RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 18.

Lördagen den 11 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 2, 3 och 4 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande innehåll:

Att ledamoten af riksdagens Första Kammare herr P. E. Lithander
är af sjukdom förhindrad att närvara vid förhandlingarne i riksdag
och utskott, intygas.

Stockholm den 9 april 1891.

G. Setterblad,

förste bat .-läkare vid k. Svea lifgarde.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 194, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
motion om ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af
statsmedel, som utgår till egare af vissa skattefrälsehemman, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 5, i anledning af väckta motioner om förändrade bestämmelser
i fråga sättet för val af riksdagsmän till Andra Kammaren;

n:o 6, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
§§ 17, 24 och 25 riksdagsordningen; samt
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 18.

1

N:o 18. 2

Lördagen den 11 April.

n:o 7, i anledning af väckt motion med förslag till lag om val
till Riksdagens Andra Kammare; äfvensom

Riksdagens andra särskilda utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbete och angående anvisande af medel
till en riksförsäkringsanstalt än äfven herr A. Hedins motion med
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 7 och 8 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående dödande af en till säkerhet för statens fordran
hos Gotlands jernvägsaktiebolag uti bolagets jernväg meddelad inteckning,
biföll kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs paragrafvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 8 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 34,
i anledning af Riksdagens år 1890 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1889.

Ang. uppgifter § 1-

om statens till gångar

och Herr Nyström: Riksdagens revisorers berättelse inledes, såsom

ilculder. kammaren behagade finna, af en öfversigt öfver statens finansiella
ställning vid slutet af år 1889. Denuä innehaller, såsom synes, eu
sammanfattning af alla den svenska statens tillgångar och skulder.
Jag tror. för min del, att det är alldeles rigtigt att en sådan öfversigt
meddelas i denna revisionsberättelse, då det naturligtvis för
staten, så väl som för den enskilde, bör vara af stort intresse att få eu
öfverblick öfver sin ekonomiska ställning. Jag tror också, att det
visat sig vigtigt nog vid mer än ett tillfälle att en sådan öfversigt
finnes. Särskildt bär jag fått underrättelse om, att en eller annan
gång, då utländska lån varit ifrågasatta, de utländska långifvarne
begärt att få en sådan öfversigt och gerna hade sett, om denna varit
af°så att säga officiel karakter. Men om det sålunda är både rigtigt
och vigtigt att en sådan öfversigt finnes, så ligger det magt uppå,
att denna öfversigt skall vara utan fel eller anmärkning. Man kan
dock icke om den nu meddelade öfversigten saga, att den är fullt
tillfredsställande. Den har åtminstone två fel, som förtjena någon
uppmärksamhet. Det första felet är, att den uppgift, som lemnas
om statens tillgångar, stöder sig på en mycket gammal och, redan
när den uppgjordes, kanske ofullständig beräkning. Denna uppgift

Lördagen den 11 April.

3 N:o 18.

om statens tillgångar härleder sig nemligen från år 1885. Sedan Ang. uppgifter
1885 har mycket inträffat, som förändrat hit hörande förhållanden,omftate™
och det vore således, synes det mig, ett önskningsmål, att en ny
uppskattning verkstäldes, på det att åtminstone frågan om statens ‘rp
tillgångar skulle blifva vederbörligen utredd. ^ 01 S''

Derjemte tillkommer eu annan sak, som är märklig nog. När
man i samma öfversigt kommer till statens skulder, befinnes det, att
dessa äro uppgifna till 256,646,627 kronor 90 öre, en siffra, som,
märkvärdigt nog, är en annan än den, som meddelas i riksgäldskontorets
redogörelse. Riksgäldskontoret har nemligen uppgifvit motsvarande
summa till 258,913,247 kronor 3 öre. Skilnaden utgör, i
rundt tal, 2 millioner. Ser man till baka på föregående redogörelser,
finner man, att samma förhållande egt rum, att nemligen skilnaden
emellan statskontorets och riksgäldskontorets uppgifter i detta afseende
varit omkring 2 millioner. Det synes mig icke vara rigtigt,
att i två officiella handlingar en sådan olikhet i uppgifter rörande
samma sak skall förekomma utan någon förklaring. I det föregående
årets revisionsberättelse har också funnits nödvändigt att, sedan statens
skulder enligt rikshufvudboken uppgifvits till 262,714,210 kronor
85 öre, tillfoga en förklaring, hvilken lyder sålunda: »i riksgäldskontorets
hufvudbok äro skulderna balanserade med 266,137,425
kronor 94 öre. Skilnaden motsvaras af sammanlagda beloppet,

3,423,215 kronor 9 öre, af de skulder utöfver de fonderade lånen,
eller 1,244,090 kronor 2 öre, hvarmed riksgäldsverkets fonds tillgångar
i rikshufvudboken minskats, samt liqvidations- och amorteringsfondernas
tillgångar utöfver skulder, 2,179,125 kronor 7 öre, hvilka
i samma hufvudbok fråndragits de fonderade lånens kapitalbelopp.»

Herrarne torde finna, att denna förklaring just icke är- mönstergill
i afseende a redighet eller begriplighet, utan tvärt om. Den innehaller
dock på slutet eu ledning till förhållandets förklarande. Denna
förklaring är ytterst enkel. Statskontoret har hela tiden velat följa
den plagseden att icke uppgifva slutsumman, utan denna summa
med fråndragande af ett visst slags tillgångar, nemligen de, som ligga
i amorterings- och liqvidationsfonderna. Ett liknande förfaringssättvar
icke ovanligt förr i tiden. Åtminstone egde detta ram beträffande
allehanda bolagsräkenskaper. Då man skulle uppgifva skulderna,
angaf man icke det verkliga beloppet, utan man fråndrog från
detta belopp fordringarna eller en viss klass af fordringar och man
kom sålunda med en subtraktionssumma. Detta sätt bär emellertid
befunnits vara både opraktiskt och vilseledande, och man har, för
så vidt jag har mig bekant, helt och hållet frångått detsamma.

Hvarför skulle då icke statskontoret vilja göra på samma sätt och
uppgifva statens skulder till samma belopp, hvartill riksgäldskontoret
upptagit dem, hvilket belopp otvifvelaktigt är det rätta, då detsamma
framgår efter en specifikation af utelöpande obligationer. Svenska
statens på dessa obligationer grundade skuld har då blifvit upptagen
till sitt fulla belopp, hvarigenom summan på öret blir densamma

N:o 18. 4

Lördagen den 11 April.

Ang. uppgifter som den i riksgäldskontorets redogörelse förekommande. Samtidigt
om''Statens skulle naturligtvis bland tillgångar upptagas amorterings- och liqvida^Skulder°h
tionsmedel. Man har då vunnit sitt mål, nemligen likhet i de offi(FortT)
ciella uppgifterna, Man bär afven vulmit en battre form för uppställningen
i den mån man gått ifrån det gamla bruket att från
skulderna afräkna en viss klass af tillgångar. Jag har naturligtvis
icke förbisett, att när statskontoret gifver sin uppgift, så säges den
omfatta »fonderade statslån och deras amorteringsfond», men den
omständigheten, att förhållandet sålunda antjdningsvis förklaras,
hindrar icke, att man måste anse det vara rigtigare och bättre att,
såsom jag tillåtit mig i reservationen påyrka, skulderna föras på
samma sätt i statskontoret som i riksgäldskontoret, så att de utgå
med samma summor. Denna lilla ändring, som naturligtvis utan
ringaste svårighet kan verkställas, skulle såsom sagdt leda derhän,
att man icke Inge två skilda uppgifter om samma sak.

Då dessa tvenne påminnelser icke äro lämpliga för något yrkande,
skall jag icke heller göra något sådant, utan endast sammanfatta
min framställning sålunda, att det skulle vara ensidigt, l:o) att en
ny uppskattning af svenska statens tillgångar verkstäldes, som skulle
fullständiga och må hända i flera fall berigtiga den uppgift, som föreligger
från 1885, och 2:o) att statskontoret i sitt bokföringssätt vidtager
den obetydliga förändringen, att statens fonderade skulder der
upptagas till samma belopp som i riksgäldskontorets redogörelse.

Efter härmed slutad öfverläggning lades den nu föredragna
paragrafen till handlingarna.

§ 2-

Lades till handlingarna.

Ang. ned- § 3.

bringande af

kostnaderna Herr Wieselgren: Utskottet har i motiveringen till detta sitt

''fÖVliT^el01''8'' förslag uttalat ett omdöme om en uppgift, lemnad från det embetsingen-
verk, för hvars åtgöranden jag är ansvarig, hvilket omdöme innebär
en icke ringa anklagelse emot embetsverket. Det heter nemligen,
att fångvårdsstyrelsens beräkning vsynes i någon man vilseledand ev.
Det hänför sig till det förhållandet, att statsverkets revisorer, då de
skulle beräkna kostnaden för transporten af fångar, hafva tagit i
betraktande blott 2 fånggrupper, den ena utgörande ransakningsfångar
och sådana, som äro häktade för brott och förseelser, och
den andra gruppen sådana, som häktats för sysslolöst kringstrykande
och betleri. Denna beräkning, hvilken gjorde att fangtransportkostnaden
kom att bestiga sig till 49 kronor 28 öre, »beräknadt
efter antalet nykomna fångar», måste, då den understäldes fångvårdsstyrelsens
utlåtande, vid första ögonkastet framkalla den an -

Lördagen den 11 April.

5 N:o 18.

märkningen, att statsrevisorerna i beräkningen icke medtagit den An#, nedtredje
fånggrupp, som omfattar sådana fångar, hvilka inforslas för b''''m9an^e aJ
aftjenande af böter. Det var ock således ganska naturligt, att fång- f^fångforsvårdsstyrelsen,
med rättelse af det begångna felet, tilläde denna grupp lingen.
vid ifrågavarande kostnadsberäkning, och då steg medeltransport- (Forts.)
kostnaden icke till mer än 13 kronor 63 öre för hvarje fånge
— en onekligen ganska ansenlig skilnad. Men utskottet, i hvilket
man annars är van att finna en opartisk domare emellan revisorernas
anmärkningar och embetsverkens förklaringar, har denna gång
icke funnit sig tillfredsstäldt med de upplysningar, som lemnats,
utan påstår, såsom anfördes, att den beräkning, som fångvårdsstyrelsen
sålunda gjort, »synes vara i någon mån vilseledande, enär
transporten af sistnämnde fångar, för år 1889 utgörande 13,647,
kan antagas i regeln hafva föranledt obetydliga, ofta inga kostnader!).

Jag vill till en början påpeka, att då man rör sig med statistiska
beräkningar, anser man sig ock bunden af den statistiska
metod, på hvilken statistikens hela vetenskap är byggd. Då revisorerna
icke utgå från någon personal-beräkning, utan från gruppberäkning
och sålunda dela hela transportkostnaden med hela antalet
häktade, sådant det med hänsyn till de båda af dem anförda
grupperna visat sig utfalla, kunde väl fångvårdsstyrelsen icke tänka
sig någon anledning föreligga att frångå den öfver hela verlden
godkända statistiska metod, som revisorerna sjelfva användt, ehuru
den blott rör sig med probabiliteter. Om man t. ex. begär att af
statistiska centralbyrån få veta huru förbrukningen utaf spritdrycker
här i landet ställer sig, och byrån räknade ut att den, såsom jag
sett i Stockholms Dagblad i dag, uppgår till 6.9 0 liter per individ,
så vill jag fråga: hvem skulle kunna anklaga statistiska centralbyrån
för att hafva klimat »vilseledande uppgifter» på den grund,
att, såsom obestridligt torde vara, kvinnor och barn blott obetydligt
eller alls icke supa?

Nej, mine herrar, den ifrågavarande beräkningen blir ändå icke
i någon mån vilseledande. Den, som vet hvad statistisk vetenskap
är, skall erkänna uppgiften vara fullt rigtig. Och jag vågar på
samma grund påstå, att från statistisk synpunkt är fångvårdsstyrelsens
beräkning icke i någon mån vilseledande.

Statsutskottet, som naturligtvis icke sjelf kunnat befatta sig
med den undersökning, på hvilken det grundat sin anklagelse
mot fångvårdsstyrelsen, utan låtit sig ledas af någon sakkunnig person,
livilkens sakkunnighet dock torde vara tvifvel underkastad, har
emellertid blifvit förledt till ett mycket felaktigt antagande, på
hvilket utskottet dock byggt sin »bevisning». Det fans, så vidt jag
vet, icke någon annan källa för statsutskottet att i detta fall anlita,
än fångvårdsstyrelsens åren 1867 och 1868 afgifna embetsberättelser,
deruti angifvas resultaten af då verkstälda utredningar
för vinnande af bestämda siffror i fråga om hvad transporten af

N:o 18. 6

Lördagen den 11 April.

