RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 21.

Onsdagen den 22 april, f. m.

Kammaren sammanträde^ kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion
•med förslag till ändrad lydelse af §§ 15 och 18 riksdagsordningen;
statsutskottets utlåtanden:

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om reglering
af bergslagernas jern vägsaktie bolags obligationsskuld;

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra militiebostället n:o 2 Söndraby i Kristianstads län;

mo il, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
åt jord från kronoegendomen Stora Kungsladugården n:o 1 om 8
mantal i Södermanlands län;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Neder Kjellsby med Kyrkotegen
i Göteborgs och Bobus län; samt

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag af ett område af
Engelholms vestra kronoplantering i Kristianstads län; äfvensom
* bevillningsutskottets memorial n:o 9, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande n:o 5 i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels
framläggande af förslag till inrättande af en frilagersinstitution, dels
ock utredning af frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

b öredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta stats-, banko- och lagutskottets under gårdagen bordlagda
Första Kammarens Vrot. 1891. N:o 21. 1

N:o 21.

Anmärkningar
mot
statsråd.

2 Onsdagen deri 22 April, f. m.

utlåtande n:o 2 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts samma
dag bordlagda utlåtanden mis 7 och 8.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 17 och 18 i denna månad bordlagda memorial n:o 8,.
angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 punkten.

Herr statsrådet Wen ner berg: Uå på föredragningslistan i Andra

Kammaren icke i främsta rummet förekommer dechargebetänkandet,.
har jag ansett för min skyldighet att begagna tillfället att här yttra
mig och söka försvara de af konstitutionsutskottet anmärkta — under
förlidet år på ecklesiastikdepartementets föredragning vidtagna åtgärder.
Då jag emellertid ser, att ingen af de utaf Första Kammaren i konstitutionsutskottet
insatte ledamöterna har deltagit i anmärkningarna,
och jag har något skäl att förmoda, att kammaren delar dessa herrars
åsigt i afseende på anmärkningarnas befogenhet, anser jag mig här
kunna i korthet granska dem för att, när detta betänkande snart
förekommer i Andra Kammaren, der åter samtliga ledamöterna i
konstitutionsutskottet deltagit i anmärkningarna, utförligare bemöta dem.

Jag anser det alltså liär kanske icke fullt nödigt att utveckla en
så fullständig vederläggning af de gjorda anmärkningarna, som jag
hoppas kunna'' göra der, utan helt kort söka framställa de skäl, på
hvilka jag anser Kongl. Maj:ts åtgärder i alla tre fallen vara fullt
lagliga och välgrundade.

Den första punkten rör de under år 1890 af Kongl. Maj:t faststälda
löneregleringarna för presterskapet inom Klara samt Jakobs och
Johannis församlingar i Stockholm. Det slut, till hvilket konstitutionsutskottet
kommit, visar alldeles påtagligt, att utskottets åsigt är, att
vid löneregleringar innehållet i afseende på de bestämda afgifterna
och tiden, under hvilken dessa afgifter skola utgå, är under alla förhållanden
ovilkorligen bindande. Det torde vara för mycket vågadt
af utskottet att göra detta påstående. Att under inga förhållanden det-*
skulle tillåtas någon ändring, vare sig i utskylder eller tidsbestämningar,
det skulle — om utskottet hade rätt — åt en lönereglering gifva
större helgd, än som i allmänhet tilldelas lagbestämningar, som röra
parters inbördes rättsförhållanden.

Det är en gammal sats, som, oaktadt att den är gammal, har
sin fulla lifskraftiga giltighet ännu i dag, och den lyder: förord bryter
lag. Det är endast under vissa förhållanden, som förord icke får
gälla, och det är, om genom ett sådant ett offentligt eller allmänt
intresse skulle finnas hindradt eller kränkt, eller ock att i sjelfva

N:0 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

den lag, som angår det aftalet, uttryckligen finnes en så tydlig lag- Anmärkbestämmelse,
att den lägger hinder i vägen för det. I detta fall finnes lingar mot
intetdera af dessa hinder lagda i vägen för aftalet. Hvilken skulle fporisl’
väl den allmänna och högre stående rätt vara, som utaf detta aftal ''

kränkts? Jag kan icke finna någon sådan. Eller hvilken är den
uttryckliga lagbestämmelse, som i våra löneregleringsförfattningar eller
i sjelfva löneregleringarna lägger hinder i vägen för detta fria aftal?

Någon sådan finnes icke heller.

Som kammaren vet, har uppslaget till Kong!. Maj:ts beslut kommit
från församlingarna. Församlingarna hafva på kyrkostämma erbjudit
högre afgifter till presterskapet. Presterskapet har biträdt församlingarna
i denna deras önskan. Det har skett en frivillig öfverenskommelse,
och eu sådan är enligt kyrkostämmoförordningen af år 1862
tillåten, der det i 10:de punkten just står taladt derom, att föremål
för kyrkostämma är äfven öfverenskommelse angående presterskapets
löneförmåner.

Man skulle kanske kunna befara, att en allt för stor magt härigenom
vore lagd i församlingarnas och presterskapets händer, och att
på detta vis någon gång en öfverrenskommelse skulle kunna träffas
eller ett beslut fattas, som för framtiden verkligen kunde antingen
vara skadligt för presterskapets utkomst, eller allt för mycket betungande
för församlingarna. En begränsning vore således nödvändig, och
eu sådan begränsning finnes. Den är öfverlåten åt samma myndighet,
som fått sig ötverlemnad pröfningen af löneregleringarna, nemligen
Kongl. Maj:t, och således får en sådan öfverenskommelse icke blifva
gällande med mindre än att Kongl. Maj:t fastställer den. Det har
också skett.

I sin anmärkning har konstitutionsutskottet anfört, att ett dylikt
tillvägagående ej får inverka på den en gång faststälda regleringen,

“enär det komme att rubba Riksdagens och Kongl. Maj:ts inbördes
magtställning*. Ja, det torde icke mera vara händelsen här, än vid
andra dylika fäll af parters dispositionsrätt, och jag begriper sannerligen
icke, på hvad sätt det skulle göra det. Lika väl skulle man kunna
säga, att, om tvenne personer, som sins emellan hade vexelaffärer,
gjorde upp dessa på ett sätt, som icke följde vexellagens föreskrifter,
hvilken stiftats af Riksdagen och Kong!. Maj:t gemensamt,
denna öfverenskommelse kunde på ett vådligt sätt rubba Riksdagens
och Kongl. Maj:ts inbördes magtställning. Det är en dessutom känd
sak, att sådana aftal, i hvilka enskilda förhållanden regleras annorlunda
än lag säger, ingalunda äro ovanliga, trots lagbestämmelser af
ovilkorlig, särskild affattning, t. ex. i jorda- och handelsbalkarne. Så
är mig sagdt.

I sjelf va klämmen yttrar utskottet två märkliga satser, den ena,
att detta “Kongl. Maj:ts beslut lätt skulle kunna gifva anledning till
att inom olika delar af landet en sträfvan uppstode att få de för
presterskapets löneinkomster gällande regleringar på motsvarande sätt
ordnade." Den farhågan tror jag sannerligen icke är stor. Den andra,
att syftemålet med löneregleringarna, som var “att bereda lärare och
åhörare sins emellan trefnad, endrägt och förtroende", skulle förfalla -

N:o 21.

Anmärk ningar

mot

statsråd.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

Det allra starkaste bevis på “trefnad, endrägt och förtroende“ är väl,
när församlingen sjelfvilligt erbjuder sig att gifva sin pastor eller sitt
presterskap högre lön än den de hafva.

Det kunde ock sättas i fråga, huru vida ett beslut, fattadt på sätt
konstitutionsutskottet anser vara det rätta, verkligen skulle lända till
rikets sannskyldiga nytta och till vederbörande parters hugnad. Om
en församling vid en lönereglering blifvit oskäligt betungad och passar
på vid en inträffande kyrkoherdeledighet att befria sig från detta och
vänder sig till Kongl. Maj:t och visar, att den kommit i svår belägenhet,
ur hvilken den önskar blifva hulpen, skulle Kongl. Maj:t således
säga: “nej, jag kan icke; oaktadt icke många år gått, får detta förhållande
stå qvar till dess 50 år förflutit.11 Eller om i ett annat fall
— som ofta förekommer och som torde i framtiden förekomma oftare
än hittills — ett stort pastorat till följd af folkmängdens ökning önskar
blifva deladt, och det blir att tillse från församlingens sida, att
nöjaktig aflöning beredes pastor och presterskapet i hvardera delen,
och församlingen erbjuder sig att åtaga sig större utskylder för vinsten
att få särskild pastor och derom gör hemställan hos Kongl. Maj:t;
skulle Kongl. Maj:t då förklara, att han icke kunde gå in på detta,
förrän om 30 å 40 år, eller förrän den tid förflutit, som blifvit för
löneregleringen faststäld? Det skulle ock kunna tänkas något annat,
nemligen att markegången stege så ofantligt, och att pastor sjelfvilligt
erbjöde sig att ingå på eu ny lönereglering och att församlingen ginge
in derpå, Kongl. Maj:t skulle då nödgas såga: “det hjelper icke. så
mycket skall pastor ha’ och detta skall församlingen betala ända tills
de 50 åren äro ute.“

På grund af hvad jag nu i korthet sagt, finner jag, att i detta
första fall äro af Kongl. Maj:t iakttagna så väl full öfverensstämmelse
med löneregleringarna som tillbörligt afseende vid den fria dispositionsrätten.

Hvad nu den andra anmärkningen angår, tyckes utskottets hela
resonnement grunda sig på en uppfattning af 24 kap. 32 § i kyrkolagen,
som jag för min del icke kan gilla och som icke heller åt
Kongl. Maj:t blifvit gillad. Utskottet anser, att all den tjenstepligt,
som åligger klockare, är i denna § specificerad, och att således, då genom
1888 års författning nämnda § ändrades med afseende på bestämmelserna
angående klockares brefbäringsskvldighet, måste detta
nödvändigt omfatta all klockares brefbäringsskyldighet. I slutet af §:n
står dock, som är kändt: “i det öfriga, hvad hans embete angår, rätte
han sig efter den förordning, som biskop och konsistorium honom föreskrifva".
Det var följaktligen nödvändigt för utskottet att tolka
detta “i det öfriga", och det har utskottet gjort på ett sätt, som icke
allenast rubbar hela tankegången inom §:n, utan tillika sätter sig upp
mot vanligt svenskt uttryckssätt, särskildt hvad lag beträffar. Utskottet
förklarar, att något annat kan härmed icke menas, än att domkapitlen
hafva rättighet att gifva närmare föreskrifter om hvad i §:n
uttryckligen står nämndt: följaktligen skulle för den utöfning, som klockaren
har af sitt embete, föreskrift lemnas. Frågas: är detta då val
på svenska uttryckt: “i det öfriga hvad hans embete angår"? Nej,

Onsdagen den 22 April, f. in.

N.o 21.

visst icke! Det borde väl då hetat: vid utöfningen af sina åligganden
ställe sig klockare till efterrättelse hvad domkapitel derom föreskrifver?
Men det gör det icke.

Sedan gammalt har nemligen den s. k. brefbäringen dels
med kontraktsväskan och dels med brefbäringen inom pastoratet varit
gängse. Det fans tydligen, då lagen skrefs, eu mängd tjeusteåligganden,
som icke i den nämndes. De vigtigaste äro i §:n nämnda. “Idet
öfriga“. de smärre med dessa sammanhängande, öfverlåtes af lagstiftaren
bestämningsrätten åt domkapitlen. Således anser jag Visby
domkapitel hafva varit i sin fulla rätt, då det bestämde såsom det
gjorde angående klockarens skyldighet.

Det är onekligen ett temligen besynnerligt skäl för sin åsigt, som
konstitutionsutskottet anför, då det säger i näst sista stycket: “att
med lagen den 21 september 1888 verkligen afsetts att befria klockare
från all beväringsskyldighet, framgår äfven af den förberedande
behandlingen af densamma.“ Nu väntar jag mig och säkerligen väntar
en hvar sig att få höra något positivt, som är sagdt angående
detta. Nej, utskottet fortsätter: “derunder förekom nemligen intet,
som, enligt utskottets åsigt, gifver den minsta anledning att antaga,
att efter borttagande af merberörda stadgande i kap. 24 § 32 någon
brefbäringsskyldighet derefter skulle kunna åläggas klockare". Detta
bör till sådana argument, som lika väl kunna begagnas mot som för
saken. Man skulle lika väl kunna säga på det viset: derunder förekom
nemligen intet, som, enligt utskottets åsigt, gifver den minsta anledning
att antaga, att efter borttagande etc. all brefbäringsskyldighet,
som fans förut, också vore borttagen.

Det torde för hvar och en vara klart, hvarför den betungande
brefbäringsskyldigheteu med den s. k. kontraktsväskan blef genom
lagen upphäfd. Sedan vi fått tätare kommunikationer och lättare
postgång, var det oskäligt att betunga klockaren med ständigt spring
på långa distanser från prost till prost och från domkapitlet till prostarne.
Men deremot fäns det en brefbäringsskyldighet på närmare
håll, ofta vigtig nog, som svårligen kunde med allmän post lämpligt
ombesörjas. Särskilt hvad Visby stift beträffar, är detta händelsen.
Skulle brefven alltid fortskaffa^ med posten, skulle de ofta gå öfver
Visby och säkerligen komma för sent fram. Man säger må hända:
afstånden äro så korta mellan kyrkoherde och komminister, att de
kunna skicka sina drängar; men det finnes sådana tjensteförsändelser,
att man icke kan skicka dem med drängar utan att utsättas för beskyllning
för embetsed, om de skulle komma bort, och dessa böra då
skickas med personer, som äro ansvariga. Jag finner således denna
anmärkning icke så väl begrundad af konstitutionsutskottet, som den
bort vara. 1 alla händelser är det önskligt — så vida man vill, att
brefbäringsskyldigketen alldeles borttages — att detta blifver lagligen
bestämdt, men så länge lagbudet ej är upphäfdt, kan det icke vara
olagligt att följa det.

Jag anhåller nu att få öfvergå till den tredje punkten. Här har
konstitutionsutskottet gjort anmärkning med afseende på den nuvarande
öfverbibliotekariens utnämning. Någon särskild lagparagraf, som skulle

Anmärk ningar

mot

statsråd.

(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Anmärk ningar

mot

statsråd (Forts.

)

vara för nära trädd, är icke uppgifven. Här åberopas reglementet för
öfverbibliotekarien, och ur detta är framtaget åtskilliga moment, som
visserligen äro ganska beaktansvärda, men tillika af den allmänna art,
att man skulle väl kunna tänka sig dem skötta af hvilken bildad och
duglig person som helst. Ett linnes dock, som gör, att det icke går
an att taga till bibliotekarie en person, som är ovan vid biblioteksgöromål
och icke besitter bibliognostiska insigter. Jag menar nemligen
här synnerligen punkten c). Nu är det emellertid en temligen
känd sak, att den nuvarande öfverbibliotekarien har skaffat sig eu
ovanligt stor insigt icke allenast i afseende på bokkännedom, utan äfven
i biblioteksskötsel, allt ifrån sin tidigaste ungdom det förra och
från sin mognare mannaålder det senare. Härom behöfver man icke
fråga, huru vida det är sant eller icke; det är nemligen en dokumenterad
sak, att sedan Eichhorns död icke — eller, för att jag icke må
säga för mycket, knappt — någon finnes, som besitter så stor insigt
i den svenska literaturen, icke blott den senare, utan ock den äldre
äfvensom andra länders, och denna sak är visserligen icke utan stor
betydelse, tv uti den af utskottet åberopade instruktionen för biblioteket
heter det i § 9: “största möjliga fullständighet i samlingen af
den svenska och Sverige rörande literaturen jemte svenska kartor, vyer,
porträtter, gravyrer och andra planscher bör öfverbibliotekarien låta
sig isynnerhet angelägen vara“, således den i punkten c) nämnda specialiteten
har i den nuvarande öfverbibliotekarien fått en målsman af
främsta ordning.

Men han borde tillika hafva haft något dokument, som hade bevisat,
att han egde den praktiska insigten i skötseln af ett bibliotek.
Detta framhåller konstitutionsutskottet mycket starkt, men såsom jag
tror allt för långt drifvet. Det heter nemligen, att “enligt utkottets
åsigt bör hos befattningens innehafvare utom andra egenskaper ovilkorligen
förutsättas en genom långvarig bibliotekstjenstgöring vunnen
erfarenhet om de mångfaldiga och vigtiga göromål, som med befattningen
äro förenade**. Jag tror, att kammaren måste inse, att bär
har blifvit gjordt ett märkeiigt tillägg till 28 § regeringsformen, som
säger, hvad af livar och en, som af Kongl. Maj:t sättes till ett embete,
fordras. Det är nemligen skicklighet och förtjenst, men der är
icke insatt hvad utskottet anser vigtig!, nemligen eu viss tjensteålder:
“ovilkorligen förutsattes en genom långvarig bibliotekstjenstgöring vunnen
erfarenhet**. Den skall tillsättas af Kongl. Maj:t, som visat sig
dertill skicklig och förtjent, men hvar står detta föreskrifvet angående
tjensteåldern, och är det så alldeles ovilkorligen nödvändigt? Jag tror
det icke. Om man jemför ett annat verk, som ligger detta ärende
nära, för att icke taga många andra exempel, som ligga något fjermare,
nemligen riksarkivet, så hafva vi der en riksarkivarie, som från en
professorsstol i Lund stigit direkt in på sin nuvarande chefsplats.
Han hade icke någon tjenstgöring vid riksarkivet att åberopa, och så
var äfven händelsen med hans företrädare, och båda dessa män hafva,
så vidt jag hört, på ett berömvärdt sätt skött sina åligganden. Men
det var icke nog med utskottets fordran på tjenstgöring; den skulle
också hafva varit långvarig, ty annars påstod utskottet en utnämning,

Onsdagen den 22 April, f. m.

N.-o 21.

sådan som den ifrågavarande, omöjligen kunna försvaras. Jag vill då
.anmärka ett fall, som visar möjligheten. Nuvarande bibliotekarien i
Helsingfors kom utan någon föregående tjenstgöring vid biblioteket
till chefsplatsen derstädes. Men, kan man säga, de nämnda riksarkivarierna
voro dock personer, särskilt framstående genom sin historiska
bildning och sina forskningar. Detta är mycket sant, och det skulle
gälla såsom afgörande, så vida ej utskottet i det följande stycket, som
utgör sjelfva klämmen, sagt: “då emellertid grefve Snoilsky, då han
utnämndes till öfverbibliotekarie, icke ens någon tid varit vid bibliotek
anstäld och följaktligen måste antagas hafva helt och hållet saknat
den på praktisk erfarenhet grundade kännedom om biblioteksväsendets
olika grenar, som nödvändigt bör fordras i förevarande fall,
egde han ej enligt utskottets åsigt de nödiga qvalifikationerna". Egde
•de nämnda riksarkivarierna en sådan praktisk erfarenhet? Eller är
det då alldeles omöjligt att få en sådan kännedom för inträde i bibliotek
utan denna praktik? Det tror jag verkligen icke är händelsen,
och det visas just af hvad jag förut anfört. Denna praktik och erfarenhet
är mycket god att hafva; den kan. förvärfvas, men det finnes
också andra erforderliga egenskaper, som icke kunna förvärfvas. Utskottet
gör^det påståendet, som väl låter litet besynnerligt i en konstitutionsutskottets
anmärkning mot Konungens regering, att “följaktligen
väl måste antagas11, att grefve Snoilsky helt och hållet saknat denna
praktik. Det är verkligen att onödigt göra sina bevis allt för svaga.
Jag vet icke, hvarför man icke lika-gerna kunde säga rent ut:.kan
har aldrig haft praktisk öfning. Men kanske man hade hört sägas,
att hans flitiga vistelse i bibliotek både inom- och utomlands, varit af
■den betydelse, att praktisk öfning icke kunde frånkännas honom. I
det afseendet ber jag blott att få nämna något af hvad en sakkunnig
man härom yttrat. Jag vill icke läsa upp hela innehållet häraf; jag
vill blott nämna, att det deraf framgår, att grefve Snoilsky under sin
mångåriga vistelse i Dresden genomgått der befintliga rika samlingar
af skrifter rörande 30-åriga kriget och förtecknat dem, som röra Sverige
•och saknas här i det kongl. biblioteket.

Huru vida det var i sin ordning, att konstitutionsutskottet på grund
af här anförda skäl gjorde förevarande anmärkningar, öfverlemnar jag
helt och hållet åt kammaren att afgöra. Jag har yttrat mig så kort
som jag ansett möjligt, kanske allt för korf, och jag har intet vidare
att tillägga.

Herr Bergius: Mot konstitutionsutskottets åtgärd att enligt 107 §
regeringsformen anmäla de i utskottets föreliggande memorial nämnda
tre ärendena Inöfva alla ledamöterna från Första Kammaren, som deltagit
i den slutliga behandlingen af dechargefrågån, anmält sin reservation,
enär de ansett, att dessa regeringsärenden icke äro af den beskaffenhet,
att de bort föranleda anmälan enligt 107 § regeringsformen.
Öfvertygad att denna uppfattning delas af Första Kammaren, vågar
jag hemställa, att utskottets memorial icke måtte föranleda annan åtgärd
än att läggas till handlingarna.

