RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:20

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891 Första Kammaren. N:o 20.

Lördagen den 18 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 43, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till regleringen
af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel hörande frågor;
och

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning
mellan Yistträsk och Glommersträsk.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran följande
under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
memorial n:o 8, statsutskottets memorial n:o 41, bevillningsutskottets
betänkande n:o 8, bankoutskottets utlåtande n:o 10 samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden näs 3—5.

Föredrogs och lades till handlingarna Första Kammarens tillfälliga
utskotts nästlidne dag bordlagda memorial n:o 6, i anledning af väckt
förslag om lagstiftning till skydd för industriella mönster och modeller

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Riksdagens
andra särskilda utskotts den 11 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 1, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner
med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete och angående
anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt, än äfven herr A,
Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet

Första Kamviarens Prot. 1891. N:o 20. 1

>7:o 20. 2

Lördagen den 18 April.

Lagförslag om 1 punkten,
försäkring för

^arbete* * Herr statsrådet Groll: Under samhällslifvets ständigt fortgående
utveckling uppkomma städse nya behof och nya stämningar, hvilka, i
början låtande förnimma sig helt svagt och otydligt, småningom tilltaga
i skärpa och klarhet. Till en början kunna de förefalla såsom
saknande hvarje grund till berättigande, men småningom intränga de
i folkmedvetandet och väcka anspråk, hvilka, om de icke vinna behörigt
afseende, alstra miss-stämning och oro i samhället. Man handlar
derför enligt min tanke klokt, om man aktar på tidens tecken och
ser till hvad göras kan för att tillmötesgå rimliga anspråk. Vi kunna
icke, i den tid, hvaruti vi lefva, undgå att märka, att eu fråga af stor
betydelse mer och mer påkallar sin lösning. Det är den s. k. arbetarefrågan.
Denna fråga har åtskilliga spörsmål på sitt program och
deribland dem om sjukkassor, om arbetares olycksfalls- och ålderdomsförsäkring
m. in.

Man torde tryggt kunna påstå, att här i vårt land äro förhållandena
emellan arbetare och arbetsgivare betydligt lugnare än i andra
länder, och om än detta lugn för en eller annan gång kunnat afbrytas,
så har väl detta egentligen skett för att vi skola få tillfälle att märka,
att denna fråga dock står på dagordningen. Vi kunna med samma
visshet säga, att i vårt land eger ett förtroende rum mellan arbetare
och arbetsgivare, som kanske intet annat land, åtminstone icke de stora
industriländerna, kan uppvisa. Vi kunna likväl icke förbise, att ett inflytande
från de stora industriidkande länderna med nödvändighet
måste göra sig gällande äfven hos våra arbetare och hos dem väcka
vissa anspråk. Detta har också redan af Riksdagen blifvit beaktadt,
då nemligen Riksdagen år 1884 biföll en då framlagd motion om utredning
af hithörande frågor. Detta föranledde tillsättande af en komité,
som arbetade ungefär 5 år och slutligen framkom med alla sina
förslag, hvaraf ett i hufvudsak redan vunnit Riksdagens bifall. Nu stå
de mera svårlösta och mera i samhällslifvet ingripande förslagen på
dagordningen. Bland dessa torde de, som röra olycksfallsförsäkring
och sjukkassor, vara af jemförelsevis lättare art att lösa än den stora
frågan om ålderdomsförsäkring, hvilken ännu tarfvar en betydlig och
vidlyftig utredning, innan den kan i någon mån sägas hafva nått sin
mognad.

Emellertid har, först genom Riksdagens begäran och sedan genom
dessa komitéarbeten, frågan kommit i ett sådant skede, att den ovilkorligen
bör på något sätt förr eller senare lösas, och att lösningen
bör ske genom lagbestämda föreskrifter. Den fråga, som i dag föreligger,
är den om olycksfallsförsäkring, d. v. s. arbetarnes skyddande
emot de ekonomiska följderna af olycksfall.

Med hvad jag nu sagt har jag egentligen endast velat påpeka, att
något måste göras och dermed anser jag mig hafva bemött hvad några
reservanter i statsutskottet yttrat derom, att frågan borde tills vidare
undanskjutas. Jag tror dock, att min uppfattning om att något bör
göras delas af de fleste utaf utskottets ledamöter. Men frågan blifver
då hvad som skall göras. Utskottets majoritet anser sig icke kunna
acceptera Kongl. Maj:ts förslag om obligatorisk olycksfallsförsäkring,

3 N:o 20.

Lördagen den 18 April.

utan håller före, att man tills -vidare hör stanna vid att stadga en a,n-L«gfinslag om
svarsskyldighet för arbetsgifvarne. Ja, utskottet har också stannat der -försäkring för
vid, ty utskottets majoritet har icke, så vidt jag kan finna, ingått i ohjcJ.fefel i
någon utveckling om, huru denna ansvarsskyldighet skulle närmare be- (Foi.ets i

stämmas, annorlunda än att utskottet tänkt sig, att den borde inskrän- 01 s''
kas till vissa näringar. Med detta yttrande föreställer jag mig, att utskottet
menar, att denna ansvarighet skulle bindas vid vissa yrken,
som vore af eu för arbetarne mera farlig beskaffenhet. Emellertid kan
man af de reservationer, som äro fogade vid utskottets betänkande,
finna, på huru många olika sätt arbetsgifvarnes ansvarsskyldighet kan
bestämmas.

Några af reservanterna i utskottet synas vilja ordna arbetsgifvarnes
ansvarsskyldighet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års lag
om skada i följd af jernvägs drift. Andra anse, att denna lag icke utan
betydliga modifikationer kan utsträckas till ett större antal näringsgrenar.
I allmänhet synes man dock vara ense om, att ansvarsskyldigheten
icke bör drifvas till sina yttersta konseqvenser, utan att den
bör hållas inom måttliga gränser och sålunda inskränkas vare sig med
hänsyn till den tidrymd, hvarunder den skall kunna verka, d. v. s.
början och slutet af den tid, hvarunder, om skada sker, ersättning bör
utgå, eller också med hänsyn till ersättningens belopp, så att man i
sjelfva ansvarighetslagen skulle bestämma hvilken ersättning, som, i
det ena eller andra fallet af skada, skulle utgå. Flere ledamöter inom
utskottet synas derjemte hafva tänkt sig, att om en sådan ansvarsskyldighet
bestämdes i den ifrågavarande lagen, borde tillika stadgas,
att arbetsgifvaren skulle kunna på något sätt befria sig från den i lag
stadgade påföljden genom att på annat sätt draga försorg om sina
arbetare, och vidare, att arbetsgifvaren borde beredas möjlighet att
genom frivillig försäkring söka utjemna följderna af den ansvarighet,
som ålades honom. Eu ledamot synes till och med antyda, att staten
sjelf borde inrätta en anstalt, der arbetsgifvarne kunde hafva möjlighet
att genom försäkring lätta den börda, som på dem blefve lagd genom
ansvarspligtens stipulerande.

Nu beror enligt min åsigt saken egentligen derpå, om de anordningar,
som utskottet eller reservanterna tänkt sig, kunna anses vara
för samhället fördelaktigare än den af Kong! Maj:t föreslagna obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. För min del tror jag verkligen, att
Kong! Maj:ts proposition i detta afseende har företräde. Både i utskottets
betänkande och i de afgifna reservationerna, der ansvarsskyldighet
för arbetsgivare proklameras, ställes dock, såsom det yttersta
medlet att realisera denna ansvarsskyldighet, i utsigt domstols anlitande.
Huru man än ser frågan, ordnad uteslutande på grunden af
ansvarspligt, leder den slutligen till rättegång, derest arbetare och arbetsgivare
icke godvilligt komma öfverens med hvarandra. Men, har
man sagt, det torde icke vara så farligt med den saken, ty vi hafva
jernvägslagen af år 1886, hvilken nu verkat längre än fyra år utan att
hafva framkallat någon rättegång. Jag tror verkligen, att man måste
medgifva detta faktiska förhållande, men jag hyser å andra sidan den
åsigten, att man deraf icke får draga den slutsats, som inom utskottet
gjort sig gällande, ty hvad som här är i fråga rör mindre de stora

N:o 20. 4

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omarbetsgifvarne, dit jernvägsbolagen måste räknas, ty dessa hafva i vårt
försäkring /o>][arui intagit en sådan ställning till sina arbetare, att de tryggt kunna
°ljarbete '' underkasta sig olycksfallsförsäkringslagen sådan som den nu är före(Forts
1 slagen, emedan den icke kommer att pålägga dem någon särskild börda
'' °r s'' utöfver hvad de redan frivilligt åtagit sig. Men hvad deremot beträffar
den del af arbetsgifvarne, som icke tager någon hänsyn till arbetarne,
så är det just dessa, som komma att träffas af en lag om försäkringspligt.
Men de komma äfven att träffas_, kanske i ännu hårdare grad
och på ett, särskildt för dem, mycket pinsammare sätt, af den ansvarighetslag,
som nu är af utskottet och vissa reservanter ifrågasatt. Ty
det är just emellan dessa arbetsgivare och arbetarne, som denna ansvarsskyldighet
kommer att göras gällande i form af rättegång. Jagtror
derför icke, att man vinner något med att endast proklamera
ansvarsskyldighet utan att på samma gång lemna arbetsgifvaren ett
medel att befria sig från dess obehagliga följder. Man kan i detta afseende
lära något ifrån Tyskland. Der tillkom, såsom herrarne alla
veta, år 1871 den s. k. Haft-Pflicht-Gesetz, föranledd af en massa
olyckor, som på 1860-talet inträffade i de sachsiska bergverken. Denna
lag, det måste medgifvas, var ytterst illa affattad och framkallade redan
på den grund en mängd rättegångar. Jag tror dock, att man
icke får skrifva alla de rättegångar, som med anledning af denna lag
uppkommo, på den räkning, att lagen var illa affattad, utan de berodde
nog också till en del på sjelfva lagens inneboende grund i öfrigt.
Yi veta alla, att tyskarne äro ett betänksamt folk, och man kan vara
säker, eller åtminstone antaga för temligen visst, att hade lagens olämplighet
endast berott på dess dåliga affattning, lagen säkerligen omarbetats,
men grunderna för densamma bibehållits. I stället ansåg man
lämpligare att kasta hela lagen öfver bord och öfvergå till obligatorisk
försäkring, och jag tror, att man numera får anse, att detta försök i
allmänhet har slagit lyckligt ut både för arbetare och arbetsgivare.

Det synes dock nu, som om man i vårt land ville beträda samma
väg, som Tyskland redan öfvergifvit. Man vill nu här införa IlaftPflicht.
Naturligtvis tänker man sig den i en förbättrad form och man
har äfven stält i perspektiv, att arbetsgifvaren skall kunna trygga sig
genom försäkring. Skall nu detta ske i en enskild anstalt, föreställer
jag mig dock, att det skall blifva en ganska dyr affär för arbetsgifvarne.
Utskottet antyder, att de enskilda bolagen i vissa afseenden erbjuda
bättre försäkringsförhållanden än den nu ifrågasatta anstalten, och utskottet
synes föreställa sig, att bolagens omkostnader, som alla måste
erkänna vara temligen stora, möjligen skulle kunna nedbringas, om
dessa enskilda bolag lemnade försäkringar under samma förhållanden,
som staten skulle göra, enligt den ifrågavarande lagen. Utskottet tänker
sig, såsom det vill synas, att de enskilda bolagen skulle kunna anordna
försäkringar med viss carenstid, i enlighet med förslaget. Om
man kunde få sådana försäkringar i enskilda bolag, skulle dessa bolag,
då de blott komma att svara för de stora skadorna, enligt utskottets
tanke kunna nedsätta premierna lör dessa försäkringar. Jag tror dock,
att detta i viss mån beror på missuppfattning.

Man har också sagt, att den frivilliga olycksfallsförsäkringen i vårt
land redan tagit en ganska betydande omfattning och att man derför

Lördagen den 18 April.

5 N:0 20.

kunde nöja sig med att vidare utveckla densamma. I afseende här lagförslag om
vill jag dock anmärka, att försäkringar, som hittills meddelats, just^s“^”^?r
tagits af de arbetsgifvare, som jag först nämnde, i afseende å Indika ° Arbete. *
ingen lag behöfdes. De öfriga arbetsgifvarne deremot hafva nog icke (Forte.)
tagit några frivilliga försäkringar.

Betraktar jag vidare de vilkor, som erbjudas af de enskilda bolagen,
tror jag man skall finna, att den enskilda frivilliga försäkringen
för närvarande är till sin innebörd af mera underordnad betydelse. I
allmänhet är förhållandet det, att arbetarne försäkras för ett kapitalbelopp
af 1,000 kronor. Derför erlägges i medeltal en årlig premie af
5 å 7 kronor. Om sedermera skada inträffar och detta ersättningsbelopp
på 1,000 kronor utfaller, kan det förvandlas till en lifränta, men
denna uppgår i allmänhet icke till högre belopp än 60 å 90 kronor.

Jag får således i de enskilda bolagen en lifränta af 60 å 90 kronor
emot en årlig premie på 5 å 7 kronor. Enligt de beräkningar, som
äro uppgjorda med afseende på den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,
är den årliga premien der i medeltal upptagen till 2 örp per dag
för hvarje arbetare, d. v. s. för år ungefär 6 å 7 kronor. Det är
naturligt, att inom vissa näringar blir denna premie högre, men inom
andra deremot betydligt lägre. Man kan säga, att för vissa näringar
skulle den icke gå upp till ’ 2 öre per arbetsdag och arbetare. Lagförslaget
förutsätter, att i händelse af full invaliditet skulle lemnas en
ersättning af 360 kronor per år. I detta fall får man vid försäkring
i statens anstalt betydligt större valuta för sina penningar, än vid motsvarande
försäkring i enskilda bolag. Nu tror jag, att man i allmänhet
måste erkänna, att det ersättningsbelopp, som i lagförslaget förutsattes,
är temligen rimligt, d. v. s. att det uppgår till ungefär det belopp, som
en arbetare skäligen bör ega att påräkna vid skada af nämnda beskaffenhet.
Men erkänner man detta, blifver konseqyensen den, att arbetsgifvare
vid frivillig försäkring bör söka förskaffa arbetaren i händelse af full invaliditet
just detta belopp, eller 360 kronor, men detta komme att kosta
honom betydligt mer än om försäkringen skedde i statens försäkringsanstalt.
Det kan ju hända, om en carenstid skulle ifrågakomma, att
någon nedsättning i afgifterna till de enskilda bolagen kunde ske, men
denna nedsättning torde icke blifva synnerligen afsevärd och spelar
följaktligen icke någon bestämmande roll. De enskilda bolagen måste
nemligen alltid vidkännas betydligt höga förvaltningskostnader, ty hvart
och ett af dessa bolag har sin särskilda förvaltning och måste hafva
sina egna agenter. Dessa agenter äro ganska dyrbara och kosta bolagen
en icke ringa del af deras inkomster. I våra enskilda olycksfallsförsäkringsbolag
uppgå förvaltningskostnaderna i förhållande till
inkomsterna till icke mindre än 33, 35 å 38 proc. Det är nog troligt,
att, i fall det enskilda försäkringsväsendet än mera utvecklades, dessa
kostnader skulle i någon mån kunna nedgå, men i någon betydligare
mån kan det antagligen icke ske.

Man börjar nu att kunna utröna verkningarna af olycksfallsförsäkringen
i Tyskland. Uppgifter föreligga nu för åren 1886, 1887, 1888
och 1889, hvilka äro ytterst beaktansvärda. Dessa uppgifter visa, att
förvaltningskostnaderna i Tyskland för hvarje år blifva betydligt mindre
i förhållande till inkomsterna. År 1886 uppgingo de till 25 proc., hvar -

N:o 20. 6

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omvid dock bör märkas, att det året kade lagen nyss börjat att tillämpas.
försäkring /örj dessa 25 proa ingå antagligen åtskilliga utgifter, som kunna hänföras
° ^arbete ‘ till organisationskostnader m. m. År 1887 gingo förvaltningskostnaderna
,Fort , ned till 17 proc., 1888 till 14 proc, och 1889 till 12 proc. Man kan
äfven undersöka, huru olycksfallsförsäkringen i Tyskland i vissa andra
afseenden slagit ut. Der tillämpas såsom bekant ett annat system för
afgifternas beräknande än det, som här är föreslaget.

Man har att skilja mellan tvenne system för afgifternas bestämmande
och upptagande: »Umlageverfahren» och »Deckungsverfahren».
Det senare består deri, att man har fasta premier, beräknade efter försäkrings-tekniska
grunder med hänsyn till de enligt hvad statistiken
gifvit vid handen under ett år sannolikt förekommande olycksfall. Enligt
»Umlageverfahren» åter förskotteras hvad som under året behöfves
för att betacka derunder utgående ersättningsbelopp, och sedan
man fått reda på totalbeloppet af ersättningarna under året, sker utdebiteringen
på arbetsgifvarne. Vid tillämpningen af detta senare system
blifva afgifterna under första året naturligtvis temligen låga till
följd af de jemförelsevis få skador, för hvilka ersättning derunder skall
utgå. Men för hvarje år, som går, stiga ersättningsbeloppen allt mer,
och det med stor hastighet på grund af tillkommande skador. 1 Tyskland
utkämpades en skarp strid mellan dessa båda principer, hvilken
strid slutligen ledde till en kompromiss, enligt hvilken man skulle
lägga väsentligen »Umlageverfahren» till grund för afgifternas bestämmande,
men sålunda modifierade att under första åren betydliga belopp
skulle utdebiteras och afsättas till reservfonder. Så skulle t. ex.
under det första året till reservfond afsättas icke mindre än tre gånger
det belopp, som under året utbetalts i ersättningar. Sedermera
under de följande åren skulle afsättningen småningom minskas, till
dess afsättningarna slutligen alldeles upphörde. Genom dessa afsättningar
afsåg man att utjemna afgifterna, så att de icke stego allt för häftigt.
Man skulle på sådant sätt slutligen uppnå ungefär samma jemnhet
i afgiftsbeloppen, som man med Deckungssystemet redan från början åsyftade.
Man får således icke förskräckas af de stora, hastigt växande siffror,
som man under de första åren ser. Man har talat om, hvilka oerhördt
dryga förvaltningskostnader dessa fössäkringsanstalter eller yrkessamfund
i Tyskland fått vidkännas. Man har också påpekat — jag
tror att något sådant förekommer jemväl i högsta domstolens protokoll
— såsom ett anmärkningsvärdt missförhållande skilnaden under
år 1886 i Tyskland mellan utbetalda ersättningsbelopp, 1,711,700 riksmark,
och det för året utdebiterade beloppet af omkring 12 millioner
riksmark. Men med afseende å de af mig förut angifna omständigheter
bero dessa anmärkningar på missuppfattning af det i Tyskland
använda förfarandet vid beräkningen af utdebiteringarna.

Om man undersöker, huru mycket som utdebiterats för hvar försäkrad
person, finner man, att dessa utdebiteringar icke uppgått till
synnerligen stora belopp, och att de understiga hvad man tänkt sig
här i Sverige skulle i medeltal behöfva utdebiteras. År 1886 utdebiterades
ungefär 12 millioner riksmark, men de försäkrades antal utgjorde
omkring 3''/2 millioner menniskor, och således utdebiterades för
året icke mer än 3l/2 å 4 riksmark för hvarje försäkrad. Under de

N;o20.

Lördagen den 18 April. 7

följande åren 1887, 1888 och 1889 steg visserligen i någon män ^-Lagförslag om
debiteringen i förhållande till de försäkrade, och det kommer den nog^ZTcksfalii
ännu att göra, till dess man uppnått den punkt, då tillkommande nya arbete.
och bortfallande gamla ersättningsbelopp blifva i hufvudsak lika. (Forts.)

Hvad nu är sagdt rörer egentligen industrien. Man har i en vid
utskottets betänkande fogad reservation antydt, att ansvarigheten borde
utsträckas jemväl till jordbruket. Så har skett i Tyskland från och
med år 1888, och de siffror, som i detta afseende erhållits, äro ganska
egendomliga derutinnan, att de visa huru litet detta tyngt på jordbruket.
För denna näringsgren utgjorde år 1888 utdebiteringarna ungefär
450,000 riksmark, under det att antalet försäkrade samma år utgjorde
5’/2 millioner menniskor. Under år 1889 hade utdebiteringen
uppgått till 1,600,000 riksmark, men de försäkrades antal hade samtidigt
ökats till 8,100,000. Det är således endast en bråkdel af en
riksmark, som belöper sig på hvarje jordbruksarbetare.

Härjemte tror jag, att man kan säga, att försäkringskostnaderna i
Tyskland äro större än de skulle bli enligt Kongl. Maj:ts förslag, ty
yrkessamfunden i Tyskland laborera med särskilda förvaltningar och
måste i följd häraf'' underkasta sig en mängd utgifter, som, om de i
stället vore förenade till en helhet, antagligen skulle kunna reduceras.

Dessa »Berufsgenossenschaften» måste t. ex. aflöna en mängd skrifvare.

Principen om obligatorisk olycksfallsförsäkring är erkänd icke blott
i Tyskland, utan äfven i Österrike, dock med den skilnaden, att i Österrike
bidrager arbetaren sjelf till försäkringen, visserligen med en ringa
del, efter hvad jag vill minnas Vio mot arbetsgifvaren, under det att i
Tyskland arbetsgifvarne vidkännas hela försäkringen. Men jag tror, att
man får anse det österrikiska systemet hafva utfallit mindre väl, i ty
att deraf alstrats stridigheter mellan arbetare och arbetsgifvare.

