,
Elis Nilson, Svensson från Karlskrona, Bomberg, Lyttkens,
Gyllensvärd, Liljeholm, Forsell, Nilson från Lidköping, Andersson i
Lysvik, Nilsson i Vrängebol, Broström, Halm, Olsson i Mårdäng och
Nordin.

Herr Jansson i Krakerud: Sedan jag begärde ordet har ordföranden
i bevillningsutskottet haft ett mycket sakrikt anförande, hvilket
gör att jag för närvarande icke vill gifva mig in i diskussion i
den föreliggande frågan, hvad sjelfva saken angår. Det skulle i annat
fall endast blifva att omsäga en del af hvad han yttrade, och jag
skulle sålunda komma att onödigtvis uttänja diskussionen, hvarför jag
nu anhåller att få sluta mig till hvad han redan yttrat i sak. Jag
skall dock, eftersom jag nu har ordet, be att få uttrycka min förvåning
öfver herr Redelius’ bevisföring på förmiddagen. När det då

25 N:o 13.

Lördagen den 7 Mars, e. m.

var fråga om potatistullen, nämnde han, att vi behöfde denna tull der- -ing. tullen
för, att i hans hemort fans det någon liten stad eller trakt, der de
köpte in potatis från utlandet, innan de skördat den inhemska varan (J''ort9d
af samma slag, och köpte derifrån till hela sitt husbehof, så att de
sedermera icke kunde köpa af den svenska varan. Med anledning häraf
vill jag erinra derom, att det, åtminstone så vidt jag vet, icke finnes någon
möjlighet att så tidigt köpa in från utlandet sitt vinterförråd utaf det
enkla skälet, att den utländska potatisen under sådana omständigheter
utan tvifvel skulle komma att ruttna, samt vidare af det skäl, att potatisen
alltid står dyrare i pris två veckor, innan man här hemma
hunnit taga upp densamma. Derför äro alla inom vårt land, och således
äfven i den omnämnda trakten inom Småland, så ekonomiska,
att de vänta med sina vinterinköp, till dess man hunnit få upp den
svenska potatisen. Det är derför besynnerligt, att just på den grund,
att herr kontraktsprosten haft en annan erfarenhet från en liten trakt
af landet, skulle det nu för hela landet vara nödigt att hafva tull
på potatis. Då det nu är fråga om tull på spån mål, vill han åter
betrakta saken i sin helhet, för hela landet gent emot utlandet, och
dervid kommer han till det resultat, att, om rågen förr kostade 12
kronor tunnan och nu värderas till 14 kronor, samt en plog förr gälde
12 kronor och nu 14 kronor, skulle det blifva till stor nytta för vårt
land, i fall tull infördes å dessa artiklar, ty då skulle vi göra våra
inköp af dem inom landet. Jag förstår alldeles icke detta resonnement.
Ty om en plog stigit i försäljningspris med 2 kronor, lärer det
icke blifva svårare än förut för utländingen att skicka hit sina plogar
till försäljning. Samma förhållande gäller äfven beträffande rågen.

Om utländingarne kunna skicka hit råg för afsalu, då den kostar 12
kronor tunnan, lära de lika väl kunna skicka hit samma vara, då den
gäller 14 kronor tunnan. Sålunda kan jag icke förstå, att denna lilla
tull skulle hämma den utländska exporten af dessa varor till vårt land,
utan importen deraf komme nog att gå lika bra som förut, och utländingen
dervid att förlora lika litet efter som före denna prisstegring
å varorna. Ty det är alldeles klart, att utländingarne, på samma sätt
som vi i likartade fall göra med utlandet, om de få höra, att en vara
här stigit i pris, så betinga de sig naturligtvis äfven sjelfva här ett
högre pris än förut på grund af den inträffade prisstegringen. Dessutom
lärer man kunna fä draga i tvifvel nyttan af spanmålstullarnes
införande i vårt land, ty här finnas ju stora trakter, der de mindre
jordbrukarne i många fall icke hafva någon spanmål att sälja, utan
måste i stället köpa densamma. För dem komme således den ifrågavarande
tullen icke att verka till nytta. Många af dem finnas dessutom,
hvilkas inkomster äro beroende af skogsaf kasta ingen. Skulle nu
spanmålspriset höjas i landet, är det klart, att de fingo hugga mera
af skogen än eljest, hvarigenom våra skogar förr, än annars vore fallet,
skulle komma att utsina. Detta torde väl icke kunna räknas till fördel
för landet i dess helhet. Man har i dag sökt bevisa att jordbruk, industri
och andra näringar här i landet uppblomstrat sedan tullarnes
införande, och jag skall för min del icke taga mig friheten tvista härom.

Jag har förut hört, hurusom man äfven inom utskottet sjöng på den
visan. Man sade der, att det vore väl alldeles obestridligt, att tullarne

N:o 13. 26

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen
spanmål.
(Forts.)

“verkat till välsignelse, och att folket inom landet genom dem kommit
till större välmåga än förut. Jag hemställer derför nu till desse herrar:
när I ären så öfvertygade derom, ätt tullarne hafva ländt till
nytta för vårt land, hvarför höjen I icke dem då till dubbla beloppet
och låter deras välsignelse i strida strömmar flyta ned öfver vårt fattiga
svenska folk? Nej, detta vilja de icke, och just detta har jag
svårt att fatta, ty om man slagit in på en väg, som är till nytta och
välsignelse för landet, hvarför går man då icke vidare och låter oss
få mer af nyttan och välsignelsen? Ville herrarne fortgå på den vägen
och höja tullarne allt mer och mer, skulle man till sist blifva så öfvertygad
om deras nytta, att man upphörde att tvista i denna fråga.
Skulle herrarne begått ett misstag i detta afseende, skulle man äfven
lättare blifva öfvertygad derom, och det skulle i sådant fall gå desto
fortare att afhjelpa det begångna felet. Jäg vet väl, att de införda
tullarne, som nu äro i fråga, varit till nytta för de större jordbrukarne,
men då jag icke på något vis kan inse, att de varit det för landet i
dess helhet, skall jag nu följaktligen taga mig friheten yrka bifall till
utskottets förslag, att tullen å spanmål, omalen, råg, hvete, korn, ärter
och bönor måtte nedsättas till 1 krona 50 öre för 100 kilogram.

Herr Månsson: Jag ber om ursäkt, att jag åter tager till

orda, men jag har blifvit uppkallad af utskottets ordförande, som velat
anföra de å sid. 37 och 39 i utskottets betänkande intagna tabeller såsom
bevis för den frågan, hvem som egentligen får betala tullen på
spanmål. Dessa tabeller skola afse förhållandet med Malmö- och Köpenhamns-noteringarna
för spanmål under sistlidet år. Ja, när jag
läste dessa siffror, så tänkte jag: hvad är det för noteringar man fått
från Malmö? Jag har nemligen aldrig sett dem i någon af våra större
tidningar från denna plats, Indika jag ändock, så vidt möjligt, plägar
noggrant följa i hvad de angå sådana offentliga noteringar. Jag gick
ytterligare igenom dem och såg noga efter, om jag möjligen misstagit
mig, men jag kunde icke finna, att så varit förhållandet. Sålunda,
om dessa noteringar verkligen existerat — hvilket jag icke vill draga
i tvifvelsmål — så är emellertid jag åtminstone alldeles okunnig om
dem. Nu ser man, att det är ett mäklarekontor eller någon person
från ett dylikt, som meddelat dessa uppgifter. Man må nu göra hvilka
reflexioner som helst öfver den betydelse de kunna ha, så bör väl
dock en notering, för att vara officiel, delgifvas allmänheten, så att
man får veta om den. Emellertid vill jag sätta all möjlig tro till dessa
uppgifter i fråga. När jag då jemför dessa siffror, så är det med förvåning
jag finner en sak, hvarom jag också vill fråga utskottets ärade
ordförande. Hvarför äro de uppställa på det viset, att i den ena tabellen,
som afser noteringarna i Malmö, uppgifves äfven varans qvalitet
— ty om herrarne se efter, så fins t. ex. för hvete angifvet priset förvara
om 132 U holländsk vigt samt för 130 U o. s. v., hvilket
naturligtvis afser en mycket fin vara — hvaremot, om jag ser på noteringarna
från Köpenhamn, det inte fins någon fordran på qvaliteten,
utan prisen afse här blott en qvantitet af 100 skålpund? Och det
kunna vi väl vara ense om, att det är en ofantlig skilnad emellan, om
man begär en så ytterst fin vara som på 130 å 132 {i holländsk

Lördagen den 7 Mars, e. m.

27 Xso 13.

vigt eller eu vigt betydligt under. Ja, jag vågar säga, att under år1890
var det totalt omöjligt att skaffa fram ett hveteprof på 130 it
vigt, för så vidt man icke villo ställa till med särskilda rensningsmaskiner.
Det varierade nemligen mellan 124, 125 och 126 it
ungefär. När vi nu inte ha sådana fordringar om varans finhet i fråga
om Köpenhamns-noteringarna, så undrar jag, om man torde kunna tillmäta
dessa den betydelse, som utskottets ärade ordförande velat i dem
inlägga. Det är alldeles tydligt, att det skall för eu qvarnegare vara
en ofantlig skilnad, om han får en fin vara, som innehåller kärna, eller
om han får en sådan, som är blandad med skal och af sämre beskaffenhet.
Jag tror, att herrarne skola medge detta, och hoppas, att ordföranden
eller någon annan från utskottet reder ut det förhållande,
som jag nu påpekat, ty det kan verkligen eljest vara något vilseledande.

Då jag således icke kunnat tillerkänna dessa siffror någon så stor
betydelse, må det icke förundra, om det skäl, man på dem velat grunda,
icke kan för mig få gälla.

Om jag sedan går till betänkandet i öfrigt, så är det ju alldeles
klart, att vi icke här kunna komma fram med någonting nytt i denna
fråga, der så mycket förut är sagdt. Jag ber endast få säga, hvad
jag redan förut yttrat, nemligen att dessa tullar alldeles icke verkat
till skada på vårt intensiva jordbruk — ett skäl, som utskottet allra
främst anfört. Ty, mine herrar, jag tror vi kunna vara ense om, att
icke är det ett sätt att kraftigt befordra vårt intensiva jordbruk, om
vi fodra våra kreatur med råg och hvete. Det ger oss icke den afkastning
som billigare foderämnen. Man kan ju säga, att kli och majs
kan vara något i den vägen, men icke hvete och råg. Beträffande
majsen säger jag dock, att det är i allmänhet en sådan vara, att det
icke blir någon vinst att fodra med den, ty så riad och i sådant skick
som den är, då vi få den, är den nästan osmältbar för djuren. Med
kli deremot är det ett annat förhållande, men skall man ha tull på
omalen och malen spanmål, så tror jag, att man äfven bör ha någon
tull på kli; och om man tänker på den lilla tullsats, som nu är åsatt
denna vara — 30 öre per 100 kilogram — så spelar den en så ofantligt
liten roll, att den alldeles icke kan lända till skada för vårt intensiva
jordbruk.

Vidare har man nu åter framhållit tullarnes skada för de mindre
jordbrukarne. Jag har vidrört detta förut och jag håller fast vid hvad
''jag sagt, nemligen att äfven den mindre jordbrukaren, låt vara att han
''icke har mer än fem tunnor råg att afyttra, har fördel af dessa tullar.
Om han kan få ett par kronor mera för tunnan af sin råg, så skall
det bli honom till eu god hjelp, ty han har mindre tillgångar, och
äfven en ringa penning spelar en väsentlig roll i hans utgifter.

Så har man vidare anfört som skäl mot tullarne en jemförelse
mellan spanmålsprisen före och efter tullsatsernas införande och sagt,
att dessa pris stigit så ofantligt sedan 1887. Jag ber då få fästa
uppmärksamheten på, att man härvid utgått från prisen år 1887,
som väl voro de allra sämsta. Det var, menar jag, de allra lägsta
pris, som jag åtminstone kan minnas. Men ser man på reservanternas
tabell — å sid. 43 i betänkandet — så ha de gått vidare och utsträckt

ing. tullen
spanmål.
(Forts.)

N:o 13. 28

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ani■ tul1™ “jemförelsen till en lång tid, nemligen ända från år 1866; och då finna
spanmai. vj an(]ra siffror tala. Der visar sig, att t. ex. rågpriset, som varit
(Forts.) iagSt 1887, då det utgjorde 9 kronor 91 öre per tunna, i öfrigt varierat
mellan omkring 13, 14 och ända till 20 kronor. Icke ett enda år,
utom 1887, har det stått så lågt som 9 kronor 91 öre. Och ser man
på siffran för 1890, så är den ungefärligen lika med medelpriset för
åren 1866—1887. Det kali således icke vara rigtigt att utgå endast
från det pris, som rådde under år 1887, då det var som allra sämst.

