RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 19.

Onsdagen den 15 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 7 och 8 i denna månad.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Brukspatron herr Hugo Tamm lider af bronchitis och bör på
grund deraf tills vidare hålla sig i stillhet i sitt hem, hvilket intygas.
Stockholm den 14 april 1891.

E. G. Johnson,

med. d:r.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende; och

_ lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående vissa förändringar i lagstiftningen rörande handeln
med vin och maltdrycker m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 13 innevarande månad bordlagda betänkanden
n:is 6 och 7.

Första Kammarens Frat. 1891. N:o 19.

N;o 19.

Onsdagen den 15 April.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstituutsträck-
tionsutskottets den 11 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande
^omedelbara “:o 5> 1 anledning af väckta motioner om förändrade bestämmelser i
valsättet vid fråga om sättet för val af riksdagsmän till Andra Kammaren.
riksdagsmannaval.
y punkten.

Herr af Buren: Då jag efter grundlig undersökning och efter
noggrann och samvetsgrann pröfning funnit, att en förändring af 16 §
riksdagsordningen skulle vara högst nödig och nyttig, har jag trött
det vara min riksdagsmannapligt att härom framställa förslag och deri
säga min mening, detta förslag må sedan af tidsandan gillas eller icke
gillas. Utan att kunna såsom jag ville försvara min motion, har jag
dock ansett det vara min skyldighet att för denna ärade kammare
framställa och redogöra för hvad som varit anledningen till denna
min motion, på hvilka grunder den hvilar och hvarför konstitutionsutskottet
afslagit densamma.

Hvarför har jag nu väckt denna motion? Jag har gjort det derför,
att jag trott, att jag derigenom skulle kunna rätta ett misstag,
som blifvit begånget vid representationsförändringens genomförande
1866, det misstag nemligen, som ligger i medgifvandet för valkretsar
på landsbygden och för valkretsar af flere städer att vid riksdagsmannaval
få välja omedelbart. Jag tror nemligen, att alla de oegentligheter,
som förekomma i afseende å minoritetsval, öfverklagade val
och kassering af röstsedlar i massa, och hvarför man uti motioner
vid hvarje riksdag söker bot, hafva sin egentliga grund och orsak i
det omedelbara valsättet. Vidare har jag trott, att detta mitt förslag
skulle i någon mån minska den skadliga agitation, som förekommer
och bedrifves vid hvarje riksdagsmannaval och i synnerhet vid hvarje
valperiod. Det kan icke förnekas, att det är vida svårare att agitera
upp ett fåtal förtroendemän, som af kommunerna väljas till elektorer,
än en massa hoptrummade röstande, som utan att sjelfva ega politiskt
intresse och nödig insigt i en så vigtig sak afgifva sina röster helt
och hållet efter sina ledares angifna önskan.

Konstitutionsutskottet af 1885 säger: »i den mån kännedom om
och intresse för allmänna angelägenheter mer och mer sprides bland
alla samhällsklasser, i den mån alltså den röstande med klarare blick
för och sjelfständigare uppfattning af tidens kraf lägger sin röstsedel
i valurnan, skall det åsyftade ändamålet utan lagstiftningens hjelp
falla af sig sjelf såsom en mogen frukt af folkets politiska uppfostran».
Ja, mine herrar, så kunde det vara; men huru gestaltar
det sig? Folkets politiska uppfostran bibringas dess värre genom
dålig läsning, hvars författare icke akta för rof att använda alla medel
för att befordra det upplösningsarbete, som pågår inom familj, stat
och kyrka, och hvartill skall eu sådan politisk uppfostran leda?

Vidare tror jag, att, då allmän politisk rösträtt kommer att införas,
och detta torde icke komma att dröja så länge, mitt förslag,
om det antages, skulle göra densamma temligen ofarlig.

På hvad grund hvilar nu mitt förslag, derom har konstitutionsutskottet
icke nämnt ett enda ord. Mitt förslag hvilar på valstatisti -

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

ken, en auktoritet som i hvarje fall borde ega vitsord. Vill man der Ifrågasatt
verkligen se saken sådan den är, så måste man i alla öfverklagade utsträckförhålianden
gifva det medelbara valsättet företrädet. Icke förekomma Omedelbara
några nämnvärda orimligheter, oefterrättligheter, oegentligheter och vaisattet vid
oformligheter vid val medelst elektorer, utan sådana förekomma Imf- riksdagsvudsakligen
å landsbygden och i valkretsar af flere städer, hvilka mannaval.
använda det omedelbara valsättet. (Forts.)

Då jag således efter denna undersökning af valstatistiken fått
klart för mig, hvilka fördelar det medelbara valsättet skulle medföra,
var min väg gifven att framkomma med mitt förslag, som jag är
öfvertygad om skulle vara för vårt konstitutionella lif högst nödigt
och nyttigt.

Hvarför har nu konstitutionsutskottet afslagit denna min motion?

Derom säger konstitutionsutskottet »att, såsom herr af Burén föreslagit,
ovilkorligen föreskrifva medelbart valsätt för landsbygden och
i valkretsar, som bestå af flere städer, bör, enligt utskottets åsigt,
desto mindre ske, som, efter det den nuvarande riksdagsordningen
trädt i kraft, den öfvervägande delen af dessa valkretsar öfvergått
från det medelbara till det omedelbara valsättet, och det derigenom
måste anses uppenbart, att sistnämnda valsätt är det, som bäst motsvarar
de inom dessa valkretsar förefintliga förhållandena». Ja, så
yttrar sig konstitutionsutskottet, men jag tror saken vara en annan,
och den vill jag framhålla.

Jag tror nemligen, att utskottet afslagit min motion derför, att
ändringen har den starka magt, som heter opinionen, emot sig, och i
opinionen ingår den föreställningen, att återgång till medelbara val
är detsamma som tillbakagång. Jag tror det icke. En återgång i
den mening, att, då man kommit på villospår, vända om för att åter
komma in i det rätta hjulspåret är icke att beklaga, fast mer är
deraf att vänta en lugn, säker och trygg utveckling.

Ingen har reserverat sig till förmån för min motion, och det är
således ingen anledning att hoppas, att den skall af Första Kammaren
bifallas. Jag vill derför icke framställa något yrkande, men beklagar,
att man slår armarne i kors och inbillar sig och andra, att
allt står väl till, och det står dock icke väl till.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

2 punkten.

Herr Borg: Jag får anhålla om afslag på utskottets hemställan
och bifall till reservanternas förslag.

Herr B ergius: Utan tvifvel kunna ganska goda skäl anföras så väl
för det medelbara som det omedelbara valsättet; men jag tror icke, att
man nu behöfver ingå i någon undersökning, huru vida det ena eller
andra må vara bäst och ändamålsenligast, ty äfven om man hyste
den åsigten, att ettdera vore ur en eller annan synpunkt att föredraga,
tror jag icke det kan vara skäl att fråntaga valkretsarne den rättighet,

K;o 19.

Ifrågasatt
utsträckning
af det
omedelbara
valsättet vid
riksdagsmannaval.

(Forts.)

Förslag
till ändring
af § 17
riksdagsordningen.

Onsdagen den 15 April.

de hafva, att bestämma sig för det valsätt som de för sin del anse
lämpligast. Flertalet valkretsar har ansett det omedelbara valsättet
egå företräde och derför antagit det, och då kan det icke vara skäl
att tvinga dem att återgå till det medelbara valsättet. Men det kan
ej heller, så vidt jag förstår, vara lämpligt att tvinga de valkretsar
på landet, 42 till antalet, som bibehållit det medelbara valsättet och
således måste antagas anse detta såsom det ändamålsenligaste, att
öfvergå till det omedelbara. Icke heller ur principiel synpunkt
torde någon giltig anmärkning kunna göras mot den nu gällande
anordningen, att det öfverlemnas åt valkretsarne sjelfva att bestämma,
om det medelbara eller det -omedelbara valsättet skall af dem användas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält
och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle antaga till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling det
förslag till ändring af § 16 riksdagsordningen, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

3 och 4 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 11 och 13 innevarande april bordlagda utlåtande
n:o 6, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §§ 17,
24 och 25 riksdagsordningen.

1 punkten.

Herr Adelsköld: Vid genomförande af representationsreformen
1865 afsåga, som jag tror, i främsta rummet, att den nya representationen
skulle blifva ett sannare uttryck af svenska folkets mening
i ekonomiska, politiska och andra frågor, att det således var majoriteten
af folket, Riksdagen skulle representera. Att så var lagstiftarens
mening framhölls äfven bjert af det nya statsskickets skapare, friherre
De Geer, och jag tror också, att detta var en väsentlig anledning
till representationsförändringens genomförande, stödd, som den i detta
hänseende var, af den allmänna meningen i landet.

Under den tid af 25 år som sedan dess förflutit har det emellertid
visat sig, att grundlagen icke är så tydligt och klart affattad och
bestämmelserna sådana, att icke en mängd» oegentligheter» inträffat vid
valen till Riksdagens Andra Kammare; och åtskilliga motioner hafva
med anledning deraf väckts för att få en ändring i detta förhållande.
Dessa förslag, väckta af framstående män i båda kamrarne, hafva

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

likväl icke lyckats vinna Riksdagens bifall, utan undan för undan Förslag
förkastats. ... . till ändring

Jag bär nu i min ringa mån äfven velat draga ett strå till denna riicsdagsordmotionsstack
och derför dristat föreslå, att »för att vara vald till ningen.
ledamot i Andra Kammaren fordras vid omedelbara val att hafva er- (Ports.)
hållit minst hälften utaf de afgifna rösterna samt minst en fjerdedel
af de i'' röstlängden inskrifna väljares antal, skolande, om ett sådant
antal ‘röster icke tillfaller någon, nytt val anställas, hvarvid den är
vald, som erhållit de flesta af de då afgifna rösterna.

Vid medelbara val fordras för att vara vald till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare minst hälften af elektorernas röster, skolande,
derest sådant rösteantal vid valet icke uppnås, men mer än halfva
amalet elektorer dervid är tillstädes, nytt val genast anställas, hvarefter
den är vald till riksdagsman, som erhållit de flesta af de afgifna
rösterna; hvaremot, om icke mer än hälften af elektorerna vid
första valet är tillstädes och deltager i valet, nytt val skall utsättas
och anställas, hvarvid den är vald, som erhållit flesta antalet röster.»

Detta mitt förslag, som förefallit mig ytterst enkelt, är naturligtvis
baseradt derpå, att en justerad röstlängd skulle vara gällande,
samt att, om en person icke fått ett visst antal röster (minst hälften
af de afgifna rösterna och minst 1li af de i röstlängden upptagna)
skall nytt val anställas, allt för att majoritetens mening må kunna
göra sig gällande så som afsedt varit vid representationsreformens
genomförande. I Frankrike tillgå valen på detta sätt, och man har
funnit det tillfredsställande. Man har sagt mig, att ingen anledning
till ändring i valsättet förefinnes.

Konstitutionsutskottet har visserligen erkänt, att ett verkligt behof
framträdt af en sådan förändring i grundlagen, att icke en minoritet
af röstande må kunna tillsätta riksdagsman, och vidare har det ärade
utskottet förklarat, att ed riksdagsmannaval om möjligt bör gifva ett
uttryck af uppfattningen lios vedmännens flertal. Men icke desto mindre
har utskottet förklarat, att »erfarenheten, enligt utskottets åsigt,
ej i någon mån visat behofvet ef en bestämmelse om, att vid riksdagsmannaval
en viss del af de röstberättigade skola hafva i valet
deltagit, för att detta må anses giltigt». Och vidare säger utskottet,
att »någon egentlig fördel synes ej heller kunna vinnas genom ett
dylikt stadgande, men deremot skulle det säkerligen medföra en
betydande > olägenhet på grund af de många omval, som derigenom
skulle förorsakas». Uti reservationen vid en annan punkt af betänkandet
är sedan ytterligare anfördt, att principen om absolut majoritet
dessutom skulle vara främmande för vårt valsätt. Men de tre
reservanterna, herrar Bergius, Unger och Gilljam, tyckas i förbigående
sagdt icke känna till, att denna princip tillämpas, bland annat, vid
val af lekmannaombud till kyrkomötet.

Då konstitutionsutskottet således afstyrkt min motion, och ingen
reservation till fördel för densamma heller bifogats, har jag ingen
anledning att hoppas, att densamma denna gång skall af Riksdagen
godkännas. Men, mine herrar, frågan är väckt ej allenast nu utan
åtskilliga gånger förut, och jag tror icke att den gerna kan falla.

Ty att lagen skall vara sådan, att dylika abnormiteter, jag skulle

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

af § 17

riksdagsorti
ningen.
(Forts.)

Förslag vilja tillåta mig säga absurditeter, kunna passera som att valmännens
Ull ändring majoritet, vid ett beryktadt tillfälle, blifvit så grundligt »luhrad» att
en person ingått i Andra Kammaren på 1 (säger en) minoritetsröst,
borde väl till och med konstitutionsutskottet hafva funnit så abderitiskt,
att, om mitt förslag ansetts icke undanrödja bristerna i den nu
gällande lagen, det upplysta utskottet bort finna sig manadt att uppgöra
och för Riksdagen framlägga förslag till ändamålsenlig grundlagsförändring
i berörda hänseende.

Det ärade utskottet har, såsom jag tagit mig friheten nämna,
erkänt, att en förändring af valsättet till Andra Kammaren är behöflig
— och säkert är att erfarenheten verkligen visat detta — samt tillika,
att vett riksdagsmannaval bör blifva ett uttryck af uppfattningen hos
valmännens flertal» — hvilket äfven är alldeles obestridligt — men
anmärkt, att besväret skulle blifva mycket stort i fall omval skulle ske.

Skulle konstitutionsutskottet emellertid godhetsfullt fästa något
afseende vid en annan motion, som jag inlemnat till denna
riksdag, att valen till Andra Kammaren skola förrättas på söndag å
tid, som icke vore på något sätt hinderlig eller störande för gudstjensten,
d. v. s. på en tid, då de fleste af valmännen borde
anses vara tillstädes för gudstjenstens firande, tror jag, att de svårigheter
och det besvär, utskottet förutser, icke skulle blifva af stor och
afsevärd betydelse, och att saken på detta sätt skulle kunna rangeras.

För min del uppskattar jag visserligen till sitt fulla värde utskottets
ömma omtanke om de väljandes beqvämlighet.

Men äfven om valmännen skulle få något ökadt besvär för valen
till Andra Kammaren, tror jag detta vara af underordnad betydelse
mot att valen verkligen, såsom meningen måste vara, blifva ett uttryck
af flertalets af de väljande mening i landets vigtigaste angelägenheter.

Jag har, som sagdt, icke den ringaste förhoppning, att min motion
skall bifallas, men icke desto mindre skulle jag vilja hemställa
till kammaren, om icke en återremiss vore lämplig, så att utskottet
må sättas i tillfälle att närmare tänka på saken i sammanhang med
min motion om valens förrättande på söndag, och jag är alldeles
säker att utskottet, om så sker, skall kunna utfinna en tillfredsställande
lösning af knuten, då det benäget erkänt behöfligheten af en
förändring i valsättet till Riksdagens Andra Kammare.

Jag får således äran anhålla om återremiss.

Herr Berg, Gustaf: Jag skall anhålla att med några ord få
bemöta hvad den siste ärade talaren anförde.

Såsom kammaren behagade finna, afse alla de tre motioner,
som äro sammanförda i detta betänkande, att betrygga majoritetens af
valmän rött att bestämma utgången af ett riksdagsmannaval: motionernas
gemensamma mål är sålunda att uppställa korrektiv mot
s. k. minoritetsval. Dessa korrektiv hafva dock motionärerna ansett
sig böra söka på olika vägar. Herrar Adelsköld och Ericsson hafva
nemligen gemensamt sökt detta korrektiv i ett stadgande, att omval
skulle ega rum, derest icke vid första valet absolut majoritet vunnits,
d. v. s. ingen erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna.
Dessutom har herr Adelsköld velat söka ett annat korrektiv i det

>'':« 19.

Onsdagen den 15 April.

stadgandet, att omval skall ega rum vid omedelbara val, derest icke Förakt
den °valde dervid erhållit en fjerdedel af alla de röstberättigades 1
röster. Och slutligen har herr Beckman sökt ett tredje korrektiv, riksdagsordhvilket
jag tills vidare skall förbigå. ningen.

Till en början skall jag be att få upptaga herrar Adelskölds och (Forts.)
Ericssons förslag deri de sammanfalla. Begge två hafva, såsom jag
nyss tog mig friheten påpeka, föreslagit, att omval skall ega rum,
derest icke absolut majoritet erhållits vid första valet. Men motionärerna
hafva valt olika mönster för det sätt, hvarpå de vilja rangera
dessa omval. Herr Adelsköld har tagit sitt mönster från den franska
deputerade kammaren; han vill således icke se något hinder för att
vid ett omval utse en helt annan person, än den, som vid det första
valet erhållit de flesta rösterna. Herr Ericsson åter har hemtat sin
förebild från den tyska riksdagen och vill införa ett stadgande, att
omval icke bör afse några andra, än de personer, som vid första
omröstningen erhållit de högsta röstetalen. Jag vill emellertid häremot
anmärka, att herr Adelskölds förslag. icke lemnar den allra
ringaste garanti för att omvalet verkligen blir ett uttryck för majoritetens
af valmän mening, hvilket säkrast kan belysas med ett
exempel. Vid ett omval kan t. ex. A. erhålla 100 röster, B. 100
röster, C 100 röster och D. 125; och D. blir sålunda insatt af minoriteten
med 125 röster mot 300. Således utgör detta val icke något
uttryck af majoritetens åsigt. Då synes herr Ericssons förslag något
bättre, ty dels lemnar det åtminstone något större, garanti för att
valet blir ett uttryck af majoritetens mening, dels följer detta förslag
en princip, som icke är alldeles ny i vår lagstiftning, utan accepterad
i landstings förordningen, den principen nemligen, att vid . omval icke
böra komma i fråga andra, än de som vid första omröstningen erhållit
de högsta röstetalen. Om t. ex. en riksdagsman på detta sätt skall
utses, uppställas vid omvalet de två, som erhållit högsta röstetal;
om två skola utses, uppställas fyra; om tre skola utses, uppställas de
sex, som vid första valet erhållit de flesta rösterna o. s. v. Men ej
heller herr Ericssons förslag leder till det afsedda malet, att majoritetens
rätt betryggas, hvilket förhållande utskottet visat genom ett
exempel, som utskottet anför på sid. 5 i betänkandet, der utskottet
framhåller, att det kan inträffa, att ))i en stad, som har att utse
två riksdagsmän, 1,000 valmän deltaga i valet, och att dervid af de
fyra personer, som då komma under omröstning, A. erhåller 900, B.
och O. hvardera 450 och D. 200 röster». Detta exempel ådagalägger
sålunda, att det föreslagna valsättet icke medför någon trygghet för
uppnående af absolut röstöfvervigt vid omval. Härtill kommer en
omständighet, som ingalunda bör förbises, den omständigheten nemligen,
att vid ett sådant omval valmännen, om de vilja deltaga deri,
ofta bli tvungna att rösta ''på en eller flere personer, som de icke
önska till riksdagsman och hvilkas politiska åsigter de icke för någon
del gilla.

