RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:13

.RIKSDAGENS PROTOKOLL.

139!. Första Kammaren. N:o 13.

Tisdagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Anmäldes ocli bordlädes statsutskottets memorial:

n:o 28, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
en fråga under riksstatens andra hufvudtitel;

n:o 29, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens tredje hufvudtitel;

n:o SO, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel;
samt

n:o 31, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel.

Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:
1891 den 16 mars sammanträdde kamrarnes valmän för utseende
af komiterade till tryckfrihetens vård för att välja en komiterad
efter numera aflidne f. d. justitierådet J. A. Södergren; och
befans efter valförrättningens slut hafva blifvit dertill utsedd:
herr borgmästaren Frans Krook med 12 röster,

efter lottning med herr f. d. presidenten Karl Johan Berg,
som jemväl erhållit 12 röster.

O. B. Olsson.

t . A. kjöcrona. ]{. Törnebladli.

A. Hedin. *

På framställning af herr talmannen beslöts, att det nu upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna, äfvensom att
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 13. 1

>''i<, |3, 2 Tisdagen den IT Mars.

Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
underrättas om detta val samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarne ingifva förslag dels till förordnande för den valde, dels
ock till paragraf rörande valet i riksdagsbeslutet.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 6.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 14 och 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o
6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

1—4 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

5 punkten.

Lades till handlingarna.

6—11 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

12 punkten.

Anslag till
fortsättning
aj pansarbå*
ten Thules
byggande.

Herr Adelsköld: Under den långa tid af 15 år, jag haft
äran tillhöra svenska Riksdagens Första Kammare, har jag åtskilliga
gånger uppträdt i denna för vårt fosterlands försvar så
viktiga fråga, och jag har dervid alltid sökt framhålla flottans
störa betydelse för vårt lands försvar och upprätthållandet af vår
neutralitet under krig. Och ju mera jag under senare åren satt
mig in i frågan om sjöförsvaret, desto mera har jag kommit till
den fasta öfvertygelse, att för ett land som. Sverige, omgifvet af
haf och med landgräns endast uppe vid och ofvan polcirkeln, utgör
flottan den vigtigaste delen af försvarsväsendet, på hvilken
ej allenast vår frihet, utan vårt ekonomiska välstånd kan vara
beroende. Samma åsigter om sjöförsvaret göra sig äfven allt mer
och mer gällande i utlandet och hafva förut uttalats af sådana
auktoriteter som John Ericsson, Carlsund m. .fl.

Då jag möjligen icke vidare kommer i tillfälle att yttra mig
härom i riksdagen, skall jag utbedja mig kammarens tålamod att
nn få göra det något fullständigare. Jag skulle önska att kunna
uttrycka mig så kraftigt som jag ville och att mina ord gjorde intryck

på kammaren. . .

Vid genomgående af Kongl. Maj:ts proposition och stats -

Tisdagen den 17 Mars.

3 N:o IB.

utskottets betänkande rörande femte hufvudtiteln får man en inblick
i förhållanden, som verkligen äro i högsta grad sorgliga.
Marinförvaltningen påpekar, i enlighet med sin pligt, de år från
år växande bristerna i allt. Krut fattas, projektiler likaså, och
öfningsfartyget Norrköping saknar både kanoner, projektiler och
patroner, och genom kalkyler är visadt, att betydliga besparingar
kunna göras vid krigsfartygens byggnad, om ett permanent anslag
dertill af Riksdagen anvisades m. m., m. m., samt “att de nya
mera fulländade anfallsmedlen gjorde behofvet af förbättrade försvarsmedel
allt mera oafvisligt". Departementschefen åter har i
sitt anförande till statsrådsprotokollet förklarat sig “visserligen
på det lifligaste önska, att medel till fartygsmateriel beviljades
till större belopp än hittills i allmänhet kunnat påräknas, äfvensom
att byggnadsarbetet kunde skyndsammare bedrifvas; men
likväl ansett det omöjligt att inom det belopp, 2,500,000 kronor,
som för de tillfälliga anslagsbekofven under femte hufvudtiteln
kunde få tagas i anspråk, afse medel till fartygsmateriel i den
utsträckning, marinförvaltningen ifrågasatt, hvarför marinförvaltningens
hemställan beträffande anslag till en fjerde pansarbåt icke
borde föranleda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd.''1

Vidare yttrar departementschefen beträffande den af marinförvaltningen
föreslagna anskaffning af öfningskanoner till korvetten
Norrköping, att “detta behof kunde fyllas genom att i fredstid
låna tidsenliga kanoner från andra dermed försedda icke använda
fartyg“.

Nu är visserligen korvetten Norrköping i sig sjelf ett “fredsfartyg",
fullkomligt oanvändbart i ett nutidens krig, men icke desto
mindre synes mig principen att låna kanoner från ett fartyg till
ett annat, fullkomligt origtig.

Hvar och en sparsamhetsvän i Riksdagen, och de äro ganska
många, samt alla de, som icke haft tillfälle att sätta sig in i förhållandena,
skola säkert hålla herr departementschefen räkning
för den omsorg, han visat om besparing af statsmedlen, och för
min enskilda del anser jag sparsamhet med statens medel af dem,
som handhafva desamma, i princip förtjent af allt beröm. Men,
mine herrar, det finnes besparingar, som kunna vara de allra största
misshushållningar, och så är visserligen förhållandet här.

Samma misshushållning rådde under en lång tid vid byggandet
af statens jernvägar, i det att härtill af Riksdagen anvisades
endast två millioner kronor om året, hvarigenom administrationsoch
andra allmänna kostnader, som förblifva ungefär samma
om byggnadsanslaget är större eller mindre, upptogo eu oproportionel
del af tillgångarna. Detta förhållande vid jernvägsbyggnaderna
har lyckligtvis under senare tid förändrats;'' men vid
flottan iakttages fortfarande samma misshushållning.

Femte hufvudtitelns slutsumma för 1891 uppgår till 7,870,100
kronor, men om härifrån afdragas utgifterna för “handeln", återstår
för krigsflottan 6,553,041 kronor, och för detta belopp ega vi
visserligen en departementschef, en marinförvaltning, två örlogsvarf,
en utmärkt officers- och underofficerscorps och de bästa sjö -

Anslag till
fortsättning
af pansarbåten
Thules
byggande.
(Forts.)

N:o 13 4

Tisdagen den 17 Mars.

Anslag till
fortsättning
af pansarläten
Tära ler
byggande.
(Ports.)

män i verlden; men sjelfva flottan? Ja, den får man leta efter med
ljus och lykta, ty med undantag af två pansarfartyg, “Svea11 och
“Gröta“, och ett tredje, som snart, efter hvad är att hoppas, kommer
att gå af stapeln, finnes för närvarande icke mer än tretton
minbåtar, ty hvad* de öfriga fartygen beträffar, äro de med få
undantag sådana, att de antingen icke kunna användas i krig
eller också äro de fullkomligt föråldrade och borde slopas. Som
häraf synes, är det ingen brist på administration, varf, befäl och
personal, men sjelfva flottan, som dock måste vara hufvudsaken i
krig, saknas i det närmaste, och efter marinförvaltningens uppgift
ökas bristerna år från år, och försämras förhållandena mer och
mer. Departementschefen har visserligen lugnat oss med att
kanoner kunna lånas från det ena fartyget till det andra i
fredstid, men huru skall man bära sig åt i händelse att krig oförmodadt
inträffar? Kanoner kunna icke trollas fram, utan fordra
sin tid att tillverkas, och skall det äfven då lånas, så blifva
naturligtvis de fartyg, från hvilka kanoner lånats, satta ur stånd
att deltaga i striden.

För min del, och jag tror många tänka som jag, anser jag, att
flottan icke är en leksak, att användas i och för idrott under fredstid,
utan i främsta rummet afsedd för krigets allvar, och att den
derför bör väl omhuldas af såväl Kongl. Maj:t som Riksdagen.

Det förefaller mig derför, och jag tror att många äro af samma
tanke som jag, att departementschefen bort inför Kongl. Maj:t
och Riksdagen framlägga de behof, som verkligen förefinnas för
flottans hållande i fullt stridsfärdigt skick, på det att densamma
må kunna uppfylla sitt ändamål i krig, och öfverlemna åt Riksdagen
att bestämma anslagsbeloppen. Om på detta sätt eu fullständig
plan framlägges öfver hvad som verkligen erfordras för
att skydda våra kuster mot liendtliga landstigningar eller uppehålla
vår neutrala ställning, och Riksdagen icke gör sin pligt, så
har åtminstone departementschefen gjort sin — och stält sig fri
från ansvar.

Förnämsta orsaken till, att vi icke ega något försvar, utan
stå så godt som värnlösa, är, att det aldrig uppgjorts någon plan
till ett kombineradt iandt- och sjöförsvar, grundadt på vårt lands
egendomliga naturförhållanden, samt så besbaffadt, som nuvarande
militär- och tekniska förhållanden kräfva.

Krigsministern, hvars hufvudtitel går före sjöministerns, har
alltid, då fråga varit, att, om jag så får uttrycka mig, taga för
sig af statens tillgångar, sett sitt departement till godo så mycket
han kunnat, och sedan har sjöministern fått de smulor, som blifvit
öfver, hvarmed han oek vanligen nöjt sig. Aldrig har man vid
fördelningen af anslagen tänkt sig en lämplig proportion mellan
flottan och landtarmé^ och aldrig har man, som sagdt, sökt utreda,
huru ett kombineradt landt- och sjöförsvar skulle vara beskaffad!,
och hvad sålunda för hvartdera vapnet kan kräfvas, grundadt
på den skattebörda landet kan bära, utan att vigtiga kulturändamål
derigenom åsidosättas. Huru man i utlandet funnit lämpligt
fördela anslagen till här och flotta har man helt och hållet förbisett.

Tisdagen den 17 Mars.

Med ej större försvarsväsen än som vi ega, tror jag, att det skulle
låta sig göra att sammanslå landt- och sjöförsvarsdepartementen
samt att vår försvarsförmåga skulle vinna derpå.

Ur Almanack de Grotta har jag gjort upp en tabell, utvisande
huru åtskilliga magter, som kunna jemföras med oss, i fråga om
gränser emot hafvet, hafva fördelat anslagen mellan landt- och
sjöförsvaret. 1 England, som liksom Sverige är omgifvet af haf,
förhåller sig kostnaden för sjöförsvaret till kostnaden för landtförsvaret
som 1:1,24 och ändock har England, såsom vi veta, att
hålla betydliga garnisoner af landttrupper i sina vidlyftiga kolonier.
I Italien förhålla sig dessa kostnader till hvarandra såsom
1: 2,3. I Frankrike som 1: 2,os, i Danmark, som 1 : l,oo, men i
Sverige som 1: 4.

Här i landet har man, såsom det tyckes, betraktat flottan
endast såsom ett nödvändigt ondt, utan någon vidare betydelse
för försvaret, och aldrig tänkt annat, än att fienden skulle släppas
in i landet för att armén sedan skulle drifva ut honom igen —
om det nemligen lyckades — hvarom inte reträtt på Carlsborg —
ett retrettsystem, som icke är i min smak. För dem, som intressera
sig för de åsigter och tankar, som i fråga härom synas vara rådande
inom styrande kretsar, vill jag hänvisa till ett anförande hållet af nuvarande
chefen för generalstaben i föreningen “Värnpligtens vänner"
år 1883.

Mine herrar, om en husegare vill vara fredad för inbrottstjufvar
och röfvare, läser han igen sin port och, om hans hus är
ensligt beläget, skaffar han sig trogna gårdvarar att hålla vakt
omkring knutarne. Samma principer tillämpas i fråga om försvaret
af alla andra nationer, nemligen att söka hindra de röfvare-,
mördare- och mordbrännareskaror, som utsändas i krig, att inkomma
i eget land — utom i Sverige, ty portarne, der röfvarena
här kunna intränga, äro för många att kunna stängas, och “gårdvarar",
som skulle kunna varsko faran och skrämma dempåflygten,
saknas. År det en landtmagt, omgifver den sina gränser med
en gördel af fästningsverk; är det en magt med sjögränser, så
antingen befäster man de punkter, der fienden kan landa, eller
också skaffar man sig ett flytande försvar — flytande fästningar —
Indika kunna placeras på alla de punkter, der anfall befaras; allt
för att förekomma, att fienden insläppes i iandet och att detta
utsattes för de ohyggligheter, som ett krig alltid för med sig.

Sveriges landgräns utgöres såsom nämndt är af en vildmark
i närheten af norra polcirkeln. Öfvergången öfver gränsen är
svår, derför att en bred eif först måste passeras, och på svensk
sida möta obygder, genomskurna af stora floder, som lätt nog
kunna försvaras genom enkla befästningar vid öfvergångspunkterna.
Ett anfall från denna sida är således icke någon lätt sak,
synnerligast när man tager i betraktande den oerhörda tross, och
de förråder af alla slag en fiendtlig armé dervid måste medföra
och att anfallet måste ske under vintren, enär fienden är utsatt
för att blifva afskuren från sina förbindelser, när sommaren kommer,
— om vi ega eu flotta. — Det är sålunda all anledning an -

>:o 13.

Anslag till
fortsättning
af puns aria''
ten Thules
byggande.
(Forts.)

Ji:o 13. 6

inslag till
fortsättning
af pansarbä
ten Thules
byggande.
(Forts.)

Tisdagen den 17 Mars.

taga att, om vi råka i krig, anfallet sker från sjösidan; och att
detta kommer att ega rum tidigt på våren med en förut samlad
tillräcklig styrka och så hastigt, att allt kan vara afgjordt före
hösten. Den år 1882 tillsatta landtförsvarskomitén har också ansett,
att Sverige i händelse af krig antagligen kommer att anfallas
på detta sätt. Komitén har beräknat, att Ryssland utan svårighet
skulle kunna, med de transportmedel hvaröfver .det då förfogacle
— och dessa hafva sedan den tiden högst betydligt ökats—,
på en gång skicka öfver till Sverige 60,000 man, och den erfarenhet,
man har om trupptransporterna under de senare krigen,
visar, att ytterligare en så stor truppstyrka skulle kunna landsättas
i Sverige inom 8 dagar och så vidare undan för undan —
hvar åttonde dag — om hafvet är fritt.

Huru vill man nu med vår fåtaliga och omkring landets vidsträckta
kuster spridda armé (ty armén måste spridas rundt våra
kuster, om vi icke ega eu flotta och ej veta hvar fiendens anfall
kommer att ske) — förhindra landsättning af sådana truppmassor?
Och huru skall det vara möjligt för vår till numerären, likasom
i annat, underlägsna armé, att, huru modig den än må vara,
kasta tillbaka ur landet sådana invasionshärar? Och afsänka
på fasta befästningar å alla de punkter efter vår öfver 250 sjömil
långa kust, der en fiende kan landstiga, vore fullkomligt outförbart
både för dermed förenade kostnader, och emedan de äfven
om de funnes icke skulle kunna hindra landstigningar.

Jag tror, att enda sättet hvarigenom vi kunna afvärja ett
anfall, är att möta fienden på sjön och der söka tillintetgöra honom
eller afskära hans kommunikation med hemlandet, i fall han
lyckats att komma i land;, ty efter hvad som visat sig under de
senare krigen och senast vid Alexandrin finnes icke något hinder
för en fiendtlig flotta att förstöra fasta befästningar och .landsätta
en armé hvar som helst. Under Krimkriget landsatte fransmännen
och engelsmännen nära Sebastopol under stark sjögång och
på en öppen redd sina trupper, utan att ryssarne kunde hindra
det. Samma förhållande egde rum vid Alexandrin. Jag har sjelf
2 år efter bombardementet sett Alexandrias fästningsverk,.som
varit ytterst starka och bestyckade med refflade bakladdningskanoner
af grof kaliber, men icke desto mindre inom några timmar
raserades af engelsmännens utan skydd liggande flotta. En
liten kanonbåt “Condor11 tystade ensam ett fort med 6 grofva
Armstrongkanoner: “Well done Condor11 signalerade amiralen.

Så kan det gå till vid landsättningar af fiendtliga arméer, om hafvet
är fritt. Hvarken Ryssland eller Egypten egde vid dessa tillfällen
någon flotta eller minförsvar.

Nu är emellertid lyckligtvis transporten af stora fiendtliga
arméer icke en sådan lätt sak, som man i allmänhet föreställer
sig, ty härför erfordras en mängd stora och obevärade fartyg,
fullastade med trupper, ammunition och all slags tross. 1882 års
landtförsvarskomité beräknade, att en transportflotta, som förde
endast 30,000 man ombord, skulle bestå af 103 stora fartyg och
på hafvet upptaga 13/4 svensk mil i längd och 1/i mil i bredd.

/

Tisdagen den 17 Mars. 7

Tänka vi oss en flotta med 60,000 man ombord, en styrka som
komitén ansett Ryssland utan svårighet kunna på en gång
hit öfverföra, borde den enligt samma beräkning bestå af 206
transportfartyg och upptaga en längd af icke mindre än 372 mil
och en bredd af 72 nul* Rå en sådan ofantlig transportflotta
svårligen kunde bevakas, torde det icke vara synnerligen svårt,
derest vi egde lämpliga örlogsfartyg, att under natt och dimma
tränga in bland transportfartygen och åstadkomma så mycken förstörelse,
att ändamålet med expeditionen omintetgjordes, och fienden
betogs lusten att sända en ny “Armada" för Sveriges eröfring'' —;
ty om så skedde funnes ju intet hinder att göra om samma sak för
bättre minnes skull—; och en fiende torde nog med sådant emottagande
betänka sig två gånger innan han sedan gjorde om försöket.

En fiende behöfver emellertid icke göra sig så mycket besvär,
som jag här förutsatt.

Han behöfver endast skicka hit några kryssare. Med dessa
kan han, om vi icke ega ett kraftigt sjöförsvar, förstöra vår handel,
hindra vår import och export, bränna våra sjöstäder, våra
upplag af trävaror och våra varf, med ett ord sagdt, förhärja
och brandskatta våra kuster samt krossa oss, utan att behöfva
landsätta en enda man.