I de flesta af Europas öfriga länder kan man skönja eu tendens
att öfvergå till obligatorisk olycksfallsförsäkring, och detta är helt
naturligt, emedan den tynger mindre på arbetsgifvarne genom att bördorna
mera jemnt mellan dem fördelas. Nu har man emellertid invändt
mot denna försäkring, att den icke kan ur privaträttslig synpunkt
försvaras, och att en arbetsgifvare derigenom kan åläggas att
betala för en annan arbetsgifvares försummelse. Det sista är naturligtvis
sant. Men det är någonting, som vidlåder sjelfva försäkringens
natur att den ene skall vara solidarisk med den andre. Hvad åter
beträffar den juridiska sidan af saken, så är jag ense med utskottet
derom, att försäkringspligten icke kan deduceras fram ur de hos oss
i allmänhet gällande privaträttsliga grunder. Men, enligt mitt förmenande,
delar den obligatoriska olycksfallsförsäkringen denna egenskap
med den af utskottet ifrågasatta ansvarsskyldigheten för arbetsgifvaren,
ty den kan icke heller, så vidt jag förstår, deduceras fram ur de hos
oss i allmänhet gällande privaträttsliga principer. Här gäller det icke
privat rätt, utan offentlig rätt. Men föreskrifterna kunna ju utfärdas i
form af allmän lag, om man så vill, emedan man kan såga, att de i
sina konseqvenser medföra en utvidgning af ansvarsskyldigheten. Staten
har, enligt mitt förmenande, i förevarande frågor endast att tillse,
hvilketdera, den obligatoriska olycksfallsförsäkringen eller ansvarsskyldigheten,
i realiteten skall ställa sig bäst och nyttigast, och dervid

N:o 20. 8

Lördagen den 18 April.

Lagförslag ombör naturligtvis staten i första rummet se till, hvad näringarna kunna
^ZiycMauT^^'' man. * Tyskland funnit sig kunna bära försäkringspligten, och
arbete. '' Tå den antagligen enligt de föreslagna bestämmelserna skulle blifva min(Forts.
) Tre betungande bär, så tror jag, att man icke behöfver oroa sig för den
börda, som denna institution skulle komma att pålägga näringarna.

För öfrigt _ anser jag mig nu icke behöfva ingå i någon redogörelse
för detaljerna i Kongl. Maj:ts förslag. Det kan ju vara möjligt,
att detta förslag i ett eller annat afseende erfordrar vissa modifikationer.
Detta blifver dock en senare fråga.

För ögonblicket har jag blott ansett mig böra behandla principfrågan,
och för min del tror jag, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
har företräde framför den rena ansvarspligten. I fall denna
åsigt inom kammaren skulle göra sig gällande, torde det vara erforderligt
att förslaget återremitteras till utskottet för att der undergå
närmare detaljgranskning. Skulle kammaren åter hellre omfatta ansvarssky
ldigheten och anse den böra i lag stipuleras, så torde dock
för frågans vidare behandling erfordras, att något närmare bestämmes,
huru denna ansvarsskyldighet skall vara beskaffad, och hvilka grunder
der vid lag skola tillämpas, ty utskottets betänkande gifver i denna del
ytterst ringa ledning för Kongl. Maj:t i händelse af ett fortsatt bearbetande
af frågan. För den skull synes det vara lämpligt att, äfven om
ansvarsskyldighet proklameras, utskottet genom återremiss finge tillfälle
att närmare yttra sig om de allmänna grunder, som för ansvarspligtens
genomförande syntes böra blifva bestämmande.

Herr Ekenman: Jag är, för min del, icke till freds med det nu
föreliggande betänkandet, icke derför att jag icke kan komma till samma
resultat som utskottet, utan derför att jag tror, att utskottet bort göra
något bestämdt uttalande i den rigtning, dit lagstiftningen, enligt utskottets
mening, borde gå. Jag har icke heller kunnat, för min del,
fullkomligt instämma i något af reservanternas förslag, och då jag anser
denna fråga ega stor betydelse och vigt, önskar jag uttala min uppfattning
i frågan, dervid jag emellertid vill fatta mig mera allmänt.
Jag skall icke försöka att steg för steg kritiskt belysa hvad utskottet
eller reservanterna framstält, den saken är till stor del redan undangjord
af statsrådsledamoten, som nyss slutade sitt anförande, utan jag
vill, såsom jag förut antydde, endast i allmänhet yttra min mening och
ber dervid att på förhand få förutskicka den förklaringen, att jag ingalunda
är nog förmäten att tro, att jag med mina ord nu skall kunna
lösa denna vigtiga fråga. Jag skulle anse det vara mycket stort, om
jag ens i någon ringa mån kunde bidraga dertill.

När man i allmänhet vill stifta en lag och särskild! en sådan som
den här föreliggande, torde man i första rummet böra se till, huru vida
det verkligen lins ett rättskraf att tillgodose, något som vi kalla för
»ett kraf af det allmänna rättsmedvetandet». I det afseende! tror jag,
att jag icke behöfver mycket vidlyftigt orda, ty nog har man förnummit
så mycket af de röster, som både i den offentliga och enskilda debatten
låtit höra sig, under det denna fråga stått på dagordningen, att man
kan säga den meningen vara fast och beståndande, att skada, föranledd
af sjélfva den fara, som är förknippad med en viss industri, bär er -

Lördagen den 18 April.

9 N:o 20.

sättas, så att den, som utan eget förvållande sålunda hlifvit lidande,Lagförslag om
bör få godtgörelse. Men en annan vigtig fråga är att här vid lag beakta/*?®*™*? för
och i det afseende! torde meningarna vara mera delade, nemligen den 0 ^arbete *
om behof vet af den här föreliggande lagen. Med hänsyn härtill har ,Forts,
man från mer än ett håll hört påstås, att något egentligt behof här
icke föreligger, att denna sak bäst realiseras på enskild väg, och att
arbetsgifvarne i allmänhet så tillgodose sina arbetare, att staten icke
behöfver träda emellan. Jag förbiser visserligen icke, att i fråga om
flertalet af våra arbetsgivare detta påstående är fullkomligt rigtigt.

Men det är nog, att det fins ett mindretal, der så icke sker, och kan
arbetaren åberopa sin rätt i det förra fallet, så kan han det också i
det senare, men då är ju lagen behöflig. Man skrifver i allmänhet icke
lag för dem, som hafva lagens mening så att säga inskrifven i sitt eget
samvete, utan snarare för dem, som icke hafva denna högre uppfattning.
Jag kan i öfrigt icke se annat, än att detta behof allt mera gör
sig gällande. Ju mera vår industri utvecklas i alla dess grenar, dess
mera klart och tydligt framträder behofvet af att något från statens sida
göres, att en lag i detta afseende åstadkommes.

Men om jag nu för min del anser, att dessa af mig angifna hufvudgrunder
i denna fråga äro skäligen klara, måste jag dock medgifva,
att, när man kommer till den ganska väsentliga frågan om formen för
denna lag, allt är tvistigt. Yi hafva här nu hört från regeringens sida
försvaras den proposition, som här är framstäld, och vi hafva hört många
andra meningar om sättet att lösa frågan eller med andra ord formen för
tillgodoseendet af intresset i denna del. När utskottet, beträffande regeringens
förslag och det yttrande öfver detsamma, som i principielt hänseende
afgifvits af högsta domstolens ledamöter, finner den vederläggning
af högsta domstolens mening, som kom till stånd, då ärendet föredrogs
inför Konungen i statsrådet, icke vara tillfredsställande, så tror jag,
att man nog kan hafva olika tankar i det afseendet. Vore frågan beroende
blott på det principiella, skulle jag icke hysa någon tvekan att
i det afseendet följa hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
föreslagit och sålunda bifalla Kongl. Majds proposition.

Jag tycker resonnementet dervid är klart och tydligt, att när det
gäller stora och vigtiga ändamål, måste den enskildes rätt vika för det
allmännas väl. Men här finnas andra synpunkter, som kunna göra mig
tveksam rörande antagandet af den kongl. propositionen. Jag ber få
säga, att jag i allmänhet, när det gäller lagstiftningen, anser det vara
lyckligt, om man kan undvika att slå in på nya vägar. Det är bättre
och tryggare, om man kan vandra på stigar, som redan förut äro kända,
än om man måste komma med något nytt. Detta regeringens förslag
innebär något nytt, och jag skulle väl allenast derför icke säga nej,
men jag tror det icke vara nödvändigt att i detta fall komma med
något nytt, ty det förutan torde frågan kunna lösas. Dessutom har
förslaget det mot sig, att det skulle, enligt min uppfattning, medföra
större kostnader än, strängt taget, nödigt är. Herr statsrådet och chefen
för civildepartementet har i många afseenden belyst denna fråga, men
jag tror, att den i afseende på kostnaden torde tarfva att än vidare
utredas. Jag kan nemligen icke finna det vara, någon omöjlighet för
arbetsgifvarne, särskildt de större, att inom egna verkstäder genom

N:o 20. 10

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omändamålsenliga anordningar reducera faran för olycksfall till en obetydförsäkring
för\\gfrgt och derigenom med fördel sjelfva öfvertaga olycksfallsförsäk°yarbete
* ringen. Detta synes mig vara en högst vigtig omständighet, ty om
(Forts ) olycksfallsförsäkringen ställes så, att den blir allt för dyrbar, kan jag
icke finna annat, än att detta skulle verka ytterst menligt för arbetarne
sjelfva. Reglerna för produktionen låta icke förrycka sig så, att man
utan vidare följder blott och bart kan ålägga arbetsgifvarne att vidkännas
dryga omkostnader till förmån för arbetarne. Resultatet skulle
möjligen blifva det, att dessa kostnader sålunda komme att återfalla
på arbetarne i form af nedsatta löner. Dessa faror och svårigheter
tror jag väsentligen komme att undvikas genom ett vidhållande af
ansvarspligten och genom att utveckla den. Antydningar i detta afseende
äro redan gjorda af reservanterna, men jag kan, såsom jag förut
nämnt, icke fullkomligt följa dem i hvad de i detta afseende föreslagit.
Jag skall, då jag nu uppehåller mig vid ansvarspligten, äfven bedja att
få fästa kammarens uppmärksamhet särskildt derpå, att den icke är för
våra förhållanden främmande. Exempelvis om man går så långt till
baka som 1830, ser man att genom kong! kungörelsen den 7 april
nämnda år bestämdes, »att när arbetskommenderingar begagnas af enskilde
personer eller bolag, dem må åligga att, i händelse soldat eller
båtsman så såras eller skadas, att han nödgas lemna krigstjensten,
förse honom med ett mot skadan och hans lidande svarande årligt
underhåll». Denna maning blef ytterligare betonad och preciserad genom
kong! kungörelsen den 25 januari 1842, och nu hafva vi fått
saken under den sista tiden ytterligare fastslagen genom kongl. förordningen
af den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af
jernvägs drift. Om vi sålunda fasthålla principen komma vi till något,
som för våra förhållanden redan är kändt, och enligt min mening skulle
de högst väsentligt reducerade kostnaderna ställa sig på sådant sätt,
att saken blefve dräglig äfven för arbetsgifvarne. Man bör dock i fråga
om denna ansvarspligt kanske redan nu, utan att naturligtvis fatta
beslut, dock yttra sig om vissa närmare bestämmelser. Det kan dervid
icke falla mig in att komma med förslag till detaljerade föreskrifter,
raen ett och annat hufvudmoment synes mig dock böra framhållas. Jag
tror sålunda, efter hvad jag hört och förnummit, att man bör sätta en
skälig och rimlig väntetid, innan ersättningen på den väg, som är i
fråga, skulle utfalla. Denna tid har i det kongl. förslaget antagits till
60 dagar; må hända tarfvade den någon utsträckning. Jag tror vidare,
att det icke vore lämpligt att, såsom i den af mig åberopade förordningen
af 1886, blott och bart stadga en ansvarsskyldighet. Enligt
min åsigt skulle det, utan att skada arbetsgifvarne, vara till fördel för
arbetarne, om det bestämdes att ersättningen vid olycksfall skall utgå
äfven i form af lifränta. Som nu icke någon försäkringsanstalt i vårt
land finnes, som lernnar så beskaffade försäkringar, torde äfven böra
bestämmas, att staten antingen medel- eller omedelbart må gifva försäkringsanstalter
sitt understöd, mot vilkor att sådana försäkringar af
dessa mottagas. Jag kan ju icke hafva i syfte, att den mening, jag
nu tillåtit mig att framställa, skall föranleda till ett direkt beslut. Jag
vet allt för väl, att min sålunda uttryckta mening behöfver att närmare
formuleras och må hända jemkas, men för att sådant skulle i lugn och

Lördagen den 18 April.

11 N:o 20.

ro kunna ske och nytt förslag i detta syfte inför Riksdagen framkomma,Lagförslag om
påyrkar jag härmed återremiss af föreliggande fråga. försäkring för

Jag har nu, såsom kammaren finner, i några få, enkla drag tillåtit 0 Arbete. *
mig att utveckla min åsigt i frågan, och jag ber att härtill få knyta (Fortsg
den förhoppningen, att det må vara något litet bidrag till lösningen af
denna vigtiga fråga. Jag tillåter mig äfven uttala den meningen, att
det vore lyckligt, om dessa arbetarefrågor, särskildt den nu på dagordningen
stående, kunde inom Riksdagen genom de konservativa elementens
samverkan bringas till lösning, ty utan tvifvel är detta sätt att
framskrida på lagstiftningens område det för samhällets lugn och
trefnad bästa.

Herr Öländer: Det var ju att vänta, att detta förslag icke skulle
vinna arbetsgifvarnes godkännande. Desse utgöra ju, så att säga, den
ena parten, och de skulle derigenom få sig ålagd en skyldighet, som
de visserligen medgifva sig moraliter ega, men som de ingalunda äro
benägna att juridiskt tillförbindas. Då jag säger arbetsgifvarne, menar
jag utskottet, ty med dess sammansättning kan man taga för gifvet,
att detta utlåtande endast är ett uttryck för arbetsgifvarnes åsigter;
men för en jurist och domare är den ena partens mening icke tillräcklig;
han vill gerna också höra den andres och på bådas uttalanden grunda
ett omdöme, som endast på detta sätt kan blifva så rättvist och opartiskt,
som det med mensklig ofullkomlighet är möjligt; för honom är
det en lag, att båda parternas intressen iakttagas och beaktas. Så har
också arbetarekomitén gjort, så har Kongl. Maj:t gjort, och så hoppas
jag, att äfven Riksdagen skall göra. Men för att fullgöra denna uppgift
tror jag, att Riksdagen icke bör fästa allt för mycken vigt vid de
skäl, som af utskottet anförts mot det kongl. förslaget. Detta förslag
grundar sig, såsom vi se, på tre hufvudprinciper. Den första är, att
arbetsgivare är skyldig ersätta den förlust eller minskning i arbetsförmåga,
som tillskyndas arbetare genom olycksfall under arbete hos
arbetsgivaren äfvensom, om olycksfallet medfört döden, lemna understöd
till den afiidnes familj; den andra, att staten ansvarar för att dessa
ersättningar eller understöd blifva behörigen utbetalda, och den tredje,
att arbetsgifvaren skall lemna garanti för att staten genom den sålunda
åtagna ansvarigheten icke lider någon förlust. På dessa grunder har
nu det kongl. förslaget meddelat eu mängd bestämmelser, som åtminstone,
enligt min åsigt, å ena sidan lemna arbetarne full säkerhet för
utbekommande af en mot följderna af hvarje olycksfall svarande ersättning,
och å andra sidan affordra arbetsgifvarne garantier härför med
den minsta möjliga uppoffring. Kan man väl hafva något att anmärka
mot dessa principer och dessa anordningar? Men huru har nu utskottet
behandlat detta förslag, der, om någonsin, god vilja att åstadkomma ett
godt arbete äfven synes hafva mötts af förmåga att utföra ett sådant?

Hvad säger utskottet om detsamma? Om detaljerna säger det ingenting,
ty det förkastar sjelfva grunderna, och med en oförklarlig tillit
till, att denna förkastelsedom äfven skall godkännas af Riksdagen, har
det helt enkelt undandragit sig att afgifva yttrande öfver hvarje särskild
paragraf för sig. Detta sätt att affärda ett kongl. förslag är visserligen
ganska enkelt och beqvämt, men enligt min åsigt föga öfver -

N:o 20. 12

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omensstämmande med hvad som varit utskottets pligt. Utskottet har
försäkring förlertid, såsom jag nyss nämnt, förkastat grunderna för förslaget eller
° ^arbete. * må hända rättare några af grunderna, ty upprigtigt sagdt är det icke
(Forts.) lätt att af utlåtandet erhålla full klarhet om hvad utskottet egentligen
menar. I dess sväfvande och osäkra uttryck, som icke innehålla något
bestämdt eller klart omdöme, spårar man, huru det slingrar sig
fram mellan de olika utskottsledamöternas vidt skilda åsigter. Men
om jag rätt uppfattat dess mening, har utskottet — den rättvisan
måste man dock göra det — liksom ryggat till baka för att helt och
hållet fritaga arbetsgifvarne från all ansvarsskyldighet i ifrågavarande
afseende. Tvärt om vill det synas, som om utskottet erkände, att arbetsgifvarne
verkligen hafva en dylik skyldighet; men det är ofantligt
krångligt att få reda på, huru utskottet tänkt sig att denna skyldighet
skulle fullgöras. Till en början ordar utskottet om ansvarighetslagen
af 1886 angående jernvägs drift, och det ser nästan ut, som om
utskottet tänkt sig eu lösning af frågan i denna rigtning äfven i afseende
på öfriga näringar. Utskottet har dervid dock icke alldeles förbisett
den föga tillfredsställande erfarenhet, som den tyska ansvarighetslagen
lemnat, men utskottet resonnerar bort de häraf föranledda
betänkligheterna med den enkla förklaringen, att affattningen af den
tyska lagen varit olämplig. Huru lagen bör affattas för att vara lämplig,
angifver utskottet icke. Då man emellertid omöjligen kan vara
blind för, hvilka anledningar till rättstvister mellan arbetsgivare och
arbetare en sådan lag ovilkorligen måste medföra, då man vidare känner
den tidsutdrägt af mången gång flera år, en dylik rättegång med
vår rättegångsordning måste medtaga, och då man slutligen frågar sig,,
hvaraf den stympade, till arbete oförmögne arbetaren och hans familj
under hela denna tid skall lefva, och hvarifrån han skall erhålla medel
till rättegångens utförande, så får utskottet ursäkta, om man känner
sig otilltredsstäld, förrän man erhåller någon upplysning om, huru
lagen skall affattas för att allt detta skall kunna förekommas. Utskottet
synes icke heller hafva ansett sig behöfva egna denna omständighet
någon synnerlig uppmärksamhet, af skäl som strax derefter anföres.
Utskottet säger nemligen, att ingen fara förefinnes för sådana rättstvister,
ty erfarenheten hos oss har visat, att vår lag af 1886 icke gifvit
upphof till några rättegångar. Jag ber att få erinra utskottet om,
att denna lag endast afser jernvägs drift, och att den omständigheten
att en så stor och mägtig industri, hvilken rör sig med så stora belopp,
icke inlåtit sig i småaktiga processer med sina arbetare, ingalunda
bevisar, att äfven andra, mindre industriidkare, skola följa detta
vackra exempel.

Men om man också frånser denna olägenhet, som ju endast är till
förfång för arbetarne, torde likväl frågans lösning genom en ansvarighetslag
hafva åtskilliga mörka sidor för arbetsgifvarne sjelfve. Enligt det
kong! förslaget skall ersättningen utgå med årliga belopp, så länge behofvet
varar. Denna är gifvetvis den naturligaste, den lämpligaste och mot behofvet
mest svarande formen för en sådan ersättning. Men den förutsätter
säkerhet för att den, som skall utbetala ersättningen, också under eu
lång följd af år är i stånd dertill, samt att, i händelse af hans död,
hans sterbhusdelegare äfven äro vederhäftiga derför. Men hvarifrån

Lördagen den 18 April.

13 Nso 20.

erhålla eu sådan säkerhet? En arbetsgifvares ställning är i ring god,Lagförslag om
i morgon dålig, och han skall kanske efter någon tids förlopp icke medfordring för
bästa vilja i verlden kunna fullgöra sina skyldigheter i berörda afse- °lycall{fJ'' 1
ende. Staten skulle illa uppfylla sin pligt, om den läte den genom ,Fort V
olycksfall förderfvade arbetarens och hans familjs framtida bergning
hvila på så osäker grund. Nej, mine herrar! Skall saken ordnas genom
en ansvarighetslag, af samma beskaffenhet som den af 1886, måste ersättningen
bestämmas till ett visst belopp, att utgå på eu gång; och
detta belopp får icke sättas lågt; det måste vara ganska betydligt, ty
det skall motsvara en förlorad eller förminskad arbetskraft under den
skadades och, i händelse af hans död, hans hustrus hela återstående
lifstid och under hans barns uppväxt — med ett ord, det skall under
många år utgöra en hel familjs enda lefvebröd. Några af reservanterna
hafva också beaktat denna omständighet och sagt, att »för arbetaren
vore rätten att fordra en sådan lösen af vigt, emedan den gjorde hans
fordringsanspråk mera oberoende af arbetsgifvarens framtida affärsställning».
Nu frågar jag herrar industriidkare, om de verkligen anse
för sig fördelaktigare att blottställa sig för att när som helst få vidkännas
en eller flera dylika större utbetalningar, än att årligen erlägga
obetydliga, knappt känbara premier till en försäkringsanstalt. Huru vida
utskottet också beaktat denna omständighet, kan jag omöjligt ur dess
utlåtande framleta, men af det sammanhang härmed, i hvilket det sätter
den i utlåtandet förekommande uppgiften, att »arbetsgifvarne i allt
större utsträckning begagna sig af den utväg till beredande af skadestånd
vid olycksfall, hvilken erbjuder sig i arbetarnes kollektivförsäkring
i enskilda anstalter», har jag skäl antaga, att utskottet härmed velat
anvisa arbetsgifvarne en utväg att skydda sig mot olägenheten att utbetala
dessa stora belopp på en gång. Men är detta verkligen utskottets
mening, så är den också helt och hållet öfverensstämmande med
det kongl. förslaget, ty detta har just beträdt den väg, som utskottet
sålunda anvisar. Enda skilnaden är, att förslaget obligatoriskt fordrar
denna utväg, och, just för att åsamka arbetsgifvarne så liten kostnad
som möjligt, tillåter, att försäkringen får ske i en af staten sjelf underhålleu
riksförsäkringsanstalt. Har icke förslaget härigenom på ett förtjenstfullt
sätt tillgodosett så väl arbetarnes säkerhet som arbetsgifvarnes
fördelar? Kan någon lämpligare och bättre anordning gifvas?

