RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Första Kammaren. N:o 17.

Lördagen den 4 april.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg, så lydande:

Att häradshöfding F. D. Carlborg, som besväras af eu lindrigare
lungkatarr, i följd häraf är hindrad att afresa till Stockolm,
intygas.

Strömstad den 1 april 1891.

Oslc. Johanson
Stadsläkare.

Föredrogs å nyo bankoutskottets den 2 och 3 i denna månad l^^Lnkm
bordlagda utlåtande n.o 7, i anledning af motion om rätt för
riksbankens afdelningskontor i Jönköping att köpa och sälja köpa^och^emja
utländska vexlar. utländska vext™.

Herr Söderberg: På grund deraf, att jag såsom suppleant
deltagit i styrelsen vid riksbankens afdelningskontor i Jönköping,
har jag både sett och erfarit, att detta kontor icke kan uppfylla
hvad med detsamma varit afsedt, med mindre än att det får
större frihet att gå allmänheten till banda i dess penningetransaktioner.
Bankoutskottet har heller icke gifvit tillräckliga skäl
för afslag på motionen, hvarför jag fortfarande får yrka bifall
till densamma och afslag å utskottets betänkande. I motiveringen
till min motion bar jag utförligare sagt, hvad jag nu icke precis
vill eller kan för tillfället upprepa, men yrkar fortfarande afslag
på utskottets betänkande och bifall till motionen.

Herr Samzelius: Då motionären icke anfört några skäl
för bifall till motionen, behöfver jag icke vara mångordig.

Han yttrade, att utskottet icke gifvit tillfyllestgörande skäl
för sitt afstyrkande af motionen. Mig synas desamma vara fullkomligt
uttömmande; och i fall de icke vore det, tycker jag, att
han nu borde försöka vederlägga dem, men det har han icke
gjort. Jag vill derför icke förlänga diskussionen, utan endast
yrka bifall till utskottets förslag.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 17.

N:o 17. 2

Lördagen den 4 April.

Ang. bankovinstens
användande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats
dels bifall till hvad utskottet deri hemstält dels ock, af herr
Söderberg, bifall till hans i ämnet väckta motion.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 2 och 3 innevarande månad bordlagda memorial
n:o 8, i fråga om användande af riksbankens vinst för år 1890.

1 punkten.

Herr Sandberg: Det kan väl icke bestridas, att princi palerna

för så väl svenska statsverket som Sveriges riksbank utgöras
af svenska folket. När så är och då riksbanken för närvarande icke
har det minsta- behof af någon del af bankovinsten för förra året,
och det för öfrigt är eu känd sak, att af de medel, som reserveras
af årsvinsten i riksbanken, icke kan åstadkommas större inkomst
än högst två procent, och då man på grund af de stora anslag,
som dels redan blifvit beviljade och dels under den återstående
delen af Riksdagen antagligen komma att beviljas, kan taga för
gifvet, att det beklagligtvis blir nödvändigt att under innevarande
år ytterligare öka landets redan allt för stora utländska skuld, och
då slutligen upplåning för närvarande säkerligen icke kan åstadkommas
för lägre ränta än 33A å 4 procent, kan det omöjligt
vara ekonomiskt klokt att behålla en del af bankovinsten, för
hvilken man icke har mer än två procent, och upplåna penningar
för dubbel ränta. Derför tog jag mig friheten att inom utskottet
yrka, att för denna gång hela bankovinsten skulle öfverlemnas
till statsverket, och samma yrkande anser jag mig äfven böra i
kammaren framställa, ehuru jag medgifver, att det kan vara politiskt
klokt att nöja sig med det förslag, som bankoutskottet frarnstält.
Jag ansåg det derför icke nödvändigt, att jag reserverade
mig mot utskottets beslut. Särskilt fann jag det vara alldeles
omöjligt att öfvertyga utskottsledamöterna från Andra Kammaren
om de sanningar, jag tagit mig friheten att här uttala.

Herr Samzelius: Jag vill ingalunda bestrida rigtigheten

af hvad den föregående talaren yttrat. Men då något förslag
icke föreligger om öfverlemnande af hela bankovinsten för statsverkets
ändamål, så, oaktadt jag i likhet med honom verkligen
anser det icke vara med god hushållning förenligt att ackumulera
för mycket medel i riksbanken, tror jag icke det kan vara skäl

Lördagen den 4 April.

3 N:o 17.

att drifva frågan till gemensam votering och söka åstadkomma, A*s- bante°-att alltsammans öfverlemnas till statsverket. ”vändande1''

Jag ber att få tillägga, att hans påstående att vi endast få (Forte.)
beräkna två procent på de medel, som till riksbanken öfverlemnas,
till och med synes mig tvifvelaktigt, ty jag erinrar mig, att det
finnes vissa afdelningskontor, som gifva mindre. Ett avdelningskontor
gifver t. ex. icke mer än 95/ioo procent på de medel, som
till detsamma öfverlemnats såsom rörelsekapital. Det har under
de sista 15 åren med undantag af 2 år häfdats den regeln, att
bankovinsten skulle fördelas så, att ungefär hälften skulle bibehållas
åt riksbanken och hälften öfverlemnas till statsverket.

Mig synes skäligt att bibehålla den seden, och derför yrkar jag
bifall till utskottets förevarande förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats, dels att hvad
utskottet deri hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Sandberg,
att riksbankens vinst för nästlidna år skulle i sin helhet till
statsverket öfverlemnas.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

2 pimsten.

Utskottets förslag bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 sistlidne mars och den ifrågasatt än~
2 innevarande april bordlagda utlåtande n;o 23, i anledning af skiflesstadgn n
vackt motion om ändrad lydelse af 117 § i skiftesstadgan den
9 november 1866.

Herr Annerstedt: I fråga om domstolsorganisationen är
det en af ålder allmänt erkänd grundsats, att domare böra vara
oafsättliga, och att de icke heller böra väljas på vissa år och
underkastas omval efter denna tids utgång. Erfarenheten visar
ock, att öfverträdande af denna grundsats städse medfört större
eller mindre olägenheter. Sådant oaktadt har lagutskottet föreslagit,
att grundsatsen skulle öfvergifvas i fråga om ledamöterna
i egodelningsrätt. Det är nemligen att märka, att ledamöterna i
egodelningsrätt äro verkliga domare, som hafva samma rösträtt
som egodelningsrättens ordförande och äro underkastade samma
ansvar som han.

Redan tre gånger förut hafva förslag blifvit inom Riksdagen
väckta att i fråga om egodelningsrätten öfvergifva denna grundsats,
men Första Kammaren har städse så väl 1882 som 1883 och

No 17. 4

Lördagen den 4 April.

Ifrågasatt ändring
af 117 j
skiftesstadgan.
(Forts)

1884 upprätthållit densamma. Något giltigt skäl för dess öfvergifvande
synes lagutskottet icke heller nu hafva anfört. Det har
sagts, att det möjligen kan hända, att ledamot af egodelningsrätt
till följd af hög ålder eller andra förhållanden kan vara
mindre lämplig att bestrida de göromål, som med detta domarekall
äro förenade; men för att afhjelpa denna olägenhet har man
samma utväg, som lagstiftaren användt beträffande andra domareeller
att stadga, att dessa skola varda skyldiga att taga afsked
vid fylda 70 år. Finner man något sådant behöfligt i fråga om
ledamöterna i egodelningsrätten, torde ett sådant stadgande vara
lätt att åstadkomma.