Jag skall be att få läsa upp något ur en nyss utkommen broschyr,
behandlande flottans uppgift vid vårt försvar, för att få
visa huru det gick till under ett af våra krig. En påminnelse
härom kan ju ej skada.

Författaren säger: “Ega vi ett otillräckligt försvar till sjös,
ligger vägen för den fiende, som önskar angripa oss, öppen och
klar. .Vägen heter blockad och brandskattning. (Jenom den förra
afskäres all tillförsel, genom den senare ruineras i grund alla våra
kustlandskap. Om den förra vägen skulle befinnas för kostsam,
skulle några få starka pansarfartyg eller kryssare från Torneå till
Strömstad kunna förstöra hvarje stad, hvarje by, hvarje bruk,
hvarje timmerupplag, hvarje varf, hvarje fiskläge och utbreda ett
namnlöst elände längs våra kuster. Man kan invända: “detta är
ej ett civiliseradt sätt att föra krig". Det medgifves, men i så
fall föres kriget barbariskt, och det säkra är att våra kuster blifva
sköflade. Ryssarne känna den konsten. Vår egen historia bär vittnesbörd
om hvad deras skaror 1719—20—21. åstadkomma. Se här
katalogen! År 1719obrändes Harg, Ortala, Östhammar, Öregrund,
Forsmark, Löfsta, Åkerby, Wessland, Carlholm, Härnäs, Östanå,
och Norrtelje; dessutom Södertelje, Trosa, Thureholm, Nyköping,
Norrköping, Svensksund, samt andra bruk och gårdar längs hela
Bråviken; och allt detta möjliggjordes uteslutande af den anledning
att vi saknade penningemedel och förråd att i tid utrusta vår
örlogsflotta. När den i slutet af Augusti månad ändtligen hann
upp till Stockholmsskären, försvunno de fientliga galérerne som
agnar för vinden. År 1720 härjades Vesterbotten hvarvid bland
annat Umeå brändes. — År 1721 brändes, förutom tusentals gårdar,
Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall,. Hernösand och Piteå samt Vifors,
Axmars, Sundnäs, Ljusne, Östanbo, Långvinds, Iggesunds,

>:o 13.

Anslag till
fortsättning
af pansarbåten
Thules
byggande.
(Forts.)

Jf:o 13.

Anslag till
fortsättning
af pansarlåten
Thules
byggande.
(Forts.)

8 Tisdagen den 17 Mars.

Aviks och Galtströms bruk. Således hela kusten från Piteå till:
Vikbolandet! Med sådana historiska minnen för ögonen, lärer ingen
kunna förneka att en fiende, om vi äro utan sjöförsvar, kan ruinera
oss i grund utan att landsätta en enda soldat".

Detta i fråga om krig.

Gäller det att upprätthålla vår neutralitet, hvilket i främsta
rummet bör utgöra föremål för vår sträfvan, så är äfven i det afseende!
en kraftig flotta af oskattbar nytta. Inträffar t. ex. krig
mellan Ryssland och England — och det var ju ej långt från att
så skett för några år sedan —• ligger det i Englands största intresse
att skaffa sig en kolstation och en replipunkt någonstädes
i Östersjön, t. ex. å Gottland. Tror väl någon, att, äfven om
hela svenska armén funnes uppstäld på Gottland och vore så stridslysten
som helst, den skulle kunna hindra engelsmänen att under skyddet
af sin flottas långskjutande kanoner, hviikens projektiler boifisopa
allt lefvande en mil in i landet, sätta sig fast derstädes? Nej! mina
herrar, och lika litet kan detta förhindras medelst de leksaker i befästningsväg,
som anlagts vid Fårösund, och åt hvilka de engelska
tidningarne på sin tid hade ganska roligt på .vår bekostnad.

Jag har försökt visa, att vi icke med vår nuvarande försvarsorganisation,
och icke heller om landtförsvaret utvecklas, utan att
på samma gång flottan starkes, kunna hindra en fiende att infalla
i landet eller ens upprätthålla vår neutralitet. Då jag således
sökt i viss mån nedrifva det bestående, åligger det naturligtvis
mig att försöka bygga upp något annat istället och visa, huru jag
tänkt mig försvaret kunna och böra ordnas för att, med de medel
landet kan för ändamålet disponera, blifva så betryggande som
möjligt.

Yi hafva en granne som heter Danmark, med hvilken vi, såsom
bekant, förr i tiden ständigt lågo i kif och strid, ända tills våra
stora konungar återförenade med Sverige de provinser, Danmark
annekterat, och vi derigenom återfingo de gränser naturen skänkt
Sverige. — Då inträdde lugn, och nu är, såsom vi veta, förhållandet
med Danmark mycket godt, hvilket jag hoppas i all framtid
skall fortfara.

Danmark har för ej så länge sedan varit inveckladt i ett allvarsamt
krig och lidit stora förluster, vet således, hvad krig vill
säga, hvad det kostar och huru det smakar. Om Danmark behöft
komma i detta krig, är en fråga som ej hör hit. Efter den betan,
har Danmark emellertid organiserat om sitt försvar, och har säkert
dervid gått så långt som dess förmåga sträckt sig och dess finansiella
tillgångar medgifvit, och då Sverige är ett jemförelsevis
mindre rikt land än Danmark, tror jag, att, om vi skulle kunna
åstadkomma detsamma för försvaret som Danmark, vi då gått så
långt, som man i närvarande stund kan förutsätta. Danmarks
gränser likna i mångt och mycket Sveriges, hufvudsakligen sjögränser
och å en kortare sträcka landgräns. I afseende å sjögränserna
torde Danmark kunna likställas med Sverige; hvad.
landgränsen åter beträffar är det ogynsammare stäldt för Danmark
än för Sverige, tv öfver Danmarks landgräns finnas jernvägar ock

Tisdagen den 17 ilars.

9 N:o 18.

andra kommunikationsanstalter, ock är landet derstädes å ömse Anslag till
sidor mycket bördigt, under det att Sverige vid dess landgräns fortsättning^
utgöres af hufvudsakligen vildmark med stora floder och pass, ^^ThuUs''
lättare att försvara. Danmarks landgräns har varit och är den byggande.
naturliga invasionspunkten för det mäktiga Tyskland, och just af (Ports.)
denna anledning och svårigheten att kunna försvara sin landgräns har
Danmark måst söka ordna sitt landtförsvar så kraftigt som möjligt.
Danmarks, liksom Sveriges landtförsvar måste emellertid alltid tili
följd af befolknings- och andra förhållanden, blifva svagt gent emot
så mäktiga grannar som Ryssland och Tyskland, och derför har
Danmark velat stöda sig på en flotta, med hvilken det lättare kan
mäta sig mot nämda landtmagter.

Enligt Almanack de Gotka utgör Danmarks folkmängd för
närvarande 2,172,000 och statsutgifterna uppgå till 60,162,000 kronor.
Kostnaderna för hären, uppgående till 60,000 man, utgöra

10.361.000 kronor och för flottan 6,623,000 kronor, summa försvarskostnader
16,984,000 kronor eller 28 procent af alla statsutgifter,
under det att här i Sverige kostnaderna för försvarsväsendet, indelningsverket
inberäknadt, uppgå tillsammans till 33,050,000 kronor
eller 35 procent af statsutgifterna.

Om dessa danska siffror tillämpas på Sverige, der folkmängden
utgör 4,774,000 personer, skulle kostnaderna för landtarmén
uppgå till 23,000,000 kronor för hvilket belopp 130,000 man kunde
uppställas och för flottan till 14,600,000 kronor eller tillsammans till

37.600.000 kronor.

Då nu vår försvarsbudget, indelningsverket inberäknadt, uppgår
till 33,050,000 kronor, skulle genom antagandet af den danska
försvarsorganisationen visserligen uppkomma en tillökning i kostnaden
af 4,600,000 kronor om året; men jag tror, att om vi derigenom
kunde komma i en betryggad försvarsställning, vore denna tillökning
väl använd.

Vilja vi åter hålla oss inom de nuvarande gränserna för försvarskostnaderna,
skulle vi med tillämpning af Danmarks härorganisation,
som här i förhållande till folkmängden borde uppgå till
23,000,000 kronor, kunna för sjöförsvaret erhålla 10,000,000 kronor,
således i alla fall cirka Sl/2 millioner mer än för närvarande; och
största delen deraf skulle kunna användas till nybyggnad, hvarigenom
vi verkligen skulle kunna erhålla en respektabel flotta.

En annan beräkning visar, att, då landtförsvarskostnaderna i
Danmark utgöra 4 kronor 70 öre pr person, utgöra de i Sverige
5 kronor 50 öre, hvaremot sjöförsvaret i Danmark kostar 3 kronor
pr invånare, men i Sverige endast 1 krona 37 öre eller mindre än
hälften.

Alla dessa siffror, som jag anfört såväl nu som i början af
mitt anförande, visa, att våra sjöförsvarskostnader står i oproportionerligt
förhållande till landtförsvarskostnaderna, och detta oaktadt
vi just ha sådana gränser som företrädesvis fordra ett kraftigt
sjöförsvar.

Såsom jag haft äran nämna, uppgå Danmarks årliga kostnader
för flottan till 6,623,000 kronor; och med detta anslag har

]V:0 13. 10

Tisdagen den 17 Mars.

Anslag till
”fortsättning
af pansarhaten
Thules
byggande.
(Ports.)

Danmark förskaffat sig en flotta af 5 pansarfartyg af lista klass,
3 af 2:dra klass, 3 kryssare och 20 torpedobåtar m. m. med tillsammans
48,928 hästkrafter samt 294 kanoner, under det Sverige,
med ett anslag för sin flotta af 6,550,000 kronor har på papperet
en flotta af 69 örlogsfartyg — hvilket låter något — om tillsammans
26,270 hästkrafter samt 148 kanoner mot Danmarks 294; och så
kommer härtill, hvad som förmodligen icke är händelsen i Danmark,
att till vår flotta fattas kanoner, krut, projektiler och hvarjehanda
annat tillbehör för att göra flottan stridsfärdig samt att
våra förnämsta stridsfartyg Svea och Göta sakna “ramm11 hvilket
med afseende på den uppgift de äro ämnade att uppfylla, måste
anses för en betänklig brist.

Jag har i förbigående velat omnämna detta, så att hvar och
en må kunna göra sig en föreställning om huru bedröfligt det står
till med vårt sjöförsvar.

Om man här i Sverige skulle kunna besluta sig för att antaga
det danska systemet, skulle vi, såsom jag för en stund sedan hade
äran nämna, få ett ökadt tillskott till flottans nybyggnad afl'' ungefär
8,000,000 kronor om året, hvilket tillagd!'' det förutvarande
byggnadsanslaget 1,200,000 kronor skulle utgöra 9,200,000 kronor
om året. Men som en del af dessa medel skulle komma att behöfvas
till hvarjehanda extra utgifter, antager jag, att man borde
kunna påräkna minst 7 millioner om året till flottans nybyggnad
eller under 10 år 70 millioner kronor; och för detta belopp skulle
kunna åstadkommas icke mindre än 12 pansarbåtar af Sveas typ,
40 minbåtar, 10 kryssare, och så hade man dessutom omkring 7
millioner till mindre fartyg, till artillerimateriel och diverse andra
saker utom den summa afl 22 millioner kronor som förut afräknats
till diverse behof. Jag hemställer till kammaren, om vi icke med
så använda penningar till försvarsväsendet skulle befinna oss lugna
och trygga, och om vi icke med ett sådant “landtförsvar till sjös“
skulle kunna hindra hvarje landstigning af en fiendtlig armé och
upprätthålla vår neutralitet, och detta utan att kostnaderna ökades
med mer än omkring 472 millioner kronor om året. Men äfven
om man skulle vilja hålla sig till det nuvarande beloppet, skulle
vi ändå kunna få ett ökadt anslag till flottans nybyggnad af cirka
3 å 4 millioner kronor om året eller på 10 år 30 å 40 millioner
och med detta åstadkomma en ganska försvarlig flotta utan att
det kostade ett öre mer än nu.

Såsom det nu är stäldt och med de utgifter vi nu hafva för
försvaret, hvilka i verkligheten uppgå till 35 procent af statens
alla utgifter, kunna vi — och jag tror att något hvar skall erkänna
detta — betrakta oss såsom fullkomligt försvarslösa, och
jag tror icke att försvarskraften skulle märkbart ökas, äfven om
472 million ökadt anslag lemnades åt hären. Våra generaler i
kammaren hafva under diskussionen om landtförsvaret framhållit
vårt nuvarande värnlösa tillstånd, och om vår nuvarande flotta vill
jag ej tala vidare, den skulle efter min uppfattning gerna kunna
slopas, utan att vår försvarskraft synnerligen minskades; men
omhulda den, gif tillfälle att utveckla det utmärkta “materiel11 vi

11 N:o IS.

Tisdagen den 17 Mars.

ega i det bästa sjöfolk på jorden, i vårt goda jern och våra skick- tM

liga verkstäder, och man skal] få se på annat. . tf pansZZ Men,

skall man säkert invända, icke kan Sverige med den ten Tkules
flotta vi kunna åstadkomma, försvara sig mot Englands eller Tysk- byggande.
lands eller Rysslands pansarflottor. Härpå svaras, att vi väl knåp- (Forts.)
past kunna komma i krig med England eller Tyskland, och hvad
Ryssland beträffar har det nog användande för sin flotta på andra
håll, och torde för ett eventuelt anfall på Sverige (som dock icke
finnes någon den ringaste anledning till, om vi icke vansinnigt
reta ryssarne till krig) icke kunna utrusta en större anfalla flotta
än vi med hopp om framgång skulle kunna möta med en sådan
för svar isflotta som jag tänkt mig.

På alla näringsområden i jordbruket såväl som industrien går
allt numera ut på att använda maskiner i stället för den dyrbaraste
af alla krafter, menniskokraften; och vårt lands läge, omgifvet
som det är af haf, vår utvecklade industri och vårt göda
jern äro på det högsta lämpade att begagnas såsom medel till
försvar. Yår folkfattigdom i jemförelse med våra mägtiga grannar
gör det till en bjudande nödvändighet att så mycket som möjligt
mångdubbla menniskokraften. Allt bjuder således, mina herrar,
att grunda försvaret på krigsmaskiner, d. v. s. på ett flytande
försvar, på örlogsfartyg, som kunna byggas i eget land, bemannas
med våra utmärkta sjömän, och hvilka, på samma gång de äro
fruktansvärda och hvar som helst kunna möta en fiende och hindra
honom föra in kriget i landet, fordra ett minimum af animalisk
kraft mot den oerhörda massa af menniskor och dragare, som
ett i alla händelser ofullständigt och otillräckligt landtförsvar krafvel''.
Och jag är således fullt och fast öfvertygad, att. ett kraftigt
sjöförsvar utgör enda möjligheten att utestänga krig från våra
landamären.

Våra föregående, stora konungar Gustaf I och Karl XI hafva
såsom vi veta egnat all omsorg åt sjöförsvaret, hvilket de ansågo
som “rikets tryggaste förmur, dess värn och försvar“ och Sverige har
också alltid då vi haft en flotta med heder gått ur striden. Och
Gustaf II Adolf har yttrat: “Må svenskarne antingen skaffa sig herraväldet
öfver Östersjön genom besittningen af dess kustländer — eller
,också lemna allt, hålla eu stark fl,otta, lägga sig inom sina svenska
klippor och skär, och lefva i landet sins emellan ense — då ingen skall
dem lätteligen med fördel antasta.1'' Och jag tror, mina herrar, att
Gustaf Adolf var större strateg, större statsman och större fosterlandsvän
än någon nu lefvande, och att han således kan anses
vara den mest kompetente domaren i denna fråga.

Och om någonting i detta hänseende ändrats sedan Gustaf
Adolfs tid, så är det till fördel för nu lefvande. Ty sedan Carl
XII och Gustaf IV Adolf bortkrigat våra provinser på andra sidan
Östersjön och Bottniska viken och Carl XIV Johan förenat
Sverige med Norge till ett försvarsförbund, befinna vi oss just i
den lyckliga ställning och med de naturliga gränser som Gustaf
Adolf förutsatt. Jag märker att en och annan i kammaren drager

N:o 18. 12

Tisdagen den 17 Mars.

Anslag till
fortsättning
af pansarbåten
Thules
byggande.
(Ports.)

på smilbandet, då jag talar om försvarsförbundet med Norge, och
mången torde anse det af föga värde.

Jag ber emellertid få fästa uppmärksamhet på att Norge under
århundraden tillbaka, och ända till föreningen med Sverige,
tillsammans med Danmark ständigt var vår uppenbara och hemlige
fiende, som vid alla tillfällen lurade på att anfalla oss i ryggen,
och att vi sålunda hade en lång och svår landgräns att försvara.

Denna tid är nu ett minne blott, och jag tänker så högt om
unionen, med Norge att jag icke fäster synnerligt afseende vid dagens
småaktiga stridigheter (hvilka nog, med god vilja å ömse sidor
om fjellen och genom folkens sunda omdömen om föreningens
fördelar, komma att reda sig) utan hyser den öfvertygelsen, att,
om det en gång gäller, skola svensken och norrmannen, liksom
fordom två fosterbröder, hvilka kämpat med och lärt akta hvarandra,
stå rygg mot rygg. med brösten mot fienden och med svärd
i hand beredda att afvärja gemensam fara för de förenade rikena.