Det andra korrektivet, herr Adelsköld uppställer mot minoritetsval,
går, såsom nämndt är, ut derpå, att omval skulle ega rum vid
omedelbara val, derest den då valde icke erhållit minst en fjerdedel
af de valberättigades röster. Vid valen till riksdagsperioden 1888—1889

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Förslag till visar statistiken, att, vid 144 omedelbara val, i 29 valkretsar inträffade,
ändring af att f valen deltogo mindre än 25 °/0 af samtlige valberättigade; och
riksdagsort fall> då den välde sålunda ingått med mindre än en fjerdedel af

ningen, de valberättigades röster, äro ännu talrikare. Men jag tillåter mig

(Forts.) spörja, hvilken garanti har man, att, om nytt val företages,''ett större

antal valmän skall komma tillstädes? Jag vågar påstå, "att man icke
alls har någon sådan garanti. Ett ringa deltagande i valet visar
mycket ofta endast, att stor enighet om kandidater finnes inom valkretsen;
existera skiljaktiga meningar i detta hänseende, finnas flere
kandidater, kan man vara säker om, att valmännen icke underlåta
att passa på.

Slutligen kommer härtill, att de förslag, som innefattas i så väl
herr Adelskölds som herr Ericssons motion, hvilken senare jag äfven
tillåtit mig något vidröra, då den står i så nära samband ined herr
Adelskölds, skulle föranleda ett större antal omval; och då erfarenheten
från andra länder visat, att det just är vid omvalen som intriger
och agitation bäst florera, partilidelserna drifvas upp till sin
högsta höjd, och de bittraste valstrider förekomma, så är det väl icke
— synes mig — skäl för handen att hos oss gifva en vidsträcktare
omfattning åt sådana omval, än hvad utskottet föreslagit i ett annat,
denna dag förekommande betänkande. På dessa grunder tager jaomig
friheten vördsamt yrka bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält och vidare derpå att punkten
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Förslag till 3 punkten.
ändring af

dagsordnin- Herr Gilljam: De motioner, som utskottet i föreliggande utlågen.
tande haft att behandla, åsyfta, såsom det på första sidan i betänkandet
anmärkes, att betrygga rätten för flertalet af valmännen i de
särskilda valkretsarne att bestämma utgången af riksdagsmannaval.
Nu vill jag, i likhet med utskottet, på intet sätt förneka, att vår
riksdagsordnings både bokstaf och anda gå ut derpå, att ett riksdagsdagsmannaval
skall vara uttryck af majoritetens bland valmännen
åsigter. Härvid råder ingen meningsskiljaktighet hvarken emellan
motionärerna och utskottet eller emellan utskottet och reservanterna.

. Meningsskiljaktigheten rör den frågan, huru långt lagstiftningen, genom
särskilda bestämmelser, skall bereda valmännens majoritet, när
den genom eget felaktigt tillvägagående gjort, att den i grundlagen
majoriteten tillerkända rätt icke blifvit effektiv, tillfälle att, genom
ett nytt val, bättra hvad som är försummadt. Motionärernas fordrin -

9 iV:o 19.

Onsdagen den 15 April.

gar i detta afseende hafva, såsom mig synes med full rätt, blifvit af
utskottet betydligt reducerade. Utskottet har likväl ansett sig böra
göra ett. medgifvande genom det föreslagna tillägget till § 25 riksdagsordningen.
Det är emot detta tillägg som vi, reservanter, velat
uttala vår skiljaktiga åsigt.

Såsom kammaren behagade finna, består vår reservation af ett
utdrag ur 1889 års konstitutionsutskotts utlåtande, som vi anfört
derför, att detta uttrycker vår uppfattning af hela det föreliggande
spörsmålet. .Den formulering, som det då framstälda yrkandet hade,
har emellertid blifvit i utskottets nu föreliggande utlåtande något
ändradt-, i följd hvaraf också det refererade utdraget bort undergå en
liten omarbetning. Särskildt vill jag påpeka, att det i reservationen
anförda exemplet på huru valmännen, genom röstsplittring, kunna
beröfva sig det tillfälle, som de hafva att gifva uttryck åt sina åsigter
vid riksdagsmannaval, icke på alldeles samma sätt träffar den nu
begagnade formuleringen af tillägget, som det träffade den formulering)
som var begagnad i den vid 1889 års riksdag behandlade motion
i detta ämne. Exemplet har dock fortfarande sin betydelse,
som jag strax skall söka visa. Jag vill nu emellertid, i likhet med
utskottet, antaga, att majoriteten har beröfvat sig sin rätt att afgöra
riksdagsmannaval, ej genom röstsplittring, utan derigenom att den
visserligen förenat sig om en kandidat, men som befinnes icke vara
valbar. Enligt min åsigt må valmännen i slikt fall skylla sig sjelfva.
Jag kan visserligen, under åtskilliga förhållanden, beklaga en sådan
utgång af valet, men att bereda valmännen tillfälle att vid ett nytt
val visa mer omtänksamhet, det anser jag vara mer än hvad af lagen
bör fordras. Mera hårdhändt behandlar lagen den enskilde i många
fall, utan att det blir tal om någon restitution i fråga om hans rätt.
»Men», hör jag någon säga, »kom nu icke igen med dylika privaträttsliga.
analogier; här är det fråga om samhällets fördel och välförst.
ådda intresse». Jag erinrar mig mycket väl, att en dylik anmärkning
rigtades emot mig, då jag första gången uppträdde i denna
fråga, och jag skall för tillfället ställa mig denna erinran till efterrättelse.
Men då tillåter jag mig också att fråga utskottet: om det
här icke är tal om något undseende för valmännen, utan om samhällets
egna välförstådda intresse, hvad är det i sist nämnda afseende
för skilnad på resultatet, om majoriteten förlorat sin rätt att tillsätta
riksdagsman på grund deraf, att den har röstat på en person, som
icke är valbar, eller på grund deraf, att den splittrat sina röster?
Såvidt jag kan förstå är resultatet, så väl i det ena som i det andra
fallet, alldeles lika. Finnes det derför skäl att låta valmännen göra
om valet i det ena fallet, så finnes det precis lika mycket skäl i det
andra. Större men har icke drabbat det allmänna i det ena fallet
än i det andra. Vill man derför, såsom en af motionärerna har
sagt, .betrakta det såsom en pligt att göra allt hvad som genom lagstiftningen
kan göras för att få ett korrekt uttryck af valmännens
önskningar, då bör man icke stanna vid en sådan halfhet, som det
af utskottet här föreslagna tillägget innebär, utan man måste åtminstone
taga steget så långt ut, att man såsom normal-vilkor för ett
vals giltighet uppställer absolut majoritet. Detta är icke någon teo -

Förslag till
ändring af
§ 25 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Förslag till
ändring af
§ 25 riksdagsordningen.

(Forts.)

retisk spekulation af mig eller något öfverdrifvet konseqvensmakeri,
tj såsom herrarne veta, är det på många ställen för representativa
vals giltighet föreskrifvet, att den valde skall hafva absolut majoritet,
i annat fall måste valet göras om och först vid det andra valet får
man, af praktiska skäl, nöja sig med enkel majoritet. Såsom vi veta
har detta yrkande äfven framstälts af ett par utaf motionärerna. En
motionär från Första Kammaren har till och med gått så långt, att han
fordrat för ändamålets vinnande, att ett visst antal af valmännen skall
hafva deltagit i valet, för att den valde utan anställande af nytt val
skall kunna anses representera majoritetens önskningar och åsigter.

När de af utskottet nu behandlade ändringsförslagen första gången
framträdde, var det under ett lifligt och omedelbart intryck af
stockholmsvalet till Andra Kammaren år 1887. Jag har, då jag
förut yttrat mig i denna fråga, förklarat, att detta val väckte så stor
oro derför, att det hade en omfattning af sådan betydelse, att hela
den ena afdelningen af representationen fick en förändrad sammansättning
i en för tillfället på dagordningen stående, mycket vigtig
fråga. Jag skall erkänna, att, vore icke förnyelsen af en dylik eventualitet
redan förekommen, skulle jag icke hafva någonting att anmärka
emot det nu föreslagna tillägget till § 25. Upprepandet är
emellertid förebygdt på ett mera passande och lämpligt sätt derigenom,
att Stockholms stad numera fördelats i valkretsar. •

Under sådana förhållanden och då jag måste anse, att vår riksdagsordning
tillerkänner majoriteten all den rätt, på hvilken den
billigtvis kan göra anspråk, och då jag dertill anser valmännen utgöras
af personer, som både vilja och kunna sjelfva taga vara på sina
rättigheter, kan jag icke finna den föreslagna ändringen i grundlagen
eller det ifrågasatta tillägget till § 25 vara högst nödvändigt, hvarför
jag, för min del, ber att få yrka afslag på utskottets hemställan i
denna punkt.

Herr Lindahl: Konstitutionsutskottets nu föreliggande förslag
till tillägg till 25 § riksdagsordningen är föranledt af allmänt kända
faktiska förhållanden och icke grundadt på mer eller mindre rigtiga
teoretiska funderingar. Utskottet har också derför inskränkt sin
motivering till att hufvudsakligen yttra: »utskottet anser, att ett verkligt
behof framträdt af en sådan ändring i grundlagen, att ej en minoritet
af de röstande må kunna tillsätta riksdagsman, ehuru omröstningen
vid valet utvisat, att emot denna minoritet står ett bestämdt
flertal af valmännen, fastän detta flertal på grund af något af detsamma
vid valet begånget fel ej kunnat bestämma dettas utgång».
Det är väl ovedersägligt, att ett grundlagsbud behöfver förändras,
som ledt till ett så orimligt resultat som att en person blifvit utsedd
till riksdagsman efter att hafva erhållit blott en enda röst och fått
detta vigtiga förtroendeuppdrag icke derför, att valmännen varit så
eniga i fråga om honom, att de icke aktat nödigt att afgifva flera
röster, utan derför att hundratals röster, som afgifvits på annan eller
andra personer, kasserats i följd af mer eller mindre ursäktliga formfel.
Nu hafva likväl flere aktade ledamöter af denna kammare motsatt
sig det föreslagna tillägget till paragrafen och framlagt sina skäl derför i

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

en betänkandet bifogad reservation, och jag skall be att få till be- Förslag till
mötande upptaga några af de skäl, som de anfört. Såsom den före- ändring af
gående talaren anmärkt, är deras yttrande precis icke lämpligt för faggg^nindet
nu föreliggande förslaget, men jag anser mig dock böra anföra 9 gen.
hvad de säga. De yttra till en början: »bifall till deri föreslagna (Ports.)
stadgande skulle nemligen hafva till följd, att, om ett riksdagsmannaval
utfallit t. ex. så, att A. erhållit 150 röster samt B. och C. hvardera
100 röster, och någon anmärkning mot rösternas giltighet icke
förekommit, valet varder beståndande och A. utsedd till riksdagsman,
men att, i händelse de på B. och C. afgifna röster, i följd deraf att
dessa icke äro valbare, eller af annan orsak, förklarades ogiltiga, nytt
val skall ega rum». Nej, det är icke så med det nu föreliggande
förslaget. Enligt detta blir valet alldeles icke upphäfdt, om de på
B. och C. afgifna rösterna förklaras ogiltiga, och det emedan dessa
röster icke inverkat på valets utgång, antingen de varit ogiltiga eller
icke. A. blir i båda fallen vald äfven efter antagande af nu föreslagna
tillägg. Denna reservanternas anmärkning drabbar således
icke det nu föreliggande förslaget, utan den drabbar ett annat, vid
en föregående riksdag framlagdt förslag, som icke upptog vilkoret,
att de kasserade röstsedlarnes förklarande för ogiltiga finnes inverka
på valets utgång.

Vidare anföra reservanterna, att valmansmajoritetens åtgärd att
gifva sina röster åt en person, som icke varit valbar, synes icke
ovilkorligen böra medföra rätt för dem att genom ett nytt val utse
en annan. Det vill jag medgifva, att sjelfva den nu berörda åtgärden
icke bör grunda någon rätt, men här är icke fråga om att stadga
någon ny rätt, utan endast att söka förekomma uppenbara missförhållanden,
som beröra représentationen i sin helhet lika mycket som
valmännen. Det är tydligen just representationen, Riksdagen, som
bör anses icke vara val betjenad med att, genom valmännens misstag,
personer inkomma i densamma, som annars icke skulle blifvit valde.

Derför böra valmännen i sådana fall lemnas tillfälle att utse någon
annan.

Slutligen hafva representanterna anfört en del skäl emot lagbestämmelser
om absolut majoritet vid riksdagsmannaval, men någon
sådan lagbestämmelse är icke nu af utskottet tillsxyrkt. Jag kan
derför knappt förstå, hvarför reservanterna inlåtit sig på den frågan.

Det föreslagna tillägget till 25 § kan ju på intet sätt, jag citerar
reservanternas ord, »tvinga valmännen att rösta på andra, än de sjelfve
vilja». Det afser tvärt om att bereda valmännen en utväg att, om
något formfel blifvit begånget, likväl kunna få till riksdagsman den
person, de helst vilja hafva.

Då jag således, för min del, i motsats mot den ledamot af kammaren
som näst före mig hade ordet, anser det föreslagna tillägget
till § 25 riksdagsordningen vara både högst nödvändigt och nyttigt,
får jag yrka, att kammaren, med godkännande af förslaget, må antaga
detsamma till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling.

Herr Alin: Jag är i hufvudsak förekommen af den siste talaren.

Jag har dock begärt ordet för att svara på ett par yttranden, som

K:o 19.

Förslag till
ändring af
§ 25 riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 16 April.

fäldes af herr Gilljam. Han framhöll nemligen huruledes, i fall man
ville hafva ett stadgande om omval, för den händelse majoriteten
hade röstat på en person, som icke vore valbar, konseqvensen fordi
ade, att omval stadgades äfven för den händelse, att majoriteten
förlorat sin rätt derigenom, att den splittrat sina röster på flere kandidater.
Det synes mig, som om konseqvensen icke fordrade detta.
Hvad utskottet åsyftat har utskottet sagt i motiveringen. Det heter
nemligen der: »Utskottet anser, att ett verkligt behof framträdt af
en sådan ändring i grundlagen, att ej en minoritet af de röstande
må kunna tillsätta riksdagsmän, ehuru omröstningen vid valet utvisat,
att emot denna minoritet står ett bestämdt flertal af valmännen.» År
det så, att de röstande hafva splittrat sig, visar detta, att det icke
finnes en klar och bestämd mening hos det ifrågavarande flertalet.
År det åter så, att det finnes en bestämd och klar majoritet, men
denna majoritet har förlorat sin rätt, till följd af ett misstag, som,
såsom erfarenheten visat, kan vara mycket förlåtligt, har utskottet
ansett, att man borde vidtaga åtgärder för att bringa majoriteten dess
rätt till baka. Derför föreslår utskottet det ifrågavarande tillägget.

Herr Gilljam yttrade vidare, att han icke skulle hafva någonting
emot den ifrågavarande bestämmelsen, i fäll det skulle inträffa ännu
en gång, att, till följd af bristen på en dylik bestämmelse, så många
som 22 personer skulle kunna blifva valda af minoriteten i stället
för af majoriteten. Emot detta har man nu, ehuru på en annan väg,
vidtagit åtgärder, och då anser sig herr Gilljam icke kunna vara med
om det nu föreliggande förslaget, emedan han finner det obehöfligt.
Ja, då beror skilnaden emellan herr Gilljams och min mening endast
derpå, att han anser, att om det är så, att man riskerar att på en
gång få så många som 22 personer valda, som icke uttrycka meningen
hos majoriteten af valmännen, då bör den ifrågavarande förändringen
vidtagas, men om man, såsom nu är förhållandet, icke riskerar
att fä flere än 9 på en gång valda af minoriteten i stället för af
majoriteten, anser han denna förändring onödig. År meningsskiljaktigheten
icke större, så synes verkligen, som om den lätt nog skulle
kunna försvinna på grund af de skäl, som af utskottet anförts för
den ifrågavarande förändringen. Förhållandet är, såsom herrarne
känna, och de fleste erkänna, att det är svårt att träffa på några bestämmelser
i riksdagsordningen, hvilka erfarenheten så tydligt och
klart ådagalagt vara i behof af en ändring som just de nu ifrågavarande,
hvilka beredt möjlighet för sådana val som dels det omnämnda
stockholmsvalet och dels det, som af herr Lindahl omtalades,
då en person blef vald endast på en röst.

