RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:8

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 8.

Onsdagen den 25 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial n:o 1, med uppgift å hvilande
förslag till ändringar i grundlagarne; samt

statsutskottets utlåtanden:

n:o 17, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående eftergift
af viss del af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Karsten
Ekberg från Hessleberga;

n:o 19, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af vissa frälseskatteräntor;

n:o 20, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om tideu för kronarrendenas och grundskatternas erläggande;

n:o 21, i anledning af väckta motioner om helgonslryldens afskaffande;
och

n:o 22, i anledning af väckt motion om utredning rörande kronans
eganderätt till ett jordområde inom Motala socken i Aska
härad af Östergötlands län.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 2 och lagutskottets
samma dag bordlagda utlåtande n:o 12.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 8.

1

jj.0 8, 2 Onsdagen den 25 Februari.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 21 och 24 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 5,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

1 punkten.

Anslag för Mobil. oj.

ökande af dag ''^frVanJf

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Kongl. Maj:t har föreferfi!Td\n-
slagit, att dagaflöningen för sergeanterna och med desse jemförlige
delta arméns tjensteman vid armén måtte höjas till en krona. I statsutskottet
truppförband. par deremot af Första Kammarens ledamöter yrkats, att dagaflöningen
måtte bestämmas till 80 öre; och eu sådan förhöjning är
må hända det mesta, som kan vinnas vid denna riksdag, då Andra
Kammarens ledamöter i utskottet icke velat vara med om någon
förhöjning alls.

Emellertid har jag ansett mig skyldig att för kammaren framlägga
de skäl, hvilka föranledt Kongl. Maj:t att föreslå en förhöjning
till en krona.

Om man ihågkommer huru det tillgick vid 1875 års lönereglering,
då indelta arméns boställen indrogos, kan man icke förneka,
att underofficerarne voro de, som då fingo sitta mest emellan,
hvarför de sedan haft svårt att berga sig.

Vidare är att märka, att mötena blifvit förlängda, i synnerhet
rekrytmötena. Dessa pågå nu i fyra månader. Äfven beväringsmötenas
längd har som bekant ökats. Till följd af dessa förhallanden
komma nu sergeanterna vid de indelta regementena att ligga
längre vid tjenstgöringsorterna än förut. Det synes då ej vara för
mycket begärdt, att deras extra aflöning i form af dagaflöning och
portion skulle räcka till att bestrida de extra utgifter, som de måste
vidkännas för sin person på mötesplatsen, i synnerhet som på mötesplatserna
alla förnödenheter blifva dyrare än annorstädes, då anordningarne
der träffas allenast för en kortare tid af aret.

Härtill kommer slutligen, att under mötestiderna sergeanterna
äro förlustiga den extra förtjenst, som de eljest kunna bereda sig,
men att deras familjers underhåll då kostar ungefär lika mycket
som under den öfriga tiden af året.

Räknar man nu efter hvad eu sergeant bör kunna berga sig
med på mötesplatsen, torde de af kerrarne, som känna till förhållanden
på dylika ställen, kunna intyga, att äfven med iakttagande
af stor sparsamhet han har svårt att taga sig ut med mindre än en
krona 50 öre om dagen för sina personliga utgifter. Då en sergeant
nu får 50 öre om dagen i portionsersättning, är det från denna beräkning,
som Kongl. Maj:ts förslag om dagaflöningens höjande till
en krona förskrifver sig.

Onsdagen den 25 Februari. 3 N:o 8.

Hvad den värfvade arméns sergeanter beträffar, måste det er- Anslag för
kännas, att deras ekonomiska ställning är mycket sorglig. Alltför ösande af dagmånga
af dem förolyckas helt och hållet på grund af°deras ekono- aföninsen förälska,
förhållanden, och andra, för hvilka det ej gått fullt så illa,
hafva att dragas med skulder, hvilket nedsätter både deras anseende delta arméns
och deras militäriska duglighet. truppförband.

Pa grund häraf är det nödvändigt, att något göres för dessa (Forts.)

sergeanter; och derjemte tillkommer, att äfven för dem inträdt en
högst betydligt ökad tjenstgöring sedan 1875 års lönereglering. Den
liden jar rekrytkontingenten 10 procent, nu är den 20 å 30 procent.

Det är således nu två till tre gånger så många rekryter att öfva
som 1875, och dessa öfningar pågå hela året. Dessutom bör påpekas,
att omkring halfva antalet af rekryterna genomgå underofficersskolorna.

Ridare göras oupphörligen, sommar och vinter, utmarscher,
hvilka äro mycket nödvändiga, men medföra den olägenheten att
''kläderna i hög grad slitas. Da man nu har pretention på att
sergeanterna skola vara snyggt klädda, drabbas de härigenom af
kostnader.

...Slutligen är det pa grund af den dagliga tjenstgöringen nästan
omöjligt för dem att hafva någon privat förtjenst.

Dessa personer hafva det verkligen så svårt, att hvar och en,
som inser vigten i socialt och militäriskt afseende af att ega en god
underofficerscorps, maste finna det nödvändigt att deras dagaflöning
hpjes. Vid hvilken siffra det då är fördelaktigast att stanna, derom
vill jag ej yttra mig; jag har endast velat angifva de skäl, hvilka
föranledt Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande moment hemstält.

Mom. b). , ,

Ifr ag åsatt anställande
af en

Herr statsrådet friherre Pal ms ti er na: Beträffande Kond. Maj:ts re9ement*int™-ifrågavarande framställning har utskottet enhälligt sagt, att frågan fLuiiT''
kan »anstå för att tagas under öfvervägande i sammanhang med jägarecorps.
det förslag till ny härordning, som, enligt hvad Kongl. Maj:t för
Riksdagen tillkännagifvit, är under utarbetande».

Jag kan icke förstå hvad denna fråga har dermed att göra.

För min del kan jag icke finna annat, än att, när med den nuvarande
härordningen en intendent vid Jemtlands hästjägarecorps
behöfves,^ en sådan intendent också skall erfordras enligt hvilken
annan härordning som helst, om man nemligen icke förutsätter, att
ett härordningsförslag skulle kunna framläggas, hvilket ej behåller
Jemtlands hästjägarecorps, i stället för att enligt hittills afgifna
förslag denna corps skolat utsvälla till fem sqvadroner.

N:o 8. 4

Ifrågasatt anställande
af en
regementsintendent
vid Jemtlands
hästjägarecorps.

(Forts.)

Onsdagen den 25 Februari.

Då intendenturen vid Jemtlands hästjägarecorps år 1880 ordnades
på nuvarande sätt, förklarades uttryckligen, att det endast
vore helt provisoriskt, som man gjorde försök att låta regementsintendenten
vid Jemtlands fältjägarecorps vara intendent jemväl vid
hästjägarecorpsen. Det har emellertid visat sig, att fältjägarecorpsen,
liksom alla andra truppförband, behöfver sin egen intendent och
har full sysselsättning för honom. Dessutom skall nu denne intendent
sköta en lika magtpåliggande befattning vid en annan corps,
som dertill har ett annat vapen och andra föreskrifter.

Det är tydligt, att det går ej för samme man att bestrida båda
dessa befattningar, och oupphörliga svårigheter hafva äfven uppstått.
Denna intendentur har icke kunnat i föreskrifven tid aflemna sina
redovisningar och derjemte har det med afseende å dessa redovisningar
varit mycket att anmärka, hvilket kan sägas här utan att
man träder någons rätt för nära, då man begärt för mycket af
intendenten.

Detta förhållande har nu räckt i tio år och bör icke få fortfara
längre. Hästjägarecorpsen är det enda af alla truppförband,
som icke har sin egen intendent, men den behöfver lika väl som
hvarje annan corps en person, som sköter dess ekonomi.

Det är sant, att hästjägarecorpsen endast har två sqvadroner,
men med afseende å mängden af göromål för intendenten är det ej
stor skilnad emellan två och fem sqvadroner. Hästjägarecorpsen har
lika långa möten och lika många leverantörer som hvarje annat
förband. Ett större eller mindre antal sqvadroner inverkar icke så
mycket.

Det är sålunda i hög grad af behofvet påkalladt, att Jemtlands
häst jägarecorps får sin egen intendent, hvarför jag velat här
framhålla de skäl, livilka tala för bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag kan med
godt samvete instämma i allt hvad herr krigsministern anfört och
är för min del mycket intresserad af att hästjägarecorpsen måtte få
sin egen intendent, men å andra sidan har det varit mig svart att
vederlägga den invändningen, som gjordes i statsutskottet, att man
kunde låta det vara som det är ännu ett år, då man visste genom
trontalet, att en ny härordning vore under utarbetande. Visserligen
hade det varit möjligt för mig, som hade plats i granskningskomitén
och derför kände härordningsförslaget, att, upplysa om hvad det innehåller.
Men dels hade jag ej rättighet att yppa något derom, och
dels är förslaget ännu icke slutligen pröfvadt af Kongl. Maj:t.

Jag såg derför ingen möjlighet att nu kunna få fram saken och
måste derför låta den falla för denna gång.

I det nya härordningsförslaget kommer säkerligen denna intendentur
att upptagas. Går förslaget igenom, så är ju saken dermed
hjelpt; antages det deremot ej, blir det naturligtvis ingen annan

Onsdagen den 18 Februari. 5 N;o 8.

utväg än att å nyo taga upp saken, och då skall jag visserligen
hjelpa till.

Som jag sagt, ser jag emellertid nu ingen annan utväg än att
låta saken falla och får derför anhålla om bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i föreliggande moment gjorda hemställan.

2 och 3 punkterna.

Lades till handlingarna.

4: punkten. Anslag för åt gärder

mot

Herr statsrådet friherre Palmstierna: På samma gång jag
ber att få förklara, att jag för min del icke har något emot ett nang indelta
bifall till utskottets förslag, anser jag mig böra i korthet redogöra kavalleriets
för de i den föreliggande motionen omnämnda förhållanden. hästar.

Jag ber dervid att till en början få anmärka, att den af motionärerna
åberopade författningen af den 23 september 1887 icke har
något att göra med den förevarande frågan. Uti första momentet af
§ 1 i nämnda förordning uppräknas de smittosamma sjukdomar, med
afseende å hvilka förordningen är tillämplig. Dessa sjukdomar äro
sådana som boskapspest, elakartad lungsjuka för nötkreatur, rots
o. s. v., men deribland förekommer icke lungröta, som motionärerna
synas åsyfta. Det står visserligen i mom. 2, att äfven andra sjukdomar
än de, som omnämnas i mom. 1, kunna falla under författningens
föreskrifter, om nemligen konungens befallningshafvande
anser dem vara lika så farliga samt anmäler förhållandet hos Kongl.

Maj:t, som sedan har att i ämnet fatta särskildt beslut. Förordningen
handlar om sjukdomar af så smittosam beskaffenhet, att för deras
hämmande konungens befallningshafvande i vissa fall gifvits rättighet
att förordna om nedslagtande af alla djur, som kunna misstänkas
vara smittade, och staten förpligtats att betala hela värdet af de
sålunda dödade djuren eller en del deraf. Så omfattande åtgärder
och stora utgifter kunna naturligtvis icke ifrågakomma annat än vid
ytterst farliga sjukdomar. Jag har mig ej heller bekant, att dessa
föreskrifter tillämpats mer än en gång och då till följd af en helt
annan sjukdom än lungröta, nemligen svinpesten.

Det är emellertid gifvet, att det kan finnas farliga lungsjukdomar
bland hästar och att dessa sjukdomar kunna spridas i orterna.

I sådana fall har Kongl. Maj:t alltid gjort hvad som kunnat göras
för sjukdomens hämmande. Så inträffade fall af dylik sjukdom uti
Ystad, och då vidtogos deremot temligen omfattande åtgärder. Vid
lifregementets husarcorps utbröt nu i september månad lungröta
bland hästarne. Då fick rekryt- och remontsqvadron, bland hvars

N:o 8. 6

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag för åt- hästar sjukdomen visat sig, stanna qvar, och hästarne skickades hem
garder mot un(]an fgr undan först sedan de af veterinär förklarats friska och
Sjukdomar somliga, qvarstannat ända till tre månader. Man tordes ej.. heller
bland indelta vidare kommendera in hästarne i det gamla ruttna stallet i Örebro,
kavalleriets utan ansåg sig tvungen att inqvartera dem i Sköfde.
hästar. Hvad beträffar sjukligheten bland hästarne vid lifregementets

(Forts.) dragoncorps, så har enligt veterinärs intyg lungröta icke varit
under hela rekrytmötet, ehuru mot slutet af mötet något lungsjukdomar
börjat. I anledning häraf anlitades två veterinärer, som besigtigade
hästarne, och inga andra än de, som förklarats friska, fingo
gå hem. Tre rusthållshästar skickades att vårdas å veterinärinstitutet,
och der blefvo de snart friska.

Deremot var det bland de hästar, som hemsändes, en, hvilken
på vägen fick qvarka, och sedermera, när denna häst återkommit till
rusthållet, bröt lungröta ut derstädes. En möjlighet förefinnes ju
att sjukdomen ditfördes af denna häst.

Med hvad jag anfört har jag velat framhålla, att Kougl. Maj:t
gjort hvad som kunnat göras för att hindra lungrötans spridning.
Skall ännu mera kunna göras, behöfvas dertill pengar, och om Riksdagen
bifaller det framstälda förslaget och anslår 5,000 kronor till
ändamålet, kommer det att blifva möjligt för Kongl. Maj:t att vidtaga
ännu mer ingripande åtgärder till sjukdomens förekommande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

5—15 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

1 6 punkten.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Uppförande Mom. b).

såsom förslags slaget

till °ve''d Herr Casparsson: Mot utskottets afstyrkande af Kongl. Maj:ts
och ljus vid hemställan, att ifrågavarande anslag måtte uppföras såsom förslagsfästnings-
och anslag, har jag anmält min reservation.

garnisonsorter. Jag anser nemligen, att just beskaffenheten och användningen
af detta anslag gör det till en nödvändighet att uppföra detsamma
såsom förslagsanslag. Bland alla flygtiga ting i denna verlden är
värmet ett af de mest flygtiga, detta tror jag alla vedkonsumenter
kunna intyga, och att det ej är bättre bestäldt med ljuset, åtminstone
det artificiella, tror jag också att alla gaskousumenter kunna

Onsdagen den 25 Februari.

Nso 8.

intyga. Jag anser det derför mycket olämpligt att låta ett anslag Uppförande
till sådant ändamål som inköp af ved och ljus vara fast. såsom forslags Erfarenheten

visar också, att detta anslag mangen gång mast^^ m ved
öfverskridas. Men att öfverskrida ett fast anslag strider emot grund- och ljus vid
lagen. I 39 § riksdagsordningen heter det, att om något af Riks- fästnings- och
dagen faststäldt anslag skulle befinnas öfverskridet, skall statsutskottet 9ar^isonso''1 lerhos
kamrarne göra anmälan mot den föredragande, som eu sådan (Forts.)
anordning kontrasignera!, hvarefter Riksdagen har att förfara enligt
106 och 107 §§ i regeringsformen. Uti 7 § af instruktionen för
Riksdagens revisorer säges vidare, att om revisorerna skulle finna
något af Riksdagen faststäldt anslag vara öfverskridet, skola de anmärka
sådant i sin berättelse och afgifva fullständigt utlåtande i
ämnet.

Hvad skall nu chefen för landtförsvarsdepartementet göra, om
han finner att ifrågavarande anslag ej räcker till? Att låta garnisonstrupperna
sitta i mörkret och frysa vore omenskligt, och att öfverskrida
anslaget är inkonstitutionel!. Huru han än må handla i detta
hänseende, kommer han i den svårigheten, att han i ena fallet
gifver en kindpust åt menskligketskänslan och i det andra åt grundlagarne.

