RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. H:o 27.

Torsdagen den BO april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
lagutskottets utlåtanden:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver
tomtgräns;

n:o 38, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken, dels ock väckta
motioner angående tillägg till nämnda lagrum;

n:o 39, i anledning af väckt motion angående formen för äktenskaps
afslutande; och

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 11 §
strafflagen; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 10, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Konungen
i fråga om ändring i förordningen angående försäljning af vin och
maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885; och

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändring i sättet för utbetalning
af den ersättning af statsmedel, som utgår till egare af
vissa skattefrälsehemman.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets under gårdagen
bordlagda memorial n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts
remiss med öfverlemnande af förteckning öfver de för statsverkets
räkning utarrenderade egendomar m. m.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 27.

N:o 27.

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Ports.)

Torsdagen den 30 April.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
nedannämnda sistlidne dag bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets
utlåtanden n:is 53 och 54, sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 3, sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 4, bevillningsutskottets betänkanden n:is 14 och 15, lagutskottets
utlåtanden n:is 32—36 samt 41 och 42 äfvensom Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9.

Herr talmannen tillkännagaf, att han, jemlikt en vid''talmanskonferens
träffad öfverenskommelse, finge föreslå, att lagutskottets
utlåtande n:o 41,- statsutskottets utlåtanden n:is 53 och 54, bevillningsutskottets
betänkanden n:is 14 och 15 samt lagutskottets utlåtande
n:o 42 skulle i nu nämnda ordning uppföras på föredragningslistan
till kammarens sammanträde måndagen den 4 nästkommande maj.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Fortsattes föredragningen af lagutskottets utlåtande n:o 31, i
anledning af väckta motioner om ordnandet af väghållningsbesväret
på landet.

Ben af utskottet föreslagna lagen.

33 §.

Herr U n g e r: Då den nu förevarande paragrafen icke förut blifvit
uppläst, torde det tillåtas mig att påminna om dess ordalydelse.
Enligt utskottets förslag lyder den sålunda:

»A kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll, och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas,
eger häradsrätten, då väghållningsskyldig derom instämmer talan,
bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta
skada för jordegaren må afhemtas samt till hvithet belopp ersättning
derför skall utgifvas.»

Denna föreskift innefattar, så vidt den rör sand, grus eller sten
på utmarker, något för vår lagstiftning alldeles nytt. I alla tider
har det gått så till, att väglagningsmateriel å utmarker fått tagas
utan ersättning, men då nu allt bestående skall förändras har lagutskottet
kastat sig in äfven på detta gamla stadgande, som icke
varit mycket öfverklagadt, och ledt till stor lättnad vid väghållningsbesvärets
fullgörande. Det torde vara lätt att inse i hvilken enorm
grad kostnaden för nämnda besvär måste komma att ökas, då ersättning
skall lemnas för hvarje lass grus, som tages. I södra Sverige

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

är detta icke tillämpligt, ty der tages grus i allmänhet på inegorna
och skall således redan enligt nu gällande lag betalas.

Att, då denna lag i många andra afseenden komme att ådraga
de väghållningsskyldige ökade kostnader, ytterligare öka dessa genom
afl; fastslå ersättning för sand och grus, som tages på utmark, är,
enligt mitt förmenande, oklokt, och jag vill med anledning deraf
föreslå, att, med bibehållande af det stadgande, som i detta afseende
finnes — ty jag anser att status quo här vid lag är en ganska god
grund att stå på — paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Å kronans allmänning äfvensom i öfrigt å skog och utmark må
sand, grus eller sten till allmän vägs underhåll tagas, med iakttagande
af de bestämmelser, som domstol, i händelse af derom yppad
tvist, meddelar.

Af det stadgande, scm vidare förekommer i andra momentet,
der det heter att, om öfverenskommelse med jordegaren ej kan träffas,
häradsrätten eger att, då väghållningsskyldig derom instämmer talan,
bestämma hvarest och mot hvilken ersättning grus m. m. må hemtas,
följer uppenbarligen, att åtminstone i de norra orterna, der grus i
allmänhet icke hemtas annorstädes än på utmark, ingen väghållare har
rätt att taga sådant förr än han instämt jordegaren till häradsrätten
samt, efter rättegång och vanligen äfven syn, fått bestämdt hvar och
till hvilket pris grus och andra väglagningsämnen må hemtas. När
denna lag träder i kraft, och under en längre tid derefter, skulle
alltså de väghållningsskyldige sakna tillgång till grustag, ty, såsom
vi veta litet hvar, äro öfverenskommelser i dessa hänseenden svåra
att få till stånd, hvadan ock för de flesta väghållare, efter nya
lagens trädande i kraft, derom förestå långvariga tvister inför domstol.
Detta är enligt min uppfattning ett vigtigt skäl att icke kasta
sig in på denna nyhet och derigenom ytterligare försvåra lagens
tillämpning.

I afseende på andra momentet skulle jag vilja tillstyrka detsamma
oförändradt utom hvad angår orden a öfverenskommelse, som
med jordegaren träffas». Det är godt och väl att sådana kunna
träffas, men för min del skulle jag önska, att garantier funnes för att
icke öfverenskommelserna i någon mån blifva chimeriska. Man kan
ja lätt tänka sig att jordegaren och väghållaren, som båda hafva
samma intresse att väghållningsbesväret in natura drifves upp högt i
pris, komma öfverens om ett pris, som i verkligheten icke betalas.

1 anledning deraf tager jag mig friheten föreslå den förändringen i

2 mom., att efter ordet »öfverenskomnielse» införas orden: »som af
särskilda nämnden godkännes». Detta torde ni, mine herrar, finna
vara ett ganska nödvändigt tillägg, ty sådana öfverenskommelser
kunna nu temligen lätt ske utan all kontroll och föranleda eu ytterligare
höjning af väghållningskostnaden.

Jag yrkar således, herr talman, att första momentet måtte erhålla
den lydelse, som jag nyss föreslagit, och att det andra antages
sådant det i förslaget förekommer, med inryckande efter öfverenskommelse
af orden: »som af särskilda nämnden godkännes».

Herr Berg, Gustaf: Mot den siste talaren ber jag få anmärka,

Lagförslag
angående
väghållnivgsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

Nso 27.

Lagförslag
angående
väghållningsbesviirets

utgörande på
landet.
(Forts.)

4 Torsdagen den 30 April.

att, äfven om denna 33 § innehåller en nyhet i lagstiftningen, är det
likväl på samma gång en ganska vigtig rättsprincip, som genom densamma
nu först kommit till heders. Det är visserligen sant, att den
nuvarande lagstiftningen tillåter, att sand och grus för väglagning å
skog och utmark må tagas utan ersättning och hvad mer är till o£h
med utan utsyning; men detta är, så vidt jag förstår, ett ingrepp i
eganderätten, som icke längre bör få fortfara. Denna nya paragraf
synes derför vara med fullkomligt rigtiga grundsatser öfverensstämmande.
För jordegaren är det i de flesta, för att icke säga i alla,
fall ett intrång i eganderätten, att grus m. m. får från hans egor
borttagas utan att tillstånd dertill erhålles eller ens begäres. Eganderätten
till grustägten är en förmån, lika väl värd skydd, som eganderätten
till den odlade marken; och det är ett faktum, mine herrar,
att på många ställen i vårt land grustägtens värde är fullkomligt
lika stort som den odlade åkerjordens. Jag vill äfven erinra derom,
att det stadgande, som här förekommer, återfinnes i Kongl. Maj:ts
proposition till 1889 års Riksdag, åtminstone till dess hufvudsakligaste
delar. Den enda skilnaden mellan den nu föreslagna 33 § och
nämnda proposition är den, att enligt den senare skulle häradsrätten
bestämma ersättningen efter föregången undersökning; Kongl. Maj:t
förutsatte således, att häradsrätten på ett eller annat sätt verkstälde
en undersökning. Detta var ju en föreskrift, som af lätt insedda
skäl skulle förorsaka ganska stora kostnader; till följd hvaraf det
måste anses vara på goda grunder som lagutskottet nu vidtagit denna
förändring. Jag ber i detta hänseende få tillägga, att äfven om under
nuvarande förhållanden, då väghållningsbördan är ett onus, som
uteslutande åligger jorden, det kan hafva några billighetsskäl för
sig, att en jordägare å en annans mark, der tjenligast kan vara,
hemta!’ sten eller grus, kan det efter de nya principer, som vi nu
stå i begrepp att införa, då denna tunga skall fördelas på andra inkomsttitlar
samt andra samhällsklasser, icke anses vara med billighet
och rättvisa öfverensstämmande, att väglagningsämnen få på detta
sätt bortföras. Den förre talaren framhöll mot stadgandet, att det
skulle, då öfverenskommelser med jordegarne vore synnerligt svåra
att träffa, medföra en mängd rättstvister. Jag tror icke att hvad han
i detta hänseende befarade har mycket skäl eller fog för sig. Så vidt
ruin erfarenhet sträcker sig, äro för närvarande tvisterna icke synnerligen
talrika, då det är fråga om att på inegor taga grus å annans mark.
Det brukar i allmänhet gå ganska lätt grannar emellan att träffa
öfverenskommelser i den vägen, och jag tror icke det blir svårare
hädanefter. Den ärade talaren framhöll äfven, att det vore att befara,
att öfverenskommelser mellan jordägare skulle blifva chimeriska,
d. v. s., ersättningen skulle på papperet uppdrifvas till en höjd,
som icke betingades i verkligheten; men denna hans farhåga tror jag
saknar all grund, då man betänker, att genom nämnden bör finnas ett
korrektiv, som i detta hänseende kan kontrollera, att inga sådana
öfverdrifna ersättningsbelopp må fingeras.

På dessa grunder tager jag mig friheten yrka bifall till den
föredragna punkten.

S;o 27.

Torsdagen den 30 April.

Friherre Klinckowström: Jemte det jag får förklara, att jag i
alla delar instämmer med den siste ärade talaren rörande denna paragrafs
antagande af kammaren, har jag begärt ordet för att gilinda denna
begäran om bifall af paragrafen på min egen erfarenhet. Jag har en
egendom, som ligger bredvid Mälaren ett par mil från Stockholm;
gent emot densamma men skild genom ett vattendrag ligger det s.
k. Färentuna härad, hvilket inom hela sitt område icke eger någon
tjenlig grustägt, då jag deremot på min utmark invid sjön har en
utmärkt sådan. Under det första 10-talet af år, jag hade egendomen,
togs der grus dels för att dermed grusa vägarne inom Färentuna
härad — och deremot hade jag ingenting att invända — och dels
hela båtlaster, under rubrik för samma ändamål, men dermed styrdes
sedan kosan till Stockholm, hvarest gruset således till högt pris dels
såsom fyllnadsämne att användas i vattendragen rundt omkring Stockholm
och dels såsom mursand. Det gick så långt, att en stor del
kring grustaget växande ungskog ruinerades, i det att en ganska
afsevärd del af den skogbärande marken för hvarje år föll ned i
grusgropen. För att råda bot på detta oskick fans för mig, då lagen
tillåter väghållningsskyldige att på närmaste håll å utmark taga behöfligt
väglagningsämne, och jag ej ville beröfva Färentuna härads väghållare
den fördel de lagligen hade, ingen annan utväg än att förordna,
-att de skulle få taga grus vintertiden, då Mälaren var frusen
och man lätteligen kunde på isen komma öfver till Ekerön från
Färentuna härad eller Svartsjölandet, men deremot skulle alla, som
kommo med skutor för att frakta grus och till högt pris försälja det
i Stockholm, betala en viss summa per kubikfot Nu går det till
på detta sätt, ty det är ändå en ofantlig fördel för dessa skeppare
att här få hemta grus, och jag har en icke obetydlig inkomst af detta
grustag. Genom ett bifall till den nu förevarande § 33 blefve jag i
alla fall bättre skyddad i eganderätten både till grustaget och till
ungskogen, ty jag skulle då bättre än hittills kunna förordna, hvar
grus kunde få tagas, och huru långt man kunde gå in på min skog.
Jag finner således alla skäl tala för bifall af denna paragraf, som
blefve ett ytterligare medel att skydda eganderätten.

Herr Claeson: Då jag i utskottet icke reserverat mig mot § 33
sådan den nu föreligger, skulle man deraf kunna draga den slutsatsen,
att jag gillar utskottets framställning, men detta är icke händelsen.
Jag gifver i allt väsentligt den förste talaren rätt. Det är visserligen
sant, att lagstiftningen bör byggas på vissa principer, såsom
den andre talaren framhöll, men jag tror ock, att man ej skall drifva
dessa principer in absurdum. Så är det med principen om eganderätten,
då man anser den innebära, att värdelösa ting icke utan ersättning
må tagas. Jag håller till allmänt, nyttiga ändamål den nuvarande
principen för att vara noblare och rigtigare, den att, då staten
lägger väghållningsbördan på en viss klass eller vissa personer i
samhället, desse skola hafva rätt att utan godtgörelse taga grus och
sand på annans utmark. Deuna lilla inskränkning anser ing iordegaren
mycket väl kunna och i billighetens namn höra tåla. "Också
förfäktade jag, då frågan var före inom särskilda utskottet, den me -

Lagför slag
angående
väghällningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

Lagförslag ring, som den förste talaren framstälde, och vann så till vida utskotangående
tet derför, att man gick en medelväg. Man ansåg, att under nuva^besvåretT
rande förhållanden det kunde inträffa fall, då äfven på utmarker ett
Utgörande på grustag hade anmärkningsvärdt värde för jordegaren. Utskottet beslöt
landet. då i denna del den förändring, att häradsrätten skulle, om vederbö(Forts.
) rande ej enades, efter instämning af väghållningsskyldig, bestämma,
hvarest väglagningsämnen finge hemtas samt om och till hvilket belopp
ersättning skulle utgå.

Jag förmodar, att den förste talaren har en liknande erfarenhet
med min att bygga sitt yrkande på; i sådana fall har jag nemligen,
såsom denne, sett, huru skamligt den ene jordegaren söker preja sig
till betalning af den andre, den som har väghållet. Hvad åter.den i
andra momentet föreslagna förändring beträffar, kan jag icke biträda
densamma. Den särskilda nämnden finnes icke alltid att tillgå, .men
frågor om grus, hvar det må tagas o. s. v., äro sådana som hvarje år
kunna uppstå. Möjligen har man i många år varit ense om platsen
och ersättningen m. m., men så kommer en annan jordegare, i följd
hvaraf ny öfverenskommelse måste träffas, och då finnes icke någon
särskild nämnd, som kan pröfva denna sak.

Jag skulle för min del ej hafva något emot herr Ungers förslag;
men, då nu, likasom i särskilda utskottet, de finnas, som anse, att det
går för långt, vill jag yrka bifall till särskilda utskottets förslag i
denna del, som endast deri skiljer sig från det nu föreliggande, att
enligt det förra häradsrätten egde bestämma Dom och till hvilket belopp»
ersättning skall utgifvas, under det i det senare endast står:
»till hvilket belopp». Det torde afskräcka från försök att preja väghållarne,
och jag föreställer mig, att det äfven skulle kunna afhålla
en och annan från dessa för domaren så motbjudande rättegångar.