Ytterligare har man anfört, att jordbruket icke förmått tillföra
arhetarne något ökadt arbete. Jag vågar emellertid, med den erfarenhet
jag har, påstå, att så verkligen skett. Man får härvid icke blott,
såsom ordföranden i bevillningsutskottet gjorde, taga hänsyn till höstarbetet
och afkastningen. Jag medger, att grödan var mycket dålig under
år 1889. Men en sådan omständighet får icke utöfva någon afgörande
betydelse i detta fall, utan det är den företagsamhet, som jordbrukaren
förmår utveckla. Mergling, dränering, förändring af ladugården o. s. v.,
det är det, som är det stora arbetet, och höstarbetet är verkligen icke
det som betyder något i detta fall. Den omständigheten, att vi haft
ett par dåliga år och att vi derför icke kunna ge arbetarne mera arbete,
är icke något skäl. Men när vi få mera betaldt för våra produkter,
så våga vi oss på att göra förbättringar i ett som allt, och detta
har gjort, att, såvidt jag har mig bekant, arbetet hos oss nått en
mycket stark efterfrågan. Ja, den som närmare känner till den stora
hveteodling, som nu drifves i Skåne, han vet, att det är nära nog
omöjligt att få de arbetskrafter man vill ha, Jag trotsar någon från
min ort att kunna säga emot mig härutinnan.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Det var utskottets ärade
ordförande, som vidrörde arbetarefrågan. Jag skall icke göra det närmare,
men jag tror att vi få lof att tänka, att det icke är dessa tullar,
som åstadkommit den frågan. Vi veta ju och se, hvad som föregår i
England, och vi behöfva icke heller blunda för tillståndet i Danmark,
som också är ett frihandelsland. Jag tror nog, att de mena väl, dessa
herrar, som både i pressen och här på denna plats sammanblanda
arbetarefrågan med tullfrågan, men man kan misstaga sig på ömse håll,
och jag tror att man här giort det.

Jag ber emellertid, herr talman, få yrka bifall till reservanternas
förslag och afslag å utskottets hemställan.

Herr Beckman: Herr talman, mine herrar! Innan jag närmare
inlåter mig på sjelfva frågan, anser jag mig böra protestera mot ett
yttrande, som i dag på förmiddagen fäldes här i kammaren.

En ärad talare, herr Nils Petersson i Runtorp, yttrade då såsom
sin åsigt, att vi fribandlare icke borde redan vid denna riksdag bragt
under debatt dessa tullar, som så nyss blifvit införda. Nåväl, denna
åsigt må vara hans ensak. Jag skulle villigt och utan protest lemnat
den i sitt värde, om han icke gått längre. Men han tillät sig tillägga,
att det vore »ovärdigt» och »upprörande», att vi framstält våra yrkanden,
egnade som de voro att störa samhällsfriden.

Det förvånar mig visst icke att från det hållet höra dylika ord
—• »för samhällsfridens skull». Det är intet nytt. Allt ifrån den dag,

Lördagen den 7 Mars, e. m.

29 N:o 13.

den 8 februari 1888, då det nya systemets förste statsminister från.4n?. tullen å
statsrådsbänken i denna kammare höll sitt bekanta tal om »försonlighet spåman.
och samhällsfrid» — ett tal, som fick ett betecknande insegel genom (Forts.)
den tre dagar senare utfärdade kungörelsen om spanmålstullars påläggande
— allt ifrån den dagen, säger jag, har man från tullvännernas
sida velat befordra försonlighet och samhällsfrid genom att söka

— nedtysta hvarje erinran om innebörden af denna beskattningsåtgärd.

Under den tid som sedan gått har man gång på gång i dessa blida
magters namn uppmanat oss att tiga, att nedlägga vapnen, att icke
vidare ofreda det bestående. Och nu, då det i stället är vi, som, med
mera rätt, vända oss till dem, hvilka då genom en politisk kupp fingo
magten i sina händer, och af dem begära eu smula tillmötesgående

— hvad svar ger man oss? Jo, mine herrar, på det sättet ser det ut
med tillmötesgåendet, att man icke ens vill vara med om borttagandet
af den för alla och en hvar onyttiga potatistullen! Den har, deuna
tull, för en stund sedan af bevillningsutskottets ärade ordförande karakteriserats
såsom eu betydelselös »dekoration» på systemets byggnad.

Detta må den möjligen hittills ha varit. Men från och med i dag är
den det icke längre. Den är icke längre en betydelselös dekoration,
utan tvärt om en betydelsefull, utmanande symbol till tecken derpå, att
det nya systemet halsstarrigt vägrar äfven det allra minsta tillmötesgående.

Jag öfvergår nu till att yttra några ord angående ett par af de
skäl som anförts till stöd för spanmålstullens bibehållande.

Jag fäster mig då främst vid ett uttalande af herr Redelius. Han
framhöll särskildt denna tulls betydelse ur finansiel synpunkt. Det är
så sällan man från det hållet får höra ett erkännande häraf, att jag
skyndar taga fasta på det. Denna tull är alltså en skatt och den bör
bibehållas för att bereda statsverket en inkomst. Vågar man således
häfda, att tull på brödfödan är eu lämplig skattereform? Eller vill
man kanske låta påskina, att den är nödvändig, enär vi skulle sakna
andra skattekällor att fyllandet hål i budgeten, som uppstår, om den
afskaffas? Jag påstår, att vi icke behöfva gå många steg för att finna
andra långt bättre skattetitlar. Hvad ligger exempelvis närmare, då
man just talar om tullbevillningen, än att sätta högre tullar på lyxartiklar?
Är icke det en åtgärd om hvilken alla, de må kallas frihandlare
eller protektionister, må kunna enas? Föreligger icke redan en
officiel utredning rörande ölbeskattning, en skatteform, som möjligen
ur nykterhetens, säkerligen ur statsfinansernas synpunkt, skulle visa sig
mycket fördelaktig? Och kan man icke lämpligen utsträcka stämpelskatten?
Jag hör naturligtvis icke till dem, som önska att både likt
och olikt skall beläggas med stämpel, såsom man gjort i åtskilliga
främmande länder, der icke ens ett vanligt qvitto å en räkning eger
laglig kraft utan att vara stämpelbelagdt. Sådant kallar jag »nödmynt»
på stämpelbeskattningens område. Men utan alla sådana ytterligheter
bör dock icke obetydligt kunna tillföras statskassan genom eu
utsträckning af denna skatt. På Riksdagens bord hvila i närvarande stund
två förslag om införande af nya skatteformer. Det ena afser arfsskatt,
och bör eu sådan skatt, om den klokt anlägges, icke behöfva allt för
mycket stöta hos oss gängse föreställningssätt. Det andra fö] slaget

K:o 13. 30

Lördagen den 7 Mars, e. in.

Ang. tullen «rör införandet af s. k. »värnskatt». Motionären fattar dock icke detta
spanmåi. or(p j dess vanliga, mening af eu skatt, som erlägges af dem, hvilka
(Forts.) antingen förklaras odugliga till krigstjenst eller af andra skäl icke
kunna fullgöra sin värnpligt; den nya värnskatten skall i stället vara
eu för militära ändamål upptagen allmän skatt, progressiv — men
uppåt, icke likt sädcstullen progressiv nedåt — och åsyftande att de,
som hafva större förmåga att härå utgifterna för försvaret, också skola
offra mera. Jag vågar uttala den förhoppning, att man genom villigheten
att åtaga sig denna skatt skall visa allvaret af sin kärlek till
fosterlandets försvar.

Det ligger för öfrigt i sakens natur, att vi här i landet inom den
närmaste framtiden måste hafva en allmän, fullständigt genomförd
skattereglering just i syfte att på alla områden lyfta hördan från dem,
som icke ega förmågan att bära den och Hytta henne öfver på ekonomiskt
starkare skuldror. Och i ett sådant skattesystem, inine herrar,
fins det ingen plats för tull å brödfödan.

Jag kommer nu till ett annat af tullvännernas i dag anförda
hufvudskål. De påstå, att tullar å brödsäden skulle vara till fördel
för arbetaren och allaredan ha förbättrat hans vilkor. Det är af en
annan talare påpekadt, att våra motståndare ej gerna vilja höra talas
om det samband, som vi, från vår synpunkt, varsna mellan brödtullarne
och arbetarefrågan. Men det kan icke hjelpas. Redan klokheten
bjuder att se sanningen rakt i ansigtet. Och då ser jag åtminstone
för min del icke eu förbättring af arbetarens ställning, utan en
försämring och sålunda fröet till en hotande samhällslära. Visserligen
anföra reservanterna, att arbetslönerna skulle så ökats, att »äfven i de
för arbetarne minst gynsamma fall» inträdt en ökning i inkomst »öfverstigande
den efter införandet af tull å jordbruksalster uppkomna
stegringen i lifsmedelsprisen». Men beviset för denna sats? »Äfven i
de för arbetarne minst gynsamma fall», säga de. Hvarmed bevisa de
detta sitt påstående? De Itunna icke bevisa det. Jag vill endast erinra
om en enda näring, som blifvit särskild! berörd både i utskottets
betänkande och i den hittills förda debatten, eu näring, som man
tyckes vilja gifva rollen af eu utaf andra onäringar beskattad »modernäring»,
jag menar trävaruhandteringen. År 1888 begärde, enligt hvad
som meddelats mig från Sundsvall, sågverksarbetarne förhöjning i sin
aflöning med anledning af de genom tullarne stegrade pris å lifsförnödenheter.
Detta vägrades af arbetsgifvarne på grund af de dåliga
konjunkturerna. Kom så under år 1889 eu Högt, som lyfte sågverksrörelsen;
då ökade arbetsgifvarne sjelfmant aflöningen för sina arbetare
med 5 procent och efter hvad jag tror på vissa håll 8 procent. När
så 1890 års tryckta trävarukonjunkturer inträdde, nedsattes, enligt
uppgift utan protest från arbetarnes sida, lönerna å nyo, ett förhållande
som i denna stund fortfar. Lifsmedelstullarne ha sålunda i alla händelser
icke här medfört ökade aflöningar; löneförhöjningar komma och
gå allt efter vexlande konjunkturer på den stora marknaden.

Det skulle för öfrigt, mine herrar, vara intressant att någonsin få
en bestämd uppgift på de yrken, i hvilka dessa tullar skulle framkallat
höjning i arbetslönerna. År det inom bergsbruket? Eller i
tändsticksindustrien? Eller i trämassefahrikationen? Eller i allmänhet

Lördagen den 7 Mars, e. ra.

31 Nso 13.

inom exportnäringen? Kanske skulle det då vara i jordbruksnäringen? ing. tullen å
Härom vågar jag visserligen icke bestämdt yttra mig, men jag vill sPanm«ldock
icke underlåta att erinra om ett möte, som i somras hölls af (Forts-)
större godsegare och arrendatorer i Södermanland. De samlades i
Nyköping för att diskutera om löneförhöjning för jordbruksarbetarne.

Och till hvilket resultat komrno de? Jo, till ett uttalande derom, att
»någon förbättring i arbetarnes lönevilkor under dessa för jordbruket
tryckta tider icke kan förekomma».

Det är således på goda skäl jag frågar efter bevis för den uppgifna
förbättringen i arbetarnes vilkor. Och intill dess bevis framlägges,
påstår jag, att det ljuder som ett hån, när det i reservationen
försäkras att »talet om brödfödans fördyrande» skulle vara »betydelselöst»
och att »arbetarne icke hafva någon anledning att i den nuvarande
tullagstiftningen se en källa till missnöje».

Men, säger man, ökningen i lefnadskostnader är så obetydlig.

Enligt uppgifter, dem jag erhållit just frän Norrland, skulle derstädes
tullskatten för en familj af fem personer, man, hustru och tre barn,
belöpa sig till ungefär 40 kronor om året, detta lågt räknadt. Blott
något mer än tio öre om dagen, det är ju en obetydlighet. Ja, så
är det: fyrtio kronor är en obetydlighet för den — som har råd att
undvara dem. Men för den, hvars hela inkomst föga eller alldeles icke
öfverstiger existensminimum, för honom äro de mycket.

Under dessa förhållanden påstår jag, att arbetaren har skäl och
goda skäl till »missnöje med den nuvarande tullagstiftningen». Han
har full rätt att beklaga sig öfver detta nya system och att spjerna
mot udden af den orättvisa som heter: beskattning utan representation.

Jag slutar med att åter vända mig direkt till den ärade talaren
på kalmarbänken. Må han och andra hur mycket som helst stämpla
vårt uppträdande såsom olämpliga agitationer, må man med en af
partiets ledare hånande utropa, att vi endast komma med fraser i eu
hycklande menniskokärleks skyddande förklädnad, så skola dock vi,
lifsmedelstullarnes motståndare, deraf icke afskräckas att börja vårt
arbete på nytt. Och vi skola ej upphöra att arbeta, förr än vi sett
dessa tullar aflyftade.

Ty det står fast, hvad som kort före deras påläggande yttrades
från regeringsbänken — der platserna då intogos af män med helt
annan uppfattning än nu — det står fast, att dessa tullar äro
»den orättvisaste af alla skatte förmer».'' Detta äro de, och det förblifva
de.

Af hvad jag nu yttrat framgår, herr talman, att jag helst skulle
vilja yrka spanmålstullens fullständiga afskaffande. Men då det icke
synes vara politiskt klokt att framställa ännu ett nytt yrkande, anhåller
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Gumcelius, Berg från Stockholm,
Hammarlund, Palm, Falck, Andersson från Malmö, STcytte, grefve
Hamilton, Persson från Arboga, Olson i Stensdalen, Olsson i Kyrkobot,
Jacobson, Wallmarh i Selånger, Bromée och Nordin.

Nso 13. 32

Lördagen den 7 Mars, e. in.

Ang. tullen & Herr Waldenström: Jag har flera gånger förut varit i tillfälle

spanmåi. uttala mina tankar i denna fråga inom kammaren. Och då jag

(Forts.) fortfarande har alldeles samma åsigt som förut, så är det icke af nöden,
att jag nu utvecklar detsamma, som jag många gånger förut har sagt,
och som många andra också hafva sagt.

