RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 9.

Onsdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollen för den 21 och 25 sistlidne februari.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande n:o 2, angående stämpelafgiften;

bankoutskottets memorial:

n:o 3, angående beviljande af ränta å en uppsagd, ej i behörig
tid uttagen deposition;

n:o 4, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar; och

n:o 5, angående afskrifning af fem stycken lån, utlemnade vid
riksbankens afdelningskontor i Malmö; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af 1 kap. 6 §
giftermålsbalken; samt

n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan.

Företogs val af sju ledamöter i Riksdagens särskilda utskott för
behandling af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lagar
om försäkring för olycksfall i arbete och om sjukkassor, dels anFörsta
Kammarens Prot. 1891. N:o 9. X

N:o 9.

Onsdagen den"4 Mars.

gående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt och till sjukkasseväsendets
befrämjande; och befunnos efter valförrättningens sint
dertill hafva blifvit utsedde:

herr	Gahn............................................ Stridsberg ...................................	......................... med 102 röster ......................... » 102 »
»	Svedelius......................................	........................ »	102
»	Tham, W....................................	...................... »	102
»	Wallberg, C. W...........................	................... »	102
	Ericsson ......................................	............... »	100	»
2>	Forssell ......................................	............... »	86	>

Företogs val af fyra suppleanter i Riksdagens särskilda utskott
för behandling af Kong!. Maj:ts propositioner dels med förslag till
lagar om försäkring för olycksfall i arbete och om sjukkassor, dels
angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt och till
sjukkasseväsendets befrämjande; och befunnos efter valförrättningens
slut dertill hafva blifvit utsedde:

herr Evers, A................................................................ med 75 röster,

» Annerstedt............................................................... » 72 »

» Olsén ..................................................................... » 72 »

» Lindqvist ............................................................... » ® _ » ,

sedan ordningen emellan herr Annerstedt och herr Olsén blifvit genom
lottning bestämd.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående försäljning till Eslöfs köping
af en del af militiebostället 3/8 mantal Eslöf n:o 13 samt 2/3 mantal
Eslöf n:is 15 och 17 i Vestra Sallerups socken af Malmöhus län.

Denna kong!, proposition blef härefter föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Föredrogos, men bordlädes
statsutskottets den 28 sistlidne
23—25.

å nyo på flere ledamöters begäran
februari bordlagda utlåtanden n:is

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 25 och 27 nästlidne februari bordlagda memorial
n:o 1, med uppgift å hyllande förslag till ändringar i grundlagarne.

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 9.

Det från 18S9 års riksdag kritande förslaget till ändring af
§ 23 riksdagsordningen.

Antogs.

Det från 1890 års riksdag kritande förslaget till ändring af Ändring af

\ noll 1 Q nf/il/» 0/7n n C*s\/vsl sist nnn n nr* ~ ^ „

§§ 6 ock 13 riksdagsordningen.

Herr Forssell: Herr vice talman, mine herrar! Kammarens
äldre och erfarnare ledamöter torde icke vägra att instämma i det
påståendet, att ett förslag sådant som det nu föreliggande skulle för
tern eller tio år sedan hafva mött ett oöfvervinneligt motstånd i
denna kammares politiska åskådningssätt. Man lade då en ganska,
stor vigt på vissa högre statsintressen, och det syntes bekymmersamt,

att Första Kammarens inflytande var ganska

ringa, majoritetens

, „ 6 och 13
riksdagsordningen.

Andra Kammaren deremot ganska öfvervägande vid de vigtiga statsregleringsfrågornas
afgörande. Då det nu visade sig, att, under den
nu gällande riksdagsordningens tillämpning, landtmännens i Andra
Kammaren inflytande inom riksdagen i dess helhet så småningom
förminskades, säde man sig: detta kan icke skada Första Kammaren,
det kan åtminstone leda derhän, att pretentionerna från det andra
hållet så småningom modereras, och från vår sida skall åtminstone
icke något göras för att stäfja den tillväxt af städernas inflytande,
som utgör en motvigt mot landtmännens; vi vilja icke för all framtid
fastslå det inflytande, som landtmännen redan vunnit. Huru
mycket benägen man än var att göra eftergifter för stunden, att
ingå så kallade kompromisser, var man likväl oeftergiflig! hårdhändt,
då det gälde att behålla utsigterna för framtiden.

Deremot fäste vid den tiden Första Kammaren icke ett öfvervägande
afseende å sådana omstörtande samhällsläror, som stundom
vinna bifall hos störa städers valmän. Man sade sig, att progressiv
beskattning, allmän rösträtt och dylika program på den svenska
Riksdagens bord icke kunde blifva annat än skåderätter, som ingen
ville röra vid, under det att de matnyttiga rätterna fortfarande skulle
förblifva grundskatter, indelningsverk, bränvin, tolag och sådant, för
hvilka digestionsapparaten ock borde vara afpassad. Man litade på
den svenska allmogens obenägenhet för dylika program och framför
allt var man viss på Första Kammarens egen förmåga att motstå
alla öfverdrifter. Man bibehöll derför hela sin kallblodighet gent
emot alla radikala program och valsegrar, både i Stockholm och i
Helsingborg.

Men den tidens Första Kammare visste slutligen att uti föreliggande
frågor skilja hufvudsak från bisak. Det såg den tiden
visserligen ganska bekymmersamt ut i fråga om utrymmet för det
växande antalet riksdagsmän, ty man hade då ännu icke, såsom nu,
beslutat bygga nya riksdagshus, som kunde rymma ända till dubbla
antalet af nuvarande riksdagsmän. Det oaktadt hade man vid den
tiden icke sinne för den politiska visdom, som lär, att den största
af alla politiska faror är faran för trängsel i riksdagshuset, och att

N:o fl.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af den största af alla politiska uppgifter av den att för all framtid
§§ ö och 13 fastställa antalet af riksdagens ledamöter.
riksdags- gå tänkte man då — jag kade så nära sagt: i våra fäders tid;
ordningen. ^ ^ förefaller mig som om det vore eu mansålder sedan dess,
(For3'' om det nemligen är sant, att Första Kammarens majoritet alldeles
öfvergifvit sina traditioner i dessa hänseenden. Huru dermed sig
förhåller kommer snart att spörjas; men om så vore, skulle, det visserligen
allra minst tillkomma mig att väcka dessa traditioner till
lif. Jag kan det icke; och jag ville det icke, om jag kunde det.

Nej, herr talman, jag vill blott anhålla om en stunds uppmärksamhet
för en granskning af de föreliggande paragrafernas inre och
yttre egenskaper såsom regel och lag för bildande af Riksdagens
båda kamrar, i synnerhet af den Första Kammaren. De anmärkningar
jag kommer att framställa böra icke vara obekanta eller, öfverraskande
för någon; de hafva redan varit föremål för offentlig diskussion,
hvilket ju är en fördel. Det har dock synts mig nödigt
att äfven få dessa anmärkningar fastade i kammarens protokoll, äfven
om kammarens ledamöter ej skulle fästa stor uppmärksamhet vid
desamma.

Reservanterna i utskottet hafva med styrka framhållit, att den
begränsning af städernas, i synnerhet de stora städernas, allt för
oproportionerligt tillväxande representation, som är det hufvudsakliga
och mest förnuftsgiltiga syftet med reformen, mycket väl kan vinnas
genom några enkla, lättfattliga och lätt genomförbara jemkningar i
vår nuvarande riksdagsordning. Reservanterna hafva allvarligen
varnat mot att sträcka reformen längre än nödvändigt är för att
vinna detta syfte. Men förgäfves. Utskottets majoritet har ansett
det vara framför allt vigtigt att för all framtid bestämma riksdagsmännens
antal och på denna grundval med otrolig möda framkonstruerat
något, som icke har sin like i något civiliseradt folks författning,
något som man skulle kunna kalla en sjelfverkande apparat
för uppmätning och periodisk ommätning af föränderliga valkretsars
vexlande representationsrätt eller andel uti det föreslagna antalet
ledamöter i kamrarne. Kammarens ledamöter hafva redan varit i
tillfälle att öfva sitt skarpsinne på studiet af denna mekanism, och
antagligen ha de fleste i likhet med mig funnit den vara ytterst invecklad.
Antagligen ha också de fleste sagt sig: den är invecklad;
reder det sig, är det väl, men efter som utskottet föreslagit det, så
går det nog.

Nej, herr talman, det går icke. Det går sönder ofelbart, om
icke vid första försöket, så vid hvarje följande ny reglering af åtminstone
Första Kammarens valkretsar. Detta derför att utskottet,
utan att så noga betänka hvad det gjort, har, genom bestämmelsen
i mom. 5 af 6 §, i mekanismen insatt ett kugghjul, som icke passar
till det hela, utan vid hvarje ny reglering stannar verket, hvilket då
icke kan åter sättas i gång utan med tillhjelp af en främmande
hand, som kallas det administrativa godtycket.

Kammarens ledamöter hafva troligen, vid granskningen af den
ifrågavarande valordningsapparaten, redan funnit, att den hvart tionde
år skeende omregleringen af valkretsarnes valrätt har en stor likhet

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

med den bekanta ungdomsleken byta grannar. På gifvet tecken Ändring af
skola två, tre, sex eller flera valkretsar afstå hvar sin plats i Första §§
Kammaren, Indika skola besättas af andra två, tre, sex eller flera Ordningen
valkretsar. Men nu tillkommer den bestämmelsen i mom. 5, att ingen (^orts)
riksdagsmans rätt att utöfva riksdagsmannakallet må genom regleringen
rubbas, så länge hans nioåriga mandat räcker; och häraf
uppkommer villervalla. Antalet lediga platser i kammaren kommer
i de flesta fäll icke att jemnt motsvara antalet af de valkretsar, som
äro till nya platser berättigade.

För att det invecklade förhållandet må kunna rätt förstås, ber
jag att få lemna ett enkelt och lättfattligt exempel.

Antag att tre valkretsar, såsom skulle händt enligt 1888 års folkmängdssiffror
med städerna Stockholm och Göteborg och Vesternorrlands
län, vid ny reglering få rätt till hvardera en riksdagsman utöfver
hvad de förut haft, under det tre andra valkretsar, t. ex. Kronobergs,
Jönköpings och Östergötlands län, mista hvar sin; men att, när
den nya valordningen skall tillämpas, plats endast är ledig i en valkrets,
Östergötlands län. Då finnes enligt mom. 5 endast en plats att
tillgå för tre lika berättigade valkretsar. Hvilken af dessa kretsar
skall nu hafva platsen? På denna fråga gifves i förslaget icke något
svar, icke ens en antydan till svar. Man har väl talat om en sådan
antydning, lemnad af mom. 4, men hänvisningen till detta moment
beror på ett missförstånd, emedan mom. 4 icke handlar om det fäll,
hvarom här är fråga. Den grund för bestämmande af ordningen för
utöfning af valrätt, som der anvisas, räcker icke heller till för alla de
mångskiftande fäll, som kunna förekomma vid en omreglering enligt
mom. 5. Det skulle föra för långt att nu ingå i ärendets detaljer;
men, om så erfordras, är jag villig att gifva bevis för mitt påstående.

Denna brist i förslaget, bristen på lagbestämmelser för afgörande
af lika berättigade valkretsars tvistiga rättsanspråk, kan icke kallas
en blott formel brist — den är reel, ty en grundlagsparagraf, hvars
hufvudsakliga uppgift är att fastställa vissa valkorporationers valrätt
och gifva regler för utöfning af denna rätt, lider af en hufvudsaklig
brist, om den fastställer rättigheter, som upphäfva och motsäga hvarandra,
och, i stället för att sjelf fastställa en regel till lösning af
sådan kollision, endast kan hänvisa på det administrativa godtycket.

Förhållandet är helt enkelt, såsom framgår af utskottets motivering,
att utskottet icke tänkt sig detta platsbyte försiggå mellan mer
än en och en valkrets i sänder. Hade utskottet tagit sig för att
probera sitt system efter 1888, 1878 och 1868 årens foikmängdssiffror,
så hade utskottet funnit att det kan blifva många kretsar, som skola
byta platser, så hade det naturligen äfven funnit det nödvändigt att
stadga någon regel för undanrödjande af dylika kollisioner.

Men det är icke nog med att afgörandet är svårt i de fäll, hvarom
jag nu talat, det är ännu värre, att om de föreslagna paragraferna
blifva insatta i vår grundlag, så kommer man icke att veta hvarken
huru eller när eller af hvem ett sådant afgörande skall träffas. Der
stadgas i sjette paragrafens mom. 5: »Det antal riksdagsmän, hvarje

valkrets, enligt ofvan angifna grunder, eger utse, bestämmes hvart

N:o 9.

Onsdagen den i Mars.

Ändring af tionde år af Konungen.» Det är deraf klart och tydligt, hvad Konungen
§§ e och -Z3skai] göra och äfven hvad den af Konungen meddelade bestämmelsen
ordningen. skall innehålla. Den skall angifva den valrätt, som under tioårs(Forte)
perioden tillkommer hvarje valkrets; men den kan icke taga hänsyn
till de tillfälliga förhållanden, som inverka på valrättens utöfning.
Sedan heter det i samma moment: »och skall vid tillämpning af den
sålunda faststälda ordningen iakttagas, att inskränkning icke sker i
vald riksdagsmans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.
» Hvem skall nu tillämpa? Hvem skall iakttaga? Man
vill nu gerna svara: »det skall naturligtvis Konungen göra!» Men
utom det att stiliseringen af paragrafen strider mot antagandet att
utskottet menat något sådant, så är det ännu värre, att en sådan
tolkning skulle i vissa fall stå i uppenbar strid med qvarstående bestämmelser
i riksdagsordningen i fråga om tillämpning af valordning,
det vill säga hufvudsakligen med bestämmelserna i 28 §, enligt hvilken
»hos Konungen af hvardera kammaren göres anmälan om de ledigheter
inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan nästa
riksdag genom val fyllas, hvarefter Konungen anbefaller dess befallningshafvande
föranstalta att nya val anställas.» Här är bestämdt
utsagdt, när Konungen har något att skaffa med valordningen och
hvad han har att göra. Konungen har att meddela befallning och
förordnande om val på anmälan af kamrarne, när riksdagen är samlad.
I andra fall, det vill säga när ledighet inträffar mellan riksdagar,
har Konungen icke något att skaffa med åtgärderna för valens förrättande.
Det heter i 28 §: »Om emellan riksdagar ledighet i någondera
kammaren genom ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande
tillse och föranstalta, att nytt val anställes.»

Låtom oss nu gå till det konkreta fallet! En reglering för
tio år anställes med ledning af folkmängdsuppgifterna. Jag förmodar
att Kongl. Maj:t är färdig med en sådan reglering i april
eller maj månad, strax före eller efter det riksdagen åtskilts.
Denna nya valordning skall tillämpas vid de derpå följande höstvalen.
Den är kungjord till efterlefnad och innehåller t. ex. att
sex valkretsar skola välja eu representant utöfver det antal de
förut haft rätt att välja, och deremot sex andra valkretsar afstå
en representant. Det inträffar vidare att i det ögonblick, dä valordningen
fästställes, ingen plats finnes ledig i de valkretsar, som
skola afstå representant. Sedermera på sommaren afgå tre representanter
genom död eller afsägelse. Tre platser finnas då att tillgå.
Huru skall då förfäras för att få afgjordt, hvilka af de sex nyberättigade
valkretsarne skola tillträda dessa tre platser. Skola de
sex konungens befallningshafvande hålla konferens för att afgöra
frågan? Vår administrativa rätt känner icke till någon landshöfdingekonklav
eller någon annan form för ett dylikt ärendes afgörande
genom konungens befallningshafvande. Följden blir att konungens
befallningshafvande hvar i sin stad komma att förordna om nya val
enligt den nya valordningen. Sex nya representanter blifva sålunda
valde och derefter få desse representanter, bäst de gitta, täfla om
rätten till de lediga platserna; men huru och inför hvilken myndighet,
det vet man icke!

Onsdagen den i Mars.

Nso 9.

Förhållandet är, att äfven här utskottet icke tänkt sig valord- Ändring af
ningens utförande och tillämpning i alla detaljer, och det derför icke §§ 3 och 13
kommit att känna behofvet af fullständiga stadganden i mom. 5 af ordningen
denna paragraf eller af nya bestämmelser i § 28. Endast på sådant (Forts \
sätt skulle den nya paragrafen hafva kunnat bringas i organisk
öfverensstämmelse med riksdagsordningen i dess helhet.

Jag. tycker mig höra, huru man gentemot denna anmärkning utbrister:
»allt det der är idel småsaker; sådant kan rättas och hjelpas
efteråt, antingen genom en grundlagsändring eller derigenom att
Konungen i nödfall tager sig den rätt, han icke uttryckligen fått, att
ordna alla dessa förhållanden.» —- Jag ber om förlåtelse, sådant är
just hvad som icke bör ske. Efterkorrigeringar äro eu syndig vana
i literaturen; men, om det må vara en författare tillåtet att i stor
brådska trycka hvad han icke drägt i fullständigt skick och sedan
vidfoga sitt arbete en eller annan trycksida, full af »addenda et corrigenda»,
så är ett sådant förfarande alldeles oursäktlig! hos lagstiftaren.

För honom gäller att i alla detaljer bringa lagförslaget i färdigt skick,
innan det varder som lag antaget och promulgeradt. Ingen annan
ordning är lagstiftaren värdig, derom kunna alla vara ense.

Flytta vi nu uppmärksamheten till § 13, så stannar ögat ovilkorlig!
vid ett uttryck, som på annat ställe icke skulle förtjena stort
afseende, men som på den plats, det nu har, icke kan förbigås, derför
att det är så karakteristiskt för utskottets arbete. Om någon
klockan 12 på dagen helsar med ett »god morgon» så vet man att
han menar »god middag», och på samma sätt, när utskottet begagnar
uttrycket »angränsande domsagor», förstår man nog, att utskottet
menar »domsagor, som gränsa till hvarandra». På samma sätt kan
man ju ställa uttrycket »ankommande bantåg» i sådant sammanhang,
att det måste betyda »mot hvarandra kommande bantåg», men i begge
fallen är otvifvelaktigt ett sådant användande af orden ett våld på
språkbruket. Oegentligheten är för stor att kunna förklaras af något
annat än brådska; och för stor att kunna ursäktas, då den förekommer
i ett förslag till grundlag.

1 samma punkt förekommer det bekanta förbiseendet, att man
stadgat eventuel delning af domsagor, men dervid icke kommit
i håg, att för sådan händelse borde 16 § också så ändras, att man
visste, hvilken af de två domhafvandena skulle verkställa valet. Denna
anmärkning är ovederlägglig; man kan icke besvara den med annat
än hoppet om en efterkorrigering.

I mom. 3 har utskottet gifvit sådana lagbestämmelser, att efter
desamma regeringen skulle i mycket hög grad blifva suverän herre
öfver valresultaten inom ett trettiotal valkretsar. Under det man i
de större städerna för rätt att utse en representant förutsatt en
folkmängd, uppgående till en sjuttiofemtedel af städernas folkmängd,
eller nu omkring 12,000 invånare, så har man stält så till, att
städer sådana som t. ex. Sigtuna och Trosa hunna af Kong!. Maj:t
förenas till en valkrets med rättighet att välja en riksdagsman. Det
finnes ingenting i denna paragraf, som hindrar Kongl. Maj:t att
låta två småstäder med ytterst ringa folkmängd bilda en valkrets
eller slå tillsammans i andra valkretsar nästan huru stort antal små -

N;o 9. 8 Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af städer som helst. Då man icke kan antaga, att utskottet principielt
^föredrager det administrativa godtycket framför lagbunden ordning,
ordningen. måste man föreställa sig, att bortfallandet af den nu gällande be(Forts.
) stämmelsen om ett visst remedium för valkretsarnes storlek berott
på ett förbiseende. Det har otvifvelaktigt icke varit nödvändigt att
borttaga den begränsning, som förut i riksdagsordningen fans mot
godtycke vid valkretsindelningen.

Hvad slutligen mom. 4 beträffar, så är det för kammarens samtliga
ledamöter väl känd!, att om detsamma en mycket häftig strid
redan upplågat. Somliga säga, att Andra Kammaren måste genast
upplösas; andra säga, att upplösning är något, som icke kan komma
i fråga. För min del är jag visserligen af den åsigt, att utskottet
menat och haft goda skäl för denna mening, att, hvad Andra Kammaren
beträffar, någon tillämpning af den nya valkretsindelningen
eller valordningen icke bör komma i fråga förr än vid de nya valen
1893. Men äfven för den andra åsigten kunna anföras vissa skäl;
åtminstone kan man med säkerhet påstå, att utskottets uppfattning af
4:de momentet, sammanstäld med öfriga stadganden i båda paragraferna,
skall leda till högst besynnerliga förhållanden.

Det är t. ex. mycket besynnerligt, att det nya valsystemet synes
komma att träda i tillämpning genast för riksdagens ena hälft,
Första Kammaren, men vara suspenderadt under tre år för riksdagens
andra hälft, Andra Kammaren. Hvad Andra Kammaren
beträffar, är det visserligen begripligt nog, att redan valde riksdagsmän
komma att under pågående treårsperiod behålla sina
platser, ehuru sådant kommer att t. ex. i fråga om 8tockholms
stads representation medföra en uppenbar oegentlighet. Men deremot
har man svårt att föreställa sig, huru förhållandena rätteligen
böra ordnas vid riksdagsmans afgång eller vid eu möjligen blifvande
riksdagsupplösnäng. Skola valen då ske efter den nya valordningen,
eller efter en grundlagsparagraf, som vid det tillfället redan blifvit
upphäfd? I allt detta ligger så mycken tvetydighet, att jag vågar
hemställa, huru vida en kammare, som icke kan hafva glömt bort
den brinnande fejden från 1887 om ny eller fortsatt riksdag, kan vara
benägen att sanktionera den nu ifrågavarande tvetydigheten, af hvilken
möjligen en liknande tvist kan uppstå.