Herr Annerstedt: Med den andre talaren i ordningen instäm mer

jag fullkomligt deri, att det är lagstiftarens ovilkorliga skyldighet
att skydda eganderätten, och att således en lagförändring, som skulle
hafva till syfte endast att bereda eganderätten skydd, icke borde
gifva anledning till grundade anmärkningar. Men, mina herrar,
här är icke fråga om att skydda eganderätten. Genom den af lagutskottet
föreslagna ändringen i nu gällande lag åstadkommes icke
något bättre skydd för eganderätten, utan befrias de enskilde jorde^arne
från en skyldighet, som h vilat på deras jord från urminnes
tid. Lika orätt som det skulle vara, om lagstiftaren under åberopande
af skydd för eganderätten upphäfde de servitutsrätter, som enskilde
jordegare emellan förekomma, lika origtigt är det enligt min uppfattning
att i detta fall, under påståendet att vilja skydda eganderätten,
vidtaga en lagstiftning, som skulle upphäfva den med de
vanliga servitutsrättigheterna fullt analoga rätt för vägbyggnadsskyldige
jordegare att taga sand, grus eller sten på grannars egor. Det är
nemligen för hvar och en, som tager kännedom om stadgandet i 12:te
§ 25 kap. byggningabalken, då man besinnar, att detta lagstadgande
i vår rätt icke var någon nyhet, klart, att här gäller det frågan om upphäfvande
af en servitutsrätt, som för närvarande hvilar på viss utmark.
Jag tillåter mig att med en kort benämning kalla denna rätt för en

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

servitutsrätt, ehuru medgifvas bör, att från rent teoretisk synpunkt
densamma i vissa afseenden skiljer sig från servitutsbegreppet. Men
från den synpunkt, som här är i fråga, är denna rätt fullkomligt likartad
med en servitutsrätt. Och vid sådant förhållande torde det vara
lämpligast att under diskussionen begagna ett uttryck, som är lätt
att fatta och der ordet för eu hvar genast betecknar hvad frågan
gäller, framför att begagna en ordvändning, som visserligen skulle
vara korrektare, men som skulle hafva det felet att vara lång och
omständlig och måhända svårare att genast uppfatta. Då nu så är,
att den rätt, hvarom frågan gäller, är en servitutsrättighet, synes det
otvifvelaktigt vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att
denna rätt fortfarande bibehålies hvilande på jorden, och tillräcklig
rättsgrund saknas att genom dess upphäfvande göra väghållningsbesväret
för öfriga byggnadsskyldige tyngre. Och den omständigheten,
att man i beskattningshänseende gör förändring i väglagstiftningen, kan
icke innebära någon tillräcklig anledning att vidtaga ändringar i det
på privaträtten grundade förhållandet, att de särskilda jordegare,
hvilka enligt den nya lagen skulle förblifva skyldiga att utgöra väghållningsskyldigheten
in natura, fortfarande skulle vara berättigade att
på utmark, der grustag är beläget, utan ersättning taga det för väglagningen
nödiga grus. Något tvång att för eganderättens bevarande
upphäfva denna rättighet har icke af den föregående talaren blifvit
uppvisadt. Icke heller innehålles i utskottets betänkande något dylikt
bevis; ty den omständigheten att jordegaren, ifall det blefve förbjudet
för den väghållningsskyldige att utan afgift taga grus på utmarken, derigenom
skulle få större inkomst än förut, detta kan enligt mitt förmenande
omöjligt anses såsom något bevis härför eller såsom en tillräcklig
rättsgrund att ändra hittills gällande lag i det syfte, att en sådan
ökad inkomst eller ökad förmån skulle genom lagstiftning honom
beredas. Det förhållande, att denna rätt kan missbrukas, bör naturligtvis
leda dertill, att, om så behöfves, för utöfvandet af densamma
stadgas sådana former och föreskrifvas sådana försigtighetsmått, att
missbruken förebyggas, och det är inga svårigheter för lagstiftaren
att i detta ämne gifva dylika föreskrifter, ehuru vid detta tillfälle
någon återremiss i sådant syfte icke kan komma ifråga. Men det
kan icke möta några svårigheter att framdeles få sådana vilkor fogade
till lagen.

För öfrigt kan det sättas i fråga, om dylika tilläggsbestämmelser
för närvarande skulle vara oundgängligen behöfliga. Åtminstone
framgick af den föregående talarens anförande, att för honom icke
mött några svårigheter att med nu gällande lag förekomma, att missbruk
vid utöfningen af ifrågavarande rättighet egde rum. Under
sådana förhållanden och då, på sätt den föregående talaren antydt,
ett upphäfvande af den nu gällande servitutsrätten i fråga om grustägt
skulle medföra ett betydligt förökande af kostnaderna för väghållningen,
synas tillräckliga skäl tala för bifall till det af den förste
talaren framstälda förslaget. Det är ju gifvet att, så vida Första
Kammaren antager förslaget, lagutskottet vid en blifvande sammanjemkning
har tillfälle att så formulera detsamma, som utskottet finner
lämpligt.

Lagjörslag
angående
väghållningsbesv
årets
utgörande på
landet.
(Forts.)

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

Lagförslag På dessa grunder vågar lag anhålla om bifall till herr Unger»
angående förslag.
vaghallmngs- °

besvärets

utgörande på Herr Gahn: Man har här under diskussionen yttrat, att grus landet.

tägt skulle vara en för jordegaren värdelös sak, och att man följ ak t(Forts.
) ligen tyckte, att icke något intrång i eganderätten skedde, om man
medgåfve allmänheten att få på annans utmark taga sand och grus.
Jag hyser deri en fullkomligt motsatt åsigt. Det finnes fall, der
grustägten å eu egendom är af så liten omfattning, att egaren mer
än väl sjelf behöfver detta grus för att underhålla sina egna vägar,.
och då förefaller det mig orätt, att andra skola för underhållet af de
allmänna vägarne få uttömma dessa grustillgångar, så att egaren sedan
står utan och kanske får dyrt köpa grus för underhållet af sina egna
vägar. Grustagen äro således under sådana förhållanden alldeles icke
någon värdelös sak för jordegaren. Det blir tvärt om ett ganska stort
intrång i eganderätten, om man medgifver en sådan rätt till grustägt.

Vidare förekommer på vissa orter, att grussamlingar äro mycket
sällsynta och måste med stora kostnader eftersökas på skogarna för
egarens eget behof. När han då nedlagt stora kostnader för att söka
och slutligen funnit och blottat ett grustag, skall allmänheten rusa
dit och begagna sig af'' hans påkostnader för att taga bort gruset.
Sådant finner jag orättvist, och om också sådant var medgifvet fördom,
så, då nu är fråga om att ställa väghållningsbesväret på rättvis
grund, så att alla skola deri deltaga, finner jag äfven rättvisan kräfva,
att icke jordegaren skall vara nödsakad att släppa till grus för intet.

För min del yrkar jag derför bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Jemte det jag instämmer i den siste talarens

yttrande, ber jag att särskildt få påpeka, att talaren på dalabänken
såsom skäl för sitt yrkande framstält den åsigten, att det icke vore
lämpligt att hindra personer att för allmänna ändamål taga värdelös
egendom. Ja, det är just denna åsigt, som ligger till grund för den
bestämmelse i fråga, som nu gäller. Då det stadgades, att man utan
ersättning finge å utmark taga grus och sten, var nemligen allmänna
uppfattningen den, att utmarker vore så godt som värdelösa. Detta
förhållande är nu alldeles förändradt. I de flesta orter har utmarken
nu ett helt annat värde, än då lagen skrefs. Man är nu vanligen lika
rädd om utmarken som om inegorna. Jag har emellertid sett ställen, der
rättigheten att hemta grus och sten mycket missbrukats. Genom att
taga grus i hålor här och hvar har man förstört icke blott, enstaka jordbitar
utan stora delar af utmarken. Då grunden för lagen, ratio legis,.
upphört, synes det mig rigtigt att också upphäfva sjeliva lagen.

Samme talare nämnde, att han hört exempel på att jordegare
försökt att oskäligt preja beträffande ersättning för grushemtning.
Ja, sådana försök kunna ju göras, men jag antager, att vid den domstol,
der den ärade talaren är ordförande, sådana prejningsförsök
misslyckats. Vidare påpekade han, att det skulle möta stora svårigheter
för den närmaste tiden, om detta stadgande infördes. Det
skulle draga ut länge, innan jordegarne hunne skaffa sig erforderligt
grus. Jag tror, att han kan vara lugn i detta afseende, ty i de flesta

Torsdagen den 30 April.

>'':o 27.

trakter finnas grustag för den närmaste tiden ordnade, så att det nog Lagförslag
finnes det tillräckligt för de närmaste årens behof''. Jag tillåter mig tfn9fenlfe
slutligen påpeka, att lagutskottets förslag i nu förevarande afseende
öfverensstämmer med det förslag Kong!. Maj:t 1889 aflemnade till utgörande på
Riksdagen. På dessa grunder tager jag mig friheten yrka bifall till landet.
lagutskottets förslag. (Ports.)

Herr Unger: Med anledning af den siste talarens yttrande, att

stora missbruk kunna begås vid grustägt, så att stora gropar onödigtvis
upptagas här och der på utmarken, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på nu gällande föreskrift i kongl. brefvet af den 25 nov.
1802, att, »då vägbyggare vilja hemta sand å andra hemmans
inegor, åkergärden, ängar och hagar, bör jordegaren deröfver förut
ofelbart höras och, i händelse af motsägelse, dermed på enahanda
sätt som med åverkansmål efter lag förfaras, samt alla stridigheter
om väglagningsämnens tagande tillhöra domarens i orten pröfning;»
hvaremot sand å skog och utmark må tagas, då det slcer i den ordning
att »gropar ej på flera ställen öppnas''».

Han förmenade vidare, samme talare, att det skulle finnas tillräckliga
grustag nu, så att det icke blefve några tvister i den närmaste
framtiden. Ja, nu finnas nog grustag att för väghållarne anlita,
men frågas: hvar skola de taga grus, sedan nya laoen trädt i kraft? Det
är detta, som kommer att väcka tvister, och lydelsen af 83 §, att man,
innan grus får tagas, antingen skall träffa öfverenskommelse eller få
afgjordt inför rätta till hvad belopp gruset måste ersättas, skall hafva
till följd, att väghållarne i mellersta och norra delarne af riket under
ett par tre år, innan alla dessa många rättegångar hunnit afgöras,
sedan nya lagen trädt i kraft lära komma att alldeles sakna grustag.

Ett annat förhållande är det i södra Sverige; der finnas grustag
på inegorna, och der är det redan nu bestämdt, hvad man skall betala.
I de norra orterna deremot blifva väghållarne, som sagdt, utan grus
de forsta åren. Ensamt med hänsyn till den omständigheten torde
man icke böra nu vidtaga en åtgärd, som försvårar öfvergången från
gamla till nya systemet.

Det yttrades af eu högt ärad talare här midt emot, att en sammanjemkning
inom lagutskottet skulle komma att ske, om förslaget
ginge igenom. Jag ber att dervid få erinra, att det förslag, som
han och jag framstält, håller på det bestående, och att, det andra
förslaget åsyftar en omstörtning deraf. Vi hafva således vid eventuel
sammanjemkning denna fördel på vår sida.

Herr Claesons förslag är visserligen en bit på väg i samma syfte,
som jag tagit mig frihet förorda, men det lider, äfven det, af det
felet, att det, om överenskommelser ej kunna träffas, förutsätter
rättegångar och tvister, innan grus får tagas, hvarför jag fullföljer
yrkandet om bifall till det af mig vördsamt framstälda förslaget.

Herr Sjöcrona: Den nu föreliggande frågan har, såsom många

andra, två sidor, eu principiel och en praktisk.

Den principiella sidan berör den frågan, huru vida man skall i
lagen tillerkänna de väghållningsskyldige rätt att göra sådant intrång

Ji:o 27. 10 Torsdagen den 30 April.

Lagförslag på annans enskilda egor, att de der skola få taga grus och sten till
»~T}!~nnde .väglagning utan någon som helst ersättning, när det sker på utmark.

besvärets Jag vågar föreställa mig, att då man år 1891 skall skrifva en fullutgörande
pa komligt ny lag i detta ämne, man väl icke rätt gerna kan vilja
landet. längre behålla en föreskrift af den beskaffenhet, att ett sådant intrång

(Ports.) på eganderätten skulle få ega rum utan någon som helst ersättning,
äfven om ett sådant grustag kunde för egendomen i fråga hafva högt
värde, hviiket ju, såsom en föregående talare ock erinrat, ofta kan
vara fallet. Det allra längsta, hvartill jag kunde gå, skulle vara att
taga det förslag, som framstäldes af särskilda utskottet 1889, nemligen,
att man i stället säger, att häradsrätten skall bestämma, »om och till
hviiket belopp» ersättning skall utgå för att, såsom herr Claeson
rigtigt fastade uppmärksamheten vid, gifva en antydan om att, derest
det grustag, som är i fråga, är för egendomen alldeles värdelöst,
häradsrätten icke skall vara ovilkorlig! skyldig att döma till ersättning.
Begränsar man frågan till valet emellan detta särskilda utskottets
förslag och det nu af lagutskottet framstälda, är frågan ofantlig liten
och obetydlig; och härmed kommer jag in på den praktiska sidan af
saken. Från den sidan sedt må sägas, att saken är så obetydlig, att
man kan vara med om hvilketdera förslaget som helst. Jag var ordförande
i 1889 års särskilda utskott och ansåg mig icke nödsakad att
reservera mig mot den redaktion, som då antogs, men då nu inom
lagutskottet en annan åsigt gjort sig gällande, gifver jag företräde åt
den. Enligt den föredragna § måste man, så snart öfverenskommelse
icke kan träffas, alltid vända sig till häradsrätten, och häradsrätten skall
bestämma om och hvar man får hemta grus. Finner häradsrätten,
att grustaget är af föga eller intet värde, sätter naturligtvis häradsrätten
ersättningen så lågt, att den blir detsamma som ingenting, och
då spelar denna ersättning ju ingen rol. Men man gör måhända den
invändningen, att man på detta vis uppmanar till rättegångar, och
rättegångar kosta penningar. Om likväl en väghållningsskylöig, som
vill hemta grus på en jordegares område, i vitnens närvaro erbjuder
honom lika eller högre ersättning, än häradsrätten finner sig böra
tilldöma honom, är det ju gifvet, att häradsrätten i sådant fall icke
tillerkänner den krånglande jordegaren rättegångskostnadsersättning.

Med afseende härå yrkar jag bifall till utskottets förslag.

flen- Tamm Hugo: Jag tror, att den olika uppfattningen i
denna fråga beror på den kännedom hvar och en har om olika lokala
förhållanden. Det lider intet tvifvel, att på många ställen grustagen
äro så sparsamma, att det är en verklig uppoffring att afstå dessa,
då man dessutom — såsom här förut påpekats — ofta har den olägenheten,
att de, som taga grus, rent af förstöra grustagen. På sådana
orter, der det är ondt om grus, kan jag för min del icke finna
annat än att det är rättvist, att ersättning lemnas. På de ställen
åter, der grustillgången är så riklig, att man kan finna grus snart
sagdt hvar som helst, har det föga saluvärde. I det fallet kommer
säkerligen konkurrensen att hålla grustagen nere vid så låga pris,
att det icke blir synnerligen betungande för den väghållningsskyldige.
Således kan jag icke finna den föreslagna ersättningen annat än

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

stämma med rättvisa och icke behöfva medföra synnerligen stora Lagförslag

praktiska olägenheter. . .. .. . väghåUnings Yrll

man hafva i ekonomiska förhållandena full rättvisa, så ser %esvärets
jag ingen annan utväg, än att staten förbundes att inköpa alla grustag utgörande på
i Sverige, der sedan hvar och en finge hemta fritt, ett förslag, som landet.
principielt åtminstone ej stridde mot den anda, som äfven i denna (Forts.)
lag vunnit uttryck i att staten allt jemt får sitta eniellan.

Jao- för min del kan icke annat än yrka bifall till utskottets

förslag.

Herr Claeson: Då ingen understödt mitt förmedlingsförslag och
de skäl, som af herr Annerstedt anförts till stöd för den af herr
Unger föreslagna lydelsen af 1 mom. i paragrafen äro tungt vägande,
ber jag, för att icke åstadkomma splittring, att få återtaga mitt förslag,
och jag gör det så mycket hellre, som, om kammaren är benägen
att taga herr Ungers förslag och utskottet skulle vara obenäget
att gå så långt, mitt förslag möjligen kan komma att antagas som
sammanjemkningsförslag af utskottet.

Herr Öländer: Jag lofvade visserligen i går att icke vidare
uppträda i denna fråga, men det blef mig icke möjligt att hålla detta
löfte, då jag hörde de skarpa anmärkningar, som gjordes mot denna
paragraf, hvars innehåll jag till fullo gillar. Man har sagt, att sand,
grus och sten äro värdelösa objekt. Bn föregående talare har redan
tydligt ådagalagt det origtiga häri, så att jag behöfver icke säga
många ord derom. Jag vill blott fråga: är verkligen grus och sten
något så värdelöst, då det måste användas till ett så vietigt ändamål,
som att göra de allmänna vägarne fasta och farbara? År det värdelöst
då det mångenstädes måste köpas, och skall jordegaren behöfva
finna sig i att störa- grustag förstöra den kringliggande skogen? Det
är icke gerna möjligt, att någon kan med allvar vidhålla ett sådant
påstående. Vidare säde den förste talaren, att de förhållanden, som
nu existera i berörda afseende, icke framkallat klagomål. Detta bestrider
jag på det högsta. Jag åtminstone har hört klagomål öfver
allt, och dessa skola säkerligen stegras ju mer man kommer att vårda
sig om skogen. Hvartenda större träd är numera af värde, men
genom dessa grustag, som öppnas än här och än der, förstöres växtligheten
i stor utsträckning.

Vidare har man anmärkt, att den nu föreslagna bestämmelsen
vore ett nytt, hittills okändt stadgande, men, mine herrar, icke alla
nya stadganden äro dåliga, och det skälet är således sämre än hvad
man anfört till försvar för nyheten.

Man har äfven uttalat fruktan, att stadgandet skulle gifva anledning
till prejeri och andra missbruk. Missbruk kunna ju uppstå i
fråga om allt, men i detta speciella fall har man alls ingen orsak att
frukta några missbruk, ty den nämnd, som är tillsatt för att uppskatta
vägunderhållets värde, behöfver icke taga hänsyn till enskilda
aftal mellan de olika jordegarne, utan endast till, hvad underhållet
rätteligen bör kosta, och är berättigad att derefter bestämma underhållskostnaden.
Enskilda aftal jordegare emellan kunna väl tjena

N:o 27.

Lagförslag
angående
väghållnings
besvärets
utgörande pt
landet.
(Ports.)

