RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1891:14
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1891. Första Kammaren. N:o 14.
Onsdagen den 18 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Östergren aflemnade Kong!. Maj;ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 3, 14, 101,
105, 110, 129 och 136 §§ i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga
om skiftesverket i riket den 9 november 1866;
2:o) med förslag till lag, innefattande tillägg till 17 kap. 6 8
liandelsbalken;
3:o) med förslag till lag angående ändrad tid för saköreslängd?
aflemnande i vissa fall;
4:o) med förslag till lag angående straff för oloflig införsel af
skjutvapen eller ammunition i vissa delar af Afrika; och''
5:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Torp Södre i Elfsborgs län.
Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna, hvarvid
samtliga hänvisades till lagutskottet med undantag af den under 5
punkten omförmälda, hvilken remitterades till statsutskottet.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Första Kammarens Prat. 1891. K:o 14.
1
N:0 14. 2
Onsdagen den 18 Mars.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 142, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfVer dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, med anledning af väckt
motion rörande folkskolelärares rätt att till skolrådet afgifva yttranden
i pedagogiska frågor, beslöt Första Kammaren hänvisa detta
ärende till sitt tillfälliga Utskott n:o 3.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 28, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande eu fråga under riksstatens andra
hufvn titel.
1 punkten.
Lades till handlingarna.
2 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid föredragning af statsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial:
n:o 29, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
tredje hufvudtitel, och
n:o BO, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel,
godkände kammaren de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
sistlidne dag bordlagda memorial n:o 31, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens
nionde hufvudtitel.
1 punkten.
Lades till handlingarna.
2—6 punkterna.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
3
N''C 14.
Onsdagen den 18 Mars.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 16 och 17 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 6,
i _ anledning af motion om öfverflyttande på bankoutskottet af skyldigheten
att utse revisorer jemte suppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors räkenskaper och förvaltning.
1 punkten.
Herr Ericsson: Jag vågar anse, att det nu till öfverläggning
föreliggande förslaget är af den natur, att, ehuru det vid dess första
framträdande mottagits med en viss sympati och tycktes vara antagligt,
det vid närmare granskning dock befinnes vara af sådan beskaffenhet,
att det icke bör antagas. Jag nekar ej, att både af motionären och
utskottet äro rätt goda skäl framlagda, men jag har dock ej kunnat
instämma med majoriteten i denna sak. Enligt min tanke är det
verkliga skälet antingen undanskjutet eller rent af glömdt. Det
verkliga skälet tror jag mig temligen kunna spåra, och det är att
man ansett, att det nuvarande tillvägagåendet är både tidsödande och
rätt besvärligt, och jag nekar ej till, att då i en framtid, möjligen i
en allt för snar framtid, vi blifva välsignade med åtminstone 24 afdelningskontor,
olägenheten af det nuvarande valsättet måste blifva
ännu större än den redan är. Men enligt min åsigt finnes det ett
hufvudskål mot förslaget, nemligen att det går i motsatt rigtning
mot hvad man på goda grunder föreslagit borde vara valsättet vid
tillsättande af bankofullmägtige. Det är nemligen ej utan exempel
att vid dessa vigtiga val personer blifva tillsatta genom lottning.
Derför har man föreslagit, att hvarje kammare borde tillsätta full—
mägtige hvar för sig, och detta sker äfven i vissa fall vid andra val.
Som vi veta, tillsättas revisorerna af bankoverken sålunda, att hvardera
kammaren sätter till sina. Detta anser jag vara rigtigt och bör
göras till regel äfven vid tillsättande af revisorer för granskning af
afdelningskontorens förvaltning. Man har i utskottet förespeglat den
enighet, den vänskap och det förtroende, som råda emellan Första
och Andra Kammarens ledamöter. Jag har suttit i bankoutskottet i
5 år, men icke funnit så särdeles stor vänskap, förtroende eller enighet
vare sig i större eller smärre frågor. Den saken kan också vara
likgiltig, men Jag tror att förhållandet blefve detsamma i detta fall
som i andra frågor, att man på hvardera sidan om bordet har olika
åsigter, och att den förseglade sedeln kommer att fälla utslaget.
Jag anser mig ej behöfva gå längre, än att blott taga fram detta
skål, som är hufvudskälet, att det ej befordrar något bättre, utan
kanske medför ett sämre resultat än det sätt, som nu eger rum.
Utan tvifvel finnes det ett bättre sätt för valets verkställande, men
jag vill icke nu framlägga något förslag, då det kanske kan utfinnas
något ändå bättre än hvad jag kunnat föreslå. Att motionären
och utskottet icke äro fullt eniga, utan utskottet funnit att motionärens
förslag i vissa delar bör ändras, behöfver ej påpekas för dem,
hvilka tagit del af betänkandet. Ett fel, som jag tycker utskottet
begått, är att det framflyttat tiden för revisionen från den 1 mars
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse revisorer
m. in. för
granskning
af riksbankens
afdelningskontors
förvaltning.
N:0 14.
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse ■revisorer
in. m. för
granskning
af riksbankens
af delningskontors
förvaltning.
(Forts.)
4 Onsdagen den 18 Mars.
till den 1 april. För en sådan förändring har jag ej funnit något
talande skäl. Om det är så, att bankoutskottet har större erfarenhet
och kan bättre tillsätta revisorer, hvad hindrar då utskottet att lika
fort, som hittills Riksdagen förrättat detta val, afgöra detsamma.
Tvärt om, bankoutskottet har mycket god tid den första månaden,
i fall detsamma mot min önskan kommer att fa ett sadant uppdrag;
alltså är det skälet ohållbart, så mycket mera som man vid hvarje
annan inrättning vill hafva revisionen gjord så fort som möjligt.
Hafva vi ej flyttat fram tiden för statsrevisionen just för att med
granskningen kunna komma närmare bokslutet?
Det finnes många flera skäl än de af mig anförda, men jag
öfverlemnar åt de med mig lika tänkande, derest utskottets öfriga
ledamöter finna skäl att här vidhålla sin mening, att framhålla dessa.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Med anledning af detta anförande yttrade herr talmannen, det
han finge fästa uppmärksamheten derpå, att af förevarande utlåtande
allenast första punkten nu föredragits samt att frågan om tiden för
revisorernas sammanträdande förekomme i andra punkten af utlåtandet.
Herr Nyström: Då jag såsom åhörare inom utskottet varit
i tillfälle att följa med ärendets behandling, har jag dervid kommit
till den öfvertygelsen, att skälen för denna motions afstående äro öfvervägande.
..... • ■
Det egentliga skälet, som i motionen anförts, är naturligtvis ett
beqvämlighetsskäi — tidsutdrägten och besväret med de många valen.
Men jag hemställer, huru vida detta är af sådan vigt, då vi komma
i håg, att dessa val inträffa i början af riksdagen, då en eller ett par
timmars uppoffring för denna sak ej bör kunna väga synnerligen
tungt.
Derefter anföres i motionen, att man inom riksdagen^ skulle
sakna nödig personalkännedom. Nej, teoretiskt torde förhållandet
vara alldeles tvärt om. Inom riksdagen måste alltid finnas personalkännedom
i fråga om dessa val, alldenstund der sitta representanter
från alla landsändar, då deremot inom utskottet det kan inträffa att
en dylik kunskap ej förefinnes, enär utskottet kan blifva sa sammansatt,
att betydande landsdelar deri äro orepresenterade. Om dessa skäl för
motionen icke kunna anses synnerligen starka, äro skälen mot densamma
vigtiga nog; ty först och" främst måste erkännas, att denna nyhet
att ett utskott, valdt för ett helt annat ändamål, skall tillsätta aflönade
platser, är en betänklig nyhet. Man far ej invända, att aflöningen
är så ringa, ty vi veta huru begärliga dessa små revisorsarfvoden
äro. Det råder en vigtig kapplöpning om dem, det är eu
“sport11, med sportens hela spänning och ifver att åtkomma desamma,
och från alla håll göras stora ansträngningar för att inverka på
platsernas tillsättande. Det skulle komma att ske så äfven här, och
då kan detta intresse komma att betänkligt inverka först på utskottets
sammansättning och vidare på utskottets tillvägagaende i denna sak,
något som vore att mycket beklaga.
N:c 14.
Onsdagen den 18 Mars. 5
Det vigtigaste skälet är emellertid det, att det kan inträffa, och
möjligheten är ej så ringa, att detta utskottet kommer att tillsättas
efter partihänsyn, så att i utskottet kammare kommer att stå emot
kammare, då valet alltså kommer att bero på den förseglade sedeln.
Det skall då visa sig, att den ena kammarens representanter i utskottet
tillsatt alla revisorerna från sin synpunkt till förfång och men för den
andra kammarens möjliga intressen i den vägen. Det är uppenbart
att sådant ej vore önskvärdt, utan så mycket betänkligare, som det
erinrar om den nuvarande proceduren vid val till banko- och riksgäldsfullmägtige.
Förfarandet härvid är verkligen sådant, att man på
det bestämdaste måste varna för att bringa åstad ett skick, som så
erinrar om slikt oförnuft.
Jag tillåter mig att göra en sammanfattning. Skälen för den
ifrågasatta förändringen äro ej synnerligen starka, men skälen deremot
äro af så mycket större vigt, helst då man besinnar, att vid valet
kammare kan komma att stå emot kammare och lotten fälla utslaget,
såsom det kan inträffa vid val till banko- och riksgäldsfullmägtige.
På dessa skäl ber jag att i likhet med herr Ericsson få hemställa
om afslag å utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Anderson, A1 berf: De båda föregående talarue hafva
icke med sina skäl kunnat rubba min öfvertygelse om att det hittills
varande sättet att utse revisorer för granskning af riksbankens afdelningskontor
i orterna är ofördelaktigare än det af mig föreslagna.
Det har blifvit anmärkt, att inom riksdagen och så länge valen
ske af kamrarne, skulle en större personalkännedom förefinnas och
derigenom äfven med valen ernås ett bättre resultat. Det är mycket
sant, att det nog finnes någon eller några få riksdagsmän, som kunna
känna till förhållandena vid ett afdelningskontor, men jag ber att
särskildt få fästa uppmärksamheten på, att dessa äro endast några få.
Man får här listor på revisorer för afdelningskontoren, men de^ flesta
af kamrarnes ledamöter känna icke dessa revisorer, ej heller förhållandena
vid afdelningskontoren. Det är sålunda blott några få, som
känna till dessa förhållanden i orterna, och det är dessa, som komma
fram med förslag å personer, som utses till revisorer. Det kan ju
hända, att sådana förslag äro mycket rigtiga och de föreslagna personerna
lämpliga, men forslagsställarne äro för sina förslag alldeles
oansvarige, och kamrarnes ledamöter hafva i allmänhet ej kunskap
om hvilka riksdagsmän, som föreslagit den ene eller andre revisorn.
Om åter valen öfverflyttas till bankoutskottet, så finnas hos detta
utskott objektiva förhållanden, hvarpå valen kunna grundas. Utskottet
har sjelf i sitt utlåtande berört, huruledes “genom läsning af fullmägtiges
protokoll och de berättelser, hvilka angående senast verkstälda
revisioner och af fullmägtige förrättade inspektioner afgifvits, utskottet
blifver satt i tillfälle att lära känna förhållandena vid afdelningskontoren".
Det är, enligt min uppfattning, eu vida bättre kännedom
om afdelningskontoren och deras förhållanden, hvilken utskottet derigenom
erhåller, än den kännedom om personer och förhållanden, som
kan komma fram inom kamrarne utaf, såsom jag nyss nämnde, i detta
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse revisorer
in. in. för
granskning
af riksbankens
afdelningskontors
förvaltning.
(Forts.)
N:0 14. 6
Onsdagen den 18 Mars.
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse revisorer
m. m. för
granskning
af riksbankens
afdelningskontors
förvaltning.
(Forts.)
fall åtminstone helt och hållet oansvarige ledamöter. Det har också
vid dessa val visat sig, såsom äfven i utskottets betänkande är påpekadt,
att misstag blifvit begångna.
Jag vågar sålunda fortfarande påstå, att derest utskottet finge
välja, skulle man i allmänhet kunna erhålla ett bättre resultat, än
hvad nu ofta är förhållandet.
I många fall föreskrifver grundlagen, att Riksdagens valrätt utöfvas
genom valmän. Det enda undantaget är i fråga om statsrevisorer,
hvilka väljas af kamrarne hvar för sig. Det är gifvet, att, så
snart val verkställas direkt af kamrarne, dessa i följd deraf att kamrarnes
ledamöter äro olika till antalet böra välja hvar för sig, men så snart
kamrarne enligt grundlagen utse valmän för anställande af val, är
antalet valmän från hvardera kammaren lika stort, och valen ske då
gemensamt. Bankoutskottet är, i likhet med öfriga valmän, dem
kamrarne utse, sammansatt af lika antal . ledamöter från hvardera
kammaren, och då i bankoutskottets utlåtande här föreslagits, att
utskottet skall vara fulltaligt, då val af revisorer vid afdelningskontoren
komma i fråga, är det gifvet, att den ena eller andra kammaren
ej kan hafva någon öfvervigt vid valen. Det kan hända att kamrarnes
ledamöter icke alltid komma öfverens om valen, men man bör också
komma i håg, att hvardera kammarens ledamöter måste ändå hysa ett
visst undseende för och önskan att gå till mötes den andra kammarens
ledamöter, och jag tviflar ej på att utskottets ledamöter från båda
kamrarne i regeln kunna komma öfverens om valen.
