RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1391. Första Kammaren. N:o 6.

Onsdagen den 18 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.; ock dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Herr statsrådet Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då
byggnad uppförts utöfver tomtgräns;

2:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och
113 §§ konkurslagen den 18 september 1862; samt

3:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap 4 S
handelsbalken. s

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och hänvisade
till lagutskottet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 14, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 15, angående fortsättande af statens jern vägsbyggnader; samt
n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för ensldlda jernvägsanläggningar; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om upphäfvande af såväl
egares af frälseränta rätt till lösen åt frälseskattefastighet som egares
åt dylik fastighet rätt till lösen af frälseränta;

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 36 §
1 mom. i konkurslagen den 18 september 1862;

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 § i
förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 -samt

Första Kammarens Prof. ISOP K:o 6.

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 20 kap.
8 § ärfdabalken.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att herr Lindqvist låtit anmäla,,
det han af sjukdom vore hindrad bevista dagens sammanträde.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 11 och 14 innevarande februari
bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hofoch
slottssaterna.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 11 och 14 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 3, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 11
och 14 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n;o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
mellan Carl Gustafs stads gevärsfaktori och Eskilstuna stad,
n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af en del byggnader och jord, tillhörande förra häradshöfdingebostället
Iiammenhög n:o 31 i Kristianstads län, samt

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Kongs Norrby kungsgård i
Östergötlands län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 14 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt förslag om ändring
af 5 § i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875.

Utskottets hemställan bifölls.

N:0 6,

Onsdagen den 18 Februari.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 14 och 17 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 4, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel
omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

1 punkten.

lians excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Lewenhaupt: Bland de mot utrikesbudgeten framstälda anmärkningar
är den förnämsta den, att för vissa af de Förenade rikenas diplomatiska
befattningar aflöningarna äro högre än i vissa andra med Sverige och
Norge likstälda länder. Att så är förhållandet har af mig blifvit anfördt
i protokollet vid föredragningen af budgeten, men vid jemförelse
med andra länder bör till en början från ministrarnes löner fråndragas
det belopp af omkring 4,000 kronor, som ministern utbetalar som indemnitet
till legationssekreteraren, och man måste äfven fästa afseende
vid att i andra länder större tillgång finnes på personer med enskild
förmögenhet, som vilja egna sig åt den diplomatiska banan. Jag kan
af egen erfarenhet intyga, att det är fullkomligt omöjligt att, på den
fot utländska ministrar lefva i Paris, lefva med familj på den mindre
lön vissa andra länder anslagit till sina dervarande ministrar, och att
dessa ministrars löner ej heller i verkligheten betäcka deras utgifter.
De äro nödsakade att af egna tillgångar fylla bristen i allöningen.

Fn annan anledning, hvarför lönerna å vissa orter äro högre, är
den, att lönerna bruka beräknas icke blott efter ländernas storlek utan
äfven efter de intressen, som finnas att bevaka, och att de Förenade
rikenas intressen å vissa orter äro större än vissa andra länders. Det
förhåller sig t. ex. så, att kostnaden för de Förenade rikenas beskickning
i Washington är beräknad till 50,000 kronor, under det att t. ex.
kostnaden för den schweiziska beskickningen, enligt mig nyligen meddelade
uppgifter, beräknas till 40,000 kronor och för den belgiska till

31,000 kronor, men att deraf draga någon slutsats, att anslaget för de
Förenade rikenas beskickning är för högt, bör enligt min åsigt lika
litet ifrågakomma som att för hvad angår beskickningen i Konstantinopel
försöka någon jemförelse mellan anslaget till de Förenade rikenas
beskickning och de belopp, som vissa andra mindre länder, hvilkas
intressen i Konstantinopel äro ojemförligt större, till sina beskickningar
anslagit, nemligen Grekland 127,000 kronor och Kumänien 81,000
kronor.

Det händer visserligen i de Förenade rikena tid efter annan, att
personer med förmögenhet _ söka inträde i utrikesdepartementet, men
i regeln taga de afsked inom kort tid. För det stora flertalet af
menniskor är det frågan, hur man skall finna utkomst för sig och sin
familj, som bestämmer hvar man bor, och det är vanligen den, som
föranleder emigrationen, men det fåtal personer, för hvilka den frågan
icke_ existerar, föredraga vanligen att, när den första ungdomen” är
förbi, slå sig ned i det land, der de blifvit uppfostrade. Det har äfven
hittills vid diplomatiska befattningars tillsättande icke varit behöfligt
att, om en person befunnits för befattningen kompetent, förbigå honom

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

N;o 6. 4 Onsdagen den 18 Februari.

Reglering af på den grund att han icke egt förmögenhet. De förnämsta befattnindc
ordinarie garna ;iro så aflönade, att innehafvaren kan lefva gift, och jag antager
ulfled tred''c att det ar nödvändigt att så är förhållandet, emedan det icke är tro/ruivndtiteln.
ligt att lämpliga personer skulle erhållas för den diplomatiska banan,
(Forts.) om de ej kunde söka inträde på densamma utan att afstå från hvarje
förhoppning att äfven i bästa fall kunna uppnå sådan ekonomisk ställning,
att giftermål blefve möjligt.

De mindre ministerbefattningarna med lön om 20,000 kronor äro
icke beräknade att innehafvaren skall kunna lefva gift, om han icke
eger förmögenhet, och det har aldrig funnits någon svensk och norsk
minister, som lefvat gift på det beloppet. Utgifterna äro beroende af
lyxen i de sällskapskretsar, der diplomaten måste söka de personer,
med hvilka han bär att förhandla för att vinna det på personlig bekantskap
grundade förtroende, som är erforderligt, och då lyxen och
rikedomen utomlands i allmänhet är mycket större än i Stockholm,
äro äfven kostnaderna för ministrarne nästan öfver allt mycket större.

Det finnes dock äfven inom de Förenade rikenas diplomati befattningar,
som äro otillräckligt aflönade, t. ex. attachéerna, som icke hafva
någon lön alls, och utrikesministern, hvars lön är otillräcklig, men
dessa befattningars innehafvare kunna åtminstone för närvarande hafva
förhoppning att derigenom blifva kompetenta till bättre aflönade platser.

Hvad beträffar frågan om indragning af beskickningar, har jag i
fråga om Konstantinopel anfört, att göromålen äro för talrika för att
det kan komma i fråga att anmoda någon annan beskickning att öfvertaga
dem. De löpande målen äro enkla, jag medgifver det fullkomligt,
men de äro dagligen återkommande och fordra både punktlighet och
skyndsamhet, om ej sjöfarten, som förnämligast är norsk, skall löpa
fara att uppehållas.

Med afseende å behöfiigheten af en beskickning i Wien har jag
anfört att ingen fråga, som berör magtställningen i Europa, kan afgöras
utan att utgången inverkar på alla stater af någon betydenhet
och deribland äfven de Förenade rikena, och att Österrike-Ungern
kommer att deltaga i åtgörande!, af dylika frågor. Till stöd för detta
påstående anser jag mig endast behöfva erinra om historiens vittnesbörd
och om de vigtiga underhandlingar, som vid tiden för senaste
krigen fördes i Wien. Det finnes ett par länder, som vid olika tillfällen
indragit nästan alla sina beskickningar, men de hafva alltid inom
kort tid funnit det nödvändigt att å nyo upprätta dem. Bruket är att
internationella förbindelser underhålla? genom beskickningar, och på
samma sätt, som man i det enskilda lifvet måste underkasta sig bruket,
om man vill umgås med menniskor, på samma sätt måste en
stat och särskilt en mindre stat handlägga sina internationella affärer
i enlighet med vedertaget bruk. Dessa affärer ökas äfven årligen till
följd af stigande samfärdsel, och samtidigt med att behofvet af säkra
politiska underrättelser icke kan sägas vara mindre nu än förr, ökas
för hvarje år göromålen vid beskickningarna af andra anledningar.
En af dessa är den ökade emigrationen, hvilken, som bekant, i stor
skala försiggår till Tyskland och Danmark. Jag har icke sett någon
uppgift rörande hela antalet i dessa länder befintliga svenskar, men man

Onsdagen den 18 Februari.

M:o 6.

kan jemförelsevis göra sig någon föreställning derom, emedan det är
bekant att t. ex. i Norges hufvudstad Kristiania finnas omkring 6,000
svenskar och i Mecklenburg 7,000. Samma ökning i sainfäixlseln eger
rum mellan främmande länder, och till följd deraf ökas för hvarje år
de direkta förbindelserna mellan regeringarna. Nya aftal och överenskommelser
ingås, och frågor om tolkningen af dessa aftal och derigenom
uppkommande prejudikat föranleda betydlig skriftvexling.
Det har under sistlidet år till och med inträffat, att vi varit nödsakade
göra förfrågningar hos andra magter rörande tillämpningen af deras
traktater med en så aflägsen stat som republiken Liberia. Den inre
lagstiftningen i de olika staterna undergår äfven ständiga förändringar,
och i mån som samma principer mera uniformt tillämpas, uppkommer
en ny folkrätt t. ex. i frågor om nationalitet, fattigförsörjning, utvisningsrätt,
utlemnande af förbrytare m. m. Under det sista året har
särskild skriftvexling förorsakats rörande handeistraktaterna och i anledning
deraf att de Förenade rikena för olika ändamål genom ombud
deltagit i kongresser och kommissioner i ett stort antal hufvudstäder:
i Madrid, Paris, Brussel, Berlin, Wien, Köpenhamn och Gairo.

I fråga om beskickningen i Belgien och Holland, hvilka båda
länder i Stockholm underhålla ministrar, har någon anmärkning icke
förut vant gjord, och jag har derför i protokollet icke yttrat mig om
behöfligheten af denna beskickning på samma sätt som jag af samma
anledning underlåtit att yttra mig om beskickningen i Madrid och
liera andra beskickningar. Pin beskickning i Brussel och Haag är af
särskild vigt derför, att, då dessa länders magtställning är mycket
snarlik de Förenade rikenas, det ofta är af stort intresse att veta,
hvilken ställning Belgien och Holland komma att intaga i allmänna
europeiska frågor, i hvilka stormagterna hafva olika intressen och olika
meningar.

i dylika frågor hafva de Förenade rikena vanligen icke något
särskildt intresse, men det är icke desto mindre nödvändigt att uttala
en^ åsigt, med mindre man vill formelt afsåga sig rätten att blifva hörd
i Europas allmänna angelägenheter och att sjelf få afgöra i hvad mån
en fråga, bör anses beröra våra intressen, och då å andra sidan frågorna
alltid för vissa länder beröra högst väsentliga intressen, kan det
ofta vara svårt att afgöra, huru beslutet bör fattas, för att detsamma
ej må få utseende af partiskhet.

Ministern i Brussel har dessutom under hela det sista året varit
medlem af en internationel konferens om slafveriets afskaffande, och
han är fortfarande ombud i en i sammanhang med denna konferens
tillsatt kommission om tullväsendet i Kongostaten. I dessa internationella
församlingar hafva alla stater i Europa, som deltogo i Kongokonferensen
i Berlin, varit representerade.

Nödvändigheten af anslag till hemliga utgifter synes tillräckligt
bevisad derigenom, att dylika anslag finnas i alla länder.

Rikets ständer förklarade sig i skrifvelse den 17 september 1863
bifalla Kong!. Maj:ts förslag att till hemliga utgifter finge användas
en summa af högst 34,000 riksdaler, hvaraf Sveriges bidrag skulle utgöra
24,000. Detta beslut har icke blifvit ändradt, men sedan en följd

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

W:o 8.

Onsdagen den 18 Februari.

Reglering af af år hafva dessa utgifter utgått med endast sammanlagdt för båda
de ordinarie rijj6na 14,000, och jag kan icke tillstyrka någon nedsättning i detta belopp.
under tredje Som hurudan märkningen blifvit gjord mot ministerlönerna, ber
hufvudtiteln. jag slutligen att få särskildt framhålla, att enligt min åsigt dessa
(Forts.) löner, som ej äro större nu än för 60 år sedan, icke kunna nedsättas
utan att ministrarnes sociala ställning kommer att lida, eller att vid
befattningarnas tillsättande afseende måste fästas vid huruvida ifrågasatta
personer ega enskild förmögenhet.

Hvad beträffar det i utskottets betänkande förekommande uttalande
om önskligheten att arbetet “Sveriges Traktater" måtte blifva bedrifvet
med största möjliga skyndsamhet, synes mig att detta uttalande
innebär, att så icke skulle hafva varit förhållandet hittills. Det förefaller
mig emellertid, som om det vore svårt att afgöra, med huru
stor skyndsamhet ett dylikt arbete kan verkställas. Långvariga arkivforskningar
hafva varit erforderliga, särskildt derför att 1697 vid slottsbranden
de svenska exemplaren af de äldre handlingarna tillintetgjordes,
och då det är- kändt, både att flere delar af arbetet redan äro
färdiga, och att arhetet är utfördt så förtjenstfull!, att det erhållit de
mest smickrande vitsord både i Sverige och i andra länder, synes mig
att påminnelsen om skyndsamhet, som utskottets utlåtande sålunda
innehåller, icke är förtjent. Dertill kommer, att, på sätt är nämndt
i Kongl. Maj:ts proposition, arbetet är afsedt att efter 1891 års slut
till en början fortsättas med de senaste traktaterna, samt att, då arkivforskningar
ej erfordras i fråga om dessa traktater, denna del af ar
betet således kan skyndsammare utgifvas.