Torsdagen den 30 April.

till ledning, men om deri uppgillra pris äro öfverdrifna, kan nämnden
lätt undersöka och utreda verkliga förhållandet.

En ärad talare på stockholmsbänken påstod, att lagförslagets
(antagande innebure eu dugtighet deruti, att man upphäfde en servitutsrätt,
som redan funnes. Jag vet icke, huru han kunde påstå, att
detta är en servitutsrätt. En sådan är för handen, då en fastighet
har rätt till vissa förmåner som af en annan skola utgå, eller då en
fastighet måste lida eller tåla ett visst intrång af en annan, men
att utsträcka servitutsbegreppet derhän, att det äfven skulle innefatta
det fall, hvarom nu är fråga, är väl ej rigtigt. Den skyldighet, som
här afses, är att anse såsom ett onus, och att upphäfva ett sådant
lärer icke i lagstiftningen vara något ovanligt.

På grund af hvad jag härmed anfört, får jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, .yttrade herr
vice talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att, enär olika yrkanden tramstälts beträffande hvardera stycket
i nu förevarande paragraf, särskilda propositioner komrne att göras
rörande hvartdera stycket.

Härefter anförde herr vice talmannen, att i afseende på första
stycket yrkats, dels att detsamma skulle godkännas,odels ock, af herr
Unger, att stycket skulle erhålla följande lydelse: A kronans allmänning
äfvensom i öfrigt å skog och utmark må sand, grus eller sten
till allmän vägs underhåll tagas, med iakttagande af de bestämmelser,
som domstolen, i händelse af derom yppad tvist, meddelar.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på styckets godkännande i öfverensstämmelse
med utskottets förslag vara med öfvervägande jä besvarad.

Vidare yttrade herr vice talmannen, att beträffande andra stycket
i föreliggande paragraf yrkats, dels att det skulle godkännas, dels
ock, af herr Unger, att stycket skulle godkännas med den ändring,
att näst efter ordet »öfverenskommelse» infördes meningen: som af
särskilda nämnden godkännes.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden, och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af den lydelse, utskottet föreslagit för ifrågavarande stycke,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Unger begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra stycket af 33 § i lagutskottets förslag
till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
röstar

Ja;
Nej;

Den, det ej vill, röstar

X;o 27.

Torsdagen den 30 April.

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande stycke med den ändring,
att näst efter ordet »öfverenskommelse» införes meningen: som af
särskilda nämnden godkännes.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

Ja—76;

Nej—35.

34 och 35 §§, III kapitlets öfverskrift, 36—45 §§, IV kapitlets
öfverskrift samt 46 §.

Godkändes.

47 §.

Herr Annerstedt: Herr grefve och vice talman! Mine herrar!
Då grunderna för detta lagförslag äro så uppgjorda, att de väghållningsskyldige,
hvilka- in natura skola utgöra sina pligter, hafva fördel
af att de verkliga kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande
högt uppskattas, och denna fördel blir större för dem i samma mån
som kostnaderna uppskattas högre, under det deremot för staten och
öfrige väghållningsskyldige ett motsatt förhållande eger rum, så ligger
det i öppen dag, att det är af största vigt, att de nämnder, hvilka
skola värdera kostnaderna för väghållningsskyldighetens utgörande
in natura, äro så sammansatta, att man har några garantier derför
att deras uppskattningar blifva rigtiga. I detta afseende synes mig
den af lagutskottet föreslagna särskilda nämnden erbjuda allt för
ringa garantier. Det yttrades visserligen under gårdagens diskussion,
att det i hvarje län funnes hederliga personer och att endast sådana
skulle inväljas i nämnderna, der man med säkerhet kunde antaga
dem komma att göra rigtiga och goda uppskattningar. Men, mine
h.errar, först och främst är det en af erfarenheten vitsordad regel,
att om de personer, som sättas att uppskatta ett ting, hafva något
intresse af att uppskattningen verkställes så, att den utfaller i en
viss rigtning, de, oaktadt de äro hederliga och bra karlar, låta sin
uppfattning medvetet eller omedvetet i större eller mindre mån influera
på denna uppskattning. Derför har det ock varit för lagstiftaren
angeläget att tillse, att när domare hafva att afgöra rättstvisten
eller företaga uppskattningar, några enskilda intressen eller hvad
man benämner jäf icke må förekomma hos dem. Då man söker organisera
nämnder för att verkställa uppskattningar, kan man icke i
detta afseende på nämndernas ledamöter ställa samma fordringar som
på domare, ty då skulle ofta inträffa, att man blefve nödsakad att
söka ledamöterna på för långt håll och derjemte vid valet vore inskränkt
till personer, hvilka af andra omständigheter, såsom bristande
sakkännedom o. d., icke vore lämpliga att taga plats i nämnden.

Nso 27.

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

Torsdagen den 30 April.

Här står deremot en annan metod lagstiftaren till buds, nemligen att
sammansätta nämnderna så, att de olika intressena der blifva någorlunda
jemnt representerade och derjemte insätta ett tillräckligt antal
ledamöter, som kunna betraktas såsom ojäfvige.

Den nämnd, hvarom här är fråga, är så sammansatt, att de väghållningsskyldige
deri insätta två ledamöter och de två öfrige förordnas
af konungens befallningshafvande. Man behöfver icke mycket
betrakta sammandraget öfver fyrktalen på landet för att kunna i likhet
med en talare under gårdagen framställa det påståendet, som icke
kan vederläggas, att med undantag af några bruksdistrikt och några
kommuner, der ett eller annat stort industriel etablissement är beläget,
hvilka orter dock utgöra ett försvinnande fåtal, jordegarne, de
som skola utgöra underhållet in natura, öfver allt utgöra en så absolut
majoritet, att det aldrig någonsin komme att inträffa, att andra än
jordegare blefve valda på de kommunalstämmor eller sammanträden,
hvari ledamöter i nämnden skulle af de väghållningsskyldige utses. Det
är naturligt att jordegarne, hvilka hafva så stort intresse af att väghållningstungan
icke uppskattas för lågt, skola se noga till, att till
värderingsman endast väljas personer, om hvilka hvarje misstanke
att de skulle göra för låg uppskattning på förhand är utesluten. På
detta sätt skulle nu i nämnderna insättas två personer, hvilka alltid
skulle vara benägna att så högt som möjligt uppskatta kostnaderna
för väghållet in natura.

Det återstår då de två ledamöterna i nämnden, hvilka skulle förordnas
af konungens befallningshafvande. Om man ser hvilken ersättning
i 50 § är bestämd för ledamöterna i uppskattningsnämnden,
tror jag icke, att det påståendet är för djerft, att då konungens befallningshafvande
skall utse ledamöter i alla de särskilda nämnder,
som behöfvas för verkställande af de uppskattningar, hvilka förekomma
inom länet, konungens befallningshafvande mången gång
icke skall kunna vara säker derpå att de personer, som utses, äro
sådana, att de hafva både vilja och förmåga att se till att uppskattningarne
icke blifva allt för betungande och att de blifva någorlunda
lika inom de olika taxeringsdistrikten i länet. För detta ändamål
synes mig ytterligare garantier än de förslaget erbjuder nödvändiga,
i synnerhet om man derjemte hågkommer att misstag, som begås
vid uppskattningarne, icke kunna rättas på tio år.

Vid sådant förhållande skulle mitt yrkande rätteligen vara, att
denna paragraf blefve återremitterad till lagutskottet, för att utskottet
måtte blifva i tillfälle att uppgöra förslag till en sådan sammansättning
af nämnden, som lemnade större garantier för ett opartiskt afgörande
af de värderingar, hvilka till dem hänskjutas. Men då frågans
ställning till följd deraf, att Andra Kammaren redan fattat beslut,
nu är sådan, att en återremiss icke skulle tjena till något, torde
icke något annat återstå än att här föreslå en annan sammansättning
af nämnden.

Mitt förslag går i främsta rummet derpå ut, att i lagen intagas
bestämda föreskrifter, att af de två ledamöter, hvilka de väghållningsskyldige
utse, den ene skall vara sådan, att han är skyldig att fullgöra
vägunderhållet in natura, och den andra sådan, att han icke är

15 N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

pligtig att utgöra väghållningsskyldigheten på detta sätt. Genom en Lagförslag
sådan anordning skall man i nämnderna få representanter för de .a''''?!i<Jlj!n!ie
båda olika intressen, som söka göra sig gällande vid uppskatt- besvärets
ningen. utgörande på

Då jag vidare är af den åsigt, att det är för den allmänna rätts- landet.

känslan ytterst stötande, om det skulle inträffa, att i två härad, som (Ports.)

gränsa till hvarandra och hvilkas vägar äro lika svåra att underhålla,
der man har lika långt till grustag o. d., ersättningsskyldigheten bestämdes
så olika, att den i det ena komme att uppgå till mångdubbelt
större belopp än i det andra, förefaller det mig lämpligast, att
för undvikande af sådana missförhållanden de två af konungens befallningshafvande
utsedde ledamöterna väljas för hela länet. Jag
anser mig hafva stöd för detta yrkande uti ett yttrande af lagutskottets
ordförande, om ock ej afgifvet till protokollet under gårdagens
diskussion, att han vore af den åsigt, att konungens befallningshafvande
skulle komma att tillse, att de af dem utsedde ledamöterna
fungerade på flera ställen.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit uttaladt, och då
det derjemte torde vara lämpligt att en möjlighet förefinnes till någon
jemkning i det af mig framstälda förslaget, derest detsamma af kammaren
antages, tillåter jag mig ock föreslå, att ordföranden i nämnderna
— i likhet med hvad förhållandet är beträffande en annan
uppskattningsnämnd — utnämnes af Kongl. Maj:t.

Jag får följaktligen föreslå, att den 47 § gifves följande förändrade
lydelse:

»Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes länsvis af en
nämnd, hvars ordförande Kongl. Maj:t på förslag af landshöfdingen
förordnar, och till hvilken nämnd landshöfdingen utser en ledamot.
Ordföranden och den ständiga ledamoten i nämnden förordnas hvardera
för tre år. Derjemte skola i hvarje väghåilningsdistrikt de väghållningsskyldige
utse två tillfälliga ledamöter, en egare af jordbruksfastighet
och en väghållningsskyldig, som icke är pligtig att utgöra
vägunderhållet in natura, att i nämnden deltaga i uppskattningen af
underhållskostnaden inom vägdistriktet. Val af tillfälliga ledamöter
verkställes (lika med utskottets förslag) — — — sammanlagda vägfyrktal.
I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande
och ledamöter är stadgad, böra för dem förordnas suppleanter.

En efter analoga grunder sammansatt nämnd har, såsom jag nyss
nämnde, i ett annat uppskattningsändamål länge verkat i vårt land
och, så vidt min erfarenhet sträcker sig, hafva resultaten af dess arbete
utfallit fullt tillfredsställande. Jag syftar på den nämnd, som
varit i verksamhet för reglering af presterskapets aflöning.

Herr Sjöcrona: Jag kan säga, att jag i allt hvad den näst föregående
talaren anförde till stöd för sitt framstälda förslag instämmer
med honom. Syftemålet med hans förslag är ju att bereda ett jemnt
inflytande inom nämnden åt begge de stridiga intressen, som kunna
göra sig gällande och tillika bereda tillräckligt inflytande i nämnden
åt ett element, som bör stå öfver alla enskilda intressen och bevaka

K:o 27.

Torsdagen den SO April.

Lagförslag det allmännas rätt. Förslag har också förevarit i lagutskottet att

avgående denna nämnd skulle bestå af fem ledamöter, af hvilka konungens

besvärelT" befallningshafvande utsåge ordföranden och två ledamöter, och om
utgörande på detta förslag vunnit pluralitet, hade jag för min del visserligen varit
landet. med derom. Jag föreställer mig dock, att lagutskottets förslag be (Forts.

) reder tillräckliga garantier i det syfte, som här antydts. Det stad gas

i 48 §:

»Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut.
Vid lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.
»

Således, om de två af konungens befallningshafvande utsedde
ledamöterna hålla tillsammans, blir deras mening alltid gällande, och
om de tre ledamöterna hafva hvar sin mening, gäller den af konungens
befallningshafvande utsedde ordförandens. Då härtill kom, att
ju derå ledamöter, man insatte i nämnden, desto större blefve kostnaderna
och desto svårare blefve det att få lämpliga personer att
åtaga sig detta uppdrag, ansåg jag mig kunna och böra vara med om
detta förslag.

Hvad särskildt angår det af talaren framstälda förslag att ordföranden
skulle utses af Kongl. Maj:t, vill jag endast erinra derom,
att detta Kongl. Magt utseende af ordförande skulle, såsom ock föreslaget
är, ske på förslag af konungens befallningshafvande, och det
skulle blifva alldeles undantagslöst att icke Kongl. Maj:t till ordförande
utsåge den af konungens befallningshafvande dertill föreslagne,
hvadan det faktiskt blefve konungens befallningshafvande, som tillsatte
ordförande. Det vill då synas, som vore det temligen onödigt
att besvära Kongl. Maj:t med en sådan mängd framställningar, som
dock fordrade sin expedition och betungade arbetet inom civildepartementet.
Med afseende härå yrkar jag bifall till utskottets förslag
i denna paragraf.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande den nu föredragna paragrafen yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Annerstedt, att paragrafen
skulle erhålla följande lydelse: Den i 46 § föreskrifna uppskattning
verkställes länsvis af en nämnd, hvars ordförande Kongl. Maj:t på
förslag af landshöfdingen förordnar, och till hvilken nämnd landshöfdingen
utser en ledamot. Ordförande och den ständiga ledamoten i
nämnden förordnas hvardera för tre år. Derjemte skola i hvarje väghållningsdistrikt
de väghållningsskyldige utse två tillfälliga ledamöter,
en egare af jordbruksfastighet och en väghållningsskyldig, som icke
är pligtig att utgöra vägunderhållet in natura, att i nämnden deltaga
i uppskattningen af underhållskostnaden inom vägdistriktet. Val af
tillfälliga ledamöter i nämnden verkställes — — — (lika med utskottets
förslag) — -—■ — sammanlagda vägfyrktal. I samma ordning,
som för utseende af nämndens ordförande och ledamöter är stadgad,
böra för dem förordnas suppleanter.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden, och förklarade sig anse propositionen på

Torsdagen den 30 April. 17 Jiso 27.

den nu föredragDa paragrafens godkännande vara med öfvervägande Lagförslag
ja besvarad. angående

t väghållnlngs _

besvärets

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och utgörande på
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse: landet.

(Forts.)

Den, som godkänner 47 § i lagutskottets förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter Kammaren, att paragrafen skall erhålla följande
lydelse: Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes länsvis
af en nämnd, hvars ordförande Kongl. Maj:t på förslag af lands.
höfdingen förordnar, och till hvilken nämnd landshöfdingen utser en.
ledamot. Ordförande och den ständige ledamoten i nämnden förordnas
hvardera för tre år. Derjemte skola i hvarje väghållningsdistrikt
de väghållningsskyldige utse två tillfälliga ledamöter, en egare af
jordbruksfastighet och en väghållningsskyldig, som icke är pligtig att
utgöra vägunderhållet in natura, att i nämnden deltaga i uppskattningen
af underhållskostnaden inom vägdistriktet. Val af tillfälliga
ledamöter i nämnden verkställes —---(lika med utskottets förslag)
—--sammanlagda vägfyrktal. I samma ordning, som för

utseende af nämndens ordförande och ledamöter är stadgad, böra för
dem förordnas suppleanter.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—52;
Nej—58.

48 §.

Herr Annerstedt: Då genom bestämmelserna i detta förslag
staten skulle komma att åläggas betydande skyldigheter, torde, i öfverensstämmelse
med hvad i andra likartade förhållanden eger rum, ett
stadgande deri böra intagas, att kronans ombud skall ega rättighet
att närvara vid uppskattningsnämndens sammanträden. Jag föreslår
derför, att till 48 § fogas ett tredje moment, så lydande:

»Vid nämndens sammanträde skall kronoombud vara tillstädes
för bevakande af kronans rätt».

Jag anhåller vördsamt om bifall härtill.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 27.

>'':o 27.

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Torts.)

Torsdagen den BO April.

Herr Larsson, Lisa Olof: För min del kan jag icke underlåta
att yrka bifall till denna paragraf oförändrad. Skall icke kronans
rätt vara fullt betryggad sedan kammaren antagit herr Annerstedts
förslag, enligt hvilket Kongl. Maj:t skall tillsätta ordföranden i nämnden
och Kongl. Majrts befallningshafvande skall utse en ledamot deri?
Jag tycker att, om nu detta förslag också skulle antagas, blefve det
tårta på tårta. Det är väl icke meningen att nämnden skall blifva
så dyr som möjligt eller att göra förslaget så oaptitligt som möjligt
i Andra Kammaren. Det blir, enligt mitt förmenande, svårt att få
igenom paragraf 47, sådan kammaren nu formulerat den, men jag
tror att det blir ännu större svårigheter att få detta igenom. Om
man såsom herr Annerstedt hyser en sådan misstro till allt hvad
jordbrukare heter, att han tror att de vilja »klå kronan» allt hvad de
kunna, så kan jag förstå detta förslag, men jag för min del hyser
förtroende för dem och anser således icke en dubbel kontroll behöflig.
Såsom nämnden är sammansatt, enligt utskottets och det af
kammaren nyss antagna förslaget, har den sidan, som skall bevaka
det allmännas rätt, öfverhanden. Jag anser derför kronans rätt bevakad
äfven utan att de väghållningsskyldige betungas med att äfven
kronoombud skall i nämnden närvara.

