RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 35.

Fredagen den 8 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 61, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas,
då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:o 5 b och 6 a.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets sistlidne
dag bordlagda memorial n:o 63, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut angående utskottets särskilda framställningar dels
i utlåtandet n:o 53 i fråga om ändring af vissa §§ i lagen om
lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt om höjning af
anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar med flera anslag,
dels ock i utlåtandet n:o 54 angående afskrifning af de å viss
jord hvilande grundskatter m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen statsutskottets
utlåtande och memorial n:is 64—67, bevillningsutskottets betänkanden
n:is 20—22, lagutskottets utlåtanden n:is 44—46 samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16.

Första Kammarens Frot. 1891. N:o 35.

N:o 85.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Angående

folkskole lärareper sonalens aflöning.

Vid förnyad föredragning af sammansattta stats- och banko■utskottets
nedannämnda, den 6 och 7 i denna månad bordlagda,
utlåtande och memorial:

n:o 5, i anledning af väckt förslag om öfverlemnande till riksbanken
af obligationer, utfärdade af riksgäldskontoret, och

n:o 6, angående anvisande af ersättning till utskottets kansli,,
biföll kammaren hvad utskottet i berörda utlåtande och memorial
hemstält.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och lagutskottets den 6
och 7 innevarande maj bordlagda memorial n:o 7, med förslag till
sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om vissa
punkter i utskottets utlåtande (n:o 4), i anledning af särskilda,
rörande folkskolelärarepersonalens aflöningsförhållanden, väckta motioner.

Herr Boström: Ehuru jag delar utskottets uppfattning, att

enligt 63 § riksdagsordningen sammanjemkning i frågor sådana
som denna bör åstadkommas, kan jag dock ej vara ense med utskottet
i det slut, hvartill utskottet kommit. Att göra en sammanjemkning
på den basis, utskottet föreslagit, finner jag ej lämpligt,
då härigenom statsbidraget till folkskolelärarepersonalen skulle
delvis utgå efter en annan princip, än man förut följt. För min
del hade jag inom utskottet den åsigt, att om en sammanjemkning
skulle åstadkommas, borde den gå i den rigtningen, att man till
100 kronor fixerade ersättningen för kofodret, men att hela ersättningen
skulle utgå af kommunens medel utan bidrag af statsmedel.
Jag delade visserligen ej den meningen från början, då jag var
med om det förslag, med hvilket utskottet först inkom, men jag
kan nu ej finna, att en sammanjemkning på den af utskottet föreslagna
basis kan vara lämplig, och jag är alldeles öfvertygad om,
att kammaren på grund af den i ämnet förda diskussionen ej heller
dertill lemnar bifall.

Med anledning af hvad jag här tagit mig friheten yttra får
jag yrka afslag på utskottets här framlagda sammanjemkningsförslag.

I detta anförande instämde herr Stråle.

Herr Törnebladh: I likhet med den föregående talaren

hyser jag den uppfattningen, att det hade varit bättre, om sammanjemkning
hade kunnat ske på den grund, som han angifvit.

Het var temligen klart, att ett försök till sammanjemkning
borde ske, så mycket mera, som detta icke blott var en statsutskottsfråga,
utan en fråga, som till följd af de olika motionernas
remitterande till olika utskott borde blifva behandlad af sammansatt
utskott, i följd hvaraf det ålåg utskottet framför allt att söka
uppfylla föreskriften i 63 § riksdagsordningen — kamrarne må nu
derom fatta hvilket beslut som helst.

Fredagen den 8 Maj, f, m.

N:o 35.

Hvad beträffar det af utskottets ordförande nyss antydda förslaget
om sammanjemkning, nemligen att kommunen skulle åläggas
att betala 100 kronor, vill jag erinra, att på det sättet skulle vissa
kommuner åläggas en högre afgift, än de hade förut, och derför
ansåg sig utskottet ej kunna försöka detta, hvilket jag, som sagdt,
för min del hade ansett önskligare.

Då man emellertid ville tänka på en sammanjemkning, utgick
man från den åsigten, att båda kamrarne hade genom sitt bifall
till punkten a) i det första utlåtandet uttalat, att kamrarne önskade
en fixering om möjligt af de naturaprestationer, som kunde fixeras;
ty kamrarne hafva ingått på att spanmålen skulle utbytas emot
penningar. Man antog också i utskottet, att en sådan fixering af
kofodret skulle kunna ega rum, men då detta fixerande till 100
kronor icke, såsom jag nyss antydt, kunde ske utan att vissa församlingar
derigenom skulle få en högre utgift, ansåg man billigt
att staten, om en sådan fixering beslöts, skulle träda emellan, och
detta var anledningen till sammanjemkningsförslaget, i synnerhet
som utskottet ej hade sig med visshet bekant, om Första Kammarens
afslag på punkterna b) och d) var föranledt hufvudsakligen
deraf, att kammaren ej önskade någon förändring, eller deraf,
att man ansåg att statens bidrag skulle blifva för högt. Dertill
kommer också, att det inom utskottet väcktes tal om, huru vida
gemensamma voteringar kunde ega rum om punkterna h) och d).
Ku är det, som herrarna veta, en ganska krånglig sak att afgöra,
när gemensam votering skall ega rum eller icke. För min del är
jag lifligt öfvertygad om, att gemensam votering icke kan ega rum
om b), enär den innefattar en tydlig lagbestämmelse, och lika
öfvertygad är jag derom, som jag, då frågan gälde anslag till folkskoleinspektörerna
och deras arfvoden, ansåg att det borde ske gemensam
votering. Men deremot hvad punkten d) angår, hvilken
blott innehåller det utfästa lönetillskottet och vilkoren derför,
anser jag det vara rigtigt, att en gemensam votering derom skall
ega rum. I alla händelser borde den hunna komma i fråga. Men
då det varit mycket olämpligt att votera om punkten d) i sak,
men afstå punkten b), tror jag att ett försök till sammanjemkning
var så mycket mera berättigad!, som kamrarne då hade tillfälle
att bestämdare uttala sig, huru vida de önskade någon förändring
af kofodret till fast anslag, och, i sådant fall, huru vida staten skulle
träda emellan.

Inom utskottet, såväl som inom afdelningen, der denna fråga
främst behandlades, utgick man från den öfvertygelsen, att mycket
skulle vinnas genom denna fixering, så att derigenom folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden i sammanhang med den af
båda kamrarne redan bifallna punkten c) då skulle blifva någorlunda
definitivt ordnade för den närmaste framtiden. Jag tror att,
efter den behandling som kofoderfrågan rönt i Andra Kammaren,
det skulle leda till ordning och reda i dessa förhållanden, om man
kunde få någonting bestämdt i sådant syfte, som här framstälts,
och då var det utskottets skyldighet att framkomma med sammanjemkningsförslag,
derom kamrarne nu må fatta det beslut, de vilja.

Angående

folkslcole lärareper sonalens aflöning.

(Forts.)

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Angående

folkslcole lärareper sonalens aflöning.

(Forts.)

Skulle kamrarne nu afslå, så återstår enligt mitt förmenande
blott att anmäla, att frågan om punkten b) och möjligen äfven om
punkten d) har förfallit och sedan hemställa till kamrarne, att
det belopp, hvarmed anslaget af Forsta Kammaren ansågs böra
förhöjas, nemligeir 25,000 kronor, måtte tilläggas till det nuvarande
statsanslaget för att motsvara de ökade utgifterna i punkten c).

Jag vill ej ingå i någon särskild debatt härom, utan har blott
velat framlägga skälen för utskottets sammanjemkningsförslag och
tillåter mig yrka bifall till detsamma —- naturligtvis oförändradt.

Herr Casparsson: Så vidt jag kan erinra mig, har praxis

alltid varit den, att när i fråga om lagförändringar den ena kammaren
afslagit en förändring, så har också frågan dermed ansetts
fallen. Af denna anledning har jag ansett att en sammanjemkning
i denna fråga ej bör kunna ega rum.

Hen sammanjemkning, som man emellertid här försökt, synes
mig ej lycklig, och på samma skäl, som utskottets ordförande nyss
andragit, får jag yrka utslag å densamma. Jag vill särskild! fästa
uppmärksamheten på, att den ifrågavarande punktens formulering
är synnerligen grumlig, och för min del har jag, trots upprepade
genomläsningar af densamma, ej förmått fatta hvad dess mening
egentligen är. För öfrigt äro nu gällande bestämmelser om »kofodret»
sådana, att de väl behöfva omredigeras. Man befinner sig
visserligen genom frågans egen natur på det pecorala området,
men jag tror, att nu gällande bestämmelser i detta afseende gå
längre, än ämnets beskaffenhet ovilkorligen kräfver. Jag ber att
i detta afseende få citera: »äfvenledes bör åt honom eller henne
anskaffas sommarbete och vinterföda för en ko» etc. Jag tror verkligen,
att sådana bestämmelser kunna tåla vid eu omredigering.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Grilljam: Jag skall också bedja att få förena mig i

reservanternas yrkande på afslag. Det ifrågavarande sammanjemkningsförslaget
synes ej heller mig rätt lyckligt. Om jag får
antaga, att kammarens förra beslut i någon män föranleddes af den
framställning jag gjorde, vill jag erinra om, att jag yrkade på,
att- nu gällande bestämmelse om kofoder icke skulle tagas bort,
åtminstone ej förr än efter en närmare utredning. Utskottet har
föreslagit, att bestämmelsen om kofoders utgående in natura skall
borttagas. Jag yrkade än bestämdare på, att staten ej i någon
mån skall bidraga till ersättning för detta kofoder. Utskottet föreslår,
att staten i detta afseende skall bidraga med 1/3.

Den ärade talaren på stockholmsbänken talade om att ordning
och reda skulle vinnas genom ett antagande af utskottets nu föreliggande
förslag. De gällande bestämmelserna om folkskolelärarepersonalens
aflöning äro ganska invecklade, och man behöfver
studera dem rätt bra, innan man kommer underfund med dem.
Men här skulle vi derjemte, synes mig, få eu viss oordning och
oreda, om staten i allmänhet skulle bidraga med 2/3 af de
kontanta lönebeloppen, men i afseende å kofodret statsbidraget

Fredagen den 8 Maj, f. m.

M:o 85.

skulle utgå med endast l/v För öfrigt vill jag erinra om, att
här icke varit det minsta tal om att minska folkskolelärarnes och
lärarinnornas löneförmåner. Alldeles icke, blott fråga om att afväga
statens och kommunens inbördes bidrag till deras aflöning.
När man tänker på hvilken stor mängd dessa lärare och lärarinnor
utgöra och till hvilka betydande belopp aflöningarne uppgå, torde
det vara stora skäl att iakttaga nödig försigtighet. Jag anser, att
för närvarande den rätta proportionen mellan statens och kommunens
bidrag är träffad, då staten betalar 2/3 af den kontanta
lönen, och denna proportion böra vi hålla fast vid så mycket som
möjligt. Ty derigenom har staten tillfälle att erhålla en viss
garanti för att å ena sidan inga andra framställningar om löneförbättringar
göras, än sådana som äro af skäl och behof påkallade,
så länge nemligen församlingen sjelf erfar det känbara inflytandet
af denna ökning, men å andra sidan har staten genom sitt bidrag
gjort det möjligt för församlingarne att, när löneförhöjningar verkligen
äro af nöden, kunna vidtaga sådana utan att det kännes
allt för tungt.