Äng. ned- bötesfångar kostade. År 1867 befans det, att 3,559 personer både
^kostnaderna en kostnad 54,339 kronor, eller 15 kronor 27 öre för person,

för fångfors- för böters aftjenande inforslade till fängelserna. År 1868

lingen. både antalet stigit till 4,490 fångar, som i brist af tillgång till
(Forts.) böters gäldande blifvit för undergående af vatten- och brödbestraffning
till fängelserna införpassade, och utgjorde transportkostnaden
för dessa 64,374 kronor 41 öre. »Fång-transportkostnaderna», uppgifver
fångvårdsstyrelsen i sin för sistsagda året till Konungen afgifua
berättelse, »visa sig kafva utgått med 51 proc. för straffarbets-
och ransakningsfångar, 22 proc. för försvarslösa personer samt
med 27 proc. för fångar, som undergått vatten- och brödbestraffning».
Jag frågar då: huru stå dessa siffror tillsammans med statsutskottets
uppgift, att denna transportkostnad »kan antagas i regeln
hafva föranledt obetydliga, ofta inga kostnader.» 27 gnoe, af totalkostnaden
må väl icke kunna kallas för ingen eller ringa kostnad?
Men det är tydligt, att den sakkunskap, åt hvilken utskottet
förtrott sig, saknat all kännedom om dessa siffror. Då tiden, sedan
jag erhöll utskottsbetänkandet, icke medgifvit mig att låta verkställa
undersökningar huru denna kostnad under de närmaste åren
gestaltat sig, har jag af vederbörande tjensteman infordrat uppgift
huru den under fjolåret stält sig för 4 olika län, i olika delar af
landet. Jag har fått in uppgift för Blekinge, Skaraborgs, Vesternorrlands
och Jemtlands län. Af 1889 års fångvårdskostnadsliqvider
för dessa län inhemtas, att inom Blekinge län, der fångforslingskostnaderna
in alles uppgått till 9,659 kronor 38 öre, kostnaden
för inställelse af bötfälde personer (321) belöpt sig till 4,417
kronor 16 öre; inom Skaraborgs län, med ett totalbelopp af 9,175
kronor 55 öre, transporten af bötfälde personer (217) uppgått till
4,690 kronor 70 öre; och inom Vesternorrlands lön, med fångstransportkostnader
till ett totalbelopp af 20,874 kronor 22 öre, utgiften
för bötfäldes (207) inställelse uppgått till 7,569 kronor 82 öre; samt
inom Jemtlands län, der fångtransportkostnaderna uppgått till in
alles 9,872 kronor 40 öre, bötesfångars (61) inställelse medfört en
utgift af 3,337 kronor 1 öre. Slutligen heter det i det infordrade
utlåtandet: »För ofvannämnda län tillsammans utgör kostnaden
för bötesfångars inställelse 40 proc. af totala fångtransportkostnaden,
hvilket, jemlikt af kongl. fångvårdsstyrelsens revision gjorda uträkningar,
härmed meddelas. Stockholm den 10 april 1891. J. H.
Nilsson.»

Om man nu besinnar, att, sedan 1868, skjutskostnaderna i allmänhet
hafva fördubblats och att bötestangarnes antal, som då icke
besteg sig till fullt 8,000, numera uppgår till inemot 14,000 och
sålunda nära fördubblats samt att, för dessa 4 län, transportkostnaden
för bötfälde uppgår till 40 proc. af hela fångtransportkostnaden,
ma det väl vara fullkomligen påtagligt, att icke heller under senare
tid, såsom statsutskottet förklarat, transportkostnaden för bötfälda
fångar varit obetydlig eller ingen. Beträffande Stockholms ransak -

7 N:o 18.

Lördagen den 11 April.

ningsfängelse är det klart, att der utgå icke nagra transportkost- Ang. nednåder
för bötesfångar. Men redan för Göteborgs länsfängelse är bringande af
denna kostnad icke så obetydlig. Den uppgick år 1867 till 3,180 kostnaderna
kronor för 299 på detta sätt införde bötessittare, och den torde val for
för närvarande heller icke utgöra ett sa litet belopp. Faktiskt äi (j?ort9 \
emellertid, att den beräkning, som fångvårdsstyrelsen uppgjort och
hvilken af statsutskottet förkunnats vara vilseledande, alls icke är
det; ty om också ifrågavarande kostnader på vissa orter äro »inga
eller högst obetydliga», så äro de deremot pa andra orter sa mycket
större; och den medelkostnad, som fångvårdsstyrelsen uppgifvit, år
obestridlig sanning, framgången ur och bestyrkt af den statistiska
metod, hvilken fångvårdsstyrelsen så väl som revisorerna sjelfva begagnat.

Jag har icke något yrkande att göra, då jag ingenting häremot
att kammaren besluter aflåtande af den föreslagna skrifvelsen.

Det har varit fångvårdsstyrelsens mångåriga sträfvan att söka nedbringa
dessa kostnader så mycket som möjligt, och styrelsen hai
sjelf tagit initiativ till ytterligare åtgärder i denna rigtning. Vill
kammaren, oaktadt den haltande motiveringen, afsända den ifrågavarande
skrifvelsen till Kongl. Maj:t, är det således i sjelfva saken
ingenting som icke öfverensstämmer med fångvårdsstyrelse^ och min
egen åsigt om hvad som bör eftersträfvas. Men det oaktadt har
jag dock icke ansett mig kunna låta den uppenbart felaktiga uppgiften
i statsutskottets utlåtande oanmärkt fa passera

Herr Nyström: Statsrevisorernas anmärkningar hafva väl icke
i första hand galt den allmänna kostnaden för fangarnes forsling.

Hvad härom säges i revisionsberättelsen har endast ett indirekt samband
med den framstälda anmärkningen. Statsutskottets^ utlåtande
går i samma rigtning. Revisorernas erinran innefattar således^ helt
enkelt, att i ett visst antal fall forslingen af fångar skett pa. ett
sätt, som gjort den dyrare, än om den skett med andra kommunikationsmedel.
Detta har påkallat statsrevisorernas uppmärksamhet, och
man har ansett, att ändring bäst skulle kunna ske genom en utredning
af förhållandena i deras helhet och meddelande af nya föreskrifter.
Denna framställning har icke jäfvats af fångvårdsstyrelsen,
som tvärt om vidgått, att i åtskilliga fall detta dyrbarare transportsätt
blifvit begagnadt. Under sadana förhallanden tyckes det, som
om fångvårdsstyrelsen och revisorerna kunde vara ense dels om detta
faktum0 och dels om de åtgärder, som kunde vara önskliga för att
få detta förhållande ändradt. Några invändningar torde derför icke
möta antagandet af statsutskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Ekenman: Den talare, som inledde debatten i denna
punkt, gjorde åtskilliga ganska skarpa anmärkningar, som ^träffade
dels revisorerna och dels statsutskottet. Såsom ledamot sa väl af
statsrevisionen som af statsutskottet finner jag mig nödsakad att

N:o 18.

Ang. nedbringande
aj
kostnaderna
för fångforslingen.

(Forts.)

8 Lördagen den 11 April.

häremot inlägga min gensaga. Då den ärade talaren rigtar sina
f förebråelser emot i revisionsberättelsen förekommande tabell och upp.
gifter rörande fångar och fångtransporter, ber jag få nämna, attdenna
tabell ingalunda är ett fantasifoster af statsrevisionen, ty uppgifterna
hafva erhållits från kongl. fångvårdsstyrelsen; visserligen
icke på officiel väg, och i det fallet är ju, om man så vill, ett fel
begånget, utan hafva dessa uppgifter erhållits på det sätt, som ofta
sker, att eu af statsrevisionens tjenstemän i styrelsen muntligen begärt
uppgifterna, som derpå erhållits. Nu förnimmes att dessa uppgifter
icke varit, såsom dock statsrevisionen haft all anledning tror
riktigt fullständiga, utan de hafva i viss mån blifvit fullständigade
af fångvårdsstyrelsen i dess afgifna förklaring. Såsom den förste
talaren nämnde, har statsutskottet sedermera beträffande dessa senare
uppgifter användt ordet »vilseledande», hvilket uttryck talaren synes
hafva ansett såsom ett fel af utskottet eller åtminstone såsom en indiskretion.
Jag ber dock kammaren läsa till slut det stycke, der detta
uttryck förekommer. Man skall då finna, att detta uttryck icke står
i sammanhang med bo tesfångar i allmänhet, ty det heter vidare: »ett
antagande, som särskildt gäller de i Stockholms ransakningsfängelseoch
Göteborgs länsfängelse intagne bötessittare, hvilkas antal år 1889
uppgick till 6,911.» Man må nu tänka huru man vill om statistik
i allmänhet, men klart är, att för de bötesfångar, som äro placerade
i dessa städer, kan någon transportkostnad icke ifrågakomma. Det
torde väl, da statsutskottet tagit denna fråga om fångtransporten
ur rent praktisk synpunkt, kunna med skäl sägas, att man icke
kommer till något rigtigt resultat genom att dividera kostnaderna,
med hela antalet bötesfångar och icke göra afdrag för det stora antal
fångar, som finnes i berörda städer, hvadan sålunda det af statsutskottet
använda uttryck haft fog för sig.

Skälet, hvarför denna sak gjorts till föremål för anmärkningar
så väl inom statsrevisionen som sedermera inom statsutskottet, har
uppenbarligen varit en liflig önskan att nedbringa kostnaden för
dessa fångtransporter. Det har icke skett i någon som helst afsigt
att göra några anmärkningar emot fångvårdsstyrelsen. Anmärkta
förhållandet har egt rum mycket länge och statsrevisionen bär
trott, att en förbättring i anordningarna skulle vara möjlig.
Det har, såsom den föregående talaren sade, varit tillfälle under
arbetet inom statsrevisionen att observera, att fångtransporten skett
på ett dyrbarare sätt, än som varit absolut nödvändigt. Det har
framstälts af revisorer från de olika orterna, huru som detta forslande
icke sker på den kortaste vägen och för det billigaste priset.
Dessa anmärkningar hafva nu blifvit sammanförda till en, nemligen
hemställan om eu skrifvelse i syfte att förhållandet måtte af högsta
vederbörande observeras. Det är hvad statsutskottet gjort. Utskottet
har hemstält, att frågan må i underdånighet framläggas för
Kongl. Maj:ts regering, på det att eu utredning må ske och man
må tillse huru vida icke någon besparing i detta hänseende må kunna

Lördagen den 11 April.

9 >:o 18.

åstadkommas. Jag skulle härvid kunna tillägga, att det är icke Ang. nedallenast
sjelfva kostnaden, som jag för min del anser vara det här- ,jrln9ande «/
vid vigtiga, ty äfven om man vid något tillfälle skulle kunna forsla Jsr^fångforten
fånge, icke på jernväg utan på landsväg, för en kostnad, som lingen.

icke skiljer sig från den, hvilken belöper sig för transport med jern- (Ports.)

väg, så tyckes det dock, för ordningens skull och för den större
trygghet, som derigenom kan vinnas, vara önskvärdt, att det sker
på jernväg och icke på landsväg.

Dessa omständigheter har jag ansett mig böra bringa till kammarens
kännedom och till försvar för de åtgärder, till hvilka jag bidragit.

Herr Wieselgren: I afseende å den siste talarens anförande
vill jag endast påpeka, att, om statsrevisorerna i fråga om de två
öfriga grupperna af fångar gjort samma uttalande, som här i statsutskottets
betänkande förekommer beträffande de bötfälde, nemligen
att sådana från Stockholm och Göteborg icke vålla någon kostnad,
då hade det varit en anledning för fångvårdsstyrelsen att i sitt utlåtande
följa samma metod, ty i de för brott och lösdrifveri häktade
ingår ju ock ett stort antal från Stockholm och Göteborg, som icke
erfordra någon transportkostnad. Men då ingen anmärkning i sådant
hänseende af revisorerna gjorts, måste man väl erkänna, att heller
ingen anledning förelåg för fångvårdsstyrelsen att ens ana, att en
annan metod önskades följd i fråga om försvaret, än som användts
i fråga om anmärkningarna.

