RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o30.

Måndagen den 4 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne april.

Herr talmannen tillkännagaf, att hans excellens friherre Bildt skriftligen
anmält, att hans helsotillstånd icke tilläte honom för närvarande
■deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, den 2 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 10, statsutskottets utlåtande och memorial
n:is 5 a, 8 a och 55—61 samt bevillningsutskottets betänkande n:o 16.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 2 innevarande maj bordlagda betänkande n:o 17, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2 och 20 punkterna af
utskottets betänkande n:o 10, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningeit.

1 punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Första Kammarens Frat. 1891. N:o 30.

1

N-.o SO.

2

Ändringar

vämpligts lagen.

*

Måndagen den 4 Maj, f. m.

2 punkten.

Friherre Barnekow: Med anledning af att ett tryckfel insmugit
sig i detta betänkande å tredje sidan, skall jag bedja att få rätta det.
Det står nemligen 8:o, men det skall vara § 8.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föreslagna voteringspropositionen
med iakttagande deraf, att det i ja-propositionen
anmärkta tryckfel »8:o» rättades till § 8.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 och 30 sistlidne april bordlagda
utlåtande n:o 41, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den
5 juni 1885 än äfven väckta motioner om ändring i samma lag.

Herr Sjöcrona: Af lätt insedda skäl har lagutskottet måst göra
sina hemställanden i detta betänkande i den ordning, hvari de förekomma,
men då jag antager, att Första Kammaren önskar få först behandla
den vigtigaste delen af detta betänkande, nemligen det som
förekommer i tredje punkten, och hinder icke möter för att, när vi
komma till 53 paragrafen, der kunna göras de yrkanden, som möjligen
skulle kunna föranledas af herr Bokströms i första punkten afhandlade
motion, tillåter jag mig hemställa, att föredragningen måtte börja med
punkten 3, och dervid först föredragas i ordning de olika delarne af
värnpligtslagen, som i denna punkten 3 behandlas, derefter lagutskottets
hemställan i samma punkt och sedan andra och första punkten efter
hvarandra.

På gjord proposition beslöts:

att förevarande utlåtande skulle föredragas punktvis och sålunda,
att 3 punkten föredroges först, derefter 2 punkten och sist 1 punkten ;

att, beträffande 3 punkten, de deri förekommande §§ och mom.
af värnpligtslagen skulle föredragas hvar för sig samt att, efter det
dessa §§ och mom. blifvit genomgångna, den af utskottet i punkten
föreslagna förutsättning skulle förekomma till afgörande och derefter
utskottets hemställan i denna punkt; äfvensom

att, hvad anginge 2 punkten, de deri omnämnda §§ och mom. af
värnpligtslagen likaledes skulle föredragas hvar för sig och att, sedan
berörda §§ och mom. blifvit behandlade, utskottets i punkten gjorda
hemställan skulle förekomma till afgörande.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

3 N:0 30.

3 punkten.

Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af § 1 värnpligislagen.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

O #

Herr Bergström: Åter föreligger till Riksdagens pröfning frågan
om stärkande af rikets försvar.

Såsom flertalet af denna kammares ledamöter känner hade man
inom kammaren öfverenskommit att hålla ett enskildt sammanträde för
lyckta dörrar för att öfverlägga om denna vigtiga fråga, innan den
förekom till slutligt afgörande i kammarens plenum. Trogen sina traditioner
ville Första Kammaren lemna allt afseende å partier å sido
vid det beramade sammanträdet. Detsamma egde rum sistlidne söndag.
Der uttalades önskan och förhoppning, att ingen af kammarens ledamöter
måtte yppa något af hvad vid detta enskilda sammanträde föreföll,
och jag är lifligt öfvertygad, att icke heller någon af kammarens
ledamöter handlat mot den sålunda uttalade önskan. Icke desto mindre
har man i en af dagens morgontidningar sett ett referat af hvad som tilldrog
sig vid detta sammanträde, och dertill ett mycket felaktigt referat.
Man kan icke förklara detta på annat sätt, än att någon vetat att
undangömma sig bakom åhörareläktarens balustrad och sålunda bereda
sig tillfälle att åhöra hvad som yttrades. Jag är emellertid i den allmänna
moralens namn nödsakad att uttala mitt ogillande af ett sådant
förfarande. Jag vill till och med nyttja ett starkare uttryck. Jag
brännmärker det såsom otillständigt och i allo stridande mot grannlagenhet
och takt.

Jag öfvergår härefter till att uttala mina åsigter i förevarande
ärende. Det faller af sig sjelft, att de icke äro eller kunna vara skiljaktiga
från dem, hvilka jag yttrade vid omförmälda enskilda sammanträde,
men som blifvit origtigt refererade i åsyftade morgontidnings
uppsats. Jag är för min del icke någon synnerlig beundrare af det
föreliggande förslaget att stärka försvaret. Detta framgår redan af det
yttrande jag hade, då det gälde att bestämma, huruvida de kongl.
propositionerna skulle remitteras till ett särskildt utskott eller qvarstanna
hos de vanliga ständiga utskotten. Jag anser nemligen, att de
eftergifter af grundskatter samt rustnings- och roteringsbördorna,
som nu skola göras, äro så stora, att det vederlag, som man får i ett
förstärkt försvar, är att anse såsom ett minimum. Men jag har icke
förut uppträdt emot något förslag, som afsett att stärka rikets försvar,
och det bjuder mig äfven nu synnerligt emot att göra detta.

Jag kan för min del väl acceptera statsutskottets förslag om förhöjning
af dagaflöningen åt beväringen; men deremot vill jag på det
bestämdaste motsätta mig det tillägg, som statsutskottet i sitt betänkande
n:o 53 gjort derom, att periodisk, hvart tionde år återkommande
uppskattning af rustnings- och roteringsbördan skulle företagas,
emedan, på sätt eu af reservanterna i statsutskottet yttrat, detta endast

N:o 30. 4

Ändringar

värnpligtig

lagen.

(Forte.)

Måndagen den 4 Mai, f. m.

i skulle tjena till att möjligen göra detta provisoriska tillstånd permanent,
hvilket åter vore en olycka för försvaret.

I den fråga, som nu närmast föreligger, förklarar jag mig med nöje
acceptera förslaget om förhöjning af tiden för värnpligtiges öfning till
90 dagar och utsträckning af deras tjenstetid till 40:de lefnadsåret.

Visserligen äro enligt min åsigt denna förhöjning af öfningstiden
och denna utsträckning af tjenstetiden ingalunda tillräckliga; men det
oaktadt måste jag med afseende å för handen varande förhållanden yrka
bifall till de föreslagna ändringarna i värnpligtslagen.

Herr Sjöcrona: Ehuru åtminstone ännu icke något yrkande
blifvit framstäldt om afslag å eller ändring i den föredragna paragrafen,
och jag hoppas, att sådant yrkande icke heller måtte i denna kammare
framställas, har jag, som haft den äran att vara ordförande i det utskott,
hvars betänkande nu föreligger till pröfning, velat begagna detta
tillfälle att fa till kammarens protokoll uttala, att jag icke kan vara
med om någon som helst minskning eller eftergift i hvad Kongl. Maj:t
i nu ifrågavarande proposition eller näst efterföljande föreslagit eller
äskat för stärkande af landets försvarskrafter. En gifven följd häraf
är, att jag yrkar godkännande af den nu föredragna paragrafen, och
jag kommer att göra detsamma beträffande alla de öfriga, som förekomma
i den nu föredragna punkten.

Herr statsrådet, friherre Palmstierna: Jag ber att, ehuru ännu

ingen uppträdt och yttrat sig emot hvad i den kongl. propositionen
förekommer, dock redan nu få taga till ordet för att söka klargöra
uppfattningen af saken, enär jag af förhållandena är tvungen att sedermera
vara i Andra Kammaren.

Jag ber då först att få göra en liten framställning af, huruledes
jag uppfattat den militära situationen i sin helhet. Man har som
bekant många gånger framhållit, att det finnes åtskilliga brister i vårt
försvar. Man kan dela dessa brister i tvenne hufvudgrupper, den
första: bristerna i det döda försvaret, materielen; den andra: bristerna
i det lefvande försvaret.

Beträffande bristerna i det döda försvaret har Riksdagen de sista
åren med rikare tillgångar också rikligare, i förhållande till hvad
som skedde förut, tillgodosett dessa, ehuru naturligtvis ännu mycket
fattas.

Hvad bristerna i det lefvande försvaret beträffar, har man, oaktadt
man nu i 25 år undan för undan sökt lösa dessa, alltid misslyckats,
och endast några relativt obetydliga förbättringar kunnat ske.
Men hvar och en inser, att det lefvande försvaret är mycket vigtigare
än det döda, liksom anden är vigtigare än materien, och att
man, om det verkligen gäller eller man tycker, att det är alltför farligt,
naturligtvis på relativt kort tid med uppoffring af penningar
kan, tack vare utlandets teknik, förskaffa sig mycket af det döda för -

Måndagen den 4 Maj, f. tn.

5 N:o 30.

svaret. Det lefvande försvaret deremot måste utföras af svenske Ändringar
män, och dertill fordras framför allt tid; dertill fordras mycken tid. värnpligtsVi
se af generalskomiténs förslag, huru den icke kunnat tänka sig . "?e"''
en kortare öfvergångstid än 10 år, och denna öfvergångstid är ändock orts !
kortare, än man förut, före höjningen i värnpligtstiden, ovilkorligen
fordrade.

Sedermera är tydligt, att om man räknar på 12 årsklasser —
deraf 8 på linien och 4 på landtvärnet — åtgå dertill 22 år, innan
hären blir så stor som den står upptagen på papperet, och, mine
herrar, hvilken kan svara för, huru vi skola hafva det i Sverige under
de närmaste 22 åren? Derför har Kong], Maj:t ansett, att det var
Kongl. Maj-.ts skyldighet att icke låta ett år förflyta utan att något
göres för stärkandet af det lefvande försvaret. Utgår man derifrån,
blir den andra frågan: huruledes skall det lefvande försvaret stärkas ?

Jag har flera gånger haft tillfälle att i riksdagen och i höstas äfven
till statsrådsprotokollet uttala min åsigt, att enda vägen för oss är
att liksom i det öfriga Europa bygga allt på den allmänna värnpligtén,
så långt vi kunna utsträcka den, och detta så mycket mer som
Sverige är ett fattigt land. Af samma åsigt hafva de både komitéerna
1875 och 1891 varit, och den sista komiténs förslag var ungefär
detsamma som 1875 års komités, endast modifieradt i den mån
det sista årtiondets framsteg i organisationen inom och utom landet
utvecklat sig. Således kan man säga, att de militära auktoriteterna
i detta fall äro fullkomligt ense. Meu, säger man, hvarför skola vi
ovilkorligen påtvingas den allmänna värnpligten, som röner så stort
motstånd i landet, ovana som vi äro vid personliga uppoffringar för
landets försvar? Jo, derför att denna tid är massornas tid, icke minst
på försvarets område. Allt sedan den första franska republiken, för
att värna sig mot Europa, framkastade till sina gränser de relativt
stora massor, som den fick genom konskription, och som den underhöll
genom reqvisition, hafva massorna varit förlierskande på det militära
området. Detta har socialt, militäriskt och ekonomiskt ordnats
af Preussen. Denna massornas taktiska betydelse har ytterligare fått
ett betydligt tillskott genom den sista tidens tekniska uppfinningar.
Jernvägarna göra det möjligt att kasta fram till gränserna dessa stora
massor och att städse underhålla dem genom att underlätta tillförseln
af lifsmedel samt att bortföra sjuke och sårade o. s. v. Följden
häraf har också blifvit, att alla länder vid utbrytande krig numera
kunna uppsätta större härar än förut. Men för att kunna göra detta
hafva alla länder i Europa med undantag af England tvungits att
öfvergifva sina gamla yrkeshärar — äfven om de hålla fast vid dem,
såsom t. ex. Ryssland — och öfvergå till den allmänna värnpligten,
d. v. s. hålla de värnpligtige i tjenst så lång tid, som efter olika begrepp
är nödvändigt för inhemtande af de militära färdigheterna, och
sedermera låta dem fullständigt återgå till sina privata värf, med rättighet
för krigsstyrelsen att, när fara hotar, uppkalla ända till 20 års -

N:o 30 6

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. in.

klasser. Detta är den allmänna ståndpunkten. Finnes det något skäl
att antaga, att vi skulle slippa ifrån den? Tvärt om. Vi hafva relativt
större behof af massor i det fallet än andra. Vi hafva ett land,
som är 150 mil långt och relativt smalt. Det har en oerhörd utsträckning
på längden, men ringa djup. Vår kust är 230 mil lång,
och om fienden kastar sig på oss från hafvet, kunna vi ej koncentrera
alla våra krafter, utan måste hafva något på flyglarna, som vi
kanske hafva 50 till 100 mil från hufvudhären. Värf land måste
således hafva en relativt stor här. Detta har också gjort, att krigsstyrelsen
sedan 50 år haft klart för sig, att vi måste från första dagen
sätta in beväringen i första linien, huru oöfvad den än är.

Ser man på de mobiliseringsplaner, som äro uppgjorda, så har
man mobiliserat hvarje infanteriregemente på 3 liniebataljoner samt 1
depot, och dertill fordras 3,200 man beväring. Detta gör 73 bataljoner,
ett antal så ringa, att komitén föreslagit en förhöjning med
40 %. Men man saknar den 4:de bataljonen, som hvarje förslag upptager,
och som är nödvändig för landtvärnet. Denna styrka af dessa
73 bataljoner infanteri, med tillhörande ingeniörtrupper, artilleri och
kavalleri, är allt för liten. Det fordras 130,000 man. När man räknar
ifrån depöterna och hvad som skall vara i fästningarna, samt de
ej stridande, kan man icke på en punkt samla mer än 50,000 stridande.
Detta är ett minimum. Men huru skola vi åstadkomma detta
minimum. Jo, genom inkallande af 90,000 man beväring, d. v. s.
70 % af hela styrkan. Och frågar man då: hvari ligger vår svaghet,
måste svaret blifva: jo, den ligger i beväringen. När man studerar
mobiliseringsplanerna, får man klart för sig, att vår största svaghet
är att söka i beväringens korta öfningstid. Men af den krigsstyrka,
man har på papperet, måste man dessutom frånräkna minst 10 % till
följd af sjukdom och andra orsaker. Nå, huru inånga värnpligtige
skola vi få till hären med 6 årsklasser? Jo, efter noggranna kalkyler
86,000 man. Således fattas redan första dagen 14,000 man. Vi
hafva visserligen 6 årsklasser, men vi kunna icke räkna, att vi hafva
mer än 4, ty ett anfallskrig mot oss, som till största delen äro omflutna
af haf, företages naturligtvis under första halfåret, d. v. s. under
den tid, då första årsklassen kanske icke är inskrifven och bestämdt
icke öfvad, och äfven andra årsklassen har icke fått den ringa
öfning, som vi bestå den, vare sig det blir 6 veckor eller 90 dagar.
Således kan man endast räkna på 3:dje, 4:de, 5:te och 6:te årsklasserna.
Detta gör 86,000. Det fattas sålunda 14,000. Och denna
brist kommer att ökas, om, såsom i den kongl. propositionen framhålles,
besigtningen af beväring göres så pass grundlig, att endast de,
som man åtminstone tror kunna uthärda ett fälttåg, blifva approberade.
Vidare få vi komma i håg, att, om vi föra ett försvarskrig,
är ju alltid en viss del af landet ockuperadt af fienden, och då
kan man ju icke beräkna att derifrån få ut all beväring. Bristen
blefve således i detta fall ännu större. Derför behöfva vi flera årsklasser.

Måndagen den 4 Maj, f. m

7 jST:o 30.

Den andra årsklassen måste också öfvas och den går sedermera
åt för att ersätta depöterna, ty depöterna äro icke till endast såsom
depöter, utan gå ut undan för undan såsom ersättning till första
linien. Se vi t. ex. på förhållandet under sista fransk-tyska kriget,
så tömde Tyskland härunder hela depöterna och mer till. Vid krigets
slut hade ända till 120 procent af den första uppsättningen utgått.
Danmark måste under sina sista krig skicka ut första gången
13 och andra gången 17 årsklasser. Med sådant för ögonen måste
vi finna, att vi hafva ingenting att lita på; årsklassernas antal måste
ovilkorligen ökas; härtill kommer, att 4 årsklasser behöfvas för landtvärnet.
Frågar man, hvilka uppoffringar, som för erhållande af denna
tillökning i försvarskraft erfordras, så befinnes det, att första uppbådets
sista årsklasser i fred ej påläggas någon större börda än att aflåta
ett anmälningsbref om aret; först i krig blir deras värnpligt för
dem känbar.

Af det skäl jag först nämnde, och då jag föreställer mig, att det
må tillåtas att äfven nu beröra frågan i dess helhet, ber jag att få
öfvergå till öfningstiden. Denna är nu sex veckor, och det är alldeles
för litet. Jag vill icke i detta afseende jemföra oss med de stora
länderna, hvarest öfningstiden är 2 eller 3 år. På många håll gör
sig der en strömning allt starkare gällande att nedsätta den till 2
år, men ingen tänker på att gå under 2 år. I Norge är den minsta
öfningstiden eller 114 dagar för infanteriet. Ser man på liniebataljonerna,
är medelöfningstiden 96 dagar, men ingen har blifvit öfvad
mindre än 76 dagar. Liniebataljonen är således en ganska homogen
bataljon; att den icke är bra, torde dock vara klart. Huru ställer
det sig i detta afseende vid en jemförelse med våra förhållanden?
Äfven hos oss är medelöfningen 96 dagar, men våra bataljoner äro
alldeles icke homogena; de bestå till l/i af starn, som har eu
längre, ja temligen lång öfningstid, men icke öfverdrifvet lång, utan
tvärt om. De öfriga 3/4 utgöras af beväring, som öfvas under
42 dagar, och de kosta staten i krig uti föda och kläder lika mycket
som öfvade stamsoldater och säkerligen mer i sjukvård. Jag antager,
att de äro tappra, att de med stöd af stammen kunna i ordning föras
fram emot fienden, men när de kommit så långt, att de nas af fiendens
kulor och äfven nå honom, kunna de icke göra honom någon
skada. Skjutfardigheten är obetydlig och de förstå icke att söka
skydd af terrängen. Jag frågar: har staten rätt att skicka ut landets
söner i 100,000-tal endast för att blifva nedskjutna af den väl öfvade
fienden? Vi hafva många luckor i vårt försvarssystem, men det är,
som sagdt, i beväringens bristfälliga öfning vår största svaghet ligger.
Genom att nu öka tjenstetiden från 42 till 90 dagar skulle bataljonens
duglighet, så att säga, höjas med 33 procent. I ännu större proportion
skulle dugligheten bland trängtrupperna, som till ändå större del
bestå af beväring, höjas; och äfven bland artilleri- och ingeniörtrupperna
skulle det blifva betydligt bättre, ehuru det icke skulle blifva

Ändringar

nämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 30. 8

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

i l>ra; långt derifrån. Steget är enligt min tanke betydelsefullt såsomett
steg i den rätta riglningen, i den retning, som vi ovilkorligen
måste gå.

Man har förebrått det kongl. förslaget, att det icke föreslår någon
förökning af stamtruppen eller arméns befäl, ehuru det ej kan förnekas,
att det till en ^ förbättrar infanteriets duglighet, och infanteriet
är hufvudvapnet. Dessutom är detta, hvad som kan göras för
det billigaste priset. Såsom det nu är, kostar oss hvarje öfningsdag
med beväringen 2 kronor, men detta är dock för mycket, tv om vi
gå till utlandet, kostar öfningsdageu, då man dervid inberäknar dagkostnader
för både officerare, underofficerare och hästar m. m., i medeltal
icke mer än 2 kronor. Vid vår armé går hvarje öfningsdag
staten till 5 kronor 60 öre. Eu förbättring af stammen, hvarigenom
en motsvarande duglighet af armén i dess helhet skulle vinnas, skulle
således kosta 3 å 4 gånger så mycket, och detta beror naturligtvis
derpå, att om man gifver den indelte soldaten 150 kronor om året,
måste dessa fördelas endast pa de 22 dagar af året, hvarunder denne
exercerar, och detta gör då omkring 7 kronor för hvarje dag. Så
är^ äfven förhållandet med det indelta befälet. Detta indelta befäl
roaste alltid vara för tjensten disponibelt och har mycket svårt att
skaffa sig annan sysselsättning, för att dermed uppehålla sig, men för
hvarje öfningsdag beräknadt måste staten i alla fall betala dess tjenst
alldeles för dyrt.

Dessutom är värnpljgten den enda vägen, på hvilken vi för eu
rimlig summa kunna öka antalet af både befäl och underbefäl; det är
samma sätt, som öfriga länder användt, nemligen genom sålunda anskaffad!
reservbefäl. Det är visserligen sant, att ökningen till 90
dagar blott är ett steg på denna väg, men redan det steget kan gorå,
att dessa studenter och andra, som hafva bildning, kunna under nämnda
tid utbildas åtminstone till korpraler, och att man slipper i allt för
stor utsträckning flytta upp stammanskapet ur ledet, hvarest det kan
qvarstå till dess icke obetydliga förbättring. Nu säger man: vi svenskar
hafva stor obenägenhet för en så långt som till 90 dagar utsträckt
tjenstetid, men detta är en sak, som jag icke vill tala om r
denna kammare. Jag vill endast påminna om, att då Europas 350
millioner åtagit sig värnpligtens tunga, hafva de icke gjort det för roskull,
utan derför att de måst göra det. Men icke ser jag något
rimligt skäl, hvarför vi, som utgöra 1^ procent af Europas folkmängd,
skulle kunna draga oss undan samma börda; det går icke an att låta
bli att göra det.

Jag skall bedja att såsom en illustration till hvad jag nyss nämnde
om infanteriets tarfliga tillstånd på grund af den massa oöfvad beväring,
som deri ingår, uppläsa ett par rapporter. Den ena, en vanlig
mötesrapport, säger:

»Beväringsmannen saknar framför allt marschförmåga, och har han ej

9 N:0 30.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

under stridsöfningar och bevakningstjenst i hvarje ögonblick en stamsoldat
vid sin sida, blifver han fullkomligt rådlös.

Allt detta är förut nogsamt kändt ej allenast af fackmannen, utan
ock af de flesta tänkande personer i vårt land; men man söker det
oaktadt tillsluta ögonen för den omständigheten att, detta sorgliga faktum
ovilkorligen kräfver öfningstidens förlängning.

Mången, som har sitt ord med i laget vid bestämmandet af öfningsdagarnes
antal, söker emellertid göra sig döf för fäderneslandets
anspråk och behof i detta hänseende; men för att detta icke skall
lyckas, måste fackmannen vid hvarje tillfälle, som erbjuder sig, högt
och ljudligt uttala, att vår beväring med nuvarande korta öfningstid
är och förblir underhaltig såsom soldat i ledet.

Efter en hastig mobilisering skulle hopar af beväriugsynglingar
blifva efterliggare och de till slagfältet framkomna, decimerade och lösa
truppförbanden ej kunna med framgång upptaga kampen med fiendens
väl öfvade, starka bataljoner. Finge beväringsmännen oftare deltaga i
större fälttjenstöfningar, skulle deras på allt för liten öfning beroende
ringa fältduglighet blifva mer än någonsin iögonenfallande».--—

Jag glömde nyss, med afseende på nödvändigheten af depöter och
nödvändigheten att hafva andra årsklasser tillgängliga att dermed fylla
depöterna, anföra hvad en fransk författare framhållit, huru uti eu
modern, illa tränad värnpligtsarmé afgången under den första tiden
blefve högst betydlig, mycket större än man förut antagit; han uppskattade
densamma till 1 procent om dagen, och det gör BO procent
i månaden.

Ännu en rapport säger:

»Hur böjd jag än är att framhålla och loforda den färdighet, beväringsmanskapet
tillegnar sig under den otillräckliga öfningstiden,
måste jag dock vidhålla hvad jag tillförene yttrat, att samöfning företer
idel oanvändbara truppförband. — — —

Het är oanvändbara bataljoner, som bilda vår härs hufvudvapen,
bataljoner, med hvilka man icke kan genomföra en strid mot en krigsduglig
fiende».

Med dessa officiella uttalanden, som äro fullkomligt rigtiga, bär
Kongl. Maj:ts regering icke tviflat att man ovilkorligen måste söka
höja beväringens duglighet, och dessa 90 dagar — jag behöfver icke
betona detta här i kammaren — äro ett mininum, hvaraf intet kan
släppas efter.