Det synes således, att Kongl. Maj:ts framställning har goda skäl
för sig, hvartill kommer att arméförvaltningen sagt, att det icke är
möjligt att på siffran bestämma det belopp, som är erforderligt.

Af de skäl jag anfört har derför mitt statsutskottssamvete ej tillåtit
mig att instämma uti utskottets afstyrkande hemställan, samt yrkar
jag nu bifall till hvad Kongl. Maj:t i detta ämne föreslagit.

Friherre Klinckowström: Utan att vilja besvara de fysiska
bilder, hvilka den siste värde talaren framstälde för att stärka sin
sats om nödvändigheten af att ifrågavarande anslag göres till ett
■förslagsanslag, skall jag, på det att hans kindpusta!- åt ömse håll ej
måtte hafva för stor verkan, omnämna en sak, som ej borde vara
honom obekant, nemligen att det finnes något, som heter besparingar
på alla åtta liufvudtitlarne, och att inom dessa Kongl. Maj:t
eger använda besparingarne till de ändamål, hvilka Kongl. Maj:t
finner nödiga. Jag har i all min tid, såsom jag ofta på detta rum
visat både i yttrandeväg och i motionsväg, varit en fiende till såväl
reservations- som förslagsanslagen och har motiverat denna min
uppfattning ganska grundligt. Jag finner det nemligen onödigt att
Kongl. Maj:t skall ega den rätt, som dessa anslag gifver honom,
utan anser, att Riksdagen såsom det svenska folkets representant bör
hafva hand öfver alla penniugeutgifter. Detta säger ock grundlagen
med tydliga ord.

Nu kan möjligen någon påstå, och det har också i forna tider
blifvit påstådt af åtskilliga, i synnerhet af statsutskottsledamöter,
att det är omöjligt att afskaffa dessa anslag. Men, mine herrar,
det är så litet omöjligt att göra detta, att hvad mig beträffar jag

N:o 8. 8

Onsdagen den 25 Februari.

Uppförande icke känner något enda civiliseradt land utom Sverige, der Kongk
såsom förslags- Ma,j: t under formen af reservations- och förslagsanslag eger att
steget afl ved disponera öfver folkets pengar. I Tyskland, som i många hänseenoch
ljus vid den är hvad administrationen beträffar ett modell-land, har regeringen
fästnings- och rätt att mellan riksdagarne, för bestridande af opåräknade men nödgamisonsorter.
yändiga utgifter, utfärda s. k. skattkammarebevis. Detta slags
(Forts.) sedlar gå i den allmänna handeln och vandeln såsom penningar
och inlösas af den närmast sammanträdande riksdagen, för hvilken
regeringen framlägger redovisning öfver de belopp, med hvilka regeringen
varit nödsakad att öfverskrida de faststälda anslagen. Att
så skulle kunna ske äfven här i landet, synnerligast numera, när
blott åtta månader förflyta emellan riksdagarne, tyckes mig alldeles
påtagligt, och att det nuvarande förhållandet är origtigt och både
bör och kan förändras till ett bättre, så att Riksdagen blir, hvad
den enligt grundlagen skall vara, herre öfver rikets utgifter, det
synes mig bäst bevisas å ena sidan af de stora summor, hvilka
samlas i besparingar af dessa dels förslags- och dels reservationsanslag,
synnerligast af de sistnämnda, och å den andra af de stora
belopp, stundom uppgående till flera millioner, med hvilka förslagsanslagen
öfverskridas.

På de skäl, som jag här anfört, får jag lifligt anhålla om bifall
till statsutskottets förslag rörande denna punkt.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag skall till
en början lyckönska friherre Klinckowström till att hafva funnit ett
korn på ett ställe, der han ej väntat att finna något. Hans gamla
tal om förslagsanslagens användande känna vi sedan gammalt. Jag
vill blott påminna honom om att förslagsanslagen ej gifva någon
behållning, utan öfverskotten å dessa anslag gå åter till statskassan,
hvadan Kongl. Maj:t på den vägen ej erhåller några besparingar till
sin disposition. På de fasta anslagen kunna besparingar vinnas,
men ej på förslagsanslagen.

Jag har i denna fråga ej gjort framställning i utskotttet, då
det mötte så stort motstånd från Andra Kammarens ledamöter i
utskottet att få anslagets natur förändrad till förslagsanslag. Dessa
ärenden behandlas nemligen på den afdelning i arméförvaltningen,
der jag är chef och i följd häraf har ett särskild t ansvar för medlens
användande, och jag ville ej det skulle se ut som om jag önskade
att fortifikationsdepartementet skulle befrias från omsorgen att spara
så långt ske kan. Men jag kan försäkra, att vi der söka spara i
det yttersta och så långt vi kunna. Men hvad är att göra, då det
t. ex. kommer skrifvelser i februari månad från ett regemente, att
med anledning af den starka vintern behöfves anslag till mera
bränsle, till ytterligare några famnar ved etc.? Och lika litet som
man kan begränsa qvantiteten mer än till en viss grad, lika litet
kan man bestämma prisen å veden; man måste betala hvad den
gäller.

Onsdagen den 25 Februari.

9 N:o 8.

Alltså är det nödvändigt att antingen detta anslag tages till Uppförande
så, att det ej blifver otillräckligt, eller ock att det medgifves rätt
att öfverskrida detsamma, derest det skulle vara nödigt. Hvad nu IZglt till Ted
särskildt den ifrågavarande bristen vidkommer, så uppgick den för och ljus vid
1890 till 40,866 kronor 92 öre och har uppstått dels i följd af fästnings- och
ökadt pris å bränslematerialier och dels från flera nya kasernbyggna- d''"nnonsorter.
der. Vi hafva under sista året fått nya kaserner åt andra lif- (Forts.''i
gardet, åt artillerietablissementet i Visby, åt artilleri bataljonen i Vaxholm
och åt trängbataljonen på Karlsborg. Det torde sålunda vara
alldeles nödvändigt att anslaget ökas.

Det är fullkomligt rigtigt, då herr Casparsson säger, att det
rättaste vore att anslaget blefve förslagsanslag, ty då sluppe Kongl.

Maj:t fylla bristen medelst besparingar från annat håll, såsom förhållandet
nu är. Det är nemligen ganska säkert, att äfven detta
ökade anslag snart måste öfverskridas, och då får Kongl. Maj:t taga
af besparingar från andra anslag, som ej äro förslags- eller reservationsanslag,
utan fasta anslag, och dessa besparingar hafva visat sig
blifva mindre med hvart år. Emellertid får jag yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Casparsson: Jag vill icke ingå i den intressanta frågan,
huruvida förslagsanslag i allmänhet äro lämpliga eller olämpliga.

Denna fråga tror jag har blifvit så många gånger genomdebatterad,
att hvarje ledamot af denna kammare nog derom torde hafva
stadgat sin mening. Men hvad beträffar talarens på elfsborgsbänken
yttrande, att Kongl. Maj:t kunde taga af besparingarne, anser jag
det mindre lämpligt, att i afseende på ordinarie anslag till ständigt
återkommande statsutgifter hänvisa Kongl. Maj:t till uppkomna besparingar,
och i statsutskottet har i allmänhet den tendensen gjort
sig gällande allt mer och mer att taga väl reda på besparingarne,
så att jag föreställer mig, att Kong!. Maj:t på den vägen ej har
mycket att disponera. Ännu är det väl möjligt under 4:de hufvudtiteln,
men snart torde besparingarne vara använda äfven der.

Friherre Klinckowström: Jag begärde ordet för att blott i
största korthet svara på en del af de besynnerliga hushållningsprinciper,
som friherre Leijonhufvud uttalat. Han sade att man
måste hafva ljus och värme och köpa veden till hvad den kostar
samt elda på sedan, tills det blir varmt.

Men hvad detta beträffar, så skulle mycken hushållning kunna
ega rum, derest man för ändamålet ville begagna våra kronosltogar,
hvarest ved skulle kunna fås till billigt pris. Härigenom skulle
man ju kunna undvika de dyra inköp, hvilka nu måste göras till
hvad pris som helst.

Vidare ber jag få nämna, att jag varit tjensteman i 30 år och
dervid tjenat under olika förhållanden; men jag har alltid med
grämelse sett, huru man eldat i så väl kaserner som andra embets -

N:o 8. 10

Onsdagen den 25 Februari.

Uppfarande lokaler. Det tillgår så, att när vederbörande träda in, så måste
såsom förslags- fönstren öppnas, emedan det är för varmt. Att man på det sättet
''"iLjet till led s^a11 komma att förbruka mera ved, än nödigt är, är ju alldeles

och ljus vid giftet.

fästnings- och Jag finner under sådana förhållanden att något ökadt förgarnisonsorter.
slagsanslag ej bör lemnas, utan anser, att de besparingar, som finnas
(Forts.) på hufvudtiteln, kunna mycket väl förslå till en billig och lämplig
uppvärmning af ifrågavarande lokaler.

Herr Lundin: Jag vill ej neka till att kammaren i alla föregående
punkter visat rätt mycken frikostighet mot underordnade
tjenstemän, men i denna fråga känner jag åtminstone för min del
min känsla särskildt tilltalad, då det gäller värme och ljus i våra
kaserner.

Jag ber derför att i detta afseende få instämma med den förste
ärade talaren, och jag tror, att det skulle ligga en fara deruti, om
Riksdagen skulle behöfva hålla extra uppbörd för ett sådant ändamål
som det, hvilket är i fråga.

Då det vidare är upplyst, att tillgångarna på hufvudtiteln äro
otillräckliga, tror jag att det vore välbetänkt af Riksdagen att bifalla
Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, hvartill jag alltså vördsamt
yrkar bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande moment hemstält och
vidare derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle godkänna Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

J

17 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

18 punkten.

Lades till handlingarna.

19—22 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till för- 23 Vakten,

ändring af ar mint

gevär. Herr Königsfeldt: Ehuru jag ej låtit anteckna mig såsom reservant
i denna punkt, kan jag likväl icke biträda majoritetens åsigt,
ehuru jag icke heller kan ansluta mig till den af herr Boström i

Onsdagen den 25 Februari.

11 N:o 8.

ämnet väckta motion. Lika med motionären anser jag det vara af Anslag till för
stor vigt, att förändringen af arméns nuvarande gevär så fort som ändring af ar
möjligt kommer till stånd, men i betraktande af de stora anslag, méns 9evärsom
på denna hufvudtitel begärts, bär jag för min del ej ansett mig (Forts.)
kunna vara med om en så stor förhöjning, som motionären bär föreslår,
utan har ju i utskottet hemstält, att beloppet måtte bestämmas
till 600,000 kronor.

Sannolikt är det väl, att Kongl. Maj:t låtit den af mig omnämnda
omständigheten medverka dertill, att Kongl. Maj:t ej begärt
högre anslag.

En annan omständighet, som bör tagas i betraktande, och hvilken
väl bör mana en hvar af oss att noga betänka oss innan vi
bevilja en så stor förhöjning af anslaget i fråga, är den, att statsinkomsterna
under januari månad med mer än en million understigit
inkomsterna för samma månad sistlidna år, oaktadt vi i fjol hade
ett s. k. godt år.

På grund häraf får jag yrka, att kammaren ville bestämma
detta anslag till 600,000 kronor, på livilket yrkande jag vördsamt
anhåller om proposition.

Jag ber att få tillkännagifva att, om vid blifvande gemensam
votering det begärda anslaget till fästningsartillerimateriel skulle af
Riksdagen nedsättas, jag då, när vi komma till gemensam votering
om detta anslag, kommer att rösta för det högsta belopp, som här
kan komma i fråga.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: En motionär har föreslagit,
att det ifrågavarande anslaget skulle bestämmas till 800,000
kronor. I afseende härå har utskottet visserligen funnit den tid, under
hvilken gevärsmodell ombytes, synnerligen kritisk och sålunda
beslutad gevärsförändring snarast möjligt böra genomföras, men då
Kongl. Maj:t ej äskat högre anslag än 400,000 kronor, har utskottet
föreslagit detta mindre belopp.

Jag skall taga mig friheten påpeka, hurusom, då frågan om gevärsförändring
första gången förekom inom riksdagen, Kongl. Maj:t
särskildt betonade, att det var brådt om och låg vigt uppå att arméns
gevär med första undergingo förändring, och då begärdes för
det ändamålet och för förändring af 200,000 gevär öfver tre millioner
kronor att utgå med 400,000 kronor första året. Riksdagen tog
saken mera lugnt och beviljade blott 300,000 kronor samt satte ned
gevärsantalet till förändring af 100,000 gevär. Anslaget i sin helhet
bestämdes till 1,668,000 kronor. Fabrikationen ordnades så, att
under vanliga förhållanden arbetas upp 400,000 kronor årligen med
den arbetsstyrka, hvaröfver man förfogar. Dessa 400,000 kronor svara
emot eu förändring af 25,000 gevär. Nu föreslås 800,000 kronor,
för hvilka jag naturligtvis ej kan vara annat än tacksam, då derigenom
gevärsförändringen kan påskyndas.

N:o 8. 12

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till för- Af verkstad utredning framgår, att genom att blott obetydligt

ändring af ar- utvidga våra befintliga etablissement och genom inköp af en del
mins gevär. nya maskiner samt antagande af flera arbetare, så att arbetet kan
(Forts.) fortgå dag och natt, går det mycket väl för sig — helst en del af
fabrikationen kan lemnas till privata verkstäder — att inom landet
arbeta upp 800,000 kronor.

Jag ber att få nämna, att vi den 1 januari i år hade 14,000 å

15.000 gevär till hälften färdiga, som ju alltid är fallet under pågående
tillverkning, och dessutom anser jag, att innan årets slut
hafva vi 25,000 gevär ändrade. Dessa förslå till nära två fördelningar.
Om vi sedan få 400,000 kronor nästa år, hafva vi 50,000
gevär i ordning, motsvarande 3x/2 fördelningar. Skulle nu anslås 800,000
kronor, blifver det 75,000 gevär, som då skulle räcka till ungefärligen
fem fördelningar med ett gevär till hvarje man, men ingen
reserv. Skulle deremot, såsom nyss föreslagits, anslås 600,000 kronor,
kunna dessa fördelas på två år, således nära 500,000 kronor i år
och resten nästa år, och skulle denna summa mycket väl kunna
upparbetas vid våra nuvarande verkstäder. Men jag upprepar ännu
en gång, att Kongl. Maj:t är tacksam, ju större anslag som för ändamålet
beviljas.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har, såsom
herrarne kunna finna, instämt i reservationen till förmån för herr
Boströms motion; men jag kan ej förneka att jag, äfven efter de
upplysningar som lemnats från statsrådsbänken, hyser en viss tvekan
om huruvida ett så stort årsanslag kan med fördel användas. Möjligheten
deraf förutsätter ett i hög grad ansträngdt arbete jemte anskaffande
af nya maskiner och en mycket ökad arbetsstyrka. Ehuru
jag i valet emellan 400,000 och de af herr Boström föreslagna

800.000 röstar för de senare, vore det dock efter mitt förmenande
klokare att för denna gång stanna vid de af herr Königsfeldt föreslagna
600,000, hvarför jag ansluter mig till hans förslag, som jag
tror har mera utsigt att gå igenom i en blifvande gemensam votering,
och hvilken summa torde kunna erhållas äfven nästa år, och alltså
gevärsförändringen fortgå med den fart, som är nödvändig för armén.

Herr Boström: Då jag tillåtit mig att väcka motion i denna
för landets försvar så vigtiga fråga, har jag ansett det olämpligt och
onödigt att låta motionen åtföljas af någon lång motivering, och
den korta motivering, jag gjort, har äfven blifvit af utskottet gillad.
Anledningen till att utskottet det oaktadt af slog motionen var blott
den, att man i utskottet hyste tvekan, huruvida det högre anslaget,
som jag begärt, skulle kunna under ett år inom landet upparbetas.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har emellertid
nu lemnat kammaren den upplysning, hvilken jag för öfrigt
erhållit i form af en P. M. från vederbörande myndighet, att denna
summa kan inom landet upparbetas.