Hvad nu särskild! beträffar det stora arfvode, h vilket den andre
talaren i ordningen omnämnde att revisorerna vid afdelningskontoren
skulle åtnjuta, så tror jag att arfvode! i allmänhet ej är större än
som för besväret bör utgå, och det ligger i dessa val mycket mindre
s. k. riksdagspolitik än i många andra val, som af Riksdagen verkställas.
Jag tillåter mig yrka bifall till den föredragna punkten.
Herr Sandberg: Då jag deltagit i bankoutskottets beslut att
tillstyrka motionen, bör jag yttra några ord till dess försvar, eller åtminstone
precisera och uttala hvad som hufvudsakligen förmått mig
att vara med derom.
Detta har just varit det för mig så vidriga skådespelet, huruledes,
om ock icke i denna kammare så dock i medkammaren, förtroendeuppdragen
att vara revisorer vid riksbankens afdelningskontor blifvit
utdelade såsom belöningsjettoner allt efter de olika meningarna i
kammaren. Just till undvikande häraf ansåg jag motionärens förslag
vara en god sak.
År det, såsom en talare förut påstått, eu sport eller ifrig sträfvan
att erhålla dessa uppdrag, och han antog att en sådan sträfvan skulle
göra sig gällande hos utskottets ledamöter, derest förslaget antogs,
måtte väl denna sträfvan vara lika ifrig nu hos förtroendemännen
inom de olika kamrarne, livilkas antal ej är större än utskottsledamöternas.
Naturligtvis veta vi alla, att vid dessa val är det egentligen
förtroendemännen, som faktiskt tillsätta dessa revisorer — jag
Onsdagen den 18 Mara.
N:0 14.
vet ej något exempel på att kamrarne i detta fåll afvikit från förtroendemännens
förslag.
Att dessa val inom de särskilda kamrarne kunna föranleda till
vissa egendomligheter. har visat sig äfven i år, då en och samma person
valts i Andra Kammaren till revisor och i Första Kammaren till
förste revisorssuppleant vid samma kontor. Sådant skulle ej kunna
förekomma, om valen förrättades gemensamt. I likhet med motionären
tror jag äfven, att den såsom så vådlig utpekade lottningen aldrig
skulle behöfva förekomma i bankoutskottet. Der tror jag, att
man på den fredliga uppgörelsens väg skall komma till enighet om
val af revisorer. En fördel är väl också, att om bankoutskottet gemensamt
utser revisorer och suppleanter, kunna suppleanterna grupperas
och ordnas allt efter som det anses lämpligt.
Det har äfven klandrats, att tiden blifvit utsträckt till den 1 april;
men då just bankoutskottet, för att ega fullständig kännedom om
ställningen vid de olika kontoren, bör hafva noggrant genomgått det
föregående årets revisionsberättelser samt inspekterande fullmägtiges
berättelser, och motionen åsyftar att valen skola hållas efter det att
decharge blifvit bankofullmägtige beviljad, finner jag goda skäl tala
för detta uppskof med revisionen till den 1 april.
Jag afviker sålunda ej från min mening i utskottet, utan tillstyrker
bifall till utskottets hemställan i denna punkt.
Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har verk
ligen
aldrig deltagit i valen af revisorer för granskning af riksbankens
afdelningskontor; och hvarför har jag icke gjort det? Månne derför,
att det varit mig likgiltigt eller att jag ansett valen för obetydliga?
Nej, visst icke! Jag är öfvertygad om, att de äro ganska vigtiga
samt att misstag i dessa fall kunna medföra sorgliga följder och medföra
ett obehagligt uppvaknande vid de valdes blunder. Nej, det har
varit derför, att jag fått en lista med namn på personer, som jag icke
hört talas om och som jag icke kände. I stället för att på andras
ord bära fram den har jag låtit bli att rösta. Mycket bättre är det
då, att bankoutskottet får öfvertaga detta uppdrag att välja. Ty
utskottet har då skyldighet att taga reda på personer och bedöma,
hvilka det bör välja. Nu säger man, att det derigenom kan bli
partival. Det är möjligt, men jag kan antaga, att hvilketdera partiet
det än är som bestämmer valet, så ser det väl till, att det utser
personer, som äro lämpliga och som det kan lita på. Bankoutskottet
får ett starkare ansvar än hela Riksdagen, ty ansvaret minskas
ju större deras antal är, som skola bära det. För öfrigt kan en sådan
partimanöver äfven ske i riksdagen. Hvad är enklare än att
en person, som har en god vän att gynna, går omkring och talar vid
sina vänner samt, om det behöfves,"fäller ett ogynsamt omdöme om
eu konkurrent. Jag tror, att på det viset följden lättare blir den,
att man på god tro och på hvarandras namn och anseende tar den
bjudna listan. I utskottet deremot vet man, att det är dess skyldighet
att taga reda på från den ort, hvarför valet skall ske, huruvida
ifrågakomne personer äfven äro lämplige. Icke kan man ålägga
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse revisorer
m. m. för
granskning
af riksbankens
af delningskontors
förvaltning.
(Forts.)
No 14. 8
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
•utse revisorer
-in. m. för
granskning
af riksbankens
af delningskontors
förvaltning,
(Ports.)
Onsdagen den 18 Mars.
hvarje riksdagsman att skrifva till tio städer och taga reda på fyratio
personer, som passa till revisorer. Jag vill lägga ansvaret på bankoutskottet
och sjelf bli befriad derifrån — detta är för mig det afgörande
skälet, och derför yrkar jag bifall till bankoutskottets förslag.
I detta anförande instämde herr Bergström.
Herr Samzelius: Då jag af gårdagens föredragningslista icke
hade anledning att antaga, att detta ärende så tidigt på dagen skulle
förekomma och den nya föredragningslistan för i dag ej kommit mig
till hända, har jag, upptagen af andra göromål, ej infunnit mig vid
början af nu förevarande diskussion. Jag är således urståndsatt att
till besvarande upptaga alla muntliga yttranden, som fälts här före
min Utkomst. Men jag har fäst mig vid reservationen, der jag föreställer
mig att de flesta skäl, som anförts, förekomma. Jag har med
mycken uppmärksamhet genomläst reservationen, hvari det förekommer,
såsom man säger, åtskilligt sant och åtskilligt nytt, men ty
värr är det sanna icke nytt och det nya icke sant. Jag har i bankoutskottet
haft tillfälle att söka vederlägga alla de skäl, som blifvit
anförda emot förslaget, med undantag af ett enda, hvarom det vid
motionens behandling i bankoutskottet ej förekom ens den allra ringaste
antydan och som skulle vara tillräckligt att dräpa hela förslaget.
Det förekommer nemligen der, att, “hvad bankoutskottet angår,
det säregna förhållande eger rum, att detsamma enligt sin af riksdagen
faststälda instruktion är att anse såsom en öfverstyrelse för
riksbanken och att till följd deraf det oegentliga skulle inträffa, att
denna öfverstyrelse komme att välja revisorer, som i viss mån och
under vissa förhållanden kunna komma att granska åtgärder och beslut,
hvilka samma öfverstyrelse sjelf vidtagit". Detta är verkligen
något helt nytt för mig, men jag tror tillika, att det icke är sant.
Den värde reservant, som längre än jag deltagit i bankoutskottets
förhandlingar, torde vara god och för sådan händelse uppgifva, vid
hvilka tillfällen det förekommit, att bankoutskottet fattat sådana
beslut, som kunna bli föremål för granskning af afdelningskontorens
revisorer. Bankoutskottet har efter gällande instruktion rättighet att
i vissa fall med Riksdagens rätt besluta i vissa administrativa och
ekonomiska frågor. Och när utskottet med Riksdagens rätt besluter,
hafva ej några revisorer rättighet att klandra dess beslut, lika litet
som revisorerna hafva rätt att klandra hvad Riksdagen sjelf besluter.
Detta nemligen, när utskottet ej öfverskrider gränserna för dess befogenhet.
Skulle det åter öfverskrida dem, då tillkommer det Riksdagens
revisorer, men icke afdelningskontorens, att derom göra erinran.
Bankoutskottet'' meddelar föreskrift för bankofullmägtige, huru
de skola förvalta riksbanken, men aldrig, för så vidt jag vet, åt afdelningskontoren.
Jag har tagit reda på, huru det tillgått, och den
som kan påstå något annat än hvad jag här anfört, torde vara god
och uppgifva, vid hvilket tillfälle bankoutskottet meddelat direkta
föreskrifter åt ett afdelningskontor.
Hela frågan kan visserligen synas icke vara så stor; men vid många
9 N:o 14.
Onsdagen den 18 Mars.
tillfallen har inom denna kammare till mig uttalats en liflig önskan,
att kammaren måtte befrias från obehaget att sjelf ombesörja dessa
val. I likhet med den föregående talaren har jag afhållit mig från
att deltaga i dessa val, emedan jag icke känt till en enda af de personer,
som varit uppsatta på förslagslistan. Ett helt annat blir förhållandet,
om bankoutskottet får sig ålagdt att välja dessa revisorer.
Det blir då en skyldighet för utskottet att söka skaffa sig kännedom
om revisorernas lämplighet, och utskottet har vid läsningen af revisionsberättelserna,
af afdelningskontorens berättelser samt af inspekterande
bankofullmägtiges berättelser tillfälle att bilda sig föreställning
om, huru vida de föregående revisorerna ordentligt fullgjort sitt
åliggande och derför böra komma i åtanke till återval.
Dessa val hafva nu nedsjunkit till en formalitet, och jag kan
nämna, att man fäst sig vid det löjliga i, att det i en kammare, som
består af'' mer än 140 ledamöter, ibland knappt varit ett tjugutal, som
deltagit i valet. Bör man ej då befria kammaren från ett sådant
åliggande? Vår förre talman, hvars ord med rätta vägde tungt i
denna ärade kammare, har vid flera tillfällen uttalat önskvärdheten
deraf. Det är gifvet, att om kammaren vill afslå utskottets förslag
och låta bero vid hvad hittills varit, kan utskottet bära det med
mycket jemnmod, ty derigenom befrias det från skyldigheten att skaffa
sig reda på revisorerna och derefter efter bästa förmåga verkställa
valet. Men då inom riksdagen vid flera särskilda tillfällen uttalats en
önskan att bli befriad från detta jemförelsevis obetydliga bestyr, har
utskottet ansett sig ej hafva rättighet att för sin egen beqvämlighets
skull motsätta sig det väckta förslaget.
Jag vet ej, om några specialanmärkningar förekommit mot redaktionen.
I så fäll skulle jag bemött dem med, om de ej förut
blifvit bemötta. Jag anhåller emellertid om bifall till utskottets
förslag.
Herr Forssell: Det sakförhållande, som är grunden för föreliggande
förslag, är ju alldeles obestridligt. Riksdagens ledamöter
hafva i allmänhet icke tillräcklig kännedom om förhållandena vid
hvarje afdelningskontor, för att kamrarne in pleno skulle vara lämpliga
valnämnder för tillsättande af revisorer. Det är fullkomligt rigtigt.
Men derifrån är det ett långt steg till slutsatsen, att bankoutskottet
är lämpligt att bilda eu sådan valnämnd. Man kan medgifva
det förra utan att medgifva det senare.
Först och främst kan det ej bestridas, att vid det nuvarande
valsättet dock fins en fördel, som i synnerhet för Första Kammaren
är värd att tillvarataga, den fördelen nemligen att hvardera kammaren
för närvarande utser sina revisorer. Men denna förmån försvinner,
om man öfverflyttar valet på en nämnd sådan som bankoutskottet,
der den förseglade sedeln kan komma att afgöra valet, så att den
ena eller andra kammaren kan efter lottning få sin lista igenom.
Ett valsätt, som behölle den förmån som nu finnes, nemligen att
hvardera kammaren väljer sina revisorer, första kammaren sina och
andra kammaren sina, men borttoge det olämpliga i det nuvarande
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse revisorer
m. m. för
granskning
af riksbankens
af delningskontors
förvaltning.
(Forte.]
N:o 14. 10
Ifrågasatt
skyldighet
för hanlivutskottet
att
utse revisorer
m. m. för
granskning
af riksbankens
afdelningskontors
förvaltning.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Mars.
förhållandet, nemligen att valnämnden är för stor, då den utgöres af
hela kammaren, skulle efter min uppfattning vara att föredraga. Då
vore det naturligtvis det rättaste, att hvardera kammaren öfverläte åt
en särskild för densamma utsedd nämnd den valrätt, som nu tillkommer
kammaren in pleno.
Härtill kommer vidare, att med öfverflyttande af ifrågavarande
valuppdrag på bankoutskottet följer en annan olägenhet. I utskottet
har ej talats om något annat än kamrarnes ledamöters oförmåga att
göra sig en bestämd föreställning om de personer, som ifrågakomma
vid valen. Men man och man emellan har äfven talats om lättheten
under sådana förhållanden för enskilde intressenter att åstadkomma
bearbetningar för en eller annan vid valen. Då frågar jag: om sådant
är förhållandet, är det då lämpligt, att dylika bearbetningar, som i
vissa fäll kunna vara framkallade af rätt starka intressen, få göra sig
gällande redan vid valen till bankoutskottet? Jag tror icke, att det
blir lätt att från valen till bankoutskott bortfjerna alla enskilda intressen,
och derför vill jag för min del ej göra bankoutskottet till eu
valnämnd för utseende af dessa revisorer. Det öfverklagade förhållandet
bör afhjelpas, men på ett annat sätt än det nu föreslagna, och
jag yrkar således afslag å utskottets betänkande.
