RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 36.

Lördagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

På begäran af herr Reuterswärd beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under åtta dagar från den 13 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Herr baron Sten Leijonhufvud är på grund af sjukdom (cephal algia)

urståndsatt att under de närmaste dagarne deltaga i Riksdagens

arbete. Stockholm 8 Mai 1891. rr t i.

J lor Lam berg,

leg. läkare.

Justerades protokoll för den 2 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 12, angående anmäld anledning till anmärkning mot statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet;

n:o 13, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse
af § 13 riksdagsordningen; och

n:o 14, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad
lydelse af §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen; samt
Första Kammarens Prof. 1891, N:o 36.

1

5T:o 36. 2

Lördagen den 9 Maj.

lagutskottets memorial n:o 48, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om första.punkten af utskottets hemställan i
utlåtande n:o 38 öfver dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken, dels
ock väckta motioner om tillägg till nämnda lagrum.

Änstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 17, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med andra Andra Kammaren, vill, att nu
gällande tull å fartyg och båtar, med tillbehör, af jern äfvensom
ångfartyg af trä skall afskaffas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutat,
att berörda tull skall bibehållas oförändrad.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 88.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 285, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 137 ja och 80 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 185 ja och 168 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Änstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 17, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Lördagen den 9 Haj.

3 N:o 36.

Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att 1 mom. 8 §
i underrättelserna till tulltaxan skall erhålla följande förändrade lydelse: -

§ 8.

1. Vid införsel af materialier och förnödenheter till fartygs
nybyggnad, förbyggnad eller reparation, husgerådssaker och proviantartiklar
derifrån undantagna, må restitution af erlagd tull åtnjutas
för sådana svenska och utländska fartyg, hvilka innehafva en
afgiftspligtig drägtighet af öfver 40 tons, under vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödenheternas
användning till förberörda ändamål vid deras införsel till
tullbehandling skriftligen angifves;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna användas, inom två
år efter deras införsel till riket styrkes vara i fullfärdigt skick;

c) att innehafvaren af eller föreståndaren för det varf eller den
verkstad, der fartyget bygges, när detta är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen
aflemnar en af honom under edlig förpligtelse afgifven
och af tvenne hans biträden, som med arbetet tagit befattning, bestyrkt
noggrann förteckning öfver myckenheten af alla till fartyget
använda olika materialier och skeppsförnödenheter, materialförlusten
vid arbetet deri inräknad, för hvilka restitution sökes, jemte under
samma förpligtelse afgifven försäkran, att dessa materialier och förnödenheter
äro af utländskt ursprung och att full införseltull för
dem blifvit behörigen erlagd, eller af generaltullstyrelsen godkänd
säkerhet för densamma stäld, samt uppgift på tiden, då de till riket
inkommit, och den lägenhet, med hvilken införseln skett;

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden att underkasta
sig all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen kan
finna skäligt föreskrifva.

Varfs- eller verkstadsinnehafvare, som önskar anstånd med erläggande
af tullumgälderna för i detta moment berörda materialier
och skeppsförnödenheter till dess frågan om dessa umgälder restitution
blifvit afgjord, kan, efter hos generaltullstyrelsen derom gjord
anhållan, erhålla sådant anstånd, om han för tullumgäldernas erläggande
ställer säkerhet, som generaltullstyrelsen finner betryggande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutat,
att berörda moment skall bibehållas oförändradt.

N:o 86. 4

Lördagen den 9 Maj.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ju — 60;

Nej — 75.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 286, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 146 ja och 71 nej, samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 206 ja och 146 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets
memorial n:o 68, sammansatta stats- och lagutskottets memorial
n:o 9, lagutskottets memorial n:o 47 och Första Kammarens tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 17.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
7 och 8 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 5 b, angående det under riksstatens fjerde hufvudtitel uppförda
anslaget till lindring i rustnings- och roteringsbesvären; och
n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställning angående derunder
uppförda förslagsanslaget till lindring i rustnings- och roteringsbesvären,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 8 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 64,
angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.

1 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

2 punkten.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 9 Maj.

5 Jf:o 36.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 7 och 8 i denna månad ifrågasatt anbordlagda
utlåtande n:o 65, i anledning af väckt motion om anslag sla3 *‘11 “pp~
till upprätthållande åt rikets neutralitet. rikets neutra.

litet.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Med anledning af den
detta utlåtande vidfogade reservationen tillåter jag mig framhålla,
att en stor fördel för försvaret skulle blifva följden af det ifrågasatta
anslagets beviljande. Särskildt ber jag att få nämna, att då Kongl.

Maj:ts till denna riksdag afgifna förslag om stärkande af det lefvande
försvaret i Norrland icke af Riksdagen bifallits, anslagets beviljande
skulle utgöra en högst väsentlig hjelp till Norrlands försvar.

Jag antager nemligen för gifvet, att hvad af de medel, som möjligen
anvisas, komme på landtförsvarets del, skulle uteslutande användas
till befästande af någon punkt i Norrland.

Herr Alin: Statsutskottet har utstyrkt nu ifrågavarande mo tion

på det skäl, att »Riksdagen icke lärer underlåta att jemväl för
år 1892 till Kongl. Maj:ts disposition ställa de vanliga kreditivsummorna
för användande till rikets försvar, då så pröfvas nödigt».

I 63 § regeringsformen heter det att dessa kreditivsummor skola
anslås för oförutsedda händelser. De behof, som i motionen beröras,
äro icke oförutsedda. De äro kända, till sin beskaffenhet uppgifna
och till sina kostnader utredda. Hvad man vill vinna med det anslag,
hvilket i motionen ifrågasattes, är således något helt annat än
det, för hvilket kreditivsummorna äro afsedda.

Vidare säger utskottet, att »några särskilda omständigheter, så
vidt utskottet har sig bekant, icke mellankommit, som må föranleda
till anvisande af extra anslag för försvarets stärkande, sedan dess
tillfälliga anslagsbehof för år 1892 blifvit af Riksdagen pröfvade».

De särskilda omständigheterna synas mig ligga i det anförande
af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden, hvilket åberopas i motionen och
hvari meddelas, att ifrågavarande behof äro af vederbörande utredda
och såsom oundvikliga ansedda, hvarjemte statsrådet och chefen för
finansdepartementet meddelat till statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för den 12 januari, att öfverskottet å 1890 års statsreglering
kunde beräknas till ett belopp af öfver sju millioner kronor. Sedermera
har den af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
nyss påpekade särskilda omständighet inträffat, att de åtgärder,
hvilka Kongl. Maj:t ansett nu böra vidtagas för försvarsorganisationens
stärkande, icke blifvit af Riksdagen medgifna, hvaraf synes
böra följa, att man under nuvarande förhållanden borde genom ett
anslag åtminstone bereda möjlighet att stärka den del af försvaret,
som är oberoende af hvarje försvarsorganisation, nemligen det fasta
försvaret.

Slutligen har utskottet förklarat, att »utredning ej föreligger,
huru den ifrågasatta anslagssumman skall användas, vid hvilket för -

N:o 36. 6

Lördagen den 9 Maj.

ifrågasatt öm-hållande tillförlitlig ledning saknas ej allenast för bedömande af de
slag till w antydda försvarsåtgärdernas behöflighet och ändamålsenlighet, utan
mon,fn.„ äfven för beräknandet åt kostnaderna derför».

Me*. I motionen heter det, da motionären anhaller om motionens

(Forts.) remitterande till statsutskottet, att detta utskott »icke torde sakna
tillfälle att erhålla tillgång till de handlingar, hvilka må finnas vara
nödiga för utredning af det behof, som i motionen beröres». Jag
tror mig veta att, om utskottet satt i fråga att fä här afsedda
handlingar sig meddelade, svårighet icke skulle hafva mött att erhålla
dem. Jag finner således de skäl, statsutskottet anfört för motionens
förkastande, icke ega någon giltighet. Eu del af de ledamöter
i utskottet från denna kammare, hvilka icke ansett sig kunna
helt eller delvis tillstyrka motionen, hafva också funnit sig böra
reservera sig mot den motivering, som utskottet funnit skäligt använda.

Tre ledamöter af utskottet hafva med anledning af motionen
hemstält om anvisande af ett anslag å två och en half millioner,
att ställas till Kongl. Maj:ts disposition för stärkande af landets fasta
försvar m. m. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har nyss framhållit önskvärdheten af att detta anslag nu
beviljas. Under sådana förhållanden anser jag mig böra yrka bifall
till reservationen.

Herr vice talmannen: Jag behöfver icke försvara motiveringen
i det föreliggande utlåtandet, då jag och flere andre ledamöter i
utskottet från denna kammare deremot anmält vår reservation. Jag
tror mig ock kunna säga, att mina öfriga kamrater från kammaren
skulle varit med om denna reservation, så vida icke expeditionen af
utlåtandet under denna riksdagens sista timme varit hastig och de
på grund deraf kommit att försumma att anmäla sin reservation.
Antagligen hafva de också tänkt, att motiveringen till ett afstyrkande
af en enskild motion icke hade samma betydelse som i andra
fäll, emedan denna motivering icke inflyter i någon skrifvelse.

Hvad sjelfva saken angår, vågar jag påstå, att utskottets utlåtande
framgått ur en lika varm kärlek till försvarets ordnande
som den vi veta hafva framkallat motionen. Meningarna kunna
emellertid vara olika derom, huru denna kärlek till försvarets ökande
lämpligast bör gifva sig uttryck. Yi ledamöter i utskottet ansågo
det lämpligt att icke i den form, motionären ifrågasatt, nu lemna
2,500,000 kronor till det döda försvaret, hvaremot motionären trott,
att detta skulle synnerligen gagna försvaret. Skälet till vår uppfattning
ligger deri, att för mig åtminstone, och jag tror mig kunna
säga äfven för mina kamrater, det lefvande försvarets fullständiga
organisation står såsom hufvudsaken och att vi tro, att hvarje åtgärd,
som i sin mån skulle kunna bidraga att förminska möjligheterna
att ett annat år erhålla en förbättrad organisation, just är
det som är för försvarsfrågans lösning farligast. Jag hoppas nemligen

Lördagen den 9 Maj.

7 N:o 36.

lifligt, att det afslag, som för några dagar sedan gafs åt Kongl. Maj:ts ifrågasatt anproposition
om ökning åt det lefvande försvaret, icke måtte af Kongl. tl?9 fjj1 ™pp~
Maj:t så betraktas, att frågan dermed förklarats kvilande. Jag’“j.e(“
hoppas att frågan skall återkomma nästa år i förbättrad form och litet.
då med bättre lycka, och för att detta mål, hvilket vi alla önska, (Forts.)
måtte kunna så mycket kraftigare främjas, böra vi undvika hvarje
åtgärd, som skulle kunna verka hämmande och försvagande på våra
bemödanden, och det tror jag en strid i riksdagens sista timme om
ett af enskild motionär framstäldt förslag att lemna en rund summa
för afhjelpandet af de materiella bristerna skulle göra.

På detta skäl yrkar jag ur försvarsfrågans synpunkt bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats dels bifall till utskottets
hemställan dels ock, af herr Alin, bifall till det förslag, som
innefattades i den af herr von Hedenberg med flere afgifna, vid utlåtandet
fogade reservation.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
7 och 8 innevarande maj bordlagda memorial:

n:o 66, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret, och

n:o 67, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
krediti vsummor,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 7 och 8
i denna månad bordlagda betänkande n:o 20, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition om tillägg till 7 § i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 5 september 1890, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 7 och 8 innevarande Jfr&9“satt
månad bordlagda betänkande n:o 21

anledning af väckta mo-^™^k''

~ ^ vamsiccitt.

tioner om införande af en särskild bevillning under namn af värn -

skatt.

N:o 36. 8

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt in
förande af s. I
värnskatt.
(Forts.)

Herr Cavalli: Af det föreliggande betänkandet torde lierrarne
''• inhemta, att jag jemte sex andra ledamöter af denna kammare inom
utskottet icke biträdt det slut, hvartill det kommit. Skilnaden
mellan majoritetens och minoritetens mening är af två slag, dels i
afseende på motiveringen, dels ock i afseende på klämmen. I motiveringen
hafva vi önskat, att det endast skulle angifvas, att statsverkets
behof för närvarande icke påkallade denna skatt, under det
att majoriteten lyckades att få infördt ett uttalande om, att »framläggandet
af ett nytt förslag om ordnandet af vårt försvar torde
böra föregås af en noggrann pröfning, om och i hvilken form eu
sådan beskattning, som af motionärerna föreslagits, bör ifrågakomma».
I följd deraf har majoriteten hemstält, att motionerna icke för närvarande
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda, under det att
reservanterna yrkat, att motionerna icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

"Vi ihågkomma alla hvilka ansträngningar gjorts för att åt
vårt land bereda ett starkare försvar, och vi minnas huru dessa
utfallit. Ej heller hafva vi glömt hvilka som bära skulden derför.
Skulle nu alla ansträngningar resultera derhän, att vi ginge Andra
Kammaren till mötes med att hos Kongl. Maj:t anhålla att vid
framläggandet af ett nytt förslag till försvarets ordnande föreslå en
s. k. värnskatt? Jag tror det icke, och jag vill icke understödja
detta förslag. Ett sådant resultat synes mig mycket erinra om,
hurusom, när berget skulle föda, det födde en råtta. Och ett sådant
principuttalande är derjemte ytterst olämpligt såsom bindande för
framtiden. Jag yrkar, att kammaren måtte med ogillande af utskottets
motivering bifalla reservationen.

Friherre Barnekow: I början af denna riksdag, då denna
fråga behandlades, var jag af den meningen, att frågan mycket väl
kunde afslås, ty jag ansåg ej, att eu värnskatt skulle kunna komma
i fråga, så länge skyldigheten att bidraga till landets försvar drabbade
så ojemnt dg skattskyldige som för närvarande. Men utskottet
var af en annan mening. Det ville uppskjuta frågan till riksdagenssista
timme, och jag måste underkasta mig majoritetens beslut i det
afseendet. Nu stå vi vid riksdagens sista timme och skola yttra
oss i frågan. Utskottet vill afslå den utan att afgifva några egentliga
motiv. Inom utskottet uppstodo olika meningar. En del ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära utredning af frågan. Jag för
min del jemte några med mig motsatte oss detta, men vi förklarade
oss vilja gå med derpå att i klämmen afstå, men i motiveringen
nämna något om uppfattningen af denna värnskatt. Den föregående
talaren nämnde, att det ingifna arméförslaget fallit och dermed
grundskatteafskrifningen. Jag beklagar äfven jag, att det fallit,
men en af anledningarna dertill var äfven den, att man ej uttalat
någon uppfattning om hvarifrån dessa penningar skulle tagas annat
genom konsumtionsskatter. Då jag biträdt utskottets beslut och

Lördagen den 9 Maj.

9 N:o 36.

motivering, anser jag mig dermed hafva uttalat den uppfattning, att, ifrågasatt inså
vidt jag från förmögenheten skall aflyfta 7 millioner, vill jag ej förande af k.
vara med om att lägga dessa skatter endast på konsumtionen. Jag
anser nemligen att, om vi skola göra en så stor lindring för för- ^
mögenheten, böra vi, innan denna genomgripande reform genomföres,
också veta, om det verkligen är kamrarnes vilja att betunga förmögenheten
med en deremot ungefär motsvarande skatt. Detta har
utskottet här uttalat. Den, som hyllar dessa principer, bör taga utskottets
motivering. Hyllar kammaren dem ej, bör kammaren afslå
motiveringen. För min del hyllar jag dem, och derför anhåller jag
om bifall till utskottets förslag.

Grefve Douglas: Motionerna hafva till uttrycklig förutsättning
härordningsförslagets antagande och grundskatternas afskrifning. Då
nu grundskatterna fortfarande finnas qvar och då härordningsförslaget
fallit, äro ju dermed helt enkelt de skäl angifna, hvarför äfven
motionerna böra afslås. Att utöfver denna enkla och korta motivering
inlåta sig i något resonnement om hvilka som i Sverige
hafva mer eller mindre att försvara, att undersöka frågan om, huruvida
konsumtionsskatter eller förmögenhetsskatter hufvudsakligast
böra användas till bestridande af kostnaderna för försvaret, samt att
slutligen aflifva motionerna under en mängd vackra ord om offervillighet
m. m., har jag för min del ansett onödigt. Och derför
har jag reserverat mig mot en sådan vidlyftig motivering. Jag anser
nemligen, att af ord hafva vi haft alldeles tillräckligt i denna
fråga. Hvad som behöfs är handling. Första Kammaren har genom
handling bevisat, att den verkligen vill något i försvarsfrågan och
alla dithörande frågor. Då tycker jag, att vi kunna öfverlåta åt
andra att med vackra försäkringar om sin offervillighet slutligen
aflifva motioner och yrka afslag på desamma. Jag ber att få förena
mig herr Cavallis yrkande.

Herr Reuterswärd: Jag ber att få i protokollet anteckna, det
jag på grund af sjukdom varit förhindrad att deltaga i bevillningsutskottets
nu ifrågavarande betänkande. Men om jag varit närvarande
i utskottet, hade jag slutit mig till den mening, som herr
Cavalli uttalat”.

Sedan öfver!äggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande betänkande yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock, af herr Cavalli, att kammaren,
med ogillande af den utaf utskottet använda motivering,
skulle godkänna den af herrar Fock, Sederholm in. fl. mot betänkandet
afgifna reservation.

N:o 36. 10

Lördagen den 9 Maj.

ifrågasatt in- Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,

förande af s. k. och förklarades propositionen på bifall till herr Cavallis vrkande vara

värnskatt. i ••/:••• i • i i " ‘

,T1 x med otvervagande la besvarad.

(Forts.) ö J

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 7 och 8
i denna månad bordlagda betänkande n:o 22, angående beräkning
af vissa bevillningar för år 1892, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 5 och 6 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändrad lydelse af § 11
i regeringsformen och Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade
riksakt, dels ock enskild motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om revision af riksakten.

Herr Bergius: Jag hemställer, att detta betänkande måtte
föredragas punktvis sålunda, att andra punkten behandlas först, derefter
den första och slutligen den tredje punkten.

På gjord proposition biföll kammaren denna hemställan.

2 punkten.

ifrågasatt än- Herr vice talmannen: På grund af föreliggande förhållanden
äring af § 5 i får jag föreslå, att kammaren, utan att vidare ingå i pröfning af de
nksahten. rättsliga förhållandena båda rikena emellan, behagade besluta afslag
å Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af § 5
i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Vi hafva nu
hunnit till den tidpunkt af riksdagen, då man får vara beredd på
att icke kunna noga genomgå de inkommande utskottsbetänkandena,
och då det således är nödvändigt för den, som i någon viss fråga
vill yttra sig, att på förhand hafva beredt sig derpå. Jag har derför,
redan innan konstitutionsutskottets förevarande betänkande utdelades,
skriftligen uppsatt, hvad jag i denna fråga tänkt yttra, och ber nu
att få föredraga det från papperet, icke derför att det är min vana
att hafva skriftliga anföranden och icke derför att jag är okunnig
om, att man, när man läser innantill, icke har just någon vidare
uppmärksamhet att påräkna, utan derför att jag icke har velat
långt efteråt justera ett anförande, som, muntligen framfördt, möj -

Lördagen den 9 Maj.

11 N:o 38.

i protokollet blifvit ett korrekt uttryck för

ligen icke
tankar.

Kongl. Maj:ts förslag till sättet för förändring uti föredragningen
af ministeriella ärenden tyckes ej hafva vunnit odeladt bifall
i någotdera af de förenade rikena, och dock var förändringen af så
oskyldig beskaffenhet, att den åtminstone från svensk sida ej borde
mött någon betänklighet. Så som förhållandena nu gestaltat sig.
lärer ej för närvarande något annat yrkande kunna ske än det af
herr grefve Sparre redan framstälda.

Hvarje upprigtig vän af unionen, som lika med mig är öfvertygad
om föreningens nödvändighet för båda rikenas politiska oberoende,
borde vara angelägen om att bortskaffa de stötestenar, som
förekomma i samlifvet de båda folken emellan. Det ena rikets invånare
borde vara villiga att gå till mötes de önskningar, som med
någon rätt framställas från det andras, så långt som ske kan utan

mina Ifrågasatt ändring
af § 5 i
riksakten.
(Forts.)

att förorsaka det

landet någon väsentlig skada. Jag är nu

beredd att i fråga om dessa unionella utrikes angelägenheter gå ett
godt stycke längre än kanske flertalet af mina landsmän och tror,''
att så kan ske utan att Sverige deraf skulle hafva någon reel
olägenhet.

Hvad man med något skäl skulle kunna förebrå oss svenskar
är, att vi kanske för litet tänka på Norge och dess önskningar.
Yi följa med intresse hvad der tilldrager sig, och beklaga de politiska
hvälfningar der egt rum under de senare åren, men vi betrakta
dem i det närmaste så som de ej anginge oss. Jag menar
att detta ej är fullt rätt, särskilt hvad de unionella angelägenheterna
angår, äfven då ett parti i Norge förklarar att Norge skall
taga dem i sin egen hand. Ett godt tillmötesgående från svensk
sida skulle säkerligen bidraga att så väl stärka bandet de båda
rikena emellan som att utjemna många svårigheter inom broderlandet.
Genom att sätta hårdt emot hårdt vinner man ingenting
mot ett så ambitiöst och nackstyf!; folk som det norska! Må då
hellre den äldre brodern bjuda handen till uppgörelse så som han
kan göra utan förödmjukelse.

För att kunna betrakta unionsförhållandena objektivt och
opartiskt, har jag sökt tänka mig sjelf såsom född norrman och från
den ståndpunkten taga i skärskådande den nu förevarande frågan.
Ganska säkert hade jag såsom norrman blifvit en fullgod »högerman»
och dertill ganska unionsvänlig. Men derjemte hade jag nog
delat eu god del af de känslor och önskningar om »fullständig likställighet»
i unionella frågor, som återfinnas äfven inom norska
högern, och den nu ifrågasatta lilla förändringen i föredragningssättet
för ministeriella ärenden skulle jag nog med nöje accepterat —
men endast såsom ett ringa steg mot ett större mål.

Då jag derefter återtog min svenska ställning, gjorde jag mig
den frågan: i hvad mån är det möjligt för oss att gå dessa norska
önskningar till mötes, utan att Sverige derigenom komme att lida

fl:o 86. 12

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt är.
äring af § 5
riksakten.
(Forts.)

i-en verklig svår skada? Må våra historiker och rättslärde granska
‘ och tyda den historiska utvecklingen och den juridiska rätten! Det
är godt och val, men hvad här behöfves är snarare ett välvilligt
tillmötesgående, förestafvadt af öfvertygelsen om önskligheten att i
möjligaste måtto vinna enighet de båda brödrafolken emellan, till
fromma för dem å ömse sidor. Som vi veta, gå de norska önskningarna
ut på att Norge i afseende på de utrikes angelägenheternas
behandling må blifva i allo stäldt i jembredd med Sverige. Är nudetta
en omöjlighet? Jag tror det ej! Men frågan är huru knuten skall
kunna lösas praktiskt. Då man lemnar å sido den så kallade »honnette
ambition», eller »asresfölelse», som nog finnes äfven å vår sida,
så har största praktiska svårigheten varit den invändningen, att den
svenske utrikesministern ej kan svara inför det norska stortinget —
eller, om man medgåfve, att en norrman kunde blifva utrikesminister,
denne norske man ej inför svenska Riksdagen —, och att en
gemensam delegation från båda ländernas nationalförsamlingar för
de utrikes ärendenas granskning ej skulle leda till enighet och
sämja.

Jag har gjort ett försök att lösa denna svårighet, och nedlägger
det nu såsom en framtidstanke i kammarens protokoll. Jag
tror nemligen att, om min tanke eljest har någon lifskraft, är det
bättre att den framkommer från svensk sida och från en i det hela
konservativ man, än från norska vare sig höger- eller venstersidan.
Jag har med tanken härpå uppsatt följande skelett-artade program
till ordnande af dessa omtvistade utrikes ärenden och sättet för deras
behandling inom unionen på en väg som ställer båda rikena alldeles
i jembredd med hvarandra. Det lyder sålunda:

l:o) Båda rikena skola fortfarande hafva en gemensam utrikesminister.
Detta är alldeles oundgängligt så vida unionen skall fortfara,
ty, såsom ofta blifvit framhållet, den gemensamme konungen
kan ju ej föra en utrikespolitik såsom konung af Sverige och en
annan såsom konung af Norge. Men denne utrikesminister bör
kunna vara antingen svensk eller norrman. Detta är en eftergift
åt den norska sjelfständighetskänslan och begäret efter full likställighet,
som jag anser vi böra medgifva, derest det kan ske utan
att medföra några oöfverstigliga svårigheter för vårt land. Huru
jag tänkt mig detta kunna ske skall jag strax uppgifva.