Anmärk ningar

mot

statsråd.

(Forts.)

N:o 2!.

Anmärk ningar

mot

statsråd.

(Forts.)

Onsdagen den''22 April, f. m.

Iierr Borg: Då anledningarna till de anmärkningar, som af

konstitutionsutskottet blifvit gjorda, synas mig vara åt mindre betydenhet,
än de, som innehållas i reservationerna, ber jag att få, i största
korthet, yttra några ord om de senare.

Bland nämnda mer och mindre betydande och befogade anmärkningar
mot Kong!. Majrts regeringsåtgärder under året 1890 anser jag
några böra betonas såsom framför allt prmcipielt vigtiga.

Åt dessa anmärkningar gäller en processen mellan länsman Svenonius
och engelsmannen Loder; i korthet: En tjensteman beslaglägger

pligtenlig^ ett parti virke; detta dömes af häradsrätt förbrutet, hvarjemte
svaranden ådömes böter och kostnadsersättningar. Häradsrättens
utslag vinner laga kraft, sedan svaranden återtagit sina besvär i
svea hofrätt. Af kunglig nåd, på tillstyrkan af högsta domstolen, upphäfves
häradsrättens dom, och påföljden — att varorna voro till kronan
förverkade — blir till alla delar “upphäfd och efterskänkt'''', hvarigenom
kronan förlorar j,, åklagaren | af 331,2(37 kronor, böter och
kostnadsersättningar oberäknad^

I likhet med reservanterna måste jag ogilla, att hofrätten och
högsta domstolen sålunda blifvit iörbigångna, helst genom ett dylikt
fortsatt förfarande Kong!. Maj:t i statsrådet skulle komma att inkräkta
på hofrätternas och högsta domstolens område, hvarjemte både underrätter
och administrativa myndigheter skulle komma att sakna upplysande
och ledande prejudikat.

Den andra anmärkningen gäller utgifter i kommandomål.

Äfven härutinnan delar jag fullkomligt reservanternas åsigter å
sid. 21, 23 och 24. Beslut * om ifrågavarande utgifter äro betänkliga,
emedan de afgöras i närvaro af en enda statsrådsledamot, då
annars regeringsärenden (med undantag af diplomatiska) afgöras i närvaro
af minst 4 statsrådsledamöter.

Den tredje anmärkningen rörer den s. k. spanska frågan..
År relationen derom korrekt, som den synes vara, måste jag för min
del erkänna, att det anmärkta sättet att vårda en svensk undersåtes
rätt i främmande land är, så vidt jag vet, oerhördt i diplomatiens historia,
huru full af öfverraskningar denna än må vara. Att den
ifrågavarande kommer att intaga ett outplånligt rum i våra historiska
annaler, torde ej böra betviflas. Kunde den i all sin bedröflighet i
något fall lära våra diplomater, hur man icke bör gå till väga gentemot
utländska magter, skulle saken dock hafva något godt med sigr
till gengäld för all den förödmjukelse den ådragit nationen och afl
den förlust den förorsakat eu enskild medborgare.

Allra vigtigast är likväl, enligt min uppfattning, anmärkningen å
sid. 11 och 12, hvarom också, liksom i fråga om kommandomålen
och spanska frågan, Andra Kammarens alla tio ledamöter i utskottet
förenat sig; den gäller befordringarna inom armén, hvarom yttrasr

•■Vid flera befordringar till regementsofficersbeställningar inom
armén hafva, synes det, andra grunder, äu som vederbort, blifvit
följda, i det att äfven adlig börd eller anställning vid Konungens hof
eller personliga relationer och icke blott “förtjenst och skicklighet''''
uppenbarligen fått utöfva inflytande vid utnämningarna. Den hänsyn

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. in.

till anciennitet i förening med skicklighet och lämplighet för tjensten
samt “en så vidt möjligt jemn befordran till regementsofficersgraderna
inom de särskilda officerscorpserna af samma vapenslag14, hvilken
tjenstgöringsreglementet för armén så välbetänkt föreskrifver, har nemligen
icke alltid blifvit iakttagen. Detta förhållande framträder visserligen
mest tydligt, om man tager en öfverblick öfver en längre tidrymd
än blott det år, hvars utnämningar nu förelegat till direkt
granskning, och visar sig då uti den oproportionerligt stora procenten
adlige och hoftjenstemän inom det högre armébefälet; men är äfven
i flera fall ögonskenligt nog, då hänsyn tages blott till de särskilda
utnämningarna för sig under nämnda år, i det att annan rimlig grund
för en allt för hastig befordran än den anförda svårligen lärer kunna
ens uttänkas.41

Ett dylikt system är farligt för nationens försvar, om det skulle
gälla. — Men denna fara, om ett sådant system förtsättes, är dock
ej den största: en lika stor fara ligger deri, att det skulle undergräfva
samhällsordningen. Historien visar nemligen att, näst domstolarnes
veld och konsiderationer, intet är mera egnadt att undergräfva samhällsskicket,
än om den verkställande magten, vid tillsättandet af statens
embets- och tjenstemän, låter något som helst annat än skicklighet
och förtjenst, d. v. s. duglighet, vara det bestämmande.

Slutligen får jag protestera mot försöket att ur konstitutionsutskottets
memorial utesluta herr Hedins motivering af sin särskilda
reservation, en uteslutning, som, enligt min uppfattning, icke har stöd
i grundlagens bokstaf, än mindre i dess auda, och som skulle vara
ett steg till att ytterligare minska Riksdagens redan förut allt för inskränkta
kontroll öfver regeringssystemet.

Något yrkande har jag ej att göra.

Herr Alin: Då den siste talarens anförande icke rörde de af
utskottet gjorda anmärkningarna, utan sådana, som i form af reservationer
fått åtfölja utskottets betänkande, saknar jag, med min uppfattning
af grundlagens bestämmelser, grundlagsenlig anledning att derpå
ingå i svaromål. Men jag har fått anledning att taga till orda i hvad
som sades angående det yttrande, som af en del af Första Kammarens
ledamöter i utskottet till utskottets protokoll afgifvits med anledning
af en reservation, som utskottet medgifvit en sin ledamot att få framlägga
jemte utskottets förevarande memorial.

Enligt min åsigt kan man med fullt stöd af grundlagen sätta i
fråga, huru vida reservationer af den beskaffenhet, som nu åtföljt konstitutionsutskottets
betänkande, bort få åtfölja det. Reservationsrätten i
fråga om konstitutionsutskottets dechargebetänkande innebär rätt att
reservera sig mot anmärkningar, som utskottet gjort, men får enligt
min uppfattning af grundlagens bestämmelser icke-utsträckas så, att
man i reservationsform framställer anmärkningar, som utskottet icke
funnit skäl att framställa. Om denna åsigt är jag visserligen icke
ensam, men jag har nu icke funnit skäl att i utskottet upptaga och
förfäkta den. då en mot denna åsigt stridande praxis under så lång
tid utvecklat och stadgat sig. Men deremot kan jag icke finna, att

Anmärk ningar

mot

statsråd.

(Forts.)

«:a 21.

Anmärk ningar

mot

statsråd.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

denna praxis gifver anledning till, att konstitutionsutskottet skall uppgifva
sin rätt att pröfva, huru vida en reservation är af den beskaffenhet,
att den må få åtfölja betänkandet eller icke. Att reservationer
af nu ifrågavarande art fått åtfölja decbargebetänkandet, bar naturligtvis
berott på konstitutionsutskottets medgifvande, men om ett sådant
af utskottet kan lemnas, har utskottet äfven rätt att vägra detsamma.
I det fall, som af den siste talaren berördes, hafva jag och
flere med mig liktänkande ledamöter af utskottet ansett, att utskottet
bort begagna sig af sin'' rätt att neka reservationen att åtfölja betänkandet,
på den grund, att genom denna reservation lemnas meddelanden
ur handlingarna rörande underhandlingar med en främmande magt,
hvilka underhandlingar ännu icke äro afslutade. Jag anser, att detta
varit fullt tillräckligt skäl för utskottet att neka reservationens framläggande,
och enligt min åsigt borde utskottet hafva begagnat sig af
denna sin rätt, äfven med hänsyn till den åt den siste talaren berörda
frågan om vidden af Riksdagens kontrollerande magt för framtiden.
Ty det synes mig, att om ministeriella handlingar och protokoll,
som regeringen låter meddela utskottet, icke af utskottet handhafvas
med den grannlagenhet, som man med afseende på deras innehåll har
rätt att fordra, är det klart, att regeringen också bör så mycket noggrannare
begagna sig af sin pröfningsrätt af hvad som bör och kan
utskottet meddelas, och derigenom kan ett oförsigtigt handhafvande af
utskottets rätt att granska och bringa till Riksdagens kännedom ifrågavarande
handlingar och protokoll lätt bidraga till en inskränkning af
utskottets kontrollerande magt och således verka just i den rigtning,
som den siste talaren ansåg farlig och betänklig. Detta till förklaring
af det yttrande, som jag jemte andra utskottsledamöter till utskottets
protokoll afgifvit, och mot hvilket den siste talaren fann sig böra protestera.

Hvad för öfrigt utskottets betänkande angår, så har jag ett särskild!
skäl att instämma i yrkandet att det utan vidare måtte läggas
till handlingarna. Såsom af betänkandet synes, gå utskottets samtliga
tre anmärkningar derpå ut, att statsrådets ledamöter tillstyrkt åtgärder,
som icke skulle vara lagliga. Men i afseende på tillstyrkandet
af olagliga regeringsåtgärder stadgar 106 § regeringsformen ett annat
tillvägagående än det, som utskottet här funnit för godt att iakttaga,
nemligen att vederbörande skola ställas inför riksrätt. Är det så, att
dessa åtgärder äro olagliga, hade utskottet bort begagna sig af denna
utväg, men icke af den, som utskottet nu valt, nemligen att tillämpa
107 § regeringsformen, hvars bestämmelser gälla tillstyrkandet af andra
regeringsåtgärder än dem, som äro olagliga.

Särskild! på denna grund yrkar jag, att betänkandet må utan
vidare läggas till handlingarna.

Efter härmed slutad öfverläggning lädes den förevarande punkten
till handlingarna.

Onsdagen den 22 April, f. in

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 17 och 18 innevarande
april bordlagda memorial n:o 41, med förslag till åtskilliga
stadgande!}, hvilka böra införas i det nya reglementet för riksgäklskontoret,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 17 och 18
i denna månad bordlagda betänkande n:o 8, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af
förslag till beskattning af maltdrycker, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda betänkande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 17 och 18 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 10, i
anledning af väckta motioner om inrättande af ytterligare afdeluingskontor
af riksbanken.

1 punkten. ,

Herr Sandberg: Öfver de enskilda sedelutgifvande bankernas

hufvudeu sväfva sedan många år till baka två daraoclessvärd, det ena
regeringens rätt att indraga 10 krone-sedlarue och det andra den sträfvan,
som genom motioner i Andra Kammaren icke sällan visat sig att höja
beskattningen å bankernas sedelutgifningsrätt så, att det för dem blir
omöjligt att med någon fördel begagna sig af denna rätt. När något
af dessa svärd nedfaller, blir följden otvifvelaktigt den, att dessa banker
antingen måste upphöra eller ombildas till aktiebanker. I båda fallen
kommer en mängd bankkontor att indragas och en massa fordringar
att indrifvas. När så inträffar, synes det vara af stor vigt, att riksbanken
icke har splittrat. sina krafter genom inrättande af små afdelaingskontor,
som gifva ringa afkastning, så att riksbanken då kali
hindra en allmänt utbrytande krasch.

Det är icke ovanligt, att påståenden, som sakna grund i verkligheten,
genom att ständigt upprepas få karakter af trosartiklar. Ett
sådant påstående synes mig det vara, att inrättande af afdelningskontor
af riksbanken bidragit att sänka räntan. Ser man på tabellerna
öfver utlåningsräntan på olika trakter, är det omöjligt att hona grunden
för detta påstående. De enskilda banker, som hafva sin verksamhet
på orter, der inga afdelningskontor finnas, hafva icke högre
ränta än banker, som verka på samma ort som riksbankens kontor.

Den förmån, som skulle vinnas genom den kompromiss, som i
bankoutskottet ingåtts, skulle bestå deri, att icke något Hytt afdelningskontor
skulle inrättas i år. Men denna förmån är för det första
mycket oviss, ty det kan lätt hända, att i Andra Kammaren kan
genomdrjfvas inrättande af ett kontor redan i år, och att detta beslut
genom gemensam votering förvandlas till Riksdagens, och vidare synes

Inrättande
af ett riksbankens
afdelnincjSkontor
i
Falun.

N:0 21.

Inrättande
af ett riksbankens
afdelningskontor
i
Falun.
(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. in.

denna förmån mig allt för obetydlig, för att Första Kammaren derför
skall frångå sin mening. Under de åtta år, jag varit medlem af
kammaren, har den alltid afslagit inrättandet af sådana kontor. Det
kan också lätt hända att, om också den tvetydiga förmånen vinnes
att slippa i år inrätta ett afdelningskontor, det beslutes att nästa år
skola inrättas två. Det är ingalunda fastslaget genom något beslut,
att inrättandet skall ega ruin först året efter det beslutet fattats.
Granskar man derjemte hvad bankofullmägtige sagt i saken, är det
icke svårt att se, att fullmägtige icke funnit inrättandet af ytterligare
afdelningskontor af gagn. På dessa grunder yrkar jag afslag å
denna punkt.

Herr Falk, Wilhelm: För min del är jag af samma åsigt som

den föregående talaren i det afseende!, att jag anser Riksdagen böra
tillvägagå med försigtighet vid inrättandet af afdelningskontor i landsorten
och på sin höjd inrätta ett hvartannat år. Nu har emellertid
bankoutskottet föreslagit, att ett sådant skall inrättas i Falun nästa
år. Jag anser det vara en stor fördel, att man bestämmer om kontors
inrättande i en landsortsstad året innan det skall träda i verksamhet,
ty det är icke så lätt att der finna eu väl belägen och ändamålsenlig
lokal samma år beslutet fattas. Det kan hända, att den lokal, som
ligger väl till och i öfrigt är passande till kontorets inrymmande, icke
genast står ledig; att der boende behöfva sägas upp och flytta undan,
för att lokalen sedermera skall kunna inredas med kassahvalf och
dylikt för dess nya ändamål.

Hvad beträffar platsen för kontoret, så anser jag, att Falun i
första rummet bör komma i fråga. Det är visserligen sant, att baukofullmägtige
afstyrkte inrättande af kontor förra året, men de framhöllo
dock att, i fall mot deras afstyrkande något kontor skulle inrättas,
det företrädesvis borde vara i Falun. Detta föreslås nu af
utskottet, och jag anser förslaget derom berättigadt, ty i Kopparbergs
län råder en liflig industriel verksamhet; der idkas timmerdrifning,
sågverks- och jern bruksrörelse i stor skala, der drifvas pappersbruk,
kopparverk och åtskilliga andra handteringar, för hvilka ett sådant
kontor kan vara af synnerlig uytta. I länet finnes nu endast en bank,
som drifver lånerörelse, med undantag af Uplands enskilda banks afdelningskontor
i Ludvika. Det är icke fördelaktigt att en bank så
godt som ensam opererar i ett helt län. Det behöfves konkurrens,
för att allmänheten skall röna det tillmötesgående, som den har rätt
att fördra. Jag vill dermed visst icke klandra Kopparbergs enskilda
bank, ty den har nog i allmänhet varit tillmötesgående, men i ett och
annat hänseende torde nog åtskilligt varit att önska, och jag tror att,
om för länet inrättas ett afdelningskontor af riksbanken, den enskilda
banken skall låta sig angeläget vara att undvika åtskilliga för allmänheten
besvärliga anordningar, som hittills inom banken förekommit.
Då länets invånare enträget önska, att ett afdelningskontor af riksbanken
skall inrättas i Falun, och jag anser denna önskan fullt berättigad
och af behofvet påkallad, yrkar jag på det lifligaste bifall till
utskottets förslag.

Onsdagen den 22 April, f. in. 13

Herr Ericsson: Skälet, hvarför jag reserverat mig, har varit

att visa, att jag fortfarande står fast vid min ståndpunkt i afseende
å afdelningskontors inrättande. Jag tror, att min åsigt i detta hänseende
delas af Första Kammaren, och jag anser derför, att jag har
dubbelt skäl att vidare framhärda i yrkandet derom, att något afdelningskontor
för närvarande icke bör beslutas, och detta så mycket
mera som bankofullmägtige afstyrkt det. Att min reservation icke
delats af större delen af Första Kammarens ledamöter i bankoutskottet,
härleder sig deraf, att dessa gjort en tillbakagående rörelse
och trott sig i en kompromiss finna den sanna lösningen af frågan.
De tänka sig att, om ett afdelningskontor nu beslutes, under förutsättning
att bankofullmägtige icke behöfde sätta beslutet i verket förr
än nästa år, så förebygger man, att något sådant kontor beslutes
nästa år. Jag har icke kunnat förena mig härom, ty hvad man
kommer öfverens om i utskottet i år binder icke utskottet nästa år
och ännu mindre Riksdagen. Beslutes nu i år att inrätta ett afdelningskontor,
så är det ingenting, som hindrar att nästa år besluta inrättandet
af ett, två eller flera nya kontor. Jag tror således att de
förutsättningar, som legat till grund för utskottets hemställan, icke
hålla streck, och får derför yrka a (''slag å utskottets framställning i
denna punkt.

Herr Samzelius: De damoclessvärd, hvarmed de enskilda ban kerna

enligt en föregående ärad talares yttrande för närvarande
hotas, har han trott lättast kunna afvärjas derigenom, att Första
Kammaren svarade ett bleklagdt nej på hvarje framställning om inrättande
af nya afdelningskontor. Jag tror deremot icke rätta sättet
vara att sålunda tillvägagå, äfven då de mest berättigade anspråk
framställas. Första Kammaren har visserligen vid flera tillfällen gillat
■den åsigten, • att afdelningskontor borde inrättas blott hvartannat år,
men denna kammare har, liksom bankofullmägtige, likväl varit af den
åsigten, att kontor borde småningom inrättas i samtliga residensstäder
utom Stockholm, men huru snart detta skulle ske berodde åter af
bankfrågans lösning äfvensom af frågan om bankofullmägtiges sammansättning,
den stabilitet, man kunde gifva åt riksbankens styrelse. Jag
medgifver, att bankfrågan icke gjort störa framsteg på senare tider,
och att inrättandet af afdelningskontor stundom slagit så illa ut, att
det är med tvekan man inrättar nya. Afdelningskontoret i Kalmar
innebär nemligen icke lockelse att skyndsamt fortgå på den banan;
men jag må tillika medgifva, att de två sedermera inrättade kontoren,
de i Karlstad och Hernösand, efter all anledning att antaga blifva
bättre. Emellertid tror jag, att det är af vigt för penningerörelsen,
att afdelningskontor inrättas i hvarje residensstad med undantag af
Stockholm, af vigt icke blott för rörelsen i allmänhet, utan äfven för
.statens penningerörelse, ty derigenom kunna afsevärda fördelar beredas
äfven för staten och dess embetsverk. Bankoutskottets nyligen
fattade enhälliga beslut i en härmed sammanhängande fråga kan dock
icke föranleda till någon åtgärd vid denna riksdag, men jag har velat
äfven vid detta tillfälle framhålla min åsigt om behofvet och gagnet

N:o 21.

Inrättande
af ett riksbankens
afdelningskontor
i
Falun.
(Forts.)

N:o 21.

Inrättande
af ett riksbankens
afdelningsIcontor
i
Falun.
(FVts.)

Onsdagen den 22 April, f. in.

af en förmedlande verksamhet mellan statens penningerörelse och riksbanken.
Detta kan emellertid icke i önskvärd grad genomföras utan
nya afdelningskontors inrättande.

Här har talats om en kompromiss mellan Första och Andra
Kammarens ledamöter. Det är visserligen icke så orätt, men jag tror
att den ingåtts på det sätt att den åsigt, Första Kammaren förut

uttalat, hufvudsakligen funnit ett uttryck i kompromissen. Beslutas

så som föreslagits, och beslutet verkställes enligt bankofullmägtiges uttalade
åsigt, så komma ungefär två år att förflyta sedan kontor sist
inrättades. Det sista afdelningskontoret öppnades nemligen den 1»
november 1890 i Hernösand, och hvad hindrar att bankofullmägtige
uppskjuta det nya kontorets öppnande till den 1 oktober nästa år, eu
tid, som ur flere synpunkter synes lämplig. Då lokal skall hyras, bör

den väl i regeln hyras på jemnt helt eller hälft år, och man bör i

tid göra förberedelser, så att det kan ske med större ekonomi än om
man nödgas gå till väga med sådan skyndsamhet, som förut måst
iakttagas. Om nu Första Kammarens ledamöter, i stället för att ingå
på någon kompromiss, i utskottet vidhållit den åsigt, som de med ett
undantag hyste i fjor, hvad hade då inträffat? Jo, att det sannolikt
kommit att hänga på den förseglade sedeln, huruvida utskottet tillstyrkt
att ett kontor skulle redan i år inrättas. Hvilkendera åsigten som
blifvit den segrande är ju svårt att säga, men om gemensam votering
skulle anställas mellan inrättandet af ett afdelningskontor redan i år
och rent afslag, kan det med ledning af erfarenheten från föregående
år antagas såsom säkert, att Första Kammaren dragit det kortare
strået. Man har således vunnit, att inrättandet kommer att ske ettår
senare. Jag tror således att kompromissen var för Första Kammaren
gynsam. När man hyser den öfvertygelsen att Första Kammaren
komme att i den gemensamma voteringen ligga under, bjuder klokheten
att man icke bör motsätta sig hvarje förslag. Första Kammaren
skulle i sådant fäll blifva utestängd från hvarje inflytande på frågan,
och detta vore ledsamt, ty Första Kammaren har i dessa frågor —
det vågar jag påstå — betydligt större insigter än Andra Kammarens
män.