Jag skall icke besvära kammaren med flera anmärkningar. Hvad
som redan anförts kan vara nog för att ådagalägga, att de föreliggande
grundlagsparagraferna icke äro med tillräcklig omsorg
och noggrannhet genomarbetade. Der finnas luckor, som måste fyllas,
der finnas otydligheter, som måste borttagas, motsägelser som måste
upphäfvas. De nya lagparagraferna äro icke organiskt infogade
i de qvarstående paragrafernas ram. Det hela är ett utkast, som
onekligen förråder en viss genialitet, men hvars detaljer äro så löst
utförda, att det icke kan erkännas som en mönsterritning. Det påminner
mera om anteckningarna till en föreläsning, skrifna med
abbreviatur, än om en färdig och städad grundlagstext. Det lider
väl ej heller tvifvel att, om detta förslag remitterades till högsta
domstolen för inhemtande af dess utlåtande, det derifrån skulle återkomma,
försedt med en ganska stor mängd erinringar om beköfliga

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 9.

rättelser, kompletteringar och förtydliganden. Nu veta kammarens Ändring af
ledamöter mycket väl, att vid hvarje obetydlig förändring af det§§ P oc^ 13
ringaste stadgande i 1734 års allmänna lag plägar man i Sverige gräninaen
med den yttersta noggrannhet tillse, huru vida den föreslagna för- rForts\
ändringen eger inre sammanhang och står i öfverensstämmelse med
föregående lagstadganden. Det är sant, att lagstiftningsarbetet
derigenom fördröjes för den otålige och försvåras för den oskicklige,
men deraf har dock vunnits den fördelen, att mången så kallad lagförbättring
blifvit undanröjd, hvilken i verkligheten icke skulle hafva
varit något annat än lagförsämring eller lagförbistring.

Om denna grundsats följts — och särskild! följts af denna kammare
— beträffande ändringar i den allmänna lagen, är det alldeles
naturligt, att den måste gälla ännu mera i fråga om grundlagsändringar
och särskildt i fråga om ändringar af grundlagens fundamentalstadga
liden.

Den omständigheten, att högsta domstolens utlåtande icke plägar
infordras öfver grundlagsförslag, innebär naturligtvis icke, att anspråken
å fullständighet, tydlighet och sammanhang äro mindre i
fråga om grundlagar än i fråga om allmänna lagars stadganden.

Tvärt om, anspråken äro naturligtvis, om möjligt, än större å de
förra än å de senare, och den nämnda omständigheten innebär derför
ingenting annat än en ökad förpligtelse för öfriga lagstiftande myndigheterna:
Kongl. Maj:t, Riksdagens kamrår och konstitutionsutskottet
att å sin sida med den yttersta noggrannhet vid grundlagars affattning
tillse, att ingen enda lagbestämmelse slappes igenom, som i
nämnda afseenden icke håller profvet.

1890 års konstitutionsutskott har enligt min tanke icke varit
fullt lyckligt i detta hänseende. Men jag har med det nu anförda
icke velat rigta några hårda anklagelser mot utskottet eller dess
ärade ledamöter. Det värsta man kan säga onwitskottet är, att det
sjelfmant påtagit sig en allt för stor och dess krafter nödvändigtvis
öfverstigande uppgift, då det velat både föreslå och i detalj utarbeta
en definitiv lösning af denna svåra grundlagsfråga, särsklidt då
lösningen är sådan, att den verkligen har karakteren af en ekvation
med många obekanta. Det är gifvet, att ett utskott, som under sin
korta samvaro skall granska statsrådets samtliga protokoll och dertill
handlägga ett eller annat tiotal propositioner och motioner i
grannlaga grundlagsärenden, omöjligt kan hafva tid och ro tillräckligt
för att icke blott göra en ny konstitutionel uppfinning, utan äfven
utarbeta densamma i alla detaljer derhän, att uppfinningens praktiska
användbarhet kan anses fullt betryggad. Och utskottet kan icke misstycka,
om Riksdagen fordrar eu sådan fullkomlig säkerhet för användbarheten,
innan den förordar den konstitutionella uppfinningen
till erhållande af det kungliga patentet.

Hvad Riksdagens kamrar beträffar, så finnes nog här en och
annan, som vill säga oss, att juridiska spetsfundigheter och formella
betänkligheter skall man vakta sig för, att det här framför allt gäller
att försäkra sig om hufvudsaken, och att hufvudsak eu dock är att
ändtligen vinna inskränkning af städernas representationsrätt. Men
detta tänkesätt, herr talman, har det tredubbla felet, att det icke

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af passar till sakens nuvarande läge, icke heller till det politiska läget
§§ 13 och framför allt icke till Första Kammarens väl pröfvade skaplynne.

ordningen. Det passar icke till sakens läge, ty derom kunna vi vara för (Forts.

) visande, att hufvudsaken nu är afgjord, att genomförandet af en

lämplig inskränkning i städernas representationsrätt endast är en
tidsfråga. Sedan städernas representanter sjelfva så mangrant lemnat
sitt medgifvande till en sådan begränsning, lider det ju intet

tvifvel, att utväg lätt skall finnas till åvägabringande af eu sådan förändring,
hvilken förenar samtliga partiers åsigter utan att förnärma

någon, och en sådan förmedling är ju obestridligen vida mer ändamålsenlig
och betryggande än den, hvilken sätter hat och split mellan
samhällsklasser och partier. För öfrigt, då man allmänt medgifver,
att denna förändring icke kan genomföras förr än med år 1893, så
torde ett uppskof på ett år derutöfver äfven för den häftigaste och
mest nitiske partiman vara temligen likgiltigt.

Tänkesättet passar ej heller för det politiska läget, ty vi lefva
icke under trycket af sådana yttre faror eller inre oroligheter, som
kunna ursäkta en sådan förändring af grundlag, vid hvilken ail hänsyn
till lagens formella beskaffenhet åsidosattes.

Och slutligen, detta tänkesätt passar allra minst till denna kammares
skaplynne; ty hvilken förändring iin Första Kammaren i senare
tider må hafva undergått, i ett afseende är ju denna elitcorps af
nationen sig alltid lik: den är och vill vara en lugnt profvande senat,
som framför allt fordrar mogenhet i förslagen och skyr förhastade
beslut.

Hvartill skulle för öfrigt, herr talman, ett sådant förhastande
tjena? Icke ens den lösaste parlamentarism och ännu mindre
denna kammare, med dess djupa uppfattning af den monarkiska
principen, kan föreställa sig att, äfven om detta förslag med alla
dess brister blifver af kamrarne antaget, en Konungens rådgifvare,
endast derför och af rent politiska skäl, skulle kunna finna sig nödgad
tillstyrka bifall till ett förslag sådant som det nu föreliggande. Ty
den Konungens rådgifvare, som har att föredraga detsamma, är ju
lagstiftningsarbetets ledare och den högste vårdaren af dess anseende.
Vi hafva ännu icke kommit till och komma säkerligen
aldrig till sådana politiska förhållanden, att en minister eller eu
ministär skulle behöfva frukta parlamentariska följder af att afstyrka
nådigt bifall till ett förslag af denna beskaffenhet. Ty rätt besedt,
skulle ju ett sådant afslag icke innebära nederlag för någon annan än
dem, indika åt förslaget gifvit dess mindre tillfredsställande form,
och dessa äro hvarken många eller mägtiga. Resultatet af alltsammans
skull väl derför icke blifva någonting annat, än att man finge en
mycket god illustration till den sanningen, att i fråga om grundlagsförändringar
den rätta arbetsordningen är, att Konungen låter utarbeta
och framlägga förslag, hvilka Riksdagen har att pröfva, och att den
motsatta ordningen, om också teoretiskt möjlig, dock är praktiskt
olämplig, hvarpå just denna frågas behandling är det bästa beviset.

Af nu nämnda skäl vågar jag, herr talman, uttrycka den mening,
att Första Kammaren handlar både rätt och klokt, om den afslår
detta förslag, hvarom jag har äran begära proposition.

N:o 9.

Onsdagen den 1 Mars.

Friherre Klinckowström: Den siste ärade talarens anlopp mot Ändring af
nn hvilande grundlagsförslag var mycket väntadt på vissa håll. _

Detta förslag har liksom alla menskligt inrättningar icke kunnat grdmnym.
blifva så fulländadt i alla sina detaljer, att icke en befogad eller (portB.)
obefogad kritik kan finna anledning till anmärkningar mot detsamma.
Förslaget har, såsom herrarne litet hvar tagit notis om, i
den politiska pressen blifvit granskadt och af eu stor del tidningar
fördömdt, hvaremot i en annan del förslaget blifvit efter mitt förmenande
på ett talangfullt sätt försvaradt, och anmärkningarna på
tillfredsställande sätt vederlagda.

Att döma af den siste värde talarens anmärkningar mot förslaget,
skulle man kunna tro, att han i synnerhet med mycken uppmärksamhet
läst och instuderat en viss tidnings brinnande artiklar
mot förslaget, sä vida han icke sjelf författat desamma, hvilket jag
låter vara osagd!.

Beträffande det nuvarande tillståndet med afseende å ledamöternas
antal i de båda kamrarne och proportionen mellan antalet af de ledamöter,
hvilka väljas af stad och de, som väljas af landsbygd i Andra
Kammaren, äro förhållandena nogsamt kända och af den beskaffenhet,
att en förändring måste ega rum. Vi veta alla, att städernas valrätt
i regel är tre gånger större än som blifvit tillmätt åt landtkommuner.
Men detta är icke nog; ty enligt riksdagsordningens
13 § mom. 3 har hvarje stad med tiotusen invånare eller mer rätt
att utse en ledamot i Andra Kammaren för hvarje fullt tal af tiotusen,
medan öfriga städer hvart tionde år ordnas i valkretsar, hvilka
ega att utse hvardera en riksdagsman. Dessa valkretsar skola innehålla
eu folkmängd af minst sextusen och högst tolftusen personer.

Sålunda kan det grundlagsenlig! inträffa, att städer, som tillhöra en
sådan valkrets och tillsammans icke innesluta mer än sextusen invånare,
ega samma rätt att utse en riksdagsman som en domsaga
med ända till fyratiotusen invånare. Det är först då domsaga eger
mer än fyratiotusen invånare som grundlagen tillåter Kongl. Maj:t
att dela densamma, hvarigenom hvarje sålunda fördelad domsaga
kommer att välja riksdagsman. Här se vi således, att städer
kunna finnas, som välja 62/, gånger flere riksdagsmän än landtkommunerna
i regel ega att utse. Detta tyckes mig vara en skriande
orättvisa mot de senare. Såsom bekant ega för närvarande, det vill
säga enligt 1888 års folkräkning, landtkommunerna sammanlagdt
3,888,049 invånare, hvilket utgjorde 82 procent af rikets samtliga
invånare; samtliga städer egde 860,208 invånare, det vill säga 18
procent af landets samtliga inbyggare. Nå väl, huru förhåller det
sig nu med städernes representation inom riksdagen i Första Kammaren?
Som bekant innehåller Första Kammaren för närvarande
147 ledamöter, deraf för städer valde utgöra 13. Men, mine herrar,
dessutom ha landstingen valt i Stockholm bosatte personer till ett
antal af 34, och vidare ha landstingen valt ledamöter till denna
kammare, hvilka äro bosatte i andra städer än Stockholm till ett
antal af 33. Andra Kammarens för städer valde ledamöter äro som
bekant enligt senaste val 81. Således ega egentligen städerna i
landet en medelbar eller omedelbar representation 1 riksdagen af

Nso 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af 161 ledamöter. Jemför man härmed landtkommunernas ledamöter,
§§ 6 och 13som för närvarande äro 214, så befinnes, att utaf riksdagens 375
ordningen nuvarande ledamöter tillhöra städerna medelbart eller omedelbart
(Forts) 161 eller 429/10 procent, under det landsbygdens 214 endast utgöra
57Vjo procent af riksdagsmännens hela antal. Huru orättvist detta
är, tyckes mig springa klart i dagen, då, såsom nyss nämndes, städernas
befolkning endast utgör 18 procent mot landsbygdens 82
procent af hela befolkningen i riket.

Dem som icke så noga känna till riksdagsförhållandenas inre
historia förekommer det må hända underligt och oförklarligt, att
landtkommuner, det vill säga landstingen, välja så många af sina
representanter i Första Kammaren bland i städer bosatte personer.
Synnerligast träffar detta Stockholm med 34 valde ledamöter. Men
förklaringen är lätt nog funnen; de fleste af dessa 34 af landstingen
utsedde ledamöter, bosatte i hufvudstaden, äfvensom de 33, bosatte i
provinsstäderna, äro nemligen embets- och tjensteman, och detta
lemnar mig en osökt anledning att nämna några ord rörande embetsoch
tjenstemännens ställning till Riksdagen.

Det är mycket förklarligt, och all erfarenhet bekräftar, att embetsoch
tjensteman, företrädesvis i Stockholm, önska erhålla mandat som
ledamöter af Första Kammaren. Anledningarna äro många; utom
att dessa herrar äro rikligen betalda för sitt arbete genom sin
innehafvande lön, erhålla de hyresersättning för bostad och hafva
således en ganska beqväm tillvaro vid riksdagen. Dessutom
äro de enligt grundlagens bud befriade från tjenstgöring, medan
de hafva sitt riksdagsmannauppdrag att fylla; vidare vet litet hvar, att
en tjensteman såsom riksdagsman har tillfälle att göra sig bemärkt,
att utveckla sina talanger och sin förmåga i flera rigtningar, och
detta blir naturligtvis för honom ett trappsteg till vidare befordran.
Hvad synnerligast de s. k. förtroendemännen beträffar, så, för att
först nämna ledamöterna af Konungens statsråd, är det, synes mig,
oegentligt, att desse höge förtroendepersoner skola derjemte ha plats
och säte såsom ledamöter af kamrarne, då landstingen dem dertill
utsett, vare sig innan de blifvit af Konungen nämnde till statsråd
eller ock, såsom understundom händer, sedan de blifvit till statsråd
nämnde. Desse herrar förtroendemän hafva i kamrarne så att säga
en dubbelnatur med afseende på deras parlamentariska ställning,
och hvar och en, som varit med någon tid i riksdagen, har kunnat
finna det af det besynnerliga förhållande, att en Konungens rådgifvare
stundom uppträder från statsrådsbänken, dervid hans ord ega
vigt såsom ett regeringens uttalande, stundom ock, derest han tillika är
ledamot af någon af kamrarne, ställer sig, såsom enskild person, på
sin plats i kammaren, dervid han icke yttrar sig såsom en Konungens
rådgifvare, och hans ord helt enkelt uttrycka hans individuella mening.
Detta påminner mycket om en både qvick och lustig komedi,
som kallas »ett resande teatersällskap», der direktören, i brist på
aktörer, förklarar, att de, som spela piaster i första akten, skola
spela röfvare i den andra. Det vore icke svårt att skaffa bot för
detta förhållande genom att föreskrifva, att förtroendeembetsmän
icke skulle ega säte och stämma i riksdagen eller, om de såsom

N:o 9.

Onsdagen cLen 4 Mars.

ledamöter af Riksdagen nämndes till sin höga ställning, de under Ändring af
den tid, deras tjenst deri fortfore, icke skulle få uppträda säsong 3 °c^ 13
ledamöter åt riksdagen. ordningen.

Flera missförhållanden än det nu nämnda kunde angifvas, men (ports.)
jag tycker att det sagda är tillräckligt, för att hvar och eu skall
blifva ense med mig derom, att förändring i anmärkta hänseende
är nödvändig.

De orsaker — för att återkomma till en sammanfattning deraf —
hvilka göra en sådan förändring nödvändig, äro, enligt min uppfattning,
för det första missförhållandet mellan stads- och landtkommuners
valrätt, enär städerna hafva i regel tre gånger och under
vissa förhållanden 6J/3 gånger större representationsrätt än landsbygden,
för det andra orättvisan och obilligheten deraf, att, då städernas
sammanlagda befolkning utgör allenast 18 procent och landsbygdens
82 procent af rikets samtliga invånare, med afseende på
representationsrätten inom riksdagen ett så omvändt förhållande,
som jag nyss nämnde, skall ega rum. Städernas representanter,
så väl de medelbara som de omedelbara, uppgå tillhopa till 43,9 procent
och landsbygdens till endast 57,3 procent af hela antalet representanter;
och gifvet är ju, att desse män, som bo i städerna och
der betala skatt och som känna till förhållandena derstädes, skola,
i stridiga fall mellan land och stad, i regel ställa sig på städernas
sida. Den intelligens och bildning, det ekonomiska oberoende samt
den fosterlandskärlek, som otvifvelaktigt finnes koncentrerad synnerligast
i de större städerna, väger visserligen ganska mycket till
förmån för dessa städers representationsrätt, men å andra sidan veta
vi nogsamt, att just till städerna drager sig en hop folk, tillhörande
samhällsklasser, som egna snart sagdt sin verksamhet åt att upplösa
fäderneslandets lagliga och bestående förhållanden hvad eganderätt,
hvad religion, hvad familj och hvad konungamagt beträffar. — De
senaste exempel, som de större städerna lemnat med afseende å
riksdagsmannaval, tyckas mig vara en illustration till de anmärkningar,
jag nyss gjort beträffande denna sanning. På landet finnas
visserligen icke i lika grad som i de större städerna koncentrerade
alla de nämnda stora och eftcrsträfvansvärda egenskaperna, men i
gengäld finnes ej på landsbygden koncentrerad afl den smuts, all
den uselhet och allt det elände, som dväljes i de större städerna.

Att en förändring bör ske, lärer väl ingen betvifla. Är det föreliggande
förslaget antagligt eller icke, frågar mången, i betraktande
af de anmärkningar, som dels med rätt och dels med orätt framstälts
mot detsamma. Hvad mig beträffa!’, har jag också en, kanske
den svåraste, anmärkning att göra mot förslaget; men det skall icke
hindra mig att lemna min röst för dess antagande nu, viss som jag
är, att, om Riksdagen förkastar detsamma, Riksdagen snart nog
kommer att ångra sig.

Jag vill icke inlåta mig på ett kapitel, som öppnades af den
siste värde talaren, nemligen hvad regeringen kommer att göra i
denna fråga. Det tillhör icke mig att bedöma den saken, och mig
synes, att den siste värde talaren kunnat saklöst utesluta denna
del af sitt yttrande. Den väsentligaste anmärkning, jag har att

N:o 9.

14 Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af framställa mot förslaget, är, att detsamma icke lemnar bot för den

§§ åCÄ ^oegentlighet, som för närvarande förefinnes. I riksdagsordningens
ordningen. l;sta, § heter det: »Svenska folket representeras af Riksdagen, förkorta.
) delad '' två kamrar, den första och den andra, hvilka i alla frågor»
— märken, mine herrar — »hafva lika behörighet och myndighet.»
Huru är det nu beskaffadt med denna lika behörighet och myndighet
i alla frågor, det vill säga i alla frågor, som enligt riksdagsordningens
§ 65 skola i värsta fall slitas genom gemensam votering,
och hvartill höra frågor om statsutgifter, bevillning och riksbankens
eller riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter.
Vi hafva år efter år haft erfarenhet och få snart nog åter
erfarenhet derom, att, när det kommer till gemensam votering, Första
Kammaren icke har samma myndighet som den andra. Jag tillhör
visserligen den sida af riksdagen, som plägar afgå med segern i
de gemensamma voteringarna, men det hindrar mig icke att anse
det anmärkta förhållandet vara origtigt och stridande mot riksdagsordningens
första paragraf. Härutinnan borde, enligt min mening,
det föreliggande förslaget hafva lemnat hjelp och rättelse samt, i
stället för att bestämma ledamöternas antal i Första Kammaren till
150 och i Andra Kammaren till 225, hafva skipat rättvisa kamrarne
emellan. Det har icke skett, och jag beklagar det på det högsta;
men det oaktadt finner jag förslaget så tänkvärdt och dess väsentliga
bestämmelser af sådan vigt för den del af riksdagen, som kallar
sig den konserverande delen, att jag ej tvekar att uppmana kammaren
att rösta för detsammas antagande.

Herr Unger: Jag skall icke upptaga till bemötande de både
stora och små anmärkningar, som blifvit gjorda emot nu föreliggande
förslag. Jag antager för gifvet, att de under diskussionen blifva
vederlagda mig förutan. Jag har begärt ordet så tidigt, som skett,
för att, medan de ännu ljuda klart i edra (tron, mine herrar, de
förolämpningar, som den förste högt ärade talaren tagit sig friheten
utslunga mot konstitutionsutskottet, erinra derom, att samme talare i
ett annat skede af frågan, då i väsentliga delar samma förslag, som
nu föreligger, diskuterades, yttrade sig i helt annan syftning. Efter
att hafva framhållit, att han då ännu icke hunnit sätta sig in uti
förslagets alla detaljer, yttrade denne talare år 1888: »Vid sådant
förhållande tillåter jag mig, under uttalande af ganska stora sympatier
för vissa delar af det framsläpa förslaget, och med det största
erkännande för det stora och goda arbete, som utskottet nedlagt på
detsamma, yrka afslag på den nu föredragna punkten, så mycket
hellre som det ju ännu återstår tvenne riksdagar, för att bearbeta
detta ärende i hela dess omfattning. Ett afslag nu behöfver icke
betyda ett förkastande af utskottets förslag och de principer, på
hvilka det hvilar; det behöfver icke heller innebära någon likgiltighet
för lösningen af denna vigtiga fråga. Det betyder endast att
vi på detta sätt uppskjuta frågan, då vi ty värr icke ega någon annan
form för ett uppskofsbeslut.» Det, som då ansågs vara ett stort och
godt arbete, anses nu kunna likställas med anteckningar, gjorda i
marginalen vid eu föreläsning!

Onadagen den 4 Mars.

N:o 9.

Herr Berg, Gustaf: Den förste värde talaren, som synes hafva Ändring af
i denna fråga ganska mycket vexlat åsigter, har emellertid haft en §§.? 13

mängd anmärkningar att framställa mot det föreliggande förslaget; Jrdningm.
men det synes mig, som om den ärade talaren genom anmärkningar- (Forts,)
nas talrikhet och genom det eleganta sätt, hvarpå de blifvit framförda,
fått ersätta hvad som brister i deras verkliga innebörd och
betydelse. Jag skall utbedja mig att få till bemötande upptaga en
del af dessa anmärkningar, på samma gång jag anhåller att få yttra
mig öfver det föreliggande förslaget i dess helhet.

Den första anmärkningen i sakligt hänseende emot förslaget utgår
derifrån, att någon inskränkning i eller fixering af representantantalet
icke skulle vara behöflig. Jag vågar dock påstå, att, om man
vill fasthålla vid och ej rubba de grundvalar, hvarpå vårt representationsskick
hvilar, är en sådan inskränkning eller fixering nödvändig.
Dessa grundvalar äro angifna af hans excellens justitiestatsministern
vid det tillfälle, då nu gällande riksdagsordning föredrogs i
statsrådet den 5 januari 1863. Enligt dessa beräkningar skulle proportionen
mellan de olika kamrarnes antal ledamöter vara den, att
Första Kammaren skulle vara sammansatt af 2/6 och Andra Kammaren
af 3/5 af hela representantantalet, och proportionen inom Andra
Kammaren emellan landsbygdens och städernas representanter åter
den, att de förre utgjorde 130 och de senare 50, det vill säga de förre
motsvarade 72 procent och de senare 27 procent. Den beräknade
proportionen mellan antalet medlemmar i Första och Andra Kammaren
har intill den dag som är i det allra närmaste bibehållits — förhållandet
är, såsom vi veta, att Första Kammaren har gent emot
denna proportion tre representanter för litet, Andra Kammaren tre
representanter för mycket — och således innehåller förslaget i denna del
endast ett fastslående af de principer, som 1863 uppstäldes, som funno
sin tillämpning vid första riksdagen år 1867 och som den dag i dag
är ännu äro gällande. Gå vi deremot öfver till proportionen emellan
stads- och landtrepresentanter i Andra Kammaren, möta andra förhållanden,
som visa, att samma stabilitet icke i detta fäll eger rum.

