RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:25

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 25.

Måndagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 25 i denna månad bordlagda memorial n:o 50
och utlåtande n:o 51.

Vid föredragning af statsutskottets den 25 innevarande april bordlagda
memorial n:o 52, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel,
godkändes de i memorialet föreslagna voteringspropositioner
och lades 2 punkten till handlingarna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 2o i denna månad bordlagda betänkanden
n:is 10 och 11.

_ Föredrogos och lades till handlingarna bevillningsutskottets den
25 innevarande april bordlagda memorial n:o 12, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande 11 punkten af utskottets betänkande
n:o 7, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 25 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 13 och Riksdagens första särskilda utskotts samma dag bordlagda
utlåtande n:o 1.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 25.

1

l?:o 25.

2

Onsdagen den 29 April, f. m.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet och yttrade: Hen*
talman, mine herrar! Då, efter hvad jag förnummit, plenum i kammaren
kommer att hållas nästa torsdag, hemställer jag, att Riksdagens
första särskilda utskotts utlåtande n:o 1 måtte uppföras på föredragningslistan
för samma dag.

Denna hemställan bifölls.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 6 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 29 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 21 och 22 i denna manad.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 237, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af för visst fall lemnadt tillstånd till utbyte af kronans nummerhästar
mot remonter, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

S »JO 25.

Onsdagen den 29 April, f. m.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 238, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utfärdande af föreskrifter
i afseende å befordran till underlöjtnant, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts remiss med öfverlemnande
af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
m., m.;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående höjning
i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar m. m., angående
anslag under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af
föreslagna ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt angående
ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
samma dag och höjning i de under fjerde och femte hufvudtitlarne
uppförda anslag till lindring i nämnda besvär, äfvensom inom Riksdagen
väckta förslag i dithörande ämnen; samt

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hylande grundskatter m. m., äfvensom
inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o, 3 i anledning
|^f väckta motioner om anstånd med uppförande å Helgeandsholmen
af nya byggnader för Riksdagen och riksbanken;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af särskilda rörande folkskolelärarepersonalens aflöningsförhållanden
väckta motioner; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
förbättrade tåganordningar å norra stambanan.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl jande

af statsutskottet i dess memorial n:o 43, punkten 1, föreslagna

och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

N:o 25. 4

Onsdagen den 29 April, f. m.

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af det i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 12 januari 1891 intagna förslag
till ny stat för kollegiet samt af de vilkor ock förbehåll, som
blifvit föreslagna för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner, må
medgifva, att den å sjette kufvudtiteln förekommande anslagstiteln
»kommerskollegium», under hvilken för närvarande äro med tillhopa
83,500 kronor sammanförda dels anslaget till kollegiet, 49,000 kronor,
och dels anslaget till bergsstaten, 34,500 kronor, må fördelas i
två’titlar under benämning, den ena af »kommerskollegium» och den
andra af »bergsstaten», äfvensom uppföra under den förra titeln
64,600 kronor och under den senare 33,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förevarande
förslag till omorganisation af kommerskollegiet, faststält de
i riksstaten under anslagstiteln »kommerskollegium» sammanförda
anslag å 49,000 kronor till sjelfva kollegiet och å 34,500 kronor
till bergsstaten att utgå med oförändrade belopp, eller med tillhopa
83,500 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej - 26. ♦

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 242, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 83 ja och 138 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 194 ja och 164 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl jande

af statsutskottet i dess memorial n:o 43, punkten 2, föreslagna

och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Onsdagen den 29 April, f. m.

6 N:o 25.

Den, som vill, att Riksdagen med bifall till statsutskottets hemställan
ökar det å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat uppförda
anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt extra ordinarie tjensteman,
rit- och skrifbiträde med 2,000 kronor, eller från 9,000 kronor
till 11,000 kronor, samt att Riksdagen vid bifall härtill höjer
anslagstiteln »väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf tvenne särskilda
reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten och till vägundersökningar,
hvartdera å 30,000 kronor)» från 131,200 kronor
till 133,700 kronor, eller med 2,500 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen ökat det å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
stat uppförda anslaget till vikariatsersättning, arfvoden
åt extra ordinarie tjensteman, rit- och skrifbiträde med 1,000 kronor,
eller från 9,000 kronor till 10,000 kronor, samt vid bifall härtill
höjt anslagstiteln »väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf tvenne
särskilda reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten och
till vägundersökningar, hvartdera ä 30,000 kronor)» från 131,200
kronor till 132,700 kronor, eller med 1,500 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 18.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 243, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 65 ja och 157 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 184 ja och 175 nej, hvadan
beslut i fragau blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl jande

af statsutskottet i dess memorial n:o 43, punkten 3, föreslagna

och af bada kamrarne godkända voteringsproposition:

N:o 25. 6

Onsdagen den 29 April, f. m.

•

Den, som vill, att med bifall till statsutskottets hemställan Riksdagen,
under förutsättning att behållna afkastningen af den staten
tillhöriga, till landtbruksinstitutet vid Ultuna anslagna fasta egendom
äfvensom elevernas afgifter och hyresbidrag varda till statsverket
redovisade, må

dels, med godkännande af ej mindre följande

»Stat

för

landtbruksinstitutet vid Ultuna

Aflöning 1 rektor arfvode 1 lektor ......... 8 lektorer.......... 1 adjunkt______... 3 adjunkter ...... Extra lärare, arf- voden ............ 1 bibliotekarie...	Lön	Tjenst- görings- penningar.	Summa.
2,000 6,000 1,400 4,200	—	1,000 3,000 600 1,800	—	2,000 3.000 9.000 2.000 6,000 2,250 300	—
Aflöning, summa					24,550 24,450	—
Till institutets öf-riga utgifter ...
Summa kronor...	—	—|--	—	49,000

Efter fem år kan lönen
''j höjas med 500 kr., efter
\tio år med ytterligare 500
Jkr., och efter femton år
7 med ytterligare 500 kr.

Anm. Rektor och ofri ga lektorer samt adjunkterna åtnjuta jemväl fri bostad.»»

än äfven de vilkor och förbehåll, som i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1891 blifvit föreslagna för åtnjutande af
i staten upptagna löneförmåner, höja det å sjette hufvudtiteln under
ansla.gstiteln »undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar»
uppförda anslag till Ultuna landtbruksinstitut från 20,000
kronor till 49,000 kronor, eller med 29,000 kronor;
dels och medgifva,

att besparingar, som å det i nämnda stat »till institutets öfriga
utgifter» uppförda belopp under ett år uppkomma, må användas till
bestridande af utgifter under ett kommande år; samt

att Kongl. Maj:t må under en tid af fem år ega att vidtaga de
ändringar i aflöningsstaten, som för genomförande af institutets för -

Onsdagen den 29 April, f. m.

7 X:o 25.

ändrade organisation kunna erfordras, med vilkor att hvarken faststälda
aflöningsbelopp eller aflöningsstatens slutsumma öfverskrides,
röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen bifallit statsutskottets hemställan med
den ändring, att af det föreslagna anslaget 49,000 kronor ett belopp
af 29,000 kronor beviljats allenast på extra stat.

A7id omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja —• 86;

Nej — 51.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 244, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 50 ja och 166 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 136 ja och 217 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 43, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning på det sätt af Riksdagen bifalles, att Riksdagen,
till bestridande af kostnader för nya byggnader vid Ultuna
landtbruksinstitut och jordegendom, inköp af en äldre byggnad, reparation
och förändring af så väl denna som andra äldre byggnader,
äfvensom kreatursstammens tillökning och förbättrande, allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1891 angifna grunder med deri ifrågasatta
förändringar, beviljar ett sammanlagdt belopp af 76,000 kronor samt
deraf på extra stat för år 1892 anvisar till Kongl. Maj:ts förfogande

30,000 kronor, röstar

Ja;

N:o 25. 8

Onsdagen den 29 April, f. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, på
det sätt bifallit Kongl. Maj:ts förevarande framställning, att Riksdagen,
till bestridande af kostnader för nya byggnader vid Ultuna
landtbruksinstitut oah jordegendom, inköp af en äldre byggnad, reparation
och förändring af så väl denna som andra äldre byggnader,
äfvensom kreatursstammens tillökning och förbättrande, allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1891 angifna grunder med deri ifrågasatta
förändringar, beviljat ett sammanlagdt belopp af 68,000 kronor samt
deraf på extra stat för år 1892 anvisat till Kongl. Maj:ts förfogande

30,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 44.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 245, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 41 ja och 178 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 132 ja och 222
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 52, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, till upprättande af en professorsbefattning i
obstetrik och gynekologi vid universitet i Upsala, beviljar ett årligt
anslag af 6,000 kronor, deraf 4,500 kronor såsom lön och 1,500
kronor såsom tjenstgöringspenningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 29 April, f. m.

9 N:o 25.

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning af
Riksdagen afslagits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 27.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett prptokollsutdrag,
n:o 246, som upplästes och hvaraf inhemtades, att'' omröstningen
derstädes utfallit med 70 ja och 140 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 172 ja och 167 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 52, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, på sätt statsutskottet hemstält,
till höjande af naturhistoriska riksmuseets årliga expensmedelsanslag
beviljar 1,630 kronor, hvarigenom museets ordinarie anslag ökas
från 67,550 kronor till 69,180, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit statsutskottets hemställan,
i hvad den afser höjning af det ifrågavarande anslaget.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 26.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,

N:o 25. 10

Onsdagen den 29 April, f. m.

n:o 247, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 46 ja och 169 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 155 ja och 195 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Ånstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 52, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, till restaurering af Vadstena klosterkyrka,
i hufvudsaklig enlighet med derför uppgjord plan samt under
den tillsyn och kontroll, Kongl. Maj:t bestämmer, beviljar 100,000
kronor, deraf å nästkommande års stat 20,000 kronor, med vilkor
att Vadstena och S:t Pers församlingar tillskjuta det belopp, som
utöfver sagda anslag för ifrågavarande restaureringsarbete erfordras,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej vunnit
Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 26.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 248, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 74 ja och 147 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 184 ja och 173 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Onsdagen den 29 April, f. m.

