RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:11

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1891. Första Kammaren N:o 11.

Onsdagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad; hvarefter
herr Fränekel anförde:

Jag skall bedja att få anmäla mig såsom reservant mot det
beslut, kammaren fattat i onsdagens plenum angående det från
1890 års riksdag hvilande förslaget om ändring af §§ 6 och 13
riksdagsordningen.

Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse
med herr talmannen i Andra Kammaren, finge dels tillkännagifva,
att omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut angående vissa delar af
tullbevillningen skulle anställas vid kamrarnes sammanträden
nästa lördag, så vida voteringspropositioner för sådana omröstningar
dessförinnan blifvit af båda kamrarne godkända, dels ock
hemställa, att Första Kammaren ville besluta att vid sitt sammanträde
nämnde dag anställa val af elektorer och suppleanter för
utseende af Riksdagens fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter.

Till denna hemställan lemnade kammaren sitt bifall.

Vidare tillkännagaf herr talmannen, att, efter öfverläggning
vid hållen talmanskonferens huru med hänsyn till instundande
påskhelg riksdagsarbetet för den närmaste tiden borde ordnas,
bestämts att något egentligt arbetsplenum icke skulle hållas före
påsk senare än fredagen den 20 i denna månad, och efter påsk
tidigare än fredagen den 3 påföljande april, såvida icke sådant
af särskilda omständigheter påkallades, att, under enahanda förutsättning,
något sammanträde i kamrarne icke skulle förekomma
under tiden från och med onsdagen före till och med tisdagen
efter påsk, samt att omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 11. 1

N:o 11. 2

Onsdagen den 11 Mars.

i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor, berörande
riksstatens hufvudtitlar, skulle anställas fredagen den 3 nästkommande
april äfvensom, derest så erfordrades, nästpåföljande lördag,
i händelse voteringspr opositioner för sådana omröstningar
dessförinnan af båda kamrarne godkänts.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 26, i anledning af väckta motioner om anslag till understöd
för anläggande af jernvägar efter det s. k. Kosta-systemet;
och

n:o 27, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående
afsättande af räntebärande obligationer till nominelt belopp af
3,000,000 kronor till garantifond för aktiebolaget sågverksegarnes
garantiförening.

Företogs val af en ledamot i statsutskottet efter numera
talmannen herr von Ehrenheim; och befans efter valförrättningens
slut dertill hafva blifvit utsedd:

herr Törnebladh.....................-...................... med 82 röster.

Företogs val af eu ledamot för att deltaga i talmansöfverläggningarne
efter numera vice talmannen grefve Sparre; och
befans efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedd:
grefve Lagerbjelke_______________________________________ med 100 röster.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 7 och 10 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 10, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde liufvudtitel, omfattande anslagen
till pensions- och indragningsstaterna.

1 och 2 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

3 punkten.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Beträffande denna
Kongl. Maj:ts proposition har utskottet varit ense med alla myndigheterna
deruti, att ifrågavarande besparingar icke längre borde
under anslaget bibehållas, men i fråga om hvarthän de skulle
omföras, har Kongl. Maj:t föreslagit iuvalidhusfonden, såsom af -

Ånvändning
af besparingar
å anslaget
för blesserade
öfveroch
underofficerare.

3 N:o 11.

Onsdagen den 11 Mars.

seende ett liknande ändamål, under det att utskottet finner denna Användning
fond hafva vuxit så betydligt, att den synes icke vara i behof af af hfParinen
sådan tillökning, och föreslagit besparingarnas öfverförande/^".^*:
till fonden för reserverade medel. 9rade öfver Jag

beder få nämna, att den omständigheten att en fond och under -blifvit väl skött ej utgör något skäl för att den ej skall kunna officerare.
få ytterligare bidrag, när så behöfves. (Forts.)

Man har nyss sagt, och detta med rätta, i punkten 2, der
fråga var om förhöjning af pensionerna till indelta arméns manskap,
och der den af motionären föreslagna förhöjningen skulle
ledt till en ökad årlig utgift af 600,000 kr., att motionen icke
borde bifallas.

Men gifvet är att många skäl finnas för att höja dessa pensioner,
och Kongl. Maj:t har för några år sedan begärt en utredning
i det hänseendet; dels höjdes de — jag vill minnas 1881
icke sa litet, de fördubblades, och sedermera har skett en
utredning, om de ej ytterligare skulle kunna höjas i anledning
af att pensionstagarnes antal skulle blifva minskadt, när värfvade
arméns pensioner upphörde. En sådan minskning har ej skett.

Men frågan ligger framme att öka de allt för klena pensionerna
för manskapet vid armén. Denna ökning skulle ske dels
genom öfverskott, som nu på senare tiden årligen uppstått på
Vadstena krigsmanshuskassa, och dels genom ökade bidrag från
invalidhusfonden, som nu bidrager med 30,000 kronor, och
hvilket bidrag än ytterligare kan höjas, hvarigenom man kan
se till, att dessa allt för små pensioner, hvilka knappt motsvara
hvad ett fattighjon får, skulle kunna höjas. Då är äfven skäl
tillse, hvilket Kongl. Maj:t ansåg sig böra göra, att invalidhusfonden
får de bidrag, som utan särskilt anslag kunna komma
densamma till del.

Dessutom tillåter jag mig för egen del att framhålla en
princip, ehuru jag vet att den strider emot uppfattningen på
många håll inom riksdagen, att det nemligen ej är med god
hushållning förenligt, att man säger: »detta anslag finnes, och
hvad som icke går åt, får gå tillbaka till statskassan;» ty deruti
ligger en stor frestelse för Kongl. Maj:t att icke vara för njugg
i afseende på de anslag, som delas ut åt blesserade öfver- och
underofficerare, utan taga till rundligt, efter som penningar finnas.

Vill man således åstadkomma en god besparing i den vägen,
så vore det bättre att bestämma, att, om besparingarna ej kunde
komma just dessa till godo, de kunde komma andra till godo,
som äro i samma predikament.

Jag har härmed velat framhålla de skäl, som enligt min
åsigt tala för bifall till Kongl. Maj ds proposition.

Herr von Heden berg: Såsom reservant mot statsutskottets
beslut har jag yrkat bifall till Kongl Maj:ts förslag.

N:o 11. 4

Onsdagen den 11 Mars.

Användning
af besparingar
å anslaget
för blesserande
öfver
och under!
Ipfficerare,
(Forts,

Det gäller ingen synnerligen stor fråga, jag kan gerna säga
att det är en smaksak, huruvida ett så obetydligt anslag skall
öfvergå till statskontoret, till fonden för reserverade medel, eller
lemnas till invalidhusfonden. Men med säkerhet kan man säga,
att för den senare fonden är det af större betydelse, om det kommer
dit, än för den andra, och man kan också häfda sin mening
i den rigtningen, att då man har gifvit ett penningebelopp till
ett så att säga välgörande ändamål, bör man också låta det
stanna dervid.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Tamm, Hugo: Frågan är ju egentligen eu högst
liten fråga, nemligen endast den, huruvida ett öfverskott af
22,826 kr. 4 öre, hvilket finnas å anslaget »för blesserande öfveroch
underofficerare» och hvilket enstämmigt blifvit af saväl statsrevisorerna
som statskontoret och chefen för landtförsvarsdepartementet
förklarad! icke vara för denna fond behöflig!, skall öfverflyttas
antingen till fonden för reserverade medel eller till invalidhusfonden.
Det är blott fråga i detta fall om en öfverflyttning
en gång, och då det ej föreligger eller framhållits några särskilda
behof för invalidhusfonden, som från 1845, då den utgjorde
230,562 kr. 49 öre nu stigit till 2,369,781 kr. 29 öre, så
har utskottet i likhet med statskontoret tillstyrkt, att ifrågavarande
besparingar skola öfverföras till fonden för reserverade
medel, hvartill jag får anhålla om bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
punkt hemstält och vidare derpå att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj ds i ämnet gjorda
framställning; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Herr von Schulzenheim begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 3 punkten
af sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 11 Mars.

5 N:o 11.

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifalles
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda .framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 53;
Nej — 64.

4—6 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

7 punkten. Pension

för regements Herr

statsrådet friherre Palmstierna: Beloppet af denna^yy^tergrens

pension föreslogs från början till 600 kronor, men detta nedsattes enka.
af medicinalstyrelsen till 400 kronor, hvilket äfven statskontoret af
Kongl. Maj:t begärt.

Nu har utskottet ytterligare nedsatt summan till 200 kronor,
men får jag, med åberopande af de skäl, som återfinnas i den
kongl. propositionen och för hvilka till en viss grad blifvit redogjordt
i betänkandet, samt med särskildt framhållande af att
Westergren använde mera tid, än han var pligtig, åt sin tjenst
som militärläkare samt utvecklade en betydlig och förtjenstfull
verksamhet såsom författare i militärhygieniska ämnen, hvarigenom
han beröfvades tillfälle till någon mera vidlyftig enskild
praktik och hvarigenom äfven hans ekonomiska omständigheter
försämrades, anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts proposition om
400 kronor.

Herr Bohnstedt: Efter det anförande, som herr statsrådet

och chefen för landtförsvarsdepartementet haft, är det för mig
tillräckligt att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag
å utskottets förslag.

Herr Almén: Jag behöfver icke vara mångordig. Mig

synes att skälen för Kongl. Maj:ts förslag äro i och för sig ganska
talande. Boets ställning med en skuld af 57,593 kronor 23
öre och 523 kronor 81 öres tillgångar visar, att enkan Westergren
med sina fyra oförsörjda barn är i stort behof af den hjelp hon
kan erhålla. Här är dessutom särskildt att taga i betraktande
att hennes man, likasom andra militärläkare klent aflönad, har,
i stället för att söka sin utkomst genom enskild praktik, af intresse
för militärläkarestudier egnat en stor del af sin tid deråt
och derför ej hunnit skaffa sig någon lönande praktik, hvarför

N:o 11. G

Onsdagen den 11 Mars.

Pension han äfven kommit i dålig ekonomisk ställning. —■ Då det nu ej
för regemente- hegäres mer än 400 kronor för en enka med fyra barn, hem<Westergrens
stä^er jag om bifall till Kongl. Maj ds förslag.
enka.

(Forts.) Herr Wieselgren: Jag har begärt ordet endast för att

påminna kammaren om en grundsats, som kammaren ganska
ofta praktiserat, nemligen att Kongl. Maj:ts framställningar om
pension till enkor och barn icke må anses höra till sådana anslagspropositioner,
som man bör pruta på. År nu äfven i detta
fall behofvet erkändt, och har Kongl. Maj:t framstält förslag om
att bevilja enkan 400 kronor, torde det ej vara lämpligt att pruta
på beloppet, som i och för sig är så litet. Jag ber att få förena
mig med de föregående talarne i att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition oförändrad.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande punkt endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, såvidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande,
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

8 punkten.

Lades till handlingarna.

9—11 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Pension
för musikläraren
J. A.
Askling.

12 punkten.

Herr vice talmannen: Jag har begärt ordet för att lemna
förklaring till en uppgift, som blifvit af utskottet lemnad och som
återfinnes ej blott i dess utlåtande utan äfven i den afgifna reservationen.
Det står nemligen der, att herr Askling jemte sin
befattning såsom lärare i musik vid allmänna läroverket i Karlskrona
innehar klockare- och organistbeställning, hvarå han åtnjuter
årlig löneinkomst af 1,500 kronor. Detta är också fullkomligt
öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Men när
denna uppgift först lemnades mig, lät jag göra förfrågan i Karlskrona
hos pastorsembetet, huru det förhöll sig med saken. På
det telegram, som afsändts, hade svar ej kommit, då frågan behandlades
i utskottet, utan detta hade endast att stödja sig vid

Onsdagen den 11 Mars.

7 N:o 11.

■dels uppgifter från personer, som voro fullt förtrogna med för- Pension
hållandet, och dels aflöning^- och pensionsstatistiken, hvilka båda för musikläsammanstämmande
uppgåfvo, att herr Askling uppbär 1,500 kro- mr2skUn A''
nors lön såsom kantor och klockare i Karlskrona. Telegramsva- (FortiT)

ret, som anlände från Karlskrona dagen efter, sedan frågan be- r b''
handlats i utskottet, är af följande lydelse:

» Statsutskottet

Stockholm.

Asklings kantors- och klockarelön: 840 kronor.

Pastor.

Vid de efterforskningar jag sedan gjort om anledningen till
denna siffras olikhet med hvad som återfinnes i aflönings och
pensionsstatistiken, har jag fått den upplysning, att i Karlskrona
finnas två kyrkor, att den aflöning herr .Askling uppbar afser
båda, att ottesångsgudstjensterna och aftonsångsgudstjensterna
alternera mellan kyrkorna, men att högmessa hålles i båda nu för
tiden, den ena gudstjensten omedelbart efter den andra. Förr
var förhållandet, att det samtidigt hölls högmessogudstjenst i båda
kyrkorna. Vid detta förhållande måste naturligtvis herr Askling
hålla ett biträde, och enligt de uppgifter jag fått skulle detta
vara orsak till de olika siffror, som återfinnas i pensionsstatistiken
och i telegrammet från Karlskrona. Vid sådant förhållande och
då jag jemte mina kamrater i utskottet hela tiden velat låta bedömandet
af denna fråga bero på, huru med siffran 1,500 kronor
sig förhölle, måste jag derför nu framställa ett annat yrkande än
bifall till utskottets förslag och ber derför att få instämma i den
reservation, som blifvit af herrar von Hedenberg och Bohnstedt
afgifven utaf innehåll, att Kongl. Majds förevarande framställning
må på det sätt bifallas, att läraren i musik vid allmänna läroverket
i Karlskrona, musikdirektören Johan August Askling må
från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder
honom beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 750 kronor. Denna siffra
har jag tagit för att ställa denna pension i full öfverensstämmelse
med Riksdagens beslut förra året, då pension beviljades läraren i
musik och sång vid folkskolärareseminariet i Vexiö J. Fogelberg.

Herr Lindahl: Såsom boende i den stad, vid hvars all männa

läroverk den nu ifrågavarande direktör Askling är anstäld,
har jag ansett mig icke kunna underlåta att i denna fråga
säga några ord. Jag får till en början vitsorda de uppgifter,
som af den föregående talaren blifvit framlagda. Vidare vill jag
nämna, att jag känner denne person, och vet att han är gammal
och uttjent och således ej är i tillfälle att kunna på något

N:o 11. 8

Pension för
musikläraren
T. A. Askling.
|| (Forts.)

Ifrågasatt
tillägg i pensionen
åt f. d.
öfverbibliotekarien
G. E.

Klemming.