Här har anförts mot inrättande af afdelningskontor, att detta icke
kan hafva den påföljden, att utlåningsräntan blir det minsta modifierad
å de orter, der afdelningskontor inrättas. Jag har studerat deri
saken och vågar försäkra, att enligt baukorapporterna är denna ränta
i regeln något, om ock obetydligt, lägre der kontor finnas. Utan att
ifra för dessa kontors inrättande, hvarom nog Andra Kammaren drager
försorg, bör man dock icke hafva en panisk förskräckelse för dem,
ty de äro af vigt icke blott för riksbanken utan äfven för penningerörelsen
i allmänhet. I andra länder finnas inrättade betydligt flera
bankkontor än här ifrågasatts. Tjugutre stycken äro väl icke så mycket,
då man tager i betraktande att franska banken har afdelningskontor
eller mindre afdelningar på 176 ställen. Den har i regeln eu
succursale i hvarje departement och dessutom på åtskilliga andra
orter. Den tyska banken har till och med 218 afdelningskontor af

Onsdagen den 22 April, f. m. 15

olika slag. Således är det icke för mycket tilltaget, att det slutliga
målet här är att få 23 stycken.

Med afseende härå och då förevarande förslag i sjelfva verket
grundar sig på den åsigt, Första Kammaren alltid uttalat, nemligen att
man bör med varsamhet tillvägagå vid inrättandet af nya afdeluingskontor,
så hoppas jag att kammaren, trogen sina traditioner, bifaller
förslaget. Jag anhåller om bifall dertill.

Herr Cederberg: Då denna fråga behandlades i bankoutskottet,
yttrade en ledamot, som tillhörde majoriteten, att han ansåg det vara
nästan en politisk nödvändighet, att riksbankskontor inrättades i alla
residensstäder, och jag fruktar att det blir ingen ro förr. Men innan
man inrättar sådana, bör man veta, huru man vill hafva dem, och det,
fruktar jag, vet man icke nu. Äfven af dem, som kraftigast påyrkade
afdelningskontors inrättande, erkändes, att afdeluingskontoren sådana
de nu voro icke gjorde den nytta för riksbanken och rörelsen, som
man egde rättighet att fordra. 1 Andra Kammaren har i år, då fråga
var om decharge, till och med af en bland bankofullmägtige offentligen
yttrats, att afdelningskontoren i allmänhet och särskildt i Kalmar icke
vore så inrättade som de borde vara. För min del måste jag, att
döma af det resultat afdelningskontoren lemnat, vara af samma åsigt,
men frågade man då, huru de nya skulle inrättas, då stod man der.
Derför är utskottets förslag sådant det är. I afseende på vilkoren
säger utskottet: “I afseende å vilkor och bestämmelser för det ifrågasatta
koutorets verksamhet är utskottet af den åsigt, att några särskilda
föreskrifter derom ej böra af Riksdagen meddelas, utan att
fullmägtige må ega frihet vidtaga alla de åtgärder, som kunna anses
leda derhän, att på eu gång ortens intressen tillgodoses och kontoret
lemnar skälig afkomst.11 Detta återkommer i förslaget till beslut,
hvilket i detta hänseende speciel afviker från föregående riksdagsbeslut
i liknande fall. Fullmägtige skulle nu hafva full frihet att oberoende
af reglementet göra huru de vilja, och Riksdagen frånsåga sig all bestämmanderätt
med afseende å kontorets organisation. Något sådant
har jag icke velat eller kunnat vara med om, hvarför jag yrkar afslag
å punkten.

Herr Sandberg: Med anledning af den föregående talarens yttrande
angående de franska och tyska bankerna, vill jag nämna, att
dessa banker ^äro enskilda och innehafvas egentligen af aktieegare,
hvilka söka afl af bankerna få den största möjliga vinst. De franska
och tyska bankerna hafva således icke det åliggande, som är den svenska
riksbankens förnämsta, att uppehålla myntvärdet.

Hvad angår riksbankens inflytande på räntefoten, vill jag påminna
derom, att förliden höst var det riksbanken, som gick i spetsen för
en hastig och tvär ränteförhöjning.

Det synes vara en allmänt utbredd åsigt, att inrättandet af ett
nytt afdelningskontor blir uteslutande till gagn och har en nästan
magisk inverkan på penningeförhållandena i den ort, der det nya kontoret
kommer till stånd. För min del tror jag, att det klander, man

N:o 2(_

Inrättande af
ett riksbankens
afdelningskontor
i
Falun.
(Forts. >

N:o 21.

Inrättande af
ett riksbankens
afdelningskontor
i
Falun.
(Forts.)

lfi Onsdagen den 22 April, f. m.

rigtat mot de enskilda bankerna i det afseende, att de hafva beredt
en allt för lätt tillgång till lån och såmedelst föranledt svindelaffärer
och enskildes deraf följande ekonomiska undergång, är kanske den
mest berättigade af de anmärkningar, som framstälts mot dessa banker.
Men månne icke, då ett riksbankskontor förlägges i en landsortsstad,
följden blir alldeles densamma, som om någon enskild bank eller bankir
der öppnade ett kontor? Derigenom blir tillgången på pengar mera
allmän, och det kännes i början såsom en lättnad i alla ekonomiska
förhållanden, men inom kort tid, ett år eller dylikt, är ställningen
väsentligt försämrad, och skuldsättningen mera utbredd än förut.

För min del ser jag således ej något skäl att afstå från mitt yrkande
om afslag på utskottets förslag, i synnerhet som Första Kammaren
föregående år fattat liknande beslut. Utsigten att blifva besegrad
i en gemensam votering förefinnes i hvarje fall, vare sig kammaren
antager det ena eller andra af de framlagda förslagen, då man har
anledning frukta, att, hur än Första Kammaren beslutar, Andra Kammarens
beslut kommer att innefatta det föreslagna afdelningskontorets
inrättande redan i år.

Herr SamseHus: Den siste ärade talaren yttrade betänkligheter
mot alla afdelningskontor, till och med mot all bankrörelse, derför att
den underlättar skuldsättningen. Man måste väl dock medgifva, att
icke all skuldsättning är att fördöma. Om tjensteman eller dylika
öfver höfvan skuldsätta sig för konsumtion, är detta visserligen att
beklaga. Men säkert är, att rörelsen behöfver bankinrättningar; den
skalle utan tvifvel icke hafva utvecklat sig så som i vårt land lyckligtvis
skett, om icke dessa privatbanker uppstått och förmedlat rörelsen på
ett sätt, som riksbanken, när den var enväldig, visst icke gjorde. Det
är af denna anledning jag tror, att penningeväsendet i Sverige står i
eu oförgätlig tacksamhetsskuld till privatbankerna. De hafva väckt
riksbanken till lif; hade icke privatbankerna mellankommit, skulle riksbanken
säkerligen ännu qvarstå i sina gamla former.

Det förtroende jag erhållit att sitta i bankoutskottet ålägger mig
såsom skyldighet att i första rummet se på riksbankens bästa, men
detta utesluter icke, att jag unnar privatbankerna allt godt. I utskottets
hemställan ingår ej heller någon afvoghet mot privatbankerna;
det har tillkommit såsom en klokhetsåtgärd, hvarigenom Första Kammaren
skulle åt sig bevara att få medverka vid beslutet angående
ifrågavarande ärenden. Att blott säga “non possumus" går icke i
längden, och när vi lyckats få ett sådant medgifvande från Andra
Kammarens utskottsledamöter, som att det föreslagna afdelniugskontoret
icke skulle inrättas förr än nästa år, är det ju egentligen Första
Kammarens åsigt i frågat), hvilken segrat, och icke Andra Kammarens.
Afslås utskottets förslag, blir afgörandet hänskjutet till gemensam
votering, och att Andra Kammaren vid en sådan kommer att afgå
med segern, behöfver man icke vara mycket skarpsynt för att inse.
Jag får följaktligen upprepa mitt anhållan om bifall till utskottets
hemställan.

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som tor en stund ofvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att

\ a.tseende Pä an förevarande punkt yrkats dels bifall till utskottets
deri gjorda hemställan, dels ock afslag derå.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Heir Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i 1 punkten af
sitt utlåtande n:o 10, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—53;
Nej—48.

2 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

... jk» talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande klockan 7 e. m.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 17
och 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motmn om tillsättande af en kommission för utarbetande af förslag
till vårdanstalter för sinnessjuke.

Angående
nya asyler
för sinnessjuke.

Herr Almén: Motionären har velat befordra en fråga af stor vigt
ocb 1 “nmng behjeritans''rärd; jag hoppas och önskar, att denna fråga
måtte få en snar och lycklig lösning, och jag tror, att detta mål skall
kunna vinnas, vare sig motionen bifalles eller afslås. Under sådana
omständigheter skulle jag icke behöft begära ordet, derest icke i
motiveringen till motionen förefunnes några, om ock smärre, felaktigFörsta
Kammarens Prat. 1891 N:o 21. o

N:0 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Angående heter, som behöfva belysas och hvilka jag fruktar eljest skulle kunna
nya asyler [ någon mån förringa det synnerligen varma intresse, hvarmed Riksf°rss-ir}nes~
dagen alltid brukat omfatta dessa ty värr allt för ofta återkommande
(Forts.) frågor om nya anslag till hospitals- och asylbyggnader.

Motionären har först och främst åsyftat att åstadkomma en stor
årlig besparing och vidare, att asyibyggnader måtte uppföras ju förr
desto hellre, samt föreslår, för vinnande af detta mål, att eu kommission
af sakkunnige män måtte tillsättas för att utarbeta förslag till
asylernas uppförande i den mån sådana kunde finnas behöfliga.

Motionären beklagar, och detta med rätta, att kännedomen om
antalet vård behöfvande sinnessjuke är så bristfällig. Han antager
vidare, att antalet för närvarande disponibla sjukplatser utgör 3,172,
men har härvid beräknat antalet något origtigt; han har nemligen
uteglömt dels 44 redan disponibla platser i Nyköping och dels 84 fleraplatser
vid den nya asylen i Lund. Antalet är således 128 mer, än
motionären uppgifvit, eller 3,300. Utskottet har till en del rättat
hvad motionären förmält, men har i stället lem nät en annan uppgift,
som jag tror icke heller vara exakt, den nemligen, att det vid Lunds
asyl skulle finnas 20 reservplatser; det vore lyckligt, om så vore förhållandet,
men jag har icke kunnat få reda på dessa reservplatser och
tror som sagdt, att utskottet misstagit sig. Skulle utskottet afsett de
20 platser, som äro tillämnade att inrättas vid Lunds asyl, böra dessa
icke här tagas i betraktande, ty de blifva disponibla och bekostas för
framtiden af Malmöhus län och kunna således icke inräknas bland
sjukplatserna vid rikets hospital. Huru härmed förhåller sig, inverkar
emellertid icke på hufvudfrågan.

Motionären framkommer vidare med det påståendet, att en stor
misshushållning med statens medel eger rum till följd deraf, att asyler
saknas eller rättare ej motsvara behofvet, hvarigenom misshushållning
skulle uppkomma, enär kostnaderna för asyler vore betydligt mindre
än för hospital. Jag tror dock, att motionären här låtit förleda sig
till ett misstag genom att blott se på benämningen “asyl" utan att
göra sig reda för skilnaden mellan asyl och hospital, med få ord,
genom att icke beakta de verkliga sakförhållandena. Motionären har
stödt sin uppgift derpå, att dagkostnaden under år 1888 för Malmö
asyl, jemförd med medelkostnaden för samtliga hospital, visat sig
mycket ringa. Det är just till följd af dessa motionärens uppgifter
och den uppfattning, som han derpå grundat, som jag begärt ordet,
då jag icke kunnat lemna hans uttalanden omotsagda.

Jag vill då till en början erinra derom, att asylen i Malmö tillkommit
på det sätt, att enligt kongl. brefvet af den 21 mars 1884
det gamla hospitalet derstädes förklarades skola utgöra en asyl; anstalten
förändrade dock icke härigenom sin natur, ej heller förändrades
patienterna. Det gjordes blott en namnförändring, icke en ändring
i sak, och befintliga gamla missförhållanden qvarstå oförändrade. Att
kostnaderna blifvit billigare vid asylen i Malmö än vid de öfriga anstalterna
har ej berott derpå, att Malmö vårdanstalt kallats asyl, utan
härledt sig af helt andra orsaker, bland hvilka må nämnas, att då
Malmö asyl är ytterligt bristfällig och dertill belägen inom stad och

Onsdagen den 22 April, f. m.

således alldeles olämplig lör sitt ändamål, så måste den indragas samt
hus och tomt försäljas, så snart sig göra låter. Under dessa omständigheter
är det alldeles klart, att medicinalstyrelsen sett till, att ingå
förändringar vidtagits vid asylen, hvilka icke varit oundgängligen af
behofvet påkallade. Man har jemväl i öfrigt så vidt möjligt sökt
undvika att lägga ned några penningar på asylen och sålunda kunnat
iakttaga eu mycket stor sparsamhet vid dess förvaltning. Så t. ex.
då den förutvarande öfverläkaren afgiek med döden, hemstälde medicinalstyrelsen
om platsens indragning och gick i författning om sjukvårdens
ordnande på billigare, uien ändock fullt tillfredsställande sätt.

Att den omständigheten, att inrättningen kallats asyl, icke haft
något med dagkostnaden att skaffa, visar sig äfven, om man jernför
dagkostnadeu derstädes och vid de andra anstalterna, icke blott, såsom
motionären gjort, för ett enda år, 1888, utan för flera år, och låter
jemförelse!! gälla våra andra hospital. 1888 var kostnaden vid asylen
visserligen billig, men i Nyköping stiilde den sig ändå billigare. Andra
år bär det också förhållit sig sammaledes, att Nyköpings hospital varit
billigast. I kostnaderna för de olika hospitalen har det för öfrigt
vant vexlingar många gånger, och detta icke blott så, att det lilla
hospitalet i Nyköping varit billigare än Malmö asyl, utan äfven så, att
somliga störa hospital haft lägre dagkostnad än Malmö asyl. Uti årsberättelsen
lör 1889, som nyligen utdelats till Riksdagens ledamöter,
finnas uppgifter, som visa, att dagkostnadeu då varit lika för Malmö
asyl och Yexiö hospital, men att båda varit dyrare än hospitalet i
Vadstena. Det finnes således både stora och små hospital, der utgifterna
stält sig billigare än vid asylen i Malmö.

Enligt min åsigt har derför motionären begått ett stort fel, då
han grundat sina beräkningar på den låga dagafgift, som på grund af
vidtagna besparingar år 1888 förekommit vid Malmö asyl, och med
ledning deråt påstått, att dagkostnaden vid hvarje asyl nödvändigt
skulle vara lägre än vid ett hospital. Med samma skäl skulle man
kunna säga, om man endast fäste sig vid dagkostnaden för något särskild!
år, att besparingar kunde göras, i fall man indroge denna asyl
och flyttade patienterna derifrån till ett hospital, lika billigt som det
i Nyköping eller Vadstena. Det är dock alldeles oberättigadt att draga
några slutsatser pa grund åt jemförelser, anstälda med ledning af förhållandena
under ett enda år.

Att asyler i och för sig böra ställa sig billigare än hospital, skall
jag emellertid villigt medgifva, men deremot kan jag ingalunda erkänna
rigtiglieten af påståendet å sid. 2 i motionen, att “vid dessa
vårdanstalter kunna nemligen tvenne sjukplatser erhållas för ungefärligen
samma anläggningskostnad, som vid hospital måste beräknas för
en plats, och underhållskostnaden på asylen bör ej öfverstiga två
tredjedelar å tre fjerdedelar af motsvarande kostnad vid hospital."

Sei man efter, hvad kostnaden varit för de hospital, som byggts
under de senare åren, kommer man till följande resultat. Hvarje sjukplats
vid det nya hospitalet i Lund kostar ungefär 4,600 kronor och
vid det likaledes nyligen fullbordade i Upsala c:a 4,700 kronor; för
att erhålla sistnämnda summa, måste man dock dividera byggnads -

N:0 21.

Angående
nya asyler
för sinnessjuke.

(Forts.)

N:o 21

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(Forts.)

20 Onsdagen den 22 April, f. m.

kostnaden, icke med det beräknade antalet platser, utan med det betydligt
större antal patienter, som verkligen vårdas vid Upsala hospital.
Vid Kristinehamns nya hospital kostar hvarje sjukplats omkring 3,300
kronor, och dock är detta hospital det mest ändamålsenligt inrättade
i riket, såsom naturligt är, då det är det senast uppförda och således
den erfarenhet, som vunnits vid de föregående byggnaderna, kunnat
komma detsamma till godo.

Piteå hospital kommer att kosta ungefär detsamma som det i
Kristinehamn, båda med samma antal patienter. Vid den nya asylen
i Lund kostar deremot - hvarje sjukplats endast 1,700 kronor. För
samma kostnad, som betingats af eu plats vid hospitalet i Upsala, har
man således nära tre platser vid asylen. Förhållandet framgår af
följande detalj siffror. Nybyggnaden vid Upsala hospital kostar 1,148,000
kronor, vid Lunds asyl ungefär lika mycket eller 1,182,000 kronor.
Upsala hospitals nybyggnader hafva emellertid blott plats lör 244
sjuke, under det i asylen erhållits 684 platser, således 440 flera platser
än vid hospitalet i Upsala. Skilnaden i antal platser emellan
hospitalet i Upsala och asylen i Lund är således mycket stor, ehuru
båda anstalterna betingat nästan lika utgifter.

Antager man emellertid denna skilnad uteslutande bero derpå,
att den ena anstalten är en asyl och den andra ett hospital, så låter
man förleda sig för mycket af namnet och tänker för litet på. saken.
Den nya asylen i Lund måste nemligen såsom den första i sitt slag
inom vårt land och med hänsyn till de blifvande patienternas beskaffenhet,
inrättas mera sluten än som egentligen skulle komma i fråga
vid eu asyl. Denna asyl är således i sjelfva verket icke att anse såsom
annat än ett hospital, visserligen större än de öfriga vi hittills
haft, men lika fullständigt inredt som dessa. Då framställer sig den
frågan, hur det varit möjligt att man i Lund kunnat bygga sä, att
hvarje sjukplats der kostar endast omkring en tredjedel af hvad en
plats kostar vid hospitalet i Upsala. Jo, detta beror derpå, att hvarje
tänkbar besparing iakttagits vid uppgörandet af byggnadsplanen och
att utrymmet bättre begagnats; men icke gör det något till, att anstalten
kallas asyl och icke hospital.

Öfvergår jag härefter till drift- eller dagkostuaderna, vill jag ej
neka till att dessa böra ställa sig billigare vid en asyl än vid ett
hospital, visserligen icke för namnets skull, utan på grund af inrättningarnes
ömsesidiga storlek. Detta är lätt att förstå, om man tänker
efter, hvad det är som betingar dagkostnaden vid ett hospital. Detta
är utgifterna för sjukvård, läkare, föda, kläder o. s. v., och naturligtvis
böra asylpatienterna härutinnan åtnjuta samma omvårdnad som
öfriga patienter. Skilnaden i hvad som behöfves i ena och andra
fallet kan endast bli ringa, och derför torde man ock kunna säga, att
skilnaden i driftkostnad ej heller kan blifva annat än ringa, förutsatt
att icke asylen kan drifvas i större skala med ty åtföljande små besparingar.
Icke kan man deremot basera någon skilnad på namnet asyl.

Jag kan derför icke beteckna motionärens beräkningar såsom annat
än lösa antaganden, då han säger: “Genom asylvård för dessa
1,500 sjuke skulle antagligen minst 30 öre per patient dagligen kunnat

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. in.

besparas, eller för året i rundt tal 164,000 kronor för dem alla."
Vidare säger lian: “att låta en sådan hushållning med statens medel
ytterligare fortgå, synes icke vara lämpligt.“ Det hade, synes det
mig, varit bäst, om dessa ord, såsom innebärande ett qvasi-klander,
varit helt och hållet borta, då det saknas giltiga förutsättningar för
desamma och de dessutom äro fullkomligt obehöfiiga för motionärens
syfte. Detta är ju att visa behofvet af flere platsers inrättande lör
sinnessjukes vård, och detta behof är, mig veterligen, af ingen bestridt,
utan tvärt om erkändt af alla.