I detta anförande instämde friherre Klinckoivström.

Herr Treffenberg: I 49 §, hvilken kommer att föredragas näst
efter denna, finnes, såsom herrarne se, stadgadt att mot nämndens
uppskattning klagan icke får föras. Som jag kommer att der framställa
det påståendet — om ingen vill derifrån befria mig, hvilket
jag helst Båge — att klagan emot nämndens uppskattning skulle få
af kronans ombud i orten föras, och deraf naturligen äfven skulle
följa att kronoombudet skulle vid uppskattningstillfället vara närvarande,
förenar jag mig i det af herr Annerstedt framstälda yrkande.

Herr Stråle: På de af herrar Annerstedt och Treffenberg anförda
skäl anhåller jag att få yrka bifall till förslaget; dock hemstämmer
jag dervid, om icke ordet skall bör förändras till eger, ty
det kan hända att kronoombudet blir förhindradt att närvara, och då
skulle sammanträdet icke kunna ega rum.

Jag hemställer således om bifall till herr Annerstedts förslag
med ändring af ordet skall till eger.

Herr Annerstedt: Med anledning af herr Stråles yrkande får
jag förändra redaktionen af mitt förslag så att ordet skall ändras till
eger. Det blir då konungens befallningshafvandes sak att tillse, det
ombudet är närvarande vid nämndens sammanträden.

Herr Hasselrot: Om, såsom en talare ifrågasatte, klagan öfver
nämndens beslut finge föras, så synes det mig lämpligt och rigtigt
att i förevarande paragraf stadgande införes derom, att kronoombud
skall vid nämndens sammanträden närvara. Det är nemligen svårt
för ombudet att föra klagan, om det icke egt rättighet att vid för -

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

rättningen vara närvarande. Men då jag hyser den uppfattning att,
på sätt utskottet föreslagit, klagan icke må få ega rum i detta fall,
synes mig intet rimligt skäl finnas för att i förevarande paragraf
tillägga den af herr Annerstedt föreslagna bestämmelsen att kronoombud
skulle vara vid nämndens sammanträden närvarande. Om
konungens befallningshafvande utnämner två ledamöter i nämnden
eller, såsom nu föreslagits, en ledamot af konungens befallningshafvande
och ordföranden utses af Kongl. Maj:t, synes mig, som om man
med allt skäl kunde anse kronans rätt fullkomligt tillräckligt tillgodosedd.
För närvarande yrkar jag bifall till 48 § oförändrad.

Herr Treffenberg: Till min ledsnad har herr Annerstedt öfvergifvit
sitt första förslag. Jag ber derför att få taga upp det. Det
är gifvet att, om kronans ombud är förhindradt, så är det icke något
hinder för att i stället förordna annan kronobetjent, såsom vid en
mängd andra tillfällen eger rum. Jag anser mig ovilkorligen böra
hålla på att kronoombud är närvarande vid uppskattningen, då, såsom
jag önskar, klagan bör få föras af kronoombudet. Deremot är gifvet
att, om man har den uppfattning som den föregående talaren har,
man skall motsätta sig den här föreslagna ändringen.

Jag ber att få föreslå, att proposition främställes på herr Annerstedts
ursprungliga förslag så att ordet: skall kommer att qvarstå.

Herr Anderson, Albert: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att det är en väsentlig skilnad emellan de förrättningar, hvarom
här är fråga, och de förrättningar, der det gäller att bestämma en
skatt till staten eller kommunen. Vid bestämmandet af- skatter till
staten, såsom vid bevillningens påläggande, är det de skattskyldige,
som beskatta sig sjelfva, och staten har ett ombud närvarande vid
förrättningen för att se till att staten får sin rätt. Förhållandet är
helt annorlunda med den här föreslagna förrättningen, der det i
sjelfva verket blefve fråga om att beskatta staten, då det är på förhand
bestämdt, att staten skall bidraga till väghållet med en tiondedel
af det belopp, hvartill väghållningskostnaden uppskattas vid förrättningen.
På grund af det sätt, hvarpå den nämnd, som fått sig
uppdraget att verkställa beskattningen, blifvit sammansatt, anser
jag i likhet med den förste ärade talaren det alldeles nödvändigt
för bevarande af kronans rätt, att kronoombud är närvarande vid
nämndens sammanträden. Jag instämmer således i herr Treffenbergs
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på nu föredragna paragraf yrkats: l:o)
att densamma skulle godkännas; 2:) af herr Treffenberg, att paragrafen
skulle godkännas med tillägg af följande nya stycke: Vid nämndens
sammanträde skall kronoombud vara tillstädes för bevakande af
kronans rätt; och 3:o) af herr Stråle, lika med herr Treffenberg, med
den ändring att i det föreslagna tillägget ordet »skall» utbyttes mot
ordet »eger».

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

%itgörande på
landet. ''
(Ports.)

Torsdagen den 30 April.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden, och förklarade sig anse propositionen på bifall till
herr Treffenbergs yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits paragrafens godkännande utan förändring,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att 48 § i lagutskottets förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet skall godkännas med tilllägg
af följande nya stycke: Vid nämndens sammanträde skall kronoombud
vara tillstädes för bevakande af kronans rätt röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen utan förändring.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—65;
Nej—45.

49 §.

Herr Helander: I § 49 har utskottet tillagt de fyra sista raderna,
som börja med orden: »Då ny vägdelning sker, skall...» o. s. v.
I denna mening förekommer till en början ett tryckfel, som i hvarje
fall bör rättas. Det bör nemligen heta »inträffade» i stället för »inträffande».
Det var emellertid ej endast för att påpeka detta, som
jag begärde ordet. Min anmärkning gäller den meningen, att, då ny
vägdelning sker, skall i sammanhang dermed förnyad uppskattning
ega rum, hvarvid den sist faststälda graderingen bör ligga till grund.
När uppskattning sker och man dervid skall taga till ledning den
sist faststälda graderingen, kan denna sist faststälda gradering möjligen
vara gjord 100 år derförut. Det är ej någon bestämd tid, när
vägdelning skall ske, utan det beror på när förändrade förhållanden
dertill föranleda. Det kan väl ej vara rimligt att föreskrifva något
sådant som det anmärkta, då man gör en ny uppskattning; klart är,
att det är just den nya gradering, som sker vid vägdelningen, af
hvilken man bör taga rättelse, då, i sammanhang med denna, man
sedan uppskattar kostnaden. Jag antager, att annat ej heller är

Ji:o 27.

Torsdagen den 30 April.

utskottets mening, utan att utskottet har tänkt sig att då en sådan
uppskattning sker, utan förening med vägdelning, således 10 år efter
denna och vidare hvart tionde år, skall man taga den sist faststälda
graderingen till rättelse. Jag tror derför, att meningen varit, att de
sista orden skulle hafva lagts in litet förut, så att det skulle hetat:
»Askas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det på
konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, om sådan förordna, hvarvid den sist faststälda graderingen
bör ligga till grund, der ej sedermera inträffade förhållanden annat
föranleda. Då ny vägdelning sker, skall dock i sammanhang dermed
förnyad uppskattning ega rum». Jag tror visserligen, att det ej varit
skada, om hela meningen: »Då ny vägdelning...» o. s. v., som tilllagts,
alldeles uteslötes, men jag skall dock ej påyrka det. Dock
håller jag före, att det vore nyttigt, om orden omkastades på sätt
jag föreslagit.

Jag yttrade i går, att jag ej var för, att klagan öfver uppskattningen
ej finge föras, men derom vill jag ej göra något särskildt
yrkande. Det får någon annan göra, som anser sig dertill befogad.
Jag hemställer blott om den lilla omkastningen af meningarne, som
jag nu föreslagit.

Herr Annerstedt: Lika väl som taxeringsnämndens uppskattning
bör vara och är föremål för klagan, lika nödvändigt är det enligt
min åsigt, att i detta fall ej afskäres klagorätten öfver nämndens
uppskattning, som ju ligger till grund för utgörandet af ifrågavarande
skatt. Då nemligen detta lagförslag betraktar ifrågavarande skyldighet
såsom en beskattning, följer af allmänna rättsgrundsatser, att man
ej bör utan möjlighet till klagan stanna vid ett beslut, som en af
fyra personer sammansatt nämnd fattat. En sådan rätt till klagan
synes mig lika nödvändig från de väghållningsskyldiges sida, Indika
skola in natura utgöra besväret, som från statens och de öfrige väghållningsskyldiges
sida. Ty det är lätt att tänka sig att, om å ena
sidan nämndens uppskattning kan utfalla så, att besväret in natura
upptages till oskäligt högt pris, så är det å andra sidan möjligt att
ett motsatt förhållande eget rum, och derjemte kunna ofrivilliga misstag
eller origtigheter insmyga sig i uppskattningen. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, att såsom 49 § är affattad skulle det
uppenbaraste misstag i nämndens uppskattning ej kunna rättas, tv
klagan deröfver får icke föras — det må aldrig så tydligt vara ådagalagdt,
att detsamma är felaktigt, beslutet blir i alla fäll laga kraft
vunnet! Och detta felaktiga beslut skulle gälla ej ett, utan tio följande
år. Under sådana förhållanden och då derjemte enligt min uppfattning
rätt till klagan är en konseqvens af det beslut, som fattats
vid 48 §, vågar jag vördsamt hemställa, att 49 § måtte erhålla följande
förändrade lydelse, hvilken lydelse är beroende på förslagets nuvarande
affattning, och enligt hvilken de närmare bestämmelserna om
sättet för klagan skulle komma att upptagas först i 51 §, der de på
det lättaste sättet kunna införas. Början af § 49 föreslås sålunda att
lyda på detta sätt: »Emot nämndens uppskattning må klagan föras

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

N:o 27.

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Ports.)

Torsdagen den 30 April.

så, som i 51 § säges. Sedan uppskattningen vunnit laga kraft, skall
den lända till efterrättelse i minst tio år ...» o. s. v.

Herr Sjöcrona: Hvad angår det af talaren på stockholmsbänken
framstälda yrkande, vill det synas mig, såsom om kammaren
genom den omröstning, som nyss försiggick, redan uttalat sig för ett
sådant tillägg, och jag skall ej vid sådant förhållande besvära kammaren
med *att göra något yrkande om afslag å det al herr Annerstedt
framstälda förslag.

Hvad åter angår talarens på södermanlandsbänken anförande, ber
jag att få bekänna, att jag ej rigtigt förstod, hvad han menade. Möjligen
berodde detta på, att jag ej fullt hörde, hvad lian sade. Således
kan jag ej ingå i närmare svaromål derpå. Mig synes den
sista punkten i 49 § vara fullt tydlig och tillfredsställande. Der
står, att då ny vägdelning sker, skall dock i sammanhang dermed
förnyad uppskattning ega rum, hvarvid den sist faststälda graderingen
bör ligga till grund. Det är således, enligt hvad jag kan Unna,
tydligt och klart, " att vid den nya uppskattningen skall den senast
faststälda graderingen ligga till grund, d. v. s. den, som egt rum vid
den nya vägdelningen. Jag kan ej fatta, att det är något otydligt
eller oegentligt deri. I det afseendet yrkar jag derför bifall till utskottets
förslag.

Herr Helander: Det är dock en liten skilnad, hvartill jag får
bo den föregående talaren lägga märke. Det står nemligen »den
sist faststälda graderingen». Graderingen kan omöjligen vara faststäld,
under det att vägdelningen pågår, och det är i sammanhang med
vägdelningen som man skall göra denna uppskattning. Då kan den
icke vara faststäld, utan det är den förut gjorda graderingen, som är
faststäld. Jag vill tillägga, att jag instämmer i det yrkande, som herr
Annerstedt redan gjort, och således hemställer, att paragrafen ma få
sådan lydelse, som herr Annerstedt föreslagit för början, och fortsättningen
i enlighet med mitt förslag.

Herr Sjöcrona: Jag vill blott fästa uppmärksamheten på, att
»i sammanhang» ej är det samma som »på samma gång». Meningen
är naturligtvis" att, när eu ny vägdelning sker, skall till följd deraf
också ny uppskattning ega rum.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande föreliggande paragraf yrkats: l:o) att densamma skulle
godkännas; 2:o) af herr Annerstedt, att paragrafen skulle erhålla följande
lydelse: Emot nämndens uppskattning må klagan föras så, som
i 51 § sägs. Sedan uppskattningen vunnit laga kraft, skall den lända
till efterrättelse (o. s. v. lika med utskottets förslag); samt 3:o) af
herr Helander, att åt paragrafen skulle gifvas följande lydelse: Emot
nämndens uppskattning, — — — (o. s. v. lika med herr Annerstedts
förslag) — — — om sådan förordna, hvarvid den .sist faststälda
graderingen bör ligga till grund, der ej sedermera inträffade

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

förhållanden annat föranleda. Då ny vägdelning sker, skall dock i Lagförslag

sammanhang dermed förnyad uppskattning ega rum. angående

x 1 o o r d/ihällning s 0

GSVQ/TGtS

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och för -utgörande på
klarades propositionen på bifall till herr Annerstedts yrkande vara landet.
med öfvervägande ja besvarad. (Ports.)

50 §.

Herr Claeson: Enligt min åsigt har utskottet i fråga om denna
paragraf drifvit sparsamhetsprincipen längre än hvad med klokhet är
öfverensstämmande. Det är nödigt att, för att denna uppskattning, som
är af så stor vigt, skall kunna väl motsvara sitt ändamål, konungens
befallningshafvande må kunna till ordförande i uppskattningsnämnden
taga personer i någorlunda framstående ställning, och uppdraget bör
ej genom otillräcklig ersättning blifva en för stor tunga. Kongl.

Maj:t hade i sin proposition till 1889 års Riksdag föreslagit, att
nämndens ledamöter skulle åtnjuta ersättning enligt IV klassen i
reglementet. Då ansågs inom särskilda utskottet, dels att IV klassen
i reglementet var ett olämpligt uttryck i en lag, som skulle blifva
bestående, ty klassindelningen i reglementet ändras ofta, dels att
denna ersättning var väl hög. Enligt IV klassen i resereglemente!
är dagtraktamentet 6 kronor per dag, under det att egodelningrättsledamots
dagtraktamente är endast 4,50 kronor. 4,50 kronor torde
må hända vara nog för ledamöterna i förevarande nämnd, men ej i
fråga om ordföranden. Till IV klassen i resereglemente! höra kronofogdar,
landtmätare och landtbruksingeniörer. Det är väl rimligt,
att konungens befallningshafvande skall kunna få hålla sig till personer
i denna samhällsställning, och det är så mycket billigare, att
ordföranden har högre ersättning än ledamöterna, som icke blott hans
ställning väl ofta är högre utan äfven hans tid mera tages i anspråk
för skrifgöromål o. d. Skulle han förlora på uppdraget, vore det
väl hårdt. En ledamot i lagutskottet, herr Wester, har formulerat
eu reservation, i hvilken jag instämt. Den lyder så:

»Enligt bestämmelserna i lagförslaget måste antagas, att ordföranden
i särskilda nämnden skall icke allenast under förrättningen
föra protokoll samt göra erforderliga anteckningar och uträkningar,
utan jemväl sedermera uppsätta och renskrifva det ganska vidlyftiga
uppskattningsinstrumentet, utan att han för sistnämnda arbete, som
antagligen krafvel- icke obetydlig tid, eger att tillgodoräkna sig någon
godtgörelse; och då med hänsyn härtill den i förslaget bestämda
ersättning för medlem af nämnden eller traktamente af 4 kronor 50
öre för hvarje förrättningsdag synes mig vara för ordföranden allt för
ringa samt jag dessutom befarar att, om icke en mot besväret och
arbetet svarande godtgörelse erbjudes, svårighet skall yppas att erhålla
fullt lämplig person till detta ganska magtpåliggande uppdrag,
anser jag billighet och klokhet bjuda, att ordförandens i nämnden
ersättning bestämmes till det belopp, som enligt allmänna förordningar
uppbäres af kronofogde och landtmätare eller dagtraktamente med
6 kronor samt resekostnadsersättning enligt 4:de klassen i gällande

Nso 27.

Torsdagen den 30 April.

Lagförslag resereglemente, hvadan jag hemställer, att 50 § i förslaget må erhålla
vHålTnin S- fölJande lydelse:

besvärets »Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ersättning, den förre

utgörande på med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande resereglemente
landet. tillkommer kronofogde, och ledamöterne i likhet med hvad om leda(Forts.
) mot i egodelningsrätt är eller varder stadgadt.»

