RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 22 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Kortsattes behandlingen af statsutskottets utlåtande n:r 9, angående
regleringen af utgifterna under ribsstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

9 punkten.

Herr Törnebladh: Såsom af statsutskottets betänkande fram- ^ånsia^etlor
går, bär jag.reserverat mig mot utskottets förslag i detta ärende. °folkskola
-Jag har varit den ende af Första Kammarens ledamöter i utskot- inspektionen.
tet, som hyst denna åsigt. Jag skall försöka framlägga skälen,
hvarför jag gjort det, och hvarför enligt min uppfattning reservationen
stöder sig på Första Kammarens gamla traditioner, om de
rätt fattas.

Utskottet har först erinrat om, hvad föregående års statsutskott
i ärendet anfört, och dervid visserligen tillagt, att detta
statsutskottets betänkande icke blef af Riksdagen bifallet, men att
detta torde icke hafva berott derpå, att åsigterna voro eniga om
den nuvarande folkskoleinspektionens tillfredsställande beskaffenhet,
utan att man icke var enig om sättet, hvarpå en mera tillfredsställande
inspektion skulle kunna åstadkommas. Nu föll
detta utskottets utlåtande i båda kamrarne, men utskottet har,
tyckes det, glömt eller förbisett innebörden af statsutskottets hemställan
i fjol, så vidt denna framgår af den omedelbart framför
klämmen ^ stälda motiveringen, eller att distrikten skulle delas i
■mindre sådana. Nu har utskottet sagt, att ett förslag framlagts
till ett tillfredsställande ordnande af inspektionen. Det ser således
ut, som om utskottet anser att genom denna så att säga trollformel
alla dessa brister, som vare sig vidlåda inspektionen eller
förmenas vidlåda densamma, skulle blifva afhjelpta. Jag tillåter
mig då göra en undersökning, först och främst, om den nu föreslagna
anordningen kan anses. vara af verkligt behof påkallad. Då
JaS gj°rt denna undersökning, skall jag komma in på en annan
fråga: huru vida, om så icke skulle visa sig vara fallet, den dock
kan anses vara nyttig, eller om den icke skulle i sig sjelf eller i
.sina konseqvenser eller i bådadera medföra olägenheter och faror

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 22. 1

i\:o 22. 2

Onsdagen den 22 April, e. m.

Förhöjning i för framtiden, vida öfvervägande det gagn, som derutaf möjligen
anslaget för skulle kunna hemtas.

folkskole- jag tillåter mig då först och främst den anmärkningen, att

''"”^Forts!)”'' chefen för ecklesiastikdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
har till utgångspunkt för anslagets höjning tagit
dess otillräcklighet, som har visat sig under de föregående åren.
Det förefaller mig ganska naturligt, att detta anslag icke har varit,
tillräckligt utan, i strid med 39 § riksdagsordningen, måst öfverskridas.
Det har skett i följd af förhållandenas egen natur och till icke

oväsentlig del derför, att folkskolorna blifvit flera, så att äfven

resorna blifvit flera; skjutsersättningarne m. m. hafva så småningom
ökats, icke så mycket på de sista åren, men dock så, att de nu.

äro större än förut. Om det nu ock förhåller sig så, att detta

verkat till anslagets öfverskridande, så kan det visserligen också
sägas, att i åtskilliga fall resorna blifvit dyrare än de möjligen
med en annan anordning skulle hafva kunnat blifva.

Om man uppmärksamt genomläser de förklaringar, som eu
del af inspektörerna och domkapitlen afgifvit öfver statsrevisorernas
anmärkningar icke blott vid 1890, utan äfven vid 1887 års
statsrevision, framgår deraf, att domkapitlen nästan enstämmigt,,
och äfven i många fall inspektörerna, anfört såsom verkligt skäl
till, att resorna måste ske på korta tider, det förhållandet, att
inspektörerna icke kunnat odeladt egna sina krafter åt inspektörsverksamheten.
Det ligger i sakens natur, att den inspektör, som
har en annan befattning att sköta under terminen t. ex. då han
är rektor, lektor eller annan lärare, eller också har sin tjenstgöring
såsom kyrkoherde i stiftet, eller hvad annat han kan vara,,
icke kan disponera öfver någon sammanhängande tid. Detta är
dock icke det enda skälet, det erkänner jag villigt. Andra skäl
äro, att inspektionen är så beskaffad, att den icke kan utsträckas
öfver allt för lång tid, utan att förmågan att följa med
slappas, och för öfrigt de ganska vidlyftiga skrifgöromålen eftersättas,
som för ett större inspektionsområde torde upptaga ett par
timmar om dagen och böra skötas utan alltför långa afbrott, så
vida icke skolråd och andra skola få vänta på besked och meddelanden
från inspektören. Vidare förekommer ofta såsom anledning
till en enstaka resa, att denna företages på bestämd begäran. af
något skolråd med afseende på någon förestående organisation
eller annan angelägenhet. Dessutom måste resor till fortsättningsskolorna
företagas under den enda tid af året, hvarunder dessa
äro i verksamhet, hvartill slutligen kommer, att folkskolorna vanligen
icke äro i verksamhet på lördagen. Dessutom får jag tilllägga,
att de inspektörer, som bo någorlunda centralt, i sjelfva
verket ofta torde göra klokare om de från en centralt belägen
station företaga flera resor, än om de skulle från densamma göra
en enda resa rundt omkring hela distriktet, hvarvid kostnaderna
knappast blifva mindre, men i alla händelser obehaget och besväret
samt svårigheterna med skrifgöromålen större.

Men jag berör detta endast i förbigående. Rätta orsaken är
otvifvelaktigt, att inspektörerna hafva annat att göra. Att detta

Onsdagen den 22 April, e. m. 3

är orsaken, erkänna inånga och beklaga, att inspektionen måste
anförtros åt personers som icke odeladt kunna egna sig deråt.
Jag kan i det fallet citera en Riksdagens skrifvelse, som i statsrådsprotokollen
under år 1874 anfördes. Denna tillkom på grund
af motion,. väckt af sedermera statsrådet Carlson. Jag tillåter
mig äfven i det fallet åberopa den nuvarande chefens för ecklesiastikdepartementet
yttranden . i Andra Kammaren 1872 och 1873,
båda ^gående i samma rigtning, liksom ock nu hans yttrande till
statsrådsprotokollet, att inspektören helst borde vara en person,
som kunde egna sin kraft odelad åt sitt kall; hvarvid tillägges:
“äfven om kostnaderna derigenom skulle blifva större", såsom
Riksdagens skrifvelse åf 1874 ganska rigtigt innehåller.

Om det nu är så, att möjligheten af större och långvarigare
inspektionsresors anordnande väsentligen beror på möjligheten för
inspektören att åt inspektionen egna en sammanhängande tid äfven
under andra tider af året än så att säga under ferierna, så
torde det för en hvar vara uppenbart, att, så länge det hittills
följda systemet fortfar, den nu ifrågasatta öfvervakande inspektören,
äfven om han vore utrustad med ovanligt stor förmåga
att uppgöra, reseplaner, dock skulle finna sig bunden icke blott
af de tillfälliga omständigheter, som inom de särskilda inspektionsområdena
kunna förekomma, utan ännu mer deraf, att de personer
som skola inspektera, hafva annat att sköta och derför icke utan
eftersättande af dessa göromål eller anskaffande af vikarie kunna
följa en .abstrakt uppgjord reseroute, huru förträfflig densamma
än^ i öfrig!, må vara. Det är under sådana förhållanden mycket
svårt att se, hvilken verklig och betydande besparing en öfverinspektor
genom uppgörande af reseplaner skulle kunna åstadkomma,
allra helst, om man jemför den eventuella besparingen,
den som man hoppas på, med den effektiva kostnaden, den som
är uttryckt i. siffror, nemligen dels aflöning 6,000 kronor och dels
de för öfverinspektören behöfliga resekostnaderna, indika, då han
skall resa öfver hela landet, naturligtvis blifva ganska stora.

Man säger nu, att inspektörernas resor under närvarande förhållanden
icke sällan uppgöras planlöst — detta beror, såsom jag
redan antydt, på deras verksamhet i öfrigt — men jag vågar derom
för min del icke uttala ett omdöme, annat än så vidt jag kan
stödja mig på de .särskilda anmärkningar, som framkommit, ty jag
kan icke hålla mig till hvad statsrådsprotokollet derom angifver,
emedan det stödet blifvit mig undanryckt af föredraganden sjelf,
som sagt, att för departementet icke funnits och icke finnes möjlighet
att kontrollera, huru af detsamma härutinnan lemnade föreskrifter
tillämpas. Det har således varit för departementschefen obekant,
huru föreskrifterna tillämpas, och ännu mer torde förhållandet
vara sådant för dem, som inom Riksdagen hafva att yttra sig. Om
jag nu emellertid antager, att resorna varit i flere fall planlöst anordnade
— och jag har redan sagt, att detta torde ligga i sakens
natur, då det är fråga om personer, som icke kunna resa när som
helst — och det nuvarande systemet skall fortfara med anställande
af inspektörer, som hafva äfven andra sysselsättningar, hvarom jag

N:o 22.

Förhöjning i
anslaget f ör
folkskoleinspektionen.

■ (Forts.)

N:o 22. 4

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, e. m.

icke vill yttra mig vidare, så är det dock möjligt, att.besparingar
med något besvär kunna åstadkommas och förändringar göras,
äfven med den nuvarande organisationen inom departementet, ty
jag kan icke föreställa mig annat, än att folkskolebyråns chef,, så
vida han är fackman, men också endast under denna förutsättning,
skulle kunna sätta sig i sådan förbindelse med inspektörerna, att
det Ulla, som med nit för saken kan göras, äfven blefve gjordt.
Under sådana förhållanden skulle genomförandet af den besparing,
som är möjlig med den nuvarande tillsättningen af inspektörerna,
icke behöfva fordra en särskild person, hvilken i alla fall icke
skulle kunna åstadkomma allt det, som härvid fordras af honom,
emedan förhållandena lägga sig deremot.

Men denne person skulle ock kafva eu annan uppgift^än att
öfvervaka inspektionen; han skulle icke blott inspektera folkskolelärare-
och lärarinneseminarierna, utan äfven utsträcka sin inspektion
till småskolelärarinneseminarierna — jag menar naturligtvis
sådana som icke äro förbundna med de vanliga folkskoleseminarierna,
ty de inspekteras ju på samma gång. Dessa småskoleseminarier
äro, om jag icke misstager mig, omkring 16, som. landstingen
anordnat, samt 4 enskilda, hvartill kommer ett par i nordliga
Sverige. Jag vill icke påstå, att det för folkskolebyråns chef
skulle vara omöjligt att äfven tillse dessa seminarier, men jag
tror icke heller, att det är nödvändigt, att han det gör. Dessa
seminarier kunde mycket väl stiftsvis af dertill särskild! förordnade
personer med gifna instruktioner inspekteras i sammanhang
med deras vanliga resor, men skulle det anses nödvändigt, att
byråchefen sjelf, åtminstone stundom, verkställer inspektionen af
dem, så uppgår de ifrågavarande läroverkens antal icke till mer
än omkring trettio, under det de allmänna läroverken, som chefen
för den högre undervisningsbyrån eger att tillse, äro mellan
90 och 100 till antalet, flickskolorna oberäknade. Redan de högre
allmänna läroverken, som han skall inspektera, äro mellan 30 och
40 och fordra så mycket större och grundligare inspektion än de
ofvannämnda folkskolebildningsanstalterna, att jag finner denna
uppgift i och för sig svårare och tagande längre tid i anspråk än
den andra.

Om nu vid läroverksbyrån, der de pedagogiska ärendena antagligen
äro flera eller åtminstone fordra större kraft än motsvarande
ärenden på folkskolebyrån, chefen kan vara borta pa sina
inspektionsresor och i många fall svåra pedagogiska göromål under
hans frånvaro kunna delvis skötas och uppehållas af den biträdande
administrative tjenstemannen, är det så mycket sannolikare,
att detta kan ske på folkskolebyrån. Om det förhåller sig
så, att denna senare byrå är i högre grad administrativ än pedagogisk,
torde det vara lätt att inse, att det administrativa biträdet
på denna byrå skall hafva lättare att reda sig i samma män som
byrån är mer administrativ, och lättare än motsvarande biträde på
läroverksbyrån med dess göromål af erkändt mera pedagogisk art.

I betraktande af allt, hvad jag nu angifvit, torde det med
skäl kunna sägas, att ett frångående och öfvergifvande af fack -

Onsdagen den 22 April, e. m.

5 N:o 22.

byråns karakter och dess förändring till rent administrativ byrå
har sina ganska stora betänkligheter. Det må nu så vara, att på
folkskolebyrån vissa mycket svåra administrativa göromål, särskildt
besvärsfrågor, förebomma, men hvad dessa angår, så, om jag
icke är allt för illa underrättad, pläga de i allmänhet fordra särskild
behandling äfven utom byrån, vare sig de förekomma på
denna eller på läroverksbyrån. Hvad åter de öfriga göromålen beträffar,
torde de icke vara så kinkiga att de ej väl skulle kunna
skötas med en normal anordning af folkskolebyrån och med eu
byrå, som kan arbeta med full kraft, hvilket nu icke är förhållandet.
Der finnes icke nu någon fackman såsom chef. Tjensten
är ledig, byråförvaltningen har under sista tiden der förut haft
att kämpa med svårigheter, i det att den högt förtjente man, som
under senare åren förestått densamma, har lidit af sjukdom och
tilltagande ålder, i följd hvaraf hans rörlighet naturligtvis icke
kunnat vara densamma som förr. Att denna byrå, om den vore
normal och fullt arbetskraftig, icke lätteligen skulle kunna fylla
sin uppgift äfven med det ökade antalet dit hörande mål, det kan
jag icke föreställa mig, och det återstår nu i alla fall att dermed
göra ett försök.

Man skulle härvid kunna invända, att den administrativa
embetsmannabildningen skulle hos en fackman saknas. Men denna
utbildning är icke sådan, att den bestämdt kräfver en i juridikens
alla klyftigheter bevandrad person: Denna administrativa utbild ning

ligger i vissa fall så nära faekbildningen, att just föreningen
af de båda skall, såsom förr ansetts lämpligt, blifva det utmärkande
draget för chefen för denna byrå, som inrättades vid 1862—63
års riksdag och sedan dess, så vidt jag kan bedöma, uträttat ofantligt
mycket godt.

