RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:7

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 7.

Lördagen den 21 februari.

Kl. 11 f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret;
samt

lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 10, angående öfverlemnande till särskilda utskottet af en
till lagutskottet hänvisad motion; och

n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap.
3 § giftermålsbalken.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
mellan Carl Gustafs stads gevärsfaktori och Eskilstuna
stad;

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring,
af jord från indragna militiebostället Kongs Norrby kungsgård
i Östergötlands län; samt

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af en del byggnader och jord, tillhörande förra häradshöfdingebostället
Hammenhög n:o 31 i Kristianstads län.

Första Kammarens Prat. 1891. N:o 7.

1

N:o 7.

2

Lördagen den 21 Februari.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 18 ock 20 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 14, angående föreslagna statsbidrag till
vägars anläggning ock förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
ock torrläggning af vattensjuka marker samt
angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.

Kammaren biföll hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Anslag till Föredrogs å nyo statsutskottets den 18 och 20 innevarande
fortsättande februari bordlagda utlåtande n:o 15, angående fortsättande af stanfstambanan"tens
jern vägsbyggnader.
genom öfre

Norrland. Hem Sandberg: Herr vice talman, mine herrar! Många

tecken synas mig tyda på att den på 1850-talet i vårt land utbrutna
jernvägsfebern fortfarande, beklagligt nog, har oförminskad kraft
och utbredning bland vårt arma folk och dess representanter, och
det är sannerligen rätt pinsamt att uppträda mot en hos ett vida
öfvervägande flertal af kammarens ledamöter herskande öfvertygelse.
Men då mitt samvete förbjuder mig att tiga, måste jag
tala, fastän jag mycket väl vet, att hvad jag yttrar kommer att
förklinga ohördt som en ropandes röst i öknen, utan att finna
något gensvar.

NärmasFföregående riksdag uppträddepå denna plats eu aktad
representant från Norrland, som utförligt och vältaligt visade, att
stambanan genom öfre Norrland med den rigtning den har och får,
flere mil aflägsen från kusten, kommer att bli till föga eller intet
gagn för den norrländska befolkningen, äfvensom att man icke på
denna bana kan vänta någon nämnvärd vare sig person-eller godstrafik,
åtminstone ingen sådan, att inkomsterna komma att betäcka
drift- och underhållskostnaderna. En bana, hvars inkomster icke
betacka drift- och underhållskostnader, ännu mindre lemna några
tillgångar att förränta det på dess byggande och för inköp af den
för dess trafik nödiga materielen nedlagda kapital, borde icke kunna
kallas ett produktivt företag. När så är, torde väl skälen för
denna banas byggande hufvudsakligen, för att icke säga uteslutande,
vara s. k. strategiska. Såsom icke fackman kan jag naturligtvis
icke inlåta mig på dessa skäl, men det må tillåtas mig anmärka,
att det ännu icke torde vara en afgjord sak bland fackmän
och sakkunnige, huruvida icke en bana med en sådan sträckning
kan blifva till lika stort gagn för en anfallande fiende som för
försvaret.

Men jag öfvergår till en annan sida af frågan, den ekonomiska,
Det är icke många år sedan det var en allmän åsigt inom riksdagen,
och äfven ett slags beslut fattades, att till fortsättning af
den norrländska stambanan skulle anvisas ett belopp af två millioner
årligen. Man började äfven då hysa fruktan för ett ohejdadt
förökande af vår allt för stora statsskuld. De två senaste årens
Kiksdagar hafva frångått detta beslut och anvisat fyra millioner

Lördagen den 21 Februari.

3 X:o 7.

årligen till fortsättande af denna bana. Nu föreslås och tillstyrkes Anslag till
enhälligt af statsutskottet att äfven för 1892 anvisa fyra millioner, fortsättande °
och en lika stor anslagsfordran ställes i utsigt för 1893 och 1894. °

Om en enskild person eller en kommun beslöte att i en nära genom öfre
framtid verkställa stora utbetalningar utan att hafva reda på, hvar- Norrland.
ifrån medel till dessa utbetalningar skulle tagas, lomme säkert ett (F°rt.O
sådant handlingssätt att betraktas såsom obetänksamt, för att icke
säga lättsinnigt. Månne icke förhållandet är likartadt med hvad
som nu tillstyrkes .Riksdagen? Man föreslår, att för 1892 bevilja
ett anslag af 4 millioner, och utskottet tillkännagifver, att det
“framdeles kommer att afgifva förslag om sättet för anvisande af
det föreslagna anslagsbeloppet“.

Såsom kändt är, tillhör jag med lif och själ det fosterländska
partiet, hvars lösen är det i så många tonarter förhånade uttrycket:

“Sverige åt svenskarne“. Yi veta alla, att om det hos oss för få
år sedan införda systemet kommer att stå en hård strid vid denna
riksdag; vi kunna visserligen hysa förhoppningar om en lycklig
utgång af striden, men visshet hafva vi icke. Blifva vi slagna, så
komma statsinkomsterna utan tvifvel att betydligt sjunka, och då
återstår ingen annan utväg för detta anslag, som nu skall beviljas,
än lånevägen, en farlig väg, som leder till ruin för staten såväl
som för kommuner och enskilde.

Det är visserligen sant, att mot vanligheten saknas här alla
reservationer, men det finnes ett gammalt ordspråk, som säger:
timeo Danaos et dona ferentes. Jag befarar, att den liberalitet1
statsutskottets ledamöter från Andra Kammaren visat, kommer att
efterföljas af så mycket större sparsamhet i fråga om anslagen
under 4 och 5 hufvudtitlarne.

Det tjenar ingenting till att jag vidare yttrar mig, då jag på
förhand väl vet att intet afseende skall fästas på hvad jag än
kunde komma att säga. Jag anser mig likväl, enär intet skulle
kunna vinnas genom en återremiss, böra framställa yrkande om
att anslagsbeloppet måtte nedsättas till 2 millioner kronor.

Grefve Sparre: Herr vice talman, mine herrar! Den föregående
talaren har rätt angifvit, att statsutskottet enhälligt slutit
sig omkring detta betänkande. Striden om banan, om rigtningen,
om beloppet hade vi redan förra året, och utskottets ledamöter
ansågo, att denna strid redan var utkämpad. Jag tror, att inom
riksdagen den meningen är allmän, att det är en stor fosterländsk
fråga att så snabbt tillgångarna medgifva utsträcka jernvägen mot
norr, och ur den synpunkten, som äfven torde hafva varit bestämmande
inom statsutskottet, hemställer jag, att kammaren måtte
bifalla utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats,
dels att hvad utskottet deri hemstält skulle bifallas, dels ock, af
herr Sandberg, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att anslaget nedsattes till 2,000,000 kronor.

Nso 7.

4

Lördagen den 21 Februari.

Ifrågasatt
upphäfvande
af egares till
frälseskattefastighet
och
frälseränta
ömsesidiga
lösningsrätt.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Efter förnyad föredragning af statsutskottets den 18 och 20 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 och 20 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af såväl egares af frälseränta rätt till lösen af frälseskattefastighet
som egares af dylik fastighet rätt till lösen af
frälseränta.

Friherre Klingspor: Herr vice talman, mine herrar! Då
fråga är om att upphäfva en gammal förordning, och beslutet inom
utskottet fattats utan reservation från någon af dess ledamöter,
kan det synas egendomligt att uppträda deremot. Jag vågar dock
göra detta, emedan jag anser, att denna förordning kan och bör
komma oss till nytta under den närmaste framtiden, på samma
gång jag vågar säga, att intet farligt steg tages genom att låta
en gammal förordning ännu få verka.

Frälseräntor äro sådana räntor, som icke af statsverket inlösas
eller kunna inlösas; dessa räntor gravera vissa hemman, hvilka
hafva rätt att under vissa eventuella förhållanden återlösa dem till
sig, en rätt, som påkallats af önskvärdheten och nödvändigheten
att såvidt möjligt kunna förena räntan med hemmanet. Dessa
räntor bestå i en hel mängd naturaprestationer af hvarjehanda
slag, såsom kreatur, hjelpdagsverken, ökedagsverken, höns, ägg, lin,
spanmål m. m. dylikt. Väl inser man, att värdet på dessa stiger
med åren, hvarigenom denna ränta ökas; den utgör en inteckning,
kan man säga, men en inteckning med ett ständigt ökadt kapitalvärde,
under det möjlighet finnes, att hemmanet på grund af andra
omständigheter kan falla i värde. Sålunda försvagas hemmanet
genom denna ränta, och detta försvagande kommer möjligen att
ökas år för år.

Den rigtning man nu slagit in på består i att inlösa skattefrälseräntor
och genom roteringsbördans afskaffande nå fram till
det mål man åsyftar, nemligen jordens lika beskattning. Då dessa
båda saker äro genomförda, komma dock frälseräntorna att qvarstå
såsom ett lika stort hinder som de hittills varande andra räntorna.
Om vi vilja nå detta mål eller arbeta derpå, måste vi på samma
gång tänka på att få dessa frälseräntor ur verlden. Med den nu
varande bestämmelsen om eventuel rätt för hemmansegaren att
till sig lösa frälseränta synes mig att man bör vara fullt belåten.

Lördagen den 21 Februari.

5 Ä:o 7.

Utskottets förslag tyckes mig göra ett ingrepp i eganderätten. Ifrågasatt
Jag anser derför, att det är alldeles nödvändigt, att vi hålla fast
vid det bestående. Min tanke och önskan är icke att staten skall °fråisZicatteinlösa
dem, men jag vill, att den lagliga rätt som nu finnes för fastighet och
hemmansegaren att kunna till sig lösa frälseränta skall stå qvar, frälseränta
ty i annat fall fä vi ganska svårt, då det blir fråga om att taga
bort dessa räntor. Godkännes utskottets förslag, skulle frälseränta- °(pofts.) "
egarne sedermera sannolikt komma och fordra, att staten skulle
inlösa räntorna, och jag tror icke, att en sådan framställning skulle
vara särdeles kärkommen för Riksdagen. Det är dock min åsigt,
att ett ingripande från regeringens sida bör göras för att underlätta
och påskynda en förening mellan ränta och hemman, och att
en utredning företages om huru stora dessa räntor äro och i hvilka
provinser de finnas.

Lagutskottet har hänvisat till sitt förra året afgifna betänkande
i frågan. Detta tror jag icke vara synnerligen väl funnet,
ty förra året behandlades knappast frågan. Framställningen var
ofullständig, och motionen aflifvades äfven på denna grund. Det
stöd det nuvarande utskottet vill hemta deraf, är intet skäl, och
någon egentlig motivering finnes ej heller vare sig i detta eller i
det förra betänkandet.

Beträffande lagutskottets framställning, att denna förening af
hemman och frälseränta skulle vara utan betydelse, derför att det
icke finnes någon bestämmelse, som förhindrar räntans skiljande^
nyo från hemmanet, så är det en sak, som jag icke kan yttra mig
om. Huruvida man har rätt att å nyo skilja räntan från hemmanet,
vet jag icke. Finnes denna rätt, anser jag, att den främsta åtgärd
man borde vidtaga vore att se till, att denna rätt komme att upphöra,
och att det vore synnerligen önskligt, om den genom ett
Riksdagens beslut upphäfdes. Jag anser det varit särdeles önskvärdt,
om lagutskottet vändt sig mot denna svaghet i nuvarande
lagbestämmelser.

Om sålunda de anledningar, som göra den ifrågavarande lagbestämmelsen
overksam, äro lätta att öfvervinna genom ett tillägg
eller ett fullständigande, hvarigenom man skulle kunna nå det mål,
som med lagbestämmelsen ursprungligen afsetts, så tror jag mig
kunna med godt samvete yrka afslag på detta betänkande. Jag
vet, att dessa frälseräntor äro mycket betydliga; såsom jordegare
i TJpland är jag egare af ett större antal. Många äro sammanslagna
med hemmanet, och att kasta ut dem i marknaden kan ur
inga synpunkter vara lämpligt. Visserligen äro förhållandena olika
i olika provinser, men ett är visst, att flertalet hemman i några
provinser äro bekajade med dessa räntor, och derför anser jag
frågan af betydelse, ty funnos de endast enstaka här och der,
gjorde det ej så mycket. Jag anhåller vördsamt få yrka afslag
på utskottets betänkande.