Det andra skälet, som lagutskottet anfört, är, att deras oafsättlighet,
deras väljande för obestämd tid, skulle »strida mot
sjelfva den grund, folkets förtroende, hvarpå institutionen af folkvalda
ledamöter i rätten livilar.» För att vederlägga detta skäl
torde det vara tillräckligt att åberopa förhållandet inom rådstufvurätterna.
Rådmännen i alla städer utom Stockholm äro helt och
hållet folkvalda, men icke har man väl hört i fråga sättas, att
den omständigheten att de icke väljas på vissa år skulle stå i
strid med grunden för deras utseende. Tvärt om har Kongl. Maj:t,
så vidt jag känner, städse vägrat fastställelse på organisation för
rådstufvurätt, då deri förekommit, att litterata rådmän skulle
utses för vissa år.

För ådagaläggande af lämpligheten deraf, att ledamöterna i
egodelningsrätt valdes för sex år, åberopar utskottet förhållandet
med afseende å godemännen vid skiftesförrättningar. Men det
är att märka, att skiftesförrättningen icke är en domstolsåtgärd,
utan en förberedande åtgärd. Landtmätaren, som handlägger
skiftet, förordnas af konungens befallningshafvande efter förslag af
sökanden, och lika origtigt, som det skulle vara att af detta förhållande
draga den slutsatsen, att konungens befallningshafvande
äfven borde förordna ordföranden i egodelningsrätten, lika litet
synes det vara rigtigt att från sättet för utseende af gode män
vid skiftesförrättningar draga någon slutsats i fråga om tillsättande
af ledamöter i egodelningsrätten.

Slutligen har en jemförelse blifvit gjord med det förhållande,
som eger rum vid val åt nämndeman, men den skiljaktighet, som
förefinnes mellan ledamöterna i egodelningsrätten och i häradsrätten,
torde icke böra förbises. De senare hafva icke rösträtt lika med
domaren. De hafva endast kollektiv rösträtt, gällande för hela
nämnden; och det är således vida mindre i strid med allmänna
grundsatser att förordna nämndemännen på 6 år, än det skulle
vara, om eu sådan bestämmelse utsträcktes och tillämpades på
ledamöterna i egodelningsrätt.

Ytterligare kan jag tillägga, att erfarenheten på många orter i landet
visat, att det icke var någon lämplig åtgärd, då man förändrade
valsättet för nämndemännen och för dem införde val på vissa år.

Lördagen den 4 April.

5 N:o 17.

På dessa skäl vågar jag anhålla om afslag på ifrågavarande
betänkande, och att Första Kammaren måtte upprätthålla samma
grundsats som den 3:ne gånger förut värnat.

Herr Sjöcrona: Hufvudtanken i den siste talarens anförande
är ju, såsom vi alla finna, den, att han vill hafva afslag på
utskottets här framstälda förslag på den grund, att det skulle
kunna anses innebära något slags angrepp på domarenas oafsättlighet.
Jag vågar försäkra kammaren, att jag är allra minst lika
mycket som han mån om domarenas oafsättlighet. Jag anser den
såsom ett af de vigtigaste vilkor för eu lagbunden frihet, och jag
skall, såvidt på mig ankommer, af alla krafter söka medverka till
att värna om denna domarenas oafsättlighet. Yore det således
här på minsta vis fråga om att bereda något slags möjlighet till
ett obehörigt tryck på domaren, som skulle kunna förleda honom
till att icke i allt handla efter lag och samvete, skulle jag visst
icke vara med om detta förslag. Men jag kan verkligen icke
finna, att här alls är fråga om att införa afsättlighet för domare.
Den domare, som här åsyftas, eller ledamot af egodelningsrätt, är
ju för den tid, under hvilken valet gäller, precis lika oafsättlig
som ordföranden i egodelningsrätten, d. v. s. den examinerade
jurist, som blifvit dertill af Kongl. Maj:t satt och förordnad. Förhållandet
är alldeles detsamma, som om Kongl. Maj:t skulle utnämna
till en domarebefattning en person, som redan fylt 64
år, hvilket man ju skulle kunna tänka sig och kanske rätt ofta
inträffat. Då nämner Kongl. Maj:t honom för 6 år, emedan han
icke får tjena qvar längre än till dess han fylt 70 år.

Nu föreställer jag mig, att det egentligen icke är detta val
af tidsmåttet, 6 år, mot hvilket talaren rigtade sina anmärkningar,
utan att anmärkningen egentligen gäller den omständigheten, att
domare skulle tillsättas för viss tid; men då ber jag att få fästa
uppmärksamheten på, att efter nu gällande lönereglering alla domare
tillsättas på viss tid. Om Kongl. Maj:t utnämner eu domare efter
fylda 40 år, så tillsättes han ju på 30 år, så vida han lefver så
länge.

För min egen del skulle jag visst kunna vara med om en
annan längre tid, men dessa sex år äro valda med afseende derpå,
att gode män vid skiftesförrättningar och nämndemän väljas för
denna tid.

Således om nu afsättlighet alldeles icke innebäres i detta förslag,
är att tillse, huru vida bestämmelsen, att egodelningsrättsledamot
skulle väljas för 6 år och derefter vara underkastad omval,
må kunna verka menligt på hans sjelfständighet såsom domare.
Jag kan icke föreställa mig, att detta kan vara möjligt. Hans
uppdrag är ett fullkomligt oaflönadt förtroendeuppdrag, som icke
på något sätt är ett vilkor för hans existens. Han har icke någon
annan ersättning, än ersättning för resa till förrättningsstället och

Ifrågasatt ändring
af 117 $
skiftesstadgan.
(Forts)

N:o 17. 6

Irågasatt ändring
af liv i
skiftes stadgan.
(Forts.)

Lördagen den 4 April.

. ett obetydligt dagtraktamente. Kan någon med tanke härpå föreställa
sig, att en person, som aflagt domare-ed eller försäkran,
skulle visa mindre sjelfständighet derför, att han efter de 6
årens förlopp kunde riskera att icke blifva återvald? Jag kan
åtminstone icke föreställa mig det.

Talaren erkände, att ledamot af egodelningsrätt kan blifva
olämplig för uppdraget. Men olägenheterna häraf skulle enligt
hans åsigt afhjelpas, om för ledamot i egodelningsrätt liksom
för den af Kongl. Maj:t tillsatte domaren stadgades en åldersgräns
af 70 år. Jag ber dock få fästa uppmärksamheten derpå,
att med eu sådan bestämmelse bjelper man icke hvad man vill
hjelpa. Ty om en ledamot för hederns skull qvarstår vid uppdraget,
ehuru han till följd af ålderdomssvaghet eller af annan
anledning saknar förmåga att fullgöra detsamma, så finnes icke
någon behörigen utsedd vikarie för honom, utan ordföranden i
rätten måste må hända under en lång följd af år tillkalla än den
ene och än den andre godé mannen i hans ställe. Detta förhållande
kan icke inträffa med en af Kongl. Maj:t tillsatt domare,
ty blir denne otjenstbar, innan han uppnått pensionsåldern, måste
han begära tjenstledighet och en vikarie förordnas för honom.

Vidare har erinrats, att rådmännen också äro folkvalda
domare, men att de icke äro underkastade omval. Med dem är
det dock ett annat förhållande än med egodelningsrättsledamot.
I småstäder hafva rådmännen visserligen ofta mycket små löner,
men i de flesta fall äro dock rådmännen till väsentlig eller hufvudsaklig
del hänvisade till sina inkomster såsom rådmän för att
kunna lefva, och det skulle då kunna inverka på deras sjelfständighet
såsom domare, om de trodde, att de kunde gå miste om
sina platser och icke blifva återvalde, derest de dömde på det
eller det sättet. Den gjorda jemförelsen är således icke bevisande
i denna fråga.