Jag kan ock meddela, att vid inrättandet af denna byrå
1862—63 förelåg redan ett förslag, i samma syfte som det nu framstälda,
om tillsättande af en öfverinspektor. Förslaget hade genom
enskild motion i Riksdagen framstälts och blef förkastadt på samma
gång Riksdagen antog förslaget om den folkskolebyrå, som derpå
tillskapades och sedermera fått utvidgade krafter. Det finnes
äfven i det vid närvarande tillfälle afgifna yttrandet till statsrådsprotokollet
särdeles goda skäl afgifna för att man icke bör minska
fackkunskapen inom byrån. Det har nemligen der hänvisats på
abnormskolorna och döfstumundervisningen, och huru god tanke
man än må hysa om den administrativa utbildningen, torde det
dock kunna antagas, att för bedömandet af dessa skolors verksamhet
och dermed sammanhängande frågor en god pedagogisk
utbildning i allmänhet är af behofvet högeligen påkallad, så vida
eljest undervisningsfrågorna så i det ena som det andra fallet höra
tillsammans.

Jag fruktar för öfrigt, att, om folkskolebyrån mister sinfackkarakter,
derigenom ett steg tillbaka skulle vara taget i fråga om
denna centralstyrelse, om jag så får säga, för undervisningsväsendet.
Den inspektör, som skulle sättas i stället, blefve icke fast
och organiskt införlifvad med departementet. Jag är härmed inne

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

N:o 22. 6

Onsdagen den 22 April, e. m.

Förhöjning i
anslaget f ör
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

på ett område, der Första Kammaren i allmänhet är ytterst
varsam i att vidtaga förändringar; det är nemligen det rent konstitutionella
området. Den öfvervägande inspektören skulle i departementet
få en ställning, som hvarken gåfve honom verklig magt
öfver folkskolan, icke heller i förhållande till denna satte honom
i den ställning, som en inspektör i sjelfva verket, såsom af namnet
synes, har. Han kunde icke hafva någon verklig magt öfver folkskolorna,
ty denna magt hvilar först och främst hos skolrådet, i
andra hand hos domkapitlen och i tredje hand hos Kongl. Maj:t,
men, märk väl, icke hos departementschefen, hvilket är en högst
väsentlig skilnad, och en skilnad, som i en dylik organisationsfråga
icke må förbises.

Nu är i fråga om folkskoleinspektörerna stadgadt, att de skola
göra sina meddelanden till domkapitlen; öfver domkapitlen står
naturligtvis Kongl. Maj:t, men om man uppmärksamt genomläser
hvad i statsrådsprotokollet anföres, kan man lätt komma till den
slutsatsen, att den öfvervakande inspektören skulle blifva, icke en
öfverstyrelse i detta ords verkliga mening, utan ett organ, fungerande
i stället för en öfverstyrelse, ty det står på sidan 31 i
utskottets betänkande: “genom nämnde person skulle ock kunna
tillföras departementet en kännedom om folkskolans förhållanden,
som nu icke i lika mått stode till buds, på samma gång han utgjorde
ett organ mellan centralstyrelsen för folkskoleväsendet och
dettas skilda delar“. Organet mellan centralstjrrelsen för folkskoleväsendet,
d. v. s. Kongl. Maj:t, och de skilda delarne af detsamma,
d. v. s. skoldistrikten och styrelserna inom dem, är enligt
gällande svensk lag stiftstyrelserna. Skulle man åter betrakta
dessa såsom representerande de skilda delarna, då kan icke den
på viss tid förordnade inspektören anses såsom ett organ mellan
statens lagliga, sedan sekler tillbaka fungerande myndigheter och
Kongl. Maj:t. Han är och förblir en parasit och ingenting annat.

Men inspektörens ställning blir så mycket oklarare, derigenom
att han i viss mån tillhör departementet; står i förbindelse med
departementschefen och lätt kan taga sig min af att vara mer, än
han i sjelfva verket är, nemligen inspekterande, gifvande anvisningar,
upplysande och refererande i fråga om sina inspektionsförrättningar.
Detta är hans befattning och härvid skall han förblifva,
men befattningen gifver honom icke rättighet att sjelf ingripa.
Jag tror, att man på landet har allt för liflig kännedom
af, huru de vanliga folkskoleinspektörerna understundom, jag vill
icke säga på något sätt missbruka, men missförstå sin ställning
så, att de i högre grad blifva befallande, än de skulle vara. Det
är nu gifvet, att detta s. b. centrala organ skulle genom sin säregna
ställning kunna utöfva ett sidoinflytande, som icke vore
lämpligt, och att inspektörerna, stödda af honom, ytterligare skulle
uppträda på ett sätt, som jag hört — jag erkänner gerna — ofta
med orätt klandras af församlingarnes representanter, såsom det
der inverkat till skada för folkskolan.

Under för handen varande förhållanden, förefaller det mig,
som hvad den föreslagne inspektören skulle kunna uträtta i af -

Onsdagen den 22 April, e. m.

7 N:o 22.

*

•seende på besparingar vid resorna är mycket litet, så vida nemligen
icke inspektionsväsendet ordnas på ett annat sätt. Detta
skulle åter föranleda andra kostnader och säkerligen i samma
proportion som i Finland, der inspektörernas aflöning uppgår till
40,000 finska mark eller ungefär detsamma som inspektionen i aflöning
nu kostar hos oss, ehuru vårt land är så ofantligt mycket
större. Sjelf skulle öfverinspektören kosta icke så litet genom
•sin lön och sina resor.

Hvad slutligen sammanhanget mellan de olika skolorna i vårt
land angår, fruktar jag, att man lägger för mycket på denne man,
om man begär att han, äfven med den bästa vilja i verlden och
■den största kraft i genomförandet, skall kunna åstadkomma likformighet
mellan alla landets folkskolor, en likformighet, hvars
värde för öfrigt är mer än tvifvelaktigt. Dertill kommer också
hvad jag redan anmärkt, att hans ställning mellan myndigheterna,
•domkapitlen, och öfvermyndigheten, Kongl. Maj:t, icke är af
konstitutionella former betingad. Man har jemfört honom med
öfverkontrollörerna, men jag tror, att denna jemförelse mellan
skolväsendet och en särskild handtering icke borde hafva fram•dragits.
Det är stor skilnad mellan att vaka öfver tekniska detaljer,
eller en närings utöfvande, och att hafva ett helt skolväsende
att så till sägandes svara för. Vidare skulle, som jag
sagt, folkskolebyråns karakter af fackbyrå förloras och dermed
omöjliggöras hvad förr eller senare af omständigheternas egen
magt framkallas, nemligen förverkligandet af den gamla, af Gustaf
Adolf och Axel Oxenstierna hysta tanken om inrättandet af en
gemensam öfverstyrelse för undervisningen, en öfverstyrelse, som
helt naturligt kan utvecklas ur fackbyråerna inom departementet,
så vida man icke föredrager, något, som jag för min del icke på
något vilkor skulle vilja tillstyrka, att helt och hållet skilja undervisningsdepartementet
från kyrkodepartementet, så att det förra
i sjelfva verket blefve en öfverstyrelse, hvilken för öfrigt skulle
laborera med de tunga former, som i större eller mindre mån äro
oskiljaktiga från föredragningen inför Kongl. Maj:t. Jag tror, att
det försök, man nu vill göra, ännu någon tid kan anstå. Jag tror
•ock, att om folkskolebyrån finge arbeta under normala förhållanden
och med normala krafter, den kunde så förbereda förhållandena,
att ordnandet af frågan under den ena eller andra formen
blefve fullständigt genomtänkt, så att Riksdagen icke i framtiden
finge ångra sig att hafva tillsatt en post, på hvars innehafvare
man kanske i bästa fall skulle kunna tillämpa skaldens ord: “han
allt försökt, men ingenting fullkomnat.11

Jag anhåller om bifall till reservationen.

Herr Boström: Under en lång följd af år hafva statsrevisorerna
gjort anmärkning mot det sätt, hvarpå folkskoleinspektörerna
gjort sina resor. De hafva funnit dessa resor för dyra och
i allmänhet planlöst inrättade. Jag har såsom ledamot af statsrevisionen
äfven varit med om dessa anmärkningar och funnit en
del af dem ganska berättigade. Men jag tror icke, att det endast

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

K;o 22. 8

Onsdagen den 22 April, e. m.

Förhöjning, i är sjelfva resekostnaderna, som varit föremål för statsrevisorernas
anfyf för anmärkningar. Man har äfven trott sig finna, att resorna varit.
inspektionen anordnade så till vida, att man funnit, att inspektörerna gjort
(Forts.) '' resor till hvarje skola inom ett distrikt, hvilken inspektion tagit
särdeles lång tid i anspråk. Jag tror, att de skulle hafva gjort
mera nytta, om de, i stället för att besöka hvarje skola, på ett
ställe samlat alla folkskolelärarne från trakten och med de barn,
som funnos i skolan på platsen, gjort undersökning om deras
kunskapsmått. Då hade de äfven haft tillfälle att samtala med
alla dessa folkskolelärare om lämpligaste sättet att anordna undervisningen.

Folkskoleinspektörerna hafva förr haft till uppgift att ordna
sjelfva skolorna och se till, att de hade lämpliga lokaler. Denna
uppgift förefinnes i allmänhet icke numera, sedan man fått folkskolorna
nybyggda å de flesta delar af landet. Uppgiften numera
är endast att se till, att undervisningen är ordnad i rigtig
anda, och jag tror, att i den vägen ännu åtskilligt återstår. ’ Nu
har Kongl. Maj:t försökt ett“ sätt att få en ändring i den nuvarande
folkskoleinspektionen. Kongl. Maj:t säger nemligen på.
sidan 29 i föreliggande betänkande: “de förhållanden, som vore
föremål för inspektionens uppmärksamhet, betraktades och bedömdes
af de särskilda inspektörerna från allt för olika synpunkter,,
och hvarje enskild inspektör arbetade för mycket för sig sjelf
utan samråd och medverkan med vare sig skolråden eller öfriga
inspektörer.“ Det är just i detta hänseende, som jag tror, att en
synnerligt stor brist förefinnes i den nuvarande folkskoleinspektionen.
Kommer nu en öfverinspektor att tillsättas, så föreställer jag mig,
att det skall blifva ganska lätt för honom att, dels genom att,
sammankalla folkskoleinspektörerna, dels genom att sammankalla
folkskolelärarne distriktsvis, få eu bestämd enhet införd i undervisningen
inom hela landet. Jag tror, att denna enhet är synnerligen
eftersträfvansvärd, och att den på detta sätt kan ernås^
Jag tror äfven, att folkskoleinspektionen behöfver utvidgas. Man
säger nemligen på sidan 31 i samma betänkande, att inspektionen
öfver lärarebildningsanstalterna hade ej kunnat omfatta andra lärarebildningsanstalter
ån folkskolelärareseminarierna och de två af staten,
anordnade småskolelärareseminarierna för lappsik och friskt talande
elever.

Jag ber att i förbigående få fästa uppmärksamheten på, att,
jag tror icke det är särdeles praktiskt anordnadt, att den byråchef,
som hittills ensam gjort dessa inspektioner, vidtagit en så
lång och tidsödande resa för att besöka dessa småskolelärarinneseminarier
i Norrland. Förmodligen har byråchefen icke kunnat
finska språket, och derför har inspektionen icke kunnat blifva så
effektiv, som önskligt varit. Denna resa tager så lång tid, att jag
tror det vore lämpligare att öfverlemna den åt någon prestman i
Norrland, som är förtrogen med språket. . Emellertid hafva nu
inspektionerna icke omfattat andra lärarebildningsanstalter än folkskolelärareseminarierna,
men jag tror för min del synnerlig vigt,
ligga på, att man får inspektion äfven af småskolelärareseminari -

Onsdagen den 22 April, e. m.

9 N:o 22.

ernå. Jag har såsom ledamot af skolråd varit i tillfälle att erfara,
hviska ofantliga svårigheter förefinnas vid tillsättande af
sådana platser, då man har inne ansökningar af personer, som utgått
från olika småskoleseminarier i olika delar af landet. De
kunskapsbetyg, som utfärdas, äro vid olika seminarier så ofantligt
olika, att man icke har den ringaste ledning deraf vid tillsättandet
af en plats. Stora misstag och förargliga sådana hafva
blifvit en följd af denna osäkerhet i kompetensvilkoren. Jag tror,
att äfven med afseende härå det är af vigt, att en utvidgning af
inspektionen eger rum. Skall emellertid inspektionen utvidgas, är
det en gifven följd deraf, att den person, som kommer att sköta
den, nödgas vara borta från hufvudstaden och sin verksamhet i
departementet för lång tid. Vill man nu, att en byråchef sjelf
skall företaga dessa resor, måste han vara frånvarande från sin
byrå under 5 å 6 månader, och jag hemställer till kammaren, huruvida
det kan vara lämpligt för ärendenas lagliga gång och expedierande,
att en person, som har ett sådant ansvar, skall under
så lång tid vara från byrån frånvarande, så mycket mer som personer
ganska ofta komma upp till departementet för att få upplysningar
i dessa frågor och då skola få till svar, att byråchefen
är borta på inspektionsresa. Jag tror icke det kan vara lämpligt.

Nu ber jag att få upplysa, att inom departementet äro denna
byrås administrativa göromål det öfvervägandet större antalet och
de pedagogiska dels färre till antal och dels icke så svårskötta.
Då är ju gifvet, att om byråchefen, som skall handlägga dessa
mål, visserligen med hjelp af kanslisekreteraren, skall vara borta
under lång tid, så komma dessa mål att blifva liggande och expeditionen
att betydligt försenas. Följden häraf kunde blifva, att
expeditionschefen i departementet skulle taga och handlägga dessa
mål. Det är mycket möjligt, att detta till en viss grad låter sig
göra, men jag tror, att hans tid är så tagen i anspråk, att hans
krafter icke räcka till härför. Jag tror, att en byråchef bör större
delen af året finnas på sin plats. Detta är icke möjligt, om han
skall medverka till, att denna inspektion blir utvidgad.

Herr Törnebladh sade, att förslagsanslaget var öfverskridet,
och att det stred mot grundlagen. Det borde icke vara föremål
för anmärkning, om ett sådant anslag öfverskrides, ty det är en
naturlig följd af den osäkerhet, hvarmed dessa utgifter utgå.