13 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari.

Jag tror derför, att alla skäl tala för bifall till mitt förslag att Anslag till förhöja
det ifrågavarande anslaget till 800,000 kronor, i stället för

400,000 kronor, och jag tillåter mig vördsamt anhålla om proposition
härpå.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på förevarande punkt, om hvars godkännande ingen
af kammarens ledamöter gjort framställning, yrkats dels, af herr
Königsfeldt, att till förändring af arméns nuvarande gevär till vapen
af liten kaliber måtte på extra stat för år 1892 anvisas ett
belopp af 600,000 kronor, dels ock, af herr Boström, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af grefve Sparre
med flere vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af hvartdera af nyssnämnda
yrkanden, och förklarades propositionen på bifall till herr Boströms
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

24 punkten.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Utskottet har här af styra

bifall till Kongl. Maj:ts förslag beträffande uppförande af ett
förrådsskjul å Karlsborg. På sid. 26 säger utskottet:

»Vid behandling af denna fråga under nästlidna års riksdag
yttrade utskottet, att det föreslagna förrådsskjul et, hvithet hufvudsakligen
vore afsedt till bättre förvaring än hittills af visserligen
användbar, men ej fullt tidsenlig artillerimateriel, syntes utskottet
mindre nödigt, helst som med den mängd byggnader, som funnes inom
Karlsborgs fästningsområde, svårighet icke borde vara för handen
att på annat sätt utan nybyggnad bereda lämpligare plats för be -

Anslag till uppförande
af ett
förrådsskjul å
Karlsborg.

rörda materiel.»

Men på Karlsborg finnas inga byggnader, som lämpa sig härtill.
De, hvilka finnas, äro upptagna. De enda förvaringsrum, som
man skulle kunna tänka sig, vore i kasematterna under vallarne, men
de äro afsedda att inrymma hvarjehanda saker i krigstid och under
belägring. I fredstid äro dessa lokaler alldeles för fuktiga för inhysande
af sådan materiel, som här är i fråga.

Möjligen har det ej blifvit tillräckligt tydligt uttryckt i den
kongl. propositionen, hvilken äldre artillerimateriel som här egentligen
afses, hvarför jag skall bedja att i detta hänseende få lemna
några korta upplysningar.

?f:o 8. 14

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till upp- Denna äldre artillerimateriel är dels fåstningsmateriel, som ännu

förande af åt är fullkomligt duglig, men som far mycket illa utaf att stå ute och
‘V1 Karlsborg. " ^hr snart förderfvad, om den ej kommer under tak.

(Forts.) Vidare finnas å Karlsborg uppstäda ammunitionskolonner, dels

hörande till artilleriet, dels till infanteriet, bestående af äldre vagnar,
förut afsedda för fältarmén, men nu satta ned i andra linien, såsom
t. ex. de artilleriammunitionsvagnar, hvilka användes intill dess de
refflade kanonerna infördes, utmärkta vagnar för öfrigt, men af trä
och med hjul af trä. Om dessa få stå ute ännu ett tiotal år, så
blifva de sedan odugliga.

På samma sätt med infanteriammunitionsvagnarne, till hvilkas
förändring Riksdagen lemnar årliga anslag. De äro äfven mycket
bra för sitt ändamål, men skola de fortfarande stå ute, så ruttna
de ned och duga ingenting till. Derför är det ej förenligt med en
god hushållning, om Riksdagen afslår denna del af Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Boström: Ehuru föreliggande betänkande icke åtföljes

af någon reservation, tager jag mig dock friheten att, med afslag
å statsutskottets utlåtande i förevarande punkt, yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet. Jag har nemligen, sedan ärendet behandlats
inom statsutskottet, blifvit af vederbörande myndigheter underrättad
om nödvändigheten af att detta anslag komme att beviljas.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har
redan redogjort för att det nu mera icke är fråga om att i detta
skjul insätta äldre fästningsmateriel. Förhållandet är, att då denna
punkt vid 1889 och 1890 årens riksdagar afslogs, anledningen var
den, att dåvarande generalfälttygmästaren upplyst, att de pjeser, som
der skulle förvaras, utgjordes af gammal kasserad fästningsmateriel
från Karlstens slopade fästning. Nu ha emellertid förhållandena helt
och hållet förändrats. Af de 22 ammunitionskolonner, som skola
tillhöra en mobilisering af vår armé, är bestämdt att 8 stycken, 4
för artilleriet och 4 för infanteriet, skola placeras på Karlsborg.
Dessa 8 kolonner hafva tillsammans 160 stycken fordon, och det
kan omöjligt vara med god ekonomi förenligt att en sådan massa
dyrbara fordon står under bar himmel. Härtill kommer en annan
omständighet, nemligen den, att i fall det beslut, som af kammaren
fattats om beviljande af 189,000 kronor för bestyckning af Karlsborg,
äfven kommer att blifva Riksdagens beslut, så komma de 12
c. m. fästningskanoner, som äro afsedda att placeras på hufvudvallen
på Karlsborg, att ökas med ytterligare 19 pjeser. Under sådana
förhållanden hemställer jag, om det icke här vid lag vore med synnerligen
god hushållning förenligt, att ett sådant skjul som Kongl. Maj:t
begärt genast uppfördes. På dessa skäl, jemte dem som af herr statsrådet
äfven andragits, skall jag be att få yrka afslag på utskottets
betänkande och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Onsdagen den 25 Februari.

15

N:o 8.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande ifrågavarande moment endast yrkats,
af herr Boström, att kammaren, med afslag å utskottes hemställan,
skulle godkänna Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på antagande af herr Boströms förslag; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

25 punkten. Anslag till eu

hasernetablis Herr

statsrådet friherre Palmstierna: Jag ber om ursäkt,semmtla%nftmt''

att jag så mycket upptager kammarens tid, men jag måste anhålla
att få yttra några ord till försvar för Kongl. Maj:ts förslag beträffande
artillerietablissementet i Jemtland.

Det är nu tredje riksdagen å rad detta förslag framkommit.

De begge förra gångerna vann det Första Kammarens bifall, men i
år har det vunnit bifall af endast en tredjedel af kammarens ledamöter
i statsutskottet. Man skulle kunna göra sig den frågan:
hvad beror detta på? Icke kan det bero derpå, att Kongl. Maj:t
detta år begärt 40,000 kronor mera för att genast kunna ordna
batterierna såsom åkande, då detta är en tanke, hvilken af Första
Kammarens ledamöter flera gånger framstälts. Går man till utskottets
utlåtande, står såsom skäl anfördt, att ett härordningsförslag är
under utarbetande och att man af den anledningen skall vänta.

För min del kan jag icke godkänna ett sådant skäl. Ty det
är gifvet, att med vår nuvarande härordning, liksom vid hvarje ny
härordning, det icke kan vara lämpligt att först hundra mil från
gränsen — nemligen här i Stockholm — ha ett artilleri förlagdt;
det är väl något långt borta. Det är visserligen sant, att på vägen
hit ligger i Hernösand ett mindre batteri, men som måste hyra kasern,
har inga öfningslokaler etc., och är dessutom för liten styrka
för att kunna drifva några ordentliga öfningar; allt är provisoriskt.

I alla härordningar föreslås för öfrigt, att i Norrland böra ligga
sex batterier, och det kommer naturligtvis äfven att ske i den som *
nu är under utarbetande. Då är endast frågan: hvar skola de ligga?

I Andra Kammaren tillät jag mig i fjor göra en vidlyftig utredning
i frågan, med anförande _.af alla auktoriteter, som yttrat sig
för att de borde förläggas i Östersund. Jag vill naturligtvis icke
trötta kammaren med ett upprepande, men något skall jag be att
få framhålla, nemligen att denna plats tillstyrkts af de så väl militära
som parlamentariska komitéerna och utskotten 1875, 1877,

1878 och 1882, i Kongl. Maj:ts förslag 1884, 1885, 1889, 1890
och 1891, att den förordats af generalstabschefen 1887 och 1890,
samt att, då jag under hand frågat de generaler, som nu behandla
härordningsfrågan, om deras åsigt i saken, de alla voro ense om att
alla sex batterierna borde förläggas i Östersund. Den frågan tror
jag således vara tillräckligt belyst.

N:o 8.

Anslag till ett
kasernetablissement
i Jemtland.

(Forts.)

16 Onsdagen den 25 Februari.

Men man behöfver naturligtvis icke tro på auktoriteter. I så
fall har man ett annat förslag, nemligen frågan om Bodens lämplighet.
Men jag kan väl knappast tro, att någon vill lägga ett
artillerietablissement i Boden, innan der finnas befästningar. I händelse
af ett krig vore det ju till spillo gifvet-, och komma befästningar
dit, bör der i första hand finnas fästningsartilleri. Till följd
af klimatets stränghet och den myckna snön, som inverkar ofördelaktigt
på öfningarna under större delen af året, skulle der icke heller
kunna läggas mer än två batterier, och de återstående fyra skulle
ligga i Jernband.

Två batterier finnes det således intet skäl att icke nu bevilja
kasernanslag till. Det är ju dessutom endast meningen att nu
uppsätta de två batterier, som för tjugu år sedan afsågos för Norrland
och Indika af Riksdagen beviljats, men af brist på medel icke
kunnat uppsättas.

Hvad sjelfva platsen beträffar, så är förslag visserligen endast
uppgjordt för två batterier men på så sätt, att utan särskildt ökade
kostnader fyra ända till sex batterier kunna förläggas der.

Jag vill slutligen framhålla deu ökade vigt, fältartilleriet år
från år fått. Man vet, att Frankrike högst betydligt ökat sitt fältartilleri
och att Tyskland gjort detsamma, ehuru icke i samma proportion.
Och naturligt är, att vår armé, som består af en relativt
så stor beväringsstyrka, hvilken i en framtid i Norrland kanske blir
ännu större, behöfver ett fältartilleri att stödja sig vid, särskildt i
Norrland, der så många goda positioner finnas att försvara. Dessa
äro de skäl, som enligt min tanke tala för bifall till Kongl. Maj:ts
proposition rörande önskvärdheten att slutligen få ett fältartilleri i
Norrland.

Herr Casparsson: Utskottets motivering för. afslag på Kongl.
Maj:ts framställning är, att »då ett nytt härordningsförslag för närvarande
är under utarbetande, har utskottet ansett förevarande fråga
lämpligen böra tills vidare anstå i afvaktan på härordningsförslagets
framläggande».

Den der visan känna vi ofantligt väl, både ord och melodi.
Då det är fråga om partiella förbättringar i försvaret, så säger man:
nej, vi vilja vänta, tills vi fått ett omfattande härordningsförslag
framlagdt. Och då detta sedan framiägges — då?!

Nej, en fogel i hand är bättre än tio i skogen, och en division
i verkligheten är bättre än ett helt regemente på papperet. Det
skulle annars lätt kunna inträffa, att, om en kommande historieskrifvare
skulle skildra, huru vi förlorade Norrland, han finge säga:
på den tiden var man så sysselsatt att jaga efter de höga idealen,
att man totalt förlorade fotfäste på den hårda verklighetens mark;
och så bröt olyckans dag in. Äfven jag har någon gång svärmat för
idealen, men i försvarsfrågan är jag realpolitiker. Och då nu tillfälle
erbjudes att göra något verkligt för Norrlands försvar, att

Onsdagen den 25 Februari.

17 N:o 8.

kunna erhålla en artilleridivision i Östersund, så tvekar jag icke ett Anslag till eu
ögonblick att framställa det yrkandet, att kammaren med afslag å kasemetablis■
hvad utskottet föreslagit ville bifalla Kongl. Maj:ts proposition. ^^land^''

Herr von Hedenberg: Om de upplysningar, som nu lenmats Öort8-)
af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, kommit
utskottet tillhanda, är jag nästan öfvertygad, att denna kammares
ledamöter inom utskottet enhälligt skulle tillstyrkt bifall till förslaget.
Men då så icke varit förhållandet och ett arméorganisationsförslag
är att förvänta och man i alla föregående arméförslag, som
sett dagen, funnit förslag om ett norrländskt artilleriregemente, men
här endast var fråga om en byggnad för två batterier, så ansågo vi
icke frågan vara i det skick, att vi kunde tillstyrka bifall. Jagmåste
således, oaktadt de upplysningar som gifvits, — om ock blott
formelt — yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinkowström: Jag nödgas äfven i denna fråga
rangera mig på utskottets sida. Utskottets skäl, att man bör afvakta
det nya omfattande förslaget till omdaning af vårt försvarsverk,
innan man fattar beslut i denna fråga, synes mig vara fullt
tillräckligt för att nu afslå densamma. Att under tidernas lopp
äfven bland de högre myndigheter, som haft att behandla dessa
frågor, förändrade åsigter gjort sig gällande, finna vi, om vi betrakta
hvad departementschefen säger på sidd. 27 och 28 i utskottets
betänkande. På sid. 27: »Departementschefen, som i hufvudsak vidhölle
de af honom åren 1889 och 1890 uttalade åsigter, har endast
beträffande frågan om utrymmet inom kasernetablissementet ansett
sig böra frångå den ståndpunkt, han förut intagit.» På sid. 28
yttrar han vidare: »Då nemligen i sig sjelf! vore klart, att, om en
förändrad härorganisation komme till stånd, den för Norrland afsedda
artilleristyrka måste, på sätt i alla de senare härordningsförslagen
jemväl varit förutsatt, blifva organiserad såsom åkande»,
i_ stället för att det förut varit föreslaget, att om den flyttades till
Östersund, den skulle utgöras af fotbatterier. Detta visar mer än
tillräckligt, synes mig, att man bör invänta den lyckliga tidpunkt,
då det nya härordningsförslaget af Kongl. Maj:t inlemnats till Riksdagen,
för att bestämma sig i alla dessa frågor. Det är rätt ledsamt,
att detta förslag så länge låter vänta på sig, ty de hvarandra
motsägande tidningsuppgifter man haft om förslaget och dess grundbestämmelser
låta oss befara, att, om det, såsom man påstår, skulle
komma in i två repriser, nemligen detta år endast nytt förslag för
beväringsmanskapets organisation, öfning och tjenstetid, och först
nästa år ett förslag om sjelfva stammen, ett förslag, som sålunda
styckevis i år inkomme, icke kan och icke bör bifallas. Det vore,
synes det mig, vida bättre och mera både i regeringens och landets
intressen, om regeringen vid denna riksdag inkomme med, om jagså
får säga, ett principbetänkande i frågan, hvilket innehölle huf Första

Kammarens Prof. 1891. N:o 8. 2

N:o 8. 18

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till ett
kasernetablissement
i Jemtland.

(Forts.)

vudgrunderna för omdaningen af försvaret. Ty innan Riksdag och
regering blifvit ense beträffande hufvudgrunderna, tyckes det mig
vara förspild möda att sysselsätta sig med den massa detaljer, som
fordras för uppställande af ett fullständigt härordningsförslag.