Jag skall, då det tillätes mig att yttra mig öfver frågan i dess
helhet, bedja få öfvergå till en reservation, som afgifvits vid statsutskottets
utlåtande n:o 53. Den är framförd af eu person, som är
mycket intresserad för försvaret, men som jag icke tror uppfattat saken
såsom den bör uppfattas ur mobiliseringssynpunkt. Må hända utgör
denna reservation ett uttryck för åsigter, som äro allmänna i denna
kammare, och jag skall äfven derför bedja fa uppehålla mig vid densamma.
Reservanten framhåller uttryckligen, att befäl stillgångens ökande

Ändringar

vcirnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 30. JO

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. ro.

1 vore något, som i främsta rummet borde tillgodoses. Jag har redan
förut uttalat, att befälets ökande vore en mycket stor fördel, men att
den största bristen, som i forsta hand bör afhjelpas, är beväringens
ringa öfning. Jag tillåter mig ytterligare framhålla, att det är på
värnpligtens väg, som vi skola förskaffa oss reservbefäl, samt att det
icke är kitt att öka det indelta befälet, derför att det icke genom den
militära tjeusten erhåller full sysselsättning, och man bör dock ställa
sa till, att den aflönade om möjligt bör kunna lefva på sin lön. Det
är detta, som är svårigheten i afseende på det indelta befälet. Men
jag frågar, om icke befälets ökning äfven är tillgodosedd genom den
kongl. propositionen. Här föreslås en ökning af 124 officerare och
163 underofficerare, och jag tror man får gå ganska lång tid tillbaka
för att återfinna, när svenska armén på en gång erhöll en sådan tillökning
af befäl.

Vidare framhåller reservanten att dels de norrländska regementerna
blefve allt för illa tillgodosedda med afseende på stammen, och
dels att stammens ökning vid specialvapnen vore outförbar. Men jag
frågar: huru skulle i det förra fallet, då man icke vill anlita den all
manna värnpligten, ökning kunna ske annat än genom värfning, och
vidare: är icke det af reservanten förordade »genom kontant lön
anskaffadt manskap» endast en omskrifning för ordet »värfvadt manskap»?
Visserligen skulle man kunna sätta upp åtskilliga anslagna
och indragna nummer, men det förslår icke mycket.

_ Jag skall bedja att i afseende på de siffror, som blifvit anförda
angående vid göta och vendes artilleriregementen befintliga vakanser,
till antalet 348, nämna några ord. Siffran är rigtig, ehuru den numera
fastän temligen obetydligt gått ned. Om man emellertid granskar
siffrorna, finner man, att deras betydelse kunna vara mycket olika,
och detta beror på att man sökt genomföra ett system med kort tjenstetid,
hvarigenom stammen i händelse af krig komme att betydligt
förökas. Att sålunda många vakanser finnas, behöfver ej vara eu följd
af att rekrytkontingenten är liten. Jemför jag förhållandena vid de olika
artilleriregementena, är rekrytkontingenten vid svea artilleriregemente
219 man, vid vendes också 219 samt vid göta 235. Detta visar, att
de tvenne sistnämnda regementena icke böra “antagas vid behof uppsätta
eu enda man mindre än svea artilleriregemente, som har värfning enligt
det gamla systemet. På samma-sätt förhåller det sig med rekrytkontingenten
vid lifgardet till häst och kronprinsens husarer. Båda
regementena hafva ungefär samma rekrytkontingent, men jemför jag
kostnaden, befinnes det, att vid det senare regementet denna är mindre,
emedan man här icke sökex- hålla manskapet i tjenst längre än för
deras, utbildning är alldeles nödvändigt; vid lifgardet till häst äro icke
mer än 10 man permitterade, under det att vid kronprinsens husarer
239 permitterade finnas, men båda regementena äro fulltaliga. Hvad artilleriet
beträffar, så finnas vid vendes artilleriregemente batterier, som endast
hafva 1 å 2 vakanser och andra, der antalet uppgår till 25, och detta

Måndagen den 4 Maj, f. m.

11 N:0 30

beror på, att man icke vid alla fullständigt hunnit sätta sig in i det nya
systemet. Vid göta artilleriregemente är det på samma sätt: ett batteri
har 26 vakanser, ett annat har endast 8. Förhållandena i detta afseende
torde således icke vara fullt så förkastliga, som man måhända
gerna vill tro och framställa dem. Beträffande motionärens yrkande
skulle regeringen icke vara annat än belåten, om Riksdagen skulle bifalla
hvad motionären i vissa punkter föreslagit: ökning af det fasta
och reservbefälet af både officerare och underofficerare samt anslag för
det fasta försvarets materiel både vid armén och flottan, men jag tror,
att detta i somligas ögon icke är relativt till kongl. förslaget någon
blygsam begäran; svårigheten torde ligga i att få densamma beviljad
Det är icke svårt att tillstyrka propositioner, der det begäres hvad
som för landet kan vara nyttigt och bra, och dervid taga till, så att
det räcker — man behöfver derför icke hafva tagit till för mycket
— utan svårigheten är att begära något, som möjligen kan gå igenom.

Friherre von Krsemer: Efter det långa och sakrika anförande,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet här afgifvit,
kunde det nästan synas öfverflödigt för hvarje annan på detta
ruin, hvilken vill åt i hufvudsak samma håll, att yttra sig i saken,
men då väl äfven sådana, som icke innehafva så framstående ställning
som herr statsrådet, böra yttra sin mening i denna vigtiga fråga, har
jag icke velat utplåna mitt namn på listan öfver dem, som anmält sig
att erhålla ordet.

Jag har tre gånger haft äran att draga värjan framför fronten af
beväringsklasser, som jag haft i uppdrag att utbilda.

Den första gången var år 1854 under öfverbefäl af den gamle
soldaten Robson. Vi två subalterner hade hvar sitt kompani att inöfva
under hans befäl. Det var under den gamla tiden, då man blott
exercerade den första beväringsklassen, och denna under endast 12
dagar. Likvisst lyckades det oss och de andre, som jemte oss på
exercisplatsen sökte, vid andra afdelningar, lösa samma problem, att
utföra det konststycket att, vid slutet af den korta öfningen, gossarne
på långt håll och för svaga ögon nästan sago ut som soldater.

Den andra gången inträffade under något fördelaktigare omständigheter.
Det var år 1859. Riksdagen hade år 1858 ökat anslaget
till beväringens öfningar och bestämt, att öfningstiden också skulle
utsträckas. Detta tillät nu att öfva beväringen i första klassen under
15 dagar och att gifva den andra klassen en ytterligare öfning under
likaledes 15 dagar. Också vågar jag påstå, att när de båda årens
öfningar voro afslutade, resultatet, hvad allt yttre beträffade, kanske
icke var så förkastligt; men naturligtvis var det en sak, som felades,
hvilket ingen insåg bättre än den, som öfvat beväringsynglingarne,
nemligen att den disciplinära fasthet, den, så att säga, hårdhet, mot
obehagliga omständigheter, som tages i anspråk vid motigheter på
allvar och under krigets ovädersdagar, icke kunnat hinna tillräckligt

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Port».)

N:o 30. 12

Ändringar

värnpligts lagea.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

* genomtränga dessa ungdomar. Jag hyser dock icke så stora farhågor,
att denna ännu fortfarande olägenhet skall i så väsentlig män förstöra
det hela, som nyss blifvit påstådt af herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet. Jag tror nemligen, att man icke får i allo
jemföra oss i militäriskt afseende med de der 350 millionerna menniskor
i Europa, om hvilka herr statsrådet talade. Det är märkligt,
att, då man talar om vår beväring och jemför dess öfning med den
öfning, som tilldelas andra länders värnpligtige, så glömmer man alltid,
att vi ha något, som de ej hafva, nemligen en stam, eller om man i förbigående
eguar den ett ord, så är det blott för att, såsom vi hörde,
säga, att då alla(?) andra länder ha blott värnpligtsarméer, så är vårt
system: stam och beväring oj hållbart. Huru mycket det än må vara
en skyldighet för små länder att rätta sig efter de större ländernas
exempel, har jag dock ännu icke lyckats få i mig, att en sak alltid
är förkastlig blott derför att den är specielt svensk! Den organisation
vi hafva, tror jag tvärt om vara för våra afskilda förhållanden särdeles
passande, och jag tror äfven, att detta unga beväringsmanskap, om
hvilket jag får i parentes påminna, att det nu får ytterligare 12 dagars
öfning mot på den tiden, då jag hade befäl öfver beväringstrupper,
att detta icke skall vara så helt och hållet förkastligt, just när
det blifvit förenadt med stammen. Jag föreställer mig, att när denna
legering blifvit gjord, skall hafva uppkommit en metall, som icke saknar
den nödiga hårdheten äfven under ofördelaktiga omständigheter, i
synnerhet den gången — hvilken jag hoppas måtte vara långt aflägsen
— då sammansmältningen kommer att ega rum under utbrottet af den
gamla Vasa-flamman, öfver hvilken nu ligger falaska, men som skall
blossa upp, då fäderneslandets bestånd står på spel. Jag åtminstone
tror det, tror det fullt och tast!

Ja, torde militärerna invända, solaatmaterielet går väl må hända
ändå an, när man närmare betänker saken och svenskens naturliga
fallenhet för krigaryrket, men hvad som icke kan förnekas är, såsom
ock herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet ytterligare
påpekade, att vi sakna tillräckligt med befäl.

Här jag nyss yttrade, att efter 30 dagars öfningstid beväringen
på den tid, hvarom jag talade, var någorlunda tillfredsställande öfvad,
var detta naturligtvis efter den tidens förhållanden. Under den lineära
taktiken var soldaten blott en bit i en mosaik. Äfven i den tidens
enklare spridda ordning fordrades föga sjelfverksamhet af honom. Sedan
dess hafva fordringarne gått ofantligt framåt. Den nya taktiken
fordrar en helt annan personlighet af soldaten än den gamla tidens.
Det nya geväret träffar säkert, osvikligt i en skicklig hand, men skjuter
i en oskicklig hand lika säkert ja, ännu säkrare bom än den gamla
tidens gevär. Med detta kastade man ut kulan, så att säga, på måfå,
och en oöfvad hand hade nästan lika stor utsigt att utslunga ett träffande
skott som en öfvad.

Jag är derför öfvertygad, att soldatens öfning nu mer icke är

Måndagen den 4 Maj, f. m.

13 N:o 30.

fullt tillfredsställande, men att det i synnerhet är bristen på befäl att
leda honom, hvilken i första hand borde afhjelpas. Jag afser dock
härmed icke så mycket brist på en tillräcklig officers- eller ens underofficerscorps
som på hvad reglementet kallar halftroppchefer. De äro
afsedda att spela i den spridda ordningen en ytterst vigtig roll. När
plutonens fyra halftroppar kastas ut i terrängen i spridd ordning,
måste halftroppeheferna hafva insigt nog att såsom s. k. gruppförare
leda sin i kedja spridda afdelning, och gehör nog att, när det gäller,
få den att hålla stånd! Plutonchefens ledning kan ej räcka till
öfver allt.

Man säger nu, att härtill duger icke den indelte soldaten och att
här ligger felet hos vår stam. Jag kan dock icke rigtigt förstå detta.
Det kan nog gälla om de gamla, under förflutna tider antagna soldaterna,
men jag tror icke, att det borde behöfva gälla om dem, som
antagits på senare tid eller komma att härefter antagas. Den indelte
rekryten genomgår rekrytskola första året under 120 dagar och det
andra under 50 dagar och omedelbart derefter har han 20 dagars regementsmöte;
han har således under de första två åren in alles 190 dagars,
d. v. s. 1/2 års, utbildningstid. Derpå följer för många en förberedande
korporalsskola under 50 dagar och slutligen för dem, som
äro ärnade till underbefäl, korporalskola under 120 dagar. Hopsummerar
man dessa öfningstider, utgöra de ett år.

De som erhållit hela denna öfning äro nog användbara till underbefäl,
men det är icke alla, som genomgå sådan öfning. Men hvarför
kunde icke alla få genomgå den ? Här är det ju icke fråga om sådana
oerhörda kostnader, som uppkomma, när man skall gifva hela
massan af nationen större öfning. Här gäller det ju blott att gifva
sådan öfning åt stamrekryterna. Hittills hafva emot saken upprest sig
indelta hinder, nemligen svårigheter för rekryten att vara så länge
borta från torpet och dermed följande svårigheter för rotehållaren att
sörja för dess brukande. Om dock, såsom att hoppas är, Riksdagen
gifver sitt bifall till det nu föreliggande, i statsutskottets betänkande
n:o 53 gjorda förslaget om sådan ändring i 2 § af lagen om lindring
i rustnings- och roteringsbesvären, att värdet af dessa besvär skall
uppskattas hvart tionde år till sitt fulla värde, då äro de nämnda
hindren med ens undanröjda! Då vore det blott en jemförelsevis obetydlig
penningeaffär att öka de indelta rekryternas utbildning, så att
denna erhölle den omfattning, jag nämnt, eller utsträcktes till ett helt
år och detta helst i ett sammanhang utan afbrott. Om detta skedde,
är det min öfvertygelse, att den indelte soldaten skulle vara mogen
till att äfven vara halftroppchef, och härmed vore den hufvudsakligaste
befälsbristen i vår organisation undanröjd.

En annan utväg att i nödens stund skaffa underbefäl finnes ock,
nemligen att verkställa en upplösning af de garnisonerade trupperna
och flytta ut karlar ne såsom underbefäl till armén. Då folket vid de
garnisonerade regementena fått genomgå så långvarig utbildning, som

Ändringar
ramp lig tslagen.

(Forts.)

N o 30. 14

Ändring ar
värnplikt?-lagen.
(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

der erhålles, kan det nog, åtminstone till största delen, användas i
lägsta underbefålsgraden.

Jag misströstar således ej, att om blott beväringen erhåller den
nu föreslagna ökade öfningen, och vi sedan tänka på stamrekryternas
utbildning, vi skola kunna med vår närvarande organisation åstadkomma
en för våra förhållanden fullt tillfredsställande armé, men jag
medgifver villigt, att den nu anslagna öfningstiden, 42 dagar, blott
räcker till en putsning af ytan, men att man derunder icke kan hinna
tränga igenom så, att det inlärda sitter qvar efter några års förlopp.
Det är således sjelfkärt af yttersta vigt, att den nu föredragna paragrafen
bifalles och öfningstiden ökas till 90 dagar. Vill man sedermera
nödvändigt tänka sig en förändring af vår organisation till ett
uteslutande värnpligtssystem, så är vägen dit icke afstängd, utan
tvärt om underlättad. Jag skulle visserligen, såsom jag redan yttrat,
helst se, att vi stannade vid den organisation, vi hafva, och blott ytterligare
utbildade densamma, men, som sagdt, blott vi få beväringen
mera öfvad, står vägen öppen åt båda hållen.

De öfriga militära förmåner, som skulle härflyta af bifall till det
kongl. förslaget, vill jag mindre beröra. Jag tror icke, att det är af
så väsentlig betydelse att öka antalet årsklasser, ty om och när det
gäller, får den då församlade riksdagen utfärda ett jernbref, hvarigenom
de vapenföra utkallas, såsom skedde i Danmark. Af större vigt äro
förbättringarna i Norrlands försvar, men det enda väsentliga är och
förblir dock, för tillfället, de 90 dagarne.

Ja, säger man, men ni glömmer priset. Nej, det gör jag visst
icke. Jag glömmer icke, att vi hafva de nuvarande indelta prestationerna
för blott 30 procents ersättning, och jag glömmer icke grundskatterna,
de kära, kära, gamla grundskatterna! Men jag ber att få hemställa
till herrarne, huru vida dessa fordringar, dessa värdepapper verkligen
äro prima papper. Ännu för ett 30-tal år sedan fans det ingen,
som satte i fråga, att ej både grundskatter och indelningsverk vore
skyldigheter och rättigheter, som ostridigt tillhörde staten och icke
kunde honom fråntagas. Både då och ännu senare framkommo derför
som oftast förslag att aflösa dessa bördor, att åt folket återköpa dessa
värdepapper till parikurs. Naturligtvis försummade man med envis
statsmannavishet ögonblicket och afslog dessa framställningar. När det
då visade sig omöjligt att komma till en uppgörelse på sådan grund,
hittade man år 1873 på den utvägen, att i stället en bytesaffär skulle
inrättas, men, som bekant, ledde alla försök på den vägen ej heller till
något resultat förr än år 1885, då vederbörande proprio mota på en
gång utbjödo omkring en tredjedel af värdepapperen till en kurs af
30 för 18. Underhandlingarna rullade fram och tillbaka, men slutligen
fastslog man kursen 30 för 12. När det återstående lagret nu utbjudes
till så förbättrad notering som 70 för 48, borde denna affär
icke på detta rum möta ogillande och motstånd. Vi behöfva sannerligen
icke bär resa hinder för förslaget. Det gör man nog tillräckligt

Måndagen den 4 Maj, f. m.

15 N:0 30.

på annat håll. Måtte i stället åtminstone denna kammare enhälligt
förena sig om dess antagande!

Mine herrar, huru jag än betraktar saken, i militäriskt afseende
från min något aflägsna, egna erfarenhet, eller nutida från finansiel synpunkt,
kan jag icke hysa någon tvekan.

Innan jag slutar, ber jag att få påpeka en ytterligare fördel, som
gömmes i nu föreliggande förslag! Vi hafva nyligen vid behandlingen
af vägfrågan aflöst en af de bördor, som ännu hålla oss bundna vid
det s. k. mantalet. Här skulle eu sådan frigörelse ske på fullt allvar,
och man vore i det allra närmaste fri från denna inrättning, som för
nutidens förhållanden blifvit så onaturlig, men från hvilken man på
något annat sätt icke kan befria sig.

Således af alla skäl under liflig öfvertygelse om det gagneliga i
de föreslagna åtgärderna och med varm önskan att i denna kammare
icke något motstånd måtte yppa sig mot samtliga sammanbundna förslagen,
yrkar jag bifall till den föredragna punkten.

Herr Ta mm, Hugo: Jag kan för min del icke neka att det

var med en känsla af vemod jag mottog den nu framlagda kougl.
propositionen och det derför att för mig förekom som om derigenom
försvarsfrågan förts så långt nedåt, att, dessa förslag må bifallas eller
icke, det nu ser mörkt ut att genomföra ett effektivt försvar, och
äfven derför, att, såvidt jag förstår, den icke medför någon lycklig
lösning af skattefrågan. Men likväl kan jag icke neka att, såsom
frågan nu föreligger, det var hos mig en stark strid vid pröfningen
huru jag borde fatta mitt beslut, och jag undrar ingalunda öfver de
personer, som anse att frågan nu ligger i det läge, att de måste uttala
sitt »det får gå», men för min del har jag kommit till annat resultat,
och jag skall be att nu få redogöra för skälen, hvilka för öfrigt finnas
uttalade i min till statsutskottet aflåtna reservation.

Om jag minnes rätt, så berättas i de gamla grekiska gudasagorna
huruledes gudinnan Venus föddes fram ur hafvets skum, att hon var
fager att skåda; men hvad hon sedan utmärkte sig för, icke utmärkte
hon sig för god moralisk inverkan. Jag kan icke neka till att
Kongl. Maj:ts proposition härmed företer eu viss likhet. För den
oinvigde åtminstone synes som om dessa kongl. propositioner vore
helt plötsligt framsprungna ur de första gemensamma voteringarnes
vågsvall och fagra att åse i det hänseendet, att de med raskt drag
på en gång lösa försvars- och skattefrågan. Men äfven den tredje
jemförelsepunkten fruktar jag att de dela med Venusgudinnan.

Jag hade innerligt gladt mig öfver den friska försvarsvind som
sedan någon tid blåst fram öfver vårt land; jag hoppades så varmt att
denna fråga skulle blifva en fråga, som mäktade lyffa nationen ur den
materialistiska intressepolitikens snärjgarn och samla dess bästa krafter
kring en fråga, som gälde offer — ej vinning, och jag vågade äfven
tro, att den skulle blifva en moralisk häfstång och verka såsom eu

Ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

N o 30. 16

Måndagen den 4 Mai, f. in.

Ändringar
vämplijtslagen.

(Forts.)

* reagens mot inånga af de farliga maskar, som, åtminstone för min
blick, nu synas fräta på det svenska folkets merg och lif. Men nu
är försvarsfrågan i mina ögon nedsänkt till endast en enkel köpefråga,
en penningfråga eller eu intressefråga, huru man nu vill kalla det,
och jag ser svårligen, huru den i detta läge skall kunna samla kring
sig nationens ädlaste, offer villigaste män.

Den andra synpunkten som väcker betänklighet är den frågan:
hvad vinna vi i försvarsväg? Villigt skulle jag för min del rösta för
de nittio dagarne, villigt gifva min röst till de öfriga förslag, Kong],
Maj:t framlagt till försvarets stärkande, men detta står der icke ensamt.
I det sammanhang hvari det är knutet ser jag blott ett något, som
sakuar all utsigt att utveckla ett nyskapadt krigsmateriel utan den
trupp som kan handtera detta. Jag kan icke neka till att jag måste
dela friherre Leijonhufvuds och herr Casparsons betänkligheter deruti,
att jag nödgas befara, att, med det sken af stor försvarsökning, som
ligger i dessa förslag, när de afteckna sig mot den ståtliga bakgrunden
af 70 procent afskrifning, ingen magt i öfverskådlig framtid kan
genomföra den organisation, som de föreslagna förbättringarne ovilkorligen
kräfva för att blifva effektiva utom en — hvilket Gud nådeligen
förbjude — fiendehand.

Men frågan har äfven en tredje synpunkt: skatteafskrifningen.
Sedan 1885 års beryktade beslut, i hvilket jag icke kan hjelpa att
jag ser den hufvudsakliga grunden till den splittring, som sedan dess
dess värre uppkommit bland landets mera konservativa element, har
här onekligen pågått eu skattereglering med allt jemt ökad och stegrad
fart, Men det har icke varit en skatteutjemning, utan i mina
ögon ter den sig som en skatteöfverflyttning från de kapitalegande på
andras skuldror. Jag vill nu icke tala om lindringarne på fjerde och
femte hufvudtitlarne, icke om de anslag, som gifvits åt jordbruket
och näringarne på sjette hufvudtiteln, men jag kan icke, huru ogerna
jag vidrör det ämnet, låta bli att hit räkna lifsmedelstullarne i den
mån de gagna jordbruket. Jag kan icke underlåta att visa på det
beslut, som nyligen fattats, enligt hvilket den första tiondedelen till
vägunderhållet skulle utgå af statsmedel. Jag kan i det fallet visa
på de allt mer och mer framträdande fordringarne på att kommunalskatterna
skola öfvertagas af staten, såsom i afseende på bränvinsmedlens
öfverflyttning, folkskolelärarnes löner o. s. v. Detta är faktiskt en
öfverflyttning af på de förmögnare hvilande skatter, såsom kommunalskatterna
äro, till statsskatter, hvilka, såsom nu faktiskt förhåller sig,
icke äro förmögenhetsskatter, utan hvilkas största börda faller på konsumtionen.
Så har nu detta framskridit på en väg, som jag icke kan
gilla, och min innerliga öfvertygelse är, att det icke kan så fortgå i
längden, ty i bästa fall alstras häraf å ena sidan missnöje och å den
andra en ganska stark maktlöshet äfven mot de oberättigade fordringar,
som en gång med större eller mindre kraft komma att framställas
mot oss. Det berättas att Fredrik den store en gång yttrat, att för

Måndagen den 4 Maj, f, m.

17 N:o 30.

krig fordras tre ting: pengar, pengar och pengar. Detta kan vara
sant hvad beträffar en anfallsarmé, men för en försvarsarmé, sådan
som vi endast kunna och böra uppställa, synes mig en sak vigtigare,
det är kärleken till det land, man vill försvara, och den kärleken
köpes icke, den födes endast fram genom omutlig rättvisa, likaså
säkert som det är att magt endast kan bibehållas i den mån den
hvilar på den satsen, att man är villig att gifva offer sjelf och icke
att kräfva offer af andra.

Jag skulle i den nu föredragna punkten för min del mycket gerna
önska ett bifall till densamma med utstrykning af den förutsättning,
under hvilken den föreslagits, men som försvarsfrågan är derhän
kommen, att ett sådant yrkande skulle breda ett skimmer af löje eller
skrymteri öfver den, som framstälde detsamma, nödgas jag, på dessa
och de i min reservation anförda skäl, yrka afslag på detta betänkande
likasom på de öfriga, som dermed stå i samband.

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Forts.)

Friherre Klinckowström: Jag har den lyckan eller olyckan,

hvilket man nu vill, att efterträda den första oppositionsmannen i
denna fråga i Första Kammaren. Jag skall icke låta förleda mig af
honom, att utbreda mig öfver frågor, som enligt mitt förmenande icke
höra hit, utan jag skall söka att strängt hålla mig till förslagen i det
nu föreliggande betänkandet.