Förslag till ändring af de bestämmelser, på grund af hvilka dylika
missförhållanden kunna uppkomma, hafva vid olika tillfällen
blifvit framstälda, och dessa hafva varit mera omfattande än det nu
föreliggande. Utskottet har, till följd af det motstånd som dessa
förslag rönt, inskränkt sig till att föreslå det minsta möjliga, som
utskottet ansett böra vinna Riksdagens bifall. Vid ett föregående
tillfälle har denna kammare uttalat sina sympatier för en reform i
den nu föreslagna rigtningen, nemligen genom beslut om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Det var år 1888. Året derpå ifrågasattes

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

också en skrifvelse till Kongl. Maj:t, men förslaget derom förkastades,
förmodligen, så vidt jag kan bedöma förhållandena, på den grund,
att den då ifrågasatta ändringen, som skulle utgöra föremål för skrifvelse^
var af en lika ringa omfattning som den, hvilken nu föreslås.
Man ansåg förmodligen, att man icke borde besvära Kongl. Maj:t
med en så obetydlig förändring. Förslag dertill borde kunna utarbetas
inom riksdagen. Detta anfördes åtminstone under debatten.
Nu har utskottet försökt formulera ett förslag till ändring för att
få bort den väsentligaste anledningen till de missförhållanden, som
yppat sig, och då jag icke kan finna, att de skäl, som anförts emot
det af utskottet föreslagna tillägget, äro synnerligen talande, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gill]am: Jag skall blott och bart, med anledning af herr
Alins anförande, göra ett litet tillägg. Han sade, att i fall majoriteten
genom röstsplittring har förlorat tillfället att utöfva sitt inflytande
på valet, visar detta, att det icke fans någon läglig majoritet vid
samma tillfälle. Derpå vill jag endast svara, att det icke alls är
någon säkerhet, att den minoritetskandidat, som blifvit utsedd, är
synnerligen obehaglig för majoritetens medlemmar, när dessa samt
och synnerligen kastat sina röster på en person, som icke är valbar,
nder det att en dylikrininoritetskandidat lättare föredrages af majoriteten,
när dess medlemmar, kanske i känslan af sin stora öfvermagt,
icke trott sig behöfva vara rädda för minoriteten, utan ansett sig
kunna rösta på den bland sina i hufvudsak liktänkande kandidater,
som mest behagat hvar och en af dem. Minoritetskandidaten är i
hvilketdera fallet som helst lika litet ett sant uttryck för de fleste
valmännens verkliga åsigter. För det andra vill jag i afseende på
stockholmsvalet upprepa, att det just var den omständigheten, att
det var ett så stort val, som gaf'' åt utgången dess egentliga betydelse.
Ty under vanliga förhållanden må man väl kunna påstå, att
om några minoritetsval int^pfira, kommer eu viss åsigt den ena gången
att segra och den andra att råka ut för nederlag, så att vinster
och förluster ungefärligen balansera hvarandra. Men om valen äro
så koncentrerade, som händelsen var i Stockholm vid det åsyftade tillfället,
då kan lätt valets utgång, såsom äfven faktiskt förhållandet
var, medföra ett alldeles bestämdt öfverslag för den ena åsigten,
hvilken dock icke är majoritetens.

Jag vidhåller mitt förut framstälda yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande punkt yrkats, dels att kammaren,
med bifall till utskottets hemställan, skulle antaga det af
utskottet i punkten framstälda förslag till ändrad lydelse af § 25
riksdagsordningen att hvila för vidare grundlagsenlig behandling, dels
ock att herr Beckmans motion i förevarande del icke skulle till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen derpå att

Förslag till
ändring af
§ 25 riksdagsordningen.

(Ports.)

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

berörda ändringsförslag skulle antagas att hvila för vidare grundlagsenlig
behandling vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Gilljam begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med bifall till hvad konstitutionsutskottet
hemstält i 3 punkten af sitt utlåtande n:o 6, skall antaga
det af utskottet i punkten framstälda förslag till ändrad lydelse af
§ 25 riksdagsordningen att hvila för vidare grundlagsenlig behandling,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att herr Beckmans motion i
förevarande del icke skall till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—59;
Nej—58.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 11 och 13 i denna
lag om val till månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion med
Tf tiU ''“8 om val till Riksdagens Andra Kammare.

Kammare. _ ,

Herr Borg: Då jag anser hvad i föreliggande motion föreslagits

både nyttigt och behörigt, ber jag att få yrka afslag på utskottets
framställning och bifall till herrar Elowsons och Vahlins reservation.

Herr Bergius: Att erforderliga bestämmelser angående riksdagsmannaval
till Andra Kammaren meddelas i tvenne särskilda lagar,
den ena af grundlags och den andra af civillags natur, synes
mig icke vara förenadt med någon fördel, utan tvärt om egnadt att
medföra stora olägenheter. Först och främst är det förenadt med
icke ringa svårigheter att afgöra, Indika föreskrifter böra införas i
grundlagen och hvilka i civillagen. Vidare synes mig syftemålet
med införandet af en särskild vallag vara dels att man lättare, än
som nu kan ske, skall kunna företaga förändringar med afseende å
föreskrifterna för riksdagsmannaval, dels ock att omständliga detaljerade
föreskrifter af reglementarisk natur, som icke lämpligen kunna
inrymmas i grundlagen, skola meddelas i en särskild s. k. vallag.
Men begge dessa omständigheter utgöra för mig ett skäl att motsätta

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

mig. en särskild vallag. Enligt min uppfattning böra i fråga om Ifrågasatt
möjligheten att åstadkomma ändringar i bestämmelserna om valsätt ^a£,om val till
och ämnen, som dermed hafva samband, gälla alldeles samma regler
som i fråga om grundlagsstadganden i allmänhet, och jag tror icke Kammare.

det vara någon fördel att rörande dessa ämnen meddelas en mängd (Ports.)

detaljerade, reglementariska bestämmelser, som lätt kunna blifva föremål
för olika tolkningar. Jag skall bedja att rörande denna fråga
få återgifva ett yttrande, som förekommer i konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 6 vid 1888 års. riksdag. Der säges: »härvid är dock
att ihågkomma, att genom en fortgående tillämpning efter hand utbildat
sig en fast konstitutionel rättspraxis, som numera i de flesta
fall lemna!- upplysning, huru lagen rätteligen bör tolkas. Vid sådant
förhållande synes riksdagsordningens nuvarande föreskrifter vara att
föredraga framför nya omständligare studganden, som antagligen vid
tillämpningen skulle komma att i sin ordning tolkas på olika sätt
och derigenom framkalla olägenheter, må hända större än de, som
numera förefinnas.»

Hvad särskildt angår det af herr Hedin framstälda skrifvelseförslaget,
synes det mig affattadt i så evasiva ordalag, att det väl icke
gerna kan vara lämpligt, att ett sådant skrifvelseförslag aflåtes. Deri
finnes icke ens antydt i hvilken rigtning de ifrågasatta nya lagbestämmelserna
skola gå, men att aflåta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t
i så obestämda ordalag kan jag för min del ej finna vara rigtigt och
yrkar för den skull bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu föreliggande utlåtande yrkats dels bifall till hvad utskottet
deri hemstält, dels ock, af herr Sorg, att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle godkänna det i herrar Hedins,

Elowsons och Vahlins vid utlåtandet fogade reservation framstälda
förslag, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta företaga en revision af riksdagsordningens
valbestämmelser och för Riksdagen framlägga de förslag, som deraf
kunde föranledas.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
11 och 13 innevarande april bordlagda utlåtanden:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Eslöfs köping af en del af militiebostället s/8 mantal
Eslöf n:o 13 samt 2/n mantal Eslöf n:is 15 och 17 i Vestra Sallerups
socken af Malmöhus län,

n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Torp Södre i Elfsborgs
län, samt

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp -

N:o 19.

16 Onsdagen den 15 April.

låtelse till staden Mariefred af viss Gripsholms kungsladugård tillhörig
mark,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 11 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 40, i
anledning af väckta förslag dels om statsbidrag till enskilda jernvägsanläggningar
och dels om nedsättning af räntan å de till dylika jernvägsanläggningar
lemnade låneunderstöd af statsmedel.

Låneunder- Punkten I.

stöd för an jernväg^från

Herr Sandberg: Att staten genom lån understöder de orter,
Hemösand som med betydliga uppoffringar af egna medel vilja bygga sig jern till

Sollefteå, vägar, kan det icke falla mig in att med ett enda ord klandra. En
bedröflig erfarenhet har dock visat oss, att de vilkor, umjer hvilka
dylika lån utlemnats, i många fall icke varit för statsverket betryggande.
Det har med åtskilliga jernvägar inträffat, att de antingen
aldrig varit i stånd att inbetala någon ränta eller amortering på erhållna
statslån, eller också ett eller annat år verkstält sådana liqvider,
men icke i längden kunnat fortsätta dermed. Bland dessa befinna
sig, såsom jag erinrar mig, Vislanda—Bolmens, Lenna—Norrtelje,
Gotlands m. fl. banor. Hvad blir följden af uraktlåtenhet i dylika
liqviders fullgörande? Jo, statsskulden ökas årligen med den obetalda
räntans belopp, och fordringen kommer att i statens bokföring figurera
såsom en temligen värdelös tillgång, för hvilken ingen annan
säkerhet än de respektive jernvägarne finnes. Jag vill exempelvis
särskildt påminna om Vislanda—Bolmens jernväg, hvars statslån ursprungligen
belöpte sig till 750,000 kronor, men nu med tillägg af
räntor uppgår till öfver en million. En dylik jernvägs värde är icke
synnerligen stort, såsom ett exempel från min hembygd tydligen visar.
Der byggdes af enskilda personer jernvägen Nybro—Säfsjöström för en
kostnad, så vidt jag minnes, af mer än 2 millioner. '' Vid exekutiv
auktion å denna bana inropades den af obligationsinnehafvarne för
600,000 kronor, och det oaktadt har denna jernväg icke varit bland
de sämsta. Den har under många år gifvit en behållen inkomst af
mellan 20- och 30- tusen kronor årligen. När så är, torde det vara
skäl, att staten skaffar sig bättre garantier för fullgörandet af lånevilkoren,
och sådana garantier har jag trott mig finna i att kommunerna
eller landstingen ikläda sig ansvar för fullgörandet af låntagarnes
förpligtelser. Jag skulle således i den föreliggande frågan vilja
yrka återremiss i syfte att antingen Vesternorrlands läns landsting
eller Hernösanas stad, vare sig ensam eller i förening med andra
kommuner, genom hvilka jernvägen skulle löpa, förbunde sig att
ansvara för att räntor och amorteringar i behörig ordning komme att
ingå till statsverket. När Hernösands stad måste åtaga sig ansvar
för det lån, som Hernösand—Sollefteå jernvägsbolag kommer att

Onsdagen den 15 April.

N:o 19.

upptaga för att, enligt det vanliga vilkoret för statsbidrags erhållande, Läneunderderigenom
styrka att det förfogade öfver ett kapital, jemte statslånet s^d f?r an:
tillräckligt för jernvägsbyggnadens utförande, hvilket lån naturligtvis }ä99ni:n9 aJ
i afseende på förmånsrätt komme att stå efter statslånet, så skulle^Hernösand
det val icke vara någon synnerlig risk för denna stad att äfven till Sollefteå.
garantera statslånet. En sådan garanti från landstingets eller korn- (Forts.)
munernas sida i förevarande fall vore så mycket mindre riskabel, om
man finge sätta den minsta tilltro till den i utlåtandet i starka
färger framstälda blomstermålningen, som skall utvisa denna banas
rentabilitet. _ Jag ber om ursäkt att jag för min del ej kan fästa
synnerlig vigt vid dylika blomstermålningar. Aldrig har väl en enskild,
jernväg erhållit statslån och blifvit byggd, utan att eu plan blifvit
UPP8J°.^P> s°m pä papperet utvisade, att jernvägen måste bära si"
och gifva långt större behållning, än som erfordrades till ränta och
amortering å statslånet.

Äfven en annan sak ville jag omnämna, efter jag nu har ordet
Riksdagen har redan beviljat fyra millioner för 1892 till den norrländska
stambanans fortsättande. Till utförande af arbetena å denna
Järnvägsbyggnad är en arbetareskara af 5 ä 6 tusen arbetare erforderlig.

Dessa arbetare dragas från jordbruksnäringen, framför allt från landskapen
Småland, Vestergötland och Vermland. Då Hernösand—

Sollefteå jernväg är af sedd att utföras under åren 1892 och 1893
samt byggandet af den af regeringen föreslagna jernvägen mellan
Örnsköldsvik och Mellansel äfven tager sin början nästa år, skulle
jernvägsarbetarnes antal antagligen ökas till dubbla beloppet, eller
12 a 14 tusen man, och följaktligen bristen på arbetskrafter i deras
hembygder blifva ändå större. Jernvägsarbetarne vänja sig vid större
frihet och högre aflöning, än jordbrukarne kunna betala dem, och

de återkomma till hembygden, finna de sig otillfredsstälda med
förhållandena derstädes, och enligt min förmening komma dessa forcerade
jernvägsarbeten sålunda att i icke obetydlig grad befordra
emigrationen. En annan sak är _ också, att då man forcerar sådana
aibeten som dessa, måste man inköpa massor af materiel, som för
jernvägsbyggnader behöfvas, en mängd ingeniörer komma till användning,
och sannolikt finge man i framtiden mången gång höra
det skälet, som jag beklagligtvis redan nu jemväl i denna kammare
hört anföras, ett skäl, hvaraf man skulle nödgas att nästan in infinitum
fortsätta med jernvägsbyggandet. Man skulle säga: nu hafva
vi massor af skickliga ingeniörer samt tusentals arbetare, inöfvade
till jernvägsbyggnader; vi hafva äfven massor af hackor och spadar,
kärror samt annan jernvägsbyggnadsmateriel. Icke kunna vi afskeda
och sätta ingeniörerna på bar backe eller för så godt som intet bortslumpa
vår byggnadsmateriel, och derför måste vi fortsätta att bygga
jemvägar. Detta är ett skäl, hvars styrka jag för min del icke vill
hafva varit med om att öka.

Men herrarne kunna nu väl vara trötta vid mina olycksspådomar.

Jag vill då endast ytterligare framställa yrkande om återremiss, då
jag icke är i stånd att formulera det stadgande, som jag i afseende
på garantien af statslånet önskar hafva infördt.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 19.

N:o 19. 18 Onsdagen den 16 April.

Låneunder- Herr vice talmannen: I motsats till den föregående. ärade
stöd för talaren anhåller jag om bifall till utskottets nu föredragna förslag.

läggning af Det är visserligen sant, att en och annan jernväg icke har fullgjort

^HernösahTsina förbindelser till statsverket, men dylik sak är ganska gammal.
till Sollefteå. Det har under alla tider händt, att jernvägar under någon tid haft
(Ports.) svårt att fullgöra sina förbindelser, men då rörelsen, utvecklat sig,
har det senare visat sig, att detta icke mött några svårigheter. Flera
exempel kunna anföras äfven derpå, att jernvägar, som i början icke
burit sig, icke blott med lätthet fullgöra sina förbindelser, utan äfven
lemnat ganska vackra utdelningar till sina aktieägare. Jag vill härmed
icke hafva sagt att icke staten kan komma att göra förluster,

ty utlåning kan naturligtvis i ett eller annat fall framkalla sådana,

då den fortgår i många år. Men hvad jag velat framhålla är, att
staten, hvars fordringar hos de enskilda jernvägarne vid 1890 års skit
uppgick till det ganska afsevärda beloppet af 42,069,569 kronor, hittills
icke på dem gjort någon förlust, och jag tror att, då man granskar
förhållandena närmare, statens risk ej skall befinnas vara af afsevärd
betydelse. Då man nu här framstält ett yrkande, som förut
vid dylika låns beviljande aldrig framkommit, att vare sig Vestcrnorrlands
landsting eller Hernösands stad skulle gå i ansvar för förbindelsens
fullgörande, tror jag att man sträckt fordringarna på ansvar
och säkerhet för ifrågavarande statslån väl långt. Jag tror att
hvad vårt land särskildt behöfvcr är lättade förbindelser, och att de
landsdelar, som redan fått sådana, icke böra ställa allt för störa, anspråk
på dem, som ännu vänta på sina. Hvad särskildt denna jernväg
beträffar, ber jag få påpeka, att det för statens egen jernväg snäf
högsta vigt och betydelse, att utfartsvägar till hafvet komma till
stånd. Finnas icke dylika utfartsvägar, komma sannolikt statsbanans
inkomster att blifva obetydliga, och då de endast kunna vinnas antingen
genom att staten bygger dem eller ock genom lånt understöd
från statens sida, samt icke någon risk i detta fall synes föreligga,
tror jag icke några skäl kunna framställas för att frångå de bestämmelser,
som i detta hänseende hittills vid dylika låns beviljande varit
följda, utan hemställer jag om bifall till utskottets hemställan i föreliggande
punkt.

Herr Adelsköld: Jag är visserligen förekommen af den näst
föregående talaren, som redan framhållit nödvändigheten åt att bibanor
anläggas från norra stambanan till hafvet. Det är ju alldeles
klart, att, då denna stambana af strategiska skäl är lagd långt in i
landet genom hufvudsakligen vildmarker, den befolkade kuststräckan
icke har någon synnerlig nytta deraf, om den icke får bibanor till
kusten. Och förutom andra skäl, som äfven tala härför, bör man
beakta jemväl det, att för att stambanan så som den är lagd skulle
få trafik är nödvändigt, att den medelst bibanor förbindes medlandet
vid kusten, der folket bor och den norrländska industrien utvecklats
och vidare kan utvecklas.

Den andre talaren i ordningen ansåg den omständigheten höra
utgöra ett skäl mot beviljande af anslag till den ifrågavarande biba -

19 N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

nan, att en mängd arbetare dragas dit från öfriga landsdelar och så- Låneunderlunda
lockas från jordbruket och andra näringar, och då lian antog, 8f?d f?r an;
att ensamt för norra stambanan skulle erfordras 5 ä 6 tusen arbetare,
trodde han att landets näringar skulle bli lidande på att jernvägs- Hernösanil
arbetet i Norrland ytterligare utsträcktes. till Sollefteå.