På grund af hvad jag nu anfört och i likhet med reservanterna
yrkar jag afslag å utskottets framställning, i följd hvaraf kammaren
skulle vidblifva sitt förut fattade beslut.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande memorial
hemstält samt vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Spånberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet
hemstält i memorialet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—24;

Nej—83.

Angående

follcskole lärareper sonalens aflöning.

(Forts.)

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats-, banko- och
lagutskottets den 6 och 7 i denna månad bordlagda memorial n:o 8,

N:o 3a.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Om stämpel
å •utdrag af
protokoll angående
lagfart
i vissa
fall.

angående anvisande af ersättning till utskottets sekreterare, biföll
Kammaren hvad utskottet i memorialet hemstält.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 6 och 7 innevarande
maj bordlagda memorial n:o 18, i anledning af återremiss utaf 2
punkten i utskottets betänkande n:o 2 angående stämpelafgiften.

Herr Unger: Denna fråga kan visserligen synas herrarna

obetydlig, men det oaktadt anhåller jag om några minuters uppmärksamhet
för densamma; flen är dock af betydelse i det afseendet,
att den af bevillningsutskottet föreslagna lagstiftningen leder
till de orimligaste konseqvenser. Derför torde det vara skäl att
göra rättelser deri. Ku gällande stadganden om stämpelafgiften
nämna bland handlingar, som äro fria från stämpel: »protokoll
angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller
arf, der icke taxeringsvärdet å egendomen i dess helhet uppgår till
1,000 kronor».

Derutaf följer, att om t. ex. en person ensam ärft en egendom
värd 900 kronor, är han fri från erläggande af stämpelpapper, ty
egendomens värde i dess helhet går ej upp till 1,000 kronor, men
om fem personer gemensamt ärfva en fastighet värd 1,000 kronor
och sålunda få fast egendom för blott 200 kronor hvardera, skola
de, derför att egendomen i dess helhet uppgick till 1,000 kronor,
betala stämpel. Alltså, den som fått egendom för 900 kronor, är
fri från stämpelafgifts erläggande, men den, som erhållit egendom
för endast 200 kronor, han skall betala stämpel. Detta är ju en
orimlighet.

Ku har motionären härutinnan föreslagit ändring, som utskottet
har gått tillmötes så till vida, att lagfartssökanden skulle
vara fri från erläggande af stämpel i det fall, att hans lott i egendomen
ej uppginge till 300 kronor. Men det blir orimligt äfven
det. Om t. ex. 3 personer ärfva en egendom värd 1,000 kronor,
få de hvar för sig betala stämpelafgift, men den, som ensam ärft
egendom för 900 kronor, han är fri derifrån fortfarande.

Ingen kan väl vilja, att ett sådant lagstadgande bibehålies.
Också ser man, huru förvånad allmänheten ofta blir häröfver. Man
får höra sådana yttranden som: »Hans egendom är värd 900 kronor
och han slipper betala stämpelpapper — min är bara värd 300
kronor, men jag får betala.»

Meningen från början var väl, att stämpel skulle betalas först
när egendom, med hvilken det lagfors, vore värd 1,000 kronor. Ty
en persons förmåga att betala upphjelpes väl icke derigenom, att

ST:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

lans syskon också ärft egendom, då lian för egen del ej ärft mer Om stämpel

.. p„ oaa 1 Ct ''ItTClVCLCf Clf

an ior 300 kronor. nrntnlcnll art För

min del finner jag alltså skäl att bifalla herr Gavallis gående lagreservation
enligt hvilken detta stadgande skulle lyda sålunda: fari { vissa
»protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom gifto- fall.

■rätt eller arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart (Forts.)

.sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.»

Herr friherre Barnekow: Då denna fråga förra gången be handlades

af kammaren, var jag icke närvarande och vet således
icke hvad som då yttrades derom. Men jag var närvarande i utskottet
vid frågans sista behandling, och då tyckte man att, om
kammaren nu skulle antaga herr Cavallis reservation, kunde man
icke förstå, hvarför ej kammaren genast antog motionärens förslag,
ty herr Cavallis reservation och motionärens förslag äro enligt min
mening temligen lika. Ock hvartill skulle då återremissen egentligen
gagna? Detta var utskottets uppfattning. Vidare hade man
den uppfattningen, att det var mycket svårt, tv stämpelafgiften
afsåg ej att granska hvad hvarje person egde. Det kan ju nemligen
hända, att det fins en person, som eger en fastighet på
3,000—4,000 kronor och dessutom är rik. Denna skulle vara befriad
från stämpelafgift, om egaren hade 3—4 barn. Om han t. ex.
hade 12 barn, skulle en egendom på 12,000 kronor vara fri. Då
skulle följden blifva, att det skulle bero på, om den, som ärfver,
vore rik eller fattig. Men denna princip ville utskottet ej hafva
uttalad. Af dessa skäl ansåg utskottet sig icke kunna gå så långt
som den ärade reservanten. Jag får derför yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Cavalli: Utskottet har enligt min åsigt icke rigtigt för farit.

Vid föregående tillfälle, då denna fråga förevar, var det
endast en, som här i kammaren framstälde ett annat yrkande än
bifall till motionen. Utskottet hade derför bort tillstyrka densamma,
men när utskottet icke gjorde det, har jag reserverat mig mot dess
beslut. Emot friherre Barnekow vill jag erinra, att det. fins en
skilnad emellan mitt och motionärens förslag, i det att jag valt
ett uttryckssätt, som är tydligare.

Utskottets förslag är icke tilltalande. Vill man icke gorå
denna enkla gärd åt rättvisan, så kan man hellre afslå motionen
än att taga till en sådan halfmesyr, som utskottet valt och hvilken
ej är synnerligen lyckligt funnen. Jag yrkar bifall till min reservation.

Herr Claeson: För min del är jag icke heller nöjd med ut skottets

förslag, d. v. s. den dualism, som utskottet infört, då det
säger, att befrielse skall ega rum dels på den grund, att fastigheten
ej uppgår till 1,000 kronor, dels derför, att hvarje lott är
mindre än 300 kronor. Detta synes mig oegentligt. Men då å andra
sidan detta senare alternativ går i den rigtning, som jag, då frågan
sist var före, ansåg vara den rätta, och derjemte den deri ifråga -

N:o 35.

Om stämpel
ä utdrag af
protokoll angående
lagfart
i vissa
fall.
(Forts.)

8 Fredagen den 8 Maj, f. m.

sätta befrielsen skulle tillgodokomma många af min domsagas invånare,
som nu gå miste om densamma, vill jag icke motsätta mig
utskottets hemställan, utan yrkar bifall dertill. Detta gör jag af
två skäl. Det första är det, att jag verkligen anser, att herr
Cavallis förslag går alldeles för långt i fråga om befrielse från
skatt i ett undantagsfall, der en så utsträckt befrielse icke låter sig
rätt väl försvara. Det andra skälet är, att frågan utan tvifvel nu
skulle falla, om Första Kammaren antoge förstnämnda förslag, då
ingen enda af Andra Kammarens ledamöter i utskottet biträda
detsamma.

Herr Hasselrot: För min del ber jag att få yrka bifall till

reservationen. Jag tror, att den grundsats, som reservationen framhåller,
i sin helhet redan tinnes bestämd i det föreliggande stadgandet
i nu gällande lag, nemligen att den i fråga varande stämpelbeskattningen
skall se till värdet af den egendom, som lagfares.
Det är en väsentlig skilnad mellan att beskatta en bouppteckningoch
att beskatta den åtgärd, som afser att lagfara en bestämd
fastighetslott. I ena fallet beskattas den behållna inkomsten, i
andra fallet är det en beskattning af den egendom, som lagfares.
Det är mycket möjligt och mer än vanligt, att den egendom, som
på detta sätt vid lagfarten beskattas, faktiskt icke utgör någon tillgång,
emedan boets skulder öfverstiga samtliga tillgångarne; och
det oaktadt skall arftagaren vidkännas denna rätt dryga utgift.
Jag tror, att den i reservationen föreslagna och af herr finger
förordade principen är rigtig, d. v. s. att man vid bestämmandet
af denna stämpelafgift fäster afseende vid den, som skall betala
densamma, och icke vid sterbhuset i sin helhet. Motionen uttalar
icke denna grundsats så tydligt, och derför var en återremiss nödvändig,
men svaret på återremissen hade enligt min åsigt rätteligen
varit att jemka motionens ordalag till det förslag, herr Cavalli
i reservationen framstält. Jag vill derjemte tillägga, att det befintliga
stadgandet redan af flere domare tolkas på ett sätt, som
öfverensstämmer med reservationen. Redan i denna omständighet
ser jag ett starkt skäl att gifva en tydlig bestämmelse om hvad
man menar. Jag får på dessa grunder yrka bifall till reservationen.

Herr Reuterswärd: Då kamrarne stannat i olika beslut

rörande en fråga sådan som denna, der meningarne äro så olika,
är det naturligt, att ett sammanjemkningsförslag, som från utskottet
inkommit, icke kan vara alla till lags. Somliga tycka, att
det säger för mycket, andra för litet. Kär utskottet förekade denna
fråga till ompröfning, sökte vi göra oss reda för, hvad som yrkats
i de särskilda kamrarne. Så vidt jag kan påminna mig om diskussionen
här, yttrade en af våra äldre domare, att han tyckte det
vara mycket hårdt, om t. ex. en, som fått 30—40 kronors arf, skulle
betala stämpelafgift på 2 kronor, som således utgjorde ganska betydlig
procent af arfvet. Deremot ansåg man att, om arfslotten
bestämdes, såsom skett, till minst 300 kronor, dessa 2 kronor icke
vore någon obillig beskattning, så vida man ej ville helt och hållet

Fredagen den 8 Maj, f. m. 9

borttaga denna afgift. Jag är icke någon synnerlig beundrare af
stämpelskatter, ty de falla mycket ojemnt, men så länge man vill
bibehålla dem i fall sådana som dessa, är det svårt att bestämma
gränsen annorlunda än utskottet föreslagit. Så vidt jag kan erinra
mig, var det inom Andra Kammaren, som man icke ville gå längre,
och om herrarne ej önska att få gemensam votering, hvilket jag
tror skulle bli följden, så bör utskottets förslag antagas. Man bär
ju deri bibehållit samma gräns som förut, men endast velat bereda
en eftergift eller lindring åt dem, hvilkas arfslott i boet är så
obetydlig, att den icke uppgår till 300 kronor. Jag håller icke
strängt på denna fråga, ty jag anser, att man gjort den större
än den förtjenar. Det är väl icke sagdt, att den, som ärft en
fastighetsandel på 300 kronor, i boet fått ärfva endast detta. Han
kan ju dessutom fått ärfva denna summa mångfaldiga gånger om,
och icke kan man då säga, att billigheten fordrar, att han skall
få en dylik eftergift. Jag tror, att utskottet funnit en medelväg,
som borde kunna i det närmaste tillfredställa de olika åsigterua
inom kamrarne, hvarför jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Endast ett par ord. Om det vore så, som

den siste ärade talaren sade, att denna stämpel endast skulle ifrågakomma,
då arfslotten utgjorde 300 kronor, skulle jag icke hafva
något emot utskottets förslag, men det är icke så lyckligt, utan
det är, då taxeringsvärdet å. den lagfarna fastigheten uppgår till
300 kronor, äfven om, såsom det i de flesta fall förekommer, fastigheten
är belastad med inteckningar eller andra skulder. Det vanliga
är, att dessa små egendomslotter icke för arftagaren medföra
någon faktisk tillgång, men denne måste likväl lagfara dem för
att kunna sälja dem. Och då blir denna afgift en i min tanke
obillig skatt, som staten uttager af honom. Jag tror icke, att
detta är rätt. — Derjemte vill jag tillägga, att den förste talarens
förmodan, att den föreslagna nedsättningen skulle uppgå till ungefär
15,000 kronor, synes mig vara alldeles orimlig. Ej ens en
åttondedel af lagfarterna skulle häraf komma att beröras. Denna
lindring skulle således ej gå till mer än några tusen kronor. Jag
yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Cavalli: Med anledning af herr Reuterswärds yttrande,
vill jag endast erinra, att utskottet icke hade att verkställa en
sammanjemkning mellan olika beslut. Det var en återremiss och
således icke någon sammanjemkning. Icke heller tror jag, att man
behöfver befara gemensam votering i denna sak, tv då frågan
gäller att bespara de mindre bemedlade en utgift, torde Andra
Kammaren biträda min reservation, hvarom jag bär anledning tro
att yrkande der framställes.