Onsdagen den 11 Mars.

sätt förtjena något utöfver de löneinkomster eller pensioner lian
kan få. Han eger dessutom ej någon enskild förmögenhet, af
hvilken han skulle kunna ha någon inkomst. Hvad beträffar
det af utskottets reservanter föreslagna beloppet, är detta föreslaget
med hänsyn till ett lika belopp, som vid föregående riksdag
beviljades en musiklärare i Vexiö. Men förhållandet är icke alldeles
detsamma i dessa båda fall. Musikläraren i Vexiö åtnjöt
redan af Vexiö stifts emeritikassa eu pension på 1,000 kronor
och dessutom smärre pensioner åt arméns pensionskassa och från
Kronobergs regementes officerskassa, sammanlagdt'' 1,290 kronor,
och han tillädes ändock, på grund af hög ålder och oförmögenhet
att tjenstgöra, utaf Riksdagen eu ytterligare pension af 750
kronor på allmänna indragningsstaten.

På grund häraf skulle jag för min del helst vilja yrka bifall
till Kong! Maj:ts proposition, ty den inkomst, som direktör Askling
kan ha såsom organist, kan han naturligtvis ej få, då han
ej längre förmår sköta den tjeusten, och det är högst osannolikt
att församlingarna komma att vid afskedstagandet lemna honom
någon pension. Dock fruktar jag, att jag ej i ett sådant yrkande
skulle få något understöd, hvarför jag inskränker mig till att
yrka bifall till det af reservanterna framstälda förslaget.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande nu förevarande punkt endast yrkats,
att kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades
i herrar von Hedenbergs och Bohnstedts vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på bifall till nyssnämnda yrkande, och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

13 och 14 punkterna.

blyad utskottet hemstält bifölls.

13 punkten.

Herr statsrådet Wennerberg: Utskottet har enhälligt af slagit

Kongl. Maj:ts begäran om 2,000 kronor åt f. d. öfverbibliotekarien
Klemming utöfver den honom tillkommande pension, och
det är alltså föga hopp om att kunna utverka något åt honom,
då en sådan enhällighet visat sig inom utskottet.

Eu liten ljusning af hopp ligger dock i sjelfva den slutliga
motiveringen, då utskottet säger, att, derest det skulle finnas
lämpligt att Klemming fortfarande utöfvade sin verksamhet vid
biblioteket, man kunde af extra medel gifva honom den aflöning,

Onsdagen den 11 Mars.

9 N:0 11.

som hans arbete vore förtjent af. Jag har genom nuvarande Ifrågasatt
öfverbibliotekarien fått reda på huru med dessa extra medel står * ler^
till. De äro nästan till sista kronan använda, och det till sådana SlfoerUblwteändamål,
som för bibliotekets jemna verksamhet måste vara nöd- kanon G. E.
vändiga. De uppgå till 6,000 kronor. Utaf dessa äro använda Klemming.
4,000 kronor såsom aflöningar åt extra amanuenserna Geete, Fors- (Forts.),
strand och Karlsson, till extra biträdande tjensteman 1,000 kronor,
till kapten Nauckhoff för biträde med ordnandet af bibliotekets
brefsamling 100 kronor, åt professor Hasselqvist i Amerika
för uppsökande och anskaffande af svensk litteratur derstädes
100 kronor, såsom gratifikationer för afskrifning och katalogisering
under ledning af bibliotekets egna tjensteman 420 kronor,
till vikariatsersättningar 140 kronor och återstå således disponible
för tillfälliga utgifter 240 kronor. Här finnes således ingenting,
som ens i nämnvärd mån kan tjena såsom betalning för bibliotekarien
Klemmings fortsatta arbete. Några andra extra medel
än dessa torde icke kunna komma i fråga att använda.

Bibliotekarien Klemmings verksamhet och betydelse för
kongl. biblioteket äro icke tillräckligt så kända och uppskattade
som de förtjena. Jag skall derför anhålla att få i korthet söka
framställa dem.

Redan på 1840-talet, då han var student i Upsala, var hans
nit och sträfvan efter bokkännedom så stor, att han der var allmänt
känd såsom eu flitig besökare på biblioteket och en outtröttlig
kund på alla bokauktioner. Då han inträdde i tjenst vid
biblioteket i Stockholm var han, ehuru helt ung, redan ansedd
såsom eu framstående bibliognost, ett anseende, som stadigt
vuxit med åren, och som under hans långa tjenstetid gjort honom
äfven inom utlandet känd som eu notabilitet inom facket.

Hans verksamhet har varit och är — kan man säga —
otrolig. Han har icke arbetat som en daglönare eller på beting.

Hela dagen offrade han åt sin tjenst, och så arbetar han ännu
trots försvagade krafter. Ja, det var eu tid, då hans helsa icke tillät
honom utan svårighet att bo någon annanstädes än på biblioteket,
han tillbragte äfven nätterna der, sittande i eu stol; och som
sömnen ofta var ganska ringa, så fortsatte han hvarje gång han
var vaken med sin sträfvan. Den som besöker biblioteket kan
ännu finna den flitige mannen flere timmar före tjenstgöringstiden
sysselsatt med sitt gamla arbete, och sist af alla lärer han
gå derifrån, uttröttad af detsamma. Detta är blott den del af
hans förtjenst, som visar hans ihärdiga arbetsamhet.

Men vi hade troligtvis icke haft eu institution, af kännare
ansedd som så förträfflig till plan och inredning som nuvarande
biblioteket, derest icke Klemming hade genom sin djupa kännedom
om ett biblioteks äfven yttre behof der gifvit råd och lemnat
hjelp af den beskaffenhet, att ett synnerligen godt resultat
vunnits i afseende å en ändamålsenlig anordning.

U:o 11.

10

Onsdagen den 11 Mars.

Ifrågasatt Hatt har också förmått att genom tillmötesgående med råd

simwn åt f^d oc^ §enom utbyte till ömsesidig belåtenhet af tryckalster göra
S’öfoerbibliote-sig förbundne eu mängd bibliotek och framstående bokkännare
kanal G. E. i Europa. Derpå har ingen vunnit mer, än kongl. biblioteket.

Klemming. Särskild! har han ända från ungdomen lagt an på att få den s. k.

(Forts.) svenska af delningen så komplett som möjligt och derpå arbetar
han ännu i dag. Största insatsen — man kan väl säga kärnstommen
— till denna afdelning, hvilken nu utgör kännares
beundran och bibliotekets stolthet, den är väsentligen gjord af
honom genom hans donation 1856 af 10,000 band tryck. Detta
är ingen sådan gåfva, hvars värde nötes bort med tiden. Det
tillhör alla rariteter den egenskapen, att för hvarje år växa i
värde. Denna samling, som värderades högt, mycket högt, redan
för 30 år sedan, har också sedan dess vuxit i värde betydligt.
De defekter och brister, som i en sådan samling lätt uppkomma
i ett eller annat afseende, har han oaflåtlig! sträfvat att få fylda
och i de flesta fall har han lyckats.

Han har dock ej nöjt sig med denna gåfva till biblioteket.
Han har allt sedan gifvit de många och dyrbara arbeten, som
kommit honom till del från vänner och personer, hvilka till
honom stått i förbindelse, en gåfva som nu torde kunna räknas
uppgå till flera hundra exemplar, bland hvilka finnas många af
särdeles stort värde.

Man har sagt, att det dock måste erkännas, att han för
den första gåfvan fått ett slags betalning derigenom att han tidigt
blifvit utnämnd till öfverbibliotekarie. Men den, som känner förhållandena
då, kan lätt göra den frågan: hvem var det väl, som
skulle gjort honom den platsen stridig? Man har ock med afseende
å den senare gåfvan sagt, att det var just ingen gåfva, ty
det var väl en gåfva till biblioteket eller åtminstone till öfverbibliotekarien
såsom sådan, och således borde de skänkta exemplaren
vid hans afgång tillhöra biblioteket. Jag har efterfrågat
huru härmed förhåller sig och fått till svar, att alla dessa böcker
gifvits till honom personligen. Han har uppgjort en lång förteckning
öfver dem, och att han gjort gåfvan fullständig torde jag
få illustrera med hvad han skräfvel’ på slutet efter uppräkningen:
»allt är bortlemnadt, sjelf har jag endast kvar min psalmbok.»

Jag begriper visserligen väl hvad som kan hafva föranledt
utskottet att'' säga nej till den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen.
5,000 kronors pension är ju icke litet; dermed bör man
kunna reda sig. Men då vågar jag fråga: är icke 5,000 kr.
den pension, som hvilken öfverbibliotekarie som helst skulle hafva
fått, som icke rent af skött sig så illa, att han derför blifvit
noterad? Jo visst. Men ■— hvad vill då Riksdagen, hvad vill
staten gifva för tecken af sin erkänsla för all den energiska verksamhet
han för biblioteket utvecklat, för allt det oförtröttade
arbete han der nedlagt, ett arbete sådant som icke hvilken som

Onsdagen den 11 Mars. 11

helst kan åtaga sig att göra? På hvad sätt vill Riksdagen visa
sin erkänsla för de rika gåfvor häri gifvit staten? Och slutligen —
då han säger att han icke önskar och knappt bör frångå sitt
vanliga arbete, utan vill fortsätta dermed som förut — vill Riksdagen
då gifva honom det svar, att detta arbete är antingen
obehöfligt eller ej förtjent af någon ersättning?

Det är somliga menniskor, som redan från börjar af sin
verksamhet hafva fått en, om jag så får säga, ensidig men
bestämd kallelse åt ett visst håll och som under hela sin följande
lefnad blifvit trogna denna; sådana hafva föga vare sig förmåga
att sätta sig in i något annat än det denna kallelse fordrar eller
vilja att försöka sig på andra banor, att de helt och hållet offra
hela sitt lif häråt. Sådana personer äro lyckligtvis sällsynta,
men de lemna dock merendels efter sig ett stort och godt arbete,
äfven om detta verkstälts inom ett litet och inskränkt område.
En sådan man är Klemming. Han är sedan många år liksom fastvuxen
vid sitt bibliotek, och jag fruktar på det högsta, att en
skilsmessa derifrån skulle för honom vara en skilsmessa ifrån lif vet;
han är så van vid bokdammet, att det nästan blifvit ett slags
lifsluft för honom. Han lefver der såsom musslan i sitt skal;
om man endast icke spränger den bort ifrån skalet, lefver den
trygg i sin tysta och enformiga verksamhet, men blir den skild
derifrån, är det snart slut. Så är det — tror jag—• med honom
också. Han är på samma sätt förenad med biblioteket, han har
älskat det i nära 50 år så, att han icke önskar något högre än
att der fortfarande få arbeta till sin sista stund, Denna hans
sista stund torde helt och hållet kunna bindas i hop med hans
sista verksamhet, och då denna är slut förmodar jag, att den
förra är kommen.

Klemming har under den tid, då han — liksom ännu i
dag — lefde i obemedlade vilkor, visat staten en frikostighet, som
ganska få enskilda personer vilja eller tro sig kunna visa, och
han har för duglighet och pligttrohet städse utmärkt sig. Jag
vill derför icke gerna tro, att denna kammare skulle finnas obenägen
att — oafsedt det att han erbjuder sig att fortfarande
tjenstgöra och sköta samma göromål som förut för den högre
aflöning han då uppbar — gifva ett reelt erkännande åt en
medborgare, hvilken, såsom han, oegennyttigt, flitigt, med eu
energi öfver allt beröm städse arbetat för det allmänna.

Jag kunde väl sjelf göra ett yrkande, men, mine herrar,
då jag kanske med mer än vanlig ifver kan synas hafva lagt
mig ut för detta, afstår jag derifrån. Har jag lyckats framställa
den ifrågavarande personens lifsgerning i sådan dager som den
förtjenar, så är jag dock säker om, att väl någon annan fullgör
hvad jag sålunda underlåter.

N:o 11.

Ifrågasatt
tillägg i pensionen
ätf. d.
öfverbibliotekarien
Gr. E.

Klemming.

(Forts.)

H:o 12. 12

Onsdagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
tillägg i pen
sionen åt f. d
öfverbibliotekarien
G. E
Klemming.

(Forts.)

Friherre von Kr se mer: Hvar och en, som älskar böcker

och ofta behof ver rådfråga källskrifter i olika ämnen, kaD icke
nog accentuera vigten af offentliga bibliotek. Intet enskildt
bibliotek, äfven om det vore aldrig så rikhaltigt, kan vid alla
tillfallen förslå. Men för att ett offentligt bibliotek skall vara till
verklig nytta, måste det vara noggrant ordnadt och katalogiseradt,
så att de sökta böckerna äro lätta att finna, annars är det ett
kaos, som visserligen innesluter stora rikedomar, men som, då de
behöfvas, icke äro tillgängliga. Det är just åt ett sådant ordnande
af bibliotekets skatter som den förtjente man egnat sig, om hvilken
i nu föredragna punkten är fråga. Att närmare ingå på en
skildring af hans verksamhet är alldeles öfverflödigt efter den
framställning, som af herr ecklesiastikministern i detta afseende
blifvit gjord. Jag skulle således kunna inskränka mig att fullgöra
och verkställa det så att säga uppdrag, som herr ecklesiastikministern
rigtade till kammaren i allmänhet och hvilket af någon
enskild ledamot måste fullgöras, nemligen att helt enkelt yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Innan jag går vidare vill jag blott tillägga, att det visserligen
är sant, såsom han äfven påpekade, att 5,000 kronors pension
icke är så obetydligt; men att detta är eu pension, som tillkommer
bibliotekarien Klemming lagligen för hans långa och
trogna dagsverke i bibliotekets tjenst. Men såsom vi af statsrådsprotokollet
inhemtat och som jag äfven på enskild väg lärt
känna, arbetar han på samma sätt som förut i biblioteket och
under eu benämning, som i dagligt tal kallas »öfvertalig tjensteman».
Det är således helt enkelt en gärd af rättvisa att han,
utom den pension han i alla händelser skulle uppbära, äfven får
ersättning för detta extra fortsatta arbete.

Jag skulle som sagdt helt enkelt kunna inskränka mig till
att yrka bifall till Kongl. Majits proposition i denna punkt, och
jag känner mig nästan förvissad, att ett sådant yrkande skulle
komma att vinna Första Kammarens bifall, men jag fruktår, att
ett sådant Första Kammarens bifall, så smickrande det än vore
för den åldrige arbetaren, dock skulle blifva blott en tom honnör!
Vill man, att det skall leda till något verkligt resultat, tror jag
försigtigheten bjuder, att vid bifallet fästes ett vanligt vilkor om
att afiöningen skulle utgå endast så länge det extra arbetet verkställes.
Jag tager mig derför friheten föreslå, att kammaren ville,
med afslag å statsutskottets förslag i denna punkt, bifalla Kongl.
Maj:ts framställning på det sätt, att f. d. öfverbibliotekarien vid
kongl. biblioteket Gustaf Edvard Klemming må, utöfver den pension,
som eljest tillkommer honom, årligen, räknadt från och med
år 1891, uppbära från allmänna indragningsstaten ett belopp af
2,000 kronor, så länge han som öfvertalig tjensteman fortfar att
på kongl. biblioteket tjenstgöra; och har jag äran härå anhålla
om proposition.

Onsdagen den 11 Mars.