Enligt justitiestatsministerns nyss åberopade beräkning skulle landtrepresentanterna
komma att utgöra ISO och motsvara 72 procent,
samt stadsrepresentanterna utgöra 50, motsvarande 27 procent; men
efter det förhållande, som nu är gällande, uppgå landtrepresentanterna
till 147, motsvarande 64 procent, och stadsrepresentanterna till
81, motsvarande 35 procent. Om det fortgår på detta sätt, måste
den företrädesrätt, som 1866 ars lagstiftare tilläde städerna, nå en
höjd, som aldrig varit åsyftad. Och om den af 1866-års lagstiftare
städerna tillerkända rätt hade sitt fulla berättigande af historiska
grunder, så lär man icke gerna kunna säga, att den fortgående stegringen
af stadsrepresentanternas antal har samma berättigande. Nu
kan man visserligen invända — och gör det också — att städernas
folkmängd ökas — och det är sant att städernas folkmängd från
1865 stigit från 12,13 procent till 18,5 procent, det vill säga med 6,37
procent — men såsom ett ovedersägligt faktum qvarstå!- i alla fall,
att, ehuru städernas folkmängd utgör icke fullt ‘/5, ulan endast något
mer än 1/6 af rikets befolkning, tillerkänner likväl detta förslag stä -

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af derna 1/3 af representanterna i Andra Kammaren eller, med andra

ehuru stadsinvånarne utgöra 18,so procent, få de likväl 33 proordninqen
cent at representanterna i Andra Kammaren.

(Forts) Fixering eller begränsning är emellertid äfven ur eu annan syn punkt

alldeles nödvändig. Jag fäster mig härvid icke vid det förhållande
att, om ökningen af representanternas antal alltjemt fortgår,
detta skall förlänga, fördyra och försvåra riksdagsarbetet utan någon
motsvarande fördel, utan jag afser den omständigheten, att yårt lilla
land har det, i förhållande till folkmängden, största antal representanter,
som något land i Europa eger, med undantag af ett enda.
Yårt land har en representant på 12,000 invånare, under det att
Grekland har en på 13,000, Schweitz en på 15,000, Norge en på
17,000, Spanien eu på 24,000, Belgien en på 27,000, Nederländerna
en på 29,000 — alltjemt i fortgående skala ända upp till Tyska
riket, som har en representant på 118,000 invånare. Och då detta
stora tyska rike med sina snart uppnådda 50 millioner invånare kan
åtnöja sig med 397 representanter, skulle ej vårt land med 4*/2 millioner
menniskor kunna känna sig tillfredsstäldt med 375 representanter? Men,

säger man — och jag kommer nu till den andra anmärkning,
som blifvit framstäld mot förslaget — om en begränsning af
representantantalet nu verkligen är nödvändig, skall den då derför
behöfva ske genom fixering? Hvarför icke hellre åstadkomma den
genom höjning af de folkmängds siffror, som ligga till grund för städernas
representationsrätt? I detta hänseende ber jag få säga,
att en sådan anordning, som höjning af folk mängdssiffrorna — en
anordning som den förste värde talaren antydde och som eu del
stadsrepresentanter i Andra Kammaren föreslagit — löser icke, blott
undanskjuter tills vidare frågan. Höjningen måste nemligen i sådant
fall ske successivt, allt efter som representantantalet växte, och en
sådan anordning skulle gifva anledning till ändlösa strider emellan
dem, som å ena sidan ville höja, å den andra sänka eller bibehålla
de folkmängdssiffror, som betingade representanternas antal. — Jag
skulle gerna vilja ingå i en kritik af detta, af stadsrepresentanter
framstälda förslag, men skall inskränka mig till att säga, att, ehuru
jag för min del är fullt öfvertygad om att de representanter, som
framstält detta förslag, hafva haft god afsigt och god vilja att lösa
frågan, jag är alldeles förvissad om, att, derest detta förslag skulle
blifva hyllande, det samma, då det vid 1894 års riksdag företoges
till afgörande, skulle möta från de dåvarande stadsrepresentanternas
sida fullt ut lika mycket motstånd som det förslag, hvilket nu är
före. Dessa representanter skulle nemligen då från ett stort antal
städer vara valda på programmet: ingen begränsning af representantantalet.

Jag kommer nu till den tredje vigtigare anmärkning, som den
förste värde talaren antydde och som blifvit från flera andra håll i
offentliga diskussioner jemväl inom denna kammare framhållen. Man
säger: redan nu har landtmannapartiet i Andra Kammaren allt för
stor öfvervigt; genom förslaget skall denna öfvervigt komma att ökas,
och städernas inflytande minskas. Ja, miue herrar, naturligtvis är

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

det ett önskningsmål att i detta hänseende ställa vågskålen så jemnt Ändring af
som möjligt emellan lands- och stadsintressena — det är alldeles §§?°h13
gifvet — men, då man ser, att vågskålen håller på att slå öfver och ^dninaen
det til! förmån för, icke alla städer, utan egentligen endast en enda, ,F A ''
då gäller att, så vidt möjligt är, bibehålla balansen. Och om nu °r s’
detta landtmannaparti skulle hafva ett något dominerande inflytande
i Andra Kammaren, så tillåter jag mig spörja: hvilket är för det
jemna, lugna, måttfulla framåtskridandet lyckligare, att detta inflytande
finnes hos nämnda parti, eller att inflytandet från våra försigtigt
landtmän och våra besinningsfulle stadsrepresentanter allt mer
och mer öfverflyttas å ett annat håll, genom en successiv rekrytering
åt det parti, som skrifvit å sin fana »allmän rösträtt, inga förökade
kostnader för vårt försvar» etc.? Landtmannapartiet är visserligen
sparsamt, konseqvent sparsamt — en sparsamhet, som ofta varit behöflig,
ätven om den någon gång gått till öfverdrift, men landtmannapartiet
har aldrig och skall aldrig heller — hoppas jag — å sin fana
skrifva. försvårsnihilism, om det samma ock haft och har svårt att tå
klart för sig det rätta sättet för lösningen af försvarsfrågan — en
svårighet, i hvilken landtmannapartiet dock ingalunda stått ensamt.

Och skulle nu detta landtmannaparti blifva alltför öfvermägtigt, har
ju Första Kammaren med sina 150 representanter till sin hjelp stadsrepresentanterna,
till antal af 75 stycken i Andra Kammaren.

Jag skall be att nu få öfvergå till de anmärkningar angående
förment formella brister, som blifvit mot förslaget framstälda. Den
förste ärade talaren bär, om jag rätt fattade hans ord, beträffande
§ 6 antydt, att vid ny indelning af valkretsar för Första Kammaren
kan inträffa, att en del valkretsar äro berättigade välja flere, andra
färre representanter än förut, men att, då, enligt paragrafens öde
inom., inskränkning ej får ske i vald riksdagsmans rätt att tjena ut
sin tid, den ökning i representantantalet, som bör tillkomma en del
valkretsar, icke motsvaras af den minskning, som realiter inträdt i
andra valkretsar. Huru skall man då tillvägagå? Jag tror och är
alldeles ölvertygad om, att derest man sammanställer 4:de mom. med
5:te, skal! man med god vilja finna, att företrädesrätten i angifna fäll
tillhör, i tur och ordning, de valkretsar, hvilkas folkmängd mest öfverskjuta1
de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande, det vill säga
de valkretsar, som hafva den största orepresenterade folkmängd.

Storleken af den orepresenterade folkmängden är således, efter min
öfvertygelse, bestämmande icke endast då det gäller att utse riksdagsmän
på grund af qvotöfverskott enligt mom. 4, utan äfven då
för en eller annan valkrets valrätten måste suspenderas till följd deraf
att rum icke genast finnes ledigt i kammaren. Alltså, den mindre
orepresenterade valkretsen får vika för den större orepresenterade
valkretsen. — Denna anmärkning är äfven utdragen i sina konseqvenser,
i det man säger, att konflikt kan uppstå mellan flere valkretsar,
som vid valkretsindelningen förklarats berättigade att utse
ökadt antal representanter, derigenom att alla kretsarne begagna
denna rätt utan hänsyn till om plats finnes eller icke. Jag tillåter
mig påstå att i detta hänseende icke förefinnes någon tära. ValFörste
Kammarens Prof. 1891. N:o 9. 2

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mara,

Ändring af kretsindelningen bestämmer nemligen valkretsarnes rätt att utse riks§§
6 och 13dagsmän med just den förutsättning, som finnes anmärkt i mom. 5
riksdags- __ det kugghjul, som den förste talaren fruktade skulle vålla att
“(Fort!?'' mekanismen ginge sönder — den förutsättning nemligen att genom
valkretsindelningen inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt
att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet. Således, allt
efter som ledighet uppstår, inträda de valkretsar, som tillerkänts
ökadt antal representanter, i denna sin rätt i den ordning, som förut
angifvits.

Härförutom finnes det en ytterligare garanti att det bestämda
etthundrafemtiotalet icke må komma att öfverskridas, nemligen den
garanti, som gifves i § 28 riksdagsordningen. Der heter det, att
konungens befallningshafvande skola föranstalta om nya val, hvilket
stadgande uti nu ifrågavarande hänseende torde föranleda dertill, att
länsstyrelserna i de län, som under förut angifven förutsättning enligt
valkretsindelningen berättigats utse förökadt antal representanter, vidtaga
den rena förvaltningsåtgärden att tillse, huru många platser,
som verkligen äro lediga, och att dessa platser blifva besatta af de
valkretsar, som hafva den största orepresenterade folkmängden; och
jag- föreställer mig, att en sådan åtgärd och ett sådant samarbete
mellan befallningshafvandena mycket lätt kan ske, utan att befallningshafvandena
behöfva sammanträda till någon gemensam konferens,
hvilket jag vill minnas att den förste ärade talaren antydde
vara enda tänkbara sättet för samarbete.

Om jag nu öfvergår till 13 §, så har man frågat, hvilken domhafvande
skall blifva valförrättare, om, genom delning af domsagor, nya
sådana inrättas? Ja, denna fråga torde fortfarande likasom hittills
komma att bedömas efter 16 och 18 §§ riksdagsordningen; och skulle
möjligen vid denna delning någon särskild föreskrift tarfvas, skall
det ske såsom hittills af Konungen i administrativ väg utan att
något för samhället vådligt administrativt godtycke derigenom skulle
kunna befaras. Dylika kollisionsfall hafva redan inträffat. Jag kan
nämna ett: år 1882 delades södra Ångermanlands domsaga i tre.
Domsagan var förut delad i två valkretsar och redan till 1883 års
riksdag måste fyllnadsval anställas i den ena valkretsen, och det
skedde äfven, ehuru valkretsen var delad mellan tvenne domsagor;
och det gick mycket väl för sig utan administrativt godtycke endast
på grund af en eukel föreskrift enligt 28 § riksdagsordningen.

Man har äfven sagt, att när domsagorna komma att öfverstiga
150 och således angränsande domsagor (jag tror verkligen, att
kammarens ledamöter i allmänhet väl förstå hvad som menas med
»angränsande domsagor») skola sammanslås tvä och två till en valkrets
— hvilken domhafvande skall förrätta valet? Jag ber att få i
detta hänseende erinra att domsagornas antal för närvarande är
endast 116, hvarför det således kominer att förflyta eu mycket lång
tid, till dess de uppnått talet 150; men att då de en gång uppnått
detta tal, torde Konungen genom administrativ lagstiftning kunna på
grund af 28 § meddela föreskrift om hvilken domhafvande skall
förrätta detta val, så vida man ej föredrager att dessförinnan ordna
sakeu genom eu grundlagsförändring eller eu vallag.

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Jag kommer nu till den sista af anmärkningarne, den anmärk- Ändring af
ningen, att något öfvergångsstadgande saknas, livilket skulle utgöra °c!l 13
eu så synnerligen vådlig brist uti nu föreliggande förslag — eu brist ordningen
hvaraf man dragit den slutsatsen, att, om förslaget sanktionerades ,Fort3 ''
till lag, antingen riksdagen genast måste upplösas eller ock, om eu °r
sådan upplösning ej skedde, men Konungen framdeles under nuvarande
legislaturperiod förordnade om upplösning eller någon riksdagsman
doge eller eljest afginge, man skulle sakna alla bestämmelser
om, huru val då skulle förrättas. Jag tror, att man här målat faror,
som, efter hvad man vid närmare eftertanke bör finna, icke komma
att förverkligas. I fråga om Första Kammaren synes det åtminstone
mig tydligt att, så fort lagen sanktionerats, skall, med tillämpning
af nya 6 § 4 mom. och 7 §, val så fört ledighet uppstår förrättas
med ledning af den af Konungen antagna valkretsindelningen. Om
valkretsindelningen skulle, såsom antagligt är, ske före höstvalen i
år, tillämpas den då och hela förändringen blir den, att tre valkretsar
få utse hvar sin representant öfver det antal de nu hafva. — Beträffande
Andra Kammaren, så fins det i 13 § 4 mom. ett otvetydigt
stadgande, att den ordning, som af Konungen fästställes, vinner
tillämpning vid de val, som näst derefter enligt 15 § 1 mom. skall
ega rum; och jemför man detta stadgande med § 15 i riksdagsordningen,
som säger, att »val till riksdagsmän i Andra Kammaren
verkställas inom september månads utgång näst före början af de
tre år, för hvilka valen gälla», så synes, att den nya ordningen ej
träder i kraft förr än vid allmänna valen 1893. Men, säger man, om
Konungen förordnar nya val eller någon ledamot afgå»-, huru skall
då förfäras? Jo, då ha vi qvar fortfarande 15 § 2 inom., som säger:

»förordnar Konungen nya val, eller afgår eljest riksdagsman för Andra
Kammaren, innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit,
verkställes ofördröjligen nytt val för den återstående tiden», det vill
säga ett fyllnadsval för den återstående tiden. Men efter hvilken grund?

Jo, naturligtvis enligt min åsigt, efter den gamla grunden, ty det står
tydligt, att den nya grunden ej skall tillämpas förr än vid nästa
allmänna val. Men den gamla grunden är upphäfd, invänder man.
Visserligen, men med den modifikation, som öfvergångsstadgandet i
13 § 4 mom. om tiden för tillämpningen betingar.

Jag har nu sett saken från allmän sida; jag vill endast tillägga
några ord angående saken från stadsrepresentanteruas speciella
synpunkt, och i detta hänseende ställer jag mig obetingadt på den
basis, att jag är öfvertygad om att för städernas egen fördel det
verkligen vore ett önskniugsmål om saken löstes nu, ty om man
dröjer med denna lösning, skulle det lätt kunna hända, att städerna
fä ännu mindre än hvad nu bjudes dem. Och särskildt hvad småstäderna
angår, vill jag påpeka, att för dem är denna lösning bestämdt
en förbättring. Det synes af de tabeller, som konstitutionsutskottet
har upprättat, att 4 representanter skulle vinnas åt de 78
småstäderna, det vill säga samma antal representanter, som Stockholm
förlorar skulle dessa 78 småstäder vinna; och jag vågar påstå att
deraf äro de förtjena.

Herr vice talman! Jag skall utbedja mig på de grunder jag

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af haft äran anföra, att vördsamt yrka bifall till det föreliggande

§§ f °ch förslaget.

riksdags- °

OYQiYlXYlQ PTl

i(Forts) Herr Wieselgren: Efter den förste talarens uttömmande be 1

'' handling af de formella betänkligheter, man kan hysa emot det

föreliggande förslaget, vill jag ej besvära kammaren med att ingå
på denna del af frågan. Men vid ett yttrande han hade, skall jag
be att få anknyta en liten förklaring. Han yttrade nemligen, sedan
han skildrat de åsigter, som för 10, ja, för endast 5 år sedan
herrskade i kammaren i denna fråga, att det syntes honom som
om sedan den tiden en mansålder hunnit förgå. En förklaring för
möjligheten af en så snabb omskiftning i tänkesätt synes mig vara
att finna i ett gammalt, ofta citeradt »bevingad! ord» af en snillrik
svensk man, som en gång lär ha yttrat om svenska folket, att »det
är ett trögt folk, fullt af hetsigheter». Om eljest Första Kammaren
skall erkännas för ett troget uttryck för det folk, den representerar,
så ligger i Ehrensvärds yttrande en förklaring. Kammaren har åratal
igenom tillbakavisat alla försök att rubba den grund, som i detta
fall vid det nya representationsskickets införande lades; men i ett
nu förändra sig förhållandena. En hetsighet uppenbarar sig, hvilken
väl icke gerna kunde förutses för ett ringa antal år sedan, men som
dock nu är en verklighet. Om man då efterforska!1 grunden för
denna hetsighet, så får man väl fråga, om det möjligen är ett. politiskt
intresse, som söker för framtiden befästa sin magtställning, eller om
det är ett allmänt konservativt intresse, som söker tillgodose sann
hällets lugna utveckling. Det må nu vara hvilket af dessa fåll som
helst, så vågar jag säga, att all erfarenhet har bevisat, det sådana
försök sällan äro lyckliga. De framkalla häftiga strider, inbördes
agg och förbittring, men utgången lär ändå sällan vara tvifvelaktig.
Samhället hyser i sig för många intressen för att kunna åt ensamt
ett intresse förläna en uteslutande magt; och de öfriga intressen,
som söka arbeta sig fram lyckas vanligen äfven, i trots af alla försök
att med lagparagrafer förekomma något sådant. Kammaren inser
mer än väl, att jag åsyftar öfriga samhällsintressens täflingskamp
med jordbruksintresset, den s. k. modernäringen i vårt land. Det
är ett beaktansvärdt och ett vigtig! intresse, men såsom det sades i
det gamla representationsskickets sista dagar: det får ändå aldrig
glömma, att. det är många andra intressen i samhället, som behöfva
lefva bredvid och jemte detta. Om man nu bifaller detta förslag,
har man i sanning gjort en ganska kraftig åtgärd för att bibehålla
jordbruksintresset vid en magt, som under flere års tid förekommit
de politiskt tänkande i landet snarare för stor än för liten. Och
ingenting i de senaste årens erfarenhet torde hafva gifvit oss tillräcklig
anledning att nu öfvergå till eu annan tankegång.

Vill man åter genomdrifva detta förslag i syfte att dermed stäcka
de liberala eller radikala idéer, som man har funnit göra sig gällande
i synnerhet i städerna, ber jag få erinra derom, att det ännu aldrig
har lyckats att med något slags lagstadgande stäfja idéernas gång
och välde. Ett sant konservativt intresse bör finnas i Första Kammaren;
ja väl — men jag anser såsom ett sant konservativt intresse

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 9.

intet annat än det, som vet att i den rätta stunden förena sig med Ändring af
de liberala idéerna och tillgogöra sig dem — i den rätta stunden, §§.? 13

det vill säga i mognadens stund, när de införlifvat sig med nationen Våningen
och för sitt tillgodogörande för statslifvet behöfva den form, lag gifver. jFortsN
Att dessförinnan, under deras strid derute i samhället, söka förekomma
möjligheten för en eller annan representant att få uttala till och med
de längst avancerade idékretsarnes åsigter behöfves icke och gör
intet gagn.

Om förslaget bifalles, dödas icke derigenom de svenska städernas
betydelse. Jag har visst icke den ringa tro om de svenska städernas
lifskraft och inflytande på samhällslifvet, att jag skulle tänka, det
detta skulle tillintetgöras, derför att förslaget antoges. Men jag
upprepar hvad jag erinrade kammaren om i fjol; det skulle mycket
förundra mig, om ej från den dag, förslaget af Första Kammaren
antagits, detta komme att bilda utgångspunkten för en försvagad
magtställning för kammaren sjelf. Det bär varit på understödet
från Andra Kammarens stadsrepresentanter, som Första Kammaren
har kunnat bygga sin betydelsefulla ro! i vårt statslif—betydelsefull
ej minst för det understöd den skänkt regeringsmagtens följdrigtiga
utöfning inom landet vid tillseendet af samhällsintressenas lyckliga
utveckling. Och der, mine herrar, tror jag, att den vigtigaste betänkligheten
emot antagandet af förslaget är att finna.

Den siste ärade talaren påpekade såsom ett skäl för detta
förslags antagande, att den proportion, som vid riksdagsordningens
trädande i verket förefans mellan stadsrepresentanter och landtrepresentanter,
nu skulle vara så mycket rubbad. Men skalan var
ju i den antagna riksdagsordningen glidande. Det var ej riksdagsordningens
mening, att den såsom utgångspunkt faststälda proportionen
alltid skulle fortfarande vara densamma. Det är ett orimligt
antagande, som saknar hvarje stöd af lagens både bokstaf och
mening. Och var det icke meningen att förhållandet skulle fastslås,
utan att städerna i mån af sin tilltagande betydelse i samhället också
skulle få tilltagande betydelse i representationen, förklarar jag, att
hvad den ärade talaren i detta afseende anfört, saknar grund.

Jag vill ej upptaga tiden med att bemöta allt hvad som kunde
vara att bemöta i den föregående talarens anförande. Jag vet för
väl, att det ej är genom skäl och motskäl som kampen i frågor
som denna utkämpas. Jag har blott velat för egen del såsom stadsrepresentant
uttala min mening i frågan, hvilken jag sammanfattar i
en framställning till herr vice talmannen om afslag på föreliggande
förslag.