Vi två, som här framstält denna reservation, stodo ingalunda så
ensamma i utskottet som det synes. Tvärt om funnos ledamöter i
utskottet, som icke reserverat sig, men ville sätta ordförandens ersättning
högre, och att vi blefvo ensamme, berodde på den fridsamhetens
och försonlighetens anda, som bjöd att i minsta möjliga mån
reservera sig och som gjorde, att jag i ett par andra punkter äfven
underlät att afgifva min reservation. Jag tror emellertid, att det,
för att få en lämplig ordförande, är alldeles nödvändigt att göra en
sådan ändring i paragrafen, att han åtminstone får det belopp, som
Kongl. Maj:t föreslagit och vi hemstält om i reservationen, till hvilken
jag härmed yrkar bifall.

Herr Annerstedt: I den siste talarens förslag får jag instämma
till alla delar, dock med den modifikation deri, att i den af honom
föreslagna lydelsen på paragrafen ordet »kronofogde» utbytes mot
»häradshöfding». Ordföranden i nämnden synes mig nemligen med
afseende å beskaffenheten af de göromål, som skulle åt honom lemnas
i uppdrag, böra väljas bland sådana personer, hvilka skäligen böra
vara berättigade till en ersättning motsvarande den, som enligt resereglemente
tillkommer en domare.

Herr Hasselrot: För min del får jag på de skäl, som af en föregående
talare anförts, instämma i det slut, hvartill talaren på stockholmsbänken
kommit, icke derför att lagen må derigenom få en
sådan bestämmelse, utan derför att jag tror det vara nödvändigt, att
kammaren nu bestämmer sig för ett högre arfvode än den kan önska
slutligen blifva resultatet. Jag hoppas och tror nemligen, att om
kammaren antager herr Annerstedts förslag, kan från lagutskottet
inkomma ett sammanjemkningsförslag, baseradt på herr Claesons
yrkande. Och under sådana förhållanden tror jag det vara klokt att
för närvarande godkänna det af representanten från stockholmsbänken
framstälda förslag.

Herr Claeson: För det af herr Hasselrot åsyftade ändamål och
för att icke åstadkomma splittring återkallar jag mitt yrkande och
låter det gå upp i herr Annerstedts.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i afseende på nu förevarande paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, af herr Annerstedt, att
paragrafen skulle erhålla följande lydelse: Ordförande och ledamot
i nämnden åtnjuta ersättning, den förre med belopp, som enligt nuvarande
eller blifvande resereglemente tillkommer häradshöfding, och

>:<> 27.

Torsdagen den 30 April.

ledamöterne i likhet med hvad om ledamot i
varder stadgadt.

egodelningsrätt är eller Lagförslag

angående

väghållnings besvärets -

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, utgörande på
och förklarades propositionen på bifall till herr Annerstedts yrkande landet.
vara med öfvervägande ja besvarad. (Ports.)

51 §■

Herr Annerstedt: Då nu frågan blir att ordna det besvärsförfarande,
som efter § 49 skulle ega rum i mål af förevarande beskaffenhet,
förfaller det mig visserligen, som om i en framtid tanken
ovilkorligen skulle komma att falla på det sätt, som användes vid
klagan öfver uppskattning i och för bevillningen. På samma sätt
som i fråga om taxeringsnämnderna en gemensam pröfningsnämnd
finnes, synes det för frågor af här förevarande slag för länet lämpligen
kunna finnas en gemensam nämnd, som afgjorde besvären.
Men då det uppenbarligen är omöjligt att här uppgöra grunden för
ett förslag till en sådan nämnd och det torde vara ännu omöjligare
att i detalj utföra detsamma, synes mig besvärsförfarandet för närvarande
icke kunna ordnas på annat sätt än i analogi med § 44 af
föreliggande förslag. Det synes mig ock kunna väl försvaras, att,
då besvär öfver vägdelning anföras hos konungens befallningshafvande,
besvär öfver uppskattningen anföras hos samma myndighet.
På denna grund vågar jag vördsamt hemställa, att § 51 må erhålla
följande lydelse: »Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till konungens befallningshafvande, som låter
i länskungörelserna offentliggöra detsamma; egande den, som är med
uppskattningen missnöjd, att vid talans förlust deröfver anföra besvär
hos konungens befallningshafvande i mål från Norrbottens, Vesterbottens,
Jemtlands och Vesternorrlands län inom 45 dagar, och i mål
från öfriga orter inom riket inom 30 dagar från den dag, då länskungörelsen,
hvari uppskattningsinstrumentet blifvit offentliggjordt,
blifvit i vägjj^llningsdistriktets kyrkor uppläst»; på hvilken lydelse
af paragrafen jag vördsamt yrkar bifall.

Herr Sjöcrona: Det af herr Annerstedt gjorda yrkandet är endast
en gifven följd af hvad förut beslutits, och jag skall således icke
motsätta mig detsamma. Endast med anledning af hans antydan, att
man möjligen bort hafva en för länet gemensam öfvernämnd, som
pröfvade uppskattningen, vill jag erinra derom, att enligt § 82 kan
det hända, att ett helt län kommer att utgöra ett enda väghållningsdistrikt;
och vid sådant förhållande skulle då denna utväg alls icke
kunna användas. Jag har ej något yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande den nu föredragna paragrafen endast yrkats, af herr
Annerstedt, att densamma skulle godkännas med följande tillägg näst
efter ordet »detsamma»; egande den, som är med xrppskattningen

N:o 27.

Lagförslag
angående
väghållnings
besvärets
utgörande pa
landet.
(Ports.)

Torsdagen den 30 April.

missnöjd, att vid talans förlust deröfver anföra besvär hos konungens
befallningshafvande i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands
och Vesternorrlands län''inom fyrtiofem dagar, och i mål från öfriga
: orter inom riket inom trettio dagar från den dag, då den länskungörelse,
hvari uppskattningsinstrumentet blifvit offentliggjordt, blifvit
i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af ifrågavarande
paragraf oförändrad samt vidare på bifall till herr Annerstedts
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

V kapitlets öfverskrift samt 52—58 §§.

Godkändes.

59 §.

Herr Biesért: Såsom motionär i frågan är jag i hufvudsakliga
delar nöjd med utskottets föreliggande förslag och tacksam för det
slut, hvartill det kommit. Jag vet, att det varit olika meningar, som
fått jemka med sig för att man skulle kunna komma till detta slut.
Det är emellertid i nu föreliggande paragraf en ändring, som jag
skulle anhålla att få föreslå, nemligen i punkten c), som enligt utskottets
förslag har följande lydelse: »att inkomst påföres en vägfyrk
för hvarje tjugu kronor af den beskattningsbara andelen deraf». Det
är egentligen i afseende på den större industrien, som jag anser att
detta skulle blifva betydligt drygt — att skatta både för fastighet
och för inkomst.

Derför tager jag mig friheten föreslå, att denna punkt ändras så,
att i stället för »tjugu» kronor sättes »40» kronor, och anhåller om
proposition på bifall dertill.

Herr Sjöcrona: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att
såsom utskottets förslag är formuleradt, skulle denna inkomst få betala
efter 1ji, eller i analogi med hvad som bestämts vid de regleringar,
som afse byggande af tingshus, presthus, kyrka o. s. v.

Om nu herr Biesérts förslag skulle bifallas, så skulle ifrågavarande
beskattningsföremåls bidrag utgå efter endast a/8 af inkomsten,
— och det är väl ändå nästan för litet, så vida det verkligen
är meningen att dessa beskattningsföremål verkligen skola deltaga
i väghållet.

Herr Biesért: Jag vill endast fästa uppmärksamheten derpå,
att då industrien får betala ganska drygt äfven för fastigheten, ligger
deruti en bra skatt, för hvilken den betalar */4 del.

Det är ju dessutom icke sagdt att det blefve Riksdagens beslut,
derför att denna kammare fattade ett sådant. Men derutaf skulle
kunna blifva anledning till en sammanjemkning, vid hvilken man
möjligen skulle kunna komma att stanna vid 30 kronor.

Torsdagen den 30 April. 27 JS:o 27.

Herr Helander: I anledning af den siste talarens yttrande vill Lagförslag
jag anmärka att det liar skett en betydlig nedsättning i fråga om
annan listighet mot hvad som förut varit antaget och äfven i min lesvåret"
motion föreslagits. Jag kan derför icke tillstyrka att man går utgörande på
längre, helst då denna paragraf nu är oförändrad antagen i Andra landet.
Kammaren. _ (Forts.)

Jag skall anhålla att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Claeson: Då 6 § behandlades, ansåg jag att lagutskottets
utsträckande till nya skatteföremål hade gått alldeles för långt, att
det skulle drabba för hårdt och väcka mycket missnöje. Vid den
votering, som anstäldes, fick jag ej min mening igenom, utan utskottets
segrade. En naturlig följd häraf är den, att jag gerna ser,
att dessa nya skattedragande ej måtte träffas i så hård mån, som nu
föreslagits, utan att herr Biesérts förslag måtte bifallas.

Hvad utskottet föreslagit är ej så litet, 100 vägfyrkar på en inkomst
af 2,000 kronor.

Denna beskattning är visst icke obetydlig, utan kan tåla vid
någon jemkning. _ _ ’ „

Jag instämmer uti herr Biesérts förslag, särskildt i följd af utgången
af omröstningen om 6 §.

Herr Ericsson: Då lag framstälde stora farhågor mot den betydliga
tungan på industrien, som förevarande lagförslag skulle pålägga3,
må det ej förvåna att jag instämmer i herr Biesérts förslag, till
hvilket jag yrkar bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att beträffande nu förevarande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas, dels ock, af herr Ificscvtj att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att i mom. c) ordet »tjugu» utbyttes
mot: fyratio.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen pa bifall till
herr Biesérts yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sjöcrona med flere begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 59 § i lagutskottets förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

»so 27.

.Torsdagen den 30 April.

Lagförslag
angående
väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, att i mom.
c) ordet »tjugu» utbytes mot: fyratio.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a—40;
Nej—61.

61 och 62 §§.

Godkändes.

63 §.

Herr Gavalli: Om det nu föreliggande förslaget varder antaget,

kommer en hel del hittills nya bestyr, särskild! vägskattens debitering,
uppbörd och redovisning, att åläggas landsstatstjenstemännen utan att
någon som, helst ersättning beredes dem, så vida icke en sådan förmån
skulle följa af stadgandet i denna paragraf. Men som detta ej fullt
tydligt framgår af den föreslagna lydelsen, får jag anhålla, att efter
orden »på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet» tillägges: »och mot
samma ersättning, som angående landstingsmedel är medgifven».

Herr Sjöcrona: Jag instämmer till alla delar med den siste

talaren deruti, att provision bör utgå för dessa medel lika som för
landstingsmedel; men detta finnes redan uttryckt i den föredragna
paragrafen, der det står, att debitering, indrifning och redovisning
skall ske »på salt om landstingsmedel är föreskrifvet».

På denna grund yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på den nu föredragna paragrafen yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Gavalli, att paragrafen
skulle godkännas med följande tillägg mellan orden »föreskrifvet» och
»egande»:. och mot samma ersättning, som angående landstingsmedel
är medgifven.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande i oförändradt skick
vara med öfvervägande ja besvarad.

61 §, VI kapitlets öfverskrift, 65—76 §§, VII kapitlets öfverskrift.
, 77—SO §§, VIII kapitlets''öfverskrift, samt SI och 82 §§.

Godkändes.

X:o 27.

Torsdagen den 30 April.

Herr Unger: Sedan i denna paragraf är stadgadt, att de jord- Lagförslag
bruksinnehafvare, indika enligt lag borde deltaga i vägunderhållet in angående
natura intill dess ny vägdelning sker, skola efter viss grund betala
med penningar tills vidare, så heter det i första momentet: »om an - utgörande på
vändande af dessa bidrag ega de väghållningsskyldige besluta». landet

Jag skulle ödmjukligen vilja spörja de ärade ledamöterna af lag- (Ports.)
utskottet, hvilka väghållningsskyldige här menas. Menas desamma,
som alses i 21 § — de väghållningsskyldige, som nu utgöra naturaprestationer? Skulle

det vara meningen, vill jag fråga, af hvad skäl de skola
hafva denna ersättning eller betalning, som de, hvilka icke. fullgöra
.vägunderhållet in natura, betala in? Jag kan icke se annat, än att den
borde, i likhet med all annan dylik betalning, ingå till vägkassan,
eller ock borde väl i 60 § hafva bestämts afdrag derför, likasom för
statsbidraget, vid uttaxering af hvad de för sina vågfyrkar skola betala,
som ej deltagit i natura-underhållet. Skulle det åter menas, att
alla väghållningsskyldige få derom besluta, kan jag icke'' heller då
förstå, hvarför medlen icke skulle ingå till vägkassan, likasom alla
andra dylika afgifter.

Huru jag än ser saken, kan jag ej finna annat, än att det vore
rigtigast, att dessa medel inginge till vägkassan.

Jag anhåller alltså att få göra dét yrkandet, att sista momentet
måtte få följande förändrade lydelse: »Dessa bidrag ingå till vägkassan».

Herr Sjöcrona: På den utaf den siste talaren framstälda fråga

skall jag bedja att få svara, att här menas alla väghållningsskyldige.

Då det ej står annat, kan det ju ej missförstås att det skall vara alla
de väghållningsskyldige, som äro tillstädes vid det sammanträde, de
ega att hålla.

Anledningen till detta stadgande, att de väghållningsskyldige få
sjelfva besluta huru dessa bidrag skola användas, är den, att i vissa
fäll man skulle kunna befara att en vägdelning, som möjligtvis i öfrigt
vore obehöflig,skulle framtvingas derför att de, hvilka fullgöra vägunderhållet
in natura, känna sig för mycket betungade, hvilket särskildt
skulle ega rum i de provinser, der säterierna äro undantagna, till
dess ny vägdelning sker. I sådana fäll kunna bidragen tillerkännas
väghållningsskyldige in natura såsom vederlag för det de icke få
säterierna med i natura-underhållet, utan dessa betala blott efter vägfyrkar,
en för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet. Ofta torde dock
något sådant ej komma i fråga, ty då ersättningen för vintervägunderhållet
skall gå ut af vägkassan, blir det i de flesta fäll så, att vägkassan
behöfver äfven dessa bidrag, och då få ej de väghållningsskyldige
in natura något intresse af att begära dem för sig sjelfva,
emedan de i så fall skulle få betala motsvarande summa för vintervägunderhållet.
I de fall, der det ej eger rum, skulle, som jag redan
äntydt, billigheten kunna fördra, att dessa bidrag tillfalla de väghållningsskyldige
in natura.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

Lagförslag Friherre Barnekow: I hufvudsak kan jag instämma med den

angående sjg(;e ärade talaren. Jag tror, att detta kommer egentligen att gälla
vaqn.allmnqs- , . . .. ° . . , rP , ° , °

besvärets den pr°vlns jag tillhör, men jag tror mig kunna försäkra kammaren,

utgörande på att om detta förslag blir antaget, blifver det ingalunda såsom utskottet
landet. antager. Ty det skall ej gå många dagar efter detta förslags fast(Ports.
) ställande, förr än vi begära vägdelning, och sedan den nya vägdelningen
är begärd, förfaller det. Intill dess tror jag man kommer
rättvisan närmast med utskottets förslag, hvarför jag anhåller om bifall
till detsamma.

Herr Stråle: Det är möjligt, att på en och annan ort ny väg delning

snart kommer till stånd, men jäg befarar, att om detta förslag
blir antaget, kommer det att gifva anledning till tvister, till
exempel emellan de väghållningsskyldige in natura och de öfrige,
hvilka knappt kunna kallas för väghållningsskyldige, då de endast
lemna bidrag till vägkassan, och vidare emellan de väghållningsskyldige
sjelfVa angående omfattningen af deras skyldighet enligt denna
paragraf.

Till förekommande af dylika tvister anser jag, i likhet med herr
Unger, lämpligast att föreskrifva, att ifrågavarande bidrag böra ingå
till vägkassan.

Herr Unger: Hvad utskottets högt ärade ordförande och fri herre

Barnekow anfört, styrker mig ytterligare i det förslag, jag från
början gjort, att det vore lämpligast att dessa medel inginge till vägkassan;
ty det lär väl i allt fall ej kunna beslutas af de väghållningsskyldige
någon anordning af dessa medel, som eljest ej skulle bestridas
af vägkassan, och då jag ej hört något rimligt skäl, hvarför ej
dessa, lika väl som andra liknandej medel, böra gå till vägkassan,
fullföljer jag mitt yrkande om paragrafens ändring i det af mig angifna
syftet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, som återtagit ledningen af förhandlingarna, att beträffande
nu förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle godkännas,
dels ock, af herr TJnger, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, att sista stycket utbyttes mot orden: Dessa bidrag
ingå till vägkassan.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande utan förändring
vara med öfvervägande ja besvarad.

84 och 85 §§ samt den föreslagna lagens rubrik.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens förut fattade beslut.