Vidare har man sagt, att ledamöterna i egodelningsrätt icke
äro jemförliga med nämndemän, emedan desse senare endast hafva
kollektiv rösträtt. Detta är sant. Men det kan dock icke förnekas,
att häradsrättens ledamöter äro domare, och om det går
an att göra dem underkastade omval, bör det väl också gå an i
afseende på egodelningsrättsledamöter. Jag kan icke annat än
vidhålla de skäl, som utskottet anfört, att enda grunden, hvarför
egodelningsrättsledamöter hafva detta uppdrag, är medborgares
förtroende, och när de icke längre kunna motsvara detta förtroende,
böra de icke längre vara ledamöter i egodelningsrätten. Jag
har sjelf gjort den erfarenheten, att egodelningsrättsledamöter qvarstått
vid sina befattningar, ehuru de varit gamla och orkeslösa
och absolut icke kunnat begifva sig till den plats, der förrättningen
skolat hållas, och det kan ju ock hända, att en person till följd
af rubbning i affärsställningen eller af annan anledning icke alls
är förtjent af förtroendet att vara domare. Men att han under

Lördagen den 4 April.

7 N:o 17.

sådana förhållanden likväl bibehåller sin befattning, är icke lärnp ligt

just för domarens anseendes skull. sUfteestadgan.

Slutligen ber jag att med anledning af hvad som yttrats derom, (Ports.)
att Första kammaren tre gånger förut afslagit liknande förslag, få
erinra, att frågan förevar redan vid 1887 års första riksdag, och
att lagutskottet då tillstyrkte detsamma som nu, utan att någon
af utskottets ledamöter deremot anmälde sin reservation. På grund
af allt detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Hassel rot: Äfven jag skall tillåta mig yrka afslag på
lagutskottets föreliggande betänkande. Redan af den principiella
grund, som af den första talaren antyddes, synes det mig högst
betänkligt att sätta ledamöterna i egodelningsrätt, hvilka hafva ett
vigtigt domareuppdrag, i en sådan ställning, att de kunna sägas
vara afsättliga. Och jag tror, att, hvad särskildt angår dessa
domare, vigtiga praktiska skäl tillkomma, som göra en sådan åtgärd
mindre lämplig och mindre rigtig.

Det har visserligen påpekats, att nämndemännen, som också
äro domare, utses för endast 6 år i sänder, men dels betviflar
jag att denna bestämmelse varit lycklig och ändamålsenlig, och
dels betyder det ej så mycket, om några äldre och erfarne nämndemän
icke omväljas, ty nämnden bar endast kollektiv röst, och
om ett större eller mindre antal af nämndemännen möjligen skulle
sakna full erfarenhet af eller duglighet för domarekallet, har detta
eu jemförelsevis mindre inverkan på häradsrättens beslut och
åtgärder. Men förhållandet är ett helt annat, då det gäller egodelningsrätterna
och deras ledamöter. Hvarje ledamot i dessa
rätter har sin sjelfständiga röst lika med ordföranden. Det är
alltså för denna domstol ytterst vigtigt, att hvarje ledamot har
den kunskap, insigt och erfarenhet, som erfordras för att på vederbörligt
sätt fylla sitt vigtiga kall, och denna skicklighet och erfarenhet
vinnes icke i brådkastet. Jag vågar påstå, att numera, då
förrättningar på marken icke så ofta förekomma, åtgå i allmänhet
åratal, innan en nyvald ledamot i egodelningsrätten blir fullt
lämplig för sin befattning, och då är kanske hans tjenstetid ute
och han måste bort. Nu säger man kanske: men är han erfaren
och duglig, så blir han omvald. Jag tillåter mig dock betvifla,
att så blir förhållandet åtminstone i regel. Går man till erfarenheten
från våra häradsnämnder, är det alldeles icke så vanligt,
att nämndens ledamöter blifva omvalda. Rätt ofta skjuta unga
framåtsträfvande personer undan de gamle. Omsättningen har
visserligen befordrats, men nämndens duglighet har icke vunnit
i samma mån.

Jag vågar ock säga, att man icke bör sätta egodelningsrättens
ledamöter i eu sådan af allmänhetens vexlande tycken beroende
ställning; att deras beslut och åtgärder såsom domare deraf

N.o 17. 8

Ifrågasatt ändring
af 117 ,
skiftesstadgan.
(Forts)

Lördagen den 4 April.

s möjligen kunna påverkas. I största korthet skall jag redogöra
för förhållandena inom en ort, som jag känner till

Skiftena hafva der fortgått sedan början af tjugutalet, dervid
i de flesta fall, efter mitt förmenande i fullkomlig strid med skiftesstadgans
anda och mening, samtlige delegare fått qvarbo i byn
och deras egolotter blifvit utlagda i olika skiften rundt omkring,
så att hvarje hemman fått 5, G, ända till 8 åkerlotter, somliga
belägna öfver en half mil från byn. Sedan skiftet af byn på detta
sätt verkstälts och blifvit faststäldt, emedan ingen klagat deröfver,
hafva hemmansklyfningar egt rum. Dervid har också, i enlighet
med delegarnes önskan oftast förfarits på samma sätt. Vid delning
af helt hemman i halfgårdar, af halfgårdar i fjerdedels hemman
och så vidare, hafva de till hela hemmanet först utlagda lotterna
helt enkelt klufvits midt itu, och på det sättet har t. ex. den förut
rymliga tomten i byn blifvit så trång, att det finnes byar, der
tomterna äro så smala, att man der icke kan vånda en vagn med
förspänd häst, utan måste taga ifrån hästen. Åkrarnes form har
blifvit synnerligen olämplig och deras aflägsenhet från byn utgör
ett stort hinder för ett ordentligt landtbruk. Allt detta beroende
på befolkningens inrotade ovilja mot utflyttning från byn, landtmätarnes
beredvillighet att vid skiftena rätta sig efter delegarnes
önskningar samt egodelningsrättens underlåtenhet att närmare
granska förrättningarne, då ingå besvär deremot förekommit.

Så kom en ny domare till orten Han fick mottaga dylika
förrättningar till fastställelse, men fann dervid, att utflyttning
kunde ega rum till fördel för delegarne och i öfverensstämmelse
med skiftesstadgans bestämmelser. Han meddelade alltså icke fastställelse
å skiftena utan utsatte egodelningsrätt inom skifteslaget på
flere platser. Ledamöterna i egodelningsrätterna ansågo dervid i
likhet med ordföranden, att utflyttning kunde och borde ske, och så
föreskrefs utflyttning till delegarnes stora missnöje för tillfället,
men, såsom jag har anledning antaga, till deras belåtenhet redan
numera. Hade nu dessa ledamöter varit underkastade omval
under närmaste tiden efter ett dylikt beslut, är jag visserligen
öfvertygad om att beslutet ändock blifvit detsamma, men lika
säkert är, att de då icke blifvit omvalda. Om någon befattning
af sin innehafvare fordrar sjelfständighet och oberoende samt
känsla af att, oberörd af opinionens vindkast, stå på egen botten,
så är det visserligen domarens. Det kan icke vara rätt eller klokt
att utsätta domare för beroende af allmänhetens många gånger
nyckfulla åsigter och jag tror, att de olägenheter, som lagutskottet
påpekat, lätt och enkelt kunna rättas på det sätt den förste
talaren påpekade, nemligen genom att föreskrifva en viss åldersgräns
för ledamöter i egodelningsrätt likasom för andra domare.