Hvad nu särskildt angår den så mycket klandrade riksförsäkringsanstalten,
så kan jag icke inse, hvarför så många och så skarpa anmärkningar
blifvit framstälda mot denna institution. Mig synes den
hafva ett afgjordt företräde framför de enskilda försäkringsanstalterna.

En enskild försäkringsanstalt är ju eu affär, afsedd att bereda vinst åt
sina. delegare. Premierna, som till dem inbetalas, måste sålunda vara
tillräckligt höga, för att, sedan försäkringsbeloppen utbetalats, äfven
betäcka förvaltningskostnaderna och derutöfver lemna behållning till
fördelning mellan delegarne. Men — staten fordrar icke någon behållning,
och. den erbjuder sig att sjelf bekosta förvaltningen. Än vidare:
om det är en sanning, att eu enskild försäkringsanstalts vinst är beroende
af antalet der försäkrade personer, så skulle riksförsäkringsanstalten,
der enligt komiténs beräkning minst 150,000 arbetare skulle
komma att försäkras, således gifva en vinst, ofantligt mycket större än

Nso 20. 14

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omde enskilda anstalternas, der de försäkrades sammanlagda antal år 1887
försäkring för^Q utgjorde mer än 15,000; och hela denna vinst skulle komma endast
°Varbete * arbetsgifvarne till godo genom premiernas nedbringande till minsta
(Forts ) möjliga belopp. Ty det kan ju ej nekas, att, då ingen vinst begäres,
premierna måste blifva låga i samma mån som den afstådda vinsten
skulle varit hög. Hvarför nu arbetsgifvarne föredraga att betala de
högre premierna och såmedelst medverka till en vinst åt de enskilda
bolagen samt bidraga till dessas förvaltnings- och driftkostnader, är
för mig en oupplöslig gåta. Detta är en ömhet om de enskilda anstalterna,
som är för mycket uppoffrande för att kunna vara naturlig.

Utskottet säger på sid. 31: »Det torde rättvisligen böra erkännas,,
att arbetsgifvarne i Sverige ganska allmänt, i mån af sin förmåga, sörja
för de hos dem anstälde arbetares nödtorftiga utkomst, der dessa genom
olycksfall helt eller delvis förlorat sin arbetsförmåga». Det var en
mycket lycklig erfarenhet, som utskottet vunnit; min är icke på långt
när så lycklig. Jag skulle ensamt från socknar inom min domsaga
kunna framleta och för utskottet presentera en mängd krymplingar,
som i de stora industrianstalterna derstädes blifvit skadade, fått en arm
eller en fot afsågad i en cirkelsåg, ett ben krossadt af en nedfallande
timmerbröta eller på annat sätt i arbetet ådragit sig obotlig skada,
men Indika, utan det ringaste bidrag från sina arbetsgifvare, af fattigvården
mottaga eu knapp, att icke säga otillräcklig bergning. Det kan
ju vara sant,''att många arbetsgifvare finnas, som göra skäl för denna
utskottets blomstermålning, men låt oss för all del icke på grund af
så osäkra förutsättningar afslå en lag, som är afsedd till skydd för
de olyckliga!

Då man genomläser detta utskottsbetänkande i dess helhet, får
man, huru sväfvande och obestämdt detsamma än må vara, likväl den
uppfattningen, att utskottet anser, att något i lagstiftningsväg bör göras
i nu ifrågavarande afseende. Man blir derför icke litet förvånad, då
utlåtandet efter dessa ganska förtjenstfulla ansatser till en lösning utmynnar
i ett rent afstyrkande af det kongl. förslaget. Detta var verkligen
en afslutning, lika oväntad som nedslående. Utskottet gömde
sålunda bakom sina vackra ord en bestämd motvilja mot hvarje åtgärd,
som kunde åt arbetsgifvarnes moraliska pligt gifva karakteren af en
juridisk skyldighet. Och dock säger sig utskottet icke vilja förneka,
att arbetsgifvarne verkligen hafva en sådan skyldighet; men att fastslå
den, reglera den och skaffa garantier för dess fullgörande, anser utskottet,
d. v. s. arbetsgifvarne, vara onödigt. Mig synes deremot, att om
arbetsgifvarne hafva allvar med att uppfylla denna på mensklighet,
rättvisa och ett ordnadt samhälles fordringar grundade pligt, de icke
skulle väcka något tvifvel om sin goda vilja härutinnan genom att undandraga
sig att lemna de garantier derför, som staten af dem fordrar.

Arbetsgifvaren är, såsom jag i början af mitt anförande nämnde,
i denna fråga den ena parten; arbetaren är den andra. Den senare
är icke representerad inom Riksdagen. Den förre åter är icke blott
representerad, han har äfven fått utgöra majoritet i det utskott, som
behandlat frågan. Må vi då, när vi gå att fatta vårt beslut, med oveld
bedöma äfven den icke representerade partens rätt och derigenom visa
honom, att hans rop på politisk rösträtt icke varit befogadt samt att

Lördagen den 18 April.

15 N:o 20.

äfven derförutan representationen skall veta att bevaka hans rätt och Lagförslag om
iakttaga hans fördelar. försäkring för

Herr talman! Då det kong! förslaget endast tillerkänner arbe- Arbete1 *
faren en ersättning, hvartill hvarje rättänkande menniska måste anse (forts)
honom vara lagligen berättigad, och då, enligt min åsigt, ännu ingen
mägtat föreslå någon för arbetaren säkrare och tryggare utväg att utbekomma
denna ersättning, eller något för arbetsgifvaren billigare sätt
att utbetala densamma, tvekar jag icke att yrka bifall till det kongl.
förslaget i oförändradt skick.

Herr Svedelius: Herr talman, mine herrar! Då jag funnit mig
nödsakad att i flera hänseenden uttala min reservation mot motiveringen
i utskottets föreliggande förslag, har jag också ansett min skyldighet
vara att för kammaren gifva till känna min ståndpunkt i frågan.

Jag ber då först att, som svar i någon mån på hvad en föregående
talare antydde, få erkänna, att jag såsom arbetsgivare visserligen kan
anses intaga en partisk ställning i frågan, men jag kan dock försäkra,
att jag har försökt ställa mig äfven på andra sidan och se saken
äfven från arbetarens synpunkt.

Jag har, såsom framgår af reservationen, instämt i Kongl. Maj:ts
åsigt om skyldighet för arbetsgivare att taga vård om och understödja
arbetare, som genom oförvållad! olycksfall i arbetet blifvit fullständigt
oförmögen till arbete för framtiden eller deraf lider stadigvarande
men, äfvensom att, derest olycksfallet medfört döden, lemna någon ersättning
åt efterlefvande enka och minderåriga barn, samt ansett likaledes
att — der olycksfallet icke medfört döden •— sådan understödsskyldighet
först bör inträda efter eu viss tids förlopp, afpassad så, att
så väl olycksfallets menliga följder må kunna med temlig säkerhet bedömas
som ock missbruk så vidt möjligt må förekommas, enär ifrågavarande
understödsskyldighet icke bör ifrågakomma för sådana mindre
missöden, hvilka lätteligen kunna under alla lifvets förhållanden träffa
en och hvar, oafsedt den sysselsättning han har eller det yrke han
utöfvar.

Kongl. Maj:t har i föreliggande förslag velat införa en väntetid af
60 dagar, innan ersättningsskyldigheten skulle börja. Det kan ju vara
olika meningar om denna tidslängd. För min del föreställer jag mig,
att 90 dagar kunde vara något lämpligare att bestämma, emedan
denna tid torde under ganska många förhållanden erfordras för att
fullständigt utröna skadans beskaffenhet och omfånget af den ersättning,
som på grund deraf skulle komma att utgå. Men naturligtvis
blir hvilken siffra man än väljer mer eller mindre godtycklig. Ett
särskildt stöd för väljande af siffran 90 ligger dock deri, att de flesta
sjukkassor inrättats så, att understödet lemnas efter 13 veckor, hvilket
är ungefär detsamma som 90 dagar. Men derför att jag således har
instämt i den mening, som ligger till grund för den kongl. propositionen,
eller skyldigheten att under vissa förhållanden ansvara för
skada vid olycksfall, anser jag dock icke, att denna ansvarsskyldighet
ovilkorligen bör utmynna i en försäkringspligt. Det finnes efter mitt
förmenande åtskilliga andra sätt för en arbetsgivare att fullgöra de
förbindelser, som kunna honom på lagligt sätt åläggas i det syfte, som

N:o 20. 16

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omligger till grund för den kong! propositionen. Det kan t. ex., såsom
försäkring för^rförhållandet på många håll är, bildas kassor af arbetsgifvarne.

°Varbete ‘ Den store arbetsgivare!! kan sjelf samla eu fond, tillräckligt stor att
(Forts ) dermed betrygga utbetalandet af den ersättning, hvartill han kan blifva
skyldig. En sammanslutning af flere arbetsgivare kan man också
tänka sig — och man har sett spår af denna metods påbörjande på
flera håll i vårt land — en sammanslutning, hvarifrån ersättning skulle
kunna lemnas antingen i form af årliga bidrag till bildande af fonder
eller genom uttaxering i mån af behof. Vidare finnes ett sätt, som ju
ganska ofta anlitas, synnerligast af större arbetsgivare, nemligen att
bereda skadade arbetare arbetsförtjenst med lindrigare tjenstgöring,
men eu arbetsförtjenst, som kanske mången gång kan vara förmånligare
för arbetaren än en årlig ersättningssumma. Kongl. Maj:t har
också, såsom synes i förslaget, tänkt sig en sådan tillämpning af ansvarspligten
under vissa förhållanden, då 7 § stadgar:

»Pröfvas arbetsgivare hafva för sin rörelse eller viss del deraf
vidtagit sådana åtgärder, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning
kommer att utgå i ett eller flera af de hänseenden, hvarom i 14
och 15 §§ finnes stadgadt, ege riksförsäkringsanstalten medgifva, att
arbetsgifvaren må, i den omfattning och på de vilkor, riksförsäkringsanstalten
kan finna skäligt bestämma, befrias från honom enligt denna
lag eljest åliggande skyldigheter.»

Mig synes, att detta medgifvande, som införts i Kongl. Maj:ts
förslag till förmån för frivillighetsåtgärder, icke borde vara undantag
utan regel. Jag vet för öfrigt knappt, huru man skulle ställa till vid
den praktiska tillämpningen, för att icke godtycke mer eller mindre
skulle komma att göra sig gällande, om man införde det här föreslagna
lagstadgandet såsom undantag.

Bland de olägenheter, som utgöra en följd af den obligatoriska
försäkringen med sina bestämda premier, är att märka — hvilket
också nyss omnämnts af en talare — det förhållandet, att den ene
arbetsgivare!! ju kan ordna på helt annat sätt för arbetets utförande
och för sina arbetare minska risken, då en annan deremot gör litet
eller intet i det hänseendet. Den, som nedlagt kostnader för bättre
skyddsanordningar, skulle enligt det föreliggande förslaget drabbas af
samma ansvarskostnader som den, hvilken gjorde intet härför. På
samma gång jag således hyllar den åsigten, att det bör åligga arbetsgifvarne
att inom vissa gränser ansvara för skada, som drabbar deras
arbetare under arbetet, anser jag dock, att, om denna lag utfärdas,
staten äfven bör tillse, dels att denna börda blir så litet tryckande
som möjligt för arbetsgifvarne, dels att större trygghet beredes arbetarne
att utfå sin rätt. Men jag föreställer mig då, att för ett sådant
måls vinnande en riksförsäkringsanstalt i den omfattning och på sådant
sätt ordnad, som Kongl. Maj:t föreslagit, icke skulle vara nödvändig.
En åtgärd, hvarigenom ett nytt embetsverk skulle inrättas,
tror jag skulle i många hänseenden röna motstånd från Riksdagens
sida. Jag tror, att ett så beskaffadt förslag derför skall hafva ringa
utsigt till framgång, och det synes mig icke heller nödvändigt, då säkerligen
andra sätt än det nu föreslagna skulle kunna finnas att vinna
samma ändamål. Ett sätt kunde ju vara att genom statens medverkan

Lördagen den 18 April. 17 Jj;o 20.

understödja enskilda olycksfallsförsäkringsbolag, livilka anordnade för-Lagförslag om
säkringar på fördelaktigare vilkor än hittills. Staten kunde ju exem-försäkring för
pelvis insätta ledamöter i styrelsen såsom kontrollerande dess åtgärder olsch‘fatt *
och bidraga till administrationskostnaderna för att icke göra en sådan Z
anordning allt för tryckande och kostsam. Jag medgifver, att detta 1
sätt icke är mycket tilltalande, ty dermed följer alltid, att den, som
betalar premierna, äfven måste betala en viss del deraf i egenskap af
vinst till delegarne i försäkringsbolaget. Men några af reservanterna
hafva, antydt en annan utväg, som synes mig beaktansvärd, nemligen
att . till exempel postsparbankens styrelse kunde få åläggande att ombesörja
olycksfallsförsäkringar på statens risk och mot erläggande af
premier, som staten bestämmer, naturligtvis med beräkning att i längden
icke. förlust skulle uppstå för statsverket, ehuru till en början,
innan nödig . erfarenhet vunnits, en viss risk alltid måste uppstå på
grund af ovissheten om de belopp, hvartill premien behöfde fixeras
för att täcka utgifterna.

Jag har äfven hört angifvas ett annat sätt, nemligen eu sammanslagning
af de befintliga allmänna pensionskassorna under en förvaltning,
. hvilken då blefve vida billigare än nu, då flera förvaltningar
besörja dessa göromål, och öfverlemnande åt denna förvaltning att ombesörja
frivillig olycksfallsförsäkring. Det har invändts, att mot alla
sådana åtgärder på frivillighetens väg talade, att arbetare icke vore
fayggäde för att utfå sin rätt. Det enda sättet i det hänseendet skulle
vara, om staten trädde emellan och såsom mellanlänk emellan arbetarne
och arbetsgifvarne ansvarade för och utbetalade ersättningen till
arbetarne. . Jag vill icke. neka för, att sådana fall kunna tänkas och
säkerligen äfven skulle inträffa, att ensamt ansvarspligt med frivilliga
anordningar skulle kunna medföra, att en arbetare någon gång ginge
miste om honom tillerkänd ersättning; men, mine herrar, jag kan icke
rätt förstå, hvarför i detta enda fall, då medborgerliga pligter och
skyldigheter . åläggas, medborgarne på samma gång skulle tvingas att
ställa garantier för dessa medborgerliga skyldigheters fullgörande. Arbetarens
rätt i det hänseendet bör ju icke vara någon annan eller
större eller bättre än hvarje annan medborgares i riket. Han får sin
rättighet, men får liksom andra taga sin risk. Jag är också öfvertygad
att i samma mån man genom anstalter från statens sida möjliggör.
att bereda försäkring på frivillighetens väg, skulle äfven denna
risk i högst väsentlig grad häfvas, ty säkerligen skulle då inom kort
arbetsgifvarnes begagnande af sådan försäkringsanstalt blifva lika
allmänt, lika omfattande, som brandförsäkringarna numera äro i
vårt land.

I 2 § af det föreliggande kongl. förslaget uppräknas, hvilka rörelser
..skulle vara försäkringspligtiga. Bland dessa saknas åtskilliga,
och främst bland, dem, som jag saknar, är jordbruket. Jag inser väl,
hvad skälet . dertill varit. Ganska stora praktiska svårigheter skulle
medfölja obligatorisk olycksfallsförsäkring för jordbruksarbetare. Men
det förefaller mig dock, som ett så stort undantag från en regel skulle
medföra en bestämd och mycket stor orättvisa. Mig synes, som om,
vid ett uttalande af ansvarspligten såsom skyldighet, detta bör vara

Första Kammarens Prot. 1891 N:o 20. 2

>:o 20. 18

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omregel, och att undantagen derifrån böra uppräknas, men icke de yrken,
försäkring försom skune lyda under lagen.

° yarbete * Jag her ^ besvära kammaren med några siffror, hemtade ur
(Forts) arbetareförsäkringskomiténs tabeller öfver olycksfall i arbete under
året 1 september 1884—31 augusti 1885. Af dessa tabeller framgår,
att under ett år summan af olycksfall, anmälda af läkare, uppgått till
3,740, hvaraf 1,334 drabba jordbruket, således mer än y3. Af dessa
3,740 olycksfall hafva 104 medfört dödlig utgång, hvaraf 47 för jordbruksarbetare.
Fullkomlig oförmåga till arbete för återstående lifstid
har tillskyndats 13, hvaraf 6 tillhöra jordbruket, och delvis oförmåga
till arbete 243 jordbrukare af 522 in ailes skadade. Dessa siffror synas
mig tillräckligt talande för att bevisa, att en verklig orättvisa skulle
ega rum icke endast mot arbetsgifvarne, utan äfven ock i ännu högre
grad mot arbetarne, som, derför att de tillhöra jordbruket, skulle undandragas
det skydd, lagen skulle lemna andra arbetare. Och hvilka
egendomligheter skulle icke kunna uppstå, om till exempel en ångmaskin
den ena dagen vore använd att drifva ett tröskverk och den
andra dagen ett sågverk. Ersättningen för ett genom ångmaskinen
inträffadt olycksfall skulle i så fall göras beroende af, om olycksfallet
inträffat under tröskningen eller under sågningen.

Samma är förhållandet, om olyckor uppstå vid begagnande af
handverktyg. En jordbruksarbetare till exempel, som huggit sig i
benet, skulle icke få någon ersättning, men sådan deremot tillkomma
eu bruksarbetare, så vida han finge långvarigt men af olycksfallet. Jag
inser mycket väl, att det torde vara nödvändigt göra några undantag,
men jag föreställer mig, att dessa undantag till en början kunnat inskränkas
till handtverkerierna, der ju mycket litet komplicerade inrättningar
användas. Vidare vill jag tänka mig, att undantag böra göras
i fråga om användande af handverktyg. Det är visserligen sant, att
antalet af olycksfall, som uppstå genom sådana, i synnerhet yxor, är
relativt stort, men deremot är antalet af dessa olycksfall, som skulle
falla under föreliggande lag, synnerligen obetydligt, ty de flesta af dessa
fall blifva botade inom den ifrågasatta väntetiden 60 dagar, och detta
skulle i ännu högre grad blifva fallet, om väntetiden sattes till 90 dagar.
Såsom synes af arbetarekomiténs nyssnämnda tabell, hafva under
samma år 399 olycksfall förorsakats af handverktyg, men af dessa
hafva endast 4 medfört dödlig utgång. 6 hafva medfört förlust af
fingrar o. s. v. och 50 i det hela obotlig skada eller mer eller mindre
men för återstående lifstid, men i de flesta fall till ringa omfattning.
Det synes mig derför, att, åtminstone till en början, då det är svårt
att få lagen så fullständig, som den kan tänkas böra vara, man skulle
kunna medgifva, att dessa verktyg uteslötes ur bestämmelserna. Derigenom
skedde dock så till vida icke någon orättvisa, som alla yrken
blefve i sådant hänseende likstälda.

Vid motsvarande lags införande i Tyskland var till en början
landtbruket uteslutet, men, som vi nyss hört af herr -statsrådet och
chefen för civildepartementet, har på senare tider äfven landtbruket
i Tyskland inordnats under lagen, och jag är öfvertygad, att om en
lag utfärdades, der landtbruket vore uteslutet, skulle det icke dröja
synnerligen länge, innan rättelse i det hänseendet måste ske äfven här

19 >’:o 20.

Lördagen den 18 April.

Det erkännes visserligen att, äfven om man gör den inskränkning att Lagförslag om
utesluta skador förorsakade genom handverktyg, det kan kännas bekym-försäkring för
mersamt och svårt för den mindre jordbrukaren att komma under så- °lyårb{"é‘ ’
dan lags bestämmelser, ty äfven han använder ofta maskiner, ehuru Z0"t‘\
under mycket kort tid. Han lånar till exempel ett tröskverk, och
under den tid han använder det, kan ju en olycka inträffa, men jag
föreställer mig, att om man anordnar en lämplig försäkringsanstalt,
man der skulle kunna vidtaga åtgärder af ungefär samma slag som
nu vid åtskilliga jern vägsstationer, der man är i tillfälle att köpa försäkringspolicer
för en jernvägsresa och för en eller annan dag. Någonting
likartadt skulle ju kunna anordnas för arbets gifvare, hvarigenom
han för ett sådant tillfälligt användande af maskiner, som folie
under lagens bestämmelser, kunde erhålla tillfällig försäkran för arbetarne
under den korta tid de voro med sådant arbete sysselsatta.

Jag har nu sökt att så godt jag förmått göra mina anmärkningar,
men ber att få återkomma till hvad jag började med, nemligen att
min åsigt är, att allvarliga åtgärder i detta hänseende böra vidtagas.
Arbetsgifvarne hafva utan tvifvel en stor och bestämd pligt mot arbetarne.
Dock, på samma gång som jag uttalar detta, vill jag hafva
uttalat, att jag anser arbetaren äfven hafva pligter, som icke få åsidosättas.
Han bör ihågkomma, att han först af allt är menniska, att
han står i det hänseendet liksom alla i det förhållandet, att han är
utsatt'' för sjukdom, olyckor, missöden som kunna drabba hvem som
helst i lifvet, vare sig kroppsarbetare eller andra samhällsmedlemmar.