Jag tror derför, att om man till denna plats utser en skolman
med full insigt i det nuvarande folkskoleväsendet, så kommer
platsen att göra mycken nytta i afseende på de andra inspektörerna,
och jag ber att få påpeka, att då dessa inspektörer — om
detta förslag blir kammarens beslut — komma att tillsättas på 5
års förordnande, har öfverinspektören tillfälle att, om han under
sina resor finner, att förordnad inspektör icke till tjenstens skötande
är fullt lämplig, göra ombyte efter dessa 5 år, så att bättre
krafter blifva tagna i anspråk för platsen. Jag tror det ligger
ganska stor vigt på, att till inspektörer tagas personer, som äro
fullt lämpliga för platsen.

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

N:o 22. JO

Onsdagen den 22 April, e. m.

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

På dessa skäl tager jag mig friheten, herr talman, att yrka
bifall till statsutskottets föreliggande förslag.

Friherre Klingspor: Då undervisningsväsendet kostar staten
så stora summor, och anslagen för detta ändamål under sista 30
åren stigit från 200,000 kr. till 3 å 4 millioner, är det naturligtvis
synnerligen vigtigt att tillse, att vi få valuta derför, samt att
folkskoleinspektionen utöfvas på ett sådant sätt, att den blir fruktbärande.
Statsrevisorerna hafva lemnat ett ganska rikt material
för bedömande af resultaten af folkskoleinspektionen. Statsutskottet
synes mig hafva väl lättvindigt behandlat denna sak, då
utskottet berör den endast på några få rader. Statsrevisorerna hafva
dock upprepade gånger framhållit de stora kostnader, som vore
förenade med inspektionen, och med anledning deraf hafva yttranden
infordrats genom domkapitlen af folkskoleinspektörerna. Jag
vågar säga, att ett tydligare bevis för, att inspektionen är missrigtad,
och att den icke motsvarar hvad man af densamma väntat
och måste fordra, kan icke begäras än det, som ligger i flertalet
af dessa svar. Domkapitlet i Karlstad har lemnat ett ganska vägledande
yttrande för bristernas bedömande och afhjelpande. Säkert
är, att dessa inspektioner skulle kunna ordnas på helt annat
sätt, men grundfelet är icke det, som statsrevisorerna anmärkt,
eller att resorna äro mindre ändamålsenligt ordnade. Det är ganska
likgiltigt, om inspektörerna resa efter den ena eller andra
reseplanen, och jag tror, att skilnaden i kostnader skulle blifva
ganska ringa, om de stälde sina resor i samband, så att de besökte
flere skolor på en gång, eller om de före fram och tillbaka.
Föga vinnes på den vägen, utan det är roten, grunden, sättet,
som är felaktigt; och härutinnan instämmer jag uti hvad herr Boström
sade, att inspektionen kan ordnas på annat sätt. Det
tjenar ingenting till, att inspektörerna fara omkring till hvarje skola
och sedan berömma sig af att hafva besökt t. ex. 200 stycken på
ett år. Jag frågar: kan det vara till någon nytta att besöka så
många skolor, och kan en inspektör, som inspekterar 200 skolor
i ett kör, uträtta något godt, isynnerhet då man tager i betraktande
läseterminernas korta varaktighet? Jag måste besvara
denna fråga med nej! Att ställa till med inspektioner under mellanterminerna
måste anses olämpligt. Att göra som den inspektör,
som inspekterade en fortsättningsskola för en kostnad af 73: 44 kr.
då statens hela bidrag till samma skola icke torde betydligt öfverstiga
nämnda belopp är naturligtvis uppåt väggarne. Besök på platsen
kunna nog vara nyttiga, men mången gång synas inspektörerna
hafva mera sett saken ur reseersättningens synpunkt än ur nyttans.

Vidare ber jag att få betona, att undervisningen verkligen är
i stort behof af ledning, ty den rigtning, i hvilken densamma går
på landet, hotar att slå öfver.

Af hvad herr Tamm på förmiddagen yttrade rörande öfverdrifterna
vid flickskoleundervisningen är ganska mycket tilllämpligt
på folkskolorna på landet. Meningen med folkskolan är icke
att uppfostra lärda herrar, utan dugliga arbetare med kärlek till

Onsdagen den 22 April, e. m.

ii N:o 22.

arbetet och kärlek till hemmet. Hemmet är den bästa hjelpen
för skolan. Man bör derför söka bevara sambandet mellan dem.
Men jag har till och med hört folkskolelärare yttra: hemmen duga
icke, skolan måste göra allt. Exempel finnas nog på, att der de
dyrbaraste skolhusen uppförts och de största kostnaderna af församlingarne
nedlagts för undervisningen, allt för att tillfredsställa
tidens ökade kraf, utbytet hvad barnens uppfostran beträffar mången
gång endast i ringa mån visat sig följa samma förbättringsskala,
ja, kanske ofta visat ett sorgligt tillbakagående. När barnen
5 dagar i veckan från morgonen till sent på eftermiddagen
skola vara i skolan, blifver vistelsen i hemmen ringa, hvarigenom
föräldrarnes magt öfver barnen försvagas, hvarjemte skolgången
kännes mera ekonomiskt betungande för de många fattiga hemmen,
än hvad den behöfde blifva. Jag tror derför, att det finnes
mycket för inspektörerna att uträtta, men önskligt vore, att de
finge litet mera magt, så att de verkligen kunde åstadkomma något,
och så att skolråden icke behöfde gå till Kongl. Maj:t i den
minsta småsak. Jag vill gifva en antydan om hvad jag anser
kunna göras åtminstone delvis, och det är att inspektörernas antal
skulle kunna begränsas. När det finnes 3, 4, 5 stycken i hvart
stift är det naturligt, att icke alla dessa kunna vara lämpliga,
åtminstone är det mycket liten sannolikhet derför. En sådan der
inspektion är en mycket granlaga sak. Inspektörernas göromål
böra icke hufvudsakligen bestå uti att ständigt vara ute och resa.
Säkerligen blefve resultatet bättre med ett mindre antal resor.
De borde samla lärarne på vissa platser och jemte dagens inspektion
i den utsedda skolan begagna tillfället att med närvarande
lärare afhandla undervisningens olika delar. Om inspektören
har den ena eller andra barnskaran till material spelar
mindre rol. Att inspektera lokalerna och undervisningsmaterielen
kan nog vara nyttigt, men det kan oftast mycket väl ske vid ett
dylikt sammanträde genom att höra sig för hos lärarne, huru det
står till i nämnda afseenden. Jag tror derför, att ett mindre
antal inspektörer och ett mindre antal väl organiserade resor vore
till fromma för det hela.

Kostnaderna för inspektionerna variera nu mellan 800 och
2,700 kronor. Men när man känner, huru det går till vid dessa
inspektioner — vederbörande fara i allmänhet och gästa hos pimsten
i församlingen — tror jag det vore bättre att till resorna
anslå en rund summa olika efter olika distrikt, såsom 500, 1,000
eller 1,500 kronor, för hvilket belopp en tillfredsställande inspektion
bör kunna verkställas. Derigenom skulle äfven inspektörerna
komma ifrån det stora obehaget att skrifva reseräkningar.

På 29:de sidan af utskottets betänkande står citeradt ur departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet och i hvilket jag gerna
instämmer att numera gålde det för inspektionen att mera rigta sig
åt skolans inre förhållanden. Vidare står det, att inspektionen lider
af brist på system, sammanhållning och kontroll. Nu tror man sig
kunna afhjelpa denna brist på det viset, att man tillsätter eu
särskild öfverinspektör. Säkerligen skulle besparing derigenom

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(B’orts.)

N:o 22. 12

Onsdagen den 22 April, e. ro.

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen
.
(Forts.)

ske, om icke det första året så åtminstone så småningom, men
dessa kostnader böra kunnas nedbringas icke med 5 eller 10 tusen,
utan kanske med 50; tusen kronor.

Jag vill icke yttra mig om öfverinspektörens ställning, men
jag vill uttala den förhoppningen, att han får någon magt, så att
han kan genomföra nödiga förändringar och uträtta något direkt
till fördel för skolan, och under den förutsättningen har jag icke
velat lägga mig emot det föreliggande förslaget, men jag har ansett
mig böra yttra detta för att hålla frågan öppen för framtiden,
ty, såsom det nu är, är det allt annat än tillfredsställande.

Herr Billing: Jag skall icke inlåta mig på sjelfva det

ärende, som nu är föremål för behandling och icke heller på alla
de frågor, som den siste talaren behagade beröra, men jag har
dock ansett mig skyldig att begära ordet med anledning af hans
yttrande. Jag har varit åhöra vittne till många föredrag, i hvilka
djerfva påståenden framkommit, men knappast har jag hört ett
föredrag så djerft, som det nyss slutade. I detsamma gjordes
mångfaldiga påståenden om allt hvad folkskoleinspektörer heter,
och dessa strökos ned af den auktoriteten. Men djerfheten kulminerade
i det påståendet, att det var genom de förklaringar, som
blifvit afgifna af folkskoleinspektörerna och samtliga domkapitlen,
till fullo ådagalagdt, att — med ett litet undantag —- samtliga
dessa ingenting begrepo i denna fråga. Jag vill nu icke på något
sätt mäta mig med den ärade talaren i begripande insigt rörande
folkskoleärenden. Om han derför endast sagt, hvad han sade, om
det domkapitel, i hvithet jag har äran att vara ordförande, skulle
jag hafva tegat, men när han säger om samtliga domkapitlen och
folkskoleinspektörerna, att de ingenting förstå i folkskoleärenden,
tyckes det vara befogadt, att jag inlägger en beskedlig gensaga
mot ett sådant påstående.

Och hvad är anledningen till hans påstående? Jag är honom
tack skyldig, derför att han gifvit mig tillfälle till att uppställa
och besvara denna fråga. Anledningen är det sätt, hvarpå domkapitlen
yttrat sig öfver statsrevisorernas anmärkningar rörande
folskoleinspektörernas reseräkningar. Der kommer en allmän anmärkning,
att folkskoleinspektörerna resa så, att resekostnaderna
blifva för dryga. Denna allmänna anmärkning remitteras till domkapitlen.
Jag frågar eder, mina herrar, hvad skall man säga
till svar på den allmänt hållna anmärkningen, att det finnes i
Sverige inspektörer, som debiterat för dryga resekostnader. Man
får icke veta, om det är den eller den inspektören i det distrikt,
hvarmed man har att göra. Hvad skola vi då svara? Ja, det
är, såsom vi veta, lättare att fråga än att svara; och om man
gör en sådan allmän anmärkning som att det finnes några folkskoleinspektörer,
här eller der, som hafva för dryga reseräkningar
och begär domkapitlens förklaring deröfver, så kan denna förklaring
icke blifva annat än så godt som innehållslös. Men att på
den grund, att vi på herrar statsrevisorers allmänna anmärkningar
ingenting kunnat svara annat än med en allmän fras, att

Onsdagen den 22 April, e. m.

13 N:o 22.

på den grund förklara oss alla ingenting begripa i folkskoleären- Förhöjning i
den, synes mig för starkt, för att herrarne skola kunna misstycka, ar^^/!>r
att jag mot detsamma söker försvara oss, som hafva handlagt inspektionen.
ärenden, i fråga om hvilka vi platt ingenting skulle begripa. (Forts.)

Herr Husberg: 1 den reservation, som fogats vid betän kandet,

och likaså i det yttrande, som framstälts från stockholmsbänken,
har frågan om kostnaderna för folkskoleinspektörernas
resor intagit en framskjuten ställning. Det ser ut, som om man
ansåge, att Kongl. Maj:ts förslag i första rummet afsåg att nedbringa
kostnaderna för inspektionen, men genomläser man uppmärksamt
den kongl. propositionen, så finner man, att frågan
om den ekonomiska detaljen i detta förslag har allenast en sekundär
betydelse. Det är icke fråga om att göra folkskoleinspektionen
billigare, utan i främsta rummet att göra den bättre, och
från denna synpunkt bör framför allt det kongl. förslaget betraktas.

Beträffande frågan, huru vida inspektionen skall genom förslaget
blifva bättre, har jag svårt att förstå, huru man skulle
kunna förneka, att en så stor corps som folkskoleinspektörernas
lämpligen behöfver i spetsen för sig en förman, som på ett ordnande
och ledande sätt ingriper. Jag tror, att behofvet af ett
dylikt förmanskap hittills gjort sig gällande, och jag tror jemväl,
att behofvet deraf hädanefter skall göra sig märkbart i ännu
högre grad, och detta derför, att inspektionen står på väg att
antaga en i väsentlig mån ändrad karakter mot den, som den
förut haft. Förut måste den rigta sig mera på skolans yttre förhållanden
än på de inre. Under de gångna årtiondena har folk- ''
skolan befunnit sig i sitt utvecklingsskede, och det är naturligt,
att ansträngningarne derunder måst vända sig hufvudsakligen på
att tillse att de yttre materiella betingelserna för ett godt folkskoleväsende
förefunnos. Inspektionen har i följd deraf kommit
att mera rigta sig på tillsyn öfver distrikten, att dessa fullgjorde
sina skyldigheter, mindre på inspektion af lärarne, att den undervisning,
som lemnades i skolorna, blef den bästa möjliga. Numera
hafva emellertid distrikten i allmänhet uppfylt hvad af
dem billigtvis kan begäras med afseende å lokaler, lärareplatser,
undervisningsmateriel m. m. och vid sådant förhållande blir tillsynen
öfver sjelfva undervisningen numera inspektionens främsta
uppgift. Men när man kommit till detta stadium, synes det förmanskap,
hvarom här talats, mera påkalladt än förut, på det att
de män, som hafva att leda eu sådan angelägenhet som foikskoleundervisningen,
må få bästa möjliga råd från fullt sakkunnigt
håll. Från denna synpunkt ser jag i det framlagda förslaget eu
institution, förbunden med väsentliga fördelar. Sant är visserligen,
att en förbättrad inspektion åstadkommes icke endast derigenom,
att inspektionen får i spetsen för sig en förman, som ordnar,
sammanhåller, leder, uppmuntrar och eggar, der sådant behöfs,
eller ock stäfjar ett ovist nit. Eu förbättrad inspektion kan befordras
äfven genom andra åtgärder, så t. ex. genom inskränk -

N:o 22. 14

Onsdagen den 22 April, e. m.