Frihei''re Klinckowström: Jag har begärt ordet för att yttra

mig rörande formen i egentligen punkten b) af utskottets betänkande,
och jag gör det i den lofvärda afsigten att, enligt mitt förmenande,
derigenom befordra regeringens intresse i frågan. Statsutskottets förslag
och motivering i denna fråga synes mig förtjent af stora loford.
Att utskottet varit befogadt att göra den hemställan, som här är i fråga,
särskildt i punkten b), synes mig tydligen framgå af det förtjenstfulla
yttrande, som blifvit afgifvet af hans excellens herr utrikesministern
till statsrådsprotokollet, som är bifogadt den kongl. statsverkspropositionen.
Om man med uppmärksamhet genomläser detta dokument, tror
jag att mången med mig skall finna, att något mera är att göra i hushållningsväg
rörande denna hufvudtitel, än som nu skett, nemligen
att på en utgiftssumma af 613,800 kronor inknappa eller hushålla in
7,050 kronor. Den form, hvarunder utskottets majoritet föreslagit sina
anmärkningar mot hufvudtiteln, nemligen att ingå till Kongl. Maj:t
med eu underdånig hemställan, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida
icke sådana anordningar kunna vidtagas, att utgifterna under
3:dje hufvudtiteln blifva ytterligare minskade, synes mig vara en ganska
vördnadsfull, passande och mild åtgärd, ty beträffande underdåniga
skrifvelser, är det bekant att Kongl. Maj:t dervid fäster det afseende,
han finner för landets nytta och väl skäligt vara. Kongl. Maj:t blir
derigenom icke bunden af något Riksdagens beslut. Men om, mot förmodan
och på grund af den föregående värde talarens senaste yttrande,

N:0 6.

Onsdagen den 18 Februari.

■denna kammare skulle afslå berörda hemställan, blefve, enligt min
mening, den oundvikliga följden den, att då Andra Kammaren, efter
hvad jag tror mig veta, kommer att bifalla sina nio reservanters hemställan
rörande denna punkt, nemligen att helt enkelt nedsätta Sveriges
bidrag till utrikesdepartementet med 40,000 kronor, detta Andra Kammarens
beslut kommer att underkastas gemensam votering, och då är
det fara värdt att här i kammaren finnas tillräckligt många hjelptrupper
till Andra Kammarens majoritet, att detta beslut kan åvägabringas
såsom ett Riksdagens. En sådan händelse tror jag skulle
blifva för Kongl. Maj:t mycket obehagligare än den underdåniga skrifvelse,
som här afses, ty, om Första Kammaren bifaller denna skrifvelse,
är det troligt, att den minoritet; som här finnes för inknappning af

40,000 kronor å utrikesdepartementets nuvarande anslag, kommer att
vara en ringa minoritet; men kommer skrifvelsen att afslås i denna
kammare, tror jag att den minoritet, som kommer att gå med Andra
Kammarens beslut om nedsättning af anslaget med 40,000 kronor, skall
rätt mycket ökas, och jag tror att i denna fråga vi skola få hjelp af
åtskilliga af herrar frihandlare. Emedan dessa sannolikt komma att
stryka eller nedsätta tullen på råg, uppstår i statskassan en minskning
af en eller annan million, och för att skaffa utväg att inskränka denna
minskning är jag öfvertygad, att främst herr Bennich med sina anhängare
skall votera för denna nedsättning om 40,000 kronor. Det
är på dessa grunder, som jag vågar varmt förorda och bedja kammaren
att sig väl besinna och icke afslå den hemställan, som statsutskottet
i punkten b) nu gjort.

Herr Björnstjerna: Herr vice talman, mine herrar! Det är

med en viss tvekan jag i dag tagit till orda, men utrikesdepartementets
angelägenheter ligga mig ännu allt för varmt om hjerta!, för att
jag vid ett tillfälle sådant som detta skulle kunna tiga.

Redan flere gånger förut har statsutskottet framkommit med
samma förslag som i dag i andra punkten, nemligen, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, “det Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida
icke sådana anordningar kunna vidtagas, att utgifterna under
tredje hufvudtiteln blifva ytterligare minskade“. Det borde icke förvåna
någon, att Andra Kammarens ledamöter i statsutskottet, hvilka
bruka uteslutande eller så godt som uteslutande tillsättas från hemmansegarepartiet,
icke kunna inse nödvändigheten af dessa i deras
tycke så stora utgifter på tredje hufvudtiteln. Deremot har största
delen af Första Kammarens ledamöter hittills alltid funnits som reservanter
under dessa utskottets betänkanden. Hvarför är så icke händelsen
denna gång? Utskottet är i denna fråga enhälligt. Jag är
ledsen att uttala det, men för mig synes det påtagliga skälet vara det
högst otillfredsställande och i många fall vilseledande sätt, hvarpå uppgifterna
från utrikesdepartementet vid jemförelsen med andra länders
diplomaters aflöning blifvit uppstälda och redigerade. När man slår
upp hans excellens utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet,
finner man der, då man noga genomläser det, många och tungt vägande
skäl mot en sådan nedsättning. Men det är icke många, som läsa

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

Reglering af igenom ett så vidlyftigt betänkande, ock ännu färre, som begrunda det

dutZfternae n0ga> Det SOm dock faller kvar ock en i öSonen och SOU) enligt mitt
under tredje förmenande var afgörande i statsutskottet är dessa med spärrstil upphufvudtiteln.
stälda jemförelser mellan våra diplomaters aflöning vid främmande bof
(Forts.) och andra länders, och af hvilka framgår, att våra diplomater i allmänhet
synas vara högre aflönande än vissa andra länders och i somliga
fall, särskild! i Köpenhamn, högre atiönade än till och med några
af stormagternas representanter. Jag vågar påstå, att detta är vilseledande.
Hans excellens yttrar sjelf i sitt anförande, att våra ministrar
äro underkastade flere utgifter, som icke drabba andra länders,
dervid framhållande den indemnitet de äro skyldiga utbetala till legationssekreteraren.
Hade mitt råd följts, skulle denna indemnitet dragits
af från ministrarnes löner, hvarigenom dessa vid fyra beskickningar
minskats med, 4,000 kronor och vid tre med 3,000. Detta hade genast
gjort en betydlig skilnad; och det finnes icke det ringaste skäl att
uppföra en ministers lön med 4,000 kronor högre, då han blott egen
att utbetala dem till legationssekreteraren. Det rätta är, att dessa
fyratusen uppföras på legationssekreterarens lön och icke på ministerns.
De stå qvar från den tid, då det var ministerns skyldighet att defragera
legationssekreteraren, som vanligen logerade hos ministern och
der äfven hade fritt bord, men för närvarande är ministern skyldig
att vid de större hofven betala legationssekreteraren 12 kronor och
vid de andra 9 kronor om dagen. Hade detta iakttagits, och dessa
fyratusen eller tretusen kronor icke varit synliga på ministerns lön,,
skulle derigenom förhållandet i väsentlig mån hafva jemnats mellan
våra och andra mindre staters ministerlöner.

Hans excellens framhåller äfven mycket rigtigt, att det finnes
många utgifter, som andra beskickningar få ersättning för, men icke
våra. Detta står i hans anförande, men observeras föga, då det icke
är synligt i bredd med dessa jemförelser, hvilka äro så i ögonen
fallande, och tyckas utvisa att våra diplomater äro, åtminstone i många
länder, bättre aflönade än andra.

Det ligger nära till hands att i förevarande fråga gå till Sveriges
officiella statistik för 1883, der en tabell finnes, utvisande aflöningsoch
pensionsförhållandena vid kong!, utrikesdepartementet. I första
kolumnen upptages der den kontanta aflöning, ministern får, och i en
annan kolumin “afdrag att göra från den kontanta aflöningen“. Man
finner der, att i Berlin ministerns lön är 48,000 kronor, hvarifrån
bör afdragas indemnitet till legationssekreteraren 3,285 kronor, kanslikostnader
ungefär 1,350 kronor, summa afdrag 4,635 kronor (kanslikostnader
äro sådana, som i allmänhet ersättas vid andra länders beskickningar).
Så kommer'' man till beskickningen i Köpenhamn: ministerns
lön 36,000 kronor, indemnitet till legationssekreteraren 3,285
kronor, kanslikostnader ungefär 1,620 kronor, tillsammans 4,905 kronor
eller närmare 5,000 kronor, hvilka skola afdragas. Om man betraktar
aflöningsförhållandena för ministern i Köpenhamn, hvilka, såsom jag
nyss nämnde, äro mest i ögonen fallande, skall man finna att, i fall
denna indemnitet och dessa kanslikostnader frånräknas ministerns lön,
han alls icke har lika mycket som franske ministern, utan flera tusen

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

kronor mindre och alldeles icke mer än tyske ministern, 32,000 kronor,
utan i sjelfva verket mindre.

Går man så till andra beskickningar, finner man, att vid några
är afdraget ganska betydligt. I London utgör ministerns lön 60,000
kronor, deraf afdrages indemnitet till legationssekreteraren 4,380 kronor,
kanslikostnader ungefär 2,400 kronor, summa afdrag 6,780 kronor.
Vid beskickningen i Paris — hvilken hans excellens bör känna särdeles
väl till -— är ministerns lön 60,000 kronor, indemnitet till legationssekreteraren
4,380 kr, kanslikostnader ungefär 4,050 kronor,
summa afdrag 8,430 kronor.

Hvarför har icke detta ytterligare påpekats, då en sådan framställning
måste verka ofantligt på beslutet? Jag vågar påstå, att den
uppställning, som framlagts, är fullkomligt vilseledande. Summan af
dessa indemniteter och afdrag, som enligt den officiella statistiken skulle
frånräknas ministrarnes löner, uppgår till 41,545 kronor; detta gör
således en betydlig minskning i deras löneförmåner.

Det är äfven en annan sak, som kunde och borde hafva tydligare
framhållits såsom eu anledning till att vår minister i Köpenhamn har
så hög lön, den nemligen, att han har en mycket mera framstående
ställning än någon annan af våra ministrar vid främmande hof. Till
följd af de tusentals fattiga landsmän, som der finnas, är hans hjelpsamhet
i hög grad anlitad, och på intet ställe tages hans gästfrihet i
i anspråk i så hög grad som i Köpenhamn. Alla dessa skäl skulle,
derom är jag öfvertygad, åtminstone på Första Kammarens ledamöter
i statsutskottet icke förfelat att utöfva en ganska betydlig inverkan.

I statsrådsprotokollet anföres på sid. 13, att utgifterna för de
diplomatiska angelägenheterna i förhållande till folkmängden i de olika
länderna visa sig i Sverige och Norge vara per person betydligt mindre
än i något annat land. Utgifterna per person skulle nemligen i Sverige
utgöra 7,i öre, i Norge 7,3, i Belgien 10,6, i Danmark 12,?, och i Nederländerna
10,7; det är med dessa länder man vill jemföra oss, och som
denna tabell riktigt utvisar, är kostnaden, fördelad på invånarantalet,
mindre hos oss än annorstädes. Må det tillåtas mig att härtill lägga
några andra uppgifter, t. ex. huru mycket de olika länderna anvisa till
sina utrikesdepartement. Man skall deraf finna, att i de förenade rikena
anslagen till hela utrikesdepartementet äro mycket mindre än i något
annat land med undantag af Danmark. Den föreliggande utrikesbudgeten
upptager statsanslag: från Sverige 611,250 kronor, från Norge
304,900 kronor. Danmark har visserligen endast en budget af 364,000
kronor; men, mine herrar, är det alldeles säkert att icke Danmarks
ställning vant bättre, om det gjort litet större uppoffringar för sina
utrikes angelägenheters vårdande? Gå vi till andra länder — jag börjar
med de tre minsta, med hvilka man företrädesvis jemfört oss. Enligt
“Almanack de Gotha“ för i år uppgår Belgiens utrikesbudget till

2,323,000 francs, livilket, förvandladt till svenskt mynt, gör 1,652,000
kronor. Nederländernas budget uppgifves till 712,000 floriner, livilket
gör 1,068,000 kronor. Portugals 384,984 milreis å 5 francs 68 cent.
eller 1,519,000 kronor. Sverige beviljar således långt mindre än hälften
af hvad Belgien och Portugal gifva till sina utrikesdepartement och

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 6.

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
Jmfvudtiteln.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Februari.

icke stort mer än hälften af hvad Nederländerna anslå till sitt. Komma
vi sedan till andra magter, befinnes, att Storbritanniens utrikesbudget
utgör 684,660 pund sterling eller i svenskt mynt 12,328,000 kronor,
Spaniens 5,300,000 pesetas eller 3,816,000 kronor, Frankrikes 13,591,000
francs, eller 9,785,000 kronor, Italiens 8,727,000 lire eller 6,283,000
kronor, och Rysslands 4,507,000 rubel eller omkring 11,267,000 kronor.
Man kan häraf se, huru jemförelsevis obetydligt de Förenade rikenas
bidrag till utrikesdepartementet är.

Jag skall nu be att få ytterligare bestyrka ännu en uppgift af
hans excellens, nemligen den jemförelse han gjorde med aflöningen
inom vår ministerstat nu och för 60 år sedan eller 1830. Se här är
en tabell öfver de afiöningsförhållanden, som då voro gällande. Envoyén
vid hofvet i Wien uppbar 8,000 species eller 32,000 kronor — detta
är således samma belopp som nu föreslås; — envoyén vid kejserliga
hofvet i S:t Petersburg 16,000 speciel'', 64,000 kronor, således 4,000
kronor mer än för närvarande, vid kong!, hofvet i Paris 15,000 specier,

60.000 kronor, således detsamma som nu, vid kongl. hofvet i Preussen

8.000 specier eller 32,000 kronor, hvilket är mindre än för närvarande,
men så har också tyska magten utvidgats betydligt, och platsen är nu
mycket vigtigare; i England detsamma som nu eller 60,000 kronor,
sedan komma de andra hofven. Slutsumman uppgår i kronor förvandladt
till 441,600 kronor och nu föreslås den till 478,750 kronor,
d. v. s. på 60 år har aflöningen för ministerstaten ökats med 37,150
kronor. Jag undrar huru det skulle sett ut i de andra departementen,
om icke deras budget ökats med mera under 60 år.