Han bör icke göras till en försäkrad maskin. Det synes mig nedsättande
för arbetaren såsom menniska, om man icke tillerkänner honom
både rätt och skyldighet att sjelf handla, såsom eu klok och förtänksam
menniska egnar och anstår. I det hänseendet anser jag ock, att
det kong! förslaget fullkomligt rätt up fattat ställningen, då eu väntetid
föreslagits. Jag har förut nämnt, att olika meningar finnas, huru
vida denna tid bör sättas till 60 eller 90 dagar. Denna väntetid anser
jag innebära ett uttryck af hvad jag nu antydt om arbetarens
skyldighet att såsom menniska draga försorg om sig sjelf. Annorlunda
ställer sig saken, när denna tid gått till ända, ty då står man
inför fall af större olycka, för hvilka kroppsarbetaren framför andra
är utsatt. Han är i många fall icke i stånd att bedöma den fara, han
löper. Han är ofta icke heller i stånd att vidtaga de åtgärder,
som skulle i någon mån skydda honom för denna fara. Det är då jag
anser, att arbetsgifvarens oafvisliga skyldighet inträder. Det synes mig
således, att arbetaren ensam bör vidkännas de första följderna af skador
äfvensom alla sådana af mindre beskaffenhet, men arbetsgifvarne
deremot ensamma följderna af de olycksfall, som medföra" stadigvarande
men.

Det uttalades temligen hårda ord af en föregående talare mot arbetsgifvarne
i allmänhet, och jag vill visst icke förneka, att många
sådana finnas, som ingalunda uppfylla de pligter, som jag för min del
anser åligga dem, men jag tror dock, att man kan säga, att många
arbetsgivare i landet handla i öfverensstämmelse med de åsigter jag
nyss uttalade. Då jag sålunda sagt min mening, att en ansvarspligt

N:o 20. 20

Lördagen deri 18 April.

Lagförslag orator åligga arbetsgifvarne, har jag äfven i viss mån framhållit, att
försäkring för fa nna pligt bör vara begränsad. Kongl Maj:t har äfven i det hän°1^arbete1
'' seendet framlagt begränsning i olika afseenden, bland annat, och icke
(Forts ) minst vigtigt, genom fixerande af ersättningsbeloppets storlek.

Det har talats om rättegångar, som skulle blifva en följd af ansvarslagen.
Det är dock min öfvertygelse, att dessa rättegångar skulle
inskränkas till ett minimum i och med detsamma det belopp, som
skulle utbetalas, blir bestämdt i lagen, och i det hänseendet får jag
fullkomligt ansluta mig till de belopp, som i den kongl. propositionen
äro föreslagna. Jag tror, att de äro ganska väl funna. Man bör väl
betänka sig att icke sätta dessa belopp för höga och på sådant sätt
göra risken för arbetsgivare!! för stor. Han skulle då mången gång
draga sig för att utöfva en industriel verksamhet, som vore förenad
med så stor ersättningsrisk.

Det har befarats, att en försäkring för riskerna enligt det föreliggande
kongl. förslagets siffror skulle medföra allt för dryga kostnader.
För min del tror jag icke att det skulle vara så farligt, ehuru,
om man öfverlemnade saken åt den enskilda företagsamheten, jag tror,
att åtminstone under den första tiden, innan erfarenheten hunnit blifva
stadgad, beloppen skulle tilltagas allt för högt, för att tillräcklig trygghet
skulle vinnas, att icke förluster uppstode. Men om jag slår upp
arbetareförsäkringskomiténs beräkningar, enligt af arbetsgivare anmälda
olycksfall, sid. 86, 87, finner jag, att af hela beloppet 3,471 olycksfall
hafva 189 medfört dödlig utgång och 367 skulle falla inom den kategori,
der olycksfallet medfört men för återstående lifstid. Af alla de
öfriga hafva endast 86 sträckt sina verkningar längre än 90 dagar.
Det är således endast 642 fall af dessa 3,471, som skulle medföra ersättning
enligt nu föreliggande lagförslag, om väntetiden utsträckes till
90 dagar. Uppgift saknas på antalet fall, der sjukdom upphört efter 60
dagar. Om man gör en jemförelse häremellan och de premier, som
nu betalas till enskilda försäkringsbolag, och dervid ihågkommer, att
alla dessa fall i händelse af sådan försäkring skulle blifvit föremål för
ersättning redan efter 3 dagar, är det uppenbart, att eu högst betydlig
reduktion skulle inträda, då försäkringsbolagen skulle fritagas från ersättning
under de 60 eller 90 första dagarne. Komiténs förslag visar
också, att enligt dess beräkningar ersättningen skulle uppgå till 1 ’/*
procent af lönebeloppet, hvarvid komitén antagit en väntetid af tvä veckor.
Skulle den nu utsträckas till 60 eller alternativt 90 dagar, skulle
kostnaden äfven relativt minskas.

Jag tror för min del, att faran icke skulle vara synnerligen stor,
för att kostnaderna blefve allt för oskäligt höga,

Jag kunde hafva åtskilligt att tillägga, men som jag icke vill
längre upptaga kammarens tid, anhåller jag, herr talman, att på grund
af hvad jag anfört få yrka, dels att i svaret på Kongl. Maj:ts proposition,
dels med bifall till utskottets afstyrkande, måtte uttalas, att lagförslag
i förevarande ämne borde grundas å ena sidan på begränsad
ansvarighet för arbetsgifvarne vid förekommande olycksfall i arbetet
och å andra sidan på möjligheten för arbetsgifvaren att genom på förhand
vidtagna åtgärder kunna trygga sig mot allt för betungande följder
af honom sålunda ålagd ansvarsskyldighet, dels ock att ur mo -

21 N:o 20.

Lördagen den 18 April.

tiveringen på sid. 38 i utskottets betänkande 9:de och 10:de raderna Lagförslag om
nerifrån orden »för de» och »viss näringsdrift» måtte utgå. försäkring för

olycksfall i

• • civbstc •

Herr Billing: Då mycket ringa eller ingen förhoppning är att /Forts''»
vinna framgång åt den uppfattning jag hyser i den nu föredragna
frågan, så kan jag väl icke heller vänta synnerlig uppmärksamhet för
det anförande, jag nu vill afgifva. Att jag dock ansett mig icke blott
berättigad utan skyldig att uttala min mening vid'' detta tillfälle, beror
dels derpå att jag anser, att den fråga, som här föreligger, bör betraktas
från åtskilliga andra synpunkter, än som blifvit påaktade i utskottets
utlåtande — jag är dock viss om att de påaktats af utskottets ledamöter
— och dels derpå att jag länge haft och har så stort intresse
för den här föreliggande frågan eller rättare den stora fråga, hvaraf
denna är en detalj, att jag kan säga att det icke är någon riksdagsfråga,
som intresserar mig så mycket som denna. Det är icke förskräckelse
för allehanda agitatoriska rörelser, som hos mig framkallat
detta intresse för arbetarefrågan. Oberoende af alla sådana rörelser,
är jag nemligen viss derom, att rättfärdigheten och barmhertigheten
kräfva, att våra kroppsarbetares ställning blifver förbättrad i mångt
och mycket. Nutidens socialism är intet annat än en antites mot
lörra tiders individualism. Individualism och socialism representera
hvardera sin ensidighet, men också hvardera sitt berättigade intresse.

Det ar en af vår tids allra största, om icke verkligen den största
uppgiften att finna syntesen för dessa båda sträfvanden. Arbetarens
ställning behöfver och bör förbättras. Huru skall detta tillgå? Ja,
svarar man från ena sidan: det måste bero på hans egen åtgärd, och
från den andra sidan yrkas, att förändringen skall åstadkommas genom
samfundets ingripande. Är det blott fråga om att uppställa en sats,
så kan man väl blifva snart ense derom, att förbättringen skall ske
genom arbetarens egen åtgärd, men att han skall härvid understödjas
af oss andra och af samfundet. Men samfundets uppgift kan icke
inskränkas till att gifva direkt stöd — jag betonar: direkt stöd —
först när arbetaren är vorden oduglig att reda sig sjelf. Den allmänna
fattigvården får icke vara det enda samfundsmessiga direkta stödet
åt arbetaren. _ Man kan icke nog beklaga, att den stora allvarliga och
i åtskilliga hänseenden djupt berättigade arbetarefrågan tagits om hand
af sådana, som, man må säga hvad man vill, äro arbetarnes fiender.

Jag tror icke, att vi andra stå utan skuld i detta afseende. Yi hafva
åtminstone, tror jag, en negativ skuld. Det kan göra en midt, och det
gör mig ondt i hjertats allra innersta, när jag ser huru agitatorer förderfva
våra arbetares både andliga och timliga ställning. Öfver det
ämnet skulle jag kunna och vilja hålla ett långt tal, men jag gör det
icke, ty här föreligger blott en sida i denna verksamhet, det är den,
som går ut på att ställa arbetsgifvarne och arbetarne mot hvarandra
icke blott såsom part mot part, det är icke nog starkt uttryck, utan
såsom fiender mot Sender. Man kan icke neka, att det för närvarande
är proklameradt ett krig mellan arbetsgifvarne och arbetarne, och detta
oaktadt hvar och en, som vill vara rättvis, måste erkänna att ofta, och
jag tror oftast, förhållandet är, att arbetsgifvarne äro arbetarnes bästa
vänner. Oaktadt de äro detta, kan man icke undra på, att dessa

N:o 20. 22

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omagitatorer få villiga öron och mottagliga sinnen. Lika visst som det
försäkring föratt arbetaren icke känner och icke kan sätta sig in i arbetsgivare^
^arbete * bekymmer, lika visst är, att vi, som blifvit bättre stälda, icke kunna
(Forts ) sätta oss in i arbetarnes bekymmer, i arbetarnes brödbekymmer, deras
ständigt återkommande bekymmer för det dagliga brödet i detta ords
egentliga mening. När de nu dag för dag tyngas af detta bekymmer,
är det icke underligt, om de låna villiga öron och sinnen åt det tal,
som, smekande det sämsta i deras inre menniska, går ut på att lära
dem säga: »det är vi som arbeta, och en annan som får vinsten».

Gent emot detta gäller att sätta ett motgift, och här behöfs ett
starkt motgift. Här förslå icke vackra tal, här förslå icke några
restriktiva lagar, ehuru dessa båda hjelpmedel hafva sitt berättigande
och sitt värde. Det har aldrig funnits mer än ett sätt att stoppa till
munnen på dem, som illa tala, och det är med goda gerningar. Det
finnes icke något annat sätt än att se till, att arbetarne må både
känna och få erfara att man vill dem väl; att de, som vilja ställa
arbetsgifvarne och arbetarne mot hvarandra, äro arbetarnes fiender och
att det icke kan gå vare sig arbetsgifvarne eller arbetarne val, utan
att de se på hvarandras bästa, den ene på den andres lika väl som
på sitt eget.

Nu ställer Konungen i ett lagförslag fram fordran på en sådan
god gerning. Jag tror att både rättfärdighet och barmhertighet fordra,
att man gör något för att befria kroppsarbetaren från den mörka
framtidsutsigten att genom en tillstötande olycka ställas på armodets
botten. Det måste göras något för att fria dem från denna utsigt,
hvilken, det är omöjligt annat, måste verka både förslappande och förbittrande.
Yi måste göra något för att komma dem i detta hänseende
till hjelp.

Ännu har jag icke sagt något om sättet, huru detta skall ske, eller
om förslaget om en obligatorisk försäkringspligt. Jag skall icke ingå
i någon kritik af detta lagförslag. I sina allmänna principer har det
blifvit mer än nog kritiseradt och i sina detaljer har det ännu icke
blifvit af utskottet undersökt. Det fins dock eu punkt, på hvilken jag vill
fästa uppmärksamheten, emedan den torde angifva eu brist i det här
framlagda förslaget. Alla afgifter för försäkringen skulle åligga arbetsgifvaren.
Detta synes mig icke vara eller tyckes icke vid första påseendet
vara rätt etiskt, ty det bör uti nu ifrågavarande hänseende vara en
samverkan mellan arbetsgifvaren och arbetaren, och denne senare får
icke, såsom en talare uttryckte sig, betraktas och behandlas såsom tte
objekt, liksom andra försäkringsobjekt, utan önskligt vore att han blefve
ett subjekt också i detta hänseende. Men om detta också är önskligt,
så ställa sig dock så stora praktiska svårigheter deremot, att det icke
är värdt att för det närvarande tänka på förändringar i den antydda
rigtningen. Och dertill kommer, att anmärkningen torde hafva mera
skenbar än verklig innebörd; ty om det också är arbetsgifvaren, som
direkt betalar försäkringsafgifterna, så kan man likväl säga, att det i
verkligheten är affären, som betalar dem; och i denna affär torde arbetaren
ha mera del, än som representeras af hans dagaflöning. Jag har
sett ett gammalt kontrakt vid ett bruk i Dalarne; det begynner ungefär
så: »Som jag, Polhem, har snillet och jag, N. N., har förmögenhet, så

Onsdagen den 18 April.

23 N:o 20.

ingå vi nu detta bolag». Det är icke det enda kontrakt af den sorten.Lagförslag om
Jag bar funnit liknande på andra håll. Jag tror, att det ligger eu försäkring för
mycket djup tanke i denna ingress. Man bör och måste beakta, att ° Arbete 1
arbetaren sätter in hela sitt kapital i affären, d. v. s. hela sin kropps- (Foi.tÄ
kraft, och att, om affären betalar afgifterna, detta kan anses såsom en
besparing äfven af arbetaren å det af honom i affären insatta kapital.

Utskottet har kritiserat och förkastat det kongl. förslaget. Dess
skäl äro af två slag: principiella och historiska. De principiella: »det
faller icke inom privaträttens område». Derom vill jag icke tvista med
juristerna, emedan jag icke vet, om det faller inom privaträttens område
eller inom något annat. Är det rätt, så gör det detsamma, till hvilket
område det hör, och om icke i vår juridiska fakultet finnes något fack
eller någon kapsel, der det kan instoppas, så får man hitta på någon
ny etikett. Vidare anföres såsom skäl mot förslaget, att det skulle
vara orättvist att en arbetsgivare skulle bidraga till försäkring af
andra arbetsgifvares arbetare. Det skälet låter väl höra sig och försvaras
från den rena individualismens ståndpunkt; men jag trodde att
vi kommit något ifrån denna individualism. Säkert är, att en liknande
solidaritet icke blott är önsklig utan nödvändig, och att hela
vårt samfundslif hvilar på en sådan solidaritet, så att den ene får
skatta för realiserandet af en uppgift, hvaraf han aldrig fått och troligen
aldrig får något direkt gagn.

Vidare anför man såsom ett tredje skäl, att man skall försäkra
gent emot möjliga olyckor, som kanske aldrig inträffa. Men äro vi
icke skyldige att under vissa eventualiteter försäkra våra lif mot faror
och olyckor, som kanske aldrig träffa oss? Gäller det om mig sjelf,
så gäller det äfven om andra, för hvilka jag bör sörja. Gent emot de
två här nämnda skälen ber jag att få betona att, så vidt jag kan se,
skulle samma skäl kunna anföras mot allt pensionsväsende. Jag ser
här en och annan, som rister på hufvudet häremot, och af den näste
talaren får jag svar härpå, det ser jag, men samma grundsats ligger
ju till grund för alla enke- och pupillkassor, ty der får man betala
afgifter, äfven om man icke har någon hustru eller aldrig tänker få
någon.

Jag kommer så till de historiska skälen. De kunna sammanfattas
i ett enda, och det är, att våra svenska arbetsgivare redan sörjt väl
för sina arbetare och komma att göra så allt mer och mer. Jag är
viss på, att det är fullkomligt sant, att många arbetsgivare så göra.

Det skulle vara rakt i strid mot mitt syfte, om det från min mun folie
ett enda ord, som kunde tolkas som en anklagelse mot Sveriges arbetsgivare
i allmänhet, och jag ber att det må få anses utstruken om det
skulle falla, ty det har då icke menats. Men det har uttalats af
utskottet, att ett fall af två kan inträffa; antingen äro arbetsgifvarne
så välvillige att de sörja för sina arbetare, eller äro de det icke. Äro
de det icke, så behöfs lagen för att tvinga dem att göra det, men äro
de så välvillige, då blir frågan åter, om lagen gör något intrång eller
gör välvillighetens förverkligande för tungt. Jag dristar mig icke göra
någon kalkyl med siffror, utan hänvisar i detta afseende till dels
arbetareförsäkringskomiténs betänkande och civilministerns anförande i
dag, dels till hvad som står i §§ 4 och 7, ty dessa tyckas mig inne -

N:o 20. 24

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omhålla nödiga garantier i detta hänseende. I den förra paragrafen står
f°ohcWaiiYe 11 bestämmelse, som medgifver att, om det uttaxerats mer än erfor°yarbete.
* dåligt varit, och det befinnes att under en period af fem år det
(Forts.) uttaxerats för mycket, så kan grunden förändras efter den tidens förlopp,,
och i den sjunde paragrafen, att om handteringen icke är så farlig,
arbetsgifvaren kan befrias från försäkringspligten, likasom, om det
visas att arbetsgifvaren tillräckligt sörjt för arbetare, han kan blifva
derifrån befriad. När dessa inskränkningar finnas, huru skulle då
denna lag komma att medföra så oöfvervinneliga svårigheter för
arbetsgifvarne?

Jag har nu noga följt utskottets utlåtande och dess skäl. Jag
tror att jag upptagit dem alla och skulle nu kunna gå öfver till reservationerna;
jag skall dock icke mycket uppehålla mig vid alla dessa,
utan egentligen fästa mig vid den näst sista, af herr Gahn m. fl. afgifna,
emedan denna är den mest negativa. Der anföras två skäl: det ena
är att denna lagstiftning ännu icke är behöflig i Sverige; vi skola vänta.
Men, mine herrar, hvad skola vi vänta på? Hvarför är sådan lagstiftning
icke behöflig? Förmodligen på den grund att förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare skulle vara så godt i vårt land. Hvad skola
vi då vänta på? Skola vi vänta till dess det blifver sämre? Är det
skäl att vänta till dess? Är det icke mycket bättre att göra något,
då detta ännu kan bevara karakteren af frivillighet, då det ännu i
allmänhet är ett godt förhållande emellan arbetare och arbetsgifvare?
Ett annat skäl skulle vara, att det vore en orättvisa, att icke samma
skyldighet lades på landtbruket som på annan industri, och samma
rättigheter lemnades jordbruksarbetarne som åt andra arbetare. —
Jag kan icke neka till, att det bästa ofta är fiende till det goda, och
att goda grunder kunna anföras för reservanternas uppfattning i detta
hänseende. Men det måste medgifvas, att det stöter för närvarande
på oöfvervinneliga svårigheter att lägga denna ansvarsskyldighet på
jordbruket. Det är _ det ena, och det andra är, att i Tyskland framtvungits
en förändring i nu antydda hänseende inom två år efter
antagande af en lag med samma syfte som den här nu ifrågasatta.
Skulle det icke så kunna ske äfven här hos oss, om så finnes nödigt?

I fråga om öfriga reservanter anmärker jag blott, att här vid
utskottets utlåtande finnas idel reservationer, den ena mot den andra;
och skall man taga sjelfva substansen ur utlåtandet och reservationerna,
så är det detta: vi vilja icke det, som föreslagits af Kong!.
Maj:t och icke det som föreslagits af någon af utskottets ledamöter;
vi vilja något, men vi hafva omöjligen kunnat komma öfverens om något.
Kan det vara rigtigt, att Riksdagen stannar i ett sådant negativt, ett sådant
skeptiskt beslut i denna vigtiga fråga? Jag tror det icke, och derför
skulle jag för min del vilja yrka bifall till Kong!. Maj:ts förslag; men
det fins ett skäl, hvarför jag anser att en återremiss bör ske, och det
är, att utskottet icke ingått i granskning af detaljerna i Kongl. Maj:ts
förslag, så vidt jag kan se. Det kunde nu också vara att tänka på
om man, i stället för allmän försäkring, ville föreslå en lag om skadestånd
eller utsträckt ansvarsskyldighet. Jag skall icke inlåta mig på
den praktiska frågan, om hvilken form som är den lämpligaste, jag
yill betona att något kan och bör göras och yrkar derför återremiss

Lördagen den 18 April.

25 N:o 20.

i syfte att utskottet må taga Kongl. Maj:ts förslag i förnyad detaljeradLa9f°rslag om
granskning, och om utskottet icke finner sig kunna tillstyrka detta/dr*0tr,J,?/?r
utan vill tillstyrka att ansvarspligten lägges till grund, utskottet då ° Arbete. *
måtte framkomma med förslag i denna rigtning med bestämdt angifna (ports.)
grundsatser i detta afseende.

Jag anhåller om proposition på detta yrkande.

Herr Forssell: Jag skall försöka att, så vidt det efter det senaste
anförandet låter sig göra, undvika att ingå på de stora principiella
frågor, hvilka helt naturligt erbjuda sig sjelfva till debatt vid
detta tillfälle. Jag skall icke följa den siste ärade talaren i hans
yttranden om arbetarnes brödbekymmer, eller undersöka, huru vida dessa
bekymmer äro större nu, än de voro för några år sedan. Jag förmodar,
att kammaren håller mig räkning för en sådan underlåtenhet.

Jag behöfver icke heller ingå i mycket vidlyftigt tal om socialism
och individualism, eller hvad b ar mher tigheten bjuder i en fråga, sådan
som denna. Den siste ärade talaren synes mig hafva något för ensidigt
ur denna synpunkt skärskådat frågan; men han talade som eu
kyrkans målsman, och var derför må hända i sin goda rätt.

För mig ställer sig denna fråga hufvudsakligen såsom en rättsfråga,
och jag fruktar att taga något steg, der jag helt och hållet
måste lemna rättens ståndpunkt å sido. Jag hör icke till dem, som
motsätta sig all lagstiftning till betryggande af arbetarens ställning.

Jag står i det hänseendet väl icke på samma, men på en liknande
ståndpunkt med den ärade talaren. Jag anser, att lagstiftaren i Sverige
hittills för litet iakttagit hvad rätten kan fordra i fråga om ersättning
till dem, hvilka äro i särskild! farliga industrier sysselsatta.