Förhöjning i ning i inspektions-distriktens antal. Men det ena goda behöfver

anfolksJco/e°r ufcestänga det andra.

inspektionen. Dertill kommer, att den ifrågastälde öfverinspektören skulle
(Forts.) för undervisningen i dess kelhet verka främjande icke blott genom
att, så att säga, rigta sig nedåt, på undervisningen i skolorna,
utan äfven genom den ställning han komme att intaga till ecklesiastikdepartementet,
hvithet genom honom skulle kunna erhålla
en kännedom om folkundervisningens förhållanden, hvilken icke
skulle på annat sätt kunna i lika mån vinnas.

Redan nu anförda skäl synas mig tillräckligt talande för att
man skulle tillsätta den inspektör, som här föreslagits. Men det
finnes äfven en annan omständighet, som verkar i samma retning,
och det är angelägenheten deraf, att de bildningsanstalter,
deri folkskolans lärare utbildas, och särskildt småskolelärareseminarierna,
blifva inspekterade. Dessa småskolelärareseminarier,
som utbilda en stor del af lärarecorpsen, hafva stor betydelse, i
betraktande af småskolans vunna stora utveckling. Man kan ju
saga, att de kunna inspekteras på annat sätt, t. ex. genom att
byråchefen reser ut, men derigenom dragés hans tid från departementet,
der han väl behöfves; och om man för öfrigt vill hafva
en fullt sakkunnig inspektion af lärarebildningsanstaiterna, synes
till dess utförande ingen mera lämplig person finnas än den, som
genom ständig beröring med inspektörerna och öfvervakande af
deras verksamhet får möjligast största insigt om skolornas behof
och således är bäst i tillfälle att inspektera de anstalter, der skolornas
lärare utbildas.

Den mycket berörda frågan om kostnaderna för inspektörernas
resor skall jag allenast i förbigående vidröra. Det förslag
till kostnadens nedbringande, som är antydt i reservationen,
enligt hvilket det skulle för hvarje inspektörsdistrikt bestämmas
ett maximum, hvaröfver inspektörens resekostnader icke finge gå,
är måhända godt. Det har åtminstone den förtjensten att verka
radikalt, ty fixerar man kostnaden för hvarje distrikt till ett
visst belopp, så kan man naturligen nedbringa kostnaden till
hvilken godtycklig siffra som helst. Men skall en sådan fixering
af ett maximibelopp kunna göras på ett sätt, som utesluter
godtycke och verkligen fullt tillgodoser inspektionens ändamål,
så fordras för verkställande af reseanslagets fördelning en sådan
öfverblick öfver folkskoleväsendet i dess helhet, att denna fördelning
näppeligen kan komma i lämpligare händer än i den öfverinspektörs,
om hvilken fråga är.

Man har vidare anmärkt, att det icke finnes något skäl att
frångå den anordning, enligt hvilken chefen för folkskolebyrån är
fackman. Det kan icke väcka förvåning, att en sådan åsigt uttalas
af den, som står utom departementet och således icke har närmare
kännedom om dervarande ärendens beskaffenhet. Det antagandet
ligger naturligen nära till hands, att folkskolebyrån i
departementet bäst skötes af en skolkarl, men känner man närmare
till dessa ärenden, skall man troligen ändra åsigt. En skolman
skulle, om han sattes på den platsen, blifva förvånad att

Onsdagen den 22 April, e. m.

15 N:o 22.

finna, att ärendena icke vore på långt när sådana som han förut Förhöjning, i
tilläfventyrs förestält sig. De ärenden, som gå in och ut på anf1^/°r
byrån, ega icke den pedagogiska innebörd eller det rent fack- ^IpeHionen
mässiga innehåll, som man kunde vara böjd föreställa sig. I följd (Forts.)
af de rent administrativa ärendenas mängd och omfattning måste
byråchefen så sysselsätta sig med dessa, att han icke får utrymme
för annan verksamhet. Man har jemfört denne byråchef med
chefen för läroverksbyrån. Der äro ärendena af helt annan beskaffenhet,
och de pedagogiska ärendena äro der betydligt mera
omfattande. Dessutom måste man lägga märke till, att läroverksbyrån
har att sköta fast organiserade statsanstalter, under det att
folkskolebyrån har att handlägga ärenden och anstalter, som äro
kommunala angelägenheter och bära pregel af den frihet, hvarmed
kommunen styr och råder.

Af den förste talaren framstäldes åtskilliga betänkligheter,
jag skulle vilja kalla dem konstitutionella betänkligheter, mot den
föreslagne tjenstemannens tillsättande. För min del kan jag icke
se annat, än att de anmärkningar, som ur den synpunkten framställas,
äro åtminstone öfverdrifna. Det är visserligen sant, att denne
inspektör icke skulle få någon fast anställning i den mening, att
han skulle förses med fullmagt. Detta betingas dock af sakens
natur. Han får icke fullmagt, ty han skall icke gråna i tjensten,
utan man vill hafva tillfälle att för hvarje period söka den mest
lämplige. Han blir icke, säges vidare, fast inordnad i departementet.
Detta ligger också i sakens natur, då han så mycket
skall vistas på resor. Han kan deremot å andra sidan icke sägas
vara beroende af departementschefens godtycke. Han skall naturligtvis
vara bunden af instruktion, men denna skall meddelas
honom af Kongl. Maj:t, icke af departementschefen. Man säger
äfven, att en sådan anordning skulle strida mot de vedertagna
grunderna för regeringsmagtens utöfning. Detta förstår jag icke
rätt. År platsen till gagn för det ändamål, hvartill man syftar,
synes det mig vara af liten vigt, om den icke är tillskuren efter
det mönster, som eljest gäller för närmast jemförliga platser, t. ex.
byråchefsbefattningar.

Med anledning af hvad jag anfört yrkar jag bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Casparsson: Då jag tyckte, att diskussionen höll på att
gå för mycket på sidan om §aken, begärde jag ordet. Den föregående
talaren har emellertid återfört frågan, och till hvad han
yttrat har jag föga att tillägga. Då jag emellertid nu har ordet,
ber jag att likväl få tillägga några ord rörande ifrågavarande
ämne. Jag tror att man sökte inveckla en ganska enkel sak. Det
enkla i saken, sådan den för mig framstår, är för det första att
Riksdagens revisorer förnyade gånger gjort framställning om angelägenheten
af en mera effektiv inspektion och anmärkt, att inspektörernas
resor varit allt för dyra. Ser man nu på uppgifterna
så hafva för ett år inspektörernas arfvoden uppgått till omkring
27,000, men resekostnaderna till 72,000 kronor. Jag tror

N:o 22. 16

Onsdagen den 22 April, e. m.

Förhöjning i att detta är ett missförhållande, som kan och bör afhjelpas. Det
a1f\an^ra enkla sakförhållandet är att det behöfves en inspektion öfver
inspektionen. anstalter, der lärare utbildas och särskildt öfver småskole(Forts.
) lärareseminarierna, hvilket för närvarande svårligen kan åstadkommas.
Det tredje sakförhållandet är att de administrativa göromålen
å ecklesiastikdepartementets byrå för folkskoleärenden så
vuxit och är i sådan tillväxt, att det icke ligger i en mans förmåga
att sköta dem. Målens antal, hvilket när byrån inrättades var
5,573, har nu vuxit till 10,505, således nära fördubblats. Dertill
hafva nu under de sista åren tillkommit åtskilliga andra inrättningar,
såsom anstalter för abnormskolor, fortsättnings- och slöjdskolor,
pensionsinrättningar o. s. v. Det är under sådana förhållanden
naturligt, att de rent administrativa ärendena skola tillväxa
och att en hjelp och tillökning i arbetskrafter blifver behöflig.
Såsom ett fjerde skäl kan tilläggas, att äfven departementschefens
göromål i allmänhet så ökats, att det blir för honom nästan omöjligt
att följa alla dessa ärenden utan att han erhåller hjelp af pålitlig
person, som kan utreda och följa alla dessa frågor.

De konstitutionella betänkligheter, som reservanterna uttalat,
finnas i reservationen preciserade och lyda så:

Att en så beskaffad anordning icke rätt öfverensstämmer med
grunderna för regeringsmagtens utöfning, särskildt då denna betraktas
i sitt förhållande till underordnade myndigheter, och att
den kan i framtiden medföra vissa faror för folkundervisningen i
och genom möjligheten till en för embetsorganisationen å ifrågavarande
område nu främmande sidoinflytelse är lätt att inse.

Ja, det är måhända lätt att inse för den, som har hufvud för
(‘den högre politikenmen för den, som lika med mig icke har det,
är det icke lätt att inse; jag inser det åtminstone icke. Lika svårt
är att inse betydelsen af de åtgärder, som reservanterna föreslagit
för åstadkommande af en “lifskraftig folkskoleinspektion". Dessa
äro två; dels “en i ecklesiastikdepartementets fackbyrå företagen
undersökning af de olika möjligheterna för åstadkommande af eu
sådan inspektion" — huru nu en blott undersökning af de olika
möjligheterna för åstadkommande af en bättre inspektion kan åstadkomma
just en sådan bättre inspektion kan jag omöjligen inse —
och dels “åtgärder, som med ledning häraf kunna komma att vidtagas".
Det kan ju hända att de der åtgärderna, som framgå af
undersökningarne i fackbyrån blifva bättre, men också möjligt är,
att de blifva sämre än det som nu föreslagits, och när vi nu hafva
ett positivt förslag, tycker jag det vara bäst att ansluta sig
dertill.

Det är af dessa och förut angifna skäl jag ansluter mig till
utskottets tillstyrkande och anhåller om bifall till den föredragna
punkten.

Herr Törnebladh: Då frågans utgång i kammaren är temligen
gifven, kunde jag hafva besparat mig att begära ordet, men
jag har emellertid ansett mig böra något svara på ett och annat,
som yttrats af föregående talare.

Onsdagen den 22 April, e. m.

17 3V:0 22.

Den ärade talare, som yttrade sig från talareplatsen (herr
Husberg), nämnde, att resekostnadernas inskränkning af mig framhållits
såsom hufvudändamålet med Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag. Detta är sant, men i anförandet till statsrådsprotokollet
beträffande anslaget är också denna sak a och o, början och slutet;
särskildt betonas den på sid. 42. För öfrigt har denna sida
af frågan med mycken styrka så väl i statsutskottet som här framhållits
af förslagets försvarare.

Då jag talade om att anslag öfverskridits, skedde detta icke
för att klandra. Jag sade tvärt om och upprepar det å nyo, att
jag anser, att detta öfverskridande framkallats af förhållandenas
egen natur, och mitt yttrande gick ut på att visa, huru svårt det
är att i fråga om utgifter, hvilka bero af ovissa tillfälligheter, på
ett eller annat tusental kronor när hålla sig inom ett faststäldt
anslag. Hvad åter beträffar den föreslagna åtgärden att fixera
ett maximibelopp, som resekostnadsersättningen icke finge öfverskrida,
så har jag blott antydt den såsom en möjlig utväg och
ansett, att den borde kunna försöksvis tillämpas i vissa distrikt.
Jag är ock öfvertygad, att en lämplig byråchef skulle mycket lätt
kunna reda sig med uppdraget att öfvervaka medlens användning.
Men naturligtvis är det med afseende härpå som i fråga om mycket
annat svårt nog att tänka sig, huru byråchefen för folkskoleväsendet
skulle komma att verka, tv för närvarande finnes det
icke någon sådan. I fråga om denne byråchef vill jag också anmärka
gent emot den näst föregående ärade talaren, att äfven om
jag icke är i besittning af någon egen erfarenhet, jag dock gjort försök
att inhemta upplysningar från kompetenta personer, och att jag i
hvarje fäll har svårt att förstå, huru man af erfarenheten från
den sista tiden kan bedöma hvad folkskolebyrån, rätt organiserad,
kan blifva. Af erfarenheten angående en byrå, som, rätt taget,
icke finnes till, torde det vara nästan omöjligt att sluta sig till
hvad denna byrå skulle kunna blifva eller icke blifva i utöfningen
af sin fulla kraft.

Vidare har blifvit sagdt, att folkskoleinspektionen numera
borde ändra karakter och mer än hittills skett rigta sig på skolans
inre förhållanden. Ja, detta är något, som redan så småningom
försiggått i följd af den utveckling, som egt rum på folkskolans
område, och för den, som i likhet med mig, genomläst
inspektörernas berättelser för åren 1881—1886, de sista femårsberättelser,
som föreligga, tager ett sådant yttrande sig
mycket underligt ut. Dessa berättelser bära vittne om, att folkskoleinspektörerne
länge insett, att de nu mer hade att i utöfningen
af sitt uppdrag gå från den yttre kontrollen till den inre, och
jag är öfvertygad, att när berättelserna för åren 1887—1891 utkomma,
de skola vittna om detsamma. Den påpekade bristen i
inspektionen har således i sjelfva verket redan länge varit afhjelpa Hvad

angår den konstitutionella sidan af frågan, har det blifvit
sagdt, att det skulle vara af ganska liten vigt, att den föreslagna
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 22. 2

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(Forts.)

N:o 22. 18

Onsdagen den 22 April, e. m.

Förhöjning i
anslaget för
folkskoleinspektionen.

(Ports.)

åtgärden innebure en afvikelse från hvad hittills galt, om den
blott verkade väl.

Det har dock i allmänhet icke varit Första Kammarens åsigt
beträffande föreslagna förändringar, att man skulle kunna våga
sig på dem, om de blott kunde antagas komma att gifva ett godt
resultat. Det torde nemligen lätt kunna hända, att, blott man en
gång öppnat en liten springa, dörren snart står öppen på vid gafvel.
Mycket lättare har jag att förstå den invändningen, att man
icke förstått hvad jag yttrat med afseende å de konstitutionella
betänkligheterna mot den föreslagna anordningen. Deremot har
jag naturligtvis icke något att säga.

Dig vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Nyström: Mot de allehanda uttalanden, som vi hört af
friherre Klingspor, har herr Billing afgifvit en gensaga, och han
har sjelf tilldelat densamma betyget att vara “beskedlig". Jag har
icke för afsigt att inblanda mig i det mellanvarande, som må finnas
emellan herr Billing och friherre Klingspor, men då herr Billings
yttrande tillika innefattade en anmärkning mot statsrevisorerne
och särskildt mot den afdelning, derå jag varit ordförande*
har jag ansett mig skyldig att med några få ord bemöta denna
del af hans yttrande.