Hvad sjelfva saken angår, upprepar jag, att jag ingenting häremot
den nu föreslagna skrifvelsen. Jag har sjelf i fångvårdsstyrelsen
uttalat mig i samma syfte och bragd frågan under en utredning, som
för öfrigt ännu pågår, emedan den kräfver mycken tid och icke
heller står ensam på embetsverkets dagordning.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i förevarande paragraf gjorda hemställan.

Q 4-% Ang. krono arbetsstationen Herr

Nyström: Till de i statsrevisorernas berättelse rörande ° Tjurlcö''
förhållandena å kronoarbetsstationen å Tjurkö gjorda anmärkningarna
kommer ännu en, som återfinnes i eu reservation, och som är af
beskaffenhet, att jag anser den böra inför kammaren framläggas.

Frågan gäller nemligen kosthållet å Tjurkö.

Jag vill på förhand försäkra, att jag ingalunda hör till dem,
som älska att i tid och otid paradera med s. k. humanitetsfrågor,
och vill visst icke att det skall kelas med dem, som med rätta ådömts
straff eller inskränkning i sin frihet. Men i fråga om Tjurkö kronoarbetsstation
stå dock följande förhållanden fast: att de män, som
der äro intagna, icke äro brottslingar i egentlig mening, utan endast

N:o 18. 10

Lördagen den 11 April.

Ang. krono- blifvit ditskickade på tvångsarbete af skäl, som äro allmänt kända;
arbetsstationen ait äro kraftfulle män, ty de icke kraftige arbetare sändas

a Tjurko. Tjurkö, utan till eu annan anstalt, jag tror till Landskrona;

(lorts.) gam|. s]utpgen an deras arbete, förlagdt i fria luften, med den ökade
ämnesomsättning, som sådant arbete med dess mångsidiga muskelansträngning
medför, också kräfver ökad tillförsel af föda. Under
sådana förhållanden kan det väl icke anses vara rätt, att en man,
som så sysselsattes, skall lifnäras så som vid Tjurkö sker. Han får
nemligen der åtminstone vissa dagar nöja sig med följande kost: kl.
12 på dagen 2 å 3 strömmingar, 5 potatisar, bröd och »sluring», en
rätt, bestående af litet mjöl, vatten och något salt samt det fett,
som kan erhållas af eu liten fläskbit om några gram, och kl. 7 om
aftonen S/Iu liter mjölk och vattengröt. Den derpå följande dagen skall
han stiga upp kl. 5 på morgonen och arbeta till kl. 12 utan att i
de flesta fall få mera föda än det bröd, han har för dagen. Detta
kan ju icke kallas en kost för kraftfulle, i fria luften strängt arbetande
män. Man invänder här, att de kunna förbättra sin kost
med flitpenningar. Men alla få visst icke dylika flitpenningar, i synnerhet
under första tiden vid anstalten, utan de äro då uteslutande
hänvisade till den kost, jag omnämnt. Jag har i detta ämne begärt
närmare upplysningar af den medicinska auktoriteten på platsen, och
han har förklarat kosten å Tjurkö vara alldeles otillräcklig, att
fångarne der säga sig få för mycket för att kunna svälta i hjel och
för litet för att känna sig nöjde och tillfredsstälde, att i följd häraf
deras helsotillstånd är dåligt, emedan deras motståndskraft mot dem
träffande sjukdomar, specielt febrar, allt mer försvagats. I synnerhet
har detta ådagalagts vid inträffade fall af lunginflammation. Jag
skall icke längre upptaga kammarens tid med detaljer, som för öfrigt
icke torde intressera. Men af det nu anförda torde dock vara tydligt,
att kosten vid arbetsanstalten å Tjurkö är absolut otillräcklig
för eu kraftfull, i fria luften arbetande man. Mig synes denna sak
icke vara staten fullt värdig, utan påkalla ändring, och jag skulle
äfven i detta behjertansvärda fall framställa ett bestämdt yrkande,
om jag icke trodde mig veta, att saken redan varit föremål för uppmärksamhet
hos den det vederbort, och att man således har att
emotse en ändring i den rigtning, som måste fasthållas såsom den
ovilkorligen nödvändiga, nemligen att dessa arbetande män å Tjurkö
få tre måltider om dagen.

Herr Wieselgren: Den föregående talaren använde ordet »arbetsanstalt».
Det är dock ett så att säga något för eufemistiskt
uttryck. Förhållandet är nemligen det, att den s. k. tvångsarbetsanstalten
på Tjurkö är eu qvarlefva af de filantropiska funderingar,
som på 1840-talet gjorde sig gällande här landet i fråga om
behandlingen af de försvarslöse. Då upprättades »kronoarbetscorpsen»,
hvars olika kompanier förlädes på olika platser, för utförande
af åtskilliga allmänna arbeten, men som ock kunde öfvertagas af

Lördagen den 11 April.

11 N:o 18.

enskilde personer. Af detta slag är »anstalten» vid Tjukö. Den är Ang. kronoi
grunden ingen statens arbetsanstalt, utan en enskild mans arbets- arbetsstationen
företag, hvartill han af staten legt några hundra till tvångsarbete “ Jiur,cödömda
personer. Det är alldeles samma förfaringssätt som prakti- (Forts-)

seras i vissa syd-amerikanska stater och hvarom man någon gång
i tidningarna läser spaltlånga skildringar, slutande med den rätt befogade
frågan, huru vida sådant kan vara »staten värdigt». Det är
emellertid så långt ifrån att fångvårdsstyrelsen gerna haft denna
»anstalt» qvar, att det tvärt om utgjort föremål för styrelsens mång- ''
åriga önskan,, att få den utbytt mot någon annan. För två år sedan
uppgaf fångvårdsstyrelsen till Kougl. Maj:t underdånigt förslag
derom att, då en stor del af våra för flera millioner kronors värde
uppförda cellfängelser stå mer eller mindre tomma, cellstraffet skulle
utsträckas från nu stadgade två år till tre år, hvarigenom ökadt
utrymme skulle beredas i centralfängelserna, och man på så sätt
skulle kunna förvandla centralfängelset i Karlskrona, som ligger en
half timmes väg från Tjurkö, till tvångsarbetsanstalt och dit förflytta
det antal af 200 högst 300 man, som för närvarande äro å
Tjurkö utlegde till enskild mans arbete. Detta förslag har dock
ännu icke föranledt till någon Kongl. Maj:ts åtgärd. Fångvårdsstyrelsen
har likväl gjort hvad på den ankommer.

Beträffande den skildring af matordningen på Tjurkö, som den
ärade talaren gjorde, vill jag påpeka, att man väl icke på grund af
fångarnes kroppsliga tillstånd och beskaffenhet kan draga någon fullt
säker slutsats i detta hänseende; ty man må ju betänka hvad för
slags folk skickas dit, och hvilka antecedentia de hafva. Tror
man kanske, att dervarande fångar förut hafva »skött sin helsa» under
ett ordentligt lefnadssätt? Ingalunda. De äro i regeln redan
före sin ditkomst i följd af superi förstörda menniskor; hvadan jag
tror, att den ärade talaren gör rättare i att skrifva deras klena
helsotillstånd på fylleriets räkning än på den nu öfverklagade matordningens.

Dessutom är här att bemärka, att matordningen vid våra fängelser
icke är stäld så, att fångarne skola hafva fullt nog, antingen
de vilja arbeta eller icke, utan så att, derest de önska mera, lemnas
dem rätt att af sin arbetsförtjenst använda viss del, för att derigenom
sjelfve förskaffa sig den felande qvantiteten. Man kan tvista
om denna metods lämplighet, men principen är klar; den stöder sig
på arbetsskyldiglieten såsom förutsättning för den fulla bergningen
och sxår icke ut på att »göda» dem, utan att leda dem till håg för
ärligt arbete.

I fråga om det anmärkta förhållandet, att fångarne endast få
två mål om dagen, måste jag bestyrka hvad den ärade talaren i
denna del anförde. Men långt innan statsrevisorerna gjorde sitt besök
på platsen, har fråga om ändring häri varit under fångvårdsstyrelsens
behandling och är det ännu. Hvilken dag fångvårdsstyrelsen
får det utlåtande, som styrelsen för några månader sedan in -

N:o 18. 12

Ang. kronoarbetsstationen

a Tjurkö.

(Forts.)

Lördagen den 11 April.

fordrat för att derpå kunna grunda en framställning till Kongl.
Maj:t, vet jag icke. Men i samma ögonblick, den 1 maj detta år,
det af Kongl. Maj:t förlidet år utfärdade reglemente rörande fångarnes
arbetspremier skall börja tillämpas, blir ock den gamla ordningen
med de två målen icke mera lämplig. Då måste en förändrad
anordning vidtagas; ty fångarnes arbetspremier bli sedermera
allt för små för att man skall kunna hoppas, att fångarne med den
del deraf, öfver hvilken de få förfoga, skola kunna förskaffa sig hvad
de utöfver sagda mål till sitt uppehälle behöfva. Det är då meningen,
att de skola få tre mål om dagen: en frukost, en middag
och en aftonmåltid, hvarigenom det nu praktiserade gömmandet af
mat från den ena måltiden till den andra, som medfört många olägenheter,
väl ock skall förekommas. Det har varit en högst olämplig
anordning, deri har den ärade talaren rätt; att den så länge har
bibehållits, har berott på förhållandet med ar betspremierna, hvilka
hittills varit tillräckligt stora för att uppehålla det ifrågavarande
systemet. Det är väl omkring tre år sedan jag började betvifla dess
lämplighet; och, som jag sade, är frågan, huru vida icke en bättre
anordning skulle kunna bringas till stånd, under pågående utredning.
Jag hoppas, att Kongl. Maj:t inom kort skall genom nådigt beslut
i frågan undanrödja anledningen till de anmärkningar, som detta
förhållande framkallat.

Herr Nyström: Jag gläder mig i högsta grad åt den förklaring,
som åt herr Wieselgren nu afgifvits. Man kan då med säkerhet
förutse, att det anmärkta förhållandet snart skall komma att
upphöra.

Men då han i början af sitt anförande påminte derom, att desse
män — icke brottslingar — som intagits å denna anstalt, kommit
dit förstörda till kroppen, så utgör väl denna omständighet icke något
skäl att de skola ställas på svältkur. Snarare borde det väl
vara skäl att gifva dem åtminstone sådan näring, som motsvarar
deras arbete, och jag vill ytterligare betona, att desse män, sedan
de klockan 7 på aftonen fått den obetydliga qvantitet mjölk och
vattengröt, som jag omnämnde, redan klockan 5 på morgonen följande
(lag skola uppstiga och arbeta till klockan 12 utan att under
hela denna tid hafva fått det ringaste mat, så vida de icke möjligen
lagt undan något, såsom jag förut påpekat. Det är ju uppenbart
att detta påkallar ändring.

Jag vill ock fästa uppmärksamheten derpå, att för de i fria luften
— man skulle här kunna säga i sjöluften — arbetande är förhållandet
helt annat än för dem, som sitta i fängelserna, då för de förra behofvet
af mat är vida större än för de senare. Dessutom är det
många, som icke få några premier alls, såsom t. ex. de, hvilka förtjena
endast 3 öre om dagen. Den lycklige, som får uttaga premier,
och det är endast den, som kan förtjena 48 öre i veckan, har
för öfrigt föga glädje deraf, emedan han för t. ex. 1 kilo amerikanskt

Lördagen den 11 April.

13 N:o 18.

fläsk får betala 1.40, ehuru varan i närmaste bod gäller endast Ang. krono q

K ar betsanstalten

ort* . 0 & Tjurkö

Det tjenar emellertid till ingenting att ytterligare framhålla (Forts.)''
denna behjertansvärda sak, då det lyckligtvis nu blifvit upplyst, att
ändring i detta hänseende är snart förestående, på grund hvaraf jag
icke heller har skäl att här göra något yrkande.

Herr Wieselgren: Då den föregående talaren så starkt be tonade,

att inga brottslingar voro intagna i anstalten å Tjurkö, vill
jag blott meddela, att de visserligen icke blifvit dit dömda för brott,
utan för lösdrilveri; men då ingen sändes till denna anstalt, som
icke förut varit en eller flera gånger dömd för brott, torde orden
»ingå brottslingar» böra tagas med en viss modifikation.