Hans excellens föreslår en nedsättning i aflöningen till beskickningarna
i Konstantinopel och Wien med inalles 10,000 kronor. Detta
tillmötesgående besvaras af herr Borg i hans motion med ett yrkande
på att de skola helt och hållet indragas. Det har af hans excellens
framhållits, att det icke går an att indraga beskickningen i Konstantinopel,
derför att de turkiska myndigheterna icke underhandla direkt
med eller mottaga skrivelser från konsulerna, utan allt måste gå genom
en beskickning. “Ja“, säger man, “men man ser af anförandet till
statsrådsprotokollet att tre andra länder, Schweiz, Portugal och Danmark,
icke hafva några beskickningar i Konstantinopel, och då finnes
intet skäl för oss att hafva det heller Hvad Schweiz beträffar, så har
det ingen sjöfart, och det är den, hvars intressen i främsta rummet
måste ombesörjas i Konstantinopel. Om vår gått ned nu, så var den
dock ganska betydlig, då jag hade äran vara minister der. Hvad
Danmark aDgår, har det ständigt haft mycket liten sjöfart på orienten,
och Kongl. Maj:ts beskickning kunde lätt åtaga sig dess angelägenheter,
men vi skulle icke hafva någon dansk beskickning att vända oss till,
om vår droges in, utan vi skulle nödgas vända oss till andra, och det
är påtagligt att man icke kunde anlita sådana beskickningar, der man
icke förstår vårt språk eller der man icke åtminstone kunde räkna
på att våra sjökaptener skulle kunna göra sig begripliga på engelska.
Att åter besvära en sådan magt som Englands beskickning skulle
vara omöjligt, så öfverhopad med göromål som denna är i orienten.

Om Portugal blott hvart tredje år skickar dit en minister och

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari. 11

låter någou annat lands beskickning sköta sina angelägenheter under
mellantiden, så skötas de också derefter. Jag minnes mycket väl, att
medan jag var i Konstantinopel, hade ett par af våra fartyg befraktats
derifrån till Lissabon, och jag kunde omöjligt finna någon beskickning,
som ville åtaga sig att för Portugals räkning utfärda sundhetspass.
Italiens och Spaniens beskickningar hade ömsom brukat sköta de portugisiska
angelägenheterna, men båda dessa beskickningar förklarade
sig för närvarande icke hafva åtagit sig något sådant uppdrag. Jag
måste låta fartygen afgå och telegraferade till vår minister i Lissabon
att jag icke kunnat anskaffa några sundhetspass, då det icke lyckats
mig upptäcka någon, som vore bemyndigad att för portugisisk räkning
utfärda sådana. Jag fick det svar, att fartygen blefve underkastade
höga böter, om de anlände utan dessa, och att för ögonblicket vore
uppdraget anförtrodt åt engelska beskickningen. Jag skulle icke önska,
att vi blefve lika illa stälda. Vi hafva dessutom mjmket mera att
göra i Konstantinopel än man i allmänhet föreställer sig, så att jag
knappast tror det vara möjligt att verkställa den inskränkning hans
excellens föreslagit genom att indraga konsulatssekreterarebefattningen.
Drogmanen har många helt andra göromål, och om han är sysselsatt
på annat håll, kan det hända, att fartyg, som behöfva expedieras,
blifva uppehållna; åtminstone vet jag icke, huru det skall förekommas.
För närvarande underlättas dock saken derigenom, att vår drogman
är mägtig svenska språket, hvilket är en mycket sällsynt händelse,
och man kan således försöka.

Men på tal om konsulatssekreteraren, sorp man vill indraga, kan
jag icke annat än med nöje anföra, hurusom vid flera tillfällen under
senare tider våra konsulatssekreterare i Konstantinopel der spelat en
ganska framstående roll. Den, som jag var nog lycklig att hafva till
konsulatssekreterare och som nu är generalkonsul i Leith, lyckades
genom sina Kriga bemödanden, sitt inflytande och publicerandet af
åtskilliga skrifter i ämnet införa ganska väsentliga förbättringar för
sjöfarten i Bosporen, Dardanellerna. och Svarta hafvet. Hans efterträdare,
som nu är generalkonsul i Rio de Janeiro, spelade en ganska
betydande roll vid ett tillfälle, då en internationel konferens af alla
Europas stater var samlad i Konstantinopel, vid hvilken han var vårt
ombud. Såvidt jag minnes rätt, rörde frågan karantänsförhållanden
och sättet att från Europa utestänga koleran, som hotande nalkades
från södern. Denna konferens höll på att gå totalt sönder och hade
redan beslutat åtskiljas, då vårt ombud fann en utväg att förena
meningarna. Ombuden samlades hos vår beskickning, och hans förslag
blef antaget. Konferensen samlades åter. Jag hade då äran förestå
utrikesdepartementet och fick emottaga officiella tacksägelser från engelska
och ryska regeringarna med anledning af det sätt, hvarpå vårt
ombud vid detta tillfälle lyckats lösa frågan.

Platsen är sålunda icke så alldeles betydelselös, men, eftersom
hans excellens föreslår det ■— så må man försöka indraga den tills
vidare. Hvad beträffar indragningen af ministerposten i Wien, är detta
ett förslag, som väckts af venstern i Korge, och som man beklagligts
här upptagit. Jag skall bedja att få omnämna, hvilka länder, som

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 6.

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Februari.

hafva beskickningar i Wien med ambassadörs eller envoyés rang. De äro:
Tyskland, Amerikas förenta stater, Argentina, Belgien, Bayern, Brasilien,
China, Danmark, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Grekland,
Italien, Japan, Johanniterorden, Nederländerna, Persien, Portugal,
Rumänien, Ryssland, Påfven, Sachsen, Serbien, Siarn, Schweiz, Turkiet,
Wiirtemberg och Monaco.

Finnes då någon, som vill yrka på att vi, de Förenade rikena,
skulle visa oss så obetydliga eller så föga intresserade för Europas
vigtigare angelägenheter, att vi ej vilja kosta på oss en beskickning i
Wien? Sverige har dock haft en beskickning derstädes alltsedan westfaliska
freden. Det har underhållit eu beskickning i Wien under den
tid, det varit mest utarmadt. Nu äro dess finanser bättre än någonsin,
nu yrkar man att beskickningen skall indragas — vi hafva väl
ej blifvit fattigare derför, att vi numera äro förenade med Norge.

Hvarje enskild man, som är män om sitt anseende, eger en viss
stolthet, och detta är bra, ty det hindrar honom från att begå sådana
handlingar, som för hans anseende skulle vara skadliga. I ännu högre
grad bör väl då en nation ega denna känsla af stolthet, och vi svenskar,
mine herrar, vi hafva i sanning rätt att i detta fall vara stolta. Yi kunna
ej glömma, att vårt lilla och folkfattiga Sverige fordom stod som segrare
öfver det mägtiga kejsarriket. Vi få ej glömma, att Sverige var en
af de sju magter, som vid kongressen i Wien 1814—1815 afgjorde
Europas karta. Noblesse oblige, heter det, och Sverige kan med sådana
antecedentia ej undandraga sig att hålla en beskickning i Wien. Jagtror
knappt, att någon ledamot i denna kammare skall kunna förneka
detta. Jag ser ej till motionären herr Borg, men jag hyser så god
tanke om honom, att jag tror, i fall han vore här tillstädes, att han
skulle frångå sitt yrkande.

Hvad eu i allmänhet beträffar förslagen att indraga särskilda
beskickningar, ber jag få påpeka, att i början af 1870-talet var det
ständigt fråga om att indraga beskickningen i Spanien. Hvem skulle
nu vilja indraga den? Den ena gången föreslås indragning af en beskickning,
den andra af en annan. För min del anser jag, att vi icke
kunna indraga någon enda af våra beskickningar utomlands, utan jag
håller bestämdt före, att deras bibehållande är för oss nödvändigt.
Men såsom frågan nu står, har jag intet yrkande att göra. Dock
hoppas jag, att, om detta statsutskottets förslag bifalles, saken skall
aflöpa på samma sätt som den gjorde på 1870-talet. År 1371 beslöt
Riksdagen, att i mån af afgång inom ministerstaten, skulle det svenska
anslaget till densamma minskas med 40,800 kronor, hvilket sålunda
med motsvarande minskning från Norge utgjorde in allés 57,800 kronor.
Riksdagen biföll under tre på hvarandra följande år denna nedsättning,
men vid 1874 års riksdag afslogs den på goda skäl af båda
kamrarne, och Riksdagen beslöt att anslaget skulle qvarstå oförminskadt.

Jag hoppas, att det måtte gå på samma sätt äfven nu, derest
Riksdagen skulle komma att fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med
utskottets förslag.

Friherre Lei jon hufvud, Broder Abraham: Ehuru icke något

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

yrkande i annan rigtning blifvit framstäldt, än statsutskottets förslag
till kläm, torde kammaren hafva rätt att vänta att någon ledamot af
utskottets majoritet här yttrar sig i frågan. Med anledning deraf ber
jag att få säga några ord.

Grundlagen föreskrifver, att Konungen eger rätt att behandla de
diplomatiska ärendena så, som han finner för landet nyttigast. I följd
åt detta stadgande måste också Riksdagen ställa till Konungens disposition
för* ändamålet erforderliga medel. Huru stor denna siffra bör
sättas är ganska svårt att afgöra för den, hvilken ej närmare är inne
i de diplomatiska angelägenheterna eller känner kostnaderna å de
ställen, der beskickningarna finnas, och det är klart att inom Riksdagen
finnas få, som besitta en sådan sakkännedom. Deremot är det icke
alls förvånande, att, oaktadt dessa kostnader ej vuxit på de sista sextio
åren, många, speciel inom Andra Kammaren, finnas, hvilka finna
dessa utgifter allt för stora, särskildt för beskickningarna i vissa länder,
der man förmenar sig icke hafva några direkta intressen, som behöfva
bevakas.

Följden har också varit den, att gång efter annan under föregående
riksdagar förslag framkommit i Andra Kammaren att få detta
anslag nedsatt. Dessa förslag hafva kommit till utskottet, som haft
att yttra sig angående skrivelser till Kongl. Maj:t. Majoriteten inom
utskottet, eller åtminstone ledamöterna från Första Kammaren, har ej
velat rösta för eu dylik skrifvelse. Man har haft det förtroende till
regeringen, att, om några besparingar skulle kunna göras, de också
skulle blifva verkstälda, och anseende sig sakna full sakkännedom
hafva Första Kammarens statsutskottsledamöter alltjemt vägrat gå in
på skrifvelseförslag. Första Kammaren har sedan hvarje gång godkänt
detta deras afstyrkande.

I år har saken kommit in i en annan rigtning. Detta har kanske
sin grund till en del uti en viss otålighet hos motionärerna öfver
att man ej fått fram någon skrifvelse till Kongl. Maj:t, då Första
Kammaren alltid afslagit eu sådan, kanske ock till eu del uti förhållandet
i Norge. Derom kan jag sjelf något vittna, emedan jag var
i Kristiania i fjol, då frågan om de utländska angelägenheterna behandlades
i stortinget. Jag åhörde diskussionen derom, och jag måste erkänna,
att jag ej Diet'' mycket slug derpå. Inga nya upplysningar,
snarare färre än här. Det oaktadt segrade oppositionen med en röst,
och det beslöts en skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om indragande
af fyra beskickningar, nemligen de i Konstantinopel, Wien, Italien,
och _ egot nog i Köpenhamn. Förmodligen har detta föranledt
våra motionärer att här till indragning upptaga samma platser, utan
att de hafva bättre skäl att bjuda på, än man hade i Norge, och de
voro magra nog.

Frågan företer tvenne delar. Den ena gäller, huruvida vissa
beskickningar skola indragas, den andra rör lönerna.

Enligt min uppfattning fäller dpt sig mycket svårt att undvara
beskickningar i främmande länder.. 1 brist på egen erfarenhet bar jag
rådfört mig med gamla diplomater, som icke äro riksdagsmän och

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 6. 14 Onsdagen den 18 Februari.