Den anmärkning, som herr Billing framstält, är i sjelfva verket
ett eko af ett klagomål, som förut hörts från herr Billings
eget stift, afgifvet af herr Leksell, som funnit orätt att revisorernas
anmärkning vore hållen i allt för allmänna ordalag och att
revisorerna icke påvisat några vissa resor, hvilka varit allt för
dyra. Jag får då fästa uppmärksamheten derpå att, om revisorerna,
i stället för att generalisera sin anmärkning, påpekat några
särskilda, fyra, fem, sex inspektionsresor, för hvilka kostnaderna stigit
allt för högt, man helt enkelt hade lågt revisorernas uttalande å
sido och sagt: “hvad är det för en futtighet att komma med sådana
anmärkningar11. Detta revisorernas tillvägag&ende att generalisera
sina anmäkningar, hvilket naturligtvis sker först efter en samvetsgrann
pröfning af de särskilda fallen, måtte för öfrigt icke vara så
dålig metod, eftersom icke blott statsutskottet i hufvudsak upptagit
deras uttalanden, utan äfven kamrarne både nu och vid
föregående tillfällen funnit sådana generaliserade omdömen värda
någon uppmärksamhet.

Vidare har anmärkningen den förtjensten att hafva framkallat
uttalanden i ämnet bland annat från Vesterås stift, hvilka icke
varit utan värde.

Jag tror således, att revisorerna kunna med lugn bära den
tillvitelse, som gjorts mot dem.

För öfrigt medgifver jag villigt, att man gjort alldeles för
stor affär af dessa inspektionsresor, ty i jemförelse med andra vigtigare
frågor, som stå i samband med folkskoleinspektionen, spelar
frågan om resekostnaderna en mycket underordnad rol.

Onsdagen den 22 April, e. m.

19 N:o 22.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att Förhöjning i
i afseende på nu förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet an?\aJ,e* f6r
deri hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Törnebladh, att inspektionen
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den af (Forts.)
honom med flere vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

10 punkten.

Lades till handlingarna.

11—17 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

18 punkten. Ifrågasatt

Jörhöjning i

Herr Almén: Sedan Nyköpings hospital ökats med 48 nya
sjukplatser, motsvarande en tillökning af antalet platser med 68 Nyköpings
procent, följer deraf att de tjensteman, som äro anstälda vid an- hospital.
stalten, fått mycket ökade göromål. Hvad är då naturligare, än
att också någon förhöjning af deras aflöningar blifvit begärd? Jag
tror först och främst, att deras fullmagter, utfärdade för flere år
sedan, icke kunna ålägga dem en ökad tjenstgöring utan någon
motsvarande ersättning. Denna fråga är emellertid af ringa betydelse,
ty här kan val ej ifrågasättas, att löneförhöjningen skulle
beviljas endast på grund af denna synpunkt.

Då nu löneförhöjningen icke föreslagits att ske i samma proportion
som sjukplatsernas antal tillväxt, utan förhållandet är sådant,
att sjukplatserna ökats med 68 procent, men deremot endast
begärts löneförhöjning med omkring 25 procent eller icke ens det,
så hade jag trött, att förslaget icke skulle möta synnerligt mycket
motstånd. Utskottet har likväl afstyrkt Kongl. Maj:ts framställning
och åberopat såsom skäl derför att, hvad angår läkaren,
denne redan har en skälig lön, att han dessutom innehar en annan
anställning och slutligen att han eger en lönande enskild praktik.

Alla dessa förhållanden existerade emellertid, då hans nuvarande
lön bestämdes, och hvad den enskilda praktiken angår, har den af
naturliga skäl sedan dess snarare minskats än ökats. Då göromålen
tillväxt, är således denne tjensteman berättigad till löneförhöjning,
om hans nuvarande lön varit väl afvägd från början.

Men, säger man må hända, hans lön har varit för högt tilltagen,
och derför är ej mer än rätt, att han får ökadt arbete utan
någon förhöjning. Man har då att se till, om det låter säga sig,
att hans lön varit för hög. Omdömet härom beror väl som vanligt
på tycke och smak; men för att kunna rätt bedöma saken bör

N:o 22. 20

Onsdagen den 22 April, e. ro.

Ifrågasatt man se till, hvad hospitalsläkare på andra håll hafva i lön. Denne
förhöjning i jakare vid Nyköpings hospital har kontant 2,500 kronor, men ingen
stötel för bostad, ingen ved, ingå andra förmåner. Han skall ensam ansvara
Nyköpings för hospitalsvården i dess helhet. En öfverläkare vid de andra
hospital, hospitalen har 6,500 kronor i lön samt dertill bostad, ved, ljus
(Ports.) m_ m<; således mycket mer än denne läkare.

Men, säger man, de andre läkarne hafva mycket större hospital
att sköta. Ja, det hafva de, men de hafva också ett ä två biträden
hvar. Denne är ensam. Jag skall vidare jemföra hans aflöning med
de biträdande läkarnes. Eu sådan biträdande läkare har, om han
är medicine kandidat, 2,500 kronor i lön samt förmåner af fri bostad,
fri ved, fri tvätt, och är han licentiat, har han 1,000 kronor
mer i lön. Dessa underordnade läkare, hvilkas ansvar är mycket
mindre än läkarens i Nyköping, hafva således alla 2,500 å 8,500
kronor i lön jemte värdefulla naturaförmåner. Den sistnämnde
läkaren, hvilken ensam får sköta hela sjukvården, har betydligt
mindre än en biträdande läkare, som blott är medicine kandidat.
Han har dessutom haft sin tjenst i 83 år. Kan då någon misstycka,
att man begärt denna ringa förhöjning af hans lön med 25
procent, då till allt detta kommer att sjukplatsernas antal ökats
så betydligt? Det kan omöjligen anses obilligt.

Hvad sysslomannen angår, är hans lön mycket ringa, endast
800 kronor jemte några naturaförmåner, boställsvåning och ved.
Men, säger man, han har två tjenstår och har derigenom icke så
små inkomster. Då emellertid hans arbete vid hospitalet betydligt
ökats, hade han kunnat hoppas, att den lilla förhöjning af 400
kronor, som medicinalstyrelsen begärt och Kong!. Maj:t föreslagit,
skulle beviljas honom. Äfven detta synes mig icke hafva varit
obilligt.

Jag kan icke förstå, huru denna fråga kan hafva fått en så
snöplig utgång i utskottet, då pretentionerna varit så billiga. Jag
har kommit att tänka på eu berättelse om en person, som kom till
en konsistoriiledamot och frågade denne, huru konsistorium i ett
ärende kunnat handla på det och det sättet. Konsistoriiledamoten
svarade: “ibland gör konsistorium si och ibland så, men konsistorium
har alltid, rätt." Jag skulle vilja tillämpa den första delen
af detta svar på statsutskottet, men icke den sista. Nog är det
troligt att utskottet som vanligt får sin vilja igenom, men derför
är det icke sagd! att utskottet har rätt i sak.

Jag står i denna fråga på både rättens och billighetens ståndpunkt
och ville derför yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition
oförändrad. Jag har dock föga hopp, att ett sådant yrkande skulle
vinna bifall. Detta gjorde visserligen i och för sig litet, då jag
har rätt, men då jag väl har större utsigter för min mening, om
jag denna gång låter sysslomannen falla och blott håller på läkaren,
vill jag yrka bifall till förslaget, i hvad det angår honom, och får
sålunda föreslå, att Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl.
Maj:ts ifrågavarande proposition, att läkarens vid Nyköpings
hospital kontanta aflöning höjes till 3,100 kronor.

Onsdagen den 22 April, e. m.

21 N:o 22.

Herr Boström: Jag skulle för min del icke finna det obil- Ifrågasatt

ligt, att aflöningen till den ifrågavarande läkaren ökades med an- flöjning i
ledning af att hans göromål för sjukvården ökats, men så länge afaten%r
den nuvarande innehafvaren af platsen samtidigt är läkare vid Nyköpings
ett af Södermanlands länslasarett, med icke ringa lön för denna hospital.
befattning, och dessutom utöfvar en omfattande enskild praktik, (Forts.)
anser jag, att den lön han har såsom hospitalsläkare är fullt tillräcklig.
Så länge det förhållande fortfar, att han har sådana
inkomster från annat håll, som jag nämnt, kan jag således icke
vara med om bifall till Kongl. Maj:ts proposition beträffande
honom. Då vidare sysslomannen tillika är länsbokhållare och
såsom sådan har en ganska stor löneinkomst, anser jag mig ej
heller kunna samtycka till Kongl. Maj:ts förslag i fråga om honom.

Jag får derför yrka bifall till statsutskottets hemställan i förevarande
punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels
bifall till utskottets deri gjorda hemställan, dels ock, af herr
Almén. bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning, i hvad
den afsåge förhöjning i läkarens kontanta aflöning.

Härefter gjordes propositioner jemlik! dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

19 punkten. Ang. semester

för biträdande

Herr Almén: Den föreliggande frågan är mycket obetydlig. ältare m- flJag
känner tacksamhet på hospitalsläkarnes vägnar för det ut- Asyler.
skottet velat medgifva dem rätt till semester utan minskning i
deras aflöning, men jag beklagar, att utskottet afstyrka att liknande
rätt skulle medgifvas sysslomannen. Utskottet förklarar sig
icke kunna gå in på denna anspråkslösa begäran på den grund,
att det vore en helt annan sak med sysslomannens tjenstgöring
än med läkarnes. Sysslo männen tycker utskottet derför icke vara
i behof af den hvila från arbetet, som utskottet tillstyrkt åt
läkarne. Men, mine herrar, äfven sysslomannen äro mycket strängt
upptagna af sitt arbete; detta är af beskaffenhet att fordra mycken
tid, och vid qvartal stiderna medhinna de icke ens att ensamma
afsluta sina räkenskaper, utan måste sjelfve skaffa sig biträde.

Vidare bo de i hospitalen; de taga visserligen icke någon del i
sjukvården, men komma dock i mycken beröring med de sjuke,
och detta medför naturligtvis många obehag. En hospitalssyssloman
har verkligen icke någon treflig befattning, och om Kikstlagen
skulle bereda desse syssloman tillfälle årligen till någon tids frånvaro
från anstalterna, skulle detta vara till nytta både för befattningen
och för sysslomännen sjelfve.

Man hade af dessa anledningar kunnat hoppas, att detta lilla
anspråk skulle medgifvas, så att staten åt sysslomännen efter -

N:0 22. 22

Onsdagen den 22 April, e. m.

Ang. semester skänkte det afdrag af tjenstgöringspengarne, som nu göres, om de
för biträdande ^aga någon ledighet. Då emellertid förslaget icke vunnit utskottets
vid hospital bifall och förmodligen ej heller får kamrarnes, måste jag söka föroch
asyler, klaringen deri, att landets ekonomiska ställning icke medger ett
(Forts.) sådant efterskänkande. Jag vill då erinra derom, att den utgift,
hvarom här är fråga, belöper sig för hvarje syssloman till 77
kronor 70 öre årligen, hvilket skulle för rikets 10 hospital göra
en summa af 777 kronor. Denna summa synes mig icke vara af
den betydenhet, att det skulle göra något, om staten efterskänkte
densamma.

Det är för mig mycket glädjande att se, med hvilket intresse
Riksdagen omfattat hospitalsväsendet i allmänhet, men det skulle
vara mig ännu kärare, om detta intresse äfven sträckte sig till
sysslomannen, så att de kunde få vara lediga från tjensten eu
månad på året, utan att'' afdrag göres på lönen.

Jag vill slutligen anmärka, att sysslomannens befattningar
icke äro så obetydliga, som utskottet tyckes förestält sig. De
hafva nemligen att förvalta årliga anslag af omkring half annan
million kronor.

Den rättighet, hvarom här är fråga, skulle säkerligen vara för
dem en kärkommen uppmuntran och såsom sådan ega mycket
högre värde än det penningebelopp, hvarom saken närmast rör sig.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna del.

Herr Törnebladh: I likhet med den föregående ärade ta laren

skulle jag mycket gerna vilja vara med om att bevilja den
ifrågasatta förmånen åt hospitalssysslomännen, hvilkas ansträngande
göromål hvarken jag eller någon annan velat underkänna,
men det förhåller sig så inom statsutskottet, att om man vill
vinna något, måste man också uppoffra något. Det var inom utskottet
mycket starkt fråga om afslag på hela det kongl. förslaget,
och för att åtminstone läkande, hvilka man ansåg mest i behof
af rätten till semester, skulle kunna komma i åtnjutande deraf,
träffade man inom utskottet den öfverenskommelsen att blott förorda
förslaget i fråga om dem. Som sagdt, jag skulle finna det
synnerligt önskligt att rättigheten kunde utsträckas äfven till sysslomannen,
men jag misstänker starkt, att skulle kammaren besluta
detta, skulle resultatet blifva, att hvarken syssiomännen eller läkarne
finge någonting. Jag får derför yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att utskottets
deri gjorda hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Almén,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle
bifalla denna framställning oförändrad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med

Onsdagen den 22 April, e. m.

23 N:0 22.

dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Cavalli begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 19 punkten
af sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja i

'' i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifaller denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a—45;
Nej-36.

20—21 ''punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

■ 28 punkten.

Herr Ekenman: I denna punkt är jag och åtskilliga utskottsledamöter
från denna kammare skiljaktiga från utskottets förslag.

När statsrevisorerna förra hösten besökte Vadstena i ändamål
att besigtiga hospitalet, beskådades äfven kyrkan, hvilken
som bekant är den forna klosterkyrkan. Vid reformationen blef
Vadstena kloster, med kyrkan samt öfriga byggnader och alla tillhörigheter,
deribland en mängd hemman, indraget till kronan. Sedan
har man funnit praktisk användning för klosterbyggnaden till
sjukvård. Kyrkan, som ej vidare behöfdes för sitt ursprungliga
ändamål, blef slutligen använd till främmande ändamål; till sist såsom
magasin. Vid början af innevarande århundrade befans, att stadskyrkan
var bristfällig och ej tjenlig för sitt ändamål, utan behöfde
ombyggas. På samma gång var det lätt att finna, att den
gamla klosterkyrkan, som var uppförd af goda materialier och i
någorlunda godt skick, kunde utan synnerlig kostnad apteras för ändamålet.
Väl höjdes inom staden många betänksamma röster mot
att vidtaga den tilltänkta åtgärden, men å andra sidan tyckte man,
att det kunde vara ett ganska godt arrangement, alldenstund man
sålunda undslapp kostnaden för nybyggnad. Man vände sig till

Anslag till
restaurering
af klosterkyr
kan i Vadstena.