Herr Nyström: Endast två ord till svar på friherre Leijonhufvnds
erinran. Han påminde, att sidoinflytelser kunna göra sig
gällande vid dessa val. Det må vara sant. Men det är uppenbart,
att dessa nu endast kunna gälla den ena eller hvardera kammaren,
under det att, om denna förändring genomföres, samma inflytelser
komma att gälla hela summan af revisorer, och detta skulle medföra,
att ömsevis den ena eller andra kammaren beröfvas hvarje slags inverkan
på valet. Saken kan hjelpas endast på det sätt nästföregående
talare påpekat, men icke på sätt i denna motion föreslagits. Jag
vill sluta med att endast påminna, såsom det starkaste skälet emot
förslaget, om den varnande parallelen med hvad som nu eger rum
vid valen till riksbanks- och riksgäldsfullmägtige. Jag vidhåller mitt
yrkande om afslag.
Herr Samzelius: Den ärade talaren på gefleborgsbänken fram
höll
nyttan af, att hvarje kammare utser sina revisorer, men tycktes
medgifva, att kammarens samtliga ledamöter voro för mångtaliga för
att utöfva detta val, hvarför han föreslog att tillsätta valnämnder.
Sådana utses äfven, rnine herrar, för val af riksbanks- och riksgäldsfullmägtige,
justitieombudsman, nämnden för tryckfrihetens vård, men
hittills har alltid också iakttagits, att icke hvardera kammaren utser
dessa förtroendemän hvar för sig, utan kamrarnes valmän hafva gemensamt
valt dem. Deremot har anförts åtskilligt, särskilt i afseende
på valet af riksbanks- och riksgäldsfullmägtige, att det för desse
sjelfve skulle vara ytterst angenämt, om de visste att de hade eu
kammare bakom sig och ej behöfde riskera att komma under lottning.
Så behagligt detta kunde vara för fullmägtige sjelfve, tror jag
ej att det skulle vara gagneligt för institutionen, ty derigenom skulle
Onsdagen den 18 Mars.
11 N:o 14.
bland desse fuUmägtige likasom bland revisorerna komma in ytterlighetsmän,
hvilka deremot omöjligen kunna skjutas fram, om båda
kamrarnes valmän operera tillsammans. Det kan nog många gånger
bero på lotten, men i regel hafva dock valen skett utan lottning.
Jag tror således, att detta sätt ej vore en förbättring, utan snarare
en försämring. — Under ärendets behandling ifrågasattes, att de valmän,
som utse riksbanks- och riksgäldsfullmägtige, äfven skulle utse
dessa revisorer. Det kan nog anföras åtskilliga skäl derför, men i
sådant fall beköfdes en grundlagsförändring. Men äfven detta sätt
har bankoutskottet ansett vara mindre lämpligt än att öfverlemna uppdraget
åt utskottet. Detta tager nemligen bättre kännedom om revisorernas
åtgöranden, än om den valnämnd, som är tillsammans 3—4
dagar och hufvudsakligast sysselsätter sig med val af riksbanks- och
riksgäldsfullmägtige, skulle egna någon uppmärksamhet jemväl åt
detta uppdrag. Och man har sett, att när de ej kommit öfverens,
hafva sinnena blifvit upprörda, och det är ej lämpligt för verkställande
af dessa val, med den sakkännedom som erfordras och utan
hänsyn till partianda. — Det har inom utskottet framhållits, att vid
dessa val lemnats för mycket utrymme åt åsigter i vissa frågor, som
ej hafva med revisionen den ringaste gemenskap. Såsom exempel
derpå har anförts, att, under det att i fjol, då det i Andra Kammaren
var en protektionistisk majoritet, företrädesvis protektionister derifrån
utsetts till revisorer, så blef det i år ett ombyte af nästan alla dem,
som förra året haft förtroendet att granska afdelningskontorens räkenskaper;
oaktadt dessa fullgjort revisionen på ett samvetsgrant sätt,
befunnos de ej lämpliga, utan andra togos i deras ställe. Sådant kan
naturligtvis ej vara bra. I bankoutskottet deremot kunna enligt mitt
förmenande dessa val ske utan ringaste hänsyn till åsigter i vissa
politiska frågor. Och det blefve otvifvelaktigt till fördel för sjelfva
saken, som skulle vinna derpå. Bankoutskottet begär ej att få någon
utvidgad magt eller några fördelar, utan skulle, såsom jag nyss nämnde,
med mycket jemnmod bära, om kammaren ville befria det från detta
åliggande; men sjelfva saken vinner utan tvifvel, om det nu framlagda
förslaget antages. Jag yrkar derför fortfarande bifall till detsamma.
Herr Anderson, Albert: Jag har endast ett par ord att säga
hufvudsakligen med anledning af eu ärad talares på gefleborgsbänken
yttrande. Han ansåg, att det är en särskild förmån för Första Kammaren
att kunna utse sina revisorer för sig. Det skulle naturligtvis
vara under den förutsättning, att Första Kammarens åsigter icke finge
göra sig gällande vid de val, som bankoutskottet komme att verkställa;
men då Första Kammarens ledamöter i bankoutskottet äro lika
många som Andra Kammarens, kan man väl antaga, att Första Kammarens
inflytande på tillsättandet af revisorerna, om detta skedde
genom bankoutskottet, skulle blifva lika stort som Andra Kammarens.
Jag tror således icke, att man a priori kan saga, att det är en gifven
förmån för Första Kammaren att utse sina revisorer särskildt.
Att på sätt den ärade talaren föreslår öfverlåta valen åt en sär -
Ifrågasatt
skyldighet
för banker
utskottet att
utse revisorer
m. m. för
granskning
af riksbankens
af delning skontors
förvaltning.
(Forts.)
N:o 14. 12
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse revisorer
■m. m. för
granskning
af riksbankens
afdelningskontors
förvaltning.
(Ports.)
Onsdagen den 18 Mars.
skild nämnd skulle naturligtvis kunna lätt gå för sig. Men då beliöfde
också denna nämnd skaffa sig vissa underrättelser för att kunna
utvälja de lämpliga personerna; och hvart skulle nämnden då vända
sig? Den finge utan tvifvel vända sig till bankoutskottet för att höra
efter hvad utskottet erfarit vid dess granskning af fullmägtiges protokoll
och berättelse, senaste revisionsberättelsen och den berättelse fullmägtige
afgifvit öfver företagna inspektioner. Denna nämnd finge
således hos bankoutskottet söka de för sig nödiga upplysningarna.
Då kan det väl vara lika lämpligt att åt bankoutskottet öfverlåta att
välja. Bankoutskottet kan i sjelfva verket lika väl vara en valmanscorps
som de andra nämnder, hvilka af Riksdagen utses för att förrätta
vissa val.
En annan talare yttrade, att om bankoutskottet skulle erhålla
det nu ifrågasatta uppdraget, skulle dess ledamöter komma ett väljas
särskild! med hänsyn till revisorsvalet. Deremot ber jag få erinra,
att bankoutskottet har många andra och många vigtigare uppgifter
sig förelagda än valet af dessa revisorer, och det blefve utan tvifvel
med hänsyn till de vigtigaste af dess uppgifter som valet kotnme
att verkställas.
Hvad slutligen beträffar sidoinflytande]!, så göra dessa sig utan
tvifvel mycket mera gällande med det nuvarande valsättet, än de
komme att göra, derest valet öfverlemnades åt bankoutskottet.
Herr Törnebladh: Jag har varit något tveksam, huruvida jag
i min ställning skulle yttra mig i denna fråga, men då diskussionen
tagit eu större omfattning och då det visat sig, att meningarna inom
kammaren såväl som inom utskottet icke varit fullt eniga i frågan,
skall jag be att få nämna några ord till dess belysning.
Såvidt jag vet, hafva icke några nämnvärda olägenheter annat
än sjelfva besväret för kammaren att välja försports af det hittills
varande valsättet, Om man således skulle vilja förändra detta och
utbyta det mot ett annat, så står man såsom vanligt vid en skiljoväg,
der man vet, att någon fara af det gamlas bibehållande icke förefinnes,
men att fara kunde uppstå af en förändring. Redan detta är
ett skäl, som manar till en viss betänksamhet. Särskilt finnes det
en fara att observera; jag antager, att båda kamrarnes ledamöter äro
angelägna derom att icke på något sätt främja den benägenhet, som
i alla fall till följd af sakens natur lätt visar sig, att kammare eller
kammares representanter kunna komma att stå mot kammare eller
kammares representanter. Det är ofta det inom utskotten förkommer
— mindre tror jag inom bankoutskottet, men det inträffar lätt inom
utskotten i allmänhet — att de båda sidorna af bordet representera
olika åsigter äfven i frågor, der åsigterna skulle kunna vara gemensamma,
just derför att det så lätt uppstår en konflikt. Om nu
valen förläggas från kammaren till bankoutskottet, kan det, såsom
redan anmärkts, lätt gorå sig gällande en sådan ställning på hvardera
sidan af bordet, under det, om hvarje kammare väljer för sig, den
ena kammaren pröfvar utan afseende på den andra kammarens val
och sålunda försöker tillgodogöra sig de bästa krafter, som den an
-
13 N.o 14,
Onsdagen den 18 Mars.
ser kunna finnas för ändamålet. Jag tror således icke, att någon
bestämd vinst kan vara att förvänta af den föreslagna förändringen,
men att möjligen en fara och en olägenhet kunna uppstå, som skulle
än ytterligare utsträcka den ty värr allt för stora risken, att äfven i
småsaker kammare kan ställas mot kammare. Jag kommer således
att vid voteringen, om det blir någon sådan, rösta för afslag.
Herr Ericsson: Man har talat om den större erfarenhet och
de insigter, som skulle stå att finna hos bankoutskottets ledamöter i
jemförelse med Riksdagen i dess helhet, och att ur den synpunkten
det skulle vara förmånligt att desse såsom Riksdagens förtroendemän
komrne att bestyra om valet. För min del har jag suttit i bankoutskottet
åtskilliga år och jag har äfven haft den störa, för mig allt förstora
äran att tillhöra Första Kammarens protektionistiske förtroendemän,
men jag får säga, att då listorna af dessa senare uppsatts, har
jag knappt känt en enda af de revisorer, som föreslagits vid något enda
af kontoren. Skulle jag således såsom ledamot af bankoutskottet hafva
varit nödgad att förrätta ett val, tror jag icke jag skulle varit stort
slugare ändå. Om man deremot väljer, såsom här föreslagits, en nämnd,
antager jag, att den skulle väljas med speciel uppgift. att verkställa
detta val, och att man således skulle i denna nämnd insätta sådana
ledamöter, som egde kännedom om de personer, som skulle vid kontoren
tillsättas, d. v. s. representanter för de delar af landet, der kontoren
äro förlagda. På det sättet tillsatta, skulle man kunna säga,
att de som förrättade valet dertill egde nödig personalkännedom.
Här har sagts mycket, som skulle kunna upptagas till besvarande,
men jag fruktar, att det ej skulle ha någon annan verkan än att de värde
bankoutskottsledamöterna, af hvilka en till och med två gånger förklarat,
att han med största jemnmod skulle mottaga ett afslag, endast
skulle bli mindre jemnmodiga af sig.
Om jag finge göra ett tillägg i afseende å det förslag, som framlagts,
att genom en särskild nämnd välja revisorer, så föreställer jag
mig, att man vid gemensamt sammanträde kunde hålla öfverläggning,
men sedan välja hvar för sig. Derigenom både underlättade man
valet och vunne säkerhet för att icke, såsom det uppgifvits, aflidne
personer valdes —ja, det vill jag då lemna osagd!, ty det kunde ju hända,
att man valde en person, som doge i det ögonblick valet förrättades,
så att det tycks alltid bli någon olägenhet på ett eller annat sätt
Och det är nog svårt att hitta på ett förslag, som icke vidlådes åt
något fel.
Utskottets ärade ordförande har rigtat några anmärkningar mot
den svagaste punkten i min reservation, hvilka jag borde upptaga till
besvarande, men detta torde vara mindre behöflig!, då det ju är vanligt,
att en motståndare angriper sin fiende i hans svagaste punkt.
Jag anser dessutom, att jag innehar en så pass stark ställning i denna
fråga, att ett genmäle ej kan erfordras. Jag yrkar fortfarande afslag.
Herr Cederberg: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
på, att det är fråga om er. instruktion för nästa riksdags bankoutskott,
Ifrat) åsatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
vise revisorer
in. m för
granskning
af riksbankens
af delning skontors
förvaltning.
(Forts.)
N:0 14. 14
Ifrågasatt
skyldighet
för bankoutskottet
att
utse revisorer
m. m. för
granskning
af riksbankens
afdelningskontors
förvaltning.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Mars.
icke för denna riksdags. Det nuvarande bankoutskottet behöfver icke
taga sig någonting af hvad Riksdagen beslutar i afseende å nästa
riksdags bankoutskott, ty det kan vara ett helt annat.