Reglering af icke längre kafva med diplomatien att skaffa, och Indika alltså äro
de ordinarie fullkomligt opartiske.

under Tredje Dä man sagt, att i fall Sverige behöfver på diplomatisk väg underhufvudtiteln.
handla med andra länder, kan detta låta sig gorå medelst tillfälliga
(Forts.) beskickningar, hafva dessa herrar, om livilka jag nyss nämnde, deremot
erinrat, att det förefinnes en väsentlig olikhet emellan dessa
tillfälliga och de ständiga beskickningarna. Erfarenheten ådagalägger
nemligen, att om en stat af andra ordningen till en främmande regering
afsänder en dylik tillfällig diplomatisk agent, så blir han i allmänhet
allt för mycket förbisedd. Han får gå der som en blindbock
och får ingenting veta — ej mer än hvad han kan läsa om i tidningarna,
då man deremot till den stadigvarande ministern, t. ex. en
svensk, säger: “ni är svensk minister, med er kunna vi tala, Sverige
är ett gammalt land med en erkändt aktningsbjudande diplomati, van
vid takt och förtegenhet, men kommer här någon tillfällig diplomatisk
agent, så är han för oss alldeles främmande, han kan vara fullt pålitlig
och skicklig, men vi veta ej huru dermed förhåller sig, vi hafva
ej tillräckligt förtroende till honom, och vi kunua ej förlita oss på
honom.“ Följden blir att eu sådan ej får den ringaste kännedom om
hvad som underhandlades vid de samtal, hvilka ega rum emellan de
stora staternas representanter och det land, hvarmed han skall underhandla,
och det är att märka, att de muntliga öfverläggningarna diplomaterna
emellan oftast äro af långt större betydelse, såsom inledande
underhandling, än ett skriftligt förslag. Dessutom är förhållandet i
Europa med dess nuvarande lätta kommunikationer, att man snart
sagdt inom hela den diplomatiska verlden känner hvarandra till namn
och karakter. Derigenom tillvinner sig också en känd persons uppträdande
ett visst förtroende i motsats till hvad förhållandet blir
med den, som dyker upp alldeles främmande. Detta är ett skäl,
hvarför fortsatta diplomatiska förbindelser måste anses bättre än tillfälliga.

Ett annat skäl finnes, som hvarken blifvit antydt af utskottet eller
finnes eller ens kunde finnas i utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet.
Vi känna af historien, att då två stater gränsa intill
en mellanliggande tredje stat, och i all synnerhet om denna tredje
stat är mägtig och känd såsom fallen för aggressiva steg, så hafva de
båda å ömse sidor angränsande alltid haft ett gemensamt intresse att
iakttaga och då så fordras gemensamt uppträda vis å vis den mellanliggande.
Vi lefva nu i lugna förhållanden och så långt min blick
sträcker sig, så långt de upplysningar, jag kunnat skaffa mig, finnes för
ögonblicket ej den ringaste anledning till oro. Men huru hastigt kan
ej det förhållandet ändras, i all synnerhet då frågan är om ett mägtigt
rike, hvars hela politik beror af en enda mans vilja eller lif!

Hvad är det som i våra dagar förenar Kyssland med Frankrike?
Ej kan man tro att det är några verkliga sympatier emellan
envåldsriket och republiken — åtminstone ej från fransmännens sida.
Sympatien beror tydligen på att Tyskland ligger emellan de båda magterna
och att de bevaka detta rike med misstro och köld! Åfen sådan
anledning hafva ock Sverige och Turkiet allt från början af sjutton -

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

hundratalet underhållit intima förbindelser med hvarandra, ty Ryssland
ligger emellan oss, och intet som af denna magt kan företagas på
Balkanhalfön kan för oss vara likgiltigt. Det är för närvarande der
som den krutfjerding ligger, som närmast hotar Europas fred! Till en
stor del gäller samma politiska betraktelse vårt behof af beskickning
i Wien, som jag derför anser vara af obestridlig vigt för Sverige.

Då nu emellertid frågan om anslagen under 3:dje hufvudtiteln
kommit uti ett nytt stadium, och det förelåg dels motioner om indragningar,
dels förslag om en inskränkning af 40,000 kronor uti anslaget
till ministerstaten, så hade vi ej annat att gorå inom utskottet än att
antingen reservera oss mot denna nedsättning eller ock gå in på skrifvelseförslaget.

Såvidt jag kan förstå, vore det klokast att begära, att Kongl.
Maj:t ville se till hvad i detta afseende kan göras.

Afdelningens ledamöter blefvo tillfrågade om hvilka indragningar,
som kunde ifrågakomma. Svaret blef: vi hafva ej sakkännedom nog
och våga ej påstå att någon indragning alls kan ega rum, men vi
kunna och höra låta Ivougl. Maj:t tänka på saken, och då hans excellens
utrikesministern visat sig villig att göra hvad han kan, så hafva
vi förtroende till honom. Låter det sig göra, ja, då ställa vi oss på
hans sida. Så är förhållandet för närvarande, och jag hoppas man
skall finna att utskottet ej kunnat gå till väga på annat sätt.

Jag har intet vidare att tillägga utan yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

2 punkt en.

Herr Björnstjerna: Efter hans excellens utrikesministerns yttrande
i denna punkt skulle jag knappt behöfva taga till orda, men
statsutskottets motivering synes mig här mycket olämplig, helst den
tyckes inbegripa ett klander utaf den nuvarande utgifvaren af “Sveriges
traktater1'' och det sätt, hvarpå detta arbete blifvit utfördt.

Utskottet säger, att det “ansett önskligt, att ifrågavarande arbete,
hvilket pågått under eu lång följd af år och föranledt ansenliga kostnader,
blefve bedrifvet med största möjliga skyndsamhet och sålunda
snart afslutadt.“

Man kan icke begära att utskottets ledamöter skola kunna hafva
satt sig in i ett sådant arbetes värde och betydelse, de flesta hafva
troligen icke ens sett detta arbete, och det förvånar mig derför icke
att utskottet biträdt denna motivering.

För min del ber jag dock att, i likhet med hvad hans excellens
nyss gjort, få framhålla, att detta är ett utomordentligt framstående,
man kan nästan säga ett rent af monumentalt arbete, hvilket ej allenast
inom vårt eget land, utan äfven i främmande länder väckt stort
uppseende. Då nemligen dylika arbeten i andra länder skolat utgifvas,
har man tillsatt hela kommissioner för att, gifvetvis med betydliga
kostnader, utarbeta desamma, under det att hos oss en ensam man

Reglering af
de ordinarie
utgifterna
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

Anslag för
utgifvande af
“ Sveriges
traktater“.

N:o 6.

Unsdagen den 18 Februari.

Anslag för öfvertagit och på ett ytterst förtjenstfull! sätt redigerat ifrågavarande
utgifvande af arbete. Det är i sanning otroligt samt bevisar eu hög grad af lärdom,
uJZZ* flit och ihärdighet hos utgifvaren, att han ensam har kunnat utföra
(Forts.) ett så storslaget verk.

Af detsamma äro nu utkomna första delen, som går från år
822—1335, 037 sidor, andra delen från 1336—1487, 760 sidor, tredje
delen 160 sidor, fjerde delen 604 sidor och femte delen 160 sidor.
Ett sådant stycke arbete är redan gjordt.

Det skulle icke alls vara någon svårighet för utgifvaren att som
utskottet önskar “skyndsamt" afsluta arbetet. Det vore lätt gjordt,
om han utan kritik ville blott aftrycka sådana handlingar, som finnas
tryckta förut. Men utgifvaren af våra traktater har underkastat hvarje
handling den strängaste kritik och påvisat origtigheten af många påståenden,
som våra historieskrifvare upprepat från äldre tider, han
har gått tillbaka till urkunderna och icke åtnöjt sig med en tryckt
handling eller ett manuskript, utan letat upp originalen. För sina
forskningar och för studier i de särskilda arkiven har han gjort flera
resor genom hela norra Europa och ända till Moskwa. Han har afslöjat
gamla traktater samt visat deras falskhet och att de lyda på
ett helt annat sätt, än hvad man förestält sig. Han har, med ett
ord, verkstält ett alldeles otroligt svårt arbete.

Jag skall bedja att i största korthet få återgifva några recensioner
af detta arbete.

Den mycket ansedda “Historische Zeitschrift", som af Sybel utgifves
i Mtinchen, säger bland annat: “detta förträffliga arbete afser
att äfven åt Sverige anskaffa ett verk, som inom sig förenar alla aktstycken
af framstående betydelse för Sveriges ställning till utländska

och den svenska regeringens frikostighet har möjliggjort verkets påbörjande
och fortsättning i stor stil."

Eu lärd författare i “Nordisk tidskrift11 yttrar: “ehuru detta utmärkta
arbete icke längre är eller åtminstone icke borde vara en nyhet
för deri vetenskapligt intresserade allmänheten, torde det icke vara ur
vägen att än en gång fästa uppmärksamheten vid detsamma. — —

Det är icke blott våra svenska arkiv, som fått lemna sin gärd
till utgifvarens arbete. Han har äfven besökt flera dylika i Danmark,
Nordtyskland, Nederländerna, Belgien och Ryssland; frukterna af hans
undersökningar i tsarernas rike blifva säkerligen bland de märkligaste
i hela hans arbete. I den del, som föreligger, intager utredningen af
freden med Ryssland 1323 det första rummet. Den skulle ensam
vara tillräcklig att förvärfva utgifvaren en hedrande plats i våra forskares
främsta led.“

Vidare säges: “historien om Sveriges beröring med sin östra granne
inträder genom utgifvarens verk i ett alldeles nytt skede, i det vår
kännedom i denna fråga både mångdubblas och ställes på en säker
grund. Det är ock här vi möta hvad som väl kan kallas glanspunkten
i utgifvarens många djupgående undersökningar, nemligen den uttömmande
redogörelsen för den så mycket omtvistade freden mellan konung
Magnus Eriksson och storfursten Juris i Nowgorod---—.

Onsdagen den 18 Februari.

N:o C.

Och härmed taga vi afsked af utgifvarens verk, som vi sökt göra den Anslag för
rättvisan att älven i minsta detalj studera. Med rätta hafva vi satt utgifvande af

det högt och våga hoppas, att Konung och Riksdag skola fortfarande
frikostigt understödja ett arbete, som gör vårt namn och vår literatur
heder."

En annan recensent yttrar: “Det tillkommer den lärda kritiken
att närmare redogöra för de vigtiga dokument, som här meddelas, och
göra full rättvisa åt den lärdom, det skarpsinne, den beundransvärdt
outtröttliga noggrannhet och omsorg, hvarmed utgifvaren sköter sitt
svåra värf", o. s. v.

Det skulle således vara en stor orättvisa, och jag tror att statsutskottets
ledamöter skola i främsta rummet hålla mig räkning för att
jag yrkar utgående af den mellanmening, som kan anses innefatta ett
klander eller en önskan att arbetet måtte så fort som möjligt afslutas.
Detta arbete skulle då blifva något helt annat än det nu är, det
skulle blifva endast en okritisk uppslagsbok utan något värde, jemfördt
med hvad det nu eger.

Jag föreslår alltså, att orden “har ansett önskligt, att ifrågavarande
arbete, hvilket pågått under eu lång följd af år och föranledt
ansenliga kostnader, blefve bedrifvet med största möjliga skyndsamhet
och sålunda snart afslutadt" måtte utgå och att utskottets hemställan
kommer att lyda: “utskottet, som får hänvisa till hvad det vid statsverkspropositionen
bilagda statsrådsprotokollet öfver utrikesdepartementsärende
den 12 januari innevarande. år innehåller om arbetets fortgång,
hemställer, att till fortsatt utgifvande af “Sveriges traktater" må för
år 1892 anvisas ett extra anslag af 4,500 kronor."

“Sveriges
traktater
(Forts.)

Friherre Klinckowströrn: Efter det yttrande, som den föregående
ärade talaren haft och i hvars beröm öfver det ifrågavarande
arbetet “Svenska traktater" jag i allo instämmer, kan det synas öfverflödigt
att vidare orda i saken, helst utskottets kläm endast innehåller
hemställan om bifall till att för fortsatt utgifvande>af arbetet i fråga
äfven under nästa statsregleringsperiod anvisas 4,500 kronor. Men i
likhet med samme värde talare har äfven jag funnit det egendomligt
att utskottet i sin motivering inlagt ett slags klander öfver den långsamhet,
hvarmed detta arbete bedrifves.

Jag fruktar, att utskottet ej tagit full kännedom om arten af detta
arbete och dess gång. Hittills har utgifvaren haft så stora svårigheter
att öfvervinna, att arbetet omöjligen kunnat bedrifvas fortare. Men
såvida utskottet anser hastigheten i detta fall för en så stor dygd, så
finnes ett medel att åstadkomma denna utan rubbning i öfrigt uti arbetets
gång, hvad de äldre traktaterna beträffar, och det vore, på sätt
jag tror hans excellens utrikesministern nyss antydde, att dela utgifvandet
i två serier så, att med afseende å äldre handlingar och traktater,
der en särskild utredning och kritisk undersökning är af nöden, låta
det fortgå med den skyndsamhet, som* nuvarande utgifvaren förmår
åstadkomma, då deremot yngre traktater, hvilka finnas i offentligt
tryck och uti offentliga handlingar, böra kunna utgifvas mycket fortare,
och dessa senare torde i allt fall utgöra flertalet af våra trak Första

Kammarens Frot. 1891. N:o 6. 2

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

Anslag för täter. I så fall borde naturligtvis också anslaget fördubblas till 9,000
utgifvande af krooor, Statsutskottet skulle med skäl och rätt kunna begära att
traktat^11, traktaterna utgåfvos i tvenne serier.

(Forts.) Jag har framstält detta förslag af verkligt och lefvande intresse

för denna vigtiga fråga, och jag hoppas att ett blifvande statsutskott
måtte taga desamma i noga öfvervägande samt öka anslaget till 9,000
kronor, till hvilket högre anslag jag med glädje skall gifva min röst.

Jag yrkar bifall till utskottets kläm.

Herr Alin: Då jag för egen del har någon liten kännedom om
den möda och omsorg, som utgifvandet af ett sådant arbete som det
ifrågavarande kräfver, anhåller äfven jag att, med anledning af utskottets
motivering, få yttra ett par ord.