13 N:o 11.

Herr Hugo Tamm: Uti den kongl. propositionen stå Ifrågasatt

anförda två skäl för bifall till Kongl. Maj ds förslag. Det ena ItTlt
är det af herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet öfverbibliotenyss
anförda, nemligen hänsynen till herr Klemmings stora för- hamn Q. E.
tjenster. Det andra skälet är deremot den stora fördel, som Klemming.
kongl. biblioteket skulle hafva af hans arbete, i det att detta verk (Forts.)
sannolikt finge tillgodogöra sig hans insigt och erfarenhet. Uti
sitt anförande har herr statsrådet låtit den sista synpunkten fara,
och jag förmodar, att det är på fullt goda skäl, som han ansett,
att bibliotekets arbetskraft icke på sista tiden blifvit så nedsatt,
att den behöfver någon särskild hjelp. Således återstår endast
det andra skälet. De äro oss kända — och ingen menniska lärer
heller förneka dem — de stora personliga förtjenster, det varma
intresse herr Klemming utvecklat i fråga om biblioteket, men jag
tror för min del det vara ganska farligt att för pensionering välja
den beräkningsgrund, som af herr statsrådet framhållits, nemligen
att bestämma pensionen efter subjektivt tycke och subjektiv uppskattning
af förtjensten. Det ligger allt för många och allt för
stora faror i att kasta in det subjektiva tycket i den ena eller
andra frågan, för att åtminstone jag för min del skulle vilja tillråda
detsamma, huru varmt än känslorna kunna i ett sådant
hänseende tala. Åtminstone har det varit för statsutskottet omöjligt
att ställa sig på en sådan grund, och derför har det också
gjort det förslag, som här föreligger, och hvartill jag får anhålla
om bifall.

Herr Casparsson: Då jag icke inom utskottet deltagit i

behandlingen af denna hufvudtitel, har jag icke kunnat reservera
mig mot det slut, hvartill utskottet kommit, och det är mycket
osäkert, om jag, derest jag närvarit, hade afgifvit en sådan
reservation. Det skäl, som utskottet anför för afslag, nemligen
att en godtgörelse skulle kunna herr Klemming tillförsäkras af
de åt biblioteket för extra tjenstgöring anslagna medel, syntes
mig till en början ganska antagligt. Efter hvad jag sedermera
erfarit och efter hvad från statsrådsbänken bekräftats, står emellertid
denna utväg icke öppen, emedan en sådan användning af
dessa medel skulle förnärma de lägre tjenstemännens rätt, hvilkas
arbete under alla förhållanden är för biblioteket behöfligt.

Herr Klemming har bokstafligen lefvat i och för sitt bibliotek,
har åt detsamma offrat tid, helsa, krafter och, man kan säga,
äfven egendom, ty den gåfva af tiotusen exemplar, som han
öfverlemnat till biblioteket, har, efter hvad jag erfarit, representerat
ett ganska stort kapitalvärde. Att det kongl. biblioteket i
närvarande stund har en rikhaltig samling af den svenska litteraturen,
hvari för närvarande knappast finnes en lucka, det är hans
everdliga förtjenst. En annan förtjenst, som man antagligen i
framtiden än mera skall erkänna, är hans ihärdiga arbete med

N:o 11. 14

Onsdagen den 11 Mars.

Ifrågasatt publicerandet af medeltidslitteraturens källskrifter. Ett arbete,
simmi åt/rf ^vartill i andra länder hela akademier och lärda samfund knapöfverUbliote-
past hafva förslagit, det har här åstadkommits genom en enda
karien Gr. E. mans okufliga energi. Ett sådant arbete anser jag förtjena erKlemming.
kännande. Alldeles otvifvelaktigt är, att herr Klemming gjort
(Forts.) heder åt det svenska namnet, och den, som gjort heder åt Sverige,
hör äfven Sverige hedra. Jag anser icke, att det begärda anslaget
är en pension; det är ett svenska statens offentliga erkännande
åt en förtjenstfull verksamhet, och det är ur den synpunkten
som jag anhåller att kammaren måtte, med af slag å
utskottets utlåtande, bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr vice talmannen: Det är med känslor af stort

obehag, som jag i denna punkt begär ordet för att yrka bifall
till statsutskottets förslag. Lifligt känner jag öfverbibliotekarien
Klemmings förtjenster, och detta ökar i högst betydlig grad det
obehag jag känner att nu uppträda; men då här gäller ett afsteg
från en nyligen godkänd pensionsstat, och då hvarje sådant afsteg
innebär en fara, anser jag det vara min pligt att deremot
inlägga min gensaga. Man hör numera allt oftare framhållas,
huru höga våra pensionsafgifter äro. Onekligen är detta en
sanning; de hafva vuxit högst betydligt under de sista 20 åren.
I det hänseendet ber jag få nämna några siffror. Enligt riksstat
uppgingo utgifterna under nionde hufvudtiteln 1870 till 1,803,550
kronor, 1875 till 2,027,635 kronor, 1880 till 3,141,085 kronor,
1885 till 3,522,000 kronor och 1800 till 4,289,300 kronor. Dessa
siffror visa emellertid icke fullständigt statens utgifter å denna
hufvudtitel. Om jag nemligen granskar förhållandet enligt 1889
års kapitalkonto, finner jag, att vissa af anslagen äro lågt beräknade,
så att i förslagsanslaget uppstått en brist af 445,265
kronor. År 1889, på ordinarie och extra stat, uppgingo utgifterna
till 4,721,519 kronor. Men dermed har jag ändock icke
fått fram statens alla utgifter för ifrågavarande ändamål. Jag
her att få erinra om de belopp, som utgå af postmedel, tullmedel,
telegrafmedel, jernvägstrRökmedel, å tredje hufvudtiteln
samt slutligen af fyr- och båkmedel. Dessa belopp torde icke
uppgå till mindre än nära 600,000 kronor. Härtill kommer, att
de pensionslagar, som samtidigt med löneregleringarna bestämdes
i slutet af 1870-talet och sedan, ännu icke hunnit fullt verka,
och att det fordras ännu många år innan det normala utgiftsbeloppet
uppnås. Vidare är att märka, att genom den ökning i
lifslängden, som under senare perioder inträdt, utgifterna för
pensionsväsendet, öfverallt der sådana utgifter förekomma, i
väsentlig grad ökats. I afseende härå ber jag att få nämna
några siffror. Vid den utredning, som sistlidne höst gjordes,
framhöll den, som verkstälde arbetet, den väsentliga förändring,
som i det hänseendet egt rum. Han tog till exempel ålders -

Onsdagen den 11 Mars.

15 Jf:o 11.

perioden 50 år. Af 10,000 personer vid 50 års ålder dogo, innan Ifrågasatt
uppnådda 51 år, under perioden 1816—1840 246, under perioden ^lä99 j Pen''
1861—1870 179, under perioden 1871—1880 153, under perioden ^fglrhihlwte1881—1888
130. Likartad! förhållande eger rum för öfriga ålders- karie.n G. E.
klasser. Dödligheten har minskats högst betydligt, och detta Klemming.
verkar helt naturligt att utgifterna till pensionsväsendet ökas, (Forts.)

hvilket i sin ordning åter orsakar att de pensionskassor, som äro
byggda på äldre beräkningsgrunder, nu hafva svårt att fullgöra
sina utbetalningar. Men, säger man, här gäller endast ett litet
belopp. Ja, det är sant, det belopp, som nu är i fråga, är ganska
litet; men jag har ansett mig böra anföra uppgifva siffror
för att betona, att våra utgifter enligt nuvarande pensionsstadgar
icke äro obetydliga, och att de i följd af flera samstämmande
förhållanden komma att ganska väsentligt växa. Förr eller senare
kommer denna omständighet att föranleda framställningar om
vidtagande af åtgärder för minskning af dessa växande utgifter.

Jag tror, som sagdt, att hvarje afsteg från gällande pensionsgrunder
skall än ytterligare öka påtryckningarna. I denna punkt,
der så mycket kan tala för att frångå gällande bestämmelser, vill
jag derföre uttala en varning, ty jag håller allt för mycket på
den stora vinsten af våra ordnade pensionsförhållanden, för att
jag på något sätt skulle vilja vedervåga dem.

Beträffande det förslag, en föregående talare fram stält, att
ifrågavarande personliga bidrag skulle utgå endast så länge Klemming
arbetade i biblioteket, vill jag endast säga, att, om något
dylikt anslag skulle uppföras, detsamma visserligen icke borde
uppföras å 9:de hufvud titeln. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu föredragna punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels, af herr Casparsson, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.

Ma j ds i ämnet gjorda framställning, dels ock, af friherre von
Kramer, att utskottets hemställan skulle afslås och Kongl. M«j:ts
ifrågavarande framställning på det sätt bifallas, att f. d. öfverbibliotekarien
vid kongl. biblioteket Gustaf Edvard Klemming
må, utöfver den pension, som eljest tillkommer honom, årligen,
läknadt från och med år 1891, uppbära från allmänna indragningsstaten
ett belopp af 2,000 kronor, så länge han som öfvertalig
tjensteman fortfar att på kongl. biblioteket tjenstgöra.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarade herr talmannen sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Casparsson begärde votering, i anledning hvaraf
och sedan till kontraproposition dervid antagits bifall till herr

N:o 11. 16

Onsdagen den 11 Mars.

Pension för
vice professorn
G. W.
Palms enka.

Casparssons yrkande, uppsattes, justerades ock anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 15 punkten
af sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kong! Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 20.

16 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

17 punkten.

Herr Adelsköld: Såsom kammaren har sig bekant, har

Kongl. Maj:t, på grund af tillstyrkan af akademien för de fria
konsterna, och statskontoret föreslagit en årlig pension af 500 kr.
åt afiidne professor Palms enka. Statsutskottet har emellertid
ansett sig böra nedsätta det begärda beloppet till 300 kr., hufvudsakligen
på det skäl, att enkefru Palm åtnjuter understöd från
en enskild pensionsinrättning inom förenämnda akademi. Då
denna pensionskassa emellertid bildats af konstnärerna sjelfva,
dels genom sammanskott af penningar, dels genom skänker af
konstverk o. s. v., kan det sättas i fråga, huruvida det är rigtigt
och rätt, att om en corps på detta sätt bildar en enskild pensionskassa,
dertill staten icke lemnar något bidrag, utdelningen från
en sådan pensionskassa tages i beräkning, om en person i öfrigt
anses berättigad till pension af staten. För min del finner jag
denna princip origtig, ty mig synes, att om en person är berättigad
till en statspension, bör från densamma icke afräknas något
af det belopp, som genom enskilda bidrag åt honom anskaffas
eller som hon sjelf sammansparat. Kongl. Maj-.t har i propositionen
framhållit vice professor Palms stora förtjenster om kon -

Onsdagen den 11 Mars.

17 N:o 11.

sten i landet. Det säges att han, »hvilken efter eu uppnådd
ålder af 80 år aflidit den 20 september 1890 under nära 20 år
varit anstäld såsom lärare vid akademiens läroverk och såsom
konstnär intagit ett framstående rum; att han i anseende till sin
höga ålder och aftagande synförmåga under de senare åren af
sin lefnad icke kunnat utföra några arbeten, som medfört någon
nämnvärd inkomst, hvarjemte han eu längre tid före sin bortgång
varit sjuk, hvilka förenade omständigheter vållat, att han
icke, oaktadt sparsamhet, kunnat förvärfva något till betryggande
af sökandens framtida utkomst; samt att, enligt vid handlingarna
bilagdt transsumt af bouppteckningen efter Palm, boets behållning
allenast utgjorde 28 kronor 35 öre.»

Statsutskottet har äfven i sitt utlåtande vitsordat, att Palm
bidragit högst betydligt till konstens utveckling i landet, att han
varit eu utmärkt lärare under eu lång följd af år, och att hans
enka sålunda vore förtjent af pension, som utskottet föreslagit till
300 kr. För min del anser jag emellertid, såsom jag förut nämnt,
att afseende icke bör fästas vid det belopp, som utgår från den
inom akademien bildade enskilda pensionsföreningen, och mig
förefaller det dessutom Riksdagen mindre värdigt att nedsätta pensionen
åt enkan efter en så förtjent konstnär som professor Palm
från det belopp Kongl. Maj:t ansett lämpligt, eller 500 kr. Och
jag anser professor Palm så mycket mera förtjent af denna för
staten obetydliga, men för henne afsevärda pension, som hon
icke allenast är enka efter en utmärkt lärare och konstnär, som
i utlandet hedrat det svenska namnet, utan dotter till en annan
på sin tid mycket framstående man, nemligen förre direktören vid
akademien för de fria konsterna, historiemålaren J. G. Sandberg.
Af dessa skäl får jag vördsammast hemställa, att kammaren måttte
bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Bohnstedt: Statsutskottet har visserligen icke förne kat

professor Palms stora förtjenster, men som hans enka redan
åtnjuter en pension af 400 kr., har utskottet ansett, att ett tilllägg
af 300 kr. bör vara till fyllest. Jag får yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemstält och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Adelsköld begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
Första Kammarens Prof. 1891. N-.o 11. 2

Pension för
vice professorn
G. W.
Palms enka.

(Forts.)

K:o 11. 18

Onsdagen den 11 Mars.

Pension för justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande

torn *GtW. b7delse;
palm$ enka

(Forts) '' Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 17 punkten
af sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,,
och bifaller denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 40;
Nej — 53.

18 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Pension för 19 punkten.

fräken B. L.

G. Gyllenram. Herr statsrådet Groll: Kongl. Maj:t har i proposition före slagit

beviljande af pension åt aflidne f. d. landshöfdingen i Vermlands
län m. m. H. G. W. Gyllenrams ogifta dotter Beata Lovisa
Gustafva Gyllenram, hvilken numera uppnått en ålder af 44 år..
Statsutskottet har emellertid afstyrkt denna Kongl. Maj:ts framställning
på den grund, att »beviljande af pension till myndiga
barn efter statens embetsman icke bör förekomma.» Af de reservationer,
som åtfölja statsutskottets betänkande i denna punkt,
drager jag den slutsats, att åtskilliga af utskottets ledamöter äfven
från denna kammare hafva biträdt utskottets åsigt. Jag kan
visserligen icke bestrida befogenheten af den mening, som statsutskottet
uttalat, betraktad såsom en allmän regel. Men det synes
mig, som om den princip, hvilken ligger till grund för utskottets
afstyrkande i förevarande punkt, likasom hvarje annan princip,
utan modifikation tillämpad på menskliga förhållanden, i sina
konseqvenser lätt kan leda till en obillig hårdhet. Statsutskottets
utlåtande har emellertid erhållit formen af ett rent principbetänkande
utan det ringaste förmildrande tillägg. Jag hade dock

Onsdagen den 11 Mars.

19 N:0 11.

hoppats, att utskottet skulle ha gjort någon reservation, som kunde Pension för
lemna möjlighet för tillämpning i förevarande fall af den gamla ft°penn B'' L''
satsen: ingen regel utan undantag, hvartill jag hade så myckettr'' ^ en™mstörre
anledning, som Riksdagen vid flera föregående tillfällen visat ^ or ^
sig hylla en åsigt, i större eller mindre mån afvikande från den
mening, som statsutskottet nu uttalat. Jag kan i sådant afseende
nämna, att Riksdagen beviljat pensioner åt flera oförsörjda döttrar,
hvilka uppnått myndig ålder, och hvilkas fäder varit embets- och
tjensteman. Senast förlidet år, till och med på enskild motionärs
framställning, beviljade Riksdagen åt rektor P. Velins dotter en
pension å 300 kronor.