Då jag biträdde förslaget, förbisåg jag alldeles icke den invändning,
som anses såsom den hufvudsakliga, nemligen den, att det kan
komma att bero på lottning, derför att valen skulle ske gemensamt
inom bankoutskottet. Men jag föreställer mig, att om Riksdagen finner,
att bankoutskottet på det sättet missbrukar det uppdrag Riksdagen
enligt utskottets förslag skulle lemna detsamma, så har Riksdagen
fullkomligt lika lätt att återtaga denna rätt igen och utöfva den sjelf
liksom nu eller genom elektorer eller på annat sätt. För mig synes det
vara eu bestämd fördel, att de, som erhålla uppdraget att välja revisorer,
ega den kännedom, som vinnes endast genom läsning af revisionsberättelsen,
fullmägtiges protokoll, inspektörernas och fullmägtiges
berättelser ni. m., och denna kännedom vinnes icke af någon valnämnd.
Bankoutskottets ledamöter äro på grund af sin instruktion förhindrade
att yppa enskilda personers ställning till riksbanken, och hafva således
icke rätt att meddela valmännen den kännedom de ega och som i
verkligheten är behöflig för att på rätt sätt verkställa dessa val. Då
det i reservationen säges, att i bankoutskottet icke kunnat påvisas ett
enda fall, der valet på grund af bristande kännedom om de föreslagne
varit olämpligt, så är detta icke alldeles sant. Der påvisades nemligen
inom utskottet två nyligen inträffade fall, som af utskottets ledamöter
enhälligt erkändes vara af den art, att, om de väljande specielt i dessa
båda fall egt den kännedom, som stod utskottets ledamöter till buds,
hade valen icke kommit att utfalla så som de nu gjorde. För min del
skall jag anhålla att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare på
afslag derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i 1 punkten af
sitt utlåtande n:o 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Onsdagen den 18 Mars. 15 N:o 14.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 41.
Nej — 67.
2 punkten.
Herr Samzelius: Med anledning af det beslut, som fattats i
afseende å första punkten, skall jag endast anhålla om afslag å näst
följande punkter.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på den nu föredragna punkten endast yrkats,
att hvad utskottet deri hemstält skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag derå, och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
3 punkten.
Herr Ericsson: Jag skall endast be att få yrka afslag på nu
föredragna punkt.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande nu förevarande punkt endast blifvit
yrkadt afslag å hvad utskottet deri hemstält.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr statsrådet friherre Palmstierna aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885;
2:o) angående höjning i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar,
m. m.;
3:o) angående höjning i det under fjerde hufvudtiteln uppförda
anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären, m. m.;
4:o) angående godkännande af en med staden Göteborg träffad
öfverenskommelse i fråga om dess inqvarteringsskyldighet äfvensom
rörande anslag till ett nytt kasernetablissement derstädes, m. m.;
N:o 14. 16
Ifrågasatt
ändring af §
52 regeringsformen.
Onsdagen den 18 Mars.
5:o) angående anslag under riksstatens femte hufvudtitel med anledning
af föreslagna ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885;
ö:o) angående förhöjning i det under riksstatens femte hufvudtitel
uppförda anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären;
7:o) angående afskrifning af de å viss jord Infilande grundskatter
m. m.;
8:o) om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fäst egendom samt af inkomst;
9:o) angående upphörande af de enligt förordningen den 16 maj
1884 angående bevillniugsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman;
10:o) angående beräkning af viss andel af öfverskottet å 1890
års statsreglering såsom tillgång vid statsregleringen för år 1892;
ll:o) angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;
12:o) angående anslag för anläggning af en bibana från norra
stambanan vid Mellansel till Örsköldsvik; samt
13:o) angående upplåtelse till staden Mariefred af viss, Gripsholms
kungsladugård tillhörig mark.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 14 och 16 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckta motioner om
ändring af § 52 regeringsformen samt §§ 33 och 51 riksdagsordningen.
På framställning af herr talmannen beslöts, att det i förevarande
utlåtande framstälda ändringsförslaget skulle paragrafvis företagas till
afgörande.
Utskottets förslag till änclrad lydelse af § 52 regeringsformen.
Herr Bergius: De af herrar Hallenborg och O. B. Olsson rörande
denna sak väckta motionerna öfverensstämma deri, att grundlagen
skulle förändras så, att för hvardera kammaren skulle utses
ytterligare en vice talman. Utskottets samtlige ledamöter voro ock ense
deromfatt en sådan förändring af grundlagen vore lämplig och af behofvet
påkallad. Skiljaktigheten mellan motionärerna liksom mellan utskottets
ledamöter angår frågan, huru vida rätten att utnämna talman och vice
talmän fortfarande skulle tillkomma Konungen eller öfverflyttas på
kamrarne.
Såsom i reservationen blifvit yttradt, och hvilketjag för min del anse*
riktigt, hafva icke några giltiga skäl anförts för att grundlagen på
detta sätt bör förändras, och jag får derför yrka afslag på den föredragna
punkten.
17 N:0 14.
Onsdagen den 18 Mars.
Herr Borg: Då jag för några år sedan väckt motion i samma
syfte som herr O. B. Olsson och jag sedan den tiden icke fått skäl
att ändra min åsigt, vill jag blott anhålla om bifall till statsutskottets
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först derpå, att utskottets ifrågavarande
förslag till ändrad lydelse af § 52 regeringsformen skulle
hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande riksdag, och
vidare på förkastande af nämnda förslag; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 33 riksdagsordningen.
Herr Bergius: På de skäl, som jag nyss anfört, yrkar jag, att
kammaren med afslag å herr O. B. Olssons motion måtte såsom
hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga det i reservationen
framlagda förslag till ändring af §§ 33 och 51 riksdagsordningen.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på utskottets nu förevarande förslag till ändrad
lydelse af § 33 riksdagsordningen endast yrkats, att kammaren, med
förkastande af samma förslag, skulle antaga såsom hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling det förslag till ändrad lydelse af §§ 33 och
51 riksdagsordningen, som innefattades i den af herr Bergius m. fl.
vid utlåtandet afgifna reservation.
Härefter gjordes propositioner, först derpå, att utskottets förslag
till ändrad lydelse af § 33 riksdagsordningen skulle hvila till grundlagsenlig
behandling vid en kommande riksdag, och vidare på godkännande
af nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af väckta motioner om ändrade
bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten på landet.
Herr Sjöcrona: Mot lagutskottets hemställan i nu föredragna
betänkande har jag för min del reserverat mig. Jag har föreslagit,
att, i stället för det af lagutskottets majoritet ifrågasatta tillägget till
§ 11 i författningen angående kommunalstyrelse på landet, tillägget
skulle erhålla följande lydelse: ej må någon utöfva rösträtt för större
antal röster, ån som svarar mot en femtedel af kommunens hela röstetal
efter röstlängden; sista punkten lika lydande ined majoritetens
inom lagutskottet förslag. Skilnaden mellan dessa båda förslag är,
såsom herrarne finna, den, att jag dels vill låta inskränkningen af den
.kommunala rösträtten stanna vid en femtedel, dels icke medtagit det
Första Kammarens Prat. 1891. N:o 14. 2
Ifrågasatt
ändring af
§ 52 regeringsformen.
(Forts.)
Förslag till
ändrad
lydelse af
§§ 33 och 51
riksdagsordningen.
Ifrågasatt,
begränsning
af den kommunala.
rösträtten
på
lan det.
No 14. 18
Ifrågasatt
begränsning
af den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Mars.
af lagutskottet föreslagna förbehåll, att icke i något fall någon må.
rösta “för högre röstetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt
tillkommer öfriga röstegande“. Möjligen föreställer sig någon,
att jag framstält detta förslag för att få gå, som man säger, en beqväm
medelväg och å ena sidan visa tillmötesgående mot framstälda
anspråk, men å den andra komma ifrån allt ansvar för ett afslag. Så
är dock icke förhållandet. Jag har framstält detta förslag på grund
af min lifliga öfvertygelse, att just en sådan bestämmelse tillgodoser
rättvisans och billighetens anspråk så nära som det med menskliga.
ofullkomliga förhållanden är möjligt att göra, och jag skall be att få
yttra några ord till stöd för denna min uppfattning.
Regeln, att rättighet motsvaras af skyldighet och skyldighet motsvaras
åt'' rättighet, har ju icke en absolut tillämplighet inom alla
menskliga förhållanden. Men vi måste väl erkänna, att denna regel
åtminstone i hufvudsak bör gälla inom den kommunala förvaltningen.
Då nu denna förvaltning till sin hufvudsakligaste del är af ekonomisk
art, då hvarje inom densamma förekommande åtgärd eller beslut mer
eller mindre föranleder till eller står i sammanhang med några gemensamma
utgifter, så är det ju alldeles rätt, att skyldigheten att lemna
bidrag till de kommunala utgifterna också bör i hufvudsak utgöra
grund för rösträtten. Men redan den omständigheten, att för en kommun
dock kunna förekomma andra uppgifter, än de som äro af rent
ekonomisk art, betingar någon eftergift för personlighetsprincipen, så
att icke en enda medlem af en kommun, som betalar något litet mer
än hälften af utgifterna, må kunna helt och hållet förqväfva ett jemförelsevis
stort antal öfrige ledamöters önskningar, tillintetgöra deras
verksamhet för kommunens bästa samt ändå tvinga dem att verkställa
de beslut, som han dikterar. Men äfven om man betraktar saken endast
från ekonomisk synpunkt, så torde i alla fall en sådan eftergift
vara af behofvet påkallad. Enligt nu gällande bestämmelser kan enmedlem
af en kommun, som till kommunens gemensamma utgifter betalar
för 51 procent af kommunens hela fyrktal, efter sitt godtfinnande,
om han iakttager laga former, beskatta alla de öfriga, äfven om de
utgöra ett jemförelsevis stort antal, och detta, ehuru de få betala 49
procent af de gemensamma utgifterna. Vi måste väl, om vi vilja
vara uppriktiga, alla erkänna, att detta är en orimlighet, och att det
så är får väl nästan anses såsom ett axiom, hvilket icke tarfvar något
särskildt bevis.
Annorlunda ställer sig redan förhållandet, om det är två som betala
exempelvis den ene något öfver 30 procent och den andre något
öfver 20 procent af det hela; då finner jag det både rättvist och befogadt,
att dessa två må få öfverrösta de andre, äfven om dessa ärojemförelsevis
rätt många, tv redan den omständigheten att två personer,
som sjelfve få betala det mesta, förena sig om ett beslut innebär ju
en. säkerhet för att beslutet är välbetänkt. Enligt det förslag jagframställt
skulle också dessa två kunna öfverrösta de öfrige. Då deras
rösträtt blir reducerad till 20 procent, rösta de således tillsammans
för 40 procent, och om deras sammanräknade fyrktal efter längden.
N:o 14.
Onsdagen den 18 Mars.
19
uppgår till endast en enda procent öfver GO, så hafva de tillsammans
absolut röstöfver vigt.
Jag har nu tagit i betraktande det förhållandet, då den ene röstegaren
icke betalar mer än något litet öfver hälften af utgifterna och
då kommunens medlemmar äro jemförelsevis många, men man måste
också tänka sig huru det ställer sig, då en medlem af en kommun betalar
nästan alltsammans, mer än 80, kanske 90 procent eller derutöfver
af det hela, och kommunens medlemmar äro jemförelsevis mycket få.
Sådana fall kunna inträffa, och jag vet särskildt i det län, för hvilket
jag har äran vara styresman, åtminstone två kommuner, der en godsägare
skattar för nästan alltsammans, bortåt 90 procent, och kommunens
medlemmar bestå af hans egen inspektor, hans rättare, en folkskollärare,
en arrendator och möjligen en egare af någon liten hemmansdel.
Då kan jag icke finna annat än att det vore lika orimligt, att dessa
få personer, af Indika dessutom de flesta stå i särskildt underordnadt
förhållande till honom, skulle vara berättigade att beskatta honom,
att besluta om dyrbara byggnadsföretag eller hvad det vara må och
sedan året derefter flytta från kommunen och låta honom ensam
betala.
Tager man dessa omständigheter i betraktande, förekomma således
vid ordnandet af den kommunala rösträtten två stötestenar, den
ena att en enda person, som betalar högst obetydligt öfver hälften af
utgifterna skall kunna öfverrösta ett jemförelsevis stort antal, det är
Scylla, den andra att ett jemförelsevis mycket obetydligt antal, som
betalar nästan ingenting, skall kunna beskatta den, som betalar så godt
som allt, det är Charybdis. Lagutskottets förslag undviker visserligen
Scylla, men faller fullständigt i Charybdis. Ty inskränker man rösträtten
så mycket som lagutskottet föreslår, så inträffa!-, att den som
betalar ända till 95 procent af det hela, öfverröstas af två eller tre
som betala 5 procent, emedan, såsom herrarne veta, kommunalförfattningarne
säga, att om det stannar lika röster mot lika, skall den mening
gälla, för hvilken de fleste hafva röstat. Så är återigen icke förhållandet
med mitt förslag. Antages det, så seglar man förbi både
Scylla och Charybdis.