Det är klart att ett arbete af denna beskaffenhet måste kräfva
tid, och jag vet, att en och annan, som ej så noga tänkt sig in i saken,
ansett att arbetet kräft väl mycken tid. Emellertid, äfven om man
blott tänker på den föregående perioden af arbetet, synes ej med skäl
kunna framställas eu dylik anmärkning, om man nemligen tager hänsyn
till det synnerligen omsorgsfulla sätt, hvarpå arbetet i fråga utföres
och måste utföras, och allra minst synes skäl för en dylik anmärkning
förefinnas i detta ögonblick. Jag ber blott att få erinra om, att
1887 utkom ett häfte, 1888 två, 1889 visserligen intet, men 1890 två,
dessa båda sistnämnda omfattande tidrymder af tillsammans 64 år.

Det synes derför, som om det-åtminstone nu skulle vara eu mycket
olämplig tidpunkt att göra en sådan anmärkning, som den utskottet
gjort, i afseende på den fart, med hvilken arbetet bedrifves.

Det är å andra sidan klart, att på ett arbete, hvilket, såsom detta,
åtnjuter ett för våra förhållanden ovanligt stort anslag, det kan uppställas
den fordran, att det bör fortgå med den största möjliga skyndsamhet,
Af utskottets motivering framgår att utskottet anser, att
denna fordran icke är uppfyld. Då jag för min del anser att utskottet
saknat skäl för tfn dylik antydan, är jag tacksam för och instämmer
i de anmärkningar, hvilka gjorts mot utskottets sätt att motivera sin
hemställan i denna punkt,

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats af
herr Björnstjerna, att utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas
med uteslutande ur motiveringen af uttalandet om önskligheten af
ifrågavarande arbetes bedrifvande med största möjliga skyndsamhet
och snara afslutande.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 14 och 17 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8, angående

Onsdagen den 18 Februari. 19 N:o 6.

regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande
anslagen till finansdepartementet.

1 och 2 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

3 punkten. Anslag till

postverket.

Herr Boström: För min del har jag intet yrkande att göra
angående förändring af statsutskottets kläm i den nu upplästa punkten.
Deremot anhåller jag att få i likhet med flere andra reservanter
yrka, att den motivering, som finnes i betänkandet sidd. 9, 10 och 11,
måtte utgå och i stället den motivering, som finnes å sid. 36, blifva
kammarens beslut.

Statsutskottets majoritet har föreslagit, att en del förändrade anordningar
skulle vidtagas angående brefVens aflemnande särskildt här
i hufvudstaden. Majoriteten har nemligen tänkt sig, att det vore
möjligt att minska brefbärarnes besvär genom att befria dem från att
bära upp försändelserna till våningarne, och att detta skulle vinnas
genom att postlådor placerades i förstugan till den nedersta våningen
i husen, der brefven sedan finge af adressaterna afhemtas. För egen
del tror jag likväl, att ett sådant förfaringssätt icke läte sig utföra,
särskildt hvad beträffar Stockholm. Det är nog sant, att det finnes eu
del lägenheter, i hvilka portvakterna skulle kunna omhänderhafva
brefvens emottagande och fördelande inom huset, men det finnes äfven
en stor del hus i vår hufvudstad, der sådant icke kan ega rum. Jag
vill särskildt betona de stora arbetareqvarteren, der ett dylikt tillvägagående
lätt kunde hafva till följd, att försändelserna förvexlas och
således icke komme adressaterna tillhanda. Det är äfven sant, att
i flere hnfvudstäder i Europa ett sådant förfaringssätt låter sig utföra,
t. ex. i Faris — men der är portvaktssystemet så utveckladt, att en
portvakt finnes i hvarje hus — och i London — meu der bor hvarje
familj i sitt eget hus. I Stockholm tror jag dock, som sagdt, att det
ej låter sig göra.

Jag skulle för min del ej hafva mycket emot att ingå på herr Tamms
yrkande om förändrad motivering. Meu jag tror, att han går för
långt, då han säger, att det kunde vara möjligt att allt arbete med
brefbäringen skulle kunna upphöra under sön- och helgdagar. Generalpoststyrelsen
har ju redan gått i författning om att turerna för postbrefbäringen
under sön- och helgdagar skulle inskränkas. För närvarande
utgå dessa dagar blott fyra turer, och jag är öfvertygad om,
att en ytterligare förminskning af dessa turer skulle kunna åstadkommas,
och att t. ex. endast två turer skulle vara tillfyllest för brefvens
kringbärande sådana dagar.

Emellertid tror jag, att det förslag till motivering, som finnes på
sid. 36, är att föredraga, och jag tillåter mig derför att yrka bifall
dertill.

N:o 6. 20 Onsdagen den 18 Februari. «

Anslag till Herr Tamm, Hugo: Då frågan om höjning af detta anslag före postverket.

]{0rn j utskottet, rådde der icke den ringaste meningsskiljaktighet om
'' '' att höjning af anslaget borde ske; icke heller rörande den dermed

sammanhängande, nemligen beträffande brefbärares allt mer stegrade
arbete och deraf sig härledande öfveransträngning, hvilket förhållande
af alla behjertades. Men då det gälde lösningen af denna fråga, gingo
meningarne, såsom det synes af betänkandet, åt olika håll. Andra
Kammarens majoritet inom utskottet, hvars åsigt genom votering äfven
blef utskottets beslut, stälde sig på den mening, som finnes i sjelfva
utskottsbetänkandet, men hvilken, såsom den föregående talaren framhållit,
skulle leda till ganska stor osäkerhet för den korresponderande 4
allmänheten och särskild! har den betydelse, att nog skulle de förmögne,
de i stora våningar boende reda sig och få sina bref, men
huru det skulle gå med dem, som bo ensamma eller i ett eller två
rum eller som bo i s. k. kaserner, det vore ganska tvifvelaktigt. Man
bör dock tänka på, att man ej vidtager åtgärder, som för den stora
allmänheten skulle medföra risken att få sina bref bortbytta eller icke
alls få dem. Första Kammarens ledamöter i utskottet stälde sig på
den åsigt, som i deras reservation står omnämnd, nemligen att de ej
ville vara med om nyssanmärkta åtgärder, och den har fått uttryck
i deras förslag. Jag upptog då ett annat förslag. När det i och för
sig är klart, af generalpoststyrelsen uttaladt och en allmän mening,
att här föreligger risk för en viss öfveransträngning och att det skulle
leda till stora kostnader, om det skulle fortgå som hittills utan inskränkning
på något håll, förekommer i mitt förslag, att den rätta
inskränkningen skulle ske genom att sön- och helgdagsarbetet i möjligaste
måtto inskränktes. Och i min reservation förekommer icke
någon annan mening än en önskan, att generalpoststyrelsen skall, så
långt möjligt är, vidtaga en förändring, en reformation, i detta syfte.

Och då nu dessutom brefbärarne sjelfve uttryckt samma önskan i detta
fall, skulle jag anse det både kristligt rätt och ekonomiskt och socialt
klokt att biträda en sådan åsigt. Jag säger ekonomiskt klokt, emedan
erfarenheten visat, att man allra säkrast håller det ena budet: “du
skall arbeta i sex dagar“, om man äfven håller det andra: “du skall
hvila på den sjunde"; de anglosachsiska nationerna kunna tjena som
illustration härpå, då om dem än i dag gäller Geijers yttrande, att
“engelskt arbete öfvergår svenskt begrepp". Jag anser det äfven socialt
klokt, emedan enligt min åsigt detta hör till arbetarnes berättigade
fordringar, hvadan det synes mig, att den störste arbetsgifvaren
— staten •— äfven bör vara den förste att gå i spetsen för ett sådant
reformationsarbete. Då jag dessutom vet, att generalpoststyrelsen
söker att arbeta i denna rigtning, tror jag, att om kammaren biträder
det af mig framlagda förslag till utlåtande, poststyrelsen skulle finna
ett godt stöd för ytterligare arbete i samma rigtning, hvilket jag föreställer
mig skulle vara både gagneligt och rätt. På dessa grunder
anhåller jag om bifall till min reservation.

Herr von Krus ens tj erna: Jag är min ärade vän på uplandsbänken
tacksam för hans varma uttalande till förmån för söndags -

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

hvila åt postverkets tjenstepersonal — tacksam, derför att jag deri ser
ett stöd, om jag också icke i allt kan underskrifva hans reservation
eller går så långt, att jag tror, det man kan fullständigt borttaga
brefvens kriDgbärande på söndagarne. Jag ser i hans uttalande, och
äfven i den förste talarens yttrande, ett stöd för sträfvandena i den
rigtning, hvari generalpoststyrelsen arbetat under föregående tid och i
hvilken, hvad på mig ankommer, jag önskar, att den fortfarande skall
arbeta.

Utvägarne att bereda postpersonalen söndagshvila äro två: antingen
den, att man med bibehållande i det väsentliga af den nuvarande
hvardagsbrefbäringen och kontorens uppehållande å samma tider, som
gäller för hvardagarne, bereder den ordinarie personalen i sin tur ledighet
genom att under söndagarne inkalla reservbetjente, eller också
går man så till väga, att man inskränker sjelfva brefbäringen på söndagarne
och sålunda bereder ledighet åt hela personalen. Generalpoststyrelsen
har arbetat i båda rigtningarne, och jag tillåter mig bär
för kammaren redogöra för några af de åtgärder, som i sådant hänseende
vidtagits.

Under år 1588 utfärdade styrelsen ett cirkulär, hvari samtliga
underlydande postförvaltare anbefaldes arbeta för att åt den vid kontoren
anstälda vaktbetjentpersonalen bereda söndagsledighet, i den män
sådant kunde ske utan intrång i brefbefordringen. De borde gå till
väga i första rummet så, att de sökte genom förändrad reglering af
tjenstgöring eller inskränkning af eu eller annan tur bereda ledighet
utan kostnader för statsverket. När det icke gick för sig, hade de
att gå in till styrelsen för att få nödiga medel. En följd häraf bär
varit, att, så vidt jag vet, hafva på de flesta ställen brefbärarne ledigt
hvar fjerde söndag, på en del hvar tredje och på några hvar annan.
I Stockholm hafva brefbärarne sedan 1889 under vintern af 4 söndagar
2 lediga, om sommaren: eu ledig; helt och hållet, två söndagar
upptagna med den första stora turen vid 1 O-tiden på f. m. och sedermera
ledigt efter dess fullbordande vid ett, tutiden under återstående
delen af dagen; den fjerde äro de i tjenst både första turen och den
andra, men hafva ledigt efter kl. 5 e. m. Dessa åtgärder hafva vidtagits
på en del ställen utan kostnad, på andra ställen med anvisande af
medel för reservs inkallande. Kostnaderna härför gå i Stockholm till
ungefär 3,500 kronor och i de öfriga delarne af riket till 2,300 kronor,
summa 5,800 kronor årligen, som utbetalts till reservbetjente om
söndagarne.

Det andra sättet, att minska sjelfva brefbäringen, har styrelsen
äfven försökt i somliga städer. År 1888 inskränktes brefturerna i
Göteborg till endast eu om söndagarne, och postdirektören, som fick
befallning att yttra sig öfver verkningarne deraf, har förklarat, att
ingen olägenhet försports. Samma åtgärd har vidtagits i andra större
städer, såsom Norrköping, Linköping, Örebro och nu senast under
förra året Malmö, men alltid med den föreskrift, att inkomna försändelser
skola sorteras på kontoren, så att de adressater, som vilja afhemta
dem, hafva tillfälle att sjelfva gå och taga dem der. Men
brefbärarne få mera hvila. A andra ställen har man inskränkt tu -

Anslag till

postverket.

(Forts.)

N:o 6.

Anslag till
postverket.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Februari.

Terna till två om dagen, såsom senast i slutet af år 1890 i Lund med
utsigt till ytterligare inskränkning till blott en. I Filipstad äro helt
nyligen turerna inskränkta till en.

Åt andra åtgärder, som styrelsen vidtagit i samma syfte, vill ja»
erinra derom, att från och med slutet af 1889 äro under de större
helgdagsaftnarne kontoren stängda öfver hela riket. — Med detta har
jag velat visa, att styrelsen redan under min högt värderade företrädare
arbetat lör att bereda söndagshvila åt personalen, och jag
kan försäkra, att samma sträfvanden skola fortsättas, så vidt jag förmår,
under den tid, jag kommer att handhafva chefskapet. Jag är
emellertid öfvertygad om att man kan göra och bör göra åtskilligt
mer i den vägen, att man bör fortgå i den rigtning som vi inslagit,
och jag tror, att man bör fortgå i båda rigtningarne. I främsta rummet
ställer jag dervid söndagsbrefbäringens inskränkning så mycket
som möjligt. Det är för öfrigt ett sträfvande, som för närvarande
visar sig öfverallt hos poststyrelserna åtminstone i alla protestantiska
länder. Tyskland går i det afseendet likasom i så många andra i
téten. I hvarje berättelse af chefen för tyska postverket ser man
uttalanden i sådan rigtning, I Berlin utgå endast 2 turer om söndagarne,
och det kan gå för sig utan olägenhet. — Vi böra, som sagd!,
fortgå i denna rigtning, och då är det godt att få ett uttalande från
Kiksdagen i det fallet, ty det är till de korresponderande styrelsen
får vända sig och söka deras medverkan. Sådan har också i allmänhet
lemnats. Det är, så vidt jag kan erinra mig, endast i Getle, der
köpmannaföreningen motsatt sig hvarje inskränkning. Men tydligt är,
att man i frågor sådana soin dessa alltid måste gå varsamt till våga,
måste räkna med de bestående förhållandena, med landets sedvänjor,
och redan af detta skäl tror jag att det i vårt land icke går för sig
att helt och hållet taga bort söndagsbrefbäringen.