Herr Unger: Om det vore så, som herr Reuterswärd förmenade,
att det vore en bestämd summa, der stämpelafgift skulle
börja betalas, ginge det väl an, och då skulle man kunna tvista
om 1,000 eller 300 kronor. Men nu är det beroende på, huru myc -

N:o 85.

Om stämpel
å utdrag af
protokoll angående
lagfart
i vissafall.

(Forts.)

N:o 35. 10 Fredagen den 8 Maj, f. m.

Om stämpel ä ket fastigheten i sin helhet utgör. Och det är detta, som leder
protokoll ana inkonseqvens, jag omnämnt. Emot friherre Barnekow

lagfart i vil1 jag ,än ytterligare betona, att det är en väsentlig skilnad melvissa
fall. lan motionärens förslag och herr Cavallis reservation. Då motio(Forts.
) nären föreslår, att hvarje arfslott skulle gå till 1,000 kronor, för
att det skulle betalas stämpelafgift, skulle följden deraf blifva att,
der den ena ärfver 200 kronor, den andra 1,000 kronor, den tredje
. 5,000 kronor o. s. v., skulle det icke blifva stämpelafgift på fastigheten
å 5,000 kronor, derför att det fans någon arfslott, som var
mindre än 1,000 kronor. Detta är förebygdt genom herr Cavallis
reservation, då han föreslår, såsom förutsättning för frihet från
stämpelafgift, att taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart söhes,
icke uppgår till 1,000 kronor. Jag yrkar bifall till reservationen.

Detta skulle naturligtvis till någon ringa del minska statsinkomsterna.
Alla dessa afgifter genom stämpel å lagfartsprotokoll
rörande fång till fast egendom genom arf eller giftorätt uppgå till
omkring 30,000 kronor. Nu skulle ju i alla fall en stor del häraf
qvarstå, nemligen för alla fastigheter öfver 1,000 kronors taxeringsvärde
samt för lagfartsbevisen, så att minskningen blefve väl
kanske högst 15,000 kronor.

Utskottet har jemfört detta med stämpelafgift för bouppteckningar,
men dermed har det icke någon jemförelsepunkt. Bouppteckningar
karteras nemligen efter behållningen, hvilket dessutom
är en beskattning å enskild handling, som till domstol ingifves,
hvaremot detta afser utgående expeditioner.

Man säger äfven, att det skulle vara orimligt, att en egendom
på 20,000 kronor kunde gå i arf utan att den der stämpeln på 2
kronor betalades. Nå, hvad skulle väl det göra? Egendomen har
ju redan, om behållning funnits, beskattats genom stämpel å bouppteckningen.

Det skulle enligt min uppfattning ej kunna annat än bringa
reda och rättvisa i förhållandena, om man antoge herr Cavallis
reservation.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten derpå, att före år
1875 ålåg det ej någon att lagfara med sådana fång, som här äro
i fråga, hvadan arftagaren derförut ej hade någon utgift alls i detta
afseende, vare sig egendomen var stor eller liten. Detta har tillkommit
efter år 1875, och jag anser det ej vara skäl att i vidsträcktare
mån, än herr Cavallis reservation föranleder, belasta
arftagare med en utgift, som kan vara tung nog för den, som fått
eu liten arfslott.

Jag yrkar derför bifall till herr Cavallis reservation.

Herr af Buren. Jag ber få meddela, att jag inom utskottet
hiträdt herr Cavallis reservation, till hvilken jag således anhåller
att få yrka bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu föreliggande memorial hemstält samt vidare

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle Om stämpel å
bifalla det förslag, som innefattades i den vid memorialet fogade
reservation; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. vissa fall.

(Forts.)

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 6 och 7
i denna månad bordlagda betänkande n:o 19, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag om införande af progressiv arfskatt, biföll kammaren
utskottets i nämnda betänkande gjorda hemställan.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 6 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o
10 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående pensioner dels för t. f. presidenten C. F.

Wsern och dels för kanslisten O. F. Ulff samt kammarskrifvarne
G. A. Lindberg och M. Lund.

Mom. CL Pension åt

t. f. presi Friherre

Leij onhufvud, Broder Abraham. Jag står visser- (lenten C. F.
ligen icke antecknad såsom reservant mot utskottets hemställan,
men det är ett rent förbiseende.

Jag har inom statsutskottet röstat för Kongl. Maj ds förslag i
fråga om pension åt presidenten Wsern. Jag behöfver säkerligen
icke här i kammaren mycket framhålla presidenten Wserns förtjenster
i alla rigtningar. Vi veta alla, huru ytterst samvetsgrann
och arbetsam han städse varit i allt som rört hans område, handel
och näringar. Behöfde man en upplysning, visste man hvar den
stod att finna! Pågick en diskussion och man behöfde fakta och
siffror, och Wsern begärde ordet, så visste man, att nu får man
siffror och fakta, och ingen bjöd till att vederlägga honom! Denna
samvetsgrannhet, som han alltid ådagalagt under de fem och tjugu
år, det nya statsskicket räckt, ådagalade han redan förut under det
gamla statsskicket. Och detta är icke ensamt hans förtjenst, utan
samma arbetskraft har han visat i allt, som rört de uppdrag han fått.

Att nu denna plats är tillförordnad är sannerligen eu tillfällighet,
och att han icke innehaft den tillräckligt länge beror på
förhållanden som vi alla känna men som ej kan räknas Wsern till
fel. Derför begär ej heller Kongl. Maj:t full pension, men hvad
Kongl. Maj:t begärt, är icke mer än jag tror att Riksdagen bör
bevilja.

Jag anhåller således, att kammaren ville bifalla Kongl. Maj:ts
proposition om pension åt presidenten Wsern.

N:o 85.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Pension åt
kammar skri fvaren
G. A.
Lindberg.
(Forts.)

Utskottet uppgifver, att kamrerare!! Lindberg skulle haft 3,500
kronor i lön och 700 kronor i tjenstgöringspenningar. Denna utskottets
uppgift är icke fullt rigtig. Under riksdagen, då det är
en sådan brådska, är det gerna ursäktligt, att utskottet tagit miste
här. Förhållandet är emellertid, att ifrågavarande tjensteman på
grund af ett kougl. bref af den 19 mars 1888 uppburit till fullo
samma aflöning som för motsvarande befattning i de reglerade
verken, d. v. s. han har haft en aflöning, som motsvarade 3,000
kr. i lön och två ålderstillägg eller tillhopa 4,000 kr. samt tjenstgöringspenningar
1,500 kr. Och vid alla de tillfällen, då tjensten
blifvit indragen, har man tillsett, att innehafvaren till följd deraf
icke lidit någon förlust i sina förut varande inkomster, med undantag
af tjenstgöringspenningarne, på hvilka han naturligtvis icke
kan göra anspråk, ehuru äfven det är hårdt för honom. Ty en
person vid 60 år kan dock icke skaffa sig någon ny sysselsättning,
utan måste nöja sig med hvad som anvisas honom! Den befattning,
Lindberg innehaft, är dessutom så ytterst trägen; han har
nemligen haft statistiken om hand i kommerskollegium. Och om
det en och annan gång uttalats missnöje med denna statistik, så
har felet icke berott på honom, han har följt de gifna formulären
och gjort det med otroligt arbete. Jag har sjelf haft tillfälle, då
jag om somrarne bott i Vaxholm, der han då också bodde, att se
hvilket verkligt släpgöra han nedlagt derpå och huru han arbetat
mer än de fleste andra tjensteman. Till följd deraf har också hans
helsa blifvit mycket försämrad. Att då nu vid 60 år nödgas,
oaktadt embetsverket uttalat sin belåtenhet med hans arbete, lemna
sin befattning och afstå en så stor del af sina inkomster, hvarigenom
jag befarar, att han blir bragd i yttersta trångmål för försörjningen
af en ganska talrik familj, det är hårdt, och så har
Riksdagen icke förut handlat med andra tjensteman, då det varit
fråga om löneregleringar; och jag förmodar, att åtminstone icke
denna kammare skall vilja visa en dylik hårdhet mot en tjensteman,
som under så lång tid pligttroget fullgjort sina åligganden.
Det är derför jag, herr talman, vågar anhålla, att denna kammare,
med afslag på utskottets hemställan i mom., c i hvad den skiljer
sig från Kongl. Majds proposition i ämnet, behagade bifalla denna
proposition oförändrad. Beloppet, det gäller, är icke mer än 500
kronor. Utskottet har prutat af från 2,200 kr. till 1,700; dessa 500
kr. äro icke någon stor sak för statskassan, men för denne stackars
tjensteman är det en ganska afse värd summa.

Herr von Hedenberg; Efter det synnerligen behjertansvärda
anförande, som den siste ärade talaren afgifvit, skulle ju en hel
del tjensteman som hafva betydligt lägre pensioner än det nu är
fråga om, kunna hafva förhoppning, att "Riksdagen också skulle behjerta
deras ställning. Jag fäster mig särskildt vid alla dessa
kaptener, majorer och öfverstelöjtnanter som hafva detta eller lägre
belopp. De skulle således efter detta kunna anse sig berättigade
till förhöjd pension, i fall Riksdagen nu visade sig hylla en sådan
princip, hvilket jag dock icke kan tro skall blifva fallet.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

N,o So*

Jag vill fästa uppmärksamheten på att detta pensionsbelopp
icke såsom den nyss beviljade pensionen blifvit från början nedsatt,
utan nedsättningen har skett inom utskottet och detta genom
ledamöternas samstämmande beslut. Jag tror således icke, att,
äfven om kammaren nu frångår hvad utskottet föreslagit, resultatet
rimligen kan blifva något annat. Jag ber derför att få yrka bifall
till utskottets förslag, och anser att detta är grundadt på billighetsskäl.
6

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i det nu föredragna momentet hemstält samt
vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
föreslagit, måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag
utan förändring; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. cl.

Herr statsrådet Groll: I afseende å t. f. kammarförvandten

Lund äro förhållandena mutatis mutandis lika med dem som gälde
i afseende å kamreraren Lindberg. Kammarförvandten Lund bestrider
nemligen en tjenst af den grad, som i andra embetsverk
betingar en lön af 2,80U kronor och i tjenstgöringspenningar 1,200,
tillhopa 4,000 kronor. Kongl. Maj:t har derför beräknat för Lund
en pension motsvarande lönens fulla belopp, 2,800 kronor; och,
som kammarförvandten Lund sjelf är berättigad till en pension
från civilstatens pensionsinrättning af 1,200 kronor, går Kongl.
Maj ds proposition ut på en fyllnadspension af 1,600 kronor.