Herr Sjö er o na: Herr vice talman, min e herrar! Såsom kammarens
ledamöter behagade erinra sig och som kammaren ock inhemtat
af det nu föredragna betänkandet, väcktes vid förliden riksdag

N:o 7. 6

Lördagen den 21 Februari.

ifrågasatt motion om afskaffande af frälseränteegares rätt att inlösa frälseupphafvande^i
gkattefastighet. Angående denna motion yttrade lagutskottet i
frälseskatte• utlåtande, hurusom det icke kunde vara följ driftigt att upp fastighet

och håfva frälseränteegares inlösningsrätt utan att på samma gång
frälseränta borttaga iordegarens, och afstyrkte af sådant skäl bifall till motioomsesiäiga
neil) som 0ck blef af båda kamrarne utan ringaste meningsskiljak°
(Forte!) tighet. afslagen. Nu är det visserligen eu sanning, att Riksdagen
icke yttrade sig om motiven, men då i ett fall som detta ett utskott
har alldeles enhälligt gjort ett tillstyrkande på grund af ett
sådant motiv som detta, och detta godkännes, torde man väl vara
berättigad att deri se ett uttalande äfven från Riksdagens sida,
att endast den anförda omständigheten utgjorde hinder för bifall
till motionen; ty hade man ansett, att denna lösningsrätt var berättigad
och borde qvarstå, hade det väl varit det första skål,
som skulle åberopats. Sålunda har lagutskottet varit fullt berättigad^
ja till och med skjddigt att utgå från den förutsättningen,
att Riksdagen uttalat sig på sådant sätt. För min del får jag bekänna
— och jag har äfven yttrat det i lagutskottet — att, skulle
man se saken helt och hållet från, om jag så får säga, praktisk
synpunkt, så vore jag nästan mera benägen att ensamt bifalla
fjorårets motion om upphäfvande af rätten för frälseränteegare att
inlösa frälseskattefastighet och att tills vidare låta den gamla rättigheten
för frälseskattefastighetsegare att inlösa frälseränta qvarstå.
Det är till följd af en under 1700-talet rådande föreställning som
man, genom hvad man kallar en juridisk fiktion, kommit derhän,
att frälseränta skall anses såsom ett slags afsöndrad del af eganderätten
och till följd deraf betraktas såsom en fastighet, hvilken
kan lagfaras. Men denna uppfattning är i sjelfva verket alldeles
origtig, tv rätten att åtnjuta frälseränta är ingenting annat än en
rätt att få en viss årlig afkomst af fastigheten, på hvad sätt den
må utgå, vare sig genom dagsverken, naturaprestation penningar
eller hvad det vara må. Det är en rätt att åtnjuta denna
afkomst, således en fordringsrätt. En sådan skall enligt nu rådande
begrepp befästas genom inteckning i fastigheten, och ingen
lärer väl vilja påstå, att den, som har inteckning i en fastighet
för fordran, på grund deraf bör åtnjuta rätt att lösa fastigheten,
då den säljes. Då således frälseränteegarens lösningsrätt hvilar
på en origtig grund, ock denna rätt kan föranleda intrång i fastighetsegares
rätt att fritt förfoga öfver sin fastighet, torde samma
lösningsrätt utan tvifvel böra afskaffas. Beträffande åter frälseskattefastighetsegares
rätt att inlösa frälseränta skulle man kunna
säga, att denna rätt egentligen icke är någonting annat än eu rätt
för egaren att få den vid fastigheten häftande fordran förfallen,
■och det kan, såsom den föregående talaren sade, i vissa fäll vara
nyttigt och lämpligt att derigenom befrämja ett sammanförande
åt eganderätten till hemmanet och frälseräntan.

Jag vill dock fästa uppmärksamheten derpå, att sedan hembudsskyldigheten
upphäfts, är denna rätt icke så mycket värd;
för att kunna begagna den måste man passa på, då ränteegaren

Lördagen den 21 Februari.

7 N:o 7.

sålt, och det är icke alls säkert att frälseskattefastighetsegaren
får kännedom om köpet förr än det är för sent.

I sammanhang med detta vill jag nämna några ord med afseende
å hvad den föregående talaren sade beträffande utskottets
yttrande att, “sedan den åsyftade föreningen genom lösningsrätten
en gång kommit till stånd, det lätt kan hända, att jorden och
räntan åter skiljas och underkastas olika personers eganderätt“.
Det är verkligen så, och det kan icke hjelpas; ty då räntan är en
fastighet, som är lagfaren, kan naturligtvis ingen hindra, att denna
fastighet säljes när som helst, och en ny egare med företeende af
åtkomsthandlingarna söker och får lagfart derå. För min del
anser jag, och 1888 var jag i lagutskottet med om att uttala den
åsigten, att några nya frälseräntor visserligen icke kunna bildas,
men hvad de gamla beträffar, så kan man med nu gällande lag
icke hindra att de säljas, och någon motion om att upphäfva en
sådan rätt förelåg icke för lagutskottet.

Ser jag saken från en mera teoretisk synpunkt, måste jag
stanna vid den uppfattningen, att hela denna lösningsrätt qvarstår
såsom ett minne af ett föreställningssätt, hvilket nu mera alldeles
icke är gällande. Den är alldeles antiqverad och öfverensstämmer
icke med nu rådande begrepp om eganderättens väsen, och vid
sådant förhållande bör den väl ej heller qvarstå i lagen. På
grund häraf och då den praktiska nyttan af att bibehålla den ena
af dessa lösningsrättigheter enligt min tanke är ganska ringa, så
skall jag, herr talman, bedja att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Annerstedt: Herr vice talman, mine herrar! Då den
äldre lagberedningen i sitt förslag till jordabalk föreslog upphäfvande
af bördsrätten, bibehöll den icke desto mindre i 12 kap.
nämnda balk den lösningsrätt, som nu är fråga om att upphäfva.
Den gjorde det på de skäl, som finnas antydda i betänkandet,
nemligen att denna lösningsrätt skulle vara nödig för att åstadkomma
en lämplig och behöflig konsolidation af den söndrade
eganderätten till fastigheten och räntan. Det torde sålunda finnas
skäl för påståendet, att den af utskottet framstälda anmärkningen,
att lösningsrätten icke skulle stå i öfverensstämmelse med en nutida
uppfattning af eganderätten, icke är rigtig. Med rätta synes
man mig kunna säga, att vi den dag som är uppfatta eganderätten
just så som denna rätt i lagkomité^ och den äldre lagberedningens
förslag samstämmande är uppfattad. Och då såsom bekant
dessa lagförslag utmärka sig för mycken följdrigtighet —
en följdrigtighet som alldeles icke är öfverträffad i senare tiders
lagstiftning — synes man, till dess motsatsen blifvit bevisad, vara
fullt berättigad att antaga, det från teoretisk synpunkt ifrågavavarande
lösningsrätt icke står i strid med de grundsatser, enligt
hvilka eganderätten genom lagstiftningen är ordnad.

Det skulle föra allt för långt att ingå i en framställning om
de teoretiska grunderna för eganderätten och de skäl, som göra,
att icke all lösningsrätt kan sägas stå i olöslig strid med gällande
uppfattning af eganderätten.

Ifrågasatt
upphäfvande
af egares till
frälseskattefastighet
och
frälseränta
ömsesidiga
lösningsrätt.

(Forts.)

N:o 7. 8

Lördagen den 21 Februari.

Ifrågasatt De grunder, hvarpå lagutskottet — oaktadt erkännandet af
aPe mITm1 ^pliffheten utaf eganderättens konsolidering — stöder sitt påfrälseskatte-
stående att ifrågavarande lösningsrätt utan olägenhet kan upphäffastighet
och yss, äro .hufvudsakligen två. Den första är, att denna lösningsrätt
frälseränta icke erbjuder någon tillräcklig garanti för att icke nya frälseränSinsesidiga
tor kunna uppkomma, och att sålunda det ändamål, lösningsrätten
°CFortsO '' a^ser, icke skall vinnas. Men häremot synes mig med skäl kunna
erinras, att vore förhållandet sådant att det visade sig någon
tendens att skapa nya frälseräntor eller, om jag så får uttrycka
mig, sätta i nytt omlopp gamla frälseräntor, som en gång blifvit
inlösta, läge det naturliga botemedlet häremot icke i lösningsrättens
upphäfvande, utan, på sätt förste talaren framhållit, i stiftandet
af en lag, som, lika med äldre lagberedningens förslag, innefattar
hinder för ett sådant till vägagående. Den såsom det andra
skälet i lagutskottets betänkande framhållna omständigheten, faran
för rubbning i fastighetsegarens sjelfständiga ställning genom
ifrågavarande lösningsrätt, torde, efter erfarenhetens vittnesbörd,
icke kunna tillmätas någon synnerlig betydelse.

Hvad först beträffar lösen af frälseräntor, hvilka ju äfven
betraktas .såsom fastigheter, innebär ju ifrågavarande lösningsrätt
tydligen icke den ringaste rubbning, enär frälseräntans innehafvare
icke har något annat att med afseende å denna rättighet
utföra än att lyfta räntan, då den godvilligt betalas, utsöka den,
då så icke är förhållandet, eller möjligtvis utföra en eller annan
process, som i fråga om denna rätt tid efter annan brukar väckas.
Beträffande åter lösningsrätten till sjelfva jorden, torde äfven erfarenheten
kunna åberopas till stöd derför, att det icke möter
några hinder att väl bruka och med fördel försälja frälsehemmanet,
oberoende deraf att ränteinnehafvaren eger lösningsrätt
till densamma. Tydligt är nemligen, att det i väsentlig grad beror
på vilkoren vid köpet, om denna rätt af den lösningsberättigade
med fördel kan användas.

Ser jag slutligen på de praktiska förhållandena, torde påståendet,
att. denna lösningsrätt icke användes, ej öfverensstämma
med verkliga förhållandet. Låt vara att den sparsamt användes,
säkert, är emellertid, att den är, på sätt en föregående talare redan
framhållit, det enda medel, som för närvarande finnes att åstadkomma
sammanförandet af ränteegarerätten och jordegarerätten
till en enhet.. Borttages denna lösningsrätt, förefaller det mig,
som om det icke finnes något annat medel att vinna detta ändamål,
än att staten träder emellan och inlöser frälseräntorna på
samma sätt som den inlöst skattefrälseräntorna, och denna påföljd
af ett bifall till motionen synes mig icke kunna betraktas såsom
någon fördel. Under sådana förhållanden instämmer jag med den
talare, som redan yrkat afslag å ifrågavarande betänkande.

Friherre. Klinekowström: Jag brukar ej någonsin yttra
mig i juridiska frågor, frågor som tillhöra lagutskottet, men om
jag denna gång derifrån gör ett undantag, beror det derpå, att
jag finner den föreslagna lagen på ett betänkligt sätt ingripa i

9 N:o 7.

Lördagen den 21 Februari.

hvar mans eganderätt, som egen så beskaffad fastighet, som här ifrågasatt
är i fråga. Hets kan visserligen vara sant, att till stöd för
åsigt, som i lagförslaget är uttryckt, finnas prejudikat — man har frälseskattesagt
mig det — men lika säkert är, att det förslag, som här före- fastighet och
ligger, i fall det på grund af Konungens och Riksdagens beslut frälseränta
bäfver upphöjdt till lag, är ett ingrepp i eganderätten, och ur
denna principiella synpunkt vågar jag motsätta mig detsamma; (p0fts.)
ty, har en gång den princip blifvit etablerad att Konung och Riksdag
ega att afhända någon hans eganderätt, kan denna princip tillämpas
äfven på andra fall, och det är, jag vågar säga, en ganska
stor fara dermed förbunden. På dessa skäl jemte dem, som af
sakkunniga personer nu blifvit förebragta, vågar jag vördsamt anhålla
om afslag å lagutskottets ifrågavarande förslag.