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen,

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
25 och 27 i denna månad bordlagda memorial och utlåtande:

n:o 50, angående höjning af anslaget för komplettering och utvidgning
af Riksdagens bibliotek, och

n:o 51, med anledning af Jfongl. Maj:ts proposition angående användandet
af militieboställsfondens uppkomna återstående behållning,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Föredrogs å nyo Riksdagens första särskilda utskotts den 25 och
27 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af dels
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till sjölag,
lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående
ändring af 2, 5, och 7 §§ 17 kap. handelsbalken, lag angående
ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökningslagen samt
lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen, dels
väckt motion om ändrad lydelse af 13 § konkurslagen.

Herr Bergström: Jag tager mig friheten göra eu hemställan,

som är vanlig, då kammaren har att afgöra stora och vigtiga lagförslag.
Denna hemställan går ut på, att, först'' sedan hvartdera af
förevarande lagförslag blifvit genomgånget, detsammas ingress och
titel och derefter utskottets hemställan må föredragas, samt att, för
den händelse lagförslagen eller något af dem skulle i vissa delar af
den ena eller andra kammaren återförvisas, öppen rätt må lemnas
utskottet att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer,
hvilka må hafva blifvit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas. Vidare hemställer jag, att i öfverensstämmelse
med grundlagen paragraferna i lagförslaget må särskildt föredragas,
dock icke uppläsas, utom i det fall, att sådant af någon af
kammarens ledamöter påyrkas.

På gjord proposition beslöt kammaren:

att ifrågavarande utlåtande skulle punktvis samt de af utskottet
tillstyrkta lagförslagen paragrafvis föredragas;

att af lagförslagens paragrafer ej skulle uppläsas andra än de,
beträffande hvilka uppläsning begärdes;

att, först sedan hvartdera lagförslaget blifvit genomgånget, detsammas
ingress och rubrik samt derefter utskottets hemställan rörande
förslaget skulle föredragas; äfvensom

att, för den händelse lagförslagen eller något af dem i vissa
delar komme att af den ena eller andra kammaren återförvisas,
utskottet skulle lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behand -

Tf so 27.

Förslag till
sjölag.

Torsdagen den 30 April.

ling, i afseende på de paragrafer, livilka blifvit med eller utan ändring
godkända, föreslå sådana jemkningar. som af ifrågasatta förändringar
i återförvisade delar kunde föranledas.

1 punkten.

Utskottets förslag till sjölag.''

Första kapitlet.

Öfverskriften och 1 §.

Herr Almström: Från åtskilliga för sjöfartsnäringen intresse rade,

i Stockholm bosatta personer har jag mottagit en skrifvelse,
innehållande ett uttalande mot nu under behandling varande förslag
till sjölag. Jag har blifvit anmodad delgifva kammaren detta uttalande,
och jag kan så mycket hellre göra detta-, som jag för min del
icke kan undgå att finna de anmärkningar, som mot förslaget framstälts
i reservationen, väl värda att tagas i betraktande. Skrifvelsen
utgår på yrkande om afslag å hela förslaget. För min del kan jag
icke göra något sådant yrkande. Jag är icke beredd att yttra mig i
frågan, förr än under diskussionen om de punkter, hvarom enligt
min tanke någon tvist kan komma att uppstå.

Jag skall be att få läsa upp skrifvelsen.

»Undertecknade intresserade i svensk sjöfart få härigenom, anslutande
oss i hufvudsak till de skäl, som finnas angifna i herr O. A.
Brodins reservation till särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 2 angående
antagande af ny sjölag, hemställa,

att Riksdagen, med erkännande af det framstående arbete, som är
nedlagdt i såväl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag, för närvarande
måtte afstå detsamma.

Stockholm den 29 april 1891.

G. O. Wallenberg.
F. J. Brogren.
Glist. Rödbom.
Gust. Förselius.

Jacob> Zettervall.
Axel Johnson.

G. Beskow.

Em. Boman.

Em. Liljewalch.
Alb. Starck.

J. F. Lägerhalm.
C. G. Thulin.
Filip Slöör.

Öl to Hellsten. I. Larf oed.

Georg Tempelmans
Jag har intet yrkande att göra.

Herr Jeansson: Den uppfattning jag fått af detta lagförslag

är, att den gamla lagen af 1864 kunde vara tillräcklig för vårt land,
och att man kunnat undvika dessa stora kostnader — om det är sant
hvad tidningarna säga cirka 40,000 kronor — för den nya lagens
redigering. Om man tänker sig, att man kunnat göra en samman -

Nso 27.

Torsdagen den 30 April.

jemkning med hvad nutiden bjuder efter dessa 27 år, hade en stor Förslag till
"besparing kunnat ske. Men dét synes som om Kongl. Maj:t ogentiigen
velat, att vi skulle få en internationel lag med våra grannar
Norge och Danmark. Huruvida detta blir bättre får framtiden utvisa.

De lagar, som hittills gemensamt utförts med våra grannar, hafva icke
alltid varit lyckade; jag påminner t. ex. om myntkonventionen. Redan
några veckor efter denna uppgörelse fordrades tvångskurs på
våra privatbankssedlar såväl i Köpenhamn som Kristiania. Vi hafva
hört talas om en massa trakasserier med fiskare både vid norska
kusten ocli vid den danska. Och vi veta att till exempel i Kristiania
kan man icke få köpa en jernvägsbiljett för en svensk privatbankssedel.
Jag har sjelf blifvit nekad det för två år sedan, då jag framvisade
två sådana sedlar, och jag Hlåste anskaffa rikets mynt för att
få biljett. Då sådant i alla händelser kan inträffa, förstår jag icke,
hvarför vi icke skulle kunna uppställa en lag sjelfständigt. ^

Jag tycker det är ett besynnerligt förhållande i afseende å denna
sjölags antagande. Ännu har man icke bort ett ord hvarken från
Danmark eller Norge angående densamma, ehuru det är nära två år
sedan komitén afslutado sina arbeten. Här i Sverige åter har den
hunnit granskas så väl af högsta domstolen som af andra myndigheter,
regeringen, kammarkollegium etc., och nu ligger den före hos Riksdagen.
Det ser ut, som om de ville afvakta vårt beslut; och det
kan hända, att då detta fattats, komma de sedan med stora förändringar
eller afslag.

I utskottet, dit jag tillfälligtvis. blcf kallad någon gång, voro
meningarna mycket delade om, huruvida det vore rätt att nu antaga
sjölagen, innan våra grannar antagit den.

Jag kan icke neka till, att det är ett mycket godt arbete, som
gjorts beträffande sjölagens förändring, och att vi vunnit på den.. Vi
hafva vunnit på humanitetens område, i det agan för minderåriga icke
är tillåten; detta är en mycket stor fördel. Vidare hemsändes efter
detta förslag sjöfolket på statens bekostnad,, då fartyget förlist eller
kondemnerats; vi veta huru vid många tillfallen stor. villervalla
uppstått, emedan rederierna icke kunnat fullgöra sina förbindelser
till konsulerna. Den tredje, en ibland de största fördelarne, är, att
sjökaptener så väl som godsegare ha rätt att, då olyckor inträffa, få
ett uppgjordt kontrakt inom viss tid refuseradt. Det är således stora
fördela^''''lagen har med sig. Att den är så litet känd tror jag är
orsaken till att den blifvit utsatt för så mycket klander i vårt land
i synnerhet af rederierna och likaså af sjökaptener, som vilja välta
all skuld på rederierna, och af sjömän som icke. förstå den. Jag tror
således, att det rysliga käbblet i tidningarna icke har allt skäl för
sig, utan att man får säga, att lagen är ett godt arbete, ehuru vi,
enligt mitt förmenande, kunde varit nöjda, om man endast något
modifierat och ändrat den gamla lagen, helst som detta skulle medfört
icke obetydlig besparing. Nu tror jag den kommer att bli till
nytta för landets sjöfart, då folk hunnit sätta sig in i den. Det kan
visserligen hända, att, då den norska och den danska lagen komma
ut, åtskilliga förändringar kunna visa sig behöfliga, men de äro i så
fall lätta att verkställa.

Första Kammarens Frat. 18.91. N:o 27.

N:o 27.

Förslag ti,
sjölag.
(Ports.)

Torsdagen den 30 April.

Jag påyrkar derför, att lagen i sin helhet må antagas, ty den är
god, och begynnande med första paragrafen, yrkar jag således bifall
till lagen i sin helhet.

Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren förevarande
öfverskrift och paragraf.

2-6 §§.

Godkändes.

Andra—tolfte -kapitlen.

Godkändes. *

Trettonde kapitlet.

Öfverskriften och 313 §

Godkändes.

314 §.

Herr Almström: Jag ber om ursäkt, att jag afbryter den snälltågsfart,
med hvilken sjölagens paragrafer föredragas och antagas,
och anhåller att vid nu ifrågavarande paragraf 314 få göra en
anmärkning.

De herrar, som undertecknat den skrifvelse, jag nyss uppläste,
förmena, att genom de bestämmelser, som innehållas i den nya lagen,
dispachemålen komma att draga mycket längre ut på tiden än förut.
Enligt detta förslag skulle nemligen dessa mål kunna gå till högsta
domstolen, d. v. s. det kan taga en tid af ända till 2 år, innan de
blifva afgärda. Då det är fråga om höga belopp, är det naturligt
att derigenom stor förlust uppkommer för målsegare.

Jag ville framföra denna anmärkning, i händelse utskottets
ordförande eller någon af dess ledamöter skulle derom kunna lemna
någon förklaring.

Herr Bergström: Det gläder mig att man här har funnit anledning
att framställa en uttrycklig anmärkning mot förslaget, så ätt
utskottets ledamöter eller någon af dem fått tillfälle att yttra sig i
frågan.

Så vidt jag kunde fatta den siste värde talarens anförande, gick
det ut derpå, att han ej ville hafva dispachemålen fullföljda till
högsta domstolen, men jag vet icke, om han var nöjd med utskottets
förslag derutinnan, att rådstufvurätt skall vara första instans. Han
utvecklade verkligen sin mening så litet, att jag är i den största
villrådighet om hvad jag skall svara. Jag skall emellertid försöka
att inlåta mig något närmare på frågan.

Såsom kammaren säkerligen känner, är behandlingen af s. k.
dispachemål, enligt den gällande sjölagen, sådan, att sedan dispachören
upprättat sin utredning af haveriet eller försäkringstvisten, eger

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

den med dispaeheförrättningen missnöjde att fullfölja talan hos rådstufvurätten,
men denna har icke att i sådana mål döma, utan den
skall utse en sakkunnig och juridiskt bildad ordförande, medan parterna
få utse hvardera två sakkunnige män. Dessa fem bilda en
nämnd, som eger att döma såsom en kompromissnämnd, och mot
dess beslut får talan icke fullföljas. Redan 1877 års komité anmärkte
såsom något absolut förkastligt, att sådana mål skulle ovilkorligen
förvisas till skiljomän. Sådana äro visserligen utmärkt bra,
men i regel bör det få ankomma på parternas eget bestämmande,
på öfverenskommelse dem emellan, om en tvist skall afgöras af
skiljomän. Att deremot lagen uppställer den fordran, att parterna
skola uppgifva all rätt att anlita landets domstolar och tvingas att
underkasta sig en nämnds afgörande, är något oerhördt. Och,
såsom sagdt, detta anmärktes redan af 1877 års komité. 1882 års
komité har upptagit denna anmärkning och velat bereda parterna
tillfälle att få sin talan pröfvad vid vederbörlig domstol.

Det ligger ju i sakens natur, att, om två parter tvista med hvarandra
och de ega rätt att utse sina domare, de skola utse sådana
personer, om hvilka de antaga, att de skola döma till deras förmån.
Jag är till och med icke säker, om icke åtskilliga aftal ega rum i
den vägen med dispachenämndens ledamöter. Den ende opartiske
är säkerligen den af rådstufvurätten utsedde rättskunnige ordföranden,
men i följd deraf är det också han, som har afgöranderätten.
Målen få icke någon allsidig pröfning, och ej sällan händer att dessa
dispachenämnder döma utan anförande af några skäl. I Svea rikes
lag föreskrifves, att alla domar skola grundas på lag och skäl. Ingen
domstol tillåter sig heller att gifva dom utan att anföra skäl derför.
Dessa nämnder deremot säga kort och godt: så skall det vara. Nog
är det väl bättre att låta så inkrånglade tvister, som dispachemål,
afgöras af en verklig rätt.

Man har också insett, ätt många frågor kunna komma före, hvilka
taga i anspråk sakkunskap, och derför är, enligt sjölagskomiténs
förslag, i rådstufvurätten, då den skulle hafva att handlägga dispachemål,
inrymd plats för tre i handel och sjöfart kunnige och erfarne
män. För min del kan jag icke finna annat, än att denna anordning
är mycket lämplig. Flertalet af utskottets ledamöter var också för
en sådan anordning, och högsta domstolen har icke i princip uttalat
sig emot densamma. I regeringens proposition föreslås deremot, att
hofrätt skulle blifva första, och högsta domstolen sista instans. Detta
var emellertid något, som utskottet alldeles icke kunde gå in på.
Utskottet har återupptagit komiténs förslag, nemligen att första instans
i dispachemål skall vara rådstufvurätt. Redan den omständighet
att man icke kunde tillföra hofrätten något sakkunnigt element
gjorde, att man beslöt sig för att förlägga tvistens pröfning till rådstufvurätt
såsom första instans.

Jag tror icke, att det skulle vara öfverensstämmande med svensk
rättegångsordning att förklara en första domstolsinstans’ utlåtande
ovilkorligt och bindande och betaga parterna förmånen att använda
rättsmedel emot detsamma. Komitén har derför föreslagit och utskottet
förordat ett mycket snabbt förfarande vid fullföljd af talan

Förslag
till sjölag.
(Forts.)

N:o 27.

Förslag
till sjölag.
(Forts.)

36 Torsdagen den 30 April.

mot dispaclie och vidare mot rådstufvurätts utslag i dispachemål.
Den vanliga proceduren skulle icke iakttagas. Oen, som vore missnöjd
med dispachens utgång, skulle ega att inom viss tid ingifva en
klagoskrift till. rådstufvurätten. Svaranden skulle utan kallelse eller
kungörelse a inställelsedagen komma tillstädes och mottaga vederpartens
inlaga samt å viss dag besvara densamma. Sedan rådstufvurättens
utslag i målet fallit, borde vederbörande part sjelf efterhöra,
huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit och i sådan
händelse inom stadgad tid afgifva förklaring deröfver. När förklaring
inkommit, eller tiden för förklarings afgifvande lupit till ända,
skulle de till målet hörande handlingar ofördröjligen insändas till
högsta . domstolen; och till följd af den allmänna rättegångsordning,
som bjuder, att vexel- och sjörättsmål hafva företrädesrätt i fråga
om afgörandet, blefve målet mycket snart afgjordt. Jag tror att
den anordning, utskottet föreslagit — hvilken jag lifligt önskar måtte
åt regeringen accepteras — är lämplig och god. Jag yrkar bifall
till den föredragna paragrafen.

Herr Wieselgren: Då jag säkerligen är eu bland de få ledamöter
af kammaren, som hafva någen praktisk erfarenhet i förevarande
fråga, skulle äfven jag vilja lägga mitt ord till förmån för den
af utskottet föreslagna anordningen. Den nuvarande ordningen för
dispachemåls afgörande kan verkligen icke förtjena namn af god.
Såsom den föregående talaren nämnde, är det helt naturligt, att en
hvar af parterna väljer till ledamöter i nämnden personer, som dela
hans uppfattning, och följden deraf blir, att den beslutande myndigheten
hvilar hos den, som rätten satt till ordförande. Men det kan
ofta vara förhållandet, att denne ordförande är den i förevarande
saks praktiska detaljer minst erfarne, och detta gör hans ställning
inom nämnden ganska brydsam och oangenäm. Att ett så beskaffadt
system genom det föreliggande förslaget varder skaffadt ur verlden,
synes mig vara en ganska stor fördel. Likaledes anser jag det vara
en fördel, att icke rådstufvurätten, såsom första instans, öfverhoppats;
ty, sk all man åt den dömande myndigheten kunna förvärfva tillbörlig
sakkunskap, måste man få för densamma anlita sakkunnige män.
Och det är vida bättre, att sådana adjungeras med underrätten än
med någon sedermera följande. Tydligtvis är ock bättre, att de få
ingå såsom ledamöter i domstolen, än att, såsom hittills skett, rättens
juridiskt bildade ledamöter få på enskild väg skaffa sig den sakkunskap,
som för pröfningen af ett sjörättsmål erfordras, men der de
lätt råka ut för missuppfattningar och, äfven der så icke sker, nödgas
döma mindre efter egen än andras uppfattning.

Drån alla sidor sedt är det således en fördel, att hvad i föredragna
paragrafen af utskottet föreslagits kommer till stånd. Jag
ber för min del att få instämma i yrkandet om bifall till densamma.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkände kammaren
den nu föredragna paragrafen.

Ofriga delar af nu förevarande lagförslag.

Godkändes.