Den sida af Riksdagen som jag tillhör — och i denna fråga
både hoppas och tror jag, att den sidan skall hafva majoritet —
den vill nödvändigt veta, och både landet och Riksdagen har rätt
att få veta, om regeringen ämnar uppgifva den indelta armén såsom
stam för beväringen eller fortfarande bibehålla densamma. Det synes
mig vara det vigtigaste, att regeringen tillfrågar representationen
i denna vigtiga fråga. Ty har representationen eu gång förklarat
sig gå in på t. ex. regeringens förslag att uppgifva den indelta armén,
att förstöra densamma såsom stam för beväringen och söka
stammen bland sjelfva beväringen, nå väl, då kan regeringen sedan
bygga på den af Riksdag och regering faststälda grunden. Men om
deremot flertalet inom Riksdagen, liksom jag är öfvertygad flertalet
inom landet, håller på indelningsverkets bibehållande mot det att
dess börda fördelas lika på alla skattdragande, så synes det mig
vara skäl, att regeringen får veta detta, för att sedan kunna bygga
sitt förslag på den indelta arméns bibehållande såsom stam för beväringsmanskapet.
Ett sådant principbetänkande vore icke så fasligt
svårt att fort nog åstadkomma. Den oro, som råder-inom landet
och äfven inom Riksdagen, och den osäkerhet som alstras af att
man icke känner regeringens intentioner i denna, man kan väl säga,
landets vigtigaste fråga, gör att man ogerna vill gå in på hvarje
ny organisationsfråga. Och jag kan gerna säga herrarne, att alla
de punkter, som i detta betänkande rörde tillökning i ailöningen för
underofficerare och deras gelikar vid så väl indelta som värfvacle
armén, tillhörde de punkter, som man i princip icke ville bifalla
Men jag gick icke med på den vägen, derför att jag, oaktadt principen
var rigtig, ömmade för de stackars underofficerarne, som väl
behöfde denna aflöning; och derför gick jag i tysthet mot principen
i denna fråga och uppträdde icke mot densamma. Men tro mig,
det finnes ännu ganska många, som hålla på principen, och det
skall nog gifva sig tillkänna vid den gemensamma voteringen. Jag
yrkar som sagdt bifall till utskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Till en början
ber jag att få uttala* den förhoppning, att regeringen icke måtte
följa sin vän, friherre Klinckowström, i afseende på behandlingen
af ett nytt arméförslag och jag lägger en särskild vigt på, att Riksdagen
icke måtte gå denna, enligt min tanke, fullkomligt bakvända
väg att först fastställa principer och sedan efter all sannolikhet
kullkasta ett förslag, som är bygdt på dessa principer, emedan det
icke är tillfredsställande, men på samma gång förbjuda regeringen
att komma fram med några nya principer, som kunde vara bättre.
Principernas praktiska duglighet pröfvas bäst genom dess tillämpning

Onsdagen den 25 Februari.

19 Jf:o 8.

på ett utveckladt förslag. Jag hoppas, att regeringen kommer att Anslag till eu
pröfva de förslag, som nu äro under utarbetning, och sedermera står kas<>rnetablisfast
vid sin uppfattning, oberoende af om några detaljförändringarsement 1 Jemt~
behöfva vidtagas. (Forts)

Hvad nu den föredragna punkten beträffar, så har jag tvenne
gånger förut, vid föregående riksdagar, uttalat mig för, att detta
etablissement måtte förläggas i Östersund. Detta är, enligt min''
tanke, den rätta platsen och der bör artilleriet hafva sin station.

Beträffande sjelfva frågan har denna nu så till vida inträdt i ett nytt
skifte, att då chefen för landtförsvarsdepartementet förut föreslagit
byggandet af detta etablissement, har detta skett utan att derjemte
föreslå artilleridivisionens förändring från fot- till åkande artilleri och
etablissementets byggnad för tills vidare endast fot-artilleri. Denna
gång afser förslaget dock, att byggnaden skulle uppföras för ett åkande
artilleri, ehuru förändringen af sjelfva artilleriet icke ingår i detta
förslag, utan uppskjutes till den omtalade nya omorganisationen af
armén. Deremot är här icke omtaladt, huru etablissementet skall
anordnas, i händelse en större styrka erfordras på denna plats och
således rum måste beredas för 4 eller 6 batterier. Efter detta betänkandes
behandling i utskottet har jag fått närmare reda på förhållandena
i detta afseende och kan då meddela, att det. verkligen
finnes tillräckligt utrymme på platsen för att bygga ett etablissement
icke allenast för 2 utan äfven 4 och 6 batterier, hvilketdera
som kan blifva beslutadt.

I denna fråga har jag således ingenting emot ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, i synnerhet efter det yttrande, som vi
nyss hörde från statsrådsbänken.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu föreliggande punkt hemstält och vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

26 punkten.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Under en lång
följd af år har det vid afgifvande af förslag till Kongl. Maj:t, angående
hvad som skulle behöfvas för befästningsarbetena vid Karlsborg, begärts
af arméförvaltningen, att anslaget skulle ökas åtminstone till

200,000 kronor. Skälet dertill är dels det, att fästningsbyggnaden
avancerar alldeles för långsamt, så att det icke är tänkbart, att den
med detta anslag på 150,000 kronor skall kunna blifva färdig inom
rimlig tid, dels också, att det icke är möjligt att hushålla med kronans
medel och bedrifva arbetena med den ekonomiska fördel som
borde och kunde ske, i fall anslaget vore någorlunda tillräckligt. Det

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

N:o 8. 20

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till är gifvet, att om man sänker anslaget till ett stort arbete under
Karlsborgs en vjsg gräns, så blir arbetsprodukten dyrare, äu om ett efter dess
byggnad omfång afpassadt belopp anvisas. Jag bifaller således med nöje

(Forts) Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt. Jag skall blott be att få
lemna en och annan upplysning angående kostnaderna för Karlsborg,

Sista gången ett fullständigt kostnadsförslag uppgjordes för
Karlsborgs fästning var år 1876. Det hela beräknades då uppgå
till en summa af 5 72 millioner kronor. Af dessa voro 21/:, millioner
afsedda för de egentliga fästningslinierna åt landsidan. Häraf beviljades
1,480,000 kronor. Således återstå öfver 1 million för befästningarne
åt landsidan. Bland vigtiga arbeten, som ännu icke
äro färdiga, är det stora bombfria kruthuset, som skulle kosta

470,000 kronor, af hvilka dock sedan anvisats 290,000 kronor, och
återstå sålunda för detta arbete 180,000 kronor. Dertill komma
påbörjade arbeten på Vaberget, hvilka äro beräknade till 498,000
kronor, hvaraf endast 190,000 kronor äro beviljade. Det visar sig
således, att den nu begärda förhöjningen i anslaget är alldeles nödvändig
för att befästningsarbetet skall kunna något mera forceras.

Jag ber att få nämna ett par ord om de kostnader, som i
andra länder användas för det fasta försvaret och befästningarne.
De äro öfver allt betydliga och jag skall nämna några utaf dem.
De profetior, som för 20 å 25 år sedan uttalades, att fästningarnes
tid skulle vara förbi och att det skulle vara gagnlöst att vidare
bygga sådana, h^r icke vunnit någon bekräftelse i praktiken. De
två mägtiga stater, som under de senaste åren stått emot hvarandra,
nemligen Tyskland och Frankrike, hafva båda, så väl segrarne som
de besegrade i sista stora krig, forcerat fästningsbyggandet, hvar
och en på sitt håll och de neutrala magterna hafva följt deras
exempel. Det har på dessa 20 år byggts flera fästningar, än sammanlagdt
under ett par århundraden förut.

Belgien har för sina befästningar anvisat 54 millioner.

Danmark har till Köpenhamns landsida, som beräknas kosta 40
millioner, utgifvit till december 1889 14 millioner, och sjösidans
befästningar räknas till 9 millioner.

England, som väl icke kan talas om i jemförelse med oss, har
anvisat 3 millioner £ st.

Frankrike har sedan 1874 utgifvit till befästningar den ofantliga
summan af 2,442 millioner francs.

Holland har årligen 1885—1889 användt 1,700,000 å 2,000,000
gulden.

Italien 1885 beviljade till befästningar 155 millioner francs.

Rumänien, sedan 1884, 136 millioner francs.

Ryssland, 1887—1888—1889 14 å 15 millioner rubel om året.

Schweiz, som är ett neutralt land och jemförelsevis beskedligt,
har anslagit till befästningar vid S:t Gotthards-tunneln 6 millioner
francs.

Spanien anvisade 1889 6 millioner pesetas ( = francs).

Onsdagen den 25 Februari. 21

Tyskland anslog 1872—73 300 millioner mark, 1887 114 7»
million, dessutom för inköp af mark 100 och till kanoner 45.

Österrike-Ungern årligen 1886—91 131/2, 47. 33, 43 V, millioner.

Herrarne finna således, att om man jemför de här begärda

200,000 kronor med de siffror, som jag ofvanför nämnt, så äro de
försvinnande små och knappast att tala om. Jag anhåller derför
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag å statsutskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts framställning oförändrad.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

27 punkten.

Mom. a).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. b). Anslag till ett

fästningsverk

Friherre Leij onhufvud, Broder Abraham: -Den tid är å Aspö.
nu lyckligtvis förbi, då häftiga strider och meningsskiljaktigheter
egde rum inom flottan och representationen angående rätta organisationen
af vårt sjöförsvar och beskaffenheten af flottans materiel.

Under det dessa strider pågingo, framstäldes ock den tanke, att
svenska flottan endast borde ega en egentlig station och att denna
borde ligga i Stockholm. Uti de sjöförsvarskomitéer, som tid efter
annan tillsattes för ordnande af vårt sjöförsvar, upptogs äfven denna
fråga till utredning och resultatet blef alltid, att Karlskrona station
ej kunde undvaras, utan måste bibehållas såsom hufvudstation för
flottans sjögående fartyg. Så snart man något närmare ingår i
frågans utredning, är ock lätt att inse, att resultatet ej kunde blifva
annat, äfven då man stundom gick till undersökningarne med en
förutfattad afvikande mening.

Största svagheten för vårt land, likasom för hvar och en sjömagt
af andra eller tredje ordningen, är att finna ej så mycket
deruti, att vi måste börja kriget med ett ringa antal fartyg och
således antagligen genast blefve vår fiende underlägsen på öppna sjön,
som fast mera deruti, att vi ej äro i stånd att under pågående krig
ersätta de förluster, som drabba våra krigsfartyg, och att sådana
komma att inträffa under striderna med fienden, kanske ock af andra

N:o 8.

Anslag till
Karlsborgs

byggnad.

(Forts.)

N:o 8. 2-2

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till ett anledningar, derpå måste vi vara beredde. I de stora sjömagternas
fästningsverk marjn ar0 alltid ett större eller mindre antal krigsfartyg under
byggnad på statens och enskilda varf, och dessa fartygs byggnad
or 8'''' bedrifves på sådant sätt, att en del fartyg alltid befinnas nära
färdiga, så att de, i händelse af rustning, genom ett forceradt
arbete inom ganska kort tid kunna löpa ut fullt färdiga, andra
befinna sig i ett lägre stadium af nybyggnad och åter andra äro
än mera afslägsna från sin fulländning. Genom detta sätt att gå
till väga kan flottan påräkna att under krigets lopp, äfven om detta
skulle räcka ganska lång tid, alltjemt tid efter annan vinna ersättning
för lidna förluster eller effektiv förstärkning i sina krafter.
Något sådant kunna vi ej påräkna. Ett pansarfartyg fordrar tre
år att byggas och stundom hafva vi ett fartyg på stapeln, stundom
intet! Någon större förstärkning af våra krigsfartyg hafva vi ej
att hoppas på under pågående krig.

Men om så är förhållandet, så är det af så mycket större vigt,
att de fartyg vi hafva att disponera med största möjliga lätthet och
hastighet kunna repareras och åter försättas i stridbart skick, om
de under striden eller genom olyckshändelser blifva skadade, och
snarast möjligt åter kunna intaga sin plats i landets försvar. I de
gamla segelskeppens tid var det lätt nog för ett fartyg att efter
sjöstrid åter försätta sig i stridbart stånd. Ett linieskepp kunde
stundom bära ända till ett 50-tal af den tidens kulor i skrofvet
utan större olägenhet. Hade någon kula genomträngt sidan, så satte
man en plugg eller en taljboll i hålet; blef en rå afskjuten, så fans
en ny i kobryggan och för ett sönderslitet segel hemtade man upp
ett annat ur skeppets förråd. Ofta kunde dessa reparationer utföras
af skeppets egen besättning i öppna sjön, eller ock uppsökte man
den första bästa ankarplats, der fartyget på några dagar åter fullständigade
sin »toilette» för att åter utlöpa till nya strider. Annorlunda
blef förhållandet, då ångfartygen intogo segelfartygens plats.
Deras mycket sammansatta maskinerier, hvilka med införandet af
pansaret än mera tillväxte i antal och betydelse för fartygets skötsel,
kunna endast undantagsvis åter inståndsättas af fartygets eget folk,
om de på något väsentligt sätt kommit i olag. Fartyget blef för
hvarje reparation af maskineri och ångpannor nödsakadt att vända
sig till en mekanisk verkstad, och för den skull löpa in i en hamn,
der en sådan finnes, och dertill en verkstad, som hade tillräckliga
medel för handterande och bearbetande af så tunga och noggranna
maskindelar som de, hvilka ingå uti ett nutidens pansarfartyg. Dessutom
fordras det att hamnen är så belägen och så skyddad mot en
fiende, att fartyget i frid och ro får tid att låta utföra de erforderliga
ömtåliga reparationsarbetena.

I hvad läge befinna vi oss nu i detta hänseende? Hvart skall
ett svenskt fartyg, som blifvit skadadt under en strid i Östersjön,
vända sig för att finna hjelp och skydd? I Stockholm, ja väl! der
finnas goda verkstäder och dockor, och inloppet är försvaradt, men

23 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari.

det är alls ej sagdt att det skadade fartyget han komma till Stock- Anslag till eu
holm. Krigsläget kan lätt vara sådant, att vägen dit är stängd genom fast™nJ‘™rk
den fiendtliga flottan och att vårt fartyg råkar i fara att i sitt ostrid- (Port8)
bara skick blifva upphunnet och borttaget. En enda reträtthamn
är alldeles för litet för vår långa kuststräcka. Af öfriga hamnar
på vår östra kust söder om Stockholm — såsom Nyköping, Norrköping,
Vestervik, Oscarshamn, Kalmar — sakna alla utom Oscarskamn
större mekaniska verkstäder för skeppsbyggeri, och alla äro de öppna
och oförsvarade. För fienden, som snart utspanar hvart vårt fartyg lupit
in, blir det en särskild lockelse att följa det efter med ett par af sina fartyg
i ändamål att förstöra det i hjelplöst tillstånd liggande svenska fartyget.
Några timmars besök och ett centner dynamit eller bomullskrut
är tillräckligt att försätta detta i sådant tillstånd, att det ej på mycket
lång tid, om ens någonsin, kan återtaga sin verksamhet på sjön.

Med våra södra och östra hamnar förhåller det sig i det hela
på samma sätt. Karlshamn, Åhus, Ystad, Trelleborg, Landskrona,
Helsingborg, Halmstad, Varberg äro alla öppna och oförsvarbara och
utan nödiga verkstäder. Malmö och Göteborg hafva visserligen
stora verkstäder och varf för skeppsbyggeri, men äfven de äro utan
försvar. Dessutom hvad i synnerhet Göteborg angår, är dess läge
allt för aflägset från vår sannolikaste stridsplats, Östersjön, och att
hinna dit för ett fartyg, som t. ex. vid Öland fått en svår läcka, är
i och för sig ett osäkert företag, äfven om ingen fiende skulla söka
hindra resan. Karlskrona deremot erbjuder alla de egenskaper, som
erfordras af en örlogshamn. Der finnas stora verkstäder och dockor
för fartygs reparation, hamnen är ypperlig och dess inlopp är försvaradt,
så att våra fartyg ingenting hafva att frukta, då de behöfva
vara i fred och ro under utrustning eller reparationer. Dess läge
är ock i alla afseenden serdeles fördelaktigt såsom stöd för en flotta,
som opererar i Östersjön. Ända från Åland kan ett fartyg på mindre
än 24 timmar hinna till Karlskrona, och från södra delen af Östersjön
behöfves ej mer än hälften eller tredjedelen af denna tid för
att uppnå Karlskronas skyddade hamn. Med säkert öga för hvad
ett sjökrig tarfvar valdes derför denna plats redan för 200 år sedan
och hvad derefter timat har på intet sätt minskat dess betydelse
för vårt sjöförsvar.