Det återstår nu en fråga, som icke direkt berörts i motionen,
men som jag ändock anser mig vara skyldig att upptaga, all den stund
densamma måste beaktas vid alla frågor om hospitalväsendets vidare
utvidgning. Frågan kan ställas så: behöfva vi, derest asyler byggas,
några nybyggnader vid våra hospital eller nya hospital? Hvad den
sista delen af frågan angår, hoppas jag, att vi kunna undvika sådana.
Men om någon tror, att vi genom nya asyler kunna undvika utgifter
för de nuvarande hospitalens ändamålsenliga användande, tror jag, att
han misstager sig. Och då jag fruktar, att begäran om anslag till
smärre nybyggnader vid befintliga hospital komma till Riksdagen, vill
jag angifva skälen härför. Under de senare åren har försports en
ständigt återkommande klagan från hospitalsläkare och direktioner deröfver,
att de sakna platser för nyinsjuknade, enär dessa, såsom vanligen
våldsamma och oroliga, behöfva isoleras åtminstone till en början
mer än öfriga patienter. Denna klagan är allmän och har utan
tvifvel goda skäl lör sig. Föres en sådan klagan redan nu, torde man
lätt kunna inse, att, om de gamla obotliga hospitalspatienterna, som
vanligen äro relativt lugna och delvis disciplinerade och sålunda lättsköttare
än de insjuknade, tagas från hospitalen och öfverflyttas till
asyler, samt nyinsjuknade i stället insättas på hospitalen, då uppstår
antagligen en ännu allmännare och mera berättigad klagan öfver brist
på isoleringsrum. Jag fruktar, att öfverläkare och direktioner då
komma att förklara, det platser väl finnas, men att nyinsjuknade ej
kunna mottagas. Man torde nu kunna säga, att detta är att gå något
för långt. Och jag anser mig derför böra för denna min förutsättning
åberopa dels den kännedom jag eger om dessa förhållanden, dels
några exempel på att befintligt utrymme ej på tillfredsställande sätt
begagnas; hvilket är så mycket beklagligare som kändt är, att det
lins ett stort antal sinnessjuke, som för närvarande sakna platser.
De uppgå åtminstone till 320, och jag instämmer med utskottet deri,
att vore det kändt, att flere platser vore disponibla, skulle vi få än
flera ansökningar. I ett hospital finnas 2 rum på mans- och 2 på
qvinnosidan, men såsom afsedda blott för epidemiskt sjuka begagnas
de ej för detta eller något annat sjukändamål. Medicinalstyrelsen har
gjort allt för att få dessa rum använda, men man har svarat, att
rum väl finnas för lugna, men för nyinsjuknade kunna dessa ej användas,
emedan dessa sjuka behöfva isoleringsrum. Dervid står frågan.
Ett annat exempel. Vid ett annat hospital fius eu f''. d. kyrksal med
utrymme för omkring 14 sjuke, hvilken numera endast begagnas vid
morgonböner och tillfällig undervisning af ett fåtal patienter, hvartill

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(förts.)

N:o 21.

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(Forts.)

22 Onsdagen den 22 April, f. in.

den ej behof», då andra lokaler härför kunna användas. Medicinalstyrelsens
alla försök att få denna sal bättre använd hafva strandat,
ty läkaren och direktionen hafva förklarat, att den blott kan användas
till lugna sjuke, och dertill fins redan tillräckligt utrymme. Inom
samma anstalts nybyggnader finnas 3 nya rum, som delvis användas
till förvaring af samlingar, hvilka lära vara utan värde och delvis äro
obegagnade. Äfven vid den nybyggda mansafdelningen klagas öfver
brist på isoleringsrum, och såsom exempel derpå torde anföras följande.
En sinnessjuk student sökte inträde å första klass, men nekades under
förklaring att lämplig plats saknades. Då likväl å denna afdelning
funnos 54 rum, men för tillfället blott 18 patienter, samt den sjuke
riskerade att fängslad öfverföras till Sverige, beslöt medicinalstyrelsen,
att han skulle mottagas, hvartill läkaren nekade, och styrelsen hade
då ej annat att göra än anmäla saken hos Kongl. Maj:t. — Dessa
exempel har jag anfört ej för att klandra, utan för att visa, huru
svårt det är att tillgodose läkarnes anspråk. — Eu allmän och antagligen
befogad klagan förspörjes emellertid öfver brist på isoleringsrum
för nyinkomna patienters ändamålsenliga vård, och i den mån man
till asyler öfverfiyttar lugna eller disciplinerade patienter samt å hospitalen
emottager nyinsjuknade, blifver bristen på isoleringsrum än större.
Huru vida hospitalen i den närmaste framtiden kunna emottaga lika
många sjuka som hittills, lemnar jag derhän, men med det anförda
har jag velat fasta uppmärksamheten på dessa svårigheter och att det
ej synes osannolikt, att Riksdagen får afköra anspråk på nybyggnader
vid hospitalen, äfven om asyler byggas.

Nu kan man fråga: hvad har medicinalstyrelsen gjort för hospitalens
tidsenliga utvidgning? Jag vill då erinra derom, att styrelsen
först med början af 1877 öfvertog vården om hospitalen och att dessa
under tiden utvidgats mycket mer än dessförinnan. Under de sista
åtta åren, hvarunder jag deltagit i handläggningen af dessa ärenden,
har Kristinehamns hospital med 290 platser nybyggts, eu nybyggnad
uppförts vid Nyköpings hospital med 44 platser, en asyl vid Lunds
hospital med 684 platser, hvilken vid denna månads slut kan tagas i
bruk. För närvarande byggas nya hus vid Vadstena hospital, och
grunden är lagd till ett nytt hospital och asyl vid Piteå. Under
tiden har å hospitalen befintligt utrymme begagnats i större utsträckning
än förut, hvilket framgår deraf, att hospitalen äro mer belagda
än tillförene.

Härvid kan icke utan skäl invändas, att allt detta är nog godt
och väl, men hvarför har icke styrelsen begärt några millioner till nya
asyler utan att derom först behöfva påminnas genom enskilda motioner,
såsom förlidet år och nu egt rum. Man kan säga, att ett dröjsmål
egt rum, eller med andra ord framställa ett klander mot medicinalstyrelsen,
för att icke dessa nybyggnader blifvit påskyndade. A styrelsens
vägnar är jag icke berättigad att svara på denna fråga, men
i eget namn vill jag göra det. Ansvaret för dröjsmålet, om detta är
större än som varit behöiligt, drabbar mig i första rummet, men jag
får bekänna, att jag bär det utan den ringaste tyngd och med den
största lätthet. Frågar man, huru jag kan göra detta, svarar jag, att

Onsdagen den 22 April, f. m.

jag för min del icke velat begära anslag på 1 j million till en ny
asyl; och detta ingalunda derför, att jag fruktat afslag, hvilket med
de gynsamma vindar, som för tillfället blåsa inom Riksdagen, må hända
ej skulle blifvit fallet, utan helt enkelt derför, att jag fruktat för —
bifall och det dermed lörenade ansvaret. Det är nemligen icke nog
med att bygga upp några millioner, utan man måste äfven bära ansvaret
för att medlen blifva väl använda. Kan det finnas tvifvel
derom, då man just nu fullbordat den nya asylen i Lund? Man kan
Ju bygga en likadan eller bättre? Bör man då vara tveksam om att
bygga ännu en lämplig sådan? — Nej, mine herrar, men saken är
icke så lätt som den synes. Asyien i Lund är icke ens tagen i bruk
ännu, och således har man icke någon erfarenhet om, huru ändamålsenlig
den kommer att visa sig vara. Jag hyser visserligen de bästa
förhoppningar, att den skall visa sig vara god. ja fullgod, men förhoppning
är ett, visshet är något helt annat. Då det gäller 1 million,
är det bättre att vara förtänksam än eftertänksam. Hvad har
man för säkerhet för att icke läkarne efter byggnadens fullbordande
komma och säga, att den är förfelad och att till densamma behöfs
ännu -j- million för att få den i rigtigt skick? Ett ändamålsenligt anordnande
åt en ny asyl är förenadt med vida större svårigheter, än en
icke sakkunnig kan föreställa sig. Jag anser derför, att Riksdagen bör
hålla mig, som har med dessa saker att göra, räkning för, att man
icke allt för mycket begagnat den för anslag välvilliga stämningen, då
man ej varit säker om, att möjligen beviljade belopp skulle nu genast
kunnat väl användas.

Utlandets förhållanden kunna icke utan vidare tillämpas på våra.
De första asylerna i vårt land komma antagligen att beläggas med
vida svårhandterligare patienter än i utlandet och måste derför likasom
den i Lund byggas mera slutna; men om man med fördel kan
bygga anstalter lika stora som denna, med lika stora afdelningar för
patienterna, lemnar jag derhän. Derom råder tvifvel, som nog ej är
ogrundadt. Billigt blir det nog med de stora afdelningarne, men det
blir vanskligt med sjukvården; och derför behöfs erfarenhet.

Det fins ett område, på hvilket denna kammares ledamöter kunna
fatta att stora svårigheter möta, nemligen matlagningen. I Lund t. ex.
är köket gemensamt för hospitalet och asylen. Der skall till hvarje
mål lagas af köttsoppa eller gröt 367 kannor, vissa dagar behöfvas
555 kannor mjölk, och de dagar, då sill och potatis utspisas till middag,
måste kokas nära 6 tunnor potatis. Allt annat är i förhållande
härtill. Mine herrar, det är icke så lätt att anordna ett kök så, att
allt detta går i hop samt derjemte billigt och utan afbrott för någon
dag. Dertill fordras stora förrådsrum och väl genomtänkta anordningar
öfver allt. Jag hoppas, att det skall gå, men de finnas, som betvifla
det.

Om man således med goda skäl är betänksam, är det då rätt att
påskynda byggandet? Nej, enligt min åsigt, är det bättre att riskera
ett dröjsmål än att uppföra en så stor byggnad under möjlig utsigt
att den misslyckas. Ännu finnes ingen erfarenhet i vårt land; derför
är det skäl att vänta på en sådan, i synnerhet som i dessa dagar

N-.o 21.

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(Forts.)

N:o 21.

Angående
nya asyler
för sinnessjuke.

(Forts.)

Onsdagen den 22 x\pril, f. m.

Lunds asyl kommer i gång och vi om ett år kunna veta, huru den
verkar.

Alla åtgärder för att få en asyl hafva dock icke under tiden
hvilat. Sådana åtgärder, som utan uppoffring i ekonomiskt hänseende
kunnat genomföras, hafva genomförts. Den för en ny asyl lämpligaste
platsen är enligt min uppfattning i mellersta Sverige invid och i
samband med Upsala hospital, och har jag äfven försökt förbereda
anläggningen derstädes af eu sådan. Efter fleråriga förarbeten kar
Kongl. Maj:t nyligen medgifvit, att den redan för den nuvarande sjukvården
ytterst besvärande skjutbanan för Uplands regemente må förflyttas
till annan plats. Kong''. Maj:t har vidare medgifvit, att vid
utarrenderandet af det i närheten af blifvande byggnadsplatsen belägna
skogvaktare- eller jägarebostället i parken intagits det vilkor, att det
efter ett års uppsägning kan bli disponibelt. Upsala akademis drätselnämnd
har äfven vid utarrenderingen af det för asylen behofiiga akademihemmanet
Hammarby i kontraktet intagit en paragraf, som tilllåter,
att detta hemman kan efter viss tids uppsägning för ändamålet
upplåtas, derest Kong). Maj:t skulle besluta att genom köp eller byte
förvärfva detsamma. Man har således ingalunda varit glömsk af hvad
som i detta hänseende kan fordras, men har icke velat komma till
Riksdagen med ett fullständigt förslag till. nybyggnader.

Nu föreslås tillsättandet af en kommission för utarbetande af
förslag till dessa asyler, i den mån de kunna behöfvas. För min del
vill jag icke motsätta mig detta, utan önskar tvärt om framgång deråt,
men vill erinra derom, att, såsom vid tillkomsten af Lunds asyl egde
rum, sådan utredning af dera sakkunnige skulle kunna åstadkommas
utan en sådan skrifvelse. Huruvida, derest denna kommission skall
komma till stånd, den hör bestå uteslutande af läkare eller till någon
del äfven af andra personer, lemnar jag derhän. Ju mera sakkunskap,
desto bättre naturligtvis; men, huru vida det vore förmånligt för ekonomien,
om dessa komiterade söktes endast bland läkarne, torde vara
tvifvelaktigt. Desse vilja hafva de bästa möjliga anstalter och äro ifrigare
derpå än på att nedbringa kostnaderna, och det är icke godt
att nedbringa dem ensam, då man har en hel komité emot sig. I
det hänseendet vill jag endast erinra om förslaget till Kristinehamns
hospital, dervid en ledamot lär besparat staten omkring 250,000 kronor
— ett efterföljansvärdt exempel!

Utskottet har hemstält, att det måtte komma under ompröfning,
huru vida icke en del af våra hospital skulle kunna användas till asyler,
och smärre hospital byggas för att mottaga nyinsjuknade. Detta
förslag kan låta bra, men för den, som har reda på frågan, ter det
sig dåligt. Det hospital, som lämpligast skulle kunna förvandlas till
asyl, är Vadstena, och öfverläggningar derom ha många gånger egt
rum, men förslaget har af många skäl måst öfvergifva?. Jordområde,
för asylpatienter behöfligt i större utsträckning än för andra, saknas.
Alla hus och byggnader måste bibehållas oförändrade likasom läkarevård
och betjening.

Någon besparing torde således icke kunna vinnas derigenom. Vadstena
hospital är dock redan nu ett af de billigaste. Då, såsom nyss

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. ni.

nämnts, asylpatienterna skulle behöfva samma vård, samma mat, samma
kläder, lika mycket luft och värme — och anspråken derpå äro hos
nutidens läkare mycket stora — frågar jag: hvad blefve följden af
denna förändring? Jo, Vadstena hospital skulle heta asyl, men för
öfrigt bli lika som förut; således en förändring blott på papperet, icke
i sak — alldeles såsom vid Malmö asyl. Men, säger man, man kunde
bygga små hospital. Nej, det får man akta sig för, ty de blifva dåliga
eller också dyra. Hospitalsläkarne äro numera icke nöjda med samma
resurser som förr. Nu måste det vara en mängd olika afdeluingar,
mera betjening o. s. v. Ju mindre anstalterna äro, desto större bli
kostnaderna. Derför böra vi behålla våra hospital och i mån af behof
bygga asyler.

Jag har för min del icke något emot motionen, ehuru jag gjort
några anmärkningar emot dess motivering. Hade utskottet tillstyrkt
motionen, skulle jag instämt med utskottet och motionären. Såsom
frågan nu står, instämmer jag med utskottet. Skilnaden är icke af
så stor vigt, ty jag tror, att sjelfva saken skall gå ändå, men en af
Kong!. Maj:t på Riksdagens begäran tillsatt kommission skulle hafva
större pondus, hvarför jag gerna skulle hafva sett detta, Jag tilllåter
mig dock, ehuru jag icke har något yrkande att göra, den hemställan,
att sista raden i klämmen: “i den utsträckning, som af behofvet
påkallas" må utgå. Skall en sådan utredning ega rum och
läggas till grund för planernas uppgörande, måste den föregås af noggranna
beräkningar öfver befintliga sjuka i behof af vård å hospital
eller asyl; denna uträkning kräfver antagligen åtskilliga år, om den
skall blifva tillförlitlig. Och jag erkänner för öfrigt upprigtigt, att
dessa uträkningar för mig icke ega något stort värde. Sådana hafva
gjorts förr och göras årligen, men utan någon nämnvärd eller stor
nytta. Det är svårt att afgöra, om en enskild person är klok eller
galen; ännu värre är det för en komunalnämnd att bestämma, hvilka
som böra vårdas å hospital eller asyler. Det beror dessutom på, huru
stor afgift skall betalas för dessa sjuka. Anser Riksdagen, att 25 öre
om dagen är nog, erfordras för visso många och störa asyler. Skola
alla dessa frågor utredas, innan förslaget uppgöres, går en dyrbar tid
förlorad. Då vi nu alla syfta till samma mål, att snart få asyler,
synes det mig vara fördelaktigt, om nyssnämnda ord i klämmen toges
bort, ty då kunde vi snart få förslag till eu asyl. Under tiden kan
utredningen ske så godt sig göra låter. Det betyder ej så mycket för
denna frågas lösning, om jag räknar med 10 eller 15,000 sinnessjuke,
ty i alla händelser finnas så många sjuka, att vi behöfva minst en ny
asyl. Lämpligaste platsen är, såsom ofvan nämnts, Upsala, och flera
asyler böra ej byggas samtidigt. Låtom oss derför först taga denna
fråga i noggrant öfvervägande och arbeta derpå!

Jag ber kammaren om ursäkt, att jag varit mångordig, men jag
har haft skäl dertill, med hänsyn till motionens motivering.

Jag har att göra med dessa angelägenheter, och derför vore det
ledsamt för mig, om Riksdagen skulle få den uppfattningen, att medicinalstyrelsen
icke gjort, hvad den bort och kunnat göra för asylers
anordnande.

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(Forts.)

N:o 21.

Angående
nya asyler
för sinnessjuke.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April. f. in.

Herr Casparsson: Den föregående talarens yttrande erinrade
mig om ett fransysk! ordspråk: “qui s’excuse s’accuse“.

Jag ber att få tillkännagifva, att enligt min åsigt medicinalstyrelsen
och dess utmärkte chef i detta, som i andra hänseenden, visst icke
behöfver göra några ursäkter, lika litet som jag med min motion haft
för afsigt att framställa någon anklagelse. Anledningen till motionen
har varit rent åt barmhertighetskänsla, för dessa vanlottade och att
jag ansett nödvändigt, att ett kraftigt steg tages till afhjelpande af
de brister, som på det ifrågavarande området förefinnas.

Den förste ärade talaren framstälde åtskilliga anmärkningar, och
jag tror äfven att de med fog kunnat framställas. Jag vill blott deremot
erinra, att de siffror jag uppgifvit har jag tagit ur den officiella
statistiken för 1888. Den som nu utkommit för 1889 gifver vid handen
andra siffror, än dem jag hade att tillgå, när jag afgaf min motion.
Ur den officiella statistiken har jag äfven hemtat den uppgiften, att
vid Malmö asyl underhållskostnaden för förstnämnda år utgjorde 94|
öre per dag, under det att sjukvårdskostnaden i medeltal per dag vid
hospitalen inom hela riket uppgår till en krona 12 j öre. Men af tabellerna
framgingo ej de “särskilda omständigheter", som, efter hvad jag
sedan erfarit, till eu del framkallat denua skilnad. Den beräkning, som
jag tagit mig friheten meddela, att underhållskostnaden vid asylerna
kan göras 30 öre billigare än för hospitalen, har jag uppgjort
efter samråd med eu på detta område mycket framstående auktoritet.
Jag bär naturligtvis, såsom sjelf i dessa ämnen obevandrad, icke vågat
på fri hand uppgöra beräkningar, utan det har, såsom sagdt, skett
efter samråd med denna auktoritet, hvars namn jag anser obehöffigt
att här nämna, men försigtigtvis har jag uppstå!t beräkningen blott
såsom “antagligen11 rigtig. Den uppgift, hvilken nämnes som ovigtig,
angår antalet platser vid Lunds asyl. Jag bär sagt omkring 600 platser
-—jag hör nu att der finnes 684. Jag är i allmänhet ifråga om sifferuppgifter
mycket försigtig och tager hellre till för litet, än för mycket.

Det intryck jag fick af den förste talarens yttrande var det, att
en utredning af frågan är allt för väl behöflig. Han medgaf det sjelf,
och det är blott eu utredning som jag begärt och det tillfälliga utskottet
här har föreslagit; men att man här skulle utesluta de sista
orden i utskottets hemställan, eller ui den utsträckning, som af 1 clio fv et
påkallasdet tror jag ej vore lämpligt, ty enligt min åsigt är det just
“behofvet“, som måste vara det bestämmande i detta hänseende, och
att uppgöra förslag till nya asyler utan hänsyn till det behof, som
förefinnes, synes mig icke vara rådiigt, hvarför jag i det afseendet
anser, att utskottets kläm har företräde framför den, som den förste
ärade talaren föreslagit. Men om det skall, på sätt jag föreslagit, ske
genom en kommission, eller utan en sådan, det skall för mig vara
fullkomligt likgiltigt. Jag har föreslagit denna kommission derför, att
det förut tillgått så; men kan man utan komitéer åstadkomma något
i vårt land — så icke mig emot. Låter det sig göra, så vill jag i det
afseendet helt och hållet instämma med utskottet.

Då den förste talaren icke gjorde annat yrkande än bifall i sak till
utskottets hemställan, ber jag att få förena mig derom.

Onsdagen den 22 April, f. m.

N:o 21.

Herr Trefven berg: Då den förste ärade talaren förklarat sig

icke hafva något emot den ifrågasatta skrifvelsen, kunde mitt uppträdande
må hända vara öfverflödigt, men jag lofvar att ej länge taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk; jag skall endast göra några få
erinringar vid hans anförande.