Herr Sjöcrona: Visserligen har jag redan under sista riksdagen
haft tillfälle att uttala mig i den bär föreliggande utomordentligt vigtiga
frågan, men jag anser det för mig angeläget att åtminstone få
till kammarens protokoll förklara, att jag fortfarande står på samma
ståndpunkt som då. I fråga om anledningen till att detta förslag
framkommit och det syftemål, som man egentligen dermed vill vinna,
är jag ej af stridande uppfattning mot dem, soin framlagt det samma
och nu, såsom det tyckes, lifligt önska framgång deråt. Jag anser

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af för min del, att man bör på något lämpligt sätt inskränka den ohej
och 13

ordningen maren> 0l“h numera lär det väl ej vara många, som ej dela denna upp(Forts)
fattning. Vi veta ju, att städernas egna representanter i Andra Kammaren
mangrant afgifvit en motion i sådant syfte. Om denna motions
antaglighet behöfver jag nu ej yttra mig. År den icke lämplig,
så är det ju ganska lätt att, om detta hvilande förslag fäller, åstadkomma
en motion, som kan ligga till grund för konstitutionsutskottet
att framlägga ett bättre och mera lämpligt förslag. Jag vill emellertid
nu fästa uppmärksamheten på, att det hvilande förslaget just
förfelar det syftemål, som man egentligen velat vinna, nemligen att
inskränka de stora städernas representantantal; ty det är ett kändt
förhållande, som med all sannolikhet kommer att under lång tid fortfara,
att de stora städernas folkmängd ökar sig hastigare än de smås.
Följden deraf blir den, att när de stora städernas folkmängd ökat sig
så mycket, att de skola ha flere representanter af de föreslagna 75,
denna ökning kommer att ske på de små städernas bekostnad. Man
skall således utestänga dessa representanter, om hvilka en föregående
talare, som försvarade förslaget, yttrat, att de vore just »de besinningsfulla
stadsrepresentanterna.» Jag kan ej tro, att detta egentligen
kan vara Första Kammarens mening,

Då jag förra året yttrade mig om detta förslag, fäste jag mig
endast vid dess materiella innebörd och ingick ej i någon kritik af
förslagets redaktion och formella beskaffenhet. Jag får bekänna, att
sedan jag nu noggrant granskat detta förslag äfven ur denna synpunkt,
tinner jag att mycket allvarsamma betänkligheter möta mot
detsamma. Derom behöfver jag ej ingå i detalj, ty den förste talaren
har på ett så omsorgsfullt och talangfullt sätt visat dessa brister,
att något vidare ej behöfver derom anföras. Den af mig åsyftade
talaren, som försvarade förslaget, har sökt bemöta dessa anmärkningar.
Jag bär ej funnit mig af hans bevisning öfverbevisad och
vill upptaga ett par af hans yttranden till bemötande. Han sade
att, när konflikt uppstod om hvilken valkrets skulle välja riksdagsman,
skulle Konungens befallningshafvande hafva konferens för att
lösa den frågan. Jag vågar påstå, att detta medel är absolut omöjligt
att anlita. Visserligen få Konungens befallningshafvande i två
eller tre län hålla gemensamma sammanträden om gemensamma angelägenheter,
men att hålla gemensamma sammanträden för att lösa
frågor om grundlags tillämpning, tror jag ej låter sig göra. Han
yttrade vidare, att om en ledighet under de närmaste åren skulle
uppstå, skulle naturligtvis vid frågan om, huru valet skulle ske, i
valkretsen tillämpas de nu gällande bestämmelserna. Men jag vågar
ifrågasätta, om man verkligen kan tillämpa grundlagsbestämmelser,
som redan äro upphäfda. Beträffande sjelfva det materiella innehållet
i förslaget, skall jag ej upprepa hvad jag sista året anförde, men
ber endast att fä erinra derom, att det nu hvilande förslaget åsyftar
att upphäfva en historisk och oomtvistligen läglig grund för valrättens
utöfvande och i dess ställe sätta alldeles godtyckligt valda siffror.
Om man på detta sätt, så att säga, vänder ut och in på förhållandena
och utgår från en godtyckligt vald siffra och sedan stadgar, att

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

på det eller det sättet skall detta antal delas ut mellan kamrarne, af

kan jag ej finna annat än att, enligt grundlagens bud derom, att
båda kamrarne äro likstälda, den Första Kammaren skall hafva lika orciningen.
många representanter som den Andra. Jag har hört deremot invän- (porta.)
das, att i alla andra länder är det så, att öfverkammaren har ett
färre antal än den andra, men det är för mig icke något skäl. Ett
lands grundlag står i oskiljaktigt samband med öfriga lagar och författningar
inom det landet, och man kan ej inympa lösryckta bestämmelser
från ett land på ett annat. Lagstiftningen måste bero af
hvarje lands särskilda förhållanden. Ilos oss finnas ej några förhållanden,
som nödvändigt påkalla, att Första Kammarens ledamöter
skola vara färre än den Andras, tvärt om. — Den hufvudsakligaste anmärkningen
mot detta förslag är dock den, att det för all framtid
orubbligt fastslår, att en klass medborgare skall hafva enväldet inom
den svenska riksdagen. Skulle jag nu tvingas att välja en sådan
klass, då skulle jag visserligen välja den klass, som här åsyftas, nemligen
hemmansegarnes; men jag älskar ej enväldet i någon form och
framför allt ej hos eu stor klass eller ett parti, ty det är en känd
sak, af all historias vittnesbörd bekräftad, att allt ansvar, som delas
på många, kännes mindre, och resultatet af ett sådant envälde blir
derför cj det bästa.

Mine herrar! Man har sagt, att detta förslag möjligen skall falla
i Andra Kammaren till följd af någon slags kombination. Jag tror
icke, att så sker, när det kommer till afgörande. Det är således på
Första Kammaren, som ansvaret hvilar, det är Första Kammaren,
som skall, sin pligt likmätigt samt trogen sin uppgift och sina traditioner,
representera det betänksamma och återhållsamma elementet.

Första Kammaren står nu vid afgörandets Rubicon, inom kort skall
det visa sig, om Första Kammaren säger sitt alea est jacta — tärningen
är kastad. Må en hvar besinna, att tärningsspelet gäller
fäderneslandets framtid! Jag yrkar afslag.

Herr Öländer: Jag har vid de båda senaste riksdagarne i
denna fråga uttalat min åsigt och framlagt skälen för densamma.

Att jag dervid på det lifligaste slutit mig till det nu hvilande grundlagsförslaget,
torde måhända kammaren erinra sig. Jag vill derför
icke nu trötta kammaren eller förlänga diskussionen med att ånyo
upprepa dessa åsigter och skäl, jag vill endast i korthet bemöta de
väsentligaste af de anmärkningar, som derefter blifvit i formeit afseende
framkastade mot förslaget. Men derförinnan ber jag att få
förutskicka den invändningen, — och den gäller nästan alla dessa
anmärkningar - att om verkligen några grunder finnas för desamma
de likväl förefalla mig ega så ringa betydelse, att de ej kunna eller
böra rubba det med så mycken omsorg utarbetade och på så goda
grunder hvilande förslaget. Och jag är den förste talaren tack
skyldig derför, att han mot förslaget ej framstälde några värre eller
svårare anmärkningar, än de af honom nu anförda. Detta synes
mig gifva förslaget en mycket större styrka än det hade förut. Detaljer
kunna ju i mån af behof under tidernas lopp ändras, tilläggas
eller förtydligas. Ingen af anmärkningarne angriper förslagets grund -

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Åndrmg af valar; och hvilken byggmästare skulle val företaga sig att nedrifva
riksdags en hel by?Snad derför att en trappafaats fattades här eller en dörr
ordningen. bolde anbiingas der, när det står honom fritt att med sjeltva bygg(Forts.
) kadens bibehållande i orubbadt skick i öfrigt när som helst rätta
dessa felaktigheter?

Jag sade: om, någon grund funnes för de gjorda anmärkningarne,
men jag påstår bestämdt, att någon sådan icke tinnes. Jag påstår,
att dessa anmärkningar äro origtiga, och jag tror mig kunna bevisa
det.

Jag vill då börja med den första, den vigtigaste, den som så
att säga går förslaget in på lifvet och som, om den vore grundad,
vore den för förslaget farligaste. Man har sagt, att förslaget saknar
bestämmelse om när och på hvad sätt det skall börja tillämpas, när
och på hvad sätt öfvergången från den gamla till den nva lagen
skall ega rum.

Då en ny lag ej innehåller några bestämmelser i detta hänseende,
finnas två rättsregler att iakttaga, den ena, att lagen träder
i gällande kraft, så snart den blifvit sanktionerad, och den andra,
att lagen ej får gifvas retroaktiv verkan. Nu kan det väl vid första
påseendet förefalla som om dessa rättsregler stode i strid med hvarandra,
att det skulle vara svårt att på en gång efterkomma dem båda.
Men så är ej förhållandet. De flesta lagstadganden sakna bestämmelser
härom och jag vet för min del ej, att några svårigheter förefunnits
att ändock tillämpa dem utan att derigenom kränka rättsförhållanden,
som förut uppstått under skyddet af då gällande lag.
Det nu föreliggande förslaget saknar verkligen också några egentliga
bestämmelser om när dess tillämpning skall börja. Det skall således
genast träda i kraft men det får ej gifvas retroaktiv verkan;
och, ehuru, såsom jag nyss nämnde, detta är eu naturlig, en gifven
rättsgrundsats, hvarom man icke behöfver lagstadga, har likväl lagförslaget
meddelat tydliga och klara föreskrifter, huru härvid skall
tillgå i fråga om Första Kammaren uti § 6 mom. 5 och i fråga om
Andra Kammaren uti § 13 mom. 4.

Låtom oss nu tillse, huru, med ledning af dessa bestämmelser
och de båda nyss angifna rättsreglerna, det nu föreliggande förslaget,
om det blir lag, skall börja tillämpas, huru öfvergången skall ske
från den den gamla till den nya lagen.

Vi kunna förutsätta att lagen blir antagen af kamrarne och af
Kongl. Maj:t sanktionerad under denna riksdag. Den skulle alltså
genast träda i gällande kraft; men, som alla valkretsar då äro representerade
af för viss tid utsedde representanter, kan naturligtvis
ingen rubbning ske i bestående förhållanden, så länge mandaten
gälla. Men hvad som deremot genast kan och bör ske, är fastställande
af den ordning i fråga om valkretsarne och antalet riksdagsmän
för hvarje valkrets, som det åligger Kongl. Maj:t att bestämma.
Huru lång tid dertill erfordras känner jag icke, men jag vill antaga,
att det kan ske under loppet af detta år. Hvad skall sedan ske? Hvad klätt
iakttaga, då denna ordning blifvit faststäld? En lagkunniglagtolkare
skulle nog med tillämpning allenast af allmänna rättsgrundsatser kunna
reda sig med svaret på denna fråga, men det behöfver han icke; ty lagen

Onsdagen den i Marg.

M;o 9.

gifver honom bär en tydlig ledning. Den säger, i fråga om Första Ändring af
Kammaren, att »vid tillämpning af den sålunda faststälda ordningen§§ .f 13
skall iakttagas, att inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt
att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet», och mera be- (v i\
höfvel'' den icke säga. Om således en valkrets, enligt den nya ord- °r 8"

ningen, skulle ega att utse en riksdagsman mer än förut — nå väl,
så snart valordningen är faststäld, företager denna valkrets val af
den felande representanten, men de redan befintliga mandaten förblifva
orubbade. Så snart dessa utgå eller ledighet eljest uppstår,
fortgår tillämpningen, dock alltid med iakttagande af att rättigheten
att utse ytterligare en representant ej inträder, så vida derigenom
och genom den förra representantens bibehållande antalet ledamöter
i Första Kammaren skulle, öfverstiga 150. Hvilka af flera härtill
lika berättigade valkretsar i sådant afseende skola gifva vika, derom
vill jag yttra mig längre fram i sammanhang med en annan anmärkning.
Detta med afseende å Första Kammaren.

I fråga om den Andra åter, säger lagen klart och tydligt i 13 §

4 mom.: »den ordning, som sålunda fastställes, vinner tillämpningvid
de val, hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skall ega
rum.»

Under den nyss gjorda förutsättningen, att den nya ordningen
fastställes under innevarande år, skulle den sålunda komma att tilllämpas
vid valen 1893. Skulle den åter, emot förmodan, ej blifva
faststäld förr än 1894, eller efter valtidens utgång 1893, skall den
tillämpas först vid valen 1896. Att på nu uppgifvet sätt måste förfaras,
är, såsom jag redan nämnt, fullt klart och tydligt utan att
derom behöfver lagstadgas. Men när nu ett dylikt stadgande finnes
i lagen, kan man icke med skäl säga att den lider brist på bestämmelser
i detta afseende.

Vidare har man anmärkt, att, då domsagornas antal öfverskrider
150 och 2 domsagor sålunda måste sammanslås till §n, bestämmelse
saknas om, hvilken af de båda domhafvandena skall förrätta
valet.

Denna anmärkning står i nära sammanhang med en annan anmärkning,
nemligen att liknande bestämmelse saknas för det fall
att domsaga delas under loppet af en valperiod. Ja! Föreskrift i
sistberörda afseende saknas äfven i nu gällande lag, och denna brist
har varit så litet känbar, att, så vidt jag vet, icke någon enda motion
om dess afhjelpande blifvit väckt under hela den tid lagen varit
gällande. Att denna brist sålunda ej är af stor betydenhet torde
vara temligen tydligt. Men kan man verkligen säga att lagen —
den gamla så väl som den nya — icke alls innehåller någon bestämmelse
härom? Jo, det gör den på sätt och vis. Uti 16 § i nu gällande
riksdagsordning föreskrifves, att i valkretsar, som bestå af flera
städer, skall valet ske inför magistraten i den stad, som bär den
största folkmängden. Med ett sådant lagstadgande för ögonen torde
val icke någon domare vara tveksam om, huru i detta fall, äfven på
landet, skall förfaras. Men om vi verkligen, det oaktadt, skulle anse
mera bestämda föreskrifter härom vara erforderliga, så hafva vi i
sanning mycket god tid att vänta härpå, ty såsom en föregående

Onsdagen den i Mars.

talare redan påpekat, måste ännu 34 domsagor i hela riket uppstå,
innan denna brist skulle göra sig gällande, åtminstone i
andra afseenden än der densamma redan förefinnes enligt nuvarande
lag.

Vidare har man frågat: i hvilken ordning — och nu återkommer
jag till hvad jag nyss undansköt — flera till utseende af ytterligare
''en riksdagsman i Första Kammaren berättigade valkretsar ega att
vid uppkommande ledighet begagna sig af denna rätt. Svaret härpå
tinnes i 6 § 4 mom. och lyder så här: »de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarne.» Detta stadgande afser
visserligen omedelbart att iakttagas åt Kongl. Maj:t vid fastställande
af den omförmälda ordningen i fråga om valkretsarne och antalet
riksdagsmän, men lagen uttalar dermed också eu allmän rättsgrundsats,
och om Kongl. Maj:t är skyldig att efterkomma denna, så äro
väl valmyndigheterna det äfven; dessutom få väl valmyndigheterna
handla såsom Kongl. Maj:t befaller. Kammaren skall nemligen hos
Kongl. Maj:t anmäla när ledighet uppstår, och Kongl. Maj:t har då
att gifva befallning åt den af dess befallningshafvande, som enligt
denna paragraf och den deri uttalade rättsgrundsatsen sådant tillkommer,
att gå i författning om utseende af riksdagsman i den afgångnes
ställe. I öfrigt tror jag, att Kongl. M:ij:t icke skall underlåta
att i sammanhang med fastställande af den nu ifrågavarande ordningen
meddela bestämmelser i berörda afseende. Så vidt jag kan
förstå, faller detta inom gränserna för de stadgande!], som dessa
ordningar böra innehålla.

Slutligen har man anmärkt att städer, hvilka, under det att en
valordning är gällande, utgå ur landsting, måste blifva orepresenterade
i Första Kammaren ända till tiden för nästa val. Denna anmärkning
har visserligen, så vidt jag vet, icke blifvit åberopad här, men utom
riksdagen och i hufvudstadstidningarna har den förekommit. Den
är emellertid så obefogad, att jag ej vet huru man kunnat framkomma
med densamma. Vid fastställandet af den förra valordningen
deltog ju staden i landstinget och var med om att välja riksdagsmän
för den krets, dit den hörde. Dessa riksdagsmän äro ju således
också utsedda för staden och skola representera denna, till
dess någon af dem afgår och staden derigenom kommer i tillfälle att
begagna sig af sin rätt att utse egen riksdagsman. Detta finner jag
vara så klart och tydligt, att någon förklaring deröfver icke borde
vara erforderlig.

Åtskilliga andra anmärkningar hafva väl äfven blifvit framstälda,
men dels hafva de redan af föregående talare bemötts på ett sätt
att jag icke tror mig kunna göra det bättre, dels äro de af så ringa
betydenhet, att jag anser mig ej böra förlänga mitt anförande med
att här upptaga dem.

Det har till och med uttalats farhågor för att Kong], Maj:ts
administrativa magt skulle komma att genom förslagets antagande
blifva obehörigen utsträckt. Jag kan icke dela dessa farhågor
och minst hade jag väntat att få höra dem uttalas i denna
kammare.

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 9.

De anmärkningar, jag nu anfört, afse visserligen blott förslagets Ändring af
formella sida, men de kafva blifvit framstälda med sådant allvar och °cfl 13
sådan öfvertygelse om deras läglighet, att det icke förvånar rnig, att ordningen
de kunnat göra en ock annan lättrogen tveksam; man har ock för (Forts-)
bättre eftertrycks skull spridt ut dem i alla tidningarne, ja man kar r s''
till och med hotat med riksdagsupplösning. Detta sista var väl
dock ett något vågadt skrämskott; ty det fordras väl ej stor urskiljning
för att märka, att detta skott endast var laddadt med
löst krut.

Jag hoppas emellertid, att anmärkningarne efter diskussionen i
dag skola förlora sin betydelse och icke inverka på dem, hvilka i
öfrigt anse förslaget antagligt och ämnat skänka det sin röst.

Hvad nu åter angår anmärkningarne mot sjelfva innebörden af
förslaget, stödja de sig naturligtvis på redan för länge sedan och
efter lång ansträngning fattade åsigter, hvilka det skulle blifva svårt
för mig att rubba. Dessutom hafva de redan förut i bättre och vältaligare
ord, än jag kan åstadkomma, blifvit af andra vederlagda.

Jag vill derför inskränka mig till att endast uttala den förhoppningen,
att alla dessa anmärkningar skola bryta sig och förlora sin
udd mot den känsla af trygghet, som lagförslaget måste ingifva hvar
och en, som inser att en rubbning af magtställningen inom kamrarne
skulle vara för det allmänna ödesdiger.

Det är sant, hvad man sagt, att städerna inom sig gömma
mycken bildning, mycken intelligens, många framstående förmågor;
men de gömma också mycket annat, och bildningen och förmågan
äro icke alltid de, som segra vid valurnorna.

Vår nuvarande valcensus till Andra Kammaren är tillräckligt
låg för att äfven framsläppa många andra element, och denna census
kommer säkerligen icke att höjas, möjligen att sänkas, och skulle,
trots allt motstånd, den mycket beprisade allmänna rösträtten slutligen
blifva införd, då, mine herrar, tror jag, att alla de, hvilka i
dag i denna kammare uppträdt såsom förslagets ifrigaste motståndare,
skola, derest det ändå antages, vara tacksamma derför, men, om det
förkastas, beklaga att de bidragit till dess fall.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr Törnebladh: Det kunde vara onödigt att ytterligare för länga

diskussionen i dag, då uppskof blifvit af Andra Kammaren beslutadt,
men dä jag är osäker, dels huru vida ett sådant yrkande bör
framställas, och dels om det vinner bifall, tillåter jag mig att med
några ord belysa frågan, så mycket hellre som jag tror, att ett och
annat missförstånd här gjort sig gällande.

Ingen kan lifligare än jag, som för närvarande har att göra med
förberedande anordningar till ett möjligen blifvande riksdagshus, behjerta
nödvändigheten deraf, att antalet ledamöter i båda kamrarne
ej blifver obegränsadt ökadt. Det blefve en nästan fysisk omöjlighet
att i framtiden under sådana förhållanden anordna tillräcklig plats
för landets representanter. Likaså kan jag ej heller undgå att finna
rigtigheten deraf, att ökningen af stadsrepresentanterna icke heller bör
få fortgå på sätt nu varit fallet. Men jag tror, att hvarken förslagets

N:0 9.

Onsdagen deu 1 Mars.

Ändring af anhängare eller dess motståndare i det afseende! förneka, att en för§§
6 och 13 ändring bör ske, åtminstone att döma af den motion, som blifvit framordninqen
lag(l '' Andra Kammaren. .Således, hvad syftet beträffar, dels möjlig(Forte)''
^ieten att eJ öka ^c*a representantantalet, dels möjligheten att ej städernas
representantantal för mycket tillväxer å sin sida, hvad det
syftet angår, är förslaget godt och rigtigt. Men, mine herrar, ett är
syftet, ett är väljandet af det rätta medlet för befrämjande af ett
sådant syfte, och i det afseende! lär ej kunna förnekas, att icke äfven
andra utvägar kunna gifvas. De hafva blifvit anvisade dels i fjol i
ett par reservationer, dels i år i en motion, och möjligen torde ännu
flera stå att finna. Återstår då att tillse, huru vida den väg, som nu
skulle väljas, är sådan, att den verkligen råder bot på olägenheterna,
och framför allt, om den ej kan vara sådan, att den är behäftad med
andra och väsentliga olägenheter.

Jag måste upptaga ett par af de flerfaldiga anmärkningar, som
här blifvit gjorda, så mycket mera som en af dem torde behöfva
kompletteras.