Orsaken hvarför jag begärt ordet är den, att jag i utskottets betänkande
saknar eu tabell, som brukat förekomma i bevillningsutskottets
betänkanden, när frågan om tullar på lifsmedel varit på tal inom riksdagen,
nemligen en tabellarisk öfversigt af värdet af Sveriges införsel
och utförsel af landtmannaprodukter under de närmast föregående åren
enligt kommerskollegii berättelser. Så vidt jag nu kan erinra mig, har
denna öfversigt icke förekommit sedan år 1888, då bevillningsutskottet
i sitt betänkande uppstälde en sådan tabell för åren från och med
1879 till och med 1886. Det kan vara skäl att något se på denna
tabell med anledning af, hvad reservanterna i år sagt i sin reservation
vid denna punkt. De säga nemligen, att frihandlarne, eller rättare
sagdt de, som yrka tullfri införsel af lifsmedel, borde hafva bättre besinnat
jordbrukets tillstånd under tiden före tullarnes införande, huru
ömkligt det då var, samt huru mycket bättre det blifvit, sedan tullarne
infördes.

Under den lifliga tullstriden våren 1887 gaf jag ut en liten skrift
med titeln: »Hvad som är visst». Denna skrift gjorde litet buller af
sig. Jag beräknade i densamma enligt generaltullstyrelsens rapporter,
att Sveriges internationella handel med landtmannaprodukter, som år
1885 hade slutat med ett minus för oss af 2,504,109 kronor, skulle för
år 1886 komma att gifva oss ett öfverskott af tio millioner kronor.
Jag fick med anledning deraf i åtskilliga tidningar förskräckliga afbasningar.
Men det tålde jag godt vid. Emellertid kom 1888 års bevillningsutskott,
som naturligtvis då åtminstone var sanningsenligt, eftersom
det var rent protektionistiskt, och visade, att 1886 års internationella
handel med landtmannaprodukter lemnat oss ett plus — icke af tio
millioner kronor, som jag hade beräknat, utan af 15,269,609 kronor,
således mer än i banko, hvad jag på förhand vågat vänta. Men tror
någon, att de der tidningarna, som basade mig för min beräkning, talat
om detta? Nej, det hafva de vackert tegat med.

Hvad jag härmed har velat visa, är emellertid, att det icke är sant,
hvad reservanterna säga, att vändningen till det bättre i jordbrukarnes
tillstånd inträdde från och med det, att spanmålstullarne infördes, ty
vändningen inträdde redan år 1886. Hade nu tullarne blifvit antagna
redan år 1885 och man sedan fått se en sådan tabell som 1886 års,
så skulle man naturligtvis från tullvännernas sida hafva sagt: här ser
ni nu hvad tullarne kunna åstadkomma! Nu kom emellertid ingen
tull 1885 till stånd, och 1886 års tabell är ändå sådan, som den är.
Häraf kan man således se, att en vändning till det bättre kan inträffa
utan tullar. Det är skada, att icke bevillningsutskottet i år stält upp
eu liknande tabell för de sist förflutna 8 till 10 åren; ty den skulle
säkert hafva varit mycket lärorik.

Det har här ordats om, hvem det i sjelfva verket är, som betalar
tullen. Den frågan tror jag att våra protektionister här i Stockholm
och i andra större städer mycket rigtigt besvarade åren 1887 och 1888,

Lördagen den 7 Mars. e. m. 33 Jf:o J3#

då de i väntan på spanmålstullarne skyndade sig att importera sådana -4»?. tullen å
oerhörda massor af spannmål, att de icke endast fylde alla sina inäga- spanmåi.
sin dermed, utan äfven lejde skutor i hamnen för att använda dem till (Forts.)
spanmålsupplag. Hade dessa importörer tänkt som så: »det är utländingen,
som betalar tullen», så hade de väntat till längre fram på året
med att införa spanmålen, till dess att tullarne blifvit åsätta, samt
låtit utländingarne betala dem. Det är ju klart som dagen. Men
nej, nu kände de på sig, att de sjelfva skulle få betala den; och
det var ingen, som var så ifrig att importera, som just våra protektionister.
Och bland dem voro de störste qvarnegarne de, som importerade
allra mest. Derigenom svarade de i handling på den frågan,
hvem som betalar tullen.

Det är förunderligt, huru lätt man kan, när man vill, inbilla sig
att en förbättring inträder af anledningar, som icke hafva med förbättringen
det ringaste att göra. Uti en tidning i vestra Sverige, en protektionistisk
tidning, lästes, strax efter det tullarne blifvit införda, eu
uppsats om den lifliga verksamhet, som tullarne der i bygden hade
medfört, och de goda arbetsförtjenster, som deraf blifvit eu följd. Såsom
bevis derpå anfördes, att några trämassefabriker hade fått så mycket
att göra, att de måst arbeta både natt och dag; och artikeln slutade
med att uttala den förhoppningen, att afsättningen af trämassa på
Ungland skulle hädanefter blifva lika liflig som hittills — alldeles som
om Englands konsumtion af vår trämassa i något afseende berodde
derpå, att vi bär i Sverige fatt spanmålstullar. Jag läste icke denna
notis i den värda småstadstidningen, utan den anfördes såsom ett
mycket märkvärdigt vittnesbörd om tullarnes välsignelse af en af våra
högvisa stockholmstidningar, och der såg jag den.

Jag föreställer mig, mina herrar, att man icke vinner någon röst
vare _ sig för eller emot spanmålstullarna genom att stå här och tala,
och jag gör det icke keller för att försöka öfverbevisa vare sig den ene
eller den andre. Men en. liten händelse, som jag skall be att få berätta,
kan ju alltid vara ett lämpligt afbrott i den teoretiska diskussionen.

Det var eu landtman — vi kunna ju kalla honom X. Han for,
sedan lifsmedelstullarne blifvit införda, in till staden för att der sälja
sm spanmåi. Och som han fick 2 kronor 50 öre mera för tunnan än
förut, kände han sig mycket glad. Så gick han upp till en fabrikant

k°pte af honom åtskilliga varor. För dem fick han betala 2 kronor
oO öre mera än förut. Då sade fabrikanten till honom: »här ser du
ju nu tydligt tullarnes välsignelse; du får mer för din spanmåi, jag får
mer för mina varor, och pa det sättet ökas köpförmågan hos oss begge.»
blår herr X. kom tillbaka till sin hemort, träffade han en landtman,
som var frihandlare. Han talade om för denne, hvilken välsignelse det
var med den här tullen. Då sade den andre: »nå, men fick du mer
varor för din spanmåi?» —■ »Nej», svarade X., »det har jag aldrig sagt,
men jag fick mer betaldt.» — »Ja», sade den andre, »oc/j mer fick du
betala.» Och så körde han på hästen och for vidare.

Herr Janson i Carlshed: Jag har till största delen blifvit
förekommen af min ärade vän på skånebänken, herr Ivar Månsson,
lian liksom jag har blott studerat jordbruket praktiskt, och jag beklagar

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 13.

N:o 13. 34

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen å honom liksom mig sjelf, att vi icke förut fingo (len utmärkta teoretiska
spanmåi. undervisning, gom vi få åtnjuta här i kammaren; ty då hade vi kanske
(Forts.) kommit till insigt om att jordbruket skulle hafva burit sig bättre såsom
vi få höra det från våra tidningsskrifvare med flera än såsom den praktiska
erfarenheten ''lärt oss det.

Om man ser saken sådan som den är, tror jag verkligen att landtbrukare
mer än väl behöfver det lilla skydd, som vi ha. Hvad åter
beträffar den omständigheten, att icke våra arbetare skulle halva fått
mera betaldt efter tullarnes införande än förut, så ber jag att särskildt
i detta afseende få vända mig emot en talare på stockholmsbänken.
Han påstod bland annat att arbetarne i trävaruhandteringen icke hafva
fått ett enda öre mera i lön än förut. Jag har också en liten trävaruaffär
vid sidan af mitt landtbruk, och jag kan upplysa den ärade talaren
om, att jag nu betalar mina arbetare ungefär 20 procent högre lön
än förut. Och fastän trävaruprisen fallit i år, så hafva vi ändå bibehållit
samma arbetslöner som förut. Detta om den saken.

För min del beklagar jag, om det nya tullsystem, som vi hafva
börjat med, nu med ett slag skulle förändras. Jag gör detta sa mycket
mera som, om man tager i betraktande den utgiftsstat, som redan. är
uppgjord, man icke vet, huru man skall ställa sig, derest en rubbning
sker i den en gång åsätta tullen. Om man på detta sätt. skall taga
bort en tull, som endast för några år sedan infördes, så blir det ju en
beständig strid, som möter oss när helst nya val skola.ega rum till
kammaren. Och på det viset få vi ju denna strid i evighet. Detta
kan icke vara af någon nytta för landet, utan måste, tvärt om enligt
mitt förmenande verka mycket skadligt. Jag tror derför att vi handla
klokast och i landets sanna, välförstådda intresse, om vi något litet
se tiden an och åtminstone tillse hvad verkan tullen kommer att medföra.

Hvad slutligen angår den stämning emot tullarne ibland arbetarne,
som man åberopat och som man oupphörligt hört föras på tungan, sa
synes det mig icke kunna medföra något gagn eller nytta att gång efter
annan försöka reta upp arbetarne emot arbetsgifvarne. Om vi lemnade
arbetarne i fred att i stillhet och lugn utan några obehöriga tillskyndare
sköta sina affärer med sina arbetsgifvare, så skulle allt gå mycket
bättre och kunna i lugn och frid uppgöras till ömsesidig belåtenhet.
Jag yrkar fördenskull bifall till reservanternas hemställan vid denna
punkt.

Herr Rosengren: Herr talman! Nästan i hvarje punkt af bevillningsutskottets
föreliggande betänkande rörande yrkanden om nedsättning
uti eller borttagande af det tullskydd, som de inhemska landtmannaprodukterna
åtnjuta, finner man, att utskottet såsom det förnämsta
skälet för sina förslag framhållit billigheten deri, att arbetarne erhölle
billiga lifsmedel samt obilligheten och arbetarefiendtligheten i motsatsen.
Det är icke blott bevillningsutskottet, som så resonnerar. Äfven motionärerna
synas hafva velat stämpla sina meningsmotståndare i denna
fråga såsom arbetarefiender. Ehuru jag tvekat rörande rigtigheten af
detta antagande, har jag dock nu — det måste jag erkänna blifvit
öfvertygad om att afsigten varit sådan, i synnerhet genom senaste an -

Lördagen den 7 Mars, e. m. 35

förandet af bevillningsutskottets herr ordförande och en talares på stockholmsbänken
yttrande.

Dessa herrar och deras meningsfränder mena sig således till
fullo hafva ådagalagt sin arbetarevänlighet blott genom sina sträfvanden
för billigare lifsförnödenheter åt arbetarne medelst skyddstullarnes
afskaffande, under det att de påstå, att meningsmotståndarne motverka
arbetarnes sanna ekonomiska intressen genom dessa skyddstullars bibehållande.

Bevillningsutskottet har, för att styrka denna sin uppfattning och
tillika visa huru lifsmedelstullarne, särskildt spanmålstullen, verka, endast
framhållit de sistförfiutna fem årens hvete- och rågpris, det vill
således siiga de tre skyddstullsårens och de två sista frihandel sårens.
Men denna jemförelse måste ju förefalla minst sagdt något oegentlig.
Åtminstone borde man väl ha sammanstält prisen för° lika många
frihandelsår som skyddstullsår.

Nu hafva emellertid reservanterna från Första Kammaren till bevillningsutskottets
betänkande bifogat eu bilaga under n:o 3, innehållande
noteringarna från Stockholms börs af spanmålsprisen under
tiden från år 1866 till och med 1890, således under de 22 senaste frihandelsåren
och de tre nu förflutna skyddstullsåren. Denna bilaga
lemiiar det resultatet, att medelpriset för råg under skyddstullsåren
har med 2 kronor 24 öre pr gammal svensk tunna, beräknad till 14
lispunds vigt, understigit medelpriset under frihandelsåren och för hvete
med 3 kronor 15 öre.

Om man undantager de 2 senaste åren under frihandelstiden, eller
åren 1886 och 1887, då prisen till följd af öfverväldigande import
från utlandet stodo så erkändt låga, och endast fäster sig vid de föregående
20 frihandelsårens hvete- och rågpris, så skall man bland
rlessa sistnämnda icke ens kunna sammanställa trenne år, huru dessa
än tagas, hvilkas medelpris varit så lågt som medelpriset å hvete och
råg var de tre skyddstullsåren 1888—1890.

Följaktligen har icke det närvarande tullskyddet, som afser att
^tillförsäkra landets egna alster den inhemska marknaden, haft till följd
brödets fördyrande för vare sig arbetarne eller andra i jemförelse med
motsvarande varupris under frihandelns dagar, och kunna således icke
heller de, som yrka^på skyddstullarnes bibehållande för råg och hvete,
med fog beskyllas för att dermed fördyra arbetarnes lifsförnödenheter.