Såsom kändt är hafva dessa frågor varit på dagordningen i riksdagen
under snart tjugu år. De hafva icke lyckligen kunnat afslutas
och mycket har berott på det sätt, hvarpå de blifvit behandlade. Nu
senast anbefalde Kongl. Maj:t, såsom herrarne litet hvar känna, generalstaben
att utarbeta förslag till omdaning af försvarsverket. Detta
förslag har icke blifvit i tryck synligt men på grund deraf anbefalde
Kongl. Maj:t den s. k. generalskomitén att revidera förslaget och inkomma
med sitt betänkande öfver detsamma. Detta senare förslag
bär blifvit i tryck synligt och till Riksdagens alla ledamöter utdeladt.
Detta förslag har blifvit behandladt i vederbörande tre utskott: statsutskottet,
lagutskottet och bevillningsutskottet, och nu ligger det till
afgörande på Riksdagens bord. Det sätt hvarpå Kongl. Maj:t behandlat
generalskomiténs betänkande är enligt mitt förmenande mycket
förtjenstfullt och prisvärdt. Kongl. Maj:t har nemligen delat denna
fråga i två, hvaraf den första delen nu framlagts för Riksdagen, nemligen
den om beväringsklasserna, tillökning i öfningsdagarne samt dit
hörande förhållanden. Deremot har Kongl. Maj:t visligen handlat
deruti, att Kongl. Maj:t tillika nu icke framkommit med förslagets
andra del, nemligen om stamtruppernas organisation, ty hade så skett
så hade förslaget haft vida mindre utsigt att lyckas än hvad det nu
möjligen kan hafva.

Hvad nu beträffar första delen af Kongl. Maj:ts proposition, kan
jag icke neka till att jag i allo delar och önskar framgång åt densamma.
Kongl. Maj:t har nemligen i sammanhang med frågan om

Första Kammarens Prof. 1891. N:o SO. 2

Ko 30. 18

Måndagen den 4 Maj, f. in.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

beväringens öfning framlagt förslag till fullständig afskrifning af grundskatterna
och till ett fullständigt aflyftande af indelningsverkets börda,
som hittills tryckt de skattlagda hemmanen, samt om fördelning af
denna börda på öfriga beskattningsföremål. Det är med ett ord många
af de önskemål, som utgjort programmet för den sida af Riksdagen,
som jag har äran tillhöra, hvilka genom dessa propositioner blifvit af
Kongl. Maj:t föreslagna att lösas. Mig synes det vara särdeles otacksamt
att icke emottaga det erbjudande, som nu sker. Jag är öfvertygad
att ett dylikt erbjudande kommer sent om ens någonsin att
härefter från Kongl. Maj:ts sida framställas, ifall den nu föreliggande
propositionen skulle afslås. Och om min svaga stämma skulle kunna
göra sig hörd bland mina många meningsvänner i Andra Kammaren,
så skulle jag allvarligt och upprigtigt tillråda desamma att icke skjuta
från sig detta kongl. erbjudande, ty då få de och deras elektorer i
landsorten bittert ångra att de icke mottagit den nu framräckta handen.
Jag önskar lifligt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr vice talmannen: Då jag förra året yttrade mig här i

kammaren i likartade frågor, hade förslag framlagts om nedsättning i
rustnings- och roteringsbesvären och afskrifning af grundskatterna
samt i sammanhang dermed en förökning af de värnpligtiges öfningsdagar.
Jag yttrade då såsom min mening, att jag trodde det önskligt
vore, om fullständigt förslag till ordnande af vårt försvarsväsende
kunde inkomma, så att Riksdagen blefve i tillfälle att på grund af
ett sådant genomfördt förslag fatta sitt beslut. Det är naturligt att,
då så icke nu skett, utan i stället blott ett steg, visserligen stort,
föreslagits att uttagas men samtidigt dermed en fullständig afskrifning
af grundskatterna och fullständig ersättning lemnad för rustnings- och
roteringsbesvären, jag framför detta förslag måste ställa mig tveksam,
så mycket hellre, som jag tyckte mig finna i de framlagda förslagen
flera luckor, flera brister, som jag önskat der icke förekommit. Men
då å andra sidan en så väsentlig ökning i våra försvarskrafter som
skulle erhållas genom beväringsöfningarnas utsträckning till nittio
dagar, och då ytterligare Norrlands försvar fått någon ökning, har
jag icke ansett mig kunna taga på mitt ansvar att rösta nej. Derför
förenar jag mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag, men
jag gör detta under den bestämda förutsättningen att de nu framlagda
förslagen icke af någon anses vara annat än hvad de verkligen äro,
öfvergångsförslag, steg blott på den rätta vägen, och under förutsättning
att, så snart förhållandena medgifva, ytterligare steg uttagas för
att fylla bristerna, som jag trott mig finna i förslagen. Naturligt är,
att jag med denna uppfattning icke kan biträda någon minskning i
det, som fordrats enligt utskottets förslag, utan att jag, om sådant
skulle komma i fråga, måste rösta mot alltsammans. Hvad skattefrågan
beträffar, kan jag icke neka till att jag i icke ringa mån hyser
samma uppfattning, som framstälts af en talare på uplandsbänken.

19 N:0 30.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Jag kan icke finna annat än att genom borttagande åt dessa skatter
allt för mycket lägges på konsnmtionsskatterna, och jag tror det vara
nödvändigt att vi för att ersätta dessa nu till afskrifning föreslagna
skatter äfven måste taga till skatteformer, som direkt läggas på de förmögnare
i samhället. Men jag skiljer mig från honom deruti, att jag icke
tror detta bör vara ett vilkor för bifall till Kongl. Maj:ts förslag. I
mån som dessa skatter aflyftas, måste vi dock enligt min öfvertygelse
beträda denna väg. Efter som diskussionen får utsträckas öfver hela
frågan, ber jag att äfven få beröra de ändringar statsutskottet gjort i
Kongl. Maj:ts förslag. Den ena är den omtalade omtaxeringen efter
10 år och den andra förhöjning i beväringens dagaflöning. Jag föreställer
mig att båda dessa ändringar verka för framgång af detta förslag,
om det i öfrigt kan vinna framgång. Jag tror det förra hvila
på fullt rättvis grund. Hvarje gång skattefrågorna förekommit i Riksdagen
har man sammanfört lindring i rustnings- och roteringsbesvären
med afskrifning af grundskatterna och motiverat detta dermed,
att dessa bördor trycka så ytterst olika i olika delar af vårt land, så
att om man ensidigt ville aflyfta den ena, man icke handlade rättvist
mot de olika delarne af landet. Då det föreslagits att bibehålla oförändradt
det gamla uppskattningsvärdet å rustnings- och roteringsbördan,
men låta grundskatterna försvinna inom loppet af 10 år, så
vore icke detta rätt, och den bördan man ville fullständigt aflyfta, är
dessutom den, som minst eger sammanhang med förslaget om värnpligtens
ökande.

Den andra frågan om ökning af dagaflöning är en nyare fråga.
Min tro är att detta är, mer än hvad man föreställer sig, ett vilkor
för att erhålla ökning af beväringens öfningstid. Under den långa
fredstid vi hafva haft har medvetandet om pligten att göra personliga
uppoffringar för fosterlandet domnat bort. Detta är mycket sorgligt,
men det kan icke hjelpas, och jag kan icke finna annat än att denna
högre betalning är nödvändig och egentligen icke annat än en ersättning,
som fordras af oss för den långa fredsperiod vi haft.

Jag har anfört mina betänkligheter och mina skäl, hvarför jag
röstar för bifall till förslagen. Min öfvertygelse är, och jag grundar
denna på erfarenhet från alla de gånger försvarsfrågan varit före, att
om frågan nu faller, så faller den icke framåt. Det är i känslan häraf
som jag röstar för bifall och jag förklarar öppet att jag hellre tager
det Kila som möjligen kan fås än jag väntar på ett något mer i framtiden.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Anderson, Albert: Jag vet väl, att man i denna kammare
icke behof ver uppträda till förmån för försvaret, och jag skulle nu icke
heller hafva begärt ordet, om icke bristerna i vårt försvar hos mig

Ändringar

värnpligts lagrn.

(Forts.)

N:o 30. 20

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

uppväckt ett så stort bekymmer och jag derför velat ha min mening
till protokollet antecknad. Jag vågar således hysa förhoppning om
öfverseende med att jag för några ögonblick tager kammarens tid i
anspråk.

Under tjugufem år har frågan om förstärkandet af vårt försvar
varit ett stående tema vid våra riksdagar. Eegeringen har flerfaldiga
gånger framlagt förslag till ny härordning, grundad än på det ena, än
på det andra systemet, allt efter som den trott, att Eiksdagen skulle
föredraga det eua eller andra, men Eiksdagen har ständigt sagt nej,
blott nej. Någon gång har händt, att Eiksdagen ausett sig icke kunna,
som det svenska folkets representant, vidare ikläda sig ansvaret för
det dåliga skick, hvari försvarsväsendet befunne sig, och då har Eiksdagen
för att skydda sitt samvete skrifvit till Kongl. Maj;t och förklarat,
att försvarsfrågan vore en fråga, som i betydelse mycket öfvervägde
alla andra, samt begärt framläggandet af ett nytt förslag, som
Eiksdagen derpå åter afslagit. Så har det gått i en ständig kretsgång.
Med erfarenhet härom är det gifvet, att om ett förslag framkommer,
låt vara såsom detta endast partielt, till förbättringar i försvaret, får
hvarje försvarsvän, så vidt sådant är möjligt, acceptera detsamma.

Icke allenast i denna kammare finnas försvarsvänner; sådana finnas
ock på åtskilliga ställen i landet, och jag ber att få för kammaren
uppläsa ett bref, som jag jemte åtföljande protokollsutdrag mottagit
från försvarsförbundet i Hernösand. Bref vet lyder: »Hänvisande till
medföljande protokollsutdrag, vågar Hernösands försvarsförbund i all
vördsamhet anhålla, att Ni ville medverka dertill, att frågan om Norrlands
försvar måtte vid innevarande riksdag vinna lösning enligt Kongl.
Maj:ts förslag. Hernösand den 4 april 1891.»

Och i protokollsutdraget heter det: »att förbundet enhälligt, på
styrelsens förslag beslutat att uttrycka sin fosterländska glädje deröfver,
att Kongl. Maj:t till årets Eiksdag framstäf proposition om stärkande
af Norrlands försvarskrafter samt tillika uttala den vissa förhoppningen,
att landets representanter skola varmt behjerta den ej blott för Norrland
utan för hela vårt land vigtiga frågan om ett betryggande försvar
för äfven denna hittills ringaktade, dock dyrbara landsdel, som lika
mycket som öfriga delar af vårt kära fosterland förtjenar att älskas
och försvaras. Förbundet, som inom sig räknar talrika medlemmar af
alla samhällsklasser inom alla delar af Vesternorrlands län, tror sig ej
träda grannlagenheten för nära, om det särskildt uttalar den förväntan,
att länets representanter skola finna det med sin riksdagsmaunapligt
öfverensstämmande att kraftigt medverka dertill, att frågan om stärkandet
af Norrlands försvar må vid innevarande riksdag vinna lösning
enligt Kongl. Maj:ts förslag».

Af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet hafva
vi i dag hört, att om landet skulle hemsökas med ofred, måste beväringen
rycka in i första linien. Herr statsrådet har äfven påpekat,
huru otillräcklig beväringens öfning för närvarande är, och det borde

Måndagen den 4 Maj, f. m.

21 N:o 30.

äfven vara uppenbart för en och hvar att så är förhållandet, i synnerhet
om man tager i betraktande senare tiders uppfinningar, särskild! i fråga
om skjutvapnens fullkomnande, och de deraf föranledda anspråken på
större insigter äfven hos soldaten i ledet. Yi hafva vid 1885 års riksdag
antagit en värnpligtslag, på grund af hvilken konungen eger, att,
om ofred utbryter, utkalla beväringen, men Riksdagen vill ändock icke
gifva beväringen tillräcklig öfning. Detta är mycket bekymmersamt;
man ådrager sig härigenom en blodskuld. Jag vill för min del frisäga
mig från densamma och kasta bördan deraf öfver på dem, som vägra
en förlängning af de värnpligtiges öfningstid.

Jag tror också, att vi, genom att utsträcka öfningstiden till 90
dagar, fä en väsentlig förstärkning i vårt försvar. Man bör nemligen
komma ihåg, att om de kongl. förslagen antagas, vi hafva qvar vår
indelta armé och de värfvade trupperna samt dessutom erhålla en förstärkning
af kadern. Erhålla vi då derjemte en under 90 dagar öfvad
beväring, bör således vårt försvar blifva i ganska väsentlig mån förstärkt.
På samma gång vill jag emellertid förklara, att jag anser 90
dagars öfningstid vara ett minimum och far på det uttryckligaste jag
förmår tillkännagifva, att jag icke kommer att vara med om någon
som helst prutning jned afseende å de militära fordringarne i de kongl.
förslagen.

Såsom herrarne litet hvar känna, har en stor del af vår press, i
.synnerhet under senare tider, uttalat likgiltighet för vårt försvarsväsen.
Det tyckes som om hvarje känsla af nationel samhörighet vore främmande
för denna press. Den behandlar försvarsfrågan på ett lättfärdigt
och oförsvarligt sätt och har derigenom kanske hos mången inplantat
eu likgiltighet för landets försvar, som är beklagansvärd. Det
vore önskligt, att dessa tidningar iakttoge sina pligter mot fosterlandet
bättre än att fortfara på detta sätt.

Nu säger man, att arbetaren icke bör åläggas dessa 90 dagars
öfning, han får egentligen icke något för dem, han har framför allt
lifsmedelstullarne att bära, och det finnes många skatter, som hufvudsakligast
drabba arbetaren och den fattige. Hvad lifsmedelstullarne
beträffar, är det min förhoppning, att de förr eller senare och kanske
inom kort måtte kunna borttagas, och jag är öfvertygad, att om Riksdagen
antager de föreliggande förslagen, detta icke kommer att i framtiden
utgöra något hinder för Riksdagen att, om den så vill, vidtaga
förändringar uti beskattningsförhållandena i detta afseende. En talare
har emellertid särskild! framhållit denna betänklighet och sagt, att man
kastade bördorna öfver på de svagaste. Jag vill då nämna, att de
kommunala förmögenhetsskatterna och naturaprestationerna för närvarande
(enligt 1889 års siffror) kunna antagas uppgå till omkring 36
millioner och förmögenhetsskatterna till staten till omkring 15 millioner
kronor. Detta är ju dock icke sä obetydligt. Dessutom bör man
väl också vid påläggandet af 90 dagars öfningstid för beväringen
komma ihåg, h vil ka kostnader staten och kommunen hafva för att

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 30. 22

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Ports.)

bereda landets ungdom undervisning. Folkskoleväsendet kostar staten
och kommunerna omkring 11 millioner kronor årligen och statsutgifterna
för de högre läroanstalterna uppgå till omkring 5 millioner kronor
per år. Staten och kommunerna utgifva således årligen till undervisningen
omkring 16 millioner kronor. År det då för mycket begärdt,
är det obilligt, om man fordrar af de unge män, som åtnjutit
denna undervisning, att de underkasta sig 90 dagars öfning i beväringen
för att göra sig skickliga att i farans stund försvara fäderneslandet.

Jag yrkar bifall till den nu föredragna punkten.

Herr Stråle: Såsom jag en och annan gång tillförene uttalat,

har jag varit med om 1873 års s. k. kompromiss, hvilken afsåg att
leda till ett för landet betryggande försvar. Jag fann det visserligen
odiöst att man i en fråga, som efter min uppfattning rörde rikets
sjelfständighet, skulle köpslå; att man skulle nödgas till enskildes vinst
uppoffra statens tillgångar för att erhålla en lösning af försvarsfrågan,
men som jag ansåg ett fullständigare försvar oundgängligen nödvändigt,
måste jag härtill beqväma mig för att kunna vinna det mål jag eftersträfvade.
Och — medgifvet att affären icke var. chevaleresk — har
jag aldrig förstått, liksom jag än i dag icke förstår åtskilliga högt
aktade herrars och mäns åsigt att man utan köpslagan skulle lättare
få medgifvande till ett betryggande försvar.

Hurudant är nu det försvar vi skulle få? År det betryggande,
detta försvar? Kan det med fog kallas ett minimum? Jag befarar, att
de sakkunnige derpå måste svara nej. Huru står emellertid denna
högvigtiga fråga i denna stund i vårt land? Man förnimmer lockande
röster om en evig fred, om icke också öfverallt i Europa, så
åtminstone för de förenade rikena, om vi blott icke inblanda oss i de
stora staternas fastigheter. Andra röster, som icke våga hysa för
stor tro till denna visserligen vackra men all verklighet saknande
utopi, krypa bakom den förskräckliga tanken, att vi icke hunna försvara
oss. Jag vill så gerna hoppas, att det bekanta yttrandet, »att
det gör detsamma, om vi äro ett rike eller ett storfurstendöme»,
numera saknar anhängare. Under tiden rusta sig stormagterna fortfarande.
Den ena dagen hör man, att kriget står för dörren. Den
andra dagen säger man, att krigsfaran är tillsvidare aflägsnad. Hvad
den närmaste framtiden bär i sitt sköte, det vet icke jag och ej heller
någon annan dödlig. Men med bestämd visshet vågar jag påstå, att,
om vi anlita och stödja oss på ett lefvande och krigsdugligt försvar
och om vi förskaffa oss erforderligt krigsmaterial för att, då krig
mellan stormagterna en gång uppstår, kunna med kraft och bestämdhet
förklara oss för en beväpnad neutralitet, så är sannolikheten för,
att vi få vara i fred, ojemförligt mycket större än om vi blott förklara
neutralitet, men sakna tillräckliga medel att uppehålla den -

23 No 30.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

samma. Orimligheten att vi skulle inlåta oss på ett anfallskrig Sisa
stor att vidare ordande härom är öfverflödigt.

De, som vänta på evig fred och de, som ej tilltro oss förmågan
att försvara landet, de hafva, efter min åsigt, kastat yxan i sjön.
Emellertid måste beslut nu fattas; och hvilket beslut skall en fosterlandsvän
enligt min åsigt fatta? Med vemod säger jag, att, då jag
med min röst bidrager till att uppoffra stora statstillgåugar, fullt medveten
derom, att ytterligare betydliga utgifter för försvaret förestå,
och oaktadt allmän värnpligt nu ej är i fråga, det är med aktgifvande
på tidsförhållandena, som jag ej tilltror mig att säga nej, utan
jag måste, dertill nödd och tvungen, säga ja. Slutligen tillåter jag
mig uttala den förhoppning, att Första Kammaren hvarken nu eller
framdeles medgifver någon afknappning på de föreslagna nittio dagarne
eller någon uppoffring af grundskatterna annorledes ån i den ordning,
som nu föreslagits.

Herr Adelsköld: I sitt uti mer än ett hänseende intressanta

anförande i början af detta plenum uttalade chefen för landtförsvarsdepartementet
sina varma sympatier för allmän värnpligt och ansåg,
att en utsträckt vapenöfning — »ett folk i vapen» — vore enda
sättet att försvara vår frihet. Han uttalade äfven sina åsigter rörande
svårigheten att försvara vårt långsträckta land med en sjökust,
uppgående till 230 mil, och han antog, att ett fiendtligt anfall skulle
ske vårtiden och från hafvet.

Jag är glad att hafva fått höra detta yttrande af krigsministern,
ty det öfverensstämmer till alla delar med de uttalanden, jag sjelf i
kammaren upprepade gånger gjort med afseende på försvarsfrågan,
och det innebär efter min åsigt det enda rigtiga försvarsprograra,
nemligen ett kombineradt sjö- och landtförsvar, med en stark flotta
att hindra landstigningen, samt ett »folk i vapen» att möta fienden
om han skulle komma i land.

Det är sagdt, och detta med rätta, att försvarsfrågan är den
vigtigaste af alla på dagordningen stående. Den är det icke blott
derför, att vårt lands frihet och sjelfständighet i väsentlig mån äro
beroende af det sätt, hvarpå försvaret ordnas, utan äfven i andra
hänseenden derutinnan, att nutidens krigsväsen fordrar sä oerhördt
stora uppoffringar, att det influerar icke blott på landets utveckling
och välbefinnande i ekonomiskt hänseende utan i hög grad äfven på
dess kulturförhållanden.

En af detta århundrades störste män, den nyligen aflidne generalfaltmarskalken
Moltke, en»auktoritet i detta hänseende, har i tyska
riksdagen uttalat såsom sin åsigt, att »den beväpnade fred, hvarunder
Europa för närvarande tryckes, är af den beskaffenhet, att till och
med de rikaste länder icke utan att digna under bördan kunna i längden
bära densamma».

Ändringar i
värnpligtslagen

(Forts.)

N:0 30. 24

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Den finansiella sidan spelar således i försvarsfrågan en mycket
vigtig rol.

Under öfverläggningen i denna kammare om femte lmfvudtiteln
har jag visserligen uttalat mina åsigter om försvaret och det sätt,
hvarpå jag anser, att det bör ordnas, så att min ståndpunkt i det
afseendet är fullt känd, och till yttermera visso har jag sedermera
på uppfordran uttalat mina åsigter i denna och dermed sammanhängande
frågor i en broschyr, som i dagarne utkommit och som tillegnats
»Qvinnoföreningen för Sveriges försvar».

Jag står således fullt klar och öppen i detta afseende och skulle
kunna inskränka mig till att hänvisa till dessa föregående yttranden;
men då jag antagligen kommer att befinna mig i minoriteten vid frågans
afgörande i kammaren, anser jag mig skyldig icke blott dem
som hedrat mig med förtroendet att vara ledamot i Riksdagen utan
äfven mig sjelf att ännu en gång uttala mig i frågan.

Kongl. Maj:ts proposition innehåller såsom bekant hufvudsakligen
en utsträckning af beväringens vapenöfning med 48 dagar. Dessutom
skulle vissa andra icke ovigtiga saker tillkomma såsom en ny
trängbataljon m. m. Men en organisation af försvaret saknas helt
och hållet.

Då nu den finansiella delen af frågan spelar eu så väsentlig
rol, torde det vara skäl att något närmare begrunda, huru mycket
det skulle komma att kosta, om Kongl. Mai:ts proposition vunne
Riksdagens bifall.

Jag har sökt göra en beräkning deröfver, som jag ber att få delgifva
kammaren.

Såsom, vilkor ingår i Kongl. Maj:ts proposition, att grundskatterna
afskrifvas och indelningsverket öfvertages af statsverket.

.De återstående 70 % af grundskatterna och indelningsverket uppgå
till ungefär 7 millioner. Härtill komma kostnaderna för den ytterligare
utsträckningen af öfningsdagarne. 48 öfningsdagar multiplicerade
med 25,000 man göra 1,200,000 nya beväringsdagsverlten, och,
om man sedan multiplicerar dessa med det pris, hvartill dessa dagsverken
med alla extra kostnader antagligen skulle komma att uppgå,
om man grundar beräkningen på tabell n:o 4 i det »utdrag af protokollet
för försvarsärenden som hållits inför H. M:t Konungen den 14
november 1890» och utdelats i kamrarne — eller med 4 kronor 82
öre pr dagsverke, så skulle kostnaden för dessa nya dagsverken med
allting uppgå till ej mindre än 5,784,000 kronor. Chefen för landtförsvarsdepartementet
anförde för en stund sedan siffran 5 kronor
såsom ett medium för alla kostnaderna för ett försvarsdagsverke, men
jag har endast upptagit dem till 4,82 kronor och ändå kommit till
ett så stort belopp. Vidare tillkommer för en ny trängbataljon
stam trupper, ökad ammunitionsförbrukning m. m., m. m. som i
kongl. propositionen upptagits, omkring 1,200,000 kronor, och 30
öres tillökning i dagaflöning skulle slutligen göra omkring 675,000

Måndagen den 4 Maj, f. in.

25 N o 30.

kronor — eller tillsammans med afskrifningen af grundskatter och
indelningsverkets öfvertagande, för hvilka naturligtvis nya statsinkomster
måste uppsökas, 14,659,000 kronor, sedan planen blifvit
genomförd.

Försvarsbudgeten skulle på detta sätt komma att från nuvarande
83 millioner springa upp till nära 48 millioner kronor, till mer än
hälften af alla statsutgifterna, eller till mera än något annat lands.

Vore nu dermed försvaret ordnadt, och om vi verkligen kunde
anse oss betryggade så kunde regeringen dermed försvara sina förslag.
Men hvad hafva vi vunnit med denna ofantliga stegring af
statsutgifterna? I sjelfva verket ingenting. Eu mängd brister qvarstår,
såsom förut omnämnts, det saknas befäl till stammen och beväringen,
det saknas fullständigt befäl, utrustning, beväpning och allt till landtstormen,
ingen plan är uppgjord för försvaret i sin helhet, d. v. s.
till kombineradt landt- och sjöförsvar, det saknas fasta befästningsverk
i Göteborg, Stockholm och Karlskrona och Norrland, m. fl.
ställen —• med ett ord sagdt, enligt min åsigt har högst obetydligt
vunnits med dessa ofantliga uppoffringar.