Herr Hasselrot: Hå jag icke haft tillfälle att deltaga i

lagutskottets beslut i nu föreliggande fråga, och jag i densamma
hyser en annan mening än lagutskottet, tillåter jag mig att framlägga
några skäl för denna min mening. Het är säkert kammaren
väl bekant, att de frälseräntor, hvarom här är fråga, förr i tiden
uppkommit på det sätt, att enskilde egare af frälsehemman åt andra
enskilda personer upplåtit rätt att årligen för all framtid från
hemmanen bekomma en viss afgäld, bestående i penningar, kreatur,
spanmål eller andra prestationer. Henna rätt har genom en fiktion,
såsom lagutskottets ärade ordförande nämnde, ansetts såsom
en fastighet, kallad frälseränta, och lagfares på samma sätt som
fastigheten sjelf. Lagstiftaren fann emellertid temligen snart det
vara olämpligt, att en enskild person skulle ega rätt att uppbära
skatt af hemman, på samma sätt som staten uppbar skatt af andra
hemman, och för att i sin mån medverka till att eganderätten till
hemmanet och räntan konsoliderades i samma hand, stadgade lagstiftaren,
att när en frälseränta eller ett frälseskattehemman såldes,
skulle, innan lagfart å fånget egde rum, hembud göras, om fastighet
såldes till ränteegaren eller om ränta såldes till fastighetsegaren,
med rätt för den till hvilken hembudet skedde att lösa
hemmanet eller räntan åter mot den stadgade köpeskillingen, i
händelse försäljningen skedde utom börd. Man fann emellertid,
att detta stadgande om hembudsskyldighet medförde åtskilliga svårigheter
särskildt för egaren af frälseskattehemmanet. När han
nemligen sålt sitt hemman, och köpet skulle lagfaras, var det
många gånger svårt att få reda på den, som innehade frälseräntan,
och fick man det, var det mycket vanligt, att ränteegaren icke
hade laglig åtkomst. Hembudsskyldigheten kunde således icke
sägas vara lagligen fullgjord i och med hembud åt denne, och lagfart
kunde således icke beviljas. Hetta medförde en osäkerhet i
eganderätten till frälseskattehemman. Herför togs 1875 hembudsskyldigheten
bort, hvadan nu hvar och en är berättigad att utan
hembud köpa såväl frälseränta som frälseskattehemman samt få
lagfart derå. Lösningsrätten bibehölls deremot, och det är denna
lösningsrätt lagutskottet nu vill taga bort. Hvad denna rätt beträffar,
vill jag säga, att, efter den erfarenhet, jag under min tjenst -

M:o 7. 10 Xjördagen den 21 Februari.

Ifrågasatt göriug såsom domare i åtskilliga landsorter gjort, densamma göres
afPe “årtull 8ä^an^e visserligen icke så särdeles ofta, men ej heller sällan.
^frälseskatte- Allt emellanåt ser man att, på grund af försäljning, en sådan lösfastighet
och uingsrätt tages i anspråk, då jag deremot icke kan erinra mig att
frälseränta någonsin hafva hört talas om att utan sammanhang med köp någon
lösningsrätt rän*a Senom enskild uppgörelse fallit tillsammans med fastigheten.
°(Forts.) ^a§ ^ror således, att om man tager bort denna lösningsrätt, min skar

man möjligheten af en återförening i samma hand af eganderätten
till räntan och fastigheten. Jag vågar härjemte påstå, att
de med lösningsrätten förenade olägenheter äro ytterst ringa. Jag
tillåter mig först fästa uppmärksamheten derpå, att lösningsrätten
icke gäller om försäljningen egen rum inom bördslederna. Om en
fader säljer sitt hemman till sin son eller någon annan nära slägting
och betingar sig lägre köpeskilling än hemmanet verkligen
är värdt, då får icke ränteegaren lösa detsamma, utan köpet står
fast. Endast i det fäll att fastigheten säljes utom börd, och man
således har all anledning antaga att köpeskillingen motsvarar fastighetens
verkliga värde, må lösningsrätten göras gällande. Säljaren
har då ingen olägenhet af om han får sin köpeskilling af Per
eller Pål. Köparen åter vet, då han köper detta hemman, att han
löper risk att genom lösningsrätten gå förlustig hemmanet, och, då
lösningsrätten skall göras anhängig viss, jemförelsevis kort tid efter
lagfart, har han icke haft någon tid att lägga ned några kostnader
å hemmanet. Jag tror således att äfven för köparen olägenheterna
. af nuvarande bestämmelser äro skäligen ringa. Då nu nyttan af
nuvarande bestämmelser är ganska stor, och olägenheterna ringa,
synes det mig icke vara skäl att göra någon förändring i de bestående
förhållandena.

Lagutskottets hufvudsakliga skäl är att, om en förening af
frälseskattehemmanet och frälseräntan kommer till stånd, hemmanet
och räntan åter kunna skiljas. Jag har emellertid aldrig hört talas
om ett sådant skiljande. Har någon fått både räntan och fastigheten
i sin hand, finnes ingen anledning för honom att åter skilja
dem. För öfrigt anser jag, mot utskottets ordförande, att ett sådant
skiljande icke är lagligt. Om man skulle tolka lag i detta
fall på samma sätt som grundlagen, d. v. s. efter ordalydelsen, så
finnes visserligen icke någonstädes i lagen uttryckligen förbjudet
att sälja hvar för sig en frälseränta och ett frälseskattehemman,
som genom inlösen fallit tillsammans; men tolkar man civillag,
bör man tolka denna efter lagens anda och mening, och meningen
är, att räntan och hemmanet skola komma i samma hand och deri
förblifva. Utan betänkande skulle jag vägra lagfart å ett sådant
särskildt köp, som det nyss nämnda, och, till stöd för min uppfattning
härutinnan, vill jag åberopa en auktoritet, nemligen Knut
Olivecrona, en tid professor i civilrätt vid Upsala universitet och
sedermera justitieråd. Han var också af den mening, att ett frälseskattehemman
och en frälseränta, hvilka en gång sammanfallit,
icke borde kunna åter skiljas. Såvidt jag förstår, har i och med
den återlösen, som egt rum, hemmanet och räntan blifvit ett rent
frälsehemman, och ett sådant kan icke åter fördelas.

11 N:o 7.

Lördagen den 21 Februari.

Lagutskottets sista skäl, nemligen att lösningsrätten “måste
anses icke vidare öfverensstämma med en nyare tids uppfattning
af eganderättens väsen ock verkningar, i samma mån de förutsättningar,
som betingat dess uppkomst, förlora sin betydelse", är så
sväfvande och djupsinnigt, att jag verkligen icke förstår meningen
dermed. Jag för min del kan icke se, att detta rättsinstitut står
i strid med eganderättens väsen och verkningar, sådana de finnas
bestämda i Sveriges lag. Jag tillåter mig alltså förena mig med
de talare, som yrkat afslag å lagutskottets betänkande.

Herr Sjöcrona: En högt aktad ledamot af denna kammare,
hvars ord i lagfrågor med rätta väger synnerligen tungt, har yttrat,
att om den ifrågavarande lösningsrätten borttages, finnes ingen
annan utväg att sammanföra fastighetseganderätten och rfinteeganderätten,
än att staten inlöser räntorna. Jo, mine herrar, det
finnes verkligen en annan utväg och en som är mycket enkel och
mycket naturlig. Det är den, att parterna träffa öfverenskommelse
med hvarandra, att den ene skall sälja till den andre. Denna enkla
och naturliga utväg användes i liknande fall, och jag vet icke
hvarför den icke skulle kunna med fördel begagnas äfven i detta.
Det är väl alltid i viss mån kränkande för rättsuppfattningen att,
då ett köpeaftal afslutats mellan två personer, en tredje skall
komma och lägga sig emellan samt säga: “nej pass, jag öfvertager
köpet".

Vidare har en ledamot sagt, att-borttagandet af lösningsrätten
skulle innebära ett kränkande ingrepp i nuvarande egares af frälseskattefastighet
eventuella rätt att, då frälseränta säljes, lösa densamma
till sig. Ja, det låter mycket bra, men skulle en sådan
åsigt göra sig gällande, då komme vi att i fråga om all lagstiftning
stå stilla, ty nästan på alla områden derinom kunna, då ändringar
ifrågasättas, dylika skål åberopas. Jag vill påminna derom,
att samma förhållande egde rum, då hembudsskyldigheten upphäfdes.
Då hade fastighetsegaren rätt att sitta i lugn och ro och
vänta, tills man hembjöd frälseräntan. Denna rätt fråntogs honom,
och jag tror att ingen ifrågasatte, att detta var ett våldsamt ingrepp
i hans rätt.

Slutligen har en talare, med bestridande af min åsigt, hållit
före, att en af frälseskattefastighetsegare förvärfvad ränta icke
skulle kunna åter säljas och å nyo lagfaras. Lika med denne talare
anser jag, att det borde vara så, men jag vågar säga att det dess
värre icke är så. Och jag vill fråga honom, huru han skulle kunna
fullfölja denna åsigt. Han säger att han vill vägra lagfart. Nå
väl! Det är en frälseskattefastighetsegare, som heter Per Andersson.
Han köper räntan af dess nuvarande innehafvare, så säljer han
den och lemnar sin åtkomsthandling, hvarefter nye egaren kommer
och begär lagfart. Huru skall häradsrätten kunna veta, att denne
Per Andersson är den, som är egare till frälseskattefastigheten.
Jag kan icke fundera ut, huru någon säkerhet härutinnan kan
vinnas. Jag har redan sagt och påminner nu derom, att jag för
min del skulle af praktiska skäl vara mest benägen för att upp -

Ifrågasatt
upphäfvande
af egares till
frälseskattefastighet
och
frälseränta
ömsesidiga
lösningsrätt.
(Forts.)

?i:o 7. 12

Lördagen den 21 Februari.

ifrågasatt bäfva ensamt frälseränteegares rätt att lösa till sig fastigheten
upphäfvande och således icke skulle sorla öfver att förslaget inskränktes derfrälseskatte-
han, men Pa de skal, som jag redan tomt anfört, tillåter jag mig
fastighet och likväl fortfarande yrka bifall till utskottets hemställan.

frälseränta

ömsesidiga Friherre Klingspor: Tacksam för det understöd jag fått i
(Forts.) denna fråga, ber jag dock att ta saga ytterligare nagra ord ur
den rent praktiska synpunkt, jag betraktat frågan, och detta med
anledning af den siste talarens yttrande. Han sade, att det ju
alltid återstår för “parterna att träffa öfverenskommelse med hvarandra".
Denna sak är ganska kinkig, ty om någon har er. inteckning
i min egendom, och denna inteckning är af natur, att dess
värde stiger med hvarje år — man vet huru värdet å alla naturaprodukter
under de sista 50 åren har stigit, det har fördubblats,
ja, delvis mångdubblats — samt jag förlorar laglig rätt att tillösa
mig densamma, är det icke någon lätt sak för mig att göra upp
med inteckningshafvaren. Det kan mycket lätt inträffa, att under
tidernas lopp värdet å frälseräntorna stiger derhän, att hemmanet
förlorar allt värde. Då man tänker sig att ett frälsehemman, som
är taxeradt till t. ex. 8,000 eller 10,000 kronor, är betungadt- förutom
med sin frälseränta med öfriga onera i lika hög grad som andra
hemman, hvilka äro taxerade till 2, 3 å 4 gånger så stort belopp,
inser man att dylika hemman blifva synnerligen svaga. De kunna
blifva så svaga, att de komma hardt nära gränsen att ligga öde.
En sådan vänlig öfverenskommelse som den, till hvilken den siste
talaren hänvisade oss, kan omöjligen annat än sägas framkalla en
mycket ojemn strid, ty såsom liemmansegare står jag i en synnerligen
ofördelaktig ställning gent emot den person, som i min egendom
har en inteckning, och det en inteckning, som icke kan jemföras
med en vanlig sådan, utan är, såsom jag nyss sade, af natur
att till sitt värde ökas med hvarje år.