Han nämnde först, att det skulle vara en oegentlighet, då utskottet
uppgifver, att det skulle finnas 20 reservplatser att tillgå vid Lunds
asyl. Det är mycket möjligt, att utskottet här gjort sig skyldigt till ett
misstag, men jag vill förklara anledningen dertill, och det är den, att,
efter det jag satt mig i förbindelse med öfverläkaren vid Lunds hospital,
erhöll jag åt honom den ifrågavarande uppgifteD. Nu är ju möjligt,
att dermed afsetts de 20 platser, som i den nyligen afgifna kongl.
propositionen om förmälas, och att det är sådana platser, hvilka skola
bekostas af landstinget, men det inverkar ju icke på hufvudfrågan.

Vidare har samme talare vändt sig mot de i motionen gjorda
kostnadsberäkningar. Den, som tagit kännedom om utskottets utlåtande,
skall finna, att utskottet äfven gjort en gensaga mot dessa beräkningar,
i det att utskottet säger på sid. 4: “visserligen blifva byggnadskostnaderna
mycket billigare för asylerna, och äfven i de egentliga förvaltningskostnaderna
kunna ej så ringa besparingar göras, men kosthållet
samt kläder, sängkläder och annan utredning få ej vara väsentligt
olika“. Utskottet har sålunda icke obetingat godkänt de beräkningar,
som motionen uppställer, utan sökt underkasta dem den kritik,
hvaraf utskottet varit mägtigt.

Slutligen fäste talaren uppmärksamheten på, att vi icke behöfva
anlägga nya hospital, utan att i dess ställe utvidgning af de gamla
skulle vara nödvändig och särskilt ny inredning af dessa för åstadkommande
af isoleringsrum m. m., som nu saknas, och han tilläde,
att denna fråga vore förenad med stora svårigheter och mycket invecklad.
Ja, är det så. mine herrar, att denna fråga är mycket invecklad
och förenad med svårigheter, ligger häruti ett det kraftigaste
skäl till utredning, hvadan man icke heller torde böra motsätta sig
ett slnifvelseförslag, utan fast hellre understödja detsamma.

Vidare stälde samme ärade talare den frågan till kammaren:
“Hvad har medicinalstyrelsen nu gjort?“ Han antydde, att styrelsen,
han sjelf i främsta rummet, skulle varit föremål för klander. Detta
har, såsom herrarne finna, ej varit förhållandet. Utskottet har tvärt om
framhållit den förtjenstfulla verksamhet,, som medicinalstyrelsen inlagt
på detta område, då det säger: “Också har det trängande behofvet af
ökad vård för våra sinnessjuke ingalunda blifvit förbisedt af hospitalsöfverstyrelsen,
som fäst hellre flera gånger gjort framställningar till
regeringen om nya och utvidgande af våra äldre vårdanstalter.“ Hans
föreställning att han varit utsatt för klander kan då icke gälla utskottet,
utan på sin höjd motionären.

Vidare hade talaren ett yttrande, som jag ej förstod. Han sade,
att medicinalstyrelsen har icke velat göra någon framställning om anslag
till asylers byggande, emedan hon “fruktade bifall dertill11, och
denna farhåga skulle bero på, att styrelsen ej skulle vara säker på att
penningarne blefve väl använda. Detta ansvar ville styrelsen ej • bära.

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(Forts.)

N:o 21.

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(Forts.)

28 Onsdagen den 22 April, f. m.

Men detta förutsätter ju, att man icke skulle hafva någon egentligen
nämnvärd ledning för inrättande af dessa asyler, hvarken inom landet
eller från utlandet. Jag känner ej tillräckligt i hvad mån detta är
förhållandet, men jag föreställer mig, att, om äfven utomlands asyler
äro nya inrättningar, man på detta såväl som på så många andra områden
får lof att följa med sin tid. Det gifves ju utveckling inom alla
a.dministrationens grenar och ett ständigt behof att draga fördel deraf.
Störa summor anslås ju till åstadkommande af tidsenlig utveckling af
vårt sjövapen, för att icke stå stilla utan följa med dess framsteg i
andra länder och de vetenskapliga uppfinningarna på detta håll. Likaså
vid armén, ständigt nya anslag, stora kostnader, t. ex. för förändring
af våra gevärsmodeller o. s. v.

Äfven fruktade talaren, att, derest skrifvelse aflinge, man möjligen
skulle forcera dessa asylers byggande i ett allt för hastigt tempo. Jag
kan dock ej föreställa mig, att detta skulle vara eu gifven följd af
skrifvelsen i fråga. Antagligen kommer väl Riksdagen att framdeles såsom
hittills bevilja ett måttligt belopp årligen, såvida vi icke emot
förmodan få synnerligen stora tillgångar. Det har hittills inskränkt sig
till B å 400,000 kronor årligen, hvarför jag ej kan finna, att ur den
synpunkten det skulle vara farligt att låta en skrifvelse afgå.

Vidare kom talaren med en anmärkning, vid hvilken jag för min
del känner mig i viss mån böjd att fästa någon vigt. Han fruktade
nemligen att, om skrifvelsen aflinge, skulle man må hända icke kunna
tillgodose det verkligen trängande behofvet af anläggande af asyler inom
den närmaste framtiden. Dock kan jag ej finna, att sådant ovilkorligen
skulle följa af skrifvelsen. Hvad hindrar medicinalstyrelsen att
gå in till regeringen med anhållan, att, i afbidan på den begärda omfattande
utredningen, regeringen täcktes taga under öfvervägande frågan
om nödvändigheten åt att afhjelpa de mest trängande behofven i detta
afseende. Jag kan ej föreställa mig, att regeringen skulle finna sig på
något sätt besvärad häraf. Hufvudskälet hvarför Riksdagen bör ingå
till regeringen med framställning i ämnet är, hvilket vi nog veta, att
hvarje skritvelseförslag, som afser att regeringen skall afgifva förslag
till Riksdagen om anslag, medför, att regeringen känner sig mera lifvad
och uppmuntrad att tillmötesgå den önskan, som uttalats från Riksdagens
sida.

Den förste talaren tycktes också ifrågasätta behofvet att uppföra
en särskild mera omfattande plan för frågan. Men utskottet synes
mig hafva gifvit goda skäl för uppgörandet af eu sådan plan, då det
erinrat om, att det vore i sin ordning, att Riksdagen får veta omfånget
af de behöfliga nya inrättningarne, den tid som åtgår för deras utförande
samt kostnaden derför. Icke heller kan jag förstå, hvarför det
nödvändigt skall behöfva åtgå åratal, innan »i få denna plan uppbörd.
Talaren trodde nemligen, att dertill skulle åtgå flera år. Jag kan ej
förstå det, då vi erinra oss förhållandet med den skrifvelse, som 1873
afläts från Riksdagen i samma ämne. Denna föranledde, såsom bekant,
remiss till serafimerordensgillet, och redan nästa år var detta
färdigt_ med eu utredning, som afsåg inrättande af hospital i vida
större omfattning, än som här behöfver komma i fråga.

Onsdagen den 22 April, f. m.

N:o 21.

Talaren erinrade slutligen derom, att redan nu ingå uppgifter angående
sinnessjuke genom provinsialläkarne till liospitalsöfverstyrelsen,
och han syntes ifrågasätta, att det ej behöfdes andra uppgifter, än
dessa. Men, mine herrar, dessa uppgifter, som nu insamlas och sedermera
ingå till styrelsen, de äro så ofullständiga, att de för det ändamål,
som nu är i fråga, äro värdelösa. De inskränka sig nemligen
till upplysning om de sinnessjukes födelseår, föräldrar, bostad, jemte
en kort anteckning om de äro våldsamma eller lugna. Helt annorlunda
blir förhållandet, om, såsom utskottet föreslagit, uppgifterna
inrättas i öfverensstämmelse med de uppgifter från presterskapet, som biläggas
ansökningar om hospitalsvård, ty dessa äro vida fullständigare,
såsom 1 skolen finna, mine herrar, om I tagen kännedom om bilagorna
till senaste stadgan om sinnessjuke den 2 november 1883. Det är
gifvet, att om presterskapet skulle underlåta att i dessa uppgifter meddela
fullständiga upplysningar, så är förste provinsialläkaren oförhindrad
att begära ytterligare upplysningar för att komma i tillfälle att bedöma
sjelfva hufvudfrågan, eller huru vida eu person verkligen är sinnesrubbad
eller icke.

Jag inskränker mig till detta och anhåller, att kammaren behagade
bifalla utskottets förslag oförändradt jemväl på de skäl, hvilka af den
siste talaren augåfvos.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande utlåtande hemstält;

och skulle, jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen, detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
nedannämnda, den 17 och 18 innevarande april bordlagda utlåtanden:

n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående ändring af 15 § i kongl. förordningen om försäljning af vin
och maltdrycker m. in. den 24 oktober 1885, och

n:o 5, i anledning af motion om skrifvelse till Konungen angående
meddelande af föreskrifter rörande utarrendering af vissa lägenheter
vid statens jernvägar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 17 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 30, i anledning af Kongl, Maj:t3 proposition angående
vissa förändringar i lagstiftningen rörande handeln med vin och
maltdrycker m. m.

Herr Öländer: Jag har begärt ordet, icke för att göra några

anmärkningar mot Kongl. Maj:ts framställning. Denna har, såsom vi
veta, framkommit i följd af en riksdagsskrifvelse vid förra riksdagen,

Angående

nya asyler

för sinnes sjuke.

(Forts.)

Angående
förändringar
i lagstiftningen

rörande handeln
med vin
och maltdrycker

m. m.

N:o 2i.

Onsdagen den 22 April. f. m.

Angående hvilken skrifvelse i sin ordning grundade sig på en motion, som. jag
^ v^c^te 1 denna kammare. De ändringar, som Kongl. Maj:t förent,
; " slaSit1 liar Jao för min del icke något emot, jag anser dem ganska
rörande han- befogade och ej i något afseende skadliga för det syfte, som med
deln med vin skrifvelsen afsetts. Om jag skulle göra någon anmärkning, skulle det
°clucker vara m0t en bestämmelse, som förekommer på 4:de sidan i lag \n°m.

utskottets utlåtande och afser en inskränkniug i eller ett undantag från

(Korta.) det förbud, som blilvit ifrågasatt att kunna meddelas, om oordningar
yppa sig genom försäljning af maltdrycker medelst kringföring. Denna
bestämmelse lyder sålunda: “Dock att tillverkare af dylika drycker
icke må förbjudas att genom kringföring utbjuda och afyttra sina tillverkningar
inom hus eller å fartyg.“

Det kan icke nekas, att grunden för ifrågavarande inskränkning
är fullt vigtig, och jag tror för min del, att Riksdagen med sin skrifvelse
icke heller afsett, att förbudet skulle få en sådan omfattning, att en
tillverkare af maltdrycker icke skulle vara berättigad att inom hus
utbjuda sin tillverkning; men med kännedom om den utomordentliga
uppfinningsrikedom, som gör sig gällande, då det är fråga om att
kringgå dylika stadgande^ är jag rädd för att detta undantag skulle
kunna urarta derhän, att en ölutkörare kunde någonstädes inom hus
å landet uppslå sin försäljning, och att folk från när och fjerran der
skulle infinna sig för att tillfredsställa sitt begär efter rusdrycker,
med ett ord, att på detta ställe en fullständig ölkrog kunde komma
att uppstå.

Saken vore ofantligt lätt hjelpt, om man formulerade bestämmelsen
sålunda: “dock att etc. inom hus åt derstädes boende personer eller
å fartyg åt derstädes anstäldt manskap eller befäl*. Detta är väl
ock afsigten med denna bestämmelse, och eu dylik ändring skulle ju
då bättre uttrycka meningen. Jag gör emellertid i detta afseende
icke något yrkande. Jag har blott velat fästa vederbörandes uppmärksamhet
på denna omständighet, öfvertygad om att Kongl. Maj:t,
om han finner skäl dertill, icke skall underlåta att beakta den.

Icke heller har det varit min mening att göra någon anmärkning
mot utskottets utlåtande, ehuru jag gerna sett, att utskottet icke uttalat
någon önskan om, att de föreslagna stadgarne jemväl skulle ega
tillämpning inom städernas planlagda områden, hvilket jag, i likhet
med Kongl. Maj:t, icke anser erforderligt. Men då, vid sådant förhållande,
dessa stadganden antagligen icke heller någonsin komma att
inom sådant område användas, och den föreslagna utsträckningen
sålunda blefve betydelselös, finner jag mig icke heller hafva skäl att
framställa yrkande om någon ändring härutinnan. Nej, orsaken, hvarför
jag begärde ordet, var en helt annan. Under diskussionen i en liknande
fråga vid förra riksdagen nämnde jag, att det fäns exempel
på att en enda person kunde efter kvartannat förtära 25, 30, 40 ja
ända till 50 halfbuteljer Öl. Jag kunde ju möjligen haft skäl antaga,
att hvad en kammarens ledamot från denna plats uttalade icke borde
utgöra föremål för tvifvel, men ett sådant tvifvel har likväl uttalats
och till och med i tryck publicerats. Jag skall med anledning deraf
bedja att få uppläsa några mig tillhandakomna intyg och skrifvelser.

N:0 21

Onsdagen den 22 April, f. in.

Jag vill emellertid lörutskicka den anmärkningen, att de icke äro utfärdade
af nykterhetsföreningar eller ledamöter i sådana, eller i öfrigt
åt s. k. nykterister, utan åt kronobetjeningen i min domsaga, hvilken
val bör hafva den största och rikaste erfarenheten i detta afseende.
Härvid förekommer då först ett intyg af eu person vid namn Ljungcrantz,
länsman inom Timrå distrikt, hvilket intyg lyder sålunda: “Att
inom detta länsmansdistrikt och synnerligast vid det här belägna bryggeri
konsumeras betydliga qvantiteter af Öl, så att fall förekomma att personer,
som ankommit nyktra till bryggeriet, derifrån aflägsnat sig betydligt
öfverlastade efter att hafva förtärt 20 å 25, ja stundom ända
till 30 å 40 halfvor Öl per man, kända exempel linnes, då en person
på en dag förtärt ända till 50 halfvor Öl.

Detta öfverdrifna och skadliga öldrickande förorsakas jemväl af
de kringfarande ölutkörarne, som dagligen härstädes till ett antal af 6
å 8 stycken passera fram efter landsvägarne förbi sågverken och
försälja Öl åt arbetarue, som ofta samla sig i stora massor kring dessa
vandrande ölkrogar och sålunda orsaka hinder i trafiken, för att icke
tala om de våldsamma och fridstörande uppträden, som ofta förekomma.

Den skada, som härigenom förorsakas, är uppenbar, dels genom
den mistade arbetsförtjenst, som uppkommer deraf, att arbetarne berusa
sig, dels genom de penningar de sålunda förstöra, och dels slutligen
derigenom, att ynglingar och helt unga personer äro de, som
äro mest begilna på maltdrycker, och dessa sätta eu ära i att förtära
så mycket deraf som möjligt, hvarefter oordningar och störande uppträden
icke uteblifva.

Att stäfja detta skadliga ofog och att uppehålla ordning bland
arbetarebefolkningen, som här utgöres af folk från alla Sveriges landsändar,
är svårt och under nuvarande förhållanden nästan omöjligt,
hvadan det skulle vara en välgerning för åtminstone Norrland, om
någon skärpning i lagstadgandena angående försäljning af maltdrycker
kunde ega ruin".

En annan länsman vid namn Sjöstedt, hvars distrikt är beläget
rundt omkring Sundsvall, säger sig icke kunna uppgifva eus ungefärliga
mängden Öl, som af eu person förtärts mer än vid ett tillfälle,
samt fortsätter sålunda: “För något mera än ett år sedan hölls af
mig polisförhör med anledning af ett slagsmål, dervid det upplystes,
att de i slagsmålet deltagande tre personerna hade varit mycket berusade.
På fråga uppgåfvo de lika att de under dagen förtärt blott
Öl samt att de på morgonen hos en i trakten boende lönkrögare inköpt
och afhemtat 25 halfvor Öl samt senare på förmiddagen inköpt ytterligare
25 halfbuteljer hos en ölutkörare, hvarefter de på eftermiddagen hos
samme lönkrögare förtärt Öl till sådan mängd, att de ej kunde uppgifva
antalet buteljer, men trodde de säkert att de utdruckit minst
12 a 15 halfbuteljer hvar. De hade sålunda konsumerat 28 å 31
halfbuteljer hvar.

För öfrigt är det ej ovanligt att åtminstone sommartiden här
och hvar i skogsbackarne i närheten af landsvägarne påträffa ett par
personer, sysselsatta med att utdricka eu korg, innehållande 25 halfbuteljer
Öl. Att något måste från lagstiftningens sida vidtagas till

Angående
förändringar
i lagstiftningen

rörande handeln
med vin
och maltdrycker

m. m.
(Forts.)

N:o 21. 32 Onsdagen den 22 April, f. ra.

Angående stäfjaude af det ofog, som åstadkommes af de många å landet kringi
lagstift-1'' dackande. ölutkörarne, det måste hvar och en inse, som på nära håll
ningen varit i tillfälle att iakttaga eländet Slutligen yttrar eu länsman
rörande han- Hägglund inom Ljustorps distrikt, två å tre mil från Sundsvall: “jag,
ruin med vin som under en tid af tretton år tjeustgjort såsom länsman bär i Medelpad,
drycker och dei''under> ,suart saSdt dagligen, varit i tillfälle att iakttaga, huru
m. m. ock Lyad sätt ölhandelu i Sundsvall och å landsbygden deromkring

(Forts.) bedritvits och hvilka qvantiteter Öl personer kunna ega förmåga att
konsumera, får härmed på tro och heder i begärda hänseendet intyga,
att många personer, synnerligast bland arbetareklassen, finnas, hvilka
utan svårighet, till och med i vanliga fall utan att blifva rigtigt rusiga,
på en dag — ibland endast på några timmar — förtärt 25 å 30 halfvor
Öl; att tall förekommit, då eu person i tre på hvarandra följande
dagar förtärt 50 å 60 halfvor Öl om dagen tillika med en liter spirituösa;
att en min granne — en smed omkring 50 år gammal — nu i minst
tio år vid oräkneliga tillfällen, på mindre än eu qvarts timma, förtärt
15 å 20 halfvor Öl. Vintertiden brukar han passa på ölutköraren,
då han reser förbi bostaden, och då i en handvänning konsumera nyss
nämnda antal halfvor Öl och sommartiden passar han ångbåtarne, då
de ankomma till Söråkers ångbåtsstation, der han under den lilla
stund, som desamma dröja vid bryggan innan de vända åter till staden,
med ledighet inmundigar 16 halfvor Öl. Detta antal är hans vanliga
reqvisition på en gång. Flickan, som passar upp, står då vid
hans sida och korkar upp buteljerna, hvilka nästan lika hastigt af
honom tömmas. Han begagnar aldrig glas, emedan han anser bruket
deraf allt för tidsödande. Vid sista tinget åberopade jag honom såsom
vittne i ölutskänkningsmål mot restauratriserna, då han, på fråga
om han, vid sina besök å ångbåten, sett några andra reqvirera och
köpa Öl, uppgaf, att han ständigt sjelf varit så upptagen af öldrickningeD,
att han icke haft tillfälle att iakttaga hvad som i hans närhet
passerat.

En person, hvilken jag i flera år haft i mitt arbete, och som
deri visat mycken pligtti ohet och duglighet, har så starkt begär efter
Öl, att han ofta, då söndagen kommer, i Öl förtär hela sin veckoaflöning,
som i vanliga fall icke understiger 20, men mången gång uppgår
till 25 kronor. Det är gifvet, att han dervid jemväl bjuder andra,
men jag är förvissad om, att han under söndagsdygnet sjelf förtär
minst 30 å 40 halfvor Öl.

Då aktioner hållas, eller andra större förrättningar, dit folk
sammankommer, försiggå å landsbygden, är det alldeles gifvet, att en,
två å tre ölutkörare med sina lass inställa sig i närheten af förrättningsstället.
Ölvagnarne bruka då i en hast omringas af folk, mest
ynglingar, hvilka om några timmar hafva förtärt det af ölkörarne
medhafda ölet. Att oordningar dervid vanligen uppstå torde vara
öfverflödigt att tillägga."

Vid denna skrifvelse finnes fogadt ett intyg af följande lydelse:
“Uti den i förestående skrifvelse lemnade uppgift derom att det ofta
förekommer bär på orten, att personer förtärt 20 k 30 och i enstaka
fall 40 å 50 halfbuteljer på en dag, ja, till och med endast på några

Onsdagen den 22 April, f. m.