Nu är frågan: hvad är att göra under närvarande bedröfliga
försvarsförhållanden? Jo, icke annat, hvad jag kan finna, än att anhålla
det Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga män af armén och
flottan — de yppersta Sverige egen — låta uppgöra en försvarsplan,.
grundad på kombineradt landt- och sjöförsvar i enlighet med nutidens
krigsvetenskapliga fordringar, hvarvid icke endast landets
tillgångar toges i beräkning, utan äfven afseende fästes vid dess
egendomliga naturförhållanden, samt vid alla de faktorer som böra
tagas med i betraktande vid eu försvarsplans uppgörande. Så
hafva som jag tror alla andra nationer gått till väga, och endast
på detta sätt kan man komma till sanning, och endast på detta
sätt nan svenska nationen komma till insigt om hvad som fordras
för landets betryggande i händelse af ett krig och för upprätthållande
af vår neutralitet. Och min öfvertygelse är att om eu
sådan plan, val genomtänkt, upprättas och, väl motiverad, framlägges
för Riksdagen, så kommer den att antagas.

Det har under sista tiden talats om —■ och man har läst i
tidningar^ stående regeringen nära —- att ett förslag vore att förvänta
från Kongl. Maj:t om utsträckning af beväringsöfningarna
till 90 dagar, och att beväringen skulle få en kronas dagaflöning
mot det att grundskatterna afskrifvas.

Jag vill för närvarande icke uttala mina åsigter rörande ett
sådant köpslagande om landets försvar, men om detta är meningen
skulle försvarskostnaderna i verkligheten å ena sidan indirekt ökas
med först och främst värdet af grundskatterna, som uppgår till
ungefär 41/, millioner kronor, och å den andra sidan direkt genom,
kostnaden för beväringens ökade öfning samt en kronas dagtraktamente,
uppgående enligt uppgift af sakkunnig person till mycket
lågt räknadt 3''/2 millioner kronor om året. Landets direkta och indirekta
utgifter för denna bevärings ökade öfning med 48 dagar
skulle således föranleda till en ökning i försvarskostnaderna af
omkring 8 millioner kronor årligen eller med nära !/3 af hela landtförsvarets
nuvarande kostnad, och vi skulle då komma upp till en för -

Tisdagen den IT Mars.

13 X«0 13.

svarsbudget direkt och indirekt af öfver 41 millioner kronor eller Anslag till
bortåt 50 procent af statens alla utgifter, hvilket är högre än nå- utsättning

. i. _______i _. .i _ j _. .i • j i af vansarbd -

Och tror någon förståndig människa, att vi skulle stå synner- byggande.
ligen bättre försvarade mot ett fiendtligt anfall eller kraftigare (Ports.)
kunna upprätthålla neutralitet i krig genom den ökade utsträckningen
af beväringens öfningstid till 90 dagar utan att något i
ifrigt gjordes för att ordna försvaret i sin helhet på ett tillfredsställande
och effektivt sätt? Nej, mina herrar! Vi hafva endast
gjort högst betydliga uppoffringar, större än landet utan att utarmas
kan bära, utan att något afsevärdt vunnits. Och då så måste
anses vara förhållandet, hvilket icke lärer kunna bortresonneras,
vore det väl önskvärdast att intet nytt lappningsförslag till
“koncentrering mot målet“ framlägges för Riksdagen, förr än en
fullständig kombinerad plan för landt- och sjöförsvaret blifvit uppgjord.
Sker icke detta, utan ett förslag, i den anda som man sagt
regeringen ämna framlägga, mot förmodan skulle! af Riksdagen
antagas, då tror jag hvar och en fosterlandsvän kan bedja, att en
nådig försyn må hålla sin skyddande hand öfver gamla Sverige.

Friherre Klinckowström: Jag ämnar visst icke följa den
siste talaren på den vidlyftiga väg han brutit i dag, dervid han
betraktat frågan ur både politisk, strategisk och taktisk synpunkt
och på köpet sammanblandat den med landtförsvaret. Det är mycket
att säga rörande dessa frågor, men jag tror, att litet hvar i
kammaren inser, att de hafva för närvarande stort ingenting att
göra med föreliggande fråga, nemligen femte hufvudtitelns extra
anslag.

Hvad nu dessa extra anslag beträffar, så har — litet ovanligt
mot hvad man brukar finna i statsutskottets betänkande — utskottet
här sammanfört alla punkterna och, om jag så får säga,
öppnat diskussion om extra anslagen på femte hufvudtiteln med
ett slags principbetänkande.

Jag ogillar visst icke detta, tvärt om; ty derigenom får den
oinvigde på en gång en sammanfattad bild af hvad som ifrågasättes
beträffande dessa anslag, och det kan i många afseende!!
vara ganska nyttigt. Hvad mig beträffar, så kommer jag obetingadt
att sluta mig till de ledamöter inom kammaren, hvilka gillat
hvad statsutskottet rörande dessa anslag i alla punkter föreslagit.

Och det är så mycket lättare att göra det här, då ovanligt nog .
statsutskottets nästan samtliga ledamöter, d. v. s. alla från Andra
Kammaren och från denna kammare ett ovanligt stort antal, gillat
och godkänt dessa utskottets förslag. Det är visserligen sant, att
två eller tre ledamöter från denna kammare i vissa punkter reserverat
sig, men, mine herrar, det finnes endast eu punkt der elfva
ledamöter af denna kammare förenat sig mot majoriteten inom
utskottet och vilja hafva ett annat förslag å bane. Och hvad rör
nu denna fråga, som uppkallat så många reservanter från Första
Kammaren? Jo, den rör flottans artillerimateriel. Det skulle
kunna tyckas, som om det förslag, utskottets majoritet framlagt,

got annat land, mig veterlig!, har.

af pansarbåten
Thules

N:o 13. 14

Tisdagen den IT Mars.

Anslag till
fortsättning
af pansarläten
Thules
luggande.
(Forts.)

vore så ofantligt olika mot hvad Kongl Maj:t begärt i detta hänseende,
men, mine herrar, så är icke förhållandet. Ty Kong!..
Ma.j:t har begärt till artillerimateriel 490,000 kronor, och statsutskottet
har för sin del beviljat denna summa. Den enda skilnaden
mellan utskottets förslag och Kongl. Maj:ts proposition är, att
Kongl. Maj:t vill hafva anslaget beviljadt för ett år på en gång,
medan utskottet vill fördela det på två år och af dessa 490,000
kronor lemna för år 1892 års statsreglering endast 200,000 kronor.
Detta är den väsentliga olikheten. Hvad för öfrig! beträffar de
extra anslagen i sin helhet, så ha besluten inom statsutskottets
fattats nästan utan någon skiljaktighet. Det är sålunda endast
två ledamöter af Första Kammaren, som reserverat sig mot statsutskottets
utslag på Kongl. Maj:ts proposition om erhållande af
anslag till två första klassens minbåtar. Det kan nu tyckas också,
att detta är en mycket stor afprutning och äfven farligt i militäriskt
hänseende; men går man till den kungliga propositionen och
den del deraf som finnes anförd i betänkandet, så finner man likväl,
att marinförvaltningen, som ju dock är en myndighet, hvilken
man har både rättighet och skyldighet att i vissa fall följa, aldrig
begärt dessa första klassens minbåtar. Det är först chefen för
sjöförsvarsdepartementet, som begärt dem. Men det är sant, han
liar gjort det derför att han strukit anslaget till en fjerde pansarbåt,
som marinförvaltningen föreslagit måtte begäras, och i stället
begärt detta anslag till två första klassens minbåtar. Detta anslag
har med en ganska stor majoritet, såsom jag nämnde, nemligen alla
Andra Kammarens ledamöter och af Första Kammarens ledamöter
alla utom två, blifvit af utskottet afslaget. Jag finner sålunda,
att statsutskottet i dess förslag beträffande dessa extra anslag
varit särdeles enigt om det slut till hvilket utskottet kommit.
Detta slut har ungefär stämt med den summa, som vid senaste
riksdag beviljades för 1891 års statsreglering. Då bestämdes nemligen
extra anslagen under femte hufvudtiteln till 1,665,860 kronor
och nu slutar statsutskottets förslag på 1,669,110 kronor, således
ungefär samma belopp. Jag hoppas, att, om statsutskottets förslag
blir Riksdagens beslut, såsom det är stor anledning att förmoda,
regeringen icke må anse detta som någon brist på förtroende
för regeringen från Riksdagens sida, långt derifrån. Men
departementschefen har endast att föreslå Kongl. Maj:t, hvad som
befordrar flottans väl och bästa, under det Riksdagen har en
större och vidsträcktare verksamhet rörande anslagens belopp och
fördelning. Dels måste den efterse, att statsregleringen går ihop
med befintliga tillgångar, och dels måste man fästa afseende vid,
att bland de många motioner, som inlemnats till Riksdagen, finnas,
såsom litet hvar vet, dock stundom åtskilliga, som kräfva rätt
betydliga anslag, och dertill måste äfven reserveras medel, något
som Kongl. Maj:t vid uppgörande af anslagspropositionerna icke
kan ega kännedom om.

Att bevilja högre anslag, än som nödvändigt är, finner jag
onödigt, derför att då ligga pengarne oanvända. Om vi gå till
rikshufvudbokens kapitalkonto, det senast uppgjorda, finna vi, att

Tisdagen den 17 Mars. 15

vid 1890 års ingång det fans reserverade medel för flottans behof
till ett belopp af ungefär 1 million kronor, närmare bestämdt
1,000,520 kronor, och, mine herrar, det är ett ytterligare skal, som
jag anser väga mer än något föregående, till att icke gå längre
beträffande anslagen på femte hufvudtiteln än hvad statsutskottet
nu föreslagit.

Herrarne komma ihåg, att då vi beviljade nödiga medel för
fortsättning af norra stambanan, 4 millioner kronor, som är en
betydlig summa, mine herrar, så nämnde statsutskottet dervid, att
beträffande sättet för anskaffandet af dessa 4 millioner, huruvida
det skulle ske genom anslag eller genom lån, derom ville utskottet
först senare yttra sig. Skulle det nu ske genom anslag såsom
vid sistlidne riksdag, då nemligen det mindre beloppet beviljades,
så finna herrarne, att det vore icke så fasligt mycket öfver för
statslag]eringen utaf rikets befintliga inkomster. Det är en oegentlighet,
om jag så får säga, hos statsutskottet att förorda en stor
utgift utan att på samma gång säga, om den skall bestridas genom
anslag eller genom lån. Detta gör, att jag tror, att Riksdagen nu
bör vara försigtig och icke bevilja mer än hvad som är nödvändigt,
då jag är fullkomligt öfvertygad, att statsutskottet kommit
till det resultat, som föreligger, genom moget öfvervägande.

Jag ämnar icke yttra mig vidare i de olika punkterna, ej
heller ämnar jag begära votering öfver desamma, t}''jag anser, att
det endast vore att slösa med en dyrbar tid och icke tjena någonting
till, då jag är öfvertygad, att Andra Kammarens majoritet
kommer att taga statsutskottets betänkande sådant det befinnes.
Och skulle Första Kammaren ändra summorna och öka dem på
ett eller annat sätt, så komma de att underkastas gemensam votering,
och i det fallet tviflan jag ej om utgången.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag hade icke
tänkt begära ordet förr än vid nästa punkt, men då diskussionen
redan nu så vidlyftigt utbredt sig, skall jag redan nu yttra några
ord, utan att sväfva ut så långt som den förste talaren.

Det är ganska vanligt att de centrala embetsverk, som närmast
ha sig anförtrodt att handhafva förvaltningen af de medel,
som anvisas till försvarsverket, och hvilka det åligger att i första
hand uppgifva de anslagsbehof som dertill erfordras, vid de framställningar,
som af dem göras för att tjena som grund för Kongl.
Maj-.ts statsverksproposition upptaga visst icke allt, som skulle
behöfvas, ty sådant vore i våra dagar alldeles hopplöst, men dock
så mycket som synes embetsverket oundgängligt behöfligt och efter
dess uppfattning möjligt att erhålla. Det är ock lika vanligt att
föredragande departementschefen efter samråd med sina embetsbroder
ser sig nödsakad att afdraga ett eller annat af det sålunda
föreslagna — ty statsregleringen måste ju gå ihop. Men om föredragande
departementschefen dervid anser sig nödsakad att ej endast
utesluta vissa delar af hvad det centrala embetsverket begärt,
utan så till sägandes omarbetar det derifrån utgångna förslaget och
utesluter en de!, men i det stället upptager saker som ej af den

N:o 13.

Anslag Ull
''fortsättning
af pansarbåten
Thules
byggande.
(Forts.)

Nio 13. 16

Tisdagen den 17 Mars.

Anslag till
fortsättning
af pansarläten
Thules
byggande.
(Forts.)

förvaltande myndigheten ifrågasatts, så uppstå svårigheter vid
frågornas behandling uti det utskott, som har sig ålagt att bereda
ärendena till framläggning för Riksdagen. Vid de stridigheter,
som vanligen ega rum i fråga om de extra anslagen till försvarsväsendet,
uppstår nemligen en viss tvekan rörande sådana poster,
hvarom de båda närmast sakkunniga auktoriteterna ej varit enstämmiga,
och försvarsvännerna hafva svårt att så som de önska försvara
det omtvistade anslaget, öfvertygade som de för resten äro
att både det af'' departementschefen och det i nu förevarande fall
af marinförvaltningen begärda vore ganska behöflig!, ehuru de
kunna tveka emellan det begärda och det uteslutna.

Så väl i år som förlidet år har sådant inträffat å femte hufvudtiteln,
och det vore för oss i statsutskottet en stor lättnad om
en samstämmighet myndigheterna emellan kunde åstadkommas före
anslagsfordringarnas framläggande för Riksdagen. Att en sammanjemkning
af sjöministerns och marinförvaltningens åsigter om hvad
som bör begäras kan på förhand ega rum, det tror jag mig kunna
säga, och jag vågar uttala den förhoppning att så för framtiden
måtte ske.

När det nu föreliggande förslaget framkom till statsutskottets
första utgiftsafdelning, framhöll man der, att herr statsrådet nu
likasom vid föregående riksdagar hade tagit en öfversigt öfver
det hela och slutat med en viss summa, som han ansett sig kunna
disponera öfver, och sedan fördelat den på de olika titlar, som
ansågos nödvändiga. Samma väg ansåg sig äfven statsutskottets
utgiftsafdelning kunna gå och en i dessa frågor ganska betydande
ledamot från Andra Kammaren föreslog att vi skulle göra på
samma sätt, ehuru han satte sin slutsumma något lägre än den
Kongl. Maj:t begärt. Andra ville sätta denna siffra ännu lägre
och endast medgifva hvad som förut för ändamålet anslagits,
under det att äfven yrkande på fullt bifall till Kongl. Maj:ts proposition
framstäldes. För mig, som är en ifrig försvarsvän, hade
varit angenämast att rösta för Kongl. Maj:ts förslag, och skulle jag
gerna varit med om ett ändå högre belopp, ifall derom varit fråga.
Då uppstod spörsmålet, om vi nu skulle sätta hela femte hufvudtiteln
på gemensam votering, såsom i år skett med fjerde hufvudtiteln,
med mycken ovisshet om den slutliga utgången, eller om vi
skulle taga hvad vi kunde blifva ense om. Jag öfverlemnar till
kamrarne att afgöra hvad som varit klokast. Detta är emellertid
anledningen hvarför jag icke reserverat mig mot utskottets beslut
i denna punkt.

Herr Adelskölds resonnement innehöll ej något nytt utan var
i sjelfva verket ett genljud af hvad som på 1740- och 1750-talet
ofta i Riksdagen yttrades. Då ropade man på den tidens språk:
“vi skola ’egalera’ våra grannar, vi skola hafva en flotta, lika stor
som den ryska och danska tillsammans11. Men oaktadt alla ansträngningar
lyckades det dock aldrig — och dock var Sverige
mäktigare då än nu. Yi hade Finland qvar, Ryssland vägde ej
mycket på sjön, om ock Danmark var starkare än nu. Den ärade
talarens yttrande gick ut derpå, att vi skulle göra vårt sjöförsvar

Tisdagen den 17 Mars.

17 X;o 13.

så starkt, att vi med säkerhet kunde hindra en fiendtlig landstigning
å våra kuster. Ett korollarium af hans yrkande borde vara
att vi skulle hålla eu flotta, som var starkare än Rysslands —
men huruvida det är möjligt, lemnar jag åt herrarne att afgöra.

Han rekommenderade vidare Danmarks exempel. Det var icke
länge sedan jag talade med en dansk general, och han sade rent
ut, att Danmarks ställning i militäriskt hänseende vore alldeles
förtviflad, och att man der, i händelse af ett fiendtligt anfall alldeles
icke kunde försvara sig. Ett land, som befinner sig i ett
sådant läge, kan ej gerna uppställas som mönster för oss.

Samme talare rekommenderade äfven en kombinerad försvarsplan
till lands och sjös. Tro herrarne verkligen det vara möjligt
att uppgöra en försvarsplan, som med visshet kan tillämpas, om
vi bli anfallne? Initiativet tillhör ju fienden, och de ställen, der
fienden kan börja sitt anfall, sträcka sig från Torneå till Ystad
och Strömstad! Ingen annan försvarsplan är tänkbar än den att
väl bereda sig på försvaret d. v. s. hafva på förhand uppgjort
huru armén skall mobiliseras och hvar dess corpser skola samlas
•samt huru flottan skall utrustas. Men är detta uppgjordt, — och
det är så — då bör det icke offentligen framläggas för obehörigas
blickar och möjligen blifvande fiender.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.

Herr statsrådet friherre vonOtter: Jag hörde icke början
af den föregående talarens anförande, men så vidt jag fått del af
detsamma skulle det afse en anmärkning mot mig, emedan jag icke
på förhand öfverlagt med marinförvaltningen angående de anslagsbehof
för sjöförsvaret som borde af denna myndighet anmälas.

Jag vill då erinra derom, att marinförvaltningen är ett sjelfständigt
embetsverk, som det åligger att inkomma med uppgift
angående sjöförsvarets behof samt förslag om desammas afhjelpande,
och att jag icke anser det tillkomma en konungens rådgifvare
att söka inverka på dess beslut.