Hvad beträffar den siste talarens anmärkning, att han gerna
skulle upphäfva frälseränteegarens rätt att lösa till sig hemmanet,
vågar jag säga, att denna rätt är af ringa betydelse. Éänteegaren
har nemligen mera undantagsvis någon fördel af att lösa till sig
hemmanet. Han har trumfen på sin hand, och det är sällan någon
person är så uppoffrande, att han underkastar sig förlust för att
sammanföra hemmanet med räntan. För hemmansegaren åter är
detta sammanförande en lifsfråga, och jag är säker på, att hvarje
sådan ingenting högre önskar än att ju förr dess hellre få räntan
förenad med hemmanet, dervid räntan i samma ögonblick upphör
att hafva någon betydelse. Kommer sedan dertill, att räntan kan
blifva på ett eller annat sätt dödad, kunna vi blifva befriade från
denna frälseränta, som är ett arf från gamla tider, som icke vidare
kan anses tidsenligt. Att befordra en dylik sammanslagning torde
vara bästa sättet att lösa frågan, men då lagutskottets förslag
skulle föra oss åt motsatt håll, och det dertill innebär en rättskränkning
utan något som helst samhällsnyttigt ändamål, hoppas
jag att lagutskottets förslag måtte afslås.

Lördagen den 21 Februari.

13 N:o 7.

Herr Lundin: Jag har icke deltagit i lagutskottets beslut, ifrågasatt
och jag har varit mycket oviss om de grunder, på livilka denna
fråga borde afgöras. Jag tror emellertid nu, att det vore särdeles ''frälseskattelyckligt,
om den utagerades på de skäl lagutskottet anfört. — Jag fastighet och
kan icke finna, att borttagandet af denna lösningsrätt skall med- frälseränta
föra så stor rubbning i vår lagstiftning, att något egentligt obehag
skall uppstå, utan jag tror tvärt om, att bottagandet skall verka ^ports.)
betryggande för vår allmoge, vara en fördel för den mindre bemedlade
och den i lagfrågor mindre upplyste; och yrkar jag på
dessa grunder bifall till lagutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen
i enlighet med de derunder framställa yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande
hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sjöcrona begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 6, röstar

Ja

J

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befnnnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—17;

Nej-93.

Efter förnyad föredragning af lagutskottets den 18 och 20 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 36 § 1 mom. i konkurslagen den 18
september 1862, biföll kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda
hemställan.

N:o 7. 14

Lördagen den 21 Februari.

Ändring i io Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 ock 20 innevarande fe$
af förord- bruari bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om
lagfart å,"fång ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart å fång till fast
till fast egen- egendom den 16 juni 1875.

dom.

Herr Sjöcrona: Mot lagutskottets hemställan i nu föredragna
betänkande har jag, såsom synes, anmält min reservation. Om
det vore så, att när en ledamot af riksdagen gjort sig besvär att
väcka motion i en lagfråga, borde vederbörande utskott och
kamrarne göra allt hvad de kunde för att belöna hans nit genom
att bifalla motionen, så får jag säga, att då kunde denna motion
gerna bifallas, ty icke tror jag, att fäderneslandet skulle råka i
fara, om man utbytte de 10 åren emot 5 i detta fall. Men enligt
min åsigt bör icke en bestående lag ändras, utan att det är fullkomligt
visadt, att den ej är lämplig eller att den hvilar på en dugtig
grund, och allra minst, när en lag är så ny som denna eller
ännu ej 10 år gammal samt tillkommen efter mycket noggranna
och omsorgsfulla utredningar. Den lag, ''hvarom nu är fråga, eller
tillägget till 10 § i förordningen om lagfart den 16 juni 1875, hvari
stadgas, huru det skall gå till för att få lagfart, ehuru man ej
kan styrka sin säljares åtkomst, har, såsom ock i betänkandet
erinrats, tillkommit i sammanhang med förordningen den 22 april
1881 om tjuguårig häfd. Denna förordning stadgade nemligen, att
för att kunna grundlägga häfd måste ovilkorligen lagfart hafva
egt rum. Det blef då en nödvändighet att utfinna ett sätt, hvarigenom
den, som ej kunde styrka sin säljares åtkomst, skulle kunna
få lagfart; och då föreslogs samt antogs af stadsmagterna detta
nu gällande stadgande, hvari föreskrifves, att med iakttagande af
en mängd garantier lagfart skulle kunna beviljas, sedan 10 år förflutit
efter i ämnet utfärdad kungörelse. Nu säger motionären, att
denna tid är för lång; man får nemligen under hela denna tid
vänta, innan inteckning får tagas i fastigheten, innan man får ut
sin köpeskilling o. s. v. Deremot vill jag erinra, att denna lag
alls icke tillkommit för att bereda lättnad i sådant hänseende, utan
endast för att bereda möjlighet till lagfart och att på den grundlägga
häfd. —- Utskottet har egentligen icke anfört något annat
skäl än att utskottet föreställer sig, att verkan af de i öfrigt föreslagna
garantierna ej skulle i någon väsentlig mån förringas, derest,
på sätt motionären föreslagit, tiden inskränktes till fem år. Men
detta påstående är alls icke bevisaat. Såsom jag redan nämnt,
nedlades den största omsorg på att finna garantier med en tid af
10 år, och då måste man nu bevisa, att dessa garantier fortfarande
äro fullt tillräckliga, äfven om tiden blir nedsatt till fem
år. — Man har äfven sagt att det kan inträffa, att genom eldsvåda
eller dylikt åtkomsthandlingar förloras, i hvithet fall, om
fastighet sedan säljes, man får vänta i 10 år på lagfart. Det är
icke heller för att afhjelpa detta, som lagbestämmelsen tillkommit.
Skulle en sådan olycka inträffa, fins ju underrättens protokoll och
renovationerna i hofrätten, hvarest afskrifter af åtkomsthandlingar
kunna erhållas; och på så sätt kan åtkomsten styrkas. —

Lördagen den 2l Februari.

15

>7:o 7.

Vidare har utskottet sagt, att erfarenheten ådagalagt, att man Ändring i m
mycket sällan begagnar sig af detta medel att få lagfart, och för- £ .V f«r0>''dmenar,
att det beror på den långa tiden. Man “kastar yxan i lagfart Afling
sjön“ och bryr sig ej om att söka lagfart; man tycker att det ej till fast egenlönar
sig. Det tror jag ej är förhållandet, utan om det visat sig, dom.
att man litet begagnat sig af detta sätt, är det nog derför, att (Forts.)
folk i allmänhet äro så tröga att fullgöra föreskrifter, som föranleda
litet besvär och kostnader, samt att mången må hända icke
ens har kännedom om, att ett sådant rättsmedel finnes i lagen
medgifvet. — Dessutom tillkommer en principiel betänklighet,
nemligen den, att i Sverige hafva vi blott två preskriptionstider,
den ena tioårig, som gäller för fordran, den andra ettårig för
borgensförbindelser, klander å förmyndareräkning m. fl. förhållanden,
der lagen talar om “natt och år“. Nu skulle införas eu alldeles
ny preskriptionstid på fem år. Det är visserligen sanning,
att denna tid i sjelfva verket icke är en preskriptionstid, ty den
utesluter icke ätt till klandertalan. Men den är dermed nära
jemförlig.

Med afseende härpå kan jag ej annat än anse, att man bör
stå qvar vid den gällande lagen, och derför yrkar jag afslag å
utskottets betänkande.

Herr Claeson: Jag hör icke till dem, som vilja bifalla eu
motion såsom belöning åt motionären. Det är för mig likgiltigt,
om motionären af kammarens beslut känner sig tillfredsstäid eller
icke. Men hvad denna motion beträffar, anser jag att ett bifall
till densamma skulle blifva af så stort gagn för en talrik hemmansegareklass
i den domsaga, hvars förvaltning är mig anförtrodd,
och för hela det län, af hvars representanter jag är en, att
jag med mycket nöje understödt motionen i utskottet. Jag tror,
att hvad här är sagdt om tioårig preskription icke i någon mån
är tillämpligt; ty de följder, som eljest inträda af preskription,
inträda icke här. Om en person inom tio år ej utkräfver sin fordran,
är han förlustig sin rätt, så vida ej gäldenären i godo betalar
sin skuld. Men här är han icke säker i sin eganderätt efter
de tio åren, ty han behöfver ytterligare tjugu år för att få häfd.

Dertill kommer, att innan denna tid börjar löpa — vare sig tio
eller fem år bli gällande — är det vanligen en mycket lång besittningstid
som föreligger. I allmänhet är det nemligen just när
en jordegare dör efter att hafva suttit 30—40 år på sin egendom,
som man har den största svårigheten att bevisa åtkomsten. Det
blir således ofta en 60—70 år, som förflyta. — Då förmodligen de
fleste af herrarne föreställa sig, att den, som bar en egendom,
äfven har klara papper rörande eganderätten, så ber jag att få
lemna några upplysningar från min domsaga. I två af domsagans
tingslag hafva sedan mer än 30 år tillbaka de stora skogsbolagen
förvärfvat sig nyttjande- eller eganderätt till skogsmarker, och
under denna tid hafva de så småningom och med mycket arbete
lyckats framskaffa åtkomsthandlingar till en stor mängd fastigheter.
Men ännu händer det, att de ej kunnat anskaffa sådana,

N:o 7. 16

Lördagen den 21 Februari.

Ändring i io utan måste begagna den nu ifrågavarande utvägen med kungörelse.
§'' af förord- e begagna f]en, ty hellre något än intet. Men af allmogen i det
lagfart å fång tredje tingslaget är det sannolikt ej mer än omkring en tiondetdi
fast egen- del, som har dugliga eganderättspapper till sin jord. Det är mycdom.
het sällsynt, att de alls lagfara sina fång, och när de göra det, så

(Forts.) gker dd; vanligen blott genom att lemna in sin fångeshandling
med begäran att få lagfarten förklarad hvilande. Dermed är ju
föga gagn, och man skulle säkerligen i sådana fall begagna den
nu ifrågavarande metoden vida oftare än nu sker, om den ej med
sin långa väntetid ansågs så tröstlös. — Jag tror emellertid ej, att
den ringaste fara föreligger, om tiden nedsättes till fem år. Det
är visserligen sant, att någon bevisning kan ej framläggas för att
risken ej blir större med fem år än med tio år; och jag undrar
icke på, att, när denna nyhet infördes i lagen, lagstiftaren tog den
längre tiden af tio år. Men sedan dess hafva tio år förflutit, och
erfarenheten har visat, att gagnet af den nya institutionen ej kommit
så till heders, som man tänkt sig, derför att tiden är för lång.
Jag föreställer mig, att efter dessa tio år icke någon enda rättegång
kan uppvisas, hvarigenom eganderätt tagits från någon på
grund af sådan här kungörelse. För öfrigt kan det hända nästan
lika lätt, att lagfart beviljas annan än rätte egaren, när fångesmannens
åtkomst styrkes med handlingar. I min domsaga har
det nemligen händt, att för eganderättens styrkande bouppteckningar
och arfskiften förrättats efter personer, som dött 30—40 år
dessförinnan, och uppenbart är, att vid dylika handlingars upprättande
fel kunna med eller utan afsigt ega rum. Jag tror för
min del, att man, teoretiskt sedt, ej behöfver betrakta den föreslagna
lagändringen såsom ett principbrott; och då derjemte enligt
min öfvertygelse den skall medföra stort praktiskt gagn, yrkar
jag bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Annerstedt: I olikhet med den siste ärade talaren

anser jag, att den nu föreliggande frågan är en ytterst vigtig principfråga,
dock ej så mycket med afseende på hvad nu föreliggande
paragraf innehåller, utan med afseende på de verkningar, som
denna förändring kommer att medföra på häfdinstitutet i dess helhet.
För 10 år sedan åstadkoms efter långvariga och vidlyftiga
förarbeten en ny lag angående 20-årig häfd, och dermed ansåg
man lagstiftningen i detta ämne hafva blifvit bragt till en punkt,
der den lagstadgade häfdetiden vore så afpassad, att den förlikte
de motsatta intressen, till hvilka man vid bestämmande af denna
tid måste taga hänsyn. År det något rättsgebiet, der det är angeläget
att stadga i lagstiftningen egen rum, är det i fråga om häfdinstitutet.
Det ligger i öppen dag, att när det här är fråga om
ett rättsinstitut, hvarigenom eganderätten kan öfverflyttas från en
till en annan, som ej från början varit den rätte innehafvaren
deraf, böra ändringar i detta rättsinstitut företagas med stor försigtighet
och förberedas med mycken omsorg. Från lång tid tillbaka
hafva ej blott i olika länders lagstiftning, utan ock i den gemensamma
källan derför, 30 år ansetts såsom en lämplig bäfdetid

Lördagen den 21 Februari.