I förbigående vill jag dock vidröra ett förhållande med Karlskrona
varf, som väl förtjenar att uppmärksammas. Ett nutidens
skeppsvarf med verkstäder, afsedda att betjena krigsfartyg, måste
ovilkorligen följa väl med sin tid i fråga om alla de maskiner och
anläggningar af flerahanda slag, som ej kunna undvaras vid arbeten
för och på större krigsfartyg, och detta låter sig näppeligen göra,
med mindre varfvet alltjemt är sysselsatt med fartygsbyggnader.

Eljest inträffar ofelbart inom några år, att verkstäderna stanna efter
sin tid, ingeniörerna förlora erfarenhet och insigt i de nya mekaniska
detaljer, som böra tillämpas, och arbetarne kunna ej utan öfning bibehålla
den skicklighet, som är oundgänglig för utförande af så svåra

N:o 8. 24

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till ett och grannlaga arbeten som de, hvilka i allt större mått dagligen före/"?TTl!
^omma krigsfartygens konstruktion. Huru vida Karlskrona verk(Forte)''
städer och varf ännu besitta dessa egenskaper i fullt mått eller om
de redan börjat aftaga, är en sak, hvarom jag ej nu vill uttala något
omdöme, men visst är att om alla större nybyggnader fortfarande
på samma sätt som under de senare åren uteslutande ske på privata
verkstäder, så är den dag i annalkande, då Karlskrona varf ej längre
kan fylla de uppgifter vi hafva rätt att deraf vänta. Jag fruktar
att redan nu varfvet ej är i ståud att utföra ett och annat af sådana
skeppsarbeten, som under ett krig kunna komma i fråga att i största
hast få utförda.

Sedan jag nu framhållit Karlskronas stora vigt för flottan under
ett sjökrig, öfvergår jag nu till frågan om hamnens försvar, serskildt
hvad angår stora inloppet.

I gamla tider, före ångbåtarnes införande, ansågs på goda skäl,
att de båda »sjökastellen», Kungsholmen och Drottningskär, i förening
med det orena farvattnet utanför inloppet utgöra tillräckligt
försvar. Också har Karlskrona aldrig under de sjökrig vi fört
efter dess anläggning varit utsatt för något anfall af en fiendtlig
flotta. Med införandet af ångkraften å örlogsfartyg förändrades
redan förhållandet betydligt. Farvattnet blef vida mindre farligt att
passera, skeppen kunde framgå oberoende af vinden och dess omkastningar
och den tid ett skepp behöfde utsätta sig för beskjutning
från fästningarne vid sundets genomlöpande blef mycket reducerad.
Vid Kungsholmens ombyggnad under första hälften af detta århundrade
förseddes den derför med en lång rad af bombkanoner,
den tidens kraftigaste och för träfartyg särdeles fruktansvärda vapen,
hvaraf största antalet 145 stycken voro rigtade tvärt öfver sundet,
hvarjemte detta på trängsta stället skulle i krigstid spärras medelst
stängselflottor, väl förankrade. Men snart uppträdde de bepansrade
skeppen, mot hvilka bombkanonerna voro kraftlösa, och skeppen erhöllo
grofva refflade kanoner med flerdubbelt ökad skottvidd och
träffsäkerhet och det är med sådana vi nu hafva att räkna.

På den karta öfver Karlskrona redd, jag här håller i handen
kunna herrarne se hvilka anordningar nu äro vidtagna för inloppets
försvar. Å Kungsholmen finnes först ett mindre antal grofva kanoner
uppstälda på fästningens öppna vallgångar, rigtade dels mot
öppna sjön dels mot sundet. Vidare ligger här tillbakadraget bakom
en utskjutande så kallad orillon ett bepansrad t batteri för 4 grofva
kanoner, hvilka dock enligt min åsigt borde ökas till 7 eller 8
stycken. I enlighet med 18G7 års befästningskomités förslag äro
alla de mindre inloppen till redden igenstängda medelst stenförsänkningar,
hvaruti endast mindre öppningar för fiskarbåtar äro lemnade,
utom vid Vestra Hästholmen, der äfven större fartyg kunna
passera, dock alldeles under det der uppförda fästets kanoner. Äfven
i stora inloppet är en stor stenförsänkning gjord och endast närmare
Kungsholms fästning är en bredare genomfart lemnad för

Onsdagen den 25 Februari.

25 Jfso 8.

fartyg af hvarje storlek. Jemte det att ett antal af fästningens Anslag till ett
gröfsta kanoner, och särskildt de, som äro uppstäda i pansardon- fästningsverk
jonen, äro rigtade mot denna öppning i försänkningen, komma flera ° A,po''

rader af vattenminor, till eu del elektriska, att utläggas utanför (Forts.)

försänkningen och dess öppning. Till de elektriska minorna ligger
sjelfva tändstationen inom Kungsholms fästning, men de båda syftstationerna,
hvarifrån de fiendtliga fartygens läge måste observeras
och angifvas, för att minorna skola kunna antändas i rätta ögonblicket,
ligga den ena på Tjurkö och den andra på Aspö, dit förlagda
för att vinna en passande observationsvinkel. Dessutom påräknas för
försvaret ett antal ångslupar och minbåtar, de förra för att bevaka
minlinierna och ersätta de minor, som möjligen blifva skadade eller
råka i olag, de senare för att gå anfallsvis till väga mot fiendens
större eller mindre fartyg, om de våga sig inom det område, der
minbåtarne kunna uppträda. Slutligen påräknas större bevarade
fartyg på redden och en tillräcklig truppstyrka för att försvara de
öar, som utbreda sig i en lång sträcka och utgöra gränsen emellan
hafvet och redden.

Låtom oss nu taga i betraktande, huru gången af ett anfall
gestaltar sig, då en flotta, medförande en mindre landstigningscorps
vänder sig mot Karlskrona stora inlopp. Hvad vi då först hafva
att vänta oss är ett häftigt bombardement från fiendens fartyg, ty
det är det sätt som sjömännen helst använda och vanligen genast
tillgripa. Yi finna då, att ett ganska stort antal fiendtliga fartyg
kan placera sig på ett afstånd af 3,500 å 4,000 meter från
Kungsholmens södra linie, i en båge, som å denna karta är uppdragen
med ett blyertsstreck. De kunna förlägga sig der utan fara
för grunden och kartor öfver vattnet finnas i främmande magters
arkiv. Jag har sjelf sett ett engelskt sjökort öfver Karlskrona
skärgård, med påskrift »copieradt efter svenska sjökort», och som
vid jemförelse med våra bästa kort visade sig i allt väsentligt vara
riktigt. Ett sådant bombardement från en flotta är vanligen ytterst
häftigt och besvärligt för det beskjutna stället. Om fartygen ej dermed
lyckas i någon nämnvärd mån skada sjelfva fästningsverken,
hvilket sällan är fallet, eller mer än delvis demontera fästningens
kanoner, så som vanligen sker, så är beskjutningeu deremot så
mycket mera förödande för kanonbetjeningen, då fästningens artilleri
är, så som på Kungsholmen, uppstäldt på öppna vallgångar, och
för hvarje truppafdelning, som befinner sig utan säkert skydd i
fästningens inre, hvars hela areal blir öfversållad med sprängstycken
från fartygens laddade projektiler. Men ett sådant bombardement,
huru häftigt det än är, varar gemenligen ej länge och afstannar
efter några få timmar. Betvinga fästningen kan det ej, om kommendanten
är lugn och modig, äfven om det förnyas en eller flera
gånger. Om kommendanten i möjligaste måtto sparar sin besättning,
kan fienden ej heller lyckas i ett möjligt försök att taga fästningen
genom landsättning af trupper. Fästningen är nemligen på

N:o 8. 26

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till ett hafssidan omgifven af eu sten-jetté, som på ett par hundra fot från
fästningsverk fästningsverken stiger upp ända till vattenytan och emellan hvilken
° Aspo'' och fästningsverken är en vattengraf af mer än 6 fots djup. Vid
(Forte.) hvarje försök att passera deröfver blifver det stormande manskapet
alldeles blottadt och beskjutes fullt från fästningens vallar, under
det att fiendens skeppsartilleri vid den tidpunkten måste tystna för
att ej skjuta på sitt eget folk. Men om fienden ej på detta närmast
liggande sätt kan nå sitt mål, har han andra vägar att välja.
Huru han kan gå till väga i sjelfva stora inloppet går jag för närvarande
förbi, men vill endast i förbigående anmärka, att äfven
sådana anfall mot minerade inlopp äro noga studerade och satta i
system i de större sjömagternas mariner. Deremot vill jag framhålla
hvad han kan vinna genom att landstiga på öarne, särskildt
på Aspö, Tjurkö och Storkö. Sjelfva landstigningen på dessa öar
möter ingen omöjlighet och jag skulle kunna på denna karta utvisa
de ställen, der den kan ske, utan hinder af fästningens kanoner.
Kommer han väl i besittning af dessa öar, lärer han ej underlåta
att på dem uppföra kanoner af måttlig storlek, men dock kraftiga
nog att med dem beskjuta och antända både stad och varf. Mot
Kungsholmen antager jag att han vänder ett antal fältmörsare,
hvilka kunna så uppställas att de ej synas från fästningen, men det
oaktadt äro i stånd att, med bågskott bekasta denna. Denna slags
eld mot föremål, som man ej ser från batteriet, är numera högt
uppdrifven af artilleristerna, och de refflade mörsarnes träffsäkerhet,
i synnerhet mot ett så pass stort mål som Kungsholmens fästning,
är mycket stor. Inrigtningen är lätt, då man från de utanför liggande
fartygen kan få signaler om huru bomberna falla. Om dessa
batterier öppna eu så kallad långsam eld mot fästningen, det vill
säga hvarje pjes skjuter ett skott efter vissa minuters uppehåll, så
kunna de dermed fortfara dag och natt i flera dygn, och en sådan
beskjutning blir i längden vida besvärligare för fästningens besättning
än det öfvergående bombardementet från fartygen, hvilket
senare i alla fall emellanåt kan förenas med landbatteriernas eld.
Med sina landsatta lättare kanoner blir han i stånd att förjaga våra
ångslupar och minbåtar, och derigenom underlätta sina operationer
mot minlinierna i stora inloppet, och slutligen kommer han i besittning
af minliniernas syft-stationer. Sjelfva tändstationen ligger
visserligen inom fästningen, men denna förlorar möjligheten att
afgöra rätta ögonblicket för antändning af minorna, då syftstationerna
äro förstörda. Åf detta allt framgår huru ödesdigert för hela
försvaret det måste blifva, om fienden får bemägtiga sig de öar, som
på båda sidor gränsa till Kungsholms stora inlopp.

Hvad är nu att göra för att hindra fienden att bemägtiga sig
dessa vigtiga öar? Att besätta dem med trupper, som möta och
afslå fiendens landstigningsförsök. Ja, visserligen, men olyckligtvis
kan fiendens fartyg nu mera med sina långskjutande kanoner beskjuta
både Aspö och Tjurkö öfver hela.deras yta, så att de trupper,

Onsdagen den 25 Februari.

27 N:o 8.

vi der hålla, blifva utsatta för svåra förluster, om de ej erhålla ett Anslag till eu
säkert skydd mot artillerielden, och deras förluster blifva större och .fästningsverk
blodigare, ju större truppstyrkan på ön är, utan att dessa trupper “ Aspo''

äro i stånd att på ringaste vis svara på fiendens skott. Det lät- (Forts.)

tåste vore visserligen att förse de båda öarne med större permanenta
befästningar, som vore i stånd att försäkra oss om deras
besittning, men då sådana skulle medföra stora kostnader, har man
nu stannat vid ett mindre verk på hvardera ön. Ändamålet dermed
är att detta verk, bestyckadt med några få snabbeldskanoner
och eu ringa besättning, dock skulle kunna motstå ett första anlopp
af den landstigna fienden, till dess att tillräckliga trupper komma
dem till bistånd. Hufvudstyrkan af de till Karlskrona försvar afdelade
trupper skulle nemligen vara förlagd dels i staden, dels på
holmarne å redden eller å de der befintliga fartygen. Så snart de
utposter, som från fästena på öarne äro utsatta för att observera
de fiendtliga fartygen, komma till visshet, att ett landstigningsförsök
är att vänta, gifvas från fästena signaler till de bakom förlagda
trupperna. Dessa äro redan på förhand fördelade till ett antal i
beredskap liggande större båtar och slupar och nedrycka genast vid
signalen afdelningsvis hvar till sin båt, och dessa utbogseras omedelbart
af ångsluparne till de landningsbryggor, som äro byggda å
öarnes inre sidor, och kunna sålunda inom en half timme vara i
full aktion till fiendens mötande och landstigningens afvisande. De
små fästena med sina snabbeldskanoner kunna ej endast bibehålla sig
under tiden och hindra fienden att sätta sig fast å ön, utan bidraga
äfven kraftigt att under den pågående striden emellan trupperna
understödja de våra. De bestyckade fartyg, som finnas på inre
redden, böra under tiden gå fram på sidorna om ön och derifrån
med sina kanoner beskjuta de landsätta trupperna och sålunda i
sin mån bidraga till deras bortdrifvande.

Detta är nu den enkla planen för försvaret af inloppet och
öarne Aspö och Tjurkö, ett försvar, som otvifvelaktigt skulle blifva
kraftigare, om vi finge göra skansarne större och starkare •—■ men
vi hafva från alla håll blifvit så tillhållne att begära det minsta .
möjliga, och deruti må vår ursäkt ligga, i fall dessa poster skulle
anses vara väl små. Sådana de nu äro föreslagna, äro de i alla
fall eu stor hjelp vid försvaret och jag får således förorda bifall
till Kongl. Maj:ts proposition i dess helhet.

Jag bör tillägga, att dessa permanenta fästen ej kunna utbytas
mot vid krigstillfälle uppkastade jordverk, emedan sådana verk ej
lemna någon säkerhet mot en stormning vid fiendens första angrepp,
och att, som jordytan nästan öfver allt på dessa öar är dels ytterst
stenbunden, dels består af berg upp i dagen, blefve utförandet af
jordbatterier med hopsamlande af jord på en stor yta ett mycket
tidsödande arbete, som säkerligen ej medhunnes. Blefve jordverket
intaget af fienden vid hans landstigning, så blefve det han och ej
vi, som hade gagn deraf under striden om ön. Dessutom kan ej

N:o 8.

28

Onsdagen den 25 Februari.

sådant fältverk lemna sin besättning något dugligt skydd mot fartygens
kanoner under öns beskjutning. Det måste derför byggas i
fredstid med sprängda grafva!- och maskinkanoner i sänklavetter.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föreliggande moment hemstält.