Men man skulle dock stöta på ett annat blindskär, om det nemligen,
såsom många gånger under förhandlingarne rörande den kommunala
rösträtten blifvit uppgifvet och påpekadt, vore fara för handen,
att hvarje inskränkning skulle kunna på något sätt menligt inverka
på valen till Första Kammaren, som ju ytterst hvila på den kommunala
rösträtten. Men jag vågar med bestämdhet påstå, att denna fara
icke förefinnes. För att något sådant skulle kunna ega rum, erfordras
ju, att inom ett län så många i kommunens angelägenheter enväldiga
personer funnes, hvilka alla hölle tillhopa, att de kunde utse elektorer
efter sin smak, hvilka åter i sin ordning utsåge sådana landstingsman,
som de önskade, och slutligen att desse senare vid valen till Första
Kammaren röstade enligt elektorernas åsigt. Att detta är omöjligt
är ganska lätt att bevisa. Den tabell, som vidfogades 1878 års lagutskotts
utlåtande i detta ämne och som redogör för den kommunala
rösträtten, visar, att i intet län antalet af de kommuner, der eu enda
Ifrågasatt
begränsning
af den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forts.)
N:o 14 20
Onsdagen den 18 Mars.
Ifrågasatt person hade rösträtt utöfver hälften af kommunens hela fyrktal, upplegråiisning
gjcp till högre än 11. Detta län är just Skaraborgs. Från det nämnda
munåla ''Töst- alltalel måste jag dock afräkna dem, inom Indika enligt mitt förslag
rätten på en person fortfarande skulle fä behålla öfvervägande rösträtt, och hvilka
landet. således uti ifrågavarande hänseende icke alls skulle beröras af den
(Forts.) föreslagna inskränkningen. Efter en sådan reduktion blifva de kom
muner,
inom hvilka inskränkningen skulle i någon mån kunna inverka
på elektorsvalen, icke 11, utan högst 8 eller 9. I Skaraborgs län finnas
emellertid icke mindre än 263 landtkomrauner. Valkretsarne til!
landstingen äro 17. Således skulle det fallet, att en enda person nu är,
men icke vidare skulle blifva ensam beslutande inom kommunen och
således icke heller kunna längre ensam bestämma valet af elektorerna
och derigenom inverka på landstingsvalen, inträffa ungefär uti en
kommun inom hvarannan valkrets; och när vi nu veta, att det finnes
15 å 20 kommuner i hvarje valkrets, så hemställer jag till herrarne,
huruvida det är tänkbart, att en sådan begränsning, som jag föreslagit,
i ringaste mån skall kunna inverka på valen till Första Kammaren.
Då således icke denna fara förefinnes, bör man väl kunna fråga:
är det då icke politiskt klokt att göra en sådan eftergift, som jag
föreslagit? Derpå kan, enligt min tanke, svaret icke blifva mera än
ett: det är alltid politiskt klokt att göra hvad som är rätt.
Jag kan ju icke veta, om mitt förslag har någon utsigt att gå
igenom i Andra Kammaren, men om så skulle ske och Första Kammaren
äfven skulle vilja antaga detsamma, hade man slutligen löst eu
fråga, som oupphörligt i mera än 20 år stått på dagordningen. Antager
Första Kammaren mitt förslag, men det blir förkastadt af Andra
Kammaren, synes mig Första Kammaren hafva mycket mera kraft att
stå emot obehöriga anspråk på inskränkning i den kommunala rösträtten,
då kammaren sålunda förklarat sig vilja i detta fall göra hvad
som är rätt.
På grund deraf tillåter jag mig yrka proposition på bifall till
utskottets hemställan på det sätt, att det af utskottet föreslagna tilllägget:
“Ej må någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som
svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,
eller i något fall för högre röstetal, än det, som enligt röstlängden
sammanräknadt tillkommer öfriga röstägande. Uppkommer vid sådan
beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla^ —måtte utgå och i
stället införas följande:
Ej må någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar
mot en femtedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden.
Uppkommer vid sådan beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.
Herr Olaeson: Såsom den vid betänkandet fogade reservation
utvisar, hör jag till de många af utskottets ledamöter, som anse, att
utskottet bort afstyrka bifall till de nu föreliggande motionerna
om ändring i den kommunala rösträtten på landet. Skälen för
denna mening äro så många gånger, både af mig och andra ledamöter
i denna kammare, framhållna, att jag helst icke velat upprepa
dem. Med anledning af det medlingsförslag, som lagutskottets ärade
21 N:0 14.
Onsdagen den 18 Mars.
ordförande nyss framstält, torde det dock vara i sin ordning att än Ifrågasatt
en gång säga dessa skäl, ehuru i en mycket koncentrerad form. Det
ena är, att, teoretiskt sédt, den principen synes mig fullkomligt rigtig, ^unala röstatt
den person, som i större mån bidrager till utgifterna i en kom- rätten på
mun, skall också i större och precis samma mån ega rätt att be- landet.
stämma angående dessa utgifter. Det synes mig höra till sjelfbeskatt- (Forts.)
ningsprinciperi. Det andra skälet är, att, praktiskt sedt, det icke påvisats,
att i någon af de kommuner, der eu enda person har öfvervägande
beslutanderätt, sjelfstyrelsen utförts på ett sämre sätt än i
öfriga kommuner, eller ens framlagts något sannolikhetsskäl, att i
händelse af ändring tillståndet i dessa kommuner skulle blifva bättre
än förut. Häraf följer, att för mig är det icke frågan, om rösträtten
bör inskränkas till V- eller ''/10 af kommunens hela röstetal, utan om
den nuvarande principen är rigtig och vi skola behålla den, eller om
vi böra öfvergifva den. Jag tillåter mig att för kammaren framhålla,
att, då utskottet säger, att det är uppenbart, att någon kommunal
sjelfstyrelse icke alls förefinnes inom de kommuner, hvarest en enda
person ensam kan utöfva kommunens beslutanderätt, utskottet, enligt
min mening, gör sig skyldigt till en begreppsförvirring, en alldeles
origtig uppfattning af begreppet sjelfstyrelse. Rätten för kommunerna
till sjelfstyrelse och sjelfbeskattning innebär visserligen med stora inskränkningar
från statsmyndigheternas sida, att kommunerna sjelfva
skola få ordna sina angelägenheter och sjelfva bestämma sin utgiftsstat;
men den utesluter alldeles icke, att i kommuner kunna finnas
ett stort antal menniskor, som dels emedan de icke alls eller endast
i ringa mån bidraga till kommunens utgifter, dels ock blott derföre
att deras åtskådningssätt vanligen afviker från kommunens majoritets,
icke blifva i tillfälle att utöfva något eller åtminstone mera än ett
högst ringa inflytande på kommunens angelägenheter. Deremot skulle,
enligt min tanke, sjelfstyrelsernas idé få en verklig stöt, om lagutskottets
hemställan bifölles och särskild! den senare delen deraf. Lagutskottet
föreställer sig, att det finnes kommuner, der en enda röstegande
har mera än 10 gånger så stor rösträtt som de andra tillsammantagna.
Denne skulle då, om de öfriga hölle tillsamman, icke
kunna bestämma de utgifter, som han nästan uteslutande skall bestrida,
d. v. s. sjelfstyrelse der skulle få den karaktären, att en skulle
betala och de andra skulle bestämma. Det tror jag verkligen icke kan
vara riktigt. Jag tror icke heller, att någon ekonomisk vinst skulle
vara att vänta deraf. De siffror, som utskottet meddelat för att visa,
i huru många kommuner en person har mera än hälften af kommunens
röstetal, i huru många eu har mera än V4 och i huru många en har
mera än kunna ju hafva ett visst historiskt intresse för oss, såsom
visande huru förhållandena i sådant hänseende gestaltade sig för
20 år sedan; men vill man på dylika siffror i någon mån grunda sitt
beslut i den förevarande frågan, torde icke de anförda siffrorna få
tillerkännas betydelse. I motsats emot lagutskottet tror jag nemligen,
att under de sist förflutna 20 åren förhållandena mycket förändrat sig.
(På förmögenhetsområdena har under dessa 20 år pågått en utjemningsprocess,
hvarigenom en del af de kolossala inkomstbeloppen blitvit
N:0 14.
Ifrågasatt
begränsning
af den horn
munala röst
rätten på
landet.
(Forts.)
22 Onsdagen den 18 Mars.
reducerade, under det att de små och medelstora inkomstbeloppen
_ vuxit både i antal och storlek.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra vågar jag hemställa
om utslag å så väl utkottets förslag som å motionerna.
Herr Hasselnöt: Att i en fråga, som denna, hvilken, om jag
icke misstager mig, i 22 år å rad varit föremål för kamrarnes öfverläggning
och beslut, säga någonting Hytt lär vara så godt som omöjligt,
och skall jag icke heller tillåta mig att trötta kammaren med
något längre anförande, utan endast beröra några hufvudpunkter i
frågan.
Enligt de sista officiela uppgifter vi hafva funnos inom riket 54
kommuner, i hvilka eu enda person egde ensam beslutande rätt och
sålunda absolut envälde i alla kommunens angelägenheter. I ett jemförelsevis
.stort antal andra kommuner var förhållandet, att 2 eller 3
personer bestämde kommunens angelägenheter, med uteslutande af alla
andra. Man kan visserligen, i likhet med herr Claeson, säga, att dermed
är egentligen den kommunala sjelfstyrelsen, såvidt kommunen i sin
helhet angår, icke upphäfd, men all faktisk inverkan på sjelfstyrelsen
är emellertid undanröjd för dem, som icke höra till dessa högst beskattade.
Mig förefaller ett sådanfförhållande så obilligt och orättvist,
att en förändring derutinnan är af behofvet påkallad.
Med all visshet kan också antagas, att om detta förhållande hade
varit kändt då förordningen utkom, hade en begränsning i röstmaximum
redan i förordningen varit införd. Den ledamot af konungens
statsråd, som kontrasignerat förordningen om den kommunala rösträtten
på landet, har nemligen i denna kammare, om jag icke misstager
mig, flere gånger förordat en sådan begränsning. •
Här har af den förste talaren påpekats, att en sådan begränsning
skulle kunna ske, enligt hans förslag, till ''/., men han har icke velat
gå längre derföre, att man då väl seglat förbi Scylla men fallit i Charybdis,
nemligen den olägenheten, att, då en person t. ex. skattar för
90 procent af de kommunala utgifterna, skulle, med den inskränkning,
som lagutskottet föreslagit, de, som skatta för endast 10 procent, kunna
ålägga honom att betala de gemensamma utgifterna med 90 procent,
då de andra betala endast 10 procent. Detta är, enligt min tanke,
icke farligt, ty de som betala ’/,0 få betala denna efter sin förmåga,
och det är ett tillräckligt starkt band på dem att icke ålägga sig
större utgifter, än de tåla vid, för att åstadkomma ökade utgifter för
de stora godsegarne. Eu sådan begränsning är också genomförd beträffande
städerna — och har icke föranledt någon klagan eller väsentlig
olägenhet.
Det är väl också en annan sak, som varit hufvudsakliga orsaken
till denna kammares ständiga motstånd emot en reform i detta hänseende.
Det har af den förste talaren påpekats, att det vore farhågan
för, att en rubbning i dessa förhållanden möjligen skulle medföra en
rubbning i grunderna för denna kammares sammansättning. Han redogjorde
fullständigt för, att en sådan rubbning icke kan vara att befara
genom hans förslag. Jag går så långt, att jag vågar med bestämdhet
23 N:o 14.
Onsdagen den 18 Mars.
förklara, att en sådan farhåga är oberättigad, jemväl med antagande
af lagutskottets förslag. •— Man må betänka att de kommuner, inom
livilka röstgrunderna skulle i någon väsentligare mån förändras genom
ett bifall till detta förslag, äro spridda bär och der i landet, och om
jag också vill medgifva, att på ett eller annat ställe i dessa kommuner
valet af de elektorer, som skola utse landstingsman, skulle blifva
ett annat, sedan röstgrunden blifvit förändrad, än eljest, så vågar jag
bestämdt påstå, att ett eller annat sådant enstaka förhållande icke
rimligtvis kan antagas förändra valen till landstingsman för häradet i
sin helhet och ännu mindre förändra valen till Första Kammaren, som
ske af landstingets medlemmar. Jag tror derföre, att dessa farhågor
äro fullkomligt oberättigade. Om således en begränsning är billig och
rättvis och olägenheterna deraf äro ringa, synes det vara skäl att gå
dessa önskningar till mötes.
Jag tillåter mig, på dessa grunder, hemställa om bifall till lagutskottets
förslag.
Ifrågasatt
''begränsning
af den kommunala.
rösträtten
på
landet.
(forts.)
Friherre Klinclcowström: Denna vigtiga fråga har så många
gånger varit före i kamrarne och har, enligt min tanke, blifvit så fullständigt
utredd, att dervid kan icke vidare åstadkommas någonting
nytt. Läser man med clen minsta uppmärksamhet igenom betänkandet,
finner man, att det slut, hvartill lagutskottet här kommit, är både rättvist
och billigt. De föregående talarne hafva redan påvisat å ena sidan
det rättvisa och billiga i förslagets antagande och å, den andra sidan
det obefogade deri, att förslaget skulle kunna åstadkomma någon farlig
rubbning i grunderna för denna kammares sammansättning. Jag
delar fullkomligt deras åsigter i detta afseende. Men, mine herrar,
om också, hvithet jag förmodar dock icke blir fallet, om denna förändring
antages, en ändring till någonting båttre skulle åstadkommas i
dessa kamrar, så finner jag icke detta vara en orsak för kammaren
att afslå en sådan förbättring, och jag tror, att det är klokt af Första
Kammaren att icke afslå den nu föreslagna förändringen. Måhända
skulle det mycket snarare och mycket fullständigare förenkla grunderna
för denna kammares sammansättning, än hvad något annat förslag
skulle göra. Jag tror nemligen, att de så kallade hemmansegarne på
landet redan nu hafva ett så stort inflytande på denna kammares sammansättning,
att det måhända är lära värdi, att, om Första Kammaren
icke vill medgifva den förändring, som här förordats och som är både
rättvis och billig, dessa hemmansegare hafva tillräcklig magt i hela
landet, att sätta in uti Första Kammaren personer, som kunde vara
villiga att bifalla ett förslag, som är både billigt och rättvist och hvithet
i en viss mån skyddar de mindre egande i landet från ett tyranni
af de mycket egande.