2:o) Den diplomatiska representationen i utlandet måste ock,
af samma skäl, blifva gemensam för båda rikena. Men hvartdera
kan, om man så nödvändigt vill, få sitt eget konsulsväsende, hvilket
dock ej hindrar att i regeln samma person kan representera så väl
Sverige som Norge. Det är ju ej ovanligt att en person är konsul
för flera alldeles olika länder, om ock detta vanligen endast brukas
på mindre vigtiga platser eller tillfälligtvis för kortare tider.

3:o) I hvartdera riket skall finnas ett statsdepartement för
»Handel och Sjöfart», hvilket departement får sig uppdraget att
handlägga alla rikets konsulsärenden jemte den nuvarande kamerala

Lördagen den 9 Maj.

13 N:o 36,

delen af utrikesdepartementet, hvar för den del, som angår det egna ifrågasatt änlandet.
Detta hindrar ej att samma departement, efter sig i de*
skilda länderna företeende olika förhållanden, får sig tilldelade äfven r! ° e?"
andra ärenden — såsom fiskerierna, lots- och fyrväsendet eller kan- or 3''
ske näringarna i allmänhet in. in.

4:o) De rena diplomatiska ärendena beredas af utrikesministern,
som till sitt biträde har ett kabinett för utrikes brefvexlingen, med
tjensteman af svenskar och norrmän. All brefvexling med de diplomatiska
agenterna i utlandet, som angår diplomatiska ärenden,
sker genom utrikesministern, vare sig ärendet angår båda de förenade
rikena eller endast det ena af dem.

5:o) Konsulerna för hvardera riket lyda under statsrådet och
chefen för handels- och sjöfartsdepartementet uti samma rike. Behöfver
en konsul i någon angelägenhet vända sig till den för båda
rikena gemensamma ministern" uti det främmande landet, så eger
han att af denne erhålla allt det biträde, som denne i enlighet med
utfärdad instruktion kan lemna. Uti rena konsulsärenden, som endast
angå det ena af de förenade rikena, må ministern brefvexla
med chefen för handels- och sjöfartsdepartementet i samma rike.

6:o) De diplomatiska ärendena föredragas inför Konungen af
utrikesministern i närvaro af svenske statsministern, statsrådet och
chefen för svenska handels- och sjöfartsdepartementet och ytterligare
ett svenskt statsråd, samt af norske statsministern och tvenne norska
statsråd, af hvilka det ena företräder chefen för norska handels- och
sjöfartsdepartementet; Konungen obetaget att, då han så pröfvar
nödigt, tillkalla flere statsråd, dock i så fall lika många för hvardera
riket.

7:o) Konsulsärenden beredas inom det lands handels- och sjöfartsdepartement,
hvithet ärendet angår, och föredragas inför Konungen
af samma departementschef i närvaro af utrikesministern,
statsministern och så många statsråd Konungen bestämmer. Angår
ärendet båda rikena, sker föredragningen, efter föregående gemensam
beredning, af båda de ifrågavarande departementscheferna i närvaro
af samma personer, som ofvan nämndes i fråga om de diplomatiska
ärendenas föredragning.

8:o) Kongl. propositioner angående förbund eller handelsfördrag
med främmande magter kontrasigneras af föredraganden. Men frågor
och framställningar som göras i svenska Riksdagen eller norska
stortinget angående diplomatiska ärenden besvaras ej af utrikesministern,
utan af svenske eller norske statsministern, hvar i sitt land.

Denne eger dock dervid, då hall så finner nödigt, uppskjuta sitt svar
till dess han hunnit samråda med utrikesministern. År utrikesministern
sjelf ledamot af svenska riksdagen eller norska stortinget, må
han såsom sådan svara från sin plats. Denna bestämmelse är nödig,
emedan det möjligen ej skulle falla sig behagligt i svenska riksdagen
att höra en minister uppträda och tala norska •— och säkerligen
ej mera falla norrmännen i smaken att höra eu svenskt ta -

N:o 36. 14

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt äi
äring af § 5
riksakten.
(Forts.)

i- laude minister i regeringens namn svara i en fråga. Ej heller
1 blefve det alltid möjligt för en utrikesminister att svara samtidigt i
Stockholm och Kristiania.

9:o) Då det ej vore med hvardera rikets fulla sjelfständighet
rätt förenligt att en svensk embetsman kunde ställas för en norsk
riksrätt eller tvärtom en norsk embetsman för en svensk riksrätt, så
bör det stadgas att § 106 i svenska regeringsformen (om riksrätt) och
motsvarande paragraf i norska grundlagen ej är tillämplig i afseende
på den gemensamme utrikesministern, men väl må § 107 i svenska
regeringsformen och en motsvarande i norska grundlagen (om anmälan
hos Konungen om afskedande) kunna tillämpas så i ena som
andra landets nationalförsamling. I norska grundlagen bör införas
en bestämmelse motsvarande § 105 i svenska regeringsformen angående
ministeriella ärenders undantagande från granskning i konstitutionsutskottet.
4

10:o) Utgifterna för ministerstaten böra bestridas till hälften af
hvartdera riket. »Likställighet» i rättigheter medför likställighet i
skyldigheter.

Många bestämmelser återstode om ämnet nu förelåge till närmare
behandling! Men hvad jag velat framställa är endast ett skeiettartadt
utkast — ett frö, som om det har någon lifskraft kan
åter upptagas i en framtid, och som jag för närvarande begrafver i
kammarens protokoll!

Jag har härvid ej vidrört frågan om det gemensamma försvaret.
Det har ej skett hvarken af likgiltighet eller glömska. Men jag
har alltid hyst den öfvertygelsen och gör det än, att den omtalade
norska grundlagsparagraf, som förbjuder Konungen att utan stortingets
medgifvande fritt få använda mer än en viss del af Norges
krigshär på eu krigsteater inom Sverige, aldrig skall utgöra något
verkligt hinder för våra truppers fulla samverkan, då det på allvar
fordras. Det måste då framstå klart för hvarje norrman, att de
strider, som utkämpas inom Sveriges landamären, gälla lika mycket
Norges som Sveriges frihet och oberoende. Och om i Norge någon
opposition deremot då finnes, blir den beröfvad sitt starkaste vapen
just derigenom, att den ej kan säga att Norge varit på minsta vis
utestängdt från deltagande uti de diplomatiska förhandlingar, som
föregått krigets utbrott. — 25 paragrafen i norska grundlagen hindrar
ej storting och Konung att, då så fordras, öfverflytta till exempel
hälften af landtvärnet till linien och sålunda göra det användbart
utom Norges gränser utan att såra grundlagen. — Se der den anda,
i hvilken jag skulle vilja vtala svenska» med våra norske bröder!

Herr Bergius: Med åberopande af utskottets motivering yrkar
jag bifall till hvad utskottet i den föredragna punkten föreslagit,
nemligen att Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
af § 5 i den emellan Sverige och Norge upprättade riksakt
icke må af Riksdagen bifallas.

Lördagen den 9 Maj.

15 N:o 36.

Herr Adelsköld: Uti ingressen till riksakten säges: »att, se-/
dan det föreningsband lyckligen blifvit knutet emellan Skandinaviensd
tvenne folk, som ej af vapnen, men af den fria öfvertygelsen tillvägabragts,
bör och skall detta föreningsband endast hvila på ett
inbördes erkännande af folkens lagliga rättigheter», hvarefter i § 1
stadgas att »konungariket Norge skall vara ett fritt och sjelfständigt
rike, förenadt med Sverige under eu konung».

Såsom kändt är, inrymmer emellertid hvarken riksakten eller
någon annan unionel lag åt Norge delaktighet i de ministeriella målens
handhafvande, hvilka enligt § 11 i regeringsformen Konungen
må låta bereda och handhafva på sätt honom lämpligast synes, och
som skola föredragas inför Konungen af den svenske utrikesministern
i närvaro af statsministern och någon annan statsrådsledamot».

Konstitutionsutskottet har här äfven uti sitt betänkande erkänt,
att en »brist på likställighet mellan de förenade rikena» förefinnes.

Under sådana förhållanden är det väl ej att undra på, om man
i Norge önskar en ändring härutinnan, och äfven för Sverige och
för »brödrafolkens styrka, frid och lyckas måste det synas önskvärdt,
att full likställighet vinnes och att en ändring i berörda hänseende
således vidtages.

Hans Maj:t Konungen har äfven i sammansatt svenskt och
norskt statsråd den 17 januari 1891 bland annat behagat yttra:

»Af min konungsliga pligt manad att efter förmåga söka betrygga
och främja den förening, som till mina tvenne folks lycka
nu redan under tre fjerdedels sekel egt bestånd, tror jag det vara
angeläget undanrödja allt, som skulle kunna framkalla misstroende
och misshälligheter emellan brödrafolken, försvaga föreningen samt
sålunda motverka det höga mål jag i mitt valspråk uttalat.»

Konungen yttrade vidare:

»De förenade folkens önskningar icke mindre än rikenas välförstådda
intressen anvisa dem en fredlig utveckling inom deras likasom
af sjelfva naturen utstakade gränser. Men de måste icke desto
mindre vara tillreds att skydda dessa intressen och önskningar, såsom
det anstår fria och sjelfständiga stater. Båda måste derför
samvetsgrant deltaga i det gemensamma försvarets bördor på ett
sätt och i en utsträckning, som motsvarar hvartdera rikets folkmängd
och läge.

Hvad i detta hänseende återstår att göra blifver föremål för
framtida pröfning i lagbestämd ordning. För ögonblicket och vid
detta tillfälle framträder för min tanke önskvärdheten af förändring
af nu gällande riksakt i syfte att vid behandlingen af ministeriella
(diplomatiska) mål äfven åt Norge må inrymmas ett deltagande,
rättvist motsvarande dess genom föreningen tillförsäkrade
statsrättsliga sjelfständighet.

Ett mål, så vigtigt för brödrafolkens framtida styrka, frid och
lycka, så magtpåliggande äfven för hvarje unionskonung, hvilken ön -

frågasalt än
ring af § 5
riksakten.
(Forts.)

N:o 36. 16

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt är
äring af § 3
riksakten.
(Foris.)

s-skar med oveld skipa rätt åt båda sidor, är i sanning väl värdi ett
‘ömsesidigt och ärligt tillmötesgående.»

Jag har velat, att dessa högstämda ord skulle icke blott bevaras
i den Kongl. propositionen och i konstitutionsutskottets utlåtande,
utan äfven inflyta i Riksdagens protokoll, och har derför
tagit mig friheten citera desamma.

Det är ej att undra på, yttrade jag för en stund sedan, att man i
Norge önskar att den likställighet i de ministeriella (diplomatiska) målens
behandling åvägabringas, som Hans Maj:t Konungen och konstitutionsutskottet
ansett vara berättigad; ty enligt nu gällande bestämmelser
kan Konungen träffa sådana afhandlingar eller aftal med främmande
magter och suveräner som, utan att norska statsrådet och ännu mindre
dess representation och folk har en aning derom, kunna inveckla
landet i krig. Jag hemställer till er, mine herrar, hvar och en för
sig, om ni, för den händelse ni vore norrmän, under sådana förhållanden
icke skulle önska att, såsom normännen nu göra, åstadkomma
likställighet i detta hänseende och söka genom restriktiva
grundlagsbestämmelser förekomma de vådor för landet, som af stadgandet
i svenska regeringsformens 11 och 12 paragrafer skulle kunna
uppstå. Hans Maj:t Konungen har, såsom förut anförts, uttalat såsom
sin åsigt, »att vid behandlingen af de ministeriella målen äfven åt
Norge må inrymmas ett deltagande, rättvist motsvarande dess genom
föreningen tillförsäkrade statsrättsliga sjelfständighet», och vore jag
norrman, skulle jag anse som en fosterländsk pligt att verka för att
detta uttalande blefve sanning. Jag vill dock härvid kraftigt framhålla,
att under en fredsälskande monark som nu är faran mindre,
men under en krigisk konung kan man ej veta hvad som kan inträffa,
och derför tror jag, att det vore skäl att medan tid är ordna
en för brödralanden så vigtig angelägenhet som här ifrågavarande.
Jag anser således för min del, att en ändring i riksakten och riksdagsordningen
bör snarast möjligt göras och det på ett sådant sätt
som, enligt hvad Hans Maj:t Konungen antydt, »tillgodoser den
fredliga utveckling de förenade folkens önskningar ej mindre än
rikenas välförstådda intressen anvisa».

Och med god vilja tror jag ej att detta skall möta några omöjligheter.

Här har nyss ett förslag blifvit framstäldt af friherre Leijonhufvud,
som i vissa delar föreföll mig tilltalande, ehuru det naturligtvis
är omöjligt att efter en hastig uppläsning yttra sig derom,
och andra förslag kunna ju uppgöras, grundade på principerna af
»ömsesidigt erkännande af folkens lagliga rättigheter», och åstadkommandet
af »brödrafolkens framtida styrka, frid och lycka».

På försvarsfrågan, som stälts och äfven står i samband med
lösningen af frågan om Konungens grundlagsenliga rätt att ingå
afhandlingar och förbund med främmande magter, vill jag för närvarande
ej närmare inlåta mig.

17 N:o 36.

Lördagen den 9 Maj.

Jag tror, i likhet med friherre Leijonhufvud, att om krig upp- ifrågasatt änstode,
innan försvarsfrågan inom Sverige och Korge fått sin lösning, drin3 af § 5 *
den saken nog skulle reda sig, ty jag är öfvertygad om, att sven- r‘ksahte"-skar och norrmän äro båda lika intresserade af att ej den ena eller <.Fort;a-)

andra magten blifver undertryckt eller underkufvad och att man
skulle skynda till hvarandras bistånd, der faran hotade. Men denna
fråga, som äfven är på dagordningen, måste i sammanhang med den
ministeriella lösas, och jag föreställer mig, att detta skulle kunna
underlättas på det sätt, att en likformig försvarsorganisation genomföres
i båda länderna, hvarigenom den kontingent, som skulle utgå
från det ena och andra landet i händelse af krig, lättare kunde bestämmas.

En annan fråga, som äfven snart nog torde komma på dagordningen,
är traktater med främmande stater.

Härom hyser jag den uppfattningen, att, då Sverige och Korge
hafva så olika intressen i utlandet, det måhända vore rigtigast om
särskilda traktater emellan de respektiva länderna och utlandet upprättas.
Härigenom skulle hvartdera landet kunna bevaka sina speciella
intressen, och ingen kunna säga att det ena af de förenade
rikena betingats fördelar på det andras bekostnad.

Den olika handelspolitik som för närvarande är herskande på
ömse sidor om riksgränsen, tvingar dessutom till separattraktater
med utlandet.

Under öfverläggningen för några dagar sedan rörande försvarsfrågan
uttalades farhågor för förhållandena till utlandet, och äfven
jag yttrade mig i detta hänseende, dervid stödjande mina åsigter
på Kongl. Maj:ts tal vid riksdagens öppnande den 19 januari detta år
deruti Hans Maj:t Konungen betecknar den allmänna ställningen som
fredlig och vårt förhållande till alla främmande magter som tillfredsställande.

Förhållandena från utlandets sida torde sålunda kunna betraktas
såsom tillfredsställande, och det är att hoppas att ingenting från vår
sida skall störa detta goda förhållande. Men i fråga om unionen med
Korge, som likväl måste anses vara vår styrka, kan faran vara
verkligen stor, om man icke, såsom Hans Maj:t Konungen yttrade
den 17 januari, söker »undanrödja allt, som skulle kunna framkalla
misstroende och misshälligheter emellan brödrafolken».

Ett gammalt latinskt ordspråk säger: »divide et impera». Men
icke blefve det hvarken Sverige eller Norge, eller de, som, i likhet
med mig, skatta unionen högt, som skulle vinna på om detta ordspråk
blefve sanning, utan de båda förenade rikenas och unionens fiender.

Jag hyser för min del visserligen icke någon fruktan för att
den draksådd, som under åratal från vissa håll utsåtts genom nationella
förolämpningar, barnsliga småaktigheter och lumpna insinuationer
för att åstadkomma den hatade unionens upplösning, skall
bära någon frukt, ty lyckligtvis finnes å båda sidor om Kölen en
betryggande majoritet af lugnt tänkande folk, som inser unionens

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 36. 2

Jfso 36. 18

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt äi
äring af § 5
riksakten.
(Forts.)

- störa fördelar så väl för Sverige som Norge, ej blott i kommersielt,
'' utan fastmer i politiskt afseende, om den högsint uppfattas, och som
icke låter hänföra sig af obetänksamma yttranden, utan nog skall
veta att förekomma hvarje störande rubbning i den förening emellan
de skandinaviska brödrafolken, hvilken nu egt bestånd i öfver tre
fjerdedels sekel.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan om afslag på Kongl.
Maj:ts proposition.

Hans excellens herr statsministern friherre Äkerhielm: Kännedom
om det af Andra Kammaren i den nu föredragna frågan fattade
beslut torde redan hafva hunnit till här närvarande ledamöter
af denna kammare. Detta Andra Kammarens beslut gör det för
mig lämpligast att redan nu yttra mig och, derest icke något annat
sedermera förefallande till annat särskilt manar, fatta mig kort
och ej vidare i saken orda.

Det af vice talmannen framstälda yrkandet skulle jag för min
del helst hafva sett vinna anklang inom denna kammare. Ett sådant
uttalande undviker att gå in på ömtåliga förhållanden, förhållanden,
om hvars ytterliga ömtålighet jag i dessa dagar särskilt
blifvit påmind. Men då efter vice talmannens uttalande ett yrkande
af konstitutionsutskottets ordförande blifvit formuleradt, deri
han på skäl, som jag från hans ståndpunkt finner helt naturliga,
bestämdt framhåller utskottets motivering, så måste jag redan nu
säga några ord.

Det klander, som i utskottets motivering tydligt och bestämdt
framträder mot de rådslag, Konungens nuvarande rådgifvare gifvit,
och som vållat att från svensk sida handen så broderligt räckts till
Norge, det klandret kan jag för min del ej finna fullt berättigad^
Jag hyser fastmer den uppfattningen, att, om än ett afslag på den
räckta handen, oväntadt nog, mött från Norges sida, vi svenskar
dock, huru vi än vilja i ett eller annat hänseende annorlunda tänka
oss lösningen än den nu erbjudna, dock icke borde genom en allt
för skarp motivering taga bort tillfället för begagnande äfven af
denna enkla, praktiska och såsom jag tror icke annat än fullkomligt
broderliga och rigtiga lösning.

Jag säger alltså: Ett bifall till utskottets motivering skulle vara
ett uttalande från Första Kammaren mot den väg, hvarpå man nu
sökt att tillmötesgå norrmännen och finna ett aftal emellan de båda
folken. Härtill lägger jag, att jag ej finner den af utskottet antydda
nya vägen så synnerligen praktisk. Det komme nog att
kräfva tunga och allvarliga former för att finna den granskning
en utrikesminister, som det ena året är norrman, det andra svensk,
skulle vara underkastad; sammansättningen af en delegation från
de båda folken torde blifva svårt att öfverenskomma om, och arbetet
för en revisionskomité torde blifva ganska långvarigt.

Af alla dessa skäl hyser jag för min del tvekan om den antydda

19 N:o 36.

Lördagen den 9 Maj.

vägen kan vara bättre och rigtigare än den, som jag trott att man ifrågasatt än
borde gå. Men visst är i alla händelser, att den antydda vägen ärdrin? af § 3
ännu endast antydd, och konstitutionsutskottet må visserligen få rtkmktenväga
tungt, äfven enligt min uppfattning, såsom granskande och (Fort8'')

profvande, men icke väger det tungt nog för att jag, för min del,
skulle tro, att det redan kan föreligga skäl för Första Kammaren
att nu genom ett bestämdt godkännande af denna motivering hafva
för något längre tid fastlåst en åsigt och undanskjutit en annan.

Jag förstår mer än väl deremot, att det enda yrkande, som
man kan framställa under vårt svenska nuvarande statsskick, hvilket
icke känner något uppskof med behandlingen af en fråga af denna
art från en riksdag till en annan, måste vara ett yrkande om afslag
å Kongl. Maj:ts förslag, men jag tror, att detta yrkande om afslag
kan långt bättre, klokare och enklare motiveras, om man helt kort
och godt gör det på sätt vice talmannen föreslagit.

För min del har jag vördsamt för kammaren velat hafva uttaladt,
att jag hyser den uppfattning, som framgår af hvad jag nu
yttrat.

Herr Björnstjerna: Sedan denna kongl. proposition, som jag,
och förmodligen de flesta af oss, förestält oss skulle blifva med stor
tillfredsställelse mottagen i Norge, likväl ej der lyckats vinna stortingets
bifall, föreställer jag mig att det bästa är, att vi, på samma
sätt som Andra Kammaren, icke inlåta oss i någon vidare diskussion
öfver hvad som skulle vara önskligt eller icke önskligt. Från en
sådan diskussion komme otvifvelaktigt åtskilligt att missförstås eller
illa upptagas på det ena eller andra hållet.

Jag skall derför inskränka mig till att äfven biträda vice talmannens
förslag, att Kongl. Maj:ts proposition måtte utan någon
vidare motivering afslås.

Herr Forssell: I likhet med den siste ärade talaren anser

äfven jag, att det hade varit bäst om ingenting annat i kammaren
yttrats eller förklarats, än det som vice talmannen nyss föreslagit.

Men sedan utskottets ordförande omedelbart efter honom uppträdt
och yrkat, under åberopande af utskottets motivering, bifall till hvad
utskottet föreslagit, och denna proposition naturligtvis kommer att
ställas mot den af vice talmannen föreslagna, så är det klart, att
förhållandena något förändrats. Om kammaren afslår vice talmannens
förslag och bifaller hvad konstitutionsutskottets ordförande sålunda
yrkat, skall den naturligtvis anses hafva derigenom bifallit
och instämt uti utskottets motivering och grunder för ett afslag.

Ett sådant förhållande framkallar å min sida först och främst
den anmärkningen, att utskottets motivering är öfverflödigt innehållsrik.
Om utskottet hade inskränkt sig till några anmärkningar mot
den kongl. propositionen och några klart formulerade punkter till
program för de sväfvande frågornas lösning, så hade man ju kunnat

Lördagen den 9 Maj.

Nso 36. 20

ifrågasatt än-tänka sig, att denna kammare efter moget öfvervägande lemnat bifall
äring af § 5 i till eu sådan motivering och dermed förvandlat utskottets förslag
riksakten, politiskt aktstycke. Men de 8 sidorna i detta betänkande

(Forts.) innehålla derutöfver en mängd historiska deduktioner och statsrättsliga
påståenden af mycket stridig art. Det finnes stycken der, om
hvilka lärde män skulle kunna skrifva volymer både till angrepp och
försvar, och andra, hvilka skulle kunna gifva politiska advokater på
båda sidor om Kölen ämne till tioåriga processer. Jag hemställer,
huruvida det kan vara rätt och klokt, att kammaren genom ett instämmande
i sådan motivering på förhand gifver sitt bifall till yrkanden
och påståenden af denna art. Nej, det vore först och främst
alldeles onödigt att så handla; det skulle vidare stämma illa öfverens
med det förhållandet, att kammarens ledamöter, upptagna, såsom de
nu varit, under den korta tiden af två dagar, omöjligen kunnat
sätta sig in i de historiska och statsrättsliga frågor, som här blifvit
berörda. Det tillhör slutligen allra minst denna kammare att »jurare
in verba magistri», eller att blindt lita på den ene professorns läror,
då många andra professorer och advokater först borde få afgifva
sina påståenden.

För det andra, och efter det nu är fråga om motiveringen, ber
jag för min del att få uttala den öfvertygelsen, att utskottets mot
den kongl. propositionen rigtade formella anmärkningar icke äro
befogade.

Den första af dessa anmärkningar, på sidan 13, förfaller fullkomligt
för den, som vet att Kongl. Maj:t eger mer än eu utväg
för att afhjelpa de svårigheter, som kunna uppstå vid tillfälligt förfall
för en norsk statsrådsledamot.

Den andra anmärkningen synes mig bero på en så konstlad och
onaturlig tolkning af paragrafens bestämmelser, att den knappt borde
hafva framkommit.

Den tredje och vigtigaste anmärkningen är, märkligt nog, fullkomligt
oförenlig med de påståenden, som utskottet sjelft i slutet af
sitt betänkande på det bestämdaste framställer. Det är ett stort fel,
menar utskottet, att Kongl. Maj:ts proposition leinnar frågan om
utrikesministerns nationalitet oafgjord och öppen. Hvarför är det
ett så stort fel? Jo, säger utskottet, först och främst, och motiverar
det utförligt, derför att sådan obestämdhet strider mot det påstående,
som gjordes af 1886 års svenska regering. Liksom om hvad 1886
års svenska regering påstått och yttrat i nationella eller internationella
frågor skulle vara för all framtid bestämmande och särskildt
bestämmande just för denna kammares majoritet!? Det är också ett
fel, säger utskottet, att norska stortinget och norska regeringen åren
1886 och 1890 ansett det vara af yttersta vigt att denna fråga
hålles öppen, derför att de visat sig dermed belåtna. Likasom om
det vore ett fel vid en öfverenskommelse, att den ena parten är belåten
med hvad öfverenskommelsen innehåller!? Att norske män ansett
det vara af vigt, att frågan om utrikesministerns nationalitet

Lördagen den 9 Maj.