Nu är emellertid förhållandet, att för norra stambanan icke på (Forts.)
långt när kan användas en så stor arbetsstyrka som 6,000 man, möjligen
hälften eller en tredjedel deraf; men om så för öfrigt vore fallet, att
6,000 arbetare användas vid dessa jernvägsbyggnader, så är detta
antal i alla händelser en försvinnande obetydlighet i förhållande till
hela landets arbetarestyrka, och då man vet att dessa jernvägsarbetare
samlas från nästan hela riket och icke endast från en viss landsdel,
så borde inga olägenheter |itt tala om kunna uppstå genom att
arbetare från de mera befolkade södra provinserna söka uppehälle i
Norrland. Vida betänkligare är den mångdubbelt större folkvandringen
till Amerika, och för min del tror jag det vara fördelaktigare
för lapdet, om våra arbetare här hemma kunna få arbetsförtjenst, vare
sig vid jernvägarne eller på annat sätt, än om de af brist på arbete
och möjlighet att sig försörja skola utvandra till Amerika.

På dessa skäl kan jag icke annat än tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Sandberg: Mot herr ordföranden i statsutskottet vill jag
endast anmärka, att hans påstående, att staten icke riskerar någon
egentlig förlust på lån till enskilda jernvägsanläggningar, väl torde
tåla vid modifikation. Då han säger, att dessa jernvägars rentabilitet
höjt sig, har åtminstone vid en jernväg ett motsatt förhållande egt
rum, nemligen vid Gotlands jernväg. Den har visserligen under ett
eller annat år betalt ränta och amortering, men sedan varit alldeles
urståndsatt att göra det.

Att den garanti jag fordrar af landsting eller andra kommuner
icke är något oerhördt, derpå vill jag anföra ett faktiskt exempel.

Det är väl kändt för de fleste, att Kalmår läns norra landsting iklädt
sig garanti för ett län till en jernväg inom dess område, och att detta
landsting för fullgörande af denna sin garanti får årligen betala några
tusen kronor.

Hvad angår den siste talarens påstående, att jag skulle ha tagit
till ett för stort antal arbetare, som drogs till statens jernvägsbyggnader
i Norrland, får jag nämna, att jag fått den anförda siffran af
generaldirektör Cronstedt, och jag har ju allt skäl att tro honom.

Samme talare sade, att 5 å 6 tusen arbetare är en obetydlighet,
när de komma från hela riket. Men jag tror, att detta antal eger
större betydelse, om, såsom förhållandet verkligen är, det stora flertalet
utgått från några få provinser, hvilket antal skall fördubblas,
om man redan 1892 skall bygga den nu ifrågavarande jernvägen från
Hernösand till Sollefteå.

Jag är ingen motståndare mot det här begärda anslaget, men
jag vill för framtiden trygga staten mot förluster och vidhåller derför
mitt yrkande om återremiss.

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Låneunder- Friherre Klinckowström: Då jag i allmänhet icke vill upp skov!

för an- mimtra enskilda personer att lägga ned sina tillgångar på byggande
''emvä^fran0^ enskilda jernvägar, har jag nu begärt, ordet för att yttra min meJ<HernösmT
ning i stort öfver denna så vigtiga kommunikationsfråga.
till Sollefteå. '' Jag anser visserligen, i likhet med hvad herr vice talmannen
(Forts.) nyss yttrade, att landet behöfver lättade kommunikationer för att tillgodose
de industrialster, som vi kunna tillgodogöra. Men jag tror,
att de enskilda jernvägsbyggnaderna hafva på ett ganska betänkligt
sätt rubbat enskilde mäns förmögenhet, då, såsom kändt är åt .de
redogörelser, som månatligen lemnas i de allmänna tidningarna,, inkomsterna
af dessa jernvägar betydligt understiga de kapital, som för
detta ändamål hafva i främmande land upplånats. Att än vidare och
i den ofantliga grad, som redogörelsen här på sid. 11—12 i detta
betänkande visar, uppmuntra till fortsättande af de enskilda jernvägarnes
byggande, det synes mig mycket olämpligt. Det är icke
första gången jag nu uttalar en mening, som — jag är öfvertygad
derom — en gång skall vinna majoritet inom Riksdagen, nemligen
den, att staten borde inlösa sådana enskilda jernvägar, som dels hade
samma spårvidd som statsbanan och mynnade ut i denna, så att kommunikationerna
med denna bana derigenom förenades, dels ock vore
nödiga och nyttiga för statens olika, vare sig militära eller rent kommunikativa
ändamål. Om en sådan plan af regeringen uppgjordes
och framlades för Riksdagen, så är min öfvertygelse, att densamma
skulle vinna ganska mycket gehör. Det vore dermed icke fråga om
att ersätta alla de rimliga eller orimliga kostnader, som enskilde nedlagt
på byggandet af dessa banor, utan att kapitalisera den nettoinkomst,
dessa banor skänka de respektive bolagen, och inlösa dessa
banor, icke genom upplånade medel, utan genom från enskildes sida
ouppsäghara obligationer, som skulle löpa med skälig ränta, d. v. s.
ungefär den, som de hittills af staten utfärdade obligationerna åtnjuta,
nemligen B °/10 procent. På så sätt skulle staten öfvertaga
dessa för statsändamål tjenliga banor, utan att något utländskt lån
härför behöfde upptagas, på samma gång en ganska betydlig mängd
kapital skulle lösgöras från de enskilda jernvägarne för att i enskildes
händer tillgodogöras för större fosterländska, industriella eller
andra ändamål. Jag tror, att denna idé är vigtig, och att man på
detta sätt slutligen måste lösa denna för den enskilda företagsamheten
så svåra fråga.

Jag skulle visserligen, på grund af det nu anförda, kunna yrka
afslag på denna punkt. Men det gör jag icke, derför att jag vet,
att det i denna kammare icke skulle tjena till någonting. Denna
punkt 1 kommer att af kammaren godkännas, och derför får jag härmed
förklara, att jag icke har något yrkande att göra.

Herr vice talmannen: I anledning af hvad den ärade talaren

på kalmarbänken yttrade, ber jag få erinra, att jag icke sagt, att
staten icke kan göra några förluster på utlåning till enskilda jernvägsbyggnader,
men att jag sagt, att staten hittills icke gjort några
förluster derigenom, och att för de jemförelsevis stora belopp, som
staten utlånat, riskerna äro små.

N:o 1!).

Onsdagen den 15 April.

Vidare vill jag gent emot samme talare äfven erinra derom, att
Kalmar läns norra landsting icke gått i garanti för det jernvägslån
staten lemnat, men väl för lån, som samma jernväg upptagit med förmånsrätt
efter statslånet.

Punkten 2.

Herr Sandberg: I likhet med hvad jag yrkade i fråga om den Anslag till

föregående punkten, anser jag, att äfven här vissa vilkor böra införas }mderstödi
syfte att åt staten bereda tillförlitlig garanti, att ränta och amortering sHlda Jernå
de utgifna lånen behörigen ingå till statsverket, och får jag på vägsanläggdenna
grund anhålla om återremiss å den nu föredragna punkten. ningar.

Herr Kajerdt: Jag ber att få säga några ord för att i en fråga

af så stor ekonomisk vigt och betydelse som den nu föreliggande få
till kammarens protokoll uttala mina åsigter, särskilt som jag icke
har anledning att tro, att dessa åsigter ännu delas af flertalet bland
Riksdagens medlemmar.

Det lärer icke kunna förnekas, att den svenska nationen i jernvägsbyggnader
så väl som i åtskilligt annat besannat och ännu besannar
det tänkvärda Ehrensvärdska yttrandet: »en trög nation, full
af hetsigheter». Trögheten har gått före, hetsigheten kommer efter.
Visserligen gläder det mig, att statsutskottet år 1891, trots anloppen
på fördubblade anslag mot hvad de varit under den senaste femårsperioden,
och oaktadt statskassan af skäl, hvilka vi nogsamt känna,
är i något mera blomstrande skick än den på länge varit, likväl funnit
för godt att stanna vid det belopp, som under de två sista femårsperioderna
beviljats till enskilda jernvägars byggande, eller fem
millioner kronor. Men det skulle ha tilltalat mig ännu mera, om
samma utskott funnit tiden vara inne att börja så småningom reducera
detta belopp, sedan staten under de sista 25 åren — jag stöder
mig härvid på en nyligen utgifven jernvägsstatistik — till dessa enskilda
jernvägars anläggande utbetalt inemot 60 millioner kronor, deraf
i det närmaste 4 millioner såsom gåfva och 54 ä 55 millioner såsom
lån. Ja, visserligen såsom lån, men, såsom här förut i dag blifva
erinradt, med återbetalningen af dessa lån förhåller det sig ganska
osäkert. Man kan säga, att det är ungefär som med studentens
bekanta öfversättning af kriaämnet »nihil incertius vulgo»: ingenting
är i allmänhet osäkrare (än återbetalningen af dessa många lån).

Utskottet säger på sid. 11 i betänkandet: »Att staten bör medelst
lån befrämja anläggandet af enskilda jernvägar, har utskottet
ansett vara genom 1871, 1876, 1881 och 1886 års Riksdagars beslut
så erkändt, att någon utredning i detta hänseende icke lärer nu erfordras.
» Jag instämmer villigt och gerna i innehållet af detta ytt -

N:o 19. 22 Onsdagen den 15 April.

Anslag till rande, ty jag är alldeles icke den, som i någon män vill förneka eller
understöd- förringa den stora nyttan af jernvägar, ehuru denna nytta, likasom
i skilda af-rn- annat relativt godt, kan öfverskattas och för dyrt köpas. Men
''iiägsanliigq- mig synes, att utskottet hade bort med några tänkvärda ord angifva
ningar.'' hvad klockan är slagen och yttra ungefär så, »att staten bör åtmin
(Forts.) stom tills vidare medelst lån befrämja anläggandet af enskilda jern vägar)),

. ty ingen vill väl påstå, att den af utskottet fram stölda satsen
är så a priori sann, att den in infinitum gäller.

Vidare säger utskottet på samma sida: »att Kongl. Maj:t torde
bäst vara i tillfälle att egna en noggrann och omsorgsfull pröfning
åt hithörande frågor, i främsta rummet vigten af olika föreslagna
jernvägsanläggningar samt deras förmåga att kunna fullgöra sina
skyldigheter gent emot staten såsom långifvare, men äfven i icke
mindre grad nya jernvägsliniers inverkan å redan förefintliga banors
förmåga att uppfylla sina förbindelser». Detta yttrande står för mig
såsom ett högst vigtigt, kanske det vigtigaste af de fordringar, som
böra uppställas för lånens beviljande; och jag ser denna fordran från
tvåfaldig synpunkt. Den ena den positiva, är den, att den nya banan,
som skall af staten understödjas, går i sådan rigtning eller eger
sådant samband med förut befintliga banor, att den, kommande från
ett annat håll, i ungefär rät vinkel berör den förutvarande och tillför
den sin trafik. Den andra synpunkten, den negativa, åter är den,
att den nya banan icke anlägges så, att den efter svenska förhållanden,
hvilka ju icke kunna jemföras med förhållandena i tätt befolkade
länder, går på ett allt för kort afstånd ifrån eller löper parallelt med
eller i en helt liten vinkel mot en förut befintlig bana, i hvilka fall
de båda banorna naturligtvis blifva hvarandras konkurrenter till skada
och förlust för båda, hvilket hvarken kan gagna allmänheten eller
banornas egare. Betraktar man den svenska jernvägskartan, finner
man, att ett sådant missförhållande, bedröfligt nog, på många ställen
eger rum, icke sällan en följd af den gamla svenska afundsjuka)),
som här fått sitt uttryck till stor skada för det allmänna. Man bör
derför söka förekomma att sådana jernvägar, åtminstone icke med
understöd af allmänna medel, hädanefter må anläggas.

Den nyaste officiella jernvägsstatistiken gifver ock åtskillig anledning
till betänksamhet. Jag vill nu ingalunda trötta kammaren
med att uppgifva hela den mängd siffror, som kunna tala för detta
mitt påstående, utan skall blott hålla mig till nettobehållningens förhållande
till byggnadskapitalet, hvilket ju måste erkännas vara den
enklaste och säkraste mätaren af en banas rentabilitet. Af de 112
uppstäda jernvägsgrupperna är det icke mindre än 66 jernvägar, som
icke gifva 4 */2 procent i nettobehållning af byggnadskapitalet och
således icke uppnå den inkomst, som staten fördrar och måste fordra
för beviljande af lån, hvartill dessutom kommer amorteringen. 46
af dessa 66 jernvägar uppnå icke ens 3 procent, 25 icke 2 procent,
11 icke 1 procent och 3 gifva mindre än noll, d. v. s. betala
icke ens driftkostnaderna. Att under sådana förhållanden och med
sådana framtidsutsigter i samma proportion som hittills befordra byggandet
af enskilda jernvägar anser jag, för min del, icke vara förenligt
med en klok statshushållning, så vida det urgamla, allt sedan

Nso 19

Onsdagen den 15 April.

samfärdselns början i vårt land kända ordspråket: »bättre gå i egna Anslag till
skor än åka i björnars vagnar», ännu vid slutet af nittonde århundra- j^nÉiaf ende
t erkännes såsom sanning. _ _ _ ''skilda jern Slutligen,

herr talman, har jag ett sista, men derför icke, som vägsanläggjag
tror, sämsta skäl att vilja spara^på millionerna, den önskan nem- ningar.
ligen att något måtte finnas qvar, då det gäller det helas väl, foster- (Forts.)

landets högsta mål — häfdandet af dess sjelfständighet. Då anslagtill
det fortsatta byggandet af norra stambanan likasom ock till inköp
af Luleå—Ofoten-banan förra året af Riksdagen beviljades, lade
jag villigt mitt »ja» till de öfrjges, i den öfvertygelsen att detta var
"eu angelägenhet, som in amplrssima forma kunde kallas fosterländsk,
den förra såsom en gärd af fosterländsk rättvisa, den senare af politisk
klokhet. Intetdera af dessa fall synes mig ega rum i den nu
föreliggande frågan, och derför har jag velat uttala mina betänkligheter,
ehuru, herr talman, jag icke för närvarande framställer något
yrkande.

Herr Ekenman: Äfven jag är i likhet med den förste ärade

talaren långt ifrån belåten med det resultat, hvartill statsutskottet
kommit i föreliggande betänkande, men detta på en annan grund än
lian. Jag dristar mig nemligen hysa någon tvekan, huruvida med det
belopp, hvartill statsutskottet begränsat det föreslagna låneunderstödet,
kan vinnas det mål man åsyftat att vinna, nemligen att kunna
tillfredsställa lånebehofvet för sådana enskilda jernvägar, som förtjena
att komma i åtanke vid låneunderstöd från staten. Men jag hyser
ingen tvekan derom, att om man gör minskningar eller fäster vid
dess beviljande särskilda restriktiva bestämmelser, såsom den förste
talaren påyrkade och den andre talaren tycktes önska, man sålunda
skall tillintetgöra möjlighet att vinna hvad man vill vinna. De begge
talarne å kalmarbänken tycktes utgå från det antagandet, att vi nu
hafva nog af jernvägar, och att vi böra inskränka detta jernvägsbyggande,
som medför åtskilliga olägenheter på ett och annat område.

Det må nu så vara. Jag tror att man ser denna sak något olika, då
man befinner sig i en ort, som är tillräckligt tillgodosedd med jernvägar
och icke vidare har något behof på detta område, emot om
man befinner sig i en ort, som är i saknad al detta hjelpmedel. Jagtror
det vara en pligt för statsmannen att icke låta blicken allt för
mycket skymmas af dessa lokala förhållanden, utan försöka vidga sin
synkrets och tänka på det hela. De orter, som ännu icke hafva jernvägar,
torde vara lika berättigade att komma i åtnjutande af detta
vigtiga trafikmedel som någon af dem, som redan hafva det.

Den andre talaren i ordningen hade åtskilliga anmärkningar att
göra mot hvad som redan skett. Jag skall icke besvära kammaren
med att upptaga alla — mångt och mycket af dem torde vara lätt
för en hvar att vederlägga — utan inskränker mig till att fästa uppmärksamheten
på ett och annat. Talaren yttiade, att utlemnande af
lån till jernvägar vore ett osäkert sätt att placera penningar, och att
resultaten visade, att staten på dessa lån till jernvägar gör afsevärda
förluster. Hvarifrån har talaren fått den uppfattningen? Jag tror
icke, att den är öfverensstämmande med de faktiska förhållandena.

N:o 19.

Anslag till
understödjande
af en
skilda järnvägsanläggningar.

(Forts.)

24 Onsdagen don 15 April.

Tvärtom är det ett sällsynt undantag, att staten å dessa till jernvägar
beviljade lån gjort förluster. En och annan gång har dock
sådant händt. Och det är ju icke omöjligt, när det gäller en sak af
så stor omfattning som jernvägsväsendet, att något enstaka jernvägsföretag
kan blifva mindre lämpligt, så att det icke uppfyller det ändamål
man med detsamma åsyftat, men af slika mycket sällsynta undantag
får man ej komma till den slutledningen, att jernvägar i vårt
land i allmänhet blifvit oklokt utförda, ty en sådan mening vore alldeles
origtig. Jemförelsen mellan säkerheten för jernvägslånen och
den fattige studentens ficklån må stå för den talares räkning, som
gjorde jemförelsen.

bamme talare yttrade något om det sätt, hvarpå jernvägar böra
anläggas, och de vilkor, som derför böra vara uppstälda. Jag tror, att
det är försigtigast att icke bestämma för mycket. Statsutskottets
pligt såsom en Riksdagens delegation är att hålla sig inom hvad som
är för Riksdagen berättigadt, och rörande koncessionen är det icke
Riksdagen utan regeringen, som är bestämmande.

Samme talare yttrade något om rentabiliteten. Men jag tror, att
han dervid begick étt misstag. Lån beviljas för närvarande endast
till halfva beloppet af anläggningskostnaden, och om en eller annan
jernväg, icke lemnat så hög ränta, att den svarar mot 6 procent af
anläggningskostnaden, så får man väl ej deraf draga den konklusionen,
att den icke förmår betala ränta på statslånet.