Marinförvaltningen har anmält behof, uppgående till bort emot
fyra millioner, och har departementschefen deraf tillstyrkt hvad
han funnit vigtigast, och som, jemte de behof i öfrigt han funnit
företrädesvis böra tillgodoses, kunde hafva största utsigt att beviljas
inom det påräkneliga anslagsbeloppet. Att marinförvaltningen
bland de anmälda behofven icke upptagit minbåtar, föreföll
mig desto anmärkningsvärdare, som den bland förra årets anmälda
behof förklarade anskaffandet af dylika båtar trängande
och äfven i år omtalar dem såsom allt för fåtaliga; och då jag ansåg
anskaffandet af sådana båtar vigtigare än att bygga tyghus
och tillbygga en underbefälsskola m. m., såsom marinförvaltningen
föreslagit, frångick jag dess förslag i dessa delar, och tror i öfrigt
den gifna förebråelsen oberättigad.

Friherre Leij onh.ufvud, Broder Abraham: Då herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet icke hörde början af

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 13. 2

Anslag till
fortsättning
af pansarbåten
Thules
byggande.
(Forts.)

N;o 13. 18

Tisdagen den 17 Mars.

mitt förra anförande, så var det ej underligt att han missförstått
mig.

Jag sade blott, att den delegation af Riksdagen, som förbereda
denna frågas behandling, befunnit sig i en ledsam ställning i följd
deraf, att statsrådsprotokollet och marinförvaltningens utlåtande
icke stämma öfverens. Man kom i tvekan, och den auktoritet,,
som den ena så väl som den andra auktoriteten borde ega, försvagades.
Från denna synpunkt yttrade jag äfven den önskan,
att sådant måtte för framtiden undvikas, och påpekade, att tillfälle
fins för herr statsrådet att träda i närmare beröring med.
marinförvaltningen redan förr, än denna afger sitt förslag till anslagsfordran.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande punkt hemstält.

Herr statsrådet friherre von Offer: Jag kan icke neka, att
det var med ledsnad jag vid genomläsandet af statsutskottets betänkande
fann, att endast två af dess ärade ledamöter ansett sig
kunna biträda Kongl. Majds föreläggande förslag. Jag anser detta
desto allvarsammare som Första Kammaren alltid plägat vara synnerligen
välvilligt stämd vid frågor om försvarets stärkande, och
jag väntade mig derför att finna några fullt talande skäl hvarför
ett sådant afslag blifvit af utskottet tillstyrkt, men jag har
icke kunnat finna något enda i dess motivering. Utskottet säger:
“Med hänsyn till oafvisliga anslagsbehof under andra hufvudtitiar
har utskottet emellertid ansett, att summan af de extra anslagen
under femte hufvudtiteln icke lämpligen böra i väsentlig mån öfverskrida
det belopp, som af sistlidna års riksdag för sjöförsvarets
tillfälliga behof anvisades, hvarigenom äfven den fördel vunnes,
att sjöförsvaret hade att påyrka mindre vexlande belopp för sina
extra utgifter".

Hvad beträffar de oafvisliga behofven under andra hufvudtitiar
tror jag, att statsmedlen äro fullt tillräckliga för att tillgodose
äfven dessa, så att detta torde icke vara något skäl emot
det nu begärda anslaget. Hvad åter angår, att man icke skulle
öfverskrida det belopp, som föregående års Riksdag anvisat, ber
jag att få jemföra detta yttrande af innevarande års statsutskott
med dess yttrande förlidet år, då utskottet tydligt uttalade, att
för sjöförsvaret borde i enlighet med de af 1882 års sjöförsvarskomité
angifna grunder beviljas två millioner kronor årligen.
Detta anslag satte likväl utskottet det oaktadt genast ned till
1,800,000 kronor, men ursäktade sig med att denna nedsättning,
som väl vore på sätt och vis oberättigad, torde kunna på annat
sätt godtgöras . Slutligen säger nu utskottet, att genom den föreslagna
nedsättningen i anslag — från 1,800,000 till 1,669,110.kronor
— “den fördel vunnes, att sjöförsvaret hade att påräkna mindre
vexlande belopp för sina extra utgifter". För denna fördel, mine

Anslag till två
första klassens
minbåtar.

13 punkten.

Tisdagen den 17 Mars.

herrar, skall jag be att få betacka mig, ty jag kan icke förstå, Anslag till två
huru det kan vara en fördel att få sina inkomster nedsatta. Hvad forsta klassens
de “vexlande beloppen” angår, så vet hvar och en, att dessa vexla
och skola så gorå under alla tider, ty de äro beroende af många J
skiftande förhållanden, såsom t. ex. af behof och tillgång och, icke
minst, af vexlande åsigter till och med inom samma utskott med
samma ledamöter. Så har ju nemligen nu statsutskottet uttalat
en åsigt, alldeles motsatt den, som förra året framstäldes. Skall
det nu fortgå på detta sätt, att Riksdagen ständigt nedsätter de
begärda anslagen, så slutar det kanske dermed att till sist ingenting
blir qvar.

Emellertid torde det,, i enlighet med hvad jag nyss antydt, icke
hafva berott på ekonomiska skal, att utskottet afstyrkte det här
begärda anslaget, och icke heller lärer det hafva föranledts deraf,
att de ifrågavarande minbåtarne ansetts obehöfliga eller olämpligt.
ty derom har jag.icke hört någon enda antydning. Också
äro i detta afseende meningarne såväl inom landet som i utlandet
temligen stadsfätade. Jag läste nyligen i en engelsk tidskrift en
förebråelse mot det engelska amiralitetet att det skaffat sig alltför
få min båtar. Derpå svarades, att minbåtar äro den svagares
vapen, men för honom synnerligen förträffligt på grund af dess
relativa prisbillighet och lämplighet företrädesvis för försvaret af
egen kust. Deremot äro de olämpliga för anfall på främmande
kuster.

Jag tror också, att herrarne alla erkänna, huru synnerligen
passande minbåtarne äro för våra förhållanden, och jag skulle
mycket beklaga, om sjöförsvaret icke hädanefter som hittills må
kunna påräkna Första Kammarens stöd, då fråga är om anslag till
dess stärkande.

Herr von Hedenberg: Såsom reservant mot utskottets be slut

i denna punkt tillåter jag mig yrka bifall till det af Kongl.

Maj:t föreslagna beloppet för anskaffande af tvenne första klassens
minbåtar.

Af föregående talare har det blifvit tydligt ådagalagdt, i
hvilken underlägsen ställning vår flotta i afseende på materielen
befinner sig, och jag vill fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att, om. till Jurtygsmateriel endast det nyss anvisade anslagsbeloppet
å 1,250,000 kronor skulle beviljas, denna del af materielen
etter de beräkningar, som följts både af sjöförsvarskomitén
och ytterligare framhållits under diskussionen i kamrarne, icke
skulle under detta år i någon nämnvärd mån förkofras. Förlidet
år fick flottan visserligen ett tillskott derigenom, att anslag till
en första klassens pansarbåt delvis beviljades. Men utgår man
från en viss slutsumma, hyilket man alltid måste göra i eu affär
sådan som denna, kommer man till det resultat, att man i det
störa hela icke heller det året förkofrat materielen, utan snarare
stått under det medeltal, till hvilket man borde gå. Jag har förut
haft äran yttra, att beräkningen af flottans tillväxt måste göras
beroende af anskaffningsbeloppet i dess helhet, sådant man ansett

N:o 13. 20

Tisdagen den 17 Mars.

Anslag till tvä det höra vara. Dividerar man detta tal med det antal år som
första klassens ^enna materiel kan anses tidsenlig eller värd att underhålla, så
Tf rts*)'' kommer man ett gifvet belopp, som måste anses nödvändigt

^ 01 att erhålla hvarje år för att flottans materiel i dess helhet verk ligen

skall kunna förkofras. Och detta belopp är till och med
högre än som för fartygsmaterielen skulle vinnas, äfven om det
af Kongl. Maj:t ifrågasatta anslaget beviljades.

Att antalet minbåtar nu är allt för ringa är redan påvisadt.
Danmark har 21 minbåtar, af hvilka 4 äro större och mera sjögående
än våra och 17 ungefär lika dem vi hafva.

Jag tror mig icke behöfva yttra mera i denna fråga och hoppas
att Första kammaren delar min åsigt, då jag nu anhåller om
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten endast
yrkats, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad ut•
skottet i punkten hemstält och vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande, och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Anslag f ill an- punkten,

skaffning af

artilleri• Herr von Hedenberg: Äfven i denna punkt skall jag an matenet.

hålla. om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

En föregående talare gjorde en beräkning, utfallande så, att
skilnaden mellan utskottets" och Kongl. Maj:ts förslag icke vore
synnerligen stor. Jag vill då fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att den årligen uppkommande bristen är ungefär 200,000
kronor, och då lär man väl icke kunna fylla denna brist med att
endast bevilja 200,000 kronor, utan man måste en gång gå derutöfver.
När dertill kommer att, enligt hvad marinförvaltningen
uppgifva, denna brist går upp till dubbla beloppet mot hvad Kongl.
Maj:t ansett sig kunna begära, så skall ju utskottets förslag, om
det nu antages, blifva ännu mindre tillfredsställande^.

Öfverhufvud taget tror jag mig icke behöfva gå vidare i detalj
i denna fråga, utan inskränker mig nu till att anhålla om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Stråle: I anledning af den åsigt medkammarens ledamöter
i statsutskottet omfattat, kan det befaras, att Riksdagens
beslut i denna fråga utfaller i en annan rigtning än den jag anser
vara den rätta; och jag anhåller derför att med några ord få
till protokollet antecknad min åsigt. ''

Mine herrar! Kan det vara klokt att i en tid, då icke allenast
de stora militärmagterna rusta sig, såsom man säger, ända till
tänderna, utan äfven de mindre staterna söka att efter förmåga
ordna sitt försvarsväsen, — då det icke lärer stå i någon dödligs''

Tisdagen den 17 Mars.

21 i\'':o 18,

skön att ens gissningsvis kunna säga, när det hotande molnet skall Anslag till an urladda

sig; och då i vårt fädernesland på så många ställen hög ljudda

rop höras på vidtagande af kraftiga åtgärder för att ge- materiel.

nom en beväpnad neutralitet kunna skydda vårt land för krigets (Forts.)

olyckor, — kan det vara klokt, kan det vara fosterländskt att

med ett oförklarligt lugn lägga armarna i kors? Jag tror det

icke. Eller kanske medel saknas? Lyckligtvis icke.

Utskottet har här icke blott nedsatt den af Kongl. Haj:t begärda
summan, utan äfven fördelat den på två år. Hvem vet,
huru det ser ut om två år? . . .

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föreliggande punkt endast yrkats, att kammaren,
med afslag å hvad utskottet hemstält, så vidt det skilde sig
från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, skulle
godkänna Kongl. Maj:ts berörda förslag utan förändring.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på bifall till nyss omförmälda yrkande, och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

15 punkten. Anslag till

fasta min Herr

von Hedenberg: Ännu en gång nödgas jag besvära ■f°'',svaret kammaren

med att yrka afslag å utskottets förslag och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Jag behöfver här endast hänvisa till statsrådsprotokollet, och
jag skall be att få uppläsa några ord i slutet af detsamma. Der
står nemligen: “och hemställer jag derföre att Eders Kongl. Maj:t
till fasta och tillfälliga minspärrningars ordnande behagade af
Kiksdagen äska ett extra anslag af 200,000 kronor, deruti oberäknad!;
25,000 kronor för anskaffning af bomullskrut, hvaraf bristen
i betänklig grad ökats, enär anskaffning af minor fortgått utan att
förrådet af bomullskrut i motsvarande förhållande kunnat tillgodoses.

Med anskaffning af delta sprängämne är desto angelägnare som det
icke kan inom landet tillverkas“. Jag kan meddela, att bristen på
bomullskrut, enligt faststäldt utredningsreglemente, för närvarande
uppgår till omkring 31,000 kilogram, hvilken efter det pris, som
hittills är betaldt för detsamma, skulle kosta omkring 180,000
kronor. Under sådana förhållanden synes det temligen gifvet, att
man med ett anslag af blott 200,000 kronor i afseende å minväsendet
i dess helhet icke kommer synnerligen långt, och särskildt
med hänsyn dertill, att detta sprängämne icke kan erhållas inom
landet, torde det vara angeläget att deraf anskaffa så mycket,
som möjligen kan begäras.

Jag anhåller om bifall till Kong], Maj:ts förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende på den nu föredragna punkten an -

N:o 13.

22

Tisdagen den 17 Mars.

nät yrkande icke framstälts, än att kammaren, med afslag å hvad
utskottet hemstält, såvidt det skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i
förevarande hänseende föreslagit, skulle godkänna Kongl. Maj:ts
berörda förslag utan förändring.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på bifall till nyssnämnda yrkande, och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Anslag till 16 punkten.

signal-och tele fonstationer.

Herr von Hedenberg: Det är visserligen icke af så syn nerligen

stor vigt, om detta anslag skulle i år utgå i sin helhet
eller icke. Men då jag föreställer mig, att äfven nästa år anledning
skall föreligga att begära anslag till komplettering af befintlig
brist, och då icke alla de telefonstationer, som nu äro ifrågasatta,
äfven med detta anslag blifva fullt färdiga, så synes det nu
behöfligt att anslaget i sin helhet beviljas.

På grund häraf anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag anhåller
om bifall till statsutskottets förslag i denna punkt.

I detta anförande instämde friherre Klinckowström.

Herr vice talmannen: Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på, huru vida det kan vara klokt och taktiskt rätt
att öka de gemensamma voteringarnas antal med ytterligare flera,
och dessa i frågor, om hvilka det nyss är sagdt, att det icke kan
vara af någon betydenhet, om utskottets eller Kongl. Maj:ts förslag
antages. Stora och vigtiga anslag förekomma snart vid de
gemensamma voteringarna. Jag tror derför, att man icke bör förminska
chanserna att dervid vinna hvad vigtigare är genom att i
nu förevarande fall söka gå längre än utskottet föreslagit.

Ur denna synpunkt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstå]da yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

17 och 18 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tisdagen den M Mars.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 14 och 16 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

1 punkten.

Herr statsrådet Groll: Statsutskottet har i sitt betänkande

angående denna punkt afstyrkt Kongl. Maj:ts proposition. Detta
beslut har fattats af utskottets ledamöter från Andra Kammaren,
hvaremot Första Kammarens ledamöter inom utskottet afgifvit
sin reservation, på skäl, hvilka jag anhåller att få åberopa till
stöd för Kongl. Maj:ts proposition. Jag ber derjemte att få något
närmare skärskåda de grunder, på hvilka statsutskottet afstyrkt
den kongl. propositionen.

Statsutskottet säger, bland annat, “att man har förestält sig,
att plats vid Konungens rådsbord borde beredas åt en särskild representant
för jordbruk, handel och näringar“, och af hvad utskottet
vidare yttrat framgår, att utskottet tänkt sig, att kommerskollegium
skulle utbytas emot ett statsdepartement, stäldt under
en departementschef. Denna fråga har redan vid föregående tillfällen
varit föremål för Riksdagens pröfning. År 1868 föreslog
Kongl. Maj:t Riksdagen att inrätta ett departement för handel
och näringar samt allmänna arbeten, i sammanhang hvarmed kommerskollegium
skulle upphöra. Denna proposition blef emellertid
utslagen af denna kammare, efter hvad jag föreställer mig hufvudsakligen
på det skäl, att det skulle läggas en viss beslutanderätt
i den nye departementschefens hand. Detta ansågs icke öfverensstämmande
med våra konstitutionella former, och jag tror verkligen,
för min del, att om något sådant skulle kunna tänkas, vore
det nödvändigt att vidtaga en genomgripande förändring i våra
grundlagar. Kär Kongl. Maj:t derefter, för andra gången, framstälde
ett förslag om inrättande af ett statsdepartement, nemligen
år 1885, tänkte man att detta departement skulle komma att omfatta
jordbruk, handel och näringar. Man försökte då en annan
väg. Man ville inrätta byråer med en mera sjelfständig ställning,
hvilka byråer skulle kunna ersätta den administrativa beslutanderätt,
som tillkom kommerskollegium. Detta stötte emellertid på
motstånd i denna kammare, och frågan afslogs. Nu tror jag, att
man kan säga, att det knappast låter sig göra att till en byrå
under ett departement lägga en sådan beslutande- och sjelfständig
pröfningsrätt, som tillkommer ett centralt embetsverk. Det öfverensstämmer
icke med hela det arbetssätt, som inom departementet
gör sig gällande. Det är alldeles naturligt, att om der skall kunna
åstadkommas någon egentlig arbetsprodukt, som kan för departementschefen
vara till någon hjelp, måste de utredningar, som å
byrån verkställas, gå i den rigtning, som departementschefen vill
hafva dem, ty eljest skulle det kunna inträffa att, om byrån arbetade
fullkomligt sjelfständigt och uttalade sina åsigter, det sedan
uppstode det förhållande, att departementschefen, om han icke

No 13.

Omorganisation
af
kommerskollegium.

ff:o 13. 24

Tisdagen den 17 Mars.

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

gillade dessa åsigter, sjelf fick utarbeta helt andra förslag, hvartill
hans tid naturligtvis icke skulle förslå. Af hvad jag nu sagt
torde herrarne kunna draga den slutsatsen, att, äfven om man
inrättade ett statsdepartement för behandlingen af dessa frågor,
så uteslutes derigenom icke behofvet af ett centralt embetsverk.
Då utskottet derför här framhåller, att det skulle inrättas ett
departement för dessa frågor, vill jag icke alls anse, att derigenom
är vederlagdt behofvet af ett centralt embetsverk.