21 N:o 36.

hålles i riksakten öppen och oafgjord, det borde dock icke kunna ijrogamu än
förvåna eller förskräcka någon och allra minst 1891 års konstitutions- drin? aJ § 3
utskott. Ty hvad är det väl för eu möjlighet, som derigenom är
lemnad öppen? Jo, helt enkelt den möjligheten, att utrikesministern ^ 01 s''^
må »kunna vara lika väl norrman som svensk»; och hvem är det,
som har för oss uppstält det framtidsperspektivet? Jo, 1891 års
konstitutionsutskott i detta nu föredragna betänkande!

Det är sant, konstitutionsutskottet har för eu sådan anordning
uppstält vissa vilkor. Men, herr talman, det kongl. förslaget lemna!-öppen icke blott frågan om utrikesministerns nationalitet, utan äfven
frågan om vilkoren för att utrikesministern må kunna vara af vare
sig svensk eller norsk nationalitet. Det kongl. förslaget innehåller
ju och uttrycker, rörande utrikesministerns nationalitet, ingenting
mer och ingenting mindre än hvad som redan förut i riksakten
förekommer. Den tystnad det iakttager i denna punkt, innebär
ostridigt intet annat, än att riksaktens bestämmelser hädanefter som
hittills ej lägga något hinder i vägen för att utrikesministerplatsen
må kunna besättas med en norrman eller en svensk man, om nemligen
eller när det varder konstitutionel möjligt att genomföra en
sådan anordning.

Den fjerde anmärkningen slutligen synes mig Kongl. Maj:ts
regering kunna taga lättare än något annat; den faller deremot tungt
tillbaka på utskottet sjelft. Ty om det verkligen vore sant och
rimligt, att stadgandet i riksakten om tre norska statsråds tillträde
till den ministeriella konseljen, för sin giltighet krafvel- att motsvarande
bestämmelser upptagas i den svenska regeringsformen, då
vore det också ovilkorligen sant, att riksaktens nuvarande stadgande
om tre norska statsråds tillträde till det svenska statsrådet
för sin giltighet kraft en motsvarande bestämmelse i regeringsformen,
en bestämmelse som der ej finnes och aldrig funnits. Då vore ju
ock denna bestämmelse ogiltig och skulle hafva varit ogiltig ända
sedan 1815. Jag tror ej att Första Kammaren vill taga på sitt
ansvar sanktionerandet af denna nya teori och dermed afgifva en
ogiltighetsförklaring mot sjelfva unionsdokumentet.

Slutligen, herr talman, kommer jag till utskottets program för
unionsfrågornas lösning, ett program som utskottet ju har uppgjort
med hänsyn till nödvändigheten att på en gång undanrödja allt,
som skulle kunna »framkalla misstroende och misshälligheter emellan
brödrafolken och försvaga föreningen», såsom Hans Maj:t Konungen
yttrade i statsrådet den 17 januari 1891. Utskottet har vid detta
programs uppgörande tydligen utgått från den åsigt, att den svenska
Riksdagen bör uttala sig nu genast om unionsförhållandenas utveckling
och göra det så, att brödrafolken veta hvad de hafva att vänta.

Utskottet anser, att »en vidt utbredd mening i Sverige ''fordrar’,
att ändringar i bestämmelserna om Norges ställning till den yttre
politikens ledning endast kunna medgifvas i sammanhang med stadganden
om Norges deltagande i det gemensamma försvaret». Ut -

N:o 36. 22

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt äi,
äring af § 5
riksakten.
(Forts.)

skottet vet och erkänner vidare, att man nu »i Norge temligen all''
mänt hyser den uppfattning)), att den nyssnämnda svenska åsigten
skulle »innebära en kränkning af de rättigheter, som vid unionens
stiftande blefvo Norge tillförsäkrade». Af denna antagonism anser
utskottet det vara en nödvändig följd, att man, just för misshälligheternas
undanrödjande, å svensk sida skarpt betonar den uppfattning,
som är motsatt den allmänt norska.

Häruti må nu utskottet vara i sin goda rätt. Det bör ock
billigtvis från begge sidor erkännas, att utskottet visat sig synnerligen
fördomsfritt i sin uppfattning af unionsförhållandena. Det har
frångått den ensidigt svenska ståndpunkten. Det har erbjudit de
utrikes ärendenas styrelse under eu gemensam minister såsom eu
unioniel institution.

Skada blott att utskottet i fråga om denna unioniella institutions
oundgängliga vilkor — dess konstitutionella ställning — har stannat
vid en allmänt hållen fras: »under gemensam konstitutionel ansvarighet».
Ja, ett gemensamt konstitutionelt ansvar för eu gemensam
unionel utrikesminister, det är just det problem, som nu under årtionden
har brytt statsmäns och statsrättslärares hjernor i de båda
skandinaviska rikena, och som genom utskottet icke har blifvit förd t
ett enda steg närmare sin lösning. Ingen konst att tala om den
konstitutionella ansvarigheten! Konsten är att säga, huru denna
ansvarighet skall förverkligas. Men om nu den svenska Riksdagen
eller denna kammare vill på allvar yttra ett ord i denna högvigtiga
fråga, då synes det mig, att dess ovilkorliga skyldighet är att utsäga
eller åtminstone antyda, huru vida och i hvilken mån den svenska
Riksdagen kan vara villig att öfverlåta sitt inflytande på utrikesärendena
å en annan representation eller dela detta inflytande med
den norska representationen. Sker icke detta, är hela utlåtandet,
enligt min mening, snarare af den beskaffenhet, att det blott gifver
anledning till nya misshälligheter och nya tvister. Redan detta är
en stor brist i utskottets program.

Men ännu värre är det med utskottets program i försvarspunkten.
Utskottet säger, att ingen rubbning skall ske i grundsatsen att de
båda länderna »skola i fråga om inre angelägenheter vara fullt sjelfständiga
i förhållande till hvarandra, medan de i fråga om förhållandena
till främmande magter utgöra en organisk enhet med gemensamt
försvar och gemensam styrelse». Frasen är något dunkel. Man
frågar sig: är det meningen, att försvaret skall vara gemensamt så,
att de båda arméerna och de båda flottorna skola utgöra en armé
och en flotta under eu gemensam krigsstyrelse? År detta utskottets
mening, är densamma otvifvelaktigt i sig sjelf förträfflig. Ja, den
är också —- det tror jag ingen skall bestrida — fullt utterbär ur
militärisk och administrativ synpunkt. Men ur politisk synpunkt?
Det är hufvudfrågan. Hvarje arméorganisation förutsätter manskap
och penningar, och i vår tid förutsättes för erhållande af manskap
och penningar — lagstiftning och bevillning. Då framställer sig

23 N:o 36.

Lördagen den 9 Maj.

den frågan: huru skall man ställa till så, att till denna gemensamma ifrågasatt än
arméorganisation må kunna skaffas manskap och penningar af ded™| S
båda folken? Jo, svarar utskottet, derigenom att de ömsesidiga skyldigheterna
bestämmas — i föreningsfördraget.

Äfven här har utskottet lemnat detaljerna åt eu blifvande undersökning,
men det hade må hända varit bäst om utskottet grundligt
öfver vägt ämnet, innan det nedskref denna punkt. Ty, herr talman,
med en manskapssiffra allena är man icke betjenad i ett dylikt föreningsfördrag.
Femtiotusen öfveråriga eller underåriga soldater betyda
icke detsamma som femtiotusen man i bästa krigsåldern. Femtiotusen
man med 42 dagars öfning äro icke att jemföra med femtiotusen
man med ett års öfning. Femtiotusen man med starka kadrer äro
långt ifrån detsamma som femtiotusen man med svaga eller ingå
kadrer. Och femtiotusen man med dålig träng och dåligt artilleri
äro långt underlägsna femtiotusen man med fullt tidsenlig utrustning.

Häraf är det klart, att om i föreningsfördraget utsättes allenast
eu siffra för hvardera statens manskapsstyrka, så är just gärdet öppnadt
för allsköns misshälligheter och missförstånd. Har man förut
å någondera sidan hyst benägenhet, eller tyckt sig hafva anledning
till misstro mot brödrafolkets vilja eller förmåga att uppfylla sin
eventuella, men obestämda försvarsskyldighet, skall naturligtvis, sedan
skyldigheten blifvit kontraktsenligt, men ytterst ofullständigt bestämd,
misstroendet få ännu större anledning att spörja och pröfva, huruvida
den bestämda kontingenten utgöres med full valuta eller icke.

]STej, vill man genom föreniugsfördragets bestämmelser verkligen ernå
det, som utskottet ju anser vara det vigtigaste af allt — fullständig
och slutlig uppgörelse af alla misshälligheter ''och tvister, då måste
man i detta föreningsfördrag intaga mycket noggranna bestämmelser
rörande försvarskrafteruas qvalitet, om försvarstruppernas åldersmått,
öfningsmått, kadrer och utrustning. Men sådana bestämmelser innebära
åter en inskränkning i båda representationernas sjelfständiga
rätt till lagstiftning och bevillning för försvaret.

Nå väl, eu sådan inskränkning är ju åtminstone tänkbar. Med
mycket god vilja låter den sig genomföras. Men nu kommer härtill,
att föreningsfördraget ju måste vara uppgjordt för all framtid,
dels derför att vi naturligtvis icke böra utbyta det nuvarande ouppsägbara
unionsfördraget mot ett, som skulle gå på uppsägning hvart
tionde eller tjugonde år, dels ock derför, att vi för den kära fridens
skull måste undvika periodvis återkommande nya uppgörelser. Men
skall föreningsfördraget vara på en gång detaljeradt och gälla för all
framtid, så frågar jag: huru skola då dess detaljerade bestämmelser
vara affattade? Hvilket militäriskt snille skall uppgöra dem så, att
de motsvara en oberäknelig framtids och de oupphörligt sig utvecklande
militära institutionernas kraf? Svaret blir, herr talman, så
vidt jag förstår, att eu militärorganisation för båda rikena, grundad
på bestämmelser i ett föreningsfördrag, är — så vida man vill vidhålla
den af utskottet starkt framhållna uppgiften: att för framtiden

N:o 36. 24

Ifrågasatt äi
äring af § 5
riksakten.
(Forts.)

Lördagen den 9 Maj.

-förekomma unionella misshälligheter — den är helt enkelt outförbar..
1 Men att såsom vilkor för unionella uppgörelser, hvilka man förklarar
högst önskvärda, uppställa ett vilkor, som är outförbart — det är
icke en lofvärd politik. De, som styrka den svenska Riksdagens
kamrar att uppställa sådana vilkor för uppgörelsen, de synas mig
handla icke mycket bättre än de norske män, hvilka vilja öfvertala
norska stortinget att såsom vilkor för unionel uppgörelse fordra en
omöjlighet: de två utrikesministrarne.

Man befrämjar genom dylik affattning af underhandlingens vilkor
icke sämjan inom unionen. Man befäster med sådana vilkor icke sin
egen ställning. Men man utsätter sig från tänkande uniousvänners
sida för den berättigade föreställningen, att vilkoren hafva tillkommit
för att icke allt för mycket underlätta uppgörelsen.

Härmed vill jag icke hafva sagt, att en gemensam försvarsorganisation
för Sverige och Norge skulle vara omöjlig och outförbar.
Långt derifrån. För mig har densamma såsom ett framtida mål
något högst tilltalande. Och jag förmodar, att en hvar, sotn ur
fackmannens synpunkt uppfattar denna fråga, måste obetingadt säga,
att en sådan försvarsorganisation bör vara vårt gemensamma mål.
Men vi maste se saken sådan den är. Vilkoret för att uppnå detta
mal är icke skyldigheternas bestämmande i ett föreningsfördrag, utan
helt enkelt öfverflyttande på en unioniel representation af svenska
Riksdagens och norska stortingets lagstiftnings- och bevillningsrätt
i hvad de afse försvaret.

En sådan unionstanke — visserligen måste den lifligt tilltala
lifliga sinnen. Vore det nu fråga om att fatta resolutioner på ett studentmöte,
kunde det* ju hända, att sinnena förenades om dess godkännande.
Men att den för närvarande icke har utsigt till bifall i
svenska riksdagen, det anser jag vara till öfverflöd ådagalagdt af det
enkla förhållande, att konstitutionsutskottet, som dock är så starkt
och sa radikalt unionielt i sina önskningar, icke vågat draga fram
för Riksdagen den nödvändiga förutsättningen för dess egna slutsatser.
Nej, mine herrar, förhållandet är nog sådant, att just när denna
tanke på en unioniel representation allvarligt pröfvas ur rent svensk
synpunkt, skall man nödgas erkänna att den svenska Riksdagens
kamrar ännu icke äro mogna för löftet att afstå sina lagstiftningsoch
bevillningsrättigheter till en unioniel representation, om hvars
sammansättning och beskaffenhet de ännu icke hafva någon föreställning.
Och de, som hafva kännedom om stämningar och tycken
på andra sidan Kölen, lära nog vitsorda, att, om i en framtid ett
dylikt förslag skulle kunna vinna någon utsigt till framgång, skulle
framgången bero derpå, att insigten om dess befogenhet vaknat och
initiativet till dess förverkligande tagits från den sidan.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört, kan jag, herr talman, för
min del omöjligen lemna min röst för en proposition, som afser att
hänvisa till utskottets motivering och grunder. Jag anser också
alldeles öfverflödigt att påkalla något kammarens ogillande af dessa

Lördagen den 9 Maj.

25 Njo 36.

motiv och grunder. Bäst är att kammaren derom i sitt beslut talar ifrågasatt än
så litet som möjligt. Jag tillåter mig derför att instämma i vice*™? af § 5

•’ - ° a ° riksakten.

talmannens yrkande.

(Forts.)

Herr Adelsköld: Då jag för en stund sedan tog mig friheten
förorda bifall till konstitutionsutskottets hemställan om afslag på
Kongl. Maj:ts proposition, var det naturligtvis under förutsättning,
att detta icke hade något att göra med utskottets motivering, utan
endast gälde afslag å Kongl. Maj:ts proposition; men sedan hans
excellens herr statsministern antydt, att ett bifall till utskottets
framställning skulle innebära ett gillande af utskottets motivering
och man efter hans excellens uppträdande skulle kunna tolka ett afslag
på Kongl. Maj:ts proposition såsom ett förtroendevotum för regeringen,
vill jag tillkännagifva, att, då jag icke kan instämma,
hvarken med utskottet i dess motivering eller kan gilla Kongl. Maj:ts
proposition, utan önskar frågan öppen, så öppen som möjligt, så att
nya underhandlingar om de ministeriella ärendenas behandling m. m.
må kunna upptagas i annan form än nu varit i fråga, får jag —
sans fatjon — yrka afslag på allt sammans, så väl konstitutionsutskottets
motivering som Kong]. Maj:ts proposition.

Herr A lin: Med anledning af den näst siste talarens yttrande
skall jag anhålla att för en stund få taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk.

Den ärade talaren tycktes hafva något missuppfattat det yrkande,
som gjordes af konstitutionsutskottets ordförande. Han tycktes
hafva uppfattat det så, att det, likasom vice talmannens förslag,
iunehöll en motivering, om hvilken kammaren skulle direkt besluta.
Detta är ett misstag, om hvilket jag anhåller att få upplysa den
ärade talaren. Det yrkande utskottets ordförande framstälde var
helt enkelt det vanliga yrkandet, då ett utskottsbetänkande förekommer
och det är fråga om att besluta om hvad utskottet hemstält,
nemligen att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan.
Men den som framställer ett sådant yrkande är naturligtvis skyldig
angifva skälen, hvarför han framställer det, och likasom t. ex. herr
Adelsköld angifvit sina skäl, har konstitutionsutskottets ordförande
angifvit sina. Och om kammaren antager det förslag han framstält,
har kammaren endast förfarit på vanligt sätt, nemligen det
att utan att direkt uttala sig om motiveringen bifalla utskottets
hemställan.

Hvad vidare angår den ärade talarens kritik af utskottets utlåtande,
så tycktes den gifva till känna, att det icke fann mycket
behag för honom. Han antydde åtskilliga saker. Han nämnde, att
betänkandet var öfverflödigt vidlyftigt. Ja, hvad det beträffar, så
har jag från annat håll hört den anmärkningen, att det skulle vara
allt för knapphändigt. Han talade om, huru den ene professorns

N:o 3ö. 26

Lördagen d«n 9 Maj.

Ifrågasatt
äring af § 5
riksakten.
(Forts.)

-lära skulle fått sitt uttryck i detta betänkande, likasom en annan
1 professors eller advokats lära skulle kunna få sitt uttryck i ett annat,
och nämnde något om »jurare in verba magistri». Jag tror,
att Riksdagens konstitutionsutskott kan göra anspråk på att bestå
af allvarliga och tänkande män, som icke — och minst i ett dylikt
fall — följa regeln »jurare in verba magistri». Och jag tror, att
det funnits så mycket mindre skäl för den ärade talaren att komma
med en dylik insinuation, som det redan af en af de betänkandet
åtföljande reservationerna fullväl kan synas, att frågan undergått
vederbörlig pröfning inom utskottet, och att inom dess minoritet
funnits åtminstone eu person, som icke blott särskildt studerat dessa
saker, utan tillika egt synnerligen god vilja att nagelfara hvad utskottet
anfört i sin motivering.

Hvad angår den ärade talarens yttranden i öfrigt, så nämnde
han först, att han fann konstitutionsutskottets formella anmärkninningar
obefogade. Dessa anmärkningar sammanfalla, såsom utskottet
påpekat, delvis med dem, som af svenska statsrådet 1886 framstäldes
mot det då af norska regeringen framlagda förslaget. Den
ärade talaren framhöll med afseende på dessa anmärkningar särskildt,
att den anmärkning, enligt hvilken bestämmelsen, att ovilkorligen
tre norska statsråd skola vara närvarande i den ministeriel! a konseljen,
kan vålla svårigheter, icke vore af synnerlig betydelse, alldenstund
Konungen skulle ega medel i sin hand att lätteligen afhjelpa
dessa svårigheter. Då dessa svårigheter föranledde svenska statsrådet
att vid förhandlingarna angående det nyssnämnda förslaget af
1886 deremot rigta samma anmärkning, som af konstitutionsutskottet
blifvit framstäf mot det nu föreliggande förslaget, så måste det
vara efter den tiden, som de af den ärade talaren antydda medlen
till deras afhjelpande blifvit upptäckta. För den händelse de skulle
förefinnas i det nu framlagda förslaget, så måste det vara i den bestämmelse,
i kraft hvaraf ministeriella ärenden i följd af Konungens
särskilda beslut kunna behandlas i statsråd. Jag hemställer dock,
huruvida det är för att afhjelpa bristfälliga bestämmelser i fråga
om, den ministeriella konseljens sammansättning, som förslaget gifver
Konungen rätt att fatta ett beslut af ifrågavarande beskaffenhet?

Hvad vidare angår den utskottets anmärkning mot det kongl.
förslaget, att det lemnade frågan om utrikesministerns nationalitet
oafgjord, fann den ärade talaren, om jag minnes hans ord rätt,
att den anmärkningen återfölle på utskottet sjelft. Det är mig
verkligen obegripligt, huru något dylikt kan sägas. En sak är att
i föreningsakten bestämma, att utrikesministern kan vara antingen
svensk eller norrman, en annan sak är att i riksakten lemna rum
för någon tvetydighet i afseende på frågan, huruvida han kan vara
det ena eller det andra. Denna tvetydighet i § 5 är, om man granskar
de förhandlingar, ur hvilka nu ifrågavarande förslag framgått, påtaglig.
Såsom herrarne erinra sig, förutsättes i riksakten klart och
tydligt, att utrikesministern skall vara svensk. Detta har fått sitt

Lördagen den 9 Maj.

27 N:o> Sfi.

uttryck i 7 paragrafen riksakten, i hvilken bestämmes om interimsregeringens
sammansättning, och hvilken paragraf ursprungligen
lydde så, att de tio svenska ledamöterna af interimsregeringen skulle
utgöras af de båda statsministrarne, hofkansleren, sex statsråd och
en statssekreterare. Sedan bestämdes i ett följande moment, att
hofkansleren skulle föredraga de diplomatiska ärendena i denna regering,
en bestämmelse som kom in på yrkande af stortinget och
påtagligen under intryck af stortingets uppfattning af det normala
förhållandet, nemligen att utrikesministern skulle vara svensk och
således en svensk man föredraga de diplomatiska ärendena under
sådana tider, då ingen interimsregering behöfdes. Detta klara och
bestämda förhållande har något skymts bort genom den formella
ändring af riksakten, som egt rum i följd af förändringen i svenska
statsrådets organisation 1840, men med afseende å verkliga förhållandet
har ingenting förändrats. Trots detta har man nu emellertid
från norsk sida påstått, att i riksakten icke finnes någon rättslig
grund för utrikesministerns svenska nationalitet, utan att frågan
om denne embetsman rättsliga nationalitet är en öppen fråga, och
det har särskild! framhållits i norska stortinget under behandlingen
af nu ifrågavarande förslag, att detta förslag, genom att, på sätt
det gör, hålla nämnda fråga öppen, vore ej blott lika bra, utan
till och med bättre än det norska förslag, som af svenska statsrådet
1886 ogillades och som svenska statsrådet då fann det vara en
oafvislig pligt att ogilla derför, att det lemnade denna fråga öppen.

Jag vill hemställa, huruvida det kan bidraga till eu god utveckling
af förhållandet mellan de båda folken, att man i riksakten
intager en bestämmelse, som är tvetydig och om hvars betydelse
redan vid dess tillkomst olika meningar gjort sig gällande. Denna
tvetydighet skulle här vara så mycket betänkligare, som med den
föreslagna förändringen af 5 paragrafen riksakten icke sammanbundits
förändring jemväl af 7 paragrafen, utan då det i den senare
heter »statsministern för utrikes ärendena», skulle det i 5 paragrafen
talas om »ministern för utrikes ärendena», osli således skulle
med afseende på detta embetes innehafvare i riksakten finnas två
olika benämningar, hvilket visserligen icke kan bidraga att främja
tydligheten.

Vidare har den ärade talaren mot utskottets motivering framstält
en annan anmärkning af den beskaffenhet, att det förefaller
mig obegripligt, att den här kunnat framställas. Han tycktes utgå
derifrån, att man genom att ändra riksakten skulle kunna genomföra
snart sagd!, hvilken förändring som helst i regeringsformen,
alldenstund riksakten skulle ega vitsord framför regeringsformen.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på huru förhållandet i verkligheten
är.

Frågan om riksaktens förhållande till de särskilda ländernas
grundlagar är klar och tydlig. Jag skall be att få citera ett yt -

Ifrågasatt ändring
af § 5 i
riksakten•
(Korta,)

N:o 36. 28

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt ät
äring af § 5
riksakten.
(Forte.)

>-rande i denna fråga af en känd statsrättslärare, professor Rydin,
''som synes mig hafva klarerat saken fullständigt. Han säger:

»Betraktad i sitt förhållande till hvardera landets särskilda konstitutionella
rätt, befinnes riksakten på en gång öfverordnad och
sidoordnad de särskilda rikenas grundlagar. Den är öfverordnad så
till vida, som densamma, såsom angående båda rikena och stäld under
bådas samfälda lagstiftande magt, eger giltighet framför de
särskilda grundlagarne, så att hvarhelst någon stridighet skulle förekomma
emellan ett grundlagsbud och ett riksaktsstadgande, det
sistnämnda erkännes såsom gällande; men å andra sidan, der ej
detta är fallet, är den endast sidoordnad, så att i öfrigt allt, hvad
i hvardera rikets särskilda grundlagar stadgas om folkens särskilda
konstitutionella rättigheter, förblir i orubbad kraft jemte riksaktens
gemensamhetsbestämmelser. Riksaktens giltighetssfer kan derför
sägas på en gång begränsa och begränsas af de särskilda grund-lagarnes.
Detta förhållande innebär vissa nödvändiga följder. Först
och främst kan åt ingen ändring af riksakten tillerkännas giltighet,
som kommer i strid med någon bestämmelse i någotdera landets
grundlag, hvilket är så mycket nödvändigare att iakttaga, hvad
Sverige beträffar, som beslut om riksaktens ändring kan afgöras vid
samma riksdag de väckas, utan att, likt grundlagsförslag, behöfva
uppskjutas till en följande.»

Om riksakten i sin nuvarande lydelse kommer i kollision med
regeringsformen gäller riksakten; men man kan icke endast genom
införande af en eller flera nya bestämmelser i riksakten ändra någon
bestämmelse i regeringsformen. — Till Indika orimliga konseqvenser
skulle icke en sådan lära, som den ärade talarens, leda! Genom att
i riksakten bestämma, att utrikesministern skulle kunna vara norrman,
skulle man utan vidare kunna förändra svenska regeringsformens
stadgande om denne embetsmål^ nationalitet! — Den nu berörda
anmärkningen mot utskottets utlåtande förefaller mig således
vara om möjligt ännu mera obefogad än den, som näst förut
berördes.