28—30 punlderna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till 31 punkten.

fortsättande af

9\TcfografisTa Herr Helander: Oaktadt någon reservation icke är bifogad

arbeten, den ifrågavarande punkten, nödgas jag likväl uttala mig emot utskottets
afvikande mening. Utskottet har, att börja med, uttalat
allt hvad som möjligen kan sägas till fördel för den kongl. propositionen,
men kommer det oaktadt till det resultat, att det ifrågasätter
en nedsättning uti det anslag, som Kongl. Maj:t har begärt.
Jag skall då be att få erinra derom, att chefen för generalstabens
topografiska afdelning i den skrifvelse, som ingått i Kongl. Maj:ts
proposition n:o 1 vid sistlidet års riksdag, yttrade, att han väl
insåg, att det icke fans anledning att vidare, såsom hittills, låta
vakanta platser vid det ekonomiska kartverket stå obesatta, på det
att man skulle få en så kallad behållning från detta kartverk för
att användas för det topografiska kartverkets ändamål. Likaså har
han påpekat den omständigheten, att de topografiska kartor, som
under nära ett hälft sekel blifvit upprättade, numera måste nästan
helt och hållet omgöras. Det är då klart, att om man icke får
ett större anslag, än man förut haft, och som varit behöfligt för de
vanliga göromålen, så måste dessa göromål eftersättas, för att man
skall kunna få de medel, som man förklarat vara nödvändiga fölen
omredigering af de äldre topografiska kartorna. Frågan har i
alla fall nu icke någon annan ställning än den hade vid förra riksdagen,
då Första Kammaren biföll Kongl. Maj:ts förslag, utom möjligen
den omständigheten, att det finnes ännu större skäl att nu
bifalla hvad som här begäres af Kongl. Maj:t, då man har anledning
antaga, att det bidrag, som man skaffar sig från det ekonomiska
kartverket, blir vida mindre än förut.

I alla händelser skall jag be att få anhålla om afslag på utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition om ett
anslag af 90,000 kronor till fortsättande af de topografiska kartarbetena.

Herr statsrådet friherre Palm stjerna: Äfven jag skall be att
framhålla några skäl för Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, som
går ut på 90,000 kronor. Utskottet säger, att det icke funnit skäl

Onsdagen den 25 Februari.

29 N:o 8.

att frångå sina vid förra riksdagen uttalade åsigter och att sålunda Anslag till

75.000 kronor vore tillräckliga. Jag ber då att få säga, att 75,000 förrättande af
kronor icke äro tillräckliga, utan att de af Kongl. Maj:t begärda topografiska*1

90.000 kronor mycket väl behöfvas, i synnerhet som någon besparing, arbeten.
enligt hvad nyss nämndes, icke kan påräknas från andra anslag. (Fortss.)
Kartläggningen af Norrbotten går raskt framåt och resultatet deraf

är, att anslaget är fullt behöflig!.. Det dröjer nog en tid innan
Norrbotten blir helt och hållet kartlagdt, men derefter är meningen
att använda detta anslag till kartläggande af Vester bottens fjelltrakter,
som i topografiskt hänseende ännu äro okända. Deraf kan
således icke tagas någonting. Från det ekonomiska kartverket kan
icke tagas mera än omkring 4,000 kronor, hvilket ungefär motsvarar
den hjelp, som fås af topografiska corpsens förberedande kartor.

Riksdagens senast församlade revisorer hafva dessutom gjort anmärkning
emot, att man vid de topografiska arbetena användt för mycket
penningar från det ekonomiska kartverket. Det är ock inånga arbeten,
som fått ligga nere, såsom t. ex. den ytterst vigtiga revideringen
af nya kartor, med hänsyn till de nya landsvägar och andra
förbindelser, som uppstått. Denna revision kan icke försiggå utan
penningar. likaledes är det åtskilliga gravyrer af redan färdiga
arbeten, som återstå. Det har t. ex. tagits böjdkartor öfver södra
Sverige, af hvilka flera blad icke kunnat utgifvas till följd af brist
på penningar. På samma sätt har i många år den norra delen af

landet fattats i en generalkarta, en karta, som dock borde finnas i

hela sin utsträckning, för att man skall kunna få ett begrepp om
huru Sverige ser ut. Den norra delen har länge legat uppmätt,

men man har icke haft medel att gravera densamma. Med afseende

å de topografiska arbetena är det meningen att, så fort man slutat
med Vermland, börja med den sydligare delen af Norrlands kuststräckor.

Det är således många skäl, som tala för Kongl. Maj:ts förslag,
som jag på det lifligaste vill förorda. Det är ju dessutom icke någon
stor summa, hvarom här är fråga, men den kommer otvifvelaktigt
att göra nytta, icke blott i militäriskt hänseende, utan äfven i afseende
på öfriga grenar af administrationen och för de privata förvärf
ven.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag är den
förste att erkänna, att de topografiska kartarbetena böra bedrifvas
med större fart än hittills, och röster, som inom statsutskottet höjt
sig emot det högre anslaget, hafva egentligen varit rigtade emot det
ekonomiska kartverket. Majoriteten inom utskottet var af den uppfattning,
att det ekonomiska kartverket i sjelfva verket icke motsvarade
de på detsamma nedlagda kostnaderna. Man kunde emellertid
icke nu taga fram denna fråga, då den ju förekommer på eu
annan hufvudtitel, men det ansågs i alla fall, att man borde draga
in på det ekonomiska kartverket eller till och med låta det rent af

N:o 8. 80

Onsdagen den 25 Februari.

Anslag till afstanna och öfverflytta anslaget derifrån till det topografiska kartfortsättande
af verket, hvilket torde vara till större gagn och nytta än det ekono9to
^a fiska$ “isFa- Frågan härom kan dock icke, såsom jag redan nämnde,
arbeten. ° förekomma förr än vid behandlingen af den hufvudtitel, under hvilket
(Forts.) anslaget härtill finnes upptaget. Man får då se hvad statsutskottet
hemställer. Emellertid tror jag att den opinion gjort sig gällande,
att skulle besparingarne på det ekonomiska kartverket blifva större,
borde dessa öfverflyttas på det topografiska kartverket. Riksdagens
revisorer hafva gjort anmärkningar emot de öfverflyttningar, som
egt rum ifrån det ekonomiska till det topografiska kartverket, men,
enligt min tanke, borde man i stället uppmana till dessa öfverflyttningar,
för att slutligen kunna komma till något resultat. Den gamla
striden emellan dessa kartverk är nu afsomnad, i synnerhet som det
ekonomiska kartverkets kraftigaste målsmän numera äro borta.

Dessa skäl hafva gjort, att utskottet icke velat gifva mer än
här föreslagits, nemligen 75,000 kronor. För min del skulle jag
icke hafva någonting emot att bifalla Kongl. Maj:ts proposition,
men såsom förhållandena nu äro, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Helander: Jag vill blott, i anledning af hvad den föregående
talaren nämnt, meddela, att jag är af motsatt tanke med
honom angående nyttan af det ekonomiska kartverket, och om det
behöfdes skulle jag för kammaren framhålla det. Emellertid, som det
icke är frågan derom nu, ber jag att få åberopa hvad jag nyss
yttrade och yrkar, att kammaren måtte med afslag å utskottets
förslag bifalla Kongl. Maj:ts.

Öfver lägga ingen förklarades härmed slutad; hvarefter, i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena, gjordes propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält
och sedan derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts framställning oförändrad; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

32 och 33 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 21 och 24 i
denna månad bordlagda memorial n:o 10, angående öfverlemnande
till särskilda utskottet af en till lagutskottet hänvisad motion, biföll
kammaren hvad lagutskottet i memorialet hemstält.

31 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 21 och 24 innevarande februari
bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg
till 14 kap. 3 § giftermålsbalken.

Herr Borg: Herr vice talman, mine herrar! Jag har i min
motion föreslagit följande: att Riksdagen ville antingen antaga ett
så lydande tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbalken:

»Underlåter mannen, i följd af dryckenskap, lätja eller annan
last, att försörja hustru med eller utan minderåriga barn, så att
fångvårdsstyrelse nödgas lemna dem understöd, ege nämnda myndighet
befogenhet att, med makans samtycke, hos rätten begära skilsmessa
för ett år; och bör rätten, efter det förhållandet blifvit styrkt,
ålägga mannen att genast aflytta från hemmet, sedan domen vunnit
laga kraft, samt detsamma icke under nämnda tid besöka vid vite
af fängelse.

Då sådan afflyttning sker, får mannen ur boet ej medtaga mer
än det, enligt fattigvårdsstyrelsens bepröfvande, nödvändigaste bohag,
om sådant finnes utöfver hustruns och minderåriga barns skäliga
behof.

Har fattigvårdsstyrelse icke, i samråd med hustrun, under årets
lopp, hos rätten anmält, att mannen bättrat sig samt blifvit i stånd
och villig att uppfylla sina pligter som familjens försörjare, bör
rätten, på ny anmälan af fattigvårdsstyrelsen och hustrun, döma till
skilnad, hvarefter, och sedan domen vunnit laga kraft, konsistorium
bör utfärda skiljebref.

Tillfaller under mannens förbättringsår familjen arf, förvaltas
det af fattigvårdsstyrelsen, tills slutlig skilsmessa vunnits, hvarefter
enligt lag förfares»;

eller ock, derest gällande lagbestämmelser skulle lägga hinder i
vägen för bifall till detta förslag, i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,
det Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag om
tillägg till berörda lagrum i ofvan angifna syfte.

Jag ber om ursäkt, att jag här tagit mig före att läsa upp
hufvudinneliållet af mitt förslag, men jag har trott det vara lämpligt
i detta ögonblick. Min motivering har utskottet varit så vänligt
att mycket fullständigt återgifva.

Utskottet har egentligen haft endast ett skäl att anföra emot
mitt förslag; ty ett annat skäl vill jag betrakta och har jag betraktat
blott såsom en bisak, nemligen angående obehaget för qvinnan
att sjelf stå såsom ensam målsman inför rätta emot mannen. Jag
har likväl trott, att det skulle vara behagligare för henne eller
rättare mindre svårt för henne att föra en rättegång mot mannen,
om hon till stöd hade fattigvårdsstyrelsen. Jag har ock trott, att
en sådan ställning skulle i någon mån minska mannens bitterhet
emot henne. Visserligen säger utskottet, och jag vill icke förneka
sanningen häraf, att mannen i alla fall måste tänka så här: min
hustru har dock varit med om detta; men skilnaden ligger enligt

Ifrågasatt
tillägg till 14
kap. 3 § giftermålsbalken.

Jf:o 8. 32

Onsdagen den 25 Februari.

kap. H § gifter
målsbalken.
(Forts.)

ifrågasatt mitt förmenande deri, att mannen måste känna sig en smula generad
tillägg till 14 tillbakahålleu i sin ovilja mot hustrun, om han vet, att bakom

henne står en myndighet, som i åratal varit i tillfälle att följa hans
lefverne och under tiden tagit hans familj om hand. Jag ber äfven
att få på förhand —- för att derigenom möjligen förekomma en
onyttig diskussion — nämna, att mitt förslag rör sig endast om
det sista .stadiet af den lastbare mannens familjelif, då alla andra
medel än de af mig föreslagna befunnits overksamma. Mannen har
blifvit varnad af pastor i församlingen och åt kyrkorådet; han har
slutligen tagits om hand af fattig vårdsstyrelsen, som af honom uttagit
skäligt qvantum arbete såsom ersättning för den vård och det
understöd den gifvit familjen. Det är det stadium, då man redan
gjort allt hvad man kunnat genom prest, kyrkoråd och kommun —
men allt förgäfves. Mannen har gått från presten förargad öfver
att denne lagt sig i hans affärer, han har gått från kyrkorådet på
samma sätt. En hvar, som haft att göra med fattigvård, vet, att
hänvisning till prest och kyrkoråd åstadkommer i vanliga fall en
motsatt verkan af hvad som åsyftas: mannen blir blott mycket mera
förbittrad. Han har kommit så långt i omoraliskt lif, att äfven
prestens bästa förmaningar och råd falla på hälleberget eller ännu
värre förbittra sinnet och göra honom sämre. Jag har talat med

flere af denna kammares ledamöter, som sjelfva hafva den erfarenheten,
att så går det till, och jag vädjar till hvar och en af dem,
om det icke är det allmänna förhållandet. Likaledes med afseende
på fattigvårdsstyrelsens rätt att utkräfva arbete af mannen. När
han har fullgjort sitt arbete — han lian vara eu dugtig arbetare,
då han hålles i tygeln, och han kan på en kortare tid afbetala,
hvad fattigvården förskjutit åt hans familj — när han kommer ut,
har man honom å nyo alldeles tygellös, och då vanligen lika förbittrad
på fattigvårdsstyrelsen som förut på prest och kyrkoråd.
Hvad är då att göra? Man har honom nu i familjen igen. Han
har fulla husbonderättigheter öfver familjen. Har hustrun under
tiden lyckats hålla uppe sin och barnens ekonomi, kanske förbättra
den något, så kommer mannen och säger: nu är jag herre och gör
hvad jag vill; säljer den effekten eller den, och regerar som förut.
Men det är icke nog med det, att han är i tillfälle härtill — och
faktiskt är, att så sker på hundra- och tusentals ställen — utan
genom sin lätja, sitt fylleri, sina eder och svordomar demoraliserar
han det unga slägtet, barnen. Jag talar icke om den lidande hustrun,
ty hon är väl dömd till detta; det är väl den gudomliga och menskliga
lagens mening, att hon skall till döddagar tåla en tyrannisk
man! Men de stackars barnen, som hafva detta usla exempel för
ögonen från morgon till qväll, då fadern kommer hem berusad,
misshandlar dem o. s. v.? Och likväl fins ingen utsigt att bli befriad
från honom.

Man talar om boskilnad. Men familjen har nu iche något i
boet. Godt, om familjemedlemmarne ega en usel madrass eller bänk

Onsdagen den 25 Februari.

33 N:o 8.

att ligga på. Familjen eger ingenting i det stadiet, hvarpå mitt
förslag syftar, utan den är utarmad — åtminstone i allt hvad på
mannen ankommer. Jag frågar nu, om icke ett sådant tillstånd är
så betänkligt, att man borde söka åstadkomma någon förbättring deri.

Det synes dock som om lagutskottet tvekat, huruvida förhållandet
är sådant jag framstält det. Antingen måste utskottet hafva
tviflat på att hvad jag uppgifvit är rigtigt, eller också måste utskottet
ansett det omöjligt att förbättra tillståndet. Beträffande
det första alternativet frågar jag lagutskottet och denna kammare,
huruvida de anse, att min målning af tillståndet är öfverdrifven.
Behöfde den styrkas med fakta, skulle jag kunna hålla på dermed
timvis. Jag har i många år tillhört och tillhör ännu fattigvårdsstyrelsen
i en stad och har haft många tillfällen af olika slag att
skaffa mig erfarenhet på detta område. Jag skall blott be att få
nämna ett par exempel på, huru det kan gå till. Eu man har
lenmat sin familj och i sju år uppehållit sig i Amerika. Han kommer
tillbaka. Hustrun bär under tiden bevarat ett litet hus, som
de egde, då han for, och hon har genom sitt arbete ej blott förstått
att bibehålla det, utan ock förkofrat sin ställning. När mannen
kommit hem, säger han: nu är jag här tillbaka och jag har
mina gamla rättigheter qvar. Han super från morgon till qväll,
bär upp hyrorna, förstör pengarne. Till slut säger han: kan jag
inte få huspapperen, det vill säga eganderättshandlingarna? Hvad
gör qvinnan? Hon kommer till fattigvårdsstyrelsen och säger: min
man har förstört allt hvad han kommit åt och nu vill han sälja
huset; vill ni ej hjelpa mig? Vi kunna icke hjelpa er, svarar fattigvårdsstyrelsen,
men lemna edra papper hit, så skola vi söka bevara
dem. Kommer mannen verkligen och fordrar dem, måste vi dock
lemna ut dem. Han kan för öfrigt genom köp, reverser eller dylikt
hafva gjort sig af med hvarje bit egendom, och familjen är ruinerad.
Ett annat drag: en lat man reser till Amerika, blir borta i fem år,
kommer hem och blir bokstafligen från morgon till qväll liggande
på soffan och gör icke det ringaste, utan hustrun får föda denne
man i åratal. Han super icke, är fredlig och stilla, när han får
mat och dryck m. m.; men han gör intet. Huru skall denna fattiga
hustru kunna nära sig, honom och barnen? Han ruinerar dem
i längden. Det var två exempel. Här ett tredje: en drinkare —
en ung karl, en duglig arbetare — kommer hem drucken en
julafton, tager hustrun och kastar henne ut i förstugan, der han
låter henne ligga hela julaftonen, medan han sjelf ligger drucken
hos barnen i rummet innanför. Hon kan ej komma in. Det må
vara nog med dessa drag jag nu omtalat, jag vill icke besvära
kammaren med att höra flera, ty jag är öfvertygad om, att i hvilken
församling som helst finnas motsvarande exempel på lefvernet under
en dylik period af den lastbare mannens lif.