11 N:o 25.

Ånstäldes jemlik! 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 52, punkten 6, föreslagna
och af båda kamrarné godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller förevarande
motion, att Riksdagen, för att vikarierande ämneslärare och extra
lärare vid de allmänna läroverken, hvilka genom aflagd akademisk
examen och genomgången profårskurs förvärfvat kompetens att söka
ordinarie lektors-, adjunkts- eller kollegabefattning vid allmänt läroverk,
må kunna från och med år 1892 erhålla arfvode efter 1,800
kronor för år räknadt, beviljar å extra stat för år 1892 ett anslag
af 60,000 kronor till arfvodesförhöjning åt extra ordinarie ämneslärare
vid de allmänna läroverken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att förevarande motion icke
skall till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja - 121;

Nej — 15.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 249, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 116 ja och 105 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 237 ja och 120 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Ånstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 52, punkten 7, föreslagna
och af båda kamrarné godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, att Riksdagen såsom bidrag till uppfö -

N:o 25. 12

Onsdagen den 29 April, f. m.

rande af ny byggnad för allmänna läroverket i Östersund beviljar

50.000 kronor, under vilkor, att Östersunds stad tillhandahåller
lämplig tomt för byggnaden samt att hvad utöfver nämnda belopp
för ändamålet erfordras varder utan statsverkets betungande anskaffadt,
och af berörda belopp på extra stat för 1892 anvisar

17.000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 62.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 250, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 86 ja och 180 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 109 ja och 242 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial n:o 9 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i enlighet med bankoutskottets af Första Kammaren
gillade förslag, vill, att af riksbankens vinst för år 1890 ett belopp af

1,850,000 kronor öfverlemnas till statsverket samt återstoden 1,857,485
kronor 69 öre i riksbanken bibehålies, äfvensom att statsverkets andel
af bankovinsten för år 1890 skall af fullmägtige i riksbanken
tillhandahållas statskontoret och utgå med en fjerdedel under loppet
af hvarje af månaderna januari, april, juli och oktober år 1892,
röstar

*

Jäj

Onsdagen den 29 April, f. m.

13 Nso 25.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att hela den under år 1890 uppkomna bankovinsten, 3,707,485
kronor 69 öre, skall bibehållas åt riksbanken och för bankens egna
ändamål användas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 13.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 251, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 84 ja och 132 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 206 ja och 145 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

n

Föredrogs å nyo lagutskottets den 22 och 23 i denna månad Lagförslag anbordlagda
utlåtande n:o 31, i anledning af väckta motioner om ord- gåendeväghåli nandet

af väghållningsbesväret på landet. mngsbesvarets

utgörande på

Herr Stråle: Jag får vördsamt hemställa, att lagförslaget paragrafvis
föredrages med iakttagande att början göres med 60 §, hvarefter
först 6 §, vidare 7 § och sedermera öfriga paragrafer jemte
kapitelöfverskrifter i ordningsföljd förekomma; att af de särskilda
paragraferna ej uppläsas andra än de, beträffande hvilka uppläsning
begäres; att, först sedan lagförslaget blifvit genomgånget, detsammas
rubrik samt derefter utskottets hemställan föredrages; äfvensom att,
för den händelse lagförslaget kommer att i vissa delar återförvisas,
utskottet lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling,
i afseende på de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta
förändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Denna hemställan bifölls.

K:o 25. 14

Lagförslag angående
v äghållningsbesvärets

utgörande på
landet.

(Forts.)

holms läns landsting till behandling förslag till lättnad i väghållningsbestyret,
en lättnad så mycket mer af rättvisa och billighet
påkallad, som detta onus blifvit på en tid, då andra beskattningsföremål
icke funnos i Sverige, lagdt på jordbruket. Med tillfredsställelse
erinrar jag mig, att jag deltog i det tillfälliga utskottets
betänkande år 1876, hvilket blef bifallet af båda kamrarne och föranledde
Riksdagens skrifvelse den 14 mars 1876. Redan då var man
öfverens derom, att vägunderhållet borde utgöras in natura och ej
entreprenad anlitas samt att andra beskattningsföremål än jordbruksfastigheter
borde lemna en kontant ersättning till vägkassan.

Lagutskottets nu föreliggande betänkande synes mig i många
hänseenden vara tilltalande, och, äfven om det nu icke upphöjes till
lag, tror jag att i och med detsamma ett stort steg till denna invecklade
frågas lösning är taget. Men jag måste mot den nyss
upplästa paragrafen till en början erinra, att det statsbidrag, som
är föreslaget, tillfaller vägunderhållet in natura, d. v. s. med andra
ord det tillfaller jordbruket, som nu ensamt sköter vägunderhållet,
men ej de öfriga beskattningsföremål, som nu för första gången
skola bidraga till detsamma. Kan det vara rättvist?

Men min anmärkning är vida vigtigare i ett annat afseende.
Utskottet har beräknat utgifterna för staten till 550,000 kronor.
Mine herrar! Jag befarar, att beloppet kommer att bli vida högre.

Redan vid 1889 års riksdag hade jag tillfälle att uttala min
bestämda öfvertygelse, att utan statsbidrag kan vägunderhålIsfrågan
icke någorlunda tillfredsställande lösas. Men då man vill bevilja
statsbidrag, tror jag, att största möjliga försigtighet måste iakttagas.
Till följd af de olika förhållandena i vårt vidsträckta land komma
säkert utgifterna för vägunderhållet att falla mycket ojemnt. Och
jag vågar påstå, att de utan tvifvel komma att bli många gånger
större på det ena stället än på det andra. Sedan detta blifvit tydligt
genom den nya vägfyrken och den beräknade kostnaden, uppkomma
otvifvelaktigt större anspråk på staten från de olyckligt
lottade. Och månne man kan slå döförat till för dessa anspråk,
då man finner, att utgifterna på en ort äro temligen låga, men på
en annan oerhördt mycket högre? Jag vågar nästan betvifla detta.
Om — såsom jag yrkade 1889 och som jag yrkar ännu i dag —
landstingsskatt påfördes landsbygden, tror jag detta skulle i någon
mån förmedla förhållandet. Men kommer ingen landstingsskatt, så

Onsdagen den 29 April, f. m.

Den af utslcottet föreslagna lagen.

60 §.

Herr Stråle: Jag anhåller, att paragrafen må uppläsas.

Efter det paragrafen blifvit uppläst, anförde

Herr Stråle: Redan för mera än 25 år sedan förehade Stock -

Onsdagen den 29 April, f. m.

15 N:o 25.

blir anloppet på statskassan så mycket större. (I fråga om landstingsskatten
åberopar jag mitt anförande den 27 april 1889, deri
jag vidare utvecklat min åsigt i ämnet.) Men äfven med landstingsskatt
blir tungan ganska stor, och staten ensam får jemna
missförhållandet.

Visserligen måste man medgifva, att om de för närvarande icke
beskattade föremålen skola få skatt sig påförd — något som jag
är med om — blifva så väl dessa som jordbruket genom landstingsskatten
pålagda en dubbel beskattning. Det är sant. Men jag tror
icke, att man för närvarande kan lösa denna fråga utan en sådan
förmedling. Och om det kommer att visa sig, att man verkligen
kan minska landstingsskatten eller taga bort den, så är det ingen
konst. Men, märken väl, mine herrar, har en gång en lag blifvit
stadgad och utfärdad angående väghållningsbestyret, så är det fåfängt
att tänka att någon vidare tunga kan läggas på jordbruket eller
landstingen. Hvad som då är gjordt, det är gjordt. Om jag icke
fruktade för att anloppen på statskassan skulle bli så stora i framtiden,
skulle jag icke hålla så strängt på landstingsskatten.

Eu särskild anledning till försigtighet synes mig vara förhanden
derutinnan, att redan nu så stora anspråk ställas på statskassan,
och vi hafva på bordet frågor sådana som om grundskatternas afskrifning
och om ett bättre ordnadt försvar — som jag vill kalla
ett minimum af försvar — kvilka, om de bifallas, otvifvelaktigt
komma att i väsentlig mån förminska statens inkomster och öka
dess utgifter.

Medan jag har ordet ber jag att få förklara, att jag instämmer
med hvad herr Claeson yttrat i fråga om 6 §.

Jag yrkar återremiss. Jag vet mycket väl, att detta icke kan
leda till frågans lösning i riksdagens senaste timme. Men jag vill
härmed uttrycka min ställning, min välvilliga ställning till hufvudfrågan.
Skulle detta yrkande icke bifallas, måste jag för min del
yrka afslag å 60 §.

Friherre Flin eko wström: Jag har begärt ordet icke så mycket
för att yttra mig om den nu föredragna paragrafen som för att
få tillfälle att yttra mig om förslaget i dess helhet. Jag ämnar ej
sedermera besvära kammaren med några yttranden öfver de särskilda
paragraferna. Jag kan ej utan med största tacksamket se,
huru lagutskottet behandlat denna svåra fråga. Utskottet har nemligen
försökt att medla mellan de olika åsigterna och har gjort det
på ett sätt, synes mig, som är både lyckligt och af beskaffenhet
att kunna af Riksdagen antagas. Ett förslag, hvilket som helst
och först och främst ett lagförslag, kan ej afgifvas utan att deremot
anmärkningar skola uppstå. Skulle man vänta, till dess rörande
väghållningsbesväret ett lagförslag framkomma, som tillfredsstälde
alla meningar, skulle man aldrig få något slut på denna väghållningsfråga,
som nu stått på dagordningen i nära 20 år. Jag tycker,

Lagföi''slag angående
väghållning
sbesvärets
utgörande på
landet.

(Forts.)

N:o 25. 16

Onsdagen den 29 April, f. m.

Lagförslag an- att det förslag, som nu blifvit för Riksdagen framlagdt, bör kunna
gåendeväghåil- tillfredsställa den allmänna meningen och bör kunna vinna bifall
bigöra iide ''på inom denna kammare, tv jemför man de små och mindre betydande
landet. anmärkningar deremot, som blifvit gjorda så väl af reservanterna
(Forts.) inom utskottet som äfven inom Andra Kammaren, der detta lagförslag
lyckligtvis blifvit bifallet, så befinnes, att anmärkningarna
äro af en så ringa vigt i förhållande till de stora fördelar, som
skulle vinnas genom frågans reglering på detta rättvisa och billiga
sätt, att jag här får förklara, att jag obetingadt kommer att rösta
på bifall till förslaget i dess helhet.