Med det nu anförda har jag endast velat beveka kammaren
att icke allt för strängt hålla på den princip, som statsutskottet
uttalat.

Det återstår mig då att söka visa att omständigheterna i det
nu föreliggande fallet äro sådana, att skäl torde finnas att göra
undantag från regeln. Jag tillåter mig i sådant afseende erinra,
att landshöfdingen Gyllenram har under eu tid af omkring 52
år varit anstäld i statens tjenst, och att han derunder beklädt
åtskilliga framstående befattningar. Sålunda har han under omkring
11 år hestridt landshöfdingebeställningen och generalbefälhafvarebefattningen
å Gotland och under omkring 12 år landshöfdingebeställningen
i Vermlands län. Hans verksamhet i dessa
befattningar har städse preglats af allvarligt nit och af kraft i
utförandet. De befattningar han beklädt hafva visserligen, åtminstone
under vissa tider, varit förenade med efter våra förhållanden
temligen höga aflöningar. Men jag vill erinra derom,
att beställningarnas beskaffenhet har för landshöfding Gyllenram
medfört förpligtelse!-, hvilka kraft pekuniära uppoffringar af sådan
omfattning, att han icke gerna, utan att hafva åsidosatt sina
skyldigheter mot staten, kunnat bespara något nämnvärd! belopp
till sin dotters framtida bergning.

Det är vidare att märka, att landshöfdingen Gyllenram,
under den tid han fortfarande innehade militära beställningar,
gjort inbetalningar i pensionsafgifter till arméns pensionskassa,
efter hvad det uppgifvits, under cirka 40 år och till arméns enkeoch
pupillkassa i omkring 33 år. Han var visserligen landshöfding
under den tid — år 1883 — då landshöfdingarne fingo tillfälle
att taga inträde i civilstatens pensionsinrättning. Men de
betydande retroaktiva afgifter, som i sådan händelse skolat af
honom erläggas, voro till den grad betungande, att han ansåg sin
ekonomiska ställning icke tillåta honom detta.

Hvad nu fröken Gyllenram beträffar, har hon, pligttrogen
liksom sin fader, efter moderns i slutet af sextiotalet timade frånfälle,
städse stått vid sin faders sida, förestått hans hus och under
hans senare, af kroppsliga lidanden uppfylda lefnadsår vårdat
och skött honom. Hon har derigenom blifvit urståndsatt att i

S:o 11. 20

Onsdagen den 11 Mars.

Pension för
fröken B. L.
G .Gyllenram.
(Forts.)

tid söka på annat sätt förvärfva sig möjlighet till framtida bergning.
Nu, efter faderns död, står hon, till helsan försvagad och
med i hög grad nedsatt arbetsförmåga, oförmögen att i någon
nämnvärd mån genom arbete förvärfva sitt uppehälle.

Jag anhåller, att kammaren behagade behjerta de af mig
nu anförda förhållanden och taga i betraktande, huru vida de icke
skulle kunna föranleda till bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von Krusenstjerna: Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet har fullständigt framburit skälen för bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt, men då lian, såsom icke
ledamot i kammaren, icke kunnat framställa något positivt yrkande,
torde äfven jag få yttra några ord i denna fråga.

Då åtskilliga gånger förut undantag gjorts från den af statsutskottet
uppstäda regeln, att pension till myndiga barn efter
statens embetsman icke bör förekomma, såsom t. ex. år 1886,
då dylik pension beviljades åt statsrådet S. Grubbes efterlemnade
döttrar, hvilka samtliga tre till fullo hade uppnått myndig ålder,
och likaledes, såsom herr statsrådet ock erinrade, i fjol på grund
af enskild motion åt rektor Velins dotter; då vi sålunda hafva
prejudikat, och det här icke är fråga om att — såsom herr vice
talmannen vid den föregående punkten erinrade — göra afsteg
från eu hittills följd princip; då landshöfdingen Gyllenram under
sin mångåriga tjenstemannabana, såsom statskontoret vitsordat,
gjort sig väl förtjent om fäderneslandet; då särskildt hans mångåriga
verksamhet såsom landshöfding i Vermlands län varit sådan,
att jag är viss, det ingen vermländing skall jäfva mig, då jag säger
att länets invånare städse i kärt och tacksamt minne bevara hågkomsten
af sin forne höfding; då vidare landshöfdingen Gyllenram
vid sitt frånfälle icke allenast icke efterlemnat någon förmögenhet,
utan tvärtom brist förefinnes; då hans dotter således
icke hai/ att ur dödsboet påräkna något understöd för framtiden
och hon derjemte är så sjuklig, att hon icke kan genom arbete
sjelf bidraga till sitt uppehälle, så hoppas jag, att denna kammare
icke måtte hysa tvekan att bevilja det icke betydliga understöd,
som Kongl. Maj:t här har föreslagit.

På dessa grunder får jag, herr talman, anhålla att kammaren
ville, med afslag å utskottets hemställan, bifalla Kongl.
Maj:ts proposition i förevarande punkt.

Herr Svedelius: Efter det anförande af herr statsrådet och
chefen för civildepartementet, som vi nyss åhörde, äfvensom efter
den föregående talarens på vermlandsbänken yttrande, skulle det
egentligen vara obehöfligt för mig att begära ordet i denna fråga.
Men i egenskap af vermländing har jag ansett mig icke böra
underlåta att äfven å min sida yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag
och afslag å utskottets. Jag känner nemligen väl och vill

Onsdagen den 11 Mars.

21 N:o 11.

bär betona, hvilket smärtsamt intryck det i vida kretsar inom
Vermlands läns olika samhällslager skulle göra, om Riksdagen
nu lemnade deras högt aktade landshöfdings dotter i bekymmersamma
omständigheter.

Jag behof ver icke längre inlåta mig på sjelfva saken. Den
är redan fullständigt framstäld. Jag anhåller derför, herr talman,
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Boström: Skulle jag vid denna frågas behandling
endast fästa afseende på mina personliga känslor, så ber jag
kammaren vara öfvertygad, att ingen skulle hellre än jag vilja
medgifva den af Kongl. Maj:t här begärda pensionen. Jag ömmar
lika väl som de föregående talarne för den belägenhet, i
hvilken den ifrågavarande personen sig befinner, och jag känner
lika väl som någon af herrarne de omständigheter, som gjort att
belägenheten är sådan den nu verkligen är. Men då jag såsom
ledamot i statsutskottet satt mig emot beviljandet af denna pension,
så har, såsom äfven af betänkandet framgår, detta skett af
principiella skäl. Jag tror nemligen, att, om vi skulle slå in på
den af Kongl. Maj:t här föreslagna vägen, denna pensionsstat
skulle på ett betänkligt sätt utsvälla, ehuru jag visserligen erkänner
att, såsom flere talare redan omförmält, man förut frångått
den af utskottet framstälda principen.

Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten på ett uttryck
i den kongl. propositionen, der det talas om den långvariga
verksamhet, som den föreslagne pensionärens fader utöfvat vid
riksdagen, såväl under ståndsrepresentationens tid som under det
nuvarande riksdagsskicket. Jag tror, att man är inne på eu farlig
väg, då man berör denna fråga. Skulle man börja pensionera
riksdagsmän, jemte deras enkor och barn, då fruktar jag att
politiken kommer att spela en alltför vigtig rot vid dessa frågors
afgörande. Den vägen tror jag sålunda icke är rådlig. Vid föregående
tillfälle, då fråga varit att pensionera en riksdagsman,
tog jag mig friheten att i denna kammare yrka afslag på utskottets
då föreliggande förslag. Detta mitt yrkande hade äfven
till följd, att kammaren afslog den begärda pensionen. Det gälde
äfven då ett mycket ömmande fall. Det var nemligen fråga om
en f. d. riksdagsman, som visserligen under många år hade gjort
inbetalningar till en pensionskassa, men af omständigheterna icke
kommit i tillfälle att åtnjuta pension från denna kassa. Denna
person hade efterlemnat hustru och åtta fattiga barn. Trots denna
behjertansvärda belägenhet afslog Första Kammaren den ifrågasatta
pensionen, hvarom förslag hade blifvit väckt af enskild
motionär, och, såsom herrarne behagade erinra sig, blef detta
äfven Riksdagens beslut. Jag tror således, att det icke var lyckligt,
att frågan om landshöfding Gyllenrams riksdagsmannaverksamhet
blifvit i den kongl. propositionen berörd.

Pension för
fröken B. L.
G. Gyllenram.
(Forts.)

N: o 11. 22

Onsdagen den 11 Mars.

Pension för
fröken B. L.
O. Qyllenram.
(Forts.)

Då jag jemte flere andra af denna kammares ledamöter i
statsutskottet bidragit till det slut, som här föreligger, nödgas jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Königsfeldt: Då jag icke bidragit till det slut, hvartill
utskottet i denna punkt kommit, tillåter jag mig att på de
skäl, som herr statsrådet och chefen för civildepartementet och
föregående talare anfört, yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Det är visserligen sant, att man i princip bör vara mycket försigtig
i fråga om beviljande af pensioner, sådana som den nu
förevarande. Men då man, såsom redan blifvit framhållet, vid
nästföregående riksdag kunnat på grund af enskild motion bevilja
pension åt en afliden tjensteman till myndig ålder komna dotter,
tror jag att det icke vore principvidrigt, om kammaren i detta
undantagsfall skulle bevilja den af Kongl. Maj:t begärda pensionen.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Falk, Helmer: Af detta betänkande finner man, att
utskottet ansett sig kunna affärda Kongl. Maj:ts proposition på
två rader med förklarande att dess åsigt vore, »att beviljande af
pension till myndiga barn efter statens embetsman icke bör ifrågakomma».
Flere af de föregående talarne hafva redan påpekat,
att Riksdagen mångfaldiga gånger beviljat pension åt myndiga
barn efter tjensteman, och jag behöfver således ej vidare yttra
mig derom. För öfrigt håller jag för min del före, att, der en
ifrågasatt pension verkligen är af nöden, mera hänsyn bör tagas
dertill än till den temligen likgiltiga omständigheten, att den föreslagna
pensionären kommit till myndig ålder.

Då jag är i tillfälle att vitsorda, att den här föreliggande
pensionen verkligen är behöflig, icke blott derför att pensionären
är medellös, utan ock emedan hon under många år lidit af en
svår sjukdom, så hoppas jag, att Första Kammaren måtte behjerta
detta ömmande förhållande, och förenar mig sålunda med
dem, hvilka här yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Tamm, Hugo: Då det nyss yttrades af eu föregående
talare på vermlandsbänken, att ett afslag från Riksdagens sida i
denna fråga skulle i vida och djupa lager inom Vermlands län
väcka misstämning, så förefaller det mig, som om det hade varit
ett bättre sätt att lösa denna fråga, om man inom Yermlands län
som bevis på aktning, tillgifvenhet och tacksamhet för sin landshöfding
fylt här omhandlade behof, än att — såsom temligen
säkert skall inträffa — underkasta frågan en gemensam votering,
i hvilken jag icke tror att utslaget blir mer än ett. Vi måste
nemligen tänka på äfven den sidan af saken, att den ifrågavarande
personens fader likväl stått i sådana förhållanden, rört
sig inom klasser af personer, hvilka utan afsaknad och ganska

23 N:o 11.

Onsdagen den 11 Mars.

lätt kunna lemna här behöflig hjelp. Vid tanken på de många, Pension för
som befinna sig i samma svåra belägenhet utan att ega stödet i a Gyllenram
sin samhällsställning, torde det motstånd, som denna pension '' ,|or ''
väckte inom Andra Kammarens utskottsledamöter,1 ej vara ''•
oförklarligt. Jag tror derför, att vi med ett bifall här ingenting
skola vinna, och att det principiella skälet i detta fall ej saknar
sin betydelse.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr von Heden berg: Jag har haft en olika åsigt mot

utskottet i denna punkt och anhåller derför att få anföra mina
skäl dertill. Dessa skäl kunna helt kort sammanfattas i det, att
man svårligen kan uppställa några principer, när det gäller välgörenhet.
Denna kammare har också synts vara af samma åsigt
och vill i allmänhet icke, så att säga, låta ena handen veta hvad
den andra i dylika fall gör. Jag kan visserligen gerna medgifva,
att det icke är principielt rigtigt att bevilja den nu ifrågavarande
pensionen. Men då man i sådana frågor icke är så nogräknad,
kan man anse sig skyddad af de skäl jag nu anfört, hvarför jag
anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre af Ugglas: En ledamot i statsutskottet fästade

uppmärksamheten derpå, att det var eu olycklig tillfällighet, att i
den kongl. propositionen omförmäldes landshöfdingon Gyllenrams
vistande vid riksdagarne. Jag ber då först att få påpeka, att
detta uttryck ingalunda förekommer i den kongl. propositionen,
utan i statskontorets utlåtande i ärendet, och det är eu ganska
väsentlig skilnad. Vidare tillåter jag mig hemställa, om den omständigheten,
att en förtjent embetsman tillika varit riksdagsman,
skall förringa den utsigt hans dotter eljest må kunna hafva haft
att blifva ihågkommen med någon pension. Jag kan för min
del icke finna, att deri ligger något giltigt skäl.

Hvad sjelfva den princip beträffar, som statsutskottet nu,
så vidt jag vet, för första gången proklamerat, vågar jag bestämdt
påstå, att den icke kan i sin allmängiltighet tillämpas, ty det är
icke tänkbart, att, om en välförtjent embetsmans dotter befinner
sig i verklig nöd, Riksdagen icke skulle, på grund af eu dylik
uttalad regel, anse sig kunna understödja henne. För min del
tror jag, att eu sådan princip måste tåla vid ganska stora afprutningar.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har
redan fäst uppmärksamheten derpå, att Riksdagen, för sin del,
icke godkänt en sådan åsigt. I äldre tider har Riksdagen många
gånger beviljat pension åt aflidne embetsmans myndiga döttrar,
och, som förut blifvit erinradt, senast vid förra riksdagen medgafs,
på grund af enskild motionärs framställning, sådan pension
åt en tjenstemans dotter, ehuru hon ingalunda befann sig under
så svåra ekonomiska förhållanden, som, enligt hvad af den kongl.

N:o 11. 24

Onsdagen den 11 Mars.

fr öken,01 B ^°L propositionen framgår, skall vara fallet med den nu föreslagna
G. Gyllenram, pensionären.