17 K:0 7.

i fråga om sådan egendom, som ej kunde genom den vanliga kortare
tio- eller tjuguåriga häfden försvaras. I öfverensstämmelse
dermed innehåller äfven 1881 års lag 30 år såsom käfdetid för det
fall, att den person, som söker lagfart på en egendom, ej kan
styrka säljarens åtkomst. Och dessa 30 år äro så fördelade, att
.10 år förflyta innan lagfart beviljas, och derefter skola 20 år förflyta,
under hvilka klandertalan får anställas. Af den genom utskottets
majoritet tillstyrkta förändring skulle följden blifva, att i
stället för dessa 30 år, som lagkomitéu och lagberedningen föreslogo
och i den nya lagen intagits, skulle 25 år blifva den längre
preskriptionstiden. Oen sålunda föreslagna tiden är fullkomligt
godtyckligt vald, och derför finnes icke något annat stöd, än att
så hafva ledamöterna i 1891 års lagutskott tyckt. Derför kan icke
anföras någon analogi från något annat land eller från vår egen
rätt. Kan det då vara skäl att införa en sådan lagändring? För
min del synes detta icke vara fallet.

Härtill kommer, att då nya lagberedningen föreslog denna tid
af 10 år, åberopade den uttryckligen såsom skål, att den tidsutdrägt,
som en lagfartssökande måste underkasta sig, innefattade
ytterligare säkerhet för, att sättet ej blefve anlitadt i oträngdt
■mål, d. v. s. för åstadkommande af bedrägerier, hvarigenom rätte
egaren kunde afhändas sin egendom. — Härtill synes mig man
böra taga hänsyn till en följande omständighet. Den nya lagen
•bär upphäft det äldre stadgandet, att i fråga om omyndig person
preskriptionstiden ej löper. Det är då lagstiftarens skyldighet att
tillse, det sådana tidsbestämmelser gifvas, att något så när rymlig
tid lemnas för den omyndige att, sedan lian blifvit myndig och
fått någon erfarenhet i handhafvande! af sina angelägenheter, han
kan blifva i tillfälle att anställa den klandertalan, hvartill förmyndarens
försummelse kan gifva anledning. I detta fall torde
4 år vara en väl knappt tillmätt tid. Enligt min uppfattning har
nya lagberedningen väl afpassat tiden genom att bestämma den
till 10 år, d. v. s. 30 år från den omyndiges födelse.

Hvad beträffar gagnet af den nu gällande lagen, förefaller mig
detta gagn vara tillräckligt stort för den, som vill förvärfva sig
eganderätt. Låt vara att i någon landsända allmänheten ännu ej
kommit under fund med de fördelar för jordägare eller jordinne■h
af vare, som redan nu gällande lag innebär, och således icke så
mycket som önskligt är anlitar detta förfaringssätt, användes, såsom
en föregående talare anfört, detta tillvägagående i andra delar
af landet ganska mycket, hvarom man kan öfvertyga sig genom
att efterse i allmänna tidningar^, hvilka ofta innehålla kungörelser
i detta ämne. Och gagnet af gällande lag i detta ämne
får för den, som har jorden i besittning, icke blifva större än hvad
med rättvisa och billighet mot den rätte egaren till jorden är förenligt.
Då den föreslagna förändringen skulle enligt min uppfattning
innebära en orättvisa mot den rätte jordegaren, vågar jag
vördsamt yrka afslag på utskottets betänkande.

Ändring i 10
§ af förordningen
ang.
lagfart å fång
till fast egendom.

(Forts.)

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 7.

2

N:o 7. 18

Ändring i 10
§ af förordningen
ang.
lagfart å fång
till fast egendom.

(Forts.)

Lördagen den 21 Februari.

Herr Ung er: Den der gamla 30-åriga häfden är visserligen
ganska vördnadsvärd, och jag är ej hågad att göra störa hopp i
lagstiftningen och införa nya principer, men jag tar mig friheten,
fästa uppmärksamheten på, att den 30-åriga häfden redan är upphäfd.
1881 års förordning stadgar 20-årig häfd, och den skall löpa
från lagfartsdagen för de hemman, om hvilka kungörelse utfärdas,
likaväl som för alla andra. Om man nu kunde förkorta klandertiden,
innan lagfart får meddelas, kan jag ej förstå, att derigenom
någon olägenhet skulle kunna uppstå. Jag beklagar i. stället, att
motionären icke föreslagit ännu större inskränkning i denna tid,
ty jag kan ej fatta, att man derigenom gör något våld på den
historiska utvecklingen af hithörande lagstadgande. .Det var icke
för att återställa den 30-åriga häfden som klandertiden före lagfarten
bestämdes till tio år, och, när vi hafva qvar den 2Q-åriga klandertiden
efter lagfarten, måtte val fem år vara tillräcklig tid för
den, som vill klandra före lagfarten. Och hvad beträffar gagnet
af den föreslagna lagförändringen, synes mig talaren på stockholmsbänken
hafva underskattat detsamma.

Det lär väl nemligen vara klart för en hvar, huru vigtigt det
måste vara för fastighetsegare att få lagfart och ej behöfva vänta
derpå i tio år. Den, som sitter med skuld på sitt lilla hemman
eller vill göra en afsöndring eller dylikt, kan ju icke företaga något
derför, innan han väntat ut de tio åren och fått sin lagfart
beviljad. Och hvilkens rätt skulle förnärmas, hvilken skulle lida
af att förkorta denna tid till hälften? Jag tror, att den, som ser
en kungörelse i Posttidningen eller hör en sådan i kyrkan angående
en lagfart, som sökes, väl skall kunna hinna anställa klandertalan
derå under loppet af 5 år. Vid sådant förhållande och då
gagnet af denna förändring verkligen är stort för landsbygden och
i synnerhet för de mindre hemmansegarne, tager jag mig friheten
att hemställa om bifall till lagutskottets ifrågavarande betänkande.

Herr Hasselrot: Ej heller i behandlingen af denna fråga
har jag deltagit i utskottet, och då jag hyser en annan mening
än dess majoritet, ber jag att få yttra några ord. Om den ifrågasatta
förändringen endast berörde sådana jordegare, som både rättsligen
och faktiskt voro egare af den jord, å hvilken lagfart sökes,
ehuru lagliga åtkomsthandlingar saknas, medger jag att det kunde
vara likgiltigt, om det i lagen stode 5 eller 10 år och kanske bättre
med 5 år. Men kammaren har sig nog bekant att frågan gäller
icke endast detta, utan att möjligen inskränka den verklige egarens
rätt till fastigheten, nemligen att inskränka den tid han nu egen
att vinna sin lagliga rätt tillbaka. Förr än förordningen om tjuguårig
häfd tillkom, kunde en rätt egare, dominus, återtaga sin jord,
om det så var efter ett par hundra års förlopp och sedan egendomen
genomgått flere händer. Han kom och visade, att t. ex.
hans farfarsfar egt densamma och att den olagligen frånhändts
denne och att han var ende arfvinge till denne sin farfarsfar samt
tog så åter sin egendom. Detta ledde till olägenheter och ansågs
menligt för rättssäkerheten. Derför infördes genom 1881 års för -

Lördagen den 21 Februari.

19 N;o 7.

ordning 20-årig häfd, så att den, som vill på det viset vinna sin
egendom åter, skall väcka talan derom inom 20 år efter lagfarts
beviljande. Men nu kan på en sådan fastighet, som frånhändts
rätte egaren, vanligen ej fås lagfart. Den har gått genom köpebref
från en till en annan, och när någon i god tro är innehafvare
deraf, är stadgad en ytterligare tid af tio år, inom hvilken denne
icke får lagfart och från hvars slut den 20-åriga preskriptionen
börjar löpa. Mig synes ej obilligt att fordra denna tid af tillsammans
30 år, för att non dominus skall bekräftas i eganderätten.
Jag vågar äfven påstå, att detta rättsinstitut ej användes så sällan
som man synes antaga. Jag har intresserat mig för dessa
frågor och sett efter i Posttidningen. Det förekommer mycket
sällan ett nummer under årets lopp, som ej innehåller någon dylik
kungörelse, och ibland förekomma ända till tre spalter i rad
med sådana i samma tidning. Så sällan är det således.icke, och
jag tror, att i samma mån detta till vägagående blir mera kändt,
kommer det att allt allmännare användas och lika mycket, om lagfarten
skall hvila i 10 år som om denna tid blir inskränkt till 5
år. Hade d.et från början stadgats fem år, skulle jag ej ifrågasatt
ändring deri, men då bestämmelsen i fråga om 10 år gör den sammanlagda
preskriptionen till trettioårig, hvilken tid är antagen i
andra länders lagstiftning, synes mig mycket litet skäl förefinnas
att nu. vidtaga en ändring blott för den lilla lättnad för en och
annan jordegare, som derigenom skulle kunna vinnas. Jag tillåter
mig alltså yrka afslag å utskottets betänkande.

Herr Ölan der: Jag hade ej tänkt yttra mig i denna fråga,

då det verkligen föreföll mig, som om de skäl, utskottet anfört
till grund för sitt utlåtande, vore temligen uttömmande och fullgiltiga.
Jag har väntat att se hvilka motskäl skulle under diskussionen
anföras, och då jag nu hört dem, anhåller jag att få yttra
några ord till bemötande af desamma.

Jag fäster mig emellertid först vid det yttrande af den förste
ärade talaren, hvarmed han började sitt anförande. Han förklarade
att, om den föreliggande motionen bifölles, “det icke", så folio
hans ..ord, “kunde vara någon riksfana, utan vore temligen likgiltigt".

År det nu verkligen så, att de garantier, man velat gifva åt
den verklige fastighetsegaren, derigenom icke blefve i väsentlig
mån rubbade, så kan jag å andra sidan säga, att frågan är af
stor vigt för de personer, hvilka önska få befästad sin eganderätt
medelst lagfart och börja, så att säga, aftjena den tjuguåriga
häfden. År det så, att den fara, man åberopat såsom skäl för
motionens afstående, icke är af någon större betydelse, då böra
vi ej heller afstå motionen och derigenom bibehålla de stora
olägenheter, som följa af det nuvarande stadgandets kvarstående.

Den ärade talaren sade vidare, att det är ett jemförelsevis
nytt stadgande, det som redan finnes, och att det sålunda ej vore
skäl att så hastigt ändra det.

Just den omständigheten att, ehuru det är nytt, det likväl
redan visat sig så föga användbart, bevisar enligt mitt förmenande

Ändring i JO
§ af förordningen
ang.
lagfart åfång
till fast egendom.

(Forts.)

N:o 7. 20

Lördagen den 21 Februari.

Ändring i Matt det redan från början varit olämpligt och icke kvilat på en
§ af förord- fu|p. tillfredsställande grund.

lagfart åfång Jag märker, att våra domhafvande från olika håll uttalat

till fast egen- olika åsigter, och den saken finner jag helt naturlig. På de ställen,
dom. hvarest eganderättsförhållandena äro klara och der ej några svå(Forts.
) righeter möta att bedöma föregående egares åtkomst, der har man
ej lärt känna de olägenheter, som det nu gällande lagstadgandet
inedför, då deremot på de orter, der åtkomsthandlingarne äro
trassliga och oklara, en mängd obehag för de lagfartssökande
uppstått, som nämnda lagstadgande snarare tjenat att föröka än
att afhjelpa. Denna sistnämnda åsigt har jag hört uttalas af
domhafvande!! från Dalarne, och så är äfven förhållandet i deri
landsbygd, der jag utöfvar min domareverksamhet. Då de rättsökande
komma med sina köpebref, på grund af hvilka de söka
lagfart, och det visar sig omöjligt för dem att kunna prestera
sådan åtkomsthandlingar, som erfordras för lagfarts vinnande, samt
man dervid upplyser dem om att de ändock kunna efter ansökningens
kungörande erhålla lagfart tio år från kungörandet, svara
de: “hvad tjenar det till, det är detsamma som intet, jag behöfver
låna på hemmanet" o. s. v.