Herr Forssell: Yägfrågan har, såsom väl bekant är, varit
föremål för en mycket långvarig och noggrann pröfning. Särskild!
det förslag, som nu föreligger, har genomgått alla tänkbara och
behöfliga instanser. De allra flesta af lagförslagets paragrafer äro
så förberedda, att man med skäl kan förklara dem mogna för ett
slutligt afgörande inom Riksdagen, äfven vid ett tillfälle, sådant
som detta, då förslaget icke blifvit framlagdt af Kongl. Maj:t. Detta
omdöme gäller de allra flesta af lagens paragrafer, men det gäller
ty värr icke just den paragraf, som nu är föredragen och hvad med
densamma har samband.

Det förslag, som här är framlagdt, har verkligen framkommit
så i sista stund, att det icke kan sägas hafva genomgått den noggranna
och grundliga pröfning, som det onekligen påkallar. Vid
alla föregående tillfällen har man dragit sig för att sätta staten in
såsom deltagare, i synnerhet i vågunderhållsböråan. Men det ser ut
som om man i lagutskottet, blott för att ställa alla till freds och
åstadkomma en kompromiss, förbisett vigten och beskaffenheten af
det stadgande, som man nu i en hast har velat införa.

Det kan ju dock icke förnekas, att om Riksdagen och Kongl.
Maj:t skulle komma öfverens om eu sådan bestämmelse, att staten
skall deltaga i kostnaden för sjelfva vägunderhållet, kräfves det en
alldeles särskild uppmärksamhet och försigtighet beträffande detaljerna
af ett sådant förslag, på det att man måtte kunna förekomma
alla möjliga missbruk af stadgandet. Jag vågar påstå, att sådan
uppmärksamhet icke egnats åt förslaget, icke heller nödvändig försigtighet
iakttagits beträffande dess detaljer och tillämpning.

När man säger, att staten skall bidraga med ‘/10 af kostnaden
för vägunderhållet in natura, hvilket bidrag skall på ett lämpligt
sätt kontant utlemnas till de vägunderhållsskyldige, måste man,
enligt mitt förmenande, tänka noga efter huru det skall vara möjligt
att förekomma ett allt för starkt betungande af statskassan.
Detta bidrags storlek kommer naturligtvis att bero på uppskattningen
i penningvärde af vägunderhållets verkliga kostnad. Nu är det
klart, att denna uppskattning i mycket hög grad beror på subjektivt
tycke. Hvad kan det egentligen vara värdt det hela eller halfva
dagsverke, som en underhållsskyldig utför å sitt vägstycke? Skall

17 N:o 25.

Onsdagen den 29 April, f. m,

det skattas efter värdet af ett dagsverke, som utföres på beting och Lagförslag an~
för att förtjena penningar, eller skall det uppskattas med hänsyngå^deväghåu
dertill, att arbetet får utföras å den för den skyldige lämpligaste "HrtnJf T
tid och när han icke har just något annat att uträtta för häst och “ ^uTdet. ^
karl? Hvem skall vidare göra denna uppskattning? Det skall ske, (Forts.)
heter det i § 47, saf eu nämnd, bestående af ordförande och tre
ledamöter, af hvilka ordföranden och eu ledamot förordnas af konungens
befallningshafvande och de öfriga två ledamöterna tillika
med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige.»

Jag frågar mig då: är det verkligen säkert, att, genom denna
sammansättning, alla de intressen, som i en sådan uppskattning mötas,
blifva vederbörligen tillgodosedda? Är det vidare säkert, att
konungens befallningshafvande alltid kan för hvarje distrikt finna
en ordförande och en ledamot, som äro fullt opartiska i denna fråga?

Jag har att betänka, att vid en sådan uppskattning möter först och
främst de viigunderhMlsskjläiges intresse, för det andra de öfrige
väghållningsskyldiges intresse och slutligen statens intresse. De vägunder
håll ssky ldige hafva naturligtvis intresse af att få denna börda
uppskattad så högt som möjligt, enär de derigenom få en minskning
i sina öfriga bidrag till vägunderhållet och, dessutom emedan
de derigenom äfven åtkomma ett större statsbidrag. Emot dem stå
de öfrige väghållningsskyldiges intresse, som klöfver, att underhållsskyldigheten
icke måtte blifva allt för högt uppskattad, på det att
de å sin sida icke må blifva allt för mycket betungade. Och slutligen
hafva vi statens intresse. Jag tänker mig, att om man vid
uppställande af § 47, som är oförändrad bibehållen sådan den förekom
i lista afdelningen af Kongl. Maj:ts förslag och äfven i det förra
särskilda utskottets förslag, hade tänkt sig, att ett statsbidrag till
vägunderhållet skulle ifrågakomma, hade man väl försökt att få en
annan och mera betryggande bestämmelse i afseende åt nämndens
sammansättning.

Härtill kommer nu. att, enligt § 49, som också här influtit
från det föregående förslaget, och som således är uppgjord endast
under förutsättning af de intressen, som möta vid uppskattningen,
ursprungligen blott varit fråga endast om de vägwwc7erMfekyldiges
och öfriga väghållningsskyldiges intressen. Hade man vid den paragrafens
nedskrufvande tänkt på, att ett statsbidrag skulle ifrågakomma,
skulle man icke hafva skrifvit, att nämndens uppskattning,
som skall lända till efterrättelse i minst tio år, skall vara så orubblig,
att deremot klagan icke ma föras. Då skulle man antagligen,
med tanken derpå, att det gäller statens ganska betydande finansiella
intresse, hafva stadgat, att åtminstone kronoombud måtte få klaga
öfver nämndens uppskattning, på det att det måtte finnas någon
garanti för att staten icke må blifva allt för mycket uppskörtad.

Antagande af 60 § medför sålunda ändring uti nyssnämnda paragrafer,
.men för dessa ändringar är, enligt min tanke, tiden icke
tillräcklig. Jag betviflar, att någon här i kammaren kan på rak

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 25. 2

N:o 25. IS Onsdagen den 29 April, f. m.

Lagförslag an- ärra föreslå en ändring i §§ 47 och 49, och jag betviflar likaså, att
gåendeväghåll- lagutskottet kan föreslå en sådan ändring under den korta tid, som
mngsbesvarets ~nnu är qvar utaf riksdagsarbetet.

Ut9°landet P Frågan synes mig derför nu föreligga så, att om kammaren är

(Forts.) benägen att lemna ett statsbidrag till vägunderhållet, torde det vara
lämpligt att uttala denna åsigt, men att ärendet i öfrigt tår hvila
till ett kommande år, då man har att hoppas på, att Kongl. Maj:t
måtte låta omarbeta förslaget i den retning, att kammaren med
större säkerhet kan fatta sitt beslut.

Hvad nu sjelfva den princip beträffar, att staten skulle bidraga
till vägunderhållet, så har jag väl för min enskilda del icke mycket
stor benägenhet för densamma. Men om denna princip af praktiska
skäl skall godkännas, så föreställer jag mig, att det torde vara nödvändigt,
att i denna intressefråga eller, rättare, i denna intressestrid
indraga ännu en part, nemligen landstingen, på det att icke
staten måtte stå alldeles ensam och hjelplös emot de öfriga mägtiga
intressena. För min del skulle jag helst vilja, att det bidrag,
som skall utgå i större kretsar till de underhållsskyldige, måtte ensamt
läggas på landstingen, men jag skulle kunna vara med om
ett statsbidrag, i fall äfven landstingen till någon del dertill medverkade.

För närvarande vill jag, som anser, att de grunder, på hvilka
betänkandet i öfrigt är byggdt, äro de enda, som kunna medföra
denna frågas lösning, och, då jag sålunda önskar framgång åt förslaget,
icke yrka afslag, utan instämmer i det framstälda yrkandet
om” återremiss, hvilket i frågans nuvarande skede skulle komma att
betyda, att man önskade ett uppskof och ärendets förnyade behandling
af Kongl. Maj:t. Om detta skulle blifva kammarens beslut, hindrar
det naturligtvis icke, att kammaren dock kan genomgå de öfriga.
paragraferna, för att vid hvar och en af dem uttrycka sin mening,
ty ett sådant uttalande från denna kammare är naturligtvis värdefullt
för Kongl. Maj:t vid hans fortsatta behandling af ämnet,

Jag instämmer i yrkandet om återremiss.

Herr Sjöcrona: Den förste och den nästföregående talaren slutade
med att yrka återremiss. Jag behöfver icke fästa kammarens uppmärksamhet
på, att då Andra Kammaren redan till alla delar^ antagit
lagutskottets här föreliggande förslag, kan följden af en återremiss
icke blifva någon annan, än den, att lagutskottet, om en
eller ett par dagar, inkommer med ett memorial, hvari kammaren
anmodas att fatta beslut. Jag maste således, för min del, bestrida
nyttan af en återremiss. Vill man några ändringar i den nu föreliggande
lagen, går det ju an att framlägga förslag derom, och då
får lagutskottet söka åstadkomma sammanjemkningar.

Innan jag nu vidare yttrar mig om den förevarande paragrafen,
ber jag att få förutskicka den anmärkning, som också finnes
uttalad i lagutskottets här föreliggande betänkande, att det nemli -

Onsdagen den 29 April, f. in.

19 h:o 25.

gen, i en fråga som denna, är absolut omöjligt att framlägga ett Lagförslag anförslag,
med h vilket alla kunna vara fullt nöjde. Jag vågar nästan syende vägh&llsäga,
ehuru det kan låta som en paradox, att intet annat förslag ^Xt»d«r*a
kan hafva utsigt att gå igenom än ett sådant, med hvilket alla, i ** bindelP
ett eller annat hänseende, icke äro fullt belåtna. Det är, enligt (Forts.)
mitt förmenande, icke möjligt att lösa denna fråga annorledes än
genom ömsesidigt tillmötesgående och eftergifvenhet.