Men derifrån kan jag omöjligen komma till den slutsatsen, att ersättning
till dem, som träffats af olyckor, skall lemnas af staten. Jag fruktar
nemligen, att har man en gång stadgat denna grundsats, att vissa
personer, som träffas af olycksfall, hafva att för sitt skadestånd hålla
sig, icke till den eller dem, som i någon mån vållat denna olycka, utan
till staten, så skall denna grundsats få en mycket vidsträckt tillämpning.
Man skall med allt skäl spörja, hvarför just dessa och inga
andra af samhällets medborgare skola åtnjuta en dylik förmånsrätt
gent emot staten. Det kan icke hjelpas att sedan man proklamerat
en sådan sats, kommer det ena hundra-tusentalet efter det andra och
säger till staten: min olycka, den må komma af hvilken orsak som helst,
skall staten betala. Sedan man gjort staten ansvarig för ersättningarne,
så lär också ersättningen komma att allt frikostigare utmätas
efter hvad den förolyckade anser sig behöfva efter sina förutvarande
behof.

Derefter kommer den frågan: hvarför skall staten vara skyldig att
gälda ersättning endast för de olycksfall, som vållas af sågar och jerntänger,
af maskinremmar eller af fall från byggnadsställningar, af
maskiner i fabriker eller af maskiner i jordbrukets tjenst? Hvarför
skall då ej staten svara för all annan olycka inom samhället, såsom
för sjukdomar vållade af allehanda orsaker? Med ett ord, när man
godkänner denna grundsats, att staten skall utbetala ersättning för
olycksfall, ser jag ej, hur man skall kunna hindra den principen att

N:o 20. 26

Lördagen den 18 April.

Lagförslag om växa ut i det obegränsade. Principer äro såsom frön, som läggas ned
■i()rdon- vaxa Pd grand af sin egen växtkraft o.cb efter jord0
^arbete. * månens beskaffenhet. Visserligen är det sant, att vår sociala jordmån
(Forts.) icke ar densamma som jordmånen i andra länder, men hvad den icke
är, kan den blifva. Hufvudsaken är fröets — principens — beskaffenhet.
Så vidt jag förstår, är också det frö, som nedlagts i det nu föreliggande
förslaget, af sådan art, att det växer mycket fort. Det drifver
fram en växt, hvars brodd vi redan sett sticka upp i grannländerna
och hvars officielt erkända benämning är statssocialism. I andra
länder hafva djerfve statsmän icke tvekat att i lagstiftningen införa
dess grundsatser och befrämja dess utveckling. Jag tror dock, att vi,
i vår lilla vrå af verlden, göra bäst i att vänta och se hvilka frukter
detta träd bär, innan vi i vår fattiga jordmån lägga ned fröet till
detsamma.

Jag vill icke yttra mig vidare om denna sak, men anser mig böra
upptaga till besvarande några uttalanden, som fälts med afseende å
detaljer.

Man har talat åtskilligt om ifrågavarande riksförsäkringsanstalts
billighet, jemföra med kostnaderna för de enskilda olycksfallsförsäkringarne.
Man har sagt, att det är genom erfarenheten alldeles bevisadt,
att statens olycksfallsförsäkring är mycket billigare än den enskilda,
och man har gifvit sifferuppgifter till stöd för detta påstående.
I afseende på de siffror, hvilka äro förebragta från Tyskland, vill jag
fästa uppmärksamheten derå, att de bevisa alldeles intet i fråga om
hvad en riksförsäkringsanstalt, sådan som af Kongl. Maj:t i Sverige
föreslagits, skulle komma att kosta. Olycksfallsförsäkringen skötes i
Tyskland af yrkesassociationerna, och förvaltningskostnaderna blifva
billiga, enär det enligt lag åligger dessa associationers egna medlemmar
att fullgöra detta arbete utan någon ersättning. Den riksförsäkringsanstalt,
som satts i fråga för Sverige, skall deremot helt och hållet
verka genom aflönade embetsmän. Det är det kostnadsfria arbetet,
utkräfdt af arbetsgifvarne och till någon ringa del af arbetarne, som
är hufvufvudsaken i den tyska riksförsäkringen, och detta, att arbetet
för densamma är kostnadsfritt, såsom t, ex. vår kommunalförvaltning
är kostnadsfri, kan i icke ringa mån förklara, att kostnaderna för denna
försäkringsanstalt blifvit relativt nedsatta; men deraf kan jag icke draga
någon slutsats beträffande kostnaderna för eu riksförsäkring genom
idel aflönade embetsmän.

Jag vill icke heller inlåta mig på någon undersökning, huru vida
det skulle vara möjligt att nedbringa kostnaderna för statsförsäkringsanstaltens
verksamhet i Sverige under kostnaderna för den enskilda
olycksfallsförsäkringen. Det synes mig, som om alla sådana spekulationer
vore för mycket hypotetiska för att man derpå skulle kunna
bygga något säkert resultat. Men från den erfarenhet, som nu under
fyra räkenskapsår vunnits om den tyska riksförsäkringen, vill jag framställa
för kammaren ett enda drag, som är ostridigt och som synes
mig kasta ett bländande ljus öfver situationen och öfver den af stater
bedrifna försäkringens karakter. Förhållandet är af desto större vigt,
som det här icke gäller några obekanta storheter. Enligt de statistiska
uppgifterna för de nämnda fyra åren, 1886—1889, har under denna

27 N:o 20.

Lördagen den 18 April.

ticl antalet försäkrade i de industriella yrkessamfunden — jag talar Lagförslag om
här icke alls om jordbruksarbetarne — ökats från 3,473,435 till^°”“^""y
4,742,548, d. v. s. med ungefär 33 procent. De genom olycksfall i samma arbete.
industrier vållade dödsfall hafva under samma tid ökats i ungefär lik- (i?01.ts.)
ilande proportion eller något mer, från 2,422 till 3,382. Olycksfall,
som vållat total invaliditet, hafva icke heller ökats så väsentligt;
ökningen är från 1,548 till 2,331. '' Men så kommer den partiella invaliditeten.
Den är af beskaffenhet att hvarken innebära någon fullständig
oduglighet till arbete eller så säkert kunna kontrolleras, men
den bringar dock den skadade vissa förmåner, som i Tyskland äro
ganska nämnvärda och ofta nog kunna vara att föredraga framför
arbete. Antalet fall af den partiella invaliditet, som varar mer än 6
månader, har ökats från 3,780 till 12,788. Jag förmodar, att kammarens
ledamöter mycket lätt fatta, hvad dessa siffror innebära. De visa,
att den lagstiftning, hvilken utan tvifvel underlättat regleringen af
tvisterna om ersättning för olycksfall, som stält denna reglering oberoende
af hvarje slags process från arbetsgifvarnes sida och beredt
arbetaren denna ersättning såsom eu obestridlig rättighet, såsom eu
förmån hvilken icke kan beröfvas honom, — att denna lagstiftning
icke verkat till minskning utan till ökning af antalet olycksfall, att den
icke ökat försigtigheten, varsamheten och hetänksamheten, utan ökat
sorglösheten och vårdslösheten. I denna statsförsäkringens ödesdigra
förmåga att åstadkomma försämring af industriens vilkor ser jag eu
större våda än i det så mycket omtalade processande!, hvilket man
fruktar såsom följden af en ansvarighetslag.

, Man har emot utskottets utlåtande anmärkt, att det säger för litet.

Jag skulle väl kunna instämma i detta omdöme, hör göra det, eftersom
jag jemte ett par andra af utskottets ledamöter, hvilka låtit anteckna
oss såsom reservanter, funnit nödigt att gifva utlåtandet en något mera
konkret form. Reservanterna hafva ansett nödvändigt att i korthet
antyda, huru det skulle vara möjligt att, med bibehållande af den hos
oss nu gällande grundsatsen af ansvarighetspligt, utsträcka ansvarigheten
öfver större områden af industrier. De hafva ansett nödigt att angifva några
restriktioner, utan hvilka de antagit att ansvarighetspligten troligen icke
kunde af Riksdagen utsträckas. Då man emellertid icke i utskottet velat
godkänna ett sådant uttalande, och till och med några af ledamöterna,
och desse arbetsgifvare, föredragit att förorda en ren och enkel tilllämpning
af 1886 års ansvarighetslag, troende detta vara för arbetsgifvarne
förmånligare än de af oss förordade restriktionerna, har jag
måst anse detta vara ett bevis på att Riksdagens ledamöter icke torde
vara benägna att ingå i någon vidlyftig och noggrann specificering af
den lagstiftning, Riksdagen möjligen kunde föredraga framför olycksfallsförsäkring.
Jag skall derför icke framställa något yrkande om ett
uttalande i den rigtning jag ansett vara den rätta. Jag tror för min
del, att de, som anse att ansvarighetspligten hör utsträckas öfver vidare
områden, kunna vara alldeles tillfredsstälda med det uttalande, som i
sådant hänseende afgifvits af utskottet. Om detta uttalande godkännes
af kammaren och medkammaren genom bifall till utskottets slutliga
kläm och motiveringen dertill, så är gifvet, att Riksdagen kommer att
ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, som å ena sidan innehåller

Nso 20. 28

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omgrunderna, hvarför Riksdagen ej kunnat vara med om en lagstiftning
^ZTcksfai/ir°m olycksfallsfdrsäkringspligt, men å andra sidan tydligen säger, att
arbete. * Riksdagen icke har något emot en lagstiftning på ansvarighetspligtens
(Forts.) grund. Det kan i sjelfva verket icke fordras af Riksdagen, att
den skall under den korta tid den har sig förbehållen för sitt arbete
och med de mångskiftande meningar, som derinom finnas, kunna
nu förena sig om detaljerna i en sådan ansvarighetslag. Vid mångfaldiga
andra tillfällen har det gått så till, att Riksdagen endast i allmänna
ordalag antydt en viss lagstiftningsgrundsats och hemstält om
en lagstiftning på denna grund, samt att sedan Kongl. Maj:t med ledning
af förhållandena, af erfarenheten från andra länder och möjligen
i någon mån af diskussionen i kamrarne uppgjort förslag, som framlagts
för Riksdagen. Förslaget är ju under sådana förhållanden alltid
att betrakta i mer eller mindre mån såsom ett försök, hvilket kan.
lyckas eller ock misslyckas, och dervid Kongl. Maj:t alltid är beredd
på, att Riksdagen antager propositionen med större eller mindre modifikationer.

Efter hvad jag sålunda anfört kan jag för min del icke finna
nödigt att framställa något yrkande.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Fränekel: Då jag såsom gammal arbetsgivare haft förtroendet
att sköta eu ganska stor arbetsstyrka, skall jag tillåta mig
att behandla denna fråga från dess praktiska synpunkt. Jag skall således
undvika hvarje tvist med lagens tolkare, huru vida förslaget ur
rättslig synpunkt är lämpligt, och jag skall äfven försöka undvika att
tvista med dem, som se frågan ur teoretisk synpunkt. I detta afseende
vill jag blott i förbigående nämna, att med de bevis den siste ärade
talaren lemnat för den mening, som han förfäktat i utskottet, han ock
visat, att han förfäktat den rent teoretiska åsigten.

Jag ber att först få erinra huru denna fråga hittills blifvit behandlad
i Riksdagen. Det har redan påvisats, huru genom en skrifvelse
från 1884 års Riksdag den dåvarande regeringen föranleddes att
underkasta frågan om »förhållandet mellan arbetsgifvare. och arbetstagare
med afseende på möjliga olycksfall i arbetet» en undersökning,
samt att sedan denna undersökning grundligt skett och den komité,
som tillsatts för frågans behandling, enhälligt framlagt förslag, som
grundades på _ principen om obligatorisk olycksfallsförsäkring, frågan,
återkom till Riksdagen förra året i form af en Kongl. proposition. Jag
kan icke nog påminna om huru förra Riksdagen, utan att anföra några
bestämda grunder för beslutet, tillbakavisade det kongl. förslaget, men
emellertid anvisades de 100,000 kronor, som för ändamålet begärdes i
statsverkspropositionen.

Frågan har nu för andra gången återkommit till Riksdagen, och i
den kongl. propositionen angående statsverkets tillstånd och behof
förekommer å nyo begäran om anslag till ändamålet af 100,000 kronor.
Detta bevisar, enligt min uppfattning, att Kongl. Maj:ts regering insett,
att en olycksfallsförsäkring, och denna stödd på obligatorisk försäkring,

Lördagen den 18 April.

29 N:0 20.

är en fordran, som samhället nu har att uppfylla, och att frågan der-Lagförslag om
om nu måste på ett eller annat sätt af Riksdagen lösas. ''^oiylksfaiii

Om man nu efterser, huru det särskilda utskottet behandlat den 0 arSrtÄi
dit remitterade kong! propositionen, finner man, att utskottet tyckts (Forts.)
hafva gjort till sin vigtigaste uppgift att tillse, huru man skulle kunna
i möjligaste mån befria arbetsgifvarne från det tvång, hvilket man ansett
ligga i den tilltänkta försäkringspligten. För min del kan jag icke
gilla ett sådant sätt att behandla frågan. Jag har inom den gamla
arbetareförsäkringskomitén representerat arbetsgifvarnes klass, och jag
försökte väl att, då det gälde, bevara deras intressen, men tillika att
ställa mig på rättvisans grund, hvilken kräfver, att om en arbetare i
den industri, der han är sysselsatt, på något mindre normalt sätt
mister sin arbetsförmåga, som är hans kapital, det skall åligga industrien
att gifva honom ersättning och denna icke såsom fattigunderstöd,
utan på grund af den rätt arbetaren bör ha att vara skyddad i sitt
arbete i produktionens tjenst. Jag anser nemligen för min del, att arbetarens
kropp är hans kapital, hvilket han insatt i den produktion,
der han arbetar, och att denna produktion derför har skyldighet att
ersätta honom de kroppsskador, som densamma vållar honom och hvilka
göra honom mindre arbetsför, så att han således i produktionen förlorat
en del af sitt kapital. I detta afseende ber jag att få erinra,
huru pretentionerna växt, och jag tror att man har att väl gorå klart
för sig, hvilka åtgärder man bör och måste vidtaga. Jag är visserligen
den förste, som fordrar att, om arbetarnes anspråk äro oberättigade,
de böra af såväl arbetsgifvaren som lagstiftaren tillbakavisas,
men om de äro berättigade, måste man försöka uppfylla dem, så långt
förmågan medgifver.

I ett afseende skiljer jag mig emellertid från den motivering, som
arbetareförsäkringskomitén framlade för obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Man gick så långt, att man ville leda i bevis att arbetsgifvaren ensam
hade skyldighet att ersätta de skador, som kunde drabba hans arbetare
i arbetet. Denna åsigt kan jag icke gilla. Jag anser, att arbetsgifvaren
och arbetaren äro härutinnan lika intresserade och att derför,
om någon risk förefinnes i arbetet, de böra begge täcka denna risk.

Men, frågar man, huru skall detta kunna tillgå? Jo, enligt min åsigt,
på det sätt, att då arbetaren ty värr icke har något att betala med,
staten skall betala hans andel genom att åtaga sig administrationen
för den obligatoriska olycksfallsförsäkring, som kan komma i fråga,
hvaremot arbetsgifvaren skall betala försäkringspremien med vilkor att
staten icke får göra anspråk på någon vinst af sin befattning med försäkringen.
På denna basis anser jag, att den obligatoriska försäkringen
bör fotas, och håller således före, att en af staten inrättad riksförsäkringsanstalt,
som förvaltar medlen och utkräfver nettopremier af
arbetsgifvarne, är befogad.

Nu säger man, att det finnes många sätt att åstadkomma en sådan
försäkring. Först och främst finnas de, som intaga den ståndpunkten,
att de fråga: hvarför icke låta en och hvar frivilligt taga
försäkringar, och äfven utskottet har liksom så många andra, hvilka
rycka på axlarne och ej vilja göra något, frågat, hvarför man icke skall
låta den, som vill, taga försäkring och de andra få slippa. Men hur

N:o 20. 30

Lördagen den 18 April.

Lagforslag omställer sig saken, om man intager denna ståndpunkt? Hvad kostar den

/Ä5S/rPrfvata försäkringen arbetsgifvaren i jemförelse med den nu föreslagna
°Varbete. * statsförsäkringen ? Det är icke ovanligt att man får höra folk med
(Forts.) störa tal braska om hvilka stora försäkringar den eller den arbetsgifvaren
tagit för sina arbetare, och att detta visar med hvilken välvilja
han bemöter sina arbetare. Man ser t. ex. i tidningarna, att den
och den fabriken, det och det bolaget, försäkrat sina arbetare för
500,000 kronor, och detta låter ju mycket bra. Verkan af denna försäkring
består emellertid deri att arbetaren, i händelse af invaliditet,
får högst 1,000 eller 2,000 kronor, och hur ställer sig denna siffra jemförd
med ersättningen enligt det kong! förslaget? Jo, om man förvandlar
det belopp, som sålunda utgår vid enskild försäkring, till en lifränta,
finner man, att denna skulle blifva ytterst obetydlig mot det årliga
understöd, som skulle tillgodokomma arbetaren enligt det kongl.
förslaget. Men ser man deremot efter, huru hög premie arbetsgifvaren
får betala vid den enskilda försäkringen i jemförelse med den premie,
som stälts i utsigt i det kongl. förslaget, vågar jag påstå, att man skall
finna, att premien för dessa 15-tusen arbetare, hvilka utskottet nämner
skulle hafva blifvit på enskild väg försäkrade och hvilkas försäkringsafgifter
erläggas af välvilliga arbetsgivare, skulle räckt till för åtminstone
30-tusen arbetare, försäkrade i riksförsäkringsanstalten enligt det
kongl. förslaget. Ser man efter huru för arbetsgifvaren kostnaden komme
att ställa sig enligt den föreslagna lagen, så föreligger redan i det
hänseendet i arbetareförsäkringskomiténs förslag en utredning om de
maximiafgifter, som skulle erfordras för att motsvara riskerna. Enligt
den utredning, som gjorts i den kongl. propositionen, hafva afgifterna för
de räntor, som tillkomma invalider, ytterligare nedsatts, och utgöra i
verkligheten cirka en procent af afiöningen.

Jag skall be att få gifva ett exempel, huru denna utgift skulle
komma att ställa sig för de stora industrierna i jemförelse med deras
nuvarande kostnader i ifrågavarande afseende, och vill då såsom sådant
exempel välja förhållandet med eu verkstad, som sysselsätter en arbetsstyrka
af 400 man. En dylik verkstad kan då antagas hafva i dagaflöning
en kostnad af 800 kronor eller således att utbetala i löner
omkring 5,000 kronor i veckan och cirka 250,000 kronor om året. Den
summa, som denna verkstad skulle hafva att erlägga för att möta
riskerna för alla de olycksfall i arbetet, som i det kongl. förslaget
förutsättas, utgör således 2,500 kronor per år. Jag hemställer till alla de
stora industriidkare, hvilka sitta i kammaren, om under nuvarande förhållanden
någon verkstad med 400 arbetare kan komma ifrån invalidernas
ersättningskraf med en årlig utgift af blott 2,500 kronor. Det fins
ingen, som gör detta. Man vet hur det går till, om en arbetare dödas
under arbetet. Arbetsgifvaren måste sörja för hans enka och barn,
och skulle han ej göra det, blir han ej på många år fri från de efterlefvandes
pretentioner. Har en arbetare blifvit invalid, så försöker man
att använda honom fortfarande till det arbete, som han kan utföra, men
herrarne veta'' nog hvad det kostar att använda en halfduglig karl till
ett vigtigt arbete. Kostnaden härför öfverstiger betydligt den försäkringsutgift,
hvarom här är fråga.

Härmed har jag visat, att den som sysselsätter en så stor arbets -

lördagen den 18 April.

31 N:o 20.

styrka som 400 man, måste faktiskt derför hafva en kostnad af 2,b00La9f°rs}a9
kronor för sina invalider. ^oi^dcsfal/T

Men hvad är skilnaden för arbetaren, om den obligatoriska för- ° ''Arbete. *
säkringen införes, eller om ersättningen på annat sätt skall komma ho- (Forts.)
nom till godo?

Då enligt min uppfattning arbetaren har straff tillräckligt genom
den skada han lider å sin kropp, vill jag mot den siste ärade talaren
påpeka, att det är ej värdt söka drifva den satsen, att derigenom att
man gör en olycksfallsförsäkring obligatorisk, någon arbetare skulle finna
med sin fördel öfverensstämmande att sjelfmant gå och åsamka sig
olycka och dymedelst öka olycksfallssiffrorna. Den siste talaren ville
drifva den satsen, att genom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
i Tyskland hade antalet olyckor derstädes stigit. Jag tillåter mig tvifla
derpå, ty hvarje arbetare är alltför rädd om sin kropp, hvilken ersättning
han än må få, i fall han skadas.

Vidare synes det mig vara klart, att med en så beskaffad betryggande
försäkring om ersättning för de olyckshändelser, som kunna drabba
arbetaren i hans arbete, kan han på ett långt mera säkert och att jag
så må säga orädt sätt uppfylla sina pligter inom industrien, och i det
afseendet ber jag att få till de många arbetsgifvarne inom denna kammare
framställa den frågan, hvart man skulle komma, om man icke
hade folk, som ej hesitera att utföra arbeten, hvilka utsätta dem för
fara? Det skulle kunna komma en tid, då en sådan arbetare svarade
sin arhetsgifvare: »På detta arbete riskerar jag mitt hen — jag gör
det ej». Men nu ställer sig frågan så, att vi inom våra yrken kunna
vara nöjda med det sätt, hvarpå arbetarne i allmänhet gå till sina med
faror förenade arbeten, och när de det göra, kunna de göra det tryggare,
om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen existerar. Jag hemställer,
om icke t. ex. när det gäller att uppsätta en större bro öfver
en forsande ström, dervid många farliga arbeten förekomma och der
ofta både unga och gamla måste skickas ut på ställningarna och de
ofta mycket hala plankorna, huru vida man ej då kan antaga, att den
man, som vet att han har förhoppning att, i fall någon olycka händer
honom, han ej behöfver falla fattigvården till last, utför sitt farliga
arbete mera villigt och tryggt, än eljest? En annan fördel för arbetaren
ligger deruti, att han har säkerhet att utfå beloppet under alla
omständigheter, och att ingen har intresse af att motarbeta dess utgående.
I detta fäll tror jag dessutom, att man kan våga en jemförelse
med do invalider, som kriget medför, ty hvarför skulle man ej
på lämpligaste sätt sörja för industriens invalider, såväl som för
krigets! Den ene går i fara för sitt fosterland, den andre går i fara
derför att hans yrke kräfver det. I det förra afseendet hafva vi ett
mycket vackert föredöme i vår invalidhuskassa, som redan uppgår till
4,845,000 kronor. Jag finner detta också fullt herättigadt, och kommer
vårt försvar att utvecklas, så kommer nog också denna fond att växa,
och jag tror ej att man skulle våga en axelryckning, såsom utskottet
gjort mot detta förslag, mot ett förslag om underhåll åt krigets invalider.
På samma sätt och af samma skäl fattar jag vår skyldighet
emot industriens invalider.