Statsutskottet har emellertid, på enahanda grunder som i afseende
å kamreraren Lindberg, hemstält, att fyllnadspensionen
skulle bestämmas till 1,000 kronor, således till 600 kronor mindre
än Kongl. Maj:t begärt.

Förhållandena i båda pensionsfrågorna äro nästan alldeles
lika. Kammarförvandten Lund har under större delen af sin tjenstetid
såsom kammarförvandt, eller under hela tiden kan jag säga,
utom sista året icke uppburit fullt den lön, som med motsvarande
befattning i annat regleradt embetsverk är förenad, och i fäll statsutskottets
hemställan bifölls, skulle han således för framtiden lida
en minskning, som jag föreställer mig att kammaren, dä den bifallit
Kongl. Maj:ts proposition i fråga om kamreraren Lindberg,
finner lika litet befogad i afseende å kammarförvandten Lund.

Herr Samzelius: På sätt herr statsrådet och chefen för civildepartementet
omförmält, är förhållandet i det allra närmaste lika
i afseende å Lindberg och Lund. Dock ställer sig förhållandet
något förmånligare för Lund. Han är nemligen något äldre och
har varit i statens tjenst längre än Lindberg. Han inträdde i
statens tjenst år 1852, och har således, när han skall upphöra att

Pension åt
kammarskrifvaren
G. N.
Lindberg.
(Forts.)

Pension åt
kammar skrifvaren

M. Lund.

NlO 35. 16 Fredagen den 8 Maj, f. m.

Pension åt tjenstgöra, eller år 1892, varit jemnt 40 år i statens tjenst. Fyratio
Kammdrskrif- i statens tjenst är ganka mycket och, innan de sista pensionsvaren
regleringarne vidtogos, berättigade detta till pension till lönens
(Forts./ fulla belopp eller viss procent deraf.

Här har af statsutskottet blifvit begånget enahanda misstag
som i förra fallet. Utskottet säger, att Lund åtnjutit 2,200 kronor
i lön och 440 kronor i tjenstgöringspenningar. Så är icke förhållandet.
Kammarförvandtens lön var ursprungligen 2,200 kronor.
Dertill beviljades af Riksdagen ett dyrtidstillägg af 20 procent, således
440 kronor. Dessa penningar voro ej tjenstgöringspenningar,
utan dyrtidstillägg att läggas till lönen.

På samma sätt, som i fråga om kamreraren, har lönen blifvit
reglerad genom förenämnda kongl. bref, så att denne tjensteman
enligt ett af vederbörande tjensteman i kommerskollegium afgifvet
intyg, som jag håller här i handen, nu uppbär 1,800 kronor i lön,
1,000 kronor i ålderstillägg och 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar,
eller tillhopa 4,000 kronor. Enligt de grunder, som blifvit bestämda
för pensionering inom de reglerade verken, skulle hans pension
utgöra 2,800 kronor. Samma sparsamhetsanda, som i förra fallet,
har visats jemväl i detta, såsom jag tror, på grund af det misstag,
statsutskottet gör i fråga om Lunds aflöningsförmåner. Det har
föreslagits, att pensionsbeloppet skulle sättas till endast 1,000 kronor,
således 600 kronor mindre, än hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

För en tjensteman, som oförvitligt tjenstgjort 40 år i statens
tjenst och utan eget förvållande nödgas lemna tjensten, derför att
den icke längre skall finnas, är verkligen hvad utskottet föreslagit
ganska bård!. I öfverensstämmelse med den välvilja, kammaren
visat kamreraren Lindberg, hoppas jag att kammaren behjertar
äfven Lunds ställning; och yrkar jag, att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan i denna punkt, i hvad den skiljer sig från
Kongl. Maj:ts proposition, behagade bifalla Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet oförändrad.

Herr von Hedenberg: Ehuru jag visserligen icke kan er känna,

att statsutskottet har gjort något misstag — såsom den
siste talaren behagade uttrycka sig — ty utskottet har med all
samvetsgranhet och till och med lika ömhjertadt som denne talare
behandlat dessa frågor, kan jag dock icke efter senaste votering
hoppas och skulle knappast anse korrekt, att denna utskottets
proposition bifölles, men från formel sida anhåller jag dock om
bifall till densamma

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föreliggande moment hemstält samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag utan förändring;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Nio 35.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 62,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till .Riksdagen angående
pensioner åt föreståndaren för landtbruksinstitutet vid Ultuna F. Gr.
Horström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska försöksanstalt
m. m. H. A. von Post.

Mom. a.

Herr Gasparsson: Ehuru endast den första punkten är föredragen,
så, enär statsutskottet i sin motivering har behandlat begge
punkterna i sammanhang, anhåller jag att i mitt anförande få på
en gång beröra både punkten a) och punkten b).

Utskottet har såsom skäl för nedsättning af förevarande pensioner
utgått från den förutsättning, att af de lönebelopp, som
ifrågavarande personer åtnjuta, 2/3 skulle kunna anses utgöra lön
och y3 tjenstgöringspenningar. Denna förutsättning hvital’, för att
använda ett mildt parlamentariskt uttryck, helt och hållet på en
fiktion. Så är icke och så har icke varit förhållandet. Dessa lönebelopp
faststäldes, om jag icke minnes mycket orätt, redan på 1850-talet, då uppdelning i lön och tjenstgöringspenningar ännu icke
var uppfunnen. Förutsättningen är således fullkomligt origtig.
Derjemte vill jag fästa uppmärksamheten på, att i de ifrågavarande
personernas löneförmåner ingår äfven fri bostad och vedbrand. Jag
antager, att dessa förmåner kunna uppskattas för föreståndaren Horström
till 1,000 kronor och för professor von Post till 800 kronor.
Lägger man nu dessa löneförmåner till den kontanta lönen, skulle
ifrågavarande pension för såväl Horström som von Post utgöra endast
45 procent af de löneförmåner, de för närvarande åtnjuta. Vill
jag ej inräkna dessa särskilda löneförmåner, utgöra i alla fall de
af utskottet föreslagna pensionsbeloppen, för föreståndaren Horström
54 procent och för professorn von Post 55 procent af deras
kontanta löner. En så låg beräkning af pension tror jag ingenstädes
har tillämpats.

Vidare anför utskottet, såsom skäl för nedsättningen af pensionen
för professorn von Post, att han blott under 32 år varit i
statens tjenst, då deremot lärare vid de allmänna läroverken ej
äro berättigade till pension förr än de tjenat staten i 40 år. Dervid
vill jag erinra om en vigtig omständighet. Lärarne vid de
allmänna läroverken åtnjuta ferier, jag vet icke bestämdt huru lång
tid, men jag tror under 3 å 4 månader årligen. Lärarne vid Ultuna
landtbruksinstitut hafva icke vidare ferier än 3 å 4 veckor
vid jul och 14 dagar vid midsommar. Jemförelsen med elementarlärarne
har således i detta fall icke full tillämplighet.

Hvad särskildt professorn von Post beträffar, anhåller jag att
i egenskap af en f. d. elev få intyga det osparda nit och den osparda
möda han alltid visat i utöfvandet af sin lärarebefattning. Och
det intresse han förstod att ingifva sina lärjungar var så stort, att
man sedermera måste söka förhindra att studiet af kemien vid Ultuna
landtbruksinstitut toge så lång tid, att det icke allt för myc Första

Kammarens Prof. 1891. N:o ilo. 2

Pension
åt föreståndaren
för
Ultima landtbruksinstitut

F. G. Norström.

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Pension
åt föreståndaren
för
Ultima landtbruksinstitut F.

G. Norström.

(Forts.)

ket inkräktade på de andra läroämnena. Den som gaf impulsen
till detta intresse var von Post. Jag är fullt öfvertygad om, att
alla hans talrika elever, som finnas spridda i Sverige, Norge och
Finland, kunna intyga, att, i fråga om ospardt nit och ospard möda,
har han få sina likar. Det är af dessa orsaker, som jag kommer
att rösta på bifall till Kongl. Maj:ts proposition i båda de ifrågavarande
punkterna. Då nu endast punkten a) är föredragen, anhåller
jag få yrka bifall till propositionen i denna del.

Herr Tamm, Hugo: Ej heller jag har deltagit i utskottets

behandling af någon af dessa pensionfrågor. Hade jag det gjort,
skulle jag i föreliggande fall bestämdt afgifvit min reservation, och
det på den enkla grund, att jag sjelf haft tillfälle se, huru dessa
två personer under de för Ultuna landtbruksinstitut ytterst vidriga
förhållandena och svåra ekonomiska omständigheterna hafva sökt
och äfven lyckats uppehålla institutet, så godt som möjligt varit.
Då jag vet, att båda äro väl förtjente och behöfvande, anhåller jag
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr statsrådet Groll: Såsom den näst siste ärade talaren

nämnde, har Norström utom sin kontanta lön, 5,000 kronor, äfven
åtnjutit förmånen af fri bostad och vedbrand, hvilken kan uppskattas
till ungefär 1,000 kronor. Sålunda uppgå hans aflöningsförmåner
till sammanlagdt omkring 6,000 kronor. Norströms lärarebefattning
är i det närmaste likstäld med en lektors- eller
rektorsbefattning. Men derjemte har hans innehafvande beställning
medfört åtskilliga andra förpligtelser. Norström har nemligen
tillika varit förvaltare af jordegendomen, och jag tror, att man
allmänt erkänner, att han med hänsyn till egendomens tillgångar
fullgjort detta värf på ett utmärkt sätt. Nu är förhållandet, att
en lektor, som har en lön af 4,500 kronor, är berättigad till pension
till belopp af 3,600 kronor. Således torde föreståndaren för
Ultuna landtbruksinstitut redan i sin egenskap af lärare kunna
hafva att påräkna pension med minst 3,600 kronor. Men derjemte
bör han väl kunna påräkna någon pension för sitt öfriga sysslande
och, om denna sättes till 400 kronor, erhålles det belopp, som
Kongl. Makt begärt, nemligen 4,000 kronor. Jag föreställer mig
derför att kammaren icke kan anses gå öfver en rimlig gräns, om
den skulle bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna del.

Hvad vidare beträffar professor von Post, är hans befattning
närmast jemförlig med en lektorsbefattning. Han har uppburit eu
aflöning af 4,000, hvarjemte han åtnjutit fri bostad och vedbrand.
Man kan således anse, att han i lön åtnjutit minst 4,500 kronor.
Han skulle således, efter vanlig lektorspension, ega att uppbära
3,600 kronor i pension, derest han varit i tjenstgöring full tid. Nu
har för honom icke ifrågasatts mer än 3,200 kronor, d. v. s. det
har gjorts ett afdrag af ungefär 400 kronor, och således torde
man få anse att tillbörlig hänsyn tagits till att han icke tjenstgjort
den fulla tiden.

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande nu förevarande moment endast
yrkats, att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, så
vidt det skilde sig från Kongl. Maj ds i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla Kongl. Maj ds berörda framställning utan förändring.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Mom. 6.

_ Herr Almén: Jag anhåller att få yrka bifall till Kongl.