Herr Ekenman: Jag har endast velat göra en liten anmärkning
af formel natur mot den förste talaren, som inledde debatten
i denna fråga. Man finner af hans anförande, att det kan talas om
alla möjliga ämnen i anledning af statsrevisorernas berättelse. Men
den fråga, som den ärade talaren berörde, tillhör dock ingalunda
det ärende som föreligger, ty den är icke föremål för statsutskottets
föredragna betänkande, icke heller hafva statsrevisorerna, som pröfvat
den framställning talaren såsom revisor gjort, ansett sig böra upptaga
den i sin berättelse. Den fins således endast i hans reservation,
som ju redan blifvit lagd å sido.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta förhållande,
emedan jag icke tror, att denna af talaren använda metod att tala
om annat än som tillhör föredraget ärende, är rigtig eller bör mana
till efterföljd.

Efter härmed slutad öfverläggning lades den nu föredragna
paragrafen till handlingarna.

§ 5. Ang. eftergif vande

af ett

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har naturligt- fönutet
vis ingen anmärkning att göra mot det slut, hvartill utskottet i denna
punkt kommit. Vitesbestämmelser hafva sedan gammalt införts i kontrakt
om leverans till kronan, och dylika bestämmelser hafva ock
förr varit lämpliga. Men den tiden är nu förbi. För en stor verkstad
har det blifvit svårt att förbinda sig utföra ett arbete inom
en viss bestämd tid, och skälen härtill ligga nära till hands, såsom
t. ex. de oupphörligt skeende strejkerna, så väl i stort som i smått,
och som kunna träffa verkstaden antingen direkt genom deras
egna arbeten eller i andra hand genom strejk hos de verkstäder
m. m., hvarifrån leverantören måste hemta sina råmaterialier. De
verkstäder, som nu för tiden åtaga sig någon leverans till kronan,

.äro ganska osäkra om utgången af saken. Dessa svårigheter ökas .

N:o 18. 14

Lördagen den 11 April.

Ang. eftergifvande
af ett
försutet
vite.

med hvar dag icke blott här i Sverige, utan i ännu högre grad i
utlandet, der t. ex. i England det gått så långt, att ingen större
verkstad ens reflekterar på ett anbud, då vite ingår i kontraktets
bestämmelser, och jag förmodar, att de svenska verkstäderna snart
skola göra på samma sätt. Jag tror således, att det i förevarande fall
icke hade varit rätt att strängt uttaga vitet för den försenade leveransen,
då för öfrigt giltiga skäl förefunnits för att kontraktet icke
kunnat i detta hänseende fullgöras och då dermed ingen skada skett.
Dessutom vill jag erinra derom att, sedan detta kontrakt uppgjorts,
eu förordning angående kontrakts uppgörande utkommit, som åt
embetsverk lemnar mycket friare händer än förut att efterskänka
viten uti fall sådana som det ifrågavarande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, godkände kammaren
hvad utskottet i föreliggande paragraf yttrat.

§§ 6 och 7.

Lades till handlingarna.

§§ 8 och 9.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 10.

Utskottets yttrande godkändes.

§§ H-13.

Lades till handlingarna.

§ 11-

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15-

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 7 och 8 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående försäljning af åtskilliga mindre kronoegendomar
m. m., biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Lördagan den 11 April.

15 N:o 18.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 7 och 8 innevarande april
bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af väckt motion om utarbetande
af lagförslag till tryggande af arrendatorers rätt gent emot
jordegare.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 7 och 8 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 27, i anledning af väckt motion om utarbetande
af förslag till lag om skydd för industriella mönster och
modeller.

Herr Claeson: Herr talman, rnine herrar! Den nu föreslagna
skrifvelsen hör, så vidt jag förstår, till det slags skrifvelser, som
Riksdagen icke bör aflåta. Man bör, enligt min tanke, kunna hafva
den fordran, att, då Riksdagen besvärar Kongl. Maj:t i lagstiftningsväg,
Riksdagen är för sin del temligen viss, att den lagstiftning,
som ifrågasattes, verkligen är ur Riksdagens synpunkt önskvärd.
Visserligen medgifver jag, att derifrån kunna gifvas undantag, såsom
då det gäller eu lagstiftning, som synes Riksdagen önskvärd, men
der tillräcklig utredning icke föreligger, för att Riksdagen skall
kunna fatta ett bestämdt omdöme. Detta undantagsfall föreligger
dock icke nu. Här är icke fråga om något nytt och outredt ämne,
utan Kongl. Maj:t har redan låtit vidtaga en omfattande utredning.
Denna utredning ledde till det resultat, att Kongl. Maj:t ansett sig
kunna för 1887 års första Riksdag framlägga förslag till lag om skydd
för mönster och modeller, dock endast inom en enda industri, metallindustrien.
När detta förslag kom fram till Riksdagen, ökades den
utredning, som förut skett, dermed, att inför lagutskottet hördes
alla de industriidkare, som hade plats i Riksdagens båda kamrar, och
resultatet af denna nya utredning var, att lagutskottet enhälligt
ansåg sig böra afstyrka bifall till motionen, och ny utredning har
i år inför lagutskottet egt rum. Om industriidkarne verkligen ifra
för saken, synes det mig, att de böra hos Kongl. Maj:t göra framställning
om saken och icke begagna Riksdagen till mellanhand,
innan Riksdagen blifvit viss att tidpunkten är inne för vidtagande
af den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden. Då gäller att tillse, om
denna tidpunkt nu verkligen är inne, och jag tror icke, att Första
Kammaren skall anse det. De skäl, som kunna framläggas och som
äfven af industriidkare inför lagutskottet framlagts mot lagförslaget,
väga så tungt, att Riksdagen åtminstone bör bida tiden, innan den
gör något i denna lagstiftnings rigtning. Skälen äro i korthet anförda
i utskottets betänkande, och jag förmodar, att de herrar ledamöter
af kammaren, som framlade dem för utskottet, komma att i
dag ytterligare utveckla dem för Riksdagen. Jag skulle för min del
vilja tillägga, att jag befarar det en lag sådan som den ifrågasatta
skall särskilt alstra en uppfinningsförmåga, som icke är värd

Ifrågasatt
skydd för industriella

mönster och
modeller.

N:o 18. 16

Lördagen den 11 April.

Ifrågasatt
skydd för industriella
mönster
och modeller.

(Forts.)

uppmuntran, den nemligen att kunna kringgå lagen. Det synes mig
naturligt, att lagen, om den kommer till stånd, ej får vara sådan
att en mönsterritare, som såge sig kunna förbättra ett befintligt
mönster, genom lagen funne sig vara derifrån förhindrad. Men det
är också gifvet, att frestelsen blir stor att begagna denna rätt till
att efterapa mönster och söka skydda sig för straff genom en liten
obetydlig förändring, som flertalet köpare icke skulle märka, och
gagnet af lagen blefve då ej stort. De tvister, som häraf skulle
uppstå, blefve säkerligen svåra att afgöra, och gränsen mellan tillåten
förbättring af ett mönster och efterapning vore ofta ej lätt att finna.
På dessa grunder ansåg jag mig inom utskottet böra reservera mig
mot den föreslagna skrifvelse)!, och jag anhåller härmed, att kammaren
måtte besluta, att motionen i ämnet icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Wallberg, Isak: Innan lagutskottet tog detta ärende
under behandling, hade det den godheten att inbjuda alla industriidkare,
som vistas vid riksdagen, så väl i Första som Andra Kammaren.
De infunno sig också ganska talrikt, och under detta tillfälle
fick man det intrycket, att större delen af industriidkare icke önskade
en sådan lag som den ifrågavarande. Det var endast ett par
stycken från stockholmsbänken i Andra Kammaren, som lifligt intresserade
sig för, att eu sådan lag komme till stånd. Jag kan
icke fatta nyttan af eu lag sådan som den ifrågavarande, ty jag
föreställer mig, att när industriidkare den ene efter den andre
komme och inregistrerade tusentals mönster, skulle det möjligen
kunna gifva anledning till trakasserier och obehöfliga rättegångar.
Den ene säger: det är mitt mönster; den andre säger likaledes: det
är mitt mönster, och på det viset komma de i en obehaglig ställning
till hvarandra. Dessutom äro mönster så lätta att efterapa,
och med den minsta förändring skulle man kunna kringgå författningen,
så att saken är, enligt min uppfattning, af högst ringa värde,
och nyttan af densamma torde må hända vara densamma som när
industriidkarne låta inregistrera sina skyddsmärken och fabriksmärken.
Jag skall omtala för herrarne, att jag känner flere industriidkare,
som med mycken kostnad låtit inregistrera sina märken i Sverige,
Norge och Danmark, och när det sedan kommit till stycket och
de velat begagna sig af sin rätt och stämpla sina fabrikat med sin
firma, hafva de af engrossisterna mötts med den invändningen: »nej
för allt i verlden; varor med ursprungsbeteckning vilja vi icke köpa.»
Och frågar man efter orsaken hvarför de icke så vilja, är förklaringsgrunden
den, att de icke vilja visa för allmänheten, att det
eller det fabrikatet är från den eller den. »Det är just detta»,
säga de, »som vi icke vilja, utan fabrikanten får vara anonym.
Hellre tillåta vi, att ni sätter vår firma såsom köpare af edra artiklar,
men eder egen firma, edra egna skyddsmärken får ni icke
använda. Vi vilja icke skrifva allmänheten på näsan, hvar vi köpa

Lördagen den 11 April.

17 N:o 18.

Tära varor.» Alldeles samma förhållande här. Jag kan icke fatta,
■att det blefve någon fördel eller något gagn af att en sådan författning
komme till stånd. Ej heller kan jag inse nyttan af en sådan
skrifvelse, som här föreslagits. Dessutom har, såsom vi se af utskottets
betänkande, detta ärende förut, 1887, varit inför Riksdagen.
Då afslogs det. När jag icke vill saken, hvarför skall jag då begära
en skrifvelse? Bäst om denna skrifvelse, liksom många andra,
hamnade i papperskorgen, men det sker inte; förr eller senare kommer
svar, och följden deraf är mången gång ganska ledsam.

Jag ber att få yrka afslag å motionen och förenar mig med
reservanten, den enda som reserverat sig, ty det förvånar mig, att
lagutskottet kunnat så enhälligt tillstyrka denna åtgärd, då snart
sagdt alla gäster, som voro inbjudna till utskottet, åtminstone talade
i afstyrkande rigtning. Jag ber att få yrka afslag.

Herr Almström: Jag skall tillåta mig uttala en olika mening
mot de båda föregående talarne. Jag anser, att lagutskottets förslag
innebär just hvad som kan och bör göras i föreliggande fråga.
Jag kan för min del icke vara med om att tillstyrka motionen,
det vill säga gifva min röst till att Riksdagen skulle utan att frågan
blifvit utredd anmoda regeringen att framlägga ett förslag i
det syfte som angifvits, men jag kan icke heller vara med om att
säga nej till ett förslag, som har åtskilliga billighetsgrunder för sig.

Det kan icke förnekas, att den som uppfunnit, om jag får begagna
detta uttryck, ett mönster eller en modell, bör hafva samma
rätt till skydd för alstren af sin verksamhet som den, hvilken utöfvar
literär eller konstnärlig verksamhet i egentlig mening. Gälde
det också att endast lagstifta för Sverige, skulle säkerligen intet
hinder möta, men till följd af den konvention, som träffats med
vissa europeiska länder, åtnjuta medborgarne i dessa i detta hänseende
samma rätt, som tillerkännes svenske undersåtar. Derför är
det af största vigt, att innan man bestämmer något i denna fråga,
få utredt, först huru vida den lagstiftning, som kan åstadkommas,
verkligen innebär ett skydd utan att gifva anledning till för mycket
krångel och vidlyftigheter, vidare om Sveriges industriidkare komma

att tå något men af en sådan lagstiftning, och slutligen om det

inom landet finnes ett tillräckligt antal mönsterritare, så att landets

behof af mönster kan till större delen fyllas af dem. Det är vis serligen

sant, att det icke var länge sedan eu sådan utredning gjordes
— det var i medlet af 1880-talet — och att af denna utredning.
framgick teraligen allmänt en önskan att icke få en sådan
lagstiftning till stånd. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
derpå, att förhållandena äro dock olika nu mot då. »Sedan den
tiden har staten påkostat undervisning, icke blott i vanlig slöjd, utan
äfven i konstslöjd. Särskildt i Stockholm har eu högre konstindustriel
skola inrättats, och dessutom veta vi, att äfven i andra undervisningsanstalter
uppammats konstnärer, som också arbeta i denna rigt Första

Kammarens Frat. 1891. N:o 18. 2

Ifrågasatt
skydd för industriella

mönster och
modeller.
(Forts.)