Hvad angår det program, som utskottet uppstält för den blifvande
revisionen, är det, som herrarne finna, hållet i allmänna ordalag.
Der äro endast uttalade vissa hufvudgrundsatser. Det kan
derför lemna utrymme för mycken kritik, om man tänker sig, att
det eller det skall förstås endast med den eller den tillämpningen;
men gent emot en dylik kritik kan åter framhållas, att man kan
tänka sig en annan tillämpning af de uttalade grundsatserna än
den, mot hvilken kritiken vändt sig. Det har icke kunnat vara
utskottets uppgift att utarbeta ett detaljeradt program, utan utskottet
har endast bort angifva de hufvudgrunder, från hvilka det anser,
att en blifvande revision bör utgå. Att till dessa hör, att de ömsesidiga
skyldigheterna i afseende å det gemensamma försvaret skola
bestämmas i föreningsakten, synes ej med fog kunna utgöra föremål
för någon anmärkning. Beträffande den anmärkta svårigheten i

Lördagen den 9 Maj.

29 N:o 36.

fråga om sättet att stadga dessa skyldigheter, vill jag hänvisa till ifrågasatt ån
t. ex. det sätt, hvarpå den sista unionskomitén sökte lösa frågan, äring af § j>
Vidare framhåller utskottet, att man bör gå Norge så till mötes, r,ksakte^-att utrikesministersembetet blir unionelt och kan beklädas lika väl ^ ortäJ
af en norrman som af en svensk, hvarmed naturligtvis måste följa
gemensam ansvarighet. Huru denna grundsats om den gemensamma
ansvarigheten skall tillämpas, har utskottet ej bort utveckla. Olika
sätt för dess tillämpning kunna naturligtvis finnas. Och slutligen
har utskottet framhållit, att alla unionella konstitutionella bestämmelser
böra intagas i föreningsakten, så att det icke skall kunna
ens sättas i fråga, att ettdera landet skall genom någon ensidig förändring
i sin grundlag kunna ändra de unionella bestämmelserna.

Jemte detta har utskottet betonat, att vid den ifrågasatta revisionen
naturligtvis ingen rubbning bör ske i den grundsatsen, att de
båda rikena skola vara fullt sjeifständiga i afseende å inre angelägenheter,
men med afseende å yttre förhållanden utgöra en organisk
enhet med gemensamt försvar och gemensam styrelse. Detta
är hvad utskottet har sagt.

Den ärade talaren framhöll, att det skulle vara synnerligen
svårt att fä en uppgörelse till stånd, om man sammanhölie frågan
om rikenas bidrag till det gemensamma försvaret med frågan om
deras andel i inflytandet på den yttre politiken, och han syntes till
och med vilja antyda, att det vore i afsigt att försvåra en uppgörelse,
som utskottet förklarat sig anse dessa frågor böra sammanhållas.
Från eu en dylik afsigt tar jag utskottet fritt, och den
ärade talaren borde verkligen icke hafva kommit fram med en antydan
af denna beskaffenhet.

Hvad för öfrigt angår den ärade talarens kritik, så tycktes han
finna utskottets utlåtande synnerligen oförståndigt, Ja, utskottet
får finna sig i att ej röna den ärade talarens gillande. Det får
trösta sig dermed att, enligt hvad jag tror mig veta, grånade statsmän
funnit hvad utskottet yttrat så tillfredsställande, att de icke
haft något att deremot invända, och kanske omdömet af män, som
grånat i statsmannavärf, kan något uppväga omdömet af den ärade
statsman, mot hvilken jag nu vänder mig.

Jag vill slutligen med afseende på hvad som blifvit yttradt angående
utskottets betänkande säga, att jag tror att det är på tiden,
att man här i Sverige öppet, klart, tydligt och tillika på ett tillmötesgående
sätt säger ifrån, huru man här önskar och vill, att de
liriionella förhållandena skola ordnas.

Jag vill anföra ett exempel på, huru förhandlingar mellan
Sverige och Norge under föregående tider ansetts böra föras. År
1814 yttrade de svenske kommissarierna till norska stortinget följande
ord:

»Det gifves tillfällen, då för stora intressen äro på vågspel, att
kläda sanningens språk i afmätta uttal; då allt bjuder att redeligen
yttra hvad bjertat gömmer, att oförstäldt tala hvad öfvertygelsen

N:o 36. 30

Lördagen den 9 Maj.

Ifrågasatt ä\
äring af § 5
riksakten.
(Forts.)

>-besannat. Med Norges friborne söner kunna frie svenske män ej
''annorlunda handla.»

Jag vill anföra ett annat yttrande angående samma sak från
en långt senare tid. Det fäldes i stortinget af dess president,
Steen, 1886, just i frågan om de diplomatiska ärendenas behandling,
och lydde så:

»Det er kun den aabne og bestemte, men rolige Tale, der, tror
jeg, kan klare Synet her, stille Lidenskaben og indgyde den Tillid
og den gjensidige Agtelse for Rettigheder og Pligter, som kan danne
Grundlaget for en Förening niellera frie Folk og frie Stater. En
saadan Påle er det, jeg har villet, och derför er det, jeg har önsket
disse Aktstykker oversendte fra Odelsthinget til Storthinget. Jeg
har anseet det som en Pligt mod Unionen ikke mindre end mod
mit Fasdreland.»

Ett sådant tal är det som jag anser, att utskottet fört i sin
motivering. Utskottet har, så vidt jag förstår, bjudit allt hvad man
från svensk sida kan bjuda för att åvägabringa ett godt förhållande
med broderfolket, eller, rättare sagdt, för att aflägsna anledningar
till tvister, som möjligen eljest i framtiden kunna uppkomma. Utskottet
har utvecklat sina åsigter på ett, så vidt jag förstår, klart,
lugnt och hofsamt sätt, och utskottet kan således icke erkänna, att
det skulle hafva i något afseende orätt förfarit, då det på sätt som
skett motiverat sin hemställan.

På grund af hvad jag nu anfört får jag, herr talman, hemställa,
att kammaren måtte bifalla utskottets förslag i den föredragna
punkten.

Herr Reuterswärd: Innan öfverläggningen förklaras afslutad,
ber jag att få yttra några ord. Jag skall följa den näst siste talarens
uppmaning att så litet som möjligt tala i denna grannlaga
fråga. Detta råd gaf han likvisst kammaren, sedan han sjelf under
ett långt anförande varit i tillfälle att till punkt och pricka klandra
konstitutionsutskottets motiv och betänkande.

Jag ber att få nämna, att jag deremot vill till konstitutionsutskottet
frambära min tacksamhet för de lojala och väl valda uttryck
samt de åsigter, som konstitutionsutskottet har uttalat. Jag
anser nemligen, att, när en Kougl. Maj:ts proposition föreligger till
Riksdagens beslut och afgörande, hvarje redlig svensk man har rätt
att uttala sin mening. Men, mine herrar, här har under diskussionen
regeringens främste man uppträdt och lagt denna kammare på
hjertat att icke sätta regeringen i en obehagligare ställning än den
sannolikt gång efter annan haft, när dessa unionella förhållanden
hafva varit föremål för behandling i konselj. Det är endast för
denna uppmaning som jag böjer mig. Och jag vill gifva vår nuvarande
regering ett förtroendevotum genom att förena mig i vice
talmannens yrkande.

Lördagen den 9 Maj.

31 N:o 36.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels oek af herr vice talmannen,
att kammaren på grund af föreliggande förhållanden måtte besluta
att, utan att ingå i vidare pröfning af det rättsliga förhållandet de
båda länderna emellan, afslå Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af § 5 i den emellan Sverige och Norge upprättade
riksakt.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till herr vice talmannens yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

1 och 3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 7
och 8 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 44, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 §
i jagtstadgan den 21 oktober 1864,

n:o 45, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i förordningen om landsting den 21 mars 1862, och

n:o 46, i anledning af väckt motion om tillägg till 17 kap.
10 § handelsbalken,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 7 Ang. ordnandet
och 8 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning <*fförhållandet
af herr Adelskölds motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande me0C^\0Jasu.
ordnandet af förhållandet mellan de bofaste och lapparne i svenska
lappmarkerna.

Herr Adelsköld: Den fråga, som nu förekommer till afgörande,
är visserligen icke af den storpolitiska beskaffenhet som de, af hvilka
vi under sist förflutna veckan haft sådan »embarras de richesse».

Det är endast en humanitetsfråga, som jag funnit mig föranlåten
framlägga för kammaren, men hvars afgörande på ena eller andra
sättet emellertid är af den allra högsta vigt för den utdöende folkstam,
som fordom fritt ströfvade omkring i Sveriges land, innan den
undanträngdes till de öde fjelltrakterna af den nu forskande stammen.

N:o 36. S2

Lördagen den 9 Maj.

Ang-ordnandet Lika med alla nomader äro lapparne, hvarom här är fråga,
af förhållandet li]tsC)rll Amerikas indianer utsatta för att undanträngas af civilisaoch
bofaste. tlonen> och oe ga enligt naturens härda lagar torr eller senare sin
(Forts.) undergång till mötes. Men så länge de ännu finnas qvar, böra de,
enligt min mening, skyddas af gällande lagar mot de våldsamheter,
för hvilka de för närvarande äro utsatta i svenska lappmarkerna.
Det är detta min motion om en skrifvelse till Konungen afser, och
denna motion är äfven i hufvudsak tillstyrkt af det tillfälliga
utskottet, af hvilket jag haft äran vara ledamot.

Jag har emellertid funnit mig föranlåten att i vissa afseenden
reservera mig mot utskottets betänkande.

Denna reservation har föranledts

dels af att utskottet tillåtit sig afkorta Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Jernband officiella skrifvelse och andra officiella handlingar
och icke i betänkandet intagit länsman Linds skrifvelse till
landshöfdingen i Jemtland af den B april detta år och Ljusnedals
bruksegares af den 23 september 1890, b vilka handlingar till fullo
bestyrka laglöshetstillståndet i Herjeådalen och Norrbotten och ådagalägga
nödvändigheten af, att en revision företages i nu gällande
lapplag, och att eu undersökning bör ske i afseende å lapparnes förhållande
till nybyggare äfvensom sins emellan, samt att kraftiga
åtgärder vidtages till stäfjandet, medan tid är, åt oordningar inom
lappmarkerna;

dels af utskottets utlåtande i allmänhet, hvilket jag ansett böra
vara mera utredande;

dels ock slutligen af »klämmen», icke så till vida, att jag skulle
vilja reservera mig mot det slut, hvartill utskottet kommit, eller mot
bifall till min motion, men jag har ansett att utskottet, efter de
upprörande upplysningar som kommit utskottet till hända, bort föreslå,
det Kongl. Maj:t täcktes »så snart som möjligt» företaga en utredning
i berörda fråga. Utskottet, som synes hafva uppfattat saken
såsom mindre brådskande, har derför endast föreslagit, att Kongl.
Maj:t måtte verkställa en sådan utredning och när det passade inkomma
till Riksdagen med proposition i ämnet.

Under de tio år jag tjenstgjorde såsom chef för norra väg- och
vattenbyggnadsdistriktet hade jag ofta tillfälle att besöka de trakter,
der lapparne vistas och hafva sitt tillhåll, och jag lärde temligen
noga känna förhållandet mellan lapparne och de bofaste på den tiden,
och under den resa, som konung Carl XV såsom kronprins-regent år
1858 företog i Norrland, hvarvid jag tick befallning medfölja i hans
svit, var det äfven tillfälle att lära känna hvarjehanda förhållanden
i lappmarkerna, för hvilka H. K. H. ådagalade stort intresse.

Under denna resa instälde sig allt som oftast deputationer från
lapparne, klagande öfver våldsamheter och orättvis behandling från
de bofastes sida.

»Ståndrätt» med förhör åt närvarande länsmän hölls då på
platsen, och resultatet blef alltid, att landshöfdingarne erhöllo befall -

Lördagen den 9 Maj.

33 N:o 36.

ning att anställa ytterligare undersökningar och att ordna stridig- Ang. ordnandet
heterna mellan lapparne och de bofaste. Och efter hvad jag under en afförhållandet
resa i lappmarkerna året derpå, på Hans Maj:t Konungens befallning,
trodde mig finna, hade detta gammaldags sätt att skipa lag och rätt °C(Fo^‘'')
ledt derhän, att förhållandet mellan lapparne och de bofaste blifvit °r 9’
betydligt förbättradt.

Sedermera uppstodo emellertid nya anledningar till oenighet mellan
lapparne och nybyggarne; och med anledning deraf stiftades för
några år sedan den s. k. lapplagen, afsedd att reglera förhållandet
mellan nybyggarne och lapparne. Denna lag kan man väl . säga i
teoretiskt hänseende vara utmärkt väl hopkommen, men eger enligt
min åsigt flera praktiska brister, hvilka kunna anses hafva icke så
obetydligt bidragit till stridigheterna mellan lapparne och de bofaste,
och är dessutom partisk till lapparnes nackdel. Så förekommer bland
annat i paragraf 11 af denna lag en bestämmelse, enligt hvilken
lapparne, om de bofaste icke hafva sina höhäsjor eller stackar inhägnade,
äro fria från ansvar för skada, som derå göres af deras renhjordar.
Detta låter ju mycket rättvist och ömsesidigt billigt; men när
man vet, att dessa höhäsjor ligga milsvidt aflägsna från hemmanen,
långt bort i vildmarken, och att det icke är möjligt för lapparne
att hindra renarne att göra skada på dessa oinhägnade hötappar,
inses att missämja lätt uppkommer genom nämnda lagstadgande; och,
efter de upplysningar jag inhemtat, tror jag att detta stadgande
hufvudsakligen gifvit anledning till striderna mellan de bofaste och
lapparne.

Under förliden sommar fäste några gamla bekanta i Norrland
min uppmärksamhet på stridigheterna mellan lapparne och de bofaste,
hvilka hotade med fullkomlig laglöshet och lapparnes utrotande, och
under vintern, efter riksdagens början, har jag från Herjeådalen erhållit
meddelanden, som gifva vid handen, att ett fullkomligt laglöshetstillstånd
derstädes länge varit rådande.

Detta gaf anledning till min motion, som af kammaren remitterats
till dess tillfälliga utskott n:o 2.

När frågan första gången förekom i utskottet, beslöts att, för
dess fullständiga utredning, infordra officiella rapporter från Kongl.

Maj:t befallningshafvande i Jemtlands län, äfvensom att ordföranden
i utskottet under hand skulle söka förskaffa sig underrättelser från
Yesterbottens län, Sjelf framlade han i egenskap af landshöfding i
Norrbotten en del handlingar och lemnade många värdefulla upplysningar
i frågan.

Sådana uppgifter från Jemtland och Yesterbotten hafva till utskottet
inkommit, deribland en särdeles intressant och upplysande
officiel rapport från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands
län. Denna rapport med bilagor har emellertid utskottet beslutat
att icke intaga i sin helhet i sitt utlåtande, hvilket, som ofvan anförts,
är eu af anledningarna till min reservation, i ty att just det,
som uti de officiella handlingarna uteslutits, är hvad som gifver den

Första Kammarens Prof 1891. N:o 36. B

N:o 36, 34

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet bästa inblicken i det laglösa förhållandet i vestra Herjeådalen med

Då det emellertid skulle allt för länge upptaga kammarens tid
att nu uppläsa denna rapport med bilagor samt andra handlingar,
som inkommit till utskottet och äro särdeles upplysande, men jag
anser densamma böra i protokollet intagas, för att de auktoriteter,
hvilka framdeles, i händelse Riksdagen skulle bifalla utskottets hemställan,
komma att behandla frågan, och andra som intressera sig
för saken måtte fä kännedom om förhållandena i lappmarken sådana
de äro, skall jag anhålla hos herr talmannen, att dessa skrifvelser jag
här har i min hand — nemligen Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Jernband underdåniga skrifvelse af den 13 april 1891 jemte bilagor
litt. A, B, C och D samt lappfogden herr P. Forsströms till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbotten insända protokoll öfver sammanträde
i Jukkasjärvi den 14 april 1890 litt. E — må i sin
helhet få intagas såsom bilagor i dagens protokoll.

Vid genomläsandet af dessa handlingar i sin helhet, och de
»transsumter» utskottet behagat meddela kammaren, får man en olika
uppfattning om »ställningar och förhållanden».

Af dessa officiella handlingar och privata meddelanden af fullt
trovärdiga personer, som kommit mig till banda, framgår att egentliga
sätet för de mest upprörande laglösheterna och våldsamheterna mot
lapparne är Ljusnedals bruks område (uppgående till en areal af 5
qvadratmil) i vestra Herjeådalen, men att äfven i andra delar .af
Jemtlands län, i Lycksele socken af Vesterbotten samt i vissa delar
af Norrbottens län nedskjutning massvis af renar, renhjordarnes
skingrande genom den bofasta befolkningens hundar samt andra
våldsamheter under senare tider begåtts i större skala än förut mot
lapparne, hufvudsakligen af hämnd derför att renar skadat de bofastes
höhäsjor, stackar och betesmarker, men äfven för att stjäla renar,
detta sistnämnda företrädesvis i Norrbotten, der »talrika och planmessigt
bedrifna renstölder förekomma af sådana, som derpå grundat
sitt uppehälle».

Obekant med resultatet, vill jag ej yttra mig om huruvida de
kraftåtgärder Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jernband ansett
sig lagligen berättigad vidtaga för att upprätthålla lagens helgd mot
den eller dem, som vågat uppenbart och »brutalt» trotsa densamma,
kunna anses tillfyllestgörande. Aro de det icke, så visar det att
lagen är felaktig eller medlen för dess tillämpning ofullständiga och
otillräckliga.

Detta senare synes vara ådagalagdt af lappfogden i Norrbotten,
herr Forsströms, rapport till Kongl. Maj:ts befallningshafvande af den
10 december 1885, deruti han säger:

»Jag bestormas oupphörligt af de redbara lapparne med frågan
om ej någon lag angående renmärken är att förvänta, men har ej,

ajjörhauanaet gyllen och visar nödvändigheten af att snabba och kraftiga
''^olh^iofaste'' åtgärder vidtagas mot den eller dem, som utöfva »näfrätt i stället

mellan lappar
och bofaste.
(Forts.)

för lag».

Lördagen den 9 Maj.

35 N:o 3(>.

kunnat ingifva dem någon stor förhoppning, ehuru det nog vore Ang. ordnandet
ensidigt, att någon lag kunde tillkomma, medan ärliga• lappar ännu afförhållandet
hafva qvar några renar; ty stor fara är för handen, att dessa
lappar snart blifva fattighjon allesamman. Om lapparne under sitt )

stränga men nära fruktlösa arbete med renarnes bevakning för tjufvarne
skulle i afvaktan på lagen förlora tålamodet och sjelfve på
ett radikalt sätt skaffa sig rätt, är just ej att undra på. Röster
hafva nemligen börjat höjas för, att det blifver nödigt tillgripa
enahanda åtgärder, som för cirka 60 år sedan i ett par fall här
i socknen användes — att nedskjuta tjufvarne. Jag vill dock hoppas
att något sådant ej inträffar, oaktadt förbittringen och hopplösheten
hos somliga är ytterligt stor. Det är ej nu lämpligt att nedskrifva
de reflektioner, som göras om lagstiftarens oförmåga att åstadkomma
en, enligt lapparnes mening, mycket enkel lag, men jag kan ej underlåta
att nämna, att det uppenbarai hån, ej mindre från de ärliga
lapparnes än äfven från tjufvarnes sida, jag, för min fullkomliga
magtlöshet, under mer än 13 års tid varit utsatt för, börjar blifva
alldeles olidligt, och har endast kunnat fördragas under hoppet att
någon gång erhålla en efter omständigheterna i lappmarken lämpad
lag, med stöd af hvilken jag kunde på ett fullt verksamt sätt uppträda
mot tjufvarne i min egenskap af polisman och allmän åklagare.»

Jag ber kammaren observera, att denna anhållan af den påtagligen
utmärkte fogden att erhålla stöd af lag att på verksamt
sätt kunna uppträda såsom polisman och allmän åklagare, afgafs
redan år 1885.

Kongl. Maj:ts befalluingshafvandes i Norrbotten underdåniga
skrifvelse af den 30 januari 1886, deruti Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
fästes på att Drenstölder redan då tilltagit i sådan grad, att
ett tillstånd af nästan fullkomlig rättslöshet hotar att inträda, till
hvars afhjelpande särskilda åtgärder äro oundgängligen erforderliga»,
ådagalägger äfven bebofvet af »efter omständigheterna i lappmarkerna
lämpade lagard, samt att, såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtland anmärker, Dåtgärder måtte vidtagas, egnade att
åstadkomma en varaktig förbättring och undanrödja anledningarna
till tvistigheter mellan lapparne och den bofasta befolkningenD.

Och dessa skrivelser ådagalägga derjemte slutligen, att dessa
åtgärder böra vidtagas snart, innan »förbittringen och hopplösheten»
gått så långt, att våld mötes med våld och näfrätt blifvit vana, ty
då kunna »åtgärderna» — som ofta händer — komma för sent.

Jag anser mig visserligen icke kompetent att framlägga för
kammaren något fullständigt förslag till undanrödjande! af orsakerna
till tvistigheterna mellan lapparne och de bofaste och införandet af
ett godt förhållande dem emellan.

Detta kan endast ske genom Kongl. Maj:t.

Men med ledning af de officiella skrivelser, af hvilka jag tagit
del, och den personliga kännedom jag eger om förhållandena i lappmarkerna,
samt af de värdefulla upplysningar om den nuvarande

N:o 36. 36

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet
af förhållandet
mellan lappar
och bofaste.
(Forts.)

ställningen derstädes jag erhållit af fullt trovärdiga personer, boende
på platsen, och af sådana som nyligen rest i dessa trakter speciel!
för att taga kännedom om saken, vill jag icke undandraga mig att
uttala de åsigter, hvartill jag kommit.

Till en början, och för att de af kammarens ärade ledamöter,
som icke känna till lappmarkerna närmare, skola bättre kunna sätta
sig in i frågan, tillåter jag mig erinra om, att lappen, äfven om
han erhållit undervisning i skola, till sin natur är och förblifver
nomad. Under sina kringvandringar i de ödsliga vildmarkerna under
försakelser, mödor, faror och besvärligheter af alla slag, hvarom
ingen, som icke lärt känna lapplifvet, kan göra sig någon föreställning,
trifvas de, och deras intelligens och deras bästa egenskaper
utvecklas i otrolig grad, under det att lappar, som slå sig ner som
bofaste — nybyggare eller fiskare — eller taga tjenst hos de bofaste,
oftast förfalla i fysiskt och moraliskt hänseende, föra ett uselt
lif och falla fattigvården till last. Samma olycksbringande inflytande
har, som bekant, »civilisationen» haft på infödingarne i Amerika och
Polynesien.

Rendjuret, hvaraf dessa nomader hufvudsakligen hafva sitt uppehälle,
och på hvilket deras existens såsom folkstam är beroende,
låter lika litet som lappen civilisera sig och tämjas, som andra
husdjur, utan påverkas oemotståndligt af naturförhållanden och instinkt.

Under sommaren, då de i låglandet plågas af värme och mygg,
drifvas de sålunda af instinkt upp mot de luftiga, svala, myggfria
fjellen, och under vintrarne åter till dalarne, der renmossan då är
mera åtkomlig.

Då härtill kommer, att dessa mer än halfvilda djur äro mycket
skygga för allt ovanligt, såsom gevärsskott, och rädda för hundar
och vargar samt påverkade af stormar, snö, tillgång på bete in. m.
dylikt, inses lätt huru stora, ja, oöfvervinneliga svårigheter det
måste möta för lappen att hålla dessa renhjordar, ofta uppgående till
tusental, samlade inom de ofta allt för trånga områden, som vid
afvittringen upplåtits åt lapparne, och förhindra renarne att skingras
och spridas samt åstadkomma skador å den bofasta befolkningens i
ödemarkerna — ofta flera mil från hemmen — här och der å myrängarne
spridda oinhägnade höstackar, synnerligast om, såsom ofta
sker, renhjordarne skrämmas och skingras af tjufskyttar, vargar
eller hundar.

Tagas alla dessa omständigheter i betraktande, torde äfven inses
svårigheterna, ja omöjligheten att genom bestämda föreskrifter och
drakoniska straffbestämmelser reglera sammanlefnaden mellan nomader
med sina vilda husdjur, inrymda å trånga områden, emellan
de bofastes egendomar, så, att icke kollisioner uppkomma, så mycket
mer som de bofaste i allmänhet icke heller befinna sig på någon
särdeles hög civilisationsståndpunkt.

Det gäller här vid lag, som jag tror, icke sä mycket att — annat

Lördagen den 9 Maj.