Det har af en talare på smålandsbänken blifvit hänvisadt derpå,
hurusom i det Infilande grundlagsförslaget en temligen tydlig anvisning
lemnas, huru man skall förfara i händelse det uppstår någon
kollision mellan valkretsars rätt att utse riksdagsmän, och han har
då fäst uppmärksamheten på, om jag får begagna uttrycket, öfverskottsvalkretsar,
d. v. s. de, som nu här i denna uppgjorda tabell
äro till antalet 12 och skola utse riksdagsmän blott i den händelse
att den vanliga qvotindelningen ej skulle lemna tillräckligt antal. Jag
ber att till så väl honom, som ock till utskottets ärade ordförande få
framställa en vördsam förfrågan, huru de hafva tänkt sig saken, i
händelse det skulle inträffa att några sådana valkretsar icke komme
att finnas, och detta är en möjlighet, som är långt ifrån aflägsen. Ty
vid genomgående af siffrorna för 1889 års folkmängd i stad och på
land öfver hela riket och vid jemförelse mellan dessa siffror, eller
1888 års siffror, och de för 12 år förut, kan man mycket lätt komma
till den förutsättningen, att icke år 1891 eller år 1893, men möjligen
1901 det skulle kunna inträffa att några sådana öfverskottsvalkretsar
alls icke behöfvas, utan att Första Kammaren då skulle innesluta 150
riksdagsmän, välde enligt den vanliga qvotindelningen för stad och
för land. Det är ej sä långt dit. Det behöfves blott, att 5 städer,
hvilka nu stå ganska nära siffran 25,000 — de äro Upsala, Karlskrona,
Gefle, Jönköping och Helsingborg — vid den tiden hafva uppnått den
siffra, som berättigar dem att utträda ur landstingen, och att 9 landsting
och större städer komma i den belägenhet, att för de valkretsarna
tillsammans skola utses 9 nya riksdagsmän, under det att 2 landsting
skulle mista 2. Det är 138 valområden enligt 1888 års folkmängd.
Lägga vi då till dessa 5 städer och de 9 kretsar, som behöfva hvar
sin, så gör detta 14, eller tillsammans 152, under det att 2 landsting
skulle kunna tänkas mista hvar sin representant. Men dessa senare
landsting, som skulle kunna förlora hvar representant, kunna möjligen
några år förut hafva skickat representanter till riksdagen, hvilka
enligt förslagets tydliga bestämmelse ej fä beröfvas sin rätt att sitta
i kammaren, och hvilka af de då inträdande valkretsarna, de 14, skola

29 N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

då mista sin rätt? Man skulle kunna säga att det blefve de stads- Ändring af
valkretsar, som konnnit till och skilt sig från landstingen, de voro 5, §§ c! fh 13
och och deras rätt ej får inträda förr, än kammarens antal på annat sätt
skulle minskas. Men att den senare uppfattningen icke kan anses ,p ''
rigtig, derför har utskottet sjelft sörjt genom att i 6 mom. säga: °r 9''^

»Upphör stad att i landsting deltaga, må, så länge då gällande ordning
för valen länder till efterrättelse, stadens rätt att utse riksdagsman
inträda allenast i det fall, att ledighet uppstår i den valkrets,
staden förut tillhört.» Det är sålunda mellan indelningarna af valkretsar,
som denna rätt suspenderas, men ej vid dessas fastställelse,
utan der är Kong!. Maj:t helt enkelt förbunden, enligt förslaget, att
gifva städerna deras rätt.

Jag kan ej heller tänka mig, att om t. ex. något landsting i södra
Sverige skulle mista eu riksdagsman, men hafva utom det fastställa
antalet en redan vald sådan, och ett annat landsting i t. ex. norra
Sverige hafva att välja eu riksdagsman till, man skulle genom telegram
från norr till söder öfverenskomma, åt! val för den norra valkretsen
ej skulle ega rum, så länge den södra hade sin representant,
och ej heller kan jag tänka mig, att Kong], Maj:t kan förordna derom,
då han gör valkretsindelningen. Ty det står i''5 mom., att det ej är
vid valkretsindelningens fastställande, utan vid tillämpningen, som det
skall iakttagas, »att inskränkning icke sker i vald riksdagsmans rätt
att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet». Jag upprepar
alltså den frågan: om icke några öfverskottsvalkretsar finnas, huru
då lösa kollisionsfrågan ?

Vidare skall jag ytterligare upptaga frågan om nödvändigheten
för Kongl Maj it att, om förslaget antages och vinner Kongl. Maj:ts
bifall, upplösa riksdagen. Det kan icke komma i fråga. Tvärt om,
det vore en omöjlighet hvad Andra Kammaren vidkommer. Man har
härom sagt, att den nya grunden icke skulle vara tillämplig förr än
vid 1893 ars val, och det är fullkomligt lägligt; man måste då hålla
sig till den gamla grunden. Men den gamla finnes icke. I författningssamlingen
finnes ej någon sådan 13 §; den lyder på annat sätt,
och derför frågas, huru vida man kan juridiskt öfvertyga sig att val
kan ega ruin enligt en författning, som ej längre finnes. Nu kan jag
icke bestämdt säga, huru vida det icke skulle gå på administrativ
väg genom någon bestämmelse; men den, som Öfvervakar valen, det
är högsta domstolen, och jag kan ej vara säker på att högsta domstolen
tillämpar en paragraf, som ej finnes. Det är åtminstone ytterst
tvifvelaktigt.

Efter dessa i korthet framstälda anmärkningar vill jag nu öfvergå till
frågan,huru vida också förslaget träffar hvad förslaget är afsedt att träffa.

Förslaget träffar, såsom redan af eu annan talare är angifvet,
hufvudsakligen en del medelstora och möjligen några mindre, men
ej de större städerna; ty deras folkmängd växer så pass fort, att
genom ökningen af folkmängdsiffrorna de få någorlunda bibehålla
eller öka sin rätt, hvaremot de städer, som skulle få utse hvar sin
riksdagsman, hafva svårt att få det.

Nu vill jag vädja till kammarens ledamöter, huru vida, om den
fara förefinnes, som man trott sig finna, den finnes i de stora, de

N:o 9. 30 Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af medelstora eller i de smärre städerna? Svaret får hvar och eu gifva
§§ 6 och 13 efter sjn egen erfarenhet i saken.
riksdags- jag misstänker dock att faran icke är så stor, som man har
^(Forts) thnlct sig. Är det nu så, att det i allmänhet skulle gå en mera be^
°r s'' stämd radikal strömning genom allt hvad stadsinvånarc heter, torde
det icke vara så alldeles säkert, att ej denna strömning kan få sitt
utflöde äfven på den lugna landsbygden, och att man möjligen skulle
derifrån kunna under andra förhållanden, och under minskad möjlighet
af kontroll genom städernas valrätt, få igen hvad man försökt
kasta ut från vissa städer. Dertill ber jag kammarens ledamöter
ytterligare komma i håg, att Sverige har eu egendomlig ställning, skild
från många, ja de flesta andra länders i representationshäuseende.
Sverige är nemligen bundet vid distriktval så, att hvar och en väljer
inom sitt distrikt. Om jag nu tänker mig alla dessa distrikt på
landsbygden, är det klart att, med erkännande af all den stora erfarenhet,
det samhällsintresse och den skicklighet i allmänna värf,
som finnes hos så många landsortsrepresentanter, är det gifvet, att man
mot inskränkningen att icke kunna välja utom sitt distrikt har ett
visst korrektiv deruti, att genom stadsvalen i Riksdagen kunna inväljas
eu hel mängd personer, som representera olika åsigter, uppfattningar,
yrken och bildningsgrader m. m., hvilket ju måste för landet i dess
helhet och således ock för landsbygden vara en fördel. Ty långt
ifrån att det är eu fara uti att i Riksdagen finnas representanter äfven
för sådant, som vill bana sig väg utom densamma, är det vida bättre
att hafva inne en och annan af dess målsmän, på det att dessa må
se och finna, att det är någonting helt annat att utanför klandra lagstiftningen
och att inom riksdagen med känsla af ansvar deltaga i
eu lagstiftning, som skall grunda landets väl för framtiden.^

Men jag har ett annat skäl att tro, att faran ej är så stor och
att det ej vore så lyckligt att i närvarande stund mot den befarade
radikalismen sätta en dam, hvars vidd man kanske ej fullt kan
beräkna för framtiden, då i sjelfva verket kamrarne i närvarande
tidpunkt handla under trycket af eu mera tillfällig stämning, som på
vissa håll har söndrat gifna meningsfränder och åtskilt intressen,
Indika i fråga om samhällsbevarande tendenser i sjelfva verket snarare
höra tillsammans än böra vara från hvarandra åtskilda. Jag tror derför,
att det kan vara farligt att göra eu grundlagsförändring för framtiden
under tillfälligheten åt en stämning, om hvilken många af oss, så väl
på ena som andra sidan, äro med om att beklaga, att den söndrar
hvad som borde vara förenadt och förenar hvad som borde vara
söndradt. För min del är jag öfvertygad om att, hvarken med afseende
på faran eller med afseende på grunden att stå på, det i närvarande ögonblick
skulle vara nödvändigt eller rådlig! att åstadkomma eu representationsförändring,
som fixerar för en längre tid, hvad som icke bör fixeras,
oberäknadt att det. finnes många andra utvägar att råda bot för de olägenheter,
hvilka i visst afseende, jag erkänner det villigt, jag skulle vara
den förste att vilja se afhjelpta. Jag måste sålunda yrka utslag.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

N;o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Herr Casparsson: Uet är en mycket vigtig- sak, då man fram -Ändring af

lägger en ny anrättning, vare sig på det politiska eller på det kuli-^.^ °cJl 13
nariska området, att åt denna anrättning gifva ett pikant namn. ordningen
Jag erkänner villigt, att i detta fall äro de politiska kockarne mycket (Fortg)
mera uppfinningsrika än profana. Det föreliggande förslagets namn
är: inskränkning i städernas representationsrätt. Detta namn har
nyss blifvit användt af den parlamentariske mästerkocken, som inledde
diskussionen. Det är ju naturligt, att, då ingen tycker om en
inskränkning i sin lagliga rätt, det föreliggande förslaget skall väcka
opposition från städernas sida. Vi hafva också sett en sådan opposition
framstäld i form af motion från de 70 laguttolkarena i Andra
Kammaren. Men sjelfva namnet innebär blott en half sanning, och
halfva sanningar äro ofta mera vilseledande än hela osanningar.

Så vidt jag kan finna, är det blott sex af de större städerna, som
genom det föreliggande förslaget skulle erhålla en inskränkning i sin
nuvarande representationsrätt, hvaremot så väl hela landsbygdens som
de öfriga städernas representationsrätt skulle för framtiden begränsas.

Jag- tror derför, att förslagets rig-tiga namn vore: begränsning och
fixering af riksdagsmännens antal. Man har förut och äfven i dag
sagt, att det skulle rubba den historiska grunden, och en talare, till
hvilken vi alla i dylika frågor hysa det största förtroende, yttrade
redan i fjol, att någonting sådant vore eu fullkomlig nyhet för båda
kamrarne. Jag skall derför taga mig friheten att genomgå en kort
kurs i representationsreformens historia på 1830-, 1840- och 1850-talen, för att efterse om denna fixering verkligen är en nyhet.

I början af 1830-talet framlades det s. k. Richert-Ankarsvärdska
förslaget. Det utgick från ett fixeradt antal representanter. Riksförsamlingen
skulle bestå af 175 ledamöter, deraf för landsbygden
88, städerna 32 och utan afseende på vistetseort 55. Detta förslag
föranledde till en utbredd reformrörelse med petitioner till Kong!.

Maj:t. 1840—1841 årens konstitutionsutskott framlade ett förslag, att
riksförsamlingen skulle bestå af 250 ledamöter, valde gemensamt förstad
och land. Stånden stannade i olika beslut och frågan gick till
förstärkt konstitutionsutskott, som föreslog att Första Kammaren
skulle beslå af 175 ledamöter, deraf 145 för landsbygden och 30 för
städerna, och Andra Kammanen skulle bestå af 75 ledamöter, valde
af Första Kammaren för tre riksdagar. Detta förslag föll. 1845 års
konstitutionsutskott framlade ett nytt förslag, bygdt på ståndsprincipen.
Riksförsamlingen skulle bestå af 5 stånd^ hvardera med 50
ledamöter, tillsammans 250, fördelade på två kamrar. Detta förslag
var åtföljdt af en reservation af alla ledamöterna från borgareståndet
i utskottet och 4 ledamöter från bondeståndet, hvilka yrkade, att den
yngre kammaren skulle bestå af 150 ledamöter, deraf 120 från landsbygden
och SO från städerna, och den äldre kammaren skulle bestå
åt 75 ledamöter, vald af den yngre kammaren för 5 riksdagar. Detta
förslag antogs af både borgare- och bondeståndet. Man finner häraf,
att borgareståndet på den tiden ej sträckte anspråken på städernas
representationsrätt längre än till erhållande af 1/4-del af platserna
inom Andra Kammaren. År 1848 framlade Kongl. Maj:t ett förslag,
bygdt derpå, att öfre kammaren skulle bestå af 120 ledamöter och

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring »/Andra Kammaren af ISO, hvaraf 30 för städerna, 50 för landsbygden,
^''k ]Ch ^oniedelbart valde för de större egendomarne, och 70 valde medelst
ordningen elektorer. Kong]. Maj:t hade sålunda i detta sitt förslag begränsat
(Forts.) städernas representationsrätt till endast 1/,-del af Andra Kammarens
hela antal. Aren 1850—1851 framlade konstitutionsutskottet åter ett
förslag, bygdt på principen af 4 stånd med 75 ledamöter i hvarje,
eller tillsammans 300. Slutligen framlade presidenten Hartmansdorff
år 1851 ett förslag, bygdt på 5 stånd, af hviska 4 stånd skulle hafva
48 ledamöter och 1 stånd, bondeståndet, 64, tillsammans 256 ledamöter,
fördelade på två kamrar med 128 ledamöter i hvardera kammaren.
Under de följande åren frarostäldes förslag endast om partiella
förbättringar, till dess åren 1862—1863 den nuvarande riksdagsordningen
framlades. Man ser således, att denna princip af fixering
utaf riksdagsmännens antal går såsom en röd träd genom hela representationsreformens
historia. Vare sig Kong]. Maj:t eller konstitutionsutskottet
eller enskilda framlagt förslag i denna fråga, vare sig
de äro grundade på allmänna val eller stånds- och klass val, äro de
alla byggda på principen af fixering. Vare sig dessa förslag utgått
från den liberala eller den konservativa sidan med veteranen C. 11.
Ankarsvärd på den ena flygeln och veteranen Aug. v. Hartmansdorff på
den andra, hafva de alla enats i frågan om ett till siffran bestämdt
antal representanter. Jag tror således icke, att man med skäl kan
påstå, att det nu föreliggande förslaget är en nyhet i vårt land.
Hvarför har då denna grund blifvit frånträdd vid framläggandet af
den nu antagna riksdagsordningen? Ja, derom kan jag icke upplysa,
men eu antydan erhåller man i det anförande, som justitiestatsministern
år 1863 hade till statsrådsprotokollet, deri han yttrar:
»Vid öfvergången från en ståndsrepresentation till en författning, enligt
hvilken, om de gamla ståndstraditionerna skulle fortfarande göra sig
gällande, ett af de forna riksstånden egde ett öfvervägande inflytande
på valens utgång, är det må hända ock af praktisk omtanke
påkalladt att försäkra ett antal platser åt dem, som icke tillhöra
nämnda stånd. I afseende å antalsförbållandet emellan landets och
städernas representanter är antagen enahanda grund, som följts vid
landstingens bildande, så att enligt regeln en folkmängd af 20,000
på landet och 10,000 i stad skulle berättiga att till denna kammare
sända en reprsentant.» Grundvalen är således denna: 20,000 på
landet och 10,000 i städerna. Men huru förhåller det sig för närvarande
med denna grund? Enligt konstitutionsutskottets uppgift
till 1888 års riksdag var det vid 1886 års slut på landsbygden 1
representant på 26,656 invånare, och i städerna 1 representant på
10,860. Proportionen var sålunda ganska väl bibehållen i städerna,
men på landsbygden hade den börjat att icke obetydligt förskjuta
sig. Det vill således synas, som om den 25-åriga historiska grunden,
på hvilken man håller så mycket, redan på ett betänkligt vis skulle
börjat att sätta sig.

Bär har vidare framställa en mängd formella anmärkningar emot
det föreliggande förslaget. Så mycket har jag deltagit i allmänna
värf, att jag vet hvad »formella betänkligheter» vill säga, då det är
fråga om att lagstifta, och man har att göra med juristernas skarp -

N:o ».

Onsdagen den 4 Mars.

sinniga slägte. Ja, äfven

man icke är jurist, men bara har Ändring af

skarpsinne, kan man nog framställa »formella anmärkningar»; och det^
går till och med för sig, om man hvarken är jurist eller skarpsinnig.

Jas skal icke till hem rita ml* a,., ”, oranmge

,w skall icke till bemötande upptaga mer än några af dessa
»förin el la betänkligheter», dä jag räknar mig till den kategorien att
vara hvarken jurist eller skarpsinnig. Jag förmodar dessutom, att
konstitutionsutskottets ledamöter komma att än vidare upptaga denna
fråga.

(Forts.)

Här invändes nyss, att om tre landsting på en gång, genom en
ökad folkmäugdssiffra, fått rättighet att välja ökadt antal representanter,
hvem af dessa skall då välja? Jag säger detsamma, som
jörut är sagd!; det skall naturligtvis det landsting, som har den
högsta qvots i Ifra n, då det ju är denna, som är den bestämmande.
.nu kanske man invänder, att det kan inträffa, att flera landsting
hafva samma qvotsiffra, huru skall man då förfära? Ja, inför sådana
eventualiteter erkänner jag mig stå svarslös. Man bar talat om,
hur det skulle tillgå med valförrättningen, när domsagornas antal
öfvers tiger 150; men då detta märkvärdiga förhållande inträffar, dä
är, enligt min öfvertygelse, regeringsform och riksdagsordning och
mycket annat helt annorlunda än i närvarande stund. Vi få väl, vid
denna riksdagen, se om domsagornas antal kommer att ökas ens genom
den föreslagna delningen af Värends domsaga, och att icke antalet
kommer att ökas allt för snart, derom lärer nog Riksdagen och dess
statsutskott draga försorg.

Ueu förste talaren anmärkte något om det administrativa godtycke,
som genom förslagets antagande skulle öfverlemnas åt
Konungen. Det förvånar mig verkligen, att chefen för ett administrativt
verk kan hysa eu sådan farhåga för Konungens administrativa
godtycke. Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att, detta godtycke,
i hvad det rörer indelningen af städernas valkretsar, ligger
enligt den nuvarande riksdagsordningen i Andra Kammarens händer.
"kall jag välja emellan Konungens godtycke och Andra Kammarens,
får jag säga, att jag föredrager det förra.

Man har vidare talat om den betydligt sämre ställning inom
repieseutationen, hvaruti städerna skulle komma enligt det föreliggande
förslaget, än de för närvarande hafva. Jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att städerna komma icke i någon sämre ställning,
titan de komma tvärt om beträffande representantantalet i en bättre
ställning än de hafva haft under tiden från 1867 ända till 1887, ty
under dessa ar har represeulantantalet från städerna varit mindre än
det skulle blifva efter det nu föreliggande förslaget. Det är först
etter 1887, och med den abnorma tillökning några städer fått, som
städerna, med afseende å antalet representanter, kommit i en bättre
ställning. Den anmärkningen tror jag således icke är så farlig.
Man bär också sagt, att Första Kammarens ställning skulle blifva
mycket sämre, och särskilt i fråga om beviljande åt nödiga anslag
m. in.; men jag vädjar till dem, som varit med under forna tider,
da antalet representanter tran städerna var mindre än det nu är.
Gingo icke da de gemensamma voteringarna mera i öfverensstämmelse

Forsta Kammarens Prof. 1891. N:o 9.

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars,

Ändring af med kammarens åsigt? Jag vill nu icke fästa mig vid hvad som
§§ 6 och 13inträffade år 1867, då enkan Gyllenhammar fick sin pension med
riksdags- aj]a Första Kammaren afgifna röster, men det vida vigtigare då
ordningen. ^ ^ försökte nedsätta det ordinarie anslaget till indelta arméns vapen(Forts.
) öfningar, hvilket försök i Första Kammaren erhöll endast d röster
och omintetgjordes med tillhjelp af minoriteten i Andra Kammaren,
På den tiden utgjorde Första Kammaren ett sammanhängande och
kompakt helt. Men det synes mig ligga i sakens natur, att om
man nu tillåter städernas representanter i Andra Kammaren att fortfarande
ökas på detta sätt, så måste å sin sida landstingen tillse,
att Första Kammarens sammansättning blir sådan, att man deruti
kan fä en motvigt emot ett ständigt ökadt representantantal från
städerna.

Man har äfven yttrat, att det icke vore klokt att orubbligt lastslå
antalet för all framtid, och den förste talaren sade, om jag rätt
uppfattade honom, att det icke tinnes något, civiliseradt land i verlden,
som tillgripit en sådan åtgärd. Jag ber då att få upprepa
hvad jag tvenne gånger förut har framhållit, att förhållandet är sådant
i Norge, England, Holland, Belgien och Tyskland, och det är, med
några modifikationer, detsamma i flera andra länder.

Jag vill icke förneka, att ju möjligen ett bättre förslag kunnat
framkomma, om den politiska utvecklingen fått fortgå lugn och
orubbad. Men 1887 års riksdagsupplösning mellankom. Man vädjade
till nationen, och agitationen tog saken om hand och upprörde samhället
från dess djupaste grund. Sedan dess har denna agitation
fortgått, och i spetsen för densamma hafva stält sig ledare, hvilka,
huru aktningsvärda de i öfrigt än må kunna vara, dock icke torde
ega den politiska erfarenhet och den politiska insigt, som behöfvas
för eu sådan ledning. Dertill har kommit, att nya, oförsökta och
delvis äfventyrliga hypoteser framstälts såsom politiska och statsrättsliga
sanningar, för hvilkas befrämjande inom riksdagen den
officiella kandidaturen erbjudit frivilliga och talrika spekulanter.

Bär citerades nyss en latinsk sentens. Jag tror att, under nuvarande
förhållanden, Första Kammaren bör besinna den gamla romarregeln,
som jag vill öfversätta på svenska: »att tillse, att det allmänna
icke må taga någon skada.»

Första Kammaren har, enligt grundlagsstiftarens uttalade och
efter grundlagens underförstådda mening, fatt sig anvisad en konserverande
uppgift, och jag tror och håller före, att antagandet åt
det nu hyflande grundlagsförslaget skulle vara ett häfdande af denna
Första Kammarens samhällsbevarande uppgift.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr Stråle: Då det föreliggande förslaget blefve af en utomordentlig
betydelse, i händelse det skulle komma att upphöjas till
grundlag, anhåller jag vördsamt att få med några ord till protokollet
anteckna min åsigt om detsamma.

För min del vill jag vara med om att begränsa riksdagsmännens
antal i karavante och jag vill understödja ett lämpligt förslag till inskränkning
i städernas representantantal, åberopande i detta senare

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 9.

hänseende de skal, som i dag blifvit anförda bland annat af herr Berg, Ändring af
men jag vill derför icke vara med om hvilket förslag som helst i§§6ochl3
denna retning; och då de anmärkningar, som ur formel synpunkt ordningen
blifvit gjorda emot det föreliggande förslaget, äro högst vigtiga och, (Portg,
enligt min tanke, väl grundade, vågar jag icke gifva min röst för
bifall till det ifrågavarande lagförslaget.

Friherre von Essen, Reinhold: Det har åtskilliga gånger påpekats
och äfven af den näst föregående talaren framhållits, att det
i sjelfva verket icke är någon nyhet, som ligger i det nu ifrågavarande
förslaget. Det har tvärt om flere gånger förut varit på tal
här i landet. Be vi på det öfriga Europa, så är en fixering af representanternas
antal antagen på de flesta ställen. Uppenbarligen derför,
att, hvilken ordning man än antog der folkmängdssiffran skall
utgöra den stadgade normen, representanternas antal slutligen skulle
blifva så stort, att det blefve svårt att herbergera dem, och besluten
dock icke blifva bättre.