N:o 18. 18

Lördagen den 11 April.

Ifrågasatt
skydd för industriella

mönster och
modeller.
(Forts.)

ning. Att vi inom längre eller kortare tid skola få skickliga mönsterritare
här i Sverige, derom är jag öfvertygad, och såsom bevisderpå
vill jag påminna om den stam af skickliga artister, som i synnerhet
under det sista decenniet framträdt och af hvilka en del
sysselsätta sig äfven med frambringande af konstindustriella mönster
och modeller. Det hade varit bättre, om motionären icke framkommit
med sitt förslag nu, utan dermed väntat ett eller annat år.
Säkert både frågan då lättare lösts. Den utredning, som är i fråga,
kommer nemligen att taga ett eller annat år i anspråk, frukterna,
af den undervisning, som nu lemnas, komma derunder att visa sig
och enligt min tanke inverka på frågans afgörande. Jag anser derför,
att innan Riksdagen säger nej till detta förslag, det vore skäl
att få utredt genom förfrågan hos industri- och handtverksföreningar,
hos enskilde industriidkare samt styrelser för slöjdskolor och
dylika inrättningar, om något gagn kan anses uppstå af denna lagstiftning.

På denna grund och då lagutskottet icke anhållit om annat
än en utredning, tager jag mig friheten att yrka bifall.

Herr Fränekel: Det synes mig, att man står i stor tacksamhetsskuld
hos lagutskottet för det opartiska sätt, på det hvilket behandlat
denna fråga, då utskottet behagat till sig inkalla större delen
af industriidkarne inom Riksdagen för att höra deras åsigt om det
föreliggande förslaget. Det kan ju hända, när man är partisk i frågan
— och för min del är jag mot det föreliggande förslaget — att man
bedömer lagutskottets föreliggande betänkande på annat sätt än lagutskottet
sjelft gjort. Men jag hemställer till de herrar, som tagit
del af föreliggande betänkande, och då lagutskottet godhetsfullt lemnat
Riksdagen del af de olika åsigter, som yttrats i denna fråga
inom lagutskottet, om man tager del häraf och väger skälen som
anförts mot och för förslaget, om man icke då skall komma till
den åsigten, att de skäl, som anförts mot äro vida mera vägande
än de som anförts för. Å ena sidan hafva nemligen industriidkarne
förklarat, att tidpunkten ännu icke vore inne för utfärdande af en
lag om skydd för industriella mönster och modeller, men att en
sådan lag komme att på ett högst hämmande sätt verka på redan
existerande industrier. Det är odisputabelt att våra industrier äro
af den beskaffenheten, att de snarare måste understödjas, men deremot
icke få rubbas eller förlamas genom lagstiftningar, som kunna
verka hämmande på desamma. Det är odisputabelt, att våra ressurser
ännu äro så små, att vi måste för utveckling af vår industri
taga mönster och exempel från utlandets stora och utvecklade industrier
på samma område, då ressurserna deremot för åstadkommande
af dessa i utlandet äro så betydligt större och kunna kräfva sa
stora kostnader hos de enskilde industriidkarne, att jag vågar påstå,
att det skulle verka särdeles förlamande på vår industri, om ett
sådant förbud som det ifrågavarande nu infördes. Jag ber att få på -

Lördagen den 11 April. 19 >T:o 18.

peka, att deri ärade motionären sannolikt tänkt sig möjligheten att ifrågasatt
kunna åstadkomma skydd för våra mönster inom landet utan att skudd fSr in"
på samma gång utsträcka detta skydd till utländska mönster här i dustriella
landet. Men såsom redan påvisats, kan i följd af 1883 års konven- "ZoZC
tion angående skydd för den industriella eganderätten en sådan lag (Ports.)
icke utfärdas med mindre, än att man inrymmer samma rättighet
i detta fall åt utländingen. Hvad blir då följden häraf? Jo, att
utlandets fabrikanter måste inregistrera alla sina mönster och modeller
hos oss och på så sätt utestänga våra industriidkare från möjligheten
att uppträda på vår marknad med motsvarande ämnen.

Jag kan således icke finna annat, än att i det skick, hvari frågan
nu ligger, skulle genom det förslag, som nu föreligger, endast beredas
lättnader för utländska fabrikaters afsättande hos oss och eu
hämsko läggas pa vara egna industrier inom samma område.

Man har vidare sagt, att här föreligger att bereda rättvisa åt
dem, som konstruera mönster och modeller, och att mönster och
modeller böra fä samma skydd, som genom patentet meddelats andra
uppfinningar. Jag kan nämna, att jag i åtskilliga år deltagit i behandlingen
af förberedelserna till vår nu gällande patentlagstiftning,
som jag ju anser vara sa väl god som nyttig. Jag medgifver också,
att den tid nog en gång kommer, då våra mönsterritare komma så
långt, att de kunna förse vår industri med så exceptionella mönster,
att de kunna uppträda på den utländska marknaden. Då först tror
jag tiden kan vara inne att komma med förslag om eu så beskaffad
skrifvelse som den föreliggande.

Går jag nu öfver till frågans behandling inom Riksdagen, så
torde herrarne hafva sig bekant, att Kongl. Maj:t 1887 framlade
förslag till lag om skydd för mönster inom metallindustrien. Innan
detta förslag kom fram, hade Kongl. Maj:t, såsom synes af
1887 års riksdagshandlingar, låtit verkställa just den utredning,
som nu begäres. Kongl. Maj:t hade hört olika industriidkare och
fabriksföreningar, i hvad man de kunde vara intresserade af eu sådan
lag, som den komitén föreslagit. Denna utredning lemnade vid
handen, att Kongl. Maj:t ansåg det icke lämpligt att införa eu så
beskaffad lag för hela industrien, utan reducerade förslaget uteslutande
till metallindustrien. När denna fråga kom före i 1887 års
lagutskott, ansåg lagutskottet redan då lämpligt att höra metallindustriens
malsmän, huru vida de önskade eu så beskaffad lag. Inför
lagutskottet afgafs da precis som nu en högst bestämd protest
mot eu sa beskaffad lags införande, och på den grund afstyrkte
lagutskottet det föreliggande lagförslaget. Kan det vara af verkligt
behof pakalladt att fyra ar efter det utredning med anledning af
eu kongl. proposition blifvit gjord skrifva till Kongl. Maj:t och
begära en ny utredning? Jag kan för min del icke finna det, och
jag är öfvertygad, att om industriidkarne mera allmänt hördes,
skulle ^ de sannolikt i allmänhet afstyrka, att eu sådan lag komme
till stånd. Bästa beviset på att dessa åsigter äro rådande och göra

Nio 18. 20

Lördagen den 11 April.

Ifrågasatt
skydd för industriella

mönster och
modeller.
(Forts.)

sig gällande är, att vi nyss hört en ärad talare på elfsborgsbänken,
som sjelf är en stor fabriksegare, på det kraftigaste afstyrka förslaget,
och jag har enskildt förnummit från Norrköping, der det också
finnes stora industriella anläggningar, att man med ledsnad skulle
se en lag i föreslaget syfte.

Då jag således icke kan finna, att det på grund af enskild
motion, sedan lagutskottet så nyligen afstyrkt en kongl. proposition,
som endast delvis begärde hvad som nu i sin helhet begäres, kan
vara behöfligt att från Riksdagen nu aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning i en fråga, som för icke mer än
fyra år sedan blifvit utredd, ber jag att få instämma med dem, som
yrkat afslag å utskottets förslag.

Herr von Krusenst j er na: I olikhet med den föregående talaren
ber jag att få förorda den af lagutskottet föreslagna skrifvelsen.

De talare, som motsatt sig denna skrifvelse, synas mig hufvudsakligen
hafva sett frågan ur industriidkarnes synpunkt. Men det
fins äfven en annan klass, som kan hafva anspråk på att man tillgodoser
deras intressen, och det är mönsterritarnes, modellörernas.
Uppfinnarne hafva ju erhållit patentskydd, och oafsedt den siste talarens
yttrande kali jag icke finna annat, än att arbete och konstskicklighet
måste nedläggas, för att ett vackert mönster skall kunna
frambringas. Den, som "det gjort, bör hafva lika stor rätt som uppfinnaren
att med andras uteslutande sjelf få disponera öfver frukterna
af hvad han genom sitt arbete producerat. Detta kan icke
ske utan skydd, annars kan hvem som helst utan ersättning exploitera
alstren af hans arbete. Det är dock icke blott ur mönsterritarnes
synpunkt som nödigt är att något göres. Det har flere
gånger biifvit framhållet, att vill man skapa här i landet en inhemsk
konstindustri, så är mönsterskydd nödvändigt, ty näppeligen
kan man begära, att industriidkarne skola nedlägga kostnad för inköp
af mönster eller för att hos sig anställa skickliga ritare, om
de icke hafva trygghet för produkterna af deras arbete, utan hvem
som helst annan kan ulan ersättning och utan att han på något
sätt öfverträdt lagarne tillgodogöra sig ett mönster. Och är det
nu så, att man verkligen fortfarande behöfver, som det kallas, »låna»
från utlandet utan ersättning, gäller det väl endast sådana industrier,
såsom textilindustrien och dylikt, hvilka äro nödsakade att rätta sina
tillverkningar efter de ständiga modevexliugarne i utlandet. Men
hvarför gör man då icke som i utländska lagstiftningar? Man låter
der lagstiftningen icke omfatta alla slags industrier, utan håller sig
till sådana lifskraftiga industrier, som vunnit en säker ståndpunkt
på den inhemska marknaden. Det synes mig derför som en utredning
icke skulle skada, och det är icke heller något annat än en
utredning, som blifvit föreslaget.

Det förhåller sig icke så, som den andre talaren yttrade med
afseende på denna frågas behandling förra gången i riksdagen. Den

Lördagen den 11 April.

21 JJ:o 18.

hann icke komma till Riksdagens pröfning. Den hade blifvit af ifrågasatt
utskottet afstyrka men till följd af Riksdagens upplösning blef den shJdd for m''
aldrig behandlad. Att för öfrigt den utgång Kongl. Maj:ts proposition
vid 1887 års riksdag erhöll inom lagutskottet icke utgör nå- modeller.
got bevis för att icke sympatier för och behof af mönsterskydd (Forts.)
förefinnas inom vårt land, derför talar icke minst den omständigheten
att förslag härom nu framkommit, och icke blott den motion,
som nu föreligger till afgörande, utan äfven motioner i samma syfte,
väckta af 2:ne framstående industriidkare inom denna kammare,
ehuru de ännu icke blifvit pröfvade.

Då jag för min del icke kan se annat, än att saken skall vinna
på ytterligare utredning från regeringens sida, och då man efter eu
sådan utredning lättare skall vara i tillfälle att afgöra, huru vida
något bör i saken göras, får jag, herr talman, yrka bifall till lagutskottets
förslag

Herr Almgren, Oscar: Liksom den förste ärade talaren i
frågan ber jag att för min del få motsätta mig aflåtandet af någon
skrifvelse. Jag gör det på den grund, att om en skrifvelse skall aflåtas,
bör det ske under intryck af att dess innehåll står i öfverensstämmelse
med allmänt uttalade och hysta åsigter hos utöfvarne af den
industri eller de näringar, som af skrifvelsen beröras. Yi hafva
dock redan af föregående talare hört, att någon allmän önskan i
detta afseende icke förefinnes. Frågan har egentligen blifvit framdrifven
af mönsterritare och dessinatörer, såsom äfven framhållits af
den siste ärade talaren. Enligt min uppfattning föreställa sig dessa
mönsterritare och dessinatörer fördelarne, som skulle vinuas genom
en dylik lag, betydligt större än de i verkligheten skulle visa sig vara.