N:0 22. 24

Onsdagen den 22 April, e. m.

Anslag till
restaurering
af klosterkyrkan
i Vadstena.

(Forts.)

kronan, och resultatet är för kerrarne bekant, nemligen att det
gjordes kontrakt med kronan, hvarigenom klosterkyrkan uppläts
åt staden till begagnande mot skyldighet för staden att underhålla
och vårda densamma. Att man emellertid härvid ingalunda rätt
förstod hvad detta åtagande innebar, framgår alldeles uppenbart
af de framställningar, som från stadens sida gjordes, innan kontraktet
afslöts. När nu kyrkan af statsrevisorerna beskådades —
jag erinrar derom, att denna kyrka, till storleken den 4:de i riket,
är ett mycket märkligt och ståtligt minne af medeltida byggnadskonst,
uppförd i götisk stil af solida materialier, huggna kalkstensblock
—• befans den i antändbar skick, men det fans dock
tecken till framträdande brister, som hota att blifva allt värre
och värre. Man kan derför med skäl säga, att, om man ej vill
att denna kyrka skall inom en ej aflägsen framtid förfalla,
det är nödvändigt att snart vidtaga åtgärder till dess vidmagthållande.
Detta var ett förhållande, hvilket statsrevisorerna ansågo
för sin pligt att anmäla, och derom var man ej skiljaktig i
något afseende, utan anmälan blef gjord, såsom kammaren känner.
Sedermera har, på sätt af betänkandet framgår, Kongl. Maj:t hemstält
om anslag för en restaurering af kyrkan. Härpå har na
statsutskottet svarat ett bleklagdt nej och dervid såsom sitt enda
motiv åberopat kontraktet mellan Vadstena stad och kronan.
Det är ju gifvet, att i detta afseende är den juridiska rätten af
statsutskottet rigtigt åberopad, helst om man tager frågan så snäft,
att det blott gäller uppehållande och bevarande af sockenkyrkan
för Vadstena stad. För min del tror jag, att denna fråga bör tagas
i större omfattning. Här är ej endast fråga om att bevara
en sockenkyrka, utan det gäller ett stort nationel minnesmärke,
och då får saken ock ett helt annat utseende, ej af ett litet lokalt
intresse, utan af ett stort nationel intresse. Det är vår
pligt att vårda våra minnen från forna dagar, och det är alldeles
uppenbart af den utredning, som föregått, att om man följer
statsutskottets väg, så blir denna gamla vördnadsvärda klosterkyrka,
som är en af landets vackraste minnesmärken från medeltiden
samt genom byggnadsstil och anordningar nästan enastående
i sitt slag, ej bevarad, utan kommer att gå sin undergång
snart nog till mötes, och ett sådant öde anser jag det vara statsmagternas
pligt att afvärja.

Jag yrkar alltså afslag å utskottets hemställan och i stället
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Klinkowström: Till hvad den föregående talaren
nyss nämnt rörande denna fråga, och hvaruti jag till alla delar
instämmer, vill jag dock tillägga något, öfvertygad som jag är, att
denna kammares majoritet otvifvelaktigt kommer att tillfalla den
kongl. propositionen och sålunda afslå utskottets betänkande.
Men som jag är lika säker om, att Andra Kammarens majoritet,
och troligen stor majoritet, kommer att rangera sig på sina statsutskottsledamöters
sida, d. v. s. yrka afslag å propositionen, så
fordras det att denna kammares ledamöter enstämmigt, såvidt

Onsdagen den 22 April, e. m. 26 N:Ö 22.

möjligt är,^ förena sig om bifall till Kong]. Maj:ts proposition, på Anslag till
det att . frågan i den rigtningen må vinna bifall. Det lider väl restaurering
intet tvifvel, såsom den föregående talaren redan vidrört, att denna a{ ldoste^yp
kyrka är icke af ett lokalt intresse, utan att den bör betraktas stena
såsom hela nationens . egendom, ett dyrbart medeltidsminne, och (Forts.)
att det är af största vigt att ej låta den falla i ruiner. Det vore
sorgligt, om man ej skulle tveka att för den jemförelsevis ringa
summa, som här är i fråga, låta detta vackra minne försvinna,
så mycket hellre, som det finnes få kyrkobyggnader i Sverige,
som är så bekanta i hela den kristna verlden som just Vadstena
klosterkyrka i följd af sina stora minnen, och mig har blifva
sagdt — jag vet dock ej om det låter sig göra — att det har
pågått ett försök att för den katolska verlden i Europa inköpa
denna kyrka, och församlingen i Vadstena skulle uppföra en ny
kyrka, tillräcklig för denna församlings gudstjenst och således
ofantligt mycket mindre än den nuvarande, samt denna kyrka restaureras
på den katolska verldens bekostnad. Jag tror, att ett
sådant slut på denna fråga vore hvarken lämpligt eller önskvärdt,
och jag skulle mycket beklaga, om det svenska folket, som representeras
dock af Riksdagen, skulle visa så föga månhet om att tillvarataga
ett af sina vackraste historiska minnen, då man vet,
hvad en stor författare har sagt, att det folk är ej värdt att vara
ett fritt folk, som ej vet att taga vara på sina stora minnen.

Jag får alltså förena mig med den förste talaren och yrka
utslag på utskottets framställning i denna punkt och bifall till
Kongl. Maj:ts nådiga proposition.

Många af kammarens ledamöter instämde i detta anförande.

Sedan öfverläggningen beträffande den nu förevarande punkten
förklarats slutad, yttrade herr talmannen, att derunder endast
yrkats, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande åt nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

29—32 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

33 punkten. Anslag till

mineralogislc Herr

Alin: Såsom af föreliggande betänkande synes, hargeologiska in Kongl.

Maj:t föreslagit Riksdagen att till anskaffande af instru- stlt™tlonen 4
ment för den. kristallografiska och petrografiska undervisningen Psaavid
mineralogisk-geologiska institutionen i Upsala bevilja för år
1892 ett extra anslag af 6,000 kronor.

Denna Kongl. Maj:ts framställning är föranledd af en begäran
af det akademiska konsistoriet om framläggande af proposition
om ett extra anslag till nämnda institution af 24,700 kr. Då

N:o 22. 26

Onsdagen den 22 April, e. m.

Anslag till
mineralogisk’
geologiska institutionen
i
Vy sala.

(Forts.)

Kongl. Maj:t funnit sig ej kunna framlägga proposition om mer
än 5.000 kr. utaf den af konsistoriet begärda summan, kvilka 5,000
kr. skulle vara afsedda till instrument, för hvilket behof konsistoriet
begärt 6,500 kr., hafva ett par motionärer inom denna kammare
äfvensom tvenne ledamöter af Andra Kammaren gjort framställning
om, att Riksdagen af hvad konsistoriet begärt skulle,
utöfver hvad Kongl. Maj:t proponera^ anslå en summa af 11,700 kronor,
således tillsammans med hvad Kongl. Maj:t äskat 16,700 kronor,
d. v. s. 8,000 kr. mindre än hvad konsistoriet för 1892 begärt till
nu ifrågavarande institution. Dessa motioner hafva utaf statsutskottet
blifvit afstyrka, utan att någon emot afstyrkandet anmält
sin reservation. Statsutskottet har visserligen förklarat sig, lika
med Kongl. Maj:t och motionärerna, finna det vara nödvändigt, att
extra anslag till den ifrågavarande institutionen beviljas, men har,
i likhet med hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet uttalat, ansett, att det belopp,
hvilket det akademiska konsistoriet för ändamålet begärt, vore
större, än att det skäligen kunde ifrågakomma att i sin helhet
anvisas för nästkommande år, ett uttalande, som utskottet synes
anse ega tillämpning äfven med afseende på den summa, hvarom
motionärerna gjort framställning och som med 8,000 kr. understiger
den, som konsistoriet begärt.

Då vidare utskottet fäst uppmärksamhet vid att institutionens
föreståndare framhållit, att instrument är hvad som framför allt
erfordras, har utskottet hemstält, att det anslag, som Kong], Maj:t
begärt för instrument, må bifallas. Det anslag, som konsistoriet
för instrument begärde, var 6,500 kronor. Deraf äskade Kongl.
Maj:t blott 5,000 kronor, emedan specificerad kostnadsuppgift ej
var af konsistoriet lemnad. En dylik specifikation är emellertid
af ett par af motionärerna vidfogad deras framställning, och framgår
deraf, att kostnaden skulle uppgå till 6,418 kronor, i hvilket
pris dock ej frakt och tullafgifter äro inberäknade. Den kostnadsuppgift,
som utskottet sålunda haft att tillgå, har emellertid ej
föranledt utskottet att anse, att anslaget i denna del borde höjas
till hvad konsistoriet begärt, i det att utskottet förklarat, att,
då utskottet förut tillstyrkt ett ordinarie anslag till materiel af
1,700 kronor, utskottet föreställer sig, att en del af detta belopp
kan disponeras till inköp af instrument, och att deraf kan fyllas
skilnaden emellan den summa, konsistoriet begärt, och den, Kong].
Maj:t föreslagit.

Nu är förhållandet att, såsom synes vid jemförelse mellan
detta utskottets yttrande och innehållet i andra punkten af föreliggande
betänkande, det ifrågavarande anslaget till materiel skall
så fördelas, att af detta anslag på 1,700 kr. skola 600 kronor
användas till instrument, kartor m. in. Häraf torde vara alldeles
påtagligt, att den ifrågavarande summan är otillräcklig att fylla
skilnaden emellan hvad statsutskottet tillstyrkt och hvad konsistoriet
begärt. Jag vill göra denna erinran med hänsyn till den
framställning om extra anslag för ifrågavarande institution, som
otvifvelaktigt kommer att detta år göras från universitetet och

Onsdagen den 22 April, e. m.

27 ?i:o 22.

som jag hoppas skall vinna en gynsammare behandling, än den Anslag till
hvilken kommit konsistoriets i fjol gjorda framställning till del. mineralogisk^

Jag skulle väl af det förhållande, som jag nu påpekat, hafva
anledning att yrka åtminstone bifall till motionärernas framställ- Upsala.
ning i så måtto, att till instrument beviljades, i stället för den af (Forts.)
utskottet tillstyrkta summan af 5,000 kronor, den summa af 6,500
kronor, som konsistoriet ansett nödig, men då man inom utskottet
varit enhällig om nu förevarande hemställan, oaktadt jag vet att
motionerna varit föremål för en ej blott noggrann utan äfven välvillig
granskning, och då det sätt, hvarpå departementschefen till
statsrådsprotokollet likasom utskottet i nu föreliggande betänkande
uttalat sig i frågan, synes mig lemna grundade förhoppningar om
att det behof, som af konsistoriet uti ifrågavarande afseende blifva
framstäldt, kan räkna på att fyllas nästkommande år, så anser
jag mig ej böra med afseende på nu förevarande punkt göra
något särskild!; yrkande.

Herr Boström; Jag ber att få försäkra motionärerna, att
så väl bland denna som Andra Kammarens ledamöter inom utskottet
stora sympatier uttalades för deras motioner, men då Kongl. Maj:t
icke för detta år begärt mer än en liten del af det anslag, som
behöfves, har utskottet ej funnit lämpligt att på enskilda motionärers
ansökningar gå ifrån hvad Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen
begärt. Då emellertid lifliga sympatier uttalats äfven
inom Andra Kammaren för dessa motioner, är det ej osannolikt
att, derest frågan kommer igen till nästa Riksdag, hela det af
motionärerna nu begärda anslaget då kommer att beviljas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundström; Då jag också varit med om att motionera
om det af utskottet afstyrkta högre anslaget till den ifrågavarande
institutionen, ber jag att få till hvad den förste talaren
anfört som skäl derför ytterligare lägga några ord.

Jag anser det vara af stor vigt, att vid vårt främsta universitet
denna institution utrustas så, att den kan meddela en tillfredsställande
och med tidens kraf fullt öfverensstämmande undervisning,
och att detta är af vigt icke blott i rent vetenskapligt
och teoretiskt intresse, utan äfven i praktiskt afseende. Det torde
härvid blott behöfva erinras, att just dessa ämnen, mineralogi och
geologi, äro hufvudämnena för dem, som skola egna sig åt bergshandteringen,
och att man numera, i motsats mot förr, endast genom
flerfaldiga ytterst noggranna mikroskopiska undersökningar kan
studera bergarter och mineralier samt närmare bestämma deras
beskaffenhet. Kör detta ändamål måste nödiga preparat åstadkommas.
Att förvärfva sig vana och skicklighet i allt detta låter
sig naturligtvis ej göra utan särskilda öfningar, hvartill åter erfordras
icke allenast ganska dyrbara instrument, utan äfven för
dessa öfningar lämpade lokaler.

Jag tror derför, att om vi skola kunna hålla vår bergsvetenskap
uppe såsom sig bör, så är det nödvändigt, att den institution,

K:o 22. 28

Onsdagen den 22 April, e. m.

Anslag till hvarom här är fråga, utrustas så, att den må blifva en verklig
mineralogisk- öfningsinstitution, och dertill fordras ej blott de instrument, hvar9s°ituUonen''i^
anslag delvis begärts, utan äfven lämpliga lokaler, hvarom vi
Upsala. äfvenledes motionerat. Ehuru det emellertid nu ej tyckes vara

(Forts.) förhoppning att få vårt förslag igenom, har jag dock velat fästa
uppmärksamheten på, att flera giltiga skål verkligen finnas derför,
samt tillika uttala den önskan, att, när frågan nästa gång förekommer,
den då måtte erhålla en mera gynsam utgång.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

34—46 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

47 punkten.

Moln. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Årfvodes förliöjning
åt e. o.
ämneslärare
vid allmänna
lär ov erlien.

Mom. b).