Hvad nu angår frågan om statsbidraget, så erinrar jag i förbigående,
att de båda talare, som här yttrat sig och begärt återremiss,
icke i princip haft något att invända emot ett statsbidrag.

För min del har jag icke ansett, att ett statsbidrag är alldeles nödvändigt
för denna frågas lösning. Jag uttalade mig i sådan rigtniug,
då frågan förekom vid 1889 års riksdag. Hvad jag då yttrade
till kammarens protokoll, ehuru i något annat sammanhang
än nu, det står jag fast vid. Men här i kammaren anfördes af
nästan alla de talare, som motsatte sig det då föreliggande förslaget,
att, skall man inlåta sig på allt det besvär och alla de omgångar,
som dermed äro förenade, bör jordbruket få en större lindring
än hvad 1889 års förslag tillerkände detsamma. Det är med
anledning deraf och på grund af de i de väckta motionerna framlagda
förslagen om statsbidrag som lagutskottet ansett sig böra framställa
förslag i en sådan retning, detta dock så moderat, att det
icke ifrågasättes mer än l/10 af den uppskattade kostnaden för sommarvägunderhållet,
och jag vågar hålla före, att goda skäl derför
kunna åberopas. Det kan af ingen bestridas, att vägarne i viss
mån och i en ganska betydlig mån motsvara ett statsändamål. Visserligen
har derigenom, att staten sjelf och enskilda bolag anlagt
jernvägar, behofvet af landsvägar i viss mån förringats. Det finnes
numera icke många vägar, som hafva samma trafik som förr.

Men å andra sidan måste man erkänna och besinna, att om staten
skall kunna hafva någon inkomst af sina jernvägar, måste det finnas
andra vägar, som föra trafiken till jernvägarne. Ur den synpunkten
synes det, att ett statsbidrag låter sig fullt teoretiskt försvaras.

Den näst föregående talaren, som, såsom jag redan anmärkte,
icke i princip hade något emot ett statsbidrag, grundade sitt yrkande
om återremiss egentligen derpå, att han fruktade för, att
uppskattningen icke skulle kunna ske på ett sådant sätt, att icke
detta statsbidrag uppdrefves till allt för höga belopp. Jag vill då
fästa uppmärksamheten derpå, hvad han också erinrade om, att den
nämnd, som skall verkställa uppskattningen, skall bestå af ordförande
och en ledamot, tillsatta af konungens befallningshafvande,
och två ledamöter utsedde af de väghållningsskyldige. När de väghållningsskyldige
utse sina ledamöter, hafva ju innehafvarne af de
nya beskattningsföremålen tillfälle att göra sina åsigter gällande.

Då får så väl den ena som den andra deltaga i omröstningen om
dessa ledamöters utseende. Hvad beträffar de två ledamöter, som
skola tillsättas af konungens befallningshafvande, så håller jag före

N:o 25. 20

Onsdagen den 29 April, f. m.

Lagförslag angående
väghållning
sbesvärets
utgörande på
landet.
(Forts.)

och är förvissad om, att konungens befallningshafvande skall låta
sig angeläget vara att utse sådana personer, hvilka icke se på de
enskilda, utan på de allmänna intressena. Jag har äfven förestält
mig, att konungens befallningshafvande, så vidt möjligt är, utser eu
ordförande och en ledamot, som kunna vara med om alla eller åtminstone
ett jemförelsevis stort antal uppskattningsförrättningar,
som förekomma inom länet, för att derigenom få enighet och sammanhållning
i det hela. Med en sådan sammansättning af nämnden
föreställer jag mig, att uppskattningen bör kunna blifva, så vidt
efter menskliga förhållanden är möjligt, tillfredsställande.

Nu har man sagt, att om ett statsbidrag skall ifrågakomma,
borde man icke besluta, att nämndens uppskattning icke fick öfverklagas.
Anledningen, hvarför denna bestämmelse är föreslagen, är
deri, att nämnden skulle betraktas som en jury, hvilken dömer och
värderar på samvete, och i sådana fall brukar man ju icke tillåta,
att det beslutade öfverklagas. År det någon af kammarens ledamöter,
som är missbelåten med detta stadgande, låter det sig ju
göra, att, vid föredragning af § 49, framlägga förslag om tillägg i
den riktning, att nämndens beslut måtte kunna öfverklagas, exempelvis
hos Kongl. Maj:t, såsom förhållandet är med egodelningsrättens
beslut. Jag kan icke förorda ett sådant yrkande, men om
det vinner kammarens bifall, tänker jag, att lagutskottet skall kunna
der vid lag åstadkomma en sammanjemkning.

Den förste talaren anmärkte emot förslaget om statsbidrag, att
detta skulle komma endast naturaunderhållet till godo. Detta är
både rätt och icke rätt. Ått det i första rummet kommer naturaunderhållet
till godo, det är gifvet och det står ju så i lagen. Men
det är i enlighet med de åsigter, som af många ledamöter i Första
Kammaren uttalades, då frågan förra gången behandlades här i kammaren.
Det är likväl icke fullt korrekt, då han säger, att det föreslagna
statsbidraget icke skulle komma andra beskattningsföremål
till godo, ty detta bidrag skall frånräknas den slutsumma af hela
väghållningskostnaden, som sedan skall delas ut på de olika fyrkarne.
Det är då uppenbart, att om man ifrån denna slutsumma afdrager
710 af vägunderhållet in natura, blir slutsumman mindre och, i följd
deraf, utdebiteringen så mycket mindre.

Han yttrade vidare sina betänkligheter i den rigtning, att statsbidraget
skulle komma att uppgå till ofantligt höga belopp. Lagutskottet
har, i saknad af en statistisk utredning i detta afseende,
fäst uppmärksamheten på, att i 1880 års komitébetänkande, enligt
inkomna uppgifter, beräknades summan af sammanlagda vägunderhållet
till 5,533,000 kr., och utskottet har ansett sig skyldigt att
säga, att efter denna beräkning skulle det föreslagna anslaget från
1895 års början gå till högst 550,000 kronor. Jag ber dock att
i detta afseende få erinra, att de uppgifter, som legat till grund för
denna komiténs beräkning, enligt de flestes samstämmiga åsigt äro
synnerligen högt tilltagna. Kammarkollegium har i sitt vid 1889

Onsdagen den 29 April, f. m.

21 N:o 25.

års kongl. proposition fogade betänkande gjort en utredning, som Lagförslag anvisar,
att dessa siffror äro mycket för högt tilltagna. Jag skall gåendeväghålldock
icke trötta kammaren med att uppläsa hvad kammarkollegium mysbesvaretf
i detta afseende anfört. Jag antager, att kollegiet der vid lag må landet.
anses vara en tillräckligt stor auktoritet, att jag endast behöfver (Forts.)
åberopa hvad det anfört.

Det är sagdt, att det är orimligt höga belopp, som uppgifvits.

Nu kan det dock hända, att under dessa 10 år, som förflutit sedan
dessa uppgifter inkommo, en och annan väg tillkommit, som kan i
någon mån hafva ökat slutsummans belopp, men så är å andra sidan
att märka, att, genom anläggande af flera enskilda jernvägar, trafiken
å en stor del af landsvägarne under denna tid blifvit mindre och
att i följd deraf underhållskostnaderna också blifvit mycket mindre.

Jag skulle således, om jag vågade uttala en gissning, antaga, att
det anslag, som kan behöfvas för detta ändamål, kommer att belöpa
sig till omkring 800,000 kronor, ett belopp, som väl icke kan
anses vara så förskräckligt för svenska statsverket. Det förslagsanslag,
som i riksstaten är uppfördt till lindring af skjutsningstungan,
går till 250,000 kronor.

Vidare hafva begge de åsyftade talarne uttalat sig för, att en
lindring skulle åstadkommas äfven genom en landstingsskatt. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på, att landstingsskatten för detta
ändamål är alldeles oförenlig med det system, som man här följt i
det föreliggande förslaget.

För att lindra väghållningsbördan har man att välja tre sätt:

Ett är att ställa väghållningen helt och hållet på entreprenad. På
skäl, som blifvit anförda i utskottets betänkande, har detta icke
kunnat af utskottet föreslås. Det andra är att, såsom flere motionärer
föreslagit, tillerkänna de väghållningsskyldige helt eller delvis
ersättning för den uppskattade väghållningstungan och sedan uttaga
denna ersättning i större eller mindre mån genom landstingsskatt,
eller, enligt herr Folke Anderssons förslag, genom kommunalbeskattning.
Den erforderliga kompensationen skulle då åstadkommas på
det sätt, att väghållningsskyldige in natura, d. v. s. innehafvare af
i mantal satt jord, skulle sjelfve få deltaga i gäldandet af den ersättning,
som skulle till dem utbetalas. Detta sätt att lösa frågan
har lagutskottet icke ansett vara lämpligt, såsom herrarne finna af betänkandet,
på det skäl, att man genom en sådan anordning skulle
ställa de olika samhällsklassernas intressen emot hvarandra. Intresset
hos den ena klassen måste ju vara att drifva upp ersättningssumman
så mycket som möjligt och att sålunda få den största möjliga
ersättning, och hos de andra att få den sänkt så mycket som
möjligt för att slippa undan med det minsta möjliga bidrag. Ett
sadant sätt att lösa frågan skulle endast medföra, att man komme
ur askan i elden, och det vore ju icke någon förbättring. Ändamålet
med detta stora och mångåriga arbete har ju varit att åstadkomma
frid emellan de olika samhällsklasserna och en billig och

N:o 25. 22

Lagförslag angående
vägkållningsbesvärets

utgörande på

landet.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

lämplig utjemning af bördorna. Återstår nu det tredje sättet. Det
är detta, som, förordadt både af vägkomitén och af kammarkollegium,
af Kongl. Maj:t blifvit föreslaget och nu tvenne gånger tillstyrkts
af det särskilda utskottet år 1889 och af detta års lagutskott.
Detta sätt är att låta naturaunderhållet bestridas af en klass, men
befria denna klass från en del, såsom underhåll af broar, anbringande
af vägvisare, underhåll af sådana vägar, som icke hunnit
blifva indelade och vintervägunderhållningen o. s. v., och att låta
de andras bidrag gå in till en gemensam kassa för att ersätta
detta. Nu finna herrarne lätt, att när man valt denna väg, får ju,
om man till detta fogar föreskriften om landstingsbidrag, flera beskattningsföremål
betala tvenne gånger till lindringen af väghållningsbördan.
Man kommer dessutom till den oegentligheten, att
man ställer de olika samhällsklasserna emot hvarandra i afseende
å uppskattningen.