N:o 20. 32

Lördagen den 18 April.

Lagförslag om Men hvad är slutligen skilnaden för det allmänna, om försäkringen

°yarbete. * Man ^ar redan påvisat den minskade fattigvården. Jag går ännu

(Fortg^ längre. Jag vågar påstå, att om en försäkring, så kraftig som den nu
tänkta, kan komma till stånd, måste den äfven befordra välståndet hos
öfriga arbetare. De af eder, mine herrar, som hafva arbetsfolk, veta
mycket väl, att om exempelvis två arbetarefamiljer bo i samma hus,
och den ene arbetaren ligger med sitt träben och icke kan utföra sitt
arbete, kan ej den arbetsdugliges familj låta den andra familjen svälta,
utan följden blir, att den arbetsföre får, så långt hans krafter förslå,
försörja båda familjerna.

Hvad har det vidare för inflytande på arbetarnes allmänna välstånd?
Jo, att de barn, som finnas och hvilka man här har tänkt att
genom pensioner underhålla, blifva uppfostrade och försörjda, och om
de ej skulle blifva det, efter att en oförskyld olycka bortryckt deras

far, kan man vara öfvertygad om, att när de komma till en viss ålder,

skall bristen på en sådan försäkring alstra hat emot den institution,
som uraktlåtit att sörja för deras i arbetet flitige, men olycklige far.
För öfrig! synes det mig vara en klar följd af de många goda anordningar,
som redan vidtagits i Sverige, att man bör fortsätta på den inslagna
banan och vidtaga den nu föreslagna åtgärden.

Hafva vi icke redan vidtagit kraftiga åtgärder med hänsyn till
undervisning, helsovård, byggnadsordningar och lemnat andra betryggande
föreskrifter i lagstiftningsväg för invånarnes trefnad och helsa?

Om vi gå till den senaste internationella kongressen i Berlin, der
äfven vårt land var representeradt, finna vi, att bland den mängd åtgärder,
som denna kongress hade att besluta, Sverige hade förut nästan
allt, hvad kongressen begärde. Vi hade sålunda redan lagstiftning om
qvinnoarbetet, om minderåriges användande i fabriker och slutligen om
yrkesinspektion, hvilken senaste af afla staterna förklarades vara en af
den nutida industriens lyckligaste och klokaste åtgärder.

Jemför man nu, huru den obligatoriska olycksfallsförsäkringen ställer
sig mot den så mycket beprisade ansvarighetslagen, så anser jag för
min del, att denna senare verkar alldeles i motsatt rigtning till hvad
man här önskar. Man har önskat åstadkomma ett godt och lyckligt
förhållande emellan arbetsgivare och arbetare; men ansvarighetslagen
åstadkommer tvister dem emellan, i det den inblandar främmande personer
i de lyckligtvis ännu fria aftalen emellan arbetsgivare och arbetstagare
och verkar alltså tvärt emot hvad man här åsyftar. Dessutom
medför ansvarighetslagen den stora olägenhet, att den vållar tidsutdrägt
för arbetaren, innan han får ut sin ersättning, och förlust för arbetsgivaren.
^ Ty det är val odisputabelt, att hvad man vill åstadkomma
genom försäkring, vare sig frivillig eller icke, är, att man ej vill låta de
olycksfall, som förekomma under ett år, drabba just det året. På sådan
grund försäkras de och risken fördelas på flera år. Ansvarighetslagen
bestämmer deremot, att den och den förlusten drabbar arbetsgivaren
för det året genast.

Om man slutligen ställer sig på den ståndpunkten, att det bör
vara arbetarens rättighet att i detta fall vara ekonomiskt skyddad mot
förlust, hvarför skall man då göra denne arbetare beroende af — om

Lördagen den 18 April.

33 N:o 20.

genom ansvarighetslagen ändtligen en skadeersättning skulle tilldömas^s/orafos om
honom och detta efter åratal just blifvit klart — den omständigheten/6™"*™?/?’-att hans arbetsgivare kanske då är insolvent. Han får då ej ut nå- ^arbete 1
gon ersättning, och i tröts af allt godt, man sagt om denna lag, har
flen dock ej kommit den olycklige arbetaren till godo.

Genom den obligatoriska försäkringen deremot sammanföras de
många fallen, risken delas, och derigenom blifva premierna ock billigare.

Vidare är det klart, att först genom en så beskaffad obligatorisk
försäkring erhåller man någon verklig nytta af den yrkesinspektion, vi
nyss infört. Genom densamma hafva allt flera och flera åtgärder börjat
vidtagas till förekommande af olycksfall. Härigenom komma dessa åtgärder
att ännu mera ökas och sålunda, för hvarje gång det sker, antalet
olycksfall att minskas och premierna att minskas.

Går jag nu till den erfarenhet, som föreligger från andra länder,
är den redan påvisad af chefen för civildepartementet. Men jag tror
mig i detta afseende möjligen kunna prestera något nyare siffror, än
han uppgaf.

Den 2 januari 1891 aflemnades till tyska riksdagen en utredning
om det sätt, hvarpå den obligatoriska olycksfallsförsäkringen verkat i
Tyskland, och utan att trötta kammaren med siffror, vill jag blott
nämna, att den redan erhållit en sådan utsträckning, att i Tyskland
för närvarande finnas enligt denna lag försäkrade ej mindre än 12,831,246
personer. De olycksfall som inträffat hafva varit 28,971, och om dessa
fördelas i proportion till de försäkrade, visar det sig, att det utgjort
21/ per mille af de försäkrade. Jag vill ej här ingå i några detaljer,
blott påpeka, att genom denna försäkring hade 9,379 enkor och barn
fått understöd, och det belopp, som utbetaltes, utgjorde 12,956,000
mark. Häraf torde inses hvilken stor betydelse en sådan lag, utförd i
den rätta rigtningen, kan medföra för arbetarnes skydd.

Men vi hafva en erfarenhet på vida närmare håll. Stockholms
kommun har nemligen för kort sedan antagit en föreskrift om olycksfallsförsäkring
för sina arbetare. I den motivering, som från vederbörande
komité och utskott aflemnades till stadsfullmägtige, voro alla
ense om den rättvisa, som ligger deruti, att staden sörjer för sina skadade
arbetare, och detta har också skett på ett mycket lyckligt sätt
och till vida högre belopp, än hvad som nu i den kongl. propositionen
är föreslaget i den allmänna lagen.

Af hvad jag nu haft äran yttra torde vara klart, att jag för min
del ej kunnat känna mig öfverbevisad af något af de skäl, som reservanterna
och de herrar, hvilka här hafva yttrat sig i frågan, afgifvit
mot den obligatoriska olycksfallsförsäkringen jemförd med de många
förslag, som här blifvit framstälda i afsigt att lösa frågan på annat
sätt. Huru jag än vänder frågan, ställer den sig för arbetsgifvaren
billigast och för arbetaren tryggast, om den erhåller sin lösning i
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition.

Jag vill af hvad jag nu yttrat draga följande slutsatser: Det behöfver
ej vidare bevisas, ty erfarenheten talar, att den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen är en sant human social institution, som endast
uppfyller en rättvis fordran af mensklighet. Det kroppsliga li Första

Kammarens Prot. 1891. N:o 20. 3

K:o 20. 34

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omdandet blir genom densamma åtminstone lindradt, om det också icke
försäkring /6>kan fullständigt botas.

”^arbete* '' Den olycksfallsförsäkringen åter, som är beroende af den

(F rts ) enskildes goda hjerta eller hans klokhet, har ty värr en alldeles för be01
9'' gränsad tillämpning och gör den skadade arbetaren allt för mycket

beroende af det icke alltid så milda åskådningssättet hos hans arbetsgivare.

Äfven en ansvarighetslag förbättrar icke saken mycket, dels derför,
att det i många fall är svårt, om icke omöjligt, att visa, hvem som
förorsakat skadan, och dels i lyckligaste fall det tilldömda beloppet
sällan medför den önskade verkan af en nog hög ersättning för den
lidna kroppsskadan.

Alla fördelar tala således för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen,
som, jag vågar påstå det, är ett kraftigt medel till befordrande
och upprätthållande af den sociala freden.

Då jag alltså står på deu ståndpunkten, hade jag Deist önskat
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men då utskottet icke gittat undersöka
detta förslag i dess detaljer, vill jag ej trötta kammaren dermed, och
kan sålunda endast instämma med dem, som yrkat återremiss, dock
med det särskilda yrkande, att det kongl. förslaget bör af utskottet
framläggas på det sätt, att Kongl. Maj:t af det beslut, som slutligen
fattas, kan veta, antingen Första Kammaren önskar en olycksfallsförsäkring
eller icke.

Herr finger: Jag skall icke göra mig skyldig till det felet att
länge upptaga kammarens dyrbara tid och förlänga debatten i denna
redan genomdebatterade fråga, utan jag vill blott i allra största korthet
gifva till känna, huru jag ser frågan an. Den här ifrågasatta obligatoriska
försäkringen synes vara afsedd att bereda arbetarne en förmån
genom att ålägga arbetsgifvarne kostnader, som kunna blifva ganska
dryga. Men utom det att jag ej kan finna någon tillfredsställande
rättslig grund, hvarpå man kan bygga en föreskrift om att arbetsgifvaren
skall på förhand betala ersättning för skada, som kan drabba
hans och andras arbetare, befarar jag att dessa afgifter och omkostnader
för arbetsgivare!! komma att i sista hand drabba arbetaren, ty
lika visst som förbättrade produktionsvilkor föra med sig högre arbetslöner,
lika visst verka försämrade produktionsvilkor till sänkning af
arbetslönerna. Den ökning af produktionskostnaden, som de föreslagna
försäkringsafgifterna skulle medföra, måste verka derhän, antingen att
producenten, om han säljer sin vara till samma pris som förut, får
mindre förtjenst och deraf sig härledande mindre förmåga att betala
hög arbetslön, eller ock att han höjer priset på varan, hvarigenom
under normala förhållanden inträffar, att konsumtionen af varan aftager
och efterfrågan på arbete minskas; och det är en ekonomisk lag, som
hvarken riksdagsbeslut eller strejker förmå rubba, utan som alltid i
längden och i stort sedt gör sig gällande, att priset bestämmes af
förhållandet emellan tillgång och efterfrågan. Under sådana förhållanden
finner jag den föreställningen att detta skulle vara en förmån
för arbetarne på arbetsgifvarnes bekostnad vara en chimär, ty kostnaden
för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen skulle helt visst i

Lördagen den 18 April.

35 M:o 20.

sista hand drabba arbetarne sjelfva. Detta är naturligtvis svårt att iLagförslag om
hvarje fall påvisa, ty utom det att arbetslönerna icke alltid äro kä.n ^.försäkring för
liga mätare på dessa förhållanden, finnas många andra faktorer, som ''

styra den industriella verldsordningen. Med ett sådant åskådningssätt
tror jag för min del, att man hade betecknat det ifrågavarande förhållandet
sannare, om man sagt, att arbetsgifvaren skall vara skyldig
att afsätta en del af arbetslönen för arbetarens räkning, eller att arbetaren
skall betala försäkringen sjelf. Men hvad man än må säga
om en sådan utsträckt omtanke om arbetarn^ från statens sida, kan
man i allt fall säga, att det hvarken har rättslig grund, ej heller kån
anses stödja sig på billighetsskäl att ålägga den nyktre och förståndige
arbetaren, som kanske undgår alla olyckor, att betala försäkring för
olycka, som en annan arbetare ådrager sig i följd af oförsigtighet.

Vid sådant förhållande finner jag mig icke kunna bifalla Kong!.

Maj:ts förslag, utan yrkar bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Men då jag tillika är öfvertygad, att här fattas något i vår lagstiftning,
vill jag, då jag yrkar afslag, tillkännagifva, att jag anser, att denna
lagstiftning bör gå i sådan rigtning, att skadeståndslagen utvecklas och
utbildas. Det är väl naturligt, att om en gång en sådan lag komme
till stånd, skulle icke så många olycksfall inträffa och således ej heller
så dryga kostnader drabba industriidkaren som nu, då han till följd
af långt och vidt utsträckt gemensamhet i afseende å ansvarsskyldighet^
knappast har något ekonomiskt intresse att söka afvända fara
genom att inrätta sina fabriker på ett förståndigare sätt. Och det
vore dessutom en rättslig grund att stå på, om man sade, att under
vissa förhållanden och under vissa vilkor skola arbetsgivare gifva
skadestånd, och jag vill dervid ej undantaga några näringar, utan
hvarje näring, i den mån den medförde fara för arbetarne, skulle vara
underkastad samma lag.

Man har talat om, att det skulle medföra så många tvister. Men,
mine herrar, man kan vara fullt förvissad om, att tvisterna skulle
blifva mångdubbelt flera, derest genom en sådan lag, som den Kongl.

Maj:t föreslagit, förhållandet emellan arbetsgifvare och arbetare förrycktes
derhän, att arbetarne skulle hålla sig omedelbarligen till staten.

Hvar och en vet mycket väl, att är det blott fråga om att lita till
den allmänna kassan, då har mängden både rimliga och orimliga anspråk,
men gäller det att göra upp med arbetsgifvare, som behandla sina
arbetare väl, går det mycket lättare. Det skulle naturligtvis ändock
här blifva många rättegångar och jag vet att många rysa blott de
tänka på rättegångar, men i skadeståndstvister emellan arbetare och
arbetsgifvare skulle processen ej anordnas långsam, utan summarisk och
för arbetarne kostnadsfri, hvarvid den ärade representanten från Vesternorrlands
län ock finge höra »andra parten» bättre och tillförlitligare,
än vid sammanträden och folkmöten i Sundsvallstrakten.

Jag skulle velat yrka återremiss, men som jag anser det vara för
mycket begärdt, att utskottet nu skulle komma fram med ett nytt
förslag, slutar jag med att yrka afslag på Kongl. Maj:ts och bifall till
utskottets hemställan.

lS’:o 20. 36

lördagen den 18 April.

Lagförslag om Herr Gahn: Af min till utskottets betänkande fogade reservation
försäkringt förbehagaden I, mine herrar, finna att densamma går ut på att visa, att
^arbete ‘ ännu icke behofvet af en lagstiftning uti ifrågavarande ämne är så
(Forts) trängande, att vi behöfva företaga den, innan vi hunnit få någon statistik
för ledning af vårt omdöme eller vunnit någon erfarenhet från andra
länder af deras relativt nya lagstiftning i ämnet.

Man har allmänt erkänt, att denna lagstiftning ej kan grunda sig
på en privaträtt, utan på ett statens intresse att tillse, det ej stora
olägenheter uppstå derigenom, att arbetarne ej äro tryggade för underhåll
i händelse af olycka. I det fallet har jag uttalat den åsigten, att
jag finner det icke för närvarande vara något trängande behof för
staten att göra något. Åtminstone har icke, hvarken uti arbetareförsäkringskomiténs
betänkande eller regeringens proposition på något sätt
framvisats, att icke dessa olyckliga fått åtnjuta nödigt underhåll. För
öfrigt framhålles, att hela den statistik, som arbetarekomitén stödt sig
på, är ett års statistik, men hvad kan man väl draga för slutsats af
en sådan? Då vi alltså ej från vårt land hafva några erfarenhetsrön
att gå efter, tror jag att försigtigheten bjuder, att man i en så svårlöst
fråga, som derma, afvaktan några år för att se hvad som bör göras.
Man kan då äfven hinna hemta någon erfarenhet från andra länder,
huru deras lagstiftning har verkat och med hvilken tillfredsställelse
för båda parterna den blifvit tillämpad.

Vidare har jag framhållit, att om en dylik lagstiftning finnes behöflig,
bör den ej byggas på den grund, Kongl. Maj:t föreslagit, eller
tvångsförsäkring, och endast inskränkas till vissa näringar och yrken,
hvilka godtyckligt utplockas från andra, ty, såsom jag nämnt, vi hafva
icke någon statistik om hvilka yrken, som äro farliga. Man har undantagit
jordbruket, men åtminstone i det utlåtande, som återfinnes i
högsta domstolens protokoll, visar sig, att olycksfallen bland arbetare
inom jordbruksnäringen varit ganska höga, och högre än i flera andra
näringar. I förhållande till jernvägarne, der man ansåg risken så stor,
att man stiftat en särskild lag för dem, visar nu statistiken, att antalet
olycksfall vid jernvägarne varit 10.7 per mille, men vid jordbruket 8.9
per mille, hvarvid dock bemärkes att uppgifterna gälla för ett enda år.
Deraf torde kunna inses, huru godtycklig och orättvis en lagstiftning
skulle vara, deruti man vill undantaga ett så stort antal arbetare och
arbetsgifvare som de, hvilka tillhöra jordbruksnäringen. Det vore eu
orättvisa mot de öfriga arbetsgifvarne och en ännu större orättvisa
mot den mängd arbetare, hvilka användas inom jordbruket, och hvilka
icke skulle komma i åtnjutande af samma skydd som arbetarne i
öfriga yrken.

Detta har varit för mig ett hufvudsakligt skäl, hvarför jag ej kunnat
bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Man har sagt, att utskottet, då det ej ansåg sig kunna bifalla
Kongl. Maj:ts förslag, åtminstone bort framlägga de grunder, på hvilka
ett sådant förslag borde fotas; men jag hemställer, huru vida det är
rimligt begärdt, att utskottet, med den korta tid det haft och med de
tarfliga materialier, som stått detsamma till buds, kunnat framkomma
med något eget, på sakkännedom grundadt förslag. Likaså hemställer
jag till er, mine herrar, om I kunnat i allmänhet så sätta er in i denna

Lördagen den 18 April.

37 N:o 20.

fråga, att I ansen er kunna uttala er för eller mot ett principielt b ^-Lagförslag om
tänkande häröfver. Nej, jag tror det vara önskvärdt, att regeringens”''5*”''^ /?r
ytterligare behandlar ärendet och med de tillfällen, den eger till nya ”^arbete ''
upplysningar, efter vunnen noggrannare utredning framlägger ett nytt (Forts )
förslag, grundadt på längre erfarenhet inom vårt land och andra länder
än som hittills varit att tillgå. Då först anser jag Riksdagen vara i
tillfälle att bedöma, hvad klokheten bjuder att i denna lagstiftningsfråga
göra.

Man har vidare — d. v. s. de, som här försvarat tanken på en
riksförsäkringsanstalt och obligatorisk försäkring — talat om den ringa
kostnaden. Det är nog sant, att arbetareförsäkringskomitén framlagt
ett försök att beräkna dessa kostnader, grundade på — ett års erfarenhet!
Man har äfven talat om den tyska lagstiftningen i detta fall,
om dess verkningar, och man har äfven företett siffror för att belysa
detta. Ja, der förekomma ganska anmärkningsvärda förhållanden. Så
t. ex. ålägger man der nutidens industriidkare skyldighet att betala
mångdubbelt högre premier än framtidens för att bilda en reservfond,
hvarigenom billigare afgifter skulle kunna beredas kommande tiders
industriidkare. Efter denna grund skulle man väl, förmodar jag, äfven
i Sverige söka skapa ett reservkapital genom att taga ut högre afgifter
nu, i förhoppning att efter några år andra industriidkare skulle få det
billigare. Detta kan väl ej vara rätt. Jag tror, att hvar och en bör
svara för sin egen försummelse. De, som ej tillse, att deras arbetare
äro nödigt skyddade inom de fabriker, der de arbeta, få stå större
risk än en annan, som söker iakttaga alla möjliga försigtighetsmått
och hos hvilken till följd deraf, menskligt att se, ganska sällan någon
olycka inträffar.

Till att ingå i något besvarande af alla de argument, som bär
anförts, torde ej vara skäl. Jag vill derför blott tillägga ett ord. Man
har yrkat återremiss till utskottet. Kunnen I, mine herrar, tänka er,
att det vore möjligt för utskottet att under en månad åter taga upp
och behandla denna fråga med erforderlig sakkännedom för att framlägga
ett förslag till regeringens ledning? Jag tycker, att det är obilligt
begärdt. Jag kan verkligen ej se något orätt uti att nu helt enkelt
förklara, att Riksdagen för sin del icke kan godkänna den form, regeringen
här framlagt för denna lagstiftning, öfverlemnande till regeringen
att, då nödigt material vunnits och tiden anses lämplig, framlägga ett
nytt förslag. Opinionen kan ju då möjligen vara förändrad, och Riksdagen
kan må hända antaga någon form af obligatorisk försäkring.

Men jag tror, såsom jag förut nämnt, att denna sak nu är allt för litet
utredd för att man skall kunna fatta beslut om, i hvilken rigtning
denna lagstiftning bör gå.

Jag yrkar således afslag på Kongl. Maj:ts förslag, såsom utskottet
hemstält, men utan att på något sätt bifalla den motivering, som vare
sig utskottet eller reservanterna föreslagit.

Herr Treffenberg: Jag har här, såsom herrarne se, ett plakat
fullt med anmärkningar och äfven några tidningsutklipp, hvilket allt
jag tänkt lägga till grund för mitt anförande; men jag skall befria
herrarne derifrån, emedan jag antager, att kammaren likasom jag

N:0 20. 38

Lördagen den 18 April.

Lagförslag oi
försäkring fö
olycksfall i
arbete.
(Forts.)