Eu annan talare uttalade önskvärdheten af, att nya bestämmelser
måtte tilläggas, som ytterligare skulle garantera staten säkerhet
för dessa lån. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på,
att här verkligen är af statsutkottet föreslaget ett ganska vigtigt tilllägg
till de förut varande vilkoren. I mom. 1 är nemligen af utskottet
föreslaget, »att kostnadsförslag och arbetsplan fastställas af Kongl.
Maj:t, som ock närmare bestämmer de ställen, hvilka jernväg skall
beröra, varande det sökande bolaget skyldigt att godtgöra de särskilda
kostnaderna för möjligen erforderliga kontrollundersökningar, besigtningar,
extra biträdens användande med mera dylikt, hvilka kunna af
kostnadsförslagets och arbetsplanens granskning föranledas». Och
vidare, att den direktionsledamot, som af staten utses vid jernvägsföretag,
. som erhållit låneunderstöd af staten, skulle erhålla särskild
instruktion rörande sina åligganden. För min enskilda del ansåg jag
till en början sistnämnda bestämmelse nästan öfverflödig, men jag
tror, att ju mer man tänker på det, desto rigtigare finner man bestämmelsen
vara. Det förlänar trygghet, och de af staten utsedde
direktionsledamöter få sålunda veta, hvad de behöfva att gorå och
hvad de hafva att icke göra.

Jag skall nu icke längre besvära kammaren, ehuru det verkligen
kunde vara frestande att yttra sig för att ytterligare bemöta föregående
talare. Jag tror dock, att ett sådant bemötande ej i öfriga
delar är nödigt, utan jag vill inskränka mig till att yrka bifall till
hvad statsutskottet här föreslagit i sitt utlåtande.

Herr Adelsköld: En föregående talare har framhållit det

ekonomiska resultatet af de enskilda jernvägarne, och att staten, med

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

afseende derpå, att en del af dem icke lemnade full ränta på det Anslag till
nedlagda kapitalet, icke för närvarande bordo medelst låneunderstöd understöduppmuntra
till fortsatt byggande af sådana jernvägar. ^skilda ^

Jag vill icke här ingå i någon utredning af de enskilda jern- vägsanlägg
vägarnes ekonomiska förhållanden, ty det skulle blifva allt för vid- ningar.
lyftigt, utan endast fästa uppmärksamheten på att en jernväg, äfven om (Forts.)
den icke direkt lemnar någon ränta på det nedlagda kapitalet, likväl
kan medföra så stora fördelar, att den indirekt gifver en mycket hög
ränta på detta kapital. Det är för närvarande så stäldt genom konkurrensen
på alla håll, att vårt lands förnämsta näringar utan tvifvel
skulle lida på det betänkligaste, ja till och med på sina ställen gå
under, om ej de enskilda jernvägarne funnos.

Samme talare framhöll vidare, att han med glädje tillstyrkt anslag
till fortsättande af norrländska stambanan och inköp af Luleå—
Ofotenbanan, »emedan han ansåg båda företagen vara fosterländska»,
men att han måste motsätta sig beviljande af statslån till enskilda
jernvägars byggande, emedan man borde använda alla tillgångar, landet
egde, till det vigtigaste hvarom för närvarande vore fråga, nemligen
försvarsväsendets ordnande.

Om emellertid landet skall kunna bära de kostnader, som måste
vara förenade med ett förstärkt försvar, och i synnerhet om Kongl.

Maj:ts proposition till denna Riksdag skulle bifallas, är det så vidt
jag förstår alldeles nödvändigt, å andra sidan, att de ekonomiska ressurserna
utvecklas så, att landet kan bära de växande kostnaderna
för försvaret, ty i annat fall skulle vi lätt kunna komma i samma
hjelplösa ställning som en svag, uthungrad kämpe i för tung rustning,
och då landets förkofran icke kan vinnas på bättre, kraftigare
och mera direkt verkande sätt än genom kommunikationsväsendets
utveckling, anser jag för min del, att allt hvad som göres till detta
ändamåls vinnande kan betraktas såsom fosterländskt i mer än ett
hänseende.

På grund häraf, och alla skäl i öfrigt, som tala för saken, ber jagfå
tillstyrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Spånberg: Jag har begärt ordet för att visa, att icke alla

småländingar hysa samma uppfattning som den förste talaren.

För min del har jag den uppfattningen att utskottet tillstyrkt
ett alldeles för litet belopp. Jag har icke hört någon af de föregående
talarne betona den indirekta vinst, som landet och staten hafva
af jernvägarne. Denna indirekta vinst är i många hänseenden och i
de flesta fäll så stor, att till och med om staten skulle göra ränteförlust
å lån till de enskilde jernvägarne, skulle den ändå hafva vinst
af företagen.

Jag skulle för min del helst sett, att statsutskottet tillstyrkt
motionärernas förslag på två millioner årligen, men då vi nyss beviljat
ett särskildt anslag till lån åt Hernösand— Sollefteå jernväg, så
ber jag att i stället få yrka bifall till statsutskottets förslag med den
ändringen i andra punkten, att orden 5 millioner utbytas mot 7 1/2
millioner, att utgå under 5 år från och med år 1892 med 1,500,000
kronor om året.

N:o 19.

Anslag till
understödjande
(tf enskilda
jernvägsa
läggningar.

(Forts.)

Onsdagen den 16 April.

Herr vice talmannen: En talare på kalmarbänken började sitt
anförande med att citera det gamla kända uttrycket: svenskarne äro
en trög nation, full af hetsigheter. Jag tror, att han har fullkomligt
rätt i den satsen, men jag tror också, att man främjar hetsigheterna,
om man söker att under vissa tider återhålla jernvägsbyggandet och
derigenom under andra tider forcera det. Om staten, så vidt på staten
beror, söker hålla detta jernvägsbyggande inom ungefär lika gränser,
tror jag, att man handlar klokt i det hänseendet. Jag ber att få erinra,
att under perioden 1872—S 876 anslogs till denna fond 10 millioner
kronor, och under perioden 1877—1881 samma belopp eller 10
millioner kronor. Under denna tid var det stadgadt, att lånebelopp
kunde erhållas intill 2/s af kostnadsförslaget. Således skulle med
detta belopp, i fall medgifvandet till fullo begagnats, jernvägar kunnat
byggas för ungefär 15 millioner.

Under de följande perioderna 1882—1886 och 1887—1891 var
anslaget för hvardera perioden 5 millioner, men dessutom var anslaget
till särskilda enskilda jernvägar under den förra af dessa perioder
2,345,000 kronor och under den senare 2,068,000 kronor, eller
tillsammans under förra perioden 7,345,000 och under senare perioden
7,068,000 kronor, eller, vid det för dessa perioder lemnade medgifvandet
af hälften af anläggningskostnaden som lån, 14—15 millioner
till jernvägsbyggnader under hvardera af dessa perioder. Nu
föreslår utskottet ett sammanlagdt belopp af 7,350,000 eller, under
samma förutsättning, till ett anläggningsvärde af 14,700,000. Det
synes mig omöjligt att, om man granskar de framställningar, som
blifvit gjorda om koncession och finner dem sammanlagdt uppgå till
ganska höga belopp, att nu sätta fonden lägre än de förut voro.
Just dessa framställningar visa på, att vigtiga jern vägsanläggningar
ännu icke äro utförda, men komma att under den närmaste framtiden
utföras. Att minska beloppet vore oklokt, och att höja beloppet kan
ej heller tillrådas. Jag tror derför, att det bästa är, att ifrågavarande
anslag utgår med samma belopp under nästa 5-års period som
under de senaste.

Den ärade talaren anförde mot utskottet, att utskottet på ll:te
sidan uttalat:

»Att staten bör medelst lån befrämja anläggandet af enskilda
jernvägar har utskottet ansett vara genom 1871, 1876,, 1881 och 1886
års Riksdagars beslut så erkändt, att någon utredning i detta hänseende
icke lärer nu erfordras.»

Han anmärkte dervid, att detta uttryck icke kan vara ad infinitum
giltigt. Utskottet har tydligen sagt icke lärer nu erfordras, och jag
tror icke, att utskottet bör, när det behandlar dessa frågor, gå längre
in i framtiden än perioden afser.

Vidare nämnde den ärade talaren, att många af dessa jernvägar
— jag tror det var 66 — gifva mindre än fyra och en half procent,
och af dessa 66 var det 46, som icke lemnade tre procent. Jag tror,
att staten, när den lemnar dessa anslag, endast bör hafva ett mål för
ögonen, och det är att so till, att vilkoren äro sådana, att statens
risk är reducerad till så små proportioner som möjligt och öfverlemna
resten åt den enskildes omtänksamhet. Jag ber äfven att få

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

fästa uppmärksamheten på, att de, som teckna penningar för enskilda Anslag till
jcrnvägsföretag, ofta icke beräkna någon annan vinst af teckningen j^gT8Jfen.
än den indirekta fördelen, att de anse, att det för deras rörelse och Jsjålda jern.
näring är af ovilkorlig nödvändighet att offra detta belopp för att vägsanläggkunna
deltaga i konkurrensen med andra lyckligare lottade, och att ningar.
de genom den indirekta fördelen anse sig vara betäckta för det till- (Forts.)
skott de gjort, äfven om de icke få någon ränta på penningarne åtminstone
under den första tiden. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på detta förhållande, som ofta framhålles. En del har fått den
oerhörda förmånen af jernvägsförbindelse för intet. Andra trakter,
som deltaga med dessa i konkurrensen, måste underkasta sig stora
uppoffringar, och de måste se till, om icke deras indirekta vinst är
sådan, att den väl svarar mot de uppoffringar de göra.

I afseende på den ärade talarens anmärkning, att något måste
finnas qvar, när det gäller att häfda vårt lands sjelfständighet, får
jag härmed förklara min åsigt vara, att man icke kan bygga landets
sjelfständighet på någon bättre grund än landets utveckling. År den
sund och god, tror jag för visso, att vi stå på den bästa grunden.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Kajerdt: Jag skall fatta mig mycket kort. Jag ber en dast

att i o:ne punkter få försvara hvad jag sagt och icke blifva beskyld
för hvad de ärade talare, som upptagit mitt anförande, velat
påbörda mig. Jag har för det första icke klandrat de kontrollerande
vilkor, som utskottet uppstält. Jag har endast uttalat önskvärdheten
af, att cn blifvande bana bygges så, att den verkligen medför
ökad trafik åt en redan befintlig bana och icke med den konkurrerar.

Jag har för det andra icke, såsom en talare på smålandsbänken
velat påbörda mig, förnekat jernvägarnes nytta. Jag har tvärt om
sagt, att jag lika väl som någon annan erkänner den ofantligt stora
nyttan af jernvägar, ehuru den, liksom allt annat relativt godt, kan
öfverskattas och köpas för dyrt.

Jag har för det tredje alldeles icke varit okunnig om — och
jag har icke heller sagt det — att de jernvägar, som icke lemnade

procent nettobehållning, icke kunde honorera sina ränteförbindelser
till staten, ty jag vet, att det icke är mer än högst halfva
beloppet af byggnadskostnaderna, för hvilka staten gifvit lån. Jag
har endast räknat upp vissa räntekategorier och dervid börjat med
den, som icke hinner det räntebelopp, hvilket antagligen vid banans
byggande var afsedt att skola hinnas; men i de följande räntesiffrorna,
2 procent o. s. v., torde mitt påstående icke kunna jäfvas.

För öfrigt, att kommuner och enskilda personer lagt ned penningar
i jernvägsföretag, vet jag allt för väl. Jag är sjelf egare till ett
tjugutal aktier i en mindre god jernväg.

När det slutligen mot mig anförts, att landets försvar befordras
genom en sund utveckling af kommunikationerna, är det en sak,
hvarom jag naturligtvis icke är okunnig, ehuru detta blir endast en
indirekt befordran af försvaret. Sedan blir det en särskild fråga,
huru långt denna utveckling bör sträckas för att kallas »sund», ty

Ji:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Anslag till att jernväg,ar kunna byggas till den mängd och med så ringa berätjandeafén.
t5gande> att utvecklingen icke blir sund, torde få anses sant.
skilda jern vägsanlägg-

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talningar.
mannen, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats: dels att
(Forts.) utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas, dels, af herr Spånberg,
att samma hemställan skulle bifallas med den ändring, att de i
första stycket förekommande siffertalen 5,000,000 och 1,000,000 utbyttes,
det förra mot 7,500,000 och det senare mot 1,500,000, dels
ock att punkten skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Spånberg begärde votering, i anledning hvaraf, och sedan
till kontraproposition dervid antagits återremiss, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 2 af
sitt utlåtande n:o 40, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

‘ Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess-slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a—98;

Nej—11.

Punkterna 3 och 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 11 och 13 i denna
införande a/månad bordlagda betänkande n:o 5, i anledning af väckt motion om
6instihMonS s^l’^ve^sc till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande af
förslag till inrättande af en frilagersinstitution, dels ock utredning af
frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

Herr Reuterswärd: Då kammaren först i dag fått sig tillde lad

den motiverade reservation, som af mig m. fl. inom bevillnings -

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

utskottet blifvit afgifven, är det ju temligen naturligt, att icke någon Ifrågasatt
af herrarne kunnat under pågående plenum^ taga reda på hvad denna införande af
reservation innehåller. Jag ber derför få nämna, att den innehåller j^tton&
ett afslag på utskottets framställning, att Riksdagen skulle till Kongl. (|70rts)
Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse med begäran om utredning och
derefter framlägga för nästkommande Riksdag förslag till förordning
angående s. k. allmänt frilager m. m. Redan år 1882 beslöt Kongl.

Maj:t, med anledning af underdånig framställan från städerna Göteborg
och Malmö, att för frågans utredning tillsätta en komité,
som icke allenast afgaf ett omfattande betänkande, utan äfven
uppgjorde förslag till stadgar och förordningar angående denna sak.

År 1886 afgaf Kongl. Maj:t, på grund af komiténs betänkande, nådig
proposition till Riksdagen i ämnet, med bifogande af komiténs förslag.
Denna fråga blef likväl af Riksdagen afslagen.

Det torde tillåtas mig att få åberopa åtskilligt af hvad som är
sagdt i vår reservation, då herrarne icke varit i tillfälle att taga del
af densamma.

Först och främst anse reservanterna, att det vore olämpligt att
Riksdagen, innan institutionen i fråga ens linnes till, skriffel- till
Kong!. Maj:t och begär ytterligare utredning och förslag, då frågan
så nyligen varit före och man ännu icke har visshet om, att en sådan
institution kan komma till stånd; ty ännu är icke något bolag bildadt
eller något steg taget från kommunernas sida för att bringa
detta företag till stånd, hvadan det är antagligt att det blir här på
samma sätt som t. ex. i Kristiania, der det sedan år 1886 finnes
lagar och förordningar rörande en sådan institution som den nu föreslagna,
men sjelfva institutionen finnes i närvarande stund icke till.
Reservanterna hafva således ansett det vara öfverflödigt att å nyo besvära
Kongl. Maj:t, som må hända skulle finna sig föranlåten att å nyo
tillsätta en komité och derigenom tillskynda statsverket onödiga utgifter,
föranledda af en enskild motionärs framställan. Då, såsom‘''sagdt
är, Kongl. Maj:ts proposition år 1886 icke vann Riksdagens bifall,
och då icke några nya skäl tillkommit, föreställer jag mig, att Riksdagen
icke vill taga initiativ i denna fråga. Hvad betyder det dessutom,
att Riksdagen tager initiativet i en så omfattande fråga som
denna? Jo, det betyder, mine herrar, att Riksdagen liksom gifvit
på hand, att denna institution är af behofvet framkallad och förtjent
af understöd af statsmedel, ehuru man visserligen nu säger, att den
skall åstadkommas utan kostnad för statsverket. Det är visserligen
till en början icke fråga om annat än frilagersrätt, men om frilagret
skall hafva den betydelse, som dermed afses, är det alldeles klart,
att med frilager måste följa anläggande af frihamn. Att inrättandet
af en frihamn icke är någon småsak, det finna vi genom inhemtade
upplysningar från Köpenhamn, der det i flera år funnits frilager
och en frihamn som nu är under byggnad. Frilagersinstitutionen
der är beräknad att kosta minst 4 millioner kronor och frihamnen
beräknas komma att kosta 8 millioner kröner, men sannolikt stannar
det icke vid dessa belopp. I Hamburg, der dessa institutioner äro
fullt utförda, hafva de medfört en kostnad på omkring 150 millioner
mark. Herrarne finna följaktligen, att det är en ganska stor affär,

h:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Ifrågasatt som här är i fråga och som sannolikt ej kan komma till stånd utan
^frllterl8tatens medverkan.

institution Det dessutom herrarne bekant, att här redan finnes nederlags(Forts)
r*iW> kreditupplag, transitorätt och transitoupplag, och så utvecklade,
som alla dessa institutioner äro. i vårt land, kan jag, för min del,
icke finna annat än att detta är fullt tillräckligt, till dess det visat
sig, att det möter svårigheter för oss att få importera i ännu större
utsträckning än hittills egt rum. Det är alldeles gifvet, att genom
dessa frihamnar och frilager kommer att införas till landet en massa
af sådana manufakturvaror, som skola ligga på frilager, antingen för
att under hand säljas eller också om- och bearbetas för export eller
sannolikast försäljas inom landet till skada för vår industri. Meningen
är, med ett ord, att man genom detta frilager får inom detsamma
sköta sig fullkomligt oberoende af all kontroll, som ifrågakommer
endast då varorna in- och utföras från frilagret. Man eger rättighet
att göra hvilka förvandlingar med dessa varor som helst, taga bort
emballaget och portionera ut varorna efter behag. En mängd varor
kunna icke vid import, utan att skadas, frånskiljas sitt emballage,
men i försäljning på stället och i minut låter det sig väl verkställas.
För att visa betydelsen af detta emballage ber jag få hänvisa till ett
yttrande, som fäldes vid 1886 års riksdag, att detsamma går ända till
43 procent af tullens värde, som således statskassan på denna väg
skulle beröfvas. Jag hemställer derför, om det kan vara skäl, att,
för att gynna vissa orter och ett fåtal affärsmän, göra detta på statens
och andra importörers bekostnad.