Den förste talaren anförde slutligen, jag vet dock icke om han
egentligen ansåg det som ett skäl, men han framkastade det emellertid,
att det vid denna riksdag vore tal om afskrifning af grundskatter och
indelningsverk i sammanhang med förbättring af vårt försvarsväsende.
Jag kan icke finna, att dessa frågor hafva något sammanhang med
den nu föreliggande. Är det erkändt, att billigheten fordrar, att
någonting göres i denna sak, att denna minst 50 år gamla fråga
löses, och att väghållningsbördan blir utjemnad, skall förslag derom
väl icke afslås derför, att här föreligger en annan fråga om utjemning
af de bördor, som hvila på jorden.

På grund häraf får jag, för min del, yrka bifall till den föredragna
punkten.

Herr Forssell: Med anledning af lagutskottets ordförandes anmärkning,
att en återremiss skulle tjena till ingenting, emedan utskottet
skulle komma tillbaka med anmodan, att kammaren måtte
fatta sitt beslut vill jag försöka, att till kammaren hemställa om
att fatta ett beslut i den nu föredragna punkten. Det skulle må
hända tjena till så mycket, att kammaren derigenom ännu bestämdare
angåfve sin ståndpunkt i denna fråga. Min afsigt med yrkandet
om återremiss i denna punkt, såväl som i de andra punkterna, var
alldeles icke att bringa detta förslag på fall, utan endast att få ett
bestämdt uttryck för denna kammares mening i förhållande till
Andra Kammarens mening, hvarför jag också kommer att rösta för
bifall till de allra flesta af de i lagen förekommande punkterna, på det
att deraf måtte hemtas någon ledning för ärendets vidare behandling.

Jag anhåller nu att få föreslå följande formulering af den nu
föredragna paragrafen: »att 1/ia af den för vägunderhållet in natura
uppskattade kostnaden skall gäldas af statsverket och vederbörande
landsting till hälften hvardera. Detta bidrag utbetalas till vederbörande
vägstyrelse för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem,
som berörda vägunderhåll bestrida.»

23 N:o 25.

Onsdagen den 29 April, f. m.

Herr Helander: Efter måttet af den insigt i saken, jag under Lagförslag an•en
femtioårig tjenstetid kunnat förskaffa mig, skall jag försöka att,
der så förut icke redan skett, bemöta några erinringar, som kär utgörande på
blifvit gjorda och på samma gång tillägga några ord för egen landet.
räkning. (Forts.)

Under de två senaste åren har ofta och ifrigt talats om nödvändigheten
af att ordna väghållningsfrågan på ett lätt och billigt
sätt. '' Motioner hafva äfven väckts i denna rigtning, men af dem
hafva åtminstone några gått sådana genvägar, att jag funnit dem
alldeles icke leda till målet, utan snarare från detsamma. Emellertid
har äfven jag varit af den åsigten, att ändringar böra göras i det
förslag, som förut framkommit, i syfte att få frågan löst på ett
mindre arbetsamt och mindre kostsamt sätt. I öfverensstämmelse
härmed har jag i den motion, jag väckt på grundvalen af det kongl.
förslaget af år 1889, sådant det blef af Andra Kammaren antaget,
tillåtit mig att i vissa paragrafer göra några ändringar, som jag
trott skulle leda till målet. Jag har nu ty värr funnit, att lagutskottet
i vissa delar haft eu annan tanke än jag i fråga om sättet
att vinna det åsyftade målet. Utskottet har nemligen ansett, att
det icke skulle vara nödvändigt att göra nya vägdelningar, utan
att man vid vissa tillfällen kunde ersätta dem genom särskild uppskattning
af väghållningskostnaden genom nämnd och sedermera
grunda statsbidraget på det beslut, som den särskilda nämnden i
afseende på denna uppskattning fattat, hvilket beslut icke skulle få
•öfverklagas. Jag anser åter, att det är alldeles nödvändigt att fa
nya vägdelningar inom de särskilda distrikten, både för att derigenom
få reda och ordning, och för att man icke skulle vara utsatt
för det äfventyret att möjligen få det begärda statsbidraget till ett
annat belopp än som framginge af eu i laga ordning verkstäld vägdelningsförrättning
genom person med tjenstemannaansvar. Nu vet
jag mycket väl, att dessa vägdelningar bär stå i misskredit, hvilket
är ganska naturligt efter allt, hvad jag här hört uppgifvas. Man
har nemligen sagt, att de ofta leda till mångåriga tvister, och att
de kosta betydliga belopp o. s. v. Jag vill visst icke bestrida,
att dessa uppgifter på sitt sätt kunna vara rigtiga. Men jag^ vill
■erinra derom, att äfven på många andra områden ganska ofta långvariga
rättegångar uppstå, hvilka kräfva betydliga kostnader. Hvad
särskild! vägdelningar beträffar, har jag vid genomläsandet af handlingar
i landtmäterikontors arkiv funnit, att dessa rättegångar
ofta, om icke oftast, uppstått på grund deraf, att man omlagt eller
skaffat sig nya vägar, då fråga uppstått att, sedan tillika trafiken
tagit ändrad rigtning mot förut, till allmän väg hänföra härads-,
sockne- eller till och med enskild väg. För att lösa dessa tvistefrågor
har man begärt vägdelning, och i sådana fall har påtagligen
vägdelningen icke gifvit upphof till dessa strider, utan tvärt om bidragit
till dessas biläggande. I sammanhang härmed torde jag få
nämna något ur min egen erfarenhet. Det är nu 56 ar sedan jag

N:o 25. 24

Onsdagen den 29 April, f. m.

Lagförslag an- första gången var med om vägdelning. Sedan dess har jag verkgåendevåghål!-ställ
rätt många vägdelningar, både stora och små, hvaraf°endast
ITgZaZTpå i ett euda fall> da det §alde ett härad invid Göteborg, med flere
landet. tusen väghållningsskyldige, förrättningen öfverklagades och besvären
(Forts.) fullföljdes instanserna igenom, men förrättningen dock faststäldes
oförändrad. Jag tror icke, att jag nu, efter nära ett hälft sekels
förlopp, misstager mig, då jag uppgifver, att hela den tid, som för
vägdelningen åtgick, inklusive besvärstiden, uppgått till mer än 3 år.

Nu antager visserligen lagutskottet, att kostnaderna skola blifva
mycket mindre enligt utskottets förslag, men jag tror det icke. Vid
vägdelning har man att särskilja tre hufvudafdelningar: längdmätningen,
graderingen och slutligen fördelningen af vägen. Den sista
åtgärden förekommer visserligen icke vid den uppskattning, som den
särskilda nämnden skulle göra. Men man må icke tro, att man
slipper ifrån längdmätningen. Vägdelningar äro ofta gjorda för så
lång tid tillbaka som för hundra år sedan. Men äfven om de äro
senare gjorda, har det likväl ofta häudt, att vägen förändrats genom
omläggning och att nya vägar tillkommit, äfvensom att misstag
vid äldre mätning skett, hvadan jag är förvissad om, att i de flesta
fall vägarne måste ommätas. Hvad uppskattningen af kostnaderna
beträffar, så veta vi, att vid graderingen tages under ett nummer
och samma gradtal så långt vägstycke, som man anser kunna draga
detta gradtal, och det är visserligen icke lätt arbete, om det ock i
jemförelse med vägnämndens kan anses ringa. Ty enligt detta skall
för hvarje väghållare, — hvilka kunna uppgå till ett antal af flera
tusen, — särskild uppskattning ske af väghållningskostnaden, i anledning
hvaraf jag tror mig utan fara för misstag kunna påstå, att
det arbete, som skulle påkallas af den särskilda nämndens åtgärder,
åtminstone skall utgöra hälften af sjelfva vägfördelningsarbetet. Jag
har ansett mig böra nämna detta, huru okärt det än varit för mig,
då jag lifligt önskar, att vi måtte komma till slut med denna långvariga
fråga. Men jag har icke kunnat, mot bättre vetande, underlåta
att säga min ärliga mening, äfven om denna skulle motverka
saken.

Hvad för öfrigt kostnaden för nämndens uppskattning beträffar,
så biff ver den icke så ringa för de väghållningsskyldige, ty enligt
utskottets förslag blefve, just till följd af den lättnad, som man
antagit att vägnämndens åtgärder skulle medföra, kostnaderna för
första vägdelningen, som eljest skulle bestridas af statsverket, nedsatta
till hälften mot förut, hvaremot tillkommer för de väghållningsskyldige
kostnaden för vägnämndens åtgärder.

Den förste talaren antog, att statsbidraget endast skulle komma
naturaunderhallet till godo, men detta är icke enligt med verkliga
förhållandet. En efterföljande talare har ansett att, om statsbidragskall
utgå, landstingen också borde för ändamålet lemna bidrag.
Jag har i min motion påvisat, hurusom det egentligen icke leder
till målet, att utskrifva någon landstingsskatt för detta ändamål, och

Onsdagen den 29 April, f. in.