(Forts.) På grund åt hvad jag nu tillåtit mig yttra och med åbero pande

af hvad herr statsrådet Groll anfört, anhåller jag om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Bennich: I likhet med de föregående talarne vågar

jag vara af den meningen, att någon principiel grund för att
afslå pensioner åt de verkligen behöfvande döttrarne till utmärkte
förtjente män lika litet nu som vid flera föregående tillfällen bör
hindra kammaren att bevilja den pension, som Kongl. Maj:t härföreslagit.
Jag tror, att man icke kan nog betona de förhållanden,
hvarpå herr statsrådet och chefen för civildepartementet redan
fäst uppmärksamheten, nemligen dels att afiidne landshöfdingen
Gyllenram under 40 års tid gjort inbetalningar till en pensionskassa
inom militärväsendet för att bereda enka och barn eu
pension, men att han till följd af förflyttning från sitt militära
embete till ett civilt förlorat hela den fördel, som med dessa inbetalningar
åsyftats; dels och att vid den tid, då Gyllenram lemnade
sin militära befattning, tillfälle icke var för honom öppet
att ingå i civilstatens pensionsinrättning; samt att den omständigheten,
att ett sådant tillfälle mycket senare blef honom beredt
genom eu förändrad lagstiftning, visserligen kunde hafva föranledt
honom att då göra inbetalningar till civilstatens pensionskassa,
men att för det ändamålet erfordrades att till sitt förfogande
ega medel, hvaröfver han vid tillfället icke disponerade. Det
är visserligen sant, att den vackra känsla, som här uttalats från
Vermland, ju skulle kunna, på sätt en talare bakom mig yttrat,
föranleda till en förväntan, att Vermlands län skulle i stället för
staten uppträda såsom den beviljande till landahöfdingedotterns
pension. Men jag hemställer till herrarne, om Riksdagen skulle
hänvisa nöden och förtjensten till särskilda lokala myndigheters
och korporationers barmhertighet att fullgöra hvad staten, så vidt
jag förstår, sjelf bör göra.

Hvad den farliga princip beträffar, som man här sagt skulle
ligga uti att bevilja pension åt afiidne embetsmäns myndiga barn,
så pröfvas ju frågan i hvarje särskild! fall, och jag hemställer
till herrarne, huru vida pensionsstaten under nionde hufvudtiteln
i någon ens nämnvärd mån blifvit besvärad af pensioner af den
art, som här är i fråga. Vid hvarje särskild! tillfälle, då en sådan
fråga förekommer, har Riksdagen öppet att pröfva och samvetsgrant
afgöra, om skäl föreligga att frångå principen eller icke,
och med den kännedom man har om Riksdagen, behöfver man
sannerligen icke befara, att Riksdagen ofta skall frångå denna

Onsdagen den 11 Mars, 25 N:o 11,

princip. Någon betungande kostnad för statsverket kunna vi Pension för
icke heller hafva att befara af ett frånträdande af principen under^''
mycket ömmande omständigheter. Jag kan icke finna annat, än T'' “raw*
att just sådana här föreligga i så hög grad, att det vore mer än or e‘
obarmhertigt, om Första Kammaren skulle vägra sitt bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Reuterswärd: Jag respekterar alla goda principer
och äfven ^ den, som statsutskottet fastslagit, att,, der det gäller
pensioner, åt dem, som icke äro dertill berättigade, man då håller
på en sådan princip. Men så strängt får man dock icke hålla
derpå, att man utan all pröfning vill hindra Kongl. Maj:t att i
ömmande fall vända sig till Riksdagen för att bereda en pension,
der behofvet, verkligen är nödvändigt. Har statsutskottet fattat
en sådan princip, så synes den mig alldeles origtig, och då bör
åtminstone Första Kammaren söka att visa utskottet på en annan
väg. Det må stå Kongl. Maj:t liksom hvarje enskild motionär
öppet att få en sådan framställning pröfvad inom riksdagen.

Fn ärad statsutskottsledamot framhöll ett sätt eller en utväg,
hvarigenom man skulle kunna tillgodogöra den nu ifrågavarande
personen utan att behöfva vända sig till Riksdagen. Men jag
får bekänna, att det skar mig i hjertat, då jag hörde ett sådant
piopos. Det måtte väl kännas helt olika för eu embetsmans
dotter att, få sig tilldelad en statspension än att, såsom den ärade
talaren gjorde, hänvisa henne till den allmänna barmhertigheten
inom det län, der fadern varit landshöfding, för att förskaffa henne
det allra nödvändigaste.

Här tror jag föreligga så ömmande och så talande skäl för
denna fröken Gyllenrams tillgodoseende med en statspension, att
jag,, för min del, ber att få på det varmaste yrka bifall till Kongl.

Maj:ts förslag.

Ffter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ia
besvarad.

20 punkten. Ifrågasatt

pension för

Herr von Strokirch: Statsutskottet har i förevarande punkt JmlrförrstLaf
principiella skäl afstyrkt nu ifrågavarande motion. Vid be- daren" 1.
dömande huru vida I. Nauclér gjort sig förtjent af att komma i Nauclér.
åtnjutande af pension borde väl också tagas i öfvervägande andra
än strängt principiella skäl. Då han under loppet af nära 30 år

N:0 11. 26

Onsdagen den 11 Mars.

Ifrågasatt
pension för
landtbruksskoleföreståndaren
I.
Nauclér.
(Forts.)

såsom föreståndare och lärare vid eu läroanstalt, som upprätthållits
af allmänna medel och dervid med skicklighet och nit
lyckats utbilda månge unga män till dugliga förmän vid större
eller mindre jordbruk, så kan man väl säga, att det arbete han
sålunda nedlagt varit ett godt och allmännyttigt arbete, och att
han i så fall mer än mången annan, som varit i det allmännas
tjenst och förty berättigad till pension, gjort sig förtjent att
komma i åtnjutande af eu sådan. Dessutom vill jag påpeka, att
han utöfvat sin verksamhet på en plats, der marken icke varit
hans egen utan till honom utarrenderad, hvadan vinsten af hans
arbete kommit jordegaren till godo. Dessa skäl hade, enligt mitt
förmenande, bort inom utskottet göra sig mera gällande än nu
skett. Då jag anser, att kammaren endast skulle utöfva en billig
rättvisa, om kammaren, med frångående af utskottets förslag,
bifölle min motion, så tillåter jag mig yrka, att kammaren måtte
med afslag å utskottets hemställan bifalla min i ämnet väckta
motion.

Herr Bohnstedt: Statsutskottet har här på göda grunder
afstyrkt motionärens förslag, ty det är nu icke fråga om en
person, som varit anstäld i statens tjenst, utan om en, som varit
föreståndare för eu landtbruksskola i Jönköpings län och såsom
sådan gjort nytta inom länet. Men skulle .Riksdagen. bevilja
pension äfven i dylika fall, så skulle pensionsstaten blifva allt
för stor.

Jag tror, att saken så väl talar för sig sjelf, att jag icke
vidare behöfver yttra mig i detta ämne, utan yrkar bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i
enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält
och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

21 och 22 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 7 och 10 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i tiden
för besvärs anförande öfver kyrkostämmas beslut i vissa fall, och

Onsdagen den It Mars.

27 N:0 11.

n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
2 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 4 och 7 innevarande mars bordlagda betänkande
n:o 2, angående stämpelafgiften.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

2 punkten. Om stämpel

& utdrag af

Herr C a valli: Enligt nu gällande förordning angående
stämpelafgiften är protokoll angående lagfart å fång till fast a9failmSS
egendom genom giftorätt eller arf fritt från stämpelafgift, der
taxeringsvärdet å egendomen i dess helhet icke uppgår till 1,000
kr. I den nu föreliggande motionen har föreslagits, att omförmälda
stämpelfrihet skulle utsträckas äfven till de fall, der taxeringsvärdet,
icke å fastigheten i dess helhet, utan å hvarje fastighetslott,
som lagfares, icke uppgår till 1,000 kronor.

Såsom af betänkandet inhemtas, har utskottet afstyrkt den
gjorda framställningen. Hufvudsakliga skälet härför angifver
utskottet vara, att »genom antagande af motionärens förslag den
princip, som hittills uti sådana fall som det nu föreliggande varit
gällande för medgifvande af stämpelfrihet, skulle öfvergifvas».

Jag är icke säker på, att utskottet här resonerar fullt rigtigt.

Principen här vid lag är den, att hvarje lagfartsprotokoll skall vara
försedt med stämpel och derigenom tillföra staten inkomst. För
några år sedan fann man sig, af billighetsskäl, böra göra den
inskränkning, som jag först omförmält, och det var alltså då
man bröt med principen, under det att man nu endast vill något
utsträcka den stämpelfrihet, som då medgafs. Jag ber att få
erinra om, att före tillämpningen af den kongl. förordningen den
16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom behöfde
fång till fast egendom genom arf eller giftorätt icke lagfaras.

Men genom de i samma kongl. förordning gifna påbud om
fastighetsböckers uppläggande och förande var det nödvändigt att
påbjuda lagfart äfven å dessa fång. Det var en pålaga, som
man således ålade den, som på sådant sätt förvärfvat fastighet.

Jag medgifver, att nödvändigheten må hända framkallat denna
pålaga, men jag vågar påstå, att den bör göras så litet betungande
som möjligt. Så är dock icke förhållandet. Jag har här
ett protokoll i ett lagfartsärende rörande en ärfd fastighet i Nord -

N:o II. 28

Onsdagen den 11 Mars.

Om stämpel
ä utdrag af
protokoll ang.
lagfart i vissa
fall.
(Forts.)

marks härad, der lagfartskostnaderna, såväl protokollslösen som
stämpelafgiften, uppgå till 128 kronor rörande en fastighet, som
är taxerad till 4,000 kronor. Detta enda exempel ådagalägger,
enligt mitt förmenande, att lagstiftningen bör gå i den retning,
som motionären föreslagit. Andra Kammaren har redan återremitterat
detta ärende, och jag tror också att frågan bäst löses,
om jemväl Första Kammaren fattar ett sådant beslut.

Jag yrkar derför återremiss af den föreliggande punkten,
på det att utskottet måtte inkomma med ett nytt förslag, hvilket
går i det syfte, som motionären framstält.

Herr Claeson: Äfven min mening är att yrka återremiss

på detta betänkande, som redan blifvit af Andra Kammaren, utan
att ens votering behöft företagas, till utskottet återremitteradt.
Jag skall angifva några särskilda skäl derför, då jag icke står
på alldeles samma ståndpunkt som den förste ärade talaren.

Granskar jag utskottets skäl, är jag öfverens med utskottet i
fråga om tvenne af dessa. Utskottet säger: »vidare bör uppmärksammas,
att enligt samma förslag staten skulle beröfvas all stämpelafgift
jemväl då den arffallna fastigheten uppginge till ett
ganska högt taxeringsvärde, för så vidt arfvingarne äro många.
Jag finner detta skäl fullkomligt rigtigt och vill derför för ingen
del vara med om att bifalla motionen. Vidare har utskottet yttrat
i slutet af betänkandet, att »det bör icke lemnas oanmärkt,
att den af motionären påpekade omständigheten, att fastigheten
kan vara mycket intecknad och således det som ärfves utgöra ett
ganska ringa belopp, är ett förhållande, som kan inträffa jemväl
vid fastigheter med ansenligt högre taxeringsvärde, än de af
motionären åsyftade.»

Deruti gifver jag utskottet rätt, att i denna fråga får man
icke tänka på om fastigheten är intecknad eller icke. Ty denna
fråga spelar här en mycket underordnad rol, vida mer underordnad
än vid fråga om köp af fastighet. Om en person t. ex.
köper för 50,000 kronor en fastighet, som är intecknad för 40,000
kronor, får han betala ej blott den nu ifrågavarande skrifstämpeln,
utan ytterligare 6 kronor per tusendet för hela köpeskillingen. Der
spelar det verkligen någon rol, men icke här vid lag.

Deremot kan jag icke vara ense med utskottet i öfriga afseenden.
Jag anser nemligen, att det beräkniugssätt, som motionären
vill lägga till grund för stämpelfriheten, är rigtigare än det
nuvarande, och jag tror att detta blir klarare, om jag får framställa
historien om tillkomsten af detta undantagsstadgande.

För några år sedan ifrågasattes, för vinnande af minskade
kostnader, hufvudsakligen i sådana fall, der sterbhusdelegarne
voro många till antalet och boets fastighet af ringa värde, att
sterbhusdelegare, som skiftade fastighet sig emellan, skulle få
gemensam lagfart. Detta ansågs icke böra bifallas vidsträcktare,

Onsdagen den 11 Mars.

29 N:o 11.

än att, om sterbhusdelegarne gemensamt sålde boets fastighet Om stämpel
eller också en af dem öfvertog densamma, de skulle få gemensam “ utdrag aj
lagfart. För att då på annat sätt bereda dem, hvilka ärft mycket fro^oh''u anHobetydliga
fastighetslotter, lindring i lagfartskostnaden, framlade en fall Vm<*
ledamot af denna kammare en motion, hvilken föranledde det nu (Forts)
befintliga lagstadgandet, att vid lagfart för fri fastighet, frihet ''''

äfven från skrifstämpel skall ega rum, om taxeringsvärdet å boets
odelade fastighet ej uppgår till 1,000 kronor. Emot en ändring af
denna grand anför nu utskottet, att det skulle vara stridande
emot de grunder, som gälla i fråga om bouppteckning. Jag ber
då att få fästa uppmärksamheten på, att detta är två inkommensurabla
fall. Det är ju gifvet att, om man tager ut arfskatt af
det samfälda boet i form af stämpelafgift på bouppteckningen,
och behållningen i bouppteckningen lägges till grund för ifrågavarande
afgifts storlek, man vid bestämmande af den maximisiffra,
som medgifver stämpelfrihet, äfven måste hafva till beräkningsgrund
samfälda behållningen. Sedan åter boet år skiftadt
och hvar och en af sterbhusdelegarne söker lagfart å sitt fång,
torde frågan gälla, om i något särskild! fall ömmande omständigheter
föreligga, som kunna berättiga till fullständig stämpelfrihet° Den
föreliggande motionen har, om jag ej misstager mig, haft ett
dubbelt syfte, det ena att vara eu åtgärd af billighet, och det
andra att ej till skada både för den enskilde och det allmänna
någon skulle afskräckas från att söka lagfart på grund deraf, att
lagtartskostnaden vore stor i förhållande till den mycket ringa
fastighetslottens värde. Om nu fastighetens värde uppgår till
nära 1,000 kronor och ärfves af eu person, tror jag icke att denna
afgift utaf 2 kronor spelar någon ro!. Men, såsom en talare påpekat,
det kan verkligen inträffa, att en person lagfar en ärfd fastighet
af 30 ä 40 kronors värde, men icke kommer i åtnjutande af
denna stämpelfrihet. Det vanligaste fall af sterbhus, åtminstone
på landsbygden, är, att den aliidne lemnat efter sig maka och
flera barn. Det behofves då icke ett större sterbhus än t. ex. enka
med 5 barn för att fastigheten, för hvart och fett af barnen, icke
skall gå till mer än 100 kronors värde, utan att de ändå komma
i åtnjutande af någon befrielse från stämpelafgift. Har då ett
eller flera af barnen afiidit och lemnat flera barn efter sig, kan
hvartderas fastighetslott gå ned till en obetydlighet utan att stämpelfrihet
vmnes.