N;o 27.

Torsdagen den 30 April.

Utskottets hemställan i afseende på förevarande punkt.

Förklarades besvarad genom kammarens beträffande förslaget
förut fattade beslut.

2 punkten.

Förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.

Godkändes.

Utskottets hemställan beträffande ifrågavarande punkt.

Förklarades besvarad genom kammarens i afseende på lagförslaget
förut fattade beslut.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

4 punkten.

Förslaget till lag angående ändring af 2, 5 och 7 § af 17 kap.
handelsbalken.

Godkändes.

Utskottets hemställan rörande denna punkt.

Förklarades besvarad genom kammafens beträffande lagförslaget
förut fattade beslut.

5 punkten.

Förslaget till lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118
och 119 §§ utsökning slag en.

Godkändes.

Utskottets hemställan i afseende på förevarande punkt.

Förklarades besvarad genom kammarens angående lagförslaget
förut fattade beslut.

6 punkten.

Förslaget till lag angående ändring af 13, 51, 54, och 90 §§ konkurslagen.

Godkändes.

N:o 27. 38 Torsdagen den 30 April.

Utskottets hemställan beträffande nu i frågavarande punkt.

Förklarades besvarad genom kammarens i afseende på lagförslaget
förut fattade beslut.

7 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 25 och 27 i denna månad bordlagda betänkande n:o
10, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt 2 punkten,
upphäfvande

fartyg m. m. Herr Stephens: Förslaget att upphäfva tullen på fartyg har
utan tvifvel framkallats af önskan att bibringa vår under många år
tillbakagående sjöfartsnäring några lättnader, men troligen kommer
en så beskaffad hjelp icke att visa sig tillräcklig att lyfta vår sjöfartsnäring
till den ställning, som den förut innehaft och framdeles
bör intaga.

Vi ega alla förutsättningar för att såsom sjöfarande nation intaga
en framstående plats. Vi‘äro nemligen i besittning af vidsträckta
kuster med många utmärkta hamnar samt en härdad och sjövan kustbefolkning.
Allt detta oaktadt har vår sjöfartsnäring under en lång
tid gått tillbaka. Denna återgång började redan långt innan de
senast införda tullarne åsattes fartyg och fartygsmateriei. Tullarne
äro således icke orsaken till vår sjöfarts tryckta läge. Detta har
framkallats derigenom, att verldens förnämsta sjöfartsidkande nation
öfverflyglat oss genom att med användande af sina betydliga kapitaltillgångar
skyndsamt draga nytta af de stora förbättringar, som sjöångmaskiner
och jernfartygskonstruktioner med allt jemt tilltagande
dimensioner under de sista 20 åren undergått. Nu har man emellertid
sökt göra gällande att det hufvudsakligen är tullarne, som varit
anledningen till vår sjöfarts återgång, och i följd deraf föreslår
man att borttaga dem. För att icke samtidigt prisgifva vårt skeppsbyggeri
föreslås införande af tullrestitution på de utländska materialier,
som användas för fartygsbyggnad. Men för att restitution
på fartygsmateriei vid nybyggnad af fartyg skall kunna rättvist tilllämpas,
kräfves en kostsam kontroll, förenad med stora svårigheter.
Det är nemligen ingen lätt sak att kontrollera, huru mycket utländsk
materiel, som ingår i fartyg, i synnerhet då såväl svenska som ut

N:o 27.

Torsdagen deri 30 April.

ländska materialier af samma slag. användas vid byggande af samma
fartyg, samt vid verkstaden samtidigt utföras mångahanda arbeten, ^ tullen å
icke afsedda för fartyg, såsom land-ångpannor och maskiner, ämnadQ fartyg m. m.
till våra många inländska industrier. Äfven det vid fartygsbyggnad (Forts.)
uppkommande affallet är både till mängd och senare användande
mycket svårt, nästan omöjligt att kontrollera.

På grund af dessa skäl anser jag icke lämpligt att nu införa
restitution å fartygsmateriel vid nybyggnad af fartyg. Ltt annat ännu
vigtigare skäl att icke införa tullrestitution är, att vi genom densamma
skulle komma att uppmuntra användande af utländsk materiel,
hvarigenom de inhemska näringar, som producera skeppsbyggnadsmateriel,
skulle skadas och hämmas. Det skydd, som genom
senast åsätta tullar beredts dessa näringar, skulle genom restitutionen

blifva utan gagn. o

Våra skeppsbyggerier hafva genom tullarne erhållit sa godt som
monopol på att bygga svenska fartyg. Äfven om en eller annan utländsk:
beställning skulle gå från dem, komma de att stå sig bättre,
såsom de nu hafva det stäldt, än om de, genom tullfrihet å fartyg,
skulle blifva nödsakade att i fråga om alla skeppsbyggnadsarbeten
konkurrera med utlandet, som, särskildt hvad England beträffar, med
dess stora erfarenhet på detta område, dess billiga kol och jern,
rikliga kapitaltillgångar samt i mycket stor skala drifna.skeppsbyggnadsindustri,
är i besittning af fördelar, med hvilka vi icke kunna

täfla. „ ...»

Då jag således icke funnit tullen vara orsak till var sjotarts
tryckta läge, får jag yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Wsern: Att ingen af våra näringar fortlefvat under ett så
svårt och långvarigt betryck som sjöfartsnäringen, är allmänt orkändt,
och enligt sammanstämmande underrättelser från alla håll har den
tull, som° lagts på de från utlandet inköpta fartygen, ingalunda vant
egnad att afhjelpa detta missförhållande, utan tvärt om. I anledning
af sjöfartsnäringskomiténs utlåtande angående åtgärder *ör främjande
af denna närings utveckling har kommerskollegium från nästan alla
de förnämsta skeppsrederierna i landet emottagit skrivelser, i hvilka
den önskan på det bestämdaste uttalas, att de matte få tullfrihet pa
sina från utlandet inköpta fartyg. Det är omöjligt för de svenska
skeppsbyggerierna icke allenast att så billigt, utan ock, hvad än vigtigare
är, så snart leverera fartyg som de utländska. När behof åt
fartyg uppstår, kunna följaktligen våra rederier, så länge de äro reducerade
till att, om de ej vilja ådraga sig dryga och för dem alldeles
onödiga kostnader, ovilkorligen taga dem från de svenska skeppsbyggerierna,
icke få dem när de som bäst behöfvas. Dessa skeppsbyggerier
hafva för öfrigt, enligt hvad erfarenheten visat, existerat under
tider af tullfrihet för fartyg, och restitution har då medgifvits dem
för deras material. Den förste talaren invände emot fortvaron af
detta system, att kontrollen skulle bli för svår. Men den har ju
länge funnits, och dessutom torde det öfver hufvud taget föga betyda,
om de erhålla en i alla afseenden fullständig restitution eller om
denna, i följd af svårigheten att lemna kontrollerad bevisning, skulle

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

Ifrågasatt något minskas. Det vigtigaste är, att de få restitution för det väsentUa''tuUen^ä
rnater^et- sådan restitution skulle — sade den ärade talaren
fartyg m m — endast uppmuntra till att använda utländskt material. Ja, är det
(Ports) utländska materialet bättre eller för behofvet lika godt och billigare
än det svenska, då må det väl vara tillåtet att använda det. Men
är det svenska materialet bättre och icke utom all proportion dyrare,
då ligger det ju i deras eget intresse att använda detta. De vilja
icke hafva billigt och dåligt material, ty derpå skulle de sjelfva bli
mest lidande. Men att, om äfven det utländska materialet är fullgod^
förvägra dem att förskaffa sig detta, torde icke kunna försvaras.
Jag fäste mig vid ett uttryck i detta afseende af den ärade talaren,
nemligen att de svenska skeppsbyggerierna fått Dtnonopoh att lemna
fartyg till den svenska sjöfarten. Kan det vara rätt att på så sätt
göra den ena industrien ovilkorlig! beroende af den andra? Jag tror
icke, att man derigenom befrämjar den svenska industrien, då andra
hafva tillfälle att få billigare material. När vår störste medtäflare,
Norge, lemnar full frihet i detta hänseende, kan det då vara skäl
att neka de svenska redarne förskaffa sig fartyg från utlandet och
att förhindra de svenska skeppsbyggerierna att använda annat material
än det inhemska? Jag tror, för min del, att ett dylikt förfaringssätt
icke är rigtigt, men att man gör klokast uti att åt hvarje näring
lemna full frihet att på bästa sätt sjelf sörja för sin egen fortkomst,
så att man icke ställer den ena i ovilkorligt beroende af den andra.
I synnerhet gäller detta i fråga om en handtering, som nödvändigt
måste konkurrera med utlandet. Sjöfartsnäringen kan nemligen icke
ega bestånd, om den ej får konkurrera med utlandet. Detta yrke
medför en oupphörlig täflan med de utländska fartygen. Yi beklaga
ju oss öfver att vår egen sjöfart icke får större proportion vid införseln
af varuprodukter. Då är det väl skäl att låta den fritt och
obehindradt konkurrera med de andra.

Den siste talaren sade, att våra fabrikanter eller skeppsbyggerier
hvarken hade samma erfarenhet ej heller samma tillgång på jern
och kapital som t. ex. de i England. Hvad först erfarenheten beträffar,
så skall man söka att få den på de ställen, der den förnämligast
står att vinna. Ingenting hindrar ju våra fabrikanter eller
skeppsbyggare att förvärfva den erfarenhet, utländningen har, genom
besök i utlandet för att der studera förhållandena.

Hvad åter den omständigheten angår, att våra fabrikanter icke
skulle hafva tillgång på jern, så skulle de nog hafva tillgång derpå,
om endast herran! e ville tillåta det.

Hvad slutligen kapitalet angår, så hafva vi lyckligtvis kommit
så långt, att det för de näringar, som löna sig, icke är brist på kapital.
Jag kan således icke finna, att dessa af den siste talaren anförda
skäl tillräckligt motivera ett afslag å hvad skeppsrederierna
sätta högst af allt, nemligen att få full frihet att förskaffa sig fartyg,
der de bäst kunna få dem, helst som våra skeppsbyggeri!’ icke
alltid och icke nog hastigt kunna tillfredsställa behofvet.

På grund häraf kan jag, för min del, icke annat än anhålla om
bifall till bevillningsutskottets förslag.

O O

A: o 27.

Torsdagen den 30 April.

Herr Reuterswärd: Jag hade tänkt, att, då Första Kammaren Ifrågasatt

behandlat bevillningsutskottets betänkande n:o 1, som egentligen upphäfvande
behandlade hufvudprincipen, eller de s. k. lifsmedelstullarnes bi - m

behållande vid de nuvarande tullsatserna, tullstriden åtminstone vm /A ,
denna riksdag skulle vara utkämpad, och jag tror icke, att, när
bevillningsutskottet bibehållit principen status quo i vår tulltaxa,
reservanterna kunna klandras derför att de stödt sig på, såsom vi
hoppas, Första Kammarens majoritet i denna fråga.

Herr Wsern yttrade, att tullarne vore den hufvudsakliga orsaken
till att skeppsrederinäringen i vårt land befinner sig i en olycklig
ställning. Då frågar jag herr presidenten, huru var tillståndet före
år 1888? Jag trpr, att det var bestämdt sämre än i nuvarande stund,
ty i följd af förändrade konjunkturförhållanden lemnade rederirörelsen
redan år 1889 en så betydlig vinst, att jag hört redare sjelfva säga,
att, om de efter systemförändringen skulle gå en sämre tid till mötes,
de under nämnda år dock gjort ganska betydlig vinst på sin rörelse.

Således visar det sig, att de nu hafva det bättre, medan det under
de SO år, det var tullfrihet på införsel af fartyg, gick baklänges. Jag
vill härmed icke hafva sagt att tullarne framkallat detta, ty dertill
hafva helt andra orsaker bidragit, såsom t. ex. ändrade konjunkturer,
ökad företagsamhet och åtskilliga andra förhållanden, som jag hvarken
skall tillåta mig nämna eller ens antyda.

Den ärade talaren sade, att han icke tyckte om något monopol.

Man kan väl icke påstå det vara ett monopol att på en vara lägga
en tullafgift af 10 procent. Icke äro väl alla varor, som bära tull,
förbjudna att införas i landet. Här är icke fråga om förbud, utan
om en mycket lindrig tullsats, och man kan vara öfvertygad — åtminstone
är jag det — att de redare göra klokt, som begagna sig af
de svenska verkstäderna för att få godt svenskt material, om de också
för detta få betala några procent mera, ty de skola derpå göra bättre
affär än de, som köpa fartyg, der de knappt veta af hvilket material
fartygen äro byggda. Jag vill visst icke säga, att goda fartyg icke
kunna byggas i andra länder, t. ex. i England; men jag påstår, att,
då de der bygga verkligen goda fartyg, de för vissa mera grannlaga
behof hemta t. ex. ångpanneplåt från Sverige. Jag vet ock, att t. ex.
assuransbolaget »Veritas», om icke officielt föreskrifvit, likväl önskat,
att man för erhållande af första klass eller stjerna måtte använda
svensk prima plåt för dessa och vissa andra grannlaga ändamål.

Nu må ingen tro, att jag icke är lika varm vän af vår sjöfart
och våra skeppsbyggerier som någon annan. Men min öfvertygelse
är, att, vill man kraftigt understödja denna för vårt land så ytterst
vigtiga näring, man då skall gå en helt annan väg än på tulltaxans,
och jag vill råda dem, som önska vidmagthålla det intresse, som för
närvarande inom Riksdagen fins att upphjelpa sjöfartsnäringen, att
icke försöka att genom att taga bort den nu ifrågavarande tullen
minska detta intresse. Ty är det så, som herr Wsern yttrade, att
detta är det hufvudsakligaste, då kunde man med skäl säga: »ja, då
behöfva vi icke tänka på seglations- eller byggnadspremier», hvilket
jäg deremot påstår vara det väsentligaste. Hade det varit möjligt
för utskottet att till Riksdagen framkomma med förslag om seglations -

Jf:o 27.

Ifrågasatt

upphäfvande

af tullen å

fartyg m. m,

(Forts.)

Torsdagen den 30 April.

premier, så hade vi gjort det, ty vi voro af den öfvertygelsen att något
borde göras. Men då ingen motion förelåg, ansåg sig utskottet icke
ega rätt att på eget initiativ framlägga förslag i ämnet. Utskottet
eger visserligen motionsrätt, men endast i tullfrågor, och man fruktade
således, att man skulle träda grundlagens bud för nära, om
utskottet väckte förslag i denna fråga.

När Första Kammaren icke borttagit tullen å sådana effekter och
förnödenheter, hvarom man hört så mycket talas, och i fråga om hvilka
så mycken agitation skett inom landet, skulle det vara särdeles, förundransvärdt,
om kammaren nu skulle frångå sin princip och bifalla
utskottets förslag, hvadan jag anhåller om afslag å detta förslag och
bifall till reservauternas hemställan, enligt hvilken tulltaxan i denna
punkt skulle bibehållas oförändrad.

Herr Tham, Wilhelm: Till följd af en längre tids sjukdom

har jag varit förhindrad att deltaga i bevillningsutskottets arbete
under den tid, då nu föreliggande betänkande förevar, och jag hade
derför icke tänkt i dag yttra mig. Men jag anser mig dock böra
erinra derom, att Sverige icke är det enda sjöfartsidkande land, hvarest
det fins tull på fartyg. Sådan tull fins nemligen sedan lång tid
tillbaka i Danmark; och jag tror, att vi måste erkänna att den danska
sjöfartsnäringen trots denna tull befinner sig i ett så blomstrande
tillstånd, att det vore önskligt att äfven vår sjöfartsnäring befunne
sig i samma lyckliga läge. Häraf synes framgå, att tullen på fartyg
åtminstone icke i Danmark ruinerat sjöfartsnäringen.

För öfrigt hafva vi ju att till nästa Biktdag emotse förslag till
åtgärder för sjöfartsnäringens upphjelpande, och under sådant förhållande
synes det mig, att vi vid denna riksdag icke böra företaga
någon ändring i nu gällande bestämmelser angående tullen på faftyg..

På dessa grunder förenar jag mig med den siste ärade talaren i
hans yrkande på afslag å utskottets förslag och bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr Wsern: Den förste talaren efter, mig sade, att det väl icke

kan hafva varit den åsätta tullen, som skadat sjöfarten, och han tilläde,
att 1889 var det bästa år, som denna näring haft, då den deremot
före detta år och under en tid, då den icke hade några tullar, stod
ganska klent. Men han yttrade dock strax derefter, att man icke bör
skylla på tullen, hvad som är konjunkturförhållanden. Ja, just det!
År 1889 inträffade utmärkta konjunkturförhållanden, men det var icke
tullarnes förtjenst. Att den svenska sjöfarten lidit mycket strax före
nämnda år och ännu lider, beror naturligtvis också på konjunkturförhållanden.
Jag tror således att man kan lemna detta helt och
hållet å sido. Huru man än ställer med tullsatserna, så finnas dock
alltid stundom goda, stundom dåliga konjunkturer. Men, mine herrar,
när konjunkturerna äro dåliga och tullen tillkommer såsom försvårande
dessa, då blir det ändå sämre. Det är just dessa svårigheter, som
sjöfarten nu vill slippa. Den ärade talaren ansåg det origtigt, att
jag hade begagnat ordet monopol. Jag upptog ordet derför, att den
förste talaren använde det. Hans argument var, att jernhandteringen

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

och skeppsbyggerierna genom tullen fått och fortfarande borde hafva Ifrågasatt
monopol på materialier till och byggande af svenska fartyg; och det var upphäfvande
emot detta påstående jag vände mig. Men vare sig det nu är ett monopol fartyg m m
eller icke, bör man val höra hvad den säger, på hvilken skon kläm- (ports)
mer. När skeppsrederiexna säga, att det just är denna tull, som utgjort
det väsentligaste hindret för oss att få fartyg, som både passa
oss och äro billiga, så är det väl dem vi först måste höra.