Invänder man ock, att prisen _ å säden dock stigit år från år
under de tre skyddstullsåren, så vill jag svara derpå, att frihandelsåren
enligt åberopade bilaga ha att uppvisa både större och flerårigare
prisstegringar, som följt omedelbart på hvarandra. För att med siffror
bevisa detta påstående _ vill jag dock icke taga kammarens dyrbara,
långt framskridna tid i anspråk. Hvad nu blifvit sagdt om skyddstullarnes
inverkan på brödprisen gäller i hufvudsak äfven med afseende
på deras inflytande på prisen å animaliska födoämnen. Det är visserligen
sant att i närvarande stund är köttpriset mycket högt, så högt
att man får gå tillbaka cirka 14 år för att finna motstycke dertill.
Men icke är detta höga köttpris beroende på lifsmedelstullarne. Vi
minnas alltför väl åren 1888 och 1889, huru sparsam foderskörd vi då
hade, så sparsam att landtmännén öfver nästan hela vårt land fingo

N:o 13.

Ang. tullen å
spanmål.
(Forts.)

N:o 13.

Ang. tullen
spannmål.
(Forts.)

35 Lördagen den 7 Mars, e. ra.

afhända sig större delen af sin boskap, som nedslagtades. Detta både
till följd ytterligt låga köttpris. Men det sist förflutna året, 1890,
lemnade en sällsynt rik foderskörd, lika rik som de förra årens vant
sparsam. Landtmännen ökade nu sin betydligt reducerade kreatursuppsättning.
Till slagt har sedan sistlidne höst obetydlig del afyttrats.
Derigenom bar den ringa tillgången på detta födoämne ej motsvarat
den starka efterfrågan, hvarför ock köttpriset högst betydligt stegrats.
Efterfrågan på öfriga animaliska födoämnen bar derigenom äfven tilltagit,
till följd hvaraf äfven priset på dem ej oväsentligt höjts. Dessa
tillfälliga prisstegringar å kött m. in., bvilka ingalunda sakna motsvarigheter
under frihandelsperioden, skola helt visst snart regleras, da
orsakerna, som af tullfrihet icke kunnat förekommas, bortfallit, hvartill
blott ett mindre godt foderår t. ex. erfordras. Jag har härmed sökt
visa att de år, under hvilka lifsmedlen varit belagda med tullskydd,
icke gifva grundad anledning till den slutsatsen, att detta skydds bibehållande
skall medföra ett fördyrande af våra födoämnen. Men består
då arbetarevänligheten blott deri, att man söker skalla arbetaren
billiga lifsförnödenheter —- ja, i sådant fall tror jag mig redan ha
visat, att protektionisterna hafva härutinnan varit lika störa arbetarevänner
som deras meningsmotståndare. Men enligt mitt förmenande
bevisar det icke mindre arbetarevänlighet att skaffa arbetaren eu jemn,
riklig tillgång på väl aflönadt arbete, medan arbetskrafter förefinnas,
och när dessa äro brutna och förvärfsförmågan minskad, tillse att han då
icke kommer att lida nöd. För att nu tillse huruvida det närvarande
systemet i nämnvärd mån visat sig motsvara denna fordran, så ber
jag få åberopa den iakttagelse jag har gjort i det samhälle, hvilket
jag sedan 16 års tid tillhört och som jag har äran här representera.
Från och med 1878 till och med 1887 måste jag säga, att arbetstillgångcn
der i allmänhet varit mer eller mindre sparsam. Några af
dessa år rådde till och med så stor arbetsbrist, att hundratals ordentlige
och dugande arbetare förgäfves sökte vinna arbetsanställning mot hur
låg aflöning som helst. De arbetsgivare, som voro i besittning af kapital,
vare sig de voro bolag eller enskilde, sökte att sysselsätta sina
arbetare så länge som möjligt. De hopade lager. Dessa lager fylde
magasinen. Men så snart beslutet var fattadt om landtmannaprodukternas
beläggande med tullskydd, förmärktes tecken till ett bättre. Hos
landtmännen uppstod hopp om att nu kunna komma i åtnjutande af
åtskilligt, som de måst försaka under många föregående år. Och
detta hopp svek icke. I följd cd lcUidtmäniiens ökade konsumtionsförinäga
minskades snart nog de hopade lagren. Liflig verksamhet började
småningom öfverallt förspörjas. Arhetarne erhöllo rikligare tillgång pa
arbete och, jag vågar säga detta, inom de allra flesta fabriker uti
ifrågavarande samhälle halva äfven arbetslönerna mer eller mindie föibättrats.
Då nu textilindustrien har marknad endast inom vårt eget
land och särskildt bland allmogen, torde jag kunna påstå, att det just
är skyddet för landtmännens produkter, som i väsentlig grad åstadkommit
en förbättring inom industriens område i detta samhälle.

Jag vill derför med det nu sagda hafva protesterat mot, att anhängarne
till de nu ifrågavarande tullarne skulle vara arbetarnes fiender,
då de kunna åberopa dylika fakta såväl från frihandelsperioden

Lördagen den 7 Mars, e. in.

37 ?ko 13.

som tullskyddstiden och stödja sig på sådana erfarenheter rörande tull- Ang. tullen &
skyddets betydelse för näringslifvet. spanmål.

Herr talman! På anförda skäl ber jag att få yrka bifall till re- (Fort3'')
servanternas förslag.

Herr Biilow: Skäl för och mot tullar hafva i dag blifvit så framhållna,
att det nog kunde vara godt att nu få slippa höra flera.

Jag tror att hvar och en har sin mening gifven.

Dock är det ett skäl, som tullvännerna icke hafva framhållit i
dag, men som har alltför tydligt framträdt i deras anföranden, nemligen
det enskilda vinstbegäret. Men jag antager de veta att vi känna detta
deras skäl förut. Af deras anföranden i dag har man emellertid fått
veta, att det skall vara lyckligt i ett land, der det är dyrt att lefva.

Ju dyrare desto bättre. Men underligt nog har den svenska nationen
just icke uttalat någon tacksamhet för denna lycka. Den enda tacksamhet
jag har hört uttalas var i Första Kammaren, der jag hörde
landshöfding Treffenberg yttra om dess män, jag antager att han menade
riksdagsmännen, att de kunde allt mer förbättras. Denna berömmelse
torde också vara den enda de få, men så är den väl också
dess dyrbarare.

Om svenska folket egt allmän rösträtt och så här lagt lifsmedeloch
spanmålstullar på sig, skulle jag icke i dag uppträdt mot dessa
tullar, ty då kunde man sagt att det svenska folket i sin helhet pålagt
sig dem. Men nu är det en liten del af nationen, som har magten,.
och denna har tagit sig friheten att beskatta den stora delen, som icke
har något att säga och är i stort beroende af den magtegande delen.

Det vore nog lyckligt för tullvännerna, om de nu, med vinsten i sina
fickor, fingo sitta i fred för den rörelse, som de i dag än mer framkallat.
— Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag hade verkligen icke tänkt begära
ordet, men jag kan icke underlåta det med anledning af de anföranden
såväl ordföranden i bevillningsutskottet som äfven en talare från stockholmsbänken
här haft. Jag tror verkligen att dessa herrar icke hafva
fullt reda på hvad här är fråga om eller åtminstone icke vilja erkänna det.

Ty här är gifvetvis icke tvist om eu krona mer eller mindre på 100:
kilogram, utan frågan gäller här, om vi skola hafva en jordbrukande
befolkning i vårt land eller icke. Jag skall bevisa det med siffror. Jag
skall icke taga dem ur statistiska tabeller, som herrarne försökt, utan
taga fakta för dagen. Vi veta huru i vårt land städernas befolkning;
växt till, under det landets inbyggare nätt och jemt kunnat hålla sig
qvar vid samma folkmängdssiffra som förut. För den lilla ort jag
tillhör representerar jag minst 30,000 arbetare i egentlig mening, ty
om jag frånräkna!- 4,000 af de något öfver 34,000 invånare, valkretsen
består af, äro de öfriga arbetare i egentlig mening. När jag först blek
riksdagsman för valkretsen, uppgick befolkningen der till nära 40,000,
men har nu nedgått till närmare 34,000. Den har sålunda på några
år minskats med ungefär 6,000. Liknande har inträffat på många
andra håll, under det städerna växa till i tiotusental. Detta är missförhållafiden,
som jag anser icke äro glädjande och som böra rättasr

N;o 13. 38

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen amen icke på det sättet, som här varit i fråga, genom att beskylla
tpanmai. somliga för att vara arbetarefiender och kalla sig sjelfva för arbetare(F°rts.
) yänner och göra sig dugtiga dermed. Det enda möjliga sättet att rätta
detta onda är att varna allmogen att begifva sig in till städerna och
att städerna icke skaffa sig genom missledningar allt för många inom
sin bank och stör. — Hvarför tala dessa herrar om skyddstullar och
missunna jordbrukaren denna lilla hjelp, som är nödvändig, om vi
fortfarande vilja hafva jordbrukande befolkning inom Sveriges landamären?
Om vi icke skola utarma hela denna allmogeklass, så skola vi icke
tvista om denna sak. Om dessa herrar nu finna jordbrukarnes ställning
så fördelaktig, hvarför gifva de sig icke ut och blifva jordbrukare?
Men det är ingen, som vill göra det, utan landets egna inbyggare
vilja in till städerna och blifva herskap. Städerna taga mot dem och
göra sedan hvad de kunna för att bringa allmogebefolkningen på landet
i trångmål.

Nu påstår man, att endast de större jordbrukarne få nytta af
tullarne, men icke de små. Men de stora jordbrukarne hafva icke en
smula bättre än de små. Ty för de Itora jordbrukarne, som icke hafva
andra inkomster, är det i allmänhet svårare, det känner jag bestämdt.
Ja, jag tror att man matematiskt kan räkna ut huru många år det
åtgår för en större jordbrukare att blifva utfattig, derest han ej har
andra inkomster än jordbruket.

Dessa herrar från städerna — jag är tacksam att de icke äro
alla — som vilja nedsätta tillvaron för vårt jordbruk, känna icke till
dessa förhållanden. Vill man att allmogen skall finnas till och såsom
hittills uppfylla sina pligter, skall man icke så anfalla dem. Herrar
Beckman och Herslow vädjade till arbetarne och herr Beckman sökte
inbilla oss att han sjelf var en arbetare; om så vore, skulle de icke
sjelfva vilja blifva jordbrukare, synnerligen som de hafva den uppfattningen
att denna näring är så lönande. Nej det ville säkerligen ingen
af dem blifva, ty ingen får arbeta och i egentlig mening träla så som
en jordbrukare måste göra, om han skall kunna lifnära sig och sitta
qvar vid sin torfva.

Jag hemställer, om de fleste arbetare i städerna skulle vilja byta
med eu jordbrukare, som sjelf måste vara sin egen dräng och hans
hustru sin egen piga, som måste arbeta från morgon till qväll, gå ut
före soluppgången sommartiden i gräs och dagg för att vårda om
kreaturen och se efter sina egor, komma hem genomvåt och gå i arbete
hela dagen samt efter den långa arbetsdagens slut å nyo sköta om sina
djur, innan han får gå till hvila. Hvem kan träla kroppsarbetarens
hårda lott mer än en sådan? Ingen vill derföre bli jordbrukare, ty
alla vilja hafva en så dräglig tillvaro som möjligt, och de gifva sig
derföre in till städerna, der de vanligen finna bättre utkomst. På det
sättet blifva städerna öfverbefolkade och trängas med hvarandra,
och ju mera herrarne från städerna göra trångmål för allmogen på
landet, ju mera stiger eländet i städerna, ty skall man köpa våra flesta
lifsförnödenheter från utlandet och nästan omöjliggöra jordbruksnäringen,
då blir här större nöd än man anar. Derför tror jag att för de tidningsmän,
som här talat och som lägga sina ord så ömmande för städernas
invånare, att det för dem vore en ädlare täflan att söka afvärja

Lördagen den 7 Mars, e. in.

39 N:o 13.

-denna invandring till städerna och uppmana till försigtighet i detta Ang. tullen
fall, helst som städerna i många fall basera sin utveckling på skuld- sPanmålsättningssystemet.
Stockholms stad har, enligt hvad tidningarna med- (forts.)
delat, en budget för året på något öfver tjugu millioner kronor, och af
dessa tjugu millioner skulle sex och eu half upplånas. Hvart skall
-detta taga vägen, och när skola städerna betala sina skulder? På
detta sätt föra de flesta af våra städer en konstlad tillvaro och när
skola de betala sina skulder?

Jag känner allmogen och dessa små bönder, som arbeta så träget
och lefva så sparsamt som möjligt, och när året är slut, hafva de icke
ändock så mycket öfver för sin möda som erfordras till en tröja, och när de
hafva arbetat så i 8 å 10 år eller ännu längre, så tröttna de slutligen och
söka sin utkomst antingen i Amerika eller i städerna. Allmogens lif
förgår under de största försakelser, men i många fäll hjelper det icke
ändå, och derför är det hårdt och ledsamt att höra dessa herrar från
städerna alltjemt kasta sig öfver oss allmoge och försöka sätta ned vår
redan förut knappa tillvaro. Det är som om vi ständigt och jemt skulle
vilja taga till sträfvan att nedsätta prisen på städernas industrialster
och med detsamma äfven arbetsprisen der, ty om industriidkarne få
lägre pris, måste detta äfven inverka på arbetslönerna. Skulle vi ha
sådana sträfvanden, så vore det en naturlig gengäld, men icke vore det
klokt. Hvarför skola de då alltid göra allmogens tillvaro så odräglig
som möjligt? Nej, försök i stället så mycket som möjligt varna dem
från att gifva sig ut från sin torfva.

