RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:9

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 9.

Onsdagen den 26 februari

kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 dennes.

§ 2.

_ Herr statsrådet m. ni. friherre Ej. Palmstierna aflemnade Kong].
Maj:ts proposition till Riksdagen angående försäljning af den s. k.
Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg m. m.

Denna kongl. proposition bordlädes.

. § 3.

Företogos, jemlikt förut fattadt beslut, val af dels sju ledamöter
i det särskilda utskott, som Riksdagen beslutat tillsätta för
behandling af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna,
och dels sju suppleanter i samma utskott; och befunnos efter valförrättningarnas
slut hafva blifvit utsedde:

till ledamöter:

herr 0. Jonsson i Hof	med	202 röster.
„ S. J. Kardell		202
„ P. Andersson i Högkil	11	195
„ C. G. Bergman	11	115	11
„ A. Waldenström	11	115
„ 0. Ericlcson i Bjersby	11	114	rt
och „ 1. Månsson	11	113	il
samt
till suppleanter:
herr J. Ny däld	med	189	röster,
„ J. Johnsson i Thorsberg	11	189	11
„ C. Ij. II. Nyström	11	115	11

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 9.

1

N:o 9. 2

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

herr C. G. Bäckgren	med 110 röster
„ H. N. E. Amnéus	„ 109 „
„ C. T. Lind	„ 109 „
och „ ./. Johansson i Ojebyn	„ 108 „

Ordningen mellan de suppleanter, som erhållit lika antal röster,,
bestämdes, sådan den här ofvan finnes angifven, genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående paragraf
omförmälda val.

§ 5.

Efter föredragning af de i gårdagens sammanträde afgifna
motioner hänvisades:

herr F. TF. Metzéns motion, n:o 206, till tillfälliga utskottet
n:o 8;

herr A. Westrins motion, n:o 207, till särskilda utskottet; samt

herr Å. Nordenfdts motion, n:o 208, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 4.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets utlåtande n:o 19; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 5 och 6.

Ang. decharge § 7.

för hankofull mägtige.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bankoutskot tets

momorial n:o 2, angående verkstäld granskning af riksbankens
styrelse och förvaltning.

Utskottet hemstälde i detta memorial, att ansvarsfrihet måtte
beviljas fullmägtige i riksbanken dels för förvaltningen af denna
banks såväl hufvud- som afdelningskontor under år 1888 och,
hvad beträffade kontoret i Kalmar, äfven för den del af år 1887
detsamma varit i verksamhet, dels ock för de beslut och åtgärder,
Indika funnes antecknade i fullmägtiges protokoll för tiden från
och med den 15 januari 1889 till samma dag innevarande år.

Vid memorialet funnos fogade reservationer dels af utskottets
vice ordförande herr P. O. Hörnfeldt, med hvilken herrar M. Dalin
och A. V. Ljungman förenat sig, och dels af herr A. F. O. Cederberg.

OnsdageD den 26 Februari, f. m.

N:o !).

Efter föredragning af detta ärende anförde: Ang. decharge

för bankofull Herr

P. Waldenström: När jag begärt ordet i en fråga (Forts.6)
af den, minst sagdt, obehagliga natur, som den föreliggande, så
skall jag be att först och främst få säga, att min mening alldeles
icke är att sätta mig mot den af bankoutskottet tillstyrkta decharge^
hvilket skulle vara alldeles förmätet gjordt af mig och
för öfrigt rakt ingenting tjena till. Deremot må det tillåtas mig,
utan att jag derför bör anses förmäten, att gifva ett uttryck åt
den förvåning, som uppstått icke allenast hos mig utan hos många
andra vid läsningen af detta utskottsbetänkande.

Man har ofta hört talas om sinekurer bland embets- och tjenstemannabefattningar,
kanske stundom med och stundom utan skäl.

Vi hafva äfven fått göra bekantskap med sinekurer i åtskilliga
komitéer och nämnder, der man debiterat både dagtraktamenten
och _ särskilda arfvoden; men eftersom sådana sinekurer ofta eller
åtminstone ibland hafva varit ett slags politiska gratifikationer, så
har man icke haft mycket att säga om dem. Nu tyckes det hålla
på att utveckla sig ett nytt slag af sinekurer, nemligen ledamotskap
i styrelse för riksbankens afdelningskontor i landsorten.

I det protokoll som herr friherre Fock fört den 24 nästlidne oktober
vid den inspektion, som han haft att anställa vid riksbankens
afdelningskontor i Kalmar, meddelas, att vice ordföranden i detta
kontors styrelse, herr A. P. Danielson, under loppet af icke fullt
5 månader, eller från den 24 maj till 30 september, absenterat från
23 styrelsesammanträden, under det han varit närvarande vid 5,
att han vidare under samma tid absenterat från 83 lånesammanträden,
under det han varit närvarande vid endast 25. Man må
också förundra sig öfver den godmodiga vanskaplighet, med hvilken
denna fråga blifvit behandlad dels mellan medlemmarne i
afdelningskontorets styrelse inbördes, dels mellan herr Danielson
och hans grannar på Öland, dels slutligen mellan bankofullmägtige
samt afdelningskontorets i Kalmar styrelse.

När man läser igenom hithörande handlingar, får man en ganska
märkvärdig inblick i denna sak. Utom det att herr Danielson
som vice ordförande har varit borta vid så många sammanträden,
som nu är sagdt, så har äfven friherre Fock anmärkt, att herr
Danielson tagit åtskillig befattning med lånehandlingars inlemnande,
med utfärdande af vederhäftighetsbevis för lånesökande samt
med uttagande af lån från bankkontoret att öfverlemnas åt dem,
sedan lånen blifvit beviljade.

När detta ärende förekom hos riksbankens fullmägtige, anmärkte
deputeraden för den inre förvaltningen till fullmägtiges
protokoll, att han observerat förhållandet, då han året förut varit
nere och inspekterat afdelningskontoret i Kalmar, och att han vid
samma tillfälle för styrelsens för afdelningskontoret medlemmar
“uttalat såsom sin åsigt", att utgifvande af dylika betyg af en
bankstyrelsens ledamot, äfven om lösen för betygen ej debiterades,

“icke kunde betraktas såsom lämpligt".

Nso 0. 4

Ang. decharge
för bankofullmägtige.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Herrarne finna häraf, med hvilken beskedlig godmodighet deputeraden
för den inre förvaltningen från början tagit denna sak.
Sedermera, efter det han kommit till Stockholm, säger han, satte
han sig i förbindelse med herr Danielson för att “fästa hans uppmärksamhet
vid det mindre rigtiga“ i hans handlingssätt. Vid det
samtal, som då egde rum mellan honom och herr Danielson, trodde
han sig höra antaga, att “förfarandet berodde på en missuppfattning
om de ifrågavarande intygens betydelse och på benägenhet
att tillhandagå styrelsen med nödiga upplysningar", hvilket antagandes
rigtighet herr Danielson också i sitt anförande till styrelsens
protokoll i Kalmar konstaterat. Derefter tänkte likväl herr
deputeraden, att ehuru han sagt sin mening såväl till styrelsen i
Kalmar som ock till herr Danielson särskildt, så kunde det dock
hända, att saken kunde komma att framdeles förnyas, hvarför han
“ansåg sig böra i skrifvelse till handhafvande ledamoten i Kalmar
erinra derom, att, om upplysningar om lånesökande skulle lemnas
af någon frånvarande styrelseledamot, sådana kunde meddelas enskildt
till det afseende, som derå kunde fästas". Angående detta
har herr Danielson till styrelsens protokoll i Kalmar förklarat,
att han icke haft kännedom om denna skrifvelses tillvaro. Antingen
har således skrifvelsen icke kommit fram, eller också har den handhafvande
styrelseledamoten i Kalmar icke lemnat herr Danielson
kännedom om dess tillvaro eller innehåll. Huru skall jag förklara
detta? Må hända har det skett på grund af en lätt förklarlig och
derför äfven lätt förlåtlig fruktan.

Efter detta anför herr Danielson till samma protokoll, att
det nog egde sin rigtighet, att han varit frånvarande från åtskilliga
sammanträden, men att detta till eu del haft sin orsak deri, att
“vid styrelsens sammanträden varit ytterst få ärenden att behandla,
ja till och med dagar då icke ett enda låneärande förekommit",
samt att han derför “trott det ej vara af så stor betydelse, om han
icke så ständigt närvarit". Jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet
vid detta uttryck “icke så ständigt närvarit". Det är
alltså den betydelse, som herr Danielson vill tillmäta sådana
siffror, som att han varit frånvarande vid 23 styrelsesammanträden
och närvarande vid endast 5, äfvensom att han varit frånvarande
vid 83 lånesammanträden och närvarande vid 25. Hans ord synas
kunna hafva haft ett visst berättigande, om man finge vända om
dessa siffror och antaga, att han varit borta vid resp. 5 och 25
sammanträden samt närvarande vid resp. 23 och 83. Nu synes
mig herr Danielsons förklaring utgöra ett uttryck af en temligen
godmodig uppfattning af hvad en sådan vice ordförande egentligen
har att göra.

1 sin förklaring lägger herr Danielson vidare en särskild vigt
på det tillfälliga samtal, som han vid sitt besök i Stockholm haft
med deputeraden för den inre förvaltningen, och säger, att denne
endast“i förbigående antydt sin uppfattning i saken", hvarpå han sjelf
afgifvit en förklaring, som icke tyckes hafva föranledt någon åtgärd.

Härefter låter herr Danielson oss kasta en blick in i en del
bankförhållanden, som utan denna särskilda händelse kanske icke

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

6 N:o i).

kommit i dager). Han säger, att när afdelningskontoret i Kalmar Ang. decharge
bildades, så öfverflyttades dit från hufvudkontoret i Stockholm^0’'' bankofullåtskilliga
lån, hvilka hörde till det distrikt, som kalmarkontoret (Forts)
omfattar. Vid undersökning af dessa lånehandlingars beskaffenhet
befans, att åtskilliga af dem voro af mindre god beskaffenhet;
att många falska namn å dem förefunnos, samt att somliga handlingar
voro helt och hållet falska. Detta måste anses för ett högst
beklagligt förhållande och borde kanske föranleda till en allmän
revidering af de handlingar, som ligga inne hos hufvudkontoret.

Det kan nemligen hända, att ännu många lånehandlingar der äro
af samma beskaffenhet som de, hvilka blifvit öfverflyttade till
afdelningskontoret i Kalmar.

Hvad var nu emellertid att göra? Bankofullmägtige måste
finna en utväg att rangera sakerna, och de vände sig derför till
herr Danielson, hvilkens personliga inflytande de hoppades kunna
bidraga till rättelse af de uppdagade missförhållandena. Herr
Danielson gjorde resor fram och tillbaka på Öland och stälde till
en räfst. Onekligen har han ock inlagt stor förtjenst om riksbanken
genom den undersökning, som han sålunda med ovanlig kraft verkstälde
och hvilken, såsom han säger, hade till följd, “att ortens
mest anlitade, egentliga skrifkarlar och s. k. affärsmän, som gingo
allmänheten till hända med medlande af lån, kommo i svårt bryderi".
En af dem sköt sig, en rymde till Amerika, eu blef anklagad
och dömd till flera års straffarbete för förfalskning, och en
länsman fick varning af länsstyrelsen. Det är, mine herrar, fast
obegripligt att få en sådan inblick i hufvudkontorets förhållanden,
och för mig ställer sig saken desto allvarligare, som jag i flera år
tyckt, att denna bank egentligen icke är en riksbank utan en riksdagsbänk.
Jag har nemligen länge fruktat, att detta förhållande •
skulle leda till ledsamma följder. Jag hoppas dock, att till följd
af Kongl. Maj:ts proposition i bankfrågan denna riksbankens ställning
skall blifva litet förändrad, i händelse Riksdagen vill släppa
ifrån sig den absoluta magt, som den för närvarande har öfver
densamma.

Vidare säger herr Danielson, att herrar deputerade “icke angifva,
att hans af dem omförmälda förfaringssätt stode i strid emot
något stadgande i lag eller i bankens reglemente1'' och derför hade
han också fortsatt dermed, efter det herr deputeraden för den inre
förvaltningen talat med honom och uttryckt “sin åsigt11 om saken.