Jag ber vidare få erinra om, att under åtskilliga tider har förekommit
frågan om kommerskollegiets ombildning, d. v. s. en sådan
ombildning, att ett sjelfständigt embetsverk skulle sättas i dess
ställe. Anmärkningarna emot kommerskollegium hafva alla gått
i den rigtning, att dess arbetssätt vore för tungt, att det arbetade
under kollegiala former och att näringarne vore i behof af större
snabbhet i afgörandet af de ärenden, som hänskötos till departementet.
JFör att nu undanrödja dessa anmärkningar har man tänkt
sig, att en ombildning af kommerskollegium skulle gå i den rigtning,
att man utbytte de kollegiala formerna emot styrelseformen.
Ett förslag i denna rigtning framlades år 1875, men vann icke
Riksdagens bifall. Kongl. Maj:t har således försökt att tillmötesgå
Riksdagens önskningar, både på det ena och det andra sättet, men
Riksdagen har icke velat gilla hvad Kongl. Haj:t i sådant afseende
föreslagit. Sedan emellertid frågan om inrättande af ett statsdepartement
år 1888 förfallit, återstod för Kongl. Maj:t ingenting
annat än att återigen söka omarbeta de centrala myndigheter,
hvilka hafva under sin handläggning ärenden, som skulle tillkomma
departementet. I sådant afseende föreslog Kongl. Maj:t till eu
början inrättandet af landtbruksstyrelsen. Detta bifölls af Riksdagen.
Jag föreställer mig, att dermed hade Riksdagen också erkänt,
att det vore det lämpligaste att ordna behandlingen af hithörande
ärenden genom centrala embetsverk. Deraf är då endast
en konseqvens, att det nu framlagda förslaget blifvit understäldt
Riksdagen. Jag ber dock att få påpeka, att om Riksdagen godkänner
detta förslag, är dermed icke alls, på sätt utskottet tänkt
sig, bestämdt att något departement för jordbruk och näringar
icke skulle kunna ifrågakomma. Detta kan ske med eller utan
bibehållande af de centrala myndigheterna, ifall nemligen Kongl.
Maj:t och Riksdagen finner det lämpligt. Det finnes i afseende å
organisationen af landtbruksstyrelsen ett stadgande, som innebär,
att om landtbruksstyrelsen skulle upphöra och i stället förflyttas
till ett statsdepartement, skulle dess embets- och tjensteman vara
skyldige att inträda i detta departement uti motsvarande befattningar.
Samma vilkor hafva blifvit föreslagna i fråga om den.
organisation, som nu föreligger. Om det således i en framtid
skulle befinnas, att det kunde vara lämpligt att upphäfva de centrala
myndigheterna och förlägga deras arbete till ett departement,
så ligger i den nu ifrågavarande organisationen icke något
hinder derför. Med det nu sagda hoppas jag hafva undanröjt
statsutskottets afstyrkande skäl i detta afseende.

Utskottet säger vidare, att göromålen torde kunna handläggas.

Tisdagen den 17 Mars.

25 N:r 13.

med betydligt minskade kostnader, och påpekar, att i sådant afseende
borde man i stället för ett kollegialt embetsverk söka anordna
en styrelse. Jag tror, att statsutskottet till detta yttrande
möjligen blifvit föranledt af den föreslagna benämningen. Det är
föreslaget, att benämningen kommerskollegium skulle framdeles
bibehållas, och möjligen är det detta, som ingifvit statsutskottet
den föreställningen, att den kollegiala formen skulle vara den
öfvervägande. Om man emellertid granskar det föreliggande förslaget,
torde det framgå, att så icke är förhållandet. Ehuru embetsverket
fortfarande komme att kallas kollegium, skulle det till
sitt arbetssätt egentligen blifva en styrelse. I nästan alla våra
styrelser, som på senare tider blifvit inrättade, behandlas ärendena
dels efter styrelse-formen och dels efter collegial-formen.
Det är samma förfaringssätt, som bär iaktagits. Man har nemligen
tänkt sig, att alla ärenden, som vore af sådan art, att de företrädesvis
fordrade snabbhet i afgörandet och för öfrigt icke erfordrade
någon särskild, på sakkunskap grundad pröfning, skulle
afgöras af departementschefen på föredragning af byråchefen, eller
af byråchefen på föredragning af byråsekreteraren. Deremot har
kommerskollegium åtskilliga ärenden af beskaffenhet att kräfva
en ytterst omsorgsfull pröfning. .Kommerskollegium har att afgifva
utlåtande öfver och verkställa utredning af flera större frågor.
Jag vill för närvarande endast erinra om några, som under
senare tider förekommit. Kommerskollegium har afgifvit utlåtande
öfver förslag till ny sjölag, som omfattar icke mindre än 338 paragrafer
och på det intimaste ingriper i hela sjöfartsnäringens tillstånd.
Kommerskollegium har för närvarande under ompröfning
sjöfartsnäringskomiténs betänkande och har vidare haft att yttra
sig öfver mellanrikslagen. Kommerskollegium har, då sådant erfordras,
att afgifva yttrande om handelns och näringarnas tillstånd
och vilkoren för deras utveckling. Jag tror, att dessa frågor
skulle blifva ytterst ringa tillgodosedda, om man tänkte sig, att
föredragningen skulle ske af en ledamot inför chefen, som på
denna föredragning sedan skulle fatta beslut. Enligt min tanke
måste dessa frågor pröfvas på ett mera mångsidigt sätt och de
olika åsigterna få göra sig gällande och bryta sig emot hvarandra,
för att man må kunna komma till ett praktiskt och godt resultat.
Det är nu icke meningen annat än att, i frågor af eu särdeles
ömtålig beskaffenhet, kollegium skulle fortfarande uppträda kollegialt,
men i andra frågor såsom en styrelse.

Vidare har utskottet sagt, att denna organisation äfven i ett
annat afseende är olämplig, i det den nemligen vore för dyr. Utskottet
har tänkt sig, att alla administrativa ärenden borde kunna
fördelas på två byråer. Det är en anmärkning, som jag väntat
mig, på den grund, att 1883 års komité, som föreslog en styrelse för
handel och näringar, verkligen hade den uppfattning, att frågorna
skulle kunna fördelas på hufvudsakligast två byråer. Det är derför
endast efter moget öfvervägande soro jag vågat föreslå tre byråer.
Detta har skett derför, att jag, med den kännedom jag har
om kommerskollegium, hvilken kännedom jag haft tillfälle att

Omorganis
tion af
kommers''
kollegium
(Forts.)

N:o 18. 26

Tisdagen den IT Mars.

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

förvärfva dels såsom expeditionschef och dels sedermera såsom departementschef
och derförut såsom sjelf tjenstgörande i kommerskollegium,
kommit till den fullkomliga öfvertygelsen, att det är komplett
omöjligt för detta embetsverk att, om arbetet fördelas på två byråer,
fullgöra detta arbete så, att det länder det allmänna till bästa.

Utskottet har vidare tänkt sig, att om man icke kunde göra
någon indragning på detta sätt, man åtminstone borde kunna nedsätta
lönerna. Utskottet har i detta afseende åberopat, att landtbruksstyrelsens
lönestat är betydligt lägre. Denna omständighet
ensam är för mig icke något skäl alls. Ty såsom herrarne veta,
äro våra centralstyrelser fördelade i två klasser. Den ena klassen
omfattar sådana styrelser som t. ex. statskontoret och domänstyrelsen,
och der äro lönerna högre. Till den andra klassen hänföras
landtbruksstyrelsen, landtmäteristyrelsen, statistiska centralbyrån
in. fl., och der äro lönerna lägre. Detta beror naturligtvis
derpå, att man ansett göromålen i de högre aflönade verken vara
mera omfattande eller af tjenstemännen kräfva mångsidigare insigter
och rikare erfarenhet än göromålen i de embetsverk, der
lönerna äro lägre och der vanligen speciella frågor äro under behandling,
åt hvilka tjenstemännen mera uteslutande behöfva rigta
sin uppmärksamhet.

Hvad nu kommerskollegium beträffar, tror jag att det icke
finnes något enda embetsverk i Sverige, som af sina embets- och
tjensteman kräfver så stor insigt och så mångsidig erfarenhet som
just detta verb. Det har att göra med de mest ömtåliga ekonomiska
frågor; det fordrar en mångsidig och noggrann kännedom
icke allenast om vårt eget iands förhållanden, utan äfven om utlandets,
för att det skall kunna afgifva sådana utlåtanden, att Kongl.
Maj:t kan förlita sig på dem. Det kräfver således betydliga förarbeten
för att personer skola kunna blifva mogna för dessa platser,
och det är derför som jag vågat föreslå de högre lönerna.
Jag anser det vara bättre, att hela organisationen folie, än att
aflöningarna för byråeheferne och sekreterarne nedsattes.

Utskottet har ytterligare några anmärkningar att göra rörande
den nu föredragna punkten. En af dem berör den inom verket
förekommande statistiken, hvilken utskottet anser böra förläggas
till statistiska centralbyrån. Detta är en gammal fråga, men man
har ännu icke kunnat påvisa, att det skulle vara till någon egentlig
fördel. Det synes tvärt om vara fördelaktigare och lämpligare,
att den myndighet, som har att behandla ärenden angående handel
och sjöfart, också skall vara den, som derom afgifver berättelse,
d. v. s. under förutsättning att denna myndighet verkligen får till
sitt förfogande sådana arbetskrafter, att den kan göra det. För
detta ändamål fordras det, att särskilda personer der anställas,
som uteslutande kunna egna sig åt detta arbete, så att icke, såsom
nu är fallet, embets- och tjensteman i verket, som hafva andra
göromål att handlägga, också skola utarbeta de statistiska berättelserna.
Derför har vid den föreliggande organisationen föreslagits
en särskild afdelning för statistiken. Det vore meningen att
der anställa personer, som särskildt vore förfarna i statistiska ar -

27 N:o 13.

Tisdagen den 17 Mars.

beten och hvilka således, likaväl som statistiska centralbyrån,
kunde fullgöra det rent tekniska i arbetena. Det skulle stöta på
rent praktiska svårigheter att skilja statistiken från kollegium.
Dessa svårigheter äro påpekade af 1888 års komité och jag torde
derför icke behöfva, åtminstone icke för närvarande, redogöra för
desamma. Jag vill likväl nämna, att så snart det varit fråga om
att öfverflytta de statistiska arbetena till statistiska centralbyrån,
och yttrande härom infordrats från byrån, chefen för byrån upplyst,
att i händelse af eu sådan öfverflyttning vore nödvändigt
att förstärka byråns arbetskrafter. Det senast afgifna utlåtandet
i detta afseende är det af år 1880, hvari angifves, att förhöjningen
i statistiska centralbyråns kostnader härför skulle uppgå till icke
mindre än 15,000 kronor. I det nu föreliggande organisationsförslaget
beräknas kostnaden för den statistiska afdelningen icke till
högre belopp än omkring 9,900 kronor.

Utskottet har vidare talat om att fackintressena skulle blifva
bättre tillgodosedda om kommerskollegiet ordnades på något annat
sätt, än i den kongl. propositionen ifrågasatts. Detta har utskottet
likväl icke närmare utvecklat, hvarför jag för närvarande icke
finner mig behöfva derom vidare orda.

Jag bär nu i största allmänhet behandlat den föreliggande
frågan och jag har ansett mig kunna inskränka mig dertill, emedan
denna kammares ledamöter inom statsutskottet enhälligt reserverat
sig emot utskottets betänkande, men jag förbehåller mig,
att, i fall några detaljanmärkningar skulle förekomma, få särskildt
bemöta dessa.

Herr Boström: Då detta ärende först behandlades inom
statsutskottets andra utgiftsafdelning, höjde sig röster äfven från
Andra Kammarens ledamöter inom afdelningen för en omreglering
af kommerskollegium. Man var emellertid tveksam om hvilken
väg man skulle taga. Från Andra Kammarens sida var man dock
ense om, att det föreliggande förslaget icke kunde antagas, och
man framstälde åtskilliga omständigheter, som borde tagas i betraktande
vid denna omreglering. Man tänkte sig då till en början,
att den nuvarande patentbyrån åter skulle inregleras i kommerskollegium
och att således denne byråchef skulle få, utom patentärenden,
äfven till behandling andra ärenden, som ålåge en
byråchef. Emot detta förslag framstäldes emellertid från Första
Kammarens ledamöter så göda skal, att Andra Kammarens ledamöter
funno sig föranlåtna att frångå denna åsigt. Sedermera
framkastade man äfven det önskningsmålet, att chefsplatsen skulle
borttagas och att byråcheferne skulle arbeta hvar och en för sin
byrå, samt att de ärenden, som skulle kollegialt behandlas, skulle
behandlas vid sammanträde af byråcheferne under den äldstes
ordförandeskap. Man betonade dock svårigheterna vid att den
äldste byråchefen skulle vara ordförande vid den kollegiala behandlingen
och att det kunde ofta nog vara olämpligt att just
den äldste byråchefen skulle vara ordförande vid en sådan beredning.
Äfven detta förslag frångicks, och då man slutligen kom

Omwganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

If:0 13. 28

Tisdagen den 17 Mars.

Omorganisa- till ärendets definitiva behandling, stälde sig Andra Kammarens
Hon af män (}e£ rena afslagets ståndpunkt.
kouTium Den motivering, som utskottet här förebragt, har af herr stats (Forts.

)'' rådet och chefen för civildepartementet blifvit så fullständigt och
klart vederlagd, att jag icke skall upptaga kammarens tid med
att så utförligt, som jag tänkt, bemöta hvad utskottet här anfört.

På sid. 24 i betänkandet säger likväl utskottet: “man har nem=
ligen inom Riksdagen dels ansett, att bestridandet af de göromål,
som nu åligga kommerskollegiet, skulle kunna ske med betydligt
minskade kostnader, dels" etc. Det är visserligen sant, att en
sådan åsigt uttalades af utskottsledamöterna från Andra Kammaren,
men jag är fullt öfvertygad om, att de skäl, som de förebragt
för dessa omkostnaders reduktion, äro mycket klena. Det bär
visats af de tre komitéer, som haft utredningen af denna fråga
om hand, att någon väsentlig minskning i kommerskollegiets omkostnader
icke torde kunna åstadkommas. Nu föreligger i Kong!.
Maj:ts proposition en nedsättning uti tjenstemännens antal från 15
till 11, och hvad sjelfva omkostnaderna beträffa!’, så är deri gjord
en reduktion på 4,000 kronor. Jag tror således, att man i detta
afseende icke kan gå längre än hvad den kongl. propositionen angifver.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har nyss så
utförligt betonat, att en omreglering af kommerskollegium jemte
anordnande af en jordbruksstyrelse icke omöjliggör framkommande
af förslag om ett nytt statsdepartement. Jag skall derför förbigå
den saken.

Men utskottet talar på sid. 25 om möjligheten att placera en
del ärenden på redan befintliga departement, och utskottet nämner
särskild! utrikesdepartementet. Det heter nemligen: “de ärenden,
som för närvarande tillhöra utrikesdepartementets handläggning,
äro ingalunda så betungande, att ej en ny byrå der utan olägenhet
kunde inrättas.“ Huru vet utskottet det? Vid de utredningar,
som blifvit gjorda, både af Kongl. Maj:t och af komitéer, har man
städse varit ense om, att de göromål, som förefinnas inom utrikesdepartementet,
äro af en så mångartad och vidlyftig beskaffenhet,
att någon tillökning i dessa göromål, åtminstone med nuvarande
arbetskrafter, icke voro möjlig. Utskottet har härför icke förebragt
några skäl, utan säger endast att “göromålen ingalunda äro
så betungande11. Det återstår för utskottet att visa i hvad afseende
och i hvilken rigtning en ändring härutinnan bör gå.

På civildepartementet kunna icke läggas några ytterligare göromål.
Hvar och en vet nemligen hufu ofantligt många göromål
der förefinnas. Man har redan nu ganska svårt att reda sig för
att icke allt för många ärenden skola blifva hvilande.

På sid. 26 har utskottet fäst sig vid 1883 års förslag om inrättande
af 4 byråer i kommerskollegium. Såsom herrarne behagade
påminna sig, föreslog 1883 års komité, att den första byrån
skulle behandla utrikes handel och sjöfart, den andra inrikes handel,
näringar och bergsbruk, den tredje statistiska och kamerala
ärenden och den fjerde patentärenden. Genom patentbyråns in -

Tisdagen den 17 Mars.

29 N:o 13.

rättande har den fjerde byråns göromål undantagits. Härtill
kommer — något som utskottet icke talar om — att i den andra
byrån, som skulle behandla ärenden rörande inrikes handel och
sjöfart, industri och näringar jemte bergsbruk, tillkommer en tjensteman
i 2:dra lönegraden särskildt med hänsyn till bergsärenden,
men också framgår alldeles tydligt af statsverkspropositionen, att
så olika saker som inrikes handel och sjöfart, industri, näringar
och bergsbruk alldeles omöjligt kunna skötas af en och samma
person. Jag tror derför, att den förändring, som här i förslaget
föreligger, är af nöden.

Man har äfven talat om, att de statistiska arbetena skulle
kunna öfverflyttas till statistiska centralbyrån. Detta låter bra,
men förhållandet är, att dessa arbeten behöfvas hvarje dag vid de
löpande ärendenas behandling inom kommerskollegium, och det
skulle vara förenadt med stor tidsutdrägt, om man i hvarje föreliggande
fall skulle vara nödsakad att skicka efter de papper, man
behöfde för ett ärendes behandling. Det blefve icke någon ekonomisk
besparing.

Här har föreslagits anställandet af en förste och en andre
aktuarie för de statistiska arbetena. Skulle dessa ärenden behandlas
inom statistiska centralbyrån, kommer ovilkorligen en
lika stor förstärkning i antalet af nämnda byrås tjensteman att
erfordras. Kostnaderna skulle härigenom icke komma att reduceras.

Man har äfven talat mycket om aflöningen. Det är gifvet, att
en chef för ett mångsidigt embetsverk sådant som det nuvarande
kommerskollegium måste hafva större aflöning än chefen för en
liten jordbruksbyrå. Det är vidare gifvet, att lönen måste sättas
efter det arbete, som hvar och en skall utföra, och de förutsättningar,
som fordras för. hvarje plats. Det måste finnas andra
förutsättningar för chefen för kommerskollegium än för chefen för
en jordbruksbyrå, och 2,000 kronors skilnad är icke för mycket
tilltaget.