N:o 21.

få timmar, instämma på begäran". Detta intyg är undertecknadt af Angående
21 framstående män inom orten, af hvilka några vid sina namn an- förändringar
tecknat antalet af de buteljer de sjelfva iakttagit en person konsumera; * ninqen
•så har en, Johan Nyländer, sett 3 personer utdricka 100 balfbuteljer rörande hanbi
på en eftermiddag, en annan, Julius Forsberg, sett eu person på eu deln med vin
dag tömma 20 hela buteljer o. s. v. nialt Af

detta hoppas jag, att kammaren skall finna, att mina uppgifter
vid sist hållna riksdag ej voro öfverdrifna, och jag vågar tro, att (Forts!)
man icke bör beskyllas för att vara nykterhetsfantast, om man med
•sådana fakta för ögonen blir något varm i uttalandet af sin önskan,
att något måtte göras i lagstiftningsväg för hämmande af dessa, moralen
•och den allmänna ordningen störande missbruk.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Annerstedt: Då Kongl. Maj: t i sin proposition föreslagit,
att de inskränkningar i fråga om försäljning af maltdrycker, som här
äro i fråga, icke skulle ega tillämpning med afseende å städernas planlagda
områden, har Kongl. Maj:t gjort det af skäl, att sådant icke är
behöfiigt. Detta af Kongl. Maj:t anförda skäl måste-från legislativ
synpunkt betraktas såsom fullt tillräckligt för det af Kongl. Maj:t
föreslagna undantaget, då Riksdagen sjelf i den skrifvelse, som låg till
grund för det ärende vi nu behandla, uttalat, “att tillverkning och
försäljning af maltdrycker vore en både loflig och i många afseenden
nyttig näring, i hvars utöfvande lagstiftaren endast i högsta nödfall
och undantagsvis borde hämmande ingripa". Det är tydligt, att vid
sådant förhållande behofvet måste vara ådagalagdt för att från legislativ
synpunkt inskränkning kan anses vara berättigad. Något sådant
behof har, såvidt jag kan fatta, lagutskottet icke i sitt betänkande
ådagalagt. Ty den af utskottet åberopade omständigheten, att “sådana
missbruk som de, hvilka det här gäller att stäfja, kunna förekomma
i städerna inom det planlagda området", torde vara ett allt för
svagt skäl, då detta kunna icke är något annat, än att det är tänkbart.
Jag hemställer, om icke hvarje loflig näring kan gifva anledning
till missbruk, och icke kan detta förhållande vara ett tillräckligt motiv
för införande af restriktiva bestämmelser för alla näringar. Kan man
derför icke ådagalägga, att missbruk verkligen förekommit, torde lagstiftaren
sakna skäl att för tänkbara missförhållanden stadga restriktiva
lagbestämmelser. Icke heller det skälet, att det skulle vara svårt
att skilja städernas planlagda områden från det icke planlagda området
och från landsbygden, synes med afseende å denna fråga kunna tillmätas
någon betydelse. Det är ju meningen, att magistraten skulle
utfärda sådana bestämmelser för de enskilde, och magistraten kan icke
vara okunnig om, hvar stadens planlagda område slutar och landets
vidtager, så att för denna myndighet kan ej uppkomma någon svårighet
att tillämpa lagen på sätt Kongl. Maj:ts förslag åsyftar.

Hvad slutligen beträffar otillräckligheten af polisbetjening i vissa
rikets mindre städer, torde detta skäl icke heller kunna tillmätas någon
större betydelse, då det icke är af erfarenheten ådagalagdt, att inom
stadens planlagda områden i förevarande afseende oordningar eller
borsta Kammarens Prat. 1801. N:o 21. 3

fi:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. in.

Angående missbruk verkligen uppstått, som påkalla ett inskridande från polisbevakförändringar
niugens sida. Det är lätt att finna, att förhållandet inom de bebyggda
1 lunqen stadsdelarne är sådant, att kringförande till försäljning af maltdrycker
rörande han- der inom aldrig kan komma att gifva anledning till de olägenheter, som
deln med vin detta försäljningssätt visat sig föranleda på landsbygden, och att, om
och malt- någon gång ett missförhållande skulle yppa sig, detta kan inom sådana
stadsdelar med lätthet på annat sätt förebyggas. Det torde derför
(Forts.) bäst öfverensstämma, med sunda lagstiftningsgrundsatser, att den nu
ifrågasatta lagstiftningen gifves det omfång, att den afhjelper de missförhållanden,
dem erfarenheten visat uppkomma, och låter de tänkta
missförhållandena lemnas å sido, helst det torde ligga i sakens natur,,
att, när dessa missförhållanden öfvergå från tänkta till verkliga, det då
torde blifva en lätt sak för lagstiftaren att för dem råda bot.

På dessa skäl hemställer jag, att Första Kammaren fattar beslut
i den rigtning, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla,
att Riksdagen icke funnit skäl till någon erinran mot förenämnda
framställning.

Herr Stråle: Såväl vid denna som vid föregående riksdagar hafva
åtskilliga motioner väckts i syfte att införa mer eller mindre stränga
bestämmelser mot äfven den lofiiga ölhandeln, bestämmelser, som i ett
och annat fäll gått ända derhän, att, om de blifvit bifallna, snart sagd!-all ölhandel på landsb}7gden blifvit omöjlig. Så mycket mera skälsynas
mig således de, hvilka tänka lika med mig, hafva att uttrycka
sin tacksamhet för Kongl. Maj:ts förslag, hvithet, såsom man kan säga,
“ställer kyrkan midt i byn“.

De föreslagna bestämmelserna i afseende å kringfarande ölhandlare
på landsbygden äro i sin helhet af stort behof påkallade. Också har
ingen opposition deremot veterligen egt rum, och lagutskottet har äfven,
delat den allmänna meningen härutinnan; men utskottet har gjort ett
litet tillägg, vid hvilket jag visserligen icke vill fästa synnerligt stor
vigt, men som jag anser mindre lämpligt, nemligen att föreskrifterna
skola utsträckas jemväl till städernas planlagda områden. Det är väl
möjligt, att inom en och annan stad med stora obebyggda områden,
som tillhöra den planlagda delen, en inskränkning i den ainbulatoriska
maltdryckshandeln skulle kunna i någon mån minska stadspolisens
besvär. På sätt den senaste talaren yttrade, synes magistraten dock
kunna utfärda sådana bestämmelser, att man med lätthet bör kunna,
märka, hvar skilnaden är mellan det planlagda och det icke planlagda
området, liksom, om oskick eger rum, polisen bör kunna ingripa.

De skäl, den senaste talaren anförde för uteslutande af detta tillägg,
synas mig fullt nöjaktiga, och jag anhåller att få instämma i hans
yrkande. Frågan synes väl icke vara af stor betydelse; men erfarenheten
har visat, att beträffande den temligen likartade frågan om
utskänkning och utminutering af bränvin, har i en och annan småstad
visat sig benägenhet till ganska långt gångna försök att inskränka
äfven det måttliga bruket åt denna vara; och det är icke omöjligt,
att fanatismen skulle på ett och annat ställe kunna komma fram
med försök att få mindre lämpliga bestämmelser i nu förevarande

N:o 2i.

Onsdagen den 22 April, f. m. 35

hänseende faststälda för stadens planlagda område. Det är en synnerligen
stor skilnad mellan landsbygden och de bebyggda delarne af en
stad; och de stora skäl, som finnas för en strängare lagstiftning på
landsbygden i detta fall, synas mig alldeles förlora sin betydelse, då
det blir fråga om stad, der polis finnes. Jag ber att få instämma med
reservanterna och hemställer, att kammaren icke måtte finna skäl till
någon erinran mot Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Sjöcrona: Den förste talaren gjorde icke något yrkande,
och de två andre talarne hafva inskränkt sig till det yrkande, att
Första Kammaren icke skulle biträda lagutskottets förslag derom, att
de i punkterna a, c, d och e föreslagna bestämmelser borde gälla i
stad utan inskränkning till dess icke planlagda område. Under sådana
förhållanden är denna fråga ofautligt liten. Jag skall emellertid, då
anmärkningar blifvit gjorda emot lagutskottets förslag, be att få yttra
några ord till försvar för detsamma.

Lagutskottet har i första rummet stödt sig på den, såsom jag
förmodar, allmänt erkända rigtiga grundsatsen, att samma lag skall gälla
i hela Sveriges rike, när icke några särskilda förhållanden gifva anledning
till undantag. Vi veta, att inom den administrativa lagstiftningens
område finnas flera bestämmelser, som äro meddelade särskildt för
städerna och för deras planlagda område, såsom t. ex. byggnadsstadgan,
brandstadgan och helsovårdsstadgan för städerna, hvilka innebära
strängare föreskrifter för städerna, än hvad som gäller för öfriga delar
af riket; men sällan torde väl förekomma, att en allmänt giltig bestämmelse
förklaras icke gälla inom städerna. Man har sagt, att anledningen,
hvarför denna inskränkning skulle göras, så att lagen icke
skulle få gälla för det planlagda området, är den, att öltillverkningen
är en loflig näring, som icke, utan ytterligt behof, på något sätt bör
inskränkas eller förhindras. Ja, om det vore fråga om detta, skulle
jag icke heller vara med om ett sådant uttalande, som utskottet gjort.
Men här är icke alls fråga om en inskränkning i näringsfriheten, utan
här gäller det endast att i den allmänna ordningens intresse kunna
stäfja ett ofog, som väl obestridligen kan förekomma lika väl inom som
utom det planlagda området.

Rigtigheten af hvad jag nu yttrat visar sig bäst, om man granskar
de skäl, som i statsrådsprotokollet åberopats för den föreslagna
inskränkningen. Det synes på sid. 6, att det ena skälet varit det,
att, enligt hvad en länsstyrelse erinrat, maltdryckers kringförande till
salu annorledes än inom hus eller å fartyg mindre ofta förekommer i
städerna. Det är således endast sagdt, att det mindre ofta förekommer,
men det är icke sagdt, att det icke kan förekomma. Om således
oordningar kunna ega rum inom det planlagda området, hvarför skulle
icke dessa få stäfjas lika väl der och på samma sätt, som de stäfjas
på andra ställen. Om t. ex. en ölutkörare, dag efter dag, stannar
midt på,gatan och säljer af hvad han medför på ett sådant sätt, att
en oloflig utskänkning derigenom främjas eller oordningar uppkomma,
hvarför skulle icke magistraten hafva rättighet att förbjuda tillverkaren
att vidare använda en sådan ölutkörare.

Angående
förändringa]-i lagstiftningen

rörande handeln
med vin
och maltdrycker

m. m.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Angående
förändringar
i lagstiftningen

rörande handeln
w.ed vin
och maltdrycker

in. m.
(Forts.)

Det andra skälet var, att polisbevakningen i allmänhet borde vara
tillräcklig att förekomma möjliga oordningar. Ja, det kan möjligen
vara händelsen i de större städerna, men jag tror mig veta, att i de
mindre och minsta städerna är polisbevakningen ganska knapp. Den
utgöres af en eller kanske två poliskonstaplar, af hvilka den ene sitter
på polisvaktkontoret, och den andre kan icke vara öfver allt.

Utskottet har vidare haft ett praktiskt skäl för sitt förslag, och
det är, att den ifrågavarande inskränkningen skulle visa sig svår i
tillämpningen. Det finnes, såsom bekant, många städer, som, till följd
af föreskriften i 1874 års byggnadsstadga, låtit uppgöra och utverkat
Kongl. Maj:ts fastställelse på stora stadsplaner, omfattande tiotal tunnland
jord, på hvilka icke finnes ett enda hus. Gränsen emellan det
planlagda och icke planlagda området finnes icke på något som helst
sätt utmärkt på marken. Om nu magistraten begagnar sin rätt att
utfärda förbud på den grund, att en person anses hafva främjat oordning
eller oloflig uIskänkning utom det planlagda området, och detta
skett i närheten af gränsen, skall man må hända få det uppbyggliga
skådespelet af tvister, huruvida han varit inom eller utom det planlagda
området. Man kan ju till och med tänka sig, att han sjelf och
hästen befunnit sig utom det planlagda området, men att kärran, der ölet
finnes, stått inom detsamma; och huru skall i sådant fall saken afgöras?

Några olägenheter kunna ju icke uppstå genom antagande af utskottets
förslag. Är det så, att det verkligen icke förekommer sådana
oordningar inom det planlagda området, då är ju lagens antagande
utan betydelse, enär den der icke kommer att tillämpas.

Jag kan således, för min del, icke finna, att något skäl förefinnes
att afslå hvad utskottet här hemstält. Jag ber dessutom att få erinra
derom, att Andra Kammaren redan godkänt utskottets hemställan.
Skulle nu Första Kammaren besluta någonting annat, och båda kamrarne
således stanna i olika beslut, vet jag verkligen icke, huru dessa
skola kunna sammanjemkas.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr von Krusenstjerna: Denna kammare har hittills troget
stält sig på den ståndpunkt, i fråga om restriktiva bestämmelser för
maltdrycksförsäljningen, att icke gå längre än behofvet oundgängligen
kräfver. Förliden riksdag förkastade denna kammare då väckta förslag
att till städerna utsträcka ifrågasatta inskränkningar i handlandenas
försäljningsrätt och ansåg det vara tillräckligt att införa dem
endast för landsbygden. Oaktadt den siste ärade talarens anförande
kan jag, för min del, icke inse, att han visat, att det förefinnes något
verkligt behof att här gå längre än Kongl. Maj:t föreslagit. Det är
derför jag hoppas, att denna kammare, i enlighet med förut uttalade
åsigter, icke måtte gå längre än Kongl. Maj:ts proposition afser. Jag
hemställer derför om bifall till det af herr Annerstedt framstälda yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu föredragna utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet deri hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Anner -

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. va.

stedt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att
Riksdagen icke funnit skäl till någon erinran mot förevarande framställning.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr
Annerstedts yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 30, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Vej;

Vinner Nej, bifalles herr Annerstedts yrkande, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen icke funnit
skäl till någon erinran mot förevarande framställning.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—41;
Nej—55.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis til! afgörande statsutskottets
den 18 och 21 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

1 och 2 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

3 punkten.

Herr statsrådet Wennerberg: Det är icke för att söka få ett
annat resultat än utskottets, som jag begärt ordet i denna punkt, då
jag finner, att utskottet varit fullt ense om att nedsätta det af Kongl.
Maj:t begärda anslaget. Jag anser mig blott böra påminna derom,
att sedan det, på mycket goda skäl, begärts en assistent och äfven
aflöning till en amanuens vid den ifrågavarande institutionen i Lund,
och Kongl. Maj:t ansett, att möjligen anslaget till denna amanuens
kunde för närvarande undvaras, utskottet har gått ännu längre och

Anslag till
patologiska
institutionen
i Lund.

N:o 21.

Anslag till
patologiska
institutionen
i Lund.
(Forts.)

Angående
teckningslärarnes
vid
allmänna
läroverken
löneförmåner.

Onsdagen den 22 April, t. m.

hemstält om ett anslag af endast 500 kronor. Det är dock ej detta,
utan blott ett uttryck i slutet af utskottets motivering, hvarpå jag nu
vill fästa kammarens uppmärksamhet.

Det heter der rörande dessa 500 kronor, att om detta belopp
stäldes till Kongl. Maj:ts disposition, “skulle behofvet af ökad personal
blifva på ett tillfredsställande sätt tillgodosedt.“ Jag tror icke,
att någon, som varit med om detta beslut, kuunat tro, att sålunda
“behofvet skulle blifva på ett tillfredsställande sätt tillgodosedt“. Det
må emellertid nu blifva på det sätt som är möjligt. Emellertid tager
jag för gifvet, att eu förnyad begäran från universitetet i Lund kommer
att framläggas, och då skall säkerligen den departementschef, som
då har hand om ärendet, gä till Riksdagen med förnyad begäran om
hela det anslag, som här ifrågasatts.

Herr Boström: Med anledning af det yttrande, som vi nyss
hörde från statsrådsbänken, tager jag mig friheten upplysa kammaren
om, att Första Kammarens ledamöter i statsutskottet hade, då denna
fråga förekom till behandling inom utskottet, stält sig på den sida,
som yrkade bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att nemligen ett anslag
af 1,500 kronor skulle beviljas till bestridande af aflöning för en
assistent vid denna institution. Andra Kammarens ledamöter i statsutskottet
hade, vid frågans behandling på afdelningen, velat yrka bifall
till de 500 kronor, som af vederbörande myndighet blifvit äskade
till aflöning af en amanuens. Då detta emellertid icke förelåg i den
kongl. propositionen, stälde desse sig på rent afslag. För att förekomma
en gemensam votering i denna fråga, som i allmänhet ansågs
vara af en temligen underordnad beskaffenhet, enades man inom utskottet
om dessa 500 kronor på extra stat till en assistent vid den
ifrågavarande institutionen.

Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

4—6 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

7 punkten.

Herr Boström: Genom ett förbiseende af utskottets kansli har
mitt namn icke blifvit antecknadt såsom reservant vid den nu föredragna
punkten. Jag hade nemligen inom utskottet yrkat bifall till
herr Rom bergs motion, på de grunder, som af hohom blifvit anförda.
Förhållandet är nemligen, såsom herrarne finna af protokollet, att dessa
teckningslärares aflöning utgår med 1,000 kronor i lista graden, 1,250
kronor i 2:a graden och 1,500 kronor i 3:e graden. För dessa aflöningar
skola de tjenstgöra 15 timmar i veckan och erhålla dessutom
för de timmar, som de läsa deröfver, eu extra ersättning, som årligen

N:o 21.

Onsdagen den 22 April. f. m.

''Utgår med 75 kronor för hvarje timme, om han är i l:a eller 2:a
lönegraden, men med 100 kronor, om han är i 3:e lönegraden. Nu
behagade herrarne finna af motionen, att dessa teckningslärare f.jenstgöra
ända till 36 timmar i veckan; i stället för att hafva endast ett
antal af 15 timmar, är följden den, att den kontanta lönen kan uppgå
endast till hälften af de belopp, som de uppbära, och att de sålunda,
i händelse af sjukdom, icke hafva rättighet att få någon andel af detta
extra lönetillägg. Nu är förhållandet, såsom herrarne torde påminna
sig, att dessa lärare vid sjukdomsfall skola afstå \ af lönen. Vore
det nu så, att dessa lärare finge tillgodogöra sig äfven en andel af
den ersättning, de hafva för extra timmar, vore deras ställning icke
så beklagansvärd, men så är icke förhållandet. Det kan sålunda inträffa,
att en teckningslärare, ehuru han tjenstgör 36 timmar i veckan,
i händelse af sjukdom, icke får uppbära mer än 750 kronor i
aflöning. Detta synes väl vara ett orimligt förhållande. Det är visserligen
sant, att man bör vara försigtig att ingå på nya omregleringar
af eu stat som denna, men jag anser, för min del. att detta icke är
någon som helst omreglering af lönerna, utan endast en förändring af
vilkoren för lönernas uppbärande. Jag tror derför, att de motiv, som
motionären framhållit, äro synnerligen beaktansvärda, och då den summa,
hvarom här är fråga att utgå af statsmedel, är högst obetydlig,
och denna fråga i och för sig har en synnerligen liten pörte, tager jag
mig friheten att yrka bifall till motionärens förslag.

Herr Törnebladh: Jag vill visserligen icke neka, att ett skäl
skulle kunna åberopas emot bifall till denna motion, och det är det
skälet, som ofta framhållits, och detta icke utan fog, att framställningen
i ämnet icke har kommit från Kongl. Maj:t. I förevarande fall äro
•dock förhållandena sådana, att detta skäl icke synes hafva samma
.giltighet som annars. Kongl. Maj:ts i fjor framlagda förslag om lönereglering
för lärarne vid de allmänna läroverken afsåg äfven teckningslärarne
och åsyftade sålunda jemväl ett afhjelpande af de missförhållanden,
som nu, utan tvifvel, ega rum med teckningslärarne, i händelse
de blifva sjuka. Detta förslag vann icke Riksdagens bifall. Det är
temligen gifvet, att ett likartadt förslag, vare sig det hade kommit
från Kongl. Maj:t eller från enskild motionär, icke skulle hafva kunnat
påräkna Riksdagens bifall, då saken står i så nära samband med löneregleringen
i dess helhet för läroverken, och äfven om, såsom man väl
har anledning att hoppas, Första Kammaren skulle hafva bifallit detsamma,
skulle det kanske icke lyckats tillvinna sig hela Riksdagens
.godkännande. Det förslag, som nu föreligger, sammanhänger dock
icke på ett så nära sätt med löneregleringen. Det innebär icke någon
definitiv, utan endast en provisorisk lösning af frågan, och det medför
en eventuel utgift för statsverket af så ringa betydelse, att statsbudgeten
icke i någon mån behöfver ökas i anledning deraf. Det afser
nemligen blott och bart att, i händelse en eller annan teckningslärare
blir sjuk, Kongl. Maj:t skulle kunna af det stora reservationsanslaget
för de allmänna läroverken utbetala hvad som till hans vikarie erfordras
enligt de nya bestämmelserna, således detsamma, som nu före -

Anqående
teckningslärarnes
vid
allmänna
läroverken
löneförmåner.

(Forts.)

N:0 21.

Angående
teckningslärarnes
vid
allmänna
läroverken
löneförmåner.

(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

kommer i afseende på öfriga lärare vid läroverken. Detta reservationsanslag
är temligen stort och omfattande, men utgifterna för det lm
ifrågavarande ändamålet, nemligen vikarieersättning vid sjukdom, jemförelsevis
små och vexlande. Det ena året äro kanske 10 lärare
sjuka, det andra kan det ju vara 12, men det tredje året är det icke flere
än 8, och med det nämnda anslaget skulle det icke vara svårt att
ordna denna sak. Då Kong!. Maj:t nu redan har denna rätt i fråga
om öfriga lärare, synes det vara fullt rättvist, att det skulle kunna
ske äfven i afseende på teckningslärarne, hvilkas arbete i många fall
hufvudsakligen afiönas med godtgörelse för extra timmar.