Om nu kammarens och erkannerligen lagutskottets medlemmar
medgifva, att så är förhållandet på många ställen, och äfven, såsom

Föräta Kammarens Prof. 1891. N:o 8. 3

Ifrågasatt
tillägg till 14
kap. 3 § giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 8. 34 Onsdagen den 25 Februari.

ifrågasatt jag tänker, af sitt goda hjerta och förstånd manas att afhjelpa detta
tillägg till 14 oncia ogjj skydda hustrur och barn, så tyckes af lagutskottets bekamålsbalkln
" tänkande framgå det andra alternativet, eller att utskottet anser att
mU(¥ rtsfinnea någon utsigt till hjelp. Vi kunna icke hjelpa, vi kunna
°r S'' icke taga och lemna åt fattigvårdsstyrelsen målsmanskapet, ty det
strider mot »principerna i gällande lagstiftning», genmäler lagutskottet.
Men jag frågar, om icke eu hvar vid närmare eftersinnande
skall medgifva, att gent emot sådana principer, enligt hvilka
man ej kan afhjelpa tusentals gånger förnyade gräsligheter, sådana,
som jag nu omtalat, det vore skäl att genom andra principer söka
på något sätt åstadkomma bättring och finna någon utväg att
skydda värnlösa hustrur och barn.

Utskottet tycker — och säger det äfven uttryckligen — att
fångvårdsstyrelse^ målsmanskap är af en mer eller mindre »tillfällig»
art. Men jag ber de ärade medlemmarne af utskottet och
kammaren besinna, om det skäligen kan kallas mera tillfällig art,
då kommunen nödgas underhålla hustru, man och barn veckovis,
månadsvis, ja i åratal, om icke det i stället är något ganska väsentligt
både i moraliskt och ekonomiskt hänseende; för min del
menar jag, att det är högst väsentligt, ja det väsentligaste i ekonomisk
och moralisk lagstiftning man kan tänka sig, och derjemte
högst förvånande, att sådant dock kunnat så länge fortgå. Det
säges också, att det är ett »grannlaga» förhållande mellan mannen
och qvinnan, som här skulle äfventyras. Men, mine herrar, har
icke frågan om grannlagenhet upphört långt, långt innan saken
kommit till ifrågavarande punkt? Kan man skäligtvis tala om
grannlagenhet emot en man, som förstör sig sjelf, hustru och barn
ekonomiskt och moraliskt? Är det grannlaga att låta en sådan
man fortsätta ett sådant lefverne? Jag påstår, att det är höjden
af ogrannlagenhet mot hustrun, barnen och kommunen, som dock
till slut blir den ej minst lidande. Man har påtagligen tänkt, att
mannen skulle försämras genom att skiljas från familjen, men förbättras,
om han finge bli qvar der. Någon förbättring torde dock
knappast vara att påräkna på det stadiet. Och är en sådan förbättring
möjlig, kan den ju ega rum under det år, då han är stäld
på förbättring, ty man skulle ju dessförinnan definitivt icke skilja
makarne åt, utan gifva mannen ''tillfälle att bättra sig. Menniska!»
han ju lyckligtvis alltid förbättras, åtminstone bör man ej uppgifva
hoppet derom. Men om man skiljer från hustru och barnen man,
som i åratal fortgått på lastens bana, blir han ju under förbättringsåret
i tillfälle att visa, att han kali och vill bättra sig, och då är
det ju både familjens, fattigvårdens och kommunens intresse, att han
återfår sin ställning såsom familjens öfverhufvud.

Jag kan icke gerna tänka mig, att lagutskottet föreställer sig,
att mannen under alla förhållanden är bättre och mera värd att
taga vara på än qvinnan — en så asiatisk föreställning som att en
man, äfven om han dragés upp ur rännstenen, är en bättre menniska

35 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari.

än den hederligaste hustru, torde numera ej finnas hos någon, allra
minst hos lagutskottet; men af hvad som talats om grannlagenhet
ser det nästan så ut, som om man trodde att till och med den lasthare
mannen ändock vore så mycket för mer än hustru och barn,
att man ej bör vara så hård mot honom att skilja honom från familjen,
utan att han borde fa ga der. I så fall besinnar man ej,
att om han är skild från familjen, kan han visserligen fortsätta
vägen till undergång, men att han då åtminstone ej kan förderfva
de andras moral och ekonomi. Utskottets uttryck om »kränkande
åtgärder» mot mannen, synes ock visa, att utskottet betraktar det
såsom ett kränkande att söka oskadliggöra en brottslig man. Huru
det kan vara kränkande, förstår jag dock icke. Att icke skilja
mannen från familjen under berörda förutsättningar torde deremot
vara en högst kränkande åtgärd både mot hustrun, barnen och
kommunen.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre. Kanske det varit
redan val länge; men jag anser denna fråga af sådan vigt, att jag
icke velat lata den passera utan att yttra mig om densamma, ehuru
den icke vunnit understöd. Emellertid skall jag taga mig friheten
nämna ett par siffror rörande vårt rättsväsende, som, kanske om
icke direkt, sa indirekt belysa vårt moraliska tillstånd och visa huru
vigtigt det är att vi söka undanskaffa de moraliska giftbölder, som
förpesta samhället. Den officiella statistiken öfver rättsväsendet år
1890, sid. 15 och 17, visar följande siffror, som herrarne nog känna
till förut, ehuru herrarne möjligen kunnat glömma bort dem. År
1887 — det sista år, för hvilket det redogöres — hafva i första
instansen här i riket handlagts 59,000, säger 59,0001 brottmål, i
hofrätterna 8,507 och hos Kongl. Maj:t 2,415 brottmål. Antalet
sakfälde af mankön uppgår till 51,491 och af qvinkön till 3,596,
så att hela antalet sakfälde uppgår till öfver 55,000. På sid. 17
upplyses, att antalet inkomna fångar samma år utgjorde 14,781.
Jag vet icke om herrarne i allmänhet, eller flertalet af herrarne,
sysselsätta sig med statistiska studier om förhållandena i andra länder,
men om någon gör det, skall han finna, att intet civiliseradt land
i verlden har så många sakfälde och så många fångar i förhållande
till folkmängden som Sverige. Detta är icke något löst påstående,
utan grundadt på officiella siffror. Hvarför stå vi då i vårt rättsväsende
sämre än hvarje annat civiliseradt folk? Måste det icke
finnas någon särskild orsak härtill, då vi icke kunna säga att det
är den nordiska naturen, som gör det, eller att materialet, den
inenskliga personligheten, är sämre än andra folks? Det ligger icke
i naturen, icke i personligheten, det måste då ligga i våra institutioner,
i våra lagar! Nu har väl den nuvarande generationen icke
skapat alla gällande lagar och institutioner. Vi hafva tagit dem i
arf efter våra förfäder, omgjort och förbättrat dem i hundratal, ja,
tusental på ett och annat decennium, men ändock måtte det vara
ett oproportionerligt stort antal underhaltiga, dåliga och otidsenliga

Ifrågasatt
tillägg till 14
kap. 3 § giftermålsbalken.

(Forts.)

N:o 8.

Ifrågasatt
tillägg till 14
köp. 3 § giftermålsbalken.

(Forts.)

36 Onsdagen den 25 Februari.

lagar, som bringa oss i den ställningen, att vi i afseende på antalet
brottslingar ocli fångar stå sämre än alla andra bildade folk. Skulle
det då icke vara skäl att vi något mera än vi gemenligen brukat
sökte att få våra lagar i någon mån bättre än de hittills varit?
Att det finnes ett behof af sådana förbättringar, det erfara vi hvarje
riksdag, ty, mine herrar, det finnes icke något land på jorden, der
representanterna väcka så många motioner hvarje år som i Sverige.
Man häpnar i Frankrike, Tyskland, Danmark och England, när man
der hör talas om att i Sverige väckas 200 å 300 riksdagsmotioner
årligen. Förre statsminister Sverdrup i Norge yttrade eu gång
derom: »Jag kan icke förstå, hur det är möjligt.» Ja, det vore
svårt att förklara, om vi icke visste att vi hade att undanrödja från
vår lagstiftning lagar, som i fyra-, tre-, tva-, ett hundra ar varit
otidsenliga. De stå emellertid qvar, och det gör att landets rerepresentanter,
som icke äro de okunnigaste af befolkningen, känna
behof af många ändringar derutinnan. Men när de sa komma och
föreslå sådana ändringar, mötas de icke blott från representationens
sida utan äfven af nästan allt hvad jurister och lagkloke heter med
ett »noll possutnus» — det är omöjligt att. förbättra. Nu säger
man att vi lekmän icke kunna formulera lagar; men vi hafva ju
här män, som äro dertill lärde och hafva stora löner och andra
förmåner. Vilja de då icke utarbeta tidsenliga lagar? Huru som
helst, massor af lagar stå der hindrande och skadegörande! Jag
skulle kunna visa, huru långt vi på de flesta områden af det ekonomiska,
sociala, kyrkliga och politiska lifvet sta etter andra folk
och dock icke få några synnerliga förbättringar, men jag vill nu
icke fortsätta målningen af det bedröfliga tillståndet på många områden
i vårt land, icke vidare betona, huru vi i moraliskt afseende
stå tillbaka för andra nationer, oaktadt vår begåfning och sträfvan
icke äro underlägsna dessas; jag upprepar blott: vi förbättra icke
tillräckligt våra lagar, vi söka icke undanskaffa sådana lagar, som
äro hinderliga för oss och hvilka icke lemna tillfälle till utveckling
till något nyare och bättre. Då emellertid ingen enda i utskottet
funnit min motion vara på något sätt behjertansvärd, då man framför
allt ansett att förslaget strider mot nu gällande lagprinciper,
har man för dessa principer trott sig böra offra tusentals qvinnor
och barn, ett bevis, om något, för satsen: »Suinmum jus summa
injuria», eller med andra ord: att vi icke kunna göra något härvid,
emedan vi hafva de gamla lagarne, och dem ändra vi icke. Hellre
låta vi dessa tusentals qvinnor och barn gå under. Må de lida, må
de vara hemfallna åt mannens tyranni, vi kunna icke hjelpa det.
Man borde dock icke vara så misströstande, utan taga denna sak
om hand och föra den till en bättre utgång än den jag varit i tillfälle
att åstadkomma.

Då jag här naturligen icke kan hoppas någon lysande seger
för saken, vill jag blott nämna, att jag ämnar söka inhemta åsigterna
i alla fångvårdsstyrelse» och qvinnoföreningar i riket, såsom de

37 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari.

mest kompetenta, för att få så objektiva grunder som möjligt för
vidare behandling af frågan. Och skulle vi komma derhän, att vi
tro det. saken är värd någon uppmärksamhet, så hoppas jag att,
om än icke Riksdagen kan finna på ett medel att hjelpa det onda,
vi hafva vår gamla starka tro på Kong!. Maj:t, och att Kongl. Maj:t
också fyller denna vår förhoppning, utreder saken och förhjelper oss
till ett bättre tillstånd. Jag skall icke göra något yrkande, men
skulle jag få något medhåll i min åsigt och i synnerhet om lagutskottets
medlemmar skulle hafva funnit sig öfvertygade, hoppas
jag att de förhjelpa mig till frågans återremitterande.

Herr Sjöcrona: Det var att förutse, att motionären icke skulle

finna sig belåten med det slut, hvartill lagutskottet kommit i fråga
om hans motion. Jag kan emellertid försäkra honom, att lagutskottet
egnat, all omsorg åt behandlingen af denna motion och icke underskattat
den välmening, som deri fått sitt uttryck.

Utskottet har såsom skäl för sitt tillstyrkande af afslag å motionen
yttrat hufvudsakligen: »Om än det må vara en sanning att
hustrur ofta visa obenägenhet att taga första steget för äktenskapets
upplösande, föreställer sig utskottet likväl, att detta förhållande icke
kan utgöra en tillräcklig grund för att, i strid med gällande principer
å området för ifrågavarande lagstiftning, åt eu myndighet,
hvars .målsmanskap öfver mannen är af mer eller mindre tillfällig
art, tillerkänna initiativet i ett ärende af så rent personlig och
grannlaga beskaffenhet som eu äktenskapsskilnadsfråga.»

Jag tror att ritgigheten af det skäl, utskottet sålunda anfört,
skall inses af hvar och en af kammarens ledamöter, och att detta
skäl väger så tungt, att något annat icke behöft anföras.

För egen del vill jag tillägga att jag, liksom säkerligen alla
mina embetsbroder, hvarje vecka, kanske dagligen hafva besök af
fattiga, som klaga sin nöd samt begära råd och upplysning om dess
afhjelpande. Bland dessa förekomma ofta hustrur, som beklaga sig
öfver att mannen förlupit hustrun och icke lemnat något bidrag
alls till hennes och barnens försörjning, men jag kan icke påminna
mig, att någon enda gång, då jag frågat hustrun, om hon önskade
skilsmessa, hon icke derpå svarat »nej, kan jag få min man tillbaka,
så ser jag det helst!»

Detta är min erfarenhet. Den må gälla hvad den kan, men
den torde dock vara ett litet bevis på qvinnans fördragsamhet och
långmodighet, ett bevis derpå att styrkan af hennes kärlek till den,
hon en gång skänkt sin tro, är stor. Är det nu så, att qvintan i
de flesta fall icke vill skiljas, utan vill härda ut i den förhoppning,
att hvad det lider, så vänder mannen tillbaka till henne och på det
rättas väg, då frågar jag, om det kan vara lämpligt att genom lag
tillförbinda fångvårdsstyrelse att blanda sig i dessa förhållanden
och liksom utöfva en påtryckning på hustrun? Å andra sidan är
jag fullt öfvertygad att i de fall, då qvinna!! verkligen vill skils -

Ifrågasatt
tillägg till 14
kap. 3 § giftermålsbalken.

(Ports.)

N:o 8.

Ifrågasatt
tillägg till 14
kap. 3 § giftermålsbalken.

(Forts.)

38 Onsdagen den 25 Februari.

messa och således icke längre kan uthärda, hjelper nog eu god
fattigvårdsstyrelse henne till rätta utan lagens föreskrift. Den egentliga
effekten, som skulle uppkomma genom en bestämmelse enligt
motionärens förslag, skulle vara den, att qvinnan blefve mindre utsatt
för obehag från den genom skilsmessoyrkandet uppretade mannens
sida. Detta skäl har emellertid lagutskottet äfven bemött, och
jag tyckte mig finna, att till och med motionären sjelf erkände att,
då ju, såsom utskottet anfört, mannen vet, att yrkandet icke kan
framställas utan hustruns samtycke, han alltid i henne skall se
upphofvet till skilsmessoyrkandet.

Motionären har frågat, om hans målning var öfverdrifven. Jag
svarar derpå, att, så vidt han menade att sådana fall som dem han
skildrat kunna inträffa och att de beklagligtvis icke äro så få, då
är hans målning icke öfverdrifven. Vill han åter påstå, att det
skildrade förhållandet är något, som mera allmänt förekommer, att
det finnes »tusentals» hustrur och barn, som på sådant sätt utan
eget förvållande äro lidande, då tror jag att hans skildring är icke
så litet öfverdrifven. Han har anfört tre särskilda exempel. Det
är ju mycket beklagligt, att sådana fall kunna förekomma och att
en man kan sjunka så djupt, och samhället bör visst rigta sin uppmärksamhet
på att söka tillrättaföra honom och gifva honom all
all den näpst han förtjenar. Medel dertill finnas ju också genom
att ådöma honom tvångsarbete. Men det är mot sjelfva det onda,
som samhället skall rigta sin verksamhet; icke bör man endast derför,
att sådana fall kunna förekomma, vidtaga särskilda åtgärder för
att befrämja äktenskapsskilnad.