Statsutskottet har, och det är icke att undra på, fäst sig
vid att sekreterarnes aflöning skulle höjas från 3,000 kronor, hvartill
den 1889 bestämdes för sekreteraren i jordbruksstyrelsen, till
4,500 kronor. Jag tillät mig, då detta ärende 1889 behandlades,
uttala den åsigten, att denna aflöning var för liten. Det lider
intet tvifvel, att sekreterare kunna erhållas för en aflöning af 3,000
kronor med den massa extra ordinarie tjensteman, som nu finnes, men
en annan fråga är, huru vida dessa platser kunna blifva väl besatta.
Det är påtagligt, att de efter någon tid af ekonomiska skäl måste
söka sig derifrån, och sålunda skulle ett ständigt ombyte vara af
nöden.

Man har talat om, att i 1883 års komités förslag förekommer,
att sekreterare skulle delvis föredraga ärenden inom kommerskollegium.
Kan man begära, att en sekreterare med 3,000 kronors
lön skall kunna med byråchefs ansvar inför sin chef föredraga
löpande ärenden. Jag tror således, att alla skäl, som utskottet
anfört för utslag å Kongl. Maj:ts förslag, äro ovanligt klena och

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

N:o IB. 30

Tisdagen den 17 Mars.

Omorganisation
af
kommer skollegium.

(Forts.)

• att intet som helst afseende bör fästas vid desamma. Jag tillåter
mig derför att med afslag å utskottets förslag yrka bifall till
reservanternas förslag “att Riksdagen, med godkännande af det i
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 12 januari 1891 intagna
förslag till ny stat för kommerskollegiet samt af de vilkor och
förbehåll, som blifvit föreslagna för åtnjutande af de deri upptagna
löneförmåner, må medgifva, att den å sjette hufvudtiteln förekommande
anslagstiteln “kommerskollegium" under hvilken för närvarande
äro med tillhopa 83,500 kronor sammanförda dels anslaget
till kollegiet 49,000 kronor och dels anslaget till bergsstaten 34,500
kronor, ma fördelas i två titlar under benämning den ena af “kommerskollegium"
och den andra af “bergsstaten", äfvensom uppföra
under den förra titeln 64,600 kronor och under den senare 33,000
kronor11.

Herr Wsern: Efter de tvenne föregående talarnes anföranden
kunde det. tyckas vara öfverflödigt, att jag yttrade mig, men min
ställning till ifrågavarande embetsverk göi‘ det nödvändigt för mig
att för en stund taga herrarnes tid och uppmärksamhet i anspråk.

Det hufvudargument, utskottet användt för sitt yrkande, att
Kongl. Maj:ts förslag icke skulle bifallas, är, att dess antagande
skulle undanskjuta anordnandet af ett nytt statsdepartement för
landtbruk, ^ industri och handel. Utskottet erinrar derom, att det
från 1885 års riksdag hvilande förslaget om ett sådant departement
genom , kamrarnes skiljaktiga beslut förföll, hvartill, säger utskottet
anledningen dock ej torde hafva varit, att man underskattade bekofvet.
deraf, utan böra sökas i det då förordade sättet för behofvets
tillgodoseende. Och utskottet säger då vidare, att det har
anledning att tro, att ett nytt förslag skulle kunna tillvinna sig
Riksdagens bifall, derför att man i Första Kammaren, der det
föregående förslaget förkastades, gjorde det af skäl, som göra det
troligt, att “om i ett nytt förslag tillbörligt afseende fästes vid
de mot det förra förslaget gjorda anmärkningarne, det, enligt utskottets,
förmenande, ej vore att befara, att ett sålunda förändradt
förslag icke skulle kunna tillvinna sig Riksdagens bifall".

Nu är förhållandet det, att de motiv, som år 1888 i Första
Kammaren anfördes såsom skäl att afslå det förslag, som då var
hvilande, voro trenne.

Det. första af dessa skäl var det, att förslaget af en talare ansågs
i sig sjelft mindre lämpligt, emedan man, såsom talaren yttrade
sig, kunde befara, att ett särskildt statsråd för hvad angick
jordbruket, handeln och näringarna skulle gifva anledning till att
en oro i sträfvandena på detta område komme att göra sig gällande.

Det andra skälet åter var det, att de konsultativa rådgifvarnes
antal skulle minskas, hvilket af flere talare ansågs menligt. Det
tredje skälet var, att genom inrättandet af det föreslagna statsdepartementet
skulle kommerskollegium upphöra och således ett
centralt. embetsverk indragas, och det är säkert, att detta skäl
mycket inverkade på kammaren. Nästan alla talare, som yttrade

Tisdagen den 17 Mars.

31 N:<t 13.

sig emot det då föreliggande förslaget, anförde såsom skäl deremot
det förutsatta indragandet af kommerskollegium, hvaremot
de ansågo centrala embetsverk vara nyttiga och nödiga samt att
vida föredraga framför byråer. Kammaren torde häraf finna
det första af de mig nu uppräknade skälen vara principielt emot
hela den föreslagna inrättningen och att af de öfriga afseende vid
ett nytt förslags framställande väl lätteligen skulle kunna göras
på _ det andra skälet i ordningen derigenom att antalet af konsultativa
rådgifvare bibehölles, men att deremot, hvad det tredje
skälet angår, allt afseende derpå just genom den nu förordade
indragningen af kommersekollegium skulle omöjliggöras. Hvad
utskottet derom yttrat innebär således sin egen motsägelse och
det kan, i följd af hvad som vid 1888 års riksdag föreföll, icke
förutsättas, att Första Kammaren skulle lemna sitt bifall till inrättandet
af ett nytt statsdepartement på det vilkor, att kostnaderna
dertill skulle hemtas från omintetgörandet af ett väl behöfligt
centralt embetsverk.

Men hvarför skulle då detta embetsverk vara behöfligt? Det
anfördes den gången, dels att utan sådana embetsverk skulle statsdepartementen
blifva öfverhopade med göromål, dels att, om ett
statsdepartement skulle afgöra de ärenden, som nu äro beroende
på _ kommerskollegii beslutanderätt, skulle det icke finnas någon
möjlighet att besvära sig deröfver. Om sådana besvär anfördes,
skulle de inom departementet behandlas och beredas af den som
fält utslaget, och departementschefen skulle för Kongl. Maj:t föredraga
besvär öfver hvad inom departementet tilldragit sig. Det
går icke för sig. Det skulle hafva till påföljd, att besvärsrätten
alldeles förfölle, och för min del anser jag den både nödig och
nyttig. ^ Vidare anfördes då, att vid vissa ärendens behandling,
t. ex. då chefen för utrikesdepartementet har att för Kong], Maj:t
föredraga frågor rörande befordran och tillsättande af konsuler,
det vore behöfligt att från en sjelfständig svensk myndighet infordra
utlåtande om hvad i det fallet från svensk sida vore nyttigt.
I annat fall skulle ingen annan motvigt mot norska förslag och
norska intressen finnas, än den, som kunde hemtas från någon
byråchefs utlåtande eller promemoria, och utrikesministern skalle
sakna det stöd, han nn har i eu fristående och sakkunnig svensk
myndighets utredning och förslag. Det hör ock anmärkas att om
det beslut Kongl. Maj:t i en dylik fråga på utrikesministerns förslag
fattade, lomme att i Norge väcka missnöje, skulle detta icke
vånda sig emot ett fristående svenskt embetsverk och uttala sig i
ogillande af hvad som af detsamma blifvit anfördt, utan alltid
vändas emot utrikesministern personligen och tillskrifvas den subjektiva
uppfattningen inom utrikesdepartementet!; men härigenom
skulle utrikesministern lätt kunna komma i en skef och obehaglig
ställning till ett af de båda riken, han emot utlandet representerar.

Man ser af hvad jag nu anfört nödvändigheten af det centrala
_ embetsverket och nyttan af ett sjelfständigt utlåtande från
ett fristående embetsverk. Det har redan blifvit af herr statsrådet
Groll påpekadt, huru angeläget detta är, och det har vid före -

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

N:o 13. 32

Tisdagen den 17 Mars.

Omorganisa- gående tillfällen blifvit af flere talare framhållet. För min del
tion af anser jag knappt något stadgande i grundlagen så vigtigt som
Mlegium 10 § regeringsformen, som föreskrifver, att vederbörande embets(Forts.
) verk skola höras, innan ärendena föredragas inför Kong! Maj:t.

Det är en ofantlig skilnad häremellan och det fall, att ärendet
beredes och behandlas af en byråchef. Ja, äfven i det fall att
man förutsätter, att till byråchef nämndes en referent i ett centralt
embetsverk — i detta fall ett kommerseråd — som så utmärkt
sig för skicklighet, att man kunde antaga att verkets utlåtanden
blott varit uttryck af hans åsigter, finnas dock starka skäl att
antaga, att resultatet blir ett annat, ty man arbetar helt annorlunda,
då man har känslan af en bestämd och fristående ansvarighet,
än då man för en chef skrifver en utredning, som muntligen
kan fullständigas, och, om så skulle erfordras, kan ökas eller omarbetas.
Man måste i det förra fallet förskaffa sig fullständig
sakkunskap och anföra fullt motiverade bestämda skäl för allt
hvad man föreslår. Och man vet vidare, att detta sedermera är
utsatt för den offentliga kritiken. Då det endast gäller en promemoria,
uppgjord inom verket, är man mycket frestad att taga
saken lättare än i fråga om ett embetsutlåtande, som ett centralt
embetsverk har att afgifva.

Om nyttan af inhemtande af centrala embetsverks utlåtanden
kan ju i det fall, att de godkännas och vid fattande af Kongl. Maj:ts
beslut följas, icke vara tvifvel, men den är enligt mitt förmenande
ofta icke mindre i det fall, att — såsom icke sällan inträffar —
föredragande departementschef har en annan åsigt än embetsverket
haft, och Kongl. Maj:t fattar ett mot dess förslag olika beslut.
Jag skall tillåta mig ett par exempel, det ena från den tid, då
jag var statsråd, det andra då jag såsom chef för ett centralt
embetsverk föreslog något, som Kongl. Maj:t icke gillade,_ men
jag påstår, att båda gångerna hafva de yttranden, som afgifvits
af centrala embetsverk, varit mycket nyttiga. Fallen äro väl
kända af kammaren, hvarför jag tror, att jag skall förstås. Det
ena rörde myntfrågan, som behandlades, då jag var statsråd. När
jag dertill blef nämnd, hade redan en svensk komité för att utreda
frågan beträffande nyttan af att öfvergå till guldfoten i stället
för silfverfoten blifvit tillsatt. Senare inträffade prisfallet på
silfver och uppstod frågan om införandet af ett gemensamt mynt
för de tre nordiska rikena, för hvars utredning man tillsatte en
myntkonferens i Köpenhamn af danskar, svenskar och norrmän.
Sedan dess utlåtande inkommit och frågan, efter att sålunda hafva
blifvit af två särskilda och sakkunniga komitéer utredd, tycktes
färdig att föredragas i statsrådet, var den i följd af ytterligare
fäll i priset på silfver och deraf föranledda osäkerhet i kurs- och
affärsförhållanden ju i hög grad af trängande beskaffenhet, men
enligt 10 § regeringsformen fick den icke behandlas, förrän
ett svenskt embetsverk hörts. Den remitterades derför till statskontoret,
men statskontoret afstyrkte konferensens förslag och det
af flera skäl. Jag vill icke ingå närmare i frågan, men det förnämsta
af dessa skäl var att myntfotens förändring icke borde

Tisdagen den 17 Mars.

33 Ä:o 13.

ske, utan att man dervid tillika borde söka förnya hvad som länge
varit eftersträfvadt, eller att få en gemensam myntenhet för hela
verlden, och derför borde såsom vår myntenhet antaga guldfranken.
Jag var öfvertygad om, att ett sträfvande i denna rigtning skulle
misslyckas och fördröja det som för tiden var vigtigast, nemligen
att vinna nödig stadga i vårt myntväsende genom att öfvergå
till guldfoten, hvilket derjemte, då vi gjorde det under Danmarks
och Norges medverkan, försäkrade oss om samma myntenhet med
dessa båda länder. Med anledning af de anmärkningar, som af
statskontoret blifvit framstälda mot den föregående konferensens
förslag, sammankallades hit till Stockholm en ny konferens, i
hvilken jemte mig deltogo den förutvarande finansministern i Danmark
och den dåvarande finansministern i Norge. Såsom sakkunnigt
biträde tillkallade hvar och en af oss någon af sina landsmän,
och jag valde dertill chefen för det svenska myntverket, som
vid frågans behandling i statskontoret varit referent och föranledt
dess anmärkningar. Yi blefvo då ense om den föregående konferensens
förslag i hufvudsak, men i öfrigt blef resultatet af denna
konferens, att Danmarks och Norges ombud, sedan de hört alla
detaljanmärkningar från statskontoret, gingo in på de allra flesta,
och statskontorets utlåtande blef af ganska stor vigt och betydelse
för frågans slutliga ändamålsenliga lösning. Den tid, som härigenom
förflöt, innan frågan blef löst, var derför icke förlorad,
och blef ej heller längre, än att landet i tid blef räddadt från de
förluster, som, om icke beslutet om myntförändringen vid då pågående
riksdag blifvit fattadt, skulle blifvit en följd af det fortgående
prisfallet å silfver och den deraf följande försämringen af
den utländska kursen.

Jag kommer nu till det andra exemplet, jag vill anföra för
nyttan af att utlåtande af ett centralt embetsverk af Kongl. Maj:t
blifvit infordradt äfven i det fall, att den departementschef, till
hvilken embetsverkets utlåtande aflemnats, har en annan åsigt än
embetsverket haft och att Kongl. Maj:t fattar ett mot embetsverkets
förslag olika beslut. Jag hemtar detta exempel från en
fråga, som nyligen passerat, nemligen den om förändringen i mellanrikslagen.
Riksdagen har i denna fråga för icke länge sedan
med gillande af ett Kongl. Maj:ts förslag fattat ett beslut, som i dess
vigtigaste del var alldeles olika med hvad kommerskollegium
tillstyrkt, och mitt påstående är, att inhemtandet af kollega utlåtande
dock var af väsentlig nytta för frågans lyckliga lösning,
förhållandet var, att riksdag efter riksdag klagomål förspordes
öfver de olägenheter, som mellanrikslagen medförde, derigenom att
det i Norge var lägre tull på råämnen och halffabrikat än i
Sverige, hvilket gaf anledning till, att norska fabrikanter kunde
i Sverige undersälja de svenska, ett förhållande, som naturligen
väckte desse senares stora och berättigade missnöje, hvadan såväl
tullkomitén som kommerskollegium ansett nödigt att undersöka,
huru vida icke till förekommande af alla dylika fall någon principal
förändring i mellanrikslagen borde göras. Inom komitén
framstäldes tre särskilda förslag till dylik principiel förändring,

Första Kammarens Prat. 1891. N:o 13. 3

Omorganisa
tion eif
kommerskollegium.

(Forts.)

N:o 13. 34

Tisdagen den 17 Mars.

Omorganisa- af hvilka visserligen intetdera af komiténs flertal antogs, men två
tion af af dess mesj framstående ledamöter reserverade sig emot beslutet
kollegium härom och fasthöllo vid det ena af dessa förslag, som äfven af
(Forts.)'' generaltullstyrelsen omfattades, hvarför kollegium ansåg sig böra
egna detsamma en ännu grundligare utredning än den komiténs
flertal deråt gifvit, och, då äfven denna ledde till dess förkastande,
framstälde kollegium ett fjerde förslag till principiel förändring
af mellanrikslagen. Efter det Kong!. Maj:t ytterligare i ämnet
inhemtat yttrande af en utaf svenskar och norrmän sammansatt
komité, fann Kongl. Maj:t emellertid ingen principiel ändring böra
i mellanrikslagen göras utan ansåg det mera praktiskt att taga
ärendet från den ståndpunkt, der det stod och genom partiella
ändringar undanrödja de känbaraste olägenheterna, livilket äfven
af riksdag och storting godkändes. Men jag vågar påstå, att utan
den omsorgsfulla utredning af de ifrågasatta principiella förändringarne,
som sålunda egde rum, skulle det blifvit mycket svårt att
vinna den svenska Riksdagens bifall till en blott partiel förändring,
och äfven om detta bifall då vunnits, skulle förslag till mera.principiella.
förändringar snart åter uppkommit, hvaremot vi hittills
haft att glädja oss åt ömsesidig belåtenhet med de partiella förändringarne
och kunna hysa de bästa förhoppningar, att niellaprikslagen
skall, i allt väsentligt orubbad, fortfarande blifva till
vårt lands nytta, hvaremot en förändring i principer måste åtminstone
för en tid medföra större och möjligen skadliga rubbningar.

Jag anser det vara alldeles nödvändigt, att Kongl. Maj:t, synnerligen
i alla vigtigare frågor, hörer något fristående centralt
embetsverk, som har känsla af moralisk ansvarighet för fullständigt
motiverade utlåtanden och förslag, och som derför noga undersöker
förhållandena samt förskaffar sig sakkunskap eller hörer
dem, som sådan hafva, innan det afgifver sitt betänkande. Men
då jag nu yttrat mig om olämpligheten af att befrämja ett statsdepartements
delning på det sätt, att ett centralt embetsverk skulle
uppoffras, har jag icke dermed sagt, att en sådan fördelning ju
icke i sig sjelf och utan dylik uppoffring kan vara nyttig. Det
få omständigheterna angifva.