Och hvad sjelfva beväringen angår, tror någon, som har minsta
erfarenhet i militärväsendet, att tre månaders öfning för beväringen
skulle vara nog för att den skulle med hopp om framgång och seger
kunna uppställas mot de krigare, som antagligen skulle komma att
uppträda emot oss och som tränats under loppet af många år? Nej,
mina herrar!

Och icke heller vin nes genom denna korta öfning det, som är
hufvudsaken i den allmänna värnpligten, nemligen den utveckling
af individens intelligens, som är nödvändig för en nutidens militär
och den allmänbildning, som derigenom kan komma de värnpligtige
till godo, om undervisningen skötes väl, och hvarigenom de under
den tid värnpligten varar skulle kunna erhålla en fullständig folkhögskolebildning.

Detta är enligt min åsigt en så ytterst vigtig sak, att man dervid
borde fästa allt afseende vid försvarets ordnande. Och jag är
öfvertygad derom, att, i fall den allmänna värnpligten infördes i vårt
land med tillräckligt lång öfningstid, under hvilken ynglingarne icke
blott lärde sig ordning, skick och lydnad, utan äfven en mängd goda
kunskaper, som de sedan hade nytta af i hela sitt lif, skulle den allmänna
värnpligten bli populär, och det skulle anses såsom en heder
att icke blifva förklarad för s. k. »kronovrak».

Jag fick sjelf i min ungdom, vid sexton års ålder, medellös som
jag var, taga värfning vid Göta artilleri och stod i ledet i öfver två
års tid samt kan sålunda af egen erfarenhet tala om den nytta en
yngling har af en sådan militärtjenstgöring så som den tillämpades
vid Göta artilleriregemente såväl i afseende på kroppens utbildning
som inlärandet af lydnad, ordning och skick ej allenast för tillfallet
utan för hela lifvet.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 30. 26

Måndagen den 4 Maj, f. ni.

Ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

Skulle mot förmodan Kong!. Maj:ts nu framlagda planer för »försvarets
stärkande» godkännas, befinna vi oss således i det närmaste
lika värnlösa som förut. Våra kuster ligga öppna likasom hittills
för fiendtliga härjningar, en massa brister qvarstår, och om hänsyn tages
till våra militärers yttranden i kammaren skulle vi befinna oss i det
allra närmaste i samma förtviflade ställning som förut.

Jag nämnde, då frågan om 5:te hufvudtiteln var på tal, att äfven
om landtförsvaret ordnades på tillfredsställande sätt, och hvarje man
vore uppstäld på sin plats, men sjöförsvaret icke på samma gång förstärktes,
behöfde en fiende, som kunde stänga in vår lilla flotta, icke
mer än skicka ut några kryssare till våra kuster, härja stränderna,
bränna städerna, förstöra handeln och sjöfarten, samt kufva oss, utan
att behöfva landsätta en enda man.

Och ändå, oaktadt så litet skulle vinnas med det förslag, som nu
föreligger till antagande eller förkastande, antager jag, att vi dermed
gått till gränsen och möjligen öfverskridit gränsen af de tillgångar,
som kunna offras på försvaret utan att vigtiga kulturändamål bli
lidande och landet ruineras, såsom de andra militära magterna.

Kongl. Maj:t har såsom en tillgång för kommande år upptagit
bland annat ett öfverskott från föregående på omkring 2,600,000
kronor.

Jag vet icke, om ett sådant öfverskott förefinnes, men af en
statsutskottsledamot har jag hört, att tillgångar^ knappt räcka till för
nästa års statsreglering utan att det möjligen kommer att blifva fråga
om tilläggsbevillning. För att då fylla den stora brist eller de ökade
utgifter, som skulle tillkomma genom godkännandet af Kong], Maj:ts
förslag, har af Kongl. Maj:t anvisats skatt på malt eller Öl, som beräknats
till 3,500,000 kronor, samt stämpelskatt, hvilken antagligen
skulle komma att inbringa eu eller annan million.

Men detta är icke mer än 4* ä 5 millioner kronor, och ännu
förefinnes en brist af omkring 10 millioner att fylla och hvarmed
skall den fyllas? Genom progressiv inkomstbevillning?

Detta är ju billigt, men ingalunda kan man taga ut 10 millioner
kronor genom inkomstbevillning; då rymmer kapitalet ur landet. Då
har man städernas tolag att tillgripa; men den kan väl knappt anammas
utan vederlag till städerna. Då fins mig veterligen icke något
annat att taga till än bränvinsutskänkningsmedlen från städerna och
landstingen och derigenom erhölles sex millioner kronor; men då
torde man råka i ett annat dilemma.

Som bekant ha’ de flesta städerna och landstingen på de senare
åren skuldsatt sig för ganska betydliga belopp till sjukhus, skolor,
bättre kommunikationer och en mängd dylika saker — allt i beräkning
att få använda sin förnämsta inkomst bränvinsutskänkningsafgifterna
i första hand till betalning af ränta och amortering på sina
skulder. Skulle nu dessa medel tagas af statsverket från städerna
och landstingen, tror jag, att de skulle komma i en mycket svår be -

Måndagen den 4 Maj, f. m.

27 N:0 30.

lägenhet, och jag tror till och med, att det lins städer, som skulle
komma i lika olycklig ställning som en och annan stad i Italien, eller
nödgas göra konkurs. — — — — — —■ — — — — —''— —

I ett anförande till statsrådsprotokollet år 1875 yttrade dåvarande
finansministern, vår nuvarande statsminister, följande ord rörande
det då framlagda härorduingsförslaget, hvarom jag anser mig böra
erinra, kammaren: »Stora blifva ostridigt de kostnader, som åtfölja
det ifrågasatta förslagets antagande; och om än möjligt är, att under
en fortsatt gynsam utveckling lanelet en dag förmår bära dessa
kostnader, ser jag ej detta nit så klart, att jag vågar qväfva mina
farhågor för att sådant ej torde vara att med visshet påräkna för
den närmaste framtiden. Ännu pågår landets skuldsättande, om än
detta sker för ett så nyttigt och eu dag inbringande ändamål, som
fullbordandet af vårt jernvägsnät. Ännu lemnar ej jernväg strafiken
något i jemförelse med andra inkomsttitlar synnerligen betydande
öfverskott till statsutgifternas bestridande, eller ens ett tillräckligt sådant
till räntornas betalande å upptagna lån. Betydliga utgifter
återstå ännu och erfordras årligen för trafikens nödiga ordnande i
mån af jernvägsnätets utsträckning. En följd af göda år och stigande
statsinkomster har visserligen lyckliggjort oss, men felslagna
skördar och nedgående konjunkturer för vårt lands alster af skog
och grufva äro kanhända ej långt bo7''ta, och tecken visa sig som
bjuda att åtminstone ej påräkna en fortsatt stegring i de ovanligt
höga statsinkomsterna».

Detta var, som kammaren torde finna, ord värdiga en Oxenstierna,
en Bismarck, fritt och manligt uttalade inför tronen, såsom det
egnar statsmannen och fosterlandsvännen, ord, som gälla lika väl i
dag, i morgon och i all framtid som då de år 1875 uttalades.

»Ovanligt höga statsinkomster» hafva visserligen genom lifsmedelstullarne
influtit under de senare åren, »men tecken visa sig»,
hvilka, såsom statsministern 1875 yttrade, »bjuda att åtminstone icke
påräkna eu fortsatt stegring i dessa statsinkomster».

Det har nemligen visat sig, att tullarne i år redan gifvit omkring
1,200,000 kronor mindre än vid samma tid förra året. Och hvad är
detta att tillskrifva?

Jo, antagligen minskad konsumtionsförmåga.

Landets, och äfven hvarje enskilds konsumtionsförmåga är nemligen
begränsad. Om t. ex. en familj har en inkomst af 1,000 kronor,
och man fördyrar dess lefnadsomkostnader med 10 procent eller
100 kronor, måste husfadern köpa så mycket mindre varor; man far
lof att inskränka sig. På detta sätt är det ej möjligt att i hvad utsträckning
som helst öka inkomsterna genom tullar, ty följden blir,
att, i samma mån som dessa ökas och lefnadskostnaderna derigenom
stegras, så minskas konsumtionsförmågan och importen, och derigenom
minskas också tullinkomsterna.

Jag tror således för min del, att man icke bör grunda ett sådant

Ändringar
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 30. 28

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

förslag som detta, der det gäller ovilkorliga utgifter men icke så säkert
beräkneliga inkomster, på något så vanskligt som konsumtionsskatter.

Under kompromissandet med grundskatterna och indelningsverket
har den åsigten allt mer och mer gjort sig gällande, att dessa statsinkomster
icke skulle vara så mycket värda, emedan de förr eller
senare komme att tagas ifrån dem, som utgöra desamma, och man
har derför i synnerhet på senare tiden ansett, att man borde taga så
stort »vederlag» som möjligt för dem.

1883 års regering och Riksdag ha synts betrakta dessa grundskatter
såsom varande »sekelgamla orättvisor». Jag säger äfven Riksdag
derför att, om Riksdagen icke varit af denna åsigt, så hade den
antagligen icke såsom ersättning för en tredjedel af dessa värdefulla
statsinkomster nöjt sig med något så föga motsvarande detta värde
som 12 dagars utsträckt vapenöfning för beväringen.

Det synes således som om såväl regeringen som Riksdagen då
varit ense i den åsigten, att dessa skatter äro sekelgamla orättvisor,
och äfven vår nuvarande, finansminister har till statsrådsprotokollet
uttalat, förmodligen den nuvarande regeringens åsigter, när han icke
blifvit motsagd, att »frågan icke längre gäller, huru vida återstoden af
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären böra afskrifvas,
utan i hvilken ordning afskrifningen bör ega rum».

Den nuvarande regeringen synes således dela samma åsigt, att
grundskatterna äro orättvisa och böra afskrifvas, och då förefaller det
mig som om det icke skulle vara rätt värdigt att fordra »vederlag»
för något, som man anser vara en orättvisa. För min del anser jag
det vida noblare att med sådana åsigter föreslå efterskänkandet af
grundskatterna än att fordra »vederlag» för dem.

Och detta kan, såsom finansministern äfven i statsrådsprotokollet
antydt, ske på det sätt, att de icke afskrifvas under så kort tid
som Kongl. Magt proponera^ ty detta skulle otvifvelaktigt föranleda
en vådlig rubbning i statens finanser, utan så småningom under eu
längre tidsföljd, och efterhand som detta sker, ersättas af en jemt och
rättvist fördelad skatt på all jord.

På detta sätt skulle man kunna skilja dessa båda hopkopplade
frågor om försvaret och grundskatter, frågor, som enligt min åsigt på
ett onaturligt sätt stälts i samband med hvarandra, och i allt lugn
lösa dem oberoende af hvarandra.

I det anförande, jag för någon tid sedan hade i kammaren rörande
5:te hufvudtiteln, tog jag mig friheten framhålla orsakerna, hvarför
vi för närvarande icke ega något försvar, och jag tillskref detta den
omständigheten, att aldrig någonsin uppgjorts och framlagts för Riksdagen
ett förslag till kombineradt landt- och sjöförsvar utan endast
särskilda förslag till landtförsvar och särskilda till sjöförsvarets ordnande
utan samband med hvarandra, samt hvad hären beträffar, ena
dagen grundad på allmän värnpligt, andra dagen på indelningsverkets

29 N:0 30.

Måndagen den 4 Maj, f. in.

bibehållande och en tredje gång på värfning. Denna vacklande hållning
i fråga om försvarets ordnande, under det hela Europa infort
allmän värnpligt, och framläggandet af endast härordningsförslag,
under det att det borde vara klart att sjöförsvaret i ett land med
Sveriges gränser måste vara åtminstone lika vigtigt, om ej vigtigare
än landtförsvaret, samt slutligen försvarsfrågans sammankoppling med
grundskatterna, äro antagligen orsakerna att den förra icke ordnats
som sig bör.

Jag tror, att, om regeringen läte genom sakkunniga personel’, de
yppersta i landet, uppgöra en kombinerad försvarsplan, grundad, på
sätt krigsministern antydt, på allmän värnpligt med indelningsverkets
afskaffande och på skyddande af vår 230 mil långa kust, på landets
förmåga att bära omkostnaderna och på dess naturförhållanden samt
på militärteknikens nuvarande ståndpunkt, skulle ett sådant väl uppgjordt
förslag vinna Riksdagens bifall. Och då skulle vi stå så vidt
möjligt betryggade, hvilket vi icke göra med hvad lappande som helst
på det gamla. Om regeringen framlägger ett sådant förslag, och Riksdagen
då ej gör sin pligt, så har åtminstone regeringen fullgjort sin,
men jag tror ej, att landets representation skulle svika; den har enligt
historiens vittnesbörd aldrig svikit, då det gält fosterlandets väl, om
också fosterlandskärleken emellanåt stälts på hårda prof.

Jag har såsom ett mönster fö? ett kombineradt landt- och sjöförsvar
framhållit det danska försvaret, hvilket hvad landtförsvaret beträffar
till största delen öfverensstämmer med den sista generalskomiténs
förslag, och skulle betydligt stärka vårt sjöförsvar, utan att de
nuvarande kostnaderna synnerligen ökades; men naturligtvis finnas
många andra sätt att lösa den vigtiga frågan och möjligt är, att
man efter en noggrann utredning af förhållandena skulle kunna
hitta på något ännu bättre. Ingen skulle hellre än jag önska, att
man lyckades i det hänseendet för att förr eller senare få försvarsfrågan
afgjord på ett sådant sätt, att landet skulle kunna känna sig
betryggadt.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra torde kammaren finna,
att jag för min del kommer att förena mig i herr Tamms reservation,
d. v. s. afslag på Kongl. Maj:ts proposition, och jag kommer således
att rösta nej för alla de förslag, som stå i sammanhang med det nu
förevarande.

IJ err talman! I en morgontidning har man sett antydt åtskilligt
från ett enskildt möte, som i går hållits af första kammarens ledamöter
med anledning af försvarsfrågan. Jag var icke närvarande vid
detta möte, men det har sagts att en högt stående man dervid skulle
lemnat uppgifter om vår ställning till en viss stormagt, som skulle
vara ganska hotande, om truppsändningar mot våra gränser m. m.
äfvensom yttrat annat som jag anser mig icke böra repetera, hvilket
icke heller behöfves då derom allmänt talas i Riksdagens båda
kamrar.

Ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

N o 30. 30

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Skulle mot förmodan sådana yttranden vara fälda måste jag på
det allvarligaste beklaga detta; men tror icke och kan icke tänka mig
möjligheten af att så varit förhållandet, utan att alltsammans måste
bero på någon missuppfattning, eller missförstånd; ty den mannen
som skulle haft dessa yttranden kan icke så hafva komprometterat sig
sjelf och andra, samt vigtiga intressen.

Man har visserligen förut under senare tid i tidningarna läst
och vid försvarsmöten hört talas om åtskilligt i samma väg som truppoch
proviantförsändelser till Finland och dylikt samt att en rysk generalstabsofficer
skulle ha yttrat, att den svenska armén blott vore
en paradarmé med mera i samma anda. I likhet med en mycket
framstående militär och ledamot af denna kammare får jag emellertid
säga, att jag betraktar detta prat, såsom han här om dagen uttryckte
sig, som fullkomligt »nonsens» och uttaladt i samma afsigt som Bismarck,
då han behöfde penningar och uppstälde Frankrike som ett
spöke på ljusa dagen för tyska riksdagen. Men då denna fråga
kommit på tal vill jag nämna, att äfven jag haft meddelanden från
Ryssland af en person, som står förhållandena der mycket nära och
hvars bekantskap jag gjort på en resa förlidet år, och han yttrar, att
förhållandena i Sverige följas med största uppmärksamhet af vederbörande
i Ryssland, och man har temligen noga reda på icke blott
hvad som offentligen tilldrager sig utan äfven hvad som förehafves
inom mycket intima kretsar. Han meddelar tillika till svar på mina
frågor, att de der ryktena och historierna om mobiliseringarna och
dylikt icke ega någon grund. Men att man deremot börjat både i
tidningar och enskildt uttala siu förvåning öfver den svenska pressens
ständiga utfall mot Ryssland samt öfver uttalanden, som hörts vid
offentliga tillfallen och åtskilligt annat i samma väg, hvilket man i
Ryssland ansett vara icke alldeles förenligt med hvad som borde ega
rum mellan två vänskapliga magter.

På grund såväl af Hans Maj:t Konungens uttalande i trontalet att
vårt förhållande till alla främmande magter är tillfredsställande och dessa
meddelanden, hvilka ju båda öfverensstämma med hvarandra i hufvudsak,
hyser jag således visserligen icke någon farhåga för några elaka
afsigter från vår mägtige grannes sida för närvarande, likasom jag är
öfvertygad om, att de fleste i kammaren icke heller göra det, men
man skulle ju kunna tänka sig, att den dumdristiga chauvinism, som
börjat resa upp hufvudet litet hvarstädes här i landet och på åtskilliga
sätt uttalat sig, skulle kunna föranleda till att man vid
passande tillfälle gåfve »svar på tal».

Herr Ekenman: Jag ber att först med anledning af den siste
talarens yttrande få inlägga min protest mot att hvad som talas och
göres vid enskilda sammankomster mellan riksdagsmän af den beskaffenhet,
att man önskar hemlighålla detsamma, göres till föremål för
utläggning inom riksförsamlingen — och nu till egentliga orsaken

Måndagen den 4 Maj, f. ro.

31 N:o 30.

hvarför jag begärde ordet. Det var den ärade talaren på uplandsbänken,
som föranledde mig dertill. Han yttrade sig mycket varmbjertadt
rörande den fråga, som här föreligger, jag, och säkert många
med mig, kände vår känsla lifligt berörd af hvad han sade; men mig
synes, att då frågor föreligga inom riksförsamlingen till dess afgörande
och särskilt en fråga af den utomordentliga vigt och beskaffenhet,
som denna, tillkommer det representanten att taga dessa frågor något
mera realistiskt och icke låta känslan dominera. Med andra ord, jag
tror vi måste se sakerna sådana de äro — ej sådana man kunde i
något särskildt fall önska dem vara, och sådan denna fråga nu är, så
är det enligt min uppfattning icke en, utan två med hvarandra sammanhängande
frågor. Icke blott den s. k. kompromissen, utan hela
uppfattningen sedermera har så fäst dessa båda frågor, frågan om försvaret
och frågan om grundskatteafskrifningen, med hvarandra, att jag
för min del ej kan fatta och förstå, att det finnes någon möjlighet att
lösa dessa båda frågor hvar för sig. Jo, en af dem kan nog lösas —
men det är ej den, som här ligger oss närmast om hjertat, utan det
är skattefrågan, och derför kan jag ej finna annat, än att om man vill
gå den vägen, som talaren på uplandsbänken anvisat, kommer man ej
dit han vill, utan derhän, att skattefrågan blir löst och försvarsfrågan
uppskjutes på obestämd tid. Det må vara att den väg, vi fått oss anvisad,
är törnbeströdd och svår, men vi hafva ej någon annan att gå, och
om vi vandra den med blicken stadigt föst på målet, skola vi dock,
trots stötestenar och hinder, hinna målet, nemligen försvarets ordnande.

Då jag nu tillåter mig vidare yttra mig, med den rätt jag har, i
denna fråga, ej blott om den föredragna § i utskottets betänkande,
utan äfven om hvad dermed eger sammanhang, så skiljer jag mig något
från de talare, som sagt, att de vilja taga de kong!, propositionerna
i ett och allt utan någon ändring. Jag vill nemligen följa deras exempel
blott i de delar af dessa propositioner, som innefatta militära organisationsfrågor
och militära anordningar. När jag från regeringsbänken
och militära auktoriteter förnummit att hvad här af oss fordras
är ett minimum, något hvarpå intet får eller kan eftergifvas, då kan
det ej falla mig in att vilja rubba en enda sten i denna försvarsbyggnad.
Men helt annorlunda ställa sig för mig de delar af det kong!,
förslaget, hvilka äro af ekonomisk och finansiel natur. Jag ber fä
säga, att jag knappt rätt väl förstår det talet, att det skulle vara nödvändigt
att ihärdigt behålla hvarenda smula i dessa delar. Jag har
tvärtom den uppfattningen, att det andra målet är för mig så högt
och heligt, att om det är nödvändigt för dess vinnande att göra en
eller annan jemkning på det ekonomiska området, finner jag mig dertill
vara både berättigad och förpligtad.

Statsutskottet har, såsom synes af betänkandet, gjort ett par
ändringar i de delar, som äro af ekonomisk natur. Den ena berör
den föreslagna uppskattningen af kostnaden för uppehållandet af rustning
och rotering. Dervid synes mig vara att iakttaga, att, när man

Ändringar i
vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 30. 32

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

erkänt, såsom jag tror man måste erkänna, att frågan om försvarets
ordnande krafvel'' afskrifning af grundskatte- och försvarsbördorna, så
bör man gifva fullt hvad man sålunda lofvat eller måste anses hafva
lofvat att gifva. Och detta gör man icke med mindre en sådan uppskattning
sker, ty alldeles uppenbart är, att hvad som i dag är värdet
eller en ersättning för värdet af dessa rustnings- och roteringsbördor,
det är ej detsamma framdeles, så att om genom grundskatteafskrifningen
den jord, som är af sådana skatter besvärad, har fått fullt, har
deremot den jord, som är betungad med indelningsverket, ej fått fullt,
om icke denna uppskattning sker. Jag anser derför, att man måste
göra både det ena och det andra.

Hvad vidare beträffar den ändring, som afser ökad aflöning till
de värnpligtige, får jag säga, att på den ändringen har jag endast
mycket ovilligt ingått. Jag inser mycket väl, att det kan komma att
spela en stor roll i ekonomiskt afseende, och om jag, under förhoppning
att derigenom få saken fram, har gått in på så beskaffade ändringar,
som utskottet har gjort, vill jag dock icke anses hafva derigenom
gjort ett sådant medgifvande för alltid, om frågan möjligen under
andra förhållanden skulle ånyo framkomma.

Den talare, som näst före mig hade ordet, eller rättare den talarens
anförande, utgjorde enligt min åsigt eu fullständig illustration till
hvad jag förut yttrat om den talare, som först hade ordet i denna
fråga; ty båda talarne hade en olika uppfattning, men båda kommo
till samma mål. Den talare, som sist yttrade sig, ville med all magt
gendrifva och nederslå dessa förslag till försvarets ordnande och han
använde, såsom jag vågar påstå, nästan alla möjliga medel dertill. Han
talade om kostnaderna och det på ett sätt, att, om det ej skulle anses
för mycket indiskret, jag måste antaga att talaren aldrig läst igenom
dessa kongl. propositioner. Ty der finnes anvisadt huru dessa kostnader
skola kunna ersättas af statsmedel, men ej finnes der en enda
rad, som tyder på att taga bränvinsmedlen från städerna. Det är,
synes mig, mindre lojalt att på ett sådant sätt föra debatten inom
kammaren, då det gäller en stor och vigtig fosterländsk fråga.

Det kunde vara vida mera att säga för att bemöta samme talares
yttrande, men jag tror ej att jag behöfver göra det på detta rum.

Jag inskränker mig till att yrka bifall till den nu föredragna punkten.

Herr Björnstjerna: Som de föreliggande förslagen rörande försvarets
förstärkande och grundskatternas afskrifning äro oskiljaktigt
sammanbundna, måste jag yttra några ord om båda.

Jag kan ej på något vis erkänna rättvisan och billigheten utaf
en afskrifning af grundskatter och indelningsverk. Jag kan ej anse
det billigt att bortskänka kronans räntor, om man också numera omdöpt
dem till skatter. Jag kan ej anse billigt att de 80,000 kronohemman,
som blifvit skatteköpta för en nominel penning, skola befrias
från skatter, som i sjelfva verket blott utgjort räntor på det

33 N:o 30.

Måndagen den 4 Maj, f. in.

oguldna kapitalet. Jag kan ej erkänna billigheten af att den, som
köpt ett stycke jord för billigt pris derför att den varit belagd med
skatt, skall på detta sätt få sitt köp förbättradt genom skatteborttagande.
Jag kan ej erkänna billigheten deraf, att den arftagare, som
fatt en större jordlott på grund deraf att den varit belagd med skatt,
skall få denna skatt efterskänkt och alltså få en större arfslott än
hans medarfvingar, hvilka öfvertagit den obeskattade jorden. Icke
heller kan jag erkänna billigheten af att alla dessa vidsträckta arealer,
hvilka blifvit under de senare decennierna upptagna under namn af
nyhemman och som erhållit vidsträckta och dyrbara skogar, att dessa
skola varda befriade från den skatt, de skulle efter frihetsåren komma
att erlägga, och sålunda denna jord alldeles skänkas bort. Jag erkänner
att det hade varit billigt att göra en revision af jordskatterna så,
att de hemman, som befunnes särskildt tungt beskattade, hade fått
sina skatter minskade, men att helt simpelt endast afskrifva dessa, anser
jag vara eu stor orättvisa. Jorden skulle naturligtvis ej vinna
något derpå, ej heller landet, utan det blefve helt enkelt eu personlig
present, som man gåfve till den nuvarande jordinnehafvaren.