Motionären förmenar, att utskottet misstagit sig, då det sagt
att fattigvårdsstyrelses målsmanskap öfver mannen och i följd deraf
öfver hans familj vore af en mera tillfällig art; men jag är nog
lycklig att kunna till stöd för detta yttrande åberopa hvad motionären
sjelf anfört, ty han har utgått från den förutsättning, att den
man, som blifvit dömd till tvångsarbete, snart nog kan betala sin
skuld genom arbetet och derpå återvända till hemmet. Då så sker,
har målsmanskapet upphört, och det kan val med afseende härå
gerna sägas vara af en tillfällig natur. Vidare säger motionären,
att mannen, då han vänder tillbaka till hemmet, kan förstöra det
hustrun under tiden samlat. Men, mine herrar, de fall äro nog
ytterst sällsynta, då en hustru, för hvilken mannen först förstört
allting, och som sitter ensam med ett par, tre barn, kan förmå att
icke blott försörja sig och barnen, utan äfven samla så mycket, att
det kan utgöra en lockelse för mannen att komma tillbaka för att
få förstöra äfven det.

Motionären har äfven framkommit med en mycket mörk brottmålsstatistik
till belysande af sin framställning af denna sak. Det
är mycket vanskligt att bemöta detta, då jag icke nu har tillgång
till ifrågavarande statistik. För min del har jag emellertid anledning
tro, att det icke står så illa till i vårt fädernesland, som den

Onsdagen den 25 Februari.

39 N:o 8.

af honom åberopade statistiken syntes antyda. Men huru dermed ifrågasatt
än må vara, så beror icke brottens antal på att fattigvårdsstyrelse icke tlUa99 14
får taga initiativ i äktenskapsskilnadsmål. “måLbalken

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten derpå att, enligt min (jvts)
öfvertygelse, fattigvårdsstyrelserna skulle vara ganska litet belåtna
med att få den ifrågasatta befogenheten, ty befogenheten skulle ock
medföra skyldighet. Jag är ock fullt öfvertygad, såsom jag redan
antydt, att, om ifrågavarande fall förekomma och hustrun vill skilsmessa,
hon icke skall sakna nödig hjelp särskild! af fattigvårdsstyrelsen.
Jag får således, under hänvisning i öfrigt till hvad utskottet
anfört, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wieselgren: Då lagutskottets ordförande förklarade, att

han icke hade den af motionären åberopade statistiken till hands,
men jag deremot har den, så ber jag att såsom ett tillägg till hvad
lian anförde få meddela, att den mörka skugga motionären i god
tro lagt öfver vårt fädernesland medelst hänvisande till det enorma
antal fångar, som han förklarade vårt land jemfördt med andra
länder ega, uteslutande beror på ett misstag af honom. Sjelfva siffrorna
äro icke något misstag, men hvad han läst i dem är det.

Han åberopade fångsiffran för år 1887; jag ber då att få med den
officiella statistik, som fångvårdsstyrelsen för sagda år till Kongl. Maj:t
afgifvit, upplysa kammaren att af de tusental fångar, motionären
använde för att lägga skuggorna, 12,781 män och 783 qvinnor hafva
intagits i fängelserna för undergående af förvandlingsstraff. Det är
således i hög grad obetydliga förseelser, som af dessa siffror representeras;
det är icke hvad man kallar förbrytare, som med dem betecknas,
det är bötesdömde, som icke kunnat betala sina böter, och hvilka
derför förvandlats till fängelsestraff. De för verkliga brott dömde,
som i våra fängelser aftjena sina straff, inskränka sig till mellan
3 och 4 tusen. Det blir således en stor skilnad i de på ifrågavarande,
af motionären åberopade, siffertal grundade slutsatser, om man läser
dem med eller utan iakttagande af denna distinktion.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Herr statsrådet friherre von Essen aflenmade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;

2:o) med förslag till lag om sjukkassor;

3:o) angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande;

4:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt aflidne
f. d. landshöfdingen H. G. W. Gyllenrams dotter Beata Lovisa Gustafva
Gyllenram;

N:o 8. 40

Fredagen den 27 Februari.

5:o) angående pension åt föreståndaren för landtbruksinstitutet
vid Ultuna F. G. Norström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska
försöksanstalt m. in. H. A. von Post; samt

6:o) angående låneunderstöd för anläggning af jernväg mellan
Hernösand och Sollefteå.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter, hvar för sig, föredragna
och på begäran bordlagda.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst de, som denna dag bordlagts första gången.

Kammaren åtskildes kl. 1.51 e. in.

In tid em

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3 0 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar af
tullbevillningen; och

lagutskottets utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 25 § i förordningen om landsting den 21
mars 1862.

Herr Sjöcrona erhöll på begäran ordet och yttrade: Under
sistlidna plenum aflemnades till kammaren och bordlädes Kongl.

Fredagen den 27 Februari.

41 N:o 8.

Maj:ts nådiga propositioner: l:.o) med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete; 2:o) med förslag till lag om sjukkassor; och
3:o) angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt ocli
sjukkasseväsendets befrämjande. De två första af dessa propositioner
torde vara af beskaffenhet att tillhöra lagutskottets behandling,
derest icke något annat beslutas. De frågor, som genom dessa propositioner
blifvit bragta under Riksdagens pröfning, äro emellertid
af en oerhördt stor vigt och betydelse och kräfva för en allsidig
och sakkunnig pröfning alldeles särskild insigt och erfarenhet. Då
det likväl icke kan förutsättas, att lagutskottet blifvit utsedt med
särskild hänsyn till behandlingen af dessa frågor, har jag af lagutskottet
fått i uppdrag att väcka förslag om, att kamrarne skulle
tillsätta ett särskild! utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera
kammaren, för att behandla de nyss nämnda tvenne kongl.
propositionerna, och vill jag, för min del, föreslå, att från denna
kammare dessutom utses 4 suppleanter. Om detta mitt förslag bifalles,
kan till det särskilda utskottet öfverlemnas äfven Kongl.
Majits proposition angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och sjukkasseväsendets befrämjande, hvilken i annat fall
torde tillhöra statsutskottets behandling.

Jag anhåller om proposition på detta mitt förslag.

På gjord framställning beslöt kammaren för sin del, att ett
särskild utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling af Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

Ro) med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;

2:o) med förslag till lag om sjukkassor; samt

3:o) angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande;

och skulle jemlikt § 37 monn 1 riksdagsordningen Andra Kammaren
inbjudas att i detta beslut förena sig med Första Kammaren.

Tillika beslöts att, derest kamrarne enades om tillsättande af
ett särskildt utskott för nyssnämnda propositioners handläggning, i
detta utskott skulle väljas fyra suppleanter från Första Kammaren.

Vid förnyad föredragning af Kongl. Maj:ts nedannämnda, den
25 i denna månad bordlagda nådiga propositioner till Riksdagen:

Ro) med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete,
och

2:o) med förslag till lag om sjukkassor,

hänvisades dessa propositioner till lagutskottet, dock under förbehåll
att, i händelse med anledning af derom väckt förslag ett
särskildt utskott tillsattes för ifrågavarande propositioners behand -

42 Fredagen den 27 Februari.

ling, desamma skulle öfverlemnas till detta särskilda utskotts handläggning.

Vid förnyad föredragning af Kongl. Maj:ts den 25 innevarande
februari bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående anvisande
af medel till eu riksförsäkringsanstalt och till sjukkasseväsendets
befrämjande, hänvisades denna proposition till statsutskottet,
dock under förbehåll att, i händelse med anledning af derom väckt
förslag ett särskildt utskott tillsattes för ifrågavarande propositions
behandling, densamma skulle öfverlemnas till detta särskilda utskotts
handläggning.

Föredrogos å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, den 25 i denna månad bordlagda nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt aflidne
f. d. landshöfdingen H. G. W. Gyllenrams dotter Beata Lovisa Gustafva
Gyllenram;

2:o) angående pensioner åt föreståndaren för landtbruksinstitutet
vid Ultuna F. G. Norström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska
försöksanstalt m. m. H. A. von Post; samt

3;o) angående låneunderstöd för anläggning af jernväg mellan
Hernösand och Sollefteå.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
konstitutionsutskottets den 25 innevarande månad bordlagda memorial
n:o 1.

Herr vice talmannen yttrade, att han, enligt öfverenskommelse
vid hållen talmanskonferens, finge föreslå, att konstitutionsutskottets
ifrågavarande memorial måtte uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan till det kammarens sammanträde,
som korame att hållas onsdagen den 4 nästinstundande
mars.

Detta förslag antogs.

Föredrogos, men bordlädes
statsutskottets den 25 i denna
17—22.

å nyo på flere ledamöters begäran,
månad bordlagda utlåtanden n:is

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst å
föredragningslistan till nästa sammanträde, samt att bankoutskot -

Lördagen den 28 Februari.

48 N:o 8.

tets memorial n:o 2 skulle å samma lista sättas sist bland de två
gånger bordlagda utskottsbetäukandena.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 1.30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att från kammarens talman,
herr grefve Gustaf Lagerbjelke inkommit en så lydande skrifvelse:

Till Riksdagens Första Kammare.

Enär jag till följd af iråkad sjukdom funnit mig förhindrad att
fullgöra det mig nådigst lemnade uppdrag att under denna riksdag
vara talman i Första Kammaren, har jag nödgats hos Hans Maj:t
Konungen i underdånighet anhålla att från sagda uppdrag varda frikallad,
hvilket jag härigenom får hos kammaren vördsamt anmäla.

På samma gång anhåller jag att till kammaren få frambära
uttrycken af min varma erkänsla för den välvilja och förtroendefulla
vänskap, som under en så lång följd af år från kammarens sida
kommit mig till del. Minnet häraf förvarar jag i ett tacksamt
hjerta och utbeder mig vördnadsfullt att i kammarens vänliga hågkomst
få vara innesluten.

Stockholm den 28 februari 1891.

G. Lagerbjelke.

Sedan denna skrifvelse blifvit af herr vice talmannen uppläst,
erhöll herr Reuterswärd på begäran ordet och yttrade:

Herr vice talman! Det är med varmt deltagande och djupt
beklagande, som Första Kammaren nu fått mottaga underrättelsen

N:o 8. 44

Lördagen den 28 Februari.

om att vår högt värderade talman grefve Gustaf Lagerbjelke till
följd af fortfarande sjukdom nödgas afsåga sig den plats, han under
så många år och med så mycken utmärkelse beklädt till sin och
kammarens ära. Vi beklaga från djupet af våra hjertan anledningen
till denna afsägelse, men hoppas till Gud, att den ädle grefven
måtte snart återvinna helsa och krafter.

Då vi emellertid önska att så allmänt som möjligt få till den
ädle grefven framföra vårt deltagande och beklagande, vågar jag
vördsamt föreslå, att kammaren ville besluta att hos herr vice talmannen
anhålla, det han å kammarens vägnar ville till grefve Lagerbjelke
framföra uttrycken af vårt beklagande vid underrättelsen
att han för denna riksdag nödgas nedlägga talmansmandatet, äfvensom
att herr vice talmannen ville för grefve Lagerbjelke uttrycka
vår oförgätliga tacksamhet för allt hvad han för oss varit såsom
vän och såsom ordförande.

Jag anhåller, herr vice talman, att ni behagade framställa
proposition på detta mitt förslag.

Ett stort antal af kammarens ledamöter instämde i detta anförande.

På gjord proposition biföll kammaren hvad herr Reuterswärd
sålunda föreslagit.

Härefter meddelade herr vice talmannen att, sedan underrättelse
ingått om tiden, da Hans Maj:t Konungen ville med anledning af
grefve Lagerbjelkes anhållan om befrielse från talmansbefattningen
mottaga sådan deputation från kammaren, hvarom förmäles i § 33
riksdagsordningen, herr vice talmannen komrne att hos kammaren
göra framställning om afsändande af nämnda deputation.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 23, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående disposition
af en del af indragna fanjunkarebostället 1 mantal Refvinge
n:is 3 och 10 i Malmöhus län;

n:o 24, i anledning af väckt mation i fråga om afskrifning af
den i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden och beviljande
af anslag för sådant ändamål; samt

n:o 25, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor och kronotionde, som innehafves under enskild
eganderätt.

Lördagen den 28 Februari.

45 N:o 8.

Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 92, med inbjudning till Första Kammaren att förena
sig med Andra Kammaren i dennas beslut att ett särskildt utskott,
bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren, skulle tillsättas ,
för behandling af Kongl. Maj:ts nedannämnda nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;

2:o) med förslag till lag om sjukkassor; samt

3:o) angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande;

lades protokollsutdraget till handlingarna med förklarande att,
som Första Kammaren redan för sin del fattat enahanda beslut, hvilket
blifvit Andra Kammaren genom protokollsutdrag delgifvet, berörda
inbjudning finge anses dermed besvarad.

Härefter yttrade herr vice talmanneu att han, efter samråd
med herr talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, det Första
Kammaren ville besluta att vid det sammanträde, som komme att
hållas onsdagen den 4 nästinstundande mars, företaga val af ledamöter
och suppleanter i berörda särskilda utskott.

Detta förslag antogs.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 1.

Herr vice talmannen yttrade, att han, enligt vid hållen talmanskonferens
träffad öfverenskommelse, finge föreslå, att ifrågavarande
betänkande måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan till det kammarens sammanträde, som
komme att hållas lördagen den 7 nästkommande mars.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 13.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 25 och 27 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 17, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda
kontor.

1 och 2 punkterna.

Lades till handlingarna.

N:o 8.

46

Lördagen den 28 Februari.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.
å och 5 punkterna.

Lades till handlingarna.

6 punkten.

Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 27 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående eftergift af viss del af kronans rätt till
danaarf efter arbetaren Karsten Ekberg från Hessleberga, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Ifrågasatt in lösen

till stats- Föredrogs å nyo statsutskottets den 25 och 27 innevarande feverhet
af vissa bruari bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion om
frälseskatte- inlösen till statsverket af vissa frälseskatteräntor.

räntor.

Friherre Klingspor: Herr vice talman! Den motion, som här
af statsutskottet blifvit afslagen, är framstäld af herrar Olsson och
Sjö med flere ledamöter af Andra Kammaren och afser inlösen till
statsverket af vissa frälseräntor. Jag anhåller att få påpeka, att det
var just dessa räntor, hvarom jag förra lördagen yttrade mig, då
jag sade, att Riksdagen icke skulle känna sig trakterad, om fordran
på dessa räntors inlösen skulle framställas. Vi se, att denna fråga
blifvit akut, och jag tror att det i framtiden skall blifva nödvändigt,
att en utredning göres angående dessa räntor, och att statsverket
får vara beredt att på något sätt befordra den sammanslagning,
hvarom jag talat.

Jag har endast velat göra detta påpekande och har intet yrkande
att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
25 och 27 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om tiden för kronoarrendenas och grundskatternas erläggande,

Lördagen den 28 Februari.

47 N:o 8.

n:o 21, i anledning af väckta motioner om helgonskyldens afskaffande,
samt

n:o 22, i anledning af väckt motion om utredning rörande kronans
eganderätt till ett jordområde inom Motala socken i Aska härad
af Östergötlands län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 24 och 25 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt
motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps
afslutande inför borgerlig myndighet, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fröberg under
tre veckor från den 4 nästkommande mars.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst de, som denna dag bordlagts första gången.

Kammaren åtskildes kl. 1.5 4 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.