Jag kommer således att rösta för förslaget, oaktadt jag derigenom
förlorar ungefär hälften af det inflytande rörande beskattning m. m.,
som jag nu eger inom den kommun jag tillhör. Men jag uppgifver
gerna denna min förmån, emedan jag anser, att det allmänna bästa
bör gå framför alla enskilda intressen. Jag har visserligen icke någon
förhoppning, att kammaren skall antaga detta förslag, men jag för
-
N:o 14.
Ifrågasatt
begränsning
af den kommunala
rösträtten
på
landet,
(Forts.)
24 Onsdagen den 18 Mars.
bereder kammaren derpå, att jag ämnar begära votering i historiskt—
statistiskt intresse. Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Herr Wieselgren: Då jag under eu lång följd af år i Andra
kammaren röstat för bifall till det förslag som utskottet nu framstäf,
finner jag icke någon anledning att frångå det beslut, till hvars fattande
jag i medkammaren så ofta bidragit. Den tankegång, som ledt
utskottet till det slut, hvartill det kommit, är för mig fullt giltig, och
i det yttrande, som herr Hasselrot här i kammaren till försvar för utskottsbetänkandet
afgifvit, igenkänner jag min egen uppfattning af
frågam Jag tror också, att den näst föregående talaren hade ganska
rätt, da han sökte håfva den betänklighet, som han på goda grunder
ansåg hafva ledt kammaren till att hvarje gång afslå förslag i denna
rigtning,^ nemligen fruktan för den förändrade sammansättning, som
I1 örsta Kammaren skulle fa, derest man på föreslaget sätt i de yttersta,
rötterna ändrade grunden för dess valkorporation. Lika med den ärade
talaren håller äfven jag före, att dessa valkorporationer redan visat,
att det står i deras magt att utan hvarje lagförändring i det nu framstälda
stycket åstadkomma en sådan förändring, som man här befarat
i afseende å denna kammares sammansättning, hvadan jag ock anser,
att .förberörda farhåga icke bör hafva det minsta inflytande på kammaren
vid frågans afgörande.
Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.
Herr Öländer: Jag skall icke yttra många ord i eu fråga, deri
jag under föregående riksdagar så utförligt utvecklat mina äsigter.
Men jag kan icke underlåta att uttala min glädje öfver att lagutskottets.
högt ärade ordförande denna gång delar dessa åsigter. Det har
aldrig händt förut i denna fråga, och jag är tacksam för att han nu
uttalat ungefär samma yrkande, som jag förut från denna plats vid
flera tillfällen framstält och försökt försvara, ehuru naturligtvis alltid
utan den ringaste framgång och med ett tröstlöst nej till svar. Om
ock utgången nu skulle bli densamma, är det likväl icke så hopplöst
som förut, ty jag märker, att saken numera omfattats med större intresse,
och jag tror, att om frågan nu fäller, så faller den framåt.
Jag skall, såsom jag i början nämnde, icke yttra många ord i
denna fråga eller ånyo upprepa skål, som här förut så litet uppmärksammats.
Till all lycka behöfver jag det icke heller nu, ty lagutskottets
ordförande har, på ett klarare och tydligare sätt än jag förmått, ådagalagt
billigheten i den föreslagna lagförändringen, och såvidt jag kunnat
fatta, har han icke blifvit vederlagd — med något annat än den
gamla, ofta upprepade satsen att “en kommnnalmedlem endast i den
mån, han bidrager till kommunens utgifter, är berättigad att deltaga,
i vården om dess angelägenheterDen satsen låter visserligen utmärkt
bra och liknar mycket nära en på sundt förnuft grundad princip. Men,
mina herrar, huru tager den sig ut i den tillämpning, som den i vår
lag erhållit? Är det verkligen öfverensstämmande med denna principal
den, som med litet öfver hälften bidrager till kommunens utgifter,
skall ega ensam beslutanderätt i alla dess angelägenheter? Det heter
Onsdagen den 18 Mars.
N:o 14.
■25
ju i principen, att han skall ega denna rätt endast i den man han bidrager
till kommunens utgifter, men vid tillämpningen gifver man
honom ändock hela magten.
Man behöfver i sanning endast känna enkel regula di fri för att
räkna ut att här något är på tok. Ingen kan vara blind för att här
föreligger ett fel som måste rättas, en orättvisa som måste undanrödjas.
Om det af lagutskottets ordförande föreslagna sätt till frågans
lösning är det rätta, och om det fullt uppfyller, hvad som dermed
åsyftas, kan jag icke säga. Men det synes mig vara eu medelväg, som,
på samma gång den å ena sidan tillfredsställer billighetens och rättvisans
fordringar, å andra sidan icke bör kännas allt för hård för dem.
hvilka derigenom förlora en liten del af rättigheter, som dock icke stå
i full öfverensstämmelse med deras skyldigheter. Ja jag föreställer mig
till och med, att många stora fyrktalsegare skola känna denna förändring
såsom en lättnad och en fördel, enär de nu af lätt förklarliga
hänsyn mången gång kanske icke vilja eller ens kunna begagna sig
af sin fulla rätt.
Jag har lofvat att fatta mig kort, och för att obrottsligt hålla
hvad jag lofvat inskränker jag mig till att anhålla om bifall till herr
Sjö er onus yrkande.
Ifrågasatt
begränsning
af den kornmvnala
rösträtten
på
landet.
(Forts.)
Herr Biesért: Då jag, för min del, anser det öfverensstämma
med rättvisa och billighet, att i fråga om den kommunala rösträtten
något afseende äfven på person och icke blott på fyrk må gorå sig
gällande, så anhåller jag, i likhet med föregående talare, att få yrka
bifall det af herr Sjöcrona framstälda förslaget.
Herr Fröberg: Under gången af öfverläggningen i denna fråga
har jemväl yrkats bifall till det af lagutskottets ordförande i hans
reservation framstälda förslag, som går ut derpå, att ingen skulle
få rösta för mer än en femtedel af kommunens hela röstetal. Jag
vill blott erinra derom, att detta förslag lider af samma brister som
alla andra förslag, hvilka i detta ämne varit föremål för Riksdagens
behandling. Lagutskottets nu föreliggande förslag bestämmer rösträtten
till en tiondedel af kommunens hela röstetal, och det har äfven
varit föreslaget, att den måtte begränsas till en tjugondedel. Men
samma anmärkningar, som kunna uppställas mot utskottets förslag,
kunna med lika fog göras mot de båda öfriga. Man har sagt, att
lagutskottets ordförandes förslag skulle innebära rättvisa. Men jag
kan icke finna, att det är mera rättvist att bestämma rösträtten till en
femtedel än till eu tiondedel eller tjugondedel af kommunens hela
röstetal. I hvilketdera fallet som helst kan fastställandet af en dylik
inskränkning icke fotas på någon allmängiltig rättsgrund, utan måste
ytterst öfverlemnas åt godtycket. Kommunala rösträtten stöder sig nu
på den bestämda och ingalunda förkastliga grundsatsen, att i samma
mån en kommunalmedlem bidrager till utgifterna för kommunens
ändamål, i samma mån bör lian ock vara berättigad att utöfva inflytande
på ledningen af kommunens angelägenheter. Skall en lagändring
ske, måste den göras på grunder, som öfverensstämma med
N:o 14. 26
Ifrågasatt
begränsning
af den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forts.)
Onsdagen den IS Mars.
hvad som är rätt och billigt, men ej godtyckligt. Alla de förslag,
som vid innevarande riksdag föreligga angående ändrade bestämmelser
. i fråga om den kommunala rösträtten, utgå från den uppfattningen,
att just de mindre röstberättigade skulle vara de mest sparsamma,
ega det största nit och intresse för kommunens bästa, och att i följd
deraf åt dem borde beredas större beslutanderätt i kommunens angelägenheter.
Jag kan icke inse, att denna uppfattning är sann och
rigtig. Tvärtom synes det mig helt naturligt, att den, som i större
mån bidrager till bestridande af kommunens utgifter, också bör hafva
större intresse af att befrämja dess ändamål än den, som derför betalar
litet eller ingenting. De högst beskattade äro i allmänhet sådana,
som ega större jordbruk eller stora industriella anläggningar
eller ock drifva någon mera omfattande rörelse, i hvilken sysselsättes
en mängd personer. En sådan större röstberättigad medlem af en
kommun synes mig ovilkorligen böra vara mycket mer fästad vid
kommunen och intresserad för dess angelägenheter än den derstädes
tillfälligt boende arbetaren eller andre högre beskattade med en mera
vexlande boningsort. Icke kan det väl heller vara lämpligt och rätt,
att en sådan större godsegare skall, såsom redan blifvit antydt, på
kommunalstämman kunna öfverröstas af sin inspektor och andra sina
tjenare och arbetare. Så länge det icke fins någon statistisk utredning,
som ådagalägger behofvet af den nu ifrågasatta lagändringen,
till dess motsätter jag mig alla motioner i förevarande syfte.
Jag yrkar afslag å såväl lagutskottets som dess ordförandes
förslag.
Herr Lundin: Jag har begärt ordet endast för att med några
ord framställa den åsigt, som jag i denna fråga alltid förfäktat.
De nu gällande bestämmelserna i fråga om den kommunala rösträtten
på landet kunna väl synas lägga en hämsko på den kommunala
sjelfstyrelsen i de fall, der beslutanderätten tillkommit endast en
eller några få. Men jag tror dock, att man här sökt i elektrisk belysning
framhålla det nu öfverklagade missförhållandet, ty det har,
åtminstone såvidt jag vet, icke försports, att kommunens angelägenheter
i nyssnämnda fall blifvit sämre skötta än annorstädes. Dessutom
torde det, såsom den föregående talaren erinrade, från rättens
synpunkt icke vara bättre att bestämma siffran för röstmaximum till
en femtedel än till en tiondedel eller en tjugondedel. Men dertill
kommer ett annat skäl, som för mig är afgörande i denna fråga. Man
har nemligen talat om, att personlighetsprincipen borde få göra sig
mera gällande i fråga om den kommunala rösträtten. Men med blicken
fäst på den agitation, som dref sitt ofog vid de sista valen till Andra
Kammaren, fruktar jag, att denna princip, tillämpad på ifrågavarande
område, skall leda oss in på en farlig stråt och slutligen öppna portarna
för den från visst håll så åtrådda allmänna rösträtten. Men
hellre än att rödja väg för slik äfventyrlighet håller jag fast vid det
bestående och anhåller, herr talman, att få yrka afslag å utskottets
förslag.
Onsdagen den 18 Mars.
N:o 14.
27
Friherre Barn eko w: Jag hav flera gånger förut yttrat mig i
denna fråga, och jag vidhåller fortfarande den åsigten, att det är billigt
och rättvist att någon förändring göres i de nu gällande bestämmelserna
angående den kommunala rösträtten på landet. Jag har ock
erfarit, att missnöjet är ganska stort på många ställen i vårt land,
der afgörandet i kommunala angelägenheter ligger i en enda persons
hand. Men jag tror, att utskottet eller motionärerna hafva begått ett
misstag, då ej den nuvarande rösträtten till elektorer för landstingsmans
väljande bibehållits. Denna fråga har nemligen två olika sidor,
den politiska och den kommunala, och detta måste noga beaktas, när
det är fråga om att i denna kammare söka genomdrifva en förändring
i förevararde syfte af förordningen om kommunalstyrelse på landet,
ty jag tror icke kammaren skall rösta för en sådan förändring med
mindre än att grunden för kammarens sammansättning orubbad cjvarstår.
I detta afseende stöder jag mig på en ganska stor auktoritet,
nemligen lagutskottets förre ordförande, som för några år sedan förklarade
att, om det blott vore fråga om den kommunala rösträtten och
icke om den politiska, han gerna skulle vara med om den begärda
förändringen. Jag beklagar att en sådan åtskilnad i det föreliggande
förslaget icke blifvit gjord, ty detta gör, att ingen utsigt nu förefinnas
att bereda framgång åt frågan. För den skull skall jag icke
göra något yrkande, då det icke gagnar till något. Men bringas frågan
under votering, kommer jag att rösta för herr Sjöcronas förslag.
Herr Ekman: Såsom föregående talare redan erinrat, har denna
fråga många år stått på dagordningen. Under hela denna tid har
jag alltid röstat emot hvarje förändring i den kommunala rösträtten
på landet, och detta af det skäl, att den ytterst utgör grunden för
Första Kammarens sammansättning. Jag tror icke, att jag misstager
mig, da jag säger att, när det beslöts att Första Kammaren skulle
sammansättas på det sätt som nu sker, man tänkte sig en annan sammansättning
än den nuvarande, men det har likväl visat sig att, oaktadt
ingen ändring skett i den kommunala rösträtten, Första Kammaren
i alla fall fått ett helt annat utseende, än man antog den skulle få
och den äfven i början hade. Det angifna skälet för mitt motstånd mot
en begränsning af den kommunala rösträtten har dermed också bortfallit.