Herr Claeson: Då till min befattning såsom landtdomare
äfven hör att vara ordförande i egodelningsrätt, är det naturligt

Lördagen den 4 April.

9 N:0 17.

att jag anser såsom en särskild pligt för mig att tillse, att icke sådana
lagförändringar komma till stånd, att derigenom egodeiningsrät- su/tesstadgan.''
ternas värde kan förminskas, men liksom den andre talaren i ord- (Forts.)
ningen är jag öfvertygad, att det förordade förslaget, om det
blifver lag, icke skall hafva en sådan verkan utan snarare en motsatt.
Det är visserligen sant hvad man sagt, att för ifrågavarande
uppdrag erfarenhet är till gagn, och det torde ej vara lyckligt, om
en liflig omsättning af egodelningsrättens ledamöter blefve regeln.

Jag skulle derför motsätta mig ett förslag, hvarigenom tjenstetiden
i förevarande fall bestämdes till tre eller fyra år, men eu
tid af sex år synes mig icke vara för kort tilltagen, och i motsats
till den siste ärade talaren har jag icke funnit lagen rörande
nämndemäns väljande för sex år hafva haft den af honom antydda
verkan. I min domsaga har det visat sig, att dugande
nämndemän i regeln blifva återvalde, då de sjelfve vilja det.

I fråga om vigten af domares oafsättlighet delar jag fullkomligt
de föregående talarnes åsigt, men jag tror ej att den regeln
har sin tillämplighet på ledamöter i egodelningsrätt eller att desse
härutinnan höra, såsom en talare gjort, ställas i paritet med rådmännen.
Det har af nämnde talare medgifvits, att Kongl. Maj:t
ej vägrar sanktion på organisation för rådstufvurätt, hvarigenom
en illiterat rådman kan väljas på viss tid, och tyngdpunkten härvidlag
ligger icke blott deri, att egodelningsrättsledamöterna äro
folkvalde, utan ock i synnerhet i den omständigheten, att de
erhålla ett förtroendeuppdrag, som icke är aflönadt. Detta utgör
en skilnad, som är ganska väsentlig emellan egodelningsrättsledamöterna
och åtminstone de litterata rådmännen. Jag medgifver
gerna att en skilnad förefinnes mellan nämndemän och
ledamöter i egodelningsrätt deri, att de senare ega hvar sin röst,
men i praktiken blir denna skilnad ringa, enär, likasom domaren,
om han får endast en nämndeman på sin sida, bestämmer häradsrättens
beslut, ordföranden i egodelningsrätten äfven blott behöfver
vinna en af ledamöterna för sin mening, för att det skall blifva
domstolens beslut. Jag tror derför, såsom sagdt, att den afsedda
förändringen icke skall medföra någon fara, och då motionens
upprepande bevisar tillvaron af en allmän önskan att de ifrågavarande
ledamöterne icke mä tillåtas qvarstå utan begränsning
till tiden, då från skilda orter exempel framdragits derpå,
att egodelningsrättsledamöter suttit qvar längre än det för tjensten
varit fördelaktigt och förslag ej förelegat att på annan väg hindra
detta, har jag både nu och vid 1887 års riksdag funnit mig böra
understödja motionerna i detta ämne. Det är vigtigare i fråga
om ledamöter i egodelningsrätt än i fråga om nämndemän, att
de icke få sitta qvar längre än de äro för uppdraget lämplige,
ty, då nämndemännen äro tolf till antalet, betyder det icke så
mycket, om en eller annan af desse till följd af ålder eller andra
orsaker är olämplig för uppdraget, hvaremot det spelar en stor

N:o 17. 10

Lördagen den 4 April.

dringSaafU$äu?r0^’ om en eller två af de tre egodelningsrättsledamöterne ej kan val
swtesstadgan. fylla sin plats. Såsom en praktisk olägenhet kan måhända be(Forts.
) traktas, att den föreslagna lagändringen- komme genom de oftare
återkommande valen af ledamöter i egodelningsrätterna att föröka
landtdomarnes besvär, men denna omständighet har icke
afskräckt mig eller någon af de öfriga landtdomare, som i lagutskottet
deltagit i frågans behandling från förslagets förordande,
och då jag ej heller anser, att de i dag anförda skälen emot förslaget
böra föranleda detsammas förkastande, förenar jag mig med
utskottets ordförande i yrkandet på bifall till utskottets hemställan.

Herr Helander: Om hvad som nu här föreslås redan vore
i lag stadgadt, vore det visserligen mindre att säga emot ett sakförhållande
sådant, som med den föreslagna förändringen åsyftas,
emedan egodelningsrättens ledamöter, medan skiftesverket var i
farten, skulle hafva hunnit att på kortare tid än sex år någorlunda
sätta sig in i sina befattningar. Men sedan skiftesverket
nu så fortgått, att i vissa orter ganska litet återstår, och det på
många ställen knappt kommer i fråga att på hela år egodelningsrättens
ledamöter kallas till tjenstgöring, synes mig den föreslagna
förändringen åtminstone icke vara särskildt af behofvet påkallad.
Jag ber äfven få erinra derom, att jemförelsen med gode männen
vid landtmäteriförrättningar var något haltande, ty vid dessa förrättningar
förekomma många andra ärenden än de, som sedermera
kunna komma att handläggas af egodelningsrätt. Så t. ex. blifva
rågångsförrättningar, jordsöndringar, vägdelningar och dylikt icke
understälda egodelningsrätts pröfning, utan öfverklagas hos vanliga
domstolar eller administrativa myndigheter.

För öfrigt ber jag få erinra om ännu eu sak. Om man vidtager
den förändring, som här är föreslagen, vore det åtminstone
icke skäl i att å nyo draga fram hemmantalet såsom röstegrund,
ty sträfvandet går ju nu i allmänhet ut på att försöka så mycket
som möjligt afskaffa mantalets betydelse, så att det hvarken skulle
användas såsom grund vid fördelningen af allmänna besvär eller
som grund för rösträttens bestämmande. Det torde då vara oegentligt
att, när en förändring skall ske, å nyo i något af dessa afseenden
fastlåsa mantalets betydelse.

Jag har intet vidare att tillägga, i synnerhet till hvad den
förste och tredje talaren i ordningen yttrat, och jag får liksom de
yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Bergström: För min del har jag hvarje gång förevarande
förslag kommit under Riksdagens pröfning motsatt mig
bifall till detsamma. Det är principiella skäl, som föranledt mig
dertill, och jag har förbisett de praktiska fördelar, som genom
bifall till förslaget möjligen skulle kunna vinnas. Det står nem -

Lördagen den 4 April.

11 N:o 17.

ligen för mig alldeles klart, att domare, så vidt möjligt är, icke
böra ställas under omval, utan att, då någon dertill blifvit utsedd
vare sig af Konungen eller menighet, han bör få orubbad förblifva
i sin domarebefattning; skulle denna grundsats leda dertill,
att en domare blir för gammal för att kunna nöjaktigt sköta sitt
vigtiga kall, kan sådant förebyggas derigenom, att i lag bestämmes
en åldersgräns, utöfver hvilken han icke får stå qvar i
embetet. Detta är lämpligare och bättre än att, såsom motionären
föreslagit, bestämma, att domaren efter vissa år skall afgå och
underkasta sig omval. Ser jag på de förändringar, som i afseende
på valet och tjenstgöringstidens längd införts för häradsnämnden,
kan jag icke annat än af de i ämnet hemmastadda fordra erkännande,
att dessa förändringar icke varit till fromma för denna
institution. Den gamla bestämmelsen var, att vald nämndeman
satt qvar i nämnden, till dess han sjelf fann sig föranlåten att
afgå. År 1823 vidtogs den första förändringen i detta afseende;
då medgafs nämndeman rätt att afgå efter två års tjenstgöring,
men den, som ville, satt qvar, ty valet gälde för lifstiden.

Slutligen år 1872 kom den sista förändringen, att nämndeman
skall väljas för sex år, dock med rättighet för den valde att
efter två år afgå. Dessa befattningar hafva nu verkligen förvandlats
till rena omgångstjenster. Jag har naturligtvis icke någon
personlig erfarenhet om, huru nämnden var beskaffad före år
1823, men »en ung man kan spörjå så långt tillbaka en gammal
kan minnas», och då jag såsom ung år 1844 började studera
rättsvetenskapen, gjorde jag mig af äldre män underrättad om
nämndens beskaffenhet före och efter 1823. Det enstämmiga omdömet
var då, att nämnden före år 1823 var bättre än efter
samma år, emedan ett val efter 1823 icke ansågs förläna det personliga
anseende, som nämndemännen hade före tillkomsten af
nämnda års författning. Just derför, att den härigenom åvägabragta
förändringen icke visat sig fördelaktig för nämnden, håller
jag på, att egodelningsrättens ledamöter icke böra väljas på viss
tid. Skälet för att låta desse såsom andra domare väljas för lifstid
är mycket starkare än i afseende å nämndens ledamöter.
Desse sitta i häradsrätten för att meddela upplysningar och gifva
uttryck åt folkets rättsmedvetande; de hafva icke någon individuel
rösträtt, och endast i fall af en fullständig enighet inom nämnden
går dess mening framför domarens. Egodelningsrättens ledamöter
deremot sitta sjelfva såsom domare; de hafva individuel
rösträtt och kunna öfverrösta ordföranden. Äro t. ex. tvenne
ledamöter inom egodelningsrätten ense, men ordföranden och den
tredje ledamoten hvar för sig hafva en särskild mening, är det
förstnämnde två ledamöter, som bestämma rättens beslut. De
mål, som egodelningsrätten handlägger, äro så svåra och förekomma
numera så sällan, att dess ledamöter mycket väl behöfva sitta
der mer än sex år. Man hänvisar härvid naturligtvis derpå, att

Ifrågasatt ändring
af § 117
skiftesstadgan.
(Forts.)

N o 17. 12

Lördagen den 4 April.

dringaafsäu7 611 ledamot efter de sex årens slut kan blifva återvald, men ett
skiftesstadgan, återval är ej alltid säkert. Det är nogsamt kändt, huru i en
(Ports) kommun eller ett härad yngre ärelystne män sträfva att komma
fram och huru dem ofta lyckas att undantränga de gamle och
erfarne männen. För min del har jag personlig hågkomst af en
gammal egodelningsrättsledamot, kunnig, erfaren och skicklig
som få egodeiningsrättsledamöter i vårt land. Han hette Erasmus
Svensson och var bosatt i Röfvatofta af Munka Ljungby socken
och Norra Åsbo härad i Skåne. Jag begagnar med glädje detta
tillfälle att hedra hans minne. Han erkändes af den ordinarie
domhafvandon vara den yppersta egodelningsrättsledamot, med
hvilken denne samarbetat, och eu man, på hvars säkra omdöme
man kunde lita. För mig, som ung tillförordnad domare, medförde
det en obeskriflig känsla af säkerhet och trygghet att hafva
eu sådan man i egodelningsrätten. Den rika erfarenhet, han besatt,
kunde han sannerligen icke hafva vunnit på sex år.

Huru mycket motionären än önskar en förändring i detta
afseende, är det enligt mitt förmenande icke skäl att vidtaga
densamma. Tvärt om anser jag för min del rådligast, att låta
det blifva vid det gamla, samt yrkar afslag på utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i
enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält
och vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Tmånsräu för'' Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 sistlidne mars och den
oguidet landtmä- 2 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning
tei tarf vode. väckt motion om lagbestämmelse rörande förmånsrätt för

oguldet landtmäteriarfvode.

Herr Widmark: Den fråga, som här föreligger, är af den
djupaste betydelse för den lönlöse landtmätaren, och ehuru utskottet
enhälligt afstyrkt den beaktansvärda motionen, vågar jag
dock höja min röst för densamma. Här gäller nu frågan inteckningsinnehafvarens
och landtmätarens intressen och hvilkendera
af dem skall hafva företräde, landtmätaren att utfå sitt arfvode
eller inteckningsinnehafvaren att utfå sina bortlånta penningar.
Mig förefaller det alldeles origtigt, att fördelen i detta fall skall
stanna hos inteckningsinnehafvaren. Landtmätaren är lönlös och
arfvodet är den enda ersättningen för hans möda. Han får icke lof att
säga nej, då han af Konungens befallningshafvande blir ålagd att
verkställa det arbete, för hvilket han måhända icke får något
arfvode. Han kan till och med anklagas för ohörsamhet och blir

Lördagen den 4 April.

13 N:0 17.

i sådant fall bestämdt dömd för tjenstefel, om han vägrar att
lyda. Eu långifvare deremot är icke tvungen att låna ut siua oguidet landtmäpengar,
han är i tillfälle att bedöma den säkerhet, som för
honom erbjudes, ty om den egendom, som är i fråga att
belåna, undergått laga skifte eller ej är lätt att få veta. Den
egendom, som icke undergått laga skifte, är betydligt mindre värdefull
än den, hvarå laga skifte egt rum, ty genom landtmätarens
arbete blir egendomen i de flesta fall till sitt värde förstorad och
förbättrad, och mig synes allt tala för att landtmätarens arfvode
bör med förmånsrätt utgå framför intecknad gäld. Det torde
vara bekant, att fråga blifvit väckt om, att landtmätarne också
skulle få lön af staten, och att det från jordegaren utgående arfvodet
på samma gång skulle nedsänkas till hälften af dess nuvarande
belopp, och jag vill hoppas, att, om denna fråga kommer
före, landtmätarnes intressen då icke skola blifva förbisedda.

Emellertid, då jag under nuvarande förhållanden icke vet, om
jag kommer att erhålla någon assistans gent emot utskottet, har
jag intet yrkande att framställa, men jag har icke velat, att ett
så genomgripande beslut som det förevarande skulle fattas utan
någon protest.

Herr Sjö Gröna: År 1867 utfärdades eu lag angående förmånsrätt
för lega af kreatur och andra inventarier, som upplåtits
af egaren i sammanhang med jordegendom. 1885 infördes förmånsrätt
för utflyttningsbidrag och andra ersättningar på grund
af laga skifte. 1886 föreslogs inom riksdagen förmånsrätt för kommunal-
och landstingsutskylder. Detta förslag tillvann sig icke då
Första Kammarens bifall, men följande året blef det antaget af båda
kamrarne, och 1889 utfärdades lag härom. För närvarande föreligga
i lagutskottet till Riksdagens afgörande icke mindre än tvenne
kongl. propositioner och tvenne enskilda motioner om införande
af nya förmånsrätter. Det visar sig häraf, att benägenheten att
öka förmånsrätternas antal är ganska stor, och redan detta förhållande
torde böra mana till en viss varsamhet i detta afseende.

Enligt min uppfattning är det mycket svårt för att icke säga
omöjligt att noggrant bestämma och angifva de omständigheter,
som betinga medgifvandet af förmånsrätt. Då fråga är om en
ny sådan, åberopas derför vanligen såsom skäl anaiogien med
någon förut befintlig förmånsrätt. Men gifvet är, att hvarje gång
förmånsrätternas antal ökas, ökas äfven möjligheten att på grund
af analogi yrka på ännu flera; och om man ohejdadt fortgår på
denna väg, så kan slutligen lagen komma att innehålla föreskrifter
om förmånsrätt för nästan alla slags fordringar, och dermed
vore all betydelse af förmånsrätten nära nog upphäfd. Jag tror
derför, såsom sagdt, att man bör vara mycket varsam i detta
hänseende, särskildt i fråga om tysta förmånsrätter, som hafva
den egenskapen att inkräkta på panträtten, och här är just fråga

N:o 17. 14

Ifrågasatt förmånsrätt
för
oguldet tandböld
teriarfveide.
(Forts)

Lördagen den 4 April.

om införande af en så beskaffad förmånsrätt. Skall nu en sådan
förmånsrätt införas, måste den vara betingad af fordringens beskaffenhet.
I detta afseende har till stöd för nu föreliggande
förslag åberopats, att den förrättning, för hvilken landtmätarens
arfvode utgör ersättning, är af beskaffenhet att öka fastighetens
värde och att eu förmånsrätt för landtmäteriarfvode derför icke
komme att inkräkta på inteckningsinnehafvarens rätt. Detta kan
väl någon gång vara fallet, och i sin tid blir det nästan alltid
fallet, ty det är ju en förmån att hvar och en får sitt afskildt och
utstakadt; men det är ingalunda säkert att landtmäteriförrättningen
genast efter dess afstötning har ökat fastighetens värde.
Detta har den föregående talaren erkänt, ty han sade försigtigt
nog, att i »de flesta fall» egendomens värde ökas. Då vid sådant
förhållande det icke kan anses bevisadt, att fastighetsvärdet
alltid ökas, har detta skål för beviljande af den föreslagna förmånsrätten
bortfallit. Återstår att tillse, om här möjligen föreligga
så ömmande förhållanden, att förmånsrätten bör af billighetsskäl
beviljas. I viss mån måste detta medgifvas, men i så
fall finnas många likartade förhållanden, som- också borde föranleda
till förmånsrätt. Lagutskottet har påpekat, att det finnes
en annan klass tjensteman, som på jorden nedlägga arbete, nemligen
landtbruksingeniörer. Deras arbete är af den beskaffenhet,
att, då det lyckas och göres väl, jordens värde betydligt förökas,
men för dem har man icke ännu ifrågasatt någon förmånsrätt.
Jag har mig dock bekant ett fall, då en ung landtbruksingeniör
förlorat ända till 4 ä 500 kronor i ersättning för eu förrättning,
derför att egaren till egendomen gjort konkurs och icke kunnat
betala. Sådant kan ju inträffa, och det är mycket ledsamt, men
lagstiftaren kan icke i alla fall hjelpa. Vidare skulle med samma
rätt kunna göras anspråk på förmånsrätt för embets- och tjensteman
tillkommande lösen. Denna utgör en ersättning för deras
arbete, men fordringar grundade härpå åtnjuta, som bekant, ingen
förmånsrätt, äfven om en egendoms värde skulle kunna anses
höjdt, derigenom att tvist, som angår densamma, blifvit afdömd.
Jag kan således icke se, att sådana omständigheter föreligga, som
skulle berättiga ett undantag till förmån för landtmätarne, allra
helst dessa tjensteman åtnjuta en förmån uti bestämmelsen, att
öfverexekutor skall så mycket som möjligt hjelpa dem att få ut
deras fordringar, samt att de äfven förskottsvis kunna få uttaga
sin ersättning i mån af arbetets fortgång. Slutligen vill jag fästa
uppmärksamheten på, hvad äfven utskottets betänkande innehåller,
att om nu än det inträffar, att någon gör konkurs, hvilken
egendom varit föremål för laga skifte, så skall det väl dock
nästan aldrig inträffa, att alla delegare i ett skifteslag göra konkurs.
Vanligen är det väl blott eu eller annan, som kommit på obestånd,
och det blir således endast eu obetydlig del af arfvodet,
som landtmätaren icke kan utfå.

Lördagen den 4 April.

15 N:o 17.

På grund af alla dessa skäl tillåter jag mig yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i föreliggande utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 nästlidne mars och “/

den 2 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 25, i anledning förordningen
af väckt motion om ändrad lydelse af 9 § 1 mom. i förordningen ang Sfvar''
angående fattigvården den 9 juni 1871.

Herr Tamm, Hugo: Motionären har enligt föreliggande betänkande
framstält anmärkningar mot, såsom han kallar den, oseden
att auktionsmessigt bortackordera fattighjon, och stöder sig härvid
på det förhållandet, att han anser det enligt § 12 mom. 1 iförordningen
angående fattigvård olagligt att så förfara med eu
mängd små barn, som ligga på fattigvården. Jag vill för miu
del alldeles afstå från att framdraga hårresande skildringar i detta
afseende, ty hvar och eu vet väl, att misshandel af barn skett härigenom
på många håll. Motionen är egentligen en protest mot det
sätt, som ännu efter lagutskottets eget medgifvande förekommer, att
fattighjon, hvaribland äfven förekomma små svaga barn, såsom
en handelsvara uppsättas på auktion. Utskottet erkänner det
berättigade i denna protest. »Det är,» säger utskottet, »detta
offentliga köpslagande om de beklagansvärda fattighjonens framtid,
som synts motionären upprörande och stridande mot de grundsatser,
hvarpå fattigvårdslagstiftningen hvilar. Utskottet medgifver
villigt att, då, såsom stundom lär inträffa, de fattighjon —
barn eller andra — hvilka skola utackorderas, personligen närvara
vid förrättningen, densamma får en synnerligen anstötlig form,
och anser utskottet, lika med motionären, ett dylikt förfarande
innebära ett missbruk, som både kan och bör undvikas. Likaså
torde det icke kunna förnekas, att, äfven der sistberörda missförhållande
icke eger rum, det auktionsmessiga förfarandet lätt kan
erhålla eu ovärdig pregel, som väcker anstöt.»

Nu synes det mig, att efter ett sådant erkännande det skulle
hafva varit utskottet möjligt att gå något längre än till ett yrkande
på rent afslag af motionen. Lagutskottet säger, att några
lagstiftningsåtgärder icke kunna råda bot för sådana missbruk
och hoppas »att det skall vara det fortskridande bildningsarbetet
förbehållet att genom höjande af känslan\för menniskorätt och
menniskovärde verka förbättrande på detta område.» Detta kan
hafva sin giltighet, då det gäller uppfattningen af rätt och
orätt, men icke lärer det vara omöjligt att, då det gäller ett yttre
förfarande eller form, som en officiel myndighet såsom en fattig
vårdsstyrelse har att iakttaga, genom lagbud lägga hinder i vägen

N:o 17. 16

Om ändring a
$ 9 mom. i i för
ordningen ang.
fattigvården.
(Forts.)

Lördagen den 4 April.

att vid fattighjonens utlemnande ett så anstötligt sätt som det
ofvannämnda användes. På dessa grunder skulle jag vilja föreslå
en återremiss. Enligt hvad betänkandet gifver vid handen,
skulle det icke vara möjligt att ändra 9 §, såsom motionären
föreslagit, men det synes mig icke ligga någon omöjlighet i att
göra ett tillägg till 12 §, som handlar om att fångvårdsstyrelse
skall bestämma, om och i hvilken mån fattigvård skall lemnas;
börande dervid iakttagas, att barn ej allenast förses med bostad
och uppehälle, utan äfven kristligen uppfostras och undervisas.
Till denna paragraf skulle mycket väl kunna göras ett tillägg af
t. ex. denna lydelse: Vid ^ackordering af personer under fattigvård
hör iakttagas, att den sker under hand och med hänsyn
tagen dertill, att den utackorderade må erhålla tjenlig omvårdnad.
Jag tycker nemligen, att vi nu år 1891 skulle kunna slippa
auktioner på menniskor, så att detta sätt för fattighjonens utackordering
för alltid försvinner ur vårt land. Jag anhåller derför,
att ärendet återremitteras till utskottet.

I detta anförande instämde herr vice talmannen.

Herr Sjöcrona: Den föregående talaren har redan i hufvudsak
redogjort för hvad lagutskottet i denna fråga yttrat. Jag behof
ver således icke upprepa det. Lagutskottet har, såsom nämndt,
till fullo erkänt det afskyvärda i att auktionera bort barn och
fattighjon; men det är att märka, att detta är afskyvärdt endast
i det fall, att fattigvårdsstyrelsen obetingadt låter det lägsta anbudet
vara bestämmande och icke äfven sin pligt likmätigt tager
hänsyn dertill, att fattigvården blir sådan den bör vara, och att
hjonen blifva på ett menniskovänligt sätt behandlade. Det är
nemligen alldeles gifvet, att denna skyldighet åligger fattigvårdsstyrelse,
och man kan icke komma längre än att lagen uttalar, att
fattigvårdstyrelsen har en sådan pligt.

Att åter, såsom motionären tänkt sig det, uttryckligen förbjuda
auktionsmessiga förfarandet, anser jag vara omöjligt. Jag kan
icke tänka mig, huru en sådan bestämmelse skulle vara affattad
för att medföra den verkan, man dermed åsyftade, och icke skjuta
öfver målet. Att bestämdt föreskrifva att fattigvårdsstyrelse skulle
inhemta ombud »under hand» vore att pålägga fattigvårdsstyrelsen
en allt för betungande skyldighet. Någon måste då gå omkring
inom socknen och kanske äfven utom densamma för att utforska
hvem som ville på billiga vilkor mottaga barn eller fattighjon.
Fattigvårdsstyrelsen kunde icke pålysa att den någon viss dag
mottoge anbud. Jag tror det således vara omöjligt att åstadkomma
fullt tillfredställande lagbestämmelser, och jag är öfvertygad att
den behandling, frågan fått i riksdagen skall verka något och att
i hvarje fall en stigande bildning skall så småningom alldeles af

Lördagen den 4 April.

17 N:o 17.

skaffa hvad som i denna sak är anstötligt. — .Tåg yrkar bifall?"* ändring af

.... . . ..... & s J $ 9 mom. It för till

Utskottets barn stallan. ordningen ang.

fattigvården.

Herr B illin g: Den siste ärade talaren slutade med att säga, (Forts>

att man icke kunde få någon fullt tillfredställande form för en
ny anordning med hänsyn till det nu öfverklagade tillståndet, och
hoppades, att hvad som förekommit i riksdagen i denna fråga,
skulle i sig innebära en tillräcklig maning för vederbörande fattigvårdssamhälle
att sköta saken såsom sig bör och på annat sätt
än nu sker. Jag tror nog att talaren har rätt deruti, att det kan
vara svårt att få en fullt tillfredställande anordning för behandling
af här i fråga varande ärenden, ty en lagbestämmelse kan icke
blifva till fyllest görande, utan här hänger det på det personliga
inlägget i anordningens handhafvande. Men deraf följer icke,
att man icke skulle kunna få en ordning bestämd, som vore
betydligt bättre än den nu för handen varande. Samme talare
uttalade förhoppning derom, att hvad i frågan vid riksdagen förekommit
skulle utöfva sitt inflytande på fattigvårdsstyrelserna var
så optimistisk, att den väl endast undslapp honom för att han
måtte få ett lämpligt slut på sitt anförande; ty att lagutskottets
afstyrkande af den i ämnet väckta motionen skulle öfva något
sådant inflytande kan jag icke fatta. Den konklusionen vore icke
öfverensstämmande med logikens lagar. Den ärade talaren sade
i början af sitt anförande — och det är väl det egentliga skälet —,
att det bekymmersamma i nuvarande ordning är, att man vid
bortauktionerandet antager det lägsta budet. Jag föreställer mig
att man skulle få någon hjelp deremot, om man icke ordnade
förhandlingarna hos fattigvårdsstyrelsen på sådant sätt, att man
hölle offentlig auktion, ty dermed följer naturligen, att man skall
antaga det lägsta budet, utan i stället stiftade en ordning, som
vore egnad till att förmå vederbörande att inlägga en smula personligt
intresse och personligt arbete i saken. Jag ser väl att en
och annan rister hufvudet, när jag säger detta, men det hjelper
icke. Jag är öfvertygad derom, att den nuvarande lagen haft
inflytande i det af motionären öfverklagade afseende!, och att
något skulle vinnas, om fattigvårdsstyrelserna förbjödes att hålla
offentliga auktioner för bortackordering af fattighjonen. Blefve
bestämmelser meddelade af det innehåll, den förste ärade talaren
föreslog, vunnes väl icke full garanti mot de ledsamma förhållanden,
som nu öfverklagats, men nog tror jag att de bjeipte något.

Jag instämmer derför i yrkandet om återremiss.

Friherre Barnskow: Som jag under många år varit ordförande
i kommunalnämnden i en stor församling, kan jag intyga,
att det verkligen här och der skett, att barn och äldre fattighjon
utbjudas till underhåll å auktion. Jag har till och med sjelf varit
närvarande vid sådana auktioner. Om äfven nu för tiden fattig Första

Kammarens Prof. 1891. N:o 17. 2

N:o 17, 18

Lördagen den 4 April.

om ändring af b jon bortauktioneras, vet iag emellertid icke. Det är i hvarje

§ 9 mom. 11 for- J J n J

ordningen ang. tall ett Stort OSKICK.

^(Forts*” Men, mine herrar, vi få ej vara allt för filantropiskt anlagda;

vi få ej ställa så till, att det blir fattighjonen, som regera kommunerna,
och få derför ej sträcka reformen alltför långt. Vi böra
väl göra något, och derför vill jag vara med om att uttala den
åsigten, att underhållet för barn och andra fattighjon ej får utbjudas
på auktion, men vi böra akta oss väl för att gå så långt
som motionären, som har velat förbjuda kommunalnämnderna att
under några förhållanden antaga det lägsta anbudet på fattighjonens
underhåll. Jag skulle vilja vara med om ett yrkande om
återremiss i syfte att få bestämdt, att fattighjon icke få å allmän
sammankomst utbjudas till inackordering hos den minstbjudande,
men deremot måste de af motionären tillagda orden »eller annorledes»
borttagas, ty kommunalnämnden måste hafva myndighet
att kunna kalla personer inför sig och fråga dem, om de vilja
mottaga fattighjon hos sig. Jag instämmer således i yrkandet
om återremiss.

Herr Sjöcrona: Den talare, som hade ordet näst före den
siste, yttrade, att jag skulle misstagit mig i mitt förmenande, att
lagutskottets hemställan med afseende på motionen skulle hafva
någon verkan i motsatt rigtning, nemligen till förbättrande af
fattighjonens ställning. Något sådant har jag emellertid alldeles
icke sagt. Jag har i allmänhet icke stort förtroende till, att ett
lagutskottsbetänkande skulle kunna öfva någon verkan inom landet,
så vidt det icke leder till ett Riksdagens beslut, och framför
allt icke då utskottet hemstält om anslag å en motion. Hvad jag
sagt, innehöll, att då denna fråga blifvit väckt i riksdagen och
det genom tidningarna och annorledes kommit till landets kännedom,
att missförhållandena med afseende på fattighjonens utackordering
blifvit påpekade, detta skulle kunna verka till något
bättre, så att man började tänka öfver saken, och på många håll,
der man hittills kanske icke så noga tänkt på det anstötliga i
förfarandet, komme att draga sig derför och söka införa en bättre
ordning.

Vidare sade samme talare, att jag skulle yttrat, att det lägsta
anbudet alltid skulle antagas, när man hade ett auktionsmessigt
förfarande. Nej, det har jag icke sagt. Jag sade tvärt om
uttryckligen, att om en fångvårdsstyrelse antager det lägsta anbudet,
utan att den är öfvertygad att den, som afgifver anbudet,
skall ordentligt uppfylla sina skyldigheter med afseende på barns
eller fattighjons skötsel och kristliga vård, styrelsen handlar i
öppen strid mot lag. I fråga härom beböfvas inga nya föreskrifter,
ty göres anmärkning om ett sådant förhållande hos Konungens
befallningshafvande, så vet nog Konungens befallningshafvande
att tillhålla fattigvårdsstyrelsen att fullgöra sina skyldigheter.

Lördagen den 4 April.

19 N:o 17.

Herr Ko nigs fel dt: Så vidt jag hörde rätt, y bräde eu

talare, att om man fråntoge fattigvårdsstyrelserna rätten att på
auktion utbjuda underhållet af barn och andra fattighjon, det
skulle blifva svårt att tå dem ordentligt utackorderade. Jag skall
derför be att få lemna ett exempel på, att det ganska väl går
för sig utan sådan auktion.

Inom den kommun jag tillhör linnes en donationsfond, som
är anslagen till utackorderande af fattiga barn och gifver underhåll
åt åttio stycken. Jag har varit ordförande i styrelsen för
denna fond. Vi hafva aldrig användt auktioner för att få barnen
utackorderade, utan det går så till, att styrelsens ombudsman
gör under hand upp kontrakt med sådana personer, som han
anser vara lämpliga till fosterföräldrar. För att kontrollera att
barnen skötas ordentligt, göra styrelsens ledamöter, hvar inom
sitt distrikt, årligen besök i fosterföräldrarnes hem, och finnes det,
att de ej ordentligt fullgöra sina förpligtelse!'', så tagas barnen
från dem.

Det synes således, att det bör gå mycket väl för sig att få
såväl äldre fattighjon som barn utackorderade utan att fattigvårdsstyrelserna
auktionera bort dem. Jag instämmer derför med dem,
som yrkat återremiss.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande utlåtande
hemstält och vidare derpå att utlåtandet skulle visas åter
till utskottet; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sjöcrona begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a— 37;

Nej— 65.

Om ändring af
5‘ 9 mom. 1 i förordningen
ang.
fattigvården.
(Forts,)

N:o 17. 20

Tisdagen den 7 April.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj ds
nådiga proposition till Riksdagen i fråga om reglering af bergslagernas
jernvägsaktiebolags obligationsskuld.

Denna kongl. proposition blef härefter föredragen och hänvisad
till statsutskottet.

Herr Björnstjerna uppläste en motion, n:o 49, om förebyggande
af samvetstvång från vigselförrättares eller själasörjares
sida med hänsyn till den lära, hvari barn, födda uti äktenskap
mellan olika trosbekännare, skola uppfostras.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.56 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 7 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. in., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Aumäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
dödande af en till säkerhet för statens fordran hos Gotlands jernvägsaktiebolag
uti bolagets jernväg meddelad inteckning;

n:o 34, i anledning af Riksdagens år 1890 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1889; samt

n:o 36, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående
försäljning af åtskilliga mindre kronoegendomar m. m.;
lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 26, i anledning af väckt motion om utarbetande af lagförslag
till tryggande af arrendatorers rätt gent emot jordegare;

n:o 27, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till lag om skydd för industriella mönster och modeller;

21 No 17.

Tisdagen den 7 April.

n:o 28, i anledning af Första Kammarens återremiss af utskottets
utlåtande mo 25, öfver väckt motion om ändrad lydelse
af 9 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871; och

n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och 113 §§ konkurslagen
dan 18 september 1862; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utledning angående möjligheten att bereda
tillfälle för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk; och

n:o 2, i anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden
för elg.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, mo 189, med delgifniug af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande mo 8, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
införande af obligatorisk undervisning vid rikets allmänna läroverk,
seminarier och folkskolor rörande de rusgifvande ämnenas
natur och verkningar, beslöt Första Kammaren hänvisa detta
ärende till sitt tillfälliga utskott mo 3.

Föredrogs herr Björnstjernas den 4 i denna månad bordlagda
motion, mo 49, om förebyggande af samvetstvång från
vigselförrättares eller själasörjares sida med hänsyn till den lära,
hvari barn, födda uti äktenskap mellan olika trosbekännare, skola
uppfostras.

Herr Björnstjerna: Som min uppmärksamhet blifvit fäst
på ett oegentligt uttryck i sjelfva slutklämmen af min motion,
får jag anhålla om kammarens tillstånd att i klämmen näst efter
orden »anhålla om» må tilläggas följande: »framläggande af förslag
till», så att klämmen skulle lyda: att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till sådan
ändring o. s. v.

På gjord proposition biföll kammaren hvad herr Björnstjerna
sålunda hemstält, hvarefter motionen, i öfverensstämmelse härmed
ändrad, hänvisades till kammarens tillfälliga utskott mo 3.

N: o 17. 22

Onsdagen den 8 April.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2. 40 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 8 April.

Kammaren sammanträdde kl. 1.30 e. m.

Herr statsrådet Wennerberg aflemuade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående afsöndring af jord från kronoegendomen Stora
Kungsladugården n:o 1 om 8 mantal af Södermanlands län;

2:o) angående jordafsöndriug från förra militiebostället 11:0 2
Söndraby i Kristianstads län, samt

3:o) angående afsöndring af jord från indraga militiebostället
Neder Kjellsby med Kyrkotegeu i Göteborgs och Bohus län.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och
hänvisade till statsutskottet.

Upplästes ett insändt läkarebetyg af följande lydelse:

Att häradshöfding Fr. Carlborg i följd af akut bröstsjukdom
är förhindrad deltaga i Riksdagens arbeten intygas

Kragenäs den 5 april 1891.

Carl Bark

t. f. lasarettsläkare.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4,
i anledning af väckt motion om ändring af §§ 60, 65, och 75
riksdagsordningen.

Onsdagen den 8 April.

28 N:o 17

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden nås 3.3, 34
och 36 samt lagutskottets likaledes nämnda dag bordlagda utlåtanden
nås 26 och 27.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 28, i anledning af Första Kammarens
återremiss af utskottets utlåtande n:o 25, öfver väckt motion om
ändrad lydelse af 9 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande n:o 29 äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda utlåtanden
nås 1 och 2.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1.37 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.