37 N:o 36.

än i vissa fall — skärpa de nuvarande lagbestämmelserna, hvilka, så- Ang. ordnandet
som erfarenheten visat, qenom svåriqheterna att kunna åstadkomma af förhållandet

j ■''o o mellan lånt)av

bevisning om brott, begångna i de ändlösa obygderna, sällan kunna och i0jaste
beifras och komma under domstols pröfning, utan så mycket mer (p0rts.)
att söka förekomma anledningar till missnöje och brott och sätta
allmänna åklagare bättre i tillfälle att upptäcka och beifra lagöfverträdelser
samt skipa full rättvisa genom att göra lapparne och
de bofaste likstälda inför lagen, hvithet de nu icke äro, ty under det
att lapparne enligt gällande lag äro solidariskt ansvariga för skador,
som uppkomma för de bofaste, är detta icke förhållandet med de
bofaste för skador, som dessa tillskynda lapparne.

Såsom förut är anfördt, torde — om man frånser Ljusnedals
bruksområde, der andra särskilda motiv synas hafva varit anledningen
till kriget mot lapparne och massmorden å renarne, och i vissa
delar af Norrbottens län, der tjufskytte å lapparnes renar ordentligen
organiserats — förnämsta anledningen till missnöjet, osämjan
och stridigheterna mellan de bofaste och lapparne vara att söka i
den skada lapparne icke kunna hindra renarne göra å de förstnämndes
å myrarne, i skogarne och å fjellsluttningarna spridda oinhägnade
höstackar samt å beten om våren; och otvifvelaktigt är att de bofaste
härigenom lidit skada.

Då lappen emellertid, i enlighet med stadgandet i lapplagens 11
§ (»att egare till hö som icke finnes i lador, utan i oinhägnade häsjor
eller stackar, icke är berättigad till ersättning som göres af lapparnes
renar»), vägrar att betala ersättning för dylika skador, skall
hämnd utkräfvas, bränvin utdelas till lappens tjenstehjon, hundar
hetsas på renhjordarne, och då hjordarne sprängas, nedskjutas renarne.
Näfrätten-har inträdt i lagens ställe.

Och som på de allra flesta ställen höet icke förvaras i lador
och väl kringgärdade stackar, utan liggande öppet, och lappen omöjligen,
med bästa vilja i verlden, kan förekomma skador å sådana
stackar af kringspridda renar, vill det förefalla, som om uppmärksamheten
borde rigtas på att söka förekomma denna den förnämsta
anledningen till missämja.

Och stridsämnet skulle otvifvelaktigt, till stor lättnad och fördel
för båda parterna, kunna undanrödjas, om blott de bofaste kunde
förmås att, såsom äfven förut citerade lagparagraf förutsätter, öfvergifva
sin gamla ovana att förvara höet i öppna stackar och i stället
inlägga detsamma i enkla lador, hvarigenom höet skulle vinna betydligt
i värde, mot att som nu ui-lakas af regn och snö.

Från Norrbotten, der lador allmännare begagnas, har uppgifvits,
att höet derigenom vinner öfver 40 procent i fodervärde, och en annan
verklig vinst af lador skulle vara, att nybyggarne derigenom föranleddes
att öfvergifva de många små värdelösa myräugarne, hvilkas
bergning oftast kostar mer än höet är värdt och å hvilka skador
genom renar oftast förekomma.

N:o 86. 88

Lördagen den 9 Maj.

Ang.ordnandet Frågan om införandet af lador och ett förbättradt bergningssätt

af förhållandet myrslåtterna torde emellertid, enär inga bestämmelser härom

0^ bofaste ,:)Aiivit gjorda da nybyggena utsynades, knappast kunna ordnas an(Forts)
na^ än på* öfvertygelsens och exemplets väg, genom hushållningssällskap
och andra vederbörande.

För öfrigt borde, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Yesterbottens
län åsigt, lagbestämmelserna om den bofasta befolkningens
fritt utelöpande hundar böra skärpas, så mycket mer som tusentals
sådana hundar påläggas för skinnens skull (hvilka användas
till pelsar), och icke allenast göra skada å renkjordarne, utan förstöra
massor af matnyttigt vildt.

Och då det af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Jemtland
underdåniga skrifvelse af den 13 nästlidne april visat sig, att af
lapparne »efter hvars och ens antal renar» i endast Storsjö lappby
under åren 1887, 1888, 1889 och 1890 utdebiterats ej mindre än
tillsammans 17,840 kronor, men deremot de bofaste, genom svårigheten
att ådagalägga och bevisa hvilken eller hvilka åstadkommit
skador för lapparne, uudgått alla skadeersättningar, synes mig rättvisa
och billighet bjuda, att full reciprocitet införes i lagstiftningen,
så att de bofaste, lika väl som lapparne, göras solidariskt ansvariga
för de skador, som de förras fäkreatur och hundar göra — inom de
i lapplagens 13 § omnämnda »skadeersättningsområden» — på lapparnes
egendom, äfvensom för nedskjutning af renar o. s. v.

Detta måste anses vara en billig fordran, så mycket mera som,
om någon skilnad i lagen skall finnas, den borde vara till fördel för
den svagare parten, som här är lappen, och icke, såsom nu är förhållandet,
till den starkares, som är den bofaste inkräktaren af lapparnes
uråldriga besittningar af fjellbeten, hvilka enligt såväl menniskovän
som naturens lagar hört och således borde höra dessa nomader
till, om de skola kunna hafva sin tillvaro på jordens yta.

Jag skulle, i förbigående sagdt, i sammanhang härmed kunna
anföra åtskilligt om det lagstridiga uppskattningssätt af skador, som
på vissa ställen godkändts, till nackdel för lapparne — bevis finnas
här i in in hand.

Härförutom torde böra stadgas:

att renarne, såsom lappfamiljens lefvande egendom och lifsvilkor,
ställas under verksammare skydd från statens sida;

att åklagare beredes större magt att ingripa både till den bofastes
och lappens värn;

att hvarje lapp vid vite ålägges märka sina renar inom viss tid;

att omärkta renar inmärkas såsom hela lappbyns gemensamma
egendom;

att de bofaste förhindras ega renar eller, om detta icke kan
förhindras, åläggas en viss ej allt för ringa skatt för desamma;

att fisket i de sjöar lapparne brukat fiska uti icke, såsom nu
ofta sker, för en obetydlighet bortarrenderas för statens räkning;

39 N:o 36.

Lördagen den 9 Maj.

att endast värdefullare slåttermyrar å kronoskogarne bortarren- Ang.ordnandet
deras till de bofaste, och detta icke på år, utan på längre tider, hvarigenom
arrendatorn intresseras uti att bättre sköta slåttern och upp- \0faste
föra hölador; (Fortä.)

att de bofaste förbjudas beta sina hästar och nötkreatur å områden,
som upplåtits åt lapparne;

att sträng tillsyn hålles till förhindrande af införsel utaf rusdrycker
i lappmarkerna, och att höga böter stadgas för rusdryckers
utlemnande till lapparnes tjenstehjon;

att gränserna för renbetena bättre regleras; samt slutligen i
fråga om lagens tillämpning:

att lappfogdarnes och länsmännens tjenstgöringsskyldighet beträffande
lapparne bestämmes genom noggranna instruktionar; och

att af lappmarksskogarnes afkastning medel afsättas till aflönande
af biträden åt lappfogdarne samt till upptäckande af förbrytelser
och åstadkommande af bevisning mot förbrytare, hvarigenom
det blefve möjligt att bestraffa lagöfverträdarne och dem som anlända
näfrätt i stället för lag.

Jag har antagligen med mitt långa anförande tröttat kammaren,
men har icke kunnat hjelpa, att det måst blifva omständligt och så
uttömmande som möjligt. Jag skulle velat säga mycket mera och
■anföra åtskilligt ur det rika privata material jag eger.

Saken är efter min uppfattning vigtigare än utskottet behagat
betrakta densamma; ty att döma efter de omförmälda upprörande
officiella skrifvelserna och rapporterna samt enskilda .meddelanden
från lappmarkerna, gäller frågan nära på ett utrotningskrig mot
lapparne, hvilka likväl måste betraktas såsom mennislcor och Konungens
undersåtar och som således borde skyddas af svensk lag och rätt.

Man klandrar med rätta de »hvita» i norra Amerika för deras
behandling af »rödskinnen», men förhållaudet är ingalunda bättre
bär, hvad våra rödskinn beträffar, och för min enskilda del, och jag
hoppas att ganska många skola dela denna åsigt, förefaller det rent
af skamligt att lagen, om också ofullständig, skall stå magtlös mot
sådana dåd som, enligt officiella uppgifter, begås i Jemtlands och
Norrbottens län.

Och då det är »oundgängligen erforderligt», såsom landshöfdingen
i Norrbottens län redan 1886 uttrycker sig, »att, till afhjelpande
af det tillstånd af nära fullkomlig rättslöshet som hotar att
inträda, särskilda åtgärder vidtagas», får jag med instämmande häruti
yrka

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t efter utredning snarast möjligt till Riksdagen
inkomma med förslag till de åtgärder i ofvan omförmälda hänseenden,
som må finnas af omständigheterna påkallade för rättvisare och bättre
ordnande af förhållandet mellan lapparne och de bofaste.

N:o 36. 40

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet
af förhållandet

mellan lappar Bilagor till herr Adelskölds anförande.

och bofaste.

(Forts.)

Bilaga litt. A.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning får Eder»
Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed underdånigst meddela de
upplysningar och aflemna de handlingar, hvilka Första Kammarens
tillfälliga utskott n:o 2 i skrifvelse af den 31 sistlidne mars begärt.

Till besvarande af utskottets fråga rom någon och i så fall
hvilken verklig grund förefinnes för de utspridda berättelserna om
massmord a renar i Ljusnedalstrakten» samt med anledning af utskottets
begäran att få del af de »undersökningsprotokoll och rapporter»,
som ma hafva hållits eller afgifvits med anledning af förbrytelserna,
får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst
bifoga tvenne rapporter af kronolänsmannen i orten, J. A. Ling,
bilagorna A och B, och tillkännagifva att lappfogdens rapporter,
hvilka med undantag af den årligen till Eders Kongl. Maj:t insända
årsberättelsen äro muntliga, i allt hufvudsakligt öfverensstämma med
långs.

Angående utskottets fråga, om hvilka åtgärder som vidtagits
med. anledning af rapporterna, så anhåller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
till en början att få fästa uppmärksamheten på
beskaffenheten af de lagstridiga handlingar, hvarom här varit fråga,
och den befogenhet att inskrida, som enligt gällande lag tillkommer
polis- och åklagaremagt.

Nedskjutning af renar kan ske under olika omständigheter, och
deraf beror ordningsmagtens ställning till den lagstridiga handlingen.
Det vanliga s. k. tjufskyttet, hvilket sker i afsigt att tillgodogöra
sig det skjutna djurets värde, förekommer, fastän icke i någon synnerligt
stor skala, och är denna handling likstäld med stöld och således
föremal för allmänt åtal. Den slags renskjutning, hvarom nu
egentligen är fråga, sker deremot icke i afsigt att bereda sig nytta
af det skjutna djuret, utan för att freda sina egor och genom skrämsel
förmå de öfriga djuren att draga bort och lapparne, till undvikande
af förlust, att taga vård om sin hjord. Sådan skadegörelse
kan i enlighet med 17 § i lagen om renbete den 4 juni 1886 försonas
med skadans ersättande och böter intill högst 40 kronor, och
må enligt 26 § samma lag icke åtalas af allmän åklagare, derest ej
målseganden angifvit saken till åtal. Icke heller finnes i strafflagen
någon bestämmelse som, enligt Eders Kong], Maj:ts befallningshafvandes
mening, gifver allmän åklagare vidsträcktare befogenhet i fall
sådant som detta.

Lördagen den 9 Maj.

41

N:o 36.

Sedan det blef Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande bekant, Ang. ordnandet
att renskjutning börjat systematiskt bedrifvas denna vinter på det afförhållande
bruksegaren Farup tillhöriga Ljusnedals bruks egor, så blef så val
polisen på platsen uppmärksamgjord på att, i hvad på honom kunde (p0rts.)
ankomma, hjelpa lapparne att åstadkomma bevisning mot skyttarne,
äfvensom det stälts till länsman Lings förfogande penningemedel af
anslaget till extra polisändamål för att vidtaga spaningar i afsigt
att öfverbevisa förbrytarne.

Derjemte erhöll lappfogden order att resa till platsen, der göra
sig underrättad om förhållandena, försöka anskaffa bevisning och,
om detta lyckades, skaffa sig målsegandens uppdrag att anställa åtal.

Sedan han derjemte bevistat pågående ting i Hede, i akt och mening
att göra sig kunnig om de der instämda målen emellan lappar
och bofaste och erbjuda sin hjelp åt part, som deraf kunde vara i
behof, återvände han hit, för andra göromål, och lemnade rapport i
öfverensstämmelse med länsman Lings den 3 dennes. De anmälningar
till åtal för renskjutning, som af Storsjö-lappar gjorts hos
lappfogden, hade alla varit så fullkomligt i saknad af bevisning, att
åtal var en omöjlighet.

Lappfogden beklagade äfven i rapporten det oskick, som är rådande
bland lapparne i denna ort, att hafva omärkta renar, hvarom
jag längre ned skall yttra mig vidare, hvilkas nedskjutande icke kan
af någon åtalas, då till sådan ren icke finnes någon lagligen erkänd
egare och således ingen målsegande.

Att, såsom länsman Ling föreslår, anställa särskilda polismän
på platsen, der våldshandlingarna utöfvas, skulle icke medföra någon
nytta, då dessa naturligtvis blefve af alla kände, och då Ljusnedals
egoområde omfattar 5 gamla qvadratmil, der några få personer, med
lokalen obekanta och sannolikt sjelfva af vederbörande öfvervakade,
ingenting skulle kunna uträtta. Då är större anledning till framgång,
om länsmannen klokt använder de penningebelopp han eger
disponera.

Hvad vidkommer anledningen till tvisterna emellan de bofaste
och lapparne i dessa trakter, så finnas både många och verkliga anledningar
till missnöjen å ömse sidor, fastän oviljan icke förr än på
senaste tiden och egentligen blott på ett ställe gifvit sig på så brutalt
sätt luft som nu skett.

Hvad först angår lappen, så iiro de gränser, som vid afvittringen
bestämdes emellan hemmanens egor och renbetesfjellen, ofördelaktiga,
både i så fall att de gifva renskötseln för litet utrymme och att
dervid fästs för litet och delvis intet afseende på renskötselns behof
af skog och lågland för skydd vid långvariga oväder och vid halfmogen.
De första årtiondena efter afvittringens slut hade detta föga
eller intet att betyda, då lapparne opåtaldt ströfvade öfver sina gamla
områden, utan att de nye egarne dervid fäste afseende. Men i mån
som odlingen fortskred och behofvet af odlingslägenheter, slåtterängar
och betesmarker gjorde sig gällande, blef hemmansegaren mer

N:o 36. 42

Lördagen den 9 Maj.

Ang.ordnandet och mer ömtålig för intrång på områden, som lian sjelf ville draga
«/förhållandet inkomst af. Affärerna uppgjordes dock i allmänhet i någorlunda
och bofaste samJa> oc^ laPPen tog vara pa sina renar de tider åt aret, som de

(Forts) '' kunde gorå skada, och betalade utan knot de i allmänhet icke öfver drifna

skadeersättningar, som fordrades af honom, hvarför äfven den
bofaste var öfverseende, om äfven en och annan olägenhet träffade
honom, då han såg att skadan skedde ofrivilligt.. Så går det på det
hela taget till ännu öfver hela länet, der lappar och bofaste stöta
intill hvarandra, utom i den del af öfre Herjeådalen, som gränsar
intill Storsjö lappby. Här har sedan en tid tillbaka förhållandet

varit mindre godt emellan dessa grannar med olika intressen, och

särskildt hafva tvisterna emellan egaren af Ljusnedal och lapparne
mer och mer tillspetsat ställningen, och de försök lappfogden här
gjort att medla emellan de stridande hafva dels afvisats och dels till
ingenting egentligen ledt.

De öfrige hemmansegarne, bland hvilka finnas de som årligen
lida mycken olägenhet af renarnes ströftåg, hafva emottagit lappfogdens
hjelp att erhålla ersättning af renarnes egare. Detta har
så tillgått, allt sedan lappfogde blef i länet anstäld, att skadorna
uppskattas antingen af sådan skiljenämnd, som omförmäies i 14 §
lapplagen, eller vanligast blott af några ojäfvige män, till hvilka
båda parterna hysa förtroende, hvarefter, sedan ersättningsbeloppen
under lappfogdens bemedling blifvit skäligen jemkade och af båda
parterna godkända, summan utdebiteras på lapparne i byn efter hvars
och ens antal renar, uppbäres af lappfogden eller ordningsman och
utbetalas af dem till de skadelidne. Sålunda bär af lappar i dessa
trakter med omkring 10,000 renar uttaxerats:

år 1887 ............. 3,254 kronor

» 1888 ________ 4,112 ^

» 1889 ...... 3,220 » och

» 1890 ...... 7,254 »

Egaren af Ljusnedal har endast tvenne gånger af dessa fyra år
änmält sig till ersättning vid dessa lappfogdens förlikningsförrättningar
och har för skada år 1890 på hans egendom betalts omkring
300 kronor af de sålunda uttaxerade medlen och år 1889
ungefär samma belopp.

Det är således icke sant, att ersättning icke kan erhållas
genom anlitande af lagliga medel, så att man för den skull vore
hänvisad till användande af våld såsom nödvärn och sådant har icke
heller kommit till användande i någon utsträckning annat än på
Ljusnedal. Egaren har tvenne gånger för Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
förklarat sig ämna använda våld i stället för att
anlita lagen.

Den ena gången i skrifvelse, hvaraf en afskrift bifogas som
bilaga G, äfvensom det svar, Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande
med anledning häraf lät tillställa herr Farup under bilaga D —

43 Jfso 46.

Lördagen den 9 Maj.

andra gången under förliden januari månad, då herr Farup till mig Ang.ordnande
på mitt embetsrum förklarade, att han ämnade med våld befria sig rf förhållandet
från betande renar pa sm egendom, der lapparne enligt hans mening ock boj-aste
icke hade någon sådan sedvanerätt, som i lapplagen omförmäles. (forts.)
Hans uppmärksamhet fästes då både derpå, att det icke var öfverensstämmande
med lag att taga sig sjelf rätt, och att befintligheten
eller icke befintligheten af sedvanerätten till uppehåll på hans egor
skall afgöras af domstol.

Det är väl möjligt att, såsom länsman Ling befarar, renskjutningarna
på Ljusnedal komma att upprepas i maj månad. Nya försök
skola då göras att få den brottslige lagförd.

Detta tillvägagående är emellertid enstaka, och det är icke någon
anledning befara, att de redbare och laglydige jordägare, som innehafva
hemman intill lappbyar, skola följa exemplet.

Förhållandena i öfre Herjeådalen tarfva emellertid åtgärder,
egnade att åstadkomma en varaktig förbättring. Dessa måste bestå
uti att skaffa lapparne bättre existensvilkor och att tvinga dem
till ordning. Båda delarne äro lika nödiga, och det ena gagnar till
intet utan det andra.

De^ lappar, som tillhöra Storsjö och den derintill åt norr gränsande
Åre lappby, äro utan jemförelse de oordentligaste och vårdslösaste
af alla lappar i länet, och de hafva så att säga satt sin
oefterrättliga framfart i ett visst system.

Det förekommer i alla lappbyar, att en eller annan ren saknar
■det märke i öronen, som betecknar hvem han tillhör, men sådana
omärkta renars antal är i allmänhet icke betydligt, utom i Storsjö
och Åre, der deras antal antages utgöra öfver en tredjedel af alla
renar, således 3- å 4,000 stycken. Här är det med flit renar lemnas
omärkta, på det deras egare icke skola kunna antastas för den
skada, de åstadkomma, och dessa, jemte ytterligare en stor del af
de märkta renoxarne, få ströfva hela året omkring, fullkomligt utan
uppsigt, och denna halfvilda hjord beskattas af lappen genom infångande
och slagtning, då de, efter att på sommaren hafva sällskapat
med de tama hjordarne på högfjellen, ännu på hösten äro qvar.

När vintern tvingar lappen från fjellen, sprida sig de otama som
verkliga skadedjur långt ned-i provinsen ända inpå Iiede- och Vemdalens
kyrkobyars inegor och rifva ned höstackar och äta upp eller
förderfva mängder af bondens hopskrapade vinterfoder. Det är icke
att undra öfver, om jordegaren ibland förlorar tålamodet, äfven om
han kan hoppas att genom lappfogden beredas någon ersättning af
renarnes egare.

För den slags renskötsel, som så bedrifves, förslår emellertid
ingen utvidgning af renbetesfjellen, och allt inköp af hemman för
Storsjö lappbys räkning är utan gagn, förr än lapparne tvingats att
icke hålla andra renar än sådana som de taga vård om. Det första,
som måste göras, är att alla omärkta och eljest vrida renar infångas
och nedslagtas, och härtill uppmanas lapparne ständigt af lappfogden,

N:o 36. 44

Lördagen den 9 Maj.

mellan lappar
och bofaste.
(Forts.)

Ang. ordnandet men utan allt resultat, så att det återstår nu icke annat än att
af förhållandet vidtaga åtgärder för att tvinga dem dertill.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvade har genom resolution
den 15 december 1890 förordnat, att de båda Storsjö-och Are lappbyar
skola sammanslås till en by, och sedan detta beslut hunnit
taga åt sig laga kraft, ämnar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning derom, att den trakt der
denna bys renar sträfva omkring måtte, i enlighet med 13 § lapplagen,
förklaras utgöra ett skadeersättningsområde. Härigenom framtvingas
de otama renarnes nedslagning och lappen sker härmed ingen
orätt, då han får göra sig till godo en egendom, som egentligen taget
icke är hans, ty han har icke tagit någon vård om dessa djur. Han
får nu ett kapital och besparas de allt drygare utgifter, som afkräfvas
honom för denna vilda hops framfart i den odlade bygden. Den
nedsättning i renarnes antal, som af denna nedslagning blir en
följd, är eu nyttig och nödig förberedelse till den noggrannare vård,
som renarne hädanefter måste egnas, en reform, som kommer att
underhjelpas genom de köp af hemman, som staten låter verkställa
för fjellens jutvidning och hvilka kunna forceras något mer än hittills,
då det för något gagn med sig.

Eu omständighet, hvarpå Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förr fäst uppmärksamhet och som torde varit värd mera afseende,
än som vid stiftandet af 1886 års lag kom den till del, är det år
för år tilltagande bruket att bofaste ega renar, som en lapp vårdar
åt dem. Man har häruti till en del att söka orsaken till den på
senare tiden starka ökningen af antalet renar i nästan alla fjellen.
Lappfogden beräknar, att inom Oviksfjells lappby renantalet inom
jemförelsevis kort tid fördubblats och i alla de öfriga fjellen, utom
ett, betydligt tilltagit. För det första blir det, om antalet renar
får växa hur långt som helst, till slut omöjligt att, äfven med stora
uppoffringar, skaffa tillräckligt renbete. Vidare torde väl på goda grunder
kunna ifrågasättas, huruvida det är nödigt att staten underkastar
sig uppoffringar genom inköp af jord för att användas till bönders
eller nybyggares industri att föda upp renar, eller om det är rättvist
att en del jordegare genom lag ålägges skyldighet att tåla intrång
och inskränkning i sin eganderätt, för att en annan jordegare vill
skaffa sig inkomst af renuppfödning.

Det som kan anses hafva skäl och billighet för sig, då det afser
att hjelpa en svag och på återgång varande stam, som fordom varit
herrar i orten, har icke samma berättigande och ses icke med samma
ögon, då det begagnas som inkomstkälla af den bofaste grannen.
Det vore ingen orättvisa mot nuvarande bofaste renegare i detta
län, om det föreskrefves, att de inom 5 år (en renoxe bör aldrig lefva
öfver denna ålder) skola hafva gjort sig af med sina renar, och att
för framtiden endast lappar finge tillgodogöra sig de rättigheter lagen
tillägger renskötseln. För lappen vore det en stor fördel att komma

Lördagen den 9 Maj.

45 N:o 36.

ifrån nu rådande affärsgemenskap med bofaste, ty detta kompaniskap Ang. ordnandet.
slutar ofta med lappens ruin. af förhållandet

Det liar under nu pågående oordningar traranallits som en nod- och bofaste
vändighet att inköpa Ljusnedals bruk, och man har trott att dermed (Fort3)
skulle allt eller mycket vara hjelpt.

Som jag haft den nåden framhålla, tjena inköp af nya områden
i dessa trakter till ingenting förr än lapparne realiserat sina otama
renar och taga vård om sin egendom; och Ljusnedals bruks egare
är ej heller den, som har mest skäl att beklaga sig, ty vida större
ohägn af renar förekommer i åtskilliga af Storsjö och Hede socknars
byar, och de otama renarne ströfva 6 å 7 mil nedom Ljusnedals egor
och upptaga dervid hela landskapets bredd norr om Ljusne eif.