Jag är öfvertygad att, om eu sådan lag komme att införas i Sverige,
det blefve den tyska lagen, som toges till föredöme, såsom äfven 1878
års komité föreslog, så att en svensk lag till större eller mindre del
blefve eu öfversättning af den tyska. Men nu medgifva dess stadganden
ingalunda straff för annat än verklig efterapning eller en efterapning
med högst oväsentliga förändringar. Men dessa herrar ritare
föreställa sig, att genom registreringen de skulle erhålla monopol
på en viss genre eller viss stil inom konstindustrien. Någon utöfvare
af konstslöjd sysselsätter sig t. ex. med etsning af sköldar
eller andra föremål af stål, som han förser med slingor i fornnordisk
stil. Han tror då, att genom registreringen skall beredas honom
förmåner att mer eller mindre med andras uteslutande få behålla denna
industri för sig sjelf, men detta är ett väsentligt misstag. På samma
sätt finnes inom väfnadsindustrien en del folk, som sysselsätter sig
med tillverkningen af flossamattor och dylika väfnader med nationella
mönster och föreställer sig att, sedan man nu börjat tillverka
sådana väfnader äfven i Tyskland, all dylik tillverkning skulle, om
vi blott finge eu sådan lag, __som här är föreslagen, förhindras från
tillträde hit till Sverige. Äfven detta är ett misstag. Jag vill an -

Njo 18. 22

Lördagen den 11 April.

Ifrågasatt
skydd för industriella

mönster och
modeller.
(Forts.)

fora ett exempel ur min egen erfarenhet för att visa, huru litet ett
dylikt mönsterskydd skulle vara af betydelse, och på samma gång
besvara den fråga man skulle komma framställa till här närvarande
representanter för väfnadsindustrien: hvarför hafven I motsatt eder
en dylik lags införande? Hafven I icke sjelfva haft olägenheter genom
efterapningar af edra mönster? Jo, detta har nog händt. Det
har mer än eu gång inträffat, att en kund, som fått vänta på utförandet
af något särskildt omtyckt mönster, vändt sig till agenten
för någon utländsk firma, för att få detta mönster eftergjord^ och till
slut har det önskade fabrikatet äfven kommit från utlandet. Skadan
för den svenske tillverkaren har dock icke varit så särdeles stor, ty
då artikeln anländt, har det efterapade mönstrets bästa tid redan
varit förbi. Efterapningen hade i främsta rummet till påföljd att
mana mig till att frambringa ännu bättre och nyare mönster, och
sålunda erhöllo mina ritare och dessinatörer mera sysselsättning.
Hade deremot något af mina mönster varit registreradt, hade jag
troligen funnit med min fördel förenligt att fortfara med dess användande
så länge som möjligt, och mina ritare hade fått mindre
sysselsättning. För min del tror jag det icke skulle vara att befrämja
framåtskridandet inom ifrågavarande industrigren, om man
införde det skydd som nu föreslagits, och då jag är öfvertygad, att
förhållandena inom andra brancher af industrien äro ungefär jemförliga
med dem inom textilindustrien, så finner jag mig föranlåten
att biträda reservantens mening och yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: Sedan flera af industriens målsmän i denna
kammare nu haft tillfälle att yttra sig i denna ganska vigtiga fråga,
skall jag anhålla att få säga några ord till försvar för lagutskottets
hemställan.

I samma mån skråväsendet upphörde, gjorde sig, som bekant, gällande
behofvet af skydd för hvad man kallar den industriella eganderätten,
hvilken, såsom vi veta, äfven omfattar mönster och modeller
och i allmänhet fattadt innebär producentens rätt till hvad han producerar.
Det första land, som införde ett sådant skydd, var Frankrike,
då på begäran af sidenfabrikanterna i Lyon 1787 en kongl.
förordning om registrering utfärdades. I ingressen till beslutet härom
hette det: »Hans Maj:t kan icke annat än erkänna, att den öfverlägsenhet,
sidenmanufakturen inom hans rike uppnått, företrädesvis är
beroende deraf, att smakfulla mönster blifvit uppfunna och med noggrannhet
tillämpade, att den täflan, som hittills besjälat både mönsterritare
och fabrikanter, skulle upphöra, om de icke egde visshet
att få skörda frukten af sitt arbete, samt att det är denna visshet,
hvilken står i fullaste öfverensstämmelse med eganderättens begrepp,
som hittills uppehållit denna industri och åstadkommit dess höga anseende
i utlandet.» Jag kan icke annat än med den författare, ur
hvars lilla broschyr jag uppläst detta, till alla delar instämma, då

I

Lördagen den 11 April. 23

Ihan säger, att »mönsterskyddets både berättigande och gagn kan
icke bättre i få ord angifvas».'' Så småningom infördes sedan mön•sterskyddet
i flera andra stater i Europa, men derefter inträdde för
-en tid en reaktion deremot, till dess frågan under utställningen i
Wien 1873 blef föremål för en mycket grundlig behandling, hvilken
gjorde vändning i saken och åstadkom att, såsom vi veta, den
internationella föreningen till skydd för industriel eganderätt 1883
bildades i Paris, och denna förening blef också å Sveriges vägnar biträdd
den 26 Juni 1885. Efter detta är rättmätigheten af skydd
för mönster och modeller erkänd i nästan alla civiliserade länder,
och lagutskottet har väl derför obestridligen rätt, då utskottet i det
föredragna utlåtandet säger, att utskottet, i öfverensstämmelse med
hvad som uttalades af 1887 års lagutskott, anser att anspråket på
skydd för industriella mönster och modeller ingalunda saknar berättigande,
utan hvilar på en rigtig princip. Om det nu är så, att
skyddandet af egauderätten är en af samhällets allra förnämsta och
vigtigaste uppgifter, och då det verkligen finnes en eganderätt i
detta afseende, skulle man ju till och med kunna säga, att det är statens
skyldighet att skydda denna rätt, äfven om flere eller färre industrigrenar
deraf skulle lida skada. Så långt har dock lagutskottet
icke velat gå. Utskottet måste erkänna, att på ett område som detta
den enskildes intressen och anspråk måste i någon mån gifva vika
för hvad det stora helas väl fordrar. Och om det nu så förhåller
sig, att industrien i det stora hela skulle lida skada genom införandet
af mönsterskydd i vårt land, hvilket, såsom vi veta och flera talare
antydt, skulle medföra, att man icke längre finge utan inskränkning
begagna sig af utländska mönster och modeller, så får den
enskildes anspråk vika, ehuru jag måste för min del säga, att det
kännes ganska motbjudande, att staten skall vägra att tillgodose en
fullkomligt berättigad och principielt rigtig fordran på skydd, för
-att i stället skydda andras rätt att otillåtet begagna sig af utländska
mönster och modeller. Den hufvudsakliga invändningen mot
införandet af ifrågavarande skydd är redan af flera talare anförd,
nemligen, såsom äfven jag antydt, att om vi stifta en sådan lag,
•som nu blifvit ifrågasatt, medför detta, då vi biträdt den internationella
unionen, såsom följd, att vår industri icke längre finge begagna
•sig af utländska, inregistrerade mönster och modeller. Nu vill jag
i afseende på detta anmärka, att faran häraf icke är så stor, som
man föreställer sig. Såsom jag sagt, är det inga andra utländska
mönster än de, som blifvit registrerade, som icke få af svenska industriidkare
användas; alla andra få fortfarande saklöst nyttjas. Vidare
har man gjort mycken affär af att registreringen skulle medföra
kostnader, besvär och bråk, men detta kan ju lätt bemötas med
den erinran, att en lag angående registrering af mönster och modeller
icke kan innehålla, att man skall vara tvungen att göra registrering
i alla förekommande fall, utan det komme att helt och hållet
bero på hvar och en sjelf, om han vill göra det. A andra sidan

N:o 18.

Ifrågasatt
skydd, för industriella

mönster och
modeller.
(Forts.)

N:o 18. 24

Lördagen den 11 April.

k

Ifrågasatt
skydd för industriella

mönster och
modeller.
(Forts.)

bör man ihågkomma, att det är en omöjlighet att frammana en inhemsk
konstslöjd, med mindre detta skydd beredes åt mönsterritare
och modellörer, hvarförutan de omöjligt kunna räkna på någon godtgörelse
för sitt arbete. I detta afseende är hvad som inträffat i
Tyskland betecknande. Af den lilla broschyr, som jag håller i handen,
inhemtas, att redan år 1840 hade i Tyskland väckts förslag om
skydd för mönster och modeller, men som juristerna icke visste, huru
de skulle inrangera denna rätt i sitt förmögenhetsrättssystem, satte
de sig deremot, och det blef ej infördt förr än 1876. Emellertid
hade man varit mycket angelägen att uppmuntra konstindustrien,
samt inrättat förträffliga skolor för utbildning af mönsterritare och
modellörer; dessa togo utmärkta examina, och man hade de bästa
förhoppningar om ett önskadt resultat, men, ehuru tiden gick, fann
man icke ett spår af deras verksamhet. Man visste icke ens hvar
de funnos. Då företogs eu närmare undersökning, och det visade sig,
att af desse konstnärligt utbildade mönstertecknare de fleste funnos i
Frankrike, der de åtnjöto skydd. Således hade Tyskland uppfostrat demönsterritare,
af hvilka Frankrike begagnade sig. Detta åstadkom
emellertid en vändning i saken, och då blef mönsterskyddet infördt.

Hvad nu utskottets hemställan beträffar, får jag säga, och det
tror jag kammaren äfven vet, att jag icke bör till dem, som i
oträngdt mål vilja besvära Kongl. Maj:t med skrifvelser, men då en
i näringslifvet så djupt ingripande fråga som denna väckts inom
Riksdagen, anser jag, att Riksdagen icke bör underlåta att uttala,
sin mening. Jag kan för öfrigt icke finna, hvarför de, som tro att
införandet af mönsterskydd vore skadligt för industriens behof, motsätta
sig detta lagutskottets förslag. År det så, att mönsterskyddet
är skadligt, och att åsigten derom är allmän bland industriidkarne,
komma ju desses målsmän, som af Kongl. Maj:t blifva hörde, att uttala
den meningen, och får Kongl. Maj:t allmänt ett sådant svar,
blir naturligtvis icke någon lag utfärdad. Men är det så, att en utredning
gifver vid handen, att eu lag vore behöflig och till gagn
för industrien, samt att den skulle verka till uppblomstring af konstslöjden,
så förmodar jag, att äfven de talare, som i dag yttrat sig
mot en sådan lag, icke skulle vilja motsätta sig dess antagande. På
grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka bifall till lagutskottetsföreliggande
hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare på afslag derå;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 7 och 8 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 29, i anledning af Kongl.

Lördagen den 11 April.

25 Nso 18.

Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af
104, 106 och 113 §§ konkurslagen den 18 september 1862, biföll
kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 7 Om tillf allé för
och 8 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning afmin(lre bemedväckt
motion om skrifvelse till Kong!. Magt med begäran om” ut- "“/bruk
redning angående möjligheten att bereda tillfälle för mindre bemed- J°T ’
lade att bilda egna jordbruk.

Herr vice talmannen: Utskottets förslag är af följande lydelse:
»det Riksdagen ville hos Kong], Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes la,a utreda, huruvida icke genom statsmagternas försorg
tillfälle krnde beredas för obemedlade och mindre bemedlade
att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom
landet ännu befhtliga stora odlingsbara utmarker.» Och ser jag på
utskottets motivering, säges i sista stycket på sjunde sidan, att »enligt
utskottets förmening förslagets största betydelse för det allmänna,
likasom det kraftigaste medlet för dess lösning, vore att söka
i sådana åtgärder, som påskynda kolonisationen i öfra Norrland, särskildt
i Norrboten, efter en förut uppgjord plan», och längre upp i
motiveringen htter det: »särskildt torde förslaget lämpa sig för
Norrlands skog&ygder, hvarest kronojord med odlingslägenheter i
öfverflöd förefinres och hvarest en påskyndad kolonisation vore för
staten ur alla syipunkter högeligen önskvärd.» Utskottet har således
afsett dels ågärder för kolonisationen af Norrland och dels åtgärder
gående u på upplåtelse af kronojord. Då statsutskottet nu
till behandling örehafver åtskilliga frågor, som mer eller mindre
sammanhänga råd detta förslag, nemligen dels Kongl. Maj:ts proposition
n:o 50 un upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparker i
Norrland, vidare en motion, väckt i Första Kammaren af herr Widmark
om anslag till befrämjande af odlingsföretag i de norrländska
lappmarkerna sant vidare eu motion, väckt i Andra Kammaren af
herr N. Persson i Vadensjö, om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om afsöndring afjord från kronans domäner för upplåtande till tomtplatser
m. m. å enskilde personer, och möjligen innan riksdagens
slut framställning* kunna göras, som beröra dessa frågor, synes det
mig, för att Rikdagen skall på en gång kunna öfverskåda dessa frågor,
nödvändigt tt detta betänkande icke nu afgöres af kammaren,
utan behandlas frat i sammanhang med de öfriga förslagen, som behandla
likartade mnen. Det är på denna grund som jag tager mig
friheten föreslå, tt kammaren behagade till utskottet återremittera
detta utlåtande, på det kammaren må blifva i tillfälle att, sedan
statsutskottet inommit med sina förslag, behandla frågan i hela
dess utsträckning; och på en gång bedöma alla förslag som i denna

N:o 18. 26

Lördagen den 11 April.