Men då nu så sorgligt är, att ingen möjlighet auses vara att
kunna taga något väsentligare steg framåt till förbättring af vårt försvar,
utan att medgifva dessa afskrifuingar, så måste äfven jag ansluta
mig till dem, som vilja bifalla en sådan afskrifning, eftersom jag ej
kan få försvaret förstärkt på andra vilkor.

Jag kan icke heller förbise, att på samma gång man efterskänker
dessa skatter, måste de utgå från något annat håll, och man må tala
huru mycket man vill om förmögenhetsskatter, så kunna dock dessa
aldrig blifva på något vis tillräckliga för att bestrida dessa stora omkostnader,
i synnerhet då man borttager skatterna från landets ojemförligt
största kapital, som är jorden, utan största andelen af de nya
skatter, som erfordras till aflösning af dessa hemmans jordskatter och
till det förbättrade försvaret, måste uttagas genom konsumtionsskatter
af den stora allmänheten, af dem, som ej vinna något på dessa afskrifningar,
utan som tvärtom blifva i följd deraf än ytterligare betungade.

När jag detta oaktadt förklarar mig villig att ingå på dessa afl
skrifningar, sker det derför att, enligt min öfvertygelse, desamma
komma i annat fall lika fullt att genomföras, utan att man erhåller
något i gengäld för landets försvar. Den återhållande kraft, som förut
funnits inom denna kammare, fruktar jag ej numera förmår något i
detta afseende. Man bör sålunda försöka att få det mesta möjliga för
försvaret samtidigt med att man medgifver dessa afskrifningar. Man
har visserligen förebrått regeringen att hon ej framlagt något helt organisationsförslag,
men för min del är jag färdig att tro att regeringen
deri handlat klokt. Hvarje sådant större arméorganisation sförslag framkallar
nemligen alltid många fiender. På ena sidan fäster man sig
vid det, på den andra kan man ej gilla det. Det möter i allmänhet
Första Kammarens Prot. 1891. N:o 30. 3

Ändring sr
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:0 30. 34

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

mycket större hinder, än om man, såsom regeringen nu gjort, inskränker
sig till att yrka några hufvudsakliga förbättringar och sådana, som
i främsta rummet ärt) alldeles oundgängligen nödvändiga. Jag vill
lemna derhän, huru vida Kongl. Maj:t kunnat få mera, än hvad här
begärts. Jag fruktar att det hade varit omöjligt, och som det nu ser
ut, blir det kanske svårt att erhålla äfven detta. Att det är alldeles
nödvändigt att få antalet beväringsklasser ökade, att det är alldeles
nödvändigt att öfningsdagarne för beväringen ökas, att det är alldeles
nödvändigt att försvaret af våra nordliga provinser förbättras — det
måste väl hvar och en erkänna, om man ock måste beklaga, att det
ej skall finnas någon möjlighet att få dessa förbättringar utan att dyrt
köpa dem på bekostnad af våra grundskatter.

Jag skulle gerna förena mig med herr Casparsson i hans reservation,
så vidt jag trodde att något dermed kunde uträttas. Jag
skulle gerna tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag oförändradt, men jag tror
ej heller att det har någon utsigt att gå. Icke heller kan jag inse,
att de jemkningar, som statsutskottet vidtagit, äro sådana, att de böra
lägga hinder i vägen för förslagets antagande, hvarför jag således
kommer att yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Abel in: Af lätt förklarliga skäl bjuder mig emot att uttala
mig om det föreliggande förslaget, men frågans utomordentliga vigt
och den ställning, jag har till densamma, gör detta för mig till en måhända
oeftergiflig, om än föga angenäm pligt. Jag skall emellertid
yttra mig helt kort och dervid endast hålla mig vid ett par de vigtigaste
punkterna i förslaget, de punkter, hvilka synas mig ingifva bekymmer
för en framtida lycklig lösning af försvarsfrågan.

Jag vill således ej ingå i några betraktelser öfver den behandling
försvarsfrågan på senaste tiden fått röna, än mindre vill jag sysselsätta
mig med de intryck jag dervid erfarit. Jag vill helt kort och
godt angifva min ställning till sjelfva förslaget.

Hen forsta men ock liufvudsakligaste anmärkningen mot förslaget
gäller vilkoren för de militära krafvens tillgodoseende, eller med andra
ord den uppgörelse, som går ut på att åt en politiskt mägtig samhällsklass
bereda fördelar, som till allra största delen måste af andra
samhällsklasser bekostas, vare sig i form af ökade skatter eller personliga
förpligtelse!-. Nog inser jag, att eu sammanbindning af försvars-
och skattefrågan, så motbjudande den alltid varit mig, numera
är ett oeftergifligt vilkor för att något afsevärdt skall kunna vinnas
för försvaret. Men icke har jag tänkt mig, att alla de tillgångar staten
eger i grundskatter och indelningsverk skulle eftergifvas utan att i
sammanhang dermed vunnes en på den ena eller andra grunden genomförd,
något så när tillfredsställande organisation af försvaret. Någon
sådan innefattas emellertid tj i det föreliggande förslaget, ty icke
kunna de ifrågasatta ändringarna i värnpligtslagen, så synnerligen
värderika de än äro, och de ifrågasatta partiella förbättringarna för

Måndagen den 4 Maj, f. m. 35

Norrlands försvar såsom eu sådan organisation betraktas. Och det är
detta och hufvudsakligen detta som gör att utsigterna för en lycklig
lösning^ af försvarsfrågan i framtiden synas mig så mörka. Kunde
man, såsom eu reservant till statsutskottets utlåtande yttrar sig, anse
det tillstånd, som inträder efter förslagets antagande, såsom blott provisoriskt
— då vore visserligen anledningarna till misströstan mindre,
men erfarenheten från våra riksdagar gifver anledning till det antagandet,
att detta tillstånd, om det än ej blifver permanent, dock kommer
att få en lång varaktighet. Det år nemligen uppenbart och bör
nu ändtligen af hvar och en inses, att hvad som mest fruktas af den
samhällsklass, som genom sitt mägtiga inflytande vid riksdagen kan
anses hafva försvarsfrågans öde i sin hand — det är den allmänna
värnpligten; må man derför icke föreställa sig att numera, sedan inga
tillgångar finnas att lemna såsom vederlag, i denna kan åstadkommas
någon utsträckning, allra minst till en sådan omfattning, att den allmänna
värnpligten skulle kunna utgöra den enda grundvalen för värt
försvar. Kommer så beväringens dagaflöning att utgå med 50 öre
till högre belopp, så försvårar, om icke omöjliggör, detta eu utsträckning
af värnpligten.

Men, har jag hört sägas, indelningsverkets tryckande börda och
dyrheten af det försvar, som skulle skapas, om det föreliggande förslaget
antages, framtvingar nödvändigtvis förändrade förhållanden, och
detta skulle göra att eu organisation på den rena värnpligtens grund
framginge såsom eu gifven följd häraf. Efter mitt förmenande, visserligen
icke. Soldatunderhållet lemuar efter förslagets genomförande för
de flesta nummer eu relativt ej oväsentlig vinst, och de flera millioner,
hvarmed fjerde hufvudtiteln derefter skulle stiga i höjden, komma
de rust- och roteringsskyldige till godo, och det ena som det andra
är ej egnadt att mana dem att söka ändring i ett system, som bereder
dem så stora positiva fördelar.

Jag har härmed velat säga, att det tillstånd, som skulle inträda,
derest förslaget rätt och slätt antoges, ej hade utsigt för att blifva ett
så alldeles provisoriskt tillstånd. Det synes mig derför vara angeläget,
att vid sidan af det bifallande beslut, som jag vill antaga att kammaren
gar att fatta, uppställas sådana fordringar på försvarets stärkande,
att en så vidt möjligt tillfredsställande organisation af våra
stridskrafter deraf må framgå. Herr Casparssons reservation lemnar
härför eu utväg möjlig. Den angifver helt korrekt, såsom mig synes,
de brister som vidlåda förslaget, likasom de förbättringar i den nuvarande
stammens organisation, hvilka äro oundgängligen nödvändiga,
så vida den efter inträdandet af de nya förhållandena skall kunna
fylla sin bestämmelse.

Jag föreställer mig derför, att en allmännare och närmare anslutning
till denna reservation, förutom den vigt den eger i det antydda
hänseendet, äfven skulle bereda regeringen en god ledning på den

N o 30.

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Ports.)

N:0 30. 36

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts la.

yen.

(Forts.)

väg, som närmast vore att beträda, och på samma gång vara ett godt
stöd vid utförandet af dess afsigter.

Skulle nu Andra Kammaren afstå Kongl. Maj:ts proposition, har,
efter hvad mig synes, Första Kammaren, genom att biträda herr
Casparssons reservation, intagit en mera fast och densamma värdig
ställning.

Jag kommer alltså att ansluta mig till herr Casparssons reservation
och yrkar bifall till den föredragna punkten.

Hans excellens herr statsministern friherre Akerhielm: Mer än
en gång tillförene har jag känt olägenheten af detta för Riksdagens
förhandlingar gällande bud, som leder derhän, att en fråga, huru högvigtig
den än månde vara, diskuteras samtidigt i båda kamrarne.
Svårigheten att fullständigt följa tvenne kamrars diskussion är ju alldeles
tydlig. Detta till ursäkt för att jag icke under dagens lopp
varit i tillfälle att, såsom jag skulle hafva önskat, följa öfverläggningens
gång inom denna kammare. Af hvad jag dels sjelf hört
och dels sport samt af den omständigheten, att jag snart måste åter
infinna mig i Andra Kammaren känner jag mig manad att redan nu utbedja
mig att från denna plats fa i föreliggande fråga yttra några ord.

Det förslag, Kongl. Maj:t framlagt och som nu föreligger till
Riksdagens behandling, har jag för min del icke tvekat att tillstyrka.
Jag har trott mig böra göra det derför, att jag anser det vara af vigt,
att 1891 års Riksdag må blifva i tillfälle att i ärendet besluta. Jag
hoppas, att i dessa ord icke skall ligga så mycken chauvinism
att någon, hvem det vara månde, skall anse sig behöfva deraf manas
att uppträda. Jag häfdar åt hvarje svensk riksdagsman den rätten
att få uttala: nu är det på tiden att denna fråga afgöres; jag gör det
och står för hvad jag sagt.

Hvarför har jag nu behöft tillstyrka just det förslag, som frambragts
och hvilket, på samma gång det i Ändra Kammaren synes anses
gå för vidt och möter mer än en gensaga, inom denna kammare
af fackmän och framstående politici rönt klander för att uppställa blott
ett minimum. Jag har gjort det derför, att jag för min del tvifla!-på, att det är möjligt att redan vid denna riksdag få ens ett någorlunda
tillmötesgående beslut om det stora förslag, som den senaste
generalskomitén utarbetat. Icke derför, att icke jag för min del gerna
erkänner detta förslags fördelar, inser att den organisation det genomför
är en verkligt genomförd organisation och innerligt skulle önska,
att det fått framgång, utan derför, att jag icke kan ställa kraf på ett
flertals ja-votum till ett sådant förslag hos representanterna för ett folk,
som lefvat under välsignelsen af en mer än sjuttioårig fred. Intet
exempel i historien finnes, att ett så genomgripande förslag har hos
ett folk, låt vara söner af ett stormagtsfolk, efter en sådan fred kunnat
drifvas igenom. Vidare har jag för min del trott, att detta »generalernas
förslag», om jag så må kalla det, först efter en viss tid,

Måndagen den 4 Maj, f. m.

37 N:0 SO.

efter en viss följd af år in på nästa sekel skalle stärka vårt försvar,
men under de närmaste åren fast hellre försvaga detsamma. Och för
mig har den frågan stått tydlig och klar, att det vore af vigt att snart
besluta och att genast stärka försvaret. Detta gör det nu framlagda
förslaget. Derför har jag trott mig kunna gå så långt som vännerna
af indelningsverket, ifrarne för allmän värnpligt och älskarne af 1883
års grundsatser kunnat enas om. Och det är på grund deraf att här
ett försök gjorts att just gå så långt, ått icke någon kunde behöfva
af sitt särskilda tycke manas att bestämdt uppträda mot det tilltänkta
förslaget, som jag för min del trott mig kunna tillstyrka detsamma.

Diskussionen har säkerligen så länge pågått, att för hvar och en
af kammarens ledamöter torde ligga klart, utan att jag behöfver uppställa
bevis, att detta förslag icke går längre, än att man ur de tre
olika synpunkterna torde kunna vara ense om att det ställer oss på
ett trappsteg, från hvilket sedan skilda vägar föra. Väl kan jag vara
med den siste talaren öfverens derutinnan, att det kunde vara önskligt,
att man bestämdt kunde uttala sig i rigtning af den ena eller andra
framtida organisationen och derom gifva en tydlig fingervisning. Men
jag erkänner, att jag icke förstår, huru ett sådant uttalande skall
kunna vinna tillräcklig anslutning inom Riksdagen, att man derpå
kunde bygga hoppet om en säker framgång åt saken, och att uttalandet
således skulle ega den bärkraft man åt detsamma såsom enskild
man kunde önska. Jag tror fast hellre, att det är nödvändigare och
bättre, äfven om nu föreliggande fråga icke skulle af båda kamrarne
bifallas, att skiljaktigheterna mellan kamrarnes meningar bli så få och
så små som möjligt, sä att det åt dem, som ega helsa, mod och kraft
att vidare sköta dessa frågor, kan blifva förunnadt att en gång se den
dag randas, då de nå sin lösning.

Till hvad jag nu sagt ber jag endast att än en gång få lägga,
att enligt min tanke är det hög tid att beslut fattas och fattas snart.
Det må vara möjligt, att jag i denna önskan framstår allt för liflig i
känslan af att vara svensk. Men jag tager hellre ansvaret för det,
än jag skulle vilja dela deras ansvar, som i motsats deremot anse,
att ingen tid ännu är förfluten och att vi ännu med fullt lugn kunna
se framtidens öden till mötes. Jag bär hellre ansvaret för att hafva
för min del påyrkat, att svenske män måtte besluta och besluta snart,
än jag skulle vilja ett enda ögonblick ställa mig i den motsatta meningens
led.

Herr Kajerdt: Jag har begärt ordet, emedan jag känner, att

det är den allvarligaste stunden i mitt lif, allt ifrån den dag, då jag
mottog förtroendet att i min ringa mån värna om fosterlandets väl.
Jag skall dock icke vara mångordig, ty ämnets höghet krafvel’ icke
många — endast ärliga ord.

Jag vill då för det första tillkännagifva, att jag helt och hållet
delar deras mening, som anse att det som i dag bortgifves är mycket,

Ändringar
värnpligtslat,
en.
(Forts.)

N:0 30. <5*8

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4. Maj, f. m.

ja väl för mycket, eftersom det ''År allt i sitt slag, och att det som i
stället erhålles är sådant att man kan säga, såsom också är sagdt, att
det för sitt ändamål är mindre än minimum; likaledes delar jag den
meningen, att denna uppgörelse ingalunda är rättvis, enär både de
som mottaga och de som gifva gåfvan erhålla alldeles lika utbyte —
i lika form och lika grad. Men, mine herrar, man räknar icke slantarna
i börsen, då det gäller pengar eller lifvet, och här gäller mer
än lifvet, mer än individens lif, ty det gäller hela nationens lif, både
deras som gifva och deras som mottaga den omtalade gåfvan.

Jag behöfver icke för denna kammares ledamöter tala om beskaffenheten
af Sveriges försvar, huruledes det är i förhållande till folkmängden
och ännu mera i förhållande till landets storlek mindre och
svagare än andra staters af sekundär betydelse — ja, till och med än
sådana länders, hvilka hafva en genom besvurna fördrag garanterad
neutralitet; och likväl är vårt lands läge sådant, att det har till grannar
tvenne jettekolosser, hvilkas ödesdigra kollision endast är en tidsfråga.
Ej heller behöfver jag för denna kammares ledamöter erinra
om historiens lärdomar. — Sjelfva den elementära skolkursen har ju
flera händelser att omtala, då två krigande stormagter mättat sin roflystnad
på det sätt, att de delat eller underlagt sig stater, med hvilkas
intressen kriget från början haft alldeles ingenting att skaffa.

Det finnes tankar, mine herrar, som man ogerna kläder i ord,
ehuru man i sitt stilla sinne måste tänka dem. Jag skall nu tillåta
mig att kläda en sådan tanke i ord, derför att stundens vigt kräfver
full upprigtighet. Det ginge väl an, om det svenska nationallynnet
vore så beskaffad^ att det med jemnmod och undergifvenhet komme
att bära det ok, som sorglös okunnighet, för att icke säga något värre,
kan komma att draga öfver detsamma. Men så är icke fallet. Ännu
i dag gälla den gamle kung Göstas ord: »svensken är styfsint»; och
att vara styfsint kan i viss mån kallas eu heder och en lycka för den
frie mannen, för slafven är och förblir det en nesa och en olycka:
han smides i jern eller knutas till döds.

Yår tids svenskar göra sig mycken möda att i ljuset framdraga
och med fester och ärestoder hedra förfådrens bedrifter. Detta är
godt; bättre vore dock att vi gjorde oss mera möda att likna dessa
förfäder i deras dygder; och allra bäst, om vi handlade så, att våra
efterkommande en gång ville hedra vårt minne.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till föreliggande betänkanden,
med så stark anslutning till den förste reservantens åsigt, som
enligt grundlagen låter förena sig med det helas framgång.

Herr Falk, Helmer: Då 1873 års Riksdag beslöt aflåtande af

den underdåniga, för hela landet skickelsedigra skrifvelse, som fatt
namn af »kompromissen», förestälde sig säkerligen de fleste af dem,
som deltogo i detta beslut, att genom denna skrifvelse en säker grundval
vore lagd för ernående af en betryggande arméorganisation, samt

Måndagen den 4 Maj, f. m.

39 N:o 30.

att på samma gång ett uppslag vore gifvet till lösning af en stor och
länge omtvistad ekonomisk fråga, och att landet följaktligen skulle gå
till mötes en tid af lugn och lycka under yttre trygghet, inre frid och
endrägt. Röster saknades visserligen icke, som varnade mot en sådan
optimistisk uppfattning, och synnerligast i denna kammare voro dessa
röster icke blott tungt vägande utan äfven talrika, ty, såsom bekant,
fattades beslutet derstädes blott med tre rösters öfvervigt.
Den behandling, som det till 1875 års riksdag ingifna, på kompromissens
grund uppgjorda arméorganisationsförslag hos riksdagen rönte,
visade emellertid snart att riksdagen var föga villig att infria det
löfte, som genom kompromissen måste anses gifvet. Härordningsförslagets
öde vid 1878 års riksdag torde ytterligare hafva bidragit
att skingra 1873 års illusioner, och om någonting ännu återstod af
dessa illusioner efter 1883 års riksdag, så var det 1885 års riksdag
förbehållet att fullständigt skingra äfven dessa.

Hvar och en, som känner kompromissens ursprung och dess
historia och som gjort sig mödan att forska i skrifvelsens text, måste
erkänna och finna, att kompromissen såsom sitt förnämsta mål uppstälde
en betryggande härorganisation på grundvalen af allmän v är npligt.
Endast under förutsättning af en sådan och endast såsom följd
af en sådan framhöll den, att rustnings- och roteringsbesvären borde
efter hand upphöra, och det var ju en gifven sak, att så måste ske,
emedan eu arméorganisation på den allmänna värnpligtens grund ju
förutsätter indelningsverkets upphäfvande, och i samband med rustoch
roteringsbesvärens upphörande borde äfven grundskatterna, d. v. s.
räntan och tionden, småningom afskrifvas.

Vid 1885 års riksdag framträdde emellertid kompromissen i en
ny drägt och med fullständig omkastning af ordningen frågorna emellan.
Den nyuppfunna läran om de s. k. »sekelgamla orättvisorna» proklamerades
nu nästan som en dogm af oomtvistlig ofelbarhet; grundskatternas
afskrifning trädde fullständigt i förgrunden, och fosterlandets
försvar fick nöja sig med de knappa smulor, som folio från grundskatteafskrifningens
under millionerna svigtande bord.

Det förslag, som nu föreligger, är ett fullföljande af den väg, som
af 1885 års riksdag beträddes, och vi stå omsider vid kompromissens
slutakt. Steget är nemligen å ena sidan fullt uttaget; det är föreslaget
en fullständig aflyftning af grundskatterna och indelningsverkets
börda. Men jag måste från min ståndpunkt, och det må ingen förundra
sig öfver, beklaga, att icke äfven å andra sidan steget är uttaget
något längre än nu skett, och i sammanhang med grundskatternas
fullständiga aflyftande ett åtminstone något så när fullständigt organi.
sationsförslag framlagts. Tv, mine herrar, på samma gång man å ena
sidan nått gränsen för hvad som staten har rätt att efterskänka och
gifva, kan det befaras, att man å andra sidan, genom de nu föreslagna
åtgärderna, äfven nått gränsen för hvad försvaret har att vänta.

Under sådana förhållanden tränger sig ovilkorligen den frågan

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 30. 40

Andringar
vämpligtslagen.

(Forts)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

* fram: innebär den utveckling af forsvarsväsendet, som nu ifrågasattes,,
verkligen en sådan lösning af försvarsfrågan, att nationen kan se framtiden
an med lugn och tillförsigt under berättigade förhoppningar att
kunna afvärja våldet, i fall sådant skulle hota, och äro de föreslagna
åtgärderna ur militärisk synpunkt verkligen värda de stora uppoffringar,
som de kräfva? Det är en allvarsam fråga och den har, allt
sedan det kongl. förslaget för Riksdagen framlades, med förfärande
styrka tyngt på mitt sinne, och detta icke blott under dagens sorl
utan jemväl under nattens tysta timmar, och jag förmodar, att hvar
och en som skall i ärendet besluta och känner det oerhörda ansvar,
som dermed är förenadt, äfven har nödgats göra sig denna fråga.
Huru skall nu denna fråga besvaras?

Jag tror det är min pligt i denna stund i min dubbla egenskap
af representant och militär att öppet och oförstäldt gifva till känna, att,
enligt min åsigt, måste frågan nekande besvaras. Jag underkänner
på intet vis den stora betydelsen af den föreslagna tillökningen i värnpligtsklassernas
antal, men detta är blott en godtgörelse för 1885 års
riksdags stora sammanjemknings- och afprutuingssynd, då den afprutade
sex af de sju årsklasser, Kongl. Maj:t hade begärt. Det är dessa
sex klasser, som nu åter äro i fråga att uppställas. Jag underskattar
på intet vis den stora vigten af en till 90 dagar utsträckt öfningstid*
men jag måste, i likhet med en reservant inom utskottet, anse, att
denna åtgärd förlorar en stor del af sitt värde genom bristen på tillräckligt
befäl för att fullt tillgodogöra denna utsträckta öfningstid.

Jag förnekar ej heller vigten af de anordningar, som äro åsyftade
för Norrlands försvar. Men med allt detta är blott ett steg taget, och
alla de öfriga steg, som enligt min tanke erfordrats för att göra försvaret
effektivt, äro underlåtna.

Hvad är under sådana förhållanden att göra? Tydligen föreligga
blott två alternativ. Antingen att förkasta förslaget men dermed ock
frånsåga sig möjligheten att under denna riksdag vinna åtminstone
något för försvaret, eller ock antaga förslaget, underkasta sig de oerhörda
offer det klöfver och lemna åt framtiden att afhjelpa bristerna.
Om jag nu, i likhet med en högt ärad reservant inom statsutskottet,
och i trots af de stora betänkligheter, hvilka jag med honom till fullo
delar, likväl, under trycket af den fordran som inom landets alla delar
med nästan för hvarje dag ökad styrka framträder att åtminstone
något måste redan nu för försvaret göras, ansluter mig till det sistnämnda
alternativet, finner jag häruti ett stöd äfven i den visserligen
ej alldeles oberättigade farhågan att de uppoffringar, som nu ifrågasättas,
eu annan gång må hända skulle fordras utan att vara åtföljda
åt ens de erbjudanden till försvarets fromma, som nu äro i fråga.
Härmed har jag antydt min ståndpunkt i hufvudfrågan.