Det upplystes vidare under den diskussion, som då egde rum,
att omkring 40 af vårt lands öfriga städer skulle absolut hafva skada
af detta frilager. Visserligen säger utskottet, att man i skrifvelsen
till Kongl. Maj:t skulle uttryckligen framhålla, att statsverket icke
skulle få vidkännas några kostnader af ifrågavarande institution.
Dettå är nog godt och väl och låter mycket bra, men jag vill dock
påstå, dels att utan kostnader kan man icke verkställa en ytterligare
utredning och dels att till följd af en mängd ökade göromål blir en ökad
tjenstepersonal nödvändig, hvars pensionering faller på staten. Dessutom
föreställer jag mig, att den mångfald af expeditioner, som
komma att förefinnas, ända från frilagret upp till generaltullstyrelsen,
skall medföra vidlyftiga räkenskaper, hvilka, huru de än komma
att ordnas, helt säkert icke komma att aflöpa utan kostnader för staten.
De indirekta olägenheter, som kunna uppstå derigenom, att
Riksdagen tager denna fråga om hand, skola säkerligen icke uteblifva.
Huru ifrig man än må vara för den föreslagna institutionen,
betvifiar jag dock, att man skall kunna hopsamla det nödvändiga
kapitalet, som erfordras för att få ett frilager till stånd. Det kan
dessutom vara fara värdt att utländska småkolonier på detta sätt
bildas här i landet, ty ingenting hindrar att använda utländska arbetare
till dessa frilager. Hvilka förvecklingar, som deraf kunna blifva
en följd, lemnar jag derhän, men jag tror icke, att det är någonting
att sträfva efter.

Med anledning af de skäl, som jag nu i korthet åberopat, an -

Onsdagen den 15 April.

X:o 19.

(Ports.)

håller iag om afslag å utskottets hemställan och bifall till reser- Ifrågasatt
° införande af

vationen. en yrjlagers institution.

Friherre Barnekow: Såsom det är kammaren väl bekant äro

vi 10 ledamöter från Första Kammaren uti bevillningsutskottet, och
då reservationen undertecknats af 5 utaf dessa ledamöter, skulle man
deraf kunna draga den slutsatsen, att de 5 andra skulle vara med
om förslaget. Bland dessa 5 är jag en och skall derför be att få
yttra några ord i denna fråga.

Om ett land icke hade några tullar alls, skulle naturligtvis frilagret
vara obehöfligt, ty då arbetade man utan afseende på dessa
tullar. Men derför att tullar finnas kan eu frilagersinstitution vara
nödvändig. Om man nu tänker sig, att Sverige är ett protektionistiskt
land och tyckes mer och mer gå i den rigtningen, är det
gifvet, att protektionisterna i allmänhet afse att skydda industrien,
och derom vill äfven jag vara med. Men det finnes andra näringar
i landet, såsom t. ex. handel och sjöfart, och, mine herrar, det är
ganska svårt att med ettj utbildadt protektionistiskt system skydda
båda dessa näringar. Jag vet väl, att frihandlarnes åsigter gå ut
derpå, att man skall skydda handeln på näringarnes bekostnad, ty
de säga, att den näring, som icke kan bära sig, må gå under; och
derigenom skyddas handel och sjöfart före industrien. Men om jag
är protektionist och vill skydda våra näringar, bör jag likväl se till,
att iag icke gör det för svårt för handeln och sjöfarten. Jag tror

derför, att vi, genom införande af frilager, skulle kunna gå handeln
till mötes utan att derför skada industrien. Jag vill icke bestrida,
att icke någon skada deraf skulle uppkomma, men jag tror icke, att
den kan vara så betydlig, som man velat påstå.

Den föregående talaren sade visserligen, att man icke bör vara
med om förslaget, emedan 1886 års Riksdag afslagit detsamma och
några nya omständigheter icke tillkommit, som gjort att detta förslag
bör å nyo upptagas. Det är visserligen sant, att vid 1886 års
riksdag föll detta förslag, men om en sådan skrifvelse som denna
kommer till stånd, så måste man tänka sig, att det icke är någon
enskild person, som framställer en begäran i det hänseendet. Man
säger, att det är svårt att framställa en begäran nu, dl frågan så
nyligen fallit. Men om Riksdagen tager hand om denna fråga, kunde
man säga, att det är Riksdagen, som har intresse af sådan begäran.

Samme talare sade också, att det är klart, att staten får vidkännas
kostnader för den ifrågavarande institutionen. Skrifvelsen skulle
likväl innebära, att staten icke skulle få vidkännas några kostnader,
utan dessa skulle drabba de enskilde.

Hvad är då egentligen ett frilager? Jag har, för min del, uppfattat
ett frilager så, att det skulle vara en liten del af landet, som
vore likstäld med utlandet, d. v. s. jag har flyttat en del af utlandet
till vårt land. Hvarför vill jag då göra detta? Jo, derför att personer,
som hafva frilager, skola kunna importera ''från frilagret och
äfven derifrån exportera varor, som på ett eller annat sött förädlats.
Med ett ord, den underlättar den svårlösta frågan om erhållande af
restitution.

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Ifrågasatt Frilagrets ändamål är, att personer skola kunna taga in utländm
friiaqers-1 Val''°r’ arbeta .dessa tillsammans med svenska varor och exporinstituiion.
dom. Det är icke någon konst att stifta lagar angående införsels (Forts.

) om _ denna endast afser den inhemska produktionen och de in hemska

industrierna, men det är mycket svårare, i synnerhet nu än
för 30 it 40 år sedan, att lagstifta emot utlandet. Nu är det icke
nog med att arbeta på den inhemska produktionen, utan man måste
äfven försöka att uppträda_ i tullan med utlandet. Det gäller då för
Sverige att kunna taga billiga varor utifrån, förädla dessa och sedan
exportera dem pa utlandet. Man säger vidare, att det skulle vara
lätt, att, om frilagersinstitutionen komme till stånd, lurendreja in
varor i landet. Jag tror icke, att erfarenheten visat detta. Vi hafva
ju redan längre haff ett slags frilager i Karlshamn. Der försiggår en
icke obetydlig spritförädling, men icke kan man säga, att denna
handtering gjort något intrång på bränvinstillverkningen i landet, lika
litet som man kan påstå, att någon insmuggling af bränvin eert rum
från detta frilager. b

Man har vidare sagt, att det skulle vara tillräckligt med den
nederlagsrätt, som redan finnes här i landet och att derför frilager
vore obehöfligt. Men hvad är då skilnaden emellan ett frilager och
ett nederlag? På nederlaget får jag icke behandla varorna såsom jag
för godt finner, och jag har icke tillträde dit när som helst. Ligga
varorna åter på frilager, får jag ompacka dem och skicka ut dem i
små partier. Jag kan dessutom, efter denna ompackning, importera
af dessa varor huru mycket jag önskar, om jag endast borttager
emballaget. Detta är ju ganska beqvämt. Nu har man sagt, att tullinkomsterna
skulle minskas genom borttagandet af detta emballage,
men den saken kan ju hjelpas genom att höja tullarne. Afsigten
med tullarne är ju icke att emballaget skall betalas, utan man har
för beqvämlighet vid tullbehandlingen låtit äfven detta draga samma
tull som varan.

Det hufvudsakligaste skälet, hvarför jag vill vara med om frilager
är, att jag tror denna institution vara nyttig. Vi, som hålla på
det protektionistiska systemet, måste gå äfven andras intresse till
mötes. Dessa andra intressen, som jag här afser, äro: handel och sjöfart.
Det är under närvarande förhållanden svårt att bereda båda
dessa näringar tillfälle till skydd. Men jag vill just derför, då tillfälle
dertill beredes, begagna mig af detsamma.

. Vidare kan jag icke inse, att någon fara förefinnes uti införande
af frilager, då man särskildt föreskrifver, att staten icke skall få vidkännas
några kostnader derför. Om enskilde vilja uppoffra penningar^
för att derigenom kunna förtjena något, böra de väl dertill ega
rättighet.

Af de skäl, som jag här anfört, har jag biträdt utskottets förslag,
hvartill jag således får yrka bifall.

Herr Almström: Den första ärade talaren har redan fäst uppmärksamheten
derpå, att den fråga, hvarom nu är tal, för ej länge
sedan varit föremål för utredning af eu af Kongl. Maj:t nedsatt komité.
I likhet med honom anser jag, att inga skäl föreligga för eu

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

återupprepad dyrbar och besvärlig utredning. Jag anser dessutom, Ifrågasatt
att, då motion f ramburits i en fråga såsom denna, motionären bort införande af
grunda sitt förslag på af kommun eller konsortium af enskilda per -institution''
soner uttalad önskan att efter viss angifven plan få åvägabringa den (p0rts> ''
anläggning, hvarom fråga är. Detta har emellertid icke skett. Endast
den omständigheten att han så ej gjort skulle utgöra ett tillräckligt
skäl för mig att yrka afslag på motionen, men dertill komma
andra, enligt min tanke, ännu vigtigare skäl.

Det har blifvit sagdt, att man, genom inrättande af frilager på
denna sidan Öresund, skulle kunna upptaga konkurrensen med den
danska handeln och derigenom bereda den svenske köpmannen nämnvärda
fördelar. Jag ber få föra kammaren till minnes skilnaden
emellan de rättigheter, som redan äro handeln medgifna genom nederlagsrätten,
och dem som skulle beredas genom frilager. Enligt nu
gällande nederlagsrätt hafva köpmännen rättighet att på nederlag
upplägga varor för den billiga afgiften af årligen 1 procent utaf tullafgiften.
Varorna få ligga der under en tid af ända till 5 år. Köpmannen
eger vidare rättighet att vidtaga de för varornas vårdande
nödiga omfyllningar och ompackningar och att taga prof utaf dem i
lämpliga qvantiteter. lian kan emot erläggande af tullafgiften utföra
dem till försäljning inom landet eller utan någon afgift exportera
dem. Han får dock icke sönderdela de kollyenheter, som till nederlaget
inkommit, utan måste utföra dem oförändrade. Frilagret skulle
utöfver hvad nederlagsrätten medgifver endast tillföra honom rättigheter
att sönderdela dessa kollies i smärre delar. Jag hemställer, huru
vida denna omständighet skall kunna anses medföra någon nämnvärd
fördel för den större handeln, huru vida rättigheter att i småpartier
få t. ex. sönderdela en kaffebal eller i smärre lådor få ompacka ett
sockerfat kan på dess bedrifvande ha något inflytande.

Hvarje reel köpman som drifver affärer med kolonialvaror o. d.,
måste ju ha eget magasin, och sönderdelandet af de större varupackorna
bör väl försiggå der. Den lilla fördel, som möjligen skulle
erhållas genom sönderdelning af kollies, komme dessutom att uppvägas
af de ökade kostnader, som den köpman, hvilken komme att
begagna sig af frilagret, Ange vidkännas.

Helt annorlunda skulle deremot frilagret ställa sig för dem, som
handla med manufaktur- och modevaror, lyxartiklar, viner och spirituösa;
för dem skulle det bli till påtaglig fördel att i behagliga småqvantiteter
få sönderdela och försälja de införda varukollies.

Jag ber kammaren observera hvad som säges på sid. 11 i
utskottets betänkande. Det synes deraf, att meningen är icke blott
att i frilagret bedrifva engros-affårer, utan äfven att der inrätta en
»bon marché», att bedrifva detaljhandel i stor skala. Hvar och en
skulle hafva rätt att der köpa huru små qvantiteter som helst, och
för att förekomma smuggling skulle alla som utpassera vara skyldiga
att underkasta sig kroppsvisitation utan det för tulltjensteman stadgade
ansvar. För att icke vålla obehagligheter vid visitationen skulle
fruntimmer vara förbjudna att besöka frilagret. Don som begagnar
sig af frilager skulle ega rätt att från emballage skilja och emballagefritt
till försäljning inom landet utföra varor. Härigenom skulle en
Första Kammarens Frat. 1891. N:o 19. 3

Nso 1». 34 Onsdagen den 15 April.

Ifrågasatt fördel lemnas honom framför andra, som ej äro i tillfälle att åtnjuta
införande «/frilagrets förmåner, och staten gå i mistning af en del af tullafgiften
institution “ånga varor. Förhållandet är nemligen icke, såsom den siste
IF rtsf '' ärade talaren sade, att tullen på emballage tillkommit endast för att
^ ’ underlätta varornas förtullning. Vid sättandet af dessa tullsatser har

tarans vigt tagits i betraktande och tullsatserna satts lägre, än de
skulle ha bestämts vid netto-förtullning. Så är det redan i den nu
gällande tulltaxan, och så är det än vidare tillämpadt i förslaget till
ny tulltaxa.

I senaste tullkomités betänkande angifves äfven på sid. XIII,
att, då man på en del artiklar ej kunnat sätta olika tullsatser på finare
och gröfre varuslag, bruttoförtullning föreslagits för att å de finare
varorna, som ofta draga jemförelsevis mera emballage, åstadkomma
högre tull.

Jag anser för min del att, om frilager komme till stånd, det skulle
blifva ett upplag för utlandets öfverproduktion, att dit skulle konsigneras
varor, som ej mera å de vanliga marknaderna vore moderna,
att det skulle blifva en bakväg för införande af utländska alster,
som vi dels sjelfva kunna göra, dels icke behöfva. Det skulle leda
till konkurrens med våra yrken och näringar.

Tager jag dertill i betraktande att, om ett sådant upplag inrättades,
ett fåtal köpmän på vissa platser inom landet skulle på bekostnad
af det stora flertalet köpmän på alla andra handelsplatser erhålla fördelar,
som gjorde det möjligt att undersälja konkurrenterna, så synes
mig förslaget ännu obilligare. Om man väger fördelarne, det möjligen
billigare pris, för hvilket en ringa del af allmänheten skulle
få vissa varor, mot de stora olägenheter, som skulle drabba yrkesidkarne
och flertalet köpmän, samt den minskning i tullinkomster,
som staten finge vidkännas, synes det mig ej finnas skäl att bifalla
motionen.

Man har sagt, och det har här af den siste ärade talaren återupprepats,
att vi skulle genom en frihamnsanläggning befrämja vår
sjöfart. Skulle den stora handeln få fördelar af frilagret och varor,
som skrymma eller väga mycket, komma att i stor mängd reexporteras,
så kunde visserligen fördelar beredas sjöfarten, men jag hemställer,
huru vida det är antagligt att, om ett frilager med eller utan
frihamn komme till stånd på denna sidan Öresund, de svenska affärsmän,
som der sloge sig ned, skulle kunna täfla på marknaden med
sina kapitalstarkare konkurrenter på den andra sidan Öresund, hvilka
dessutom redan i denna fått stort öfvertag. Jag tror det icke.

Utskottet har vidare sagt, och den siste talaren upprepat, att
genom frilagret ett lämpligt tillfälle bereddes att bearbeta varor, som
inforts såsom halffabrikat, och att tullfritt intaga tullpligtiga råvaror
och bearbeta dem för export, och har härpå lemnat exempel. För
min del tror jag, att en tillverkning nog skulle uppstå för bearbetning
af en del halffabrikat och råvaror, på hvilka tullsatserna ej stå
i fullkomligt afvägdt förhållande till tullen på den färdiga varan,
men ej för export utan för införsel i landet, och hvad angår^de artiklar,
som utskottet anför böra kunna tillverkas för export, är det
väl möjligt, att en del skulle kunna billigare bearbetas inom än utom

Onsdagen den 15 April.

N:o 19.

frilagersområdet, men säkerligen icke så billigt som i de stora pro- Ifrågasatt
duktionsorterna och således icke till pris, som tåla konkurrensen på, införande af
verldsmarknaden. r en frilagers På

grund af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag afslag å betän- mst^wn''
kandet. (i orts.)

Herr Bpnnich: Denna fråga har, såsom redan erinrats, blifvit
behandlad vid ett föregående tillfälle, vid 1886 års riksdag, då Första
Kammaren antog Kongl. Maj:ts förslag till inrättande af frilager, men
Andra Kammaren afslog detsamma. Hvarför det då afslogs har
utskottet antydt i betänkandet, då utskottet säger, att man då ännu
icke var fullt förtrogen med frilagersinstitutionen. Man bör emellertid
nu mera hafva kommit till klarare insigt om betydelsen af institutionen,
och särskildt borde detta inses af en hvar, som med uppmärksamhet
följt den utveckling af frilagersinstitutionen, som i vårt grannland
Danmark så starkt pågått, dag skulle förstå de herrar, som
opponera sig häremot, om de icke drefve den satsen af gammalt, att
vi skola bevara »Sverige åt svenskarne» och att »pengarne böra stanna
inom landet», men när man drifver dessa satser och frilagersinstitutionen
just går ut på att bereda oss sådana fördelar, hvilka Danmark
nu tillgodogör sig både inom eget område och såsom afsättningsort
för Sverige, då vet jag icke hvad som kommit i vägen för tillämpning
af den vackra satsen »Sverige åt svenskarne». Jag kan icke
heller förstå — när det är påtaglig fordel för industriidkarne att få
upplägga sina varor på frilager och sådan fördel beredes dem inom
landet, delvis för försäljning i utlandet — hvarför icke den fördel, den
besparade utgift, som derigenom beredes dem, skall få räknas vårt
land till godo, då pengarne för dessa anordningar stanna inom landet.
För närvarande gå de till Danmarks frilager. Det står öppet för
hvarje svensk köpman att vända sig dit, men handelsvinsten stannar
i Köpenhamn. Jag är icke missunnsam mot våra grannar danskarne;
tvärt om ser jag. med nöje, att de varit så kloka att tillgodogöra sig
fördelarne af frilagersinstitutionen, men jag anser att äfven vi höra
vara så vakna, att vi tillgodogöra oss dessa fördelar.

Det är icke nog att hafva nederlags- och transitoupplagsrätt, såsom
den förste ärade talaren förmenade. Jag förnekar visst icke, att dessa
inrättningar hvar för sig erbjuda mycket beaktansvärda förmåner,
men i dem brister dock just det, som frilager erbjuder, och mig
synes, att vi böra göra allt hvad som lian göras för att fylla denna
brist.