Jag tror således, att motionären har mycket rätt, då han
vill hafva en ändring i dessa grunder, men utskottet har också
rätt deri, att detta icke kan ske enligt motionärens förslag. Ty
det kan då verkligen ofta inträffa, att sterbhusdelegarne i ett bo,
der fastighetens värde gått till 10 ä 15 tusen kronor, blifva befriade
från stämpelafgift, ja, detta kan till och med, om ock blott
undantagsvis, ske, der egendomens värde är 30 ä 40 tusen kronor.

Utskottet säger bland sina skäl: »De af motionären omför -

N:o 11. 30

Onsdagen den 11 Mars

Om stämpel inälda, såsom särskild! ömmande, framhållna fallen torde derjemte
å utdrag af myCket sällan förekomma. De små fastigheter, om hvilka det är
tarf i vifta fråga, lära väl nemligen i de flesta landsdelar oftast icke emellan
'' fall. arfvingarne fördelas, utan öfvergår en sådan fastighet der vanli(Foits.
) gen odelad till vare sig en af arfvingarne eller eu annan person,
som af sterbhuset inköper densamma.» Jag törs icke säga, om så
är händelsen i de flesta landsdelar, men jag skulle icke tro det.
I den del af landet, hvilken jag tillhör, är det icke regel utan
undantag, och detta af tvenne skäl, dels derför att jordbiten är
dem så kär, att de icke släppa den i första hand, och dels derför
att eu sterbhusdelegare ofta icke kan lösa ut de andra, och de
vilja ytterst ogerna hafva skuld på egendomen. Under den tid
jag förestod Södertörns domsaga, var det icke heller der regeln i
allmogesterbhus att en enda öfvertog hemmanet. Om man här
skall bestämma en siffra, synes mig denna icke böra sättas högre
än 300 kronor; då kommer, i ett bo, der fastigheten i sin helhet
icke är värd mer än 1,000 kronor, men maka lefver efter, befrielse
ifrån stämpelafgift för hvarje af arfvingarne att ega rum, äfven
om arfvingarne endast äro 2. Man bör dock betänka, att detta
är en undantagsbestämmelse, och att lagstiftaren ständigt bör hafva
till märke att icke gifva eu undantagsbestämmelse större utsträckning
än nödigt är. I detta fall tillkommer dessutom ett ytterligare
skäl, nemligen att icke skapa ett för stort missförhållande
emellan lagfart af ärfd och af köpt fastighet. Det är ju orimligt
att en arfvinge, som ensam ärfver eu fastighet på t. ex. 1,000
kronors värde, icke skall behöfva betala ens skrifstämpeln, under
det att dagakarlen, som arbetat i hop så mycket att han kan åt
sig uppföra eu liten stuga och köper plats för den jemte ett obetydligt
jordområde derinvid, får betala ej blott nämnda stämpel, utan
ock, om, såsom det ofta händer, köpeskillingen går öfver 100 kronor,
ytterligare 60 öre för hvarje 100 krona af köpeskillingen. Det måste
förefalla dessa senare personer synnerligen orättvist, om man utsträcker
den ifrågavarande principen längre. På grund af hvad
jag anfört vågar jag vördsamt föreslå, att kammaren, med förklarande,
att den väl delar utskottets mening, att ifrågavarande undantagsbestämmelse
ej bör gifvas så vidsträckt omfattning, som
motionären äskat, men å andra sidan finner, att hvad med bestämmelsen
åsyftas bättre vinnes om befrielsen från stämpel göres
beroende icke af värdet å sterbhusets odelade fastighet, utan, i
enlighet med motionärens förslag, af taxeringsvärdet å den fastighetslott,
hvarå lagfart sökes, måtte visa ärendet åter till utskottet
för bestämmande af det värdebelopp, hvarutöfver efter den sålunda
förändrade grunden befrielse från stämpel ej må ega rum, och
hvilket torde böra sättas till omkring 300 kronor.

Herr Öländer: Jag kan visserligen icke tillerkänna syftet
med den föreliggande motionen någon särdeles stor betydelse.

Onsdagen den 11 Mars.

31 lf:0 11.

Det är sant, hvad utskottet antydt, att, då till en fastighet fin- Om stämpel
nas flere arfvingar, denna i regel icke fördelas emellan desse, af

utan vanligen öfvertages af en utaf arfvingarne eller också för''-''lagfart i vissa
säljes tdl någon annan person, vare sig på offentlig auktion eller fall
på annat sätt. Den nu åberopade olägenheten förekommer na- (FortB)

turligtvis icke då, så vida köparen, samtidigt med arfvingarne,
söker lagfart å köpet, i hvilket fall, såsom vi veta, arfvingarne
få gemensamt i ett enda lagfartsärende lagfara arfvet, hvaremot
i annat fall hvarje arfslott skall lagfaras för sig. Men detta är
i alla fall ett vilkor, som icke alltid kan iakttagas och som köparen
kanske icke alltid bryr sig om att iakttaga, då för honom
ingen förlust uppstår genom ett dröjsmål härutinnan. Nu är att
märka, att arfvingarne enligt lag äro skyldiga att lagfara arfvet
inom eu viss tid efter arfskiftet, och köparen att lagfara med sitt
köp först inom viss tid efter köpet. Dessa båda tider kunna
visserligen stundom sammanfalla, men ingalunda alltid. Det är
ju möjligt, i synnerhet då en utaf arfvingarne öfvertager hela
fastigheten, att detta kan uppgöras vid sjelfva arfskiftet och hand
lingarna derom då upprättas. I sådant fall blir naturligtvis tiden
för lagfarts sökande densamma för arfvingarne som för köparen,
och man har då allt skäl att antaga, att lagfart å arfvet och
köpet kommer att sökas på samma gång. Men köpet kan göras
senare än arfskiftet, och den, som köpt fastigheten och, såsom
jag nyss nämnde, icke har någon fördel af och således icke någon
anledning till att söka lagfart å köpet vid samma tid
som arfvet bör lagfaras, kan då, möjligen dertill också drifven
af brist på erforderliga medel till lagfartskostnaderna, dröja i
det längsta med lagfarten, hvaremot arfvingarne icke desto
mindre äro nödsakade att, inom den bestämda tiden efter arfskiftet,
söka lagfart å arfvet och vid sådant förhållande hvar

och eu på sin särskilda arfslott. Att dervid behöfva erlägga
betalning icke blott för lösen, utan äfven för kartan till lagfartshandlingarna
för hvarje liten arfslott, kanske Vio eller
af en obetydlig torplägenhet, endast derför att denna i sin helhet
är upptaxerad till 1,000 kronor, är ju i alla fall eu utgift,
som är så mycket mera känbar, som den säkerligen från

början icke varit påräknad. Det är dessutom icke alltid gifvet,
att försäljningen kan ske under den tid som arfvet skall lagfaras,
och det kan ju äfven hända, ehuru jag medgifver att det
är temligen sällsynt, att arfvingarne eller någon utaf dem vill
behålla sin lilla arfslott, som, ehuru obetydlig och af ringa värde,
dock ma hända kan vara tillräcklig för honom att derå uppföra
eu bostadslägenhet och derigenom erhålla fördelen och tryggheten
af att få bo i eget hem och å egen mark, i stället för att
emot en dryg afgift inhysas hos andra, med utsigt att när som helst
kunna derifrån uppsägas.

Jag tror sålunda, att många skäl tala för motionens an -

K:o 11. 32

Onsdagen den 11 Mars

Om stämpel tagande. Jag upprepar dock att de fall, der denna skattelindring
å utdrag af g,r af behofvet påkallad, icke äro så synnerligen många, men
laåfwrt^i vissa re(^an detta är ett skäl att bifalla motionen, ty staten går ju der^
fall igenom miste om allenast en ytterst liten del af sina inkomster,
(Forts.) ja, så liten, att den nästan kan anses som ingen, då deremot den enskilde
kommer i åtnjutande af en icke obetydlig och i hans förhållanden
helt säkert välbehötlig fördel. Jag är derför fullkomligt
med om motionens syfte, och jag anhåller om återremiss i
samma syfte och icke i det, som framstäldes af den siste ärade
talaren.

Herr Ekenman: Jag skall för min del söka gifva åt denna

fråga något mindre proportioner, än den synes hafva tagit. Jag
tror att de skäl, som utskottet haft för sin hemställan, delvis
kunna ses uti den föregående punkten, rörande patentbrefven.
Der säger utskottet på sid. 3: »Men att med anledning af an märkta

förhållandet borttaga den stadgade stämpelafgiften, finner
utskottet deremot vara ett förslag, hvars rigtighet ingalunda ådagalagts
af hvad motionärerna anfört. Stämpelafgifter utgöra
en skatteform, som i alla stater befunnits lämplig och oumbärlig.»
Det är rigtigt, och det har säkerligen varit denna tanke, som
föresväfvat utskottet, äfven då det kommit till behandling af den
nu föreliggande 2:a punkten. Åtminstone kan jag icke finna
annat. Jag delar således utskottets mening i detta afseende, att
stämpelafgiften är en mycket lämplig skatteform, men jag tror
icke att den är lämplig i förevarande fall. Om man går litet
längre tillbaka i tiden, än den föregående talaren gjort, skall
man finna att, då den nya lagfartslagen antogs, och det bestämdes
att lagfart skulle ske å arf, så skedde detta icke af ett statsfinansielt
behof, utan för att bringa ordning och reda i eganderättsförhållandena.
I motiven till lagen säges också, att detta
varit syftet. Jag kan sålunda icke finna annat, än att hvarje
förslag, som vill göra detta förfarande så billigt och drägligt för
vederbörande som möjligt, går i den rätta rigtningen. För min
del har jag sålunda ingenting emot att biträda motionärens förslag,
som jag anser gå i den af mig antydda rigtning, men jagfinner
likväl formuleringen vara sådan, att detta icke kan ske
genom ett direkt bifall, utan ber jag att få förena mig med dem,
som yrkat återremiss. Att jag med uttalande af denna min mening
icke kan vara med om det förslag, som framstälts af den
andre talaren i denna fråga, faller af sig sjelf, utan anhåller jag
att få yrka återremiss, på sätt den förste ärade talaren framhållit.

Herr Reuterswärd: Huru liten denna fråga än är, visar

det dock huru svår den är att lösa, då flere talare här uppträdt
och några bland dem framhållit särskilda motiv för en återremiss

33 N:0 li.

Onsdagen den 11 Mars.

så har jag härpå velat fästa uppmärksamhet, enär jag förmodar Om stämpel
att herr talmannen icke kan derå göra proposition, men blir en protokoll anq
återremiss, beslutad lär väl utskottet få taga reda på diskussions- iagfart i visså
protokollet från kammaren. För min del har jag ingenting emot fall.

en sådan återremiss. Kan någon förbättring ske i de närvarande (Forts.)

förhållandena, har jag icke något deremot, men jag vågar påstå,
att då denna beskattning icke går högre än till 2 kronor är den
väl icke så tryckande, som man velat göra den. Det är visserligen
sant, att på den arfslott, som hvart och ett af 10 barn
får vid delningen af en fastighet med ett taxeringsvärde af 1,000
kronor, är denna procent i förhållande till arfvet ganska betydlig,
men möjligt är ju att dessa 10 barn kunna, utom arfvet,
hafva en stor förmögenhet och då vet jag icke hvarför staten
skall gå i mistning om sin rätt. Det är icke möjligt att skrifva
en särskild stämpelförfattning för dagkarlen och eu särskild sådan
för andra kategorier. Man måste bibehålla någon bestämd princip
eller också, om herrarne vilja detta, taga bort all stämpelafgift
då det gäller ärfd fastighet, så skall jag icke motsätta mig
detta. Men det är icke, såsom här yttrats, en olämplig skatteform,
under hvilken denna afgift utgår, och så länge vi behöfva
den såsom sådan, kan jag icke tro att utskottet kan gå längre
än det redan gjort. Emellertid har jag ingenting emot att återremittera
den nu föredragna punkten.

Herr Claeson: Jag medgifver villigt hvad den siste ärade

talaren anförde, att det må anses olämpligt att eu återremiss till
utskottet kommer i mer än en form eller under annan form än
en enkel återremiss, och jag är öfvertygad att, såsom den ärade,
talaren sade, utskottet kommer att taga i betraktande likaväl de
skäl, som anförts för sättande af en lägre, som för en högre siffra.

Jag skulle mycket beklaga, om utskottet förkastar den grund
motionären framstält och som jag anser rigtig, och jag kan icke
finna, att i det förra beslutet bör ligga något hinder derför, då
det ändock står qvar, att man icke vill bifalla motionen på det
enligt min tanke vigtiga skäl, att den går för långt.

Jag ber att få förena mig i yrkandet om återremiss.

*

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats,
att densamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i punkten hemstält och vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande, och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 11.

3

N:0 11. 34

Onsdagen den 11 Mars.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 4 och 7 i
denna månad bordlagda memoral:

n:o 3, angående beviljande af ränta å en uppsagd, ej i behörig
tid uttagen deposition,

n:o 4, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar, och

n:o 5, angående afskrifning af fem stycken lån, utlemnade
vid riksbankens afdelningskontor i Malmö,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 4 och 7 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 14, i anledning af väckt
motion om ändring af 1 kap. 6 § giftermålsbalken, biföll
kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Ifrågasatt än- Föredrogs å nyo lagutskottets den 4 och 7 i denna månad
äring af be- bordlagda utlåtande n:o 15, i anledning af väckta motioner om
Som ^råttkatt ändring af gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur
utträda ur svenska statskyrkan.
statskyrkan.

Herr Sundberg: Herr talman, mine herrar! Jag kan för

min del omöjligen inse behöfligheten och lämpligheten af det här
föreliggande förslaget. Hvarken utskottet eller motionären hafva
åtminstone lyckats öfvertyga mig. Jag kan icke hjelpa, att jag
tvärt om finner deras skäl underhaltiga. Ja, alltsamman, som
återfinnes på de få sidorna i utskottsbetänkande^ har till och
med — jag erkänner det öppet — gjort på mig ett ganska sorgligt
intryck. Det är nemligen enligt min uppfattning ett nytt
bevis bland de många, som förekomma i våra dagar, att man
vill reformera våra kyrkliga förhållanden icke genom att förbättra
dem utan genom att försämra dem. Eller jag frågar eder, mine herrar,
är det icke så, att förslagen i nämnda eller antydda syfte oupphörligen
gå i negativ rigtning, d. v. s. de vilja nedrifva något,
äfven om det, som skall nedrifvas, är än så godt och brukbart.
Jemt och ständigt yrka dessa förslag på att några befintliga gränser
skola undanrödjas, några befintliga omhägnader bortvräkas
eller någon ny dörr för det subjektiva godtycket öppnas. Men
mycket sällan deremot, ja, man börjar nästan på att kunna säga,
aldrig framkomma några förslag i positiv rigtning, d. v. s. sådana
som verkligen afse att uppbygga något, sådana som
afse att afhjelpa hvarjehanda verkligen förefintliga behof i
vår lagstiftning och som kyrkan både erkänner och önskar att få
afhulpna. Men hvarför, kan då frågas, framkomma icke äfven

35 N:o 11.

Onsdagen den 11 Mars.

förslag i nu nämnda riktning? Helt enkelt derför att man an - Ifrågasatt antaga
— med eller utan skäl — att de under nuvarande förhållanden
icke skulle kunna vinna framgång. På bättre lycka hop- om rätt att
pas naturligtvis motionärerna, som föreslagit eu sådan åtgärd som utträda ur
den här ifrågavarande och hvilken äfven lagutskottet på sitt sätt statskyrkan,
rekommenderat, ehuru hela syftet ju är så genomskinligt, att det (Forts.)
fordras sannerligen icke stor klarsynthet för att upptäcka detsamma.
Att detta hopp skall gå i uppfyllelse denna gång, det
vågar jag dock, med den kännedom jag tror mig ega om Riksdagens
Första Kammare, tills vidare starkt betvifla.