Maj:ts proposition och såsom skäl derför åberopa den ifrågavarande
tjenstemannens höga ålder af 68 år, hans långvariga tjenstgöring i
statens tjenst med erkänd skicklighet, ospard möda och icke blott
oegennytta, utan verkliga uppoffringar, dels direkta, så länge han
dertill egde tillgångar, dels indirekta, derutinnan att kan ofta betjenat
allmänheten utan att derför begära någon ersättning, försmående
den godtgörelse, som alltid står en kunnig kemist till
buds, derest han har tid och tillfälle att betjena allmänheten.

Såsom skål för nedsättningen i pensionen har anförts, att desse
personer icke sjelfva bidragit till pensioneringen. Ja, mine herrar,
det är icke deras fel! Det har icke stått dem öppet att gå in i
allmänna pensionsinrättningen. Dertill kommer, ‘såsom en föregående
talare erinrat, att pensionen visserligen utgör 80 procent
af lönen, men ingalunda af deras löneförmåner, ty deruti ingår fri
bostad m. m._ Kommer härtill, att dessa tjenstemäns pensionering
underlättar, ja möjliggör den nya organisationen af institutet. I
sådana fall brukar man icke hålla så strängt på de vanliga pensionsvikoren,
utan eftergifver något i ena eller andra afseendet.
Huru gör man här? Jo, i stället för att eftergifva något, tager
man bort en del af pensionen och sätter den således lägre. Detta
är ovanligt och, såsom mig synes, ej heller billigt.

Då Kongl. Maj:ts förslag synes mig rättvist, billigt och så
vidt jag känner enligt med gammal praxis, yrkar jag afslag på
utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj ds proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning anförde herr talmannen, att
i afseende på det nu föredragna momentet endast blifvit yrkadt,
att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, så vidt det
skilde sig från Kongl. Majds i ämnet gjorda framställning, skulle
bifalla Kongl. Majds berörda framställning utan förändring.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssberörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Pension
ät föreståndaren
för
Ultima landtbruksinstitut

F. G. Norström.

(Forts.)

Pension åt
läraren vid
Ultima landtbruksinstitut

H. A. von
Post.

N:o So. 20

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 5 och 6 innevarande
maj bordlagda memorial n:o 11, i fråga om ett årligt lönetillägg
för pappersmästaren vid Tumba bruk P. Gr. Öberg, biföll
kammaren utskottets i detta memorial gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 12,
i fråga om ändringar i gällande reglemente och aflöningsstat för
riksbanken.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2—12 punkterna.

Hvad utskottet hemstält och föreslagit bifölls.

Föredrogs å nyo Riksdagens andra särskilda utskotts den 4 och
5 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af Kong!.
Maj:ts propositioner med förslag till lag om sjukkassor samt angående
anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande.

På gjord proposition beslöts:

att förevarande utlåtande skulle punktvis företagas till afgörande; att,

hvad anginge 1 punkten, deri intagna lagförslag skulle
paragrafvis föredragas och, efter det föslagets särskilda §§ blifvit
genomgångna, detsammas slutmening och rubrik samt sist utskottets
i punkten gjorda hemställan förekomma till behandling; äfvensom

att 2 punkten skulle momentvis föredragas.

Herr Sjöcrona: Grundtanken i de två Kongl. Maj:ts fram ställningar,

som behandlas i nu föreliggande betänkande, är, att
man bör genom lag bestämma en sjukkassas rättsliga ställning,
reglera rättsförhållandet mellan en sådan kassas delegare och för
öfrigt ordna så, att sjukassorna blifva grundlagda på ett, så vidt
möjligt, betryggande sätt, och vidare att man bör genom ett lämpligt
afvägdt förvaltningsbidrag söka understödja och ytterligare utveckla
sjukkasseväsendet, som är af oerhördt stor vigt och betydelse
för att de mindre bemedlade, de vanliga delegarne i en sådan

Lagförslag
om sjukkassor.

(Forts.)

1 punkten.

Ben af utskottet föreslagna lag.
1 §■

Fredagen den 8 Maj, f. m.

kassa, må kunna på frivillig väg bereda sig sjelfKjelp. Jag instämmer
till alla delar i denna grundtanke och har derför med
glädje helsat Kongl. Maj:ts framställningar. Men denna min glädje
har blifvit betydligt förminskad, då jag tagit kännedom om detaljerna
i dessa förslag, d. v. s. det sätt, hvarpå grundtanken blifvit
genomförd. Jag kan i afseende härå icke iakttaga tystnad, enär
jag derigenom skulle, i strid mot uttalanden, af mig gjorda i underdåniga
betänkanden, som- jag afgifvit eller varit med om att afgifva,
synas gilla, hvad jag omöjligen kan till alla delar godkänna.

Jag ber att i fråga härom få påräkna kammarens uppmärksamhet
för en kort stund. Jag gör det ingalunda för att få tillfälle
att här stå och tala om förslag, i hvars utarbetande jag deltagit,
utan derför, att hvad jag här kommer att yttra utgör en nödvändig
förutsättning för det uttalande och det yrkande, som jag önskar
göra, när den andra punkten förekommer till behandling.

En sjukkassa är ju, trots detta mindre egentliga namn, som
den bär — hvad också nu föredragna paragraf tydligen utvisar —
en förening för ekonomisk verksamhet, och denna ekonomiska verksamhet
är försäkring mot förlust genom sjukdom. År dessutom
med sjukkassan förenad skyldighet att utgifva begrafningshjelp, så
är sjukkassan en verklig lifförsäkringsanstalt, tv det kapital, som
vid dödsfall utbetalas i begrafningshjelp, är ju ingenting annat än
ett kapital, som försäkringstagaren beredt sina arfvingar genom
försäkring. En sanning är ju, att dessa sjukhjelpsbelopp och dessa
begrafningshjelpsbelopp i allmänhet äro mycket små, men för mindre
bemedlade personer, hvarom det här är fråga, äro dessa belopp
relativt mycket stora och vigtiga; och det är en bjudande pligt
för staten att, så vidt möjligt är, ordna så, att dessa delegare i
sjukkassor icke gå miste om, hvad de genom tungt förvärfvade
besparingar försökt att bereda sig. Samma pligt har, enligt min
uppfattning, staten äfven i afseende på försäkringstagare i andra,
större och mera omfattande försäkringsanstalter, enär af lätt insedda
skäl omöjligt är för hvarje enskild medborgare, som anlitat
en försäkringsanstalt, att hafva tid och förmåga att i alla delar
följa en sådan försäkringsanstalts verksamhet, öfvervaka dess grundläggande,
med ett ord bevaka sina deraf beroende ytterst vigtiga
intressen. Det var i känslan af detta, som Riksdagen år 1876
hos Kongl. Maj:t anhöll om anordnande af kontroll öfver de inländska
rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna, och det var i känslan
af detta, som den år 1875 i Stockholm bildade försäkringsföreningen
år 1879 till Kongl. Maj:t ingick med underdånig anhållan,
att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huru vida icke en lag
eller förordning angående försäkringsväsendets ordnande borde utfärdas.
Vid den underdåniga petitionen bifogade försäkringsföreningen
ett af mig och fyra fackmän utarbetadt utkast till förordning
angående försäkringsväsendet jemte ett annat utkast till förordning
angående utländska försäkringsanstalters verksamhet inom
riket.

I detta förstnämnda utkast meddelas åtskilliga bestämmelser,
syftande dertill, att en försäkringsanstalt må blifva på ett betryg -

N:o 35.

Fredagen den 8 Mai, f. m.

Lagförslag gande sätt grundad, och derjemte den mycket vigtiga bestämmelsen,
°kassör" för hvarje försäkringsanstalt skall pröfvas af stats (FortsO

myndighet. .Tåg skall nu icke upptaga tiden med att här gå in
uti någon redogörelse för de olika system som kunna följas vid en
sådan lagstiftning. De äro publicitets-systement, normativ-systemet
och auktoriserings-systemet, enligt hvilket sistnämnda myndighet
skall pröfva och fastställa stadgar för försäkringsanstalt. Öfver
försäkringsföreningensframställning infordradessamtligalänstyrelsers
och öfverståthållareembetets utlåtande. Sedan deras yttranden inkommit,
öfverlemnades förslaget och dessa yttranden jemte 1876
års riksdagsskrivelse till mig med nådigt uppdrag, att utarbeta
förslag till författningar i ämnet. Sedan jag år 1883 aflemna! ett
sådant förslag, i väsentliga delar fullständigare än försäkringsföreningens
utkast, men dock hyllande på samma hufvudgrunder
som detta, utstäldes det sålunda afgifna betänkandet å nyo till länsstyrelsernas
yttrande, med befallning till dem att låta försäkringsanstalterna
i riket komma i tillfälle att yttra sig deröfver. Eu
mängd yttranden inkommo såväl från försäkringsanstalterna, som
länsstyrelserna och öfverståthållareembetet, men, med ett enda
undantag, har ingen enda af länsstyrelserna yttrat sig emot den
grundsatsen, att försäkringsanstaltens reglemente skall pröfvas och
fastställas af statsmyndighet. Endast en länsstyrelse yttrade i sitt
första utlåtande, att man måhända borde lemna medborgare frihet
att sjelfve styra om sådana saker, som här vore i fråga, men att
med hänsyn till svenska folkets vana, att i åtskilliga sådana
angelägenheter vända sig till myndigheterna för att få sina
reglementen och stadgar pröfvade, så ansåg äfven denna länsstyrelse,
att tiden må hända ännu icke var inne att vika ifrån denna
grundsats. Eörhållandet var också 1883 sådant, att ehuru det icke
fans någon föreskrift om skyldighet för dem, som ville bilda en
försäkringsanstalt, att söka fastställelse på dess reglemente, med
undantag för aktiebolag, som på grund af aktiebolagslagen vore skyldiga
att begära fastställelse på sina bolagsordningar, det knappt
fans någon mera betydande försäkringsanstalt, som icke frivilligt
hade begärt Kongl. Maj:ts eller vederbörande länsstyrelsers fastställelse
på sitt reglemente, hvilket väl synes antyda, att man hade
känslan af ett behof att få en sådan trygghet.

_ I det af mig afgifna förslaget gjorde jag hemställan om, att i
civildepartementet skulle anställas en sakkunnig man, som kunde
biträda chefen för civildepartementet vid granskningen af frågor
rörande försäkringsväsendet, och då frågan om beviljande af anslag
till detta ändamål år 1886 förekom inför konungen, yttrade dåvarande
chefen för civildepartementet, att det öfver det af mig »afgifna
betänkandet, med dertill hörande författningsförslag, som
finnes i tryck tillgängligt, hafva sedermera Eders Kongl. Maj:ts
.samtlige befallningshafvande och de flesta mera betydande försäkringsinrättningar
sig yttrat; och torde dessa i allmänhet få anses
hafva dervid instämt i de åsigter, som ligga till grund för författningsförslagen».
Vid redogörelsen för hufvudgrunderna i detta
förslag, yttrar departementschefen vidare: »för försäkringsanstalts

Fredagen den 8 Maj, f. m.