Hvad man skall säga om sådana ord förstår jag icke. Det är det
mest ofattliga af allt i denna sak. Ty det står i 85 § af bankoreglementet:
“Såväl fullmägtige i riksbanken och ledamöter af styrelserna
för afdelningskontoren11 etc. “vare det ''uttryckligen förbjudet
att såsom kommissionärer taga någon befattning med vexeldiskontering
eller anskaffande af lån11. Det synes af herr Danielsons
ord framgå, antingen att han icke haft kännedom om tillvaron af
denna paragraf i bankoreglementet, eller ock att han icke funnit anledning
att rätta sig derefter, när man icke förehållit honom att
hans åtgärder stode i strid emot densamma. Oförklarligt är det
också, att herr deputeraden för den inre förvaltningen, då han år

N:<> 9. (i

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Ang. decharge 1888 förehade detta ärende, icke hänvisade styrelsen i Kalmar till
för bankofull- (]emia paragraf, utan endast i all välmening uttryckte såsom sin
(Forts) åsigt, att det vore “mindre lämpligt att göra, hvad Daniels o n
gjort“. Det kan ju hända, att det finnes en nyckel till förklaringen
af detta också. För min del har jag sökt efter denna nyckel, men
den måste ligga i andras fickor än mina.

Nu måste naturligtvis bankkontorets i Kalmar styrelse yttra
sig i anledning af herr Danielsons förklaring och i synnerhet öfver
ett så betänkligt förhållande som det, att det öfverklagade missförhållandet
fortgått, om också icke i så stor skala som förut, äfven
efter det deputeraden “gifvit styrelsen sin åsigt till känna", och
utan att styrelsen sådant anmält hos herr deputeraden. Herrarne
torde observera, hurusom dessa ord “sin åsigt" gå igen öfverallt
såsom en förmildrande omständighet. Styrelsen i Kalmar förklarar
alltså, att den väl insett det origtiga i saken, men till följd af det
ömsesidiga förtroende, som vore så nödvändigt mellan styrelsens ledamöter,
hade hon “haft svårt att besluta sig för att utföra en angifvares
rol“. Detta är ju också mycket godmodigt, och man kunde önska,
att det må finnas lika beskedliga menniskor öfverallt! Derjemte
beropar sig styrelsen derpå, att herr deputeraden betecknat det
anmärkta förfarandet endast såsom “icke lämpligt", men icke såsom
stridande emot bankoreglementet. Bankkontorets styrelse synes
alltså — äfven hon — icke hafva läst § 35 bankoreglementet eller
icke ansett sig hafva haft skyldighet att rätta sig derefter, så framt
icke deputeraden för den inre förvaltningen förehölle henne att
hennes förfarande strede emot samma paragraf.

Emellertid tillträdde den 16 augusti 1889 en ny ledamot sin
befattning såsom handhafvande inom afdelningskontoret i Kalmar.
Han fäste strax vice ordförandens uppmärksamhet vid 35 § i gällande
bankoreglemente, och detta med den påföljd, att vice ordföranden
sedan dess icke utfärdat vederhäftighetsbetyg å lånehandlingar,
som inlemnats i bankkontoret. Det synes sålunda,
som om denne nye styrelseledamots ord haft en mycket större
'' betydelse än herr deputeradens. Nu var, kan man säga, måttet
rågadt. och bankofullmägtige säga i sin resolution med anledning
af bankstyrelsens förklaring, “att de så mycket mindre kunde
fästa afseende vid hvad styrelsen till förklarande af sitt handlingssätt
anfört, som det ålegat styrelsen att sjelf söka rätta hvad
som funnits icke öfverensstämma med god ordning och gällande
föreskrifters rätta förstånd". Jag tycker, att bankofullmägtige
kunnat säga: “med gällande föreskrifters uttryckliga ordalydelse11.

Emellertid är icke historien slut med detta, utan nu kommer
något, som är råga på allt, och det är herr Cederbergs reservation,
deri han med hänvisning till 35 § anför, att det synes honom,
såsom om bankofullmägtige sjelfve icke vore utan skuld i
denna sak, emedan de icke handlat i öfverensstämmelse med 35 §
i reglementet, om hvars tillvaro åtminstone de måste anses hafva
haft kännedom. Det står der efter förbudet för styrelseledamöter
att vara kommissionärer: “Finnes förbudet vara öfverträdt af

fullmägtig, göres" etc. “Öfverträdes åter förbudet af ledamot i af -

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

7

N:o 9,

delningskontors styrelse eller af tjensteman, anmäles förhållandet Ang. decharge
i förra fallet hos fullmägtige, som från uppdraget genast entle-J”r^n^°{uU"
diga den felaktige ledamoten och förordnat angående hans åtalande (Forts.)
inför vederbörlig domstol". Men detta stadgande hafva fullmägtige
icke fäst sig vid.

Jag vill fästa bankoutskottets uppmärksamhet vid nödvändigheten
af att söka få detta stadgande ändradt, ty det duger
icke, att denna paragraf qvarstå!’, utan att den åtlydes. Sådant
har en vida mera demoraliserande verkan, än om paragrafen ändras
till följd af de förhållanden, som nu inträffat.

Ja, herr talman, jag skall, såsom jag redan sagt, icke sätta
mig emot beviljandet af dechargen eller yrka bifall till reservationen;
men jag har icke kunnat undgå att lägga märke till den
egendomliga, godmodiga välvilja, hvarmed utskottet behandlat
hela denna historia. Inom bankoutskottet har nemligen yrkande
gjorts på, att utskottet skulle låta Riksdagen veta om förhållandet,
men med 11 röster mot 5 har utskottet beslutit att icke göra det.

Det har sålunda berott på enskilda ledamöters af utskottet, om
jag så får säga, moraliska mod, att man genom reservationen fått
reda på saken. Man känner visserligen förut till den genom åtskilliga
tidningsuppsatser, men då man vet, på hvad väg tidningarna
ofta få sina meddelanden, kan man icke derpå med trygghet
grunda sitt omdöme. Nu deremot föreligga alla handlingar i
bankoutskottets memorial.

Jag skall inskränka mig till att endast hafva sagt detta.

Herr Lyttkens: Med anledning af herr Waldenströms långa
anförande, hvari eu styrelseledamot för afdelningskontoret i Kalmar
så skarpt klandrades, vill jag säga, att jag icke anser Riksdagen
hafva rättighet eller anledning att på något sätt inblanda
sig i herr Danielsons förhållanden uti ifrågavarande hänseende;
ty det är med bankofullmägtige vi nu hafva att göra, och det är
deri! jag i synnerhet vill klandra. De hafva nemligen icke uppfylt
de föreskrifter, som finnas i bankoreglementet; de hafva icke
lemna! herr Danielson tillfälle att inför laga domstol försvara sitt
handlingssätt, om han kunnat, utan de hafva låtit saken bero vid
hans förklaring. Denna skulle domstolen må hända hafva godkänt
eller må hända icke, men nu står den endast såsom ett af
honom obevisadt påstående. Fullmägtige ega i ett dylikt fall icke
döma utan endast förordna om vederbörandes åtalande inför domstol,
der han då kunnat få försvara sig och det blifvit visadt, huruvida
reglementets föreskrift öfverträdts eller icke. Det är sålunda
den enda anmärkningen jag vill göra mot bankofullmägtige, att
de hindrat herr Danielson från att få den upprättelse, hvartill han
möjligen kunde vara berättigad, eller ock fallas efter lag. Men
det är äfven i detta fall en annan sak, som jag icke kan förklara,
men som må hända äfven klarerats, om saken kommit till domstol.

Här står nemligen, att lånebeloppen stundom lemnats till herr
Danielson, “hvarvid så tillgått, att handkafvaren qvitterat beloppen
såsom från kommissionsaustalten utgående lån, hvarefter herr

N:o 9. 8

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Ang. (2ec7i<i»-#eDanielson efter hemkomsten nsändt låntagarens egenhändiga qvitt°n“1
Huru är det möjligt att lån kunnat utkvitteras i kommissions(Forts.
) anstaltens namn af annan person, ehuru lånet icke gått igenom
anstalten eller den person, som har dennas affärer om hand?
I så fall har ju äfven denne person handlat i strid mot föreskrifterna.
Huru har han kunnat qvittera belopp, som icke gått
genom hans händer? Äfven i detta fall hafva fullmägtige icke
gjort hvad de enligt reglementet äro skyldige till.

Det är alltså dessa två saker, som jag ville lägga fullmägtige
till last. Om jag icke visste att det icke tjenar något till, skulle
jag yrka memorialets återförvisande till utskottet, så att man finge
klart för sig, huru det förhåller sig med sistnämnda sak. Jag har
emellertid icke kunnat underlåta säga, att jag anser att fullmägtige
icke handlat rigtigt, då de icke låtit den, som är mest intresserad
i denna sak, få densamma pröfvad inför laga domstol.

Herr Danielson: Det kan icke förundra mig, att reservanterna
önskat bringa dessa handlingar till Riksdagens kännedom,
ty det är klart att, då frågan åstadkommit så mycket buller, har
man blifvit mer och mer nyfiken på densamma, ja, kanske mera
nyfiken än frågan förtjenar. Jag tror nemligen, att frågans rätta
dimensioner icke äro så stora, som man nu velat göra dem, och
jag håller före, att saken vållat mycket mera väsen än som egentligen
behöfts. Mina åtgöranden, som så mycket klandrats, känna
herrarne genom reservationen. Något nytt har icke blifvit sagdt
derom och kan icke heller sägas.

Här har till en början talats om sinekurer, och man har betecknat
uppdraget att vara styrelseledamot i ett riksbankens afdelningskontor
såsom en sådan samt sagt, att jag genom att vara
frånvarande från sammanträdena uraktlåtit min pligt. Ja, det
må vara; men den ersättning, som eljest skulle tillkommit mig,
har, då jag varit frånvarande, öfvergått till suppleanten, och sålunda
har jag åtminstone icke förtjenat något på min frånvaro
och kan således icke taga åt mig talet om sinekurer.

Orsaken, hvarför jag så många gånger icke närvarit vid styrelsesammanträdena,
är emellertid den, dels att jag rätt mycket
varit från orten frånvarande och dels att, då kontoret först inrättades
det, såsom herrarne veta, afsågs att enligt reglementet
styrelsen skulle sammanträda 4 gånger i veckan, men genom ett
sedermera mot min vilja af styrelsen fattadt beslut har bestämts,
att styrelsen skulle sammanträda alla söckendagar, och det förblef
derigenom omöjligt för mig att dagligen resa mellan Öland
och Kalmar. Min afsigt var derför också att vid sistlidna års
slut afsåga mig detta uppdrag, men då allt detta buller uppstod,
ansåg jag mig icke böra göra det, emedan det må hända hade
kunnat gifva anledning till ännu mera tal och origtiga utläggningar.
Jag- har aldrig med vett och vilja handlat orätt och
hoppas aldrig komma att göra det. Jag begär i denna fråga icke
något öfverseende, jag skall nog sopa rent för min dörr.

Hvad nu beträffar kontorets handhafvande, vill jag nämna,

Onsdagen den 20 Februari, f. m.

!> 3V’:o S).

att bland de handlingar, som från hufvudkontoret tillsändes af- Ang. decharge
delningskontoret i Kalmar, funnos derå falska. Då uppstod iöx^ör^n^lU''
styrelsen frågan, huru styrelsen skulle kunna rädda så mycket (Forts.)
som möjligt för riksbanken. Det utgallrades derför tid efter annan
vissa lånehandlingar och gjordes anteckningar, som jag tog med mig
hem för att utforska, huru vida dels låntagarnes, dels borgesmännens
och dels vittnenas namn voro rigtiga eller falska. Derefter
återlemnade jag, som gifvet var, de handlingar, som jag
mottagit, och meddelade de upplysningar jag erhållit, och styrelsen
vidtog sedan de åtgärder, som voro nödiga och lämpliga
till bankens bästa. Att jag i sådant fall, som man sagt, sysselsatt
mig med kommissionärskap, anser jag icke vara förhållandet.

Jag vill nämna, att den person, som vid afdelningskontoret innehar
kamrerarebefattningen, är derjemte, såsom siste talaren rigtigt
uppgaf, föreståndare för kommissionsanstalten, och de handlingar,
som jag lemnat till eller erhållit af honom, har icke varit
i hans egenskap af kamrerare utan i egenskap af föreståndare
för kommissionsanstalten. I denna egenskap har han också tagit
befattning med handlingarna, i hvad på honom som sådan vidkommer,
och äfven redovisat; och ofvanpå den promemoria han
som föreståndare för kommissionsanstalten utskrifvit som redovisning
för lånet har han alltid fogat kommissionsanstaltens tryckta
blankett till qvitto och ifyld så, att, då jag emottagit redovisningen,
det endast varit för låntagaren att skrifva sitt namn under
qvittot. Efter det låntagaren sålunda fått emottaga föreståndarens
för kommissionsanstalten redovisning och skrifvit sitt namn under
qvittot, har jag i de få fall, som varit i fråga, återstält låntagarens
qvitto till föreståndaren för kommissionsanstalten. Detta
är verkliga förhållandet, och talet att jag förbigått kommissionsanstalten
med de få så att säga budskickningar jag haft är helt
och hållet ogrundadt.