Herr Törnebladh: Jag har ej låtit anteckna mig såsom
reservant mot utskottets utlåtande i denna fråga, hufvudsakligen
af det skäl, att i utskottet det icke tjenade något till att söka få
fram saken, men jag förbehöll mig uttryckligen rättighet att i
kammaren tala för saken, för den händelse någon skulle vilja göra
ett yrkande deri. Det är en särdeles välvillig motivering, som
utskottet egnar åt extra lärarnes sak i första delen af det moment,
hvarpå jag syftar. Der erkännes i sjelfva verket behofvet fullständigt
och klart, men den senare delen af momentet är icke lika
hugnesam. Der kommer den stora frågan emellan som alltid,
och det heter der, att förnyadt förslag till frågans fullständiga
lösning torde komma att i den närmaste framtiden för Riksdagen
framläggas, hvarför bifall till motionen afstyrkes.

Ja, mine herrar, vi hafva i dag från statsrådsbänken fått förhoppningar
om ett dylikt framläggande, och jag har vid en annan
motion haft tillfälle yttra mig om de förhoppningar, som i det
afseendet finnas; men så mycket är säkert, att frågans framläggande
icke är liktydigt med dess afgörande, och då det icke kan
nekas, att extra lärarnes ställning är särdeles brydsam och så
mycket brydsammare, som befordringsutsigterna minskas i samma
mån som regleringen af lönestaten låter vänta på sig, så undrar
jag, om det kan anses oförsigtigt, i fäll Riksdagen skulle särskildt
behjerta extra lärarnes sak.

Nu är jag af den något kätterska mening, att äfven lärarne
skulle kunna utfå sitt, utan att frågan om läroverkens organisation
dermed sammanbindes, men jag skall icke uttala något derom, ty
det lönar sig icke nu. Dock tror jag, att extra lärarnes sak skulle

Onsdagen den 22 April, e. m.

29 N:o 22.

kunna skiljas derifrån, så vida man ej vill antaga, att extra lärarne Arfyodesförsjelfva
genom sitt tryck skola kunna föra frågan fortare framåt, li0^™eas^.e''0
men det få vi väl ej tänka oss. Låtom oss då icke sluta öronen vid^alimänna
till för de verkligen berättigade anspråk, som från deras sida läroverken.
framstälts, och hvilka anspråk nu med en måttlig summa skulle (Forts)
kunna fyllas och, utan att den större frågans lösning derigenom
på ringaste sätt försvårades, ännu mindre omöjliggjordes, så vidt
jag kan fatta.

Nu är visserligen sant, att man kan göra den fullt rigtiga
invändningen, att här föreligger blott en enskild motion rörande
en grupp af statens tjensteman, och jag är den förste att erkänna
vigten af denna invändning; ty om man skulle i statsutskottet
allt för mycket lyssna till enskilda motionärers framställningar
om statsinstitutioner, skulle följden deraf blifva, att intiativet förflyttades
från Kongl. Maj:t till Riksdagen i afseende på dessa
institutioners utveckling, att det egentliga afgörandet lades hos
Riksdagen, och att för öfrigt äfven Kongl. Maj'':t i valet emellan
såsom honom synes mera eller mindre berättigade förslag skulle
kunna tänkas taga något intryck af vissa förmodade sympatier i
ena eller andra fallet. Med andra ord, ett allt för högt skattande
af enskilda motioners betydelse inom utskottet skulle i längden
blifva skadligt både för regeringens magt samt för riksdagen och
hela samhället. Men om man också erkänner denna grundsats i
allmänhet, är det i detta fall alls ingen svårighet att med erkännande
af densamma behjerta nu föreliggande enskilda motion, ty
motionärerna hafva i sitt ena alternativ ej framstält något annat
förslag än det, som af Kongl. Maj:t vid 1887 års af sistlidna års
riksdagar framlades, dock med den skilnad, att motionärerna hafva
höjt summan från 1,800 kronor, som då begärdes, till 2,000 kronor.
Nu är jag mycket villig att erkänna, att 2,000 kronor vore
en fullt lämplig siffra, men då af regeringen förra året begärdes
1,800 kronor, hade det nog varit klokare, om motionärerna inskränkt
sitt förslag dertill. Men om det göres något yrkande i
det fallet på bifall till motionärernas förslag med 1,800 i stället
för 2,000 kronor och deraf föranledd minskning i totalsumman
100,000 kronor till något mindre belopp, som jag nu ej kan uppgifva
med afseende på siffran, men som jag hoppas att någon
annan skulle närmare kunna upplysa om, då skulle ej ens från
den strängaste statsutskottssynpunkt förefinnas någon betänklighet
vid att genom bifall till motionen söka att sörja för den ifrågavarande
talrika aktningsvärda och arbetsamma klassens tarfliga
bergning utan att på något sätt binda vare sig Kongl. Maj:t eller
Riksdagen i afseende på läroverkens organisation, hvilken fråga
ej kan beröras af denna detalj. Jag skall alltså, om något yrkande
i den rigtningen göres, gerna med min röst understödja detsamma.

Jag bär blott velat framställa dessa erinringar särskild! med
afseende på de formella betänkligheter, som kunna uppstå i fråga
om behandlingen af en enskild motion, kvilka formella betänkligheter
synas mig väga bra litet, då motionen icke är annat än ett

X:o 22. 30

Onsdagen den 22 April, e. m.

Arfvodesfor- upprepande af hvad Kong]. Maj:t föreslagit med någon ändring,

höjning åt e. o. SQm nu ei skulle ifrågakomma.

ämneslärare

lUläroverken.a Herr Stråle: Statsutskottet medgifver väl, “att någon tve (Forts.

) kan ej kan råda derom, att en förbättring af de extra ordinarie
ämneslärarnes lönevilkor är af verkligt behof påkallad''1, men förklarar
enhälligt, att då åtgärder i sådant syfte synas lämpligast
böra vidtagas i samband med ett afgörande af läroverksfrågan i
dess helhet, samt utskottet antager, att förnyadt förslag till denna
senare frågas fullständiga lösning torde inom den närmaste framtiden
komma att för Riksdagen framläggas, utskottet icke ansett
sig böra tillstyrka Riksdagen att nu företaga någon åtgärd i anledning
af motionen.

Åberopande de skäl, som i Kongl. Maj:ts proposition vid senaste
riksdag och i herr Kardells med fleres motion blifvit anförda,
tillåter jag mig meddela, att jag har i min hand ganska behjertansvärda
framställningar så väl om vikarierande lärares som ock
om vissa ordinarie lärares vid de allmänna läroverken ställning
för närvarande, hvaraf synes framgå, att ett mycket stort behof
förefinnes. Emot utskottets enhälliga utlåtande, tilltror jag mig
visserligen icke att för ögonblicket framkomma med något positivt
yrkande, men jag anhåller att åtminstone få uttala den förhoppning,
att vid nästa riksdag läroverksfrågan måtte förekomma
till behandling och få en tillfredsställande lösning. Skulle frågan
ej då kunna i sin helhet afgöras, hoppas jag, att i det ringaste
den del deraf, som rör de vikarierande och extra lärarne, måtte
förekomma, så att det mest oafvisliga behofvet må varda afhjelpt,
och detta så mycket hellre, som, i brist af ett definitivt ordnande
af hela frågan, ett extra anslag för sistnämnda ändamål icke har
emot sig något giltigt skäl.

Herr Billing: Ehuru ingen af denna kammares ledamöter i

statsutskottet reserverat sig mot den nu föredragna punkten, har
jag dock ganska stora förhoppningar om, att Första Kammaren
skall bifalla motionen i den förändrade form, i hvilken jag skall
bedja att få förorda densamma. Äfven om man ej förstode det
af sig sjelf, har man af statsutskottets ledamöter många gånger
fått höra, att denna kammares ledamöter i utskottet ofta få vara
med om beslut, emot hvilka deras hjertan protestera; och jag är
alldeles viss derom, att dessa ledamöter i sina bjertan protesterat
emot det förslag, som här föreligger. Ty då man erkänner, att
här begäres något, som är af verkligt behof påkalladt, måste det
vara ganska påkostande att afstyrka detsamma, i synnerhet då
man ej anfört något annat skäl för afstyrkandet än ett sådant,
på hvars innebörd man sjelf icke mycket tror.

Jag är lifligt öfvertygad derom, att både billighet och rättvisa
bestämdt kräfva, att något göres för dessa extra lärare.

Hafva herrarne möjligen gifvit akt på några rätt ofta i tidningarne
förekommande notiser om sökande till lärareplatser vid
våra läroverk, så hafven I funnit, att under de rubrikerna står

Onsdagen den 22 April, e. m.

31 K:0 22.

en lång rad med namn; ofta tjugu sökande till en kollega- eller Arfvodesforadjunktsbefattning.
Desse sökande underkasta sig ej blott stor höjning åt e. o.
möda utan äfven dryga kostnader för resor från norr till söder,
från Ystad ända upp till det nordligaste stiftet, för att aflägga läroverken.
prof. Naturligtvis är det ej mer än en af dessa tjugu, som der- (Ports.)
igenom kan få befordran. Men dessa lärares ställning är sådan,
att de måste underkasta sig detta, blott det fins en enda liten
rimlighet till utsigt för dem, ty de måste gripa efter den allra
minsta möjlighet till befordran.

Här finnas för närvarande bortåt 200 sådana lärare. Försöken
att sätta er in deras ekonomiska ställning! De hafva vid
universitetet genomgått en lång och dyrbar studiekurs, räckande
i många år; det fins bland dessa extra lärare till och med licentiater.
Nu äro de hunna till en mer än mogen ålder för att befordras
till lärare, ty medelåldern bland dessa män är 37,7 år.

De hafva tjenstgjort vid läroverk såsom extra lärare i medeltal
numera 15,2 år. Hvad hafva de nu såsom lön för
de hafva antingen 1,200 kronor eller 1,500 kronor. År det billigt
att sådana, som så mycket arbetat efter att förut hafva arbetat
på sin egen utveckling, skola hafva en så dålig ställning?

Men detta är dock ej det värsta. Så länge de hafva sina
förordnanden, så länge de äro friska och kraftfulla, går det val
någorlunda an för dem, ehuru vi väl kunna förstå, att på en lön
af 1,200—1,500 kronor ej kan blifva något öfverskott att amortera
de skulder, de hafva med sig från akademien. Men så behöfver
ej annat inträffa än en sjukdom. Då stå dessa extra lärare alldeles
utblottade. De få ej någon som helst hjelp till att betala
sina vikarier och, om sjukdomen räcker länge, förlora de sina
vikariat, sina extra lärarebefattningar.

Och det är icke så, att ju längre de tjenstgöra och arbeta i
skolans tjenst, desto säkrare blir deras befordran. Har man gått
under ekonomiskt betryck och tjenstgjort 15—20 år, är det ej troligt,
att lifsandarne förblifva friska och kraftiga, och att man vid
täflan med yngre skall kunna vinna företräde. Utsigten till motsatt
utgång är troligare. Billigheten synes mig derför kräfva, att
något göres för att förbättra deras ställning.

Mitt påstående är, att äfven rättvisan kräfver detsamma. Det
är nemligen ej med extra lärarne såsom med andra extra ordinarie
tjensteman t. ex. i våra centrala embetsverk. Dessa senare
uppehålla ej några tjenster, som nödvändigt behöfva uppehållas;
men extra lärarne äro alldeles nödvändiga i statens tjenst, de
uppehålla platser, som annars nödvändigt måste besättas med
ordinarie innehafvare. Staten behöfver dem nödvändigt, staten kan
ej umbära dem, men staten gör en besparing i att ej anordna
läraretjenster med ordinarie innehafvare. Staten drager fördel af
att de äro så många, som söka detta arbete. Man kan ju få dem
för bättre pris än ordinarie! Med andra ord, staten behöfver deras
verksamhet, men staten låter dessa extra lärare i väsentlig mån
betala den undervisning, staten vill bestå lärjungarne i vårt land.

Dertill kommer ännu en sak. Nu har man under en följd af

N:o 22. 32

Onsdagen den 22 April, e. m.

Arfvodesfor- år stält i utsigt en ny läroverksorganisation. Hvad deraf bär
°imnesiärurl ve.ta Y* a^ai hvad deraf skall blifva, det veta vi ej; men

Vid allmännade_t ej blir mycket på den närmaste tiden, det hafva vi god
läroverken, anledning att antaga. Men för hvarje gång, som läroverksfrågan
(Ports.) kommit upp, har följden deraf blifvit, att nya ordinarie lärarebefattningar
upphört att tillsättas såsom ordinarie. Det har förklarats,
att de skola skötas med extra lärare eller vikarier. Extra
lärarne äro således de, som på direktaste och bittraste sätt fått
betala, derför att vederbörande ej kommit öfverens om någon
läroverksorganisation. Allt flere och flere ordinarie tjenster stå
obesatta. År detta rättvist? Jag tror icke att någon kan säga
det, utan att alla medgifva, att rättvisa bestämt kräfver, att man
gör någon förbättring i dessa lärares ställning.

Hvad anför man nu för skäl mot detta? Ett enda skäl. Jag
tog mig friheten i början af mitt anförande att säga, att detta
skäl lära väl ej ens de, som förebära det, synnerligen mycket tro
på. Jo, val tro de, att läroverksfrågan snart skall framläggas;
men, såsom en föregående talare sade, är det någon, som tror
att, om denna fråga framlägges i hela sin omfattning vid nästa
riksdag, den då äfven skall blifva löst? Jag vill erinra herrarne
om majdagarne i fjol och alla de minnen, vi hafva från de dagarne.
Eins der ett enda tecken i dem, som uppmuntrar oss till att
tro, att vi skola få den stora läroverksorganisationen genomförd
1892? Men jag vill erinra om dessa dagar, ej blott för att fästa
uppmärksamheten härpå, utan också för att vädja till herrarnes
medvetande för att få herrarnes röster till bifall för hvad jag
ämnar föreslå.

De herrar, som i denna kammare i fjol röstade för den lönereglering,
som då var föreslagen, och som alltså i fjol ansågo en
sådan vara af billighet och rättvisa påkallad, kunna väl icke neka
sin röst för samma förslag i år; och de, som under majdagarne i
fjol, när frågan blef söndertrasad, beklagade att ej gemensam omröstning
om lönefrågan kunde ske och hvilka voro ifriga att afgifva
sin röst för löneregleringen, dessa herrar, hoppas jag, då
nu ett tillfälle erbjuder sig att i en detalj åstadkomma en gemensam
omröstning i detta ärende, skola skänka sitt bifall till det
förslag jag nu gör, då jag yrkar bifall till motionärens förslag i
dess första moment med den förändring blott, att i stället för
siffran 2,000 insättes siffran 1,800 och i stället för siffran 100,000
insattes siffran 60,000. Detta förslag blir då detsamma, som förelåg
i fjol, framlagdt af Kong!. Maj:t. Jag anhåller således om
bifall till herr Kardells m. fl. motion i den första punkten med
sådan innebörd, att dessa extra och vikarierande lärare få en löneförbättring
af 300 kronor per år.