Under den långa tid, som åtgår från lagfartens sökande och
till dess meddelande, kan man visserligen draga de fördelar af
egendomen, som den kan gifva in natura; men den har icke något
penningevärde, man kan ej sälja den, ej inteckna den, och för de
smärre jordegarne är detta en stor fara icke blott för dem sjelfva,
utan äfven för jorden, hvars produktionsförmåga de ej kunna upphjelpa
i brist på erforderligt rörelsekapital.

Den förste ärade talaren sade sig ej känna till några andra
preskriptionstider, än den ettåriga och tioåriga (han nämnde ej
den tjuguåriga.)

Men den tid, som här är i fråga, är ej någon preskriptionstid.
Hvad är det jag vinner genom att erhålla lagfart efter tio år,
eller om motionen antages, efter fem år? Icke vinner jag någon
eganderätt till fastigheten, och ingen annan försitter sin. Jag
får en skylt på att den tillhör mig, ingenting annat. När som
helst kan den rätte egaren uppträda och stämma mig om bättre
rätt, trots lagfart blifvit meddelad.

Men, säger en af de föregående talarne, derigenom skulle
häfdetiden, den stadgade preskriptionstiden förminskas under hvad
man ansett öfverensstämma med gällande rättsprinciper. Men så
är det ingalunda. Den gällande rättsprincipen är att häfdetiden
skall vara tjuguårig, räknadt från det lagfart meddelats; deruti
sker ingen ändring. Hvar finnes den rättsprincip, som fordrar att
häfdetiden skall utgöra BO år från det köpet upprättas eller lagfart
sökes? Mig veterligen ingenstädes.

Eu annan talare anförde att, om tiden mellan kungörandet
och lagfartens meddelande sattes för låg, man möjligen skulle
komma att missbruka ifrågavarande rättighet och i oträngdt mål
begagna sig af densamma. Ingen, som har fullständiga åtkomsthandlingar,
lär väl emellertid vilja underkasta sig vare sig att

Lördagen den 21 Februari.

21 N:o 7.

fena år längre, än han behöfver, vänta på lagfart, eller att vid -Ändring ilo
kännas de kostnader, som äro förenade med lagfartens kun- ^ ,af f°rordgörande
in. m. ^ lag^Håfäng

Man har sagt, att nu ifrågavarande sätt att vinna lagfart hit- till fast egentils
ofta användts, trots de åberopade olägenheterna enligt nu dom.
gällande lag. Ja detta kan ju vara möjligt, ehuru jag derom CForts-)
saknar erfarenhet från min domsaga, men jag vill fråga hvilken
som helst af våra domhafvande: har det någonsin inträffat att
någon klandertalan med anledning deraf blifvit anhängiggjord? Har
någonsin eganderätten i dylika fäll gjorts lagfartssökanden stridig?

Hen siste ärade talaren anförde, att om lagfartssökanden vore
faktisk egare af fastigheten, så att hela saken blott vore en
formfråga, skulle det göra mindre, om tiden vore knappare tilltagen.
Men detta är väl just det vanliga fallet, detta är väl
hvad som i allmänhet är regel och att då onödigt fördröja lagfarten
tjenar till intet. Het är undantagsfall att någon annan
har eganderätten, än den som söker lagfart, och jag är alldeles
säker på, att har en gång kungörelse blifvit utfärdad och i tidningarne
kungjord, men den rätte egaren icke då fager reda på
saken och så fort som möjligt anbängiggör rättegång — icke gör
han det först sedan fem år gått till ända. Bessutom finnes en
ofantligt stark garanti i detta afseende, en garanti, som är till
och med starkare än de bästa åtkomstkand.lingar, och det är
stadgandet i härvarande paragraf, att det skall visas “att sökanden
eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem
år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom egare
till fastigheten". Låter det väl tänka sig att sökanden skulle få
sitta uti qvald besittning af, draga alla inkomster från samt vara
skrifven för egendomen, under hela denna tid utan att den rätte
egaren, som till på köpet genom kungörelse i tidningarne blifvit underrättad
om förhållandet, skulle först sedan fem år gått till ända
anställa sin klandertalan. Het är föga troligt.

Jag anser så många skäl tala för utskottets förslag, att jag
yrkar bifall till detsamma.

Herr Fröberg: Jag erkänner villigt i likhet med den föregående
talaren, att det är af stor vigt för egaren af en fastighet
att han derå får lagfart; men det ligger ännu större vigt derpå,
att lagfart ej beviljas åt någon, som icke är egare, för att derigenom
ej beröfva den rätte egaren hans rätt till fastigheten. Uti
här ifrågavarande § af lagfartslagen stadgas, att en person, som söker
lagfart på grund af köpebref eller annan åtkomsthandling, oaktadt
han ej kan förete handlingar, som ådagalägga förre egarens rätt
till fastigheten, ändå skall kunna erhålla lagfart. Men för att
lagfart på detta sätt skall kunna beviljas, föreskrifves vidare, att
om lagfartsansökningen, som emellertid förklaras hvilande, rätten
skall, på lagfartssökandens begäran, utfärda kungörelse. Om nu
icke, efter det kungörelsen tre gånger blifvit på sätt, som stadgadt
är, publicerad, klander å fånget instämmes och i rättens
lagfarts protokoll antecknas inom tio år från sista kungörandet, må,

N:o T.

22

Lördagen den 21 Februari.

Ändring i 10 (Jer anledning ej heller förekommer, att annan eger bättre rätt
§ af förord- j-j}] egendomen, den omständigheten, att förre egarens åtkomst ej
lagfart å fång styrkes, icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, såvida
till fast egen- sökanden eller hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda tio
dom. år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagen såsom egare
(Forts.) fastigheten. Härutinnan föreslår, enligt det föredragna be tänkandet,

utskottet den ändring, att förenämnde tid af tio år
måtte förkortas till fem år, hvilket jag anser ej böra ske, af det
skäl att tillfället för rätte egaren att återvinna en honom obehörigen
afhänd fastighet kommer att allt för mycket inskränkas,
på samma gång som den oredlige förvärfvaren beredes en större
förmån, än han nu eger. Det är icke otänkbart att den rätte
egaren ej kan under denna kortare tid af fem år iakttaga sin
rätt. Det händer t. ex. med sjömän och andra, som vistas å utrikes
ort under många år, och hvilka kanske ej förr än efter 25
år återkomma till fäderneslandet samt då först kunna blifva i
tillfälle att göra sin rätt gällande. Jag ber att få fästa uppmärksamhet
derå, att fastighet kan intecknas, efter det lagfart derå
beviljats. Har en sådan blifvit rätte egaren obehörigen afhänd.
och kommer han åter efter flera år och inom häfdetidens utgång
stämmer om fastighetens återvinnande, så varder, i fall detta påstående
bifalles, lagfarten upphäfven och de inteckningar, som i
fastigheten skett, sedan den kom ur rätte egarens hand, förklaras
ogilda, hvilket kommer att medföra stora olägenheter och ingalunda
kan vara egnadt att höja förtroendet för fastighetskrediten,
utan fastmer skall förorsaka mycken oreda i det afseendet; hvarföre
jag hyser stor betänklighet vid att bifalla förslaget, och instämmer
jag för ty med dem bland de föregående talarne, som
yrkat afslag å motionen och utskottets förslag.

Herr Claes o n: Visserligen är redan af herr Öländer yttradt
en del af hvad jag ville säga, då jag begärde ordet; men
jag tror dock det böra skarpare än hittils skett för denna kammare
framhållas, att man genom det föreskrifna kungörandet ej
vinner ovilkorlig rätt till lagfart, utan att när efter den föreskrifna
tidens utgång lagfartsansökningen fullföljes en grundlig
undersökning af alla förhållanden företages för att utröna huruvida
något falsarium förefinnes.

Jag tror att på landsbygden, der väl det ifrågavarande sättet
hufvudsakligen behöfver anlitas, man i de flesta fall skall kunna
med tillhjelp af nämnden leta ut det rätta förhållandet. Vore
det fråga om att hjelpa någon köpare, som sitter i falsk besittning
af jorden, så försäkrar jag, att jag skulle vara den siste att
vara med derom. Men jag anser att faran der vid lag är nästan
lika stor, när lagfartssökandena komma med dåliga åtkomsthandlingar.
Jag nämnde, att ej mera än omkring en tiondedel af hemmansegarne
uti ett af mina tingslag torde hafva klara papper
till bevis om sin eganderätt, men jag tror, att de alla ega sin
jord, så att här är det blott fråga om en formalitet.

Den åberopade faran är enligt min mening rent teoretisk och

23 Ji;o 7.

Lördagen den 21 Februari.

ytterst sällan finnande motstycke i verkligheten och kan lika väl Ändring i w
inträffa, då åtkomsthandlingar blifvit företedda och alltså tiden
för häfden är kortare. Deremot äro de praktiska olägenheterna infart
af att i ytterligare 5 år vänta på bekräftelse i eganderätten och till fastjgenköpeskillings
erhållande m. m. alldeles uppenbara. _ dom.

En talare har missförstått mig, då han yttrade, att jag (Forts.)
sagt, att detta förfaringssätt sällan användes. Jag har endast
•sagt, att i min domsaga, der man ofta saknar annan utväg att
erhålla lagfart, metoden i fråga användes vida mindre ofta än
behöfligt är, sannolikt i många fall för den långa tidens skull.

Detta gäller företrädesvis de små hemmansegarne. Det skulle ej
falla någon af oss in att ej begagna kungörelsesättet äfven med
de tio åren, när annan hjelp ej finnes, men det är afskräckande
för en liten jordägare. Den ändock långa tiden och kostnaden
för kungörelsen äro tillräckliga att förebygga, att genom tidens
förkortande, på sätt nu föreslagits, någon skulle begagna denna
utväg, der han är i tillfälle att med handlingar styrka sin fångesmans
laga åtkomst.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Annerstedt: Innan diskussionen afslutas, anhåller jag

att få påpeka några synpunkter, som man vid denna frågas afgörande
bör hafva för ögonen

Först och främst är hela denna lagstiftning en lagstiftning
för undantagsfall. Det är sålunda litet bevisande, då man säger
att de uttalade farhågorna endast hafva tillämpning på undantagsfall.
Hela lagstiftningen afser ju undantagsfall, och olyckligt
vore i sanning det land, hvars jord i regeln förvärfvades genom
tjuguårig eller tioårig häfd — hvilket i sjelfva verket innebure, att
de verkliga egarne undanträngdes af personer, hvilka obehörigt
satt sig i besittning af jorden.

Den andra synpunkten är den, att från juridisk och äfven
från praktisk-juridisk synpunkt sedt förefinnes en väsentlig skilnad
på möjligheten af misstag, när den person, som söker lagfart,
har klara åtkomsthandlingar, och då han ej är i tillfälle att kunna
förete någon åtkomsthandling. Det torde icke vara svårt att inse,
att om någon vill begå bedrägeri, det är lätt för honom att förevisa
en äkta handling, der en person, hvilken ej har att göra med
fastigheten, säljer densamma. Detta papper inlemnas till rätten
med begäran om lagfart, och lagfart skulle då vinnas efter fem år,
hvarefter, sedan ytterligare 20 år förflutit, full eganderätt förvar
fvats!

Vidare är det påstående, som af den siste talaren framhållits,
eller att om någon klandertalan kunde ifrågakomma, skulle den
gifva sig till känna genast efter första kungörelsen, efter min uppfattning
icke grundadt i verkligheten. Dervid tages nemligen ej
hänsyn till alla de fall, som torde vara de hufvudsakliga, på
hvilka lagen skall tillämpas, då nemligen den person, hvars egendom
man söker frånhända honom, ej är i tillfälle att skydda sin
rätt, om han är sjuk, emigrerad m. ni. eller alla de fall, som i

K:o 7. 24

Lördagen den 21 Februari.