Hvad nu angår den mycket omtalade 35 § i bankoreglementet,
är det gifvet att, huru litet man än må följa med det allmänna,
så nog kände både afdelningskontorets styrelse och jag till densamma,
men styrelsen fann, att mitt omnämnda bestyr med dessa
handlingar och hvad i öfrigt förekom icke kunde hänföras till
denna §, ty här gälde ett extra ordinärt förhållande, som styrelsen
ansåg skulle gagna icke blott riksbanken, utan äfven de personer,
som utan sitt förvållande råkat ut för de falska lånehandlingarna
och ensamma blefvo betalningsskyldige. Men i samma mån
sakerna hunno ordnas och nya handlingar tillkommo, drog jag mig
alltjemt tillbaka från att teckna vederhäftighetsbevis. För att helt
och hållet upphöra med denna min befattning behöfdes icke heller
några kraftigare åtgärder, ty jag var villig att när som helst dermed
upphöra. Emellertid lät jag dock förmå mig att i några få
fäll skriftligen vitsorda handlingarnas rigtighet. Sådana bevis hafva,
som herrarne finna, för den tid friherre Focks berättelse omfattar,
meddelats för 13 lån till ett sammanlagdt belopp af 6,700 kr. Detta
är hela saken. Att dessa lån varit små kunna herrarne finna, då så
litet belopp varit på så många händer. Emellertid hade alla de

N:0 t). 10

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

Ang. decharge anmärkta förhållandena upphört redan i början af augusti och såför
bankofuil- ledes en och en half månad innan anmärkningarna tillkommo.

"Ä Äfven jag är naturligtvis af den åsigt, att der missbruk före °rs''^

kommit, böra de framhållas och beifras; men jag må säga, att om
man i vårt land skulle ställa till så mycket väsen för hvad åtskillige
tjensteman gjort och göra som strider mot gällande föreskrifter
i ett eller annat fall, som man i detta afseende gjort,
skulle Riksdagen nog få bra mycket att sysselsätta sig med.

Nu säger man, att 35 § bör ändras. Ja, detta är jag gerna
med om, ty det är origtigt att der skall stå, att tjenstemännen vid
riksbankens hufvud- och afdelningskontor är o uttryckligen förbjudna
att såsom kommissionärer taga någon befattning med anskaffande
af lån m. in.; men nu är det ty värr just tjensteman som göra det.
Har jag handlat mot bestämmelsen i denna paragraf, så hafva äfven
desse tjensteman gjort det, och detta har skett i följd af bankofullmägtiges
beslut och med Riksdagens goda minne genom att vid
afdelningskontoren låta föreståndarebefattningen vid kommissionsanstalten
vara förenad med kamrerarebefattningen. På det att
icke andra skola råka ut för samma klander som jag, tror jag det
vore godt, om Riksdagen beslutade skilja på dessa befattningar eller
att herrar fullmägtige vidtoge åtgärder till rättelse i detta fall.

Jag vill dessutom saga, att då jag skref mitt svaromål, hade
jag knappt om tid, och det var så godt som en händelse att .jag
Ilek se anmärkningsskriften, emedan jag under hösten vistades i
Stockholm i ett allmänt uppdrag. Det var vid en resa hem på
några dagar jag i förbifarten i Kalmar fick veta, att fullmägtiges
skrift var nere på förklaring och att ärendet då var som ett hemligt
ärende eller i fullmägtiges särskilda protokoll. Jag afgaf då,
under den knappa tid jag hade mig till del, det nu föreliggande
svaromålet och fäste mig hufvudsakligen vid anmärkningen om
vederhäftighetsbevisen såsom den, hvarom frågan mest gälde. Nu
hör man emellertid nästan hvarje jurist vara ense om att tecknande
af vederhäftighetsbevis icke kan hänföras till kommissioner, och
således har jag i denna del fått rätt. Hade jag deremot närmare
fäst mig vid anmärkningen att jag uttagit lån från kommissiopsanstalten,
skulle jag naturligtvis hafva sagt, på samma sätt jag
här sökt göra, rätta förhållandet dermed och att jag icke på något
sätt gått förbi den vid kontoret varande kommissionsanstalten,
såsom mången sökt framhålla.

På detta sätt reducerar sig denna sak till ganska små dimensioner.
Då jag emellertid vid jultiden kom ned till afdelningskontoret,
anhöll jag att få genomse föredragningslistorna för sistlidna
år och gjorde derur så många anteckningar som möjligt, för att
utreda rätta förhållandet med afseende på de omordade kommissionerna.
Jag fann dervid, sedan jag och kamreraren i egenskap
af föreståndare för kommissionsanstalten genomgått mina anteckningar,
att han egde postqvitto på alla de af mig antecknade lånen
utom två. Således har jag, så vidt jag sålunda fick utredt, icke haft
flera än tvenne lån som budskickning på här af mig. angifna sätt
åt ett par grannar till mig, ehuru jag i min förklaring uppgaf 4

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

it M:o 9.

å 5. Jag kan äfven nämna, att jag för en tid af några år tillbaka A.ng. decharge
varnat handhafvaren af den inre förvaltningen inom riksbanken/0'''' b^nxofv-uhvilken
person liksom jag är från kalmarorten, för de personer, (Po/f)
som hufvudsakligen ledde tillkomsten af de sedermera befunna
falska förhandlingarna, emedan jag då hade tydligt för mig att de
icke förde redbart gods, och jag upphörde redan för flera år sedan
att gifva vederhäftighetsbevis på de lånehandlingar, hvarmed
de haft något att skaffa. Jag befarade redan då, att någon olycka
skulle inträffa, och handhafvaren af den inre förvaltningen lofvade
i anledning af dessa meddelanden att vara försigtig. Men försigtigheten
har icke räckt till, ty då vi fingo papperen på ort och
ställe, så befans en hel del falsk, och detta arf var det, som
styrelsen skulle reda ut. Jag tror att om icke de åtgärder, som
styrelsen vidtog, blifvit gjorda, skulle mycket större belopp fått afskrifvas
än hvad nu blifvit fallet och som omnämnes i bankoutskottets
föreliggande utlåtande eller omkring 11,000 kronor. Den
olyckan af förluster och oredligt förfarande af lånesökande kan ju
inträffa när som helst, och i hvilken ort som helst och att det i
nu förevarande afseende inträffat i min hemort i den omfattning
det gjort är att beklaga.

Här föreligger nu icke något nytt och icke heller något yrkande.
Jag skall nu icke heller vidare anföra, utan må hvad jag
nu i korthet framhållit vara sagdt till den kraft och verkan det
kan hafva. Och jag tror icke jag behöfver taga saken så som om
jag nu vore sämre karl än förut. Jag begär som jag förut nämnt
intet öfverseende.

Herr Lyttkens: Herr Danielsons anförande bestyrker mig i
den uppfattning, att det varit bättre att åtala herr Danielson inför
domstol, der han till äfventyra kunnat rentvå sig, än att begagna
detta beskedlighetsmakeri, hvarigenom frågan undandragits
vederbörligt forum.

Den beskyllning herr Danielson framkastade emot bankofullmägtige
anser jag vara ganska graverande. Han sade att han
varnat fullmägtige för vissa personer, såsom dels misstänkte för
falsk namnteckning, dels emedan deras vederhäftighet icke vore
tillfredsställande, men likväl hafva fullmägtige, utan att göra sig
förvissade om papperens rätta beskaffenhet, till dessa personer
på namn, som sedan befunnits falska, utlemnat lån. Detta pekar
på, såsom den förste talaren uttryckte sig, ett beskedlighetstillvägagående,
som gifvit till resultat, att afdelningskontoret i Kalmar
icke gifvit mer än 8/10, säger åtta tiondedel, procent vinst på
de penningar, som der nedlagts. När en ledamot af riksbankens
styrelse från en så tillförlitlig person som herr Danielson fått
upplysning om, att vissa personer icke vore pålitliga och att namnen
på deras lånepapper kunde misstänkas för att vara falska, så
borde väl baukstyrelsen genom vanliga aviser underrättat sig om,
huruvida namnen vore äkta eller icke. Detta hände nu emellertid
vid en tid, för hvilken decharge redan är lemnad, men saken är
dock egnad att ingifva betänkligheter. Yi finna hvilka siffror i fråga

N:o 9. 12

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Ang. decharge oro. ränteafkastning dessa afdelningskontor uppvisa, nemligen från;
jur ia)i4o/Mii-jj0n^orej. j Luleå med 4,gi procent och sedan med 3,34 i Malmö,.

(Forts.) Göteborg 3,2n, Östersund 3,oi, Jönköping 2,9a, Yexiö 2,57, Visby
2,52 och slutligen till kontoret i Kalmar 0,82 procent, i sanning eu
mycket ringa vinst och behållning, då dertill lägges att en del
kostnader för afdelningskontoren bokföres på hufvudkontoret och
drabbar detta. Under sådana förhållanden tror jag man kan vara
berättigad att säga, att dessa afdelningskontor väl kunna vara
för orterna mycket gagneliga, men att de för riksbanken sjelf icke
medföra någon fördel. Vid den omorganisation af riksbanken,
som torde förestå, och hvarigenom denna skulle göras till hvad
den kan och bör vara, nemligen den enda sedelutgifvande banken,,
bör det blifva tillsedt, att icke sådana abnormiteter som de nu
ifrågavarande vidare må kunna ega rum, och att icke bankrörelsen
kan inkomma på dylika afvägar. Den ringa vinsten för banken
motsvaras nemligen icke af någon motsvarande fördel för folket,
utan har haft sin orsak i liknöjdhet vid granskning af lånehandlingar.
Men jag kan icke heller underlåta att fästa uppmärksamhet
vid, att afdelningskontoret i Kalmar icke sjmes hafva varit
underkastadt den skärpa i kontrollen, som varit både nödig och
nyttig för en sådan inrättning, och det torde vara skäl, när Kongl.
Majds proposition om ny banklagstiftning förekommer till behandling,
att äfven tillse, huru vida icke styrelserna för dessa afdelningskontor
böra organiseras på något annat vis än nu är fallet. Jag
vet flere sådana fall, der nödig uppmärksamhet icke iakttagits från
afdelningskontorens sida.

Herr P. Waldenström: Jag kan icke vara alldeles .med
om det åskådningssätt, som anser att, i händelse uti en bank det
visat sig att falska lånehandlingar och falska namn förekomma,,
det bör uppdragas åt enskilda ledamöter af styrelsen att se till,
att det blir öfversopadt. Jag tror icke, att det gagnar den offentliga
moralen att gå till väga på ett sådant sätt. Om vederbörande
i stället visade litet mera allvar, när sådana saker förekomma,
skulle man säkert icke behöfva göra upptäckter af så många förfalskningar
och bedrägerier, som nu är fallet.

Herr Danielson uppgaf, att riksbanken förlorat omkring
11,000 kronor på de falska lånehandlingar, som från riksbankens
hufvudkontor öfverflyttats på afdelningskontoret i Kalmar, samt
tilläde, att, om man icke gått till väga på det sätt som skett,
riksbanken skulle hafva förlorat lika mycket till och ändå mera.
Jag tror också, att herr Danielson har rätt, då han säger, att genom
hans ingripande åtskilliga tusentals kronor blifvit räddade åt
banken, men detta anser jag dock icke på något sätt lända till
försvar för den sak, hvarom fråga är. Ty här gäller det icke
penning ärna i främsta rummet, utan en vigtig princip. Frågan ärt
skall en bankstyrelseledamot ställa sig till efterrättelse eller icke
ett bankoreglemente, hvars tydlighet är höjd öfver allt tvifvel?
För min del skulle jag mycket hellre sett om banken förlorat
11,000 kronor eller mera derigenom att herr Danielson stält sig

Onsdagen den 26 Februari, f, m.