Jag vill nu tillåta mig att, i likhet med de öfrige talare, hvilka
uppträda yttra några ord med anledning af de betänkandena bifogade
reservationerna

Måndagen den 4 Maj, f. m. 41

Beträffande den reservation, som afgifvits af herr Casparsson vid
statsutskottets utlåtande, så hafva redan flere talare erkänt dess vigt.
Herr Casparsson fäster sig i främsta rummet vid nödvändigheten att
öka befälet. Han säger nemligen, att »otillräckligheten af den nuvarande
befalstillgången är en af försvarsväseudets största brister och
en af dem, som i främsta rummet måste afhjelpas». Jag kan icke
neka, att jag måste i viss mån instämma med honom. Ty enligt
min tanke är befälets ökande ett vilkor för att af de åtgärder för
försvarets stärkande, som i den kongl. propositionen äro ifrågasatta,
kunna draga full nytta. Jag tror, att denna uppfattning eger stöd
hos alla de komitéer, som varit tillsatta för uppgörande eller granskande
af förslag till försvarsväsendets förbättrande, ty i alla dessa
förslag ingår ett väsentligt ökande af befälets antal som ett mycket
vigtigt element.

Jag vill i detta afseende blott erinra om att i 1875 års förslag,
detta kompromissens förstfödde, föreslogs, att det nu befintliga befälet
skulle ökas med 13 öfverstar, 67 öfverstelöjtnanter och majorer, 242
kaptener och ryttmästare, 592 subalternofficerare, 2,398 underofficerare
samt 4,802 korpraler och vice korpraler; 1878 års förslag, som står
på samma grund som det nyssnämnda, ifrågasatte precis samma tillökning;
1883 års förslag ifrågasatte en ökning af 8 öfverstar, 95
öfverstelöjtnanter och majorer, 161 kaptener och ryttmästare, 213
subalternofficerare, 2,046 underofficerare samt 4,100 korpraler och vice
korpraler; den s. k. generalskomiténs förslag, som äfven kallas 1891
års förslag, ifrågasätter utöfver det närvarande antalet 10 öfverstar,
40 öfverstelöjtnanter och majorer, 119 kaptener och ryttmästare, 235
subalternofficerare, 105 underofficerare samt 2,073 korpraler och vice
korpraler. Går man tillbaka ännu längre, till tiden före kompromissen
d. v. s. till 1871. års förslag, så finner man, att då ifrågasattes en
tillökning så stor, att befälet på de indelta regementena skulle uppgå
hvad kompanistaten beträffar till 40 officerare och 40 underofficerare,
hvarjemte korpralernas och vice korpralernas antal skulle tredubblas,
så att de nuvarande 6 korpralerna och 6 vice korpralerna på hvarje
kompani skulle ökas till 18 korpraler och 18 vice korpraler. Jag
behöfver väl knappast påpeka den ofantliga vigten af detta förslag
icke blott för öfningarna i fred utan äfven för den tillgång, som i
krigstid vunnes genom uppflyttning. Men, mine herrar, icke blott
under fred är ett tillräckligt befäl af vigt, utan ännu mera, då fredsöfningarnas
halt skall pröfvas af krigets allvar. Alla tiders krigshistoria
och icke minst den sista vittna om den oerhörda afgång, som
under krigets första skede inträffar bland befälet; och ju mindre öfningstiden
varit, desto större är afgången, ty desto mera blottställer
befälet sig sjelf, då det har att föra de mindre öfvade skarorna i
striden. Huru skulle det vid sådant förhållande gå, om befälet redan
från början var otillräckligt? Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har .i sitt anförande visserligen framhållit vigten

N:0 30.

Ändringar
värnplig islägen.

(Forts.)

N:o 30. 42

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

af att befälet ökades, men han har trott detta vara mindre nödvändigt
än att öka de värnpligtiges öfningstid. Det är visserligen svårt att
säga hvilketdera som är nödvändigast: men jag vågar nästan ansluta
mig till den åsigten, att befälet är ändå nödvändigare. Jag går till och med
så långt, att jag tror det vara möjligare att med blott 42 dagars öfningstid
för beväringen och ett fullt tillräckligt och kunnigt befäl
uträtta något än med 90 dagars öfning och ett otillräckligt befäl.

Jag har tillåtit mig vara någon smula vidlyftig, ty jag anser att
det vore af synnerlig vigt, att hvarken nationen eller representationen
gör sig några illusioner rörande möjligheten af ett försvar utan tillräckligt
befäl.

Men det är icke nog med det fast anstälda befälet, utan det
måste äfven finnas reservbefäl, hvarpå också reservanten fäster uppmärksamheten.
Knappast något land har trott sig kunna komma ut
med endast fast befäl, ty det blefve för dyrt. Den s. k. generalskomitén,
som, enligt hvad jag nyss anfört, föreslagit befälets ökande
med ej mindre än 119 kaptener och ryttmästare, 235 subalternofficerare,
105 underofficerare och 2,073 korpraler och vice korpraler, säger likväl,
att den anser denna tillgång vara väl knapp och endast kunna ifrågasättas
genom att i största möjliga utsträckning använda de värnpligtig^
såsom reservbefäl, och den säger vidare, att den tror detta
skall kunna ske med en till 107a månader utsträckt öfningstid. Jag
är, för min del, icke alldeles ense med generalskomitén deruti, att man
af 21 å 22 års ynglingar med 107 a månaders öfningstid skall kunna
bilda reservbefäl — detta kan jag dock lemna å sido, ty den frågan
föreligger icke nu — men säkert är, att icke går det med en till 90
dagar utsträckt öfningstid. Lyckligtvis hafva vi emellertid en utväg
till bildande af reservbefäl. Denna kammare känner otvifvelaktigt väl
till volontärinstitutionen, en institution, som alltid af denna kammare
med mycken välvilja omfattats. Jag vill således blott nämna, att på
hvarje indelt kompani finnas 7 nummer anslagna till volontärer. Dessa
kommenderas i regeln till underbefälsskolan på Karlsborg — jag talar
naturligtvis om infanteriet — och efter ett eller två års kurs der
utgöra de eu källa, hvarifrån underofficerscorpsen rekryteras. Jag behöfver
icke påpeka den ofantligt välgörande inverkan på rekryteringen
af underofficersgraden, som volontärinstitutionen utöfvat, men jag tror
icke, att man af densamma dragit all den nytta, som deraf kunnat
hemtas.

Då det nemligen finnes ett så stort antal volontärer, och man
knappt kan antaga, att mer än en underofficer går undan hvarje år,
faller det af sig sjelf, att eu mycket stor del af dessa volontärer icke
kan uppnå underofficersgraden, och detta så mycket mer, som de
obefordrade måste lemna tjensten vid 26 års ålder och de till korpral
eller vice korpral befordrade vid 32 års ålder. Ett jemförelsevis
mycket ringa antal stannar sålunda qvar och kommer regementet till
godo. Genom de kunskaper, som i volontärskolorna meddelas, blifva

Måndagen den 4 Maj, f. m. 43

volontärerna mycket användbara för de civila yrkena och de hafva
temligen lätt att förskaffa sig anställning, men för armén gå de allra
flesta förlorade. Enligt min erfarenhet stanna endast 5 å 6 procent
af dem qvar inom armén. Nu säger mau visserligen, att enligt 34 §
värnpligtslagen qvarstå de i förstå uppbådet och finnas vid mobilisering
att tillgå. Detta är sant, men de qvarstå blott intill 32 års
ålder, och då de dessutom vid eu mobilisering inkallas under fanorna
på grund af en undantagslagstiftning, som måste förefalla dem obillig,
och hvars påbud de må hända skulle känna sig benägna att undandraga
sig, torde ifrågavarande bestämmelse icke vara så synnerligen mycket
värd. Emellertid qvarstå volontärerna i allmänhet gerna i tjensten
och lemna den blott motvilligt, då åldersgränsen för deras qvarstannande
är uppnådd. Om man använde denna volontärernas benägenhet
att qvarstå i tjensten på det sätt, att man befordrade dem till reservunderofficerare,
är jag öfvertygad om, att största delen af dem skulle
med glädje emottaga en sådan anställning, naturligtvis med vilkor att
staten lemnade dem någon ersättning. Om man sålunda ur volontärinstitutionen
rekryterade reserv-underbefälet och ersatte afgången med
nya volontärer, skulle båda institutionerna deraf hemta stort gagn.
Detta i fråga om underofficerare och korpraler.

Hvad reserv-officerare beträffar, möta större svårigheter för erhållande
af sådana; kändt är emellertid att tilloppet af officers-aspiranter
är mycket stort, ja, så stort att ett af regementschefens största
bekymmer och ett bland dem, som vållar honom ständiga obehag, är
att nödgas afvisa ganska många officersaspiranter, hvilka han gerna
skulle velat mottaga, i fall plats funnes för dem. Detta förhållande
har gifvit anledning till en allmän klagan, och denna klagan har till
och med fått sitt uttryck i eu motion, som denna riksdag afgifvits i
Andra Kammaren. Min tanke är emellertid att, om volontärskolorna
utvidgades, så att ett större antal officersaspiranter der kunde mottagas,
och om regementscheferna bemyndigades antaga ett större antal officersaspiranter
än nu är möjligt, och om efter kursens slut en examen
austäldes och de skickligaste blefve admitterade till krigsskolan och
för de återstående anordnades en reservofficerskurs, skulle rätt många
af dessa ynglingar stanna qvar såsom reserv-officerare, naturligtvis
■under förutsättning af möjligheten till befordran och af ett litet tillskott
från statens sida. Man skulle således, genom anlitande af den
nuvarande volontärinstitutionen, kunna lösa reservbefälsfrågan.

Bland de många anmärkningar, som framstälts mot den indelta
stammen, är dess höga ålder, dess brist på reserv och otillräckligheten
af dess öfningar. I tredje och fjerde punkterna af sitt förslag har
reservanten angifvit ett sätt, som enligt min uppfattning skulle afhjelpa
de flesta af dessa brister. Min öfvertygelse är, att genom
tillämpning af reservantens förslag alla befogade anmärkningar mot
indelta stam-manskapet skulle vara undanröjda. Jag vill emellertid ej

N o 30.

Ändringar
vämpligts ■
lagen.
(Forts.)

N:0 30. 44

Måndagen den 4 Maj, f. in.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

i taga kammarens tid i anspråk genom att i detalj angifva mina skal
derför.

Jag har redan angifvit min ståndpunkt i hufvudfrågan, och, då
jag är af den öfvertygelse, att herr Casparssons reservation innehåller
många tänkvärda synpunkter, skulle jag för min del anse önskligt,
om Första Kammaren ville ansluta sig till densamma. Jag tror, lika
med föregående talare, att eu sådan anslutning skulle för regeringen
utgöra ett stöd och en utgångspunkt för fortsatt arbete på försvarsfrågan
för att fylla de luckor och utjemna de missförhållanden, som,
äfven om det föreliggande förslaget blifver antaget, i rikt mått qvarstå..

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Då den siste talaren har
upptagit den reservation till statsutskottets betänkande, om hvilken
jag, då jag förra gången hade ordet, hade ämnat att yttra mig något
mera än hvad jag då kom att göra, anhåller jag att i någon mån få
supplera mitt anförande; och skall jag söka att hålla mig till den siste
talarens tankegång.

Den uttryckta önskan var, att steget borde hafva tagits fullt ut
på den militära sidan, lika väl som på skattesidan — om jag så får
uttrycka mig — och att sålunda förslag borde hafva väckts om eu
fullständig arméorganisation. Talaren sökte jemväl belysa, hurusom de
föreslagna åtgärderna icke innebure en fullständig organisation. Naturligtvis
har jag aldrig ifrågasatt att de så göra. Det har framstälts
det ena förslaget efter det andra om en fullständig organisation. I
veten alla, mine herrar, deras öde. Man kan mycket väl vara med
om att framställa och tillstyrka förslag om en fullständig organisation,,
men, såsom jag förut nämnt, det bästa är, om man kan få något
resultat.

Om man genomläser de olika reservationerna till de respektive
utskottsbetänkandena, skall man finna, att man kan uppdela dem i två
grupper. Den ena tycker, att det är för litet begärdt, den andra tycker,
att det är för mycket. Hvarpå strandar hela förslaget? Jo förmodligen
på att man tycker att det är för mycket begärdt. Derpå
får det gerna stranda. Men skola icke dessa olika sträfvande reservationer
möjligen kunna antyda att Kongl. Maj:t sökt att finna den
väg, på hvilken det skulle vara möjligt för tillfället att lösa frågan ?
För mig ställer sig i politiken hvad som kan vinnas något högre, än
det som icke kan vinnas. Här är ej fråga om en fullständig organisation.
Man har framhållit generalskomiténs förslag. I detsamma instämmer
jag fullkomligt och har ingenting deremot att anmärka. Dock
var det några detaljer, som framhöllos, och jag kan icke underlåta att
taga upp dem, ehuru jag eu gång förut yttrat mig derom. Hvilket
är det bästa, ett ökadt* befäl med 42 dagars öfningstid eller samma
befäl, vi nu hafva, med 90 dagars öfningstid? Jag vill taga ett exempel
ur den senaste krigshistorien. Hurudant befäl egde bulgarerna?
Jo, hufvudsakligen ryskt. Bulgarerna sjelfva innehade de mer under -

Måndagen den 4 Maj, f. m.

45 N:o 30.

ordnade befattningarna. De hade dock en väl öfvad beväring. Vid
krigets utbrott gingo de högre officerarne hem till sitt land, och alla
de yngre fingo rycka upp. Och seger vans. Der ser man hvad ett
fåtaligt befäl kan uträtta, om det har goda trupper. Ett godt befäl
får icke öfverskattas, när det är fråga om att väga de två olika nödvändigheterna.

Jag skall be att få något komplettera hvad jag förut yttrat. I
reservationerna är på flera ställen framhållet, att dessa norrländska
infanteriregementen skulle blifva mycket klena, enär de icke skulle ega
ens den stam, som de södra regementena hafva. Jag har förut nämnt,
att de nuvarande södra regementena icke hafva större öfningstid än
96 dagar. Dessa Norrlands-regeruenten skulle, i fall organisationen ginge
igenom, få en medelöfningstid af 112 dagar, tack vare beväringens 90.
De blifva sålunda i det hänseendet 20 procent bättre än de södra
regementena nu äro.

I afseende på den s. k. ringa vinst försvaret skulle få, i fall detta
förslag nu skulle genomföras, vill jag nämna, att dessa 124 officerare,
163 underofficerare, dessa 816 man och 400 stamhästar jemte de 90
dagarne, allt tillsammans gör en ökning af den ordinarie budgeten om
tre och en half million. Jag tror icke att vi äro vana här i Sverige
vid sådana steg i militäriskt hänseende. Steget är icke litet. Det är
visserligen icke fullt, men det har icke varit fråga om att nu framlägga
någon fullständig organisation. Nu har icke varit fråga om
annat än att söka få något igenom. Man kan visserligen säga: »förslaget
går icke igenom, det gör det icke». Må vara, det har dock
varit ett ärligt försök.

Frågan är nu: hvad kan vinnas, om detta förslag faller? Jag
hoppas att Kongl. Maj:t nästa år kommer fram med generalskomiténs
förslag. Går det icke igenom, hoppas jag att Kongl. Maj:t år 1893
kommer fram med detsamma. Jag hoppas att Kongl. Maj:t år 1894
kommer fram med detsamma etc., men nog skall Andra Kammaren
ändra sig bra mycket, om den då tager 121/2 månader.

Så frågas: huru lång tid hafva vi på oss? När få vi lof att börja?
Det är det egendomliga med denna kompromissfråga, för hvilken jag
för öfrigt icke är särskilt benägen, att man måste böja sig för det
beslut, som är fattadt 1885. Det egendomliga är, att det är de personer,
det parti eller den ståndpunkt, som förut varit alldeles emot
allt slags kompromiss och sagt: »det får ej kompromissas, hvar fråga
må vara för sig», som nu säga att det skall kompromissas. Vi skola
köpa allt i hop. De säga: vi skola icke sälja allt hvad vi hafva för att
betala detta. Men skall man vara med på en kompromiss, skall det
vara på en som lyckas. Rolerna förändras genom omständigheterna
så, att de som icke ville vara med om något, de säga nu: kompromissen,
det är allt; vi kunna icke släppa vår köpkraft, grundskatterna,
utan att få något i gengäld.

Slutligen sades, att detta förslag är en följd af 1885 års beslut.

Ä näringar
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 30. 46

Andringar

vämpligts lacjen,

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

1 Ja, det är det naturligtvis. Men detta 1885 års beslut måste Riksdagen
stå för. En individ kan säga: detta tycker jag icke om, jag
vill hafva på annat sätt. Men Riksdagen måste stå för sina beslut.
Och detta förslag är ett resultat af 1885 års beslut, och jag vågar
påstå, att det är en icke obetydlig förbättring. Jag tror att det låter
försvara sig. Jag har endast velat nämna detta och lemna denna upplysning
angående de norrländska bataljonernas effektivitet.

Herr Gahn: Jag har icke begärt ordet, derför att jag tror att

hvad jag kommer att yttra skall inverka på någons beslut i frågan,
men jag har ansett mig böra göra det, då jag förut uttalat min åsigt
om det förhatliga och orättvisa i detta köpslående i afseende å försvarsfrågan
och grundskattefrågan. Man köper från relativt förmögna
samhällsklasser medgifvande att lägga en tunga, en börda på de mindre
bemedlades, de svagares skuldror. Jag kan icke förlika mig härmed.
Jag tror icke, att dessa mindre bemedlade eljest skulle med
synnerlig motvilja utsätta sig för dessa ökade beväringsöfningar, men
när de finna, att de måste göra det för att bereda fördel åt andra
samhällsklasser, tror jag att de skola göra det med stark ovilja. —-Jag kan erkänna att det kan ligga ett berättigande uti, att rust- och
rotehållarne få någon lindring. Alla veta nemligen att, i mån som
försvaret utvecklas, soldatens tid måste tagas längre i anspråk och att
det följaktligen med tiden blifver allt dyrare att lega och aflöna honom.
Deri kan finnas ett skäl till att successivt, i mån som denna
tunga för rust- och rotehållarne stiger, gifva dem någon lindring och
återföra deras tunga till hvad den primärt ansågs vara. Men att något
berättigande finnes för de hemman, som från uråldriga tider haft
sig pålagda en grundskatt, att få denna afskrifven, kan jag icke på
något sätt inse. Det förhåller sig dessutom så med dessa grundskatter,
sedan de blifvit omförda i penningar, att de till följd af penningvärdets
fall och egendomarnes förbättring måste år från år blifva allt
mindre betungande för dem, som nu utgöra desamma. Förhållandet
är således alldeles motsatt det vid rustnings- och roteringstungan.

Att Kong!. Maj:t sammanfört frågan om försvarets stärkande med
ett medgifvande af dessa oneras afskrifning är hufvudskälet, hvarför
jag icke kan bifalla någon af propositionerna, så gerna jag än skulle
vilja vara med om en utvidgad värnpligt. Det har visserligen spridt
sig den åsigten, att om man nu icke tager detta förslag, man får grundskatterna
afskrida i alla fall. Jag tror icke detta. Jag tror icke att vi
skola få eu regering, som medgifver grundskatternas afskrifning för
intet. Jag tror ej heller, att opinionen inom landet skall länge tåla
denna egennyttiga uppfattning. Om man fortfarande ser, att inom
riksdagen finnes en sådan ensidig uppfattning om de enskilda fördelarne,
att de sättas framom landets intressen, tror jag, att det blir nödvändigt
att man arbetar på en reform af riksdagen och söker minska
antalet åt dem, som nu endast se på egen fördel. Det finnes en sam -

47 N o 30.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

hällsklass, som visserligen för närvarande icke har något inflytande
på dessa ensidiga jordegareintressen, men som tränger sig fram allt
mer och .mer. Jag misströstar icke om, att, i fall man ser tiden an,
man slutligen skall komma till ett bättre resultat. Detta är för mig
förnämsta anledningen, hvarför jag nu ber att få yrka afslag.

Herr Borg: Jag kan i allt väsentligt instämma med herrar

Adelsköld och Tamm. Det är dock ett moment, som, såvidt jag hört,
icke framhållits under diskussionen; och vill jag nu taga mig friheten
att i allra största korthet påpeka detsamma. Det rör de samhällsklasser,
som äro litet eller intet representerade i vår riksdag. Hvad
jag tänker i denna sak, kan jag sammanföra i ett par yttranden
af en af reservanterna till lagutskottets betänkande. Han säger,
att afskrifningen och värnpligten bero på en öfverenskommelse,
som är uppgjord mellan två klasser. »Men i denna fråga», yttrar
han, »finnes äfven en tredje part, hvilken icke blifvit tillfrågad och
hvars intressen i samhällsfridens namn icke torde böra förbises.
Jag menar de orepresenterade folkklasserna, de obemedlade massorna,
de från riksdagen uteslutna tre fjerdedelarne af Sveriges myndige
män.

Granskar man närmare ofvan nämnda öfverenskommelses beskaffenhet,
så finner man, att det förnämligast blir dessa klasser, som få
bekosta dess genomförande. På dem, som mer än andra för sin utkomst
äro beroende af sitt dagliga arbete, kommer öfningarnas utsträckning,
äfven om beväringens aflöning förhöjdes, i främsta rummet
att trycka. På järn kommer i synnerhet tungan af de ökade skatter,
som äro behöfliga för verkställande af afskrifningen och de stegrade
försvarskostnaderna, att falla. Redan förut orättvist tryckta af en
skattebörda, som, utom personliga skatter, förnämligast består af dem
särskilt drabbande förbrukningsskatter, till hvilka på senare tider
äfven kommit lifsmedelstullarne, hotas de icke allenast af de sistnämndas
bibehållande, utan äfven af nya förbrukningsskatters tillkomst».

På dessa skäl, tillika med dem, som af herrar Tamm och Adelsköld
blifvit anförda, anhåller jag vördsamt att få yrka afslag å såväl
förevarande betänkande som å alla dem, hvilka stå i samband
med detta.

Herr Treffenberg: Jag är icke någon vän af den öppna

voteringen, men om jag någonsin skulle kunna gilla densamma,
så vore det i frågor af denna beskaffenhet. Detta oaktadt hade jag
må hända kommit att iakttaga tystnad i denna fråga, så vidt icke
här för en liten stund sedan fälts ett yttrande, hvilket redan delvis,
men icke tillräckligt, blifvit bemött. Jag skall återkomma dertill
senare och ber nu att i största korthet få angifva min ställning
till föreliggande fråga. Det sker kortast och enklast genom

Ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 30. 48

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

i min anhållan att få till protokollet anteckna ett par noter till herr
Tamms reservation.

Den ena af dem innefattas i generali tetets »förslag till grunder
för ny härordning», hvarest på sid. 28 läses följande: »Lika nödvändigt
som det är att de af landets söner, hvilka skola möta eu väl
utbildad fiendtlig armé, sjelfve under fred erhålla nödig utbildning,
lika vigtigt är det ock, att alla de truppdelar af större eller mindre
styrka, som ingå i hären, ställas under ledning af kunnigt, tjenstevant
och tillräckligt talrikt befäl». -— I hören, mine herrar, att generalerna
säga: lika nödvändigt som det är att hafva en tillbörligen öfvad värnpligtig
armé, lika vigtigt är det att hafva tillgång till ett dugligt
befäl. Huruledes detta sista kraf är fyldt genom det kongl. förslaget
veta vi alla.

Den andra noten, som jag skall be att få dagens protokoll bifogad,
återfinnes i kammarens diskussionsprotokoll för den 15 april
1885. Då höjdes en stämma från det folk, som bygger och bor i
skogar, på berg och i dalom; och det torde må hända icke skada, att
vid detta tillfälle ett eko af densamma höres. Denna stämma lyder
så: »Under sådana förhållanden kan jag för min del omöjligen gå in
på, att ersättning skall lemnas egarne af eu viss klass af jord för att
de skola lemna sitt bifall till detta förslag. Jag är sjelf egare af sådan
jord, som rust- och rotehållare, i en stor skala, men kan icke
draga öfver mig den skammen, att mina arbetare skola kunna säga
till mig: ’ni har pålagt oss denna tunga under det att ni voterat eu
fordel till eder sjelf’».

Mine herrar, jag är icke kallad att ransaka hjertan och njurar,
och jag har icke den fräckheten att tillåta mig döma öfver några härvarande
röstegares motiv, men om jag, den lille kronoskatterusthållaren
vid ett afsutet regemente, tillåter mig att upplysa kammaren
om, att jag, i händelse det kongl. förslaget blefve antaget, skulle stryka
i min ficka en kapitalvinst af kanske omkring 8- å 10,000 kronor —
jag har icke så noga räknat efter —• så har jag rätt att uppmana
eder, herrar store rust- och rotehållare, herrar jorddrottar inom denna
kammare, att räkna ut den kapitalvinst, I, mine herrar, skullen göra
på ett bifall till detta förslag. Och gören I det icke sjelfve, kunnen
I vara öfvertygade om, att dagen efter det detta förslag blefve af
Riksdagen antaget, skulle »Dagens Nyheter» draga försorg om att för
hela publiken presentera edra debetsedlar.