Jag hade äfven förestält mig, att en begränsning af rösträtten
icke skulle vara behöflig, derför att jag trodde, att hvar och en som
är i den ställningen, att hans röst i kommunens angelägenheter är den
afgörande, skulle, likasom detta hos mig alltid varit fallet, bemöda sig
att utöfva den på sådant sätt, att såvidt möjligt allas intressen blefve
tillgodosedda. Men jag har nu kommit till den uppfattning, att användningen
af en sådan afgörande rösträtt vid många tillfällen icke
varit dikterad af ett dylikt bemödande. Det är derföre, enligt mitt
förmenande, icke underligt, att framställningar riksdag efter riksdag
framkomma om en lagförändring i syfte att begränsa den kommunala
rösträtten på landet, och jag inser ej, hvarför den icke der skulle vara
fullt lika nödvändig, som i fråga om stadskominunerna, der den redan
blifvit inskränkt.
Ifrågasatt
begränsning
af den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forts.)
N:o 14. 28
Ifrågasatt
begränsning
af den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forts.)
Onsdagen den 18 Mars.
I följd af hvad jag nu yttrat, anser jag mig numera böra yrka
på begränsning af den kommunala rösträtten på landet. Men då en
sådan förändring som den ifrågavarande bör ske med försigtighet,
vill jag icke för närvarande gå så långt som lagutskottet i sitt betänkande
föreslagit, utan anhåller, för min del, herr talman, att få
instämma i det yrkande, som framstälts af lagutskottets ordförande.
Herr Söderberg: Jag ber att få instämma med herr Ekman.
Herr Almén: Äfven jag anhåller att få instämma med hen*
Ekman.
Herr Forssell: Jag ber att få instämma i det yrkande, som
framstälts af hei*rar Sjöcrona och Ekman.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu förevarande utlåtande yrkats: l:o) att
utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Sjöcrona,
att samma hemställan mätte bifallas med den ändring, att det ifrågasatta
tillägget till 11 § i förordningen om kommunalstyrelse pålandet
erhölle följande lydelse: “Ej må någon utöfva rösträtt för större
antal röster, än Som svarar mot en femtedel af kommunens hela
röstetal efter röstlängden. Uppkommer vid sådan beräkning af rösträtt
bråktal, skall det bortfalla/; samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle afslås.
Friherre Klinkowström erhöll nu på begäran ordet och anförde:
Då jag tror, att i denna kammare ingen utsigt finnes för bifall
till utskottets förslag, och jag är en bland de få, hvilka yrkat bifall
dertill, anhåller jag härmed att få afstå från detta mitt yrkande och
förena mig med dem, som yrkat bifall till herr Sjöcronas förslag.
Efter erinran derom, att jemväl andra af kammarens ledamöter
yrkat bifall till utskottets hemställan, gjorde herr talmannen propositioner
å hvarje af de tre yrkanden, som under öfverläggningen förekommit,
samt förklarade sig anse propositionen på utslag å utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen upptog
hvardera af de öfriga yrkandena'' med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma såsom kontraproposition i den förestående
voteringen, och förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till utskottets hemställan med den af herr
Sjöcrona föreslagna ändring.
Herr Fröberg begärde emellertid votering jemväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som vill, att vid blifvande votering om afslag å lagutskottets
29 N:o 14.
Onsdagen den 18 Mara.
i utlåtandet n:o 18 gjorda hemställan kontrapropositionen skall innehålla
bifall till utskottets hemställan med den af herr Sjöcrona föreslagna
ändring, röstar
Den, det ej vill, röstar
J a ^
Nej;
antagits
Vinner Nej, har såsom kontraproposition
rits bifall till utskottets hemställan.
vid nämnda votering
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 45;
Nej — 64.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvud voteringen:
Den, som afslår hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
18, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Vid slutet af den häröfver företagna omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
J a —■ So;
Nej — 24.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af väckta motioner om ändring
i bestämmelserna rörande den kommunala rösträtten i stad.
Herr Sjöcrona: Mot lagutskottets n*u upplästa hemställan hafva
alla de ledamöter af utskottet, som utsetts af Första Kammaren,
reserverat sig och ansett, att motionerna bort afstyrkas. Jag skulle
Ifrågasatt
ytterligare
begränsning
af den kommunala
rösträtten
i stad.
N:o 14. 30
Onsdagen den 18 Mars.
Ifrågasatt mycket misstaga mig, om icke Första Kammaren skulle instämma i
begränsning c*en som a^a dess ledamöter i utskottet sålunda uttalat, och
af den lom- skulle derföre kunna inskränka mig till att helt enkelt yrka utslag å
munala röst- utskottets hemställan; men en skyldig uppmärksamhet mot utskottet
rätten i stad. synes mig fordra, att det säges åtminstone några ord angående nt(1
orts.) skottets motivering.
Utskottet börjar med att erinra, hurusom “under de förhandlingar,
hvilka föregingo antagandet af det förslag till begränsning af den
kommunala rösträtten så väl i Stockholm som i rikets öfriga städer,
hvilket genom kungörelsen den 9 november 1869 blef lag, framhölls
att den gräns, som då föreslagits, icke kunde göra anspråk på någon
allmängiltighet, och att en framtida utveckling af städernas näringslif
säkerligen skulle komma att ånvo skapa ett behof af ytterligare begränsning
“. Ja,''det är mycket bra, att detta framhölls''under nämnda
förhandlingar, men jag antager, att under dessa förhandlingar också
framhölls, att man icke borde gå knappast så långt som då föreslogs
och bestämdt icke längre. Hvad utskottet .sålunda anfört, är således
icke alls något skäl. — Vidare har utskottet omförmält, hurusom i
de flesta städer den kommunala rösträtten utöfvas endast vid stadsfullmägtigvaleu,
och säger, att “ehuru man får antaga, att dessa val
bestämmas af hänsyn till stadens bästa, är det likväl af vigt att så
vidt möjligt söka förebygga, att desamma komma att beherskas af ett
fåtal röstegande“.
Detta är ju blott ett påstående, som saknar allt slags bevis. Det
är ju icke alls visadt, att detta så kallade fåtal alltid håller tillsammans
och röstar lika, liksom ej heller, att det så kallade flertalet håller tillsammans
och röstar lika. Bland dem, som äro högst beskattade,
finnas ju utan tvifvel personer, hvilka anse sig vara liberala, och personer,
som äro mycket hushållsaktiga med kommunens medel; och
bland det så kallade flertalet kunna ju finnas personer, som äro konservativa,
och personer, som ledda af entusiasm för en sak äro beredda att
rösta för huru höga anslag som helst. Vidare säger utskottet, att “rättvisan
och ett följdrigtigt genomförande af den sjelfstyrelsens princip, på
hvilken kommunallagstiftnihgen hvilar, kräfva, att de medlemmar i kommunen,
hvilka en uttaxering drabbar tyngst, må beredas tillfälle att utöfva
behörigt inflytande vid behandlingen af kommunens angelägenheter
Ja, det är just fråga om, hvem det är som drabbas tyngst. För
min del tycker jag, att den drabbas tyngst, som får betala mest, men
utskottet tyckes anse motsatsen, eller att den drabbas tyngst, som får
betala minst. — Slutligen säger utskottet, att utskottet icke finner
sig kunna såsom fullt lämplig förorda någon viss begränsning. Då
1 synes det mig, som utskottet hade bort stanna vid samma åsigt som
Första Kammarens ledamöter och icke göra ifrågavarande hemställan.
Jag anhåller om proposition på afslag å motionerna och utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande utlåtande endast yrkats afslag å utskottets
deri gjorda hemställan.
Oiisdaem den 18 Mars.
N;c 14.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall til! utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 16 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckta motioner
om ändrade lagbestämmelser i fråga om byggnad och underhåll
af kyrka med hvad dertill hörer, så ock sockenstufva, prestgård
samt tingshus och häradsfängelse, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 21, i anledning af väckt motion om skärpta
bestämmelser i fråga om påföljd för uraktlåten vård om hundkreatur.
Herr Claeson: Då jag reserverat mig mot den nu föreslagna
skrifvelsen, är det icke derför, att jag anser, att de lagbestämmelser,
som nu finnas till skydd för skada å hemdjur af hundkreatur, äro så
tidsenliga och goda, att icke bättre kunna åstadkommas, utan det är
väsentligen derför, att jag anser skrifvelsen vara affattad i allt för
sväfvande ordalag och vara allt för litet omfattande. De bestämmelser,
hvarom nu är fråga, äro inflickade i ett gammalt kapitel,
22 kap. byggningabalken, och äro der sammanflätade med bestämmelser
om skada, som andra djur än hundar tillfoga kreatur. Jag
tror, att, om man vill gorå någon skilnad, äro bestämmelserna i
fråga om hundar mindre gammalmodiga än beträffande öfriga djur.
Bestämmelserna lyda sålunda: “Dräper fä annars fä, som ej ätas kan;
betale egaren hälften af dess värde, som dräpet blek Kan det ätas:
gälde fjerdung, och det döda tage han, som det förr egde. Nu varder
fä sargadt af fä; betale halfva läkeslön och halfva skadan. År
fä vant att skada göra, och vet det egaren, eller är han derom varnad
; gälde dubbelt mer än sagdt är. Samma lag vare om hund,
som fä biter eller sargar. Gör hund skada tredje gången; betale
dess egare, som sagdt är, och döde hunden11. Lagen utgår sålunda
från den princip, att, i händelse hund eller annat fä, som gjort skada,
är vant att göra skada och egaren har vetskap derom eller blifvit
varnad, egaren skall lemna full skadeersättning, och att i annat fall
egaren till det skadade och egaren till det andra djuret skola dela
skadan. Dessa bestämmelser kunna ju vara temligen gammalmodiga,
men jag tror att de äro mera tillfredsställande i fråga om hundar
än andra djur. Hundar göra nemligen skada endast å småkreatur, i
regeln får. Oegentligare äro bestämmelserna, när t, ex. en häst skadats
af en annan häst eller annat fä. Jag tror nemligen icke, att
1734 års lag räknat hästen till de djur, som kunna ätas, och sålunda
afsett, att egaren af det djur, som dödat en häst, endast skulle vara
skyldigt att gälda fjerdedelen af hästens värde. Nu åter är hästen
ett matnyttigt djur, ehuru visserligen dess köttvärde i allmänhet blött
Angående
skydd för
hemdjur mot
skada af
hundkreatur.
N:o 14. 32
Onsdagen den 18 Mars.
Angående
skydd för
hemdjur mot
skada af
hundkreatur.
(Forts, i
utgör en mycket ringa de! af dess verkliga värde. Jag tror ock, att
den kategoriska bestämmelsen, att, om en häst dödar en annan häst,
egaren åt den förre skall betala skadeersättning, är för sträng, ty
omständigheterna kunna vara sådana, att egaren af den dödade hästen
bör sjelf vidkännas skadan. Jag handlade sistlidne höst ett mål, deri
en person yrkade skadestånd af en annan, derföre att dennes häst
sparkat den förres häst, så att densamme måst slägtas. I det målet
invändes, att den, hvars häst blifvit sparkad, utan lof satt in sin häst
i det stall, der den andres häst stod.
Granskar man, i hvilken rigtning lagutskottet och motionären
tänkt sig att lagstiftningen skulle gå, tror jag, att man skall finna,
att hvad som mest öfverklagas är att skada ofta åstadkommes af
hund, utan att det kan bevisas, hvem hundegaren är, och att man
således icke kan erhålla någon skadeersättning, men en lag, enligt hvilken
kan dömas till ersättning, utan att bevisning föreligger, lärer ej kunna
stiftas. Man vill derför söka förebygga skada af hundar. Såsom ett
verksamt medel i detta fall har motionären föreslagit, att hundegaren
skulle fä bota, om hans hund, vore denne huru oskadlig som helst,
inkommit å andras egor, hvarest hemdjur beta. En sådan påföljd
har lagutskottet med rätta sagt vara allt för sträng. Deremot har
lagutskottet antydt, att rätten att döda annans hund borde utvidgas
och att det skulle vara lämpligt, om egare till hund, som gjort skada
å annans hemdjur, finge ersätta skadan till dennas fulla belopp, samt
förordar i detta hänseende en så lydande bestämmelse: ‘Hund, som
biter folk eller fä, må ej lös vara; finnes den utom egarens gård, då
kåfve hvilken som helst våld att den döda. Göres skada af sådant
djur, då skall egaren skadan fullt gälda/ Jag vill icke säga mycket
mot rigtigheten i princip af en så utvidgad rätt till dödande af annans
hund, men jag tror, att en sådan bestämmelse skulle verka
mycket litet; den verkar, att man kan döda hund, som träffas på bar
gerning bitande folk eller fä, men i annat fall är det svårt att våga
döda hunden, om icke det kan visas att hunden förut bitit någon,
och om man genom en sådan lagbestämmelse uppmuntrar till dödande
af en endast misstänkt hund, kan det mycket lätt inträffa, att den,
som dödat en hund och icke kan visa, att hunden förut bitit någon,
blifver straffad för skadegörelse å annans egendom.