Om tillfälle för
mindre bemedlade
att bilda
egna jordbruk.

(Lorta.)

rigtning blifvit gjorda. Jag tror denna synpunkt vara rigtig och
yrkar af sådan orsak återremiss.

Herr Ta mm, Hugo: Då denna fråga särskilt intresserar mig,
och talrika motioner i ämnet framkommit, må det tillåtas mig att,
äfven under förutsättning att kammaren bifaller yrkandet om återremiss,
yttra några ord.

Utskottet har här stödt sitt förslag om en skrifvelse på att »de
af motionären angifna förslagen, hvilka åsyfta att åt-så stor del som
möjligt af landets lösa befolkning bereda egna hem och mindre jordbrukslägenheter,
synas innefatta det må hända verrsammaste medlet
bland dem, som böra komma till användning för frågans lösning».
Denna motion har framlemnats af den, så vidt jag kunnat finna,
produktivaste arbetaren inom kammaren i att frambära motioner till
densamma. Denna motion är framkommen alldelts som en af dessa
små kuttrar, som sticka ut, när det blåser förlig råd, utan full beräkning
om målet, dit styrmannen vill. Jag tror, stt ett.förslag som
detta icke blott bör vara framdrifvet af god vilja och ett välment
uppsåt, utan äfven styrkt af sund beräkning och en klar uppfattning.
Det innebär en viss risk för den, som uppträder not dessa s. k. populära
förslag, och jag kommer kanske att af motionären räknas till
dessa »flera, som ega mycket af denna verldens gorå och frukta tillväxten
af de sjelfegande allmogemännens antal, erredan dessa skulle
komma att i en framtid kringskära deras företräde rättigheter». Sådana
tendenser och uttryck saknas icke i motionei och jag kan för
min del icke annat än uttrycka min ledsnad, i fal motionären, som
så många år vistats i denna kammare, här hemåt stoffet till sin
öfvertygelse i detta fall och till denna agitation, om jag skulle vilja
kalla en agitation uppåt från hans ståndpunkt, äå mycket mindre
begriplig, som han skarpt uttalar sig mot arbetanagitationen, hvilken
till sin natur är lika med hans, ehuru utgåoade från en lägre
nivå. Motionen har äfven enligt min uppfattning det felet, att den
sammanblandar många frågor utan att reda desanma. Den rör sig
om att bereda den lösa arbetarebefolkningen fast ‘ganderätt till små
jordbruk, den berör den stora och vigtiga fråga, huru vida stora
eller små jordbruk äro nationalekonomiskt bäst för ett land, och den
går in på kolonisationen af ödemarkerna. Den fasta stora frågan,
den om att skaffa bonings- och odlingsplatser åt ordbruksarbetarne,
har legat mig synnerligen på sinnet, och det ha: varit med så mycket
större ledsnad, som jag iakttagit, huru motonären, sedan han
uttalat sina sympatier för saken, alldeles tappar lort detta mål och
sedermera koncentrerar sin uppfattning af frågani »åstadkommandet
af några tusen nya sjelfegande bönder, hvilkas börda statsmagterna i
händelse af hårda år skulle vara i stånd att i börjanför tillfället lätta».
På sid. 22 förekommer vidare, att »för att upplåis åt personer, som
antingen icke förut ega några hemman eller endst mycket små sådana,
skola kronodomänerna delas, större enskila egendomar in -

Lördagen den 11 April.

27 N:o 18.

köpas och sönderdelas, ja, presterskapets boställen undergå samma Om tillfälle för
behandling, och presterna få »till sitt sannskyldiga bästa» behållamindre bemed»boställshus,
trädgård och möjligen husbehofsskog». Dessa sina ut-^j jordbruk
talade åsigter söker motionären styrka med siffror. Han framhåller (Forts)
i detta fall, att »stora gods komma i alla tider att finnas. Men icke
kan jag finna att landet skulle lida någon skada, derest deras storlek
och antal åtminstone icke tilltoge». I det hänseendet vet jag icke,
hvarpå motionären stöder sig. Han säger visserligen, att antagligen
utgjorde 1855 antalet egendomar med öfver 200 tunnland inegor 2,088,
hvilket 1880 skulle hafva vuxit till 2,557, men jag kommer för min
del med siffror, hemtade från statistiska byråns tabeller, till ett annat
resultat. 1866 funnos 2,893 egendomar med öfver 200 tunnland.

1877 hade antalet fallit till 2,807, och det föll sedan ytterligare 1881
till 2,447 och 1888 till 2,185. På samma sätt, ehuru i mycket
starkare skala, folio under samma tid dessa små egendomar under
4 tunnlands areal. Det finnes blott en klass af egendomar, som
konstant stigit, och det är den klass, som motionären afser att ytterligare
föröka, nemligen egendomarne med från 4 till 40 tunnland.
Dessa hafva under tiden från 1866 till 1888 stigit i antal
från 122,522 till 176,963. De på 40 till 200 tunnland visa under
samma tid en tillväxt från 22,845 till 23,392. Nu söker vidare
motionären ett annat stöd, nemligen i hvad han kallar den utrikes
lagstiftningen. Han citerar Englands exempel i dess förhållande till
Irland. Jag tror detta är ett misstag; så vidt jag känner till, består
detta förfaringssätt i genomförandet af en plan, som man måste
erkänna är praktiskt utför bar, och den går ut på att genom inköp
af jorden förvandla redan existerande arrendatorer af små egendomar
till sjelfegande. Men den går icke ut på att stycka sönder större
egendomar i små lotter, för hvilka man sedan skall söka köpare.

Dessutom citerar motionären Rumäniens agrariska lagstiftning, och
jag kan icke annat än framställa en förfrågan, hvad denna innehåller,
då den för mig är obekant och såsom synes äfven för utskottet,
då detta icke har åberopat den rumäniska lagstiftningen. Till
sist kan jag fullkomligt instämma med motionären, då han som allmän
sats uttalar, att »det är bättre att om ock endast af omtanke
för eget väl genom medgifvanden stärka statsbyggnaden, än att genom
egennyttigt tillbakahållande få se magten flyttad, och sålunda
undvika de strider, som de civiliserade staterna kanske härnäst få
att utkämpa, nemligen striderna inom dem sjelfva». Under instämmande
i denna motionärens önskan vill jag nu lemna motionen för
att öfvergå till sjelfva sakförhållandet.

Jag kan omöjligen tro, att utskottet verkligen menat hvad det
sagt, då det förklarat sig instämma i förslaget att på detta sätt lösa
frågan. År det verkligen utskottets önskan, att alla .större egendomar
böra slopas, att de skola sönderdelas i små? Är det verkligen
ens skäl att arbeta i en sådan rigtning? Jag hemställer för
öfrigt, om det icke är just de stora egendomsinnehafvarne, som vi

Jf:o 18. 28

Lördagen den 11 April.

Om tillfälle för hafva att tacka för jordbrukets utveckling, för förbättringarne i
mindre bemed- kreatursstammen, för införande af lämpligare redskap och för eu
lade att bilda]fuj[ur_ ja„ tror att det bästa är, såsom eu högt ärad leda(Forts)
mot a* denna dammare skref i en gradualdisputation om det stora
och det lilla jordbruket, att det land är lyckligast, der både stora
och små egendomar finnas vid sidan af hvarandra; den ena stöder
den andra, och detta är det lyckligaste i socialt och ekonomiskt afseende.

Vidare kan det ej nekas, att det varit önskligt, att utskottet,
när det citerat lagstiftningsåtgärder, som vidtagits i andra länder,
icke omedelbart tillagt, att det saknat tillfälle att förskaffa sig närmare
kännedom om desamma. Vill man taga stöd af hvad som
åtgjorts i andra länder, är det väl skäl att derom söka få närmare
kännedom; eljest torde det varit bäst att utskottet icke nämnt något
alls om dessa åtgärder i andra länder, i synnerhet som det varit af
väsentlig vigt för frågans bedömande att veta i hvad rigtning de
gått. Så vidt jag känner, gå dessa åtgärder i en helt annan rigtning
än den, som utskottet förordat. Och jag vill göra den frågan,
huru vida de syfta att befästa redan bestående ekonomiska förhållanden,
såsom fallet är i Irland, eller att upplösa de bestående och
skapa nya.

Staten kan, så vidt jag förstår, på två sätt befordra möjlighet
för den, som vill skaffa sig egen torfva, dels genom att på lagstiftningsväg
undanrödja befintliga hinder härför, dels genom direkt subvention.
Det är ett sådant försök, som här föreligger, och det är
med afseende derpå, som jag velat uttala några varnande ord, att
man ej må löpa för långt. Man framkallar så lätt öfverdrifna förhoppningar
hos den ena och svikna hos den andra, och man kan,
när man sträfvar efter att göra det allra bästa, skapa mera elände
än man i första ögonblicket tror. Man måste alltid söka göra klart
för sig, hvad frågan verkligen gäller; utskottets och motionens titel
angifva, att här gäller det tydligen de ohemedlade och de mindre
bemedlade, d. v. s. sådana, som endast hafva sin arbetskraft att
stödja sig vid och hjelpa sig fram med och sålunda i hög grad behöfva
tillfällen till ekonomiska biförtjenster. Första vilkoret, om
man vill upplåta jordbruk åt sådana personer, är derför att man
icke skapar lägenheter åt dem hvar som helst, utan att man ser
till, att de lägenheter, som tilldelas dem, äro belägna på sådana
ställen, der det är möjligt att åstadkomma tillfällen till biförtjenster.
Skapar man för många små jordegare på en trakt, der arbetsförtjensten
är liten, skapar man det elände, att konkurrensen bland de
många drifver ned dem alla till allt för svaga existensförhållanden.
En anordning, sådan som utskottet förordat, måste enligt min åsigt
växa ut organiskt och får icke forceras.

Vidare måste man besinna hvad det vill säga att på oodlade
marker skicka ut personer, som äro uti nu ifrågavarande kategori.
Man måste besinna, att de skola skaffa inventarier, bygga hus och

Lördagen den 11 April.

29 N:o 18.

uppodla jorden samt dessutom lefva under tiden; och hvaraf skola Om tillfälle för
de väl lefva, om de icke hafva tillfällen till arbetsförtjenst. Förmindre hemed ••

o ’ l i * n i i •• i i i i o r>.» • it ti i

oirigt veta vi alla, hur pass lätt det gar för sig att förvandla ooa- . ,, 7

lade mossar till odlad jord. (Forts y

I sjelfva verket gäller det för arbetarens existens i främsta rummet
att uppdrifva industrierna, jordbruksindustrien, jernhandteringen eller
hvarje annan, som kan i sitt arbete använda en främmande. Den som
sköter dessa industrier, så att det går väl, som drifver fram dem, är den,
som bereder möjlighet för arbetarne att få arbete och väl betaldt derför.
Får eu arbetare detta, vare sig i Norrland eller hvar som helst
eljest, blir hans sträfvan att komma till ett eget bo, och det är för
en, som på sådant vis erhållit egen torfva med bibehållen arbetsförtjenst
eller på besparad penning, som det går bäst, och det är
till och med endast på detta sätt man kan lyckas nå målet. Att,
såsom här tyckes vara meningen, forcera fram detsamma, anser jag
vara farligt, och för att öfvertyga sig härom behöfver man blott se
tillbaka på de många försök i sådant syfte, som gjorts såväl i vårt
land som annorstädes. De hafva misslyckats eller ledt till resultat
i helt annan rigtning än den afsedda, såsom nybyggena i Norrland;
skogen å dessa nybyggen, som varit värd att tillvaratagas, köttstyckena,
har gått till sågverksegarne, och det öfriga är sedan föga värdt.