Men nu en annan sak. 1 den ort jag tillhör, och så har jag hört det
vara på flera håll, får man nu för tiden hemman för nästan ingenting.

De flesta hemman äro öfverintecknade och ofta få hypoteksföreningarne
för sina fordringar underhandla, innan de få någon person som vill
öfvertaga hemman. Det har funnits till och med frälsehemman, som
legat öde ett och annat år, innan de fått någon, som tagit dem om
hand. Då man nu vet detta, och då våra grannländer gå i en annan
rigtning, hvarför skall man då tvista om en krona pr 100 kilogram,
och hvarför skola städernas målsmän här försöka så att säga
äta upp landsbygden. Ja, jag sade det, men det är icke för mycket
sagdt, ty det blir följden.

Herr Beckman sade, att sanningen och hela sanningen måste fram,
och det är det, jag också tror. Det är sanning att det är en stor
synd det tal, som vissa tidningsorgan här föra, då de dag efter dag
och år efter år tala om svälttullar och orättfärdiga tullar. Ja, tacka
ni Gud, mine herrar, att vi icke haft några nödår, så att svält och nöd
varit i fråga. Jag mins hurudan nöden ett och annat år var i min
barndom, ty då var det verkligen svält å färde bland en del af allmogen,
då de gingo och repade af hasselmjell ''eller frön och blandade
i säd för att lifnära sig med och sålunda bereda sig föda. Det var
annat än nu gudskelof. Mins. ni, mine herrar, måhända icke heller,
huru det var i städerna, innan de nuvarandetullarne kommo tillstånd?

Jo, om det fans en som hade arbete, så fans det tio som gingo
sysslolösa och med glädje sökte passa på att komma öfver något
arbete för att förtjena något, om än litet. Nu hafva alla arbete och
det förefinnes nästan brist på arbetare. Jag är ledsen att denna strid

N:o 13. 40

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen
spanmål.
(Forts.)

»uppstått mellan stad och land och jag beklagar att dessa män blifvit
så vilseledda i fråga om förhållandena inom landtbruket. Låt våra
stackars jordbrukare vara i fred och låt denna allmoge finnas till, ty
den arbetar så träget den förmår, och deras yrke är sannerligen icke
för lönande.

Jag skall nu vända mig mot den ledamot af bevillningsutskottet,,
som bor äfven han i en landsbygd. Han sade: hvarför skola vi fördyra
lifsförnödenheterna på detta sätt, ty det går derhän att de, som
hafva någon skog och skola lefva af denna skog, blifva tvungna att
afverka så mycket mer. Ja, om detta är förhållandet, så frågas om
man äfven i norra Sverige icke bör öfvergå till mera jordbruk, ty der
skogen på många håll blifvit afverkad, så ligger mycken mark öppen
till odling, ja säkerligen bättre mark eller åtminstone lika god som
odlas nere i Småland. Ett sådant arbete vilja emellertid, så vidt jag
kunde uppfatta talaren, icke inbyggare i norra Sverige kännas vid,
utan de blott anlita skogen och dessa marker få säkerligen sedan ligga
utan att sedan derpå frambringas några jordbruksalster eller bringas
i kultur; men hvart skall det taga vägen, om vi i södra Sverige skulle
tvingas att bära sjunkande spanmålspris för en sådan orsak. Detta är
icke möjligt eller rättvist.

Jag skall i sammanhang härmed tala om en historia från min och
fleres så kallade Norrlandsfärd i somras. Då vi kommo till Boden,,
der, såsom herrarne veta, stambanan skall byggas, hade ortens befolkning
och några, som stält sig i spetsen för dem, välvilligt skaffat oss
en mängd skjutsar till mötes, så att vi fingo hvar sin skjuts. Jag
frågade då min skjutsbonde: är ni hemmansegare här på trakten? Ja.
Har ni sådant landtbruk, att ni får tillräckligt med jordbruksalster för
eget behof? Nej. Har ni skogstillgång? Nej. Icke ens till byggnadstimmer.
Nej, blott till nödigt bränsle. Nå hvad lefver ni då af? Jo,
jag och mina grannar vi fara vintertiden vesterut eller upp åt landet
en tjugufem å trettio mil och der förtjena vi pengar med att hugga
och forsla ned skog till elfvarne och vattendragen. Måste ni redan
tära tjugufem å trettio mil bort för att påträffa sågtimmer eller afverkbar
skog? Ja, här i trakten fins det icke någon.

Detta är ett exempel. Hvarför kunde icke dessa blifva jordbrukare
i stället, så att de odlade och häfdade sin jord? Nej, det göra de icke,
utan så länge möjlighet är att skog finnes qvar, fara de efter den, och
när skogen tagit slut, så ligger landet öde och saknar det nödig odling
och utkomst för befolkningen. Det är beklagligt detta, men sant, ty
jag har sett det med egna ögon och hört det från en person, på hvars
uppgifter man kan lita. Vi iakttogo för öfrigt under sagda färd, att
äfven i den trakt, som ligger mellan Luleå och Gellivare, man icke
någonstädes från jernvägen kunde varseblifva någon så kallad timmerskog
förr än man kom nära eller kanske fram och öfver polcirkeln.
Då kom jag att tänka på huru som jag i barndomen läst i någon
geografi att vid polcirkeln upphör all växtlighet, men att detta icke
måtte vara rigtigt, åtminstone hvad det nuvarande förhållandet med
skogen angår.

Jag vill för min del uttala att, om vi skola fortfarande vara ett
jordbrukande folk och icke kasta oss på att köpa allt, som vi för vår

Lördagen den 7 Mars, e. m.

41 Nso 13.

tillvaro behöfva, så måste vi tänka härpå och icke handla i rak strida?, tullen
emot hvad som bör göras i sådant fall. Med dessa känslor och den ^panmål.
förhoppning att denna kammare skall behjerta vår svenska allmoges (Fortsd
tillvaro och söka att låta den finnas till och att mången, som nu söker
sin utkomst i städerna, kunde finna sig i att egna sig åt jordbruksnäringen
— det är af dessa skäl, som jag ber att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Bexell, Kihlberg,

Eliasson, Holmgren, Andersson i Hamra, Jakobsson, Petersson i
Hamra, Larsson i Mörtlösa, Eriksson i Norrby, Sjöberg, Anderson i
Himmelsby, Svensson i Rydaholm, Johansson i Strömsberg, Petersson
i Boestad, Andersson i Hakarp, Petersson i Dänningelanda, Andersson
i Löfhult, Olsson i Ättersta, J. Eklund, Pettersson i Skurö, Bladlt,

Nilsson i Rinkaby, Andersson i Lyckorna, Åkesson, Williamson, Andersson
i Stigen, Larsson i Flicksäter, Svenson i Edum, Svenson i
Bossgården, Olsson i Frösvi, Odell, Er sson i Arnebo, Lasse Jönsson,

C. T. Lind, Nilsson i Råby och Ahlgren.

Härefter anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Efter herr vice talmannens yttrande
skall jag försöka att fatta mig så kort som möjligt, ty jag tycker, att
det börjar bli nog taladt härom nu. Men frågan är så vigtig, att ett
svar verkligen behöfver gifvas på åtskilligt af hvad som här yttrats.

Frågan om de så kallade lifsmedelstullarne, den gäller hvarken
mer eller mindre än den svenska jordbruksnäringens vara eller icke
vara. Ehuru jag vet, att det icke tjenar till mycket att tala här, ty
jag talar för döfva öron, så kan jag dock icke underlåta att fråga,
hvarför man icke vill hålla sig till det, som är sjelfva grundprincipen
i tullfrågan, utan håller sig till de olyckliga orden svält- och lifsmedelstullar.
Hvarför vill man icke begripa — jag har ofta framstält
den frågan, men har ännu icke fått något svar derpå — att jordbruket
behöfver skydd lika väl som andra näringar, som existera inom landet
och hafva skydd? Eller tro herrarne, att det verkligen kan gå an att
behandla en näring på det viset, att man låter den betala skydd till
alla andra — ty hvilken artikel en jordbrukare än vill köpa, så får
han betala skydd till andra näringar — men sedan, när deras idkare
vilja hafva skydd för sin näring, säger åt dem, att det är orättvist.

Huru kunna herrarne säga, att det är orättvist? Är icke jordbrukaren
en lika ärlig medborgare som någon annan? Då vet jag verkligen
icke, hvarför han skulle utrotas. Kan Sverige existera utan jordbruk?

Nej, det kan icke existera det förutan.

Så sade oss den värde talaren på stockholmsbänken, att vi hafva
lofvat att arbetarne skola få högre dagspenning. Ja, hvem vill icke
gifva dem det! Men huru skall det kunna gå till för sådana jordbrukare,
som få gå och arbeta sjelfva, få använda hustru och barn i
arbetet, som icke hafva råd att lega arbetare och som få spänna hvarenda
nerv för att kunna lifnära sig och de sina.

Det är alldeles obestridligt, att det alls icke står väl till med

N:o 13. 42

Lördagen den 7 Mars, e. in.

Ang. tullen
8p anmål.
(Forts.)

»jordbruket. Men herrarne hafva somliga så oklara begrepp om hvad
jordbruket vill säga, att det är lägligt förvånande. Ni säga, att jordbrukaren
producerar tusentals tunnor och så bara kasserar in pengar,
ja, det kan blott den säga, som aldrig har sett, huru jordbrukaren
har det.

Jag har velat säga detta i förbigående. Medan jag har ordet,
kan jag emellertid icke underlåta att något bemöta den ärade ordföranden
i bevillningsutskottet. Han ville gifva oss en liten lektion,
huru man skall sköta jordbruket här i landet. Han sade, att man
borde slå sig på ett intensivare jordbruk, förbundet med ladugårdsskötsel,
och icke vidare producera och sälja säd. Ja, det kan den
säga, som dagligen kan sitta och betrakta Skånes bördiga jord; men
går man längre upp i landet, är förhållandet ett helt annat. Kunde
man der få klöfver eller andra foderväxter att växa med fördel, kunde
man nog slå sig på ladugårdsskötsel; men nu får man taga jordlappen,
sådan den är, och bruka den, såsom det är lämpligt. Och der får
man ofta icke något annat att växa än potatis och råg; det är der
hufvudsädet. Sår man gräs, så går det icke till; huru skall man då
kunna slå sig på ladugårdsskötsel? Nej, man får lof att arbeta på så
sätt, att man kan slå sig igenom; det går icke an för andra att stå
och tala om för jordbrukaren med stora ord, huru han skall sköta
jordbruket, utan det får man lof att praktisera för att kunna komma
under fund med. Ty det går icke an att förändra vår jord till något
annat än hvad hon är. Hon måste brukas så att hon ger någon skörd;
man måste lägga an på sådana produkter, som kunna växa der och
gifva någon inkomst,

Nu kommer man och säger: »Ja, men spanmålen, den få ni nu

öfverge och producera något annat!» Nej, det går icke; ty det är icke
något annat, som vill växa. »Ja», säger man, »men ni få ju icke så
mycket betaldt för spanmålen, att ni kunna berga eder; derför måste
ni öfverge det.» Ja, det är just det, jordbrukare blifva nödsakade att
göra, om de ej få skydd; de göra det också; det är så, det går till,
det är så, de blifva utfattiga.

Nu skall jag äfven bedja att få svara något på de anmärkningar,
som den ärade talaren på stockholmsbänken rigtade mot mig, derför
att jag kallat det nuvarande tillståndet upprörande. Ja, det sade jag,
och jag står fast vid det ordet: det är verkligen upprörande. Nu har
man ifrån ett annat håll sagt, att tullarne äro skulden härtill. Nej,
det äro de icke. Vårt folk är så beskedligt och snällt af sig, att låter
man det blott få lifnära sig i sitt anletes svett och vara i fred, så
gör det icke någon revolution. Men när man söker genom tidningar
uppdrifva och underblåsa missnöje hos folket, och agiterar genom en
förening mot lifsmedelstullar och hvarjehanda sådana saker, och på
detta sätt fått slita och arbeta med det i några år, då kan man till
sist få ett folk, som är flitigt och snällt, att tro på, att förhållandet
verkligen är sådant, att man vill det midt. Det stål’ illa till i landet,
när man på detta sätt söker uppreta folk mot hvarandra; och det
vågar jag påstå är upprörande. Och jag vågar säga, att herrarne,
som sysslat härmed, få en ganska dryg skuld att tänka på — så framt
I hafven något samvete och viljen tänka derpå.

Lördagen den 7 Mars, e. in.

43 N:o 13.

Jag tror, med ett ord sagdt, att skall svenska jordbruket kunna Ang. tullen å
existera, så måste det vara skyddadt genom tullar, så länge det tills sPanmålskyddstullar
för andra näringar. Jag är alldeles öfverens med talaren (Fort9-)
på stockholmsbänken, att man äfven bör hafva tull på lyxartiklar; det
skall jag mycket gerna gå in på. Sedan kan det möjligen bli tal om
att sätta ned skyddstullarne — jag vill icke tala om svält- eller lifsinedelstullar,
ty jordbrukstullarne äro icke något annat än skyddstullar
— men så länge det finnes skyddstullar, är jordbruket närmast berättigadt
att blifva skyddadt. När man för ungefär SO år sedan lyfte
af dem först, begick man ett rysligt misstag. Det är jag alldeles säker
på, att efterverlden skall erkänna att det var det allra oklokaste en
nation kunde göra. Det skall framtiden komma att utvisa.