Det finnes äfven ställen, der af lokala skäl inskränkning endast i
mindre mån kan vidtagas eller i ingen män alls, likasom det finnes eu
stor del personal, för hvilken någon lindring eller upphörande af arbete
ej kan ega rum, såsom för den, hvilken är sysselsatt vid landsvägs-
eller jernvägsposten, ty posten måste alltid fortskaffa, vare sig
det är hvardag eller söndag. Men dem för man hjelpa genom att
anställa reservbetjeuing, ty söndagshvila bör man bereda dem. Det
är, såsom herr Tamm sade, kristligt rätt och ekonomiskt klokt. Hvila
behöfva de både till kropp och själ.

hör egen del har jag således ingenting emot en motivering i den
rigtning, som herr Tamm föreslagit, om än, som sagdt, jag icke kan
gå fullt sa långt som han. Hvad åter angår utskottets motivering,
så, ehuru jag naturligtvis vill och bör sörja för att icke personalen
blir för mycket ansträngd, tror jag i likhet med herr Boström, att eu
sådan anordning, som utskottet tänkt sig, är praktiskt overkställbar.
Det kan möjligen gå för sig, der det finnes portvakter, ehuru efter hvad
jag erfarit äfven det bär gifvit anledning till olägenheter med öppna
försändelser, brefkort, aviser om värdeförsändelser och dylikt. Derjemte
möter det allra största hinder deri, att det är endast ett fåtal hus i
Stockholm, som har portvakt, och särskilt finnes det ej sådana i de

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

stora s. k. hyreskasernerna. Vill man ej gå tillbaka till den Mallénska
gångposten med en klocka, hvars pinglande underrättar adressaterna
om att de hafva bref, tinnes det icke något annat sätt än att inrätta eu
breflåda för hvarje hyresgäst — ty de lära nog ej nöja sig med en
gemensam — och att dertill förmå husvärdarne lyckas nog ej. Skall
postverket bestå dessa lådor, blir utgilten derför större än kostnaden,
som man vill förebygga genom att öka brefbärarnes antal. Skola åter
adressaterna sjelfva bestå dem, blir det eu ej oväsentlig utgift för
dem, och det betänkliga med densamma är, att det, såsom herr Tamm
erinrat, blir egentligen de mindre bemedlade, som drabbas deraf, de
som bo högt upp i dessa kaserner ; ty brefbärarne skulle måhända gå
en trappa, men säkert icke högre. Härtill kommer, att det är ett
steg tillbaka, och det är ett steg, som postverket bör akta sig för.
Rigtningen skall vara, att sträfva framåt i detta fall, att försändelserna
i möjligaste mån skola bringas genom postverkets försorg hem till
hvarje adressat. För det syftet arbetar man ju äfven på landsbygden,
genom landtbrefbäringsliniernas utsträckning allt mera och mera. Jag
tror således ej, att denna åtgärd går för sig.

Det är tydligt, att, om man icke ökar brefbärarnes antal, blifva
de för ansträngda, i samma mån som de större husens antal i städerna
växa. Man har dä intet annat att gitta än att öka deras antal.
Det kostar pengar, men det motväges å andra sidan af de ökade inkomster,
postverket får genom den stigande folkmängden. Försändelserna
ökas och derigenom inkomsterna för postverket. De båda siffrorna.
uppväga hvarandra.

Jag vill sluta med att meddela, att enligt det i det närmaste afslutade
bokslutet för år 1890 hafva postverkets inkomster, som beräknats
till 6,900,000 kronor, i verkligheten uppgått till 7,300,000
kronor och att då Riksdagen hade i 1890 års stat beräknat, att af
postverkets tillgångar skulle till statsverket levereras ett öfverskott
af 180,000 kronor, så kommer det öfverskott, som till statsverket
öfverlemnas, att efter all sannolikhet uppgå till 400,000 kronor.

Friherre Barnekow: Jag vet icke, om det gagnar till mycket

att .diskutera om en motivering, då klämmen redan är gifven, och
olika meningar derom ej finnas. Men jag gör det, derför att det är
en fråga, som jag förut inom utskott lagt hand vid. Jag var nemligen
ledamot inom bevillningsutskottet, då den Irågan var före, att i stället
för att, såsom det då var, man i städerna betalade 3 öre i postporto
och dessutom 3 öre, när brefvet kom till adressaten, införa den förändring,
att man betalade 5 öre inom hela riket och fick i städerna
brefvet fritt hemburet. Jag kan icke neka till, att vi landtman då
voro litet betänksamma, ty vi tyckte, att det var hårdt att de, som
bodde i stad och der hade så många beqvämligheter för billigt pris,
äfven skulle få denna beqvämlighet, som vi Ange sakna. Men vi landtörn
äro beskedliga, i synnerhet när det gäller att betala skatt, och
derför gåfvo vi med oss. Men vi uttalade den farhågan, att städerna
skulle växa och att utgifterna för förändringen skulle högst betydligt
stiga. Så har äfven skett. Yi uttalade den åsigten, ehuru det icke

Anslag till

postverket.

(Forts.)

N:o 6.

Anslag till

postverket.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Februari.

blef någon reservation, att, då det var frågan om att Öfverflytta en
sådan utgiit på det allmänna, det hade varit skäl att göra den till
en kommunal angelägenhet för städerna och ej öfverflytta den på hela
landet. År det billigt, att vi, som bo på landet och få betala 20—
30 kronor för postväska och 30—40 kronor till ett postbud, för att
få post eu gång om dagen, skola bidraga till, att de som bo i stad
få det beqvämt och bra? Och nu hafva de det så bra, att brefven
bäras till dem 4—5 gånger om dagen, och de behöfva blott öppna
dörren, sticka ut sin hand och taga emot dem. Kan det vara skäligt?
År det rättvist? Då denna förändring gjordes, hade det väl vant
rättare att göra saken kommunal och fördela kostnaden på bevillningen
i staden.

Nu ser jag, att hvad vi fruktat då, blifvit verklighet; ty derigenom
att de, som bo i stad, få allt större anspråk på beqvämlighet, blifva
dessa utgifter allt dyrare och dyrare. Derför önskar jag, att utskottets
motivering skall stå qvar. Men det finnes icke någon utsigt dertill, ty
intresset att få brefven till sig på ett beqvämt sätt är för starkt representeradt
bär. Och då jag således icke kan få min vilja fram i
det hänseendet, vänder jag mig till det ena af reservanternas förslag.
Det går icke helt och hållet i den rigtning jag vill, men åtminstone
så mycket, att söndagsarbetet inskränkes. Jag undrar, om icke större
inskränkningar än som gjorts skulle kunna göras, om det skulle vara
möjligt. att ordna så, att intet bref hembäres på söndagarne. Då
skulle icke något annat hända för dem, som bo i stad, än att de af
veckans 7 dagar en enda dag blefve likstälda med dem, som bo på
landet, nemligen så till vida, att de som hafva stor korrespondens finge
sjelfve låta hemta sina bref. Derför yrkar jag bifall till utskottetsförslag
med den af herr Tamm föreslagna motiveringen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels, af herr Boström, att
utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den af honom och herr Oasparsson med flere vid
punkten afgifna reservation, dels ock, af herr ramm, Hugo, att utskottets
hemställan skulle godkännas med den af honom i afgifven
reservation vid denna punkt föreslagna motivering.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner, först på godkännande
af utskottets hemställan utan ändring af motiveringen och
vidare på bifall till hvardera af nämnda båda yrkanden, samt förklarade
sig anse propositionen på bifall till herr Boströms yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

\ otering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Tamms yrkande, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 3 punkten af
sitt utlåtande n:o 8 med den ändring i motiveringen, som föreslagits
i herr Casparssons med fleres vid punkten afgifna reservation, röstar

Ja;

Onsdagen dén 18 Februari.

N:o 6.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Anslag till
postverket.
(Forts.)

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den af herr Tamm
föreslagna motivering.

Omröstningen jföretogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 49;
Nej — 55.

4 och 5 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
6 punkten.

Lades till handlingarna.

7—17 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 17 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 3, i anledning af dels genom framställning af
justitieombudsmannen, dels genom motion väckta förslag om ändringar
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 17 innevarande februari Ifrågasatt
bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckt förslag om förklaring
af 12 § i utsökningslagen och om ändrad lydelse af 51 § i samma lag. ni^slagen

m. m.

Herr Sjöcrona: Af det nu föredragna betänkandet torde kam maren

inhemta att, då det icke blifvit af mig undertecknadt, jag icke
inom utskottet deltagit i detta ärendes behandling. Jag har emellertid
icke kunnat till alla delar instämma i den åsigt, som gjort sig
gällande i justitieombudsmannens framställning, och som nu blifvit af
utskottet till bifall förordad, i anledning hvaraf jag anhåller att få
yttra några ord.

Af justitieombudsmannens framställning, som återgifves i lagutskottets
betänkande, kunna herrarne finna att det sedan lång tid tillbaka

N:0 6. 26 Onsdagen den 18 Februari.

Ifrågasatt hMe underdel 1851 års vexellag gälde och dessförinnan, vant allmänt

TT ullok- bruk?iSt» åt* de exekutiva myndigheterna till behandling upptagit lag ningslagen

sökningsmål, grundade på vexlar. I hvilken omfattning detta skett
m. m. och bort ske, derom skall jag sedan yttra mig; det är egentligen härrörts.
) om frågan rör sig. Emellertid har justitieombudsmannen under sina

besök hos hofrätterna inhemtat, att eu af svea hofrätts divisioner och
fyra af göta hofrätts divisioner förklarat öfverexekutor icke haft behörighet
att taga befattning med sådana mål, men å andra sidan att
de öfriga divisionerna af svea hofrätt och hela den skånska bofrätten
följt en motsatt åsigt och godkänt ett dylikt förfaringssätt. Då, enligt
utsökningslagen, sådana mål icke få fullföljas från hofrätt till
Kongl. Maj:t, så har det icke varit möjligt att från högsta domstolen
erhålla något prejudikat, med stöd hvaraf en lika lagtillämpning hos
hofrätterna skulle kunna åstadkommas, och justitieombudsmannen anmärker,
att denna olika lagtillämpning bär gjort, att eu och annan
öfverexekutor nu börjat följa en motsatt praxis mot den, som under
en lång följd af år varit den brukliga, hvaraf, om det får fortgå, oreda
och förvecklingar skola uppstå.

Justitieombudsmannen har, som det mig synes, på ett fullt tillfredsställande
sätt visat, att bestämmelserna såväl i den nu gällande
som i den förutvarande vexellagen icke innebära något hinder för upptagande
hos öfverexekutor af sådana lagsökningsmål i eu viss omfattning.
Men för att afhjelpa det nu öfverklagade missförhållandet
har han föreslagit en ny lag, som lagutskottets majoritet accepterat,
och hvarigenom, såsom herrarne finna af betänkandet, det skulle förklaras
“att 12 § utsökningslagen eger tillämpning jemväl på fordran,
som grundar sig på vexel11, samt förordnas att 51 § samma lag skulle
erhålla följande ändrade lydelse: “Om verkställighet af öfverexekutors
utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, gälle hvad
stadgadt är i fråga om underrätts dom i ty fall. Har öfverexekutor,
såsom i 28 § sägs, förordnat om fäst egendoms försäljning, må den ej
ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit". Nu är min åsigt
den, att justitieombudsmannen och lagutskottet i denna fråga gått för
långt. Jag instämmer visserligen med justitieombudsmannen deruti,
att lagsökning på grund af vexel kan af öfverexekutor upptagas till pröfning,
men endast i det fall att lagsökningen är rigtad mot godkännaren,
acceptanten, d. v. s. den, som medelst påskrift å handlingen förklarat
sig skyldig att betala på en viss bestämd tid. Det är ju uppenbart,
att en lagsökning på grund af en vexel är ett vexelmål, då hela målet
grundar sig på en vexel. Men en lagsökning mot acceptant är också
alldeles likstäld med hvarje annan lagsökning på grund af ett skriftligt
fordringsbevis, ty lagsökningen är stöld endast mot den, som å
den skriftliga handlingen förbundit sig att betala. Så är ju ock förhållandet
med t. ex. lagsökningar å accepterade räkningar. De grunda
sig på ett å skriftlig handling tecknadt erkännande att betala inom
en viss tid. Men annorlunda ställer sig förhållandet, då man lagsöker
de öfriga personer, hvilkas namn förekomma på vexeln, utställaren
eller öfverlåtaren, ty deras betalningsskyldighet beror uteslutande på
de särskilda bestämmelser, som förekomma i vexellagen, och det vill

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

synas mig, som om en öfverexekutor icke har någon rättighet eller
befogenhet att ingå i pröfning af eu sådan betalningsskyldighet. Något
alldeles bestämdt förklarande i detta ämne finnes väl icke i vexellagen.
Men jag tror mig dock ega ett stöd för denna min åsigt, hvars rigtighet
för öfrigt torde ligga i sakens natur, uti 5 § af förordningen den
7 maj 1880 om nya vexellagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall. Der står nemligen:

“Om laga domstol och rättegång i vexelmål gälla följande stadgande^ 1.

Domstol i vexelmål vare rådstufvurätt i den stad, der svaranden
bor eller anträffas, men, om han å landet bor eller anträffas,
rådstufvurätten i närmaste stad derintill.

2. Vexelinnehafvaren må för hela sin fordran stämma en af
vexelgäldenärerna och stånde det i hans fria val, hvilken af dem han
först stämma vill."

Här stadgas alltså, att om vexelinnehafvaren vänder sig till behörig
domstol, han får lagsöka hvilken af vexelgäldenärerna som helst.
Men frågan är nu, hvilken, utom acceptanten, är vexeigäldenär, och
detta torde endast kunna bedömas på grund af vexellagens särskilda
bestämmelser.