■»börjat tröttna på diskussionen i detta ämne. Jag inskränker mig
''''sålunda till eu önskan att få med några få ord bemöta vissa delar af
herr Forssells anförande, hvilket, så vidt jag förstod, koncentrerade
sig i en allvarlig varning att ej låta staten betala kalaset. Uppenbarligen
var det hans föreställning, att så förr eller senare måste bli
fallet. Jag skall då bedja att genast få förutskicka den anmärkningen,
att äfven jag tror, att förr eller senare den tidpunkt måste inträda,
då, om Riksdagen inlåter sig på arbetarelagstiftning, staten får träda
emellan. Att emellertid denna varning redan nu förefaller mig något
besynnerlig, må ingen förundra sig öfver, då jag erinrar kerrarne
derom, att Kong!. Maj:ts proposition ej är byggd på den förutsättning,
att staten skulle bidraga med annat än att bestå fiolerna för riksförsäkringsanstalten,
hvarför kostnaden skulle uppgå till, om jag mins rätt,
— 41,000 kronor. Och denna summa måtte väl ej vara i och för sig
så afskräckande, att man behöfver uppställa det hotfulla framtidsperspektiv,
som herr Forssell gjorde. Men för alla dem, som tagit
kännedom om en högst förtjenstfull och intressant redogörelse, som
denne talare lemnat för ott par år sedan — först, såsom jag vill minnas,
i någon af våra bättre tidningar och sedermera i eu särskild broschyr
under rubrik »studier och kritiker» —för arbetarelagstiftningens utveckling
i Tyskland, bör det ej förefalla oväntadt, att jag tror mig i denna
uppsats hafva återfunnit den innersta tankegången, som varit ledande
för herr Forssell äfven denna gång, ehuru han emot min förväntan ej
ansåg det lämpligt att nu rycka fram med det verkligen starka batteri,
som han i denna skrift uppstält. Han resonnerar så, att då nu, såsom
alla måste medgifva vara rigtigt, denna lagstiftning ytterst har sin
förutsättning och vilkor för framgång i sjelfva kostnadsfrågan, är det
gifvet, att när man börjar lagstifta i detta ämne, skall man först framställa
frågan: hvem skall betala kostnaden? Han nämner då, att det
fins många olika sätt att tänka sig den saken. Ett vore att låta arbetarne
sjelfva betala dessa försäkringsafgifter på det sätt, att deras
lönevilkor afknappades. - Detta vore naturligtvis att komma ur askan i
elden och kan val ej på allvar ifrågasättas. Nej, säger han äfven, det
kan ej bli fråga derom, utan det är gifvet, att här måste industrierna
sjelfva bestrida kostnaderna. Detta ginge väl an, om alla industrier
vore af den beskaffenhet, att arbetsgifvarne i någon mån kunde taga
sin skada igen genom att fördela dessa kostnader på konsumenterna,
men det kunna, säger han, endast vissa industrier göra, nemligen de
som äro skyddade. Dessa kunna verkligen på detta sätt taga sin
ersättning tillbaka genom att höja sina pris. Men han erinrade
tillika ganska rigtigt derom, att det lins en mängd industrier, som ej
äro beroende af den inhemska, utan af den utländska marknaden, och
dessa industrier stå utan allt skydd eller möjlighet att skydda sig.
Der inträder således anledning för staten att träda emellan med subvention;
eljest skulle orättvisan bli för stor och fara vore, att industrierna
skulle dödas eller åtminstone försvagas. Nå, hittills har jag hållit
med honom i hans resonnement, men så kommer han till ett passus,
der jag måste skilja mig från honom. Han säger nemligen, att under
den fortgående striden mellan arbetsgivare och arbetare om arbetslönen
samt med den tendens till ständig stegring, som arbetarnes

Lördagen den 18 April.

39 Ä:0 20.

anspråk på höjda löner visat sig ega, så komma förr eller senare, när Lagförslag om
några industriidkare fått statsunderstöd, alla andra att göra anspråk^”®*™9 f°r
derpå, och under den påtryckning, som då inträder, skall det förr eller 0 Arbete. ‘
senare bli nödvändigt att låta de skattdragande uteslutande bestrida (jorts.)
alla dessa kostnader. Häri kan jag ej instämma med honom. Detta
är ett påstående, en framtidsprofetia, för hvars realiserande jag anser
herr Forssell vara beviset skyldig. Det är blott en aning; några objektiva
sannolika skäl för att ett sådant förhållande skall inträffa framlägger
han ej i denna broschyr. För min egen del kan jag ej finna något
oegentligt deruti, att staten biträdde med en subvention till det omfång,
som nyss blef antydt, eller om det inskränktes blott till de industrier,
som ej kunde skydda sig sjelfva. Det vore naturligtvis i högsta måtto
olyckligt, om detta skulle taga den vändning, att alla industrier sökte
hålla sig till staten för att få sina försäkringskostnader ersatta. Deraf
skulle bland annat det olyckliga resultat uppstå, att den sporre, som
man nu har i bestämmelsen, att arbetsgifvarne skola bekosta bidragen,
hvarigenom de naturligtvis uppmanas att ordna sina verk så, att i
möjligaste mån olyckor förekommas, att, säger jag, denna sporre skulle
helt och hållet försvinna, i händelse staten skulle betala allt. Fastän
emellertid herr Forssell uttalat sig så ytterst pessimistiskt, skola vi ej
släppa honom i första hand, ty han har dock tillika, vet herrarne,
medgifvit något i denna broschyr, hvarom jag ber att nu få påminna
honom, nemligen att, om uppgiften inskränkte sig till att lösa sjukdomsoch
olycksfallsförsäkringen på de grunder, som i Tyskland blifvit godkända,
d. v. s. hvad den senare försäkringen beträffar på basis af
obligatorisk försäkring, så, säger han, vore denna uppgift, med en sådan
begränsning, åtminstone »någorlunda rimlig, ekonomiskt utförbar och
— hvad som är det yppersta af allt — principielt hållbar». Detta är verka
formalia, och jag antager således, att, om en återremiss blir besluten, skall
det ej vara så farligt med möjligheten för utskottet att äfven på den korta
tiden, som återstår af riksdagen, eller omkring en månad, hinna framlägga
grunderna för en lagstiftning af den beskaffenhet, att Riksdagen
skulle kunna godkänna densamma, — så länge nemligen man har hopp
om att få tillgodogöra sig herr Forssells kända skarpsinne, kunskaper
och, helt visst, mycket goda vilja.

Här har biskop Billing nyss haft ett anförande, som jag med stor
uppmärksamhet följde, och han framhöll deri eu synpunkt, som alldeles
bortskymts för utskottet, nemligen läran om solidaritet. Beaktar man
hela innebörden af denna grundsats, behöfver man icke mycket tala
om rättsanspråk. Nej, då har man flyttat frågan inom det område,
der den säkrast kan och bör lösas. Den löses nemligen ej endast med
lagstiftning, utan derigenom, att man fyller hvad i lagstiftningen brister,
så att både i vårt allmänna och i vårt enskilda lif rättvisans och
barmhertighetens grundsats göres gällande i den yttersta utsträckning,
och hvarest vägledningen härutinnan bör sökas — det veta vi alla,
mine herrar! Jag har äfven en annan biskop att åberopa, nemligen
från vår systerkyrka i Danmark, för hvilken han varit en prydnad.

Men denne vill gå ännu längre än vår biskop syntes vilja göra. Han
säger nemligen, att uppgiften måste bli den, att »förhjelpa arbetaren
till en existens, som ej väsentligen skiljer sig från medelklassens, att

N:0 20. 40

Lördagen den 18 April.

Lagförslag omförhjelpa honom till ett verkligt familjelif, som är grundvalen för ett
Msakrtngformmgt pei''s0nlif, och att förhjelpa honom till en någorlunda betryggad
°yarbete. * framtid». Den komité, som år 1879 nedsattes i Sundsvall för att
(Forts.) afgifva förslag till ordnande af arbetareförhållandena och införande af
någon förbättring af arbetarens ställning, anmärker i anledning häraf,
att den tid naturligtvis är långt aflägsen, innan vi kommit derhän,
att vi kunna åstadkomma för arbetsklassen en ställning, som ej väsentligen
skiljer sig från medelklassens — derför skulle fordras, utom en
mängd förändringar i arbetarnes yttre förhållanden, äfven en total reform
i hela arbetsklassens nuvarande åskådningssätt —men att likväl på grundvalen
af redan för handen varande förhållanden man dock kunde komma
någon väg, kunde taga något steg, och det vore att, såsom Martenssen
äfven vill, förhjelpa arbetarne till »försörjning på ålderdomen, i arbetslösa
tider och i sjukdomsfall». Der är systemet i sin fullkomlighet!

Ja, mine herrar, tiden är nog nu redan inne att göra någonting.
Hafva herrarne läst morgontidningarna? Jag brukar för att pigga upp
mig se efter hvad som förekommer der, och jag såg der i morse, att
furst Bismarch — må Gud förlänga hans dagar! — har vid emottagandet
af en deputation från Kiel yttrat eu latinsk fras, som ger uttryck
åt en vishetslära, hvilken alla våra statsmän borde lägga på minnet.
Han påminde om det bekanta ordspråket: »Quieta non movere», d. v. s.
att man ej bör uppröra hvad som är stilla och lugnt. Ja, mine herrar,
lika klokt som detta är, lika klokt är det att stilla hvad som redan
är upprördt och allt mer och mer blir upprördt. Ty derpå tyder tidens
tecken, derpå tyda dagens tilldragelser.

Jag skall bedja, herr talman, att få instämma med dem, som yrkat
återremiss. Jag kan ej godkänna den uppfattning, enligt hvilken denna
lagstiftning bäst skulle kunna ordnas på den s. k. ansvarighetspligtens
basis, såsom utskottet säger. Det är mycket möjligt, och jag vill gerna
medgifva det, att från rent teoretisk eller rationel ståndpunkt har
denna åsigt mycket tilltalande, men af rent praktiska skäl anser jag
det vara alldeles nödvändigt att så godt från början som slutligen
öfvergifva hvarje tanke på att kunna genomföra en sådan grundsats
i vår blifvande lagstiftning. Denna min mening stöder sig på erfarenheten
från Tyskland, der det visat sig, att den derstädes framkallat
odrägliga tvister mellan arbetsgifvare och arbetare. Nu säger visserligen
utskottet, att det bevisar intet annat än att tyskarne ej kunna
skrifva rigtiga lagar; men äfven i det fallet tror jag att utskottet är
oss beviset skyldigt. Jag tror nemligen, att Tyskland har till sin
disposition så goda juridiska krafter, att, om det vill en sak, kunna
dessa nog uttrycka den. Det är dessa många och odrägliga tvister
jag vill undvika, och jag tror derför ej, att man med hopp om framgång
kan arbeta på annan väg, än den KongL Maj:t inslagit. Det är
dock möjligt, att det ur en synpunkt kunde vara af vigt att få fram
ett annat förslag. De båda föregående förslagen äro uppstälda på försäkringspligtens
basis. Det kunde då vara intressant nog att se, huru
ett detaljerad! förslag skulle taga sig ut, bygdt på den andra principen
eller ansvarighetspligten. Det är ju också möjligt, att detta blir ett
'' nödvändigt genomgångsstadium och att, om Riksdagen accepterar en
lag, byggd på ansvarighetsgrundsatsen, man ej kan drifva fram en lag -

lördagen den 18 April.

41 N:o 20.

stiftning byggd på obligatorisk försäkring, med mindre man fått rätt Lagförslag om
grundligt erfara olägenheterna af den förra lagstiftningen. Således skalU°^s“*™^!)r
det bli mig kärt, hvilket resultatet än blir af en återremiss, antingen °ycarleate_ ''
utskottet vill lägga fram ett förslag, grundadt på ansvarighetspligten, (ports.)
eller möjligen en jemkning i det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget.
Hufvudsaken är blott, att utskottet ej såsom hittills förklarar sig
insolvent.

Herr Annerstedt: Under dagens diskussion har det framhållits,
att något bör och kan göras i afseende på arbetarnes betryggande vid
olycksfall i arbetet. Så vidt jag kan förstå, har äfven detta blifvit af
utskottet erkändt, då utskottet säger: »Med hvad nu är anfördt vill
utskottet alldeles icke hafva förnekat, att särskilda bestämmelser kunna
vara äfven i vårt land erforderliga för att närmare bestämma skyldigheten
till skadestånd för de vid viss näringsdrift förekommande olycksfall».
Hvari utskottet skiljer sig från den kongl. propositionen, är icke
deri, att utskottet icke lika med Kongl. Maj:t anser, att något bör göras,
utan utskottet skiljer sig i det afseende, att utskottet anser, att en annan
princip bör läggas till grund för den nya lagstiftningen än den som i
Kongl. Maj:ts förslag innehålles. Såsom ett ganska kraftigt stöd för
denna utskottets åsigt synes mig kunna åberopas det erkännande, som
af herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet gjordes, då
han öppnade debatten. Han yttrade nemligen, att han erkände, det
rättmätigheten af olycksfallsförsäkringspligten ej kan reduceras fram
från privaträttslig grund, men att han i detta afseende åberopade, att
många förhållanden i samhället vore sådana, att den offentliga eller den
allmänna rätten måste träda emellan. Och från den offentliga rättens
synpunkt ansåg han olycksfallsförsäkringspligten kunna försvaras. Härvid
synes mig från utskottets ståndpunkt kunna med fog erinras, att
då, såsom erkändt är, i främsta rummet här gäller att reglera ett privaträttsligt
förhållande — förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare i
följd af arbetskontraktets ingående — man är berättigad att påstå åtminstone
så mycket, att det måste vara nödvändigt att undersöka, om ej
detta förhållande kan ordnas på ett tillfredsställande sätt på privaträttslig
grund, med användande af dess principer. Ty att utan nödtvång
tillämpa den offentliga rätten på privaträttsliga förhållanden är
försök, som många gånger gjorts, men städse ledt till mindre gynsamma
resultat.

Nu har man sagt, att det ej skulle vara möjligt att ordna rättsförhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare med användande af de
inom privaträtten gällande principer. Hvarpå har man stödt ett sådant
påstående? Man har sagt, dels att erfarenheten i Tyskland visat att
det ej varit möjligt, dels ock att det skulle blifva allt för betungande
för arbetsgifvarne.

Hvad det första skälet beträffar — erfarenheten från ett annat
land — har utskottet, om ock i största allmänhet, antydt, hvilka omständigheter
enligt dess uppfattning varit anledning till, att försöket
der ej utfallit efter önskan. Detta berodde ej — och det har utskottet
icke heller yttrat — på någon oförmåga hos detta lands lagstiftare
att gifva ett korrekt uttryck för sin tanke, utan derpå att lagstiftarne

N:o 20. 42

Lördagen den 18 April.

Lagförslag om^id det tillfälle, då lagen der stiftades, ej ville gå längre än de gjorde,
försäkring förnemHgeri lägga bevisbördan på den, som ville få ersättning. Detta
° ^arbete. * öfverensstämde med bevisreglerna i allmänhet, och dem ville man äfven
(Forts.) i detta fall bibehålla. Och det är detta som, enligt hvad talrika uttalanden
från Tyskland bevittnat, varit den förnämsta anledningen till
de tvister, som uppstått vid denna lags tillämpning, Men det är lätt
att inse, att i denna fråga kan en lagstiftning här i landet, med bibehållande
af ansvarspligten såsom utgångspunkt, allt för väl införa sådana
bestämmelser angående bevisningsskyldigheten, att i detta afseende ej
några tvister böra kunna uppstå.

Ser man vidare på det kongl. förslaget, så innehåller det en paragraf,
som innehåller att endast i det fall, att det visas, att arbetare
genom uppsåtlig eller grof vårdslöshet sjelf varit vållande till skada,
blir han förlustig sin ersättning eller sin pension. Men det möter icke
det ringaste hinder att öfverflytta denna princip på en lag, grundad på ansvarighetspligten.
Och om denna bestämmelse göres och ersättningen
bestämmes såsom i Kongl. Maj:ts proposition till fixa belopp, vågar jag
fråga: i hvad afseende skall detta sätt att ordna rättsförhållandet gifva
anledning till svårare tvister än det förslag, som nu föreligger? Äfven
der är ju möjligheten öppen för tvist från den ersättningsberättigades
sida. Hans anspråk äro äfven efter detta förslag icke ovilkorliga, utan
skola pröfvas, först af riksförsäkringsanstalten, sedermera, i händelse af
lians missnöje, af domstol. Af sådan anledning är, enligt min uppfattning,
det första skälet, som skulle ådagalägga, att det vore omöjligt att
åstadkomma en tillfredsställande lagstiftning på ansvarspligtens grund,
icke bevisadt.

Hvad det andra skälet angår, nemligen att en tillämpning af ansvarspligten
skulle blifva allt för betungande för arbetsgifvarne, har
detta påstående framstälts af åtskilliga talare. Men härvid synes den,
som icke sjelf är industriidkare, kunna vara berättigad att framhålla,
att flertalet — det långt öfvervägande flertalet •— af de industriidkare,
som haft tillfälle att så väl vid denna som föregående riksdag
yttra sig i frågan, varit af den åsigt, att det kongl. förslaget
vore vida mera betungande, än en skadeersättningspligt, ordnad efter
lämpliga grunder. Det är icke heller svårt att inse, att det åtminstone
är möjligt att så blir förhållandet. Det yttrande, som afgifvits derom,
att försäkringspligten skulle vara så litet betungande för industriidkarne,
har icke kunnat motiveras med något annat, än att antagligen, d. v. s.
efter gjorda beräkningar, den årliga försäkringsafgiften för en arbetare
kommer att ställa sig synnerligen låg. Men häremot synes man dock
kunna erinra, att icke något garanteras för, att icke vid första omtaxering
afgiften springer upp till vida högre och mera betungande
belopp, än man nu ifrågasatt; och om man tager hänsyn till de af eu
föregående talare framlagda, från Tyskland hemtade siffror, hvilkas
betydelse en efterföljande talare visserligen sökt försvaga, men utan att
förebringa något bevis för sill olika uppfattning, torde man till och med
kunna säga, att det är ytterst sannolikt, att de första billiga premierna
icke komma att fortfara så länge. Vid nu angifna förhållanden synes
mig vid lagstiftningen i fråga ett försök böra göras, huru vida icke förhållandet
skulle kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt med tillämp -

Lördagen deri 18 April.

43 N:0 20.

ning af redan erkända grundsatser inom privaträtten. Genom att för-Lagförslag om
orda den offentliga rättens ingripande på detta område, gör man sigförsäkring för
nemligen skyldig till den oegentlighet, att man lägger den börda, som oy°ar^e_ ''
tillämpningen af den allmänna rättens regler medför, icke på samhälls- (Portä ^
medlemmarne i sin helhet, utan på en viss yrkesklass. Något bevis
har icke, så vidt jag kan finna, blifvit åvägabragt för rättmätigheten
och rättvisan deri, att man tillämpar den offentliga rätten så, att man
uttager vissa yrken och inom dem låter en hvar yrkesidkare ansvara
icke blott för den skada, som drabbar hans egna arbetare — hvilket
är en rigtig grundsats — utan äfven för den skada, som drabbar arbetarne
hos öfriga arbetsgifvare inom samma yrke, hvilka arbetsgivare
äro hans konkurrenter. Vill man i detta fall tillämpa den
offentliga rättens regier och icke privaträttens, kommer man till,
icke ett försäkringstvång för arbetsgifvarne, utan helt enkelt statens
skyldighet att ansvara ioro ersättning åt arbetare, som skadats genom
olycksfall i arbetet. Åt detta betraktelsesätt synes mig eu föregående
talare hafva gifvit en rigtig illustration, då han talade om arbetets
invalider, hvilka staten vore skyldig att ersätta, lika väl som
staten är skyldig att draga försorg om de invalider, som kriget åstadkommer.

På dessa skäl och då erfarenheten visat, att det är en fördel, om
ett rättsförhållande kan på ett tillfredsställande sätt ordnas med användande
så mycket som möjligt af redan erkända rättsgrundsatser,
är, enligt min uppfattning, ett system, bygdt på skadeersättningspligten,
från legislativ synpunkt vida att föredraga framför det system, på hvilket
den kongl. propositionen är byggd, och då det icke är bevisadt, att
icke ett rättvist system skulle kunna byggas på skadeersättningsprincipen,
föranledes jag att yrka bifall till utskottets förslag i nu föredragna
punkt. Då jag gör detta, erkänner jag villigt att det nog kunde
hafva varit önskligt, att utskottet ytterligare tillfogat några mera detaljerade
grunder, hvarpå ett sådant förslag borde byggas, af hvilken anledning
jag också instämt i en mot utskottets förslag afgifven reservation.
Men då, såsom naturligt är på frågans nuvarande stadium,
inom Riksdagen måste förefinnas en viss varsamhet att för närvarande
uttala sig om detaljer, då den princip utskottet ansett böra läggas till
grund för en blifvande lagstiftning i ämnet ändock tydligen framgår af
betänkandet, samt då dessutom de i reservationen upptagna bestämmelserna
nog vid lagstiftningsarbetet, om detta bygges på den princip,
utskottet förordat, komma att framträda och göra sig gällande, äfven
om de icke blifva af Riksdagen påpekade, har jag icke någon anledning
att vidhålla det uttalande, som förekommer i reservationen, utan anser
mig böra framställa yrkande på bifall till utskottets förslag.

Herr Svedelius: Då det af formella skäl torde vara olämpligt att,
såsom jag förut yrkat, få i beslutet införda de ord, som jag hade tänkt
skulle vara lämpliga för att antyda den rigtning, hvari ett blifvande
lagförslag borde gå, och dessa ord i stället höra införas i motiveringen,
tager jag mig friheten att, med återtagande af mitt förra förslag, hemställa,
att kammaren måtte besluta bifall till utskottets förslag med
ändring i motiveringen så till vida, att i det stycke å sid. 33, som börjar

?i:o 20. 44

Lördagen den 18 April.