Eders Kongl, Maj:ts befallningshafvande har emellertid gjort anbud
på egendomen och dervid liksom vid alla andra bud på hemman
för fjellens utvidning, till undvikande af expropriation, erbjudit en
högre köpeskilling, än egaren på något annat sätt och af någon annan
köpare skulle kunna erhålla.

Anbudet har emellertid icke antagits, och då intet hufvudsakligt
för ordnandet af renskötseln skulle ensamt genom förvärfvandet
af detta område vara vunnet, så har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke ansett anlitande af utvägen att expropriera vara påkallad.
Att höja anbudet är af inga förhållanden betingadt, och det
skulle för öfrigt gifva ett dåligt exempel, om den jordegare, som förklarat
sig ämna trotsa lagen och använda näfrätten, skulle härigenom
lyckas bereda sig fördelar, som den fridsamme och laglydige icke
kan ernå.

Underdånigst
John Ericson.

Östersund i landskansliet den 13 April 1891.

P. G. Rissler.

Bilaga litt. B.

Landshöfdingen och kommendören herr baron John Ericson.

Uti min skrifvelse till konungens befallningshafvande den 9
september sistlidet år meddelade jag förhållandena mellan de bofaste
och lapparne så som jag uppfattat dessa förhållanden.

Jag uppgaf då att nedskjutning af renar pågått en längre tid,
hufvudsakligen inom Ljusnedals område. Någon eller några särskilda
personer tycktes emellertid icke hafva åtagit sig renjagten, utan
föreföll det, som om renar nedskötos då och då, der de händelsevis
påträffades. Under yrkande om ansvar för nedskjutning och stöld
af renar, instämde jag emellertid till sistlidet ting trenne personer
(tillräcklig bevisning för deras häktning ansåg jag mig icke hafva).

N:o 36. 46

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet Hvilken bevisning som kan vara möjlig att åstadkomma i dessa mål
af förhållandet ej g0(jt att på förband saga, emedan man aldrig får lita på att
"‘Ic^bofaste'' ^Mk lika inför rätten som utom rätten; säkert är emellertid,

(Fort®) clen egentliga bruksbefolkningen upphörde att förfölja renarne.

* Bruksegaren legde då trenne personer (af sämsta packet), hvilka, af

Farup försedda med remingtongevär, gått på bruksegendomen under
december, januari, februari och hälften af mars månader. Någon
betydligare skadegörelse å renar har dock icke hörts af förr än under
, senare hälften af februari månad, då gtt betydligt antal renar nedskötos,
ehuru ingalunda till så stort antal, som en del tidningar veta
att omtala. Som det varit icke endast Funäsdals-bönder, utan äfven
bönder från Medskogen inom Hede socken, som på anmodan af lapparne
hopsamlat renkropparne, har jag ej kunnat få någon säker
uppgift på antalet, men har jag hört uppgifvas omkring sjuttio stycken.
En hel del har naturligtvis blifvit så förstörda af rofdjur, att de
ej kunnat'' tillvaratagas, och många hafva antagligen skjutits, som man
ej fått reda på, men om man uppskattar under vinterns lopp skjutna
renar till 150 stycken, torde detta tal icke vara för lågt.

Då herr landshöfdingen uppmanar mig att uppgifva Farups ställning
till saken, måste jag bestämdt påstå, hvad som ock af ofvanstående
framgår, att Farup icke endast är anstiftaren af renskjutningen,
utan numera helt och hållet leder densamma. Någon direkt
befallning torde han nog hafva aktat sig för att utfärda, men bevisligen
har han upprepade gånger yttrat, att den som skjuter renar
är hans bästa vän. Då man nu känner, i hvilken beroende ställning
brukstorparne stå till Farup, är lätt förstå, att många försökte att på
detta sätt vinna hans bevågenhet, men, som jag förut nämnt, tror
jag icke att bruksbefolkningen i allmänhet numera går hans ärenden
i bär ifrågavarande fall. Hvad beträffar ofvannämnda trenne legda
personer, så lärer han heller icke direkt uppmanat dessa att nedskjuta
renar, hvilket de ock naturligtvis förneka sig hafva gjort, men det
faller af sig sjelft, att detta varit meningen, då de för att afhålla
renarne från hans område utrustats med remingtongevär och skarpa
patroner.

Det kan nu synas, som skulle det bero på slapphet att våldsverkarne
icke blifva fast, då det ju tyckes vara klart, hvilka de äro,
men inför våra domstolar gäller ej i dylika mål annat än vittnen,
och sådana finnas icke. Man kan icke ens begagna sig af det i
öfrigt vidriga sättet att åtala den ene och åberopa de två öfriga som
vittnen, ty enligt hvad som vid undersökning framgått, hafva de
iakttagit den försigtigheten att alltid gå hvar och en på sitt håll,
så att den ene aldrig sett hvad den andre gjort.

Lapparne hade ojäfviga personer, som under de dagarne, då
de flesta renarne nedskötos, gingo på Ljusnedals-området för att söka
öfverrumpla våldsverkan:e, men lyckades aldrig. Våldsverkan^ äro
för väl instruerade; så har man t. ex. ingen ledning af skotten, då
tre personer hvar och en på sitt håll aflossa skott på skott dagen

47 N:o 36.

Lördagen den 9 Maj.

i ände, men kanske hålla på så i veckor utan att fälla ett enda Ang. ordnandet
djur. De skjuta, påstå de, endast för att skrämma renarne. En"ilelian^ia^**
annan svårighet består deruti, att den person, i hvars intresse ren-“*cj“0y-3T"
skjutningen sker, jemväl är egare till så väl hus som mark inom (|?ort8,)

det område, der brottet sker; detta gör att man icke kan honom
ovetande vistas inom Ljusnedal öfver natten eller i öfrig! vidtaga
den ringaste åtgärd utan våldsverkan^ kännedom derom.

Renarne hafva nu redan omkring en månad varit borta från
Ljusnedal, men sannolikt är att de under maj komma åter och jag
vågar derför ödmjukligen förnya min uti ofvan åberopade skrifvelse
den 9 september gjorda framställning om tillsättande af två eller
flere extra polismän för att förhindra ytterligare våldsåtgärder.

Visserligen förefaller det mig, som om den nu drifna renskjutningen
mera åsyftade att tvinga regeringen att inköpa bruksområdet
än att afvärja renarnes skadegörelse, men jag fruktar dock, att, då
bruksegaren haft mod att låta nedskjuta en sådan massa renar under
vintern, då de väl ändå göra jemförelsevis liten skada, jagten skall
komma att bedrifvas om möjligt ändå hänsynslösare på våren, då
renarne verkligen göra stor skada genom att afbeta den uppspirande
gräsbrodden.

Samtliga vid häradsrätten anhängiga mål emellan Farup och
lapparne röra yrkadt ansvar för skadegörelse samt ersättning för
liden skada å skog, mossa och, så vidt jag ej missminner mig, äfven
å slåtter genom minskad höafkastning. Endast två af dessa mål
äro vid häradsrätten afdömda. I det ena, som afgjordes i juli 1889,
ålades lapparne värjemålsed, hvilket utslag dock upphäfdes af hofrätten
och ligger nu i högsta domstolen. Det andra målet afgjordes
sistlidne december, dervid lapparne helt och hållet frikändes, men
har Farup öfverklagat målet hos hofrätten, der det ännu icke blifvit
afdömdt.

Ödmjukligen
J. Å. Ling.

Funäsdalen den 3 april 1891.

Vidimeras

Östersund å landskansliet den 7 April 1891.

Ex officio
P. G. Bissler.

Bilaga litt. C.

Till Konungens befallningshafvande i Jemtlands län.

Åberopande min senaste vördsamma anmälan m. m. af den
20 sistlidne augusti med ty i styrkt afskrift bifogade syneprotokollen

N;o 36. 48

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet rörande den allt jemt fortfarande förödelse å mig tillhöriga Ljusneaf
förhållandet <ja]s bruks egor genom renar, tillhörande närboende renegare, hvilken
”^olh1 bofastT förödelse i synnerhet å senare tider mer och mer ökats, utan att

(Forts) '' JaS hitintills sett eller ser mig i stånd att ens i någon mån hindra

eller hejda densamma eller derför skaffa mig upprättelse, öfversändes
härhos i styrkt afskrift nytt syne- och värderingsinstrument af
den 10, 11, 12 och 13 i denna månad, utvisande att förödelsen allt
jemt fortfar och i hög grad hotar brukshemmannens bestånd.

Icke mindre än sex rättegångar pågå i syfte att vinna åtminstone
någon upprättelse, men utgången är oviss och torde i alla händelser

länge låta vänta på sig. Dertill kommer — hvad ock syneproto kollen

utvisa — att det skadestånd, som möjligtvis kan vinnas,
ingalunda vill motsvara den verkliga skadan, som synemännen af
uppgifna orsaker icke sago sig i stånd att uppskatta, fäst de med
styrka framhållit, att brukshemmanens bestånd deraf på det allvarligaste
hotas. Det är så långt ifrån att inkräktarne hitintills låtit
sig afskräcka, att ostridigt är, det de numera obehindrade tagit i
besittning och nyttja min egendom, och äfven i dag, då denna anmälan
nedskrifves, låta närboende renegare renar till ett antal af
säkerligen mer än tio tusen vistas å mina egor, såsom af bifogade
bevis synes.

Lagen af 4 juni 1886 tillägger sedvanerätten med afseende å
begagnandet af renbetesmarker eu förr okänd betydelse, och det
torde icke vara tvifvel underkastadt att inkräktarne här genom det
olagliga intrånget och besittningstagandet af mina egor äfven afse
att slutligen göra sig till lika lagliga innehafvare af desamma, som
jag sjelf, helst de uti sitt brottsliga förfarande hitintills åtnjutit en
högst beklaglig uppmuntran.

I stället för att vinna skydd och upprättelse genom mångåriga
anmälanden och klagomål hos de administrativa och dömande myndigheterna
för hvad jag sålunda lidit och lider, dervid jag utan resultat
underkastat mig kostnader till mycket stora belopp, har alltså
den ställning, hvaruti jag nu slutligen blifvit försatt, klart nog lagt
i dagen, att numera endast återstår antingen att, å ena sidan, se
min egendom mig beröfvad och förstörd, eller ock, å andra sidan,
gripa till den mest motbjudande af alla utvägar, nemligen att — så
vidt jag förmår — genom nödvärn söka värja mig — så mycket
mera motbjudande, som jag här endast kan värja mig emot de osjäliga
djuren — de fördolde inkräktarnes synliga redskap — genom
deras oskadliggörande.

Då det vore ändamålslöst och icke heller med skäl kan begäras
eller i lag förutsättas, att den senare utvägen skall uppskjutas, tills
jag icke eger något mera att värja eller försvara, så nödgas nu
också jag i likhet med en del tillgränsande grannar att söka räddning
genom nödvärn, intills eganderätten i här omhandlade afseende
åter måtte vinna helgd och skydd, och min egendom kunnat återvinnas,
men på det att denna sista utväg icke måtte tilläggas

Lördagen den 9 Maj. 49 N:o Sfi.

falska eller ovärdiga motiv, eller andra motiv än de som verk - Äng. ordnandet

ligen föreligga, så göres härom vördsam anmälan hos Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, reserverande mig mot allt ansvar för den skada

å diuren, som inkräktarne härigenom måtte förvållas. °°,„ .f

° (rörts.)

Ljusnedals bruk den 23 september 1890.

Vill. Farup.

Från här förvarade originalhandling rätt afskrifvet; intygas,

Östersund å landskansli! den 10 april 1891.

Ex officio
P. G. Rissler.

Bilaga Litt. D.

Herr bruksegaren, ledamoten af Riksdagens Andra Kammare
V. Farup.

Uti skrifvelse den 23 sistlidne september hafven I hos konungens
befallningshafvande anmält, att I, till följd af den betydliga åverkan,
som af renar förorsakades å eder tillhörig mark, samt, enär annat
skydd deremot ej kunde eder beredas, funne eder nödsakad att söka
räddning genom nödvärn, i sammanhang hvarmed I reserverade eder
mot allt ansvar för den skada å rendjuren, som deras egare härigenom
kunde förvållas.

Och får konungens befallningshafvande i anledning häraf fästa
eder uppmärksamhet derå, att, derest de skyddsåtgärder, som af eder
komma att vidtagas, skulle befinnas innebära någon lagöf ver Hädelse,
den gjorda anmälan icke kan lända eder till ursäkt eller medföra
befrielse från ansvar enligt lag.

Östersund å landskanslist den 4 oktober 1890.

John Ericson.

P. G. Rissler.

Från konceptbrefboken rätt afskrifvet, intygas

ex officio
P. G. Rissler.

Bilaga Litt. E.

Protokoll, hållet vid sammanträde
med Jukkasjärvi lappar i
Jukkasjärvi gamla kyrkoby den 14
april 1890.

S. D. I anledning af att Jukkasjärvi lappar flere gånger under
vintern klagat öfver att renstölder inom socknen fortfarande föröfvades
i sådan grad, att lapparne kunde sägas vara nästan rättslösa med
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 36. 4

N:o 36. 50 Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet hänsyn till siu egendom, samt hemstält om det ej vore möjligt att
af förhållandet åtgärder kunde vidtagas, som kraftigare åtminstone hejdade eller förmeUan
lappar gv°rade dessa brott än länsman vore i stånd till med de ringa meoch
bofaste. ^ faan hade sitt förfogande, hade undertecknad ansett det nöd(Fort8.
) ]jgra befolkningen, så väl lappar som bofaste, i fragan, och

för ändamålet genom kungörelse, som senast under gårdagen publicerats
i gamla kyrkan härstädes, utsatt sammanträde att hallas denna
dag å gästgifvaregården. Oaktadt nu hölls s. k. kyrklig, hade ej
så många infunnit sig, som jag väntat och önskligt hade varit. Dock
antecknades följande såsom närvarande; nemligen från Talma byalag:
Anders Olsson Saari, Olof Nilsson Svonni, Per Jonsson Svonni, Anders
Jonsson Svonni, Anders Nilsson Svonni, Nils Jonsson Nutti, Per
Olsson Nutti, Esaisas Olsson Tjoggi, Nils Mikaelsson Nia och Olof
Larsson Inga; från Rautusvuoma byalag: Mikael Nilsson Nia, Olof
Nilsson Svonni den äldre, Erik Persson Hufva och Nils Ersson Hufva;
från Kaalasvuoma byalag: Mikael Mikaelsson Inga, Nils Jonsson Saari
och Per Persson Hufva den yngre. Af bofaste hemmansegare hade
endast några få af de väl ansedde bland dem infunnit sig. Länsman
Hultin var af pågåenda urtima ting i Wittangi förhindrad att bevista
sammanträdet, hvaremot kyrkoherden Lidström var närvarande
och benäget lemuade nödiga upplysningar.

Talma-lapparne uppgåfvo, att de på våren och sommaren flytta
och uppehålla sig mellan Torneå träsk och Altevand pa bada sidor
om fjellryggen, hvarefter återtåget sker om hösten, med passeiaude
af gårdarne Kattovuoma, Salmi, Wittangijärvi, Seojärvi och vidare
i närheten af Wittangi elfs vestra strand genom Jukkasjärvi socken
ända in i Pajala församling. Nämnda gårdar äro upplåtna nybyggen,
utom Kattovuoma, som anlagts utan tillstånd. Ehuru aborna,
hvilka äro så pass redbara, att de ej förorsaka synnerligt obehag genom
tjufnader, icke omgärda sina höstackar, betala dock lapparne
för sämjans skull höskador, då måttliga anspråk göras. En af 300
skogsrenar bestående hjord, som för ej sa länge sedan bildats af unga
fjellrenar och vårdas af Isak Stjernström från Seojärvi, förorsakar
mycken olägenhet genom att alla betesmarker dessa renar om sommaren
ganomströfva blifva om vintern odugliga, i följd hvaraf de
förut knappa betesmarkerna än mera inskränkas. De trakter, genom
hvilka Talma-lapparue flytta, äro ganska inskränkta. På trakten
emellan Lönnesjaur och Alnatjokk pa norska sidan och Wuoskajaur
på svenska området sammanblandas renarne med renar tillhörande
Saarivuoma byalag, hvaraf följer mycket och tidsödande arbete att
hopsamla och återföra de renar, som återstå, sedan eu stol del tillgripits
af Saarivuoma-lapparne, hvilka åter skylla pa, att Karesuandolapparue
föröfva stölderna. En närvarande lapp från Saarivuoma vitsordade
så väl renarnes sammanblandning samt att eu del Talmarenar
omkoromo genom Saarivuoma-lappars förvållande, hvaremot
han medgaf att »Saarivuoma-renar just ej brukade komma bort inom
Talma byalag». Om ock, såsom nämndt, Talma-lapparne lefva i god

Lördagen den 9 Maj.

51 N:o 86.

sämja med de bofaste inom Jukkasjärvi socken, med hvilka de komma Ang. ordnandet
i närmare beröring, blir förhållandet motsatt så snart de komma afförhållandet
inom Pajala socken, der lappar af Palma stam sedan äldsta tider
flyttat och der de ock ännu nödgas någon kortare tid uppehålla sig °°,r 0J(U e‘
om vintern, utom ett och annat år, då betesförhållandena inom Juk- 01
kasjärvi äro särdeles gynsamma. Allt sedan laga skiftet afslutades
hafva bönderna i Kurkio, Oksajärvi, Kangos, Lovikka och Auttis ansett
sig hafva erhållit så oinskränkt rätt öfver sina skogsskiften, att
ej lappar hade någon rätt att beträda desamma utan jordegarnes tillstånd.
I konseqvens härmed fordra bönderna ganska hög betalning
då lapparne nödgas komma in på skiftena. Nu närvarande lappen
Elias Tjoggi uppgaf, att 1889 på vintern affordrades och erlade han
jemte Nils Olsson Nutti, Per Olsson Fjelldal och numera aflidne Olof
Nilsson Nutti något mer än 100 kronor för det de med sin gemensamma,
till omkring 1,000 renar uppgående hjord under februari
och eu del af mars månad uppehållit sig på Kangos bys skiften.

Tjoggi hade ej reda på byamännens namn eller det belopp hvar och
en uttagit i vidare mån, än att en vid namn Per Johdet tagit nära
40 kronor för ej fullt 2 veckors uppehåll på hans skifte och Per
Rantatalo 20 kronor för vistelsen eu vecka på dennes skifte. Om
lapparne vägra fordrad betalning, blifva de öfverfallna eller tillfogade
skador. Så hade samma vinter en lapp, som lägrat sig på ett ställe
vid namn Kirkonmella, s/4 mil från byn, vägrat betalning och straffades
dermed, att några karlar kommo till kåtan, der endast qvinnor
och barn voro hemma, nedrefvo densamma under hotelser och
svordomar, och lemnade kåtans hjelplösa invånare under bar himmel.

Man föregaf sig vilja skydda detta område, emedan man der brukade
samla renlaf. Dock fästa de bofaste här ej så stort afseende vid
renlafven som vid den obetydliga skada, som kan uppstå genom att
renarne afskala eu och annan ung tall. Icke blott Talma-lappar,
utan äfven och hufvudsakligast Saarivuoma-lappar, hvilka ock måste
besöka Pajala, beskattas derstädes på ännu känbarare sätt.

Rautusvuoma-lapparne flytta om sommaren nära norska gränsen
mellan Rautusjoki och Torneå träsk, draga mot hösten nedåt efter
Rautusjöki, som öfvergås vid Käyrivuopio och Kurravaara, vidare på
vintern nedåt efter södra sidan af Torne eif, stundom ända in i Pajala
socken. De gårdar stammen passerar äro Käyrivuopio, Kurravaara,

Jukkasjärvi, Svappavaara m. fl. Käyrivuopio gård är för 15 år sedan
utan särskildt tillstånd uppförd å kronomärke!! af en vid namn Isak
Larsson från Kurravaara, som påstår sig hafva nedsatt sig på stället för
fiskets och ängsmarkernas skull. Lapparne deremot påstodo, att han,
som hade nybygge i Kurravaara, tydligen inkräktat stället, såsom
varande särdeles gynsamt för renstölders föröfvande, enär mycket renar
tidigt på hösten ovilkorligen måste samlas på den udde, som bildas
af Rautusjoki och en i densamma nedanför gården utfallande
bäck och der äro lätt åtkomliga. Isak Larsson och hans fyra söner,
af hvilka två uppfört åt sig särskilda bostäder, sysselsätta sig mest

N:o 36. 52

Lördagen den 9 Maj.

Ang.ordnandet med ren tjufnad. Oaktadt de icke ega mer än några få dragrenar
af förhållandet och 4 eller 5 vajor hos lappen Erik Persson ljuf na samt köpa obe"''‘och^bofäste''
tydligt slagtrenar, innehafva de ständigt ofantligt mycket kött, som
(Forte) me<^ långa raider forslas till Pajala och Ofver-Torneå marknader.

Vid sjelfva gården och rundt omkring i närheten deraf i skogen
påträffar man ständigt talrikt med slagtställen och mycket affall efter
slagt, som bland annat utvisar, att äfven renkalfvar och unga
honrenar slägtas. Då renar komma på gårdens oinhägnade höhäsjor,
nedskjutas de ofta, och lapparne hotas med skjutvapen. Stället vore
för lapparne till stort gagn, om folket vore ärligt, men som det nu
är, är det till största skada.

Kurravaara by påstods vara nästan ännu farligare. Utom sådana
personer, som direkt sjelfva stjäla, finnas här många tjufgömmare
och flere lönkrögare, som dels sälja bränvin åt tjufvarne, dels
tillbyta sig renkött derför. En krögare har slutat med handteringen,
men ännu finnas fyra qvar.

Jukkasjärvi gamla kyrkoby, som förut varit sämst, sades nu
blifvit något bättre i hänseende till stölder och bränvinshandel, ehuru
ännu en mängd stölder begås och mycket stulet kött uppköpes samt
mycket bränvin af3rttras. Af sexton husbönder i byn ansågos ej mer
än hälften vara redbare. Orsaken till att stölderna något aftagit
sades vara, dels att lapparne under de senaste renåren kunnat hafva
noggrann tillsyn öfver renarue, dels att länsmannen med mycken
kraft försökt hålla efter tjufvar och lönkrögare.

I Svappavaara by sades gamla husbönder i allmänhet vara redbare,
men ungdomen oerhördt tjufaktig. Under stocksläpning under
denna vinter har eu stor mängd renar tillgripits. Lönkrögeri bedrifves,
ehuru ej i så stor skala som i senast nämnda två byar.
Här lär ock finnas eu extra polisman, som dock hvarken vågar eller
förmår uträtta något nämn värd t.

Äfven Rantusvuoma-lapparne, som stundom besöka Pajala socken
och komma i närheten af byarne Palokorva, Lovikka, Auttis och någon
gång Juhonpieti, måste erlägga dryg betalning, då de uppehålla
sig på enskildas skiften.

Kaalasvuoma-lapparne, hvilkas egentliga flyttuiugsområdo är
trakten mellan Rantusjoki och Kalix’ eif, hafva på sista åren börjat
flytta om vintern inom Gellivara socken i närheten af Kalix’ eif,
emedan betet på södra sidan är betydligt bättre och utrymmet stort.
De gårdar dessa lappar hufvudsakligast måste komma i beröring med
äro Pirttivuopio eller Paitasjärvi vid sjön af samma namn, Laukkuluspa
och Kaalasluspa, uti hvilka befolkningen är i högsta grad okunnig
och tjufaktig och allra värst i Kaalasluspa by, bestående af två
kronohemman och tvenne å kronomark utan tillstånd uppförda backstugor.
Oaktadt de jemförelsevis talrika invånarne äro åbyggnaderna
mycket eländiga. Folket, som anses mycket förmöget, har riktat sig
genom stölder och lönkrögeri bland tjuflappar. Då en större eller
mindre skock renar förirrar sig till närheten af byn, nedslagtas hvar

53 N:o 86.

Lördagen den 9 Maj.

enda ren. Stölderna börja''-redan i slutet äf augusti och fortfara hela Ang. ordnandet
hösten och vintern, så länge lappar tåga förbi eller uppehålla sig {tf.förhållandet
närheten. Man försöker förvara det tidigt slagtade köttet mes” i ^Jch^ofTste''''
skogen för att kunna afyttra det på marknader under vintern, och
eu del forslas med båt till gårdarne. Aldrig skall man dock i Kaa- °''S

lasluspa hafva stulit så oerhördt som under förliden höst. Man lär
hafva fått visshet om, att en enda person på sin lott fått ej mindre
-än 300 renar. Till senaste Kengis marknad forslades från Kaalasluspa
flere hundrade lispund endast renstekar, men som en del voro
mycket skämda, måste åtminstone sex renlass föras tillbaka, hvilka
man sedermera försökte afyttra i Gellivara; men det lyckades ej bättre,
än att länsmannen der tog i beslag fyra lass, enär stekarne voro
odugliga såsom födoämne. Oaktadt denna myckenhet kött, som man
förskaffar sig och afyttra!'' på marknader, medför man helt obetydligt
med renhudar, hvilka till stor del förstöras. På senaste Matarengi
marknad hafva dock Kaalasiuspabor försökt sälja ej så obetydligt
renhudar, från hvilka öronen med märkena bortskurits och hvilka
hudar voro af så tidigt, antagligen i augusti, slagtade renar, att det
korta håret aflöll från hudarne, då man skakade dem. Vid samma
tillfälle ufbjödos ock skämda renstekar. Oaktadt sålunda stölderna
föröfvas nästan öppet, våga lapparne ej på egen hand verkställa någon
undersökning i Kaalasluspa, ty de skulle genast afspisas med
bössor och revolvrar, hvilka senare tjufvarne alltid bära på sig.