Det förevarande förslaget, med hvilket vi nu hafva att gorå,
lärer enligt utskottets och åtminstone den ene motionärens åsigt
komma att specielt från två särskilda hufvudsynpunkter bereda
oss ganska stora förmåner. Först och främst emedan man derigenom
skulle få trosfriheten fullkomligt tryggad, eu rätt hvilken
antages vara genom nu gällande lagstiftning alltför inskränkt.

Dernäst skulle kyrkan få den stora fördelen, att, om den föreslagna
lagen blefve lag, hon komme att befrias från många medlemmar,
som blott nominelt höra henne till, men icke dela hennes tro.

Huru det nu förhåller sig med dessa begge förmåner, kan
kanske förtjena att något närmare belysas.

Motionären herr E. J. Ekman börjar sin framställning, såsom
hans meningsfränder i liknande fall som detta alltid göra,
med att åberopa stadgandet i regeringsformens 16:de paragraf,
eller stadgandet derom att Konungen icke skall någons samvete
tvinga eller tvinga låta, och påstår, att hela detta stadgande har
i många fall hittills blott varit ett tomt ord. Påståendet får stå
för motionärens egen räkning. Lagutskottet förtjena!’ emellertid
efter min uppfattning tacksamhet, derför att det icke har velat
stödja sin motivering på en sådan uppfattning i fråga om det
åberopade grundlagsbudets usla tillämpning, som motionären
har anfört, troligtvis under det mycket rigtiga medvetandet att
svenska folket har hittills ganska väl redt sig med denna sak
långt före år 1891.

Men deremot så snart fråga blir om 1873 års dissenterlag,
ställer sig utskottet på motionärernas ståndpunkt och menar, att
religionsfrihetens heliga grundsats dock icke blifvit nöjaktigt tillgodosedd,
så länge man här i landet antingen måste tillhöra svenska
kyrkan eller något annat historiskt kändt trossamfund och
icke får lof att stå alldeles isolerad från dem allesamman. Utskottet
yttrar nemligen i början på sidan 9: »Det kan icke förnekas,
att, oaktadt den brokiga mångfald af olika trossamfund,
som vår tids religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke
känner sitt samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till något af
dessa samfund. Denne har då att välja mellan att qvarstå inom
svenska kyrkan, hvilkens åskådning han i till äfventyrs väsentliga
delar ogillar, eller att öfvergå till ett annat religionssamfund,

N:o 11. 36

Onsdagen den 11 Mars.

Ifrågasatt än-i hvars läror han icke heller kan instämma.» Häraf dragés den
stämmdserna slutsatsen> att om lagen i förevarande fall vill vara hvad den bör
om rätt alt vara! måste den alltså tillerkänna svensk medborgare rättigheten
utträda ur att stå utanför alla trossamfund, enär det kau hända, att han
statskyrkan, icke känner sig fullständigt harmoniera med något enda af dem.

(Forts.) Detta skall således nu vara den trosfrihetsförmån, som vi för närvarande
sakna men böra åtnjuta. Ja, mina herrar, längre i individualism,
än hvad denna teori gifver anvisning på, kan man
knappt komma, och en mera ensidig och mera skef uppfattning
af förhållandet mellan individerna och samfunden, och särskild!
dessa senares betydelse för de förra, är knappt tänkbar. Hvarthän
skulle det bära med tillämpningen af den här teorien? Huru
skulle tillämpningen af denna förträffliga grundsats med sin harmonilära
taga sig ut på åtskilliga andra samfundsområden
t. ex. äktenskapets, familjens? Svaret tror jag skall ligga temligen
nära till hands för hvar och en, som vill tänka närmare
efter.

Men man må nu i allmänhet härom tänka huru man vill,
så lärer väl staten svårligen kunna finna sig vid den af utskottet
förordade isolerade ställningen. Staten hvarken kan eller vill,
lika litet som kyrkan det kan eller vill, undertrycka någon menniskas
trosfrihet eller göra våld på någon menniskas samvete,
men eftersom staten icke är blott eu rättsanstalt utan tillika en
anstalt, som har de allra vigtigaste andliga, sociala och sedliga
uppgifter att lösa, kan han omöjligen vara likgiltig med hänsyn till
vissa friheter, som kunna se mycket naturliga och enkla ut, men
som dock kunna innebära alltför mycket af vådlig art med hänsyn
till statens eget bestånd. Han kan med andra ord icke vara
likgiltig med hänsyn till sådana friheter som till lärofrihet, bekännelsefrihet,
uppfostringsfrihet m. fl., utan måste uppställa
vissa skrankor lämpade olika efter olika förhållanden, skrankor
nemligen som icke kunna undvaras. Derför hvarken kan eller
åtminstone bör han icke här i Sverige medgifva medborgare rättighet
att stå utan förbindelse med alla slags trossamfund, emedan
det ju uppenbarligen skulle förr eller senare få till sin nödvändiga
konseqvens, att en sådan isolerad person har rättighet
att uppfostra sina barn huru han vill, rätt att uppfostra dem till
ateister, hedningar, muhamedaner eller hvad han behagar.

Jag tror således för min del, att det alldeles icke är något öfverflödigt
och origtigt stadgande, som vår nuvarande dissenterlag,
innehåller, då den föreskrifver, att den som skall utträda ur svenska
statskyrkan, skall uppgifva annat kristet trossamfund, i hvilket
han vill söka inträde, utan jag tror, att denna föreskrift
tvärt om är ganska nödvändig och väsentlig. Jag medgifver visserligen
gerna, att den kan eluderas, och att den utträdande kan
tala osanning, men åtskilliga korrektiv finnas dock mot ett dylikt
missbruks följder, och för öfrigt torde väl, mina herrar, det

Onsdagen den 11 Mars.

37 N:o 11.

antagandet icke vara alltför djerft, att den menniska, som är Ifrågasatt änfärdig
att taga det allvarsamma steget att utträda ur ett trossam- Äring af befund
för att inträda i ett annat, skulle vara någonting bättre än * q™™åt^att
en samvetslös lögnare. Min lifliga öfvertygelse är alltså att vi utträda ur
böra behålla hvad vi hafva och icke begära en ny lag, som lätt statskyrkan.
lockar oerfaret folk in i de andliga äfventyrligheternas rymder. (Forts.)

Hvad dernäst vidkommer den stora förmån, som kyrkan
skulle få, i fall en lagstiftning i här begärda syfte komme till
stånd, tror jag för min del, att hon har goda skäl till att »timere
Danaos et dona ferentes», det vill på fri svenska öfversatt säga,

»hon har goda skäl att frukta för sådana slags erbjudna gåfvor».

Hon är hvad hon kallas en andlig moder och kan lika
litet som hvarje annan moder önska att se sig öfvergifven af
sina söner och döttrar, äfven om dessa icke äro fullkomligt efter
hennes sinne utan tvärt om ofta göra henne mycken sorg. Hon
vill sannerligen äfven under sådana förhållanden i det längsta
behålla dem qvar vid det gamla hemmet för att försöka med
kärlekens seghet och outtröttliga ihärdighet på dem utöfva ett
helsosamt inflytande. Men om de nu icke desto mindre vilja
lemna hemmet, så är det ju tydligt, att hon måste känna sig
angelägen att få veta hvarthän de ämna taga vägen för att bereda
sig ett nytt och efter deras egen tanke bättre hem, och ingenting
kan vara för henne smärtsammare än att se dem draga
bort som andliga vagabonder. Hon betackar sig som sagdt för
den erbjudna gåfvan.

För öfrigt, mina herrar, om det ligger full upprigtighet i
det vackra tal, som här är framlagdt om att bereda kyrkan förmåner
genom att underlätta hennes befrielse från sådana element,
som i ordets djupare mening icke höra henne till, nå hvarför
framlägger man då icke vid sidan af det här framlagda förslaget
det mycket naturliga, att kyrkan sjelf skall få rättighet att söndra
från sig personer, som befinna sig i eu sådan för henne
främmande ställning? Jag frågar blott, men jag begär alls icke
någon sådan rättighet. Kyrkan hvarken önskar eller kan rimligen
önska en dylik despotisk magtfullkomlighet, hvilken hon
tvärt om mer än gerna afstår åt dem, som tro sig kunna bruka
henne d. v. s. åt sekterismens många småpåfvar.

Mycket kunde naturligtvis vara att tillägga till det lilla jag
nu anfört och hvilket för ingen del gör anspråk på att vara någon
fullständig eller genomgående kritik af hvad utskottet här i
sitt betänkande nedskrifvit, utan öfverlemnar jag detta tvärt om
med stort nöje åt andra bland kammarens ledamöter, särskildt åt
de högt ärade reservanterna från denna kammare.

Jag har med mitt anförande blott i hufvudsak velat uttrycka
min allmänna ställning till frågan, och jag slutar mina ord med
den öppna förklaring, att en försåtligare anläggning än den här
är gjord för underminerande af den svenska kyrkans murar kan

N:o 11. 38

Onsdagen den 11 Mars.

Ifrågasatt ändring
af bestämmelserna

om rätt att
utträda ur
statskyrkan.

(Forts.)

icke göras. Jag beklagar, att lagutskottet hjelpt den främste
motionären till att hålla i hans spade och gräfva en bit af gropen.
Jag vågar dock hoppas, att denna kammare icke skall medgifva,
att den underjordiska gången blifver fullbordad.

Herr talman, jag yrkar afslag.

Herr Claeson: Då kyrkans främste målsman talat mot

den af lagutskottet föreslagna skrifvelsen, och jag icke förutsätter
någon benägenhet hos kammaren att bifalla densamma, skulle
jag allt för väl kunnat tiga; men, då jag liksom flera andra
ledamöter i utskottet reserverat mig mot utskottets hemställan,
utan att dertill hafva fogat någon motivering, och då jag, som hör
till den omedgörligaste reservantgruppen, såväl af uttalanden i
den dagliga pressen som annorledes förnummit, att mången räknar
dem, hvilka hylla min mening i frågan, till obskurantismens
förkämpar, vill jag inför kammaren framlägga det åskådningssätt,
som ledt mig till det slut, hvartill jag kommit.

Lagutskottet grundar sin framställning derpå, att religionsfrihetens
grundsats fordrar den utvidgade rätt till utträde ur statskyrkan,
som motionärerna föreslagit. Äfven jag älskar religionsfriheten
och önskar att dess grundsatser tillämpas; men liksom
eu ordnad civiliserad stat icke lärer kunna undgå att göra hvarjehanda
inskränkningar i individens frihet, lika litet tror jag att
statskyrkan kan undgå att i ordningens och samhällighetens intresse
gifva föreskrifter, som i viss mån inskränka individens
frihet, ehuru jag å andra sidan medgifver, att dessa inskränkningar
icke höra göras större, än förhållandena kräfva. Hvad
vi således här hafva att tillse är, huruvida nu ifrågavarande
inskränkningar äro större än som kan anses tillåtligt. För
att få ett rigtigt svar på denna fråga, tror jag det är nödvändigt
att undersöka hurudan deras ställning är, som qvarblifva
inom statskyrkan, sedan de fått en i vissa delar från kyrkans
afvikande uppfattning af trosläran, om de beröfvas sin samvetsoch
trosfrihet, om de tvingas att deltaga i gudstjenster eller
andra kyrkobruk, som för dem ej medföra någon uppbyggelse
utan kanske motsatsen. Jag tror, att man härpå måste
svara nekande och medgifva att de, som hafva från statskyrkans
läror afvikande meningar, fritt kunna tänka och tro hvad de vilja,
ja äfven yttra och göra allt hvad de vilja, blott de hålla sig inom
sådana gränser, att de ej vålla allmän förargelse. Jag tror icke,
att någon menniska tvingas att gå i kyrkan eller till nattvarden
eller att göra något annat, som bär hennes religiösa sinne emot.
Väl måste medgifvas, att ännu i vår tid bestämmelser qvarstått,
som enligt min tanke varit okloka och frestat personer att tanklöst
begå nattvarden, och måhända finnes ännu deraf en liten
rest qvar: Detta är emellertid en sak som bör och kan refor -

39 N:o 11.

Onsdagen den 11 Mars.

meras, och att jag för min del icke är emot ett sådant reform- Ifrågasatt änarbete,
ådagalade jag i en fråga som förekom under den sist g^meherna
förflutna riksdagen; skulle denna fråga komma tillbaka, vill jag om rätt att
fortfarande understödja den, men jag tror ej att denna lilla rest utträda ur
från nattvardstvångets tid är af sådan art eder betydelse, att den statskyrkan.
behöfver inverka på den nu föreliggande frågans bedömande. (Forts.)

Om det sålunda är tillåtligt att nu gällande inskränkningar
i förevarande hänseende fortfarande bibehållas, så kan man äfven
fråga om det är klokt. Jag tror, att det ej blott är klokt utan
under nuvarande förhållanden nästan nödvändigt. Yi lefva i en
tid, som på det religiösa området är särdeles rörlig. Hvar och
en reflekterar och spekulerar, och dessa reflektioner eller spekulationer
gå ofta ut från den förutsättningen, att hvad som förut
varit auktoritetstro bör misstänkas. Ungt folk, i synnerhet unga
qvinnor af den tjenande klassen, som hafva religiösa behof,

mötas ofta af dem, som mer eller mindre skilt sig från stats kyrkan,

med sådana påståenden, som att det är synd att tillhöra
statskyrkan, och att det gör ungefär detsamma, hvilket samfund
de gå till, blott de icke gå med den stora hopen. De intalas

med andra ord, att vår Herre mera älskar ett kristligt kotteri väsen

än att menniskornå förena sig i stora kristliga samfund.

Det är gifvet att dessa nyss nämnda, religiöst anlagda personer
äro lätt förledda till ett utträde ur statskyrkan, som de sedermera
ångra, och det synes vara det minsta, man kan fordra, att
de börjat undersöka det ena och det andra trossamfundets läror,
besökt olika bekännelsers gudstjenst^’ samt funnit något religiöst
samfund, hvilket de gifva företräde framför statskyrkan. Innan
de kommit derhän, tror jag icke det vara något brott utan tvärt om
ett godt att qvarhålla dem under ett kyrkans skydd, som jag
anser vara högeligen på sin plats.