Lagförslag ommed orden: »med hvad nu är anfördt», uteslutas orden »för de vid
försäkring föryiss näringsdrift» och tilläggas de ord, som jag förut föreslagit måtte
°Varbete. * ingå i beslutet. Mitt yrkande går derför ut på, att det stycke, som
(Forts.) börjar med orden: »med hvad nu är anfördt» måtte få följande lydelse:

»Med hvad nu är anfördt vill kammaren alldeles icke hafva förnekat,
att särskilda lagbestämmelser kunna vara äfven i vårt land erforderliga
för att närmare bestämma skyldigheten till skadestånd vid
förekommande olycksfall i arbetet. Om ock, såsom nyss blifvit framhållet,
arbetsgivare i Sverige ganska allmänt söka att på ett eller
annat sätt mot nöd betrygga sina af olycksfall träffade arbetare och
deras familjer, förekomma dock säkerligen icke få undantag från denna
regel, och samhället skulle icke förlora derpå, att hvad den rättänkande
arbetsgifvaren erkänner såsom en moralisk förpligtelse erhölle karakteren
af en skyldighet, som äfven den mindre grannlaga arbetsgifvaren
måste fullgöra.

Men kammaren anser, att ett lagförslag i detta ämne bör grundas
å ena sidan på begränsad ansvarsskyldighet för arbetsgifvare vid förekommande
olycksfall i arbete och å andra sidan på möjligheten för
samme arbetsgifvare att medelst på förhand vidtagna åtgärder kunna
trygga sig mot allt för betungande följder af honom sålunda ålagd
ansvarsskyldighet».

Herr Wieselgren: Tiden har lidit för långt för att den skulle
tillåta mig att närmare gå in i sjelfva frågan. Jag skall endast bedja att
mot en föregående talare få påminna om, att ett folks rättsmedvetande
icke är något på en gång fullfärdigt, utan att det lyder utvecklingens
lag, likaväl som allt annat. Hvad som den ena tidsåldern icke uppfattas
såsom rätt, uppfattas såsom rätt och nödvändigtvis såsom rätt
af en annan. Det har ock funnits en tid, när straffrätten i vårt land
uppfattades såsom privaträtt, men hvem vill numera uppfatta den så?
Efter det utlåtande, som högsta domstolen i frågan afgifvit, är det klart
att för närvarande den juridiska vetenskapen i vårt land icke kan gå
in på, att ifrågavarande lagstiftning tillhör den offentliga rätten, och
en ärad talare har också nyss betonat detta. Denna lagstiftning tillhör
privaträtten. Ja, mine herrar, intill dess Konung och Riksdag annorlunda
beslutat. Sedermera måste åt densamma, antingen jurisprudensen
vill eller icke, inrymmas plats inom den rätt, hvilken staten för det
helas skull, för solidaritetens skull, anser sig böra stifta och upprätthålla.

Ett annat litet inkast skall jag ock tillåta mig att göra mot samme
talare. Han frågade, huru vida icke skadestånds- eller ansvarsprincipen
borde upprätthållas för den nu föreslagna lagstiftningen, på det att
icke det förhållande skulle inträffa, att vissa klasser blefve betungade
med en särskild skyldighet, en utgift, en kostnad, hvilken skulle drabba
enskilda ibland dem icke endast i de fall, då sådant, enligt privaträttens
grundsatser, borde ske, utan äfven i andra fall, som rörde icke
dem, utan andra enskilda inom andra yrken och näringar. Ja, om det
här vore fråga om att utkräfva något slags straff, vore ju förhållandet
ytterligt upprörande; men då det inskränker sig till en kostnadsfråga,
en fråga om utgifter, ber jag att få betona det länge kända ekonomiska

Lördagen den 18 April.

45 N:o 20.

förhållande, att, för så vidt en näringsdrift ålägges en särskild utgift,Lagförslag om
den nog vet att gorå-sig betald för densamma. Utgiften ingår neni-förfäl:™sför
ligen i driftkostnaden för töretaget, och det blir således icke fabrikan- °yarbete *
ten, som får betala densamma, utan den stora konsumerande allmän- (p’orts'')
heten. »Rättskränkningen» blifver alltså icke af den art, som den ärade
talaren tycktes vilja betona.

Man kan dock icke gerna komma ifrån, att det vore teoretiskt rigtigast
att lägga ansvars- eller skadeståndsskyldighetens princip till grund
för ifrågavarande lagstiftning; och jag går så långt, att, om vi i vårt
land hade en domstolsorganisation, byggd piijury, skulle jag säga: »Nå,
låt oss försöka; vi böra göra det medgifvandet åt jurisprudensen inom
landet, då ett försök är möjligt». Men, mine herrar, jury tillhör icke
i förevarande fall vår domstolsorganisation; ifrågavarande ersättningspåståenden
skulle bedömas efter precis samma regler som ersättningspåståenden
i allmänhet. Jag vill då fråga, huru det skulle gå i hithörande
fall, när en fattig, lemlästad arbetare skulle föra process mot
sin arbetsgivare. Han måste förebringa bevis. Jag her eder, mine
herrar, besinna hvad detta innebär. I de allra flesta fall tror jag, att
han redan genom skyldigheten att bevisa sin rätt skulle vara urståndsatt
att göra densamma gällande. Vidare skulle han underkastas hela
den procedur, som för rättegång i civilrättsliga fall är föreskrifven. Det
skulle kunna dröja ganska länge, innan han finge ut sin rätt; och, om
slutligen utslaget blefve till hans förmån, kunde det dock till sist visa
sig, att den, som skulle utgifva ersättningen, saknade tillgångar. Hvilken
uppfattning skulle då arbetaren få af statens sätt att tillvarataga
hans intressen?

För min del är jag öfvertygad om, att den utgångspunkt, som
Kongl. Maj:t valt, är den enda praktiskt rigtiga; och på grund af denna
min åsigt skulle jag mycket gerna hafva velat vara med om att yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag redan nu, om icke det vore ett faktum
att detta förslag hittills saknat den behandling, som grundlagen föreskrifter
för kongl. propositioner. I -följd deraf anser jag mig ock
böra förena mig med dem, som yrkat återremiss.

Herr Ericsson: De, som hafva genomläst det kongl. förslaget
och högsta domstolens yttrande, äfvensom de, som uppmärksamt åhört
de uttalanden, som i kammaren äro gjorda, torde lätt finna, att jag
har fullständigt rätt att ställa mig på motståndets ståndpunkt, jag
behöfver icke framlägga några särskilda skäl derför, och jag vill icke
vidare förlänga diskussionen, ty jag tror att diskussionen sträckt sig
vida utöfver hvad behöfligt varit både beträffande hvad utskottet bort
intaga i sin motivering och huru detsamma bort handla. —Så vidt jag
vet, tillhör särskilda utskottet icke någon motionsrätt. Det hade att
yttra sig öfver det kongl. förslaget, men icke öfver hvad som borde
sättas i stället. Af detta skäl kunde jag icke biträda större delen af
den först uppsatta motiveringen, hvilken såsom vi veta blef afbruten
vid en viss punkt, men hvars fortsättning, om jag icke misstager mig,
finnes i ett par, tre reservanters yttrande.

Jag kunde draga fram skäl i mängd, som från de mindre industri»
idkarnes sida kunna anföras mot detta förslag; och jag skulle äfven

>’:o 20. 46

Lördagen deu 18 April.

Lagförslag omkunna instämma med dem, som talat om barmhertighetssynpunkt. Ty
försäkring föriika häråt som jag känner det att bli obligatoriskt förbunden till något,
° Arbete * som ja§ icke anser vara i enlighet med svensk rätt, lika villig är jag
(Forts ) att uppfylla hvad en god husbonde bör göra mot sina arbetare. Och
derför har jag för många år sedan infört försäkring mot olycksfall för
den stora arbetarcorps, för hvilken jag är disponent, men det har skett
på den grund, att arbetare och arbetsgivare, båda två, hafva skyldigheter
mot hvarandra. Och det är på den grund — och det är min
enskilda grund — som jag ogillar det kong! förslaget och allt, som
går ut på att ålägga arbetsgifvaren endast skyldigheter, utan att gifva
honom några rättigheter, och jag vill icke vara med om en sådan lagstiftning.

Herrarne veta huru det går till nu. Jag är öfvertygad om, att de
tusen arbetare, som nu strejka och icke göra sin skyldighet, äro olycksfallsförsäkrade;
jag är icke säker derpå, men jag är öfvertygad derom,
ty det har gått en sådan strömning genom bergslagen.

Emellertid, jag upprepar det än en gång, åligger det utskottet
endast att yttra sig öfver det kongl. förslaget. Och det är klart,
att då man icke kunde bli öfrerens om första punkten, hvarför skulle
man då hålla på och kritisera de andra? Dertill hade vi verkligen
icke tid, och jag vet ej heller hvad det skulle tjena! till, möjligen för
att uppsöka nya motiv för afslag, och jag tror vi skulle funnit rikligt
med sådana.

Bland dem, som nu yrkat återremiss af detta ärende, ha två meningar
gjort sig gällande. Den första är för det kongl. förslaget —
det är tillräckligt motiveradt och utredt — den andra är för en ansvarighetslag,
och det är väl ungefär en tredjedel af herrarne, som äro
med om hvar och en af dessa meningar. Sedan hoppas jag att ha eu
en tredjedel med mig, som anser tiden icke vara inne att lagstifta i
denna sak.

Om nu ärendet kommer tillbaka till utskottet, huru skall man då
gå till väga, herr president? Det torde herr presidenten upplysa om,
då han efter mig får ordet. Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande
utan att instämma i motiveringen.

Herr Forssell: Jag har begärt ordet med anledning af en personlig
anmärkning, och anhåller om ursäkt, att jag upptager kammarens
tid med en sådan, men jag anser, att det bör vara en rättighet att
till protokollet få förvaradt ett svar på ett yttrande, hvilket afsåg att
beslå mig med tvetalan. Jag tager denna sak litet allvarsamt, derför
att jag tillräckligt öfvervägt detta ämne för att det skulle varit ganska
oförlåtligt, om jag den ena gången sagt, att det är svårt att finna
någon hållbar grund för den skyldighet och den rätt, hvilken grundlägges
genom den kongl. propositionen, och den andra gången förklarat,
att eu sådan skyldighet, en sådan rätt, en sådan organism vore
»principielt hållbara». Men jag ber att få fästa den ärade talarens
uppmärksamhet derpå, att mitt i den anförda uppsatsen med någon
tvekan uttalade omdöme, att en olycksfallsförsäkringsorganism kunde
anses »principielt hållbar», det gälde den tyska olycksfallsförsäkringsorganismen,
hvilken i väsentliga stycken alldeles skiljer sig från det
kongl. förslaget, ja i mycket vigtiga afseenden är dess diametrala

Lördagen den 18 April.

47 N:o 20.

motsats. Den tyska olycksfallsförsäkringsorganismen är nemligen gran-Lagförslag om
dad på en korporationsrätt och det svenska olycksfallsförsäkrings- försäkring för
förslaget afser att göra arbetarnes rättigheter och arbetsgifvarnes skyldig- 0 Arbete ''
heter till rättigheter och skyldigheter direkt emot staten. (Forts )

Genom den tyska olycksfallsförsäkringslagen ställas arbetarne icke
i något direkt förhållande till staten, utan till den i korporation sammanslutna
industri, till hvilken de höra,''men efter det svenska förslaget
skulle de komma i direkt fordringsförhållande till staten. Detta är för
mig icke blott ur principiel och s. k. teoretisk synpunkt, utan ur rent
praktisk synpunkt af afgörande vigt. Jag skall likväl icke ingå på
någon utveckling af detta påstående; jag har endast velat försvara mig
mot beskyllningen för tvetalan.

Slutligen vill jag på interpellationen af herr Ericsson svara, att
jag har något svårt att nu förstå, hvad utskottet skall göra af denna
sak efter en återremiss, besluten naturligtvis utan motivering, på grund
af de mest skiljaktiga omdömen inom kamrarne. Några vilja ha återremiss
derför, att de äro benägna för det kong! förslaget, andra
vilja ha den derför, att de önska en skarpare formulering af yrkandet
på en ansvarighetslag; en tredje grupp vill kanske återremiss af något
annat onämndt och för mig okändt skäl. För min del tror jag, att de
som anse, att Riksdagen bör uttala sig för en ansvarighetslag, hafva
alldeles tillräckligt uttryck för denna sin åsigt genom den motivering,
som redan finnes i utskottets betänkande, och att rent bifall till detta
betänkande således skulle vara det mest praktiska sättet att uttrycka
en dylik mening.

Herr Öländer: Då jag begärde ordet var det endast för att afstå
från mitt yrkande om bifall till det kong!, förslaget och förena mig
med dem. som yrkat återremiss. Men jag kan omöjligen, efter jag har
ordet, lemna oanmärkt den åt den näst siste talaren gjorda hänvisningen
till högsta domstolens utlåtande. Jag tror denna hänvisning
förlorar mycket i värde, om man noga genomläser detta utlåtande.

Först och främst finner man då, att icke hela domstolen varit enig
derom, utan att två af dess ledamöter mycket varmt förordat Kongl.

Maj:ts förslag, samt att bland de öfriga icke en enda röst höjt sig, som
icke ansåg, att arbetsgifvaren vore skyldig ersätta den i olycksfall skadade
arbetaren den förlust eller den minskning i sin arbetsförmåga,
som ban genom olycksfallet kunde tillskyndas. Om denna skyldighets
tillvaro rådde således ingen meningsskiljaktighet; åsigterna voro endast
delade i fråga om sjelfva formen eller sättet för dess utgörande. Mycket
tror jag också dertill bidrog, att man kanske ansåg denna lag icke
egentligen höra under privaträttens område, dit den också i sjelfva
verket icke hör; men jag tror, att, om det legat inom högsta domstolens
befogenhet och om den haft samma frihet som utskottet att afgifva
förslag i ämnet, den icke skulle kommit till ett sådant slut som utskottet.

Emellertid får jag återtaga mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag och förenar mig med dem, som yrkat återremiss.

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm: Den fråga,
som under denna förmiddag inom kammaren behandlats och som ingår

N:o 20. 48

Lördagen den 18 April.

Lagförslag »inuti de störa arbetarefrågor, hvilka tränga sig fram på dagordningen och
försäkring /»^påkalla sin lögning inom alla vår verldsdel civiliserade samhällen,
^ariett! 1 bjuder mig, att, om än blott med några ord, innan öfverläggningen
(Forts") förklaras slutad, gifva till känna, i hvilken rigtning jag för min del

'' '' anser önskvärd! att det beslut måtte gå, hvilket kammaren bereder

sig att fatta.

Vårt land har redan uppmärksammat qvinnans och de minderåriges
rätt till skydd, ja, äfven erkänt arbetarens rätt i detta hänseende
genom införande af yrkesinspektörer; och vi stå således i dessa afseenden
icke tillbaka för, snarare framom, de stora kulturfolken. Men i
fråga om skydd för arbetaren mot olycksfall hafva vi ännu intet gjort.
Det vore, enligt min tanke, sorgligt, om vi skulle stanna vid endast den
antydan, som må ligga i en splittring inom ett utskott af 14 ledamöter,
deraf 14 äro reservanter, — antydan alltså om att ingen mening ännu
är i saken stadgad. Jag hoppas att, då medkammaren beslutat återförvisning
af ärendet till förnyad behandling af utskottet, detta utskott
— hvars ledamöters arbetsförmåga och sakkunskap jag är den förste
att erkänna — skall, om förnyad pröfningstid lemnas, kunna komma
till en tydligare uttalad mening och till eu närmare lösning, än den
som nu är gjord. Det synes mig otänkbart, att föreliggande fråga, en
gång kommen på dagordningen och der stående, icke måste finna sin
lösning. Jag har härmed icke sagt, när den skall finna denna lösning,
och icke heller velat uppträda mot dem, som önska en längre betänketid
eller bestämdare erfarenhet af de resultat, andra länders försök
visa. Ej heller har jag sagt, huru den ovilkorligen skall lösas, om jag
än för min del, så godt jag förstår, tror, att det af Kongl. Maj:t tillstyrkta
förslaget ännu är det bästa. Jag har blott velat säga, att frågan,
en gång uppförd på dagordningen, påkallar sin lösning^ och påkallar
den inom en snar tid. Till man erkänna detta och vill man i
vårt land i detta fall icke stå efter hvad de kontinentala folken redan
utfört och hvad våra grannar i Danmark i det närmaste äro färdiga
med att utföra, kunde det väl löna mödan, att de ärade män, som fått
denna och med kammaren k förtroende''att arbeta i det särskilda utskottet,
toge sig tid till nytt och närmare skärskådande af de frågor, på hvilkas
lösning de faktiskt icke ingått.

Vid sådant förhållande synes mig önskligt, att, då Andra Kammaren
utan omröstning beslutat ärendets återförvisning, Första Kammarens
svar icke blir ett bifall till utskottets utlåtande och ett bleklagd! nej,
utan blir ett lika tillmötesgående beslut som det medkammaren fattat,

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande punkt yrkats: l:o) att utskottets
derb gjorda hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Gahn, att
samma hemställan skulle bifallas utan godkännande af utskottets motivering;
3:o) af herr Svedelius, att utskottets hemställan skulle bifallas,
men att i afseende på motiveringen det stycke i utskottets utlåtande,
som å sid. 33 börjar med orden: »Med hvad nu är anfördt», skulle
utbytas mot följande: »Med hvad nu är anfördt, vill kammaren alldeles
icke hafva förnekat, att särskilda lagbestämmelser kunna vara äfven i
vårt land erforderliga, för att närmare bestämma skyldigheten till

Lördagen den 18 April.

49 N:0 20.

skadestånd vid förekommande olycksfall i arbete. Om ock, såsom nyss Lagförslag om
blifvit framhållet, arbetsgifvare i Sverige ganska allmänt söka att p^försäkring för
ett eller annat sätt mot nöd betrygga sina af olycksfall träffade arbe- 0 Arbete *
tare och deras familjer, förekomma dock säkerligen icke få undantag (Forts‘,
från donna regel, och samhället skulle icke förlora derpå, att hvad den
rättänkande arbetsgivare!! erkänner såsom en moralisk förpligtelse erhölle
karakteren af en skyldighet, som äfven den mindre grannlaga
arbetsgivaren måste fullgöra. Men kammaren anser, att ett lagförslag i
detta ämne bör grundas å ena sidan på begränsad ansvarsskyldighet
för arbetsgifvare vid förekommande olycksfall i arbete, och å den andra
på möjlighet för samme arbetsgifvare att medelst på förhand vidtagna
åtgärder kunna trygga sig mot allt för betungande följder af honom
sålunda ålagd ansvarsskyldighet»; samt 4:o) att punkten skulle visas
åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på återremiss vara med öfvervägande ja
besvarad.

2 punkten.

Herr Fränekel: Med anledning af det beslut, kammaren nyss
fattat, hemställer jag, att äfven denna punkt måtte till utskottet återremitteras.

Efter härmed slutad öfverläggning visades den nu föredragna
punkten åter till utskottet.

3 punkten.

Herr Frän-c k el: Af samma orsak, som i afseende å föregående
punkt anfördes, får jag anhålla om återremiss äfven af denna punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, blef nu förevarande
punkt till utskottet återförvisad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 13 och 15
i denna månad bordlagda betänkande n:o 6, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af 47 §
i gällande tullstadga, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande
hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 13 och 15 innevarande april bordlagda betänkande n:o
7, afgående viikoren för försäljning af bränvin.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 20.

4

X:o 20. 50

Lördagen den 18 April.

1—7 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ang. utslcänh- g punkten.

ning a
passagerarefartyg.

Herr von Heden ber g: Här har i utskottets betänkande på sid.
18 andra raden uppifrån kommit att inskjutas ett uttryck, som icke är
fullt egentligt. Der stå nemligen såsom synonyma begrepp »ligger i
hamn» och »angör land»; men detta är två motsatta saker, och jag
hemställer derför, att det måtte ändras till: ligger i hamn eller vid
land, så vida båda uttrycken anses behöfliga. Jag tror det vore bäst,
att der endast stode »ligger i hamn» och att »vid land» uteslötes.

Friherre Barnekow: Att ordet »angör» kommit in, beror på att
man icke var hemmastadd i sjömansterminologien. Jag trodde, att
»angöra land» var detsamma som att lägga till vid land, men det lär
i stället betyda, att man får se land, och så stränga vilja vi naturligtvis
icke vara, att utskänkningen skulle förbjudas så tidigt. Meningen
var, att det icke endast är då fartyg ligger i hamn, utan då det lägger
till på något annat ställe, t. ex. i skärgården, som man vill hindra
utskänkning af bränvin.

Jag yrkar således bifall till det nyss framstälda första ändringsförslaget,
d. v. s. att uttrycket »angör land» utbytes mot »vid land»

Herr von Hedenberg: Jag förenar mig med den siste ärade
talaren och hemställer, att ordet »angör» måtte förändras till »vid».

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
punkten gjorda hemställan med den ändring, att i den föreslagna lydelsen
af mom. 2 i förevarande förordnings 13 § orden »under det
fartyget ligger i hamn eller angör land» utbyttes mot orden: under
det fartyget ligger i hamn eller vid land.

.9—11 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 17 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 42, i anledning af Kong! Maj:ts proposition
angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Tisdagen den 21 April.

51 N:o 20.

Derefter medgaf kammaren, på hemställan af herr talmannen, att
de till sammanträdets fortsättande utfärdade anslagen finge nedtagas.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3.48.e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 21 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3o e. m.

Justerades protokollet för den 13 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2, med
anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om ändringar i förordningen
angående en postsparbarbank för riket den 22 juni 1883;
äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om införande af obligatorisk undervisning vid rikets allmänna
läroverk, seminarier och folkskolor rörande de rusgifvande ämnenas
natur och verkningar; samt

n:o 8, med anledning af väckt motion rörande folkskolelärares rätt
att till skolrådet afgifva yttrande i pedagogiska frågor.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 27, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och 113 §§
konkurslagen den 18 september 1862.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 9.

Ji:o 20.

62

Tisdagen den 21 April.

Vid föredragning af statsutskottets den 18 innevarande april bordlagda
memorial n:o 43, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i
vissa till regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel
börande frågor, godkändes de af utskottet i memorialet föreslagna voteringspropositioner.
_

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 44.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, och sist de ärenden, som under
dagen blifvit andra gången bordlagda.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tvär Haaggströms boktryckeri, 1891.