Utskottet föreslår att vissa ärenden skulle öfverflyttas. till
utrikesdepartementet samt de statistiska ärendena till statistiska
centralbyrån; men om man tager reda på Indika ärenden det är,
som skulle till utrikesdepartementet öfverflyttas, tror jag att omdömet
skall utfalla mycket olika mot utskottets förslag. De äro:
kungörelser om smittosamma sjukdomars spridande, hemskickande
af aflidne sjömäns qvarlåtenskap, mottagande och befordran till
adressaterna af besparingar, som sjömän genom konsulerna skickat
hem, klagomål från konsuler öfver befälhafvare, som lemnat utländsk
hamn utan att betala konsulatafgifter eller gjort sig skyldiga
till andra förseelser mot utfärdade förordningar, samt slutligen
ersättning till konsuler för af dem gjorda utlägg för landsmän
i nöd. Så vidt jag kan finna, skulle dessa ärendens öfverflyttning
icke hafva den ringaste betydelse för det syfte, utskottet säger sig

Tisdagen den IT Mars.

35 N:o 13.

vilja befrämja, eller att “utrikesdepartementet derigenom skulle få
mera af den kommersiella natur, som man från flera håll lifligt
önskar att åt detsamma bereda". De äro af den enkla beskaffenhet,
att med öfverflyttningen vore i detta afseende ingenting vunnet.

1 ett af dessa fall gäller dock hvad jag redan i det föregående
anmärkt, nemligen den olägenhet, att besvärsrätten skulle afskäras.
En konsul skulle ju icke kunna gå till Kongl. Maj:t och
besvära sig i det fall, då honom vägrats ersättning för gjorda utlägg,
ty utrikesdepartementet, der målet redan blifvit en gång afgjordt,
skulle såsom högre instans blifva jäfvigt.

Kongl. Maj:t har icke varit blind för nyttan af att alla de upplysningar
i kommersiella ämnen, som genom konsulerna erhållas,
komma till utrikesdepartementets kunskap. Kongl. Maj:t har derför
befalt, att icke blott årsberättelserna, utan äfven alla de bref som
från dem aflåtas, med undantag af notiserna om smittosamma sjukdomars
utbrott och spannmålsprisen i östersjöbamnarne,skola adresseras
till utrikesdepartementet, på det att detta skall kunna se
hvad konsulerna skrifva och deraf hemta alla möjliga upplysningar.
Men längre kan man icke gå, och öfverhopadt med en mängd
administrativa detaljer, som kommersekollegium nu handlägger,
skulle utrikesdepartementet blott betungas, och ärendena, utan
att någon besparing derigenom ernåddes, endast flyttas från en
plats till en annan.

Jag kommer nu till förslaget att öfverflytta statistiken från
kommerskollegium till statistiska centralbyrån, och det lider intet
tvifvel, att ju icke de officiella årsberättelser, som nu afgifvas
från kommerskollegium, lika väl skulle kunna utarbetas i statistiska
centralbyrån, ehuru enligt utredning af den komité, som
derom yttrat sig, detta arbete derigenom skulle blifva mycket
dyrare. Men sedan återstår det förhållandet, att kommerskollegii
befattning med statistiken icke inskränker sig eller bör inskänka
sig till afgifvandet af årsberättelser, utan äfven omfatta förvärfvandet
af den för kollegium nödvändiga sakkunskapen, ty det är blott
genom att oupphörligt sätta sig in i kommersiella förhållanden som
kommerskollegium blir i stånd att i förekommande fall till Kongl.
Maj:t afgifva ordentliga och rediga utlåtanden. Möjligen invänder
man, att det är statistikens utarbetning af ett annat verk, som är nödvändig,
och att kommerskollegium i förekommande fall kan låna
de handlingar, som fordras för att bedöma en ifrågavarande sak,
men det är bättre att på förhand försäkra sig om sakkunskap genom
att läsa och vara förtrogen med i de särskilda målen förekommande
handlingar, ty man vet annars icke hvad som kan
komma att behöfvas; och ett embetsverk, som skall till Kongl.
Maj:t afgifva utlåtanden öfver statistiska förhållanden utan att
sjelf taga reda på statistiken, förefaller mig vara ett oting.

Det är knappast värdt att nämna ett så pessimistiskt skäl,
som det utskottet derefter anför, för inrättandet af en ny byrå i
civildepartementet, att detta departement “visserligen ar redan
öfverhopadt af ärenden, men den nya byrån skulle, så framt den
ej lämpligare kunde tilläggas något annat departement, endast tills

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

N;o 13. 36

Tisdagen den IT Mars.

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

vidare betunga nämnda departement, och byråns tillvaro skulle
utan tvifvel påskynda inrättandet af ett departement för landtbruk,
handel och näringar samt en synnerligen önskvärd omreglering
i det hela af regeringsdepartementen11. Att göra det närvarande tillståndet
så uselt som möjligt, för att få fram en förändring,torde näppeligen
vara ändamålsenligt, om man vill få fram en god förändring.

Hvad angår, att den nya styrelsen för landtbruk, handel och
näringar skulle kunna blifva mindre dyrbar och mera praktisk,
har chefen för civildepartementet redan vederlagt denna invändning
och det så fullständigt, att jag derom kan fatta mig mycket
kort. Utskottet förordar nu ärendenas fördelning på två i stället
för på tre byråer, men detta är icke i enlighet med det förslag,
utskottet åberopar ty då blef'' det verkligen föreslaget tre, af hvilka
dock den ena blott skulle föredraga ärenden rörande statistiken,
och det är alldeles nödvändigt att så är, icke blott med hänsyn
till ärendenas vigt, utan äfven derför, att ett sådant embetsverk
icke får utsätta sig för att hvilken dag som helst blifva redlöst,
men sådant blir förhållandet, om det blott finnes en chef samt
tvenne byråchefer, men ingen vice chef. Mången vigtig fråga skulle
då kunna förekomma till behandling, utan att man kunde gifva
den föreskrifven och erforderlig utredning, om, under det att chefen
hade semester eller hade annat hinder, byråehefernes antal
vore inskränkt till två, och något skulle hända endera af dem.

1 afseende på lönernas belopp, som i det Kongl. förslaget redan
blifvit i vissa fall inskränkta, har äfven redan fullständigt
svar blifvit lemnadt af chefen för civildepartementet, men jag vill
dock tillägga, att det förefaller mig som olägenheterna af låga löner
skulle blifva vida större för kommerskollegium än för landtbruksstyrelsen,
enär denna, hvars stat utskottet användt till jemförelse, skulle
kunna hafva goda ämnen att välja på till byråchefer uti den mängd
personer med förmåga, såsom t. ex. länsagronomerna, hvilka agnat
sig åt landtbruket, hvaremot i kommerskollegium ingen annan
möjlighet tinnes att erhålla lämpliga personer till de högre platserna,
än att uppamma dem inom verket. Någon konsul skulle
kunna tillkallas, säger man möjligen, för att öfvertaga byråchefsplatsen
för konsularärendenas behandling inom kollegium, men
ingen bland konsulerna lärer vara villig att lemna de bättre löneförhållanden,
som de i allmänhet och generalkonsulerna särskilt
hafva, och dessutom kan man svårligen tänka sig att de, som vistats
länge utomlands och derför äro mindre bekanta med svenska
förhållanden, skola vara lämpliga för de ifrågavarande befattningarna.
Detsamma är förhållandet med afseende på bergsärendena.
Bergmästarne skola icke befinnas villige att lemna sina
befattningar, så att man blefve nödsakad att vända sig till yngre
grufingeniörer och sätta dem öfver de personer, som kort förut
varit deras förmän, blott derför att de förre möjligen skulle nöja
sig med lägre lön. Det är derför nödvändigt att inom verket uppamma
dem, som skola blifva kommerseråd, men man får ej några
framstående förmågor att gå in i verket och än mindre att der
qvarstanna med löner så låga, som utskottet föreslagit. De skulle

Tisdagen den 17 Mars.

37 N:o 13.

icke der hafva utsigt till att få ordentlig bergning. Det blefve
ett förhållande, som kommö att verka ruinerande för verket, och
jag instämmer i hvad statsrådet och chefen för civildepartementet
yttrade, att det vore en sämre lösning af frågan än ett afslag.

Jag får vidare fästa uppmärksamheten på, att utskottet åsyftar
att möjligen “genom att gifva styrelsen för handeln och näringarna
samma i förhållande till de gamla centrala embetsverken
mera anspråkslösa plats, som landtbruksstyrelsen intager, man
ock skulle vinna den fördelen, att åt förstnämnda styrelse kunde
gifvas en mera praktisk inrättning, enär i densamma fackintressena
helt visst skulle blifva bättre tillgodosedda, än hvad förhållandet
skulle blifva i det af Kong!. Maj:t nu föreslagna emhetsverket11.
Den lägre aflöningen skulle således gifva mera praktisk duglighet.
Om man äfven någon gång får höra det sägas, att teori och praxis
stundom strida mot hvarandra, så kan man väl dock icke af
möjligheten af ett dylikt förhållande draga den slutsats, att det
skulle vara skadligt för den som innehar ett embete, för hvilket han
genom praktik förvärfvat sakkunskap, att förmera densamma genom
teoretiska studier och att man derför borde gifva honom så låg
lön att han icke skulle hafva råd att köpa några böcker. Denna
möjlighet liksom möjligheten att genom utländska resor skaffa sig
insigter blefve genom utskottets plan alldeles afskuren, och det
blefve mycket svårt att inom verket bibehålla den för de olika
ärendena nödiga sakkunskapen. Om man slutligen antager, att
man finge ordentliga tjensteman, skulle man säkert icke få behålla
dem, och finge man behålla dem, skulle det ske på sådant sätt,
att de använde all tid, som icke upptoges af den nödvändigaste tjänstgöringen
i verket, på att skaffa sig biförtjenster, så att deras håg blefve
rigtad på helt annat än hvad i verket kunde förefalla. För mig är
det alldeles klart och tydligt, att de dåliga lönerna, vare sig på
det ena eller andra sättet, komme att leda till dåliga tjensteman.

Utskottet har i början af sitt utlåtande talat om, hvad som i
afseende å kommerskollegium tilldragit sig, och tyckes anse att
hufvudsyftet härvid varit och bort vara att erhålla full frihet att
med kommerskollegium göra hvad man ville. Enligt mitt förmenande
har man åsyftat att få ett godt embetsverk. Tre komitier
hafva nu varit tillsatta, och utom dem har äfven jag, då jag af
Kongl. Maj:t utnämndes till chef för verket, erhållit uppdrag att
undersöka, hvilka ärenden kunde aflägsnas från kommerskollegium
och bättre behandlas på andra ställen. .Resultatet har blifvit,
att en mängd förändringar skett samt att såväl ärendenas som
tjenstemännens antal blifvit minskadt. Detta har man vunnit,
men man har ock vunnit erfarenhet derom, att en mängd ärenden,
som Riksdagen hade tänkt sig kunna öfverflyttas till andra verk,
icke kunna det. Det har derjemte visats, att om öfverflyttning
skulle ske, behandlingen af ärendena komme att blifva mycket
dyrare, än om de finge stanna qvar hos kommerskollegium, och
att man icke i framtiden skulle kunna undvara detta embetsverk.
Emellertid har det långa provisoriska tillståndet hotat att för verket
blifva högst menligt derigenom, att det medfört den risken,

Omorganisation
aj
komma 8‘
kollegium.
(Forts.)

N;o 13. 3S

Tisdagen den 17 Mars.

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

att alla framstående embets- och tjensteman skulle hafva lemnat
kollegium och detta således måst nöja sig med dåliga embetsman,
och så skulle nog äfven förhållandet blifvit, derest icke denna
risk undgåtts derigenom, att de skickliga embets- och tjensteman
kollegium haft sjelfve varit öfvertygade derom, att detta verk eller
ett liknande icke kunde undvaras. Chefen för civildepartementet
har nyss erinrat, att Kong!. Maj:t förutsatt, att vid en förändring
dessa tjensteman skulle stå qvar, men vara underkastade de förändringar
i tjenstgöringsskyldighet, som af omständigheterna kunde
påkallas. Om Riksdagen deremot antager hvad utskottet har föreslagit
och kommerskollegii tjensteman hotas med att erhålla så
låga löner att de icke kunna tänka på någon framtid i detta verb,
så är det stor risk att man snart komme att fä ett dåligt embetsverk,
då man så väl behöfver ett godt.

Jag kan derför icke annat än på det varmaste tillstyrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr Casparsson: Det föreliggande betänkandet, som med
tillhjelp af den förseglade sedeln blifvit upp höj dt till värdighet af
ett statsutskottets utlåtande, har lemnat ett nytt bidrag till svenska
Riksdagens ganska rikhaltiga utskottsliteratur. Utlåtandet har
visserligen redan blifvit utförligt bemött, men då jag antager att
frågan kommer att lösas genom gemensam votering, och jag anser
det vara svenska Riksdagens skyldighet att, i hvad på den ankommer,
lemna upprättelse åt detta under ett fjerdedels sakel misshandlade
embetsverk, har jag velat begagna mig af min grundlagsenlig^
rätt att också yttra mig i frågan.

Utskottet talar till en början om de åsigter, som, beträffande
denna fråga, gjort sig gällande inom Riksdagen. De åsigter, som
göra sig gällande inom Riksdagen i en omtvistad fråga, måste naturligtvis
vara mångahanda, men jag tror det vara skäl att hålla
sig till de åsigter, som Riksdagen gjort gällande och de, som i
föreliggande fråga senast uttalades, förekommo för två år sedan,
då Riksdagen vid inrättandet af den nya landtbruksstyrelsen förförklarade
sig anse frågan om bildandet af ett särskild! departement
för handel och näringar vara tills vidare undanskjuten. Emellertid
har tanken på ett nytt departement varit den ledande för
utskottet vid afgifvande! af dess betänkande. Alla komitier, som
yttrat sig i den föreliggande frågan, 1819 års komité, Kongl. Maj:ts
framställning till 1847 och 1848 års Riksdag, 1858,1874 samt 1883
års komitéer hafva alla enstämmigt uttalat den åsigten, att bibehållandet
af ett sjelfständigt embetsverk för handel och näringar
vore önskvärd!, för att icke säga nödvändigt. Mot denna uppfattning
uppträder nu utskottet, och för att vinna detta sitt önskningsmål,
anser utskottet det provisoriska tillståndet, som räckt i
25 år, böra än vidare fortfara och tänker sig saken under tiden
ordnad på sådant sätt, att dels det statistiska arbete, som för
närvarande tillkommer kommerskollegium, skulle öfverlemnas till
statistiska centralbyrån, och dels vissa ärenden skulle öfverlemnas
till utrikes- och vissa andra till civildepartementet. Hvad beträffar

Tigdagen den 17 Mars.

39 N:o 13.

möjligheten af en sådan förläggning, är derom redan taladt, och
jag behöfver icke fördjupa mig i den frågan, men jag kan icke
neka mig nöjet att uppläsa hans excellens utrikesministerns yttrande
om denna sak, då 1874 års komitéförslag framlades. Han yttrade
nemligen då beträffande det tilltänkta förläggandet af vissa ärenden
till utrikesdepartementet, att “en sådan anordning skulle utan
tvifvel betaga ministern för utrikes ärendena den opartiska ställning,
han för närvarande innehade, då han vid föredragning i sammansatt
statsråd af de för båda rikena gemensamma ärenden hade
en sjelfständig svensk myndighets utlåtande att åberopa, likaväl
som det norska. Upprättandet inom utrikesdepartementet af en
särskild afdelning för svenska konsulatärenden, hvilket af eu öfverflyttning
blefve den nödvändiga följden, skulle på intet vis i
detta afseende kunna ersätta kommerskollegiet11. Jag ber att i
öfrigt få hänvisa till det yttrande, som i detta hänseende afgifvits
af den nuvarande chefen för civildepartementet, hvilket återfinnes
på sid. 20 i statsverkspropositionen. Hvad beträffar öfverflyttningen
af det statistiska arbetet till statistiska centralbyrån, så
hafva alla myndigheter, som yttrat sig, under medgifvande att sådant
visserligen läte sig göra, dock afstyrkt densamma af den orsak,
att det skulle blifva dyrare, och chefen för statistiska centralbyrån
yttrar i ett särskildt till 1874 års komité afgifvet utlåtande,
att denna anordning utan tvifvel skulle medföra större utgifter än
den närvarande.

Hvad nu beträffar förläggandet af en del ärenden till civildepartementet,
kan jag icke underlåta att å nyo upptaga det resonnement,
som utskottet anfört. Det säger, att “civildepartementet
visserligen redan är öfverhopadt af ärenden, men den nya byrån
skulle, så framt den ej lämpligare kunde tilläggas något annat
departement, endast tills vidare betunga nämnda departement, och
byråns tillvaro skulle utan tvifvel påskynda inrättandet af ett
departement för landtbruk handel och näringar11. Alltså, genom
att ytterligare »betunga» ett departement, som redan är »öfverhopadt
af ärendem, skulle frågans lösning ledas i den rigtning man önskar.
Men att denna utväg är ändamålsenlig, vågar jag betvifla. Det
vore hvad vi landtbrukare kalla en “hästkur11, och om man än är
tvungen att någon gång tillgripa en sådan utväg på det veterinära
området, tror jag icke det vara rådligt att använda den på det
statsadministrativa.

Den andra anordningen, som statsutskottet tänkt sig, vore att
inrätta en fristående centralstyrelse och öfverlemna handläggningen
af de kommerskollegium nu tillhörande ärenden till tvenne byråer.
Mot denna anordning har statsrådet och chefen för civildepartementet
här redan på det bestämdaste uttalat sig, och utförligare
motiveradt finner man detta uttalande på sid. 12 och 13 i utlåtandet.
Hör att ytterligare omöjliggöra denna anordning, har statsutskottet
föreslagit, att embets- och tjenstemännen på dessa byråer skulle
åtnjuta en mindre ersättning än den, som tillkommer deras vederlikar
i motsvarande verk, och stödt denna sin uppfattning på den
omständigheten, att landtbruksstyrelsens tjensteman hafva en lägre

Omorganisation
eif
kommerskollegium

(Forts.)

N:o 13. 40

Tisdagen den 17 Mars.

Omorganisation
af
kommerskollegium.