25 N:o 25*

eu talare före mig har äfven framhållit detta. Enligt landstings- Lagförslag enförordningen
ligger det visserligen i landstingets skön att bestämma gående väghållgrunderna
för utdebiteringen, men beskattningsföremålen äro dock "fftaZT^å
desamma. Då man således för vägunderhållet skulle uttaxera på " ''J°iandet. ?<*
samma beskattningsföremål, som då landstingsskatt eljest ifråga- (Forte.)
kommer, synes det mig både enklare och bättre att, i stället för
att vidtaga eu sådan dubbelåtgärd, i 59 §, som innehåller bestämmelser
rörande, i hvilken proportion de särskilda föremålen skola
deltaga i kostnaderna, införa annan beräkningsgrund än nu är föreslagen.
Detta skulle emellertid hafva den påföljd, att de. som nu
icke hafva någon skyldighet att deltaga i väghållningsbesväret, skulle
få det i en något högre grad än nu är föreslaget, hvilket jag dock
tror, att man borde undvika. I sammanhang härmed vill jag nämna,
att procenttalen, enligt utskottets och enligt mitt förslag, efter de
beräkningar jag gjort för i min motion särskildt omnämnda härad,
skulle, om tio procent lemnas i statsbidrag, för jordbruksfastighet
ökas från 86,2 till 88,1 procent, och för beskattad inkomst från 8,9
till 9,1 procent, hvaremot för de öfrige, som nu tillsammans, enligt
• »9 §, blifva beskattningsföremål, d. v. s. allmänniugsskogar, frälseränta
samt annan fastighet, procenttalet sammanlagdt skulle nedsättas
från 4,9 till 2,8 procent.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Hvad särskildt
den nu föredragna 60 § beträffar, har jag icke något yrkande att
framställa.

Herr Samzelius: Då eu icke ringa del af min embetsmannaverksamhet
hufvudsakligen gått ut på att söka skydda statskassan
från obehöriga angrepp, må det ursäktas mig, att innehållet af den
föredragna 60:de paragrafen hos mig väckt vissa bekymmer. Jag har
visserligen hört föregående talare omnämna såsom eu analogi lösningen
af skjutsfrågan, som också baserades derpå, att staten, likasom förut,
fortfarande skulle, efter vissa författningsenliga grunder, deltaga i
skjutsentreprenadbidraget. Men jag vill härvid erinra, att då hade
man hemligen gifvet för sig, till hvilket belopp kostnaderna skulle
uppgå, och att man vidare både eu säker garanti för att statens
och landstingens förenade intressen skulle verka derhän, att kostnaden
skulle blifva jemförelsevis ringa. Den beräknades då till något
öfver en half million kronor, men har i sjelfva verket uppgått till
ungefär en fjerdedels million kronor, och följaktligen slagit synnerligen
fördelaktigt ut. Men om förevarande paragraf upphöjes till lag,
har jag icke samma garanti att statsbidraget skall stanna vid måttligt
belopp. Eu föregående talare, herr Forssell, har, enligt mitt förmenande,
mycket rigtigt påvisat, att här äro allt för ringa garantier,
för att det allmännas intresse blifver behörigen iakttaget vid dessa
uppskattningar, som skulle blifva så definitiva, att de icke skulle få
öfverklagas. Det är bekant, att, när staten skall betala, man vanligen
är mån om att skära till ganska breda remmar, åtminstone

N:o 25. 26

Onsdagen den 29 April, f. in.

Lagförslag an- liar jag ur min embetsmannaverksamliet gjort denna erfarenhet, och

gåendeväghåli- yjjj raånga tillfällen har det fordrats icke ringa mod att afvärja

ITfrandT^ä dylika försök, rigtade mot allas vår tillhörighet — statskassan.

Ut9°landet. P“ Det synes mig, som att denna svårlösta fråga skulle kunna lösas
(Ports.) på ett annat och bättre sätt, mera öfverensstämmande med den ursprungliga
tanken för den ifrågasatta regleringen. När Riksdagen
kom med sin första framställning i ämnet, hade man icke tänkt sig,
att det skulle slå sig så ut, som nu skulle blifva fallet, om detta
förslag upphöjes till lag. Man hade nemligen tänkt sig, att väghållningsskyldige
eller innehafvarue af i mantal satt jord icke blott
kollektivt, utan hvar och en, skulle få åtminstone någon lindring i
sitt gamla onus. Men så slår detta förslag icke ut. Det skulle nu
ske hufvudsakligen efter taxeringsvärdet, och jag vill visst icke bestrida,
att, om man från början så förfarit, detta otvifvelaktigt varit
rigtigare, än efter mantalet. Men huru slår det sig ut i förhållande
till nuvarande innehafvare? I Stockholms län finnas hemman, som
äro taxerade till 4,000 kronor, och åter andra, som äro taxerade till
350,000 kronor. I andra län kan olikheten vara ännu större. Det
är gifvet, att de jordegare, hvilkas hemman äro taxerade till ett
värde öfver medeltalet, få, i stället för lindring, som de väntat sig_,
en ökning, och detta i förening med kostnaderna och besväret med
dessa vägdelningar. Genom egen erfarenhet kan jag intyga, att dessa
vägdelningar väckt mycket missnöje och bitterhet bland jordegarne.
Man kan naturligtvis icke vänta att, i fråga om eu lag i detta vidtomfattande
ämne, alla skola kunna vara belåtna. Men icke kan jag
gifva herr ordföranden i lagutskottet rätt i det påståendet, att deri
omständigheten, att nästan ingen vore fullkomligt nöjd med det föreliggande
förslaget, skulle utgöra proban på att lagen blefve god.
Utskottets ordförande hänvisade dessutom till sitt yttrande vid 1889
års riksdag och förklarade, att han till alla delar vidhållit sin vid
detta tillfälle uttalade åsigt. Mig synes emellertid, att, då han icke
reserverat sig mot lagutskottets föreliggande förslag, detta innebär
en betydlig afvikelse från hvad han då yttrade. Jag skall icke
trötta kammaren med att uppläsa mycket af hans anförande, men
jag kan icke neka mig nöjet att i herrarnes minne återkalla något
af hvad han då yttrade. Han talade om skjutsfrågan och att den
icke vore med väghållningsbesväret jemförlig. Derefter fortsätter
han: »Hvad skjutsningsbesväret angick, hade staten i många år lemnat
bidrag till entreprenad, och man hade derigenom någon erfarenhet,
men då, såsom jag redan sagt, väghållningsbesväret är af helt
annan art, föreligger icke något skäl för staten att genom direkt
anslag bidraga till väghållningsbesvärets utgörande. Skulle staten
göra det, så skulle man naturligtvis med allt skäl kunna framställa
anspråk på att äfven städernas väghållningsskyldighet skulle lindras
genom statsbidrag. Få vi städerna inblandade i denna fråga, så blir
dess lösning uppskjuten till en aflägsen framtid. För öfrigt vill jag
fästa uppmärksamheten på, att staten i alla tider bidragit till väg -

Onsdagen den 29 April, f. m.

27 X:o 25,

hållningen, emedan alla statens domäner hafva del deri, och hvad Lagförslag an■det
nu föreliggande förslaget angår, innehåller det, att staten skulle gående vaghålläfven
for alla små kronoskogar deltaga i vaghallmngen. Således ar utgäranje
det redan sörjdt för, att staten bidrager, i den mån sådant kan vara landet.

skäligt.» Lagutskottets ordförande har, såsom jag nyss hade den (Forts.)

äran omförmäla, förklarat, att han till alla delar vidhåller det yttrande
han då fälde, och jag tycker i sanning, att jag icke kan erhålla
någon bättre bundsförvandt för de betänkligheter jag i blygsammare
form här uttalat. Han har nemligen uttalat sig mot sjelfva
principen, att statskassan, till hvilken vi alla bidraga, skulle lemna
underhåll endast åt väghållningen på landet, under det städerna också
hafva sitt dryga vägunderhåll. Jag kan i detta afseende nämna, att
t. ex. i Stockholm denna utgiftspost går till mycket betydliga belopp.
Behofvet är ganska stort, när man räknar alla dessa vägar
och gator, livilkas underhåll vinter- och sommartiden det åligger
staden eller dess fastighetsegare att bekosta. Skola här i staden
exempelvis några backar tagas bort eller genomsprängas, så hafva
vi icke, såsom på landet, något bidrag af staten, utan det få vi, i
likhet med alla öfriga städer, bekosta sjelfva. Jag tror dock, att
den ärade talaren gjorde mycket rätt, då han varnade för att i denna
fråga uppväcka en strid mellan stad och land. Jag är icke här
såsom representant särskildt för landet eller för städerna, utan jag
anser mig representera båda delarne, och jag ser denna fråga ur större
fosterländskt intresse, än i blott landsbygdens eller städernas intresse.

Men jag kan dock icke underlåta att erinra derom, att, skulle man
vidtaga den åtgärd, som eu talare här rekommenderade, eller att
låta landstingen bidraga till väghållningen, det skulle i regeln ske,
hvad man hade att befara inom det landstingsområde, som jag har
äran att representera, nemligen, att en stad skulle få vidkännas ungefär
tredjedelen af hela bidraget. Jag vågar emellertid framställa
det spörsmål, om det skulle vara billigt mot städerna att, medan
de lemna sitt bidrag till statskassan, som enligt förslaget skulle bekosta
en del af vägunderhållningsbesväret å landet, låta dem dessutom
få lemna ända till en tredjedel af bidraget till landstingsmedlen,
hvilka äfven skulle till någon del användas för bekostande af samma
besvär, men låta städerna derjemte sjelfva bekosta hela den väghållning
de hittills haft? Skall man reglera något, måste man i första
rummet tänka på billighet och rättvisa, så att man gör alla, icke
blott en klass, rätt. Man bör iakttaga hvad drottning Kristina vid
•ett tillfälle framhöll, nemligen att man icke borde klappa de hvita
barnen så, att man glömde de svarta. Vid detta tillfälle betydde
visserligen de svarta harnen hufvudsakligen de klasser, hvilka man
icke utan skäl nu för tiden ofta benämner de hvita. Jag missunnar
väl icke dessa »hvita barn» något godt. Deras förfäders lidanden,
hvilka under hårda tider buros utan knot, berättiga dem till medkänsla,
men när man vid denna riksdag står i begrepp att lyfta
bördan från jordbruket genom afskrifning af återstoden utaf grund -

Nso 25. 28

Onsdagen der, 29 April, f. in.

Lagförslag an- skatterna, sjnes det mig, att man i sanning gör allt, hvad man vid
gående väghåll- denna riksdag billigtvis kan begära. Jag kommer icke att motsätta
nmgsbesva, ets • £en s£ora frågans lösning, af det särskilda skäl, att iag är förlandet.
svarsvan, varm forsvarsvan, och gerna offrar mycket för ett betryg(Forts)
gande försvar.