Samme talare sade vidare, att det vore bättre för skeppsbyggnadsindustrien
att den anlitade svenska fabriker. Då visste man
hvad jern man finge, och då blefve materialierna af bästa beskaffenhet.

Men omedelbart derefter upplyste han, för att visa denna materielens
goda beskaffenhet, att deraf inköptes betydligt för utländska skeppsbyggerier.
Hvarför kunna de då icke få den svenska plåten, och
våra skeppsbyggare deremot få importera den billigare utländska, då
det är med deras fördel förenligt. Den ärade talaren sade, att våra
importörer icke visste hvad de finge. Detta förråder obekantskap
med våra svenska importörer. De vända sig i allmänhet icke till
andra säljare än som de veta lemna dem goda varor, och säkert är,
att de svenska skeppsredärne, när de i utlandet beställa fartyg, göra
sig väl underrättade från hvilka utländska skeppsvarf de kunna vara
förvissade om att få goda fartyg. De äro helt säkert icke i okunnighet
derom. De kanske företrädesvis välja dem, som importera den
svenska plåten. Den ärade talarens argument i detta afseende tror
jag således icke håller streck.

Han talade vidare om premiei för sjöfarten. Kommerskollegium
har för närvarande denna fråga under behandling, och det är derför
för mig ganska obehagligt att yttra mig i denna fråga, då jag, såsom
ledamot af kommerskollegium, i första rummet bör till Kongl. Maj:t
gifva till känna de åsigter, som kollegiet hyser i detta afseende. Jag
anser mig dock icke vara förhindrad att säga, att en mängd och bland
dem de förnämsta af våra handels- och sjöfartsnämnder, nemligen
Stockholm, Karlshamn, Ystad, Trelleborg, Helsingborg, Gefle, Söderhamn,
Göteborg m. fl., som hafva fartyg till en drägtighet af tillsammans
186,000 tons, hafva motsatt sig premieringen, emedan de
anse den icke vara förmånlig för Sverige. Hvad sjelfva premieringen
beträffar, så vill jag nämna att den ingalunda, enligt det föreliggande
förslaget, skulle komma hela den svenska sjöfarten till godo, utan
endast nya fartyg. Många sjöfartsnämnder hafva yrkat, att premier
äfven skulle gifvas åt äldre fartyg, men ser man på de gjorda beräkningarna,
skall man finna, att detta är alldeles omöjligt. Det finnes
icke tillräckliga tillgångar till en sådan premiering. Den nu föreslagna
premieringen omfattar endast fartyg under 10 år, och sålunda
skulle Kela den gamla flottan icke få något godt af premierna. Ett
af de argument, som de städer, hvilka af mig nyss omnämndes,
hafva användt emot premieringen, har just varit, att de äldre fartygen
icke skulle hafva någon fördel deraf, utan de skulle tvärt om i konkurrens
med de yngre fartygen hafva skada af premieringen, ty om
de yngre fartygen erhålla premier, kunna de sätta ned frakterna till
skada för de äldre. Detta är en sak, som ovilkorligen måste tagas i
betraktande. Många andra än de nämnda städerna hafva visserligen

»''so 27.

Ifrågasatt

upphäfvande

af tullen å

fartyg m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 30 April.

icke opponerat sig emot piemieiingssystemet, men de hafva dock
sagt, att framför detta sätta de tullfrihet.

Den siste talarens hufvudargument var, att denna tull icke måtte
betyda någonting för Sverige, då Danmarks skeppsfart haft ett blomstrande
tillstånd äfven med en dylik tull. Öfver hufvud är jag, för
min del, icke mycket böjd för att taga utländska exempel och ändå
mindre, då dessa exempel icke äro åtföljda af den ringaste utredning
om huru förhållandena äro. Om Danmark har tull på fartyg, anser
jag det icke vara skäl för oss att på den grund vägra sjöfarten den
enträgna begäran, som framstälts om dessa tullars borttagande.

Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets förslag.

Herr Smith: Att sjöfartsindustrien i vårt land är eu naturlig
näring, tror jag att vi alla måste vara ense om. År den detta, måste
man, under alla system, tillse att denna näring blir konkurrensen
med andra länder mägtig. Men huru skall detta tillgå, om vi pålägga
en hög införselstull på fartyg. Vi veta må hända alla, att de
flesta fartyg köpas icke nya, eller beställas vid utländska verkstäder,
utan man köper dem oftast gamla i de länder, der man händelsevis
kan få fartygen till lägsta priset. Hela verldens handelsflotta är i
närvarande ögonblick för stor. Det är en mycket rikligare tillgång
på tonnage, än det verkliga behofvet krafvel''. Då fartygen icke bära
sig, sälja redarne dem och taga hellre den förlust, som dervid kan
uppkomma än att segla öfver styr. Vårt land har endast tunga produkter
att exportera, och vi behöfva derför så billiga fartygslägenheter
som möjligt och i följd deraf så billiga fartyg som vi kunna
åtkomma. Vi måste derför uppsöka dessa fartyg, der de kunna
köpas till lägsta pris. Jag missunnar visst icke våra verkstäder att
få arbetsförtjenst, men jag tror icke, mine herrar, att vi på den
vägen befrämja landets utveckling, om vi gynna några få verkstäder.
Vi veta alla, att vi sjelfva med egna fartyg, endast besörja en bråkdel
af vår skeppsfart. Tro herrarne verkligen, att det nuvarande
systemet vinner på. att behålla en tull, som andra länder numera ansett
lämpligt att aflyfta. Jag tror det, för min del, icke, oaktadt det
försvar, som det nya partiets chef framlade. Jag tror, i motsats till
honom, att tullfrihet ä fartyg under dessa 30 år ledt derhän, att vi
kommit så pass långt som vi gjort. Men behåll i 30 år denna, tull
på fartyg och gif våra verkstäder, såsom den förste talaren sade,
monopol att bygga våra fartyg, skall vår skeppsfart helt säkert gå
tillbaka, och vi blifva, så väl i afseende & vår export som import, beroende
af andra länder, och det kan val ändå icke ligga i vårt intresse.
Hafva vi fartyg och mycket fartyg, skola vi vid alla tillfällen
äfven i krigstider kanske kunna reda oss sjelfva. Se vi t. ex. på
Norge, som är så mycket mindre än vårt land och med hälften så
stor befolkning, har detta land mångdubbelt flera fartyg än Sverige.
Det tager många millioner kronor ifrån oss uti frakter årligen och
det sysselsätter med skeppsfart eu stor del af sitt folk. Huru skulle
Norge kunna göra detta, om det seglade med uteslutande dyra och
nya fartyg, som fått erlägga införselstull? Nej, det är de gamla fartygen,
som norrmännen köpa billigt och med hviika de också bill!-

N:o 27.

Torsdagen den 30 April.

gare än vi sjelfva bedrifva transporten af vårt trä och andra tunga Ifrågasatt
produkter. Sådana äldre billiga fartyg är det, som vi behöfva köpa, upphäfvande
men utan att vid införseln erlägga någon tull. Vi böra dessutom faf™llen “\
komma i håg, att vi i Sverige arbeta med högre räntor än andra län- /-ports S
der. Kommer dertill ett genom tullar förhöjdt inköpspris för far- '' ''

tygen, ligger det i sakens natur, att rederinäringen i vårt land icke
kan konkurrera med den i andra länder, utan måste gå under.

Någon stor förlust för verkstäderna blir det dessutom icke, om
denna tull borttages, ty hafva våra verkstäder förut kunnat arbeta
utan de tullar, hvarom här är fråga, förmodar jag att de kunna göra
det fortfarande, men jag betvifla!- att sjöfartsnäringen, om den onödigtvis
beskattas, kan fortfara och utveckla sig såsom hittills skett.

Man har slutligen talat om premier för sjöfartsnäringen. Det
är, enligt min tanke, ett system-, som det torde dröja länge, innan den
svenska Riksdagen accepterar. Det är ett system, som man i andra
länder, der det tillämpats, börjat mer och mer utdöma, utom på
sådana linie!-, der man för koloniernas skull måste underhålla en
liflig och regelbunden trafik. Man har i andra länder börjat afskaffa
premierna äfven för-fiskeri-fartygen, som förut haft sådana. Jag vill
derför förmoda, att det n}''a systemet icke ens vill försöka införa
hvad andra länder funnit opraktiskt och nästan afskaffat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bennich: Jag var ty värr urståndsatt att närvara vid början
af diskussionen och jag äfventyra!- derför att upprepa ett eller
annat af hvad som redan må hafva blifvit sagdt, men jag skall försöka
att fatta mig så kort som möjligt, på det att jag icke må framkalla
någon motståndare, som i sina anföranden glömmer både sitt
och kammarens anseende.

Bevillningsutskottet har, med eu berömvärd omtanke för industrien,
frigjort blytråd och vissa slag af jernplåt från tull. Båda
dessa åtgärder äro vidtagna, på det att Sveriges industri för knapptillverkning
och blykuls-pressning skulle kunna uthärda täflan med
vårt grannland Norge. Utskottet har vidare, af omsorg för Chokoladtillverkningen,
nedsatt tullen på kakao till fem öre per kilogram, på
det att äfven chokoladfabrikerna måtte kunna täfla med Norge. Detta
ftr ett mycket aktningsvärdt bemödande, och jag skall gifva utskottet
fullt erkännande för den omtanke, som utskottet egnat dessa industrigrenar.
Men jag tror dock, att vi hafva en mycket större och vigtigare
industrigren, som här hotas genom differentialtullar. Norge
har tullfrihet, men vi hafva tullar på våra fartyg och vi hafva att
konkurrera med Norge icke allenast inom våra egna kuster utan på
alla haf i^verlden. Vi skola betala tull för våra fartyg, men norrmännen
få sina tullfritt införda. Om de herrar, som förfäkta tullen
på fartyg, hade följt utskottets vackra motivering för nedsättning af
tullen å de varor, som jag här ofvan omförmälde, borde väl dessa
herrar nu veta att äfven förfäkta utskottets förslag om tullfrihet för
fartyg. Det gifves må hända ett eller annat land, som kan bibehålla
en sådan tull, utan någon känbar olägenhet, men att olägenheterna
af denna tull äro ganska stora för den svenska sjöfarts-industrien,

N:o 27.

Ifrågasatt

upphäfvande

af tullen å

fartyg m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 30 April.

derför har jag många gånger anfört bevis, och ett bland dessa skall
jag be att särskildt få framhålla, emedan det, enligt min tanke, är
synnerligen slående.

En svensk redare har köpt ett engelskt fartyg, för hvilket han
fått erlägga ett ganska betydligt belopp. Med detta engelska fartyg
bedrifver han sedan rederirörelse. Då emellertid tullen, i förhållande
till fartygets höga värde, skulle komma att spela en betydlig rol,
låter den svenske redaren det för svenska pengar inköpta fartyget
segla under engelsk flagg och bedrifver på detta sätt sjöfartsrörelsen,
hvilket mycket väl går för sig under lugna förhållanden, men
man kan lätt tänka sig, hvart det skulle taga vägen under kritiska
tider, om vår svenska sjöfart drifves under främmande flagg. Det
är sådana faror, som jag tror att man bör taga i betraktande, då man
stadgar en tullafgift eller vill bibehålla en tullsats, som redan framkallat
ett, om icke många sådana fall, som jag nu påpekat.

Jag både icke trott, att premieringsfrågan nu skulle komma till
tals, och jag skall icke heller tillåta mig att derom yttra många ord.
Min öfvertygelse är emellertid, att af alla system, som kunna ifrågakomma,
det knappast finnes något, som är så förkastligt som att
börja premiering af våra industrier för hvilka ändamål som helst.
Gifver man en gång premier åt dem, som bygga fartyg, så vet jag
icke hvarför man icke med lika stort skäl skall gifva premier åt dem,
som tillverka smör och sälja detta till utlandet, och hvarför man icke
bör gifva premier äfven åt bruksidkare, som tillverka jern och exportera
till England eller något annat land. Jag vet icke något föremål
för svensk verksamhet, som icke med samma skäl bör premieras som
fartygsbyggandet. Men hvem skall betala dessa premier? Naturligtvis
blir det statskassan, som vi allt jemt anlita än för vägunderhåll
och än för andra för statskassan lika främmande ändamål.

Jag skall nu icke upptaga kammarens tid längre. Jag hemställer
vördsamt, att Första Kammaren måtte, så godt först som sist,
öfvergifva en tullsats, som står i uppenbar strid med de åsigter,
hvilka bevillningsutskottet gjort gällande i åtskilliga af mig nyss påpekade
frågor.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Det är under diskussionen redan påmindt,

huru som af en komité förslag utarbetats till åtgärder för sjöfartsnäringens
upphjelpande, och att man redan vid nästa riksdag har att
emotse förslag i denna rigtning i sammanhang med förslag till ny
tulltaxa. I anledning häraf har en föregående talare särskildt fäst
uppmärksamheten derpå, att det väl icke kan vara skäl att vid sådant
förhållande nu börja vidtaga någon ändring i tullen på fartyg, och
jag instämmer med honom derutinnan! Ty icke kan väl sjöfartens
väl och v.e bero derpå, att denna fartygstull borttages ett år tidigare
eller senare, eller att, om den icke borttages, denna näringsgren
får vänta ett år på ersättning på annat sätt. Det är visserligen
sant, att sjöfartsnäringen är en af våra vigtigare näringar, men
man får derför icke glömma, att andra näringar skulle bli lidande,
om denna tull borttages eller om restitution beviljas för tullen

K:o 27.

Torsdagen den 30 April.

i å infördt utländskt material för fartygs byggande. Jag tror ''dessutom,
att hvar och en, som sett den utredning, som föreligger rörande
sjöfarten i Sverige och andra länder, skall vara af den öfvertygelsen,
att borttagandet af tullen på fartyg i allmänhet icke skall
hafva tillräcklig inverkan på sjöfartsnäringens höjande. Det är äfven
lätt uträknadt, att den procent, hvarmed omkostnaderna stiga genom
denna tull på fartyg, ej blir så hög, att den bör i någon nämnvärd
grad minska den vinst, som rörelsen bör lemna.

En föregående talare har omnämnt seglationspremierna och förklarat
dem vara förkastliga. Från min ståndpunkt kan jag icke godkänna
en sådan åsigt. Jag tror nemligen, att dylika premier kunna
vara minst lika goda för sjöfartens upphjelpande som tullfrihet på
fartygen, ja, jag tror att sjöfartsnäringen genom den kan få ett mycket
bättre och kraftigare handtag än genom denna.

Den siste talaren anförde exempel på, att från utlandet inköpta
fartyg måste segla under engelsk flagg, för att egarne skola slippa
erlägga fartygstullen. Jag tror, att detta exempel icke bort anföras,
ty det visar endast, huru svårt det är att skrifva en lag så, att den
icke kan kringgås.

Jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med afslag ä utskottets hemställan, måtte besluta, att ifrågavarande
tull skulle bibehållas oförändrad; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

3—19 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

20 punkten.

Herr Reuterswärd: Med anledning af det beslut, som kammaren
fattat i afseende å andra punkten, och på de skäl, som af reservanterna
anförts, anhåller jag om afslag å utskottets förslag i denna punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föreliggande punkt endast yrkats, att utskottets
hemställan skulle afslås.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

21 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt

upphäfvande

af tullen &

fartyg m. in,

(Forts.)

Ifrågasatt
ändring af
§ 8 mom. 1
i tulltaxeunderrättelserna.

Sso 27.

Torsdagen den 30 April.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 25 och 27
i denna månad bordlagda betänkande n:o 11, angående välboren för
tillverkning af bränvin, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande
hemstält.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle sättas främst de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, och sist de under dagen andra
gången bordlagda ärenden, hvilka icke jemlikt kammarens förut fattade
beslut skulle uppföras på föredragningslistan till kammarens
sammanträde den 4 nästkommande maj.

Härefter medgaf kammaren, på hemställan af herr talmannen, att
de till fortsättande af dagens sammanträde utfärdade anslag finge
nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 3.5 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

3TOCKIIOLM, P. A. NYM AXS EFTERTRÄDARE, 18 91.