Herr Biilow talade nyss om, att tullvännernas sträfvanden efter
tullar leddes af vinstbegär och att det var detta, som förestafvade
deras önskningar. Nej, min käre Biilow, han vet icke alls, huru jordbrukarne
hafva det. De äro nästan utfattiga, och man har icke rätt
att klandra dem, om de hafva så mycket sjelfförsörjningsbegär som
andra menniskor, d. v. s. vilja lifnära sig. Lemna herrarne dem icke
tillfälle dertill, då blir resultatet det — det är alldeles otvetydigt —
att de blifva socialister. Jag vill icke misstänka frihandlarne för att
hafva en sådan önskan, men det är alldeles visst, att de icke kunna
befordra socialismen på bättre sätt, än genom att så här göra den
jordbrukande befolkningen utfattig. Nej, låt den lefva i fred; då hafven
I en fredsam och snäll befolkning, som kommer att göra sitt land gagn,
hvilket jag ej tror, att socialisterna komma att göra.

Jag vill icke upptaga kammarens tid längre; jag yrkar afslag å
utskottets förslag och bifall till reservationen.

Herr Boethius: Jag har icke begärt ordet i förhoppning att kunna
öfvertyga någon; men de ord, som här talas, talas icke blott till dem,
som äro här närvarande, utan också till landet i dess helhet. Och här
hafva nu två yttranden förekommit, hvilka, då här talas inför hela vårt
land, det också må vara tillåtet att lika offentligt bemöta.

Det ena var ett yttrande, som jag länge väntat på — det kom
först sent, men det kom dock till sist — och det var det, att motivet
för skyddsvännerna skulle vara egoism och vinningslystnad. Härpå
skulle jag kunna svara genom att hänvisa på andra klasser, som vinna
på frihandeln; häremot skulle jag kunna anföra mig sjelf såsom ett
lefvande bevis för, att icke alla protektionister drifvas af vinningslystnad,
ty hvem som helst kan förstå, att den som blott har en bestämd
lön, den kan icke vinna på att vara protektionist. Och dock, mine
herrar, dock vill jag bekänna, att det är egoismen, som drifver mig att
vara protektionist, nemligen på så sätt, att jag vet, att om vårt folk i
dess helhet dukar under, kommer jag också att lida deraf lika väl som
alla andra. Och så blir det alltså verkligen för att skydda egna intressen,
som jag är protektionist.

Men, kan man säga, om vårt land är så fattigt och uselt, att vi
icke kunna bestå i kampen för tillvaron, så låt oss då lemna det och
låta det blifva eu ödemark. Ja, detta vore fullkomligt rigtigt resonneradt,
i fall inga andra intressen regerade verlden, än de ekonomiska.

Ji:o 13. a

Lördagen den 7 Mara, e. in.

Ang. tullen
spanmål.
(Forts.)

“Eller, med andra ord: om hela vår jord vore förenad i ett enda samhälle,
då vore det fullkomligt rigtigt, att, om jordbruket icke bure sig
här, man der lade ned jordbruket, och i stället drefve litet timmerafverkning
så länge det räckte, och så läte folket flytta bort till mera
lyckligt lottade trakter.

Men det finnes äfven andra intressen, det finnes något, som heter
nationel kultur. Och så länge vi utgöra ett eget land och skola uppbära
en nationel kultur, så länge få vi se till, att vi också ha det
materiella underlaget för denna. Och detta materiella underlag, det är
och förblir arbete, produktivt arbete. Och jag vågar fråga: kan det
icke hända, att i länder, som äro vanlottade i jemförelse med andra,
dock en nationel kultur kunnat uppstå, som i sjelfva verket är mycket
rikare? Månne icke den kultur, som vuxit upp ur Sveriges karga jord,
dock är vida bättre för menskligheten i dess helhet eller åtminstone
kan försvara sin plats i menskligheten i dess helhet vid sidan af den,
som vuxit upp ur Rysslands bördiga »svarta jord», eller den som drifvits
upp på Indiens heta fält, hvilka sedan årtusenden endast burit förtryckare
och slafva!’? Kunna vi nu bevara denna kultur genom ett
skydd, då ega vi ock rätt och skyldighet att göra det.

Det andra yttrandet innebar att protektionismen skulle vara arbetare
fiendtlig, eller åtminstone skadlig för arbetarne. Härpå vill jag
för min del svara, att, näst omtanken för det hela, är det uteslutande
derför att jag anser skyddssystemet vara till arbetarnes fördel, som jag
blifvit protektionist. Må vi blott tänka på vårt lands ställning i förhållande
till andra länder! Vår jord är fattig, vårt klimat är hårdt,
vår dag är under en stor del af året kortare, vår vinter strängare. Vi
lida brist på kapital, andra länder hafva stenkol i öfverflöd att hemta
ur egen jord, vi måste införa denna för industrien nödvändiga artikel.
Hvad följer a,f detta? Jordbruket måste här arbeta under ogynsammare
förhållanden — likaså ock fabriksindustrien. Vi behöfva solidare
fabriksbyggnader, mera ljus och värme, med ett ord: Sverige är icke i
den stora ekonomiska täflingskampen likstäldt med de flesta andra
kulturländer. Då må vi också vara berättigade att söka utjemna olikheterna
i vilkor. Härmed anser jag mig också hafva gifvit ett svar åt
den talare, som frågade, hvarför man ej kunde höja tullarne i oändlighet,
om de vore något så godt. Jag svarar: derför att de ej skola vara
högre än att de åstadkomma en utjemning, så att vi få samma vilkor
som utlandet i vår kamp för tillvaro]].

Men om vi således äro mindre gynsamt lottade än utlandet, hvad
är det då som skall hjelpa oss att bestå i kampen. Vårt folks sparsamhet,
deras enkla vanor, svarar man. Mina herrar! Detta låter
mycket vackert. Men omsatt på ren prosa, är det ingenting annat än:
låga arbetslöner. Bär sig icke det svenska arbetet, jordbruksarbetet,
industriarbetet, då drabbar detta ytterst kroppsarbetarne.

Af det jag nu sagt, följer emellertid, att jag för min del icke ensidigt
vill hafva spaumålstullar, utan äfven industritullar — således
skydd för allt svenskt arbete, så vidt det är möjligt. Men industritullarne
kunna ej genomföras utan att man hjelper jordbruket i dess
betryck.

Man har talat om den hårdhet, som skulle ligga uti att sätta tull

Lördagen den 7 Mars, e. m.

45 Nio 13.

på lifsförnödenheter. Mina herrar! Jag vet en sak, som för mig ter^«j- tullen
sig ännu grymmare: det är att bjuda billiga lifsförnödenheter, men icke sPanmaL
se till, att det finnes arbete, med hvilket man kan förtjena det, som (t''ort3-)
fordras för att erhålla dessa lifsmedel. Tullarne å lifsmedel förefalla
mig som ett opiat, som man gifver eu person, hvilken lider af en kronisk
sjukdom. Det lindrar för Ögonblicket, men det botar icke, det
bidrager tvärt om till att ytterligare försvaga den angripna organismen.

Den kroniska sjukdom, af hvilken vårt land lider, är enligt min åsigt
arbetslöshet i följd af för stark konkurrens, men den enda verkliga
hjelpen häremot är att komma det svenska arbetet till hjelp. Naturligtvis
kunna dessa skyddssystemets följder först då blifva fullt tydliga,
när detta system konseqvent genomföres. Men jag anser för min del,
att de redan börjat komma arbetare, äfven dem i städerna, till godo.

Under frihandelsåren — det är bland annat af herr vice talmannen
förut påvisadt — strömmade arbetarne in i städerna. Hvarför? Derför
att de hade det så dåligt på landsbygden. Jag har sjelf haft tillfälle
att iakttaga detta i Upsala. Der egde då en sådan immigration till
staden rum i stor utsträckning, och det blef i följd häraf en så stor
tillgång på arbetskrafter, att arbetslönerna trycktes ned för stadens
invånare. Det var under dessa de goda prisens gyllene tid eu mycket
stor arbetsbrist. Deremot har under det nya systemet denna arbetsbrist
aftagit, just derför att det skett en betydlig emigration ut till
landsbygden. Detta är för mig ett bevis, att åtminstone i min hembygd
spanniålstullarne medföra, att det blir bättre arbetsförtjenst på landet.

Om man nu tager bort spanmålstullarne, så blir förhållandet det samma
som förr, och den fördel stadsarbetaren kunde hafva af billigare lifsförnödenheter
uppväges af den förlust, som för honom uppkommer af
nedtryckta arbetslöner. Ser jag frågan i dess helhet, kommer jag sålunda
till följande resultat: skyddar man icke svenskt arbete, så går
det slutligen derhän, att vårt jordbruk råkar i förfall, och likaså vår
industri. Men då kommer ej vidare inom vårt land plats att finnas
för burgna jordbrukare, industriidkare och arbetare med särskild yrkesskicklighet,
utan folket blir hufvudsakligast sammansatt af daglönare,
importörer, sågverksproduktexportörer och en embetsmannacorps, hva^s
behof landet icke kan fylla, samt slutligen såsom dess bihang —• ett
mycket talrikt literärt proletariat. Och hvem vinner på detta? Man
har sagt, att sågverksarbetaren skall vinna derpå. Men, mina herrar,
må blott denna arbetslöshet rätt gripa omkring sig; då blir följden den,
att konkurrensen i afseende på sågverksarbetet också blir så stor, att
jemväl sågverksarbetarnes lön tryckes ned — och hvem blir det då,
som vinner? Så vidt jag kan förstå, blifva sågverksegarne slutligen de
enda egentligen vinnande. Utskottet har i sitt betänkande påstått, att
dessa sågverksegare under ett genomfördt skyddssystem skulle ensamma
nödgas subventionera alla öfriga näringar. För mig ter sig saken alldeles
motsatt. Låt frihandelssystemet blifva fullt genomfördt — dä
blir det sågverksegarne, som subventioneras af den öfriga befolkningen,
ty för att bereda dem billiga arbetslöner, prisgifves hela den öfriga
befolkningen åt eu ohejdad utländsk konkurrens och hindras dermed
från ett lönande arbete i andra yrken. Således, just för arbetarnes
skull, framför allt för arbetarnes skull är jag med om tullskydd.

S:o 13. 46

Ang. tullen
spannmål.
(Forts.)

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Man har hotat med att »det nya systemet» skulle öppna dörren
för socialistiska agitationer. Ja, jag erkänner, att mycket har blifvit
gjordt för att framkalla förbittring från arbetarnes sida emot detta
system, och det kan nog hända, att de, som härvid »sått väder, få
skörda storm.» Den bekante socialisttalaren Palm yttrade sig emellertid
för några år sedan i Upsala, då fråga var om frihandel och protektionism
i den rigtningen, att »vi, som hylla den socialistiska staten, böra
tillse, att frihandeln segrar. Ty desto förr går det till en allmän bankrutt,
en allmän omstörtning — och desto förr äro vi vid målet.» Ja,
socialisterna äro icke så dumt folk som man stundom tror. De kunna
i åtskilligt se rätt klart. Det må nu vara, att det lyckas att genom
agitationer mot lifsmedelstullar framkalla ett missnöje, som kan bära
bittra frukter. Men jag tror dock, att detta missnöje skall kunna öfvervinnas,
ju mer det nemligen visar sig, att det nya systemet bereder
tillfälle till förtjenst för arbetarne. Jag tror då att det skall gå med
den svenske arbetaren som med den amerikanske, hvilken är den förste
när det gäller att skydda det nationella arbetet. Deremot, får arbetslösheten,
frihandelns resultat, fritt gripa omkring sig, då kommer, enligt
allt hvad jag kan se, missnöjet att blifva oöfvervinnerligt — och så
kunna socialisterna komma till målet. Som jag ej vill vara med om
det målet, kan jag ej heller vara med om det, som enligt mitt förmenande
leder dertill.

Det är emellertid ej allenast på arbetsförtjensten jag tänker, då
jag anser att skyddssystemet just är i arbetarnes intresse, utan ock på
det, som enligt min uppfattning är vår tids vigtigaste fråga: en kraftig
och sund arbetarelagstiftning. Ty, mina herrar, en arbetarelagstiftning,
som icke grundar sig på möjlighet till arbete, den sväfvar i sjelfva
verket i luften. Vilja arbetarne framtvinga åt sig bättre vilkor genom
strejker, men både jordbruk och industri äro ruinerade, då kan jag ej
finna annat än att de få strejka mot sig sjelfva, och lika omöjligt blir
det under denna förutsättning att hjelpa dem genom lagstiftning. Skall
detta kunna ske, då fordras först och främst, att vi bereda en fast
grund derför genom att betrygga det nationella arbetet.

På nu anförda grunder anhåller jag, herr talman, att få yrka afslag
på utskottets förslag och bifall till reservanternas hemställan i
föreliggande punkt.

Herr Nyländer: Ehuru redan mycket blifvit taladt i denna fråga,
skall jag dock be att i största korthet få gifva äfven min mening till
känna.