13 N:o 9.

bankoreglementets föreskrifter till efterrättelse, än jag nu erfara- decharge
■att detta belopp räddats åt banken genom en öfverträdelse af regle-^*'' bankqfiMmentet.
Hvad angår herr Danielsons yttrande om lydelsen af 35 fportf)

§ i reglementet, så ber jag blott att än en gång få uppläsa följande
ord derur: “ledamöterna af styrelserna för afdelningskontoren
vare uttryckligen förbjudet att såsom kommissionärer taga befattning
med vexeldiskontering eller med anskaffande af länd1

I min tanke kan det icke förnekas, att herr Danielson tagit
befattning med anskaffande af lån, och det kan väl ej heller nekas,
att detta står i uppenbar strid med den upplästa bestämmelsen
i bankoreglementet. I öfrigt vill jag icke inlåta mig på den
fråga, som herr Lyttkens omnämnde, ehuru äfven den torde vara
ganska väl förtjent af uppmärksamhet. Förhållandet är emellertid
ganska beklagligt. Den godmodighet, hvarmed Riksdagen alltid
gått till väga vid beviljande af decharger, har utvecklat sig derhän,
att vi nu stå på en punkt, om hvilken man väl får hoppas
och önska att den må vara en vändpunkt.

Herr Danielson: Blott några få ord med anledning af den
siste talarens antydan, att det varit bättre om åtal mot vederbörande
blifvit anstäldt. Ja, sådana hafva också verkligen anstalts.

Blott i det fall, då ett namn varit rigtigt och erkänts såsom sådant,
har det motsatta tillvägagåendet tillämpats för att skydda
den person, som ej haft någon delaktighet i det brottsliga förfarandet,
för att nödgas stå i ansvar för hela låneaffären. I öfrigt
hafva åtgärder blifvit vidtagna af styrelsen för att straffa de
brottsliga. En har blifvit dömd och sitter i fängelse, den andre
har sjelf förkortat sitt lif och den tredje har rymt. Jag har velat
nämna detta, emedan jag tror, att icke någon underlåtenhet skett
i detta, afseende. För öfrigt vill jag icke vidare inlåta mig på
saken; jag tror att derom är icke mera att säga.

Herr E. G. Boström: För min de! kan jag icke annat än
gifva herr Lyttkens rätt i hans yttrande, att den fråga, som här
föreligger, gäller decharge för fullmägtige i riksbanken och således
ej. hvado som passerat mellan herr Danielson och nämnda
fullmägtige. A andra sidan är det klart att, såsom frågan ligger,
det icke kunnat undgås att densamma skulle komma på tal. Emellertid
har jag icke funnit annat, än att hvad herr Danielson nu
anfört i väsentlig mån reducerat de stora dimensioner man velat
gifva åt denna sak, ehuru jag på samma gång måste erkänna, att
herr Danielson gjort sig skyldig till öfverträdelse af reglementet.

Herr Lyttkens erinrade om, att fullmägtige skulle hafva gjort
sig skyldige till ett fel, om de godkänt lånehandlingar från kalmartrakten,
hvilka varit försedda med intyg af personer, för hvilkas
tillförlitlighet herr Danielson med sin stora personkännedom
varnat. Detta skulle dock inträffat innan kalmarekontoret
började sin verksamhet, således på en tid, för hvilken fullmägtige
redan erhållit decharge, hvarför det icke faller under kammarens
bedömande nu.

K:o 9. 14

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Ang. decharge Beträffande det förhållande, som herr Lyttkens senare omjor
hanka,fall- nämnde, eller att flera bankkontor gifva liten behållning, så att
(Forts) den vid kalmarkontoret särskilt icke ens uppgått till en procent,
synes mig detta icke vara så synnerligen underligt, då som bekant
Kalmar län på de senare åren varit utsatt för den största ekonomiska
kris, som på länge hemsökt någon del af vårt land. Då
man dertill laborerat med falska papper, ligger det i sakens natur
att ej någon större behållning kunnat uppstå. Men icke kan den
omständigheten få verka derhän, att man icke borde anlägga andra
afdelningskontor för riksbanken, en åtgärd, som tvärtom föreslagits
af den bankkomité, som nyss afslutat sitt arbete.

Jag ber kammaren icke illa upptaga, om jag ber att få säga
några ord med anledning af det sätt, hvarpå herr Waldenström
yttrade sig, då han öppnade diskussionen i detta ämne. Han talade
om politiska sinekurer, om arfvoden och dagtraktamenten,
som vissa personer gjort sig till godo. Men herrarne veta nog
från förra gången den saken var före, att herr Waldenström icke
hade fullt reda på förhållandet. Han trodde att dessa arfvoden
och traktamenten uppgingo till större belopp, än de i verkligheten
gjorde. Och hvad nu herr Danielson beträffar, så är det genom
de upplysningar, han nyss lemna!, visadt, att han icke uppburit
något obehörigt arfvode. Herr Waldenströms anspelning i detta
syfte var sålunda ej berättigad!. Jag har å andra sidan naturligtvis
att erkänna, att herr Waldenström medgaf att herr Danielson
inlagt stora förtjenster vid utredande af de intrasslade förhållandena,
om han äfven gick lätt förbi den saken. Om i herr Waldenströms
uttryck om en “Riksdagsbänk11 skall ligga någon mening,
synes det mig i detta uttryck ligga något mycket förnärmande
icke blott mot fullmägtige utan äfven mot riksdagsmännen,
men jag har ej hört något, som berättigar ett dylikt uttryck.

Det nämndes af herr Waldenström, att herr Danielson kanske
icke haft reda på 35 § i bankoreglementet, eftersom han handlat
såsom han gjort. Det är nu upplyst, att paragrafen naturligtvis
icke varit herr Danielson obekant. Men vi kunna väl komma
öfverens om att förhållandena kunna vara sådana, att följer man
lagen alldeles strikte, kan man göra större skada, än om man i
någon mån mindre strängt tillämpar densamma, och jag vill fästa
uppmärksamheten på, att det val finnes mången, som varit i den
ställning, att han icke alltid kunnat följa gällande föreskrifter.
Särskild! skulle jag vilja erinra derom, att herr Waldenström sjelf
synes göra sig skyldig till något sådant, då hans uppträdande
icke torde vara ett uttryck för det bud han skall lära: tyden allting
till det bästa!

Jag vill icke yttra något vidare. Jag vill blott tillägga, att
om en sak i och för sig sjelf icke är så behaglig, så icke blifver
den det mera genom det sätt, hvarpå herr Waldenström behandlar
den.

Herr Lyttkens: Jag vill icke underkasta den nästföregående
talarens yttrande “följer man lagen alldeles strikte, gör man större

Onsdagen den 26 Februari, f. ra.

15 N:o 9.

skada, än om man i någon mån korrigerar densamma" någon kri- Ang. decharge
tik, emedan jag tror, att jag dervid icke skulle blifva så huldAr bankofuilmot
honom, som han varit det mot herr Danielson och banko- (]"or!f'')
fullmägtige. Ty hvad som är rättvisa skall vara rättvisa och får
ej modifieras allt efter som den ene eller andre finner det lämpligt,
ty lag och ej godtycke bör råda. Hvarför jag egentligen
begärde ordet var för att protestera mot den missuppfattning
af mitt förra yttrande, hvartill herr Boström gjorde sig skyldig, i
det han trodde att jag menade, att den ringa behållningen vid
afdelningskontoren borde verka derhän, att man ej anlade ytterligare
afdelningskontor, t. ex. i hvarje residensstad såsom Kougl.

Maj:t i sin proposition föreslagit. Detta var icke min mening,
utan jag sade, att vi, då vi få så många afdelningskontor, vid deras
ordnande böra ställa så till, att icke sådana missförhållanden
som nu ske må ega rum, utan att kontoren må blifva så ordnade
att de uppfylla sitt ändamål, att vara en medelpunkt för den
sunda och lagliga penninge- och affärsrörelsen, hvart och ett
inom sin ort, utan att lemna plats för en mängd personer, af
mer eller mindre tvetydig beskaffenhet att dit öfverflytta sina dåliga
eller falska affärspapper, allt på riksbankens bekostnad. De
böra så ordnas, att handhafvandet blefve sådant, att icke några
förluster på falska papper, såsom nu skett, skulle kunna ega rum,
åtminstone ej i så stor skala som herr Danielson berättade egt
rum i Kalmar och så att det vore möjligt, att de personer, som
sutte i styrelsen, blefve mera intresserade för och mera egnade sig
åt kontorens skötsel. Detta var min mening.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan, hvarjemte utskottets i slutet af memorialet
gjorda tillkännagifvande lades till handlingarna.

På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren härefter
att nästa onsdag den 5 instundande mars företaga val af 24 valmän
för utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem, äfvensom af sex suppleanter
för desse valmän.

§ 8. Om uppsägan Härefter

företogs till behandling bevillningsutskottets betän- med{tMndska
bände n:o 5, i anledning af väckta motioner om uppsägande af magter inSveriges
med utländska magter ingångna handels- och sjöfartsfördrag
samt om tulltaxans förändrade uppställning. faidstraJtatcr

Af till bevillningsutskottet remitterade motioner berörde eu
af friherre Klinckowström inom Första Kammaren afgifven motion,
n:o 1, samt två hos Andra Kammaren väckta motioner, n:o
108 af herr J. Eliasson och n:o 181 af herr A. Bexell, frågan om
uppsägning af gällande handels- och sjöfartsfördrag med främmande
magter samt den dermed sammanhängande frågan om införandet
af differentialtullar.

Onsdagen den 26 Februari, f. ro.

Om uppsägan- Friherre KlincTtowström föreslog nemligen bland annat i punkt
de af Sveriges l:o af gJn rnotioil:
med utländska

magter in- l:o) att Riksdagen ville för sin del besluta den förändring i
gångna han- v?ir nn gällande tulltaxas uppställning, att densamma hädanefter
dels- oehsj°- komme bestå dels af en generel tulltaxa, innehållande alla im(Forts.
) portartiklar, som nu deri förekomma, och att deri inforas de förändrade
införselsafgifter, hvilka Riksdagen anser sig å dessa artiklar
böra bestämma; och dels en speciel tulltaxa, upptagande endast
de artiklar jemte dem åsätta införselsafgifter, hvilka till följd
af de mellan Sverige och några främmande magter afslutade tariffhandelstraktater
äro bestämda och hvilka införselsafgifter icke
kunna ensidigt af Sverige förändras, så länge nyssnämnda traktater
äro gällande. Dessa nya tulltaxor borde förklaras lända till
efterrättelse snarast möjligt efter det att de i efterföljande 3:e
punkt nämnda traktater, till följd af vederbörligen skedd uppsägning,
upphört att vara gällande;

samt i punkterna 3:o och 4:o:

3:o) att Riksdagen ville hos Kong]. Maj:t i underdånighet anhålla,
att alla de handelsfördrag äfvensom kombinerade handelsoch
sjöfartsfördrag eller traktater, som svenska regeringen med
främmande stater afslutat och hvilka ännu äro gällande — undantagande
de med Frankrike, Spanien och Portugal senast afslutade
tariffhandelstraktater och hvilka senares tulltaxebestämmelser ensamt
böra införas i den uti motionens l:a punkt föreslagna speciella
tulltaxan — måtte samtidigt, och så snart detta lämpligen ske
kan, å Sveriges sida uppsägas;

4:o) att Riksdagen ville för sin del besluta, att de med Frankrike
och Spanien senast afslutade eller förnyade tariffhandelstraktater,
hvilka samtliga tidigast upphöra att vara gällande den 1
februari 1892, äfvensom den med Portugal år 1885 afslutade tariffhandelstraktat,
som tidigast upphör att vara gällande år 1895,
måtte så tidigt uppsägas, att de efter omnämnda tider icke må
vara gällande.

Herr Eliasson hemstälde:

a) att Riksdagen ville för sin del besluta uppsägning af nu
gällande handels- och sjöfarts traktater med Frankrike af den 30
december 1881 och med Spanien af den 18 januari 1887; samt

b) att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det
Kongl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, att traktaterna upphöra
att vara gällande den 1 februari 1892.

Herr Bexell åter anhöll:

att Riksdagen ville besluta att ofördröjligen uppsäga de mellan
Sverige och tyska stater nu gällande handels- och sjöfartsfördrag.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

17 >'':o 9.

Med anledning af hvad sålunda blifvit i detta ämne föreslaget, Om uppsäganiiemstälde
nu utskottet: '' de af Sveriges

, . med utländska

Do) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, magter intet
täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådana åtgärder, att handelstrak- gångna hantaterna
med Frankrike af den 30 december 1881 och med Spanien
af den 15 mars 1883 måtte upphöra att gälla vid utgången af den7™ (Forts.)
för deras tillämpning faststälda tid, eller den 1 februari 1892;

2:o) att friherre Klinckowströms motion, i hvad den afser uppsägande
af handels- och sjöfartstraktaten med Portugal af den 10
april 1885, icke måtte af Riksdagen bifallas;

3:o) att friherre Klinckowströms motion, i hvad den angår
uppsägandet af våra öfriga med främmande magter ingångna handels-
och sjöfartsfördrag, äfvensom herr Bexells om uppsägande
af de mellan Sverige och tyska staten nu gällande handels- och
sjöfartsfördrag icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd;
samt

4:o) att friherre Klinckowströms motion, i hvad den angår
tulltaxans förändrade uppställning, icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr J. Bengtsson i Gullåkra, hvilken ansett, att utskottet åtminstone
för närvarande bort afstyrka bifall till den af motionärerna
föreslagna traktatuppsägningen.