På grund af hvad jag anfört skulle jag egentligen komma till
att yrka afslag å utskottets hemställan, och jag borde göra det så
mycket hellre som jag icke tycker om, att man skickar skrivelser
till Kongl. Maj:t, hvilka endast uttrycka allmänna önskningar, utan
att vare sig motionär eller utskott kunnat framhålla precis i hvad
rigtning eller på hvilken väg man önskar att Kongl. Maj:t skall
utarbeta förslag. Men jag kan gå in på att man på lagstiftningens
väg kan på detta område vidtaga åtskilliga åtgärder, ledande till
något resultat. Vi lefva, menskligt att döma, i en period, der det
ser ut, som om alla skyldigheter, som hittills ansetts åligga jordbruket,
skulle aflyftas derifrån och läggas på andra. Jag är öfvertygad,
att häraf måste följa en ändring i många af jordbrukets privilegier,
så att jordbruksfastighet kommer att behandlas såsom all
annan egendom. Det är mycket antagligt, att under sådana förhållanden
det slutligen, sedan allt annat som hittills gält med afseende
å jordegendom ändrats, kominer att blifva lika lätt att sälja
och stycka sådan egendom som hvarje annan.

Jag kan således vara med om eu skrifvelse i ämnet, men jag
har velat uttala hvad jag deri tänker, emedan jag tror, att man
måste vara mycket försigtig, innan man skrider till forcerade åtgärder,
detta ej blott derför, att* statens egendom riskeras, utan äfven,
enär man ofta kan i bästa välmening skapa stora svårigheter
just för dem, som man velat hjelpa. Då nu emellertid grefve Sparre
yrkat återremiss, på det att alla med denna förbundna frågor måtte
i ett sammanhang behandlas, har jag ej heller något att invända
mot detta förslag, utan ber att få deri instämma.

N:o 18. 30

Lördagen den 11 April.

Om tillf alu för Herr Berg, Lars: Då återremiss blifvit yrkad, anser jag mig

mindre bemed- p| grunci af (je skal, som derför uttalats, icke böra motsätta mig
e na "ordbruk detta yrkande, utan instämmer deruti, på samma gång jag likväl
(Forts) ''framhålla den sanningen, att den föreliggande frågan åsyftar
andra samhällslager och omfattar andra landsdelar, annan mark, än
som i den kongl. propositionen afses, samt att en återremiss icke
torde kunna medföra några större förändringar i utskottets utlåtande,
utan endast föranleda uppskof, så att frågan kan förekomma
samtidigt med behandlingen af den kongl. propositionen. Ur denna
synpunkt och i detta syfte instämmer jag i yrkandet om återremiss.

Då jag så gör, bör jag kanske icke nu ingå i bemötande af
hvad den siste ärade talaren anförde rörande sjelfva frågan. Mot
några af hans uttalanden, som direkt rigtades mot utskottet och
voro lika skarpa som origtiga, vill jag dock straxt inlägga min
gensaga. Han yttrade sålunda bland annat, att utskottet instämt i
motionärens allmänna och väl obestämda resonnement om stora och
små jordegendomars inköpande och uppdelning, men detta är icke
fallet. Utskottet har icke instämt i dessa yttranden, utan endast
förklarat sig dela syftemålet med motionärens framställning, men
med uttryckligt afstyrkande af egendomars inköp och sönderdelning.
Motionen i dess helhet har alltså icke nu utgjort föremål för utskottets
tillstyrkan, och utskottet bör sålunda åtminstone icke skyllas
för hvad motionen innehåller. Jag har derför velat rätta detta.

Likaså förebrådde samme talare utskottet derför, att det anmärkt,
det denna fråga vore föremål för behandling i flera utländska
representationer, särskilt under innevarande år, utan att utskottet
redogjort för denna behandling. Detta är likväl att fordra för mycket,
då frågans behandling i vissa af de åsyftade utländska representationerna
ännu icke afslutats. Utskottet har endast anfört dessa
upplysningar för att visa, att frågan behöfver mångsidig utredning
och sannolikt icke kan utredas utan att den öfverlemnas till en komité.

Den siste talaren yttrade äfven, att i motionen förekomme åtskilliga
mindre lämpliga uttryck, som han klassificerade såsom en
agitation uppåt, hvilken vore obefogad och olämplig. Ehuru jag nu
i två år behandlat denna fråga, har det icke lyckats mig att upptäcka
någon sådan agitatorisk afsigt i motionen och kan således icke
förklara, huru denne talare kunnat finna deri något ondt syfte. Att
motionen måhända är väl vidlyftig och mångtydig är sant, men
frågan är så äfven, och utskottet har derför velat affatta sitt förslag
så, att det blefve liksom en tillräckligt vid hatt, under hvilken
allas hufvuden kunde rymmas, äfven den siste talarens. Vare
sig man vill slå sig på systemet med Havelotter, såsom i Danmark,
eller hemstadssystem eller kolonisation i Norrbotten, vare sig man vill
skapa stor- eller småbönder, eller bereda tillfälle för industriens arbetare
att få egna jordlotter, så behöfver denna fråga utredas, och i
den form utskottet föreslagit bör hvars och ens älsklingsidé kunna
komma i tillfälle att utredas och sättas i verket.

Lördagen den 11 April.

31 N:o 18.

Herr Widmark: Då här nämnts, att nvbyggesväsendet i Norrland
vore förfeladt och endast ledt dertill, att nybyggena kommit
under sågverken, som försummat sjelfva jordbruket, så måste jag
deremot protestera i hvad angår Gefleborgs län. Der finnas hela
stora bygder och socknar, der det bor en välmående och burgen jordbrukareklass,
såsom exempel Ofvanåkers kronoallmänning och Loos
pastorat, der allt tillkommit genom nybyggen; likaså är förhållandet
med stora delar af Hassela socken, som eger utmärkta possessioner.
Äfven om åtskilliga af dessa nybyggen kommit i sågverksegarnes
händer, så hafva dessas bemödanden åtminstone i denna landsdel icke
varit endast att afverka skogen, utan äfven att se till att jordbruket
gått framåt. Det är dessa förhållanden jag velat omnämna
i hvad Gefleborgs län angår. Det är icke så mörkt härmed, som
talaren nyss förklarade.

Hvad sjelfva frågan nu beträffar, så kan jag icke motsätta mig
återremiss, då ändamålet dermed är att få den föreliggande frågan
i sin helhet samtidigt behandlad.

Herr Söderberg: Att jag så hardt skulle blifva bemött af
den person, som jag alltid så högt aktat, hade jag icke väntat mig.
Han klandrade min åtgärd mycket mer än den må hända förtjenade.
Våra sympatier gå icke i samma rigtning. Hans syftemål är att
bilda jordbruksarbetare eller s. k. jordbruksslafvar. Mitt syftemål
åter är att bilda sjelfständiga hemmansegare. Det är det, som gör
skilnaden. Jag trodde verkligen, att den man, som eger tusentals
tunnland odlad och ouppodlad jord, skulle vara den förste att instämma
i min motion.

Jag har icke något vidare att tillägga, och då det framstälts
yrkande om återremiss, instämmer jag deruti.

Herr Cavalli: Den andra talaren i ordningen har behandlat
den motion, som här föreligger, så, att han dragit ett skimmer af
löje öfver både motionären och motionen.

För min del betvifla!’ jag, att det kan vara klokt att på sådant
sätt behandla vare sig en fråga så behjertansvärd som denna eller
motionären, hvilkens välvilliga afsigt väl ingen kan misskänna, och''
jag har derför icke velat underlåta att uttala den förhoppning, att
motionärens afsigt må få gälla hvad den förtjenar, äfven om motionären
hvarken i affattningen af motionen eller i försvaret af densamma
ådagalagt så lysande gåfvor, som blifvit hans stränge kritiker
beskärda.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu förevarande utlåtande endast yrkats, att detsamma
skulle visas åter till utskottet.

Om tillfälle för
mindre bemedlade
att bilda
egna jordbruk.

(Forts.)

N:0 18. 32

Lördagen den 11 April.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående särskild föryttring af lägenheter från kronoegendomar,
som försäljas;

2:o) angående tillägg till 7 § i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 5 september 1890;

3:o) angående försäljning till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag
af ett område af Engelholms vestra kronoplantering i Kristianstads
län; samt

4:o) angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om
uppförande vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af eu
vårdanstalt för sinnessjuke.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 7 och 8 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden för elg,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält;

och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Vid föredragning af konstitutionsutskottet den 8 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring
af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen, biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

* Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen angående
särskild föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen angående
tillägg till 7 § i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den
5 september 1890.

Lördagen den 11 April.

33 Ji:o 18.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, under sammanträdet aflemnade nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) angående försäljning till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag
af ett område af Engelholms vestra kronoplantering i Kristianstads
län; och

2:o) angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om
uppförande vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en
vårdanstalt för sinnessjuke.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Eslöfs köping af en del af militiebostället s/8 mantal
Eslöf n:o 13 samt 2/3 mantal Eslöf n:is 15 och 17 i Vestra Sallerups
socken af Malmöhus län;

n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Torp Södre i Elfsborgs
län;

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Mariefred af viss Gripsholms kungsladugård tillhörig
mark; samt

n:o 40, i anledning af väckta förslag dels om statsbidrag till
enskilda jernvägsanläggningar och dels om nedsättning af räntan å
de till dylika jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af statsmedel
;

bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande
af förslag till inrättande af en frilagersinstitution, dels ock
om utredning af frågan om inrättande af eu svensk frihamn vid
Öresund; äfvensom

bankoutskottets memorial n:o 9, med förslag till omröstningsproposition
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om bankovinstens användande.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, brukspatronen
W. Tham, på Husqvarna, sedan flere år lider af kronisk njurinflammation
(Nephritis chronica); att denna sjukdom nu blifvit förvärrad
under inflytelsen af en för det närvarande i Jönköping och
trakten deromkring forskande influensaepidemi af stor betydenhet;
och att han ej utan fara för än ytterligare försämring kan för
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 18. 3

34

Lördagen den 11 April.

närmsta tiden företaga någon resa till Stockholm, varder härmed,
enligt begäran, under edlig förpligtelse intygadt. Jönköping den 9
april 1891.

M. Malmberg,
förste provinsialläkare.

Justerades åtta protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1.2 8 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Måndagen den 13 April.

35 N:o 18.

Måndagen den 13 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga; och
n:o 7, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 11 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 5—7, statsutskottets utlåtanden
n:is 37—40 och bevillningsutskottets betänkande n:o 5.

Vid föredragning af bankoutskottets den 11 innevarande april
bordlagda memorial n:o 9, med förslag till omröstningsproposition
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om bankovinstens
användande, godkändes den föreslagna omröstningspropositionen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Riksdagens andra särskilda utskotts den 11 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 1.

Herr Annerstedt: I öfverensstämmelse med den framställning,
som af det andra särskilda utskottets ordförande göres i Andra Kammaren,
får jag hemställa, att andra särskilda utskottets utlåtande
n:o 1 måtte uppföras främst bland de två gånger bordlagda ärendena
pa föredragningslistan till kammarens sammanträde nästkommande
lördag.

Denna hemställan bifölls.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Från
bevillningsutskottet har blifvit utdeladt dess betänkande n:o 5, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande af
förslag till inrättande af en frilagersinstitution, dels ock utredning
af frågan om svensk frihamn vid Öresund. Jag finner nu här, att

N:o 18. 36

Måndagen den 13 April.

detta betänkande kommer sist på föredragningslistan; men jag bar
inom bevillningsutskottet lofvat fästa uppmärksamheten på, att genom
en allt för skyndsam expedition från sekreteraren har betänkandet
blifvit tryckt, utan att oss lemnats tillfälle få afgifva motiverad
reservation. I dag har emellertid utskottet beslutit att låta en sådan
reservation få såsom ett eftertryck lemnas in till kamrarne, men den
torde ej förrän nästa onsdag komma till herrarnes kännedom. Jag
vill fästa uppmärksamheten på, att den i ämnet afgifna motionen är
af ganska omfattande beskaffenhet, hvarför jag velat nämna detta,
för att herrarne måtte taga den i öfvervägande, när den kommer.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr häradshöfding
F. Garlborg lider af en utbredd catarrh i luftrören (bronchitis
acuta), hvarigenom det är omöjligt för honom att ännu på åtminstone
14 dagar bevista Riksdagens förhandlingar, intygas härmed på
heder och samvete.

Kragenäs den 10 april 1891.

A. Belfrage,
provinsialläkare.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 3 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjernå.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKBRIBT, 1891.