(Forts.)

aflöning. Ser man efter huru dessa lägre lönebelopp tillkommit,
så finner man att 1889 års statsutskott tänkt sig byråingeniörerna i
landtbruksstyrelsen likstälde med kanslisekreterarne i departementen,
men genom den nu föreslagna löneanordningen skulla byråckeferne
i detta verk erhålla samma lönevilkor som kanslisekreterarne
i andra verk; jag hemställer, om en sådan anordning är
rättvis. Till slut förmäler utskottet, att genom detta tillvägagående
skulle inrättningen blifva mer praktisk. Ja, om det skulle
lyckas att få embetsverk eller enskilde praktiska genom att ställa
dem på förknappning, så vore det en förträfflig upptäckt, men jag*
vågar antaga att hela denna uppfinning icke är praktisk. Hvad
mig beträffar, har jag alltid ansett, att bibehållandet af ett sjelfständigt
embetsverk för näringarna vore det bästa för ärendenas
mångsidiga och opartiska pröfning. Förlägger man dem under ett
departement, kunde det medföra den faran, att deras behandling
blefve helt och hållet beroende af departementschefens subjektiva
uppfattning. Under vanliga lugna förhållanden betydde detta kanske
mindre, men det kunde ju komma tider, då en departementschef
ville göra sin mening och sin vilja uteslutande gällande. Han
befaller att så skall ske, och byråchefen är då tvungen att lyda.
Ett sjelfständigt verk låter icke sig kommenderas på detta sätt,
utan afgifver sitt utlåtande såsom sakens egen vigt och betydelse
krafvel*. Jag tror derför, att vi böra hålla på de sjelfständigt, centrala
embetsverken, och jag stöder min uppfattning beträffande
det ifrågavarande äfven på ett yttrande, som afgafs af 1847 och
1848 års Riksdag, då fråga var om kommerskollegium. Rikets
Ständer yttrade då, “att det för ärendenas pröfning och opartiska
afgörande samt betryggande af enskildes rätt vore af särdeles vigt,
att ekonomiska frågor åtminstone i en instans handlades af ett
embetsverk med kollegial sammansättning11. Jag tror, att detta är
ett temligen tungt vägande skäl till de skäl, som från statsrådsbänken
i öfrigt anförts för Kong!. Maj:t framställning; och jag
anser äfven Riksdagens egen värdighet kräfva, att det osäkerhetstillstånd,
hvarunder detta verk sedan år 1867 genom Riksdagens
tillskyndelse arbetat, nu upphör, hvarför jag tillåter mig anhålla
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande,
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 17 Mars.

41 N: o 13,

3 punkten.

Lades till handlingarna.

4—9 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

10 punkten. Ifrågasatt in rättande

af ett

Herr statsrådet Groll: Statsutskottet har under denna punktla>^tt>rukaråd.
afstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition om inrättande af ett
landtbruksrad såsom det vill synas — egentligen derför, att
utskottet befarat att genom införandet af ett landtbruksråd hushållningssällskapens
betydelse skulle i viss mån undanskjutas.

Enligt mitt förmenande skulle dock detta icke blifva förhållandet.

Het betonas i anförandet till statsrådsprotokollet angående landtbruksrådet,
att Kongl. Maj:t fortfarande komme att inhemta hushållningssällskapens
yttranden, och att meningen vore att dessa
yttranden sedermera skulle läggas till grund för ärendets vidare
behandling inom landtbruksradet. Genom hushållningssällskapens^
yttranden skulle Kongl. Maj:t fortfarande såsom hittills komma
i tillfälle att inhemta de åsigter, som å de särskilda orterna
gjorde sig gällande. Genom behandlingen i landtbruksrådet åter
skulle samtliga dessa åsigter komma till pröfning mot hvarandra.

Och jag^kan icke finna annat än att den fråga, som förelåge, skulle
vinna på en sådan behandling, helst om, såsom det ock föreslagits,
detta landtbruksråd skulle kunna sättas i omedelbar förbindelse
med chefen för det embetsverk, som har att tillvarataga jordbruksnäringens
intressen. Jag tror att den vexelverkan, som sålunda
uppkomme mellan myndigheten och hushållningssällskapen, skulle
blifva till nytta för saken.

Denna proposition om inrättande af ett landtbruksråd är föranledd
^ af en framställning från den s. k. landtbruksriksdagen.

Deröfver hafva yttranden infordrats från hushållningssällskapen. Af
dessa är det endast fem, som bestämdt afstyrkt saken, ett har icke
afgifvit något yttrande, men samtliga öfriga hushållningssällskap
hafva förordat förslaget, de flesta dock med åtskilliga ändringar,
hvilka emellertid, så vidt jag kan erinra mig, nästan allablifvit i den
liongl. propositionen beaktade. Äfven landtbruksakademiens förvaltningskomité,
som blifvit hörd i ärendet, har biträdt den tanke, som
ligger till grund för förslaget, men yttrat sig i den rigtningen, att landtbruksriksdagen,
sådan den för närvarande är beskaffad, skulle kunna
vidare utvecklas ochjitt man på den vägen borde söka nå målet.

Det är just detta Kongl. Maj:t försökt gorå, så vidt jag förstår,
ty om man jemför den nuvarande organisationen af den s. k.
landtbruksriksdagen med hvad här är föreslaget, sammanfalla dessa
båda representationer nästan helt och hållet allenast med de jemkningar,
som blefve en följd deraf, att landtbruksrådet skulle komma
att samarbeta med statens myndighet.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 13.

4

N:0 13. 42

Tisdagen den 17 Mars.

ifrågasatt in- Jag tror derför, att det kunde vara skäl för kammaren att

rättande af ett j.aga under öfvervägande, huru vida icke detta förslag kunde tåla
landtbruksråd. n ° Qfc vidare beaktande än som från utskottets sida kommit detsamma
till del.

Herr Tamm, Hugo: Det är onekligen ej att undra öfver, att
detta Kong!. Maj:ts förslag framkommit, och man måste vara herr
statsrådet och chefen för civildepartementet tacksam för det arbete,
som derå blifvit nedlagdt. Förslaget härleder sig, som jag tror,
från en framställning af den s. b. landtbruksriksdagen, hvilken
olyckligtvis icke har vunnit något allmännare erkännande.
Jag var också närvarande vid det sammanträde, då, om jag får så
säga, fröet till det föreslagna landtbruksrådet utsåddes. Det var
missbelåtenheten med landtbruksriksdagen, sådan den var beskaffad,
hvilket framkallade försöket att komma ifrån den, och jag för
min'' del tror ock, att landtbruksriksdagens grund icke hvilar på
något orternas behof, utan att den för sin uppkomst har att tacka
grefve Eric Josias Sparres energi, hvilken satte den i gång, hvarför
den ock efter hans bortgång förföll.

Vid dylikt förhållande framställer sig den frågan, om ett land tbruksråd,
sådant detsamma nu föreslagits, skulle komma att motsvara
något allmänt behof i vårt land. Derpå tvifiar jag för min
del. Intressena äro så olika i olika delar af landet, att, när det
gäller att arbeta fram ett intresse, gemensamt för de särskilda
orterna, detta bättre sker genom en sammanslutning i mindre grupper
af t. ex. vestra Sveriges hushållningssällskap för ett ändamål,
den södra delens eller Skånes sällskap för ett, mellersta Sveriges
eller sällskapen i landskapen kring Mälaren för ett o. s. v. Jag
tror således, att det föreslagna landtbruksrådet skulle komma att
arbeta i för tunga former, medföra för mycken strid och leda till
intet resultat.

Dessutom är det säkert att landtbruket såsom de andra näringarne
önska att få röra sig i friare former och att näringslifvet
behöfver pulsera i en raskare fart än som skulle ske, om det föreliggande
förslaget antoges. Af dessa anledningar håller jag sålunda
före, att från orternas sida icke föreligger något egentligt
behof af detta landtbruksråd.

Då återstår emellertid en andra fråga, nemligen huru vida landtbruksrådet
skulle kunna blifva ett verkligt stöd för KongL.Majrt
i fråga om afgifvande af de utredningar, som kunde önskas i förekommande
ärenden. Jag kan dock icke neka till att i det afseende!
det förefaller mig, som om Kongl. Maj:t skulle kunna bättre
fylla behofvet genom att för hvarje särskildt ärende sammankalla
de personer, som kunde anses vara dermed mest förtrogna.

Det är på dessa nu afgifna grunder, och då betänkligheter från
många håll uttalats mot förslaget, som statsutskottet ansett.sig
böra förorda afslag å Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
hvarom jag och får framställa yrkande.

Tisdagen den 17 Mars.

43 N:o 13.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

11 punkten.

Herr Elaeh: Ehuru jag tager för gifvet, att detta anslag
blifver af Första Kammaren beviljadt, så vill jag dock, enär det
är ett nytt system som här föreligger och några af kammarens
ledamöter, som icke äro jordbrukare, frågat mig, hvad nytta systemet
medför, endast yttra några ord om fördelarne af ifrågavarande
system.

Systemet afser hufvudsakligen att uppmuntra de små jordbrukarne
att egna sig åt ladugårdsskötsel, förbättra sin kreatursstam
och derigenom få ökad afkastning och inkomst. Dessa små
jordbrukare är det saken gäller, och att de visat stort intresse för
premieringen kan jag intyga, åtminstone hvad beträffar Östergötland,
der den sedan länge användts.

De små östgötabönderna äro mycket konservativa och tröga
att gorå ändring i det bestående, men inom Östergötland har likväl
premieringen medfört följande resultat: Antalet utstälda djur
var 1886 354, men 1890 1,252, och premierade blefvo 1886 223,
men 1890. 863. Detta bevisar ju tydligt, att småbönderna fattat
ett ofantligt intresse för denna premiering och dervid funnit sin
fördel.

Man har invända att premieringen icke användes i Danmark,
men de danske småbönderna stå betydligt före oss i ladugårdsskötsel
och hafva redan sina ladugårdar i så godt skick, att de
finna det bra som det är. Man har emellertid från Danmark
skickat personer till Sverige — att deltaga i premieringarne i Vestergötland
— för att taga reda på saken, ehuru som sagt Danmark
står på en högre ståndpunkt än vi i detta fall; och man ämnar
införa detta system äfven i Danmark. Det är emellertid för öfrigt
att märka, att danska staten till kreatursafvelns förbättrande
anslår 352,800 kronor, och det är ju ganska betydligt mot hvad
här begäres.

Denna fråga är ju icke någon politisk partifråga, ehuru den
rörer jordbruket. Jag vill likväl begagna tillfället att erinra mina
högt aktade vänner och motståndare i tullfrågan, herrar frihandlare
■— som icke äro jordbrukare —, huru de under sin magts
dagar ville lära oss huru vi skulle sköta vårt jordbruk. Vi skulle
nästan öfvergifva sädesodlingen och egna oss åt ladugårdsskötsel.
Nu hafva desse ärade herrar fått ett osökt tillfälle att få denna
sin önskan uppfyld genom att bifalla detta förslag och derigenom
uppmuntra småbönderna att egna sig åt ladugårdsskötsel och sålunda
vinna ökad inkomst. Jag hoppas derför att, skulle så illa
inträffa, att vi få gemensam votering i denna fråga, vi kunna i
denna kammare påräkna öfver 140 röster för detta anslag, som
afser att tillvarataga de små jordbrukarnes intressen. Jag får,
herr talman, på dessa grunder yrka bifall till utskottets förslag.

Anslag Ull
nötboskaps
premiering.

N:o 13. ii

Tisdagen den 17 Mars.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.

12—29 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

30 punkten.

Lades till handlingarna.

31—35 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 12 och 14 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 4, angående allmänna bevillningen.

1—7 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

8 punkten.

Lades till handlingarna.

ifrågasatt un- Föredrogs å nyo statsutskottets den 11 och 12 innevarande
derstöd för månad bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af väckta motioner
jernväg™efterom anslag till understöd tor anläggande åt jernvagar etter det
det s.ic. Kosta- s. k. Kosta-systemet.
systemet.

Herr Brehmer: Utskottet har i de få rader, det egnat åt
motiveringen för afstyrkande! af motionerna, sagt, att det “icke
funnit skäl anförda, som kunna föranleda utskottet tillstyrka, att
anläggandet af dylika jernvägar framför byggandet af starkare
och större banor, till hvilkas utförande endast lemnas låneunderstöd,
må af staten särskildt gynnas genom anslag utan återbetalningsskyldighet.
"

Några sådana skäl hafva motionärerna icke anfört, derför att
det visst icke varit deras mening att särskildt gynna jernvägsanläggningar
enligt Kosta-systemet i allmänhet framför andra
jernvägsanläggningar. Af motionerna framgår nemligen icke, att
meningen varit, att alla jernvägar, som kunde komma att byggas
enligt Kosta-systemet, skulle komma i fråga till erhållande af
statsanslag utan återbetalningsskyldighet.

Anslag till
nötboskaps
premier ing.
(Forts.)

Tisdagen den 17 Mars.

45 N;o 13.

Da° man bär för afsigt att bygga bredspåriga jernvägar eller Ifrågasatt unsmalspariga
af starkare konstruktion, förutsätter väl ett sådant dentäd för
företag, att trafikberäkningarne gifva full garanti för den blifvande anlä!mand(l «J
banans förmåga att föränta hela det derpå nedlagda kapitalet
åtminstone borde förhållandet vara sådant, hvadan i detta fall systemet.
icke med. fog ett statsanslag kan sättas i fråga. Visa sig beräk- (Forts.)
ningarne otillfredsställande, så är banan tilltagen för stor och dyr
i förhållande till behofvet inom den ort, densamma afser att genomlöpa,
oclp då måste man se til! att kostnaderna kunna nedbringas
s\ att tillräcklig afkastning må kunna påräknas, d. v. s. man
måste först och främst taga hänsyn till att banan rättar sig efter
trafiken och får icke hysa den mycket ofta felslagna förhoppningen,
att trafiken skall komma att rätta sig efter banan. Har
man emellertid lyckats att nedbringa kostnaderna så mycket som
möjligt utan att äfventyra banans säkerhet och trafikförmåga, så
händer det ofta, att man vinner rentabilitet i den trafik, som påräknas,
och då behöfves icke _ statsanslag. Men det kan också
inträffa fall, då, oaktadt man gjort allt, som kunnat göras, för att
åstadkomma banan så billig som möjligt, anläggningskapitalet icke
kan åstadkommas, och det vore i dylik händelse som staten skulle
räcka en hjelpsam hand i form af anslag utan återbetalningsskyldighet.

Het är en sådan statens mellankomst i särskilda nödtvungna
fall, som motionen afser, och visst icke att gynna det särskilda
system, hvars användande motionärerna föreslagit såsom medel
för det ändamål, hvilket de åsyfta.

Jag anser derför, att utskottet fordrat, att motionärerna skulle
anfört skål för ett syfte, som de icke haft, och det är detta, som
jag med det nu sagda velat påpeka.

Jag skulle gerna velat tillskrifva detta utskottets tiilvägagåepde
någon otydlighet i motionen, men om man genomläser denna
i sin helhet och särskildt ser efter hvad der yttras å sid. 8 sista
stycket, skall man finna, att motionärerna åsyftat att åstadkomma
kortare lokalbanor i jordbrukets intresse. "Detta intresse torde
dock i allmänhet icke vara nog mägtigt att ensamt kunna åstadkomma
en jern vägsförbindelse, huru billig denna än komme att
ställa sig, och kan ej heller alltid med sig förena ett industriel!
intresse,^ med hvars tillhjelp banan skulle kunna bringas till stånd.

Under sadana förhallanden kan ett statsunderstöd icke anses vara
så alldeles obefogad!.

I motionerna påpekas vidare vissa vilkor, som skulle kunna
förutsättas för att statsanslag skulle erhållas, såsom t. ex. att
vederbörande kommuner eller landsting visade sitt intresse för
saken genom att teckna aktier. Vidare är föreslaget, att om företaget
visade^ sig gifva afkastning utöfver eu viss procent, staten
finge i förhållande till sitt anslagskapital träda i samma rätt
som aktiegarne. Härigenom skulle staten i lyckligaste fall under
årens lopp kunna få sitt kapital förräntadt och möjligen — åtminstone
delvis — återbetaldt. Genom dessa vilkor skulle ju en
viss garanti lemnas för de åtnjutna statsmedlen, hvarförutan rege Första

Kammarens Prat. 1801. N:o 13. 5

]S:o 13. 46

Tisdagen den 17 Mars.

Ifrågasatt un- ringen i hvarje särskild! fall skulle pröfva befogenheten af derpå
derstod för strida anspråk, samt vidare föreskrifva de vilkor i afseende på
iem«%“ e/^förvaltninSen> som kuri(ie anses lämpliga.

det s. k.Kosta- I motionerna har slutligen påvisats den indirekta nytta dessa

systemet, smärre trafikleder skulle utöfva på vårt jernvägsnät i allmänhet
(Forts.) Qgp hurugoni de måhända skulle komma att gifva uppslag till ett
ändradt och för våra förhållanden ändamålsenligare och prisbilligare
system vid anläggandet af enskilda smalspåriga banor i allmänhet.
Otvifvelaktigt skulle statsanslag i det syfte motionärerna
afsett gifva en kraftig impuls till utveckling åt många trakter i
vårt land, som nu stå jemförelsevis stilla och fortfarande komma
att stå stilla, så vida ej någon hjelp beredes dem.

Ett förslag till undanrödjandet af detta missförhållande hafva
motionärerna framstält, men då jag icke kan hysa någon förhoppning,
att kammarens utslag i frågan skall blifva ett annat än
utskottets, har jag icke något yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 11 och 12 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 27, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående afsättande af räntebärande obligationer
till nominelt belopp af 3,000,000 kronor till garantifond för
aktiebolaget sågverksegarnes garantiförening, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen till och med den 2 nästkommande
april beviljades grefve Klingspor från och med den 18, herr
Gustaf Berg och friherre Reinhold von Essen från och med den 19
samt herrar Gustaf Andersson och Giss Olof Larsson från och med
den 20 innevarande månad.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.« e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.