Sedan utskottets under punkten 1 gjorda hemställan blifvit
uppläst, lemnades ordet på begäran till

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,
som yttrade: Grifvet är att det skrifvelseförslag till Kongl. Maj:t,
hvarom kammaren nu har att öfverlägga, då det af Riksdagen
beslutas, och huru det än slutligen formuleras, skall, då det, likasom
hvarje annat sådant, i sin tid inför Konungen i statsrådet
föredrages, tillvinna sig det afseende och tillerkännas den inneboende
vigt, som Riksdagens grundlagsenligt uttalade mening påkallar.
Blir det mig förunnadt att på grund af Konungens fortfarande
förtroende afgifva mitt råd i detta ärende, måste detta råd
blifva ett uttryck af den mening, jag hyst och hyser som medlem
af Riksdagen, nemligen att någon förlängning af nu gällande traktat-aftal
med Frankrike oförändradt icke är tillrådlig. Riksdagens
allt tydligare framträdande önskan, att, i den mån tillbörlig hänsyn
till industri- och näringslif det medgifver, obunden af aftal
med främmande land åt Sverige bevara rätten att bestämma tullar
och tulltaxa, finner jag under för handen varande förhållanden fullt
. förklarlig. Det är detta jag velat uttala, och om än det i utskottets
skrifvelse bestämdt formulerade datum är egnadt att väcka
betänksamhet, vill jag dock icke utöfver det nu sagda från denna
plats lägga något ord till öfverläggningen om huru Riksdagen må
pröfva, klokast och bäst att affatta den underdåniga skrifvelse,
hvaruti Riksdagen frambär sin önskan.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 9. 2

N:o 9. 18

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägande
af Sveriges
med utländska
magter ingångna
handels-
och sjöfart
straktater.

(Forts.)

Härefter anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Lewenhaupt: Hå jag tillåtit mig begära ordet, är det icke för
att här inlåta mig på något skärskådande af frågan om och i hvad
mån de traktater, om hvilkas uppsägning bevillningsutskottet tillstyrkt
en underdånig framställning hos Kongl. Maj:t, må vara för
Sveriges intressen förmånliga eller icke. Men med afseende å det
embete jag för närvarande bekläder, anser jag det vara en pligt
att uttala min tanke, huruvida, för den händelse uppsägning af de
ifrågavarande traktaterna anses böra ega rum, det kan vara lämpligt
att Riksdagen i sin framställning härom på förhand angifver
någon viss tidpunkt såsom den, från hvilken en sådan uppsägning
bör verkställas.

Jag- bör då först meddela, att enligt alla underrättelser det
synes fullkomligt säkert, att Frankrike kommer att uppsäga icke
mindre de med de förenade rikena, utan äfven öfriga med främmande
länder ingångna, i kraft varande aftal af de slag, hvarom
här är fråga, så snart man bestämt det nya tullsystem ITrankHke
bör för framtiden följa. Het är äfven mycket sannolikt, att
en sådan uppsägning från fransk sida kommer att ega rum redan
före den 1 februari 1891; men det är dock icke desto mindre tänkbart
att så icke inträffar, och i så fall vore det enligt min åsigt
icke med våra intressen förenligt att förekomma Frankrike genom
att från vår sida uppsäga traktaten från den 1 februari 1891.

Hå man icke har anledning tro, att någon annan stat inom
den 1 februari 1891 skall uppsäga sin med Frankrike afslutade
traktat, blefve, under förutsättning som nyss nämts, följden den,
att ensamt vår traktat komrne att upphöra den 1 februari 1892,
under det att alla andra traktater med Frankrike komrne att fortfara
intill den dag, som infölle ett år efter det uppsägning egt ram.

Het torde vara helt naturligt, att endast utsigten till något
dylikt skulle verka hämmande på vår handel, och det är icke
otroligt, att vi utan traktat skulle erhålla behandling såsom den
mest gynnade nation.

Hå vår traktat med Frankrike är gemensam för de förenade
rikena, skulle en uppsägning komma att gälla äfven Norge; men
det finnes ingen anledning att förmoda annat än att norska regeringen
i så fäll skulle samtidigt påkalla en framställning till Frankrike
om traktatens förlängning för Norges del. Franska regeringen
skulle icke ega befogenhet att utan parlamentets hörande bifalla
en sådan framställning och det är icke sannolikt att framställningen
kunde komma att af parlamentet behandlas förr än
parlamentet fattat beslut om uppsägning af traktaterna med andra
länder, men framställningen skulle deremot kunna komma att be- ..
handlas samtidigt med ett sådant beslut, och om man antager att
beslutet komrne att fattas före vår traktats utlöpande den 1 februari
1892, vore det åtminstone icke omöjligt, att en förlängning af
traktaten för Norges del kunde komma att medgifvas till den tid,
då på grund af Frankrikes uppsägning alla nuvarande tarifftrak -

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

19 Ji:o 9,

tater skulle komma att utlöpa. Någon säker beräkning skulle Om uppsågandock
aldrig kunna uppgöras i det afseendet, och samma rubbningde “/Sveriges
i handeln, som efter uppsägningen från de förenade rikenas sidaagtlTin™
måste inträffa för Sverige, skulle således äfven uppkomma för gångna lianNorges
del. dels- och sjö Hvad

mig beträffar, anser jag uppsägning af traktaten ickfartstraktater.
böra ega rum förr än det är möjligt att efter föregående under- (''Forts''''1
handlingar erhålla någon klarhet om de vilkor, som efter traktatens
upphörande kunna beredas vår handel och sjöfart på Frankrike,
och sådana underhandlingar kunna icke inledas förr än Frankrike
bestämt sitt blifvande tullsystem. Men derefter är jag beredd
att — ehuru utan tvifvel med olika utsigt till framgång — föra
underhandlingar på bas af vare sig det ena ekonomiska systemet
eller det andra, allt efter de föreskrifter som från svensk eller
norsk sida kunde komma att meddelas mig, och jag är till och
med beredd att, om detta ingalunda omöjliga fall inträffade, samtidigt
underhandla efter ett system för Sverige och ett annat för
Norge.

Hvad angår traktaten med Spanien, är det enligt min åsigt
tydligt att en uppsägning af traktaten med Frankrike måste föranleda
äfven uppsägning af den förra traktaten.

Medan jag har ordet, vill jag begagna tillfället att berigtiga
en uppgift som förefinnes i den af mig inlemnade vid utskottets
utlåtande aftryckta tabell F. I nämnda tabell uppgifves att beloppet
af de förhöjda lots- och skeppsmäklareafgifterna som på
grund af gällande lagstiftning omedelbart skulle drabba vår sjöfart
i händelse af traktatens upphörande skulle utgöra pr år 93,000
kronor för Sverige och 240,000 kronor för Norge. Men på grund
af numera till utrikesdepartementet inkomna fullständiga uppgifter
höra dessa belopp rätteligen beräknas till 64,640 kronor för
Sverige och 182,000 kronor för Norge.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Ehuru jag i viss mån delar
utskottets åsigt derom, att en ändring i nu gällande handelstraktater
kunde vara af behofvet påkallad och önskvärd, har jag dock
icke kunnat vara med om hvad utskottet föreslagit, hvilket också
synes af min reservation. Jag har icke kunnat vara med om eu
så brådstörtad uppsägning af våra traktater, som utskottet tillstyrkt.

För öfrigt tyda alla tecken, att döma efter den rörelse, som nu
pågår i Frankrike, att franska handelstraktaten kommer att uppsägas
från fransk sida utan vår förskyllan, och jag föreställer mig
att, om så komme att ske, Sveriges ställning vid blifvande underhandlingar
om en förnyad traktat skulle blifva betydligt bättre,
än om uppsägningen skett från vår sida. Jag tror derför, att
man borde vänta med uppsägningen, se tiden an och afvakta hvad
Frankrike i detta fall komme att göra. Skulle Frankrike mot förmodan
icke uppsäga traktaten, kan ju frågan afgöras vid en blifvande
riksdag, om så skulle vara önskligt från Eiksdagens sida.

Hela olägenheten af ett uppskof skulle möjligen blifva, att den
nuvarande traktatens bestånd komme att räcka två, tre månader

N:o 9.

Om uppsägande
af Sveriges
med utländska
magter ingångna
handels-
och sjöfartstraktater.

(Forts.)

20 Onsdagen den 26 Februari, f. in.

längre. Såsom vi veta, går traktaten till ända ett år efter uppsägning,
och jag kan icke finna någon anledning, hvarför nästa
riksdag skulle behöfva längre tid att iösa frågan än den nuvarande.

Såsom skäl för traktaternas uppsägning med Frankrike och
Spanien har bevillningsutskottet hufvudsakligen anfört, att de äro
till större skada för Sverige än till gagn och att vi hafva bundit
våra händer i afseende på tullsystemet, och det kan ju icke nekas,
att vi på sätt och vis det gjort. Men jag tror icke,, att olyckan
är så stor och förlusterna så väsentliga, som bevillningsutskottet
låtit påskina. Går man till statistiken, visar det sig, att Sveriges
export till Frankrike år 1887 utgjorde 27,''226,000 kr., medan Frankrikes
export hit icke uppgått till mer än 6,217,796 kr. Således
hafva vi haft ett exportöfverskott af öfver 21^millioner. Under
samma år exporterades på Spanien för 6,465,165 kr., medan Spaniens
export hit icke uppgick till mer än 972,349 kr.; hvadan vi
hafva ett exportöfverskott på Spanien af nära 5 V2 million.
Mot denna beräkning gör utskottet några anmärkningar i sitt betänkande
sid. 14 och 15; utskottet säger der. följande; “Vid beräkningen
har nemligen alldeles lemnats a sido gods, som under
transporten från det ena landet till det andra transiterat tredje
magts område och sålunda i statistiken upptagits såsom exporteradt
till eller importeradt från detta land. Visserligen kunde det
tyckas, som om samma orsaker, hvilka föranleda, att Frankrike
sänder varor till Sverige transito t. ex. Tyskland, skulle göra det
för Sverige förmånligt att föra gods till Frankrike transito nämnda
land, och att sålunda det transiterande godset borde utgöra ungefär
samma procent af båda ländernas totalexport och följaktligen
här kunna lemnas ur räkningen. Härvid har man dock att ihågkomma,
det Sveriges export till Frankrike hufvudsakligen utgöres
af tungt och skrymmande gods såsom jern och trävaror, hvilka
med undantag af någon mindre del, som går öfver Antwerpen.
helst föras sjövägen direkte till Frankrike, under det Frankrikes
export till Sverige mestadels består af lättare och i förhållande
till sin volym och vigt dyrbarare artiklar, hvilka tåla drygare
transportkostnader och, efter hvad veterligt är, till största delen
hitkomma transito dels landvägen öfver Tyskland och Danmark
dels sjövägen öfver England, Nederländerna och Belgien." Men
utskottet låtsar sig icke hafva kännedom om att en icke ringa del
af vår export går transito öfver andra länder. Så t., ex. går en
stor del af våra trävaror öfver Belgien, och det är lika lätt att
bevisa, att en lika stor del svenska varor gå öfver Belgien till
Frankrike, som det är för utskottet att bevisa, att franska varor
gå hit öfver Tyskland och Danmark.

Vidare lemnar utskottet å sid. 3 och 4 i sitt betänkande upplysning
om, att vi hafva handels-, sjöfarts- och vänskapstraktater _
med icke mindre än 28 främmande stater. Gör man nu en öfversigt
öfver vår handel med en del af dessa stater, och med hvilka
vi egentligen hafva någon handel, så finner man, att, sedan man
undantagit Danmark och Norge, hvilka jag ej tagit med i beräkningen
å någondera sidan, vi hafva ett deficit på vår handel med

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

21 N:o 9.

.Finland af 2,594,000, med Ryssland för 17,958,000, Preussen Omuppsägan 12.