Det förefaller mig, att konstitutionsutskottets föreliggande förslag
har blifvit, om jag så får säga, uppblåst till en storlek, vida utöfver
hvad jag kunnat ana eller förmoda. Man säger nemligen, att utskottets
förslag skulle rubba grundvalen för samhällsordningen, att det
skulle vara städernas död o. s. v. Då man ser på förslaget och på
de få förändringar, som det, de facto, innebär, så skall man finna,
att det hela är så likt hvad som för närvarande är gällande, att
sjelfva grunden för representationen ej kan vara rubbad. Jag föreställer
mig, att man icke skall kunna rubba grundvalen för samhället
och dock stå qvar på samma ståndpunkt. Jag tror likväl icke
att grundvalen för ett samhälle ligger deri, att en stigande folkmängdssiffra
skall ständigt fika representanternas antal. Hvad grundvalen
vidkommer, så finnes eu vigtig sådan uti motiven till vårt nuvarande
statsskick tydligt och klart uttalad. De innehålla: en viss
proportion emellan stad och land. Denna proportion har äfven blifvit
iakttagen i det föreliggande förslaget. Jag frågar då: när det
kunnat gå bra hittills, utan att städerna lidit någonting deraf, mycket
mindre dött, utan stå qvar på samma ståndpunkt och fortfarande
komma att göra det, hvarför skall det icke kunna gå lika lyckligt
härefter, om förslaget antages? Skulle orsaken härtill möjligen vara
den, att städerna vilja lefva ett bättre lif, de vilja hafva flere representanter
än de nu hafva och utöfva ett större inflytande. Om så är
förhållandet, är det förklarligt från deras ståndpunkt. Men, säga
motståndarne till förslaget, detta är icke deras mening. De vilja
tvärt om inskränka stadsrepresentanterna högst betydligt. Somliga förslagsställare,
bland annat af det motförslag, som vi hade förra året,
ville reducera t. ex. Stockholms representanter från 22 till 16, så att
icke tror jag, att konstitutionsutskottet kan läggas till last ett så förskräckligt
attentat genom det förevarande förslaget, som man velat påstå.

Det enda, som man här vill vinna, är en fixering af antalet representanter.
Våra motståndare säga att siffrorna äro tagna godtyckligt.

Jag frågar då, om icke det är godtycke då ett förslag säger, att först
vid 60,000 invånare skall representantantalet minskas, under det

N:o 9.

S6 Onsdagen den 4 MaTS.

Ändring »/''andra förslag sätta folkmängdssiffrorna för en representant, somliga
§§ 6 och i-3 till 20,000 andra till 15,000 o. s. v. I det förevarande förslaget framgå
ordninaen siffrorna följdriktigt utaf proportionerna mellan landt- och stadsrepre°
(Forts) sentanter samt mellan Första och Andra Kammaren. Konstitutions°r
3'' utskottet har utgått från den grund, som angafs vid det nuvarande

representationsskickets antagande, och fixerat antalet i enlighet dermed.
Efter nuvarande ordning är det icke nog dermed att städernas
representantantal skulle ökas, utan landsbygdens representanter ökas
och Första Kammaren äfven så småningom ökas. Då blir det alltid
en vexlande proportion emellan dessa tre, som man icke på förhand
kan bedöma. Här är nu föreslaget, att städerna skulle hafva en viss
andel i Andra Kammaren, icke på det att särskilda intressen emellan
stad och land skulle spela någon vigtigare ro!, utan på det att de
insigter och den erfarenhet, som finnes i städerna, skulle fä göra sig
gällande. Jag vet icke något skäl, hvarför dessa bättre skulle göra
sig gällande genom flere representanter, likasom jag icke heller kan
inse något skäl för att visare beslut skulle komma att fattas, om stadsrepresentanterna
gingo upp t. ex. till 100 i stället för det nuvarande
antalet. Det är icke på antalet som detta beror, utan derpå, att
hvarje valkorporation väljer de bästa representanter, som kunna finnas.
Ju flera valkorporationer och ju flera ledamöter, som skola
väljas, dess svårare är det att få insigtsfulle män.

Men, säger man, städerna växa till, och genom deras ökade representation
får man en ganska stor och välbehöflig motvigt mot landtmännens
ensidighet, men då tänker man hufvudsakligen på laudtmännens
obenägenhet att gifva anslag till försvaret. Ku lemnar jag
derhän, hvilket som kan vara det bästa, antingen ett stort landtmannaparti
eller de från städerna kommande radikala elementen, bos
hvilka jag icke tror att man funnit så mycket större benägenhet för
försvaret. Jag vill nu icke tala om de socialistiska elementen.

Hvad de formella anmärkningarna emot förslaget beträffar och
hvilka varit ganska graverande, är jag af samma tanke som de talare,
som yttrat sig till försvar för förslaget i dessa delar. Läser
man igenom hela förslaget i alla dess konseqvenser, äro dessa anmärkningar
ganska lätt besvarade. Om det möjligen skulle kunna uppstå
någon tvetydighet med afseende å ordet »angränsande», så torde denna
väl icke blifva så svår att utreda. Hvad sjelfva valkretsindelningen
beträffar, torde Kong! Maj:t, efter att hafva tagit i öfvervägande förslaget
i dess helhet, icke finna svårigheter vid tillämpningen deraf.
Beträffande frågans praktiska innebörd och med afseende å de nu
föreslagna förändringarna, är det väl af stor fördel, att man kommer
ifrån detta oupphörligt växande representantantal, som medför ett
onödigt förspillande af arbetskrafter, och nog finnes det ändå ett tillräckligt
antal ledamöter att sätta in uti de olika utskotten och välja
till andra uppdrag.

Då således de praktiska fördelarne af det nu föreliggande lagförslaget,
enligt min uppfattning, äro alldeles uppenbara, och de teoretiska
motskälen, efter hvad jag kunnat finna, reduceras till ganska
obetydliga dimensioner, anhåller jag att få yrka bifall till det nu föredragna
ändringsförslaget.

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 9.

Herr Gill,)am: Då jag redan trenne gånger förut liaft tillfälle Ändring af
att uttala min åsigt i denna fråga, skall jag för ögonblicket fatta mig §§.£ 0CÄ 13
mycket kort och gerna lemna den återstående tiden åt andra talare. wMnaen
Jag har blott velat till protokollet få antecknadt, att jag fortfarande (Fortg,''
står fast på den ståndpunkt jag förut innehaft och följaktligen kom- s'';
mer att, vid en eventuel votering, rösta för utslag. I största korthet
sagdt, äro de skäl, som föranleda mig till att så votera: först att jag
anser, att konstitutionsutskottets förslag till ändring i vår nuvarande
riksdagsordning är vida mer omfattande än behofvet krafvel1, ty jag
erkänner icke att något behof förefinnes annat än i afseende på begränsningen
af de största städernas representantantal; och för det
andra att jag anser att, vid denna något för omfattande förändring,
konstitutionsutskottet onödigtvis slagit in på en ny väg. Det må
nemligen vara sant, att vid många förut framlagda förslag en fixering
af representantantalet har varit framhållen, men ett faktum är, att i
vår gällande riksdagsordning finnes icke någon dylik fixering, utan
tvärt om bestämmelser, som hafva en viss elasticitet, så att, i samma
mån som ett valdistrikt vinner ökadt antal invånare, det äfven
vinner rätt till ökad representation. Den praktiska fördel, som konstitutionsutskottets
förslag afse:1, nemligen att begränsa hela antalet
representanter inom riksdagen, anser jag kunna, med fullt bevarande
af den grundsats, hvarpå nuvarande bestämmelser äro byggda, vinnas
genom ätt höja den folkmängdssiffra, som ligger till grund för representantantalet.

Jag har slutligen äfven en politisk anledning till mitt votum.

Jag vill visst icke tillerkänna mig någon politisk skarpblick in i framtiden,
men jag kan icke underlåta att i min mån söka uppfatta ställningen
sådan den är och finner då, på grund af nu gällande bestämmelser,
en klass, den må för öfrigt vara högst aktningsvärd och
för Sveriges lugna utveckling ytterst värdefull, hafva ett öfverväldigande
stort inflytande i Andra Kammaren. Det är för mig ett faktum.

Denna samma hemmansegareklass har äfven ett stort inflytande på
sammansättningen af Första Kammaren. Äfven det är för mig ett
faktum. Jag måste då betrakta det såsom en klokhet att emot
detta allt för stora inflytande finna någon motvigt. Att icke den motvigt,
som bjudes af städernas representanter, alltid synts mig vara
den bästa, som kunnat erbjudas, det skall jag gerna gå in på, men
jag anser icke någon fara inom representationen för ögonblicket föreligga
från det hållet. Skulle jag anse något sådant vara förhållandet,
skulle jag1 visserligen icke tveka att med min röst bidraga till
framgång åt detta förslag, på hvilket jag nu måste yrka afslag.

Herr Reuterswärd: Ehuru jag medgifver, att det kan synas
djerft af en i lagkunskap så litet bevandrad som jag att våga kasta
sig in i denna strid, der med så mycket skarpsinne åsigter uttalats
så väl för som emot, så kan jag dock för min del icke förneka, att
jag anser, att det nu Infilande förslaget innebär så goda garantier
och väl motsvarar just hvad man med detsamma åsyftat, att jag obetingadt
måste lemna mitt ja till dess antagande. Jag frågar eder,
mine herrar, bar någonsin inom svenska riksdagen eller öfver hufvud

N:o 9. 38 Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af inom något parlament i verlden en lagförändring och ännu mindre

§§ 6 och 13en grundlagsförändring kunnat genomföras, utan att olika meningar

ordrdnqen derv>d gjort sig gällande? Här har ock i dag så skett, och jag med(Forts)''
gifaer villigt, att de skäl, som blifvit anförda för och emot förslaget,
" väga ungefär jemnt mot hvarandra, hvilket också gifver anledning
att tro att konstitutionsutskottet funnit den rätta medelvägen. Detta
förslag har den stora fördelen, bland annat, att det, så vidt jag kan
förstå, skall medföra trygghet för framtiden mot de faror, som hota
vårt samhällsskick, hvilka, om de för ögonblicket icke synas så farliga,
dock snart kunna blifva det. Ett förkastande återigen af detta
förslag nu, mine herrar, förutsätter ett uppskof af minst tre år, och
huru förhållandena under tiden skola gestalta sig, det är svårt att
förutse. Om vi vid förlidet års riksdag voro tveksamma om förslagets
nödvändighet, så antogo vi det till hvilande, ehuru då ännu
mindre någon lära var för handen. Men såsom förhållandena gestaltat
sig under den sista tiden och vid de senaste höstvalen till Andra
Kammaren, vågar jag påstå, att tidpunkten just nu är inne att antaga
detta förslag, och jag anhåller, herr vice talman, om proposition på
bifall till detsamma.

Herr Berg iris: Jag tror att man, utan fara för misstag, kan
påstå, att de flesta ledamöter inom riksdagen hylla den åsigten, att
en förändring i nu gällande bestämmelser angående Andra Kammarens
sammansättning bör ske så snart som möjligt, emedan de
större städerna i förhållande till landsbygden och äfven i någon mån
i förhållande till de mindre städerna kommit i åtnjutande af en
mycket större representationsrätt, än som är med rättvisa och billighet
förenligt. Det är naturligt, att en sådan förändring kan ske på
flera olika sätt. Om här nu föreläge till antagande det förut väckta
förslaget, att städer, som hafva 10,000 invånare eller flere, skulle utse
en riksdagsman för 10,000 invånare och derutöfver en för hvarje
fullt tal af 15,000, hvarmed folkmängden öfverstiger 10,000, så skulle
jag, för min del, gerna gifva min röst åt ett sådant förslag, ehuru
jag tror, att synnerligen vigtiga skäl tala för att en begränsning sker
jemväl af representanternas antal i dess helhet. Deremot kan jag
icke finna, att det inom Andra Kammaren i år väckta förslaget är
antagligt, ty derigenom afbjelpes icke, utan fastslås det missförhållande,
som redan uppkommit. Enligt detta förslag skulle nemligen
vissa städer bibehållas vid en representationsrätt, som icke
öfverensstämmer med förslagets grunder i öfrigt. En stad, som för
närvarande har större folkmängd än en aunan och således äfven
större representationsrätt, skulle fortfarande fä åtnjuta denna förmån,
äfven sedan folkmängdsförhållandet städerna emellan blifvit ändradt.
Upsala, som för närvarande har en folkmängd af 22,000 invånare,
skulle på sä sätt fortfarande få utse två representanter, äfven om
dess folkmängd minskades, under det att t. ex. Jönköping och
Helsingborg, hvilka befinna sig i starkt framåtgående, icke skulle få
utse två representanter, förr än deras folkmängd uppgått till 30,000.
Här är nu visserligen icke fråga om detta förslag. Men dä vid
pröfning af det nu föreliggande förslaget mången till äfventyra kunde

N:o 9.

Onsdagen den i Mars.

taga i betraktande, huru vida icke det inom Andra Kammaren fram Ändring af
stälda förslaget vore bättre, så har jag ansett mig böra göra denna

korta erinran. _ ordningen.

Det nu föreliggande förslaget medför den fördelen, att representant- (port9-)
antalet i dess helhet fixeras, hvarjemte samma förslag bestämdt
ordnar förhållandet mellan land och stad på ett sätt, som synes mig
vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Man har emot
förslaget anmärkt, att det skulle vara ofördelaktigt för de mindre
städerna. Det kan jag, för min del, icke inse. Snarare är det alldeles
tvärt om. För närvarande är det ju ganska fördelaktigt stäldt
för de mindre städerna. Så t. ex. utse Sundsvall och alla städer,
som äro mindre än denna stad, tillsammans 27 riksdagsmän. Enligt
det nu föreliggande förslaget skulle de få utse 31, således vinna 4.

Men — säger man — Stockholms folkmängd skall framdeles så ökas,
att den skall utse större antal representanter på de mindre städernas
bekostnad. Detta blir ingalunda förhållandet, äfven om Stockholms
folkmängd ökas i samma proportion som hittills, så vida det icke
står stilla för de mindre städerna, utan dessa också tillväxa i samma
grad. Det visades af den tabell, som bifogades fjolårets betänkande,
att, om detta förslag skulle tillämpas på grund af 1865 och 1886 års
folkmängd, man för Stockholm skulle få utse alldeles samma antal
riksdagsmän, nemligen 20 för hvarje år.

Häi'' har talats om, att detta förslag icke skulle vara lämpligt,
i fall städernas folkmängd skulle uppgå till mer än en tredjedel af
hela rikets. Man vet ju icke ens, om detta någonsin kommer att
inträffa. Men om så skulle ske, kan man med säkerhet antaga, att
dertill erfordras eu så lång tidrymd, att det för närvarande icke kan
vara skäl att lagstifta för en sådan eventualitet.

Hvad beträffar de formella anmärkningar, som af föregående
talare blifvit gjorda mot förslaget, skall jag nu icke trötta kammaren
med att till bemötande åter upptaga dem, enär de redan blifvit af
föregående talare fullständigt vederlagda. Slutligen tillåter jag mig
påpeka, att en talare gjorde sig likväl skyldig till ett misstag, då
han påstod, att herr Berg skulle hafva sagt, att konungens befallningshafvande
skulle kunna sammanträda till konferens för att rådslå om,
hvilka valkretsar i första rummet skulle utse ledamöter i Första
Kammaren. Han sade tvärt om, att det kunna de icke göra, men
möjligen på annat sätt meddela sig med hvarandra för utrönande af,
hvilken krets skall utse riksdagsman. Jag yrkar, att föreliggande
förslag måtte af kammaren antagas.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

•

Herr Annerstedt: De konstitutionsutskottets herrar ledamöter,
hvilka försvarat ifrågavarande förslag, hafva i främsta rummet framhållit
— och detta med rätta — att utvecklingen här i vårt land
gått i den rigtningen, att det torde vara nödvändigt att företaga en
grundlagsförändring i syfte att få det med den stigande folkmängden
ökade antalet stadsrepresentanter i Andra Kammaren begränsad!.

Detta skäl för det föreliggande förslagets antagande oaktadt de an -

N:o 9.

Onsdagen den i Mars.

Ändring af märkningar, som deremot blifvit framstälda, skulle hafva mycken
riksdags-3Set> °rm förhållandena i landet vore sådana, att det verkligen
ordningen. ''jore fara :l färde, om den grundlagsförändring, son! nu är föremål
(Forts) ^ör Riksdagens behandling, icke nu blefve beslutad, och om således
tre års uppskof med antagande af en lagbestämmelse i detta ämne
skulle medföra vådor för samhällets lugna utveckling. I likhet med
den näst förföregående talaren tilltror äfven jag mig icke att skåda
in i framtiden, men anser mig dock, lika med honom, kunna hafva
någon uppfattning om förhållandena, sådana de gestalta sig den dag
som i dag är. Her jag då på dessa förhållanden och framför allt på
förhållandena inom riksdagen, så torde med fog kunna påstås, att
med tre års uppskof med frågans afgörande riskeras intet. En
föregående talare har visserligen framhållit, att, äfven om de stadsrepresentanter,
hvilka nu förklarat sig villige att instämma i den
åsigt, att städernas representationsrätt nu bör inskränkas, skola stå
fast vid detta sitt uttalande, man likväl icke både någon garanti för
att de tre år härefter skulle vara ledamöter af denna kammare.
Vill man fästa sig vid sannolikhetsberäkningar, så torde det vara
mer än sannolikt, att ett icke ringa antal af dessa representanter
skola återkomma, och äfven den föregående talaren erkände, att man
om dem icke kunde hysa någon misstro, att de ju icke skulle stå
fast vid sina förut uttalade åsigter. Äfven om det otroliga skulle
hända, att dessa stadsrepresentanter icke skulle återkomma tre år
härefter, är dock ställningen inom riksdagen sådan, att man eger
full säkerhet derför, att ett förslag i enahanda syfte som det nu föreliggande
kan genomdrifvas, äfven mot protest af de nyvalda stadsrepresentanterna.
Följaktligen förefaller det, som om man vid behandlingen
af denna fråga kan vara berättigad att utgå från förutsättningen
att, om det framlagda förslaget icke i alla afseenden ätsa
affattadt som eu grundlag bör vara, förslaget icke heller bör antagas
på grund deraf att förhållandena icke medgifva ett uppskof.

Betraktar man nu. sjelfva affattningen af förslaget, finnes lätt, att
det utgör ett försök att sammanföra två skilda principer; och jag, för
min del, tolkar den förste talarens yttrande, att förslaget innebure
»något hittills oförsökt», så att han, likasom jag, afser det förhållande,
att man sammanfört tvenne olika principer, hvilka hittills icke blifvit
i samma lag hopstälda och om hvilkas verkningar inom ett och samma
valsystem man icke har någon erfarenhet. Af första punkten i förslaget
framgår, att representantantalet skall vara begränsadt. Men
med denna princip följer, enligt vanliga regler, att också antalet
representanter inom valkretsarne blir begränsadt, så att i lagen bestämmes
icke blott hvilka valkretsarne äro, utan äfven huru många
representanter hvar och en af dessa eger att välja. Om förändrade
förhållanden sedermera kräfva en förändring i antalet af representanter
inom valkretsarne, så sker detta genom ändring i lagen. Jemte
nyssnämnda princip innehåller deremot grundlagsförslaget tillämpning
åt'' en annan grundsats, nemligen den att valkretsarnes rättighet
att utse representanter icke är närmare bestämd i lagen, utan vexlande
och beroende af folkmängden. Nu är det visserligen sant, att
man icke kan a priori finna något hinder för tillämpningen af en

Onsdagen den 4 Mars.

S;o 9.

sådan princip jemte den första, och det är möjligt, att erfarenheten Ändring af
skall visa, att detta är ett framsteg i fråga om valordningen. Men§§ 6 och 13
vill man försöka denna kombination af de båda principerna, fordras wibiinqm
ovilkorligen af de grundsatser, hvilka böra följas vid stiftandet af ny (Forts_) ’
lag, att i lagen verkligen bestämdt och tydligt innehålles, huru man
skall förfara för att riktigt tillämpa de båda principerna, allra helst
då förslaget — och detta med rätta — jemväl innehåller att ändring
i valkretsarne icke må medföra inskränkning i de en gång valdes
rättighet att för den tid de äro valde bibehålla deras mandat såsom
representanter. Det är från denna synpunkt åtskilliga bristfalligheter
i förslaget blifvit af den förste talaren framhållna, och från denna
synpunkt sedt kan icke heller jag, trots all god vilja från min sida,
finna att han blifvit vederlagd åt dem, som derefter sökt föra konstitutionsutskottets
talan. Anmärkningen, att i främsta rummet förslaget
icke innehåller någon reglering för det fall, då flera valkretsar
hade representanter, hvilka egde en så att säga eventuel rätt utan
att för tillfället ledighet funnes — på grund af regeln att vald representant
skall bibehållas för den tid han blifvit vald — har en talare
velat bemöta medelst hänvisning till den i mom. 4 § 6 upptagna
regeln. Men härvid bör dock erinras, att den föreslagna regeln uttryckligen
är gifven för det fall, att »det antal riksdagsmän, som med
tillämpning af stadgandena i moro. 2 och 3 bör utses, icke uppgår
till etthundrafemtio». Medan vändande af en analog tolkning, skulle
man väl kunna säga, att samma regel, som i 4 mom. gifves för der
afsedda fall, för att bestämma den ordning, i hvilken valkretsarne
skola vara berättigade att hvardera välja ytterligare en riksdagsman,
kan tillämpas äfven för det fall att frågan gäller — icke att
fördela ett antal öfverskjutande platser emellan valkretsarne efter
storleken af dess befolkningsöfverskott utöfver jemna ett hundrafemtiondedelar
af rikets folkmängd — utan att bestämma ordningen för
inträdet af flera riksdagsmän, af hvilka hvar och en är vald på
grund af en. folkmängd, som utgör en etthundrafemtiondedel af rikets.

Man kan visserligen säga, att det är lämpligt att samma regel användes
så väl i det ena som i det andra fallet, men icke finnes detta
uttryckt i den föreslagna lagen.

Alfattningen af förslaget lider oek af en annan bristfällighet, som
redan blifvit påpekad, och hvilken anmärkning synes åtminstone mig
ännu icke hafva blifvit vederlagd. 1 3 mom. i 13 § beter det, bland
annat: »Städer, med mindre folkmängd än nu är sagdt, ordnas, så
vidt lämpligen kan ske länsvis, i så många valkretsar, som, med
iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras för uppnående
af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.»
Ofullständigheten ligger deruti, att denna lag icke, på sätt nu gällande
bestämmelser innehålla, uppstält några regler, som begränsa
deri tillämpande myndighetens rätt att göra valkretsindelningen.