Man har väl försökt att skrämma kammaren med föregifvandet
att frilagren icke komme att anlitas för annat än införsel af manufaktur-,
lyx- och öfverflödsvaror, men, mine herrar, icke blir denna
införsel mindre derför att den eger rum från Danmarks frilager,
hvilka för öfrigt omfatta betydliga qvantiteter af de stora handelsartiklarne.
Icke heller lärer man med fog kunna påstå att lyxen
stigit i Danmark mera än här. Då vi från danska frilagret hemta
klädningstyger, spetsar och dylikt, i stället för att hafva dem på eget
frilager, gå vi allenast öfver ån efter vatten.

Man påstår vidare, att frilagersinstitutionen skulle gynna vissa orter

»so 19.

Onsdagen (den 15 April.

Ifrågasatt och visse affärsmän till skada för andra; men jag tillåter mig erinra,
införande af att, enligt förslaget, sådant det framstäldes 1886, det skulle tillåtas
en frilagers- att inrätta frilager i hvarenda stapelstad, som ville underkasta sig de
institution. kost;na(ier) hvilka äro förenade med institutionen. Således är det icke
(Forts.) en<iagt några vissa platser, som skulle få rätten till frilager sig tilllagd
såsom ett privilegium, ehuru jag medgifver att endast större
handelscentra antagligen kunna tillgodogöra sig de direkta fördelarne
deraf. Finnas frilager på två eller tre platser i Sverige, så
är det visserligen sant, att industriidkarne der kunna hemta andra
fördelar deraf än köpmännen på andra orter, men dessa kunna dock
från frilagren i Malmö, Göteborg eller Stockholm — ty äfven der
skulle väl frilager inrättas — hemta sina varor och få dessa varor
befriade från en del af kostnaderna i stället för att, såsom nu, taga
varorna från frilagren i Köpenhamn eller Hamburg. Skall man då
missunna dem denna minskning i kostnaderna? Bort det!

Vidare säger man, att kostnaderna väl icke till en början komme
att träffa tullverket, ty det heter i förslaget, att inrättandet skall ske
utan kostnad för statsverket eller tullverket; men — möjligen senare.
Vi veta dock, att ett frilager i Karlshamn pågått under många år
under tullverkets kontroll, utan att ett enda öre af tullverkets medel
dertill utgått, ty kostnaderna hafva frilagrets innehafvare sjelfve fått
betala. Jag kan icke heller föreställa mig annat än att hvarken
statsverket eller tullverket såsom en del deraf skulle komma att vidkännas
någon den allra ringaste kostnad för de nya frilagren. I
Danmark har man ansett frilagersinstitutionen så vigtig, att statsverket
bekostat hela institutionen och sedan upplåtit den åt affärsmän, men
här skulle kommunerna eller associationer af affärsmän uppföra lokaler
och bekosta allt.

Men, sade den förste ärade talaren, man har ju icke på förhand
trygghet för att så beskaffade anordningar, som här äro i fråga, verkligen
komma till stånd, och det vore derför alltför tidigt att i förväg
skrifva lagar derför. Huru kan man likväl begära, att besinningsfullt
folk skola ordna sig för inrättande af sådana lager, om säkerhet
att få tillgodogöra sig fördelarne deraf saknas? Nu vill man i stället,
att först skall begäras tillstånd och vidtagas förberedande åtgärder
samt lagstiftningen om hvad iakttagas bör komma efteråt.

Ytterligare har samme talare förmenat, att med frilager måste
nödvändigt följa frihamn, och med förespegling af många många millioners
statsutgift för denna frihamn målat en buse på väggen. Jag
hemställer, om dessa saker stå till hvarandra i annat förhållande än
nederlag och transitoupplag till frilager? När man fått industriidkarnes
ögon öppna för fördelarne af frilager, så vill man, säges det,
hafva*nya anordningar vidtagna. Jag vill icke bestrida, att det Tean
inträffa, men att det skulle ligga något ondt deri, kan jag icke förstå.
Och lika väl som staten, om här medgåfves inrättande af frilager,
kan förklara, att icke ett öre af kostnaderna skall drabba statsverket,
lika väl kan staten fatta ett dylikt beslut, om vi i eu framtid ville
inrätta frihamn här eller der på våra kuster. Det blir i ena som i
andra fallet kommuner eller associationer, som få bära kostnaderna,
om staten medgifver anläggningen under förbehåll, att hvarken sta -

37 Nso 19.

Onsdagen den 15 April.

tens medel eller dess säkerhet på något sätt äfventyras. Kan väl Ifrågasatt
någon påstå att statens säkerhet äfventyras genom frilager? Nej, icke iförande af
ett enda exempel på att underslef skett kan anföras från Danmark,
der institutionen funnits i många år, eller i Karlshamn, der vi sjelfva
hafva en mångårig erfarenhet att åberopa. Allt är ordnadt nog klokt ^ ''

och affärsmässigt, att fullständig kontroll utöfvas vid både in- och
utförseln. Vi hafva här hört, att besökande äro underkastade kroppsvisitation
när de gå ut från lagret, men man har ju icke hört talas
om något underslef. Att gifva folk rättighet att på ärligt och hederligt
sätt, med klok omtanke sköta sig innebär mindre fara för
lurendrejeri, än om man pålägger -besvärande band, som rättsmedvetandet
ogillar.

Vidare, sade den förste talaren, kunna utländingar slå sig ned
och inrätta frilager. Ja, utländingar äro så oförskämda, att de komma
hit och öppna handel. De kunna förtjena pengar i vårt land. Det
är skam af dem att de arbeta och att icke vi få pengarne, men detta
blir icke fallet i högre grad med frilagersinstitutionen än annan kommers.
År det måhända meningen att alldeles behålla »Sverige för
Svenskarne» på det sätt, att utländingarne icke få komma hit och
drifva affärer? Jag tror att vi här haft utländingar, som gjort oss
stora tjenster och föregått oss med goda exempel.

Jag må gerna medgifva, att den ifrågavarande institutionen icke
är af någon utomordentligt brinnande angelägenhet påkallad; men
att den kan och i längden måste medföra fördelar för vårt land, lika
väl som den medfört dylika för andra länder, hvilka underkastat sig
kostnader och möda innan de fått den i ordning, derom är jag öfvertygad.
. Frågade vi vårt grannland om det ville afstå från de fördelar
frilagersinstitutionen medför, skulle vi ovilkorligen få ett bleklagdt
nej. Men vi, vi skola skjuta från oss alla fördelar, som kunna
hemtas af en loflig konkurrens. Man vill skydda Sveriges industri,
säger man, ja, det är en vacker uppgift. Jag är och har alltid varit
med derom och ser med glädje att den florerar, men hvarför icke
då gifva den de fördelar, frilagersinstitutionen erbjuder? Hvarför
skola icke svenske industriidkare få lägga på frilager sina råvaror,
för hvilka de eljest måste i förväg betala tull, och sälja de bearbetade
varorna med större fördel och vinst än om de skola förtulla råvarorna
och sedan bearbeta dem för försäljning? Frilager medför den
stora fördel för industriidkarne att de arbeta under billigare förhållanden
på frilager när tullen först betalas då varorna gå såsom fabrikat,
ut i marknaden, än när tullen betalas för råvaran och varan sedan
efter längre eller kortare tid bringas i marknaden. Hvad som synnerligen
betungar svenske industriidkare vid tillverkning för export
är restitutionsfrågan vid inveckladt industriel arbete, dervid svenska
och utländska materialier ingå. Att i sådana fäll rättvist afväga restitutionsbeloppet
är naturligtvis ytterligt svårt. Det blir Jill nackdel
antingen för statsverket eller för industriidkarne; men det blir
icke till nackdel hvarken för statsverket eller för industriidkaren, om
bearbetningen sker inom frilagret. Till frilagersinstitutionen hörer,
att icke blott utländska varor utan äfven inhemska mer eller mindre
bearbetade varor kunna å frilagret intagas. När dessa varor seder -

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Ifrågasatt mera i förädladt skick föras från frilagret in i landet, betalas tull
för dem, såsom vore de helt och hållet utländska varor. Staten kan
institution, derpå endast vinna, men aldrig förlora.

(Ports.) Slutligen har det också sagts, att det kunde blifva fördelaktigt

att å frilagret plocka sönder några införda artiklar och sedermera
derifrån införa delarne hvar för sig, om de draga lägre tull än varan
i dess helhet. Runstyckeräkningen kan komma under fund med mycket,
men att tro det handeln och industrien skulle kunna lefva på
dylikt fnask, det är dunster, bara dunster.

Det kunde visserligen vara mera att säga härom, men det anförda
må vara nog. För min del anser jag det gifvet, att Första
Kammaren nu som för fem år sedan omfattar tillfället att understödja
frågan om frilagers inrättande och icke till följd af kammarens
förändrade sammansättning förledes att tro att den handlar i protektionistiskt
intresse om den afslår frågan.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Smith: Då det på grund af diskussionen i kammaren synes
mig som om denna fråga skulle utgöra en tvistefråga mellan
protektionister och frihandlare, ber jag att få, för att visa att så ej
bör vara förhållandet, meddela några upplysningar rörande den frilagersinstitution,
som redan åtskilliga år funnits här i landet, nemligen
fabriken för rening af råbränvin i Karlshamn. Denna fabrik erhöll
frilagersrätt år 1885, och under de tre åren 1886—-1888 betalade
affären, i aflöningar 1,286,168 kronor, i frakter 1,831,904 kronor 34
öre, i hamnumgälder 46,896 kronor 84 öre, i fyr- och båkafgifter
52,750 kronor 5 öre, i lotspenningar 8,686 kronor, i förseglingspenningar
10,490 kronor 68 öre, i ursprungsbevisafgifter 2,536 kronor
53 öre, i konsulatsafgifter 4,288 kronor, i sjömanshusafgifter 4,459
kronor 39 öre, i kommunalskatter 47,611 kronor 17 öre, i postporton
4,561 kronor 65 öre och i telegrafporton 15,879 kronor 16 öre eller
sålunda sammanlagdt under loppet af tre år 3,316,231 kronor 81 öre.
Detta är den enda affär i Sverige, som åtnjuter frilagersrätt, och jag
hemställer till herrarne, om någon kan tro, att Sverige haft skada af
densamma. Jag tror det icke. Och jag vill säga, att trots de olyckor,
som på senare tider drabbat den, affären icke hvilar på sådana lerfötter,
som man har hört äfven här i kammaren uppgifvas. Den har
stått och står ännu och är nu till och med större än någonsin. Detta
synes mig bevisa, att liknande institutioner skulle kunna komma till
stånd icke blott i denna enda branch utan i en mängd andra, om
deras uppkomst underlättades genom goda lagbestämmelser.

Som bevis på hvilken storartad uppblomstring ett frilager kan
medföra ber jag att få nämna, att när Hamburg upphörde att vara
frihamn och blott en liten ö utanför staden (Steinwerder) fick behålla
frihamnsrätten, värdet af marken på ön steg så oerhördt till följd af
denna rätt, att en temligen obetydlig .fabrik derstädes, som förut
knappt varit värd 500,000 mark, efteråt såldes för öfver sju millioner
mark. On har sålunda derigenom, att den är Tysklands enda frihamnsområde
fått ett så stort värde, att jorden der knappast kan betalas
med penningar. Tror någon, att om icke frihamnsinstitutionen

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

h vilade på eu solid grundval, man skulle på en sådan affärsplats som . Ifrågasatt
Hamburg,, i dylik grad öfverbetala marken på frihamnsområdet? införande af

Här har blifvit sagdt, att upprättandet af frilager skulle medföra ''''tnsUtutim.''
så stora kostnader, men hvem skulle dessa kostnader drabba? Icke (Forts.)
blefve det svenska staten, ty den komme icke att för ändamålet betala
ett enda öre. De millioner, inrättandet af frilager i Karlshamn
kostat, har bolaget fått betala, staten har icke derför haft någon som
helst utgift. Icke heller har staten betalt ett öre till de tjensteman,
som äro anstälda för bevakningen, utan dem har frilagret fått aflöna
med 30 till 40 tusen kronor. På samma sätt skulle alla, som
ville begagna sig af frilagersrätt, få betala kostnaderna derför.

Viljen I, minc herrar, bevara åt Sverige affärsförtjenster och sjöfart,
då är det nödvändigt, att I öppnen möjlighet för industriidkare
att kunna existera och konkurrera med andra länder. Ett medel härtill
utgöra frilagren. Se på exemplet från Danmark! Genast som
lagen om frihamn i Köpenhamn antagits af Riksdagen, sanktionerade
regeringen beslutet, så att detsamma var lag redan följande dag. Så
vigtig ansågs frågan i Danmark, och dess utgång helsades i hela landet
med jubel; der insåg man, att institutionen möjliggjorde ett
uppsving på alla områden till Danmarks nytta och —vår skada. År
det herrarnes mening att göra Danmark stort på vår bekostnad, ja
då boren I afslå det föreliggande förslaget, men viljen I ej detta,
viljen I göra det möjligt för oss här i landet att för framtiden idka
göda och naturliga rörelser, så måsten I medgifva affärsverksamheten
åtminstone så pass mycken frihet, att den kan uträtta någonting.

Läggen gerna på tullar, om I så behagen, men så länge det här finnes
intelligent folk, som kunna och vilja taga sig före att förädla
industriens alster, måsten I sätta dem i tillfälle att kunna arbeta, så
att vi icke blifva helt och hållet beroende af andra länder. Men
detta blifva vi ofelbart, om vi öfverallt afstånga oss från andra. Jag
kan ej tänka mig, att det protektionistiska partiet skall vilja göra
landet en sådan skada, att det blir omöjligt för industrierna att lefva
i vårt land. Ett sådant handlingssätt vore ju allt annat än konseqvent
af det parti, som påstått sig företrädesvis vilja »bevara Sverige
åt svenskarne».

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Fränekel: Efter den siste talarens anförande skulle man

kunna tro, att denna fråga hade mycket stora dimensioner. Jag skall
derför taga mig friheten att försöka visa, att de fördelar, som skulle
beredas genom inrättande af en frilagersinstitution, äro särdeles små.

Om jag dervid till en början på grund af hvad som anförts i
utskottets betänkande försöker se efter på hvad sätt denna fråga vid
1886 års riksdag kom under Riksdagens pröfning, finner jag, att den
kongl. propositionen då föranledts af utlåtandet af den komité, som
Kongl. Maj:t tillsatt för att afgifva förslag i ämnet, och att Kongl.

Maj:t, för att vinna ytterligare stöd för förslaget, deröfver hört generaltullstyrelsen
och kommerskollegium. Kongl. Maj:ts förslag antogs
visserligen af Första Kammaren, men jag ber att få påpeka, att det
antogs der med endast en rösts majoritet. Andra Kammaren deremot

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Ifrågasatt afslog förslaget med, om jag icke missminner mig, 146 röster mot 60.
införande a/jsfu gäger utskottet, att utskottet kali antaga, att utgången inom Andra
institution. Kammaren berodde derpå, att man ännu icke hunnit der fullt beakta
(Ports) oc^ uppskatta de störa fördelar, som en frilagersinstitution medför.

Så vidt jag kan finna, har dock utskottet icke heller nu kunnat påvisa
dessa fördelar. Hvad det beträffar, att komiténs förslag omfattats
af regeringen och embetsverken, ber jag att få återföra i herrarnes
minne, att den regering, som framlade förslaget, var en frihandelsvänlig
regering, att en af frihandelspartiets främste män då var chef
för generaltullstyrelsen och att en sådan man ännu är president i
kommerskollegium. Redan på grund häraf synes det mig vara skäl
att med största varsamhet taga emot. ett förslag, som så lifligt omfattats
på sådant håll; men hvad som ännu mer styrker mig i min
åsigt, att här är fråga om ett farligt angrepp på vårt näringslif, är
den omständigheten, att bland de fyra reservanterne mot det afstyrkande
betänkande, som afgafs af 1886 års bevillningsutskott, befunno
sig herrar Bennich, Wssrn och Forssell.

öfvergår jag nu till sjelfva den föreliggande frågan, så har jag,
såsom jag redan nämnt, ej kunnat finna annat än att fördelarne af
frilager måste blifva mycket små. Man har visserligen tänkt sig, att
en lättnad för handeln skulle uppstå derigenom att man finge göra
ompackning af importerade varor på frilagret, hvilket man ju icke
iår göra på nederlag, men i fråga härom är redan i dag påvisadt, att
kostnaderna för inrättande af ett frilager måste blifva så stora i jemförelse
med en procent af tullen, som nu erlägges för varor på nederlag,
att på grund häraf de ekonomiska fördelarne i detta afseende
af ett frilager endast kunna blifva minimala.

Ser jag vidare efter i hvad män det skulle kunna blifva möjligt
för oss att efterhärma utlandets tillvägagående och från frilager åstadkomma
reexport af varor, som icke behöft här införas och således
icke kostat någon tull, så hemställer jag om det verkligen kan antagas,
att, med det läge vårt land har, t. ex. Malmö, som väl i främsta
rummet skulle komma i fråga till erhållande af frilager, skulle
kunna införa så stora qvantiteter af utländska varor, att de skulle
kunna med fördel återförsäljas till utlandet. Under diskussionen i
frågan vid 1886 års riksdag påvisades tydligt i Andra Kammaren af
den nuvarande chefen för generaltullstyrelsen omöjligheten af något
sådant. Icke kan väl heller någon tänka sig att det skulle kunna inträffa,
att, när köpmän i Stettin, Königsberg, Libau o. s. v. ville
skaffa sig kaffe, socker, manufakturvaror o. d., de skulle vånda sig
till Malmö lilla frilager för att få varorna. Belägenheten af vårt land
är nu sådan, att det skulle blifva alldeles omöjligt för oss att drifva
några större affärer från frilager. När nu härtill kommer, att vår
nuvarande lagstiftning medgifver ganska betydliga lättnader i fråga
om så beskaffad in- och utförsel, så vet jag verkligen icke hvart man
i detta afseende vill komma, och ställer mig derför afgjordt på deras
sida, som yrka afslag. Uet förefaller mig ock besynnerligt, om man
skulle besvära regeringen med en skrifvelse i en fråga, hvaraf man
icke vet om något resultat skall komma till stånd, då den ännu, så
att säga, sväfva!'' i molnen.