392.000, Liibeck 32,733,000, Hamburg 10,549,000, Bremen 9,647,000,de Sveriges
Amerikas förenta stater 3,800,000 eller tillsammanlagdt för dessa

sju stater ett deficit af 89,673,000. gångna lian Gå

vi nu och se efter från hvilka länder af dem, med Indika dels- och sjövi
drifva handel, vi hafva ett exportöfverskott, så visar sig ettf^tstralttaUr.
sådant i afseende på Nederländerna med 2,962,000 kr., Belgien ■ nr 3''>

21.000, Storbritannien och Irland 36,358,000, Frankrike 21,008,000,

Spanien 5,492,000 eller för dessa fem stater ett sammanlagdt belopp
af 65,839,000 kr. Kan det nu verkligen vara något skäl att,
om man skall säga upp traktaterna, vi då börja med de länder,
der man har sin förnämsta handel och hvarifrån man, såsom statistiken
visar, har ett betydligt exportöfverskott å denna handel?

Jag kan icke för min del finna detta vara ett förståndigt tillvägagående.

Vidare säger utskottet å sid. 19, sedan det berört några olägenheter,
som skulle drabba våra industriella alster och sjöfart,
följande: “Men äfven om möjligheten af tonnageafgifternas åter införande

sålunda torde kunna ifrågasättas, lärer denna möjlighet
icke ökas, om traktaten nu uppsäges af Sverige. Det är nemligen
svårligen tänkbart, att Frankrike såsom repressalier för en uppsägning
af traktaten, en handling som är fullt lagligen berättigad
och i traktaten förutsatt, skulle vilja pålägga vår sjöfart utgifter,
hvarifrån andra nationer skulle vara befriade, i synnerhet som det
ej lärer kunna från svensk sida ifrågakomma annat än att äfven
efter traktatens upphörande behandla Frankrike såsom den mest
gynnade nation."

Men det förefaller besynnerligt, att de konsuler, som vi hafva
anstälda i dessa länder för att lemna oss exakta upplysningar om
våra handelsförhållanden derstädes, ej äro af samma åsigt. De
hafva nemligen redan ett par stycken påpekat de stora förluster,
som skulle drabba vår handelsflotta, om vi uppsade traktaterna,
och vi veta, såsom jag förut nämnt, att, när handelstraktaterna
upphöra, förfalla äfven sjöfartstraktaterna. Vår generalkonsul i
Barcelona C. A. Dahlander skrifver bland annat: “Spanska rege ringen

har dock i sina händer ett vapen, genom lagen af den 6
juli 1882, som i art. 6 bemyndigar den att förhöja införselstullumgälderna
å varor och navigationsafgifterna för fartyg för länder,
hvilka på något sätt specielt skada de spanska produkterna eller
Spaniens handel." Af detta bemyndigande har hittills icke gjorts
bruk. Och generalkonsul Daniel Danielsson i Havre säger, sedan
han påpekat möjligheten af de stora förökade kostnader, som skulle
drabba vår sjöfart, sin åsigt vara, att utgången häraf skulle blifva
för våra intressen särdeles betungandeoch att derest ingen bestämd
säkerhet mot inträffande af nämnda eventualiteter på förhand
kunde vinnas i sådant syfte, det enligt hans öfvertygelse vore
förenadt med för stor risk att från vår sida uppsäga traktaterna,
då Frankrike svårligen skulle kunna tvingas att frångå den uppfattningen
att det är Sverige och Norge, som haft största fördelen
af dessa traktater.

Jif:0 9. 22 Onsdagen den 26 Februari, f. in.

Omuppsugan- Jag nämnde, då jag började mitt yttrande, att de hufvudsakde
af Sverigess^äi utskottet anfört voro, att vi skulle hafva mera skada än
mmaqtéTin-agagn af traktaterna och att vi bundit vår handlingsfrihet.
gångna han- Det är ju helt naturligt, att, när man ingår en traktat, så bindel-
och sjö- der man i viss mån sin handlingsfrihet. Traktaterna äro ju öfverfartstraktater.
enskommelser emellan tvenne stater, deri de lemna hvarandra öm''
Olto sesidiga fördelar framför andra stater. Men dylika överenskommelser
äro icke tänkbara mellan tvenne länder, lika litet som mellan
två enskilda personer, ifall den ena parten ensam skulle vilja
betinga sig alla fördelar utan att lemna motsvarande eftergifter.

Då nu våra skyddsvänner här i Riksdagen anföra detta skäl
för uppsägning, så är jag fullt öfvertygad om, att, om man kunde
förflytta sig till den franska kammaren och vara närvarande vid
den diskussion, som kommer att hållas der, då detta ämne kommer
före, så skulle man få höra samma skäl för uppsägning af
traktaterna från de franska skyddsvännerna som de, hvilka nu här
anföras. De franska skyddsvännerna skola helt säkert komma att
säga som så: Yi vilja icke längre att traktaten med Sverige skall

fortfarande bestå. Frankrike har icke någon fördel att ega en
sådan traktat med det lilla landet, utan alla fördelarna komma
på Sveriges sida. Men, mine herrar, huru skall det gå om det
ena landet efter det andra drager upp tullgränser mot andra nationer
och huru skall det gå, om en så liten nation som vår inlåter
sig på sådant? Vi hafva ett färskt exempel på huru den saken
ställer sig i Italien. Det landet införde som bekant för några
år tillbaka ett nytt tullsystem samt öppnade ett formligt tullkrig
med Frankrike. Men hvad har Italien sedermera fått göra? Jo
det har utan att invänta att Frankrike skulle begära att tullskraukorna
borttogos och utan att begära någon motsvarande lindring
i tullbehandlingen från fransk sida helt enkelt sjelf tagit bort de
införda tullarna.

Jag vill icke bestrida att icke tullar kunna i vissa fall vara till
gagn, då man genom dem bereder ett måttligt och väl afvägdt
skydd för den inhemska industrien — och att det kan gifvas tillfälle,
då man bör göra detta — men jag tror att man bör vara
försigtig vid bemödandet att drifva upp den inhemska industrien
på detta sätt. Tv annars får man lätt en allmän öfverproduktion.
Och hvad skall man göra, om man då har förderfvat sin egen export?
Tro herrarna att Sverige är tillräckligt för att konsumera
alla våra industriella alster, i synnerhet sedan den inhemska industrien
vunnit ökad styrka? Jag tror det icke utan anser att lika
nödvändigt som ett måttligt skydd är för våra näringar lika nödvändigt
är det att bereda export för de alster, som dessa näringar
frambringa. Och kan man icke åstadkomma det och om man icke
har någon export, då är allt som göres för industriens understödjande
af ringa värde.

På grund af hvad jag nu i korthet anfört får jag, herr talman,
anhålla om utslag å utskottets betänkande och bifall till min vid
betänkandet fogade reservation.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

23 N:o 9.

Herr Johansson i Noraskog: Till hvad den föregå- Om uppsägan ende

talaren yttrade vill lag anhålla att få lägga några ord. Jagde af Svenges
skall fatta mig sa kort som mojhgt, i synnerhet som jag till följd magter inni
sjukdom icke varit i tillfälle att granska utskottsbetänkandet gångna hanså,
noggrant, som jag hade önskat, och ej heller nu förmår att dels- och sjöframföra
ett längre yttrande.

Frågan om den uppsägning, som här är å bane, anser jag 01 s’

vara för tidigt väckt ur flera synpunkter. Den är det bland annat
derför, att uppsägningen effektivt icke kan ega rum förrän den
1 februari 1891. Med den raskhet, som i vissa fall varit utmärkande
för bevillningsutskottet på de sista åren, borde bevillningsutskottet
till nästa års riksdag mycket väl hinna komma in
i god tid med ett betänkande om uppsägning, så att den enda olägenheten
vore, att det möjligen skulle gå en eller högst tvenne månader
förlorade för en skrifvelses expedierande i ett sådant syfte.

Detta är ett skäl, hvarför frågan enligt mitt förmenande är något för
tidigt väckt. Ett annat skäl är det, att vi icke stå på det klara med,
hvad det är vi egentligen vilja med uppsägningen. I fall det är
meningen, och jag föreställer mig, att så är förhållandet, att vi
skola hafva traktater framdeles också — ty eljest skalle val utskottet
hafva tillstyrkt att äfven uppsäga alla andra traktater — så
måste ju följden blifva den, att vi skola hafva nya traktater. Men
innan vi hunnit så långt, borde man väl veta, på hvilken grund
man skall ställa sig, innan man börjar nya traktatsunderhandlingar.
Jag föreställer mig nemligen, att det förslag till tulltaxa,
som tullkomitén sysselsätter sig med att utarbeta, derförinnan
borde vara färdigt och af Riksdagen antaget, så att man hade
fullkomligt klart för sig, med hvilka tullsatser till utgångspunkt
man skulle öppna underhandlingarna. Äfven från den synpunkten
förefaller det mig, som om frågan vore alldeles för tidigt väckt.

Och icke bättre håfva kontrahenterna på andra sidan det stridt
för sig. Utrikesministern upplyste ju, att äfven fransmännen icke
hade sin tillämnade nya tulltariff i ordning, och under sådana förhållanden
kan det icke vara klokt af oss att nu öppna underhandlingar
om nya traktater. Och äfven ur den synpukten, att vi gentemot
Frankrike äro den svagare parten, torde det vara olämpligt
att förhasta sig med ett beslut i det hänseendet.

Dessutom vill jag erinra om en vigtig punkt i reservantens
anförande, nemligen i fråga om våra förhållanden till Norge.. Det
kan naturligtvis komma att medföra ganska svåra förvecklingar
med broderlandet, om vi säga upp traktaterna och norrmännen låta
bli att göra det. Och jag vet sannerligen icke, huru den, som har
att styra båda folkens öden, skulle till ömsesidig fromma och belåtenhet
kunna genomföra så skiljaktliga beslut. Från broderlandet
har man icke heller hört någon önskan om att uppsäga dessa
traktater. Detta synes mig vara ett ytterligare och mycket talande
skäl att icke nu fatta ett sådant beslut, som här är i fråga.

Det ena med det andra sarnmanlagdt och utan att här belasta
kammarens protokoll med en hop siffror, angående de ömsesidiga
fördelarna och olägenheterna af våra traktatförhållanden, som jag

N:o 9. 24

Onsdagen den 26 Februari, f. rq.

Om uppsägan- föreställer mig att andra bättre än jag skola veta att framhålla
de “f Sven9es under debatten, skall jag i detta ögonblick, på de få skäl jag anmagter
in- fort, helt enkelt instämma med reservanten i hans yrkande pa afgängna
han- slag — “för det närvarande" •—• å utskottets betänkande.

dels- och sjö favtstraktatef.

Herr Bexell: Jag yrkar återremiss, på det att utskottet må

01 Svl blifva i tillfälle att tydligen yttra sig huruvida de traktater, som
äro beroende på vilkoret att “behandlas som den mest gynnade
nation", upphöra utan föregående uppsägning samtidigt med franska
och spanska traktaterna samt ej åter träda i kraft vid nya tarifftraktaternas
ingående. Mig förefaller det nemligen eljest besynnerligt
att uppsäga förmånliga traktater och bibehålla de ogynsamma.

Herr friherre Bonde: Tjugufem år hafva förflutit, sedan efter
långa fruktlösa underhandlingar det ändtligen lyckades Sverige att
åstadkomma en handelstraktat med Frankrike. Visserligen möttes
redan då denna traktat med misstroende från somliga håll, men
den helsades dock på det hela med glädje, enär man ansåg det
vara af stor betydelse att sålunda träda i närmare affärsförbindelse
med en af Europas stormagter och att derigenom utvidga
vårt handelsområde samt betrygga vår handel och befordra afsättningen
af våra produkter. Slån insåg vigten af den derigenom
vunna stadgan för utvecklingen af våra näringar och vår industri.

Visserligen hörde man för några dagar sedan hans excellens
herr statsministern nämna som orsak, hvarför han varit med om
införandet af det nya systemet, att han trodde att derigenom
skulle införas lugn och stadga i vårt affärslif. Olika kunna åsigterna
vara. Jag tror deremot, att detta lugn och denna stadga
snarare vinnes genom att man har trygghet för morgondagen,
trygghet för omkastningar och politiska vindstötar. Jag tror, att
sådant lugn och sådan stadga äro nödvändiga för handelns framgång,
ty handeln och industrien byggas ju på beräkningar för
morgondagen, framkallas af förhoppningar för morgondagen. Har
man icke denna visshet, då vågar man icke nedlägga något kapital
på någon rörelse. Det har derför under senare åren varit hela
Europas, ja snart sagdt hela den civiliserade verldens sträfvan att
just genom handelstraktater skaffa sig detta lugn och denna stadga.