Jag hade lyckligtvis icke någon andel i 1885 års beslut, ty jag
var icke med då. Jag anser mig följaktligen hafva full handlingsfrihet
i denna fråga och anser mig ingalunda bunden af någon föregående
Riksdags beslut. Jag anser, att jag, liksom I alle, mine herrar,
har full frihet att besluta icke blott quo modo, såsom finansministern
ville, utan äfven num eller an, icke blott i hvilken ordning grundskatterna
skola afskrifvas, utan äfven om de öfver hufvud taget skola
afskrifvas.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

49 N:0 30.

För min del får jag då säga, att jag tror att denna kammare
skulle väl fylla sin uppgift såsom ett öfverhus, om den genom
ett afslag å samtliga regeringsförslagen gåfve tydligt till känna
både för denna och alla kommande regeringar liksom för medkammaren
och hela Sveriges folk, att kompromissernas väg, hvilken till
landets olycka eu gång beträddes, nu och för all tid måste öfvergifvas,
och att icke ett öre af grundskatterna eller indelningsverket skall
afskrifvas, innan statsmagterna förenat sig om ett i allo betryggande
försvar.

Det yttrande, som, enligt hvad jag antydde i början åt mitt anförande,
egentligen uppkallat mig, fåldes af herr Björnstjerna, då
han framhöll möjligheten deraf att, om vi icke nu passade på och
togo det lilla vederlag, vi kunde få, grundskatterna och indelningsverket
skulle tagas från oss för- intet. Den näst föregående talaren
har uttalat den mening — som jag delar — att detta väl icke är så
alldeles säkert. Får man ytterligare litet tid på sig — ehuru vi nog
redan haft tillräcklig tid sedan 1867, då kamrarne i sin bekanta skrifvelse
förklarade, att de icke kunde med lugn hängifva sig åt arbetet
för landets inre fredliga utveckling, innan de visste att de hade ett
fullt betryggande försvar — och om efter hand opinionen i frågan
hos åtskilliga samhällsklasser hinner att ytterligare utbilda sig, så antager
jag att det icke torde vara så säkert, att denna första kammare
skulle få eh sådan sammansättning, som erfordrades för att man så
sans phrasc skulle taga bort grundskatterna och indelningsverket.
Nej, mine herrar, detta sker icke utan Första Kammarens bifall. Det
är icke nog med medkammarens och regeringens bifall. Första Kammarens
veto är tillräckligt för att omöjliggöra sådant. Men om en
gång Första Kammaren sammansättes så, att ett sådant ödesdigert beslut
kan fattas, ja, mine herrar, kommer den dagen, då är det tecken
till, att orsaken till vårt nationella förfall ligger djupare, än att sjukdomen
skulle kunna häfvas derigenom, att landet tillföres det lilla
minimum af ökad försvarskraft, som här erbjudes oss -— det var
en talare, som sade, att om det funnes ett ändå starkare superlativ,
skulle han använda det. Under sådana förhållanden, och då vi icke
behöfva gå långt för att erinra oss, hvad fasthet i politiska ting betyder
— ty det kunna vi lära både af det stora Tyskland och det
lilla Danmark -— tror jag för min del, att det nog kan vara skäl att
en gång, den första, slå in på denna väg. Jag röstar afslag å samtliga
propositionerna.

Herr von Sydow: Jag skulle icke behöft begära ordet, då så

många af denna kammares framstående krafter här hafva begagnat
detsamma. Men då jag icke kan taga på mitt ansvar att i denna
för vårt land så vigtiga fråga tiga stilla, har jag tillåtit mig att,
oaktadt jag måste räkna mig till de minsta krafterna inom denna
kammare, begära ordet.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 30.

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Forts.)

4

N:0 30. 50

Mandagen den 4 Maj, f. ra.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.''

Frågan om förbättrande af vårt försvarsväsende har redan i flera
decennier stått på dagordningen, men alltid blifvit undanskjuten.
Ehuru utvecklingen af våra resurser, det måste medgifvas, vant storartad,
har likväl vårt försvarsväsende fått stå tillbaka på ett allt för
bedröfligt sätt. Man har nemligen alltid ryggat tillbaka för de uppoffringar,
som erfordras för att komma till ett godt resultat i denna
fråga. Men jag frågar eder, mine herrar, kan ett godt ändamål, vare
sig på det andliga eller materiella området, vinnas utan strid och
uppoffring? Jag tror det icke. I denna strid, och det är en strid,
för fosterlandets väl och ve ställer jag mig i den grupp, som följer
den fana, på hvilken med stora bokstäfver står inristadt: Uppoffring
för fäderneslandets sjelfständighet och för vår af Sveriges rilces lag
bundna frihet. Jag skall derför gerna förena mig med dem, som
äro villiga till ett offer på fäderneslandets altare, för att vinna något
i denna sak, äfven om man icke kan vinna så mycket, som man med
skäl kunde önska eller fordra. Men innan jag skrider till detta medgifvande,
måste jag förklara, att jag icke afstår en enda dag från de
90, som här äro föreslagna såsom minimum, för att vårt fosterlands
värnpliglige på ett rimligt och tillbörligt sätt må blifva öfvade att
upptaga striden, då så erfordras. Blir detta beslutadt, är jag, för min
del, villig att följa Kongl. Maj:ts förslag och offra delar af grundskatterna,
ja, till och med, såsom i en annan motion föreslås, något
för högre dagaflöning åt de värnpligtige. Jag är dertill beredd, men
jag fordrar, att dessa 90 dagars öfning skola beslutas, innan någon
offervillighet kan komma i fråga.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag i den föredragna
punkten.

Herr Claeson: Lagutskottet har hemstält om bifall till de af
Kong], Maj:t föreslagna ändringarna i värnpligtslagen under förutsättning,
att Riksdagen i åtskilliga andra frågor fattar beslut, som godkännas
af Kongl. Maj:t. Bland dessa förutsättningar är äfven bifall
till Kongl. Maj:ts propositioner om afskrifning af de återstående 70 %
af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbördan. Med afseende
på hvad jag vid flera föregående tillfallen och senast denna riksdag,
innan de kongl. propositionerna framlades, yttrat rörande min ställning
till dessa frågor, torde det tarfva en förklaring, huru jag med sådana
förutsättningar kan biträda lagutskottets förslag.

Jag står fortfarande på den grund, att jag icke erkänner, att anspråken
på afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbördan
äro byggda på rättvisans kraf. Jag är tillika öfvertygad,
att flertalet af skattejordsegarne samt rust- och rotehållarne icke äro i
den betryckta ställning, att billighetsskäl fordra ett sådant afskrifvande.
Men om vi verkligen älska vårt fosterland på allvar, och om vi älska
våra nationella och sociala anordningar, åtminstone i hufvudsak, måste
det framstå för oss såsom vigtigare än allt annat att värna om vår

Måndagen den 4 Maj, f. m.

51 N:0 30.

nationella sjelfständighet. Aro vi då, såsom vi måste vara, öfvertygade,
att det är ganska illa bestäldt med vårt försvarsväsende för närvarande
och kanske mest med det personliga försvaret, synes mig deraf
följa, att vi, för vinnande af ett betryggande försvar, måste göra de
uppoffringar, som omständigheterna kräfva. Yi kunna då ej heller
undgå att inse, att, med vår nuvarande representation, det personliga
försvaret icke kan anmärkningsvärdt förbättras utan efterskänkande af
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären. Det var denna
min åsigt om vigten af att värna vår nationella sjelfständighet, som
gjorde, att jag år 1885 kunde biträda Kongl. Maj:ts förslag om afskrifning
af 30 procent af grundskatterna emot 18 dagars ökade öfningar.
Det var samma känsla för detta försvar, som förbjöd mig att
Inträda sammaujemkningsförslaget, då dagarnes antal nedsattes till 12,
ty jag har i allmänhet den föreställningen, att en premiss har med sig
en viss konklusion, och jag ansåg, att man efter denna beräkningsgrund
ej skulle hinna längre än till det otillräckliga antalet af 60 öfningsdagar.
För 2 år sedan, då Kongl. Maj: t framlade proposition om
afskrifning af 10 procent af grundskatterna emot 6 dagars förlängning
i öfningstiden, syntes denna min olycksprofetia gå i fullbordan, i ty
att man sade: »här föreligger en felräkning, för 6 dagars öfningstid
böra vi ju efter den förra beräkningen hafva 15 procents afskrifning».
Då Kongl. Maj:t i år framlade ett förslag, enligt hvilket man hinner
till dessa 90 dagars öfniugstid, som man anser såsom ett minimum,
och när dertill äskades förbättringar i fråga om Norrlands försvar,
samt jemväl fordrades, att jordegarne skola åtaga sig en dubbel fastighetsbevillning
emot förut, hvarigenom detta sammankopplande af grundskatteafskrifningen
med försvaret förlorar, åtminstone till formen, en
del af det motbjudande i detsamma, var jag för min del alldeles bestämd
att rösta för Kongl. Maj:ts förslag. Denna mening förfäktade
jag äfven inom utskottet och derom blefvo alla Första Kammarens
ledamöter inom utskottet eniga.

I ett fall anser jag deremot, att frågan nu är i ett vida sämr
läge än år 1885, och det är, att en icke oväsentlig del af våra statsinkomster
uttages genom skatt på de oundgängligaste lifsmedel och
att oviljan emot grundskatteafskrifningen derigenom måste blifva starkare
hos de lägre samhällsklasserna, än den eljest behöft blifva. Det
har också framstälts inom lagutskottet såsom skäl för vägran af bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, att man derigenom skulle fastläsa denna
lifsmedelsbeskattning, om hvilken jag hyser samma åsigt som den, herr
Tamm i sin reservation uttalat, nemligen att vi icke böra eller kunna
hafva den qvar, så vidt vi icke vilja, att samhällets lugna utveckling
skall allt för mycket störas. Jag vågar dock tro, hvad jag äfven inom
utskottet framhållit, att bifall till Kongl. Maj:ts proposition icke behöfver
medföra denna beskattnings fästläsande. Ty lika litet som den
omständighet, att lifsmedelbeskattningen ej blifvit införd, skulle utgjort
hinder för förstärkande af vårt försvar, lika litet bör detta för -

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

N-.o 30. 52

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

stärkande utgöra hinder för att vi skola slippa ifrån densamma. Jag
tror nemligen icke, att det skulle vara omöjligt för en finansminister
att utfinna andra och rättvisare skattetitlar.

Man har i statsutskottet tillagt några ytterligare vilkor för bifall
till förslaget om utsträckt värnpligt. Ett bland dessa är, att aflöningen
skulle höjas från 20 till 50 öre per dag. Detta är för mig alls
icke tilltalande. Ty begreppet värnpligt förlorar sin betydelse, då det
säges, att den värnpligtige skall hafva bra betaldt för sitt »arbete.»
Det har vidare ifrågasatts, att uppskattningen af rust- och roteringsbördan
skulle ske hvart tionde år. Jag är, såsom jag angaf i vägfrågan,
viss derpå, att det i allmänhet icke kan undvikas, att vid uppskattningar
den ersättningstagande blir tillgodosedd. Det är ytterst
motbjudande att tänka sig, att på sådant sätt det icke stannar vid att
rustnings- och roteringsbesvären efterskänkas, utan att de för innehafvarne
skola blifva en vid egendomen fast härlighet. Det är så
mycket mindre skäl att fordra något sådant, som dessa grundskatteoch
roteringsbördor trycka synnerligen ojemnt, så att ändock presenten
blifver större för den ene än för den andre. Jag tycker, att dervid
bör gälla den satsen, att »en gifven häst bör man icke skåda i munnen».
Man må tänka hvad som helst om detta tillägg i afseende å
dagafiöningen och den 10-åriga uppskattningen, och man må tänka
hvad som helst, om herr Casparssons reservation bör bifogas till vårt
förslag eller icke, så bör detta icke i någon mån inverka på frågan
om ett bifall till värnpligtslagen. Det står ju de olika meningarna i
nämnda afseende öppet att göra sig gällande vid behandlingen af de
följande frågorna.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Adelsköld: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång begärt
ordet; men jag är uppkallad af en föregående, framstående talare,
som yttrade sig vid 2-tiden och nämnde, att som han nödgades äfven
vara i Andra Kammaren, så kunde han icke höra hvad som talades
här, men han trodde sig hafva erfarit, att man sagt att chauvinistiska
åsigter uttalats i denna kammare.

Då ingen annan än jag begagnat ordet »chauvinism», måste han
menat mig, men jag tager kammaren till vittne, att jag icke yttrat
mig så som den ärade talaren uppfattat saken. Hvad jag i detta afseende
yttrade, gälde icke hvad som sagts i kammaren, utan hvad
som passerat utom kammaren. För min del anser jag nemligen, att
de varmhjertade yttranden, som här i kammaren hållits icke blott i
dag, utan vid alla tillfallen, då försvarsfrågan varit före, icke äro chauvinistiska.

Äfven en annan missuppfattning af samme ärade talare skulle
jag bedja få rätta. Han antydde nemligen, som jag uppfattade honom,
att jag skulle hafva motsatt mig försvarets ordnande och vilja uppskjuta
detta till en obestämd och osäker framtid.

53 N:o 30.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Jag har visserligen, i likhet med de flesta talarne i denna kammare,
kritiserat det kongl. förslaget, emedan jag, då jag ansett detsamma
i hög grad otillfredsställande, trott min pligt vara att öppet
uttala min mening, och jag tror, att de fleste af kammarens ledamöter,
som uttalat sig i frågan, synnerligast herrar militärer, kritiserat förslaget
mycket skarpare än jag, och jag tror också, att af kammarens ledamöter,
om de skulle afgifva sina röster endast med afseende på den
mening, de hysa om det kongl. förslaget, skola de flesta rösta nej till
detsamma. Min ståndpunkt i denna fråga har varit alldeles bestämd
ända sedan jag kom in i kammaren för 15 år sedan, och jag har uttalat
den så väl i kammaren som i pressen. Jag har, sedan lång tid
tillbaka, upprepade gånger yrkat på, att en fullständig organisationsplan
skulle uppgöras för försvaret, deruti sjöförsvaret fick det rum,
som det, i förhållande till sin vigt, bör intaga. Detta har jag framhållit
icke en utan flere gånger och för länge sedan, och många framstående
fackmän hafva instämt uti att detta är det enda rigtiga och
betryggande sätt att ordna försvaret. Någon sådan plan har regeringen
emellertid aldrig framlagt. Hade detta skett, så torde, enligt min tanke,
försvarsfrågan varit lyckligt löst i närvarande stund. Det är således
visserligen icke min skull att detta icke skett.

Friherre Leijonhufvud, Boder Abraham: Jag har egentligen
begärt ordet endast för att få i dagens protokoll intagen den korta reservation,
som af mig afgifvits och som finnes utskottets betänkande
bifogad. Jag skall be att få uppläsa den. Den är af följande lydelse:

»Jag hyser stora betänkligheter mot de af Kongl. Maj:t framlagda
förslagen till förstärkning af förs vars väsen det i sammanhang med indelningsverkets
och grundskatternas afskrifning, i fråga såväl om tidpunkten
för deras framställande som deras innehåll och form. Då jag
emellertid beslutat mig för att rösta för bifall till samtliga dessa förslag,
har jag gjort det med tanke på, att det må tillkomma krigsstyrelsen
att sjelf bringa enhet och reda i de mångartade nya organisationerna.
Jag kan derför ej deltaga i beslut om några förändringar
hvarken angående dagaflöningens för beväringen ökande till 50 öre,
hvarigenom flera hundratusen kronor utan gagn skulle bortkastas, eller
angående omvärdering af rust- och rotehållens besvär hvart tionde år,
emedan jag ej vill gifva på hand att det nu ifrågasatta provisoriska
tillståndet skall blifva förändradt till permanent, till ohjelplig olycka
för vårt lands försvar».

Medan jag har ordet skall jag be att få svara på en fråga, som
framstäldes af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.
Han uttalade sin förvåning öfver att de, som åren 1873 och
1875 voro emot kompromissen, nu icke vilja hålla fast vid densamma.
Skälet dertill är sä enkelt, att det förvånar mig, att eu sådan fråga
framkommit. 1873 års reservanter, som voro mot kompromissen, önskade
att försvarets ordnande skulle gå före grundskatteafskrifningen.

Ändringar i
vämpligtslagtn.

(Forts.)

N:o 30. 54

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Ändringar \
värnpligtslagen.

(Forts.)

Nu, då man kommit på en ny basis, önska vi, att försvarsfrågan ej
skall komma efter grundskatteafskrifningen. Jag tror således icke, att
de, som då voro emot kompromissen, nu kafva gjort sig skyldiga till
någon inkonseqvens.

Beträffande herr Casparssons reservation, har denna vunnit ganska
mycken anklang, och det är också åtskilligt i densamma, som är värdi
att tänka på. Jag har emellertid kommit till den uppfattningen, att
numera, med den ställning uti hvilken vi kommit, är denna reservation
icke praktisk. Jag stöder detta derpå, att jag i nära 30 år deltagit
uti alla de organisationsfrågor, som under denna tid förekommit
i Sverige, så väl beträffande landt- som sjöförsvaret. Det var nemligen
1862 jag första gången deltog i en större försvarskomité. Sedan dess
har jag, på ett eller annat sätt, varit med om behandlingen af hvartenda
förslag, som förekommit rörande försvarsfrågan. Det har således
varit en lång skola, och jag har sjelf den föreställningen, att jag deraf
dragit någon liten erfarenhet. Denna erfarenhet resulterar dertill, att det
numera icke låter sig göra att bygga på den grund, som här åsyftas.
Jag har emot min vilja kommit till denna åsigt. Jag har varit en
ifrig vän af indelningsverket, men jag kan icke blunda för, att det blifva
undergräfdt och förderfvadt. Det är nu icke detsamma, som det
var år 1871. Då var det möjligt att, med någon utvidgning af detsamma
genom öfverflyttande af en del båtsmän till armén, af uppsättande
af alla vakanta rotar inom indelta armén göra någonting dugligt
deraf, men att ersätta detta medelst värfning är, enligt min tanke, oantagligt,
Det är mycket i detta förslag, som är godt, men det är förfeladt
att derpå begära en utredning och förslag. Ty det skulle visa
sig, så snart sakkunnigt folk började utarbeta förslaget, att detsamma
var praktiskt outförbart, icke derför att Andra Kammaren skulle sätta
sig emot detsamma, utan derför att det i sig sjelf innebar svårigheter,
som voro omöjliga att lösa. Detta är min öfvertygelse och den
får stå för min räkning.

Då jag läste igenom det kongl. förslaget, blef jag mycket förvånad
öfver uppställningen af detsamma, och det var åtskilliga inkonseqvenser,
som förekommo mig olösliga. I dag har dock ett ljus uppgått
för mig i dessa frågor. Jag har läst den kongl. propositionen, jag har
läst statsrådsprotokollet, i hvilket samtliga Konungens rådgifvare instämma,
och der talar krigsministern varmt för ett förslag, grundadt
på värnpligt, och jag har hört honom här muntligen upprepa detsamma.
Sedermera har statsministern talat om att detta förslag vore utlagdt
för att fånga, för att begagna ett simpelt uttryck, så väl indelningsverkets
anhängare som vännerna af 1883 års värfvade stam och dem,
som önska införande af allmän värnpligt. Men, mine herrar, en treliöfdad
princip har icke någon lång lifskraft.

Herr Reuterswärd: Eu ärad talare före mig började sitt anförande
med att säga, att vi nu stå inför ett allvarligt ögonblick. Jag

Måndagen den 4 Maj, f. m.

55 N:o 30.

tillägger, mine herrar, att detta ögonblick är så allvarligt, att de beslut,
vi nu gå att fatta, kunna hafva ödesdigra följder för hela värt fosterland.
Beklagligtvis hör jag stund för stund det rykte, att förslaget
.sannolikt faller i inedkammaren. Jag beklagar djupt om så sker, men
jag hade dock hoppats, när jag inträdde här i dag, att knappast någon
röst inom Första Kammaren skulle höjas för ett rent afslag, Jag får
säga, att, då en talare först uttalade detta ord, det sannerligen gick
eu rysning öfver mig. Sedermera har jag, sorgligt att säga, funnit att
flere andra talare slutat sitt yttrande med att yrka afslag. Tro dessa
ärade talare, att de genom ett afslag kunna förskaffa oss ett nytt förslag,
som kan bättre tillfredsställa deras önskningar och vinna Riksdagens
bifall?

Väl kan ett förslag framkomma, som bättre tillgodoser hvad man
menar med ett fullt betryggande försvar, men det blir icke möjligt att
genomdrifva. Ty, mine herrar, låt oss icke glömma med hvilka faktorer
vi här hafva att räkna. »Det ena du vill och det andra du
måste.» Ingen kan väl bestrida, att icke Kongl. Maj:t vid upprättandet
af detta förslag gått eu vis medelväg, som borde kunna antagas
af hvarje försvarsvän. Om, såsom här är sagdt, detta förslag icke
innebär ett fullt betryggande försvar, så är det dock ett så ofantligt
stort och vigtigt framsteg i den rätta rigtningen, att det fordras i sanning
mera kurage, än jag har, för att våga afslå detsamma. Med ett
afslag tror man sig vinna ett starkare försvar, än det hvarom nu är
fråga, eller åtminstone en början till ett sådant. Men, mine herrar,
hvilkas önskningar gån I, mot eder vilja, till mötes? Jo, försvarsnihilisternas!
Det är dessa, herrarne ofrivilligt understödja.

Jag är dels illamående och dels är jag så konsternerad öfver, att
i denna kammare få höra uttalas sådana ord som dem, att nu vill
man ingenting åtgöra, utan lita på framtiden, som vi icke ha i våra
händer; ja vänta få vi, innan vi kunna få något bättre. Mine herrar, jag kan
icke, jag vill icke vänta, då jag i så många år varit med om och arbetat
för att få so denna vigtiga fråga tillfredsställande löst, jag vill
icke vid mitt namn fästa det ödesdigra ordet afslag på ett så vigtigt
och antagligt förslag som det nu föreliggande. Mine herrar, skulle så
olyckligt vara, att frågan för denna riksdag faller, måtte den då icke
falla på Första Kammarens röster. Här blir sannolikt, efter den debatt,
som egt rum, en votering, men då hoppas jag, mine högt ärade
vänner inom denna kammare, att vi måtte sluta oss antingen omkring
den kongl. propositionen eller, om den ej har utsigt att vinna bifall,
omkring statsutskottets förslag, på det att regeringen må få veta, att
åtminstone Första Kammaren vill på fullt allvar göra någonting för
frågans lösning.

Jag anhåller om bifall till den nu föredragna punkten.

Herr de Maré: Då jag anser, att jag bör till protokollet uttala
mitt votum i denna för landet så vigtiga fråga, ber jag få tillkänna -

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 30. 56

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

gifva, att det varit med mycken tvekan jag anslutit mig till den kongl.
propositionen. Men när jag nu så gör, anhåller jag att få åberopa
samma skäl och samma motiv, som den förste ärade talaren anförde.
Jag har sålunda endast att yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Sanne: Den vigtigaste angelägenheten för landets repre sentanter

torde, enligt min tanke, vara att tillse, att nödiga anslag
lemnas för fosterlandets försvar och bevarandet af dess sjelfständighet.
Det synes mig vara temligen allmänt erkändt och insedt, att vårt
nuvarande försvar är otillräckligt och att något måste göras för att
förbättra detsamma. Helst skulle jag hafva önskat, att öfningstiden
blifvit utsträckt längre än till 90 dagar, men då detta nu icke kan
ifrågakomma, ber jag att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag oförändradt,
i förhoppning, att vi inom kort skola få ett förslag, som går
i den rigtning, hvilken jag nu antydde.

Grefve Spens: Herr talman, mine herrar! Derest nu förelig gande

förslag tillika omfattat den tillökning uti befälets antal och alla
de nya formationer, som förut uppgjorda mobiliseringsförslag och
senast afgifna kom i (^betänka n d e visat vara för härens mobilisering
i hög grad nödvändiga, så skulle utan tvifvel mången med mig med
vida större tillfredsställelse, än nu kan ske, lemna sin röst för dessa
förslag.

Efter de många fruktlösa försöken att bringa försvarsfrågan till
en lycklig lösning och under nuvarande förhållanden vill jag emellertid
icke taga på mitt ansvar att hafva bidragit till ett må hända ödesdigert
dröjsmål med de förstärkningar uti vår försvarskraft och de
ökade utsigter att kunna värna vårt älskade fosterland, som ett antagande
af de kongl. förslagen onekligen måste medföra, utan anser jag
sålunda, att vi böra underkasta oss de uppoffringar af många slag,
hvilka nu ty värr blifvit med förslagens antagande oundvikligt förenade.
Jag kommer derför att rösta för bifall till så väl detta som
Kongl. Maj:ts öfriga dermed sammanhängande förslag.