N:o 35.

inrättande erfordras tillstånd, som i de flesta fall måste sökas hos
Kongl. Maj:t, men i afseende å vissa på ömsesidighet grundade
anstalter af mindre omfång kan af Kongl. Maj :ts befallningshafvande
meddelas». Sedan chefen för civildepartementet vidare anfört, såsom
mig synes, mycket goda skäl hvarför en lag i detta afseende
borde stiftas, yttrar han bland annat följande: försäkringsrörelse
och särskildt den gren deraf, som afser lifförsäkring, är af den beskaffenhet
att, äfven om den största möjliga publicitet eger rum,
allmänheten ändock icke kan bilda sig någon på egen sakkunskap
grundad öfvertygelse, huru vida rörelsen öfverensstämmer med de
regler, som med hänsyn till en jemn och sund utveckling af en
sådan verksamhet bör vara för densamma bestämmande; och då så
är förhållandet, torde det vara en skyldighet för staten att tillse,
såväl att anstaltens grundläggning sker efter allmängiltiga regler,
som ock att anstalten under sitt fortfarande bestånd icke afviker från
deras tillämpning». Efter att hafva ur mitt betänkande lemnat
uppgifter till stöd för detta uttalande, anför departementschefen
slutligen: »Att i öfrigt ingå i närmare utveckling af förslagens

detaljer, torde nu icke erfordras, då det blifver anledning att till
frågan derom framdeles återkomma, i händelse Eders Kongl. Maj:t
och Riksdagen godkänna hvad jag ämnar föreslå för anordnande af
den kontroll, som med nyssnämnda undantag synes böra inrättas.
För min del anser jag mig höra i hufvuäsakliga delar biträda de
åsigter, som i förslagen uttalats». Riksdagen beviljade sedan det
begärda anslaget utan att nämna ett enda ord till anmärkning
emot de förslag, som i statsrådsprotokollet omtalas.

Jag vågar nu förmena, att man väl knappast kan bereda sig
ett kraftigare stöd för sina uttalade åsigter, än hvad på detta sätt
åstadkommits. Då emellertid förslaget å nyo föredrogs, utfärdades eu
förordning om utländska försäkringsanstalter i landet, i närmaste
öfverensstämmelse med det af mig afgifna förslaget, hvilket ju för mig
var en stor tillfredsställelse. Men i fråga om de inländska försäkringsanstalterna
utbrötos några vissa bestämmelser, nemligen angående
skyldigheten att inlemna statistiska uppgifter för åstadkommande
af kontroll öfver dem, men pröfningen af förslaget i öfrigt
uppsköts. Det säges i den kungörelse i ämnet, som utfärdades den
22 oktober 1886, att, sedan Kongl. Maj:t tillsatt en komité för afgifvande
af betänkande och förslag till lag angående'' bolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet, finge med en fullständig lagstiftning
om försäkringsväsendet tills vidare anstå.

Den omtalade komitén, hvars arbeten, till följd af både dödsoch
sjukdomsfall och flera ombyten på personer, blefvo något fördröjda,
har emellertid sistlidne höst afgifvit sitt betänkande och
förslag, och bland dessa förslag förekommer ett till lag angående
förening för ekonomisk verksamhet.

Jag skall nu be att få yttra något litet angående det föreliggande
förslagets öfverensstämmelser med de två förslag, som på
Kongl. Maj:ts befallning blifvit afgifna. Jag skall dervid icke inlåta
mig på den ganska krångliga frågan om registrering. Det skulle
blifva för långt och sätta herrarne in uti densamma.

Lagförslag
om sjukkassor.

(Forts.)

N:o 35.

Lagförslag
om sjuJcTcassor.

(Ports.)

Fredagen den 8 Maj, f. m.

En lag om förening för ekonomisk verksamhet måste ju, af lätt
insedda skal, innefatta vissa bestämmelser, som juristen kallar tvingande
omständigheter, d. v. s. sådana, från hvilka man icke under
några vilkor får afvika, för att derigenom förekomma, att delegarne af
oförstånd föra in uti stadgarne sådana bestämmelser, hvarigenom
enskild rätt kan kränkas. I det afseendet innehåller komiterades
förslag ganska många bestämmelser. Det innehåller icke mindre
än 59 paragrafer, och om jag derifrån afräknar de paragrafer som
handla om registreringen och om oregistrerade föreningar, så innehåller
förslaget i öfrigt 46 paragrafer. Det nu föreliggande förslaget
har icke behöft omfatta flere än 16. Det innehåller icke heller
några s. k. tvingande bestämmelser, utan allt öfverlemnas åt stadgarne,
som likvisst icke skola pröfvas och fastställas. Det är endast,
registreringsmyndigheterna, som hafva att tillse, att icke någonting
strider emot »denna eller någon annan lag». Der förekomma
således icke några tvingande bestämmelser om att delegarne
skola årligen eller annars periodvis sammankomma till allmänt
sammanträde på annat sätt, än att det i en § i förbigående står,
att revisorer skola utses på allmänt sammanträde. En hvar måste
inse,. hvilken stor vigt det ligger derpå, att delegarne i en sådan
förening hålla sammanträden för att sjelfva få öfvervaka och kontrollera
anstaltens förvaltning, och icke låta den år efter år skötas
efter styrelsens behag. Icke heller förkommer det någon som helst
bestämmelse om rösträtten vid en sådan sammankomst, hvilkét
naturligtvis är nödvändigt för den händelse, att stadgarne icke
derom innehålla några bestämmelser. Senare tiders erfarenhet
har på ett slående sätt visat nödvändigheten af att de revisorer,
som skola granska bolags eller föreningars räkenskaper och förvaltning,
hafva fullt klart medvetande afl att de också dervid hafva
ett ansvar. Komitcns förslag innehåller också en bestämmelse i
detta ämne, i det att revisorerna skola hafva ansvars- och ersättningsskyldighet,
derest de, emot bättre vetande, meddela origtiga
uppgifter eller vid fullgörandet af sitt granskninguppdrag visa grof
vårdslöshet eller försumlighet. Något sådant förekommer icke i
det nu föreliggande lagförslaget. En synnerlig vigt ligger, vid
sådana föreningar och bolag, i noggranna bestämmelser om tecknande
af firma och hvad påföljd detta har i de inre och yttre
rättsförhållandena. Någon sådan bestämmelse förekommer icke heller
i detta förslag. Icke heller förekommer någon antydan om, huru
förfaras skall vid bolags upplösning och liqvidation, annat än, att
om bolag upplöses får årsstämning sökas å borgenärerna. I en
sådan förening är det väl mycket vanligt, att delegarne icke åtaga
sig någon personlig ansvarighet, men det kan ju hända, att, för
att föreningen skall kunna utöfva sin verksamhet på ett framgångsrikt
sätt, delegarne måste hafva en sådan ansvarighet. Jag återkommer
till detta längre fram. I det föreliggande förslaget är
också verkligen förutsatt, att i stadgarne skulle kunna inrymmas
en bestämmelse om personlig ansvarighet, men den har utskottet
ändrat så, att någon personlig ansvarighet för styrelsens ledamöter

Fredagen den 8 Maj, f. m.

N:o 35.

och. kassans delägare ej skall ifrågakomma »derest de sig ej dertill
särskildt utfäst».

Jag får säga, att jag nästan är böjd för att antaga utskottets
förslag derför, att det kongl. förslaget icke innehåller ett ord om
huru det förhållas skall, då delegarne åtaga sig någon personlig
ansvarighet. En sådan personlig ansvarighet bör naturligtvis icke
vara hvad man kallar solidarisk och såsomför egen skuld, så att de,
som hafva någon fordran, skola kunna direkt hos hvarje enskild
delegare uttaga hela beloppet. Ansvarigheten bör vara solidarisk,
men subsidiär, så att, när en brist uppstår, denna fördelas på alla
delegarne, efter ett bestämdt, i lag stadgadt förfaringssätt. Härom
förekommer, som sagdt, intet i det föreliggande förslaget. Det är
ock i många andra afseenden som jag, för min del, anser det föreliggande
förslaget ur allmän civilrättslig synpunkt ofullständigt,
men jag skall icke nu uppehålla kammarens tid dermed.

Betraktar jag nu förslaget i afseende på hvad det innehåller
för att en sjukkassa må blifva på ett betryggande sätt grundlagd,
så finnes det icke mer än en enda bestämmelse, som kan syfta
derpå, och det är den i den föredragna § förekommande föreskriften,
att delegarnes antal skall vara minst 25. I bolagskomiténs förslag
fordras icke flere än 7, för att bilda en förening för ekonomisk
verksamhet. Det är naturligtvis rigtigt att minsta antalet delegare
bör vara större i en försäkringsförening, för att åstadkomma en
ändamålsenlig riskfördelning, men jag anser detta antal 25 vara
absolut för litet. Det är ju icke tänkbart, att någon ändamålsenlig
riskfördelning skall kunna åstadkommas med ett så ringa antal
medlemmar som 25. Arbetareförsäkringskomitén har såsom minimum
uppstält 50. Den principen har jag också följt, då man ett
par gånger hos mig begärt fastställelse på sjukkassor, så att antalet
delegare bestämts till minst 50. Icke heller förekommer här
någonting angående det högsta belopp, som får tecknas eller försäkras
på en risk. Jag skall bedja att få belysa detta med ett
exempel.

Det är ju ganska vanligt, att delegarne i sådana sjukkassor
åtaga sig att tillskjuta 25 öre i veckan. Vid bildandet af sådana
föreningar visar erfarenheten, att delegarne ofta äro så sangviniska,
att de hoppas och tro, att allt skall gå bra, inga abnorma förhållanden
skola tillstöta och de skola icke behöfva betala ut synnerligen
mycket. Man kan derför gerna tänka sig, att eu sådan förening
med endast 25 ledamöter, som betala en afgift af 25 öre i
veckan, bestämmer att den, som blir sjuk, skall hafva 5 kronor om
dagen under 60 dagar, i hvilket fall en enda delegares sjukdom
kan medföra en utgift till belopp af 300 kronor. De inflytande afgifterna
uppgå till 13 kronor för hvarje delegare, eller tillsammans
325 kronor. Lägges dertill statsbidraget på 25 kronor, fås eu summa
af 350 kronor. _ Af detta belopp åtgå redan 300 kronor för ett
sjukdomsfall. År anstalten dessutom förenad med en begrafningshjelp
till 25, 30 å 50 kronor och en enda medlem ligger sjuk 60
dagar och sedan dör, så är ju hela den årliga tillgången totalt

Lagförslag
om sjukkassor.

(Forts.)

K:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag
om sjukkassor.

(Forts.)

tagen i anspråk. Det finnes ingenting att betala med, om några
flere blifva sjuka.

Det vigtigaste i en sådan förening är naturligtvis, för så vidt
en kvar skall få ut hvad han enligt bestämmelserna skall hafva,
att medlemmarne åtaga sig att, i händelse af brist, tillskjuta hvad
som fattas. Men, som jag redan nämnt, det finnes i det föreliggande
lagförslaget icke någon bestämmelse härom.

På grund af hvad jag nu anfört skulle man må hända tro, att
jag skulle vilja yrka afslag på det föredragna lagförslaget, men
det vill jag ingalunda göra. Jag är så ytterst angelägen om att
någonting göres i denna rigtning, att jag icke vill yrka afslag på
förslaget. Jag kan icke heller finna, att förslaget, ehuru enligt
min tanke behäftadt med många brister, kan göra någon skada,
men det kan hafva den nyttan med sig, att man får förhållandena
i någon mån bättre ordnade och att sjukkassorna blifva registrerade.
Jag håller före, att man vid den andra punkten, der det
blir fråga om förvaltningsbidragen, skall kunna på administrativ
väg ordna så, att åtminstone de sjukkassor, hvilka söka förvaltningsbidrag,
må kunna blifva ordnade på ett betryggande sätt,
och det är i afseende derpå, som jag skall bedja att få yttra mig,
då vi komma till den andra punkten.