Deraf följer, att den föreslagna lagbestämmelsen kan tillämpas på så
sätt, att valkretsindelningen underordnas politiska syften. Man kan
med fullt skäl saga, att för närvarande icke den ringaste fara är
för handen att dylikt missbruk skall ega rum. Men skal! man antaga
cd grundlagsförändring, som reglerar valrätten i vårt land, är väl

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af meningen, att denna lag skall tillämpas under eu icke allt för kort
§§ ? °ch i5tid, ty det kan icke vara lämpligt att ändring i sådana lagbestämmelser
ordninqen s''ier a"1 <ör oJta- Och med tanken på framtiden frågar jag, hvad
(Forts) däfven 1 för garanti deremot, att icke en gång tiderna kunna blifva
sådana, att man kommer på den idén att vilja göra valkretsindelningen
i syfte att befordra valet af representanter, som omfatta ett
visst partis åsigter i någon brännande fråga? Det är just grundlagen,
som bör utgöra ett skydd emot dylikt missbruk, och i detta afseende
förefinnes en brist i omnämnda moment i 13 §.

Slutligen synes mig äfven 4 momentet i sistnämnda paragraf i
afseende på dess redigering bristfällig. Det säges nemligen der: »Den
ordning, som sålunda, fastställes, vinner tillämpning vid de val, hvilka
näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega ruin.» Dermed är sagdt,
att den af Konungen faststälda indelningen af valkretsarne icke
skall ega tillämpning vid t. ex. de allmänna omval, som skola ega
rum derest Andra Kammaren upplöses före utgången af innevarande
valperiod. Men deraf följer icke, att ju icke första momentet i
samma paragraf då skall tillämpas. Början af detta moment lyder:
»Andra Kammaren skall bestå af tvåhundratjugufem ledamöter,
deraf etthundrafemtio för landet och sjuttiofem för städerna.» Denna
bestämmelse kan icke innefattas under uttrycket »den ordning som
sålunda» det vill säga af Konungen fastställes; och ehuru meningen
antagligen varit, att hela den 13 § icke skall tillämpas förr än vid
de allmänna val, hvilka näst efter det lagen blifvit sanktionerad efter
15 § mom. 1 skola ega rum, saknas sålunda hvarje bestämmelse derom
i lagen.

Vid detta förhållande skulle 13 § 1 mom. kunna komma att
rätteligen böra tillämpas redan, innan öfriga moment af samma § j följd
af bestämmelserna i 4 mom. få vinna tillämpning; och man sålunda
vid användningen af den nya lagen invecklas i en olösbar motsägelse.

På dessa skäl synes mig lagförslagets affattning gifva anledning
till så välgrundade anmärkningar att, då, enligt mitt förmenande,
någon fara för uppskof icke är för handen, Första Kammaren
torde bäst handla i konservativt och samhällsbevarande syfte, om
kammaren icke lemnar sitt bifall till det nu framlagda förslaget.

Jag yrkar afslag.

Ropen på proposition upprepades.

Herr Forssell: Trots ropen på proposition utbeder jag mig
några minuters uppmärksamhet för att besvara åtminstone en punkt
af de genmälen, som rigtats mot mina anmärkningar; de öfriga
punkterna hafva redan blifvit upptagna af föregående talare.

I afseende på 6 § bär det nu under diskussionen tydligen visat
sig, att man icke kan besvara min fråga: hvem skall tillämpa valordningen
för Första Kammaren? Jo, säger man. Konungen får taga
sig den magten att genom kungörande på förhand bestämma, i
hvilken ordning hvarje valkrets skall inträda i utöfningen af sin rätt.

Något annat kan jag icke finna vara svaradt från den andra
sidan. Detta svar innebär emellertid, enligt mitt förmenande, just

Onsdagen den 4 Mars.

X;o 9.

ett vittnesbörd om den oförmåga man haft att här försvara lagen, ty Ändring af

det är tydligt, att, om Konungen toge sig en sådan magt, detta vore §§ 6 och 13

stridande både mot den bokstafliga lydelsen af 5 mom. 6 § och i Jjl^ingen
vissa fall mot 28 § 2 mom. ?''Forts)

Efter hvilken grund skulle vidare Kongl. Maj:t på förhand be- v ''
stämma, att valkretsarne till Första Kammaren skola inträda i utöfningen
af sin rätt? Jo, har man sagt, denna grund är tydligt angifven
i -1 momentet. Jag ber om förlåtelse, den är icke tydligt angifven
i 4 momentet, derför att detta moment alldeles icke handlar

om det nu ifrågavarande fallet, utan allenast om den ordning, som

skall iakttagas för de kretsar, hvilka äro berättigade till supplementära
val på grund af folkmängdens öfverskott utöfver jemna
multiplar. Men då kan lätt inträffa, att valkretsar blifvit berättigade
att utse nye riksdagsmän, icke på grund af 4 mom., utan på grund
af 2 och 3 mom. Den rätt, som i sistnämnda moment tillagts valkretsar
att på grund af jemna multiplar utse riksdagsmän, är, enligt
mitt'' förmenande, efter lagens bokstaf lika god för alla valkretsar,
och har icke stälts beroende af eller i något förhållande till det
större eller mindre öfverskott, som samma valkretsar kunna hafva
utöfver de jemna multiplarne, och på hvilket öfverskott de icke
grunda någon valrätt.

Men vid dessa omregleringar af valrätten kan vidare eu omständighet
inträffa, som ännu tydligare lägger i dagen, att den ifrågasatta
grunden icke är tillämplig. Antåg t. ex., att af tre valkretsar,
som efter skedd omreglering konkurrera om en ledig plats i Första
Kammaren, äro en valkrets, t. ex. en stor stad, som eger anspråk
på två nya representanter, och eu annan valkrets med rätt till
en ny representant. Den förra valkretsen har litet öfverskott, den
andra ett större. Skall då den stad, som har en representant, ha
företräde framför den stad, som har anspråk på två nya representanter?
Sådant synes mig vara alldeles orättvist.

Jag har med detta endast velat visa, att den grund, som man
med så stor säkerhet angifvit vara den enda, som Konungen skulle
följa vid bestämmandet af valkretsindelningen, icke är tillräcklig,
och då tror jag också att kammaren skall medgifva, att förslaget i
denna punkt lider af en väsentlig brist, som behöfver fyllas och
som bör fyllas, innan förslaget antages. Det är ingenting annat än
detta jag har yrkat.

Till slut anhåller jag, herr talman, att, då det icke gifves något
annat tillfälle dertill, få besvara en mot mig rigtad personlig anmärkning.
En talare har tagit anstöt af mitt första anförande och
påstått att det var förolämpande för utskottet. Jag har icke trott
att den skarpa kritik, jag tillät mig, i formen varit på något sätt ohöflig,
och jag vädjar i detta afseende med lugn till kammarens omdöme.

Men så begagnade den ärade talaren, och andra efter honom, tillfället
att beskylla mig för inkonseqvens i åsigter, enär jag vid
ett föregående tillfälle skulle hafva om samma förslag fält det omdömet,
att det vore »ett godt förslag». Men jag har icke yttrat mig
så. Jag har vid det tillfälle, som åsyftats, enligt protokollet yttrat:

»med allt erkännande för det stora och mödosamma arbete, som qt -

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af skottet nedlagt på förslaget», li vilket icke är detsamma som att förnksdZs-
klf,ra årslaget sjelf! för ett godt arbete. Det är möjligt att denna

ordningen. ™in kompliment till utskottet varit något för frikostig, och om så
(Forts.) är, ber jag om ursäkt derför. Den är dock icke stort frikostigare än
den kompliment jag äfven i dag ansett mig böra göra utskottet, då
jag talat om den genialitet, som onekligen förråder sig i förslaget.
Ett stort arbete har dock utskottet utan tvifvel nedlagt på detta förslag,
ehuru dess krafter icke räckt till att göra samma förslag fullfärdigt.
Att jag för öfrigt är berättigad att på den ifrågavarande
komplimenten gorå någon afprutning, om så tinnes nödigt, det framgår
tydligt deraf att frasen enligt protokollet inleddes af följande
mycket oförsigtig» reservation: »det är af än större vigt, att ett stort
antal af Riksdagens ledamöter — och jag hör till dem — under nu
pågående brådska med riksdagsärendena icke kunnat sätta sig in
i det föreliggande förslaget och ännu mindre bilda sig ett sjelfständigt
och säkert omdöme om detsamma.» Jag reserverade således helt
och hållet mitt omdöme till en kommande grundlig granskning,
hvilken jag sedermera också i sinom tid vederbörligen verkstält.
Vid det nämnda tillfället gälde det ingenting annat än frågan, huru
vida förslaget skulle blifva hvilande eller icke, och Riksdagen gaf
mig rätt uti mitt yrkande å uppskof. Nu yrkar jag fortfarande Bislag
å det föreliggande lagförslaget.

Friherre af Ugglas: Som jag delar herr Giljams uppfattning i
denna fråga, anser jag mig icke behöfva upprepa de skäl, som af
honom nyss anförts mot förslagets godkännande, utan tillåter mig
endast att i detta, afgörandets ögonblick till Första Kammaren ställa
den vördsamma förfrågan: kan det vara skäl — äfven om man godkänner
de grundsatser, som i detta betänkande finnas nedlagda —
att antaga ett förslag, mot hvilket i formelt afseende så grava anmärkningar
blifvit framstälda, anmärkningar, hvilka, så vidt jag kan
fatta, icke blifvit vederlagda? Kan det vara skäl att antaga eu lag
och dertill en grundlag, om hvilken man åtminstone måste säga, att
den är otydlig och svår att tillämpa? Kan detta vara klokt och rådligt?
Ja, det vore må hända klokt, om, såsom det nyss antyddes, någon
fara stode för dörren. Men jag vågar, i likhet med herr Annerstedt,
uttala såsom min öfvertygelse att en sådan fara icke förefinnes; och
äfven om en sådan fara verkligen förefunnes, träffar icke detta förslag
der, hvarest det vill träffa, det träffar icke de stora städerna.
Jag vill dervid, utgående från 1888 års folkmängdssiffror — några
senare känner jag icke — endast påpeka att, enligt förslaget, Stockholms
stad, som 1888 hade 235,000 invånare, visserligen skulle
förlora två representanter, men dock alltid få välja så inånga som
21 riksdagsmän, och att Göteborg icke skulle förlora någon riksdagsman,
icke heller Malmö. Men deremot drabbar detta förslag de
medelstora städerna, så att efter 1888 års folkmängdssiffror skulle
Upsala förlora en, Karlskrona en, Norrköping en riksdagsman och
städerna Söderhamn, Sundsvall och Halmstad, som för närvarande
utgöra sjelfständiga valkretsar, komma att införlifvas med andra
valkretsar.

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 9.

När förslaget således, så vidt jag kan se, icke kommer att verka Ändring af
så som man beräknat, och då det dessutom är i så hög grad otydligt §£ P. och 13
och svårt att tillämpa — kan det då verkligen vara skäl, att Första ^dnina™
Kammaren antager detsamma? Det kan jag omöjligen finna, och ,Forts A
derför kommer jag för min del att rösta för afslag. v ’

Herr Sandberg: Att riksdagsmännens antal fixeras och en bestämd
proportion emellan antalet representanter för städerna och
landsbygden för en längre tid fastställes, synes mig vara så betydande
fördelar, att jag på grund deraf kommer att lemna min röst för
bifall till det hvilande grundlagsändringsförslnget, ehuru jag ingalunda
är blind för de brister, som i synnerhet i formelt hänseende vidlåda
detsamma. Kanske äro dock dessa brister icke så betydande, som
man velat göra dem. Särskildt synes mig då, att stadgandet i 5 mom.
af 6 §, att »det antal riksdagsmän, hvarje valkrets, enligt ofvan
angifha grunder, eger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen»,
innebär en trygghet, enär en förändring i detta afseende icke kan
ske under tio år, och skulle ytterligare bestämmelser längre fram
visa sig erforderliga, kunna sådana införas genom eu ändring af
grundlagen.

För öfrigt vill jag endast uttala — enär jag sannolikt står ensam
om min mening — att antagandet af det nu hvilande grundlagsändringsförslaget
är i städernas rättförstådda intresse och till verklig
fördel för dem. Man kan nemligen lätt tänka sig hvad följden skulle
blifva, om förslaget förkastades. Följden blefve naturligtvis den, att
motioner komme att väckas om att göra stad och landsbygd lika
berättigade eller att fråntaga städerna det företräde de nu hafva derutinnan
att riksdagsmän utses i städerna för långt mindre antal
inbyggare än i valkretsarne på landsbygden. En dylik motion
blefve sannolikt icke lätt att tillbakavisa. När man ser, Indika valmän
som allt mer och mer så godt som uteslutande beherska riksdagsmanuavalen
i städerna, framför allt i de större, skulle det förvåna
mig, om många funnos, som på fullt allvar kunde påstå, att
dessa valmän, ledda som de varit och komma att blifva af yrkespolitici,
tidningsskrifvare och agitatorer, hvilkas redbarhet och
samvetsgrannhet säkerligen i många, kanske de flesta fall lemna
mycket öfrigt att önska, att dessa valmän, säger jag, äro mera politiskt
mogna och derför böra ega större politiska rättigheter än
valmännen på landsbygden.

Jag yrkar bifall.

Herr Lathund er: Herr vice talman! Då detta förslag till ändring
af vissa paragrafer i riksdagsordningen förra året behandlades af
Första Kammaren, röstade jag mot detsammas antagande att blifva
hvilande, och jag ber att få tillkännagifva, att jag likaledes kommer
att rösta mot detsammas uppböjande till grundlag.

Tiden är långt framskriden, och då de skäl jag möjligen skulle
kunna anföra för ett afslag redan hafva blifvit framlagda af föregående
talare, särskildt herr Gilljam, vill jag blott säga, att jag mer
än väl inser nödvändigheten af en begränsning i riksdagsmännens -

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af antal, men jag kan derför icke vara med om att för en oberäkneligt
§s 6 och 13 ]£n„. framtid fastslå, att städerna i Andra Kammaren skola hafva ett
ordningen 75 bestämdt antal riksdagsmän, och endast, detta fastslående, herr
(Forts) v*ce talman, är för mig tillräcklig anledning att rösta för afslag.

Herr Bennich: Herr vice talman, mine herrar! Under den långa
diskussion, som redan egt rum, hafva alla skäl — så vidt jag förstår
— både för och emot, hvilka kunna hafva någon betydelse,
redan blifvit anförda. Att upprepa dem vill jag icke, och jag skulle
knappt förmå det. Men för att ingen må vara tveksam om till
hvilken mening jag sluter mig, ber jag att få förklara, att jag så
väl med afseende på de formella bristerna som med afseende på de
reella felen måste rösta afslag på förslaget.

Herr Bergström: I likhet med en föregående talare, den sjunde
i ordningen, herr Öländer, vågar jag antaga såsom möjligt, att kammaren
känner mina åsigter i förevarande fråga. Jag har vid både
1889 och 1890 årens riksdagar uttalat mig i realiteten. Min ståndpunkt
angaf jag närmare vid sistlidne års riksdag, då jag förklarade,
att jag var nog kättersk att hålla före, att det icke brådskade med
att inskränka representanternas antal i begge kamrarne; men att, om
så skulle ske, jag obetingadt slöte mig till den åsigt, som i afgitven
reservation uttalats af herr Gilljam. Denne har vid detta tillfälle
med vanlig reda och klarhet korteligen ånyo motiverat samma åsigt.

Hvad angår betänkligheterna mot antagande af förslaget, till
följd af dess formella ofullkomlighet, så har den kritik af utskottets
opus, som den förste talaren företagit sig, varit allvarlig och grundlig.
Villigt medgifver jag, att den varit sträng och skarp, men jag kan
för min del icke finna, att den inneburit någon förolämpning mot
utskottet eller dess ledamöter. Tvärt om anförde han flera förmildrande
omständigheter såsom förklaring deraf att förslaget blifvit sådant som
och icke bättre än det är. Han påpekade den korta tid, som utskottet
haft tillfälle att egna åt sitt arbete, och han antydde, att utskottet,
hellre än att försöka sjelft utarbeta förslag till ifrågavarande grundlagsändringar,
bort föreslå Riksdagen att hos Kong! Maj:t anhålla,
det Kong]. Maj:t ville framlägga ett förslag i ämnet.

En talare, friherre Klinckowström, ville rätt och slätt affärda den
förste talarens anmärkningar mot förslagets felaktiga och otydliga affattning
genom att hänvisa till talangfulla artiklar, som förekommit i
åtskilliga tidningar och hvari man bemött i andra tidningar framstäldt
klander af förslaget. Jag får tillstå, att det är ett allt för lättvindigt
sätt att vederlägga grava anmärkningar genom att hänvisa till talangfulla
vederläggningar i tidningar. Jag har icke sett dessa tidningsartiklar.
Jag är såleddes icke i tillfälle att kunna bedöma, huru vida
de varit mer eller mindre talangfulla eller öfver hufvud taget om de
innehållit någon vederläggning. Hvarför har den ädle friherren icke
aktat nödigt att här reproducera den af honom åberopade vederläggningen? Konstitutionsutskottets

medlemmar hafva sjelfve icke inlåtit sig
då någon vederläggning af den förste talarens formella anmärkningar

47 N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Deremot hafva två af kammarens ledamöter försökt sig derpå, nein- Ändring af
ligen herrar Berg och Öländer. Men mig synes, att deras försök endast ^ 13
inneburit ett vittnesbörd om deras goda vilja att komma konstitutions- ordningen
utskottet till hjelp och ett påräknande af lagtolkares och lagtillämpares (yorts.)''
goda vilja.

Herr Berg menade på, att om man med god vilja tydde 4
mom. af 6 paragrafen, skulle man nog komma till rätta med bestämmelserna
i 5 mom. Ja, god vilja drager ofta halfva lasset,
men god vilja torde icke förslå att från ett lagrum draga slutsatser
med afseende på ett annat, med kvilket det förra icke har något att
skaffa.

Den andre talaren förmenade, att Kongl. Maj:t kunde befalla valförrättarne
att i förekommande tvifvelaktiga fall handla på sådant
sätt, att lagens anda och mening blefve tillgodosedd. Enligt min
uppfattning eger Kongl. Maj:t icke rätt att utfärda några befallningar
till valförrättare. Förrättare af val till Första Kammaren äro, såsom
bekant, landstingen och stadsfullmägtige i de städer, som ej i landsning
deltaga. Jag vill se hvilken min dessa skulle hålla, om befallning
anlände till dem från Kongl. Maj:t att förfara så eller så i ett
tvistigt fall.

Valförrättare till Andra Kammaren äro på landet domhafvanden
och i stad magistrat, men icke heller dessa valförrättare äro i den
ställning till konungamagten, att de äro skyldiga att taga mot någon
befallning i dylika fall; för öfrigt är jag lifligt förvissad, att regeringen
icke någonsin skulle tillåta sig att tillstyrka Kongl. Maja utfärdande
af några förklarande befallningar till valförrättare.

Den förste talarens formella anmärkningar qvarstå således i sin
fulla giltighet och utan verklig vederläggning. Det anstår i sanning
icke lagstiftare att antaga ett förslag till ändring i grundlagen, som
lider af så många brister, som det förevarande.

I sak kunde mycket vara att anföra, hvarför detta förslag är
förkastligt, men det har redan många gånger anförts. Den politiska
sidan af saken vill jag nu icke beröra. Jag vill blott påminna om
hvad som 1880 framhölls af den man, som framlagt förslaget till och
genomfört representationsreformen, nemligen att förhoppning förefans,
att frågan om försvarets förstärkande skulle lösas lättare, i den mån
stadsrepresentanternas antal växte.

Jag yrkar afslag.

Herr Ekdahl: Jag ber att endast få tillkännagifva, att jag i
denna fråga står på samma ståndpunkt som förut och att jag således
icke kan bifalla förslaget. Något nytt har jag icke att tillägga till
hvad här förut blifvit yttradt.

Jag yrkar afslag.

Herr Treffenberg: En talare strax intill mig yttrade för eu
liten stund sedan, att alla skäl mot antagandet af det hyllande
grundlagsändringsförslaget liksom alla skäl för antagandet af detsamma
redan blifvit här i kammaren i dag framförda. Jag tillåter
mig på det bestämdaste bestrida detta, åtminstone skall jag taga mig

t*;o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af friheten nu anföra några skal, som tala för antagandet af den i frågariksdaas-
sa 1 *a grundlagsändringen och hvilka icke, så vidt jag förnummit,
ordningen förut blifvjt af någon ens vidrörda.

(Forts.) Jag vill villigt medgifva, att äfven jag har funnit bestämmelserna
i de nu föreslagna grundlagsparagraferna lida af otydlighet, och att
således antagligen, i fall förslaget blir lag, vederbörande vid tilllämpningen
af dessa bestämmelser komma att råka i bryderi.

Den förste talaren har på vanligt skarpsinnigt sätt framhållit,
att här finnas flera så väl formella som — hvilken icke heller jag
vill bestrida — reella brister, som göra förslaget oantagligt. Hans
argumentation mot hit hörande bestämmelser var dock i vissa delar
så invecklad att — jag måste till min skam erkänna det — det var
mig omöjligt att genast följa med honom, ehuru jag visst icke be
tvinar, att detta skall lyckas mig, då jag får läsa hans anförande
till protokollet.

Men, mine herrar, jag vill påstå, att trots dessa brister, som
möjligen finnas, så val formella som reella, är det likväl allt skäl
att nu antaga detta förslag. Dermed är enligt min tanke förenad
ingen risk, men endast fördelar, som jag strax skall taga mig
friheten att närmare utveckla.

Herrarne tro kanske, att det aldrig förut inträffat här i landet,
att högsta domstolen råkat i förlägenhet vid tolkning af grundlagen.
Jag skall då bedja herrarne slå upp Naumanns juridiska tidskrift
för åren 1867—1870 o. s. v. en följd af år framåt. Högsta domstolen
hade då den beniga uppgiften att bringa enhet, konseqvens
och sammanhang i de bestämmelser i nya riksdagsordningen, som
rörde valrätten. Det är skada, att jag icke bar denna tidskrift bär
till hands, så att. jag kunde i detalj bestyrka detta, men jag ber att
nu blott få lästa herrarnes uppmärksamhet på en väsentlig lucka,
nemligen saknaden åt hvarje bestämmelse om de hufvudlunktioner,
hvilka för vissa fall tillkomma dirigerande valförrättare så väl i
städernas valkretsar som på landet. Detta ledde också till ett evinnerligt
virrvarr under de första åren af den nya grundlagens tillämpning,
och högsta domstolen måste, snart sagdt, göra underverk för
att kunna gifva styrsel, stadga och konseqvens åt tillämpningen af
de hit hänförliga oklara och otydliga stadgaudena i riksdagsordningen.
En mångfald andra sådana svårigheter har högsta domstolen
haft alt utstå. Herrarne torde alla erinra sig de sins emellan stridande
prejudikaten rörande ett par föregående bekanta stockholmsval. Eu
fråga, som ännu är oafgjord, är, i händelse den ena kammaren
upplöses, huru vida den derefter sammanträdande riksdagen skall
betraktas såsom eller fortsättning af den gamla. Enligt min
tanke bör således icke den omständigheten ensamt, att bär kunna
finnas oklara och må hända äfven sins emellan motsägande bestämmelser,
i och för sig föranleda till förslagets förkastande.