Herr Berg, Lars: Då diskussionen öfver en så genomgripande
och vigtig fosterländsk fråga, som denna, gerna plägar antaga formen
af en öppen omröstning, skall jag för min ringa del be att till protokollet
få antecknad jemväl min enskilda åsigt i denna sak.

Enligt min uppfattning måste det kongl. förslaget hos de flesta
försvarsvänner uppväcka en viss tvekan, ty det fyller icke och afser
icke ens att fylla de trängande behofven af en ökad värnkraft för
fosterlandet. Det utgör dertill endast en ringa början, under det att
de offer, som det kräfver, utgöra ett slut utan att motsvaras af de
fördelar som skulle vinnas. Det gör nemligen fullständigt slut på
våra tillgångar att vidare köpa eller byta oss till ett kraftigt och tillräckligt
försvar. Men än större tvekan måste man, enligt min för -

57 N:o 30.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

mening, hysa, då man tänker på de stora rubbningar i våra skatteförhållanden
och, jag må gerna säga, äfven i våra eganderättsförhållanden,
som en afskrifning af grundskatter och indelningsverk skulle
medföra. Denna afskrifning skulle, enligt min tanke, till och med
medföra större orättvisor än de, som för närvarande finnas, och dessa
orättvisor skulle derjemte blifva så mycket tyngre och olidligare att
bära, som bördorna öfverflyttats från den jemförelsevis mera burgna
delen af befolkningen på dem, utaf hvilka en stor del äro mindre
vällottade. De förmögnare klasserna hafva härvid äfven användt sitt
stora inflytande inom representationen, för att sig sjelfva till godo
genomdrifva öfverflyttandet af dessa bördor från jorden till andra,
som hafva svagare skuldror att bära dem än de nuvarande. De hafva
brukat denna sin magt så, att man kan säga, att de nästan missbrukat
densamma. De hafva dessutom användt fäderneslandets nöd och försvarslöshet
och vår fosterlandskärlek och ömhet om landets nöd för
att tvinga oss att vara sig bebjelpliga för att vinna detta mål, eller
skattefriheten för den i mantal satta jorden.

Att jag likväl, efter denna tvekan, anser mig böra gifva min röst
åt det kongl. förslaget har sin grund deri, att jag icke vågar taga på
mitt ansvar de stora faror, som ett uppskof helt säkert skulle föra
med sig. Jag känner djupt behofvet af en ökad värnkraft och jag
erkänner tacksamt de väsentliga förbättringar, som det kongl. förslaget
skulle åstadkomma, men jag känner deremot icke morgondagen, den
hafva vi icke i våra händer. Krigets åskor komma kanske snart att
låta höra sig invid våra kuster, kanske komma de att rulla fram öfver
vårt eget land och rubba våra nuvarande fredliga förhållanden. Vår
försvarskraft är så ringa och så illa ordnad, att utsigterna att bevara
landets neutralitet och värna vår sjelfständighet olyckligtvis icke för
närvarande äro synnerligen stora, just till följd af våra långvariga sorgliga
försummelser beträffande landets försvar. Jag röstar således för
Kongl. Maj:ts förslag, men med ett beklagande, ja väl, med en protest
emot dem, som hafva förvandlat denna höga fråga om fosterlandets
försvar till en simpel skattefråga och ett köpeaftal, hvarpå jag
icke annat än nödd och tvungen måste ingå. Då jag trott mig böra
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, gör jag det dock med uttalande
af den förhoppning, att detta förslag, som endast är en början, måtte
snart följas af ett nytt och fullständigare, samt att den inslagna vägen
måtte oafbrutet fortsättas och att detta måtte ske i den rigtning, som
uttalats af en reservant, kapten Casparsson, i statsutskottet. Jag gör
emellertid icke i afseende härpå något yrkande, endast ett uttalande. Och
detta så mycket hellre, som jag i den nämnda reservationen finner framlagd
en väsentlig del af de önskningar, som bland kammarens försvarsvänner
under denna riksdag utgjort föremål för deras öfverläggningar.

Herr Ekman: Det är icke för att försöka utöfva något inflytande
på frågans utgång i denna kammare, som jag begärt ordet, utan en -

Andringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 30. 58

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

l" däst för att till protokollet få antecknadt, att, då jag är lifligt öfvertygad
om, att ett bifall till de af Kongl. Maj:t framlagda propositionerna,
om delvis ordnande af vårt försvar, skall aflägsna oss från det
mål, som, enligt min tanke, är det vi måste eftersträfva, för att kunna
erhålla ett betryggande försvar, nemligen en organisation på den allmänna
värnpligtens grund, jag icke kan taga på mitt ansvar att bifalla
de förenämnda Kongl. Maj:ts propositioner.

Herr B en nick: Allt ifrån första riksdag, då försvarsfrågan behandlades
i denna kammare, har jag vid hvarje tillfälle, då någon verklig
förstärkning af vårt försvar ifrågakomma, röstat för det ena förslaget
efter det andra. Jag har gjort detta till och med med uppoffring af
min öfvertygelse om ovärdigheten af allt köpslagande rörande fosterlandets
vigtigaste angelägenhet. Men jag har underkastat mig äfven
denna förödmjukelse för att i någon mån bidraga till förbättring i det
beklagliga tillstånd, hvari vårt försvarsväsen befinner sig. Att jag
med ännu mera ovilja än någonsin tillförene underkastar mig att rösta
för det föreliggande kongl. förslaget, har sin naturliga grund i de
under närvarande beskattningsförhållanden lika oberättigade som oerhörda
anspråk på uppoffringar, som å ena sidan framställas för den, i
förhållande dertill, å andra sidan långt ifrån tillfredsställande vinst,
som försvaret genom det nu framlagda förslaget skulle erhålla. Men
det är dock en vinst, som jag befarar att vi icke få större eller bättre,
i händelse förslaget nu faller och frågan förr eller senare å nyo framkommer
till behandling. Under en så förtviflad belägenhet föredrager
jag något framför intet och kommer på denna grund att rösta för det
kongl. förslaget. Men jag yrkar icke bifall till detsamma.

Herr Larsson, Liss Olof: Efter det förberedande sammanträde,
som i går hölls på detta rum, hade jag icke den aflägsnaste tanke på att
i dag uppträda i denna fråga, emedan man, så vidt jag kunde höra,
vid nämnda tillfälle enhälligt beslöt att antaga det kongl. förslaget.
Men nu hafva så många röster här höjts deremot, att jag sannerligen
icke vet, huru en votering i denna kammare skall utfalla, och det är
derför jag begärt ordet för att få till protokollet antecknadt, huru jag
i detta fall kommer att rösta.

Jag har nemligen icke velat taga på mitt ansvar att slå i hjel det
förslag, som nu föreligger. Jag har varit med under de många riksdagar,
då fullständiga härordningsförslag förelegat, och jag har då
röstat emot desamma. Men jag har ock ständigt sagt: »låt oss bli
likstälda i skatteväg, och kom med ett måttligt härordningsförslag, som
landet förmår bära, och ni skola få se, att Andra Kammarens majoritet,
som nu motsätter sig dessa storartade förslag, då skall vara med
och visa sig vilja försvara sitt land så långt de förmå». Jag har
menat allvar, då jag uttalat detta, och i dag skall det visa sig, huru
vida Andra Kammarens majoritet också menat allvar, då den biträdt

Måndagen den 4 Maj, f. m.

59 N:0 30.

samma åsigt, ty om de i dag afslå det föreliggande förslaget, då hafva
de dermed visat, att det så mycket omordade trycket af grundskatterna
och indelningsverket icke är någonting att tala om, då de vilja hafva
detta qvar, ehuru de skulle bli derifrån befriade för det billliga pris,
som här tillbjudes.

Man har klandrat regeringen och andra, som varit med derom,
för de försök, som gjorts, att delvis lösa försvarsfrågan i stället för
att taga ett storartadt härordningsförslag på en gång. Man har sagt:
»Låt oss fa ett stort, fullständigt härordningsförslag, så skall det nog
gå». Det är besynnerligt, att erfarenheten icke lärt oss bättre i denna
väg. Hafva vi icke haft fullständiga förslag framlagda? An 1871 års
förslag, som förekom två gånger? 1875 förelåg ett fullständigt förslag.
Likaledes 1878 och 1883. Men intet enda af dessa har kunnat genomföra
ens så mycket som en dags ökad öfning för beväringen. Alla
dessa förslag hafva fullständigt fallit. Först år 1885 började man att
slå in på den vägen att försöka få åtminstone något, och det lyckades.
Man fick icke många dagars’ öfning, men ändå några och, framför
allt, en ny värnpligtslag, som var så af behofvet påkallad, att man
dermed kunde anse sig ha tagit ett stort steg till försvarets stärkande.
Nu har regeringen gått samma väg, och så val här som i den kong!
propositionen är sagdt, att det föreliggande förslaget icke innefattar allt,
som vore önskligt att få för försvaret. Härvid har regeringen gått
till väga såsom statsmän böra göra och tagit i betraktande allt, som
möjligen kunnat vinnas. Ty om man gör upp fullständiga förslag,
som man vet måste åtminstone i den ena kammaren falla, icke är
landets försvar dermed på något sätt betryggadt. Vi må tala aldrig
så stora ord om fullständiga förslag, som omöjligen lämna genomföras, så
stå vi ändå på samma punkt, när faran en gång inträffar. Med antagandet
af detta förslag vore icke blott ett stort steg vunnet till försvarsfrågans
lösning, utan man hade också, hvarpå jag lägger stor vigt,
skaffat ur verlden dessa olycksaliga tvister om grundskatter och indelningsverk,
och det måtte väl också vara någonting värdt. Man har här
sagt, att det vore orättvist att tala om lindring i eller afskaffande af
dessa bördor. Jag skall icke ingå i resonnement derom, ty den har
redan många gånger varit debatterad. Så mycket vill jag dock säga,
att vi, som yrka på grundskatternas och indelningsverkets afskrifning,
anse oss stå på fullt rättslig grund, medan de, som å andra sidan bestrida
detta, också förmena sig stå på rättslig grund. Så olika kunna
åsigterna vara.

Nu har man sagt, att man vill afslå detta för att få mex-a. Men
när frågan i dag faller i Andra Kammaren, sannolikt derför att man
der anser 90 dagar för mycket, då bör man väl ha föga utsigt att få
igenom ett förslag, som skulle gå ut på ändå mera. På så sätt komma
vi ju ingen vart, utan stå på alldeles samma punkt som i början.
Kunde man försäkra oss att vi få fred t. ex. i ytterligare 70 år, då
kunna vi ännu många år tvista om denna sak, men vi hafva inga -

Ä näring a v
värnpligtslag
en.
(Forts.)

N:o 30. 60

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

* lunda framtiden i vår hand, och faran kan stå oss mycket närmare än
någon af os.s anar.

Man har talat om de obemedlade. För dem ömmar äfven jag,
och det är derför jag, för min del, i fråga om förhöjning af värnpligtiges
dagaflöning vill gå längre än statsutskottet. Ty gör man detta,
kan man tryggt säga till de obemedlade eller den kroppsarbetande
klassen, som förtjenar sitt uppehälle genom dagaflöningen, att det för dem
bör vara likgiltigt om de få denna lön af staten, när de öfva sig till
fosterlandets försvar — något som icke heller för dem bör vara likgiltigt
-— eller under andra förhållanden, Gifver man dem ersättning för värnpligtens
fullgörande, ha de ingen orätt att klaga öfver.

Hvad emigrationen angår, har jag från många håll hört sägas, att
den skulle i hög grad ökas, om de värnpligtiges öfning utsträcktes till
90 dagar.

Enligt mitt förmenande äro de svenske män, som lemna sitt
fosterland, derför att de i fredstid skola underkasta sig 90 dagars
vapenöfning — hvarför de få betalning — på det att de i farans stund
må kunna värna landets frihet och sjelfständighet, de äro icke längre
värde att kallas svenskar, och må de gerna lemna det land, som sett
dem födas och fostras — de förtjena ej längre detta namn.

En talare sade sig icke vilja medgifva ett enda öres afskrifning
af grundskatterna eller indelningsverket förr än ett fullt betryggande
försvar erhållits. När i all verlden, mine herrar, skola vi få ett förslag,
som är fullt betryggande? Då skall ock den andra frågan i alla
tider förblifva olöst. Mig synes, att, när regeringen framlade detta
förslag om fullständigt afskrifvande af grundskatterna och indelningsverket
mot det att öfningstiden för beväringen höjdes till 90 dagar
och flera andra förbättringar göras beträffande försvaret, detta var ett
stort och ett klokt steg, för hvilket vi alla borde vara tacksamma, och
jag tror, för min del, att framtiden skall om denna regering säga, att
den har gjort sin pligt, emedan den gjort hvad den under nuvarande
förhållanden kunnat göra.

Jag hoppas — ja, jag är viss derom — att Första Kammaren
äfven i detta fall skall göra sin pligt och visa, att den öfver grundskatter
och hvarje annan invändning af oväsentlig beskaffenhet, som
dermed sammanhänger, sätter försvaret af fosterlandets frihet, ty det
går icke an att uppskjuta med ordnandet af vårt försvarsväsen tills
vi få ett förslag, emot hvilket ingen invändning göres, ty då få vi aldrig
något försvar. Skulle vi säga till fienden, som nalkas våra kuster, att
han skall vänta, medan vi ännu några år få tvista om grundskatter
och annat och till dess vi hinna ordna vårt försvar, förmodar jag, att
han icke skall lyssna dertill. Då jag icke vill dela ansvaret med dem,
som nu afvisa ett förslag, hvilket, säga hvad man vill, dock skulle i
hög grad stärka vårt försvar, på samma gång i sammanhang dermed
bringas till slut den så länge omtvistade skattefrågan, yrkar jag bifall
till lagutskottets förslag.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

61 N:o 30.

Herr Wieselgren: En talare yttrade för en stund sedan, att

lian icke var med om 1885 års beslut och derför egde han fullständig
handlingsfrihet i denna fråga. Jag hörde visserligen till dem,
som deltogo i 1885 års beslut, men jag känner mig icke mindre fri för
det, Vore det min öfvertygelse, att fosterlandets bästa befordrades
med ett afslag å föreliggande utlåtanden, skulle jag, trots det att jag
var med bland de bifallande år 1885, kunna både rösta och yrka afslag
å det nu förevarande. Men det ligger i detta yttrande något
mera, något, som vunnit eko på flera håll inom både denna och Andra
Kammaren, nemligen att 1885 års beslut skulle vara absolut förbindande
för det steg, som kamrarne nu stå i begrepp att taga. Så är
flock ingalunda händelsen; ty 1885 års beslut var ett fristående beslut,
hvars vidare fullföljd måste komma att bero på i framtiden inträffande
förhållanden. Behöfver man då gå vidare på ifrågavarande
väg? Ja, svaras det, det behöfver man. Men det är ingalunda 1885
års beslut, som härtill tvingar, utan ett 20 år tidigare fattadt beslut,
nemligen beslutet af år 1865, hvarigenom den gamla ståndsrepresentationen
skaffades ur verlden och vår nuvarande »moderna» representation
kom till stånd. Från den stund, def skedde, är det, enligt
mitt förmenande, eu nödvändighet att förr eller senare gå framåt på
den beträdda vägen, ehuru jag visserligen icke hör till dem, som deltagit
i eller någonsin gillat ett beslut, sådant som det af år 1873.
Men det är dessa båda års beslut, 1865 och 1873, till hvilka denna
dags beslut är ett nytt korollarium; deremot ieke till 1885 års beslut.

Jag är af den senaste talaren förekommen i fråga om en erinran,
som, underligt nog, icke förr blifvit gjord, den nemligen att, då man
beräknar det aritmetiska förhållandet mellan 1885 års beslut, karakteriseradt
såsom innefattande de 30 procenten och de 12 dagarne,
man glömmer hvad man vid sagda tillfälle egentligen tillhandlade sig,
nemligen värnpligtslagen. Inom denna kammare var till och med
en ganska stark stämning för att utan någon ökning af öfningsdagarne
för blott nämnda lag gifva de 30 procenten. Ty man ansåg,
och man hade skäl dertill, att på denna lag allt berodde och att man
utan den icke kom någon väg, Denna del af 1885 års beslut får
således icke lemnas ur sigte, om man vill sins emellan jemföra noteringarna
på den politiska börsen åren 1885—1891.

Då försvarsfrågan var före år 1885, inskränkte jag mig inom den
kammare, jag då tillhörde, till den förklaring, att jag tillhörde deras
antal, som ansåg, att man för det pris, som erlades, fick mindre än
man hade hoppats att få. Jag kan i dag inskränka mig till att upprepa
samma yttrande; och hvad jag dessutom sade då, säger jag äfven
i dag, nemligen att, då jag icke är viss derpå, att fosterlandet
är bättre betjenadt af ett afslag än af ett bifall, jag kommer att i dag,
likasom då, rösta för bifall till det kong!, förslaget.

Ändringar

vdrnpligts agen.

(Forts.)

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

N;o 30. 62

Måndagen den 4 Maj, f. tn.

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Forts.)

Herr D ickson: Huru varm väu jag än är af fosterlandets för svar

och huru mycket jag än skulle vilja bidraga dertill, att landet
underkastas alla möjliga uppoffringar för detta ändamål, är det för
mig en ytterligare fordran, att dessa uppoffringar kunna af mig med
heder tillstyrkas.

Jag har ständigt bekämpat denna olycksaliga kompromiss, som
når sin slutpunkt i det nu föreliggande förslaget. Det har varit för
mig ytterst vedervärdigt att veta, att landets söner skola, för att få
tillåtelse att utöfva en af de heligaste af sina rättigheter och skyldigheter,
nemligen den att försvara sitt land, nödgas till en viss fåtalig
samhällsklass, som olyckligtvis är magtegande inom Andra Kammaren,
betala en alldeles orättvis och oskäligt hög belöning, hvarpå denna
klass icke kan göra den ringaste fordran hvarken från juridisk eller
moralisk synpunkt. Detta har varit mig så motbjudande, att det,
huru mycket jag än ifrar för landets försvar, nu hindrar mig att rösta
för detta förslag, som sårar mitt samvete och är stridande mot min
öfvertygelse om rättvisa; och då jag heligt lofvat mig sjelf att aldrig
gifva min röst för något, som strider mot min öfvertygelse, måste
jag rösta för afslag å lagutskottets förslag.

Friherre Barn eko w: Den siste ärade talaren tycktes totalt ha

glömt, att de personer, som hafva dessa skyldigheter, hafva åtagit sig
dem, mot det att de skola slippa ingå i stående armén och sjelfva
tjenstgöra. Jag protesterar på det bestämdaste mot hvad han här
sagt om »orättvis belöning», ty jag tror, i likhet med andre talare,
att de, som fordra afskrifning af grundskatterna såsom vederlag för
ökad värnpligt, stå på rättslig grund, och då äfven jag står på denna
sida, tror jag mig förfäkta en rättvis sak. Tiden är så långt framskriden,
att jag icke längre skall orda om denna sak. Kommer den
åter vid en annan punkt, skall jag då försöka närmare förfäkta min
mening.

Herr Alin: Jag hade icke tänkt begära ordet förr än vid afto nens

plenum, men ett yttrande af en bland de siste talarne har uppkallat
mig att redan nu säga några ord, emedan detta yttrande utgick
från en uppfattning alldeles motsatt den, som i denna fråga bestämmer
mitt handlingssätt. Herr Wieselgren sade nemligen, att det förslag,
som här föreligger, icke kan anses vara en konseqvens af 1885
års kompromissbeslut. Det är för mig obegripligt, huru man kan påstå
något dylikt. Han stödde sig derpå, att hvad man år 1885 egentligen
köpte för de 30 procenten, var, såsom han yttrade, värnpligtslagen.
Med afseende på de reglementariska bestämmelser, som innefattas
i den då antagna värnpligtslagen, ber jag få erinra om några yttranden,
som under debatten i denna fråga den 9 maj 1885 faldes i denna
kammare. Äfven om man med en talare under denna debatt medger,

63 N:o 30.

Måndagen den 4 Maj, {. in.

att den rätt, som Kongl. Maj:t enligt 1860 års beväringsförordning
egde, att i afseende på beväringens mönstring, besigtning och uppbådande
meddela särskilda föreskrifter, icke sträckte sig så långt, att
han på egen hand kunde utfärda samtliga de ifrågavarande bestämmelserna,
så hade dock, såsom herr L. M. Nordenfelt påpekade, utan
tvifvel det väsentliga af hvad med dem var afsedt kunnat vinnas genom
en noggrannare tillämpning af stadgandena i den förut gällande beväringsförfattningen.
Och i alla händelser borde man väl, såsom herr von
Ehrenheim anmärkte, kunna vara ense derom, att för den förbättring,
som genom dessa reglementariska föreskrifter kunde åvägabringas, borde
någon skatteeftergift icke kunnat ifrågasättas. Men det var en annan
eftergift, som gjordes 1885: det var eftergiften af Konungens rätt och
magt att, om han egde nödiga penningmedel, låta beväringen öfvas
så länge han fann behöfligt. Denna eftergift kan enligt min åsigt väl
ställas emot vinsten af de reglementariska bestämmelser i värnpligtslagen,
som ej kunde gifvas af Konungen på egen hand. Detta vill
jag svara på talet derom, att hvad vi nu gå att besluta icke står i ett
väsentligt samband med hvad som skedde år 1885. Enligt min åsigt
är tvärt om detta samband så intimt, att, huru mycket jag, för min del,
än ogillar hvad som skedde år 1885, huru vidrigt och vederstyggligt
detta köp än är för mig, jag anser förhållandena just i följd af det
som skedde 1885 vara sådana, att vi icke kunna på annan väg än
den nu föreslagna få hvad vi för försvaret behöfva, och att jag derför
måste böja mig för dem för att erhålla detta.

Jag vill för öfrigt påpeka, huru förhållandet ställer sig mellan
hvad som vans genom köpet år 1885 och hvad som skulle vinnas
genom det nu ifrågasatta utbytet. Hade man rent stält sig på den
ståndpunkt, hvarpå man skulle stå, i fall man skulle taga den rena
konseqvensen af 1885 års förslag och söka att för de 70 procenten
vinna tillökning i arméns försvarskrafter i samma proportion som den,
som vans år 1885, då man mot 30 procents afskrifning och uppoffring
af Konungens rätt att, om han egde medel, öfva beväringen huru
länge som helst, vann 1 beväringsklass och 12 dagars öfningstid inom
8 år samt de reglementariska bestämmelser i beväringslagen som jag
nyss omnämnde, så skulle man för afskrifningen af de återstående 70
procenten hafva erhållit 2 ä 3 beväringsklasser och 28 dagars öfningstid
inom 18 år. Nu är det deremot föreslaget, att man skall erhålla
6 beväringsklasser och 48 dagars öfningstid inom 2 år, medan grundskatterna
skola afskrifvas under tio år.

Jag har nödgats säga detta nu med hänsyn till hvad som af en
föregående talare blifvit yttradt. Jag har framstält detta mera kortfattadt
och kanske mera otydligt än ensidigt varit, men jag har ansett
det nuvarande ögonblicket vara det rätta för att göra det uttalande,
jag nu gjort, och för att dermed angifva den ståndpunkt jag intager
i denna fråga, nemligen den, att jag finner mig nödsakad att rösta för
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

N o 30. 64

Ändringar
värnpligts ■
lagen.
(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, f. m.

Å nyo hördes rop på proposition.

Herr Söderberg: Då det nu föreliggande förslaget afser en

slutlig lösning af den gamla tvistefrågan om afskrifning af grundskatterna
och indelningsverket och, enligt mitt förmenande, tillika innebär
ett ganska stort steg mot målet, till ett betryggande försvar, så anhåller
jag att få yrka bifall till lagutskottets förslag i denna punkt
med det tillägg statsutskottet gjort rörande uppskattningen af roteringsbördan.
Och får jag tillägga att, undantagandes 1883 års värnpligtsförslag,
icke efter mitt förmenande något bättre förslag än det nu
ifrågavarande varit för Riksdagen framlagdt.

Herr Philipson: Då ropen å proposition blifva allt kraftigare,

skall jag ingalunda upptaga kammarens tid, utan endast be att få till
protokollet antecknadt, att jag, trots de mer eller mindre befogade
anmärkningar, hvilka blifvit framstälda mot Kongl. Maj:ts proposition,
är fullt öfvertygad om det önskvärda, ja, nödvändigheten att nu antaga
densamma, hvarför jag yrkar bifall till lagutskottets förslag i
denna punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen,
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena, propositioner,
först på godkännande af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna ändrade
lydelse af § 1 i värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt vidare på afsteg
å Kongl. Maj:ts försteg i denna del; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den af Kongl. Maj:t föreslagna ändrade lydelsen
af § 1 i värnpligtslagen den 5 juni 1885, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås Kongl. Maj:ts försteg i denna del.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—114;
Nej—21.

Måndagen den 4 Maj, f. m.

65 N:o 30.

Den fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 4.15 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1891.

N:o 30.

5