Man skulle må hända kunna ifrågasätta, att, om lagutskottet velat,
i öfverensstämmelse med den åsigt, som jag hyser, förklara lagen i
det afseendet vara tydlig och klar, att det icke finnes något hinder för
exekutiv myndighet att till pröfning upptaga lagsökningar mot acceptant,
och Riksdagens kamrar godkänt detta, en derigenom lika lagtillämpning
kunnat åstadkommas. Men jag fruktar, att hofrätterna
icke mycket skulle bry sig om hvad lagutskottet eller Riksdagen yttrat
i sådana saker, och då finnes ingen annan hjelp än en lagförklaring,
hvilken då skulle ske antingen genom ett tillägg till 12 § utsökuiugslagen,
såsom utskottet föreslagit, eller ett tillägg till promulgationslagen,
såsom föreslagits af reservanten, utskottets vice ordförande
begge tilläggen likväl innehållande den begränsning, som jag törordat.
Hvilkendera utvägen bör föredragas, derom behöfver jag nu icke yttra mig.

Hvad vidare augår den föreslagna ändringen af 51 § utsökningslagen,
så grundar den sig på följande förhållanden, ö inom. i 5 §
af förordningen om vexellagens införande lyder: “Dom i vexelmål
gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet genom utmätning
och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes" etc.
Domstols utslag i vexelmål har följaktligen strängare exekutiv kraft
än dess utslag i andra mål. Den af justitieombudsmannen föreslagna
ändring af 51 § åsyftar, att denna stränga exekutiva kraft äfven skulle
tillkomma konungens befallningshafvandes utslag i vexelmål. Detta
kan ju anses följdrigtigt och nödvändigt, om konungens befallningshafvande
skola hafva rätt att till behandling upptaga alla slags vexelmål.
Men hafva de icke rätt att upptaga andra lagsökningar, grundade
på vexel, än dem mot acceptanten, så synes kunna ifrågasättas, huruvida
icke paragrafens nuvarande lydelse gerna kunde bibehållas. Derom
behöfver jag nu icke yttra någon bestämd åsigt, ty med den uppiattning
jag bär i sjelfva hufvudfrågan, måste jag yrka att ärendet åter -

Ifrågasatt
"örklaring af
12 § utsökningslagen

in. m.
(Forts.)

N:o 6. 28 Onsdagen den 18 Februari.

Ifrågasatt förvisas till utskottet, på det att utskottet må afgifva ett förslag, som
12§ntsök- öfverensstämuier med min uppfattning, hvilken jag tror äfven delas
ningslagen de ledamöter här i kammaren, som tagit en verksam del i den nya
m. m. vexellagens tillkomst, och hvilkas åsigter således böra gälla mycket i
(Forts.) denna fråga.

Jag yrkar återremiss.

Ilerr Fröberg: Såsom af det nu föredragna betänkandet synes,

har jag låtit anteckna mig som reservant mot det beslut, hvartill utskottet
kommit. Den omständighet, som föranledt justitieombudsmannen
att göra den framställning, som här omförmäles, är, på sätt lagutskottets
ärade ordförande redan anmärkt, att inom rikets hofrätter
olika förfarande eller praxis gjort sig gällande vid behandling af de
utsökningsmål, der fordringarna grundats på vexel. Att ett sådant
förhållande icke kan fortfarande få ega rum, och att en ändring i
detta afseende bör ske, derom är jag öfverens med justitieombudsmannen.
Men jag kan icke instämma med honom i fråga om det sätt,
hvarpå denna ändring bör åstadkommas. Jag har för min del trott
och tror ännu, att en lagändring eller lagförklaring bör ske i den
rigtning, att vexelmål alldeles icke få till pröfning upptagas af öfverexekutor,
d. v. s. af konungens befallningshafvande för landet och magistrat
i stad.

I förordningen om nya vexellagens införande, och hvad i afseende
derå iakttagas skall, stadgas, att rådstufvurätt skall vara första domstol
i vexelmål. Vidare förekommer i vexellagens 80 § bestämmelse
derom, att vexelpreskription icke afbrytes annorledes än genom stämnings
delgifvande eller vexelfordringens bevakning i gäidenärens konkurs;
hvarjemte i samma lags 93 § säges, beträffande vexelfordran,
som grundar sig å preskriberad eller prejudicerad vexel, att vexelinnehafvaren
eger att, såsom i vanligt skuldfordringsmål, hos vexelgäldenär
utsöka hvad denne till fordringsegarens skada skulle vinna,
der fordringen förfolie. Af dessa stadganden synes det mig uppenbart,
att vexel lagen här afsett att vexelmålen skola upptagas och bedömas
allenast af domstol i vexelmål, men ingalunda åt'' exekutiv myndighet.
Utsökningslagen torde icke heller gifva anledning till det antagandet,
att vexelmål eller lagsökningar för fordran på grund af vexel, äfven i
den inskränkta omfattning, som lagutskottets ordförande framstäf,
skola få behandlas af öfverexekutor. Snarare tvärt om. I 12 § utsökningslagen
stadgas, ätt för förfallen fordran, som grundar sig på
skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären
hos öfverexekutor, men detta stadgande utsträckes icke till fordran,
som grundar sig på vexel. Af motiven till utsökningslagen framgår,
att lagstiftaren icke heller tänkt sig ett dylikt förfarande.

Utsökningsmålen äro ju i viss mån en särskild art af civila tvistemål
och böra såsom sådana också rätteligen tillhöra domstols behandling.
Det är derför en oegentlighet att administrativa myndigheter
för närvarande äro öfverexekutorer och ega domsrätt i dylika mål.
Ett sådant förhållande bör afhjelpas; men justitieombudsmannens af
lagutskottet understödda förslag går i alldeles motsatt rigtning. Bi -

Onsdagen den 18 Februari. 29 N:o 6.

falles detta förslag, kommer sålunda ifrågavarande olägenhet att blifva Ifrågasatt
... ° förklaring af

ännu större. r> s utsöka

Man har här talat om att växlar äro fordringsbevis. Ja, det äro tingslagen
de visserligen. Men de äro icke sådana fordringsbevis, som afses i utsök- m. m.
ningslagen, ty en fordran kan icke utdömas endast på grund af vexel, (Korts.)
utan dessförinnan måste åtskilliga åtgärder oftast vidtagas, som vexellagen
uppstält som vilkor för en fordrans utfående, såsom t. ex. protest
af vexel eller vexels uppvisande till betalning för vexelgaldenär.

Emot godkännare måste ock stundom protest ske för att icke vexelrätten
skall gå förlorad. I vexelmål förekomma ej så sällan rättegångar
af ganska invecklad och svårlöst beskaffenhet. Det kan följaktligen
ej vara ensidigt att öfverflytta handläggningen af vexelmål
från domstol på öfverexekutor.

Om jag nu antager, att lagutskottets och justitieombudsmannens
förslag vunue Riksdagens bifall samt blefve till lag upphöjdt, sä frågas:
hvad skulle vinsten deraf blifva? Jag kan icke inse, att det skulle
blifva någon vinst alls utan tvärt om olägenheter. Efter nuvarande
förhållanden går det i vexelmål lika lätt att vid domstol genom stämning
väcka talan emot part och der få målet afgjordt som att vända
sig till konungens befallningshafvande eller magistrat i lagsökningsväg.

Det är dessutom för parterna långt lägligare att målet anhängiggöres
vid domstol, ty då utsattes dagen för målets handläggning; och äfven
om deri dag, då det kommer att afgöras, ifall sådant ej sker genast,
meddelas särskild underrättelse. Hos konungens befallningshafvande
och magistrat måste part deremot passa på och noga granska anslagen
på anslagstafian för att få veta dagen, då utslag i målet kommer att
utfärdas. Kostnaden bör dessutom blifva lika i begge fallen. Dertill
kommer, att domstols dom eller utslag i vexelmål, om icke vad erlägges,
vinner laga kraft inom 8 dagar, då för att ett konungens befallningshafvandes
eller magistrats utslag skall vinna laga kraft, erfordras
minst 30, på somliga ställen ända till 45 dagar. En fordringsegare
kan således, utan att pant eller borgen ställes för hvad honom tilldömdt
blifvit, utfå sin fordran efter 8 dagar, på grund af domstols
utslag men enligt konungens befallningshafvandes eller magistrats utslag,
icke förr än efter 30 å 45 dagar från det utslaget meddelades.

Vill lian derlörinnan lyfta betalning för sin fordran, blir han tvungen
att ställa borgen, hvilket naturligtvis för många kan vara förenadt
med stora olägenheter och, i händelse af oförmåga dertill, mången
gång kan medföra oersättliga förluster.

Justitieombudsmannen har såsom skäl för den föreslagna relormen
anfört den omständigheten, att för lagsökningsmålen fj£n öfverexekutor
hofrätt är sista instans, under det att vexelmål, handlagda af rådstufvurätt,
kunna från hofrätt dragas under Kongl. Majits pröfning;
hvadan i förra fallet med kofrättens dom saken är afslutad. Men
den missnöjde parten har ju sedermera rätt att för sökande af återvinning
å nyo instämma saken till första domstolsinstansen och sedan
fortsätta hela vägen igenom. Han får i detta fall 5 instanser i stället
för 3, och deruti kan jag icke inse, att det ligger någon vinst i tid,
eller att målet derigenom tidigare befordras till afgörande.

N:o 6.

Ifrågasatt
förklaring a
12 § utsöhningslagen

in. m.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Februari.

Dessutom är det en stor brist, som vidlåder justitieombudsmannens
''{ ifrågavarande förslag derutinnan, att detsamma icke tillika innefattar
något förslag om nödiga ändringar i vexellagen. Vexellagen stadgar
t. ex., bland annat, att “vexelpreskription afbrytes genom stämnings
delgifvande1''. Detta stadgande skulle alltså komma att fortfarande
gälla; men någon föreskrift att genom lagsökning vexelpreskription
komme att åt brytas skulle icke införas. Detta är, enligt min tanke
mycket betänkligt. Om t. ex. en vexelgäldenär blir lagsökt strax före
preskriptionstidens utgång och genom öfverexekutors utslag fordringsanspråket
bifalles, men gäldenären klagar i hofrätten och målet der
förklaras tvistigt efter preskriptionstidens utgång, huru går det då
med vexelrätten?

Det vore, synes det mig, synnerligen beklagligt, om detta förslag
i dess nuvarande form blefve lag. Deraf skulle föranledas trassel vid
lagtillämpningen. I ovisshet om lagens rätta mening skulle icke så
få misstag komma att begås, hvaraf tidsutdrägt och förluster till stor
skada för den rättsökande alltid blefve eu oundviklig följd.

Jag har redan antydt, att jag önskade eu lagförklaring, men att
denna förklaring skulle gå i motsatt syfte, eller att öfverexekutor icke
skulle få upptaga och pröfva lagsökningsmål, der fordran vore grundad
på vexel; men derom är icke något förslag nu väckt, och då Riksdagen
sålunda i frågans förevarande skick icke torde kunna upptaga
ett yrkande i sådant afseende, ser jag för det närvarande ingen annan
utväg öfrig än att afstå utskottets hemställan, hvarå jag alltså yrkar
utslag.

Herr Öländer: Jag är på sätt och vis förekommen af den

förste ärade talaren, men jag vill dock tillkännagifva, att icke heller
jag kan vara med om den föreslagna lagförklaringen, hvilken i sjelfva
verket icke är en lagförklaring, utan eu lagförändring. I hvilket fäll
som helst är den icke någon förklaring af 12 § utsökningslagen, hvilken
icke talar ett ord om vexlar eller innehåller något stadgande, som jag
anser kunna utgöra föremål för förklaring eller vara i behof af någon
sådan. Denna § handlar om fordringar, Indika grunda sig på skuldsedlar
eller andra skriftliga fordringsbevis. Att nu förklara, att en
vexel utgör ett skriftligt fordringsbevis, behöfves icke så vidt någon
derigenom iklädt sig någon betalningsskyldighet; och det har i regeln
alltid acceptanten gjort — men också endast lian — så vidt icke en
speciallag, nemligen vexellagen, skall tillämpas. Att sålunda öfverexekutor
är berättigad och skyldig att upptaga frågor om aoceptants
betalningsskyldighet, förefaller mig alldeles klart utan någon förklaring.
Vill man åter utsträcka denna öfverexekutors rätt och skyldighet äfven
till sådana fordringar i öfrigt, som, enligt vexellagen, kunna grunda
sig på vexel, måste man ovilkorligen gorå eu lagförändring, men eu
förändring icke i utsökningslagen, utan i vexellagen, som uttryckligen
stadgar, att alla vexelmål, d. v. s. sådana mål, deri vexellagen skall
tillämpas, skola upptagas och afdömas af rådstufvurätt. Vill man
verkligen stadga, att också dylika mål skola kunna upptagas af öfverexekutor,
blir, såsom jag nyss nämnt, detta en lagförändring och

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

dertill en ganska vigtig sådan. För min del kan jag icke finna något
giltigt skäl för en dylik ändring allenast af den omständigheten, att
en eller annan öfverexekutor eller domstol missuppfattat nu gällande
lagbestämmelser. Fordras verkligen häröfver en förklaring, må man
då göra den inom gränserna för gällande lag, genom att förtydliga
den, men icke förändra den. Enligt min tanke är emellertid, uti
förevarande fall, någon förklaring icke erforderlig. Skulle en origtig
uppfattning fortfarande göra sig gällande hos en eller annan myndighet,
föreställer jag mig att justitieombudsmannen, som det åligger att
vaka öfver att lagar och författningar blifva rigtigt tillämpade, skall
veta på annat sätt afhjelpa nu öfverklagade missförhållande.