För närvarande har jag intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den nu föredragna
paragrafen.

•2 §■

Herr Annerstedt: Vid den förändring af 1 mom. i före varande

§, som utskottet föreslagit, med anledning deraf, att lagen
skulle träda i kraft oberoende af inrättandet af en riksförsäkringsanstalt,
har, i fråga om hvilken myndighet skulle användas såsom
registreringsmyndighet, utskottet följt lagen om handelsregister,
firma och prokura. Emellan den registreringsmyndighet, som i
sistnämnda lag stadgas, och den registreringsmyndighet, som här
ifrågasattes, är det dock den skilnad, att registreringsmyndigheten,
hvilken upptager anmälan till handelsregistret, endast har att
pröfva huru vida anmälan öfverensstämmer med föreskrifterna i den
lag, i hvilken dylik anmälningsskyldighet stadgas. Här är deremot
ett annat förhållande, då, enligt § 3, af registreringsmyndigheten
skall pröfvas icke blött huru vida anmälan uppfyller föreskrifterna i
förenämnda lag, utan äfven huruvida densamma icke står i strid med
annan lag eller författning. En sådan pröfning synes uppenbarligen
icke kunna anförtros åt någon annan myndighet än en juridisk.
Vu är förhållandet, att i sådana städer, der magistrat icke
finnes, stadsstyrelsen kan utgöras af personer, som icke äro jurister.
Så t. ex. innehåller 1844 års reglemente för Haparanda bestämmelsen
att, stadsstyrelsen der skall utgöras af en ordförande, vald
bland stadens borgerskap och 8 ledamöter. Genom en kongl.
skrifvelse den 20 februari 1856 har till detta reglemente visserligen

Fredagen den 8 Maj, f. m.

N:o 85.

blifvit gjordt det tillägget, att stadens invånare väl kunna till
ordförande i municipalstyrelsen föreslå jemväl en derstädes boende
tjensteman, men det förefaller mig tydligt, att man åt en myndighet,
sammansatt på sådant sätt, icke lämpligen kan öfverlemna
pröfningen huru vida sjukkassans stadgar stå i strid med lag och
författning i allmänhet.

Dertill kommer, att registreringsmyndigheten enligt 13 § eger
besluta att, under vissa förutsättningar, kassans egenskap af registrerad
skall upphöra, och en dylik beslutanderätt synes följdrigtigt
icke kunna anförtros åt annan än juridisk myndighet.

På dessa skäl får jag vördsamt hemställa, att 1 mom. 2 § i
utskottets betänkande måtte omredigeras efter de grunder, som i
1 § i nya utsökningslagen blifvit följda. Tillämpar man dessa,
skulle 1 mom. i 2 § erhålla följande lydelse: »Ansökan om registrering
göres af sjukkassans styrelse, å landet, hvartill i denna lag
jemväl hänföras städer, som lyda under landsrätt, hos Konungens
befallningshafvande, i Stockholm hos öfverståthållareembetet och i
rikets öfriga städer hos magistraten», och vågar jag hemställa om
bifall till en sådan lydelse af 1 mom. i 2 §.

Herr Forssell: Jag anhåller blott att för kammaren få nämna,
att frän utskottets sida är det ingenting att invända emot den
förändring af §, som föreslagits af herr Annerstedt.

Herr statsrådet G-roll: Med anledning af hvad justitierådet
Annerstedt anförde anhåller jag att få nämna, det jag till alla
delar instämmer i hvad han yttrade. Jag anser, för min del, det
vara ganska lämpligt att, då det icke kan komma i fråga att inrätta
en riksförsäkringsanstalt särskildt för behandling af frågor
rörande sjukkassor, vidtaga sådan anordning för sjukkassornas registrering,
som utskottet ifrågasatt, dock med den ändring, som
blifvit af herr Annerstedt föreslagen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande nu förevarande paragraf endast
yrkats, af herr Annerstedt, att densamma skulle godkännas med
den ändring, att första stycket erhölle följande lydelse: Ansökan
•om registrering göres af sjukkassans styrelse å landet, hvartill i
denna lag jemväl hänföres stad lydande under landsrätt, hos
konungens befallningshafvande, i Stockholm hos öfverståthållareembetet
samt i rikets öfriga städer hos magistraten.

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
oförändrad samt vidare på bifall till herr Annerstedts yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

5-7 §§.

Lagförslag
om sjukkassor.

(Forta.)

Godkändes.

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag
om sjukkassor.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning anförde herr vice talmannen,
att i afseende på den nu föredragna paragrafen endast blifvit yrkadt,
af herr Annerstedt, att densamma skulle godkännas med den
ändring, att andra punkten i första stycket erhölle följande lydelse:
Beslutad ändring eger icke giltighet med mindre registreringsmyndigheten
förklarat den icke stå i strid med denna lag eller
annan lag eller författning.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
i oförändradt skick samt vidare på bifall till herr Annerstedts
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

9-14 §§.

Godkändes.

15 §.

Herr Annerstedt: En nödvändig konseqvens af det vid 2

§ redan fattade beslutet är, att i 15 § orden heller stadsstyrelse»
böra borttagas, och hemställer jag vördsamt, att kammaren måtte
besluta att dessa ord måtte ur § utgå.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr vice
talmannen yttrade, att derunder endast yrkats, af herr Annerstedt,.
att ifrågavarande paragraf skulle godkännas med den ändring, attorden
»eller stadsstyrelse» uteslötes.

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af förevarande
paragraf utan förändring samt vidare på bifall till herr
Annerstedts yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

16 §, slutmeningen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Eörklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslagets särskilda delar.

8 §■

Herr Annerstedt: För att bringa lydelsen af den nu föredragna
§ i öfverensstämmelse med 3 §, torde det vara nödvändigt
att gorå. en mindre ändring i redaktionen af densamma. Jag tilllåter
mig derför hemställa, att sista punkten i första stycket af §
8 måtte erhålla följande lydelse: »beslutad ändring eger''icke giltighet.
med mindre registrering smyndigheten förklarat den icke stå i
strid med denna lag eller annan lag och författning».

Fredagen den 8 Maj, f. m.

29 N:o 85.

2 punkten.
Första stycket.
Mom. 1 och 2.

Anslag till
sjuttasseväsendets
befrämjande.

(Forta.)

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. 3.

Herr Sjöcrona: Af hvad jag förut anfört torde hafva fram gått,

att åtminstone jag, för min del, anser det vara en statens
pligt att tillse, att en sådan försäkringsförening, som här är i fråga,
är på ändamålsenligt sätt grundad, och att åtminstone icke dess
stadgaroi sig innebära frön till en snar upplösning af hela föreningen.
Åtminstone bör väl icke staten med förvaltningsbidrag understödja
en sådan förening, som icke hvilar på en hållbar grund.
Af det nu föredragna momentet framgår, att det i fråga om förvaltningsbidragets
utbetalande kan så tillgå, att för dettas erhållande
ingenting annat skulle erfordras, än att föreningens styrelse
ingår vare'' sig till vederbörande stadsdepartement, om frågan der
skall behandlas, eller till vederbörande länsstyrelse och der visar,
att föreningen blifvit inregistrerad, och styrker huru många ledamöter
finnas i föreningen, och sedan skulle utan vidare förvaltningsbidraget
utbetalas. Åtminstone lins ingenting antydt derom,
att meningen skulle vara annorlunda. Jag vill då i detta afseende
uttala den önskan att, derest icke Kongl. Maj:t sjelf ämnar pröfva
ansökningarna om erhållande af statsbidrag, i hvilket fall Kongl.
Maj:t naturligtvis ser till, huruvida föreningarna äro så grundade,
att de äro förtjenta af att få ett sådant bidrag, utan detta skall
utbetalas genom vederbörande länsstyrelse, sådana föreskrifter måtte
meddelas, att länsstyrelserna kunna vägra utbetalande af förvaltningsbidrag
till en anstalt, som icke hvilar på en hållbar grund.
Jag skall emellertid icke framställa något bestämdt yrkande i vidsträcktare
mån, än att jag ber att få yrka bifall till herr Forssells
reservation. Men i afseende på denna vill jag fästa uppmärksamhet
derpå, att den börjar med dessa ord: »dock att, för den händelse
konungens befallningshafvande finner — om så erfordras
efter försäkringsinspektörens hörande» — etc. Detta förutsätter
således, att konungens befallningshafvande skola utanordna förvaltningsbidragen.
Om detta icke är meningen, går det naturligtvis
icke an att låta dessa ord qvarstå. Jag hemställer derför om
bifall till herr Forssells reservation på det sätt, att vid tredje momentet
efter orden »300 kronor» fogas allt hvad han yrkat, med
uteslutande af början, eller sålunda följande mening: »dock att, för
den händelse kassans i stadgarne bestämda förpligtelser till sjukoch
begrafningshjelp uppenbarligen icke stå i rimligt förhållande
till de tillgångar, som kassan eger i stadgade bidrag af medlemmarne
eller af samlade fonder och öfriga säkra inkomster, och

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Anslag till
sjulehasseväsendets
befrämjande.

(Forts.)

derest rättelse i sålunda anmärkt förhållande icke sker, statsunderstödet
kan kassan förvägras.

Herr Forssell: Inom utskottet har mycken diskussion förts
öfver denna punkt. Som bekant hade Kong!. Maj:t förutsatt, att
en dylik pröfning af de försäkringstekniska grunderna skulle kunna
ega rum i riksförsäkringsanstalten. Stödd på detta uttalande har
jag inom utskottet lifligt förfäktat den mening, att en granskning
af sjukkassans försäkringstekniska beskaffenhet skulle göras såsom
vilkor för anslagets utbetalande, emedan jag ansett, att en dylik
granskning skulle vara till kassans egen fromma. Man har emellertid
gjort så starka invändningar mot en sådan granskning, att
jag trött mig höra inskränka mig till att i utskottet yrka, att åtminstone
myndigheterna skulle hafva rätt att, derest några synnerligen
framträdande oegentligheter skulle märkas i afseende på
reglementet, då förvägra bidragets utbetalande. Jag får emellertid
fästa uppmärksamheten derpå, att denna bestämmelse hör till dem,
hvilka ju kunna i män af vunnen erfarenhet sedermera i lagen
införas, och såsom ett vilkor tillsättas, och att det derför icke är
någon oundgänglig nödvändighet att nu intaga bestämmelsen. Med
hänsyn dertill, att det torde vara önskvärdt att åstadkomma enighet
mellan kamrarne och få denna fråga bragt till ett lyckligt slut,
har jag för min del icke tänkt framställa något yrkande på bifall
till min reservation, som ändock är afsedd att försvara min mening
i handlingarna. Jag vill endast hafva uttalat min mening till den
kraft och verkan det möjligen i en framtid kan hafva, då jag förmodar,
att detta understödsväsen skall få någon utveckling. Jag
har derför för närvarande icke något yrkande att framställa och
kan icke heller instämma med den siste ärade talaren.