Onsdagen den 15 April. 41 N:o 19.

Hvad härefter beträffar utskottets betänkande, så har utskottet Ifrågasatt
velat låta påskina, att det här icke gälde handelns utan industriens införande af
intresse. Här skulle nemligen vid frilagren kunna uppstå en hel del institution.
förädlingsindustrier, som använde råämnen och halffabrikat utan att (p0rts.)
behöfva erlägga tull för emballaget. Jag hemställer dock till herrarne,
huru de frilager skulle se ut, der man kunde anlägga ett flertal
fabriker. Utskottet har ej heller vågat säkert antaga, att de skulle
komma till stånd, utan har upptäckt eu ny industri, som skulle kunna
trifvas der: det har sagt, att vi skulle tillverka och exportera bärvin,
och detta vore en mycket vigtig fråga?

Hur jag än ser saken, kan jag ej finna annat, än att det är endast
på grund af konkurrensen på andra sidan sundet man velat förmå
Riksdagen att väcka till nytt lif en fråga, hvars fördelar äro lika
oklara som bevillningsutskottets betänkande.

För öfrigt har utskottet ej blott velat, att Riksdagen skulle i
ämnet aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, utan ock föreslagit, att
Riksdagen i denna skrifvelse skulle fordra, att ett blifvande förslag
skulle uppgöras i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts detaljerade
lagförslag till 1886 års Riksdag. Detta oaktadt har utskottet icke med
en rad motiverat de många särskilda paragraferna i detta 1886 års
lagförslag.

Hela frågan är, så vidt jag kunnat finna, uppblåst och innebär i
sjelfva verket ett försök att kringgå de tullförhållanden, som vi nyss
med så mycken möda sökt åstadkomma. När härtill kommer att vi
för kort tid sedan fått tullkomiténs betänkande färdigt, som stöder
sig på det nu förekommande sättet för importen, och derför tillkämpat
åtskilliga tara-bestämmelser i den nu föreslagna tullbestämmelsen,
hvilka skulle rubbas genom de förändringar i emballaget,
som införandet af en frilagersinstitution skulle medföra, synas mig
alla skäl tala emot ett bifall till utskottets skrifvelseförslag, hvarför
jag yrkar afslag derpå.

Friherre Klinckowström: Jag hade verkligen icke ämnat begära
ordet i denna fråga, synnerligast efter de enligt min åsigt särdeles
sakrika utredningar, som lemnats af föregående talare å reservanternas
sida. Men det är så med mig, att när herr Bennich börjar
tala i tullfrågor, är det, vare sig jag vill eller ej, alldeles omöjligt
för mig att låta bli att begära ordet för att svara honom, och jag
går så långt, att jag tror, att om herr Bennich skulle, när jag en
gång är död och nedmyllad i jorden, på min graf börja tala i tullfrågor,
jag skulle uppstå ur mullen för att svara.

Hvad den föreliggande frågan beträffar, är jag på grund af min
kännedom om kammarens åsigter öfvertygad, att herr Bennich genom
sitt långa föredrag mera skadat än gagnat den sak han förfäktat, ty
när herr Bennich uppträder i en tullfråga, kunna verkligen vi protektionister
med skäl säga, att »nu är fan lös», och då får man akta
sig. Det förhåller sig verkligen så, att om herr Bennich önskar framgång
åt och uppträder för något förslag i tullfrågorna, är detta tillräckligt
skäl för alla tullskyddsvänner att votera mot ett sådant
förslag.

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

Ifragasatt Den föregående talaren har redan visat, att en frilagersinrättning
införande af\ Malmö omöjligen skulle kunna täfla med den liknande institution,
institution ''som ^nnes i Köpenhamn. Härför finnas två stora hinder i vägen;

(Forts) ^et eua’ att Danmark, som bekant, är ett frihandelsvänligt land, under
det Sverige har tullskydd, och det andra, att Köpenhamn är en så
ofantligt mycket större stad än Malmö, har mycket större handelsrelationer
och större kapitaltillgång. Jag är derför öfvertygad, att,
om vi också mot all förmodan skulle komma derhän att få ett frilager
i Malmö, detta endast skulle komma att göra ett stort fiasko.

Under sådana förhållanden kan jag med skäl fråga, hvarför herr
Bennich ansett sig böra så varmt förorda denna inrättning, han som
med sitt goda hufvud och sin sakkännedom måste mycket väl inse
omöjligheten för ett frilager i Malmö att konkurrera med det i Köpenhamn.
Jo, anledningen är tydligtvis — herr Bennich har visserligen
ej sagt mig det, men saken är klar — att det för herrar frihandlare
är en principfråga att få frilager till stånd, först i Malmö och sedan
i öfriga städer långs hela den svenska kusten. Frihandlarnes bemödande
är att så småningom kunna på detta sätt, om jag så får säga,
gnaga hål på det protektionistiska system, som gudskelof nu sedan
några år blifvit infördt i Sverige, och derför synes det mig, att det
skulle vara eu stor olycka, om Första Kammaren skulle gifva sitt
bifall åt detta försåtliga förslag, hvarmed man icke har något annat
syfte än att söka komma åt vårt tullskyddssystem och, om också
icke hota dess bestånd, dock i någon mån göra förfång deråt.

Af dessa skäl och på grund af reservanternas enligt min tanke
ganska upplysande utredning af frågan, vågar jag varmt förorda, att
kammaren måtte afslå bevillningsutskottets hemställan i det nu föredragna
betänkandet.

Herr Wallberg, Isak: När man till exempel ingår till Kongl.
Maj:t med underdånig ansökning om fastställelse af en bolagsordning
eller koncession för en jernvägsanläggning, är det ett bolag eller
konsortium, som stå bakom. Jag anser derför, på sätt redan påpekats,
att när ett konsortium eller en kommun vill inrätta ett sådant
frilager, detta bör föregå, så att underdånig ansökan ställes till Kongl.
Maj:t, men detta behöfves icke förr än behofvet gjort sig gällande.

Vi veta ju att Norge sedan åratal har frilagersrätt, men aldrig
begagnat sig deraf. Den har således varit obehöflig. Jag föreställer
mig att, om Riksdagen skulle bifalla detta förslag, följden hos oss
blefve densamma. Eu kommun eller ett konsortium kan hafva nytta
deraf men icke industrien, och protektionisterna böra väl bevara sig
för denna institution. Frilagret i Karlshamn kan icke fullt jemföras
med denna fråga, ty der äro särskilda förhållanden. Der får icke
något fabrikat afyttras inom Sveriges landamären. Det har en helt
annan natur än denna rörelse. Jag är öfvertygad att, om frilager
skulle inrättas här, detta endast blefve till gagn för utländingen,
som finge hit inkasta öfverflödsvaror och dermed lura »die dummen
Schweden». Jag kan således icke komma till annat resultat än att
detta vore en för Sverige icke nyttig institution. Det har visserligen
sagts att man skulle kunna å frilagret bearbeta halffabrikat och rå -

N:o 19.

Onsdagen den 15 April.

varor, men detta strider mot att arbetare, åtminstone sådana med Ifrågasatt
kjolar, icke skulle få engageras, emedan man fruktar underslef. införande af
Jag förenar mig i reservationen och yrkar afslag å utskottets
hemställan. 1

Herr Reuterswärd: Jag begärde ordet för att upplysa den

talare, som yttrade sig efter mig, om den missuppfattning af mitt
anförande, hvartill han gjorde sig skyldig. Jag sade nemligen icke,
att jag eller någon annan kunde fordra, att frilagersinstitutioner
skulle finnas fullt färdiga, innan författningar och bestämmelser
rörande dessa borde utfärdas, utan hvad jag sade var, att det borde
finnas något bolag eller någon kommun, som gjort teckningar för
ändamålet och förbundit sig att, om lagen blefve sådan, att den sannolikt
med fördel kunde tillämpas, åvägabringa företaget. — Så ville
jag yttra mig, och jag tror äfven att jag gjorde det.

Efter som jag nu har ordet, ber jag att få tillägga något med
anledning af yttranden af föregående talare.

Samme talare som af mig först nämndes yttrade, att här icke
vore fråga om någon skrifvelse med begäran om inrättande af en frihamn
eller något annat än blott frilager. Jag ber derför att få
erinra att för den komité som afslutade sitt arbete 1884 och hvari
talaren satt såsom ordförande, tanken på en frihamn tydligen
hägrade. Komitén yttrar nemligen i sitt betänkande: »Först genom
frihamnsområden vid några af landets förnämsta och för ändamålet
häst belägna städer blefve, enligt komiterades mening, svenska handelsståndets
genom ofvan omförmälda underdåniga skrivelser från
Göteborg och Malmö framstälda kraf på institutioner till underlättande
af handeln med tullpligtigt gods på utrikes ort på ett fullt
tillfredsställande sätt tillgodosedt.»

Således visar det sig af denna komités betänkande, att den nu
föreslagna åtgärden endast är det första steget; det andra, tänker
man, kommer nog att följa.

Här har också blifvit. sagdt, att, när Första Kammaren vid 1886
års riksdag bifallit den kong!, propositionen i samma syfte, det vore
skäl för kammaren att handla konseqvent och äfven bifalla utskottets
hemställan. Men det har också sedan blifvit påpekadt, att frågans
utgång i denna kammare 1886 berodde endast på en röst. Det förelåg
då en kongl. proposition, och i den voteringen deltogo sannolikt
regeringens ledamöter, hvilka rörande denna fråga hade en annan
uppfattning än hvad jag föreställer mig nu förefinnes i kammaren.

Herr Smith sade, att, om man tänker- sig in i denna fråga, det
är rent utaf oförsvarligt af ett land att icke tillegna sig en så fördelaktig
institution som frilager. Mig veterligen finnes det emellertid
icke sådana frilager på mer än två platser, Köpenhamn och Hamburg.
Om frilager vore någonting så utomordentligt förträffligt, hvarför
hafva då icke andra länder skaffat sig sådana? Hvarför icke
Frankrike, som ju är ett protektionistiskt land, eller Italien eller
något annat af de större handelsidkande länderna? Att frilager finnes
i Hamburg beror på alldeles egendomliga förhållanden för denna
stad. Man kan nemligen säga, att Hamburg ombesörjer en stor del

K:o 19.

Onsdagen den 16 April.

.Ifrågasatt af hela verldshandel!!. Hvad Köpenhamn beträffar, har det väl troe»/Vilaöers-
’gen ska^at sig. sitt, biläger för att försöka konkurrera med Haminstitution.
^urg. Enligt _ min öfvertygelse skulle frilagersinstitutionen, om den
(Ports.) infördes här i Sverige, blott gå sin undergång till mötes och den
'' förtjenar icke, att statsmagterna taga hand om en så problematisk

affär som den är.

Herr Smith nämnde vidare åtskilligt om de fördelar landet skulle
hafva af frilagret i Karlshamn. Jag vill icke bestrida, att etablissementet
i Karlshamn medfört vissa fördelar för åtminstone den ort,
der det är beläget, men nog hafva vi här i Riksdagen haft en hel
del olägenheter deraf. Dessutom är det visst icke sagdt, att det är
synnerligen nödigt att tillegna sig allting som lönar sig. Samme
talare nämnde något om en ö vid Hamburg, der, till följd af att den
blifvit frilagersområde, en fabrik ökats i värde från 500,000 till 71/,
millioner mark. Man kan också säga, att Monaco gjort ett stort
uppsving, sedan en spelbank blef inrättad der, men icke är väl detta
ett skäl för Sverige att också skaffa sig en sådan. Allt, som man
kan förtjena pengar på, torde icke för staten vara eftersträfvansvärdt
att få till stånd.

Friherre Barnekow: Under diskussionen har här fälts ett yttrande,
som jag icke kan underlåta att bemöta. Friherre Klinckowström
och herr Wallberg hafva båda framstält det påstående, att
frågan om frilager vore en partifråga. Bästa beviset, att den dock
icke är en partifråga, utgör den omständigheten, att förslaget vunnit
majoritet inom det nuvarande bevillningsutskottet.

Friherre Klinckowström sade vidare, att det blott behöfdes, att
herr Bennich uppträdde för en fråga, så skulle hvarje protektionist
veta att rösta deremot. Jag för min del tror icke protektionisterna
om något så dåligt; jag tror att, om de finna herr Bennich uppträda
för något godt ändamål, de äro sjelfständiga nog att följa honom.
För öfrigt, efter som så har uppgifvits, får jag väl anse det möjligt,
att herr Bennichs uppträdande tagit bort några röster från utskottets
förslag, men då torde det val också å andra sidan vara möjligt, att
friherre Klinckowströms uppträdande tagit några röster från det motsatta
hållet.

Vill man se alla frågor från protektionistisk partisynpunkt, kommer
man kanske slutligen derhän att man stöter sig på allting, som
börjar med ordet »fri», men jag hoppas, att herrarne skola uppmärksamma
hvad saken verkligen gäller och icke ställa sig hindrande i
vägen för en sansad reform.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Smith: Då en talare uppgifva, att frilager endast skulle
finnas på två håll, i Hamburg och Köpenhamn, ber jag att få nämna,
att sådana också finnas i åtminstone de båda österrikiska hamnstäderna
Triest och Fiume.

Hvad Frankrike beträffar, har det en alldeles exceptionel institution
i det sätt, hvarpå nederlagsrätten der_ är anordnad, hvilket är
orsaken, hvarför Frankrike icke behöfver en så beskaffad inrättning

ff:o 19.

Onsdagen den 16 April.

institution.

(Forts.)

som frilager. Man får nemligen i Frankrike erlägga tullen på ett så Ifrågasatt
beqvämt sätt, att affärsverksamheten der är lika väl betjent som om införande af
frilager funnes. frjlagers Bn

talare har sagt, att hela fördelen af ett frilager skulle bestå
i att man der kunde ompacka och sönderdela varor i mindre kollies.

Nej, frågan har verkligen en helt annan portée. Ingenstädes, der
frilager finnes, eger bara en så beskaffad sönderdelning af varupackor
rum, utan det är hufvudsakligen storindustrien, som drager fördel af
institutionen och derigenom kan göra sig gällande. Man tager in
råämnen och half-fabrikat och förädlar dessa i skyddet af den fullständiga
tullfrihet, som frilagret bereder. Dessa importerade och
förädlade varor säljer man sedan i eget land eller exporterar dem.

Jag frågar herrarne, om det vore någon skada, att vi finge tillåtelse
att här i landet fritt importera och förädla råvaror och sålunda förskaffa
svenska arbetare större arbetsförtjenst. Skulle det vidare vara
till skada, om härigenom kunde öppnas reguliera ångbåtstrader från
Sverige till andra länder, såsom nu eger rum från Karlshamn till
Spanien? Skulle det lända till skada, om Malmö kunde få till Tyskland
sälja varor, som upplagts på frilager i Malmö? Kan någon vare
sig protektionist eller frihandlare påstå, att vi skulle lida men deraf,
att Malmö sattes i stånd att konkurrera med Danmark?* Man måste
ihågkomma, att icke någonting skulle kunna utan tull införas från
frilagersområdet till det öfriga landet, och att det för närvarande
icke är större svårighet att införa till och med det minsta kolly från
utlandet, än det skulle blifva att taga den från ett frilager.

Vill man se saken rätt, gäller den något helt annat eller vida
mer än man under diskussionen velat låta påskina; det gäller nemligen,
huru vida vi skola hafva frihet att utveckla oss såsom i andra
länder och kunna konkurrera med dem, eller om vi skola i vårt
näringslif'' vara bundna till händer och fötter. Jag är viss, att vi
skola hafva endast gagn af att erhålla den jemförelsevis obetydliga
rätt, _ hvarom nu är fråga, då dermed icke åsyftas annat än att göra
oss likstälda med våra grannar danskarne, och jag bestrider, att protektionismen
i vårt land skall kunna hafva någon som helst skada
af en så beskaffad lagstiftning, som utskottet begärt; den skall tvärtom
hafva gagn deraf, ty derigenom skulle nationalkänslan göra sig gällande,
och dess höjande är ju ett af protektionismens mål.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande betänkande hemstält och vidare
på afslag derå, samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i sitt betänkande
n:o 5, röstar

K:o 19.

Onsdagen den 16 April.
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a—55;
Nej—56.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst å föredragningslistan
till nästa sammanträde.

O o

Kammaren åtskildes kl. 3.12 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 17 April.

47 N:o 19.

Fredagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 207, med delgifning af nämnda kammares beslut i
afseende på 1 punkten mom. a) samt 2 punkten af dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 11, i anledning af väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående handel med vin och maltdrycker, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 210, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i anledning af väckta
motioner om införande af zontariff vid statens jernvägar, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial n:o 8, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets memorial n:o 41, med förslag till åtskilliga stadgande^
hvilka böra införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret; bevillningsutskottets

betänkande n:o 8, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till beskattning af maltdrycker;

bankoutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af väckta motioner
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden och memorial:
n:o 3, i anledning af väckt motion om tillsättande af en kommission
för utarbetande af förslag till vårdanstalter för sinnessjuke;

n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående ändring af 15 § i kongl. förordningen om försäljning af
vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885;

n:o 5, i anledning af motion om skrifvelse till Konungen angående
meddelande af föreskrifter rörande utarrendering af vissa lägenheter
vid statens jernvägar; samt

N:o 19.

Fredagen den 17 April.

n:o 6, i anledning af väckt förslag om lagstiftning till skydd för
industriella mönster och modeller.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 15 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 42 och
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 30.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, och sist de ärenden, hvilka
under dagen blifvit andra gången bordlagda.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Tillkännagafs, att, sedan vice häradshöfdingen grefve B. H. B.
Mörner med anledning af erhållet domareförordnande begärt att blifva
entledigad från sin anställning såsom kanslist i kammarens kansli,
hade, med bifall härtill, i den sålunda uppkomna ledigheten antagits
till kanslist vice häradshöfdingen C. F. Vougt.

Kammaren åtskildes kl. 2.40 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1891.