I detta anförande instämde herr Stråle.

Herr Boström: Den föregående högt ärade talaren började
sitt anförande med att antaga, att de ledamöter i utskottet från
denna kammare, som varit med om att afstyrka herr Kardells

83 N:o 22.

Onsdagen den 22 April, e. m.

motion, i alla fall måste hafva protesterat i sina hjertan mot det Arfoodesförnu
föreliggande förslaget, då de, såsom han äfven omnämnt, an- hajning åt e. o.
sett, att en förbättring af extra lärarnes lönevilkor är af behof- vU^iZanm
vet påkallad. Jag ber att få försäkra, att hvad mig beträffar, läroverken.
har han haft fullkomligt rätt. Jag har inom afdelningen och i (Forts.)
utskottet uttalat mina lifliga sympatier för motionen och äfven
sagt, att, så vidt jag förstår, fins ingen klass af tjensteman, som
äro så illa aflönade, som dessa stackars lärare. Men då emellertid
trots petitioner till Kongl. Maj:t regeringen ej funnit anledning
förefinnas att nu framdraga denna särskilda punkt i läroverksfrågan,
har jag såsom ledamot i statsutskottet nödgats ställa mig
på den ståndpunkt jag jemte mina öfriga kamrater i denna fråga
intagit. Hade jag ej varit ledamot i utskottet, hade jag för min
del gerna skänkt mitt bifall till motionen. Den ärade talaren
fruktade att, om hela organisationen, som troligt är, till nästa Riksdag
framlägges, det ej är troligt, att den i sin helhet går igenom.

Men under sådana förhållanden synes mig kunna tänkas, att denna
särskilda fråga kan utbrytas och då blifva af båda kamrarne bifallen,
ty jag vet, att äfven inom Andra Kammaren lifliga sympatier
finnas för denna fråga. Som den nu emellertid ligger, nödgas
jag, herr talman, yrka bifall till statsutskottets förevarande betänkande.

Friherre Klinckowström: Äfven jag vågar vördsamt anhålla,
att denna kammare måtte bifalla hvad utskottet här föreslagit.
Det har af herr biskop Billingi ett — jag får erkänna det
— talangfullt, förtjenstfull och riktigt rörande föredrag framstäf,
huru svårt dessa olyckliga lärare ha att draga sig fram. Jag inser
till fullo rigtigheten af hvad han sagt. Men frågan, såsom
den nu föreligger, har till syfte, att förrän någon tillökning af löneförmånerna
för såväl extra lärare som elementar!ärare blir af Riksdagen
bifallen, måste vi få ett förslag till omdaning af läroverken,
så beskaffad^ att det motsvarar de önskningar och anspråk, som
det allmänna har rätt att fordra af en sådan omdaning. Nu kan
man visserligen säga — och det har äfven blifvit sagdt icke en
utan flere gånger — att om lärarne få sådan tillökning i sina
löneförmåner, som anses både rättvis och billig, skall regeringen
sedermera komma med ett sådant förslag till omdaning af läroverksfrågan,
som kan bli antaget af Riksdagen. Men, mine herrar,
det vore att kasta från sig den enda trumf Riksdagen i denna
fråga har, och jag har från början agiterat för att så ej skulle
ske. Och jag påstår fortfarande, att detta är den enda rätta vägen
för att framtvinga en lämplig och tidsenlig omdaning af undervisningen
vid våra läroverk. Det är på dessa skäl, men ej
derför att jag misskänner behofvet af lönetillökning för dessa lärare
lika så väl som för elementarlärarne, som jag helt och hållet
rangerat mig på statsutskottets sida och yrkar bifall till dess förslag.
Det är således på de motiv, som finnas å sid. 74 i utskottets
betänkande och som jag anser både tungt vägande och ganska
rigtiga.

Första Kammarens Prot. 1891. Abo 22.

3

N:o 22. 34

Onsdagen den 22 April. e. m.

Avfvodes förhöj
ning åt e. o.
ämneslärare
vid allmänna
läroverken.
(Forts.)

Herr Casparsson: En högt ärad talare har beklagat statsutskottets
ledamöter från denna kammare, att de stundom nödgas
afstyrka ömmande och behjertansvärda framställningar, och det af
skäl, “på hvars innehåll de sjelfva icke tro“. Det senare var ett
strängt omdöme, och det är det, som gifvit mig anledning att i
denna fråga uppträda. De skäl, som statsutskottet här framstält,
tror jag åtminstone för min del på. Jag anser dem vara fullt
hållbara. Det första skälet är det, att åtgärder i detta syfte böra
lämpligast företagas i samband med afgörandet af läroverksfrågan
i dess helhet, och det andra skälet är, att förslag till den senare
frågans lösning torde under den närmaste framtiden för Riksdagen
framläggas. Båda dessa skäl finner jag, som sagdt, fullkomligt
hållbara. Huruvida det förslag, som framlägges, äfven kommer
att antagas, är en sak, hvarom man naturligtvis ej på förhand
kan fälla något omdöme. Åtminstone tilltror jag mig ej en profetisk
förmåga i det afseendet. Det enkla sakförhållandet här är,
att man har erfarit, hurusom elementarlärarne hos Kongl. Maj:t
gjort framställning i syfte att få ett förslag till lönereglering framlagdt,
men att Kongl. Maj:t ej gjort detta. Vid sådant förhållande
har åtminstone jag för min del ansett det olämpligt, att statsutskottet
då skulle tillstyrka en lönereglering, som föreslagits af
enskilda motionärer. Jag anser nemligen, att statens embets- och
tjensteman böra, när de hafva petita, framföra dem till Kongl.
Maj:t, och att Kongl. Maj:t i detta fall skall vara deras målsman.
Denna uppfattning har i allmänhet gjort sig gällande inom statsutskottet,
och då statsutskottet åtminstone en gång frånträdde densamma,
gick hela löneregleringen på sned. Men det medgifver
jag villigt, att högt öfver statsutskottet står Riksdagen, och vill
Riksdagen på sitt ansvar bifalla eu lönereglering, är det en helt
annan sak. Och det är möjligt att i detta fall kan finnas skäl
för Riksdagen att göra undantag; men jag tror, att statutskottet
har rätt förfarit, då det icke gjort det.

Herr Grilljam: Af den siste ärade talaren har gjorts den erinran,
att dylika framställningar böra göras af Kongl. Maj:t och
ej af enskilda motionärer. Påståendet är utan all fråga fullt riktigt,
men jag ber eder, mine herrar, i sammanhang härmed också
ihågkomma, att lärarne intill det sista förväntat, att till denna
Riksdag någon framställning beträffande deras löneförhållanden
skulle komma att göras från Kongl. Maj:t, men att af skäl, som
departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet nämnt,
en sådan framställning icke blifvit gjord. Man har med anledning
deraf försökt att rädda hvad räddas kan, och den lilla spillra,
som man verkligen ansett sig kunna rädda undan skeppsbrottet,
innefattas just i den motion, som här föreligger. Med skäl har
man ansett, att denna obetydliga förbättring i extra lärarnes löner
skulle kunna göras, utan att derigenom på minsta vis utöfvades
något hinder eller bereddes någon svårighet för den stora organisationsfrågan,
något som den förste ärade talaren också mycket,
rigtigt påpekade.

Onsdagen den 22 April, e. m.

35 Nso 22.

De skäl, som statsutskottet anfört, äro två, efter hvad den Arfvodesför•
siste talaren nämnt. Det är visserligen icke många skäl, men fehtfnvng åte.o.
kunna vara så goda, att de det oaktadt äro mer än tillräckliga, y^aåmänna
Jag vill då se efter, hvilka dessa skäl äro. Det ena är, att löne- läroverken.
frågan bör behandlas i sammanhang med den förestående organi- (Forts.)
sationen af läroverken. Väl i och för sig sant att så är. Men
jag kommer tillbaka till hvad jag nyss nämnde — denna organisation
lider dock icke det minsta intrång af ett bifall till nu framstälda
förslag. Det andra skälet är, att detta förslag till en ny
organisation är att vänta inom kort. Ja, derpå har redan svarats,
att förslaget väl väntas inom kort, men att ingen vet, när detsamma
leder till något resultat. Den siste värde talaren sjelf
erkände, att det vet ingen. Men för alla lärare och särskild! extra
lärarne är det vigtigaste just att få veta, när detta förslag
skall leda till något resultat. Väntan blir kanske lång nog, och
man kan då icke med lugnt samvete låta dessa sämst aflönade
lärare fortfarande gå utan den minsta förbättring i sina vilkor,
derför att möjligen, och möjligen inom en icke så aflägsen framtid,
någon förbättring derutinnan i sammanhang med en annan
fråga kan ega rum.

Om två mägtige potentater äro oense med hvarandra i en stor
organisationsfråga, skall man derför låta desse anspråkslöse arbetare
vänta och lida, till dess möjligen desse stora herrar blifva ense.

Jag vill ytterligare påminna er, mina herrar, om att I redan
på förmiddagen fattat ett beslut, som tyder på att I icke ansen,
att de anförda skälen böra utgöra hinder för att i särskilda punkter,
der billigheten så fordrar, vidtaga ändringar och jemkningar.

Jag afser beslutet om teckningslärarnes löneförmåner. På grund
af hvad jag nu sagt, och anslutande mig till hvad herr Billing
yttrat, ber jag att få förena mig med honom i hans yrkande, om
bifall till första alternativet i herr Kardelis motion, med ändring
af 2,000 kronor till 1,800 kronor och 100,000 kronor till 60,000
kronor.

Herr Nyström: Det må vara huru det vill med statsutskottets
skäl, jag förmodar de äro goda, men en sak vill jag framhålla,
och det är, att åtminstone icke friherre Klinckowströms skäl
bör få göra sig gällande inom denna kammare. Ty att vilja använda
dessa stackars lärares försakelser och nöd såsom pressionsmedel
för att få fram en läroverksreform, som man icke tilltror
sig vinna med andra medel, synes mig alldeles ovärdigt. Det är
att låta den lida, som intet ansvar har. Och för att fullfölja herr
Gilljams liknelse, det är som om två potentater förde krig mot
hvarandra, och den ene företog sig att genom att pina en gisslan,
han mottagit, söka få fram en uppgörelse, som han annars icke
skulle vunnit. Jag hoppas friherre Klinckowström skall vara absolut
ensam i kammaren om den meningen; och jag önskar lifligt,
i likhet med åtskilliga föregående talare, att man skall skilja dessa
ärenden, så att man kan skipa rättvisa på det håll, der sådan så
väl kräfves, och att man måtte tillgodose billighetens kraf gent

N;o 22. 36

Onsdagen den 22 April, e, m.

Arfvodesförhöjning
åt e. o.
ämneslärare
vid allmänna
läroverken.
(Forts.)

emot dessa elementarlärare utan afseende på en i framtiden möjlig
omorganisation af läroverken. Jag sluter mig till herr Billings
förslag.

Friherre von Essen, Reinhold: Utan tvifvel erinra sig

alla de af herrarne — och de äro väl de flesta — som i fjol voro
med då denna fråga var å bane, med hvilken ledsnad man såg
det resultat, som var en följd af frågornas dåvarande sammanställning,
hurusom det icke gick för sig att få dessa lärares lönereglering
verkstäld så som önskvärdt hade varit, utan denna fråga
föll på samma gång som det hela. Och jag tror icke det fans
någon, som icke skulle hafva erkänt, att detta resultat var högst
beklagligt, och att en förbättring i lärarnes löner var i högsta
måtto både önskvärd och nödvändig. Nu erbjuder sig i år ett
tillfälle att godtgöra detta, oberoende af den stora läroverksfrågan.
Jag kan godt förstå, att utskottets ledamöter på grund af sin
ställning icke anse sig kunna förorda detta anslag, men jag kan
icke förstå, hvarför vi andra, som icke äro statsutskottsledamöter,
skulle känna oss förhindrade att, då det gäller en sak, vi anse
högst nödig, nyttig och behjertansvärd, bifalla den, oberoende af
alla bitankar. Och hvad jag allra minst förstår är, att dessa lärare
skola få sitta emellan, för att man skall ha “en trumf på

hand" för att få fram en läroverksorganisation i den rigtning man
önskar. Och hvad är det man vill hafva? Qvot capita, tot census.
Om det åtminstone vore möjligt att utransaka en mening,
som i detta afseende vore förnuftig, men jag får erkänna, att de
flesta jag hört anser jag oförnuftiga! Och skola lärarne tjena
som trumf, tills enighet i detta hänseende blir uppnådd, är jag
rädd de få svälta i åratal. Det kan åtminstone jag icke med

godt samvete gå in på och ber derför att få förena mig med herr

Billing i hans yrkande.

Herr Alin: Jag skall icke förlänga öfverläggningen. Jag ber
endast att i hufvudsak få instämma i hvad herrar Gilljam och
Sining förut yttrat. Jag beklagar för min del, att någonsin organisationsfrågan
och lönefrågan blifvit förbundna med hvarandra,
och anser, lika med nämnde herrar, att dessa frågor nu böra åtskiljas,
åtminstone i denna punkt. Särskildt vill jag betona den
fara, som ligger deri, att en så stor del af vår ungdom skall undervisas
och uppfostras af personer, som äro missnöjda och med
rätta missnöjda med sin ekonomiska ställning. Jag yrkar bifall
till herr Billings förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade hem
talmannen, att beträffande förevarande moment yrkats, dels att
hvad utskottet deri hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr BilUng,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
den i ämnet väckta motionens förra alternativ med den ändring,
att siffertalen 2,000 och 100,000 utbyttes, det förra mot
1,800 och det senare mot 60,000.

Onsdagen den 22 April, e. m.

37 Nso 22.

Härefter gjordes propositioner, jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af herr Billings yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Som tiden var temligen långt framskriden, uppsköts den fortsatta
behandlingen af förevarande utlåtande till morgondagens
sammanträde.

Justerades 1 protokollsutdrag för denna dag;

hvarefter, på framställning af herr talmannen, beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst
de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist de
ärenden, som under dagen blifvit andra gången bordlagda.

Kammaren åtskildes kl. lO.n e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1891. N;o 22.

4