Vid detta tillfälle vinnes icke något sådant stort ändamål, men
man har sagt, att något medgifvande kunde ske för att få frid mellan
de olika folkklasserna. Ja, rnine herrar, den friden blefve sannerligen
icke långvarig. När denna paragraf var föremål för diskussion
i Andra Kammaren, var det fråga om, livilka skulle blifva
fritagna från deltagande i detta onus. Detta kommer nog före
återigen, kanske till nästa riksdag, i fall förslaget blir antaget till
lag. Här var nyss någon som undrade, huru det kunde vara förenligt
med rätt och billighet att t. ex. en handlande med 1,000 kronors
beskattad inkomst, hvilken icke hade någon häst, skall deltaga i vägunderhållet,
under det en häradsskrifvare, som har häst och reser
mycket samt i lön har en högre summa än dess nyss nämnde, derifrån
är fritagen. Denna fråga kan ju åter framställas, och jag tror,
att äfven om vi nu gå in på att staten, utan hänsyn till hvem som
bidrager till vägkassan, lemnar ''/10 af vägunderhållets uppskattade
värde, skall det icke dröja länge, innan man, lockad af smakbiten,
som nu skulle gifvas, framställer anspråk att statens bidrag skall
höjas till 2, 3, 4 eller 5 tiondedelar af samma värde, kanske äfven
till högre andel, och tänker man sig, att det härmed skulle blifva
frid i vägfrågan, så får jag säga, att för min del kan jag verkligen
icke hoppas det. Jag har varit med om liknande, då det t. ex.
stadgades om ett billigt och rättvist deltagande i tingshusbyggnad,
och man trodde den frågan vara undanskaffad ur verlden, men sådant
blef icke förhållandet; vid nästa riksdag väcktes åter motion

i ämnet. Frid och enighet tror jag höra till de fromma förhopp ningarne

i det politiska lifvet, hvars karakter är att, liksom lifvet

i allmänhet, vara eu strid från början till dess slut.

Den fråga, som nu föreligger, är dock stor och kan ju icke
falla. Att t. ex. säterier i Skåne, Halland och Blekinge skola deltaga
i vägunderhållet, att all jordbruksfastighet skall deri deltaga
och att äfven de näringar, som i Riksdagens skrifvelse blifvit nämnda,
skola lemna bidrag till denna tunga, går jag gerna in på, men deraf
är icke en för mig gifven följd, att, då man icke lyckats till fullo
komma öfverens om i hvad mån de olika skatteobjekten billigtvis
böra bidraga till kostnaderna, man för att mäkla fred gör statskassan
till syndabock och låter henne betala en del af hvad eu eller
annan eljest bort gälda. Statskassan bör dock inom Riksdagen icke
sakna sina målsmän —• ty dertill är o vi kallade litet hvar — och vi
böra allesammans stå på statskassans bästa.

Oaktadt allt hvad sålunda blifvit anfördt, skulle jag, som’ i sjelfva
verket är en varm vän af frågans slutliga lösning, för min del vara
benägen att antaga detta förslag, förutsatt att den nu såsom statens

Onsdagen den 29 April, f. in.

29 N:o 25.

andel föreslagna */10 icke genom hvarjehanda tillställningar komme
att öfverskridas, och att frågan dermed vore stadigvarande löst; ja,
jag skulle till och med kunna gå så långt, att jag i fråga om den
nya vägdelningen medgåfve, att staten betalade hela kostnaden derför
första gången, blott staten dermed vore fri från vidare delaktighet
i kostnaden. När det såsom nu är fråga om en ny organisation
och det gäller att, såsom det bevingade ordet fäldes härom året,
rätta »sekelgamla orättvisor», så kan ju staten orka med att bekosta
dessa vägdelningar, men att staten sedan allt jemt skall bidraga med
eu tiondedel af den årliga kostnaden eller såsom jag fruktar till
ännu större del, tror jag icke vara rigtigt. Man har erinrat om,
att i andra länder staten i ännu högre grad bidrager till vägunderhållet,
men detta sammanhänger med andra der rådande förhållanden,
skiljaktiga med våra, och för hvilka en redogörelse skulle blifva
allt för vidlyftig. I vårt samhälle tror jag icke saken kan ordnas
på samma sätt, och jag försäkrar, att de väghållningsskyldige både
enligt min egen erfarenhet — i parentes vill jag nämna, att jag
sjelf har en egendom på landet, men hvarken skulle hafva fördel eller
skada af eu förändring i detta hänseende — och enligt tillförlitliga
underrättelser är o ytterst missbelåtna med åtskilliga nu föreslagna
förändringar. Ställen finnas i mängd, hvarest, enligt upplysningar
af numera afiidne herr Wallenius, en varm beundrare af förslaget,
jordbruket skulle erhålla eu lättnad af 1 x/2 procent åt" värdet på det
hittills åliggande besväret; de återstående 987, procenten skulle såsom
förut utgå, och hvad skulle man under sådana omständigheter
vinna annat än att väcka oro. Den nämnde ledamoten af kammaren
var förut en mycket ifrig förespråkare för förslaget, men när
det kommit fram och han hunnit studera detsamma, var hans omdöme,
att det icke komme att främja fördelarne för den ort, som
han hade den äran att representera, och derför måste han afstyrka
detsamma. Det är nog möjligt, att äfven andra, när de lugnt tänka
pa saken, skola finna, att fördelar icke odeladt tillskyndas dem, utan
att förslaget komme att under öfvergången medföra oro och bekymmer,
samt att misshälligheter mer än någonsin skola framkomma
vid dessa vägdelningar. Jag är i princip för att få saken ordnad;
hvad jag har emot förslaget är, att det inblandar staten, och jag
inaste vidhålla min åsigt härutinnan, så vida man icke gifver större
garantier för, att statens bidrag icke obehörigen förökas. För att
detta må finna sitt uttryck i en tillfredsställande formulering, förenar
jag mig med dem, som yrkat återremiss.

Skulle detta hafva till följd, att frågan icke under denna riksdag
blir afgjord, tycker jag, att rätt mycket vid denna riksdag ändock
medhunnits, om nemligen de andra stora frågorna, som stå
på dagordningen, nu finna sin lösning, och hoppas jag att frågan
vid en följande riksdag skall i tid framkomma, så att densamma
kunde med lugn och ro behandlas.

Jag anhåller sålunda om proposition på återremiss i syfte att

Lagförslag angå
ende väghållning
sb esv är et s
utgörande på
landet.

(Forts.)

N:o 25. SO

Onsdagen den 29 April, f. m.

Lagförslag an- de paragrafer, som bestämma om statens bidrag till vägunderhållet,
gående våghåll- måtte ändras.

ningsbesvärets
utgörande på
landet.
(Forts.)

Herr Stråle: Kammaren har trenne sätt att afgöra den föreliggande
punkten. Bifaller kammaren densamma, har den åsigt,
som jag försvarar, tappat, och derom är inte något vidare att säga.
Återremitterar kammaren deremot föreliggande 60 §, måste ju kammaren
dermed hafva tillkännagifvit en viss anslutning till förslaget
om ett blifvande statsbidrag och möjligen för en landsstingskatt, naturligtvis
endast omfattande landsbygden. Efter en återremiss af
denna 60 § komnie vidare de öfriga paragraferna i förslaget att punktvis
föredragas; eu betydlig del af dem komme förmodligen icke att
föranleda någon erinran, andra åter komma säkert att röna motstånd,
och förslag till'' förändringar blifva antagligen framstälda.
Såsom jag förmodar, återremitteras äfven dessa paragrafer till utskottet.
Men lagutskottet kan naturligen icke försöka eu sammanjemkning
särskild! mot Andra Kammarens beslut, utan skulle väl
i sin tid uppmana Första Kammaren att fatta beslut. Då måste
jag för min del yrka afslag, men jag vill icke yrka afslag nu, ty
jag är välvilligt stämd mot förslaget i många hänseenden, och jag
tror, att det är ett stort slag till denna invecklade frågas lösning.
Ett material har blifvit beredd, hvarigenom det fortsatta arbetet på
frågans lösning betydligt skall underlättas. Afslås nu 60 §, är det
fara värdt att icke heller de andra paragraferna blifva föremål för
grundlig diskussion inom kammaren. För min del tror jag således, att
en återremiss mycket väl kan försvaras. Mot herr Forssells förslag
får jag erinra, att landstingsskatten icke skulle drabba städerna.
Slutligen ber jag få fästa herr Sjöcronas uppmärksamhet på, att, för
den, som i likhet med mig icke delar hans optimistiska åsigter beträffande
det blifvande statsbidraget, det är af en viss betydelse, att
stora frågor föreligga till lösning, hvilka möjligen komma att föranleda
högst betydligt minskade statsinkomster samt i motsvarande
grad ökade utgifter för staten, och att man derför bör vara försigtig,
då det gäller att i lag stadga något, som ytterligare komme
att anlita statskassan.

Grefve Klingspor: Helst skulle jag naturligen sett om man
vid uppgörandet af detta förslag kunnat fästa mera afseende vid
den reservation, som jag vid förra årets riksdag afgaf i syfte att
bestämma eu viss landstingsskatt samt statsbidrag till underlättande
af väghållningsbesväret, som, liksom nu är förhållandet, skulle åligga
den i mantal satta jorden; men då denna reservation icke vunnit
kammarens bifall, och jag förgäfves sökt att detta år i utskottet
erhålla majoritet för densamma, måste jag afstå från mitt yrkande
och lemna min röst åt det förslag, som nu föreligger. Jag gör det
så mycket hellre, som många olägenheter, hvilka anmärktes 1889,
blifvit afhjelpta, och man derjemte tagit hänsyn till det förslag jag

31 N:o 25.

Onsdagen den 29 April, f. m.

förra gången framstälde. Ser man nu på den paragraf hvarom Lagförslag «»-diskussionen nu bort röra sig, nemligen den 60:de, och det berä,t-yae,‘d°va9kåU''
tigade i ett statsbidrag, som skulle lemnas, sa finner man ju såsom utgärande på
skäl härför de många så väl strategiska som kommersiella vägar, landet.
hvilka för hela landet äro af vigt. Visserligen skulle det kunna (Forts.)

ordnas på sådant sätt, att staten öfvertoge vissa delar af vägarne
till underhåll, nemligen dem, som ansåges för hela staten nödvändiga.