För min del yrkar jag afslag å motionen.

Herr Claeson: Inom utskottet har jag biträdt den mening, som
blifvit utskottets beslut och jag ber att få försvara denna min ståndpunkt.

Gent emot hvad den andre talaren i ordningen antydt och den
tredje bestämdt utsagt, vågar jag påstå, att med det föreslagna tilllägget
till 12 § utsökningslagen icke afses att införa någon nyhet
i lagstiftningen, någon lagförändring, utan endast att med oförtydbara
ord säga hvad som för närvarande måste anses vara lag och som varit
lag hos oss sedan eu mycket lång tid tillbaka. Enligt nämnda §
egen öfverexekutor rätt att pröfva fordringar som grunda sig på skriftliga
fordringsbevis och jag hemställer om icke en vexel är ett skriftligt
fordringsbevis.

Men, anmärker man, 5 § i förordningen om vexellagens införande
säger ju, att domstol i vexelmål är rådstufvurätt i den stad, der svaranden
bor eller anträffas, men, om han å landet bor eller anträffas,
rådstufvurätten i närmaste stad derintill. Ja väl, men detta gifver
enligt min tanke icke stöd åt den mening, som den siste talaren uttryckte
och som åberopats af några divisioner i gåta hofrätt och af
en i svea hofrätt. I hvarje skuldfordringsmål, som kan dragas under
öfverexekutors pröfning, är det fordringsegarens obestridliga rättighet
att, om ban af ett eller annat skäl finner sådant lämpligt, gå till
domstol. Men lika litet som den omständighet, att det stadgas i
rättegångsbalken, att domstol i vanliga skuldfordringsmål är den rätt,
inom hvilkens domvärjo svaranden bor, utgör hinder att draga ett
sådant mål under öfverexekutors pröfning, lika litet lärer den undantagsbestämmelsen,
att, om vexelmål dragés under domstol, det icke
får behandlas af häradsrätt utan af rådstufvurätt, försvaga betydelsen
af innehållet i 12 §.

Alla, utom möjligen den siste talaren, tyckas vara ense derom,
att det är ytterst nödvändigt, att en förklaring kommer till stånd och
att enhet vinnes i lagtillämpningen i detta afseende, i hvad rigtning
denna fråga än må lösas. För mig har ingen lösning synts rigtigare
än den här föreslagna. Det blir endast då, enligt min tanke, en verklig
förklaring och icke ändring. Då lagstiftningen i öfrigt går ut på att
vexelfordran skall så skyndsamt som möjligt utbekommas, synes det
mig vara oegentligt att undandraga just denna klass af skuldfordrings -

Ifrågasatt
förklaring af
12 § utsökningslagen

in. m.
(Forts.)

N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

Ifrågasatt
förklaring af
12 § utsöTcningslagen

m. in.
(Forts.)

mål ett förfarande, som eljest är tillåtet för vinnande af större skyndsamhet.

Jag kan icke heller dela den förste talarens mening, att man får
betrakta vexeln som ett skriftligt fördringsbevis, hvilket öfverexekutor
får upptaga till pröfning endast i det fall, att talan föres emot acceptanten.
Den omständighet, att man icke vänder sig emot acceptanten
utan emot en annan vexelgäldenär, upphäfver ju icke vexelns karakter
af skriftligt fördringsbevis. Visserligen torde det då lättare hända,
att saken blir tvistig, men i sådant fäll gäller den allmänna regeln,
att, om minsta anledning till oklarhet eller tvist uppstår, öfverexekutor
ej får afgöra densamma, utan skall hänvisa målet till domstol, och
skulle i något fall öfverexekutor icke iakttaga detta, lärer nog vederbörande
hofrätt, om klagan der föres, icke underlåta att göra det.

Det skulle må hända ur praktisk synpunkt vara klokt att från
öfverexekutors pröfningsrätt undantaga de vexelmål, i hvilka annan
än acceptanten är svarande, men jag tror dock, i likhet med justitieombudsmannen,
att, der den ringaste anledning till oklarhet förefinnes,
klokheten bjuder borgenären att hellre gå till domstol än till öfverexekutor,
för att icke få målet fördröjdt, och att berörda inskränkning
således utan lära kan undvaras.

Hvad ändringen uti 55 § beträffar, torde det äfven här kunna
sättas i fråga om den kan anses vara en verklig ändring och icke
endast ett förtydligande, men justitieombudsmannens framställning är
enligt min tanke jemväl i detta hänseende rigtig. Mig synes det nemligen
vara bra oegentligt att tillerkänna den ena myndighetens beslut
mindre kraft och verkan än den andras. Då förefaller det mig vara
rigtigare att säga, att vexelmålen äro för vigtiga att afgöras af öfverexekutor
än att säga, att öfverexekutor väl får pröfva dem, men att
öfverexekutors utslag blir ett sämre papper än rådstufvurättens. Jag
tror, att detta är origtigt och vilseledande för allmänheten.

Om eu återremiss till utskottet af detta ärende i det af den förste
talaren framstälda syfte skulle blifva kammarens beslut, ser jag icke
något ondt deruti; mon för min del tror jag dock, att det bästa är
att bifalla utskottets hemställan, hvarom jag vågar vördsamt anhålla.

Herr Annerstedt: Då det af lagutskottet förordade lagförslaget
innehåller, att 12 § utsökningslagen skall blifva tillämplig jemväl på
fordringar, grundade på vexlar, går det enligt min uppfattning vida
längre än hvad motiven, som för detta förslag anföras, rätt tolkade,
innebära. Ser man till en början på de kongl. domar, som i justitieombudsmannens
berättelse åberopas, finner man att båda dessa domar
afse fall, då talan rigtats mot acceptanten. Om man betraktar vexeln
såsom ett skriftligt fördringsbevis, är det, enligt min uppfattning, också
temligen klart, att den kan gälla såsom sådant endast i förhållande
till acceptanten. Jag gör här i förbigående den anmärkning, att jag
icke skall inveckla framställningen genom att ingå i detaljer, som
antagligen flertalet skulle finna intresselösa och tröttande. Jag lemnar
derför å sido “den egna vexeln", hvadan hvad som i det följande
kommer att yttras har afseende uteslutande å den vanliga trasserade

Onsdagen den 18 Februari.

N:0 6.

eller dragna vexeln. Vill man enligt vexelrätt föra regresstalan mot
någon öfverlåtare, då är nemligen ensamt vexeln ett otillräckligt fordringsbevis;
dertill måste komma styrkandet af vissa åtgärder, hvilka
allt efter de olika förhållanden, som äro för handen, modifieras, och
detta gör att en återgångstalan kan vara ett ganska inveckladt förfarande,
som ofta framkallar rättstvister. Betraktar man prejudikaterna
i dylika frågor, skall man finna ofta en vidlyftig motivering för
domen och ej sällan skiljaktig meningar. Vid sådant förhållande
kan återgångstalan på grund af en vexel icke lämpligen handläggas
hos öfverexekutor, utan bör göras gällande vid domstol. Ännu mer
oförenligt med vexellagens anda synes det vara, att talan, som enligt
93 § föres, skulle kunna göras gällande genom lagsökning. Detta är
tydligen en civil rättegång, som icke kan sägas grunda sig på ett
skriftligt fordringsbevis utan på rättsförhållandet i dess helhet mellan
utställaren af vexeln eller endossenten och vexelinnehafvaren. Om man
således ställer sig på vexellagens ståndpunkt, är det enligt min uppfattning
otvifvelaktigt, att den i lagförslaget föreslagna utsträckningen
af möjligheten att genom lagsökning göra gällande anspråk emot andra
vexelgäldenärer än acceptanten icke står i öfverensstämmelse med
vexellagens grunder. Men äfven en annan anmärkning torde kunna
rigtas mot förslaget. Enligt vexellagen är, såsom bekant, återgångstalan
bunden vid en ganska kort preskriptionstid —• 6 månader. För
afbrytande af denna preskription anvisar vexellagen allenast tvenne
utvägar: stämnings delgifvande eller bevakning i konkurs; ''och det
synes möta den största betänklighet att till dessa utvägar såsom en
tredje tillägga lagsöknings delgifvande. Detta vore nemligen ett föga
lämpligt medel för preskriptionens afbrytande. Ty meningen med den
korta preskriptionstiden för återgångstalan är, att den, som tecknat sitt
namn på vexeln såsom trassent eller endossent, skall inom icke allt för
lång tid få afgjordt, om han häftar i ansvar eller icke på grund af
vexeltransaktionen; och detta får han enligt gällande lag inom vanlig
tid afgjordt, då den, som vill anhängiggöra återgångstalan, är skyldig
att stämma till domstol inom 6 månader. Men skulle preskriptionstiden
afbrytas genom lagsökningens delgifvande, komme i de fåll, då
fordringsanspråket förklarats i lagsökningsprocessen tvistigt, fordringsegaren
att hafva tio år på sig att bestämma, om han vid domstol vill
fortsätta sin återgångstalan eller icke. En sådan möjlighet förmodar
jag alla näringsidkare och öfriga, hvilka begagna sig af vexlar, skola
på det bestämdaste undanbedja sig. Att å andra sidan tillåta lagsökning
såsom en form för anställande af återgångstalan utan att låta
delgifningen af lagsökniitgen medföra vexelpreskriptionens afbrytande,
skulle för den regressberättigade medföra den största våda.

Det inses ju lätt, att under denna förutsättning det för den enskilde,
som vill göra sin rätt till återgångstalan gällande, kan vara
ganska farligt, om hans ombud låter förleda sig af det utaf justitieombudsmannen
och i lagutskottets betänkande åberopade skälet — att
ett å exekutiv väg behandladt vexelmål har all utsigt att mycket
hastigare blifva slutligen afgjordt än ett vexelmål som går domstolsvägen
— att anlita lagsökningsförfarandet för att göra gällande hufvudFörsta
Kammarens Frat. 1891. X:o 6. 3

Ifrågasatt
förklaring af
12 § utsökningslagen

»it. m.
(Forts.)

N;o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

Ifrågasatt mannens regressanspråk. Huru lätt skulle det icke kunna inträffa, att
förklaring af c|er <}en sökte uteblifvit hos öfverexekutor, men i kofrätten tillstädes -

12 § utsökningslagen

m. m.
(Forts.)

kommit och derstädes framstäf invändningar, hvilka föranleda hofrätten
att förklara målet tvistigt, de sex månaderna gått till ända, då
stämningen till domstol skulle delgifvas den sökte.

Från förenämnda synpunkter synes derför lagförslaget med den
utsträckning, som det här fått, för den rättsökande medföra olägenheter
vida öfvervägande de fördelar, som dermed skulle kunna vinnas.

Ställer man sig åter på det allmännas ståndpunkt, förefaller det,
som om konungens befallningshafvande skulle hafva angelägnare göromål
att ombesörja än att tillämpa 6 kap. vexellagen, hvilket, såsom
bekant, är ett ganska inveckladt kapitel; ty det är att märka, att
många invändningar, som framställas i mål angående vexelregress, grunda
sig icke derpå att de faktiska omständigheterna i saken äro tvifvelaktiga,
utan derpå att olika uppfattning råder angående den rätta
tillämpningen af lagbestämmelserna angående regresstalan, dess förutsättningar
under de olika förhållanden, som dervid förekomma, och dess
rättsverkningar. Det skulle vara lätt att härpå anföra en mångfald
exempel.

På dessa skäl synes mig lagförslaget i den form det nu har icke
medföra någon förbättring. Vid detta förhållande och då frågan om
hvilka åtgärder skulle kunna vidtagas för afhjelpande af den olikhet
i rättstillämpning, som förefinnes i frågan huruvida öfverexekutor är
befogad att upptaga en lagsökning mot acceptanten på grund af den
accepterade vexeln, måhända torde vid sitt besvarande leda till lagbestämmelser,
hvilka icke helt och hållet falla inom omfånget af nu
förevarande betänkande, förefaller det mig enklast, om Första Kammaren
ville afslå detta betänkande, i den förhoppning att af justitieombudsmannen
eller eljest nytt förslag framdeles väckes, afseende att
reglera ifrågavarande förhållande, så vidt det angår vexelacceptanten.

Jag tillåter mig derför yrka afslag å betänkandet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, dels på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält, dels derpå
att utlåtandet skulle visas åter till utskottet, dels ock på afslag å
utskottets hemställan; och förklarades sistnämnda proposition vara
med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 17 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 1 § rättegångsbalken.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 20 Februari.

N:o 6.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 3, till Konungen angående val
af justitieombudsman och suppleant för honom;
dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 4, för assessoren m. m. Nils Ludvig Alfred Claeson att vara
Riksdagens justitieombudsman; och

n:o 5, för häradshöfdingen Daniel Gottlieb Restadius att vara
Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

Herr Hallenborg afgaf en motion, n:o 46, med förslag till ändrad
lydelse af §§ 33 och 51 riksdagsordningen.

Denna motion hänvisades till konstitutionsutskottet.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts, skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.21 e. m.

In hdem

A. von Kruscnstjerna.

N:o 6.

Fredagen den 20 Februari.

Fredagen den 2D februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Herr statsrådet friherre von Essen afiemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående omförande till invalidhusfonden
af besparingar å “anslaget till blesserade öfver- och underofficerare“.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Riksdagens sistlidna
år församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1889.

Föredrogos, menr bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 18 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 14
—16 och lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 6—9.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet afiemnade nådiga proposition.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.35 e. m.

In fidern

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Hareris’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.