Men nu är tyvärr förhållandet olika. I stället för samarbete
mellan nationerna till gemensamt framåtskridande stå de nu emot
hvarandra, icke endast med till tänderna rustade arméer, utan
ock omgärdande sig med skyhöga tullmurar. Jag undrar om det
kan vara till gagn för den allmänna utvecklingen att nationerna sålunda
isolera sig, och om somliga motionärers förslag vunnit framgång,
skulle vi, sedan alla traktater blifvit uppsagda, stå alldeles
isolerade från den öfriga verlden. Vi skulle icke få dela de öfriga
ländernas öfverflöd, vi skulle få sitta med vårt eget öfverflöd
hopade i värdelösa skattkammare. Vår handel skulle försvinna,
och dock har ju handeln hittills ansetts såsom civilisationens härold
och välståndets skapare. Bevillningsutskottet har dock icke

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

25 J<:o 9.

velat ansluta sig till sådana förslag. Nej, ännu är det endast de 0m wmganfranska
och spanska traktaterna som måste bort. de Sveriges

Utskottets betänkande är ett gediget betänkande och mycketmmarter1 in- °
arbete är nedlagdt derpå och det innehåller många siffror och jag gångna hanvill
ej nu granska dem, ty med dessa siffror jonglerar utskottet dels~ oc7t sjömycket
behändigt. Det hela är en tabellarisk irrgång, som jagfarts*ra^t«*erskulle
vilja likna vid den s. k. orientaliska irrgångssalongen, der 01
man genom skickligt placerade speglar, lyckas få oändliga perspektiv
och föremålen mångdubblade.

Ja, då siffror sålunda kastas på guldvåg, kan man ju få dem
att väga huru som helst; det beror på huru man justerar vågen.

Och det är på det sättet som utskottet kommit till det resultat,
att denna handelstraktat vore uteslutande till gagn för Frankrike
men till skada för Sverige. Det är dock märkvärdigt, att de som
i Frankrike sträfva efter att få traktaterna uppsagda, de vilja hafva
detta gjordt derför, att de öfriga länderna, och särskildt Sverige,
anses hafva alla fördelarna deraf, men Frankrike icke någon vinst
af desamma. Det är likväl med just desamma siffror som bär användts,
som man der söker att ådagalägga rigtigheten af detta påstående.
Men, som sagdt, med siffror kan man få fram hvilket
som helst; det beror endast på huru de användas.

Utskottet har, som jag nämnde, icke lemnat motionärerna rätt
helt och hållet. Men utskottet har likväl kategoriskt bestämt, att
denna traktat måste bort så fort som möjligt eller den 1 februari
1892. Visserligen har utskottet icke tillstyrkt att Riksdagen måtte
besluta traktaternas uppsägning, utan utskottet har endast hemställt,
att Riksdagen måtte aflåta en underdånig skrifvelse i ämnet
till Kong!. Maj:t. Och hans excellens herr statsministern har förklarat,
att eu dylik skrifvelse kommer, ifall den blir beslutad, att
af Kong!. Maj:t grundlagsenligt behandlas och att Kongl. Maj:t
skall fästa vid densamma allt det afseende som den förtjena!''. Kommer
utskottets förslag att antagas, så innebär detta efter mångens
mening icke så mycket. Man säger att en skrifvelse innebär ingenting
positivt utan är endast en skrifvelse. Men jag tror, att den
saken fattas alltför lättvändigt. I det enskilda lifvet är man ytterst
försigtig med att skrifva, ty det skrifna ordet qvarstå!'', det sagcla
förflyktigar. Derför borde också Riksdagen mera besinna sig, innan
den aflåter sådana skrifvelse)’. För min del tror jag, att den är
alldeles öfverflödig. Ty äfven de, som anse traktaternas uppsägning
såsom ett lifsvilkor för vår nation, böra väl hafva det förtroende
till den nuvarande regeringen, som ju representerar deras
parti, att denna regering, som har magten i sin hand, skall utan
alla slags papper i handom se på landets sannskyldiga bästa. Jag
tror således, att det vore oklokt, om en skrifvelse sådan som denna
afsändes till regeringen. Om skrifvelseförslaget återigen både varit
hållet i allmänna ordalag och deri blifvit sagdt, att traktater icke
äro lämpliga, då kunde detta varit ett uttryck för majoriteten, om
regeringen icke kände hvad majoriteten önskade. Men i det föreslagna
skicket anser jag, att skrifvelsen ej blott är öfverflödig utan
också lär vara för regeringen ganska besvärlig.

N:o 9. 2t5

Onsdagen den 26 Februari, f, in.

Om uppsug an- Hans excellens herr utrikesministern framhöll, att alla utsigter

de af Sveriges förefunnes, att Frankrike skulle komma att uppsäga traktaten och
mmagterl<in''a^an betonade att fördelarna vore på vår sida, om vi icke verkställa
gångna han- uppsägningen. Det är naturligt, att om ett så litet land som
dels- och sjö- Sverige — ty, mina herrar, vi äro ett litet land och vi böra icke
hysa några stormagtsdrömmar och tro att vi kunna vara oss sjelfva
( or nog — om, säger jag, ett så litet land som Sverige kommer och
uppsäger traktaten, då kommer Frankrike vid försöket att öppna
nya underhandlingar att säga: “vi visste icke mycket af eder förut,
nu vilja vi icke hafva något vidare med eder att gorå". Men om vi
icke uppsäga traktaten, då måste Frankrike taga reda på oss, och
detta kan vara en förmån, då det blefve fråga om att ånyo verkställa
underhandlingar. För min del fruktar jag, att vi aldrig
kunna få en så god traktat med Frankrike som den vi ega, och
att det derför är farligt nog att uppsäga densamma. Vi veta
hvad vi hafva, men vi veta icke hvad vi genom nya underhandlingar
kunna få. Och jag är öfvertygad om, att det finnes åtskilliga
äfven af tullvännerna, som anse handelstraktater vara nödvändiga.
Dessa, som anse handelstraktater nödvändiga, böra dock icke
vidtaga en åtgärd, som försätter oss i den ställning, att vi kunna
blifva alldeles utan traktat med Frankrike.

Hans excellens herr utrikesministern framhöll just nyss, hurusom,
om vi i otid rusade åstad och uppsade handeistraktaten med
Frankrike, det skulle kunna hända, att vi blefve det enda land, som
komme att stå. utan handelsförbindelse med Frankrike. Jag undrar
verkligen om den ställningen skulle vara så förmånlig. Hans
excellens framhöll äfven, att Norge för sin del kanske icke skulle
vilja uppsäga den ifrågavarande traktaten och att sålunda Norge
ensamt skulle kunna få afsluta en traktat med Frankrike. Ja, utrikesministern
stälde sig på unionel ståndpunkt och förklarade
med ovanlig beredvillighet, att han skulle vara redo att underhandla
om en traktat med Frankrike på hvilket system som helst, ett
för Sverige och ett för Norge. Efter en sådan förklaring af herr
utrikesministern anser jag verkligen, att Riksdagen bör hafva det
förtroendet för regeringen, att denna sjelf må afgöra huru med
uppsägningen bör förfaras. Jag fäste mig vid det yttrandet af
utrikesministern, då lian sade, att genom uppsägning af franska
handeistraktaten skulle kunna uppstå ett tullsystem för Sverige och
ett för Norge. Ja, der är en stor fråga — den, att en sådan uppsägning,
hvarom här är tal, skulle kunna framkalla konflikter med
Norge i unionelt hänseende. Jag vet väl, att det finnes många,
som helsa dylika tvister med glädje, men jag vet också, att hvarje
tvistefrö, som utsås mellan brödralanden, gnager på roten till unionen.
Här finnas dock många, jag är säker derpå, som icke önska
något störande inflytande på densamma, utan som med glädje se
tillbaka på det trefjerdedels århundrade, hvarunder vi varit förenade
med Norge, och hvilka i stället för att göra förbundet allt
svagare och svagare önska det allt starkare och starkare. De.
hvilka det önska, böra noga besinna sig, innan de taga ett förhastadt
steg i den rigtning här föreslagits, hvilket torde kunna

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

27 Nso 9.

framkalla oenighet mellan båda länderna och i sin tur medföra Omuppsägan vådliga

följder. ''iLfutländska

Jag vill nu icke uppehålla herrarna längre utan endast här magtf,r
tillägga, att jag anser, att den föreslagna skrifvelsen är öfver- gångna hanflödig,
emedan man, såsom jag flera gånger yttrat, i detta fall kan dels- nch SJ
hafva tillräckligt förtroende till regeringens åtgörande i saken. Jag-/",^™^en
tycker, att det enda rätta bruket af den föreslagna skrifvelsen är v''
att så godt först som sist kasta densamma i vår egen papperskorg
för att icke tvinga regeringen att kasta den i sin.

På dessa grunder, herr talman, ber jag få yrka afslag å bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.

Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! mine herrar! Till
en början skall jag för min del gifva utskottet rätt och erkännande,
då utskottet på sidan 20 i sitt betänkande erinrar, derom,
att de i denna traktat bestämda nedsatta tullafgifterna måste tillämpas
äfven på de öfriga nationer, med hvilka Sverige står i nämnvärda
handelsförbindelser. I detta afseende skall jag sålunda för
min del erkänna, att jag tror det tulltaxan eller kanske rättare
sagdt dessa traktater om tulltarifferna icke lända Sverige till förmån
utan tvärt om. Ty då öfriga nationer och särskilt de största
äro behandlade såsom och hafva traktater med oss som de mest
gynnade nationer, följer äfven deraf uppenbart, att äfven de blifva
tillerkända samma rätt som Frankrike och Spanien. Vidare skall
jag gifva utskottet rätt, då det längre fram säger, att “så länge
traktaten gäller, är det oss icke möjligt, såsom vi under de senaste
åren upprepade gånger fått erfara, att bringa vår tullagstiftning
i öfverensstämmelse med hvad rättvisa kräfver". Ty det är
uppenbart, att just dessa tulltariffer i mer eller mindre mån hindra
möjligheten för svenska riksdagen att i alla afseenden bestämma
så höga tullafgifter, som den i öfrigt skulle önska, och då särskildt
de artiklar, som utgå från Frankrike, äro lyxartiklar och sådana
varor, som, äfven från min ståndpunkt sedt i tullfrågan, jag anser
just behöfva upptagas i tulltaxan till höga afgifter, så ligger det
i öppen dag, att härvidlag finnes något i traktaten, som verkar
menligt för vårt land. Men det finnes deremot å andra sidan så
många talande skäl, hvilka af flere föregående talare anförts för
att icke bifalla utskottets betänkande i dess första punkt, att jag
i detta afseende är mycket förekommen. Dessa äro, att en uppsägning
af traktaterna skulle inverka menligt på den internationella
handeln i sin helhet, och då den, hvad Sveriges affärer och näringar
angår, utgör en så vigtig faktor, är det uppenbart, att om
det också skulle vara en fördel för åtskilliga näringsgrenar och
företag att få traktaterna uppsagda, skulle detta dock verka temligen
menligt på handeln; och från deras sida, som vilja uppsäga
traktaterna, hafva vi hört åberopas icke så få gånger den stora
handelsbalans, som uppkommit under, om jag så får såga, det nu
afslutade systemet. Men denna handelsbalans skulle springa upp
med ganska många millioner kronor, om man utan föregående underhandlingar
med Frankrike och utan att känna den grundval,

N:o 9. 28

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Omuppsägan- hvarpå man med detta land kunde basera en ny traktat, skulle
de af Sverige^ uppgiga den nuvarande traktaten, hvilket in äfven af båda statsmagter
in- ministrarna iramnolls. Vi importera endast tran Jb rankrike årligen
gångna lian- varor för mellan 6,000,000 och 8,000,000 kronor, men exportera under
dels- och sjö- samma tid till Frankrike varor till ett värde från och med 28,000,000
furMraktaier. ända till och med 34,000,000 kronor. En uppsägning af handels''
" traktaten med nämnda land måste ju under sådana omständigheter

menligt inverka på vår handel. Vidare är det också uppenbart,,
att vi skulle för våra vigtigaste varor, såsom t. ex. trä och jern,
icke kunna betvinga oss de fördelar, som vi nu hafva, medan traktaten
gäller. Jag tror sålunda, att, om man öfverväger de skål,
som tala för och mot ett uppsägande utan vidare af dessa traktater,
man tryggt kan sluta till, att en uppsägning i detta fall
skall blifva till Sveriges nackdel, och detta så mycket mera, som *
vårt land är en liten underlägsen stat i jemförelse med det mägtiga
Frankrike. Dessutom skulle ju äfven vår sjöfart lida häraf.
Det auföres, såsom vi se i de tabeller, som vidfogats utskottets
betänkande, att Sveriges fraktfart till Frankrike årligen uppgått
till omkring 5,000,000 kronor. Delma summa, om än icke så synnerligen
stor, är dock icke så lätt att få in på annat håll i dessa
tider.