Herr statsrådet Groll: Då i Kongl. Maj.fls proposition såsom
vilkor, för att statsunderstöd till sjukkassa skulle kunna beviljas
med visst högre belopp, förutsattes att kassan skulle vara byggd på
försäkringstekniska grunder, kunde detta ske, emedan pröfningen
af dessa grunder skulle vara lagd i riksförsäkringsanstaltens hand.
Det var den, som skulle undersöka, huru vida kassan verkligen
hade betryggande försäkringstekniska grunder och, i fäll så vore
förhållandet, medgifva det högre statsunderstödet. Men sedan hela
frågan om sjukkassor blifvit öfverförd till konungens befallningshafvande
eller magistrat, skulle det för dessa myndigheter blifva
ganska betungande, om en bestämmelse meddelades, att sjukkassa
icke kunde få understöd, i fall dess förpligtelse!’ uppenbarligen
icke stode i rimligt förhållande till dess tillgångar. Följden skulle
blifva den, att, när en kassa begärde understöd, konungens befallningshafvande
eller magistrat noga måste pröfva, huru härmed sig
förhölle, och denna pröfning blefve säkerligen i många fall för
myndigheterna ganska svår af brist på nödig sakkunskap i sådana
frågor. Det är nemligen svårt att säga, hvad som är uppenbart
eller icke uppenbart. Att å andra sidan för denna pröfning anlita
försäkringsinspektör skulle vara förenad! med ganska stora om -

Fredagen den 8 Maj, f. m.

N:o 35.

gångar, hvarförutom jag föreställer mig, att det för honom skulle
vara nästan omöjligt med afseende å hans öfriga göromål att få
tid till att verkställa dylika undersökningar. Sjukkassornas antal
uppgår för närvarande till omkring 1,000, och det är att förmoda,
att de skola bli ännu flera, då det just är meningen att genom
denna lags tillkomst och genom det understöd, som här är i fråga,
söka uppmuntra till ytterligare bildande af sjukkassor. Om man
nu vill nå detta mål och sålunda uppmuntra till sjukkassors bildande,
tror jag, att man måste ordna saken så litet omständlig som
möjligt. Hela denna pröfning har i sjelfva verket icke så stor
betydelse som det vid första påseendet kan tyckas. Ty om det
också skulle inträffa, att en eller annan kassa verkligen icke kunde
uppfylla sina förbindelser och det oaktadt kommit i åtnjutande af
understöd, så torde skadan deraf för staten mycket väl uppvägas
af fördelen att slippa ifrån en sådan minutiös granskning. De
understöd, som här äro i fråga, komma till en början och antagligen
under flera år att afse endast ett år i sänder. Skulle några
afsevärda olägenheter yppa sig i följd deraf, att man icke infört
den minutiösa granskning af kassans förmåga att uppfylla sina
förbindelser, som i en reservation ifrågasatts, så behöfver det sålunda
icke blifva förenadt med någon afsevärd tidsutdrägt att få
särskilda bestämmelser härom stadgade, och den skada, som under
tiden uppkomme, torde icke kunna blifva af någon afsevärd betydelse.

I detta anförande instämde herr Reuterswärd.

Herr Ekenman: Här man ser, hvilka ofantliga svårigheter
möta hvarje försök att lösa någon del af de stora, så synnerligen
vigtiga frågor, som vi med ett gemensamt namn kalla arbetarefrågan,
så tror jag, att man bör vara mycket försigtig i fråga om
att antaga det ändringsförslag, som en talare från denna plats
förut gjorde. Jag, för min del, kan nemligen icke finna annat, än
att ett bifall till hvad han der föreslog möjligen skulle kunna medföra
ett hinder för ifrågavarande lags antagande. Då den ärade
reservanten sjelf från denna plats förklarade, att denna granskning,
som han i sin reservation förutsatte, enligt utskottets uppfattning
vore nästan omöjlig att utföra, så synes det mig också icke vara
skäl att hålla på något, som icke har bättre grund.

För öfrigt är ju risken af ett bifall till förslaget, sådant det
här föreligger — det är endast en kostnadsfråga — af så ringa
proportioner, att man icke bör tveka i valet att. antingen bifalla
hvad här är föreslaget eller stå en osäker risk för denna obetydliga
sak.

På grund häraf får jag yrka bifall till utskottets förslag i den
föredragna punkten.

Herr Fränekel: Om man följer gången af hela behandlingen
af sjukkassefrågan, skall man finna, att alla instämma i den åsigten,
att, om man verkligen ville gagna sjukkasseväsendet, man bör,
såsom hittills skett, låta arbetarne sjelfva frivilligt sköta om den

Anslag till
sjiikkasseväsendets
befrämjande.

(Forts.)

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

saken. Derför har man med det nu föreliggande lagförslaget endast
velat gifva stadga och stöd åt nuvarande kassor och på samma
gång uppmuntra till bildandet af nya. Vid sådant förhållande har
man derför endast uppstält en stomme till de reglementen, som
man önskat att de respektive kassorna skola åt sig antaga. I afseende
härpå torde man derför göra klokast, om man icke på något
sätt söker inblanda sig i de vilkor och ekonomiska bestämmelser,
som sjukkassans egna ledamöter vilja hafva för sig uppstälda, och
då synes det mig också vara klokast att för närvarande bifalla
utskottets förslag, sådant det här föreligger. Ty hvarje inblandning
i de bestämmelser, som kassans ledamöter sjelfva önskat hafva,
kan lätt föranleda kassans fall.

Man har ju dessutom i 10 § föreskrifvit en så beskaffad granskning
af kassans ekonomiska ställning, i det man begärt insändande
af revisionsberättelser och af revisorerna upprättad statistik. I frågans
nuvarande läge tror jag, att man bäst gagnar saken genom
att bifalla utskottets förslag, hvarå jag anhåller om proposition.

Herr Sjöcrona: Syftemålet med det af mig framstälda yrkandet
är naturligtvis intet annat, än att »gagna saken», att få den
så väl ordnad som möjligt. Jag kan dock icke undertrycka den
uppfattningen att, om en illa grundlagd anstalt får statsbidrag,
detta är egnadt att för densamma väcka ett förtroende, som den
icke förtjenar, och att man derigenom kan locka personer att såsom
delegare gå in i en sådan anstalt.

Skulle emellertid, af skäl, som jag icke känner, hela saken
hänga på detta, och komme att falla, om Första Kammaren bifaller
• herr Forssells reservation, så vill jag för ingen del ställa så till,
att denna sak, åt hvilken jag lifligt önskar framgång, skall falla,
utan får jag på dessa skäl återtaga mitt yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i afseende på nu föredragna moment hemstält.

Sista styclcet.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till
sjukkasseväsendets
befrämjande.

(Forts.)

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 12, i
anledning af herr O. M. Björn stjern as motion om förebyggande af
samvetstvång från vigselförrättares eller själasörjares sida med
hänsyn till den lära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan olika
trosbekännare, skola uppfostras, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält;

och skulle, jemlik! 3 mom. i 63 § riksdagsordningen, detta
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Nio Bo»

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 6 och 7 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 13, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om upphäfvande af för visst fall lemnadt tillstånd till
utbyte af kronans nummerhästar emot remonter, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 6
och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utfärdande
af föreskrifter i afseende å befordran till underlöjtnant.

Herr Björnstjerna: Utskottets här föreliggande förslag är

visserligen mycket välvilligt, då det afser att utbilda en reservofficerscorps,
men detta förefaller mig vara något helt annat, än
hvad motionären åsyftar, nemligen ett bättre urval af goda officersämnen,
än som hittills skulle hafva skett. Jag. kan icke dela
motionärens åsigt i denna fråga ty enligt mitt förmenande kan
Sverige vara stolt öfver sin officerscorps, och få länder lära kunna
framte en så utmärkt officerscorps som den vi hafva.

Utskottets syfte att bilda en corps af reservofficerare är visserligen
mycket afsevärdt, men jag föreställer mig, att frågan är för
tidigt väckt. Utskottet åberopar, att generalskomitén kommit till ett
liknande förslag. Men det var under förutsättning af allmän värnpligt
och allmän tjenstgöring under ett års tid, då man ju har
godt tillfälle att se, hvilka bäst kunna lämpa sig till reservofficerare.
Men innan detta skett, innan man bestämt några förmåner för eu
sådan corps af reservofficerare, tror jag icke det vara skäl att föreslå
Kongl. Maj:t att låta antaga ett obegränsadt antal volontärer,
hvilka, sedan de genomgått rekrytskoian vid regementet och ett
år tjenstgjort vid volontärskolan, skulle utgallras. Det förefaller
mig mycket hårdt att på så sätt locka en hop unga karlar in på
en sådan bana, och största delen af dem skulle nödgas tjenstgöra
under lx/2 års tid för att sedan bortvisas utan någon utsigt till
befordran.

Jag yrkar afslag.

Herr Berg, Lars: Det är visserligen mycket svårt att upp träda

emot en sådan fackman som den siste talaren, men då jag
varit ordförande i det utskott, som behandlat denna fråga, åligger
det mig att söka bemöta hvad han yttrat.

Detta förslag innebär ingalunda något klander mot det sätt,
hvarpå officerscorpsen blifvit rekryterad, utan utgör endast början
till ett bättre i detta afseende och i synnerhet till skapande afen
reservbefälsinstitution. Det är visserligen sant, att några bestämmelser
i detta ämne ännu icke finnas för armén. Men en sådan
anordning gäller dock i tillämpliga delar redan, för flottan, och då
kan jag icke se, hvarför man icke skulle kunna införa den äfven
Första Kammarens Frat. N:o ilo. 3

Angående
rekryteringen
af arméns
officerscorps.

N:o 35.

Fredagen den 8 Maj, f. m.

Angående
rekryteringen
af arméns
officer scorps.
(Forts.)

i armén. Utskottet har rådgjort med åtskilliga af rikets mest
framstående officerare, och de hafva förklarat sig synnerligen belåtna
och tacksamma, om ett uttalande i denna rigtning skulle
från Riksdagen framkomma.

På grund häraf och då det från statens sida icke skall medföra
några särskilda kostnader samt aspiranterna eller volontärerna
ingalunda tvingas in på denna bana, utan de ega fritt val att
underkasta sig en sådan gallring, som här i fråga, och således obehindradt
kunna taga sina intressen i akt, anser jag mig böra yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält
samt vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Yid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 6 och 7 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 15,
i anledning af återremiss till utskottet af dess utlåtande n:o 1, i
anledning af herr P. M. Söderbergs motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning angående möjligheten att bereda
tillfälle för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält;

och skulle, jemlikt 3 mom. i 63 § riksdagsordningen, detta
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4.is e. m.

In fidem

A. von Krus enstj erna.

Fredagen den 8 Maj, e. m.

N:o 35.

Fredagen den 8 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades fem protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 68, med förslag till voteringspropositioner
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om pensioner åt t. f. presidenten C. F. Waern, kammarskrifvarne
Gr. A- Lindberg och M. Lund samt föreståndaren för landtbruksinstitutet
vid Ultuna P. G. Korström och föreståndaren för institutets
agrikulturkemiska försöksanstalt m. m. H. A. von Post;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 9, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om vissa punkter i
utskottets utlåtande (n:o 4) angående särskilda rörande folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållande väckta motioner;

lagutskottets memorial n:o 47, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande vissa delar af det i utskottets utlåtande
n:o 31 afgifna förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17, i anledning
af väckt förslag om införande af zontariff vid statens jernvägar.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle på föredragningslistan
till nästa sammanträde uppföras främst bland utskottsbetänkandena
samt att konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11
skulle på nämnda lista sättas näst efter bevillningsutskottets betänkande
n:o 22.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om ledigheter inom kammaren,
hvilka skola innan nästa lagtima riksdag genom val fyllas.

Kammaren åtskildes kl. 7.lo e. m.

In fidem

A. von Krus enstj erna.