Ändring *-fö 1734 års lag förutsättas såsom laga förfall. Om dessa förfall
§ af förord- räcka under längre tid, är det gifvet, att ifrågavarande person
lagfart å fångurståndsatt att bevaka sin rätt, oaktadt kungörelse stått i
till fast egen- Posttidningen. När förfallet upphör och han finner sin egendom
dom,. såld eller intecknad, det är då, som han väcker vindikationstalan,
(Forts.) vore obilligt, om denna hans rätt skulle genom den före slagna

korta preskriptionstiden blifva honom beröfvad. Slutligen
kan det icke vara rigtigt att, som den siste talaren, säga, att
här ej är fråga om någon preskriptionstid, här är fråga om den
trettioåriga preskriptionen och huruvida tjugufem eller trettio år
skall vara klandertiden i de fall, då en person utan att kunna
styrka sin åtkomst satt sig i besittning af en egendom och får
sin lagfartsansökning hvilande. År det ej med rigtiga rättsgrundsatser
öfverensstämmande att denna klandertid skall vara
10 år längre, än då en person med fullständiga åtkomsthandlingar
sökt och erhållit lagfart? Mig synes detta vara uppenbart.

På dessa skäl vidhåller jag mitt yrkande om afslag på utskottets
hemställan.

Herr Carlborg: De talare, som yrkat afslag å utskottets
ifrågavarande utlåtande, hafva företrädesvis åberopat den omständighet,
att detsamma skulle strida mot de principer, som varit
och äro gällande i vår egen och främmande länders lagstiftning.
För min del anser jag dock att, ehuru principer äro synnerligen
vigtiga, då det är fråga om lagförändring, man likväl ännu mera
bör taga hänsyn till, huruvida den lag, i hvilken ändring föreslås,
visat sig gagnelig eller icke för det land och de förhållanden,
som den är afsedd för. Enligt min åsigt och den erfarenhet, jag
eger såsom domare, har den lag, hvarom nu är fråga, ej visat sig
nyttig. Lagen har nu snart varit gällande i 15 år, men såvidt
jag vet, har det ännu icke någon gång förekommit, att en person,
som sökt lagfart å fast egendom, blifvit densamma afhänd på grund
af klander, tillkommet genom sådant kungörande, hvarom stadgas
i 1875 års lagfartslag. Innan denna lag utkom var allmän praxis
hos underdomstolarne på landet, att då lagfarts söktes af en
köpare som icke hade åtkomsthandlingar, han sökte styrka sin
eganderätt med vittnen och utdrag ur mantals- och skattskrifningslängder
till bevis på huru lång tid han och hans fångesman
vant i oqvald besittning af egendomen. Om denna tid uppgick
till 10 år eller derutöfver, beviljades vanligen lagfart på sådan
bevisning. Detta är nu förbjudet och kan ej ega rum efter det
1875 års lag blef gällande, utan då en lagfartssökande ej kan
med en föregående egares fastebref eller lagfärtsbevis styrka sitt
fång, hänvisas han att låta sin ansökning kungöras i tidningarne,
på det att den, som anser sig ega bättre rätt, må få tillfälle
klandra hans fång. Detta kungörande har, såsom jag förut nämnt,
- ej haft den ringaste påföljd, och skall man taga så mycken hän syn

till principer, som vissa talare hafva påyrkat, bör man äfven
beakta den i motiveringen till lagfartslagen uttalade princip, att
all svensk jord bör lagfaras och att hvarje jordegare bör be -

25 N:o 7.

Lördagen den 21 Februari.

redas tillfälle, och i vissa fall äfven tillhållas, att förskaffa sig lag-Ändring ilo
fart. Men genom nuvarande stadgande förhindras den synnerligen s .“/Mordnyttiga
och behöfliga säkerhetsåtgärd, som lagfarten medför. Då lagfart å''"Ing
en mindre hemmansegare söker lagfart, men ej har sådana papper, till jäst egenatt
lagfarten kan beviljas, utan hänvisas till kungörelse i tidnin- dom.
garne, blir han, då han får höra att med ansökningens pröfning (Forts.)
kommer att dröja i ytterligare 10 år och att kungörandet dertill
kostar penningar, vanligen så missmodig, att lian säger: “ja, då
får det väl vara som det är“, och det leder åter derhän, att i
många landsändar sitter en hop hemmansegare vid sina fastighetslotter
utan att derå hafva erhållit lagfart, till stor skada för dem
sjelfva och deras rättsinnehafvare, då de en gång do. Såsom jag
nyss säde, anser jag denna långa tid af 10 år verka skadligt för
den i lagen erkända grundsatsen om nyttan och behöfiigheten af
lagfarts vinnande, och på grund häraf anhåller jag att få förena
mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sjöcrona: Jag skall endast be att få yttra några ord.

En talare har mot mig sagt, att den ifrågavarande tiden icke
vore någon preskriptionstid. Det har jag icke heller påstått.

Någon verklig preskriptionstid är den visserligen icke, men den är
så snarlik och så jemförlig med en preskriptionstid, att, om den
ändras, det är fara värdt att en sådan ändring skall kunna åberopas
till stöd för att ändra äfven den eljest i lagen bestämda
preskriptionstiden.

Samma talare frågade: hvad vinner lagfartssökanden derpå,
att han får det han önskar efter fem år? Jo, svarade han, ingenting
annat än lagfarten. Men derpå vill jag svara, att den, som
fått lagfart, dermed vunnit den förmånen att kunna inteckna fastigheten.
Men den, som derpå icke vinner, i händelse eganderätten
icke är laglig eller behörig, det blir den, som i förlitande på den
beviljade lagfarten, lemnat lån mot inteckning i samma fastighet,
och som, om eganderätten går tillbaka, får vidkännas den obehagliga
öfverraskningen att hans inteckning förlorat allt värde.

På grund häraf, samt med åberopande af hvad jag förut sagt
och de sakrika anförandena af talarne på stockholmsbänken och
kalmarbänken, yrkar jag fortfarande afslag å utskottets förslag.

Herr Unger: I anledning af ett par talares yttranden, som

kunnat tydas derhän, att det efter de ifrågavarande fem åren
skulle vara slut med tiden för att få klander å fånget instämdt,
vill jag endast erinra derom att, vare sig man nu varit hindrad
af sjukdom eller sjöresa, att anställa klander före lagfarten, man
i allt fall har samma tjuguåriga preskriptionstid qvar efter lagfart,
meddelad på grund af de föreskrifna kungörelserna, som efter
vanlig lagfart.

Hvad vidare beträffar den af den siste ärade talaren antydda
öfverraskning, som under klandertiden skulle kunna träffa en inteckningshafvare,
så vill jag blott påpeka, att sådana öfverraskningar
lika väl kunna träffa inteckningshafvare, som fått inteck -

N;o 7. 26

Lördagen den 21 Februari.

Ändring i jo ning i fastighet, i fråga om lagfart, hvarå något kungörande icke
niffnan erfordrats.

lagfart ä fång JaS vidhåller mitt vördsamma yrkande om bifall till utskottets

till fast egen- försl ag.
dom.

(Forts.) . jjerr Bergström: Det lyster mig icke att inlåta mig på de

bifrågor, som här under öfverläggningen förekommit, t.- ex. huruvida
den tid af 10 år, som föreslagits att förkortas till fem, är
att anse som en preskriptionstid eller icke. Närmast åsyftar jag,
att rätta ett misstag, hvartill en föregående talare gjorde sig skyldig,
då han sade, att den ifrågavarande förordningen varit gällande
i 15 år. Den är daterad den 22 april 1881, och då vi nu
räkna 1891, har den således icke varit gällande i fulla tio år.
Då den tid, som från sista kungörandet af det i förordningen omförmälda
förhållande måste, så vida lagfart skall kunna meddelas,
hafva förflutit, enligt förordningen är bestämd till 10 år; så hafva
vi verkligen ännu icke någon erfarenhet, huru lagen verkat.

Jag tillstår upprigtigt, att jag delar alla de betänkligheter,
som i denna sak äro af herrar Annerstedt, Sjöcrona och Hasselrot
anförda mot bifall till utskottets hemställan. Redan sättet för
kungörandet, enligt föreskriften i 1881 års förordning, är temligen
ofullständigt. Första vilkoret för att göra en ändring i afseende
på tiden vore, enligt mitt förmenande, att man föreskrefve ett
mycket tätare och fullständigare kungörande än för närvarande
är stadgadt. Kungörelse skall tre gånger införas i allmänna tidningar.
Men hvem, åtminstone i landsorten, håller Post- och
Inrikes-tidningar, om han icke är embetsman? Det föreskrifna
kungörandet i kyrkan har icke heller stor betydelse, ty de flesta
gå ur kyrkan, så fort kungörelserna efter gudstjenstens slut börja
uppläsas. Deremot skulle, i händelse tiden förkortades, kungörande
en gång i månaden i ortens tidning vara ett sätt att säkrare bringa
saken till allmänhetens och framför allt till vederbörandes kännedom.
Alla de vådor, som kunna uppkomma genom att man är
för välvillig i fråga om förkortande af denna tid, äro redan framhållna.
Säkert är, att, om på lösa grunder en lagfart beviljas
och dermed möjlighet beredes för den, som fått lagfart att medgifva
inteckning i fastigheten, denna inteckning, när sedermera
rätte egaren framkommer, förlorar allt värde. Då 1876 års lagfartslag
infördes, hade man till syftemål att eu gång komma derhän,
att hvarje lagfart skulle stå i lagfartsboken, så att denna
blefve ett fullständigt fortlöpande vittnesbörd om eganderättsförhållandena
i vårt land. Jag tror att, då man ändrar den nu
ifrågavarande paragrafen, man aflägsnar sig från vinnande af detta
syftemål.

Jag yrkar afslag å lagutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
utlåtande hemstält och vidare på afslag derå, samt för -

Lördagen den 21 Februari.

27 N:o 7.

klarade sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande Ändring ilo
ja besvarad. § «/ förord ningen

ang.

Herr Claiison begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, l^{afLt egenjusterades
och anslogs en omröstningsproposition af följande ly- dom.
delse: (Forts.)

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—52;

Nej-43.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 och 20 i denna månad ifrågasatt än
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad äring af bo

lydelse af 20 kap. 8 § ärfdabalken.

kap. 8 § ärfdabalken.

Herr Billing: Den af herrarne, som genomläst den föreliggande
motionen och lagutskottets betänkande öfver densamma,
har icke kunnat undgå att finna dessa framställningar ganska egendomliga.
Till stöd för sitt förslag anför motionären ett skal; detta
kasseras af lagutskottet. Till stöd för sitt förslag anför åter
lagutskottet ett annat skäl; detta kasseras, åtminstone till tre
fjerdedelar, af utskottet sjelf.

Motionen går ut på att få bort den bestämmelsen, att förmyndare
för ett barn får den icke vara, som tillhör en annan trosbekännelse
än den, i hvilken barnet skall uppfostras. Motionären
säger, att denna bestämmelse innebär en orättvisa, derför att den
skulle stämpla dessa, som icke få vara förmyndare, såsom opålitliga.
Här finnes det nog ingen, som anser, att i denna bestämmelse
ligger ett stämplande af någon såsom opålitlig, ty derför
att jag har en annan trosbekännelse, må jag väl icke förklaras för
eu opålitlig menniska. Jag kan blott icke anses vara en pålitlig
uppfostrare i en tro, till hvilken jag är motståndare.

Lagutskottet säger, att skäl till en förändring ligger deruti,
att, då, enligt dissenterlagen, en fader kan vara af annan trosbekännelse
än sitt barn, han ju då icke skulle kunna vara dess för -

Jf:o 7. 28

Lördagen den 21 Februari.

IJdrin7af 2n “ynd"e; Men lagutskottet säger också sjelf, att den ifrågavarande
kap:8§ärfda- ]a£en 1(j^e lärer kunna tillämpas på fader, och således gäller då
hälben. icke heller detta skäl, ehuru utskottet likvisst tillägger, att en så(Forts.
) dan tillämpning möjligen kan ifrågakomma.

Alltså finna herrarne, att hvarken motionären eller lagutskottet
anfört något skäl för den här föreslagna förändringen, och då för
öfrigt intet skäl blifvit framhållet för förändringen, så lärer det
icke heller fiunas något skäl att bifalla densamma.

Under sådant förhållande skulle jag icke behöfva anföra någon
positiv grund för afslag. Men jag ber dock att få tillägga några
ord.