Länsmannen har ock svårt att veta lämpligaste ögonblicket, när lian
borde infinna sig. På framstäf fråga till lapparne, om de så vidt
i deras förmåga stod gingo länsmannen till mötes med angifvande
af brott och förskaffande af bevisning, genmäldes, att de i allmänhet
på sista tiden gjort det utan synnerligt obehag, men att de flesta
brojt ej kunde åtalas i följd åt'' lättheten för tjufvarne att undanrödja
bevisningen, då de i de flesta fall behöfde blott bortskaffa brolien,
med märken, från huden på en eller flere stulna renar. Deremot
vagade ej de redbara bönderna i bär förut omförmälda byar
angifva sina tjufaktig,i grannar och lönkrögare, af fruktan för hämnd,
hvilken ej skulle uteblifva, äfven om angifvelse!! ej föranledde till
den tilltalades fällande, hvilket oftast är ganska ovisst, ty om länsmannen
ock anser sig hafva bevisning, bänder det ej sällan, att vittnena,
genom att vid domstolen fördölja eller rent af uppdikta eu berättelse
till den tilltalades förmån, åstadkomma hans frikännande.

Äfven betonades de olägenheter, som förorsakas lapparne genom
utdrifning af timmer från kronans skogar. De ganska obetydliga
skogarne uthuggas, toppar och qvistar lemnas qvar, snön bopar sig
derigenom hård, och hela trakten blir oduglig som renbetesland, och
slutligen hafva stockkörarne ett utmärkt lägligt tillfälle att stjäla
renar, såsom det i vinter nogsamt visat sig, på de ställen der utdrifning
egt rum. Upplysta om, att det var resthyggen, som nu utdrifvits,
ville lapparne uttala den önskan, att ingen utverkning för
framtiden borde komma i fråga från kronans skogar inom socknen.

Nso 36. 54

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet
af förhållandet
mellan lappar
och bofaste.
(Forts.)

Angående reumärkeslagens verkningar upplyste lapparne, att den
verkat ganska godt, i ty att tillgrepp af renar genom förfalskning
af märken något minskats, men framhöllo, att ordningsmannen i byalagen
ej vågade, såsom (hiskligt och behöfligt vore, undersöka hjordarne
och anmäla för länsman öfverträdelser mot lagen. Sedan de
få vid sammanträdet närvarande bofaste, på framstäld fråga, icke
kunnat förneka lapparnes ofvanstående uppgifter och beskyllningar,
begagnades tillfället att allvarligen framhålla för dem det vanärande
för hela kommunen, att sådana brott och oordningar samt uppenbar
kränkning af och trots mot allmän lag samt förnärmande af medmenniskors
rätt kunde få alldeles opåtaldt förekomma, samt att alla
grannarne i en by måste anses gemensamt ansvarige för tillståndet
i byn, hvadan det var de bättre tänkandes pligt att ovilkorligen
vara den fåtaliga kronobetjeningen behjelplig att uppdaga brotten
och få de skyldige till straff befordrade, ty de brottsliges öfvertygelse
om, att deras granne är en oförsonlig och oförskräckt fiende
till deras olofliga handtering, skall säkert åstadkomma kraftigare verkan
än en talrik polis.

Vidkommande de direkta åtgärder, som härförutom skyndsamt
borde vidtagas, för att så vidt möjligt åstadkomma ändring i ofvan
anförda missförhållanden, ansågs att två extra polismän borde förordnas
i hvart lappbyalag samt sex för de bofaste, med tjenstgöringsskyldighet
för två i byarne Svappavaara och Jukkasiärvi, två för
Kurravaara och Käyrivuopio och två för Kaalasluspa. Tjenstgöringstiden
borde för dem bland lapparne vara ständig, och för dem bland
de bofaste från 1 september till 1 mars.

Den 16 april i Soppero.

Enär under sammanträdet i Jukkasjärvi närvarande lappen Tomas
Jonsson Skum anmält, att Saarivuoma-lapparne icke kunnat infinna
sig derstädes, men kunde endera dagen träffas i Soppero, infann
jag mig nu i Soppero, der följande lappar från nämnda byalag tillst
ädesko in in o för att höras rörande vissa förhållanden i deras byalag,
nemligen Tomas Jonsson Skum, förman Jon Persson Ömma, Isak
Larsson Siklcu och Jon Larsson Sikku.

Saarivuoma-lapparne, som om sommaren uppehålla sig på norska
området omkring Altevand, efter gränsen mot Enontekis nedåt
och om hösten vid Pulsujoki inom Enontekis, hafva alltid varit de
mest tjufaktigt af alla lappar. Det är till största delen renar från
Enontekis som tillgripits, och handteringen har varit mycket inbringande
i följd af de många tjufgömmare och uppköpare, som funnits
i Soppero by; men sedan tre af dessa äfvensom åtskilliga lappar
blifvit åtalade och till straff befordrade, har tillståndet under
senäfste åren varit något bättre. Då under förliden sommar på flera
ställen hittades flockvis dödade renar, utan att de tillgodogjorts, var

55 N:o 36.

Lördagen den 9 Maj.

sannolikt att dessa renar ej dödats i följd af begär att stjäla, utan Ang. ordnandet

„ ,, o . ,, t-. af förhållandet

för att åstadkomma skada. 1000 „ „ mellan lappar

Härom berättade lapparne, att allt sedan 1888 pa varen, da en och iojaste_
Talina stam tillhörande lapp, Nils Mikaelsson Kemi, som förut jemte (Fort8.)
andra Talma-lappar fört sina renar inom I5:de distriktet i Norge, kommit
in i I4:de distriktet, der Saarivuoma-lapparne flytta, både ovänskap
synts uppstå mellan Kemi och Tomas Jonsson Skum. I följd
af att Kemi på sommaren samma år mistat nästan alla sina oxrenar,
så att han på hösten måste begagna sig af hästar under flyttning,
hade Kemi trott att renarne förkommit genom Skums tillskyndelse,
hvilket dock ej var fullt sannolikt, enär hvarken dödade renkroppar
eller slagtställen påträffades i större antal än vanligtvis förut, och
enär Kemi sedermera bland Talma lappars renar återfått omkring
300 af sina hanrenar, hvarförutom i klyftor påträffades ej så få
kroppar efter nedrasade renar. På vintern 1889 skulle Kemi fattat
ytterligare hat till Skum, emedan denne, som är slägt med Kemis
hustru, förebrått Kemi för ovänskap mot hustrun, åtminstone skulle
Kemi hafva fält svåra hotelser mot Skum. Påföljande sommar påträffades
öfver allt en mängd Skum tillhöriga renar dödade i skogen
samt på ett ställe 70 renkalfvar, af hvilka endast hudarne afdragits.

Ehuru ingen bevisning kan åstadkommas, är man förvissad om, att
nu häktade Johan Henrik Jansson Blind, som till sitt häktande varit
dräng hos Kemi, jemte två andra lappdrängar verkstält dessa dåd.

De nu närvarande lapparne sade, att de jemte de flesta^ andra
husbönder tröttnat på det rättslösa tillstånd, som en följd af år rådt
inom deras byalag, och önskade lifligt att sadana åtgärder matte
vidtagas, att ordning och sämja kunde åstadkommas. De hemstälde
derför om anhållan hos konungens befallningshafvande, att två extra
polismän kunde förordnas att tjenstgöra inom deras byalag från
l september till l mars. Som enligt deras försäkran hvarken från
deras eller något annat byalag inom socknen kunde fås personer,
som vore lämpliga och villiga att åtaga sig befattningen, föreslogs
dertill Elias Johansson från Soppero och norske undersåten Matts
Svensson Tornensis.

Dessa lappar besöka alla vintrar Pajala socken och nödgas erläggaodryg
betalning för uppehåll på enskildas skiften.

År och dag som ofvan.

F. Forsström.

Vidimeras

ex officio
A. Phinon.

Herr Roman: I den motion, som ligger till grund för tillfälliga
utskottets förevarande utlåtande, förekommer en uppgift, vid
hvilken jag anhåller att få något uppehålla mig.

N:o 36. 56

Lördagen den 9 Maj.

Ång. ordnandet Sedan motionäheri i motionen först intagit en i en ÖstersundsafjörhSUandet
tidning synlig artikel rörande olofligt nedskjutande i massa af renar i
m\cTiofasu. Herjeådalen, hvilken artikel synes närmast hafva föranledt motionen
(Forts.) i fråga, samt motionären derefter, och änskönt hans egen motion obestridligen
har en stark filantropisk anstrykning, med lätt ironi vidrört
en del andra filantropiska sträfvanden, fortsätter motionären:
»Hvar och en, som hyser minsta känsla för menniskorätt, måste
häpna öfver ett sådant laglöshetstillstånd och fråga: Hvem är skulden
till detta oefterrättliga förhållande? Är det felaktiga eller ofullkomliga
lagar eller en slapp tillämpning af lagarne? »Bådadera»,
har svarats från Herjeådalen.» — — — —

Huruvida felaktiga eller ofullkomliga lagar direkt eller indirekt,
bära någon skuld eller icke i de rättskränkningar, Indika i den
citerade tidningsartikeln omförmälas, derom vill jag visst icke tvista
med motionären, men hvad jag deremot vågar bestämdt påstå, det
är, att någon skuld till berörda rättskränkningar icke är att söka i
slapp tillämpning af emot sådana gifven lag, och jag tror mig kunna
göra anspråk på att derom ega någon kännedom, då jag allt sedan
år 1879 är'' ordinarie domare i Herjeådalen och således i egenskap
af häradsrättsordförande i första hand har mig anförtrodd lagarnes
tillämpning derstädes.

Såsom för den ärade motionären utan tvifvel är väl bekant,
tillkommer det icke domstol att, der eu rättskränkning skett, omedelbart
ingripa för dess hedrande, utan är domstolens ingripande bundet
vid att dess åtgärd skall under en viss form påkallas.

Följaktligen, der domstolens åtgärd icke påkallas, der kan icke
heller någon lagtillämpning komma i fråga.

Nu är emellertid händelsen, att från och med 1879 intill innevarande
års början icke vid någon af domstolar^ i Herjeådalen
varit beifrad vare sig någon enda sådan lagöfverträdelse, som i motionen
beröres, ej heller någon skadegörelse å ren, hvaremot under
nämnda tid två personer stått tilltalade för olofligt dödande af ren
i afsigt att tillegna sig djuren, och blef den ene af desse slutligen
dömd som tjuf, men den andre, i brist af bevisning, frikänd.

Till innevarande års vinterting med Hede tingslag ha deremot
instämts två mål angående olofligt dödande af renar, men dessa båda
mål äro ännu på häradsrättens pröfning beroende.

Motionären behagade häraf finna, att, då under senaste 12 till
13 åren intet slags skadegörelse alls å ren varit vid någon af domstolarne
i Herjeådalen föremål för lagtillämpning, det än mindre kan
blifva något tal om slapp tillämpning derstädes af i sådant hänseende
gifven lag, åtminstone icke under nämnda tid.

Hvad derutinnan kan hafva inträffa t för längre tid tillbaka, är
för mig obekant och outforskadt och torde i alla händelser vara att
räkna till den snö, som föll i fjol.

Innan jag härefter öfvergår till att orda något i hufvudfrågan,
anser jag mig böra, med anledning af motionärens anförande i dag

Lördagen den 9 Maj.

57 Nio 36.

i ämnet, uttryckligen förklara, att jag ej har för afsigt att inlåta Ang. ordnandet
mig på något vare sig klander eller försvar af den i berörda an- aff^ålUndet
förande tydligen utpekade enskilde mans görande och låtande, som ^glj^bofatte*''
sålunda bragts på tal, och mina skäl härför äro, att jag anser denna (Förts)
fråga nu ej vara kommen inför rätt forum, och dessutom håller före,
att det icke, såsom nu är händelsen, bör vara denne man betaget
att varda i saken hörd.

Jag ber att vidare få erinra, att jag i min följande framställning
uteslutande afser lappförhållandena i Herjeådaleu, hvilka äro
de enda, om hvilka jag har någon på erfarenhet grundad kännedom.

Att under sistförflutna vinter ett stort antal renar blifvit olofligen
fäkta i den del af Herjeådalen, der lappar och renar hålla till,
eller den vestra delen af provinsen, lärer nog vara obestridligt, men
antalet dödade renar synes dock i allmänhet-hafva blifvit mycket
öfverdrifvet. -— Länsmannen i orten uppger nemligen i en rapport
af den 3 april innevarande år till konungens befallningshafvande i
Jemtlands län hela antalet under sistförflutna vinter i Herjeådalen
nedskjutna renar till omkring 150, med reservation att antalet möjligen
kan vara högre. Redan detta är ju dock ett ganska betydligt
antal.

Jag tror mig emellertid kunna försäkra den ärade motionären,
att grunden till hvad som inträffat icke, såsom han synes hålla före,
är att söka vare sig i något stråtröfveri eller i försök att utrota
apparne, icke ens i ett blott och bart skadegörelsebegär, utan torde
närmast vara att hänföra till en lätt förklarlig, om än derför icke
mindre beklaglig yttring af ett slags nödvärn.

Till de stridigheter, som för närvarande råda i Herjeådalen
mellan lappar och bofaste, finnas, såsom konungens befallningshafvande
i Jemtlands län i sitt vid utskottets betänkande fogade utlåtande
framhåller, många och verkliga anledningar å ömse sidor.

Ett missförhållande, som framkallat en sådan missnöjesanledning,
är att vid afvittringen lappen anvisades ett allt för trångt utrymme och
utan att tillbörligt afseende dervid fästes på renskötselns behof af
skog och lågland vid långvariga oväder och vid kalfningen. I allmänhet
fick dock lappen jemväl derefter fortfarande uppehålla sig
med sina renar på de enskildes egor, och deraf uppkommo i förstone
ej några slitningar mellan de bofaste och lapparne, antagligen dels
derför att lapparne då sannolikt bättre än nu togo vård om sina
renar, dels ock derför att något större behof för bonden den tiden
ännu ej framträdt att tillgodogöra sig befintliga odlingslägenheter,
ängs- och betesmarker. Allt efter som odlingen fortskred blef emellertid
förhållandet emellan lapparne och de bofaste ömtåligare. Så
länge de skador, renarne gjorde å bondens egor, ännu voro få
och obetydliga, kunde dock uppgörelse i godo dem emellan träffas,
men i den mån skadorna blefvo talrikare och betydligare, måste
domstol allt oftare anlitas för att slita derom uppkomna tvister, och
detta var i sanning ej egnadt att förbättra förhållandet emellan de

N:o B6. 58

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet bofaste och lapparne, ty det visade sig snart, att det i allmänhet
af förhållandet var omöjligt för den, som lidit skada, att genom rättegång utfå
^oeJ^iofastT ersättning derför, icke derför att han ej kunde visa, både att skada
(Ports) skett och att den skett genom renar, så ock skadans belopp,
utan att af det skäl, att det i regel var omöjligt att styrka, hvems
renar det varit som gjort skadan. Ännu så länge ansåg sig dock
bonden ega och egde rätt att med andras uteslutande fritt förfoga
och bestämma öfver sin egendom, och han var derjemte ännu lagligen
berättigad till ersättning för all skada å sin egendom genom
renar, om han än, såsom jag redan nämnt, hade ganska svårt att
göra denna sin rätt gällande. Men så kom den s. k. lapplagen, eller
lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige af
den 4 juni 1886, och härigenom blef förhållandet väsentligen förändradt.
I stället för att bonden dittills egt att med andras uteslutande
fritt förfoga och bestämmna öfver sin egendom, inrymdes
genom denna lag åt lapparne en slags sameganderätt med bonden
i dennes egendom, i ty att deri stadgas, att lapparne ega att uppehålla
sig med sina renar å enskildes egor, dem de enligt gammal
sedvana hafva besökt; och icke nog dermed, utan jordegaren fråntogs
ock genom denna lag i många fall rätten till ersättning för
liden skada, och der denna rätt ännu qvarstå!-, är dess tillgodonjutande
icke sällan bundet vid skyldighet för den, som lidit skada,
att bevisa, att denna tillkommit med uppsåt eller genom grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning; men är det hardt nära omöjligt att
redan nu kunna lagligen styrka, hvems renar som gjort en uppkommen
skada, så kan man säga, att det är så godt som absolut omöjligt
styrka, att skadan skett uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet.
Och härmed var det redan förut ingalunda goda förhållandet mellan
lapparne och de bofaste i hög grad tillspetsadt. Såsom bevis för att
jag i denna min uppfattning ej står ensam, vill jag åberopa hvad en
af länsmannen i orten den 9 september 1890 till konungens befallningshafvande
i Jemtlands län aflåten rapport härom innehåller. Sedan
i denna rapport, som föranledts af en i tidningen Aftonbladet för
den 23 augusti 1890 synlig artikel, omförmälts, hurusom under såväl
nyssnämnda år som närmast föregående två eller tre åren renar
blifvit olofligen nedskjutna i Herjeådalen, allt flera år efter år, innehåller
rapporten följande uttalande: »Lapparne, flere tillsammans,
isynnerhet då de träffa personer, hos hvilka de tro sig kunna väcka
medlidande, kunna visserligen beklaga sig öfver att renarne blifvit
nedskjutna, men hittills har icke någon velat vidgå, det han särskildt
varit egare till något af de skjutna djuren. Orsaken härtill
är tydligen ingen annan än de många rättegångar angående skadeersättningsanspråk,
som föregått ifrågavarande våldsåtgärder och som
årligen förnyas af de bofaste mot lapparne, men som icke medfört
annat resultat, än att deraf tydligen blifvit visadt, att det är faktiskt
omöjligt för de bofaste att med laga åtgärder vinna någon
rättelse gent emot lapparne. Nästan hela året, men i synnerhet

Lördagen den 9 Maj.

59 Jito 36.

under våren och hösten, har man dagligen tillfälle se, huru hundra- Ang. ordnandet
tals, för att icke säga tusentals renar ströfva fritt omkring å deaf.förhållandet
bofastes egor, och byar och en, som vill vara opartisk, maste inse, och bofa8t6t
att en sådan massa gräsätande djur under sådana förhållanden ovilkor- (Forts_)
ligen måste göra skada, på våren genom att afäta gräset, allt efter
som det spirar upp, och på hösten genom att utsparka och förstöra
det uppstädande höet, hvartill kommer den skada renarne lära
göra på ungskog. Detta oaktadt förneka lapparne enständigt, icke
endast att skador förorsakas genom renar, utan jemväl att de äro
egare till de renar, som ströfva omkring på de bofastes egor, och
det är icke möjligt för de bofaste att bevisa motsatsen, emedan
ingen annan än lappen sjelf kau på afstånd urskilja renmärket.»

Bemälde länsman uttalar härefter såsom sitt omdöme, att lapparne
sjelfva framkallat de mot dem föröfvade våldsamheterna, hvarjemte
han anser lapparnes obenägenhet att vilja vidgå att uppkommen
skada orsakats af dem tillhöriga renar härleda sig bland annat
derifrån, att en del godt folk, som icke förstår saken, uppfattar det
som den oskyldigaste sak i verlden, att en »fattig» lapp låter sina
kanske 2,000 renar förstöra den skörd, hvarmed bonden skall föda
sina kreatur.

I sammanhang härmed vill jag, då motionären hänvisat till
upplysningar, som han förmält sig hafva inhemtat från Herjeadalen,
påpeka, hurusom en upplysnings värde är i väsentlig mån beroende,
af hvem som meddelat densamma. Att icke alla upplysningar från
Herjeådalen äro obetingadt tillförlitliga, kan man finna af hvad den
af mig åberopade rapporten härom innehåller, hvilken härutinnan
lyder sålunda: »Om man, såsom Aftonbladets korrespondent, vänder
sig till den »mest ansedde» bland Ljungdalens bönder, hvilken eger
flera renar än mången lapp och som genom handel med lappar
samlat den förmögenhet, hvarigenom han blifvit den mest ansedde,
får man höra, att renarne icke göra någon skada, utan i vissa fall
tvärt om befordra växtligheten; men vänder man sig till någon af
de fattigare och mindre ansedda bönderna, hvilken icke eger några
renar, får man höra, att han ganska ofta fått slagta eller sälja
kreatur endast derför, att det foder, som han beräknat blifva tillräckligt
för hans kreatursuppsättning, till eu del blifvit förstördt af
renar. Af samma orsak förefaller det ock den, som ej haft tillfälle
att närmare taga reda på förhållandet, som om det skalle vara endast
några få personer (s. k. lappfiender) som klaga öfver renarnes
skadegörelse. Så är dock alldeles icke fallet. Alla som ega mark,
gränsande intill lappområdet, och som icke tillika äro renegare, klaga
öfver lidna skador.»

På livad sätt anledningen till ofvanberörda stridigheter mellan
de bofaste och lapparne numera skall kunna på ett både nöjaktigt
och varaktigt sätt aflägsnas, är ej så godt att säga. men mig synes
det icke kunna ske på annat sätt än genom att arbeta på, att en
bestämd gräns må komma till stånd mellan, å ena sidan, det om -

N:o 36. 60

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet de, der lapparne ega att med sina renar uppehålla sig, och, å andra
;£rä“sid-’de b°fastes egor, der de icke må ega att uppehålla sig.
och bofasteEtt annat förhållande, hvarpå konungens befallningshafvande i
(Forts.) Jemtlands län i sitt förenämnda utlåtande fäst uppmärksamheten,
är det stora antal omärlcta renar, som ströfva omkring i Herjeådalen
och der anställa skador å de bofastes egor. Konungens befallningshafvande
yttrar härom bland annat: »Det förekommer i alla
lappbyar, att en eller annan ren saknar det märke i öronen, som
betecknar hvem han tillhör, men sådana omärkta renars antal är i
allmänhet icke betydligt, utom i Storsjö och Åre, der deras antal
antages utgöra öfver en tredjedel af alla renar, således 3- å 4,000
stycken. Här är det med flit renar lemnas omärkta, på det deras
egare icke skola kunna antastas för den skada, de åstadkomma, och
dessa, jemte ytterligare eu stor del af de märkta renoxarne, få
ströfva hela året omkring, fullkomligt utan uppsigt, och denna halfvilda
hjord beskattas af lappen genom infångande och slagtning, då
de, efter att på sommaren sällskapat med de tama hjordarne på
högfjellen, ännu på hösten äro qvar. När vintern tvingar lappen
från fjellen, sprida sig de otama som verkliga skadedjur långt ned
i provinsen ända in på Hede- och Vemdalens kyrkobyars inegor och
rifva ned höstackar och äta upp eller förderfva mängder af bondens
hopskrapade vinterfoder. Det är icke att undra öfver om jordegaren
ibland förlorar tålamodet, äfven om han kan hoppas att genom lappfogden
beredas någon ersättning af renarnes egare.»

Jag tviflar på att någon af eder, miue herrar, skulle kunna
med stoiskt lugn åse, hurusom hela hans egendom sköflas af en flock
renar utan ringaste utsigt för honom att kunna med lagens tillhjelp
afvärja sköflingen och utan den ringaste utsigt att med lagens tillhjelp
kunna få någon ersättning för liden skada. Ja, saken är sannerligen
ganska allvarsam, mine herrar, och icke minst för den bofaste
jordegaren! Emellertid tror jag konungens befallningshafvande
kunna komma till rätta härmed genom anlitande af den utväg, som
13 § lapplagen anvisar.

Slutligen framhåller konungens befallningshafvande ytterligare
eu omständighet, hvilken enligt mitt förmenande är den vigtigaste
synpunkten för bedömandet, huru frågan om lappförhållandena i
Herjeådalen bör lösas. Konungens befallningshafvande yttrar sig
härom sålunda:

»Eu omständighet, hvarpå Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förr fäst uppmärksamhet och som torde varit värd mera
afseende, än som vid stiftandet af 1886 års lag kom den till de],
är det år för år tilltagande bruket att bofaste ega renar, som eu
lapp vårdar åt dem. Man har häruti till eu del att söka orsaken
till den på senare tiden starka ökningen af antalet renar i nästan
alla fjellen. Lappfogden beräknar, att inom Oviksfjells lappby renantalet
inom jemförelsevis kort tid fördubblats och i alla de öfriga
fjellen, utom ett, betydligt tilltagit. För det första blir det, om

Lördagen den 9 Maj.