Det hufvudsakligaste ändamålet med denna spanmålstull har ju
varit att gifva något litet skydd och hjelp åt den näring, som vi
kalla vår modernäring, vårt jordbruk och dess idkare. Se vi då
tillbaka på förhållandena under tiden närmast före införandet af
det nu gällande mera skärpta tullsystemet, så finna vi ju, huru
den sträfsamme svenske bonden då fick slita för brödkakan, huru
hopplöst han då sträfvade och arbetade på sina tegar, misströstande
om att härför erhålla lämplig och rimlig betalning. Jemför
jag förhållandena då och nu, sedan detta tullsystem i 5 år tilllämpats,
så kan jag ej finna annat än att detta system i väsentlig mån

Lördagen den 7 Mars, e. m.

47 N:o 13.

bidragit att förbättra jordbrukarens ställning; det har gifvit honom Ang- tullen
godt hopp och förtröstan om, att hans sträfsamma arbete icke skall spanmåi.
blifva alldeles lönlöst. Och, mina herrar, det synes mig vara eu sär- (Forts.)
deles vigtig sak att se till, att sådana åtgärder vidtagas, hvarigenom
vår jordbruksnäring understödes och kan uppblomstra. Tv jag för min
del är öfvertygad derom, att om denna näring blomstrar, då följer deraf
efter hand en uppblomstring af alla våra näringar, så i stad som på
land. Då sålunda verkningarna och resultatet af dessa tullar enligt
mitt förmenande varit goda, och då de tillika icke synas mig hafva
åstadkommit någon som helst skada för landet i dess helhet, kan jag
icke finna något rimligt skäl för att nu borttaga eller nedsätta desamma.
Jag anhåller derför, herr talman, att på det lifiigaste få yrka
bifall till reservanternas hemställan vid den nu föredragna punkten.

Herr Schöning: Då jag år 1888 hade äran att yttra mig i denna
fråga, angående tull å råg och hvete m. m., tog jag mig friheten såga,
att åläggandet af denna tull vore orättfärdigt och orättvist. Jag skall,
herr talman, be att få börja med att säga, att jag fortfarande anser
denna tull vara orättfärdig och orättvis.

Jag skall vidare be att få bemöta några af de värda talare jag
haft äran att åhöra under den sista timmen. Först vänder jag mig;
till representanten för Elfsborgs län och Marks härad, som sagt, att vi
skola i lugn och ro afvakta välsignelsen af det tillstånd, som nu inträda
Då jag icke anser, att den införda tullen är någon välsignelse,,
skall jag be att få uttala den förhoppningen, att vi så fort som möjligt
undslippa den samma och i stället få njuta välsignelsen af borttagandet
utaf denna, såsom jag sagt, orättfärdiga tull.

Sedan skall jag i korthet bemöta talaren på norrköpingsbänken.

Jag vill icke ingå i någon vidare diskussion med honom, eftersom tiden
är så knapp. Men jag vill vänligast be att få fråga honom, om verkligen
det är från år 1888 som detta stolta stadssamhälle, Norrköping,
uppstått och kommit till den blomstring, hvari det nu befinner sig.

Jag tror ej, att Norrköpings stad blomstrat upp på dessa tre år, utan
jag tror, att Norrköping, likasom alla industriidkande samhällen haft
mycket litet godt af denna »välsignelse», som blifvit oss pålagd.

"Vidare skall jag be att få upptaga till besvarande litet af hvad
herr vice talmannen yttrade. Må jordbruket få lefva och lefva lyckligt
— det är min innerligaste önskan — fortlefva lika länge som alla andra
näringar. Men hvarför skulle herr vice talmannen inblanda i sitt
anförande litet om sin resa i Norrland? Herr vice talmannen har talat
om Norrland och fattigunderstöd till den landsdelen af Sverige och
talat om, att i Boden mötte honom och hans reskamrater så många
ekipager, att hvar och en fick sitt; och så hade han kommit att blifva
skjutsad af en person, som hade till sitt egentliga göromål att köra
timmer om vintern 25 mil från den plats, der han bodde. Huru väl
ändå, att han hade häst och åkdon qvar, när herr vice talmannen korn,
så att han kunde bjuda på skjuts!

Professorn från Upsala kan jag icke följa med. Det få herrarne
ursäkta mig, ty jag har ej ens gått omkring akademien, mycket mindre
gått igenom den. Men att hans bevisning haltade betydligt, det vågar

N:o 13. 48

Lördagen den 7 Mara, e. m.

Ang. tullen
spanmål.
(Forts.)

jag påstå. Det är icke så lätt att begifva sig direkte från professorsstolen
till att tala om trävaruaffärer. I de affärerna har jag varit
med 30 år och jag finner, att de blifva allt vanskligare och vanskligare,
och frågans lösning lär ej komma från det håll han menade.
Trots frihandeln hafva vi haft mycket mörka år. Af »välsignelsen»
hafva vi sett ganska litet. Men vi skola dock hoppas på förbättring.
Hvarför skall man ej vara karl att taga emot de mörka dagarne så
väl som de ljusa? Och när jag säger det, kan jag försäkra herrarne,
att de löner och vilkor, som funnos under de ljusa dagarne, stå till
stor del qvar, och att vi äro utsatta för strejker och annat dylikt.
Jag lägger dock detta arbetarbefolkningen ej så mycket till last, ty
det är ock något som upprör dem — framför allt är det de pålagda
tullarne. Sedan år 1888 har det jäst bland den arbetande befolkningen.
Hvart det kan leda, vågar jag icke säga. Jag vill icke
spå något ondt, utan tvärt om hoppas det bästa. Men tron mig, mina
herrar, de pålagda tullarne, som hafva prisats såsom så välsignelserika,
hafva icke varit välsignelserika. Hade stockholmsbänken varit sådan,
som den genom valen var och icke genom det fel, som sedan uppstod,
blifvit utbytt mot andra representanter, hade kanske dessa tullar år
1888 icke blifvit pålagda och vi ej heller å nyo behöft upptaga striden
År 1891.

Mina herrar, jag har, som jag tror, upptagit eder tid blott några
få minuter, och jag har ej besvärat kammarens protokoll förr än den
7 mars. För min del ber jag få säga, att enligt mitt förmenande vore
blott ett det verkligt rätta: att bortaga dessa orättvisa tullar. Men
då jag icke kan tänka, att pluralitet för ett sådant förslag kan ernås,
skall jag inskränka mig till att be att få ödmjukligen instämma i utskottet
förslag.

Herr Collander: Då herr vice talmannen berörde eu fråga, som
äfven vid andra tillfällen varit på tal och hvaraf man äfven hört en
återklang inom bevillningsutskottet, att det nemligen skulle vara en
olycka, att städerna tillväxte, och att det vore väl om en del af befolkningen
kunde återgå till landsbygden, så vill jag först derom yttra
några ord. Detta är visserligen en mycket svår fråga. Men så mycket
är ju dock tydligt, att der en industri uppväxer, koncentrerar den sig
till några få punkter — det är just städerna. Om nu icke dessa
funnes, så skulle ju icke jordbrukarne hafva några konsumenter, till
hvilka de kunde sälja sina produkter — ty att de skulle sälja till
hvarandra, kan naturligtvis ej komma i fråga. När nu protektionisterna
önska få den egna marknaden tillförsäkrad sig för afsättning, så borde
de väl icke anse det för en olycka, att stadssamhällena tillväxa. Detta
dock blott i förbigående.

Hvad sjelfva den nu föreliggande frågan beträffar, så har bevillningsutskottet
icke yrkat tullens borttagande, utan endast dess nedsättande.
Denna nedsättning har utskottet motiverat dermed, att det
blifvit en konjunkturförändring, som höjt priset för ifrågavarande produkter
mer än hvad den år 1888 åsätta tullen medförde. Nu frågas:
är denna tull under alla förhållanden den rätta? Går man till 1888
års utskottsbetänkande, så finner man, att det förelåg yrkanden på

Lördagen den 7 Mars, e. in. 49 j^.q

mycket högre tull. År 1880 och 1887 yrkades 2 kronors tull, och detu^. tullen å
ansåg bevillningsutskottet vara lämpligt då. År 1888 ansåg det, att ^»måi.
man borde öka tullen till 2 kronor 50 öre. Detta kan alltså omöjligen (Ports.)
vara en under alla förhållanden rigtig tull. Man må ju derför kunna
la tala med hvarandra om, huru vida en sänkning kan ega rum, eller
om förhållanden inträda som föranleda en höjning. Det sista är icke
fallet. Då måtte det väl ej vara orimligt, om man framställer en begäran
att få den något minskad. Och skälet är, att denna tull ovilkorligen
måste drabba'' som en skatt. Detta kan ej förnekas. Jag är
visserligen öfvertygad derom, att protektionisterna éj afse att låta den
drabba de mindre bemedlade. Kunde de undvika detta, så ville de
det gerna. Men man kan ej skilja skattefrågan från tullskyddet. Härvid
talar man nu oupphörligt om »arbetarne». Men det är ej allenast
dem det gäller. Det gäller äfven dessa små inkomsttagare, dessa små
kapitalister, som lefva af en liten ränta, och alla med dem likstälda,
som innehafva någon tjenst, enskild. eller offentlig — det är dessa,
som drabbas af dessa lifsmedelstullar. Kan man nu minska denna
deras^ börda, så må man väl vara skyldig att göra det.

En talare antydde, att man måste ihågkomma, att det är en betydande.
inkomst lör staten det bär gäller att minska eller borttaga.

Ja, det är just förhatligt, att dessa små inkomsttagare skola bära denna
tunga. Men de få icke allenast bära denna, utan äfven den som går
till jordbrukarne. Det är både staten och jordbrukar ne,1 som taga
skatt. Bäst vore nu, om denna tunga toges bort. Utskottet har dock
anfört de skäl, som tala för att blott nedsätta tullarne: för att icke
åstadkomma en menlig rubbning och för att hålla sig på ett område,
der man från båda sidor borde kunna vara med om en jemkning.

På grund af dessa skäl jemte de af utskottet anförda anhåller jag
att i likhet med öfriga meningsfränder få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Winkrans instämde med herr Collander.

Herr Truedsson: Jag både icke tänkt yttra mig i denna fråga,
helst kammaren väl vet min ståndpunkt i densamma. Men sedan herr
vice talmannen och herr Nils Petersson i Runtorp yttrat sig, kunde jag
icke underlåta att begära ordet. De framstälde så varmt sina önskningar,
att spanmålstullarne måtte stå qvar för en mängd små fattiga
jordbrukares skull. Jag för min del representerar en mängd sådana
små landtbrukare, kanske liera hundratal, bvilka icke kunna producera
råg nog till husbehof och icke alls något hvete. Jag frågar då: på
hvad sätt skola dessa hafva någon nytta af spanmålstullarne? Kan
deras ställning förbättras derigenom? Jag tror det icke. Skola de för
sin enskilda del kunna existera, så måste de ovilkorligen lägga an på
sin lilla ladugårdsskötsel på allra bästa sätt, Den lilla inkomst, de
kunna erhålla af sitt jordbruk, måste de få på denna väg, genom svinafvel
och mjölkbandtering. Kunna då dessa tullar — det må vara på
råg och hvete eller på foderämnen, såsom kli, foderkakor m. m. dylikt
— vara dem till något gagn? Nej, det måste vara tvärt om. Man
talar ofta om, att dessa små landtbrukare med sin magra jord icke

Andra Kammarens Pr oi. 189 U N:o 13. 4

N:o 13. 50

Lördagen den 7 Mars, e. in.

Ang. tullen « kunna odla annat än råg och potatis. Ja inånga trakter äro sådana,
spanmål. att der ej kan odlas annat. Men då de ej kunna producera råg till
(Forts.) afsa]Ui kafva de naturligtvis ingen nytta af spanmålstullarne. Möjligen
kunna de hafva någon potatis att sälja, då skörden lyckas väl. Men
äfven hvad potatisen beträffar, har man kommit underfund med på
senare tiden, att den är ett utmärkt foderämne för mjölkkor i förening
med andra kraftfoderämnen, och lönar sig väl, då den icke är i för
högt pris, ja gifver ett utmärkt resultat, och kan således potatistullen
mycket väl undvaras äfven för dessa små jordbrukare.

Herr talman! På dessa skäl anhåller jag att få förena mig med
de många talare, som yrkat bifall till utskottets hemställan i den nu
föredragna punkten.

Herr Herslow: Jag begärde ordet för att bemöta ett par satser,
som i början af talarens på upsalabänken anförande mötte mig och
stötte mig. Men snart fann jag, att han rörde sig med ett alldeles
främmande språk och tankegång, att jag, om jag ville replikera, skulle
nödgas bemöta hvarje sats, hvarje uttryck i hans anförande. Han gick
nemligen helt in på ett område, som vi i dag lemnat å sido, nemligen
den allmänna grundstriden, principstriden emellan frihandlare och protektionister.

Han resonnerade så här: »Det är sant, på sätt och vis, att äfven
jag kan anse mig vara egennyttig. Ty om mitt land ginge under, finge
jag också följa med. Och mitt land går under, om jordbruket går
under. Man kunde nu tycka, att detta icke behöfde göra så mycket,
så vida hela jordklotet vore ett land. Då upphörde man med jordbruket
på ett ställe, när det icke kunde bära sig, och flyttade det till
ett annat ställe.

Men med undergången af denna materiella kultur följer äfven undergången
af vår gamla svenska kultur, den andliga kulturen, som hänger
tillsamman med vår historia, som vi ärft af våra fäder. Alltså, derför
att jag håller på den andliga kulturen, som sammanhänger med den
materiella kulturen, och derför att den materiella kulturen hänger på
jordbrukets bestånd, derför — yrkar jag bifall till spanmålstullen.»