Detta möter dock praktiska olägenheter, hvarför jag obetingadt
vid valet af dessa tvenne utvägar föredrager den i denna § föreslagna,
nemligen, att staten lemnar ett visst kontant bidrag till alla
vägars underhåll, utgörande vissa procent af detta underhålls uppskattade
värde. Detta bidrag kan svårligen sättas lägre än lagutskottet
föreslagit, eller 10 procent. En ärad talare har här föreslagit,
att visserligen 10 procent skulle lemnas såsom bidrag, men
hälften utgå från staten och hälften från landstingen.

Jag vill likväl fästa hans uppmärksamhet på, att nu, sedan
detta förslag grundat sig på vägdelning efter taxeringsvärdet, kan
icke landstingsskatten vara erforderlig. Helt annorlunda var det
förut, då mantalet var det bestämmande för vägunderhållet, då kunde
landstingsskatten varit nyttig för att reglera förhållandena emellan
de högre och de lägre taxerade egendomarne. Men nu, då taxeringsvärdet
utgör grunden, är eu sådan skatt obehöflig. Derjemte skulle
landstingsskatten verka ännu mera betungande för de industriella
anläggningarne, hvilka genom detta förslag påläggas ett nytt onus.

Fastän landstingsskatten blefve obetydlig, skulle den ändock öka
denna börda. Det är derför jag icke kan biträda den ärade talarens
förslag, att 710 skulle lemnas såsom bidrag, deraf hälften af
staten och hälften af landstingen. Jag yrkar derför, ^att ''/10 måtte
lemnas såsom statsbidrag, i likhet med hvad utskottet i § 60 föreslagit.
Under de många år, som denna fråga varit föremål för behandling,
hafva uttalanden från vägkomitén och vederbörande embetsverk
samt de diskussioner, hvilka förts inom kamrarne, varit ett
synnerligen värdefullt materiel för frågans utredning. Man borde
väl derför nu kunna säga, att denna svårlösta fråga är allsidigt
pröfvad. Jag tror derför, att tiden nu är inne, att taga ett steg
i deu retning, som lagutskottet föreslagit.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Cederberg: Då kammaren nyss beslutade att börja föredragningen
af detta betänkande med 60 §, visst var det förslagets
Achilles-häl, som kammaren då fick tag uti. Enligt mitt förmenande
är denna punkt den svagaste i hela betänkandet. Den är
den minst motiverade, den minst utredda, och föregående talare, i
synnerhet herr Samzelius, hafva påvisat hvilka brister i det fallet
förekomma. Varm vän af allt det arbete, som nedlägges på utjemnandet
af väghåliningsbördorna, har jag egnat så mycken tid jag
kunnat åt förslaget i dess helhet och dervid trott mig finna, att

K:o 25. 32

Onsdagen den 29 April, f. m.

Lagförslag angående
väghållning
sbesvärets
åtgörande på
landet.
(Forts.)

förkastandet af denna § icke bör utgöra något hinder för Riksdagen,
att nu komma till ett positivt resultat.

Här bär nyss blifvit sagdt af lagutskottets ärade ordförande,
att den V107 som enligt den föredragna § skulle utgå af statsmedel,
komme att utgöra det obetydliga beloppet af 300,000 kronor. Jagkallar
det obetydligt derför, att om man tänker sig denna summa
fördelad på alla dem, som inom hela landet skola verkställa naturaunderhållet,
så betyder det för hvar och en af dem mindre än intet.
Under sådana förhållanden och i den form, som förslaget i denna
punkt föreligger, är det således betydelselöst, huru vida statenlemnar
bidrag på detta sätt eller icke. Vill man med ett statsbidrag vinna
något, bör ett sådant bidrag icke lemnas åt de vägdistrikt, inom
Indika underhålls bördan redan förut icke är synnerligen betungande,
utan reserveras för sådana distrikt, der denna börda trycker hårdast
och der sålunda en lättnad erfordras. Under sådana förhållanden
tror jag, att en betydligt större nytta och ett verkligt gagn kunde
vinnas med detta statsunderstöd. Jag är emellertid icke beredd att
komma fram med något förslag i denna rigtning, och jag kan icke
heller begära, att kammaren skall lita på de uträkningar, som i
sådant syfte möjligen af mig verkstälts. Jag tror derför, att det
vore klokast, att i närvarande ögonblick inskränka sig till en förklaring,
att § 60 skall ur lagförslaget utgå. Dervid vill jag likväl
hafva uttalat, att från mig får detta yrkande icke anses såsom jag
dermed skulle hafva sagt, att jag är motståndare till förslaget i
dess helhet, dertill är jag för varm vän af detsamma, men jag tror,
att förslaget vinner på paragrafens uteslutning.

Herr Anderson, Albert: För min del tilltalas jag icke af
utskottets förslag i den nu föredragna 60 § om statsbidrag för vägunderhållet.
Underhåll så väl af lands- som bygdevägar är i sjelfva
verket en kommunens angelägenhet, och det är allt något betänkligt
att på detta sätt indraga staten i densamma. Staten utgifver och
har utgifvit stora summor för kommunikationerna. Det har under
de senare åren byggts långa sträckor af jernvägar, och det finnes i
riksstaten uppfördt ett ganska betydligt anslag till väganläggningar.
Det vore derför lyckligt, om man på något sätt kunde intressera
landstingen för denna fråga. Men då måste man först se till, huru
den nämnd är beskaffad, som skall uppskatta vägunderhållet. Dervid
lag har, enligt utskottets förslag, landstinget intet att säga.
Landstingen skulle helt enkelt betala ett bidrag till vägunderhållet
utan att hafva ett ord med i afseende på uppskattningen af detsamma.
Om landstingen således skulle intresseras för denna sak,
då böra också landstingen hafva någon rätt i afseende på nämndens
tillsättning. Jag tror icke heller, att nämndens tillsättning
på det föreslagna sättet är för staten fullt betryggande. Visserligen
skulle konungens befallningshafvande ega utse ordförande och en
ledamot i nämnden och de väghållningsskyldige de två öfriga leda -

Onsdagen den 29 April, f. in. 33 IVro 25.

möterna. Men inom de flesta distrikt utgöres flertalet af de väg - Lagförslag anhållningsskyldige
utaf jordbrukare, och de hafva naturligtvis intresse gående vaghållaf
att få upp naturaunderhållet så högt som möjligt. Det är derför
en fara för att upptaxeringen med den sammansättning, som landet.
nämnden skulle ega, blefve jemförelsevis hög. Dertill tror jag skulle (Forts.)
i kanske icke obetydlig mån bidraga, om staten skulle åtaga sig
något kontant tillskott. Nu skulle väl skälet för ett sådant tillskott
af staten vara det, att man skulle lätta väghållningsbördan.

Utskottet säger, att ett sådant bidrag bör vara väl afpassadt, men
såsom bestämmelserna här äro föreslagna kan jag, för min del, icke
finna, att bidraget skulle vara väl afpassadt. I vägkomiténs betänkande
finnes en redogörelse för hvad både sommar- och vintervägar
i underhåll kosta inom hvarje väghållningsdistrikt. Der är också
uträknadt hvad dessa kostnader gå till för hvarje 1,000 kr. af
taxeringsvärdet af den jord, som är skyldig att deltaga i vägunderhållet.
Man får i komiténs tabeller se mycket stora skiljaktigheter
mellan väghållningsdistrikten. Jag tillåter mig att såsom exempel
derpå nämna, att i Stockholms län finnes ett väghållningsdistrikt, der
kostnaden utgör 6 kr. 46 öre per 1,000 kr. af taxeringsvärdet, under
det inom ett annat kostnaden för vägunderhållet stannar vid 1 kr.

67 öre pr 1,000 kr. af taxeringsvärdet. Sådana skiljaktigheter förekomma
emellan de olika väghållningsdistrikten inom alla län. Skarpast
framträda skiljaktigheterna i Kopparbergs och de norrländska
länen.

Om man nu skall dela ut statsbidraget med 1/10 af den för
vägunderhåll in natura uppskattade kostnad, får ett vägdistrikt, som
har en så ringa börda af vägunderhållet, att densamma knappt kännes,
det oaktadt sitt bidrag af statsmedel, under det andra väghållningsdistrikt,
der kostnaden för vägunderhållet är mycket större,
får så litet, att de icke på något sätt äro hjelpta. För min del
kan jag derför icke anse statsbidraget, om ett sådant skall utgå,
vara väl afpassadt. Det lättar endast högst obetydligt bördan just
der det bäst behöfves.

Jag skulle gerna vara med om, att den föreslagna reformen,
åtminstone till dess hufvudsakliga del, ginge igenom, men jag kan
icke vara med om den nu föredragna paragrafen, allra minst i dess
närvarande form. En föregående talare yttrade, att det vore bäst,
om denna paragraf utginge ur hela förslaget. Jag tror detsamma.

Jag anser icke, att frågan i sin helhet behöfver falla med anledning
deraf, och jag är öfvertygad om, att lagutskottet nog utfinner
något medel, att sammanjemka de olika meningarne. En
återremiss skulle enligt min tanke, icke tjena till någonting, ty då
hade vi inom ett par dagar förslaget åter.

Jag yrkar afslag på den nu föredragna paragrafen.

Som ännu fem ledamöter anmält sig till afgifvande af yttranden
beträffande föreliggande paragraf, blef, på framställning af herr

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 25. 3

Nio 25. 34 Onsdagen den 29 April, f. m.

talmannen, den vidare behandlingen af ärendet uppskjuten till aftonsammanträdet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von Krusenstjerna
under tre veckor från och med den 1 nästkommande maj.

Kammaren åtskildes kl. 3.27 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Rättelse

i Första Kammarens protokoll för den 22 april 1891, e. m.
sid. 16, rad. 9 uppifrån står: Målens antal

läs: De egentliga folkundervisningsanstalternas
antal

STOCKHOLM, TKYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1891,