Den lag, som här nu är i fråga, har tydligen tillkommit för
att lägga något hinder i vägen för religiös propaganda. 1 detta
hänseende finnas numera i vårt land nästan inga hinder. Det enda
område, der ännu någon tillstymmelse till sådant fins, rörer barnen.
Vi hafva förordningen af den 16 november 1869, angående ansvar
för den, som söker förmå minderårig till affall från den evangelisktlutherska
läran, och vi hafva den nu här ifrågavarande lagbestämmelsen,
med hvilken man velat värna de omyndiga barnen från
att blifva föremål för religiös propaganda. Jag hemställer, om
icke det kan vara skäl att bibehålla detta värn, och om det kan
vara skäl att just nu° undanrödja detsamma, då man vet, huru dessa
omyndiga äro föremål för ganska starka försök att föra dem öfver
från den tro, i hvilken de enligt gällande lag skola uppfostras.
Sådana försök komma från venster och från höger. Jag skall nu icke
tala om försöken från venster, nemligen från de många sekterna
i vårt land, utan mitt starkaste skäl att hålla fast vid den ifrågavarande
bestämmelsen är att icke taga bort något af de hinder,
som ännu stå i vägen för propagandan från höger, jag menar från
den romersk-katolska kyrkan. Det är allmänt bekant, att icke
blott i andra länder utan äfven i Sverige den romerska kyrkan
gör och ytterligare rustar sig att göra ganska kraftiga försök att
drifva propaganda. Jag tror, att det är mycket större skäl att
försöka ställa ett värn mot denna propaganda än att borttaga nästan
det enda skydd vi ega emot dessa katoliker, hvilka redan nu
■ på mångahanda sätt försökt att kringgå de bestämmelser, som i
dissenterlagen äro gifna angående våra barns uppfostran i religiöst
hänseende.

Jag yrkar afslag å lagutskottets förslag.

Herr Sjö Gröna: Den kritik, som den föregående talaren

egnat lagutskottets betänkande, träffar icke mig, enär jag, såsom
herrarne behagade finna, reserverat mig mot det slut, hvartill
utskottet kommit. Ehuru jag redan flera gånger i dag nödgats
taga ordet i egenskap af lagutskottets ordförande, är jag dock
tvungen att så gorå äfven nu i anledning af nämnda reservation.
Jag tror emellertid, att jag kan fatta mig hemligen kort.

Den. förste talaren har redan antydt, att, om detta förslag
blefve. bifallet, eu katolik kunde förordnas till förmyndare för en
myndling, som skall uppfostras i den evangeliskt-lutherska läran.

Lördagen den 21 Februari.

29 N:o T.

Nu säger lagutskottet, att detta gör ingenting, ty det kommer an ifrågasatt änpå
domaren att se till att en lämplig förmyndare förordnas, och äring af 20
om denne skulle missbruka sin ställning, så torde domaren icke a

underlåta att efter noggrann pröfning aflägsna honom från för- (Forts.)
myndareskapet. Skall det nu så förstås, att domaren i regel icke
förordnar en person, som har en annan trosbekännelse än den,
hvartill barnet skall uppfostras, då kan ju lagbestämmelsen gerna
qvarstå. Blefve det åter så, att domrarne i allmänhet icke skulle
fästa afseende å detta förhållande och sådant måste anses skadligt,
så är det ju nödigt att bibehålla förbudet. Hvad åter beträffar
den af lagutskottets majoritet uttalade förmodan, att domaren skulle
afsätta en förmyndare, som, om än icke lockar eller tubbar, likväl
använder sitt inflytande på sin myndling för att få honom från den
evangeliskt-lutherska trosbekännelsen, så tror jag att eu sådan förhoppning
ingalunda kan realiseras, ty en domare har säkerligen
icke tid att följa alla de myndlingar, som stå under hans vårdnad.

Ett skäl skulle dock kunna tänkas för bifall till föreliggande
motion, hvilket skäl lagutskottet äfven antydt, nemligen om den
lagbestämmelse, hvari ändring nu ifrågasättes, skulle utgöra hinder
för eu fader att fortfarande vara sitt barns förmyndare. Det kan
ju mycket lätt hända, och det händer verkligen ganska ofta i vårt
land, att äktenskap ingås mellan personer af olika trosbekännelse,
och att barnen då skola uppfostras i modrens trosbekännelse, om
den öfverensstämmer med statskyrkans lära. Så länge äktenskapet
varar och modren lefver, kan hon utöfva sitt inflytande på barnen
och motverka inflytandet på dem från fadrens sida. Men då modren
dör, är fadren ensam den, som skall hafva vård om barnen,
och då skulle man kunna tänka sig, att han kunde utöfva sitt inflytande
till förmån för sin troslära. Men detta oaktadt anser jag
det vara en orimlighet att en fader icke fortfarande skulle få vara
förmyndare för sina barn. En sådan fara föreligger emellertid
icke här, ty i första paragrafen af det ifrågavarande kapitlet i
ärfdabalken stadgas, att fader är sina barns rätte förmyndare.

Han är således barnens förmyndare utan något förordnande af
domstol, och under sådant förhållande bör och kan det icke gerna
vara annorlunda än att dessa hinder, som omförmälas i den ifrågavarande
paragrafen, endast afse de fall, då domstol skall till förmyndare
förordna, och jag har icke heller, trots gjorda efterforskningar,
förnummit något enda fall, då en domstol aflägsnat en fader
från förmyndareskapet för sina egna barn. Vid sådant förhållande
finner jag icke något skäl att ändra den bestående lagen,
utan yrkar afslag å lagutskottets förslag.

Herr Hassel rot: Jag har icke deltagit i lagutskottets behandling
af ifrågavarande ärende och står sålunda icke i något
ansvar för betänkandet. Då emellertid ingen af de utskottets
ledamöter här i kammaren, som deltagit uti detta beslut, uppträdt
till försvar för detsamma, skall jag bedja att få säga några ord.

Det finnes, enligt min tanke, ett väsentligt skäl för ifrågavarande
ändring, och det är det af den siste talaren påpekade, nem -

7. 30 Lördagen den 21 Februari.

Ifr^inSaai 20''iig6n <len stridighet, som förekommer emellan 20 kap. 1 § och 20
kapK8§ärfda- KaP; ^ § * nuvarande ärfdabalk. Det är ju, såsom han erkände,
balken. rlgOgt, att en fader får vara förmyndare för sina barn, äfven om
(Forts.) barnen äro af en annan trosbekännelse än fadern, hvilket, såsom
han äfven erkände, icke torde vara så sällsynt. Men, sade han,
en sådan stridighet behöfver man icke befara, ty det står i 1 §,
att fader vare sina barns rätta förmyndare, och detta gäller i alla
tall mot bestämmelsen i 8 §, att den får icke vara förmyndare,
som är åt annan lära än barnen. Jag tviflan på att så är förhållandet.
Den 8 § innehåller de absoluta hindren för att vara förmyndare.
År någon t. ex. litet vetande eller vansinnig, är väl
detta ett absolut hinder för honom att vara förmyndare äfven för
sina barn. Detta förhållande, som ju är ett bland hindren i 8 §,
upphäfver sålunda bestämmelsen i i §. Jag tviflan också på att,
med bibehållande af den nuvarande bestämmelsen i 8 §, en domstol
kan låta såsom förmyndare för sina barn qvarstå en far, som
är af annan trosbekännelse. Hufvudsakligen af detta skäl tror
ag, att den _ ifrågavarande lagförändringen har sitt berättigande,
och som jag icke befarar någon på grund häraf uppstående katolsk
propaganda eller fara för barnens lockande att öfvergå till annan
troslära, tillåter jag mig att yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Claöson: Till de goda skäl för afslag å motionen, som
framstalts af den förste ärade talaren, ber jag, med anledning af
den siste talarens yttrande, få lägga, att vi icke, utan att vara
inkonseqventa, kunna vidtaga den föreslagna ändringen utan att
vidtaga någon eller några andra. Såsom den förste talaren påpekade,
har motionären icke framlagt sitt förslag på grund af
några befintliga missförhållanden, utan endast derför, att det
skulle vara en klick på den främmande trosbekännare!! att icke
få vara förmyndare. Bland dem, som äro hindrade att vara för»
myndare, uppräknas emellertid äfven de, som hafva kronans eller
andra sådana medel under händer; men icke är väl härigenom
satt någon klick på dessa. Den kollision, som kan förelinnas
emellan stadgandena i 1 och 8 §§, förefinnes också lika mycket i
fråga om dessa förvaltare af allmänna medel.

Jag tror, att om en ändring skall göras i den rigtning, som
motionären åsyftat, bör den icke gå så lätt som att stryka ut
orden “eller den af annan lära är“, utan det tarfvas då nog äfven
andra ändringar i såväl denna paragraf som andra paragrafer,
hvilka dermed ega sammanhang.

Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Hasselrot: Då jag sist hade ordet, glömde jag att
nämna ett skäl till för bifall till utskottets hemställan. Lagutskottet
har endast föreslagit, att i fall en förmyndare är af en annan
lära än myndlingen, detta ej skall utgöra ett absolut hinder
för förmyndareskapets öfvertagande. Deraf följer dock icke, att
en domare, då han förordnar förmyndare, ej kan och bör fästa
afseende vid denna, likasom vid alla andra egenskaper hos för -

Lördagen den 21 Februari.

31 Nio 7,

myndaren. År denne icke de omyndigas fader eller i (ifrigt goda ifrågasatt än
skäl föreligga för hans förordnande, lärer nog icke domaren till 1frin9ga(i?
förmyndare taga en person, som är af en annan lära än barnen. kap''i,alken. °

Det har vidare sagts, att det skulle vara mycket svårt för en (Forts.)
domare att kontrollera, huruvida en förmyndare verkligen är af
eller möjligen öfvergår till annan lära än barnen. Jag vill då
fästa uppmärksamheten på, att det är både en rätt och en pligt
för barnens slägtingar och andra närstående, att, då de finna det
för godt, hos domaren göra anmälan om förmyndarens olämplighet
i ett eller annat afseende. Domaren är då i tillfälle att vidtaga
nödiga åtgärder. Borttagandet af bestämmelsen i fråga såsom ett
absolut hinder, innebär alldeles icke, att icke den olika trosbekännelsen
skall utgöra ett relativt hinder, ty det är väl i regel
olämpligt att till förmyndare för ett barn förordna en person, som
är af annan troslära än barnet, ehuru sådant någon gång och särskilt
då fråga är om barnens fader kan vara berättigadt.

Jag yrkar fortfarande bifall till lagutskottets förslag.

Herr Bergström: Det må tillåtas mig att fästa uppmärksamheten
derpå, att, såvidt jag förstår att läsa lagen, der icke är
föreskrifvet, att en fader behöfver domstols förordnande för att
vara förmyndare för sina barn. Lagens uttryck är helt annat.

Der står: “fader vare sina barns rätte förmyndare". Då jag som
ung man kom ut på ting, fastade också min lärare min uppmärksamhet
på, att det icke ginge an att i vanlig form utfärda förordnande
för en fader att vara sina barns förmyndare, utan att det
i den expedition, som utfärdades i sådana ärenden, borde heta:

“jemlikt 20 kap. 1 § ärfdabalken eger N. N. att vara förmyndare
för sina med N. N. sammanaflade barn". Jag kan derför icke
finna, att det i allmänhet kan uppstå en konflikt emellan 1 § uti
ifrågavarande 20 kapitel och den 8 § i samma kapitel, som handlar
om hvilka personer icke må af domstol förordnas till förmyndare.
För min del kan jag icke finna annat, än att det vore till
ingen nytta att taga bort ifrågavarande inhabilitetsgrund. Förmyndaren
bör icke vara af annan lära än den myndling, öfver
hvars kristliga uppfostran han skall vaka. I likhet med den förste
talaren förekommer det mig, som om fara verkligen hotar ifrån
den katolska propagandan, och bifall till lagförändringen kunde
komma att verka derhän, att progagandan tillhandahölle katolska
förmyndare för barn, som böra uppfostras i den rena evangeliska
läran.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält och vidare på
afslag derå, och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Jfso 7. 32

Lördagen den 21 Februari.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de denna
dag bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. I.35 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning; och

lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion
om ändring i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps afslutande
inför borgerlig myndighet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 21 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 5 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda memorial
n:o 10 och utlåtande n:o 11.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de denna
dag första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.36 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.