Jag säde nyss, att det var ingen risk vid att antaga detta förslag
utan fäst hellre fördelar. År nemligen förhållandet verkligen det,
att detta förslag, såsom dess motståndare påstå, lider af sådana
brister, som göra det oantagligt, hvad är det då för fara att antaga
det? Jo, naturligtvis att, när frågan kommer till Kong!. Maj:t.s

Onsdagen den 4 Mars. 49 N:0 9.

pröfning, Kong!. Maj:t säger nej. Men jag vill fråga den talaren, Ändring af
som först framhöll just den omständigheten såsom hufvudskål mot§§ 3 °ch 13
förslagets antagande — tror verkligen den talaren, att Kongl. Maj:t, ordningen.
på samma gång han meddelar Riksdagen sitt afslag, icke finner sig (Fortg)
föranlåten — för så vidt nemligen Kongl. Maj:t gillar sjelfva
innebörden i förslaget eller hufvudprincipen, hvarpå det är bygdt,
nemligen fixerandet af representanternas antal i begge" kamrarne och
jemväl af en viss proportion emellan stads- och landsbygdens representanter
i Andra Kammaren — tror denne talare icke, att Kongl.

Maj:t, i samma stund han meddelar Riksdagen sitt afslag, tillika
kommer att framlägga ett nytt förslag, bygdt på precis samma, af
Riksdagen godkända hufvudgrunder, men utan det nuvarande förslagets
brister. Jag är öfvertygad derom, och i sådant fall kan förändringen
varda genomförd redan vid 1894 års riksdag, under det att, om man
nu förkastar förslaget, det kan vara mycket problematiskt, huru vida
förhållandena utveckla sig så, att man kan åstadkomma någon enighet
om ett nytt förslag.

Jag skall vidare taga mig friheten att fästa uppmärksamheten på
någonting annat, som endast blifvit helt lindrigt berördt af en
talare, som förut hade ordet, nemligen herr Sandberg. Han sade,
att i städernas eget välförstådda intresse borde detta förslag antagas.

Ja, mine herrar, det är också min mening. I hela landet erkänna
numera alla utan undantag, att den nya representationen utvecklat
sig i en sådan retning, att — hvad som förespåddes redan vid den
nya riksdagsordningens antagande — representationens tyngdpunkt
blifvit förlagd hos en enda samhällsklass och dertill »den för riksvårdande
värf minst qvalificerade». Orden läsas i mitt anförande
till ridderskapets och adelns protokoll den 6 december 1865. Tro
nu herrarne icke att, om vi afstå detta både bär och i medkamruaren
öfvervägande riksdagspartis fordran, detta väldiga parti kan använda
eu eller annan verklig hästkur för att genomdrifva sin vilja. Här
har anmärkts, såsom ett sådant medel, införandet af samma rösträtt
för land och stad, men äfven andra medel kunna tillgripas. Detta
parti har redan så grundligt städerna i sin magt, att, om det vill,
det kunde jemna städerna med jorden och göra det omöjligt för eu
och hvar att der bygga och bo. Detta parti bestämmer öfver tolagen,
öfver hränvinsmedlen och öfver bevillningsförordningen. Det skulle
kunna besluta, att fastighet i stad skall beskattas efter andra grunder
än på landet, och det kan vidtaga mångfaldiga andra åtgärder, hvarigenom
städernas magt skulle stäckas och beskattningen i städerna
blifva så tung, att, såsom jag nyss nämnde, det blefve omöjligt för någon
att bo der. Jag tror icke heller man kan trösta sig med, att detta
parti icke har tillräckligt kurage att använda denna kur, om annat
icke bjelper.

Då jag motsatte mig representationsförändringen, skedde det
förnämligast af nyss antydda skäl, eller att representationens tyngdpunkt
komme att förläggas till en enda samhällsklass och den till
samhällsvårdande värf minst qvalificerade. Det var derför naturligt
att jag under de första 10 å 15 åren af den nya riksdagsordningens

Första Kammarem Frat. 1891. N:o 9. 4

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars

Ändring af tillämpning skulle glädja mig åt, att valen i städerna i allmänhet
§§ 6 och i.?utfoilo på ett tillfredsställande sätt, och att stad srepresentanternas
ordningen anti^ tillväxte och bildade cn motvigt mot landtmännen af sådan
(Forts) beskaffenhet, att regeringen, stödd på majoriteten i denna och stadsrepresentanterna
i den Andra Kammaren, kunde föra ett lungt och
roligt regemente. Men det dröjde icke länge förr än, till följd af
grundfelen hos riksdagsordningen, den nya representationen efter
hand förfalskades på det sätt, att dels i denna kammare inkommo
element, kvilka uppenbarligen aldrig enligt grundlagsstiftarens mening
hörde hit, dels en allt mer förskämd anda började göra sig gällande
i städerna, då »småfolket» — det af »Dagens Nyheter» så högt
älskade småfolket — började komma till insigt om, att om de blott
böllo tillsamman, så skulle ingen magt kunna stå emot dem. Och,
jag frågar eder, mine herrar, har icke detta småfolk, först och främst
i hufvudstaden och äfven i andra och mindre städer, som totat efter
hufvudstadens exempel, visat, att deras vilja vid valen kan göra sig
gällande, så att det upplysta, erfarna och fosterländskt sinnade mindretalet
tätt ligga under.

Jag ber nu att få fästa uppmärksamheten på en annan sida af
saken. Det har af den historiska skolans män framhållits, både
under förra årets och innevarande års riksdag, att man borde gå
mycket varsamt till väga, då det gälde att rubba en af grunderna fölen
reform, som redan har 25 år bakom sig; man borde endast med
största betänksamhet skrida till eu förändring af dessa kufvudgrunder.
Men 25 år, mine herrar, äro ju endast en dag i samhällets utveckling,
och om det visar sig, att redan från början den nya grundlagen
varit behäftad med väsentliga bristfäliigheter, är det då skäl att
dröja med att afhjelpa desamma?

Vidare har både hos utskottet och hos reservanterna samt jemväl
hos de fleste af talarne i denna fråga gjort sig gällande hvad
eu talare under förra riksdagen, så vidt jag minnes rätt, kallade ett
slags ideelt aritmetiskt system, eller en aritmetisk idealism, hvilken
vill hålla på städernas nuvarande representationsrätt, så att det icke
anses tillåtet att begränsa densamma och ännu mindre ställa så att
städerna förlora rätten att välja det antal representanter, som de nu
ega rätt att utse. Denna uppfattning är dock enligt min tanke alldeles
grundfalsk. Är det någon, som med användande af någon
eftertanke kan tro, att, då städerna erhöllo grundlagsenlig rätt att
välja ett visst antal representanter, detta skedde för städernas egen
skull? Det var väl derför att grundlagsstiftaren ansåg statsintresset
kräfva, att genom städernas privilegierade representationsrätt en motvigt
bildades mot den öfvermagt, som lades på landsbygden. Detta
var meningen med städernas valrätt, detta är dess raison d’étre, och
följden häraf är äfven den, att om förhållandena utveckla sig så,
att grundlagsstiftaren finner statens väl kräfva, att denna valrätt begränsas
eller till och med, om så behöfves, upphäfves, så hafva städerna
ingen rätt att klaga öfver kränkta rättigheter. Här är icke
fråga om någon privat rätt, utan om publik rätt.

Såsom herrarne hörde, var jag emot representationsförändringen,
men jag anade icke då, att sakerna skulle komma att taga den ut -

Onsdagen den 4 Mars. 51 N:o 9.

veckling, som de nu synas göra, så att efter hand ett element, som Ändring af
jag då trodde vara behörigen reduceradt, skulle allt mer vinna utbredning
i den nya representationen, jag menar stadsradikalismen. ordningen.
Efter endast 25 års tillvaro har reformen bragt oss i det dilemma, (Forts)
att vi stå i valet mellan å ena sidan ett förtryckande hemmansegarevälde
och å andra sidan denna stadsradikalism. För min del kan
jag aldrig tveka om min skyldighet i detta fall. Jag underkastar
mig hellre hemmansegareväldet än radikalismen. Vår allmoge kan
uppfostras derhän, att den slutligen blir behörigen skickad att utöfva
den stora magt, grundlagen lagt i dess hand, men stadsradikalerna
äro oförbätterliga. Här har en talare nyss sagt, att radikalismen
kunde få sitt utflöde äfven på landsbygden. Ja, ty värr! Han
har allt för rätt i detta fall, om han också har orätt i allt annat
som han sade. Visserligen kan radikalismen flöda ut på landsbygden,
men ingen af herrarne må väl tro, att, då jag yrkar på det hvilande
förslagets antagande, detta sker under förhoppning att dermed förekomma,
nej, endast att fördröja det inbrytande förderfvet.

Jag yrkar bifall till grundlagsförändringen.

Å nyo hördes rop på proposition.

Herr Alin: Jag skulle icke hafva tillåtit mig att i detta ögonblick
begära ordet, om jag icke ansett det för min ovilkorliga skyldighet
att angifva min ståndpunkt i frågan på grund af det sätt,
hvarpå jag under frågans föregående behandling uttalat mig. Förhållandet
är, att jag, såsom saken nu föreligger, icke betraktar den
med alldeles samma ögon som i fjol. Visserligen inser jag nu, lika
väl som då, att förslaget är behäftadt med reella brister, och jag vill
säga att, om förslaget nu förelåge på sådant sätt, att fråga vore om
det skulle förklaras hvilande, vore väl jag den förste att rösta ett
obetingadt nej. Men det är nu icke så; förslaget är hvilande; det
föreligger till antagande eller förkastande, och derigenom gestaltar
sig frågan för mig något annorlunda. Jag kan nemligen nu i åtgörandets
ögonblick ej undgå att röna ett starkt inflytande af en
tanke, som jag i min reservation mot 1889 års konstitutionsutskotts
utlåtande i frågan uttalade med följande ord: »Skall en ändring
göras, så bör den utan tvifvel ske, innan förhållandena utvecklat
sig derhän, att åsigten om det orätta i att oförändrad bibehålla den
proportion, som vid riksdagsordningens antagande blef bestämd,
skärpes så, att man anser sig böra borttaga hvarje förmån för städerna
i nu ifrågavarande afseende.»

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på den proportion, i hvilken
städernas representantantal tillväxt i Andra Kammaren. Under
de första 16 åren af den nya riksdagsordningens tillämpning ökades
detta antal med 9, medan landtrepresentanternas antal ökades med 7.

Under de följande åtta åren har tillökningen för de förra utgjort 17
och för de senare 5. Svårligen kan tvifvel råda om, att tillökningen
af städernas representantantal under den närmaste tiden kommer att
fortgå i samma proportion som hittills. Följden häraf blir den, att,
då man nu har 81, kommer man sannolikt att under nästa valperiod

N: 0 9. 62 Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af hafva bortåt 90 stadsrepresentanter i Andra Kammaren, och om
ändring icke då göres, kommer antalet att ytterligare stiga i samma
ordningen. Srad- Petta ar en stegring, som innebär ej blott en orättvisa, utan
(Forts.) äfven faror. Beskaffenheten af dessa faror skall jag icke närmare
beröra, utan vill endast påpeka, att om man efter nästa ordinarie
val till Andra Kammaren befinner sig inför en sådan tillökning i
dess stadsrepresentanters antal som den antydda, och ett godt och
tillfredsställande förslag icke då föreligger, utan kanske ett, som
ännu mer än det föreliggande saknar nämnda egenskaper, så kan det
vara mycket möjligt, att den del af representationens båda kamrar,
som anser att åtgärder till missförhållandets rättande böra vidtagas,
kommer att, huru än förslaget är beskaffad^ det må vara utsatt för
ännu svårare formella och reella anmärkningar än det nu föreliggande,
dock antaga detsamma, derför att något måste göras och man icke
skall våga utsätta sig för följderna af ytterligare uppskof med frågans
lösning. Jag är icke blind för betydelsen af det sätt, hvarpå
det af städernas representanter i Andra Kammaren nu väckta förslaget
till frågans lösning blifvit framstäldt. Men det löfte, som dermed
är gifvet, förfaller naturligtvis, om icke detta deras förslag antages,
och för min del finner jag det icke vara antagligt. Andra
förslag till frågans lösning kunna naturligtvis framställas, men jag
fruktar, att det är mycket osäkert, huru vida det af dessa, som slutligen
genomdrifves, kommer att vara fördelaktigare för städerna, än
det, som nu föreligger till afgörande. Det är derför att vi genom
dettas förkastande skulle slungas ut i det ovissa, som jag är så
tveksam, då det nu gäller att afgifva min röst.

Deremot får jag bekänna, att jag icke synnerligen berörts af de
formella anmärkningar, som rigtats mot det nu föreliggande förslaget,
oaktadt de framstälts af skarpsinnige män och framstående jurister
inom denna kammare. Jag vill af dessa anmärkningar nu endast
beröra tvenne. Med anledning af den bristfällighet, som enligt den
förste ärade talarens åsigt skulle vidlåda alfattningen af mom. 5 §
6, tillåter jag mig att fråga: från hvilken grundsats utgår förslaget
i fråga om bestämmandet af det antal riksdagsmän, som hvarje valkrets
eger att utse utöfver minimum?

Så vidt jag förstår, är det den, att det största orepresenterade
antalet invånare bestämmer detta antal och i följd deraf äfven den
ordning, i hvilken de olika valkretsarne skola komma i åtnjutande
af rätten att utse detta antal. Denna grundsats skall således äfven
ega tillämpning på det af den ärade talaren förutsatta fallet. Ännu
mindre vigt får jag bekänna att jag kan fästa vid de svårigheter,
som befaras skola uppstå i afseende på utöfningen af Konungens
upplösningsrätt under åren 1892 och 1893, i händelse förslaget antages.
Det är i förslaget bestämdt, att den ordning, som af Konungen
blifvit faststäld, skall vinna tillämpning vid de ordinarie val, som
näst derefter ega rum. Enligt hvilken ordning skola då de val ske,
som möjligen komma att ega rum före dessa val? Så vidt jag förstår,
är flen saken fullt klar och tydlig, fullkomligt oberoende af
13 §:s affattning. Man har helt enkelt att följa den regel, som finnes
uttalad i 15 § 2 mom., som säger: »förordnar Konungen nya val

Onsdagen den 4 Mars.

N.o 9.

eller afgår eljest riksdagsman för Andra Kammaren innan den tid, Ändring af
för hvilken han blifvit vald, tilländalupit, verkställes ofördröjligen §§, 6 och 13
nytt val för den återstående tiden.» Nytt val i den afgångnes ställe ril^adsförrättas
naturligtvis af samma valkrets, för hvilken han blifvit vald. or
Denna anmärkning kan jag således icke heller tillmäta någon be- ^ or 8 ''
tydelse.

Emellertid, oberoende af min uppskattning af de formella anmärkningarnas
värde, har jag, såsom sagdt, fortfarande klart för mig,
att väsentliga reella anmärkningar kunna göras mot förslaget; till de
anmärkningar af denna art, som jag vid föregående tillfällen framstält,
skulle jag möjligen kunna lägga ännu någon. Detta förhållande
är det, som för mig gör det svårt att medverka till förslagets
antagande.

jag har med dessa ord endast velat angifva min ställning till
frågan. Huru jag vid den stundande voteringen kommer att handla,
kan jag kanske angifva med samma ord som de, med hvilka en
ärad talare på uplandsbänken sistförflutna riksdag angaf sin ställning
till ett då föreliggande förslag, då han yttrade, att han möjligen
kunde rösta för förslaget, men ej yrka bifall dertill.

Herr Billing: Gent emot de anmärkningar af formel natur, som
gjorts mot det föreliggande förslaget, kan jag icke lugna mig med
den försäkran, som en talare nyss afgaf: att om det antages, Kongl.

Maj:t nog kommer att tillbakavisa detsamma, ty det kan icke vara
skickligt att antaga ett förslag, som man har den starkaste anledning
antaga icke kunna vinna slutligt godkännande. Då förslaget
förra gången var före i riksdagen röstade jag mot detsamma, och
jag intager fortfarande samma ståndpunkt. Jag erkänner att åtskilligt
sedan i fjol passerat, som varit egnadt att hos mig framkalla
en stämning att rösta för förslaget. Jag afser härmed i första rummet
åtskilliga riksdagsmannaval och ännu mer hvad som förekommit
vid vissa valmöten, som hållits i städerna, icke blott de större utan
äfven de mindre. Men jag tror icke det kan vara rigtigt att låta
sig vid afgörandet af så stora frågor som den föreliggande bestämma
af stämningar, som äro beroende af ganska tillfälliga förhållanden,
som kanske snart kunna förändras; och min stämning att rösta för
förslaget har å sin sida blifvit ganska mycket afkyld af den diskussion
i Andra Kammaren rörande 4:de hufvudtiteln, som vi nyligen
varit vittnen till. Orsaken hvarför jag nu kommer att rösta emot
förslaget har redan blifvit, ehuru med motsatt syfte, angifven af den
högt ärade talare, som nyss citerades och hvilken syntes mig så
klart och kraftigt som möjligt ådagalägga den ofantliga faran i att
öfverlemna den politiska magten i en enda klass’ händer. Detta
var den allvarligaste invändning, som framstäldes mot representationsförändringen
1865; och jag kan icke frångå den tanken, att ett
godkännande af det föreliggande förslaget skulle vara icke mer eller
mindre än ett fastslående af det missförhållande, som då framhölls
såsom det starkaste skälet för afslag. Jag anhåller att få yrka afslag.

Herr Forssell: Den ärade talaren på dalabänken hegynte sitt
anförande med förklaringen, att han skulle gifva nya skäl tör detta

N:o 9.

64 Onsdagen den 4 Mars.

Ändring af förslags antagande, och han höll detta löfte, ty han gaf ett skäl så
§§ $ <lch 13 nytt, att säkert ingen annan i hela representationen skulle kunna
ordningen framställa det, Det var ett rent individuel skäl, ett genljud af den
(Forts) stämning, för hvilken han var den kraftigaste tolken den 6 december
1865. Den nu gällande riksdagsordningen, menade han, är redan så
full af fel, att om det föreliggande förslaget skulle öka dessa fel, så
vore skadan icke betydlig. Den nuvarande riksdagsordningen är
byggd på så felaktiga principer, så samhäl ^förderflig och lade så
uteslutande magten i en enda samhällsklass’ händer, hvilket han ju
ock å nämnda dato framhöll för förslagets upphofsman — den både
så stora reella fel, att om dessa möjligen ökades, vore det icke så
farligt. Tvärt om tycktes lian mig tydligen vilja säga: ju förr 1866
års riksdagsordning reducerades in absurdum, desto bättre. Från
vår sida kunna vi dertill svara, att skulle förslaget i denna kammare
varda antaget under ett sådant insegel, under intrycket af en
stämning, härstammande från det gamla riddarhusets missnöje, åt
hvilket den ärade talaren nu såsom förr gaf ett så varmt uttryck,
så torde utsigterna för dess antagande i Ändra Kammaren icke derigenom
varda mycket förbättrade.

Herr Casparsson: En ärad talare har såsom skäl mot antagandet
af det föreliggande förslaget hänvisat till försvarsfrågans
behandling af representationen. Hvilket svenskt hjerta dallrar icke
af grämelse, då man tänker på försvarsfrågans gång, och jag får
öppet bekänna _att hela denna sak äfven hos mig framkallat tvifvelsmål,
huru vida föreliggande förslag bör antagas. Men jag ber att få
fasta uppmärksamheten på en votering, som för 8 dagar sedan egde
rum i Andra Kammaren. Sveriges Konung hade sin pligt likmätigt
begärt ett anslag af 1,100,000 kronor för bestyckning af inloppet till
hufvudstaden och mälardalen, som är Sveriges hjerta, för bestyckning
af inloppet till vår vigtigaste flottstation samt för bestyckning af den
färdiga delen af vår enda fästning. Detta anslag nedsattes i Andra
Kammaren till 400,000 kronor med den förkrossande majoriteten af
157 röster mot 50. Räknar man efter stads- och landtrepresentanternas
antal i denna kammare, tror jag man af denna votering lätt
skall finna, att den förhoppning, som af åtskilliga talare uttalats om
att stadsrepresentanternas ökning vore af vigt för försvarsfrågans
lösning, icke är en förhoppning att mycket bygga på.

Herr af Burén: Då jag tror att det Infilande förslaget är egnadt
att i någon mån stäcka viugarne på dem som utbreda radikalismens
samhällsmördande gift i vårt land, kommer jag att, trots alla mot
förslaget anförda, förmenade brister, rösta för bifall till detsamma.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
föyst på antagande af det från 1890 års riksdag hvilande
förslaget till ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen och vidare
på förkastande deraf, samt förklarade sig finna den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

66 N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det från 1890 års riksdag hvilande förslaget
om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen, röstar

Juj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.

Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—82;

Nej—59.

Herr Anderson, Albert: Då jag under öfverläggningarna om
denna numera afbörda vigtiga fråga icke yttrat mig, men önskar
få mitt votum till protokollet antecknadt, får jag tillkännagifva att
jag röstat för afslag.

Herr Ekman: Då äfven jag icke deltagit i öfverläggningarna,
anhåller jag att till protokollet få förvaradt, att jag röstat mot det
nu af kammaren godkända förslaget.

Mot kammarens nyss fattade beslut anmäldes reservationer jemväl
af herrar Hugo Tamm, Lars Berg, Philipson, Borg, Gahn,
von Krusenstjernå, Claeson, De Maré, Björnstjerna, Oscar Almgren,
Cederberg, Nordenfelt, Beijer och Widmark.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 9, med förslag till förordning angående ändring i och tillägg
till förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863;

n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 1 § rättegångsbalken; samt

n:o 11, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 § i
förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

N:o 9.

Onsdagen den 4 Mars.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Herr vice talmannen hemstälde, att de till sammanträdets fortsättande
på aftonen utfärdade anslag måtte få nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Vidare beslöts, på framställning af herr vice talmannen, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4.17 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjernå.

Stockholm, Associations-Boktryckeriefc, 1891.