Hvad motionären föreslagit är visserligen icke så förmånligt som
hvad den kongl. propositionen i fjor afsåg, men det är dock någon
förbättring, och den är, såsom jag försökt visa, för statsverket af ingen
betydelse, men den kan blifva af ganska stor betydelse lör den enskilde
teckningsläraren, som under eu längre eller kortare tid, i synnerhet
i förra fallet, af sjukdom är hindrad att bestrida sin tjenst och
sålunda går miste om en ganska väsentlig del af sin aflöning.

Under sådana förhållanden och då det nu framlagda förslaget
icke kan utgöra ett hinder för den fullständiga löneregleringen för
allmänna läroverken, utan blott är ett afhjelpande af ett partielt behof
af mycket liten utsträckning, tror jag, att kammaren med full
trygghet, så vida icke något hinder derför möter ifrån Kongl. Maj:ts
sida, hvilket jag antager dock icke är förhållandet, kan bifalla den
ifrågavarande motionen och derigenom, utan att ådraga statsverket
någon nämnvärd uppoffring, gifva åtminstone en tillfällig rättvisa åt
en lärarecorps, som arbetar, i synnernet vid sjukdomsfall, under särdelestryckta
förhållanden.

Jag begagnar nu tillfället att protestera emot den del af motiveringen,
som säger, att man icke skulle kunna vidtaga något slagspartielt
afhjelpande af en eller annan felaktighet i den nuvarande
organisationen, emedan man derigenom skulle kunna undanskjuta den
stora reformen. Huru dermed än må vara, tror jag, att kammaren
har den erfarenhet, att en stor reform icke lider något, utan att det
understundom kan vara nyttigt, om, vid dess första framläggande, eu
och annan stötesten har blifvit undanröjd, som iigger i vägen och
hindrar dess framgång, hvilken visserligen icke är så alldeles säker,,
åsminstone genast.

Jag instämmer med den förste talaren.

Herr statsrådet Wennerberg: Att jag till fullo känner och erkänner
beklagligheten af den undantagsställning, uti hvilken teckningslärarne
stå, det torde tillräckligt framgå af den kongl. propositionen
angående de allmänna lävoverken, som vid förliden riksdag framlades.
Att dock, under detta erkännande, det icke från Kongl. Maj:ts sida
varit något skäl att göra en utbrytning från hela den proposition, som,.
om Gud vill, nästa riksdag skall aflemnas, tror jag också att kammaren
skall finna varit lämpligt. Då emellertid, genom eu särskild motion,
fråga nu blifvit väckt om att särskilt behandla denna del, som, såsom
rigtigt är framhållet, icke står i något synnerligt nära förhållande

Onsdagen den 22 April, f. in.

N:o 21.

till hela den (Kriga frågan, så kan jag icke annat än på det lifiigaste
instämma såväl med den förste som den andre talaren och finner det
vara synnerligen välbetänkt, om Riksdagen redan nu befinnes villig
att afhjelpa det missförhållande, som drabbat teckningslärarne.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall til! utskottets hemställan
och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

8 punkten.

Herr Wieselgren: De förhållanden, som af chefen för ecklesiastikdepartementet
konstaterats i hans anförande till statsrådsprotokollet,
nemligen “att de större och bättre flickskolornas ekonomiska ställning
i allmänhet är otillfredsställande, oftast dålig, och att deraf härflyta
många stora och beaktansvärda olägenheter" hafva äfven af statsutskottet
uppskattats och ledt till ett tillstyrkande af Kong!. Maj-.ts
för Riksdagen framlagda förslag. Den enda skiluaden mellan den
motion, som jag i likhet med en ledamot af medkammaren tillåtit mig
väcka, och detta Kong!. Maj:ts förslag är i fråga om anslagsbeloppet.
Jag har trott mig i den motivering, herr ecklesiastikministern vid ärendets
föredragning inför Kongl. Maj:t begagnat, finna en tillräcklig anledning
att väcka sagda motion om ett högre anslagsbelopp, utan att
dermed hafva på något sätt trädt Kongl. Maj:ts uppfattning för nära.
Ty det är alldeles tydligt, att det lägre belopp, vid hvilket Kongl.
Maj:t stannat, förestafvats af de då för handen varande krafvel från
andra håll, hvilka gjort, att ecklesiastikministern icke funnit sig kunna
begära högre belopp, än lian då gjorde. Men hela motiveringen i
hans anförande visar, att det säkerligen icke skulle varit honom emot,
om han haft rådrum att begära mera. Han yttrade nemligen: “ty skulle
de^sa skolor i följd af bristande understöd gå tillbaka och försämras eller
på vissa orter alldeles duka under, så skulle utan tvifvel svårigheterna
vid den vigtiga frågans lösning betydligt ökas.“ Och om dessa lians
ord sammanställas med ett följande yttrande: “För närvarande vänta
ansökningar om dylikt understöd från 69 skolor, hvilka alla synas förtjenta
att deraf komma i åtnjutande, på Eders Kongl. Maj:ts afgörande.
Härvid måste antingen en del skolor lemuas utan all hjelp, eller ock
måste en ytterligare inknappning göras utöfver den, som 1888 vidtogs,
å de äldre skolornas redan förut otillräckliga understödsbelopp“ —
så förefaller det mig, som om jag i denna motivering skulle hafva det
allra bästa skäl för min framställning om ett högre anslag än det,
vid hvilket han stannat. Mycket väl kunde jag ock förutse, att vid
den tid, då åttonde hufvudtiteln skulle komma till behandling, Riksdagen
förändrat förhållandet mellan Kongl. Maj:ts anslagskraf, sådana
de vid tiden för detta yttrandes afgifvande till statsrådsprotokollet

Höjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom -

N:o 21. 42 Onsdagen den 22 April, f. m.

Höjning eif förefunnos, och de för statsutgifternas bestridande tillgängliga tillgångar;
högre flcolor oc^ iaS v^8ar påminna kammaren, att de redan försiggångna gemenför
qvinlig samma voteringarna onekligen också haft denna verkan. Det lilla
ungdom. belopp som här vid lag skulle komma i fråga att gifvas utöfver hvad,
(Forts.) som af Kong!. Maj:t begärts och af statsutskottet tillstyrkts, kan således
icke nu på statsregleringen utöfva det allra minsta inflytande.
Det skulle deremot kunna medföra obestridligt gagn för och vara af
den gynsammaste inverkan på åtskilliga af dessa flickskolor, hvilkas
stora betydelse ingen bestrider. Just det förhållande, som af herr
ecklesiastikministern påpekats, att det nemligen gäller att antingen
tillbakavisa förtjenta skolors anhållan om understöd eller att nedsätta
de belopp, hvilka de äldre skolorna redan fått och hvilka på sätt och
vis ingått i deras förutsättningar för möjligheten att allt fort upprätthålla
sin ekonomiska tillvaro, synes mig utgöra ett tillräckligt motiv
för mig att till kammarens benägna behjertande hemställa, huruvida
icke bifall till det högre beloppet här vid lag skulle kunna lemnas. Jag
hoppas, att till denna min framställning, för så vidt den finnes befogad,
röna något understöd från herr ecklesiastikministern, hvars
intresse för dessa högre flickskolor icke kan betviflas. Jag ber derför,
herr talman, få yrka bifall till min i ärendet afgifna motion.

Herr Tam in, Hugo: Jag hyser visserligen det allra lifligaste intresse
för denna undervisning, men att, på sätt nu föreslagits särskildt
af motionärerna, gifva dessa skolor, sådana de äro organiserade, allt
större och större anslag och dymedelst främja deras utveckling i eu
efter min uppfattning skef rigtning finner jag ganska betänkligt. Det
är visserligen väl, att dessa skolor få understöd, men det finnes en
sak, som enligt min tanke är vigtigare, nemligen att denna undervisning
drifves så och ledes i sådana banor, att den icke måtte mera
skada än gagna. Det hufvudsakliga vilkoret är för mig således, när
orgauisationen blir sådan, att dessa skolor fylla det mål, som med dem
afsetts, och att icke hela fiickundervisningen drifves på sned.

Då detta allmänna behof af som man säger “uppfostran11 först
väcktes inom alla klasser, tog denna en nästan uteslutande intellektuel
rigtning. Man kastade sina barn in i skolor, hvilka den ena i högre
grad än den andra lade an på att utveckla kunskaperna. Men detta
leder till, om jag så får säga, halfbildning; den ena delen af menniskan
— hufvudet —- utvecklas, under det den andra — karakteren — lätt
blir förkrympt, Det är med afseende å de skolor, hvilka äro ämnade
att utbilda våra flickor, som en gång böra blifva kärnan i de blifvande
hemmen och från hvilkas sköt ett kommande slägte skall springa, allra
mest af vigt, att undervisningen icke bedrifves så, att den blir något
annat än den bör vara. Såsom nu tillgår, sysselsättas flickorna till
den grad med läsning, att det är omöjligt för dem att kunna egna
sig i någon mån åt hemmet. Hela dagen och eftermiddagen upptages
med läsning; bundna vid boken, äro de skilda från familjen, från
syskonen och alla de små göromål, som i hemmen förekomma, och
derigenom utbildas ytterst lätt hos dem en viss sjelfviskhet. Sedermera,
då det lidit mera framåt och skolan skall lemnas, är flickan led

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f m

vid hela läsningen, och i bästa fall försöker hon sig på husliga sysselsättningar,
som förekomma henne främmande och föga intressanta; men
allt för ofta öfverlemnar hon sig åt ett lif, som har lefnadsnjutningen
till sin grundton och bufvudsakliga föremål — men i sjelfva verket
preglas af tråkighet.

Det är derför jag anser ^let så vigtigt att, innan man fortskrider
på den vägen att allt mer understödja skolorna sådana de äro, man
griper sig an med organisationen och ser till, att’den föres i sådan
retning, att man kommer till ett godt resultat.

De anmärkningar, jag således vågat göra mot skolorna, gälla
väsentligen det förhållandet, att de alldeles för mycket upptaga tiden
med läsning. Det förekommer inom dem en öfveransträngning, som
särskilt på flickor i deras tillväxtålder måste verka högst skadligt.
Jag skall icke trötta herrarne med några tabeller i detta hänseende,
af hvilka jag uppgjort några stycken. Jag har dervid haft till ledning
läroverkskomiténs beräkning 1884 och jemfört dessa med de antagligen
bästa utredningar i hygieniskt afseende, som i saken egt rum,
nemligen dem som år 1884 uppgjorts i Elsass-Lothringen af eu komité,
bestående af 15 läkare. För att taga den sista tabellen, så visar den,
att flickor från 8 till 16 år, om man beräknar deras hem- och skolarbete,
äro underkastade ett öfverarbete, som från en timme vid 9 år
ständigt stiger, tills öfverarbetet per dag vid 16 år går upp till 2\
timmar. Då dertill lägges det s. k. frivilliga arbetet, företrädesvis
•musik och annat som de pligtskyldigast skola öfvas uti, så ökas öfverarbetet
med ytterligare ^ till en timme. Det är ett faktum, konstateradt
af komitén, att 62 procent af flickor i skolåldern äro med sjukliga
affekter behäftade.

Dock får man icke lägga all skuld på skolan, men man må tillse,
att skolan icke medverkar till förvärrande af detta onda. Som målet
för all ungdomens uppfostran kan man gerna sätta det gamla latinska
ordspråket “mens sana sano in corpore‘‘, sund ande i sund kropp;
begge två äro lika nödvändiga. Och för att nu åstadkomma detta
resultat, är det alldeles nödvändigt, att undervisningen i flickskolorna
ställes på annat sätt än nu. Man måste, enligt min tanke, ordna den
betydligt mera praktiskt, än hvad nu är förhållandet, och undvika att
utveckla flickskolorna efter våra elementarläroverks för gossar mönster.
Jag står ännu qvar på den gammalmodiga ståndpunkten, att qvinnans
uppgift och mannens icke sammanfalla. Jag anser således, att i denna
organisation mångläseriet måste inskränkas, och vid den undervisning
som meddelas ej förloras tanken på att qvinnans högsta uppgift dock
är i hemmet och derför ej bör vara uteslutande en teoretisk. Det
kan mycket väl låta sig göra att läsa vetenskapliga ämnen på sådant
sätt, att denna fordran blir tillgodsedd. Hvad jag för min del anser
nödvändigt, om qvinnan skall utbildas för lifvets kraf och icke endast
samla ett ökadt förråd af kunskaper, är, att i skolorna införes undervisning
i den teoretiska och praktiska ekonomien. Hvad jag med
teoretisk ekonomi i detta fäll menar är, att då t. ex kemi och fysik
förekomma i undervisningen, så läsas dessa ämnen på sådant sätt, att
man sysselsätter sig med de delar, i hvilka tillämpning kan ske på

Höjning af
anslaget till
högre skolor
lör qvinlig
ungdom.
(Forts.)

N:o 21.

Höjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)

Onsdagen den 22 April, f. m.

hvardagliga företeelser inom hemmen. Att man således, under det man
rör sig i vetenskapens sferer, dock alltid känner hemmets mark. Det
är detta samlif mellan hemmet och skolan, som jag anser så ytterst
nödvändigt. Jag skall taga ett vanligt exempel. I hemmet säger man,
att fläsk och potatis äro utmärkta ämnen. Nå väl, skolan kan mycket
väl meddela, hvarför de äro detta, på g-ent kemiska grunder. På sådant
sätt behöfver ej undervisningen göra flickan främmande för hemlifvets
husliga anda; om den ställes i samband och göres till ett samintresse
med lifvet.

Förslaget att införa träslöjd i flickskolan visar, huru främmande
i sjelfva verket tanken på qvinnans särskilda ställning och hennes speciella
uppgift i lifvet varit t. ex. för komitén. Hvad skulle detta tjena till?
För min del tycker jag, att det vore ofantligt mycket bättre att med
skolan förena en sysselsättning, som kan bedrifvas äfven inom den
husliga sferen. Dit räknar jag den ingalunda föraktansvärda kokkonsten,
tvättning, tillklippning af kläder och dylikt; detta kan lika
väl användas som rekreationsmedel eller för öfnings skull som träslöjden
eller annat. Med ett ord, jag anser högst nödvändigt, att
denna organisation drifves in i sådana banor, att resultatet blir eu
praktisk utveckling äfven i skolan. Jag vill dermed visst icke säga,
att man skall grundligt lära dem allt detta, sådant sätter jag icke i
fråga, men sträfvan äfven i skolan bör vara att väcka lust — och ej
som nu — motsatsen för hemmets sysslor.

Jag skall icke trötta herrarne längre i detta ämne. Jag vilt
blott tillägga, att detta icke är ett förryckt foster ur min hjerna, utan,
såsom herrarne kunna se, förekomma i det utlåtande, som af Kong!.
Maj:t afgifvit tillräckliga antydningar i samma rigtning från såväl det
ena som andra hållet. Sådana skolor ha för öfrigt tagit ofantligt stor
fart älven på andra ställen. Så förekomma just dessa ämnen införda
t. ex. i Tyskland företrädesvis i Wiirtembergs skolor, vidare i England
och Skottland, der skolor för lärarinnors utbildning inrättats vid
South Kensington i London, i Liverpool och Glasgow. Staten betalar
der 8 shillings för hvarje elev, som genomgår kursen. 1886 voro der
746, skolor i hvilka meddelades undervisning i dessa ämnen åt 24,526
flickor, hvilka då togo examen. På samma sätt ha dylika skolor inrättats
i Belgien och äfven i Frankrike.

Jag har med detta velat säga, att jag anser, att, innan man fortsätter
att understödja nya skolor, man framför allt böra gripa sig an
med den organisation, som Kong!. Maj:t antydt, och se till, att utvecklingen
går i eu rätt rigtning. Ty, mine herrar, det är dock på
mödrarna som hemmet egentligen beror, det är på deras utveckling åt
rätt håll som äfven hela nationen till sist beror. Och det är nog
sant, hvad en tysk författare, rektor Ernst, säger: “jag kan icke bevisa
det statistiskt, men det är min bestämda öfvertygelse, att 9/10,
af förbrytare och misslyckade subjekt äro komne derhän till följd af
dåliga hem — modern och hustrun skapa hemmen“. Det är hemmet,
som är vigtigast och störst, det är hemmet, ur hvilket de goda krafterna
skola spira. Och derför lägger jag en så ofantlig vigt på flickor -

Onsdagen den 22 April. f. in.

N:o 21.

tias uppfostran och önskar för min del, att fiickundervisningens ordnande
med hänsyn till det praktiska lifvets kraf måtte få nedtränga
icke blott till dessa högre skolor, utan till alla skolor i vårt land, ty
■den behöfves lika väl i fattigmans koja och den rikes palats såsom
den grund, på hvilken framtiden skall byggas. Och detta kan, så vidt
jag kan se, endast ske på ett sätt, nemligen att dessa ämnen blifva
•obligatoriskt införda i lärarinneseminarierna och lärarinneskolorna, ty
om icke organen äro rigtade åt praktiskt håll, så blir det intet af
med det hela.

Jag har för min del icke velat motsätta mig förslaget att höja
anslaget till 100,000 kronor, men jag har önskat betona, att jag tror
man icke bör fortgå för långt på den vägen att höja anslaget till
dessa skolor, uti hvilka, säga hvad man säga vill, det dock råder ett
temligen kaotiskt tillstånd, då den ena skolan drifver undervisningen
så och den andra så. Vigten ligger på att rigtningen är rätt, och
.går den åt rätt håll, så hoppas jag för min del, att icke blott de af
motionären föreslagna 140,000 kronor, utan vida större belopp skola
nedläggas på en utbildning, som kanske för nationen är den allra
vigtigaste. Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Törnebladh: Jag skall icke inlåta mig på någon vidlyftigare
pedagogisk diskussion, så mycket mindre som jag i hufvudsak
■öfverensstämmer med den siste ärade talaren, nemligen beträdande
målet. Huru nu detta mål skall kunna vinnas, genom hvilka medel
praktiskt sinne och praktisk verksamhet skola befrämjas, tillhör mig
icke att i denna stund närmare betrakta. Det är en fråga och eu
uppgift, som har förelegat ända från den tid, då skolundervisning i
■den ena eller andra formen förekommit, och deri kommer allt jemnt
.att diskuteras, så länge det uppväxande slägtet skall uppfostras till
att blifva dugliga och aktningsvärda medlemmar i samhället. Jag vill
dock i förbigående anmärka, att skolans karakter att‘vara praktisk
är mycket svår att bedöma. Det händer så lätt, att genom införandet
af praktiska ämnen i skolan man gifver dessa en mer teoretisk
behandling än de borde hafva, och genom att för mycket lita till
skolans praktiska uppfostran försvagas den praktiska uppfostran, som
hemmet alltid måste lemna vid sidan af och, jag vågar tillägga, öfver
skolans. Det är fullkomligt rätt, att de unga flickorna för det ändamålet
icke böra allt för mycket hållas från hemmet eller allt för
mycket sysselsätta sig med läsning och, jag skulle vilja tillägga, framför
allt icke för mycket upptagas af den fysiskt och intellektuelt i
många fäll så förödande pianospelningen. Visst är, huru dermed än
förhåller sig, att våra skolor arbeta under olika förhållanden mot de
tyska och särskildt de i Elsass-Lothringen, om hvilka man talat. Vi
hafva bland annat, både i flick- och gosskolorna, den oskattbara fördelen
af långa ferier, särskildt sommarferier, under hvilka den fysiska
utbildningen och hemmets förädlande, praktiskt uppfostrande inflytande
kan göra sig gällande, om nemligen tiden användes rätt, något som
jag tror icke alltid vara fallet, vare sig beträffande det ena eller andra
slaget af lärjungar. Vidare får jag fästa uppmärksamheten derpå, att

Höjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.

(Forts.)

W:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Höjning af med de fordringar, som uu börja framträda, att det qvinliga slägtet
höqrefliolor 1 skolorna erhålla vissa för befattningar i statens eller kommu lför

Qvinlig nens tjensK framför allt statens, nödvändiga förutsättningar i kunskapsämne»».
'' väg, har det blifvit oundgängligt att forcera det intellektuella arbetet
(Forts.) litet mera, äit nyttigt skulle vara, då man tänker på den qvinliga utbildningen
mera idealt uppfattad och såsom grundläggande för den
blifvande husmoderliga eller inom familjen på annat sätt utöfvade verksamheten.
Men allt detta hänvisar ytterst derpå, .att huru våra skolor
än komma att ordnas, behöfva vi goda, skickliga och moraliskt inflytelserika
lärarinnor, och med det tryck, hvarunder den qvinliga
skolundervisningen laborerar, har det visat sig, att skolorna icke kunnat
förskaffa sig nödiga medel för att dermed aflöna lärarinnorna så, som
behöfligt är, för att de i längden skola kunna hålla ut med sitt ansträngande
kall på ett för dem sjelfva och deras elever välsignelserikt
sätt. Det är derför att detta understöd till flickskolorna, som afser
att åt lärarinnorna, som nu i allmänhet hafva en knapp aflöning, bereda
en bättre bergning, är'' så ytterst angeläget, som jag för min del
biträdt dei’as mening, som hållit sig till den lägre, af Kong]. Maj:t
föreslagna siffran, och detta af det skäl, som, enligt min tanke fullkomligt
rigtigt och grundadt, finnes i den kongl. propositionen framstäldt,
nemligen att, då frågan, som är mycket omfattande och mångsidig
samt fordrar en grundlig utredning, nu icke kunnat slutligt pröfvas,
man icke bör med ens taga steget för långt, utan nöja sig med något
för tillfället, något som vid detta tillfälle kan föreslås och kan gå.
Ty jag kan icke dölja, att om vi, i en för öfrigt mycket förklarlig och
aktningsvärd medkänsla för flickskolorna, mot hvilka jag, såsom medlem
i styrelsen för eu dylik, visst icke har skäl att vara omild, skulle
höja anslaget till 140,000 kronor, detta skulle kunna besvaras med
att hela höjningen från de nuvarande 70,000 kronorna voterades bort
på annat håll. Men då det nu är så lyckligt, att icke någon reservation
föreligger i utskottet mot tillstyrkande af ansiaget på 100,000
kronor, skulle jag för min del välja dessa 100,000, som äro någorlunda
trygga, och hvarmed redan rätt mycket vore vunnet, medan utredning
ännu pågår, och jag vill, mot hvad den förste ärade talaren
anförde, erinra, att hvad i statsrådsprotokollet säges om de skolor, som
skulle få nedsatt anslag eller alldeles icke komma i åtnjutande af statsunderstöd,
gälde, om jag icke misstager mig, förhållandena under januari
1891 eller, rättare sagdt, såsom de komma att förblifva under
1891. Kongl. Maj:ts proposition är nemligen grundad derpå att, vid
pröfning af anslagsbehofven för åren 1891—1893, man med närvarande
tillgångar nödgats nedsätta anslagen för vissa skolor eller gifva mindre,
än man eljest skulle hafva gjort. Ett förhöjdt anslag i enlighet med
kongl. propositionen bör således under treårsperioden 1891—1893 eller
rättare sagdt under 1892 och 1893 komma att uträtta så mycket,
att, medan för skolornas uppehållande under tiden nödtorftligen är
sörjdt, frågan till nästa gång, då treårsanslaget kommer före, vunnit
sin utredning, och kan vinna ekonomisk lösning inom Riksdagen,
hvilket i sjelfva verket beror på att alla förslagsmeningar allsidigt
pröfvas och allsidigt framläggas. Under sådana förhållanden och då.

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

jag anser det tryggare att bevilja det förhöjda anslaget på 100,000
kronor, än att vid kammarens bifall till den högre summan af 140,000
kronor riskera att icke erhålla den af Kongl. Maj:t föreslagna och af
utskottet tillstyrkta förhöjningen af 30,000 kronor, tillåter jag mig att
yrka bifall till utskottets föreliggande hemställan.

Herr JBilling: Jag skall alldeles icke inlåta mig i diskussion om
det stycke pedagogik, som förekommer i statsutskottets föreliggande
utlåtande, sid. 26, och genom en talare från statsutskottet äfven framdragits.
Jag vill så mycket mindre gorå det, som jag i hufvudsak
med honom instämmer, och som bedömandet af dessa pedagogiska
frågor alldeles icke synes mig kunna inverka på hvad här för mig är
hufvudsaken. Denna är att om möjligt söka utverka Första Kammarens
bifall till de framlagda motionerna.

Statsutskottet säger sig sakna anledning att tillstyrka Riksdagen
att gå utöfver den af Kong!. Maj:t föreslagna summan. För min de!
saknar jag icke anledning att föreslå detta. Jag har samlat anledningar
till ett sådant yrkande under många år. Jag förmodar, att det
icke finnes någon i kammaren, som direkt sysselsatt sig med flickskolornas
ekonomiska bekymmer i lika hög grad som jag. I tvenne
städer har jag varit med om att tigga i hop några kronor här och
några der för att få en flickskola till stånd. Sedermera har jag dels
såsom rektor och dels såsom eforus för flickskolor år efter år på det
ena stället lika så väl som på det andra förnummit, att de lida af ett
verkligt betryck, och att det för dem är i högsta grad eländigt stäldt,
ja, så illa att, om man verkligen vill understödja denna verksamhet,
det knappast kan försvarås, att detta understöd icke blifvit bättre än
hittills varit fallet.

Om Första Kammaren nu skulle vilja bifalla motionärernas förslag,
skulle Första Kammaren hafva det allra starkaste stöd af de auktoriteter,
som yttrat sig i frågan. Om man genomläser Kongl. Maj:ts
proposition rörande denna punkt, skall man icke kunna undgå att
finna, att motiveringen skulle passat ännu bättre till ett förslag att
höja det ifrågavarande anslaget till 140,000 kronor än för att höja
det till 100,000 kronor, såsom nu blifvit begärdt. Ty motiveringen
är sådan att, om man undantager de sista raderna, man förvånas, att
icke slutet blifvit en högre anslagsbegäran än nu är fallet. Det enda
skälet, hvarför icke Kongl. Maj:t begärt det högre anslaget, skulle vara,
att det finnes så många andra behof att tillfredsställa, hvarför han
ansett, att man måste nöja sig med det minsta och oumbärligaste. Den
andra auktoriteten finner man i Riksdagen sjelf. Riksdagen har upprepade
gånger i fråga om anslaget till de högre flickskolorna sagt, att
högsta beloppet, hvarmed dessa skolor böra understödjas, vore 3,000
kronor för hvar och en. Men då man uttrycker sig så, är meningen
att åtminstone några skola erhålla statsunderstöd till belopp af 3,000
kronor, och till en början fingo också några detta belopp sig tilldeladt.
Nu åter finnes icke någon med understöd af så stort belopp, utan
det har blifvit flera gånger -reduceradt, allt efter som flera flickskolor
tillkommo, som äfven behöfde sin del af det lilla statsanslaget. Det

Höjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)

N:o 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

Höjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)

linnés ingen skola, som kar högre anslag än 1,900 kronor, och det är
ytterst tå som erhålla detta anslag, men många få icke mer än 500
kronor. Riksdagen har uttalat, att 3,000 kronor vore ett lämpligt anslag
till de högre flickskolorna. Jag har ju då ett godt stöd i denna af
Riksdagen uttalade opinion, då jag yrkar på bifall till ett förslag, som
skulle leda derhän, att samtliga flickskolor erhölle ett statsanslag,
räknadt efter 2,000 kronor för hvardera. Naturligtvis blefve det så,
att somliga erhölle 3,000 kronor och andra mindre.

Hvad blifver följden af att våra flickskolor få ett alldeles för
ringa understöd? Jag ber herrarne vara goda och slå upp samt läsa
sid. 21 i detta betänkande. Der finner man ett helt stycke, som uppräknar
de olägenheter, som uppkomma deraf att flickskolorna lida brist:
beroende af allmänheten, sammanslagning af olika klasser, förvärfvande
af lärare till billigaste pris o. s. v. Nu hemställer jag till sist till
kammaren, om det vore för mycket begärdt, att åt hvarje högre flickskola
i vårt land gåfves så stort understöd från staten, som utgör
lägsta aflöningen för våra lågt aflönade skoladjunkter. Vore det för
mycket, att staten bestod hvarje flickskola en summa, motsvarande en
enda lärares i lägsta lönegraden vid elementarläroverken aflöning? Jag
anhåller att på det lifligaste få yrka bifall till motionärernas förslag.

Herr Casparsson: Den ärade motionären sökte stöd för sitt
yrkande på det högre anslaget i herr statsrådet och chefens för
ecklesiastikdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet och förmenade,
att de 40,000 kronorna utöfver det af utskottet föreslagna anslaget
icke skulle utöfva något inflytande på statsregleringen. Men han uppläste
icke departementschefens anförande till*slut. Detta är redan erinradt
af den näst föregående talaren. Men jag vill litet komplettera detta.
Departementschefen yttrar nemligen: “Då emellertid statens medel för
närvarande måste tagas i anspråk för många andra ändamål, och då
denna vigtiga angelägenhet nu icke iörelåge till definitivt ordnande,
ansåge sig departementschefen icke böra föreslå förhöjning i det för
närvarande utgående anslaget med högre belopp än 30,000 kronor."
Det är således dels af finansielt skäl, dels ock af den orsak, att frågan
icke nu föreligger till definitivt ordnande, som departementschefen ansett
sig icke böra föreslå ett högre belopp, och statsutskottet, som
naturligtvis måste se frågan ur statsregleringssynpunkt, har på grund
häraf icke kunnat annat än biträda den åsigt, som departementschefen
uttalat. Härjemte vill jag just ur statsregleringssynpunkt tillägga, att
om några dagar torde från sammansatta stats- och lagutskottet till
Riksdagen inkomma ett förslag, gående ut på att höja åttonde kufvudtitelns
summa med 350,000 kronor till folkundervisningen, så att jag
tror, att det är skäl att iakttaga sparsamhet och att äfven här tilllämpa
det gamla ordspråket: "att man skall åka sakta, så får man
åka länge''*.

Af denna orsak, herr talman, yrkar jag bifall till statsutskottets
tillstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.

Herr Sundberg: Jag kan gerna instämma med den siste talaren

N;o 21.

Onsdagen den 22 April, f. m.

deruti, att uran i allmänhet bör åka sakta för att åka säkert. Men
jag tror också, att farten i fråga om de understöd, som man beviljat
våra flickskolor, varit icke allenast sakta, utan allt för salta, ty det''är
ett ovedersägligt faktum att, såsom den näst siste talaren yttrade,
dessa flickskolor under hela sin tillvaro fortgått under det största
ekonomiska bryderi, och att de ännu, den dag i dag är, befinna sig i
ett sådant tillstånd. Hvar och eu, som på ett eller annat sätt tagit
befattning med dessa skolor, känner allt för väl till denna sak, och
äfven de, som icke haft någon direkt befattning med dem, känna den
nog ändå, åtminstone de kammarens ledamöter, som äro från våra
städer.

Det, som Kongl. Maj:t nu begärt, 30,000 kronor, är visserligen
ett litet tillskott, som alltid är godt att få, i fall det dervid skulle
stanna. Men att det dock är för litet, det tycker jag mig temligen
tydligt kunna läsa fram ur herr statsrådets ord till statsrådsprotokollet,
ty det är endast med hänsyn till hvad en hel mängd andra statsändamål
kräfva, som han inskränkt sig till att begära detta mindre
belopp, hvilket han uppenbarligen sjelf tycker är väl litet, och jag
hemställer till eder, mine herrar, om det verkligen icke är bra litet.
Såsom nyss här erinrades, har Riksdagen uttalat den mening, att våra
högre fullständiga flickskolor i allmänhet icke borde åtnjuta mindre
statsanslag än o,000 kronor. Den komité, som haft med utredningen
af flickskoleväsendet att göra, har yttrat, att detta anslag icke borde
vara mindre än 4,000 kronor för hvar och eu af dessa skolor. Nu
hafva de, som blifvit bäst försedda af statsmedel, 1,900 å 2,000 kronor.
Om vi nu antaga beloppet vara 2,000 kronor, hvilket är alldeles för
litet för att understödet skall vara rigtigt verksamt och nog förmånligt
för dessa bildningsanstalter, och då vi hafva 45 alldeles fullständiga
sådana skolor, så äro vi ju genast uppe till 90,000 kronor.
Resten, 10,000 kronor, återstår då att fördela på alla de andra skolorna,
som icke äro alldeles fullständiga, ehuru många af dem stå de
fullständiga ganska nära. Jag tror således, att, om man någorlunda
känner till, huru det är stäldt med hela denna institution och dess
oafvisliga kraf, man måste känna sig benägen att med ett något större
understöd än det af Kongl. Maj:t begärda uppmuntra saken. Den
må nu huru mycket som helst hafva de vanskligheter, som talaren på
uplandsbänken omnämnde, så bör man väl kunna hoppas att småningom
genom en reorganisation få dem afhjelpta. Men om ett fel
verkligen förefinnes, hvem är dertill i hufvudsaklig mån skulden? Jo,
drifvande föräldrar, som icke gifva föreståndaren eller föreståndarinnan
någon ro, förrän de fått in detta öfverdrifna mångläseri, för hvilket
man snart icke ser någon gräns. Men hvad åter angår “det kaotiska
tillstånd", hvarom samme talare yttrade, vågar jag bestrida det.
Åtminstone känner jag icke till något kaotiskt tillstånd i någon af de
flickskolor, med hvilka jag gjort bekantskap.

Med den ärade talarens i hufvudsak vackra och varma anförande
vill jag emellertid icke längre sysselsätta mig, utan återkommer till
sjelfva hufvudfrågan, och i afseende derpå tror jag, att man kan finna
tillräckligt skäl så väl indirekt i herr statsrådet och chefens för eckleFörsta
Kammarens Prof. 1891. N:o 31.

Höjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)

N:c 21. 50 Onsdagen den 22 April, f. m.

Höjning af siastikdepartementet yttrande som ock direkt i den ställning, hvari
anslaget till dessa skolor befinna sig, och det ena så val som det andra gör, att
Oqvinlig Ja§’ *°r D^n del, omöjligt kan underlåta att yrka bifall till motionä''
ungdom. rernas förslag.

(Forts.)

Herr statsrådet Wennerberg: Då denna fråga förevar vid budgetens
behandling i statsrådsberedningen, hade jag begärt en betydligt
större summa än den af 30,000 kronor för att försöka tillfredsställa
de närmaste och största behofven vid våra flickskolor. Men begäran
om penningar under de många punkter, som förekomma på åttonde
hufvudtiteln, kräfde tillsammans så stora belopp, att betydliga strykningar
måste göras ej blott i denna punkt, utan ock i åtskilliga andra,
och endast med 30,000 kronors förhöjning i anslaget kunde för Riksdagen
framläggas denna Kongl. Maj:ts proposition. Eu annan sak
vållade ock, att jag icke ville vidhålla det af mig först begärda beloppet,
eller att de 70,000 kronorna skulle höjas till 150,000 kronor,
* nemligen det, att Riksdagen derpå antagligen svarat, att ett så stort
anslag ej kunde skäligen förr lemnas, än flickskolekomiténs förslag
blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt och frågan förelåge till definitivt ordnande.
Derför stannade det vid de begärda 30,000 kronor. Ingen
är villigare än jag att erkänna, att detta blott är eu hjelp för tillfället,
för att icke våra flickskolor, hvilka nu laborera med högst bedröfiiga
ekonomiska omständigheter, ännu ett år skulle få vänta på hjelp, innan
de kunde komma till den i sjelfva. verket ganska anspråkslösa punkt
att såsom understöd erhålla hvad en adjunkt vid de allmänna läroverken
får i aflöning. Man har, som synes häraf, något orättvist delat
den hjelp, som egnats åt den uppväxande manliga och qvinliga ungdomen.

Emellertid måste man, om man verkligen vill handla praktiskt
och icke blott tala om den praktiska verksamhetens betydelse, försöka
tillse, huru detta skall kunna rättas och en förbättring komma till
stånd. Jag har just med afseende på behofvet af en mer praktisk
undervisning, såsom kammaren behagat observera, för lärarinneseminariet
begärt en fjerde klass, och det ser ut, som om detta skulle
vinna Riksdagens bifall. Utan att vid våra flickskolor hafva lärarinnor
i praktisk och teoretisk hushållning, helsolära och dylikt kommer man
icke ett steg framåt, ty utan lärarinnor får man ju icke heller några
lärjungar i detta ämne. Skall man släppa fram sådana till läromästare,
som sjelfve ingenting veta eller ej fått sin lärdom tillbörligen
begränsad, kommer man ingen väg. Just denna fjerde klass borde
synnerligen blifva egnad åt den praktiska uppfostran och åt den särskilt
för qvinnor passande undervisning, hvilken sedan skulle spridas
till våra flickskolor och sålunda, såsom jag hoppas, verka i god rigtning.
På detta sätt skulle man också tillbörligen kunna skilja den
qvinliga uppfostran från den manliga. Häraf skulle ock en annan
vinst dragas, nemligen att den öfverhandtagande öfveransträngningen
vid flickskolorna skulle betydligt minskas, enär denna praktiska kurs
för undervisningens så väl meddelande som emottagande skulle medföra
en helt annan verkan på lärjungarnas helsa än det vanliga en -

Onsdagen den 22 April. f. m.

N:o 21.

sidiga studiet, då man mest läser lexor och sitter sysselsatt på skolbänken.

Jag är herr erkebiskopen särdeles tacksam derför, att han i någon
mån berört detta ämne. Man får så ofta höra talas om öfveransträngning
vid våra läroverk, och att detta uteslutande skulle bero på organisationen.
Men hvad särskilt våra flickskolor beträffar, vågar jag, i
likhet med den nämnde ärade talaren, påstå, att felet icke sällan ligger
hos föräldrarne sjelfva, hvilka ofta på ett oförståndigt sätt pådrifva
undervisningen, emedan de önska så fort som möjligt få sina döttrar
färdiga att lemna skolan, men på samma gång fordra, att de skola
lära allt möjligt. De arma lärarinnorna, hvilka skolorna icke kunna
tillräckligt aflöna, och af hvilka följaktligen en och samma får göra
den tjenst, hvartill egentligen tvenne lärarinnor skulle erfordras, blifva
ock sannerligen öfveransträngda af denna jägtande undervisning. Tvifvels
utan ligger väl ock en icke obetydlig del af skulden derför på lärarne
sjelfve, hvilkas nit stundom kan vara öfverdrifvet, och detta torde gälla
så väl inom flickskolorna som inom gosskolorna.

Att i afseende på det föreliggande förslaget sträcka mina förhoppningar
längre än till den summa, som Kongl. Maj:t begärt, det vågar
jag icke. Att jag åter sträcker mina önskningar till motionärernas
begäran, det erkänner jag öppet, emedan jag tror, att det verkligen
skulle vara till en stor och vigtig hjelp för våra flickskolor, om motionärernas
förslag ginge igenom, och ingen borde hellre önska detta än
just dessa flickskolor sjelfva och de, som äro för dem nitälskande.

Friherre Barnekow: Vi hafva nu kommit in i läroverksfrågan

i hela dess utveckling, och jag har här under diskussionen hört tvenne
talare påstå, att det skulle vara på föräldrarnas initiativ som barnen
måste underkastas mångläseriet i skolorna. Detta har jag emellertid
icke kunnat åhöra utan att deremot inlägga min bestämda protest.
Fins det verkligen några föräldrar, som påyrkat, att barnen skulle
läsa så mycket, så fins det å andra sidan många föräldrar — och dit
hör jag — hvilka tiggt och bedt, att barnen måtte slippa läsa så
öfverdrifvet mycket, men utan framgång.

För öfrigt, och då tiden är så långt framskriden, inskränker jag
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Treffenberg: Denna gång skall jag fatta mig mycket kort.
Jag har endast en anmärkning att göra mot en punkt i utskottets
motivering.

Utskottet synes nemligen uttala den förväntan, för att icke säga
förhoppning, att det blifvande regeringsförslaget hufvudsakligen måtte
byggas på de grunder, hvilka komitén för flickskoieväsendets ordnande
ansett för organisationen lämpliga. Hvarifrån utskottet fått denna
föreställning kan jag icke förstå, åtminstone stämmer den icke väl
öfverens med det yttrande, herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anfört till statsrådsprotokollet. Der säger han nemligen,
att “då icke oväsentliga anmärkningar blifvit gjorda mot flertalet af
de förslag, som komiterade i detta syfte framstält, vore dessas genom -

Höjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)

N:o 21.

Höjning af
anslaget Ull
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)

52 Onsdagen den 22 April, f. m.

förande i oförändrad gestalt icke att förorda På det att icke regeringen
måtte af detta utskottets uttalande förledas att för Riksdagen
framlägga en allt för trogen kopia af komiténs förslag, vill jag begagna
tillfället att, till den kraft och verkan det hafva kan, för min del
redan nu protestera mot en hufvudpunkt i detta betänkande, nemligen
hvarje försök att ordna sanmndervisning mellan gossar och flickor i
icke mindre än 32 läroverk. Såsom skäl härför hänvisar jag till den
reservation, som flickskolekomiténs numera aflidne ordförande, professor
E. Löfstedt, anfört och vidare till de af samtliga domkapitlen
och i synnerhet af domkapitlet i Upsala i ärendet afgifna yttranden.

I hufvudsak förenar jag mig med dem, som yrkat på det högre,
af motionärerna begärda anslaget.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels bifall
till hvad utskottet deri hemstält, dels ock, af herr Wieselgren, bifall
till hans i ämnet väckta motion.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Den fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjette hufvudtiteln gjorda särskilda framställningar
angående anslag dels till “rikets ekonomiska kartverk", dels
ock till inrättande af en lånefond för fiskerinäringens befrämjande; samt
lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning af väckta motioner om
ordnandet af väghållningsbesväret på landet.

Justerades 7 protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.38 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.