Nu kan man fråga, hvarför jag icke skulle kunna gå åtminstone
så långt, som nu tvenne reservanter inom lagutskottet
och lagutskottets majoritet vid ett föregående tillfälle gjort, nemligen
att medgifva, det hvar och en, som ville utträda ur statskyrkan,
finge göra det, utan att uppgifva till hvilket trossamfund
han öfverginge, om blott han förklarade sig vilja qvarstå på
kristlig grund och således icke blefve som en hedning. Detta är
enligt min tanke en ohållbar position, ty de skäl, som anförts
för att de på kristlig grund qvarstående böra få utträda, tala i
minst lika hög grad för att äfven de andre skola få utträda, och
hvad som anförts för desses qvarhållande gäller minst lika mycket
för de förre. Följden af att dessa vägras att utträda skulle
blifva, enligt hvad utskottet säger, »att många qvarstanna inom
kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan mot
henne hysa ett rent hattfilt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,
åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att qvarstå inom

N:o 11. 40

Onsdagen den 11 Mars.

Ifrågasatt än- kyrkan». Galler detta de på kristlig grund qvarstående, måste
stämmelserna^ * ännu högre grad vara fallet med dem, som totalt skilt sig
om rätt att från vår religiösa uppfattning. Det är svårt att ens tro, ^ att
utträda ur desse, som fortfarande äro att anse såsom kristne, ehuru de råkat
statskyrkan, in på bivägar, kunna annat än i ögonblick, då besinningen flytt,
[(Forts.) hysa ett batfullt sinnelag mot sin moder kyrkan, äfven om de
anse att hon i något afseende misstagit sig i fråga om deras
religiösa uppfostran. Detta är lättare att förutsätta bos de andre.
Såsom orsak hvarför de okristne mot sin vilja borde stanna qvar,
har anförts »att, då kärleken vore kyrkans högsta lag och innersta
drifkraften för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde
upphöra att upplysande och förädlande inverka på dem af hennes
medlemmar, som i religiöst hänseende affallit derhän, att de
antingen omfattade trosläror, för livilka kristendomens grundsanningar
voro främmande eller ock intogo den rena gudsförnekelsens
ståndpunkt.» Detta anser äfven jag vara kyrkans
skyldighet, men jag anser tillika, att kyrkan bör så mycket hellre
söka inverka på de individer, som lemna mer utsigt till framgång,
och man måste väl antaga att kyrkans arbete skall blifva
långt mera lönlöst i fråga om dem, som irrat så långt bort, att
de förkastat hela den kristliga grunden, än i fråga om dem, som
blott kommit in på bivägar.

Man säger att staten icke kan uppgifva att vara en kristen
stat, men man kan väl ock säga, att, så länge den evangeliskt
lutherska läran är statskyrkans lära den icke bör uppgifva att
bland sina bekännare behålla dem, hvilka icke funnit någon
annan kristen lära, hvilken de gifva företrädet.

Slutligen ber jag att få såsom min mening uttala, att den
förste ärade talaren hade alldeles rätt, då han sade, att denna
motion icke är så oskyldig, som den vill synas, samt att den lätt
kan leda till kyrkans söndersprängning. Till stöd härför vill jag
meddela, att jag tillika med andre reservanter inom utskottet, tillhörande
samma grupp, från en bundsförvandt till motionärerna,
som benämner sig sanniugsvän, fått mottaga en skrifvelse, deri
vi i råa och ohöfliga ordalag fått uppbära förebråelser derför,
att vi tagit oss friheten i denna fråga hysa en mening, som icke
är öfverensstämmande med »sanningsvännens». I denna skrifvelse
säger han: »Ni måste väl medgifva, att statskyrkan är
en orimlig och orättvis institution»; och tillägger litet derefter:
»Om en del menniskor tro, att det finnes en Gud, en himmel och
ett helvete, hvad kommer det staten vid?» Här framställes den
ideala stat, efter hvilken många af dem, som önska bifall till de
föreliggande motionerna sträfva, nemligen ett samhälle, som icke
består af stat och kyrka såsom kropp och själ, utan der staten
skulle vara byggd på rent verldslig, sannolikt helst materialistisk
och utilistisk grund, och der de individer, som i den födas och
få sin uppfostran, hafva, om de på grund af naturdrift eller

Onsdagen den 11 Mars.

41 N:o 11.

andra förhållanden få religiöst behof, måste för tillfredsställande Ifrågasatt änderaf
utan någon hjelp från samhällets sida trefva sig fram bäst n3 af

CD Öl q (1

de kunna bland alla inom landet förekommande trosläror, och då om rätt atf
undervisning om alla dessa olika religionsformer väl ej stode dem utträda intill
buds, komme det att bero på en slump, om de icke råka ut statskyrkan.
för den allra sämsta. • (Forts.)

Af dessa skäl tillåter jag mig att instämma i det redan
gjorda yrkandena om afslag på utskottets hemställan.

Herr Spån b er g: För min del tycker jag, att de föregå ende

talarne framstält frågan större och betydelsefullare än den
verkligen är. Vi veta ju, att hvar och en som uppgifver det
kristna trossamfund, till hvilket han vill öfvergå, erhåller tillstånd
att utträda ur statskyrkan. Har eu person sålunda inträdt
i något af staten erkändt främmande trossamfund, eller har han
från början tilhört ett sådant, finnes ingen lagbestämmelse, som
tvingar honom att derstädes qvarstå. Skilnaden mellan den bestående
och den nu åsyftade lagstiftningen i detta ämne ligger
deri, att om en person har eu religiös uppfattning, som icke är
öfverensstämmande med något förutvarande samfunds, eller om
flera personer gemensamt skulle vilja utträda och bilda en ny
sekt, dessa hädanefter icke skulle hindras att utföra sin afsigt.

Således skulle rättighet medgifvas hvar och eu att få utträde ur
statskyrkan, utan att behöfva blifva lögnare såsom nu kan ske.

Jag tror icke att detta skulle i ringaste mån skada svenska statskyrkan,
ty att med tvång derstädes qvarhålla sådana medlemmar,
som möjligen hysa eu alldeles motsatt uppfattning, kan icke
för kyrkan vara fördelaktigt. Jag får derför på det varmaste
yrka bifall till lagutskottets gjorda hemställan.

Herr Borg: Då jag gillar lagutskottets betänkande, lik som

ock Andra Kammarens majoritets uttalanden i denna fråga
vid flera riksdagar, och dessa uttalanden lemna stöd för att man
icke behöfver frukta, att antagandet af det föreliggande förslaget
skulle på något sätt undergräfva vare sig kyrkan eller staten, har
jag ansett mig böra uttala denna min åsigt.

Jag skall vara ganska kort och ber att få uppläsa ett par
punkter ur utskottets betänkande, hvilka stärkt mig i min uppfattning,
att utskottets förslag är rigtigt. Lagutskottet säger nemligen
: »Är kyrkan ett samfund, som för sitt bestånd krafvel’enhet
i öfvertygelse och handlingssätt äfvensom ett utveckladt kraftigt
och sammanslutet församlingslif, torde det äfven vara hennes
obestridliga rätt att få från sin gemenskap skilja olika tänkande,
hvilka till äfventyrs finna sig manade att med hela styrkan af
en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång. Att personer,
som, på sätt erfarenheten från senaste tider visar, dragit i öppen
härnad mot vår kyrka, fortfarande skola räknas till kyrkans medFörsta
Kammarens Prof. 1891. JS:o 11. 4

N:0 11. 42

Ifrågasatt ändring
af bestämmelserna

om rätt att
utträda ur
statskyrkan.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

lemmar, synes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans
och statens intresse bör undanrödjas. Vidare kommer här i betraktande,
att, såsom jemväl liera gånger framhållits, vår tids
skiftande mångfald af trosläror bar att framvisa mer än en dylik
lära, hvars beskaffenhet att vara kristen eller icke kan vara tvifvel
underkastad, och vid sådant förhållande torde det mången
gång vara en vansklig sak för eu samvetsgrann själasörjare att
efter ett, låt vara äfven grundligt, förhör med den församlingsmedlem,
som anmält sig vilja utträda ur statskyrkan, afgöra, om
den lära, denne säger sig hafva omfattat, kan anses vara kristen
och det begärda utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser
må beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om
kyrkan kan på något mera verksamt sätt öfva inflytande på dem
af dess medlemmar, som i sin religiösa uppfattning stält sig utom
kristendomens råmärken eller till och med afsvurit all religion,
men hvilka mot sin vilja hållas qvar inom kyrkans murar och
sålunda påtvingas ett visst sken af religiositet, som de i sjelfva
verket måste förakta.»

I sista punkten berör utskottet den ömtåligaste delen af all
religion, upprigtigheten och ärligheten — eller skrymteri, hvilket
af nu gällande tvångsbestämmelser, huru välmenande de än må
vara, pålagligen födes och näres, oaktadt Jesus sjelf säger, att
fariseer och skrymtare icke skola ärfva Guds rike.

Eu talare i Andra Kammaren under debatten om denna
fråga yttrade ungefär så här: »Att öppet tå bekänna hvad man
är och icke behöfva vara hvad man icke är, det är en helig
rättighet äfven för dem som icke stå inom kyrkans råmärken.
Statskyrkan kan för egen del näppeligen hafva något gagn af
det proliibitiva system, som nu är rådande. Beträffande värdet
af eu barnauppfostran, som ställer barnen mellan inflytelsen af
fritänkande föräldrar och den högkyrkliga undervisningen på
grundvalen af den patenterade långkatekesen och Norbecks teologi,
vore detta mer än tvifvelsamt.» En annan talare derstädes visade
att dissenters barn enligt 7:de § af dissenterlagen icke beröras
af den ifrågassatta lagförändriugen.

Jag skulle här, om jag kunde, vilja bidraga till att i någon
mån minska den fruktan, som den förste ärade talaren hyste i
afseende på den sig alltmer utvecklande »individualismen». Jag
ber då att få påpeka, att individualismen varit utbredd i Amerika
öfver ett århundrade, i England kanske lika länge, utan att den
åstadkommit mindre religiositet än i vårt land med den lagstiftning
vi hafva. Detta synes tyda på att faran af individualismen
icke heller är synnerligen stor för oss. Enligt min uppfattning
stå både religiositet och sedlighet högre, der denna individualism
är mera utvecklad, än i vårt land. För barnens uppfostran är
också sörjdt genom den förut åberopade lagparagrafen.

43 N:o 11.

Onsdagen den 11 Mars.

Men, frågar man, hvart skola de taga vägen, hvilka, om det Ifrågasatt änföreslagna
lsgstadgandet bifalles, skulle komma utanför kyrkan? drin9 aJ 6«-Jag frågar eu hvar, huruvida i sjelfva verket presterna i våras*“*“
församlingar i allmänhet taget äro synnerligen måna om att åter- Utträda ur
föra kättare, de må nu vara kristne eller ateister, samt om icke statskyrkan.
förhållandet är så, att när eu person skilt sig från kyrkan, han (Forts.)
gemenligen får sköta sig sjelf utan att presterna bry sig om att
följa honom, vare sig bland baptister eller metodister, än mindre
bland ateister? Jag anser mig icke behöfva slösa mänga ord på
vederläggande af påståendet, att den väckta motionen, som både
af lagutskottet och Andra Kammaren bifallits, skulle innebära
några försåtliga anläggningar för undergräfvande af den svenska
kyrkan, utan protesterar bestämdt mot en dylik insinuation, den
må hafva från än så högt och mägtigt håll blifvit framkastad.

Då jag nu ej har något att vidare tillägga ber jag blott att
få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare på
afsteg derå; och förklädes den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Herr Almström erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag anhåller att till protokollet få antecknad
min reservation mot kammarens beslut i anledning af konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 1 angående förändring i städernas
representationsrätt.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial mo
3, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 1, 2, 4,
5, 6, 8, 9, 11, 12, 13, 14, 16, 17 och 19 punkterna af utskottets
betänkande n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen.

Herr talmannen yttrade, att han finge föreslå, det kammaren
ville besluta att vid det sammanträde, som komme att hållas
lördagen den 14 i denna månad, företaga val af en suppleant i
statsutskottet efter numera ledamoten i nämnda utskott herr
Törnebladh, äfvensom att detta val måtte ega rum näst efter de

N:0 11. 44

Onsdagen den 11 Mars.

val, som jemlik!, kammarens förut fattade beslut skulle vid berörda
sammanträde anställas.

Detta förslag antogs.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 12, till fullmägtige i riksgäldskontoret angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige å nämnda kontor.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse!'':

n:o 13, till fullmägtige i "riksbanken, i anledning af verkstad
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i
riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
riksdags- och riksbankshus; och

n:0 14, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående samma

ämne.

Justerades åtta protokollsutdrag för detta sammanträde.

Herr talmannen hemstälde, att, som föredragningslistan för
dagen nu blifvit genomgången, de till sammanträdets fortsättande
utfärdade anslagen måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 2.5 9 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Torsdagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3 o e. m.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande
n:o 4, angående allmänna bevillningen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 26
och 27.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande 1, 2, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 13, 14, 16, 17 och 19
punkterna af utskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar
af tullbevillningen, godkändes de af utskottet i memorialet föreslagna
voteringspropositioner.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 15, till Konungen angående af Riksdagen
beslutade ändringar i rikets grundlagar.

Ledighet från riksdagsgöromål beviljades herr Königsfeldt
under fjorton dagar från den 15 i denna månad.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 11.

5

Sso 11. 46

Torsdagen den 12 Mars.

På framställning af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
denna dag bordlagda betänkande n:o 4 skulle på föredragningslistan
till nästa sammanträde uppföras främst bland
utskottsbetänkandena.

Herr Adelsköld erhöll på begäran ordet och yttrade:

Emot Första Kammarens beslut i fråga om konstitutionsutskottets
af Riksdagen godkända förslag till ändring af 6 och
13 §§ i riksdagsordningen får jag härmed aflägga min reservation.
Jag reserverar mig icke emot principen, begränsandet utaf
antalet af Riksdagens ledamöter, ty en sådan begränsning måste
ju förr eller senare ske, utan emot de formella bristerna i denna
vigtiga grundlagsändring, hvilka, efter min mening, bort göra
förslaget oantagligt af Riksdagen. Jag vill icke att någon skall
tro att jag röstat för en förändring i grundlagen, som måste anses
utgöra en försämring och som, om den af Kongl. Maj:t godkännes,
otvifvelaktigt komme att föranleda mycken oreda vid valen.
Och jag vill icke heller att någon skall tro, att jag varit med om
det, efter min uppfattning, mindre värdiga att till Kongl. Maj ds
godkännande öfverlemna ett förslag till grundlagsändring, som
till och med förkämparne för detsamma ansett vara sådant, att
ändringar deruti måste af Kongl. Maj:t göras för att det skall
kunna tillämpas.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 2 e. m.

In fidem

A. von Krusensfjerna.

STOCKHOLM, O. L. SVANBÄCKS BOKTR.-AKTIEB. 1891.