61 Nso 86.

antalet renar får växa huru långt som helst, till slut omöjligt att Ang. ordnandet
äfven med stora uppoffringar skaffa tillräckligt med renbete. Vidare «fforhallaadtt
torde val pa goda grunder kunna ltragasattas, huruvida det ar no- och bofaste
digt, att staten underkastar sig uppoffringar genom inköp af jord ("Forts)
för att användas till bönders eller nybyggares industri att föda upp
renar, eller om det är rättvist att en del jordägare genom lag
ålägges skyldighet att tåla intrång och inskränkning i sin eganderätt,
för att en annan jordägare vill skaffa sig inkomst af renuppfödning.
»

I sanning kan man med konungens befallningshafvande fråga:

År det nödigt? År det rättvist? Äfven härom yttrar sig länsmannen
i orten uti sin af mig förut åberopade rapport, och detta
på följande sätt:

»Vidare är en stor del af den jordegande befolkningen egare
till ett betydligt antal renar, som mot en rent af löjligt ringa ersättning
vårdas eller kanske rättare sagdt vanvårdas åt lapparne, och
det är klart att dessa renegande bönder icke hafva någon synnerlig
anledning att beklaga sig öfver lapparnes vårdslöshet ej heller att
tillhålla dem att bättre vakta renarne; dock finnes det renegande
bönder som så göra, men som ock derigenom komma i misskredit
hos lapparne och således hafva att vänta sig en mindre afkastning af
sina renar.»

Jag kan i sammanhang härmed meddela den upplysningen, att
af hittills vid Hede häradsrätt anmälda 256 renmärken tillhöra icke
mindre än 98 bofaste renegare, eller sålunda i det närmaste 2/6 af
samtliga der anmälda renmärkena. Att det icke är af intresse för
lapparne, som de bofaste inlåta sig på renskötsel, vågar jag bestämdt
påstå. Tvärt, om torde det, såsom konungens befallningshafvande
anmärker, vara till stor fördel för lappen, om han kunde komma
ifrån den nu rådande affärsgemenskapen med de bofaste, »ty detta
kompaniskap slutar ofta med lappens ruin». Jag för min del är
lifligt öfvertygad om att, derest det i stället ej funnes andra renegare
än lappar, det sannolikt skulle utan synnerlig svårighet låta
sig göra såväl att bereda tillräckligt utrymme åt lapparne derstädes
som ock att derigenom och äfven annorledes främja god grannsämja
mellan dem och de närboende jordegarne.

Detta allt oaktadt torde må hända mången, med hänvisande till
de ersättningsbelopp, som, enligt hvad konungens befallningshafvande
i Jemtlands län i sitt utlåtande omförmäler, blifvit genom lappfogdens
bemedling under senare åren utbetalta till jordegare för
skador af renar, tro sig finna stöd i den meningen, att det väl
ändock icke är så farligt, då ju jordegarne få ersättning för lidna
skador, och sådana till ganska betydliga belopp. Jag vill derför
fästa herrarnes uppmärksamhet vid att, såvidt jag ej är illa underrättad,
i dessa ersättningsbelopp endast ingår ersättning för skador
å slaget hö, men, såsom jag förut haft äran framhålla, förorsaka

If:o 86. 62

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet renarne jordegaren betydliga skador af hvarjehanda annat slag, hvilka

af förhållandet ]lan rne(] ejier mot sjn vilja niåste tåla.

me<>ch ''bofaste'' Hvad föreslår nu utskottet för utjemnande af alla dessa stridig(Forts)
keter mellan de bofaste och lapparne och till befordrande af frid
och endrägt dem emellan? Jo, dels en ändring i 11 § lapplagen,
i syfte att jordegaren icke under några förhållanden skulle vara berättigad
till ersättning för skada å stackadt och häsjadt hö, så
framt han icke kan visa, att skadan tillkommit med uppsåt eller
genom grof vårdslöshet vid reuarnes bevakning, eller med andra ord
att tvinga jordegaren till att alltid förvara sitt hö i lador, dels ock
en skärpning i straffet för den, söm olofiigen fäller eller misshandlar
lapparnes renar. Har utskottet verkligen kunnat föreställa sig, att
den i förra hänseendet föreslagna ändringen, hvarigenom en af de
få skyddsbestämmelserna i lapplagen till jordegarens förmån skulle
bortfalla, är egnad att främja frid och försonlighet mellan lapparne
och de bofaste? Jag för min del tror, att verkningarna deraf skulle
blifva alldeles motsatta. Den föreslagna straffskärpningen har jag
ej något emot, då denna kan synas vara af förhållandena påkallad,
men sannerligen jag tror, att ensamt dermed mycket står att vinna,
ty lika litet som lappen lemnar sitt visitkort efter sig, der hans
renar gjort skada, lika litet lärer den, som har för afsigt att olofligen
nedskjuta renar, taga vittnen med sig, då han gör det, utan
kommer nog hädanefter som hittills gerningsmannen nästan
alltid att förblifva oåtkomlig. Jag vill emellertid icke motsätta
mig, att en skrifvelse i ämnet aflåtes till Kongl. Maj:t, men
skall en skrifvelse aflåtas, anser jag, att den ej bör inskränka
sig till begäran om utredning och förslag endast i de båda hänseenden,
som blifvit af utskottet framhållna, utan gifvas en större
omfattning; och tillåter jag mig derför, herr talman, att hemställa,
att kammaren ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t ville anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter utredning, till
Riksdagen inkomma med förslag till de åtgärder, som må finnas af
omständigheterna påkallade för rättvisare och bättre ordnande af
förhållandet mellan lappar och bofaste, hvarom jag anhåller om
proposition.

Herr statsrådet friherre von Essen: Vare sig kammaren antager
den ena eller den andra här föreslagna redaktionen, så föreställer
jag mig, att följden deraf i alla fall skall blifva den, att eu
ny lappkomité skall tillsättas, ny utredning verkställas och förslag
till ny lapplag uppgöras o. s. v., och allt detta i eu fråga, som för
några år sedan utarbetats och utkämpats, då som bekant den nu
gällande lapplagen antogs, hvilken, åtminstone hvad Jemtland beträffar,
trädde i tillämpning vid 1889 års början- Den erfarenhet,
som vunnits af denna lag, är således ganska kort. Då den här
förevar till behandling, påminner jag mig att särskildt landshöfdingen
i Jemtlands län var mycket emot denna lapplags antagande,

Lördagen den 9 Maj.

63 N:o 86.

enär han ansåg, att om den oek möjligen, såsom han hoppades, Ang. ordnandet
skulle blifva gynsam för lapparne, den i allt fall skulle medföra svångheter
vid tillämpningen. Den har verkligen ock, såsom det sjnes,megc^nboJ‘f$f“r
föranledt till åtskilliga svårigheter, det måste erkännas. (Forts)

Den siste talaren antydde, att lapparne hade för trångt, och
ansåg, att man borde utvidga deras rättighet att låta sina renar
beta på omgifvande åbors och bönders egor. Det är egentligen på
den senare tiden, som bönderna allt mer börjat taga vara på sina
tegar och icke velat upplåta dem att af lapparne fritt sköflas, och
då å andra sidan lapparne fått förmånen af utvidgad betesrätt, så
bestämmer lagen, att de skador, som af lapparne åstadkommits,
skola ersättas efter vissa bestämda grunder. Men till följd af svårigheten
att utröna, hvilka lappar egentligen varit skyldige att
låta sina renar beta inom ett visst område, har man inrättat s. k.
skadeståndsområden, inom hvilka flere lappbyar skulle gemensamt
ansvara för de skador, som skett. Dessa skadeståndsområden äro
likväl på måuga ställen ännu icke indelade, emedan köp ännu pågå
i syfte att utvidga de renbetesfjell, som man vill åt lapparne upplåta.
Kongl. Maj:t har nemligen af Riksdagen fått rätt att, i den
mån konungens befallningshafvande efter pröfning af Kongl. Maj:t
och domänstyrelsen får sälja virke på sådana hemman, som höra
till de lappska skogsfjellen, använda de sålunda inflytande medlen
till köp af nya renbetesområden, der lapparne få fritt husera såsom
dem för godt synes. Men sjelfva jorden på dessa områden utarrenderas,
naturligtvis mot mycket lågt arrende, efter som arrendatorn
ständigt blir generad af lapparnes påhelsningar. Sedan jag blifvit
finansminister hafva dessa hemmansköp fortgått och fortgå ännu,
och sedan år 1889 hafva vi för 183,268 kronor köpt sådana egor
för att till lapparne upplåtas. Så mycket, och det kommer att stiga
till ännu större belopp, hafva vi offrat på det fåtal lappar, som
finnes i Jemtland och Herjeådalen. Jag var en gång deruppe och
gjorde mig underrättad om förhållandena derstädes. Der voro då
icke mer än omkring 20 å 30 lappar i en lappby, och de kunde
anses hafva 2- å 3,000 renar. Men hvilka ega i sjelfva verket dessa
renar? Den siste talaren upplyste, att de icke uteslutande egas af
lapparne, utan att omkring 3/5 deraf skulle tillhöra de bofaste. Förhållandet
är nemligen det, att, då lapparne komma med sina hjordar
strykande öfver en trakt, tänka åboarne, att lika gerna som vi lida
detta intrång, köpa vi hundra renar och deltaga i lapparnes vinst.

De bofaste lemna då sina, till ett ganska stort antal uppgående
renar till lapparne emot särskild ersättning och skörda deraf vinst.

På så sätt ökas ständigt antalet renar, och dessa spridas allt mer
öfver åboarnes egor. Detta förhållande anser jag vara af den största
vigt i denna fråga, ty icke kan staten obegränsadt fortsätta att
genom köp utvidga lapparnes betesområden.

Jag tror emellertid det vara bäst att låta frågan mogna, till
dess man vunnit något mera erfarenhet af huru lapplagen verkar,

Nso 36. 64

Lördagen den 9 Maj.

Ang. ordnandet och till dess liera köp blifvit gjorda för att reglera gränserna, hvilka
af förhållandet ;ir0 så obestämda, att renhjordarne måste stryka öfver stora

moch*bofaste. e"or’ som icke kunna skyddas. Det är dessutom svårt att bevisa,
(Forte) Dvilka lappar gjort skadan, innan skadeståudsområdena blifvit öfver
allt bestämda, hvarigenom man åtminstone kan veta, hvilken lappby
skall träffas af ersättningsskyldigheten. Såsom herrarne finna af
betänkandet, äro omkring 3,000 kronor utbetalta i skadeersättning,
och jag tror, för min de], att mycket af det öfverklagade missförhållandet
skulle kunna afhjelpas derigenom, att polisuppsigten, så
vidt möjligt vore, blefve skärpt. Men icke tror jag, att man bör
tillgripa sådana särskilda bestämmelser, som att ålägga åboarne att
hafva sitt hö i lador. Sådant är mera lämpligt att anförtro åt
den enskilda omtänksamheten än att göra det till föremål för lag CD

O

.stutning.

På grund af hvad jag nu anfört tror jag, att man bör se tiden
an och uppskjuta med några ändringar i nu gällande lapplag, till
dess man vunnit tillräcklig erfarenhet om, huru den verkar i nu
ifrågavarande hänseende.

Herr Berg, Lars: Jag ber att endast i korthet få yrka bifall

till utskottets förslag. Två andra yrkanden hafva nyss gjorts: af
den förste talaren, att det tillägg i skrifvelsen skulle göras, att
Kongl. Maj:t »så fort som möjligt» skulle villfara Riksdagens önskan;
af den andre talaren, att de i utskottets kläm förekommande
orden: »i ofvan omförmälda hänseenden» skulle utgå. Det första
yrkandet synes mig behäftadt med en viss brist på hänsyn. Det
kan nemligen icke anses nog vördnadsfullt att be Kongl. Maj:t vara
så god och så fort som möjligt eller genast åstadkomma något.
Det senare förslaget åter skulle allt för vidt utsträcka den lagförändring,
som här afses och är nödig. Det är nemligen ett obestridligt
faktum, att lagen är alldeles för ny för att redan nu böra i
någon väsentligare mån ändras. Den har i Jemtland icke tillämpats
i fullt två år och icke mer än något öfver fyra år i de öfriga
landsdelarne. Den är i och för sig synnerligen förmånlig för lapparne
och utgör eu heder för vårt folk och en prydnad för svensk
lagstiftning, då den på ett särdeles framstående sätt tagit vårdnad
om en underlägsen och undanträngd folkstam. Derför tiar ock utskottet
jemväl af det skäl, som den siste högt ärade talaren anförde,
inskränkt sig till endast några få moment, hvilkas ändring utskottet
ansett möjligen böra tagas i öfvervägande. Men derjemte har utskottet
påpekat ett och annat önskningsmål, som förut icke blifvit
berördt, nemligen vissa tillägg till renmärkeslagen rörande förfalskade
eller förderfvade eller obefintliga ren märken.

Den förste talaren yttrade, och motionären har påstått detsamma,
att nemligen de öfverklagade missförhållandena berodde på
slapp lagstiftning och lagtillämpning. Deremot har den andre talaren,
domaren, här protesterat. Men förhållandena äro sådana, mine

Lördagen den 9 Maj.

65 Iso 36,

herrar, att båda kunna ha rätt å hvar sin sida, den ena från lap- Ang. ordnandet
parnes synpunkt och den andra från domareembetets, ty såsom nu af förhållandet

f i i i i o i i it* mellan lappar

lagen lyder, kunna både domaren och lansmannen nästan sta inom och boj''aSf6r
synhåll för tjufven, som stjäl eller skjuter ned renar, utan att nå- (port3)

gondera af dem ändock skall kunna leda brottet i bevisning. Ty
om de blott äro på så långt afstånd, att förbrytaren hinner skära
af rendjurens märkta öron, så saknas målsegare, då egaren i de flesta
fall icke kan bevisa att de dödade omärkta djuren äro hans. Likväl
skulle det vara obefogadt påstå, att skulden ensamt ligger i en slapp
lagstiftning eller lagskipning. Skulden ligger hos ödemarken och
bristen på polis samt i svårigheten af rättsskydd för eu sådan lös
egendom som renar. Derför har utskottet också utgått från den
synpunkten, att hvad än må åtgöras i frågan och hvilken ny lagstiftning
må beslutas, så är detta i ödemarkén af mindre betydelse
än att föranstalta om tillräcklig polisuppsigt, så att de lagar vi ega
blifva i någon män efterlefda, och det är just hufvudafsigten med
utskottets bär förordade skrifvelse att bereda möjlighet dertill, att
polisen understundom må kunna vara till finnandes på de orter och
tider, hvarest sammanstötningar mellan lappar och bofaste oftast
inträffa. Detta är det för närvarande vigtigaste, och då dertill
hvarken behöfves någon komité eller någon annan särskild kostnad,
än förhöjning af anslaget till särskild polisstyrka på landet, får jag
yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.

Herr Annerstedt: I likhet med den siste talaren får jagyrka
bifall till utskottets hemställan i oförändradt skick. Det förslag,
som den andre talaren här framstält, innebär ingenting annat
än att en ny lappkomité borde tillsättas, hvilken skulle omarbeta
de lagar, som efter långvariga förarbeten blifvit af Riksdagen antagna
den 4 juni 1886. Men det kan väl icke vara skäl att redan
nu, då, såsom från statsrådsbänken påpekats, lagen ännu icke blifvit
fullständigt genomförd, taga i öfvervägande om och på hvad sätt
denna lag skall undergå förändring.

Utskottet har i sitt betänkande framhållit vissa punkter såsom
föremål för utredning, huruvida icke någon ändring i nuvarande bestämmelser
borde åstadkommas. Bland dem har utskottet upptagit
två frågor, hvilka voro föremål för vidlyftiga öfverläggningar inom
den gamla lappkomitén, nemligen 11 och 17 §§ i lapplagen. Ifråga
om dessa lagbestämmelser torde det dock vara tvifvelaktigt, huruvida
tillämpningen redan visat, att man kan komma till ett bättre resultat,
än det som framgår af nu gällande lagbestämmelser. Huruvida
straffbestämmelsen i 17 § borde något skärpas, kan vara föremål
för olika meningar, men denna fråga lärer Kongl. Maj:t utan
någon komité kunna taga i öfvervägande. Likaledes torde utan
komité kunna pröfvas, hvilka åtgärder böra vidtagas för att underlätta
möjligheten att åstadkomma bevisning angående den skada,
som enligt uppgift på åtskilliga orter obehörigen tillfogas lapparne.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 36. 5

Sto 36. 66

Lördagen den 9 Maj.

Ang.ordnandet Frågan härom torde förtjena en utredning. Ty om man å ena simfuan^la^ar^
kan aftaga, att öfverdrift förekommer vid framställningen af
"JTboSr förhållandet från lapparnes sida, så torde icke heller kunna förbises,
(Forts.) raan icke far sätta obetingadt förtroende till de uppgifter, som

framkommit från de bofaste.

*

Herr Cederberg: Då 1886 års lapplag i riksdagenTehandlades,
tog jag mig friheten att i denna kammare uttala mina betänkligheter
mot den lagparagraf, hvarigenom rätt till renbete utsträcktes
till sådana områden, der denna rätt förut icke fans, och det är
ganska egendomligt att nu få höra, att just det, hvaremot jag yttrat
mina betänkligheter, åtminstone inom Herjeådalen, bestämdt
medfört de olägenheter, hvaröfver nu klagats, dessa massmord på
renar.

Emellertid är jag nu af den åsigten, att man i förevarande fall
icke bör ändra hvad som en gång blifvit beslutadt, förr än man
vunnit större erfarenhet än man nu har om lagens verkningar.
Från statsrådsbänken har, enligt mitt förmenande, fullgoda skäl
lemnats derför, att Riksdagen icke nu bör besluta någon skrifvelse
till Kong], Maj:t i nu föreslagna rigtning, och på denna grund anhåller
jag om afslag å såväl motionärens som utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen
som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att i afseende
på nu förevarande utlåtande yrkats: l:o att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o af herr Adelsköld, att denna hemställan skulle
bifallas med den ändring, att näst efter ordet »utredning» insattes
orden: så snart som möjligt; 3:o af herr Roman, att utskottets hemställan
skulle bifallas med uteslutande af orden »i ofvan omförmälda
hänseenden»; samt 4:o att utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag
å utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som afslår hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hernstält
i utlåtandet n:o 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Lördagen den 9 Maj.

67 N:o 3t>.

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 34.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 281, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning rörande möjlighet
för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk.

Då Första Kammaren, vid föredragning af sitt tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 15, redan i ämnet fattat enahanda beslut som
Andra Kammaren, hvilket beslut genom protokollsutdrag delgifvits
sistnämnda kammare, lades det nu föredragna protokollsutdraget, såsom
icke föranledande vidare yttrande, till handlingarna.

Upplästes och godkändes sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 64, till Konungen, i
anledning af Kong], Majfts proposition i fråga om ändringar i förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 13, med
förslag till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande utskottets i utlåtande n:o 12 gjorda hemställan
om höjande af det till extra arbeten m. m. vid riksbankens hufvudkontor
anvisade anslag.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse
mellan talmännen omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden nästkommande
måndag, derest dessförinnan voteringspropositioner för sådana omröstningar
blifvit af båda kamrarne godkända.

N:o 36. 68

Lördagen den 9 Maj.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet och yttrade: Just
då den öfverläggning höll på att afslutas, hvilken sistlidne onsdagsafton
egde rum rörande Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete, begärdes ordet af en talare.
Sedan han påbörjat och fortsatt sitt föredrag, yppades mellan
honom och kammarens talman skiljaktiga meningar derom, huruvida
talaren höll sig till det föreliggande ämnet, eller hvad han yttrade
afsåg något aunat. Jag tager mig friheten hemställa, att denne
talares yttrande och det meningsutbyte, som egde rum mellan honom
och kammarens talman, måtte få ur protokollet utgå.

Herr Treffenberg: Såsom varande den talare, hvilken herr
Bergström åsyftar, ber jag att nu få yttra några ord.

Då herr Bergströms hemställan onekligen innefattar uppslag till
ett »modus vivendi» vid kammarens herr talmans och mina mellanhafvanden,
och då jag naturligtvis vill undvika, så vidt på mig beror,
eu för alla parter, antager jag, obehaglig diskussion, så finner
jag mig böra acceptera herr Bergströms förslag, dock endast på ett
vilkor, emedan endast derigenom hufvudändnmålet med mitt uppträdande
i onsdagens aftonplenum vinnes. Detta vilkor är, att mig
måtte tillåtas nu få uppläsa och i dagens protokoll få infördt ett
yttrande, uti hvilket herrarne alla, som voro närvarande vid ifrågavarande
aftonplenum, skola finna med fotografisk trohet återgifvet i
allt väsentligt åtminstone mitt anförande. Detta yttrande lyder så:
»För någon vecka sedan, då vi här debatterade det väckta förslaget
att förrätta riksdagsmannaval på söndag, begagnade en ärad talare
tillfället att till kammarens diskussionsprotokoll öfverflytta eu praktblomma,
som en reservant i denna fråga hade uppdragit — på kalljord,
kan man säga. Nu skall jag taga mig friheten att från förvissning
rädda ett annat praktexemplar, som samme blomstervän
producerat, men denna gång likväl i drifhus, ty han har, såsom herrarne
veta, godt om bränsle. Herr Hedin bär såsom ledamot af
arbetareförsäkringskomitén afgifvit en reservation mot komiténs förslag
till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten, i den
punkten nemligen, der komitén föreslagit, att rätt till ersättning
skulle förfalla, der den af olycksfallet träffade genom eget groft vållande
förorsakat detsamma, och herr Hedin synes mig till eu början
anföra ganska goda skäl för sin åsigt; men sedermera och då
komitén utgått från den förutsättningen, att i det förutnämnda fallet
ersättning icke skulle gifvas, samt följaktligen, i händelse af tvist,
man måste anlita domstols biträde för att slita tvisten, utbrister reservanten:
''Jag vågar ej hoppas att lagtillämparens förstånd skall
göra en olämplig lagbestämmelse oskadlig. Nej, när man sett hvad
svenske domare vid öfver- och underrätter lyckats göra t. ex. af
lagens stadgande!! om nödvärnsrätt, så i sanning är skäl till fruktan.
Jag anropar derför lagstiftaren, att han ej må i denna punkt följa
komiténs råd, att han ej må öfverlemna vårt sjöfolks olycksfalls -

Lördagen den 9 Maj.

69 Nso 36.

försäkring till ett experimentalfält och ett rof åt den i vårt land
blomstrande juridiska skarpsinnighet, som lefver i ordvrängning,
andas i formler och häfver sin varelse i pappersdistinktioner.’

Mine herrar domare, tålen I detta, så tålen I knifven! Herr
Hedin vet mycket väl — ty hvad man än kan säga om honom,
men dum är han icke — att, om den anklagelse, som han här rigtat
mot Sveriges aktade domarecorps, skall ega någon betydelse, någon
bevisning sfer af t, den depravation, hvarom han talar, gifvetvis måste
gälla domarecorpsen kollektivt och icke blott ett och annat undantag,
ehuru jag tror, att han skall få svårt att uppleta äfven ett sådant,
som ''lefver i ordvrängning, andas i formler och häfver sin varelse
i pappersdistinktioner’. Detta vet han mycket väl, han vet, att han
här framstäf en vrångbild af det verkliga förhållandet. Men icke
förty framslungas anklagelsen. Huru förklara detta? Jo, bessemersugnen
var glödhet och smältan måste fram. Herr Hedins förfarande
är helt enkelt oförsvarligt. Han kan icke ens förebära den
ursäkt, som jag lärer kunna påräkna vid mitt görande och låtande,
ty, enligt herr Hedins påstående, lärer jag vara galen, men det vågar
jag icke påstå om honom.»

Mine herrar, hvar och en af eder, som känner situationen, förstår
nog, att, då jag accepterar herr Bergströms förslag, detta medgifvande
innebär ett offer från min sida, ty derom, mine herrar,
må vi kunna vara ense, att, äfven om vi nu här söka utplåna alla
spår af det obehagliga onsdagsaftonsammanträdet, nog finnas de,
som skola draga försorg derom, att jag för all framtid kan anse
talmannens klubbslag såsom en behållen vara. Men det får gå för
fridens skull.

Herr Sundberg: Jag anhåller att herr Bergströms framstälda
förslag må fä betraktas såsom bordlagd t för att enligt 76 § riksdagsordningen
afgöras i sammanhang med justeringen af kammarens
protokoll för förra onsdagsafton.

Efter härmed slutad öfverläggning bordlädes herr Bergströms
ifrågavarande förslag; och beslöts, att detsamma skulle företagas till
afgörande i sammanhang med justeringen af kammarens protokoll
för aftonsammanträdet den 6 innevarande maj.

Ledighet, från riksdagsgöromålen beviljades herr Wallberg, Isak,
under åtta dagar från och med den 14 i denna månad och herr
Andersson, Gustaf, från denna dag till innevarande riksdags slut.

N:o SO. 70

Lördagen den 9 Maj.

Justerades nio protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.23 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAT.-TRYCKERIET, 1891.