Förträffligt! Skada blott att den ärade talaren utan vidare utgår
från flen underliga förutsättningen, att jordbruket går under, om spanmålstullen
borttages. Det är från denna försats, hvilken han utan
vidare antager som gifven, som han kommer till dessa slutsatser om
Sveriges materiella och andliga kulturs undergång. För detta sitt antagande
bjöd han icke något som helst bevis, och dock hafva vi i denna
kammare vid behandlingen af hvarje fråga, som rört jordbrukstullarne,
sökt bevisa, att det just är jordbruket, som i första hand af dessa
tullar hämmas i sin utveckling. Detta hafva vi påstått, och vi tro oss
hafva gifvit allvarsamma skäl för vår mening. Men han sökte icke
gifva ett enda skäl för sitt påstående, att frihandeln är vårt lands afgjorda
ruin, icke ett enda skäl. Men, det är sant, om han ej gaf
skal, så åberopade han åtminstone en auktoritet. Som emellertid den
auktoriteten var skräddaren Palm, så torde herrarne ursäkta mig, om
jag öppet förklarar, att jag af en man från denna lärdomens stad
väntar antingen några bevis eller också mera bjudande auktoriteter,

Lördagen den 7 Mars, e. nu

51 N:o 13.

innan jag godkänner hans första antagande. Och då hans bevisföring
hänger på detta antagande, faller med det hela konklusionen.

Lika besynnerligt som jag fann hans lättvindiga sätt att skaffa sig
en utgångspunkt i ett obestyrkt antagande, lika besynnerligt fann jag
det medel han bjöd för att rycka d§t i ruiner sjunkande Sverige upp
ur dyn. Frihandeln hade, sade han, bragt Sverige derhän, att det
glidit ned till undergångens rand. Nu skulle man hjelpa upp fosterlandet
genom att lägga tullar på jordbrukets produkter. Men dermed
vore icke saken helt hjelpt, utan sedermera skulle industrien för sina
produkter erhålla lika skyddstull som jordbruket, så att jordbruket
skulle till industrien återbetala hvad den fått. Och genom denna allmänna
skatteläggning, sedan det lyckats för oss att fördyra allting,
skulle vi skapa de förbättrade materiella vilkor, som skulle medföra
landets uppryckning. Mig påminner detta sätt att hjelpa sig upp lifligt
om den berömde riddaren, som på eu ridt råkade ner i ett kärr, men
helt fyndigt räddade sig genom att med ett dugtigt ryck i sitt eget hår
lyfta upp både sig och hästen. Herrarne känna säkert namnet på
riddaren.

Detta är den enda utflygt jag skall tillåta mig på den allmänna
tullstridens principiella område. Jag ber i stället få bemöta ett par
speciella uttryck i samme talares anförande. Han påstod att vi sökt
framställa protektionisterna såsom arbetarefiendtliga. Nej, det har jag
icke försökt, och det vill jag icke försöka, ty det är min innerliga
öfvertygelse att protektionisterna visst icke äro fiender till arbetet eller
arbetarne. Men vi hafva en annan uppfattning än de, om hvad som
leder till vinstgifvande arbete; och hvad de komma med som recept
för återställande af arbetets välstånd, förklara vi för underhaltigt och
qvacksalfvarmessigt.

Jag tror mig för öfrigt hafva äfven någon praktisk kännedom härom.
Jag är sjelf arbetsgivare, genom de styrelser, hvari jag är medlem,
kanske bland de största arbetsgifvarne i kammaren, och bär haft med
arbetare så mycket och på så mångfaldiga områden att göra, att jag
torde kunna säga, att jag har någon rätt att tala om, på hvad sätt
detta system verkat bland arbetarne. Jag har icke upptäckt, att vi
med spanmålstullarne skapat ökad arbetstillgång, åtminstone icke på de
många områden, der jag haft tillfälle att följa med arbetsförhållandena.
Jag har sannerligen icke funnit, att vi med 1888 års tullar hafva skapat
lyckligare produktionsförhållanden för arbetsgifvarne, men val har
jag sett, att vi på många områden, t. ex. på det stora skeppsbyggeriets
område, lidit obegripligt ondt af dessa tullar. Samtidigt ha våra rederier
bragts i ett nästan olidligt läge. Jag kan lika litet såga, att
vi genom jord!) rukstullarn e skaffat ett enda öres tillägg på arbetslönerna.
Yi hafva visserligen på några områden fått arbetslönerna
höjda. Men detta skedde på grund af den allmänna affärslifaktigheten
1888; det var den som 1889 på flera områden framkallade en höjning
i arbetslönerna, som stått i sig äfven 1890 på många arbetsområden.
På andra åter hafva lönerna åter sjunkit tillbaka, och min öfvertygelse
är, att om de nuvarande konjunkturerna fortgå, så randas i sommar
bistra tider för arbetarne i vår industri.

Men har jag kunnat kontrollera hvad dessa tullar icke verkat, så

ilig. tullen
spanmål.
(Forts.)

S:o 13. 52

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen a har jag äfven sett, hvad de verkat. De hafva åstadkommit ett bestämdt
spanmål. yrlcancle af arbetande att få godtgörelse för den förhöjning i lefnads(Forts.
) kostnader, som de fått sig pålagd; och det torde vara få arbetsgifvare
här i kammaren, som icke gifva mig rätt i det påståendet, att om man
har stora arbetareskaror, får man§nu oupphörligt mottaga yrkanden på
löneförhöjning under förklaring, att deras lefnadskostnader genom spaumålstullarne
blifvit så fördyrade, att de måste hafva någon ersättning
derför. I de industrier, som genom konjunkturerna kommit sig upp,
få de naturligtvis någon höjning. Men är det i en industri, som, sjelf
tryckt, icke kan uppfylla deras yrkande, då tränger sig den bittra
tanken på dem: här hafva vi blifvit beskattade, som minst tåla beskattning,
och vi kunna icke få något vederlag för den ökade utgiften,
fördyrandet af lifsmedlen måste af oss utjemnas genom minskning af
vår konsumtion, någon annan möjlighet att utjemna differensen medgifves
oss icke.

Jag har vidare icke hört, att någon hotat med socialism, som den
ärade talaren yttrade. Nej, mine herrar, man hotar icke med socialism.
Särskildt får jag hvad mig sjelf beträffar fritaga mig från att hafva
hotat. Men jag ser faran i den rörelse, som hotar både honom och
mig, hotar frihandlare lika väl som protektionister, derför att den hotar
det gemensamma fäderneslandet och den bestående samhällsordningen.
Det kan ju hända, att icke denna rörelse blir så fruktansvärd, och att
den lemnar ifrån sig åtskilliga lifgifvande väckelser, och så jemnar ut
sig och försvinner; men för närvarande har den en hotande form. Yi
böra akta oss för att hota hvarandra dermed, men klart inse, hvad
hot den har för oss alla. Och undgå borde vi, synes mig, alla, att
skärpa hvad den i sig har farligt och bittert.

Herr vice talmannen Danielson: Herr Schöning har tydligen
missuppfattat mitt yttrande angående Norrland. För min del tror jag,
ätt det är nödvändigt att se frågan om Norrland på det sätt jag gjort.
Då man lägger ned så många millioner på jernvägar i Norrland, så är
det väl meningen, att det skall kultiveras och dess befolkning blifva
jordbrukande, och jag sökte visa, att så icke var förhållandet, utan att
der särskildt lägges an på skogsafverkning. Och herrarne veta, att den
så att säga afverkningsbara skogsgränsen flyttas allt mer och mer
undan. Jag tror derför icke, att herr Schöning har rätt att ondgöra
sig öfver mitt anförande i den mening han gjort. Jag vill än en gång
säga, att om man trycker ned spanmålsprisen så, att jordbrukare icke
kunna existera, så gå vi miste om den förhoppning vi haft om Norrland,
nemligen att vi skulle få en jordbruksbefolkning der uppe.

Medan jag har ordet, skall jag be att få bemöta herr Collander,
som sade, att vi bordo vara måna om att befria småfolket från den
börda, som vi genom tullarne pålagt dem. Ja, min bäste vän, om det
funnes starkare skuldror att lägga den bördan på, så skulle jag vara
med derom, men jag kan icke finna det rigtigt, att arbetarne i städerna
oupphörligt söka nedtrycka sina många gånger talrikare kamrater
på landsbygden; och då våra jordbrukare icke begära mera skydd,
än hvad grannländerna lemna sina jordbrukare, så tycker jag, att de
icke begära för mycket.

Lördagen den 7 Mars, e. in.

53 Nio 13»

Herr L. Eklund: Jag anhåller att få instämma i det anförande,Äng. tullen å
som min vän och kamrat herr Rosengren nyss haft, och jag gör det sP«nmåi.
så mycket hellre, som en talare på norrlandsbänken med en viss patos (Fo,''ts-)
vändt sig emot detsamma.

Jag yrkar afslag på utskottets t hemställan och bifall till reservanternas.

Herr Boethius: I anseende till den långt framskridna tiden vill
jag afstå från ordet, som jag begärt för att besvara de af herr Herslow
mot mig rigtade anmärkningarna.

Herr Hedin: Den mycket ärade representanten för Öland ville,
då han för en stund sedan hade ordet ■—■ jag syftar på hans första
anförande i afton — intala oss, att jordbruket utan de nu bestående
tullarne ginge sin undergång till mötes, att jordbruksnäringen, betraktad
såsom näringskälla, vore en förtviflad utväg, och han inbjöd städernas
invånare — jag kan icke ordagrant återgifva hans yttrande,
men det var något ditåt — att till rampris köpa jord och sjelfva
blifva jordbrukare. Ehuru jag väl märkte af hans anförande, att han
icke hyser stor sympati för statistiska uppgifter — han nöjde sig också
sjelf med påståenden, som ty värr emellanåt antogo formen af svåra
anklagelser — tillåter jag mig likväl fästa hans uppmärksamhet på ett
statistiskt dokument, som han sjelf för ett år sedan varit med om att
bringa till kammarens kännedom och hvilket dokument obestridligen
utmärker sig för siffror, som äro absolut exakta. Jag syftar på statsutskottets
memorial n:o 36 år 1890, i anledning af remiss med öfverlemnande
af uppgift å förändringar år 1889 i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar m. m. Med detta
memorial följer eu förteckning å de hemman och lägenheter, som jemlikt
kong! brefven den 29 maj 1874, den 6 juni 1879, den 27 juni
1887 och den 18 maj 1888 blifvit under år 1889 af kong! domänstyrelsen
försålda. Då man gått igenom uppgifterna för år 1889 finner
man också ett tillägg, »transport från statsutskottets memorial n:o 47
den 5 april 1889». Sålunda har man i detta dokument en förteckning
å försålda kronohemman och lägenheter från 1874 till och med år
1889. Der finnes uppgift på deras taxeringsvärde och köpeskillingen.
Taxeringsvärdet utgjorde en summa af 1,152,458 kronor och köpeskillingssumman
utgjorde 2,134,725 kronor. Detta vittnar icke om, att
jordbruket skulle vara så på väg till undergång, att det vore en förtviflad
utväg att slå sig på jordbruksnäring, ej heller om att man kan
köpa jorden till hvad pris som helst.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få svara på herr
Hedins anförande med den frågan, huru vida han kan uppgifva huru
många af dessa köpare af kronans egendomar som verkligen betalt
hvad de köpt.

Herr Bexell:

Herr Hedin: Bättre än jag kan en person, som jag har äran se
här framför mig, nemligen herr statsrådet och chefen för kongl. finans -

N:o 13. 54

Lördagen den 7 Mars, e. m.

Ang. tullen
spänmål.
(Forts.)

“departementet, gifva svar på frågan, huru många af dessa köpare af
kronoegendomar äfven betalt köpesumman derför. Bättre än jag kan
han upplysa derom, att staten icke säljer sina egendomar utan att få
betaldt för dem, och han kan också intyga att de, som köpa sådana
egendomar af staten, få betala eu del af köpesumman strax och för
återstoden ställa godkänd borgen.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till det yrkande, som innefattades i friherre Barnekows m. fl. vid denna
punkt fogade reservation. Herr talmannen fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra propositionen, men som votering
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af eu så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 9:de punkten
af dess betänkande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit herr friherre Barnekows med flere vid punkten afgifna reservation.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 128 ledamöter röstat
ja och 89 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallits.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
behandlingen af föreliggande betänkande till ett kommande sammanträde.

§ 2.

Herr J. Ny däld aflemnade två nya motioner, nemligen:

n:o 174, om skrifvelse till Kongl. Maj.-t med begäran om utfärdande
af föreskrifter i afseende å befordran till underlöjtnant i armén;
och

n:o 175, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring
i gällande bestämmelser i fråga om befordringarna inom arméns officerscorps.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, n:o 2, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut vid behandlingen af det från 1890 års riksdag hvilande
förslag om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen;

Lördagen den 7 Mars, e. m.

65 N:o 13.

statsutskottets utlåtande, n:o 10, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde bufvudtitel, omfattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna; samt

lagutskottets utlåtanden

n:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i tiden för besvärs
anförande öfver kyrkostämmas beslut i vissa fall; och

11:0 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 2 § i
utsökningslagen den 10 augusti 1877.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,5 5 på natten.

In Ådern

A, E. J. Johansson.