Men det finnes enligt mitt förmenande och från min ståndpunkt
sedt i afseende å den ort, jag här representerar, ett mycket talande
skäl för att icke bifalla en direkt uppsägning af traktaterna,
och det är Norrlands intressen. Då man genom 1888 års lagstiftning
återgått till de principer i tullagstiftningen, som voro gällande
före 1855, nemligen att belägga lifsförnödenhetsvaror med
tullar, så har detta beslut blifvit ett hårdt slag för Norrland,
hvarigenom det blifvit satt i en mycket betryckt ställning och
derför nu ser framtiden så mycket mera mörk. Ty säga hvad
man vill om de åsätta tullarna, så är det ju meningen med dem
att hindra den utländska konkurrensen, hvarigenom efterfrågan
inom den inhemska marknaden blifver större än tillgången, hvilket
faktum åter måste framkalla prisstegring.

Det är således icke nog med de höga tullarna å de importerade
varorna, utan den hufvudsakliga verkan af tullarna som orsak
är förhöjda pris inom landet, i synnerhet å sådana varor,
som landet icke i tillräcklig mängd kan framalstra. När år komma,
hvarunder skörden är under medelmåttan, är det naturligt,
att Sverige icke kan producera lifsförnödenheter för eget behof,
utan måste importera sådana. Under dessa tider måste prisen
inom landet, jag vill icke säga helt och hållet men i det närmaste,
springa upp med samma belopp, som de åsätta tullarna. Jag
klandrar icke dem, som genom sin uppfattning bidragit till ett sådant
beslut, ty jag tror verkligen, att det varit fosterlandskänsla,
som frambragt dessa tankar rörande tullarna; men jag säger såsom
representant för Norrland, att vi för vår del måste känna det
svårt under . närvarande omständigheter, och det så mycket mer,
som jag tror, att de redan åsätta tullarna icke varit tillräckliga,
enär importen genom tullarna icke aftagit utan tvärt om, utan de

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

29 N:o 9.

tömma att höjas ännu mer äfven å lifsförnödenheterna. Då nu OmuppsäganNorrland
måste importera mer, än hvad det kan producera, blir de af Sverige
följden häraf, att denna förlust för Norrland med sitt nordliga
läge blir ännu mer känbar. När derför Norrland, hvars enda gångna hanutsigt
är att göra gemensam sak med handel och sjöfart på grund dels- och sjöaf
dess stora exportförråd af skogs- och jernvaror, har det s&fartäraktater.
stäldt för sig gent emot denna fråga, så ligger det således i öppen ^ or s''''
dag, att hvarje sann norrländing tager parti med dem, som försvara
handelsintressena. Det skulle bereda Norrland en försvårande
omständighet att afsätta sina exportartiklar, framför allt
i Frankrike, om en uppsägning utan vidare af franska och spanska
han delstraktaterna egde rum.

På dessa grunder, herr talman, skall jag be att få yrka utslag
å detta utskottets betänkande, hvad dess första punkt beträffar.

Herr Rydin: Jag vill icke inlåta mig på frågan om olika

tullsystem, ty den frågan är redan af Riksdagen afgjord. Klart
är, att de, som förfäkta samma system som jag i detta afseende,
måste anse, att såsom en mogen frukt af detta system bör falla
rättigheten att uppsäga våra tulltraktater, d. v. s. att återgifva
Sverige sin sjelfbestämningsrätt i afseende å våra tullförhållanden.

Här är naturligtvis icke fråga om några andra traktater än
tarifftraktater. Man har ansett, att en uppsägning af dessa traktater
från vår sida skulle vara ett djerft steg och att man bör
akta sig för ett sådant. Jag vet icke hvarför frågan skall få
så stora dimensioner. Hvad är det, som det här gäller? Ett aftal
mellan två magter, ingånget på bestämd tid i afseende på vissa
förhållanden, ett aftal der tillika båda magterna hafva förbehållit sig
uppsägningsrätt för den händelse förhållandena skulle ändra sig.

Nu veta vi, att i Sverige förhållandena nu äro sådana, att den franska
handelstraktaten icke passar för detta land; och, såsom hans excellens
utrikesministern visade, är fallet enahanda med Frankrike.

Till följd häraf blir det ju helt naturligt, att de båda landen hvart
för sig fatta ett beslut som säger: vi vilja låta de ekonomiska
förhållanden sådana de utvecklat sig uti vårt land vara bestämmande
för, huruvida vi skola ingå någon traktat eller icke och i
afseende på hvilka punkter det bör ske. Hvad handeln och sjöfarter
beträffar, är det gifvet, att dessa icke direkt beröras af
frågan, utan att det här egentligen gäller tulltarifferna, men till
följd af dessa tariffers beskaffenhet i den franska handelstraktaten
står det ena i ett nära sammanhang med det andra.

Tilll följd häraf kan jag icke få klart för mig, att det skulle
vara den ringaste risk för oss att uppsäga denna traktat; ty en
sådan uppsägning innebär ingenting annat än att vi till följd af
de ekonomiska förhållandenas utveckling förklara, att vi vilja
sjelfve bestämma öfver våra tullar, likasom Frankrike må göra
det öfver sina.

Hvad nu beträffar utsigterna för vår handel och industri i det
ena och det andra fallet, så är det naturligtvis svårt att derom

N:o 9. 30

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägan- döma. Jag vill icke alls ingå i några närmare rechercher i det
dt af Svenges hänseendet. Hvad som härvid icke tagits i betraktande, det är
"lMugtt>nin-a dock, att största delen af vår export till Frankrike utgöres af sågängm
hem- dana varor, som icke beröras af tullarna. Om Frankrike nu bedds-
och sjö- höfver dessa varor — hufvudsakligen trä och jern —• så är det
farts-traktater, gjfyg^ att det fortfarande skall behöfva dem, och fransmännen
vbors.j vyja -cke utggtQjiga Sverige från sin marknad, om de kunna
få svenska varor för bättre pris än från annat håll.

Men här förekommer vidare en sak, som är mera beaktansvärd,
och det är den fråga, som framstälts, huruvida man skall
uppskjuta med traktatens uppsägning. Hans excellens utrikesministern
framstälde också en möjlighet, att det kunde beköfvas ett
uppskof. Men jag tror icke, att den af utskottet föreslagna skrifvelsen
lägger något hinder i vägen för, att regeringen, som bäst
vet och känner hvad de internationella förhållandena tarfva, i
denna fråga bestämmer sin tid, och om det skulle kunna inträffa,
att det behöfdes en eller annan månad längre än man afsett för
att klarera denna sak, så skall väl icke denna skrifvelse hafva en
sådan betydelse, att ej ett sådant uppskof skulle kunna å regeringens
sida ega rum. Min åsigt är nemligen den ■— och den har jag flere
gånger förut uttalat — att det är regeringen ensam, som har i sin
hand hela denna fråga. Riksdagen har endast då det gäller förhöjning
i tullafgiflerna sin bestämningsrätt; men så är icke här
fallet.

Men, anmärkte en talare, om nu regeringen har en så beskaffad
magt i denna fråga, hvad tjenar det då till att vi skrifva?
Sådana der skrifvelse!'', menade han, äro lättvindigt ihopkomna,
det blir ingenting af dem, de “kastas i papperskorgen" o. s. v.
Jo, det är af ganska stor vigt, att regeringen vet att ''Riksdagen
vill uppsäga traktaten. Regeringen har en helt annan ståndpunkt,
om den vet, att Riksdagen vill en uppsägning och gifvit samtycke
dertill, än om regeringen af eget initiativ skall taga frågan om
hand och afgöra densamma. Kommer icke en sådan skrifvelse till
stånd, så blir följden den, att regeringen kanske icke kan vidtaga
de förberedelser, som erfordras för att åstadkomma den internationella
anordning, som är af nöden till följd af vårt behof att ändra
våra tullbestämmelser. Det är sålunda för regeringen af ganska
stor vigt, att den har ett Riksdagens beslut i denna sak bakom sig.

Men, säger man vidare — och äfven hans excellens statsministern
fäste uppmärksamheten på den frågan — hvad skall det på
ligga för vigt på, att man sätter ut en bestämd dag i afseende på
denna uppsägning. Jo, det är naturligtvis alltid en fördel att till
den och den tiden söka få denna fråga utredd och fullständigt
klargjord. Derigenom blir hela arbetet med sakens utförande bättre
stäldt, än om det skulle dragas ut på en obestämd tid. Och till
följd häraf anser jag det kunna stämma väl öfverens både med
hvad utrikesministern nämnde och med hvad Riksdagen beslutar,
om vi utsätta den 1 februari 1892 såsom utskottet föreslagit. Sedermera
kan ju regeringen finna att det behöfves någon dilation,
men förhållandet är i alla fall helt annorlunda än om vi icke be -

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

31 N:o 9.

stämma någon dag utan låta frågan åka utför efter omständigheterna.

Slutligen fäste hans excellens utrikesministern uppmärksamheten
på åtskilliga svåra förhållanden, som i händelse af en uppsägning
skulle kunna inträffa särskildt med Norge och äfven med
Frankrike. Hvad Frankrike beträffar, hoppas man val, att det
skall å sin sida uppsäga traktaten. Men om Frankrike icke gör
detta utan finner med sitt intresse öfverensstämmande att låta det
gå som hittills, så kommer frågan i en sämre ställning för oss om
Riksdagen underlåter att besluta uppsägningen, än om vi bestämma
oss för en sådan och låta regeringen med stöd af Riksdagens beslut
utagera frågan med Frankrike. Hvad åter beträffar förhållandet
till Norge, så vill jag blott erinra, att vi såsom svenska folkets
representanter först och främst hafva att se efter hvad som för Sverige
i och för sig är nyttigt och ändamålsenligt och först sedermera, i
andra rummet, hvilken grannlagenhet som må böra visas broderriket.
Jag tror, att det i detta afseende är mycket bättre, att vi
säga ifrån: så och så önska vi; naturligtvis äro vi bundna af våra
unionella förhållanden, men det är unionskonungens sak att bestämma,
hur detta skall redas. Utrikesministern visade också, att
en sådan anordning som denna låter sig göra utan att några unionella
förvecklingar böra komma i fråga.

Här har äfven talats om Norrland och Norrlands intressen i
denna fråga. Det är dock svårt att härvid ställa den ena provinsens
intressen bredvid den andras. Ty i sådana frågor som denna
gäller det en angelägenhet för hela fosterlandet, och det bör då
icke blifva tal om en särskild orts fördel eller nackdel. Hvad för
öfrigt Norrland angår, så tror jag, att man, med all medkänsla
för dess utveckling, ändock icke bör anse det hafva så mycket att
beklaga sig öfver. Det är icke länge sedan frakterna för varors
transport till och i Norrland voro så stora, att de svarade mot
ganska höga tullar. När nu Norrland fått jernvägar och ytterligare
får sådana —- som meningen är att det skall bli öfver hela
Norrland — så bidrager på detta sätt hela riket till Norrlands
utveckling, och uti dessa bidrag från hela riket tror jag Norrland
får en ganska god ersättning för möjligen blifvande förlust om
några dess orter skulle komma att lida något genom de tullar, som
kunna komma i fråga eller som redan blifvit åsätta.

På grund af hvad jag anfört och då jag anser, att denna skrifvelse,
sådan den är affattad, icke på något sätt betager regeringen
dess handlingsfrihet, men är egnad att på ett bestämdt sätt föra
denna fråga framåt, så får jag tillstyrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Stjernspetz: Då de tabeller, som bevillningsutskottet
i sitt betänkande framlagt, utvisa, att våra handelsförbindelser
med Frankrike hafva varit af den största vigt och fördel för vårt
land, måste man fråga, hvad anledningen kan vara dertill, att dessa
förbindelser nu skola rubbas och kanske alldeles upphäfvas. Det
måste vara något stort och vigtigt skäl för att Riksdagen för sin

Om uppsägande
af Sveriges
med utländska
magter ingångna
handels-
och sjö/
artstraktåter.

(Forts.)

N:o 9. 32 Onsdagen den 26 Februari, f. in.

Om uppsägan- del skall kunna fatta beslut om en sådan åtgärd. Att tillika bede
af Sveriges stämma sjelfva dagen och timmen, när dessa uppsägelser böra ske,
”''»t aqter^n-1 oc^ öfverlemna den saken åt Kongl. Maj:t, det anser jag dess gångna

hem- bitom vara i hög grad olämpligt och origtigt. Låt vara att Kongl.
dels- och sjö- Maj:t ändå har detta i