Lagutskottet har trott, att, om en skrifvelse i den formulering,
som nu är föreslagen, aflåtes till Kong!. Maj:t, skall Kongl. Maj:t
icke nöja sig med att ändra blott de lagbestämmelser, som man begär
att få ändrade, utan äfven andra bestämmelser, som i sammanhang
dermed böra ändras.
Jag tror emellertid icke, att man får taga för gifvet, att Kong].
Maj:t i en fråga, tillkommen på Riksdagens initiativ, går längre än
Riksdagen begärt. På sådan grund och då, enligt min mening, det
vore olämpligt att i byggningabalken inflicka eu särskild ny lagbestämmelse
rörande hundar, hemställer jag om afslagå utskottets förslag.
Herr Sjöcrona: Genom ett förbiseende i lagutskottets kansli
har det icke blifvit antecknadt, att äfven jag reserverat mig mot lag
-
Onsdagen den 18 Mars. gg
utskottets ifrågavarande hemställan. Denna samma fråga förevar vid
1888 års riksdag, och äfven då hade jag reserverat mig. Som kammaren
då godkände mitt på grund deraf framstälda yrkande om afslag,
har jag ansett mig skyldig att för kammaren tillkännagifva, att
.lag äfven nu reserverat mig. _ Då föregående talaren sagt ungefär
detsamma, som jag skulle vilja säga, och då jag tycker mig finna,
att kammaren ieke är vidare intresserad af denna hundhistoria, skall
jag inskränka mig till att yrka afslag. Jag får dock säga, att saken
ar.. , hemligen ringa vigt. _ Såsom den föregående talaren redan anmarkfi
äro bestämmelserna i vår lag angående skadeersättning i detta
fall något gammalmodiga och otillfredsställande, och om skrifvelsen
asyftat endast ändring i stadgandena angående skadestånd, hade jag
icke kunnat. motsätta mig densamma. Kommer herr talmannen att
anse sig höra bifall till skrifvelseförslaget, skall jag icke begära
votering. 1 °
Hejr Hasselrot: Frugal) är, såsom påpekats, af jemförelsevis
liten vigt, men då den är väckt, synes det mig vara skäl att taga
densamma i betraktande, sådan den föreligger. Jag skall tillåta mioatt
låsa tipp en kort lagparagraf, så att kammaren kan få kännedom
oni, hurudana bestämmelserna i fråga nu äro. 7 § i 22 kap. byo-gmngabalken
lyder nu sålunda: “Dräper fä annans fä, som ej''ätas
kan: betale egaren hälften af dess värde, som dräpet blek Kan det
atas; gälde fjerdung, och det döda tage han, som det förr egde. Nu
varder fä sargadt åt fä; betale halfva läkeslön och halfva skadan.
År fä vant aft skada göra, och vet det egaren, eller är han derom
varnad; gälde dubbelt mer än sagdt är. Samma lag vare om hund,
som fä biter eller sargar. Gör hund skada tredje gången; betale dess
egare, som sagdt är, och döde hunden14. Jag vågar fråga, om icke
detta stadgande är så inveckladt, så antiqveradt och så olämpligt som
något laghud gerna kan vara. Detta faktum är också af föregående
takre erkändt, men det oaktadt vilja de icke gå in på att till Kono-1.
Maj:t aflåta den föreslagna skrifvelsen hufvudsakligen af det skäl, att
motionen omfattar endast skada vållad af hundar, och de anse lämpligt,
att icke blott bestämmelserna om dessa, utan äfven bestämmelserna
rörande skada föröfvad af andra djur böra undergå revision.
Med anledning häraf tillåter jag mig påpeka, att sjelfva skrifvelsens
formulering icke pa grund åt motionen kan omfatta annat än hvad
den innehåller, men att lagutskottet i sin motivering intagit, hvad
ock skulle komma att inflyta i skrifvelsen, att utskottet gillar motionens.
syfte, men anser att “ett bifall till densamma torde föranleda
förändringar jemväl af andra lagbestämmelser än de i motionen närmast
afsedda“. Har icke Riksdagen, om denna skrifvelse aflåtes, dermed
sa tydligt som möjligt sagt, att den önskar förändring icke endast
i bestämmelserna beträffande hundar, utan äfven i de bestämmelser,
som röra dermed närstående förhållanden? Då jag hyser den
uppfattning, att nu gällande lagbestämmelser i ämnet icke” äro lämpliga
och anser att lagutskottet har rätt, då det säger:
Hufvudvigten anser utskottet böra läggas derå, att egaren af
Förut a Kammarens Prof. 1891. A'':o 14. o
N:o 14.
Angående
skydd för
hem djur mot
skada af
hundkreatnr.
(Forts.)
N:0 14. 34
Onsdagen den 18 Mars.
Angående dödadt eller såradt hemdjur i öfverensstämmelse med allmänna skadehJL/Zt
ftäHdsregler beredes full ersättning för den mången gång rätt betydskada
af “ga förlust, som drabbar honom",
hundkreatur, tillåter jag mig yrka bifall till utskottets hemställan.
(Forte.)
Herr Berg, Lars: Herr talman, mine herrar! Ej heller jag
skall lång tid upptaga kammaren med förevarande fråga, men jag
anser mig pligtig att fästa uppmärsamheten derpå, att nödvändigheten
af skydd för hemdjur mot skadegörelse af hundar växer i mån
som betesmarkerna äro vidsträcktare, och att det derför är af större vmt
för de nordligare än för de öfriga delarne af riket att få tillgodonjuta
ett kraftigare skydd än de nuvarande lagbestämmelserna förmå
gifva. Dertill kommer en ytterligare omständighet, nemligen att i
dessa delar åt fäderneslandet drifves, såsom ett särskildt näringsfång,
hundkultur med så kallade pelshundar, hvarigenom faran för ofog
ökas i vida högre grad, än hvad fallet är i de mellersta och södra
delarne åt riket. När man nu derför begär ett skydd, som lagen för
närvarande icke kan lemna, synes det ju vara orimligt att neka detta
allenast på den grund, att man icke kan reformera hela 22 kap. byggningabalken
eller utsträcka reformen ännu längre. Äfven ett annat
skäl för bifall tillkommer, hvilket är af icke ringa vigt och bör tilltala
alla jagtvänner, och det är den stora skada, som dessa hjordar
af hundar åstadkomma på all vildafvel i skog och mark. Yissa tider
om niet kunna de sägas nästan uteslutande lifnära sig på ungar och
ägg. Från dessa synpunkter ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
. Hen'' ä nne r sted t: Då Riksdagen aflåter eu skrifvelse till Norm!.
Maj:t, är det önskvärd!, att Kongl. Maj:t af skrifvelsen erhåller någon
ledning^ för bedömandet af den rigtning, i hvilken lagstiftningsarbetet
skall ga. Är detta icke händelsen, förefaller det mig, som om skrifvelsens
aflåtande är långt ifrån nyttigt. I nu förevarande fäll synes
lagutskottets förslag till skrifvelse lemna Kongl. Maj:t i förlägenhet
om, hvilka lagstiftningsåtgärder böra vidtagas. “Hufvudvigten anser
utskottet böra läggas derpå, att egaren af dödadt eller såradt hemdjur
i öfverensstämmelse med allmänna skadeståndsregler beredes full
ersättning för den mången gång rätt betydliga förlust, som drabbar
honom. “ Men för att åstadkomma ett sådant resultat synes aflåtande
åt en skrifvelse till Kongl. Maj:t helt och hållet öfverflödigt, ty är
det icke fråga om något annat än att ändra gällande lag, på det sätt
att ersättning till egaren af skadadt djur skall utgå till fulla värdet
i stället för såsom hittills till eu fjerdedel eller hälften af värdet, så
kan ^lagutskottet sjelf allt för väl framställa förslag till en ändring
af så ringa omfattning. Men nu visar erfarenheten, att beklagligen
med denna förändring alldeles icke beredes så stort skydd för hemdjur,
som af dessas egare önskas. För att ådagalägga detta ber jag få
äterföia i minnet hvad som förekom båda de gånger, då lapplagen
bär behandlats. Vid behandlingen så väl af den internationella som af
den svenska lapplagen förefans allt ifrån början icke någon tvekan
35
N:o 14.
Onsdagen den 18 Mars.
derom, att skada, som af hund tillfogas ren, skall till fullo ersättas.
Men sådant oaktadt var den allmänna uppfattningen obestridligen, att
i detta stadgande icke tillräckligt skydd för renegaren innefattades.
Man påstod att renegaren oaktadt detta stadgande vai- fullkomligt
rättslös gent emot hundegaren, och man försökte att till detsamma
foga åtskilliga andra bestämmelser i syfte att göra skadeersättningen
effektiv och öka skyddet för renegarne. Men de åtgärder, som då
vidtogos, derom vill nu lagutskottet icke vara med. Utskottet
säger nemligen: “deremot kan ifrågasättas, om det vore lämpligt att
tillika föreskrifva eu straffpåföljd, bestående i böter, för hundegaren. “
Således borde af den ifrågasatta skrifvelsen till Kongl. Maj:t följa, att
en dylik utväg icke af Riksdagen åsyftades. Men hvilken annan utväg
för ernående af effektivt skydd borde ifrågasättas, derom innehåller
skrifvelsen icke någon närmare upplysning.
Erfarenheten visar, att den hufvudsakliga svårigheten i detta
ämne beror på svårigheten att bevisa, hvilken varit egare till den
hund, som gjort skada; men i sådant afseende kan icke åstadkommas
någon förbättring genom eu förändring i byggningabalken. Deremot
kan en förbättring vinnas genom den lag, som för närvarande är
föremål för högsta domstolens granskning, nemligen förslaget till lag
om bevisning. I detta lagförslag innehållas nemligen, i fråga om
bevis med afseende å skadeersättning, regler i syfte att för den som
lidit skada underlätta den bevisningsskyldighet, som för närvarande
åligger honom. Under sådana förhållanden, och då den lagändring,
som lagutskottet i främsta rummet framhåller, enligt mitt förmenande
lättare och med mindre omgång kan vinnas, om lagutskottet vid eu kommande
riksdag föreslår en förändring af det belopp, hvarmed skadeersättningen
enligt gällande bestämmelser utgår, vågar jag yrka afsteg
på utskottets nu föreliggande hemställan.
Herr Hassel rot: Gerna medgifves, att en skrifvelse från Riks
dagen
kan antagas medföra besvär för Kongl. Maj:t och i synnerhet
för dem, som få taga befattning med utarbetande af det lagförslag,
som en sådan skrifvelse kan afse, samt att önskligt varit, att utskottet
i stället för ett försteg till skrifvelse kunnat framlägga ett formuleradt
försteg till teg i öfverensstämmelse med sin uttalade åsigt, att
egare till hund, som gjort skada å annans hemdjur, i allmänhet skulle
vara skyldig att ersätta skadan till dennas fulla belopp. Frågan derom
var också före i utskottet, och det skulle varit enkelt nog att framlägga
ett sådant lagförslag, men af skäl, som utskottet påpekat, ansågs
detta icke lämpligt, emedan en sådan bestämmelse på grund af
motionens innehåll endast skulle kunna gälla hund, och man ansåg
ändrade bestämmelser erforderliga äfven beträffande skada, föröfvad
af andra djur. Detta gjorde, att utskottet stannade vid sitt försteg
till skrifvelse, genom bifall hvartill man förestälde sig, att man skulle
kunna få denna lilla fråga i sin helhet på ett tillfredsställande sätt
ordnad.
Angående
skydd för
hem,djur mot
skada af
hundkreatnr.
(Forts.)
N:o 14. 36
Onsdagen den 18 Mars.
Sedan öfyerläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositio?ier>
bifall till hvad utskottet i nu föreliggande utlåtande
hemstält och . vidare pa utslag dera, samt förklarade sig finna den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
, Heir Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 21, röstar
Den, det ej vill, röstar
<T el J
Nej;
"Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 39;
Nej — 43.
. Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 16 i denna
manad bordlagda utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af skyldigheten att till hofrätt insända renoveradt exemplar
af häradsrätts och rådstufvurätts dombok, biföll kammaren utskottets
i detta utlåtande gjorda hemställan.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kong!. Makts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
... 1:o) angående godkännande af eumed staden Göteborg träffad
öfverenskommelse i fråga om dess inqvarteringsskyldighet äfvensom
rörande anslag till ett nytt kasernetablissement derstädes, m. m.;
2:o) angående anslag för anläggning af en bibana från norra
stambanan vid Mellansel till Örnsköldsvik;
B:o) angående upplåtelse till staden Mariefred af viss, Gripsholms
kungsladugård tillhörig mark; samt
4:o) angående beräkning af viss andel af öfverskottet å 1890 års
statsreglering såsom tillgång vid statsregleringen för år 1892.
37 N:o 14.
Onsdagen den 18 Mars.
De under sammanträdet aflemnade kongl. propositioner, indika
icke redan till utskott remitterats, blefvo härefter, hvar för sig,
föredragna och på begäran bordlagda.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades dels herr Pehrsson
från och med morgondagen till och med deii 2 nästkommande april
samt herr Ekenman från morgondagen till den 3 i nämnda månad,
dels ock för en tid af fjorton dagar: herr Hasselrot från denna dag,
herr Albert Evers från morgondagen, herr Lundström från och med
sistnämnde dag samt herrar von Sydow, Brehmer och Sjöcrona från
och med den 20 i denna månad.
Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.2 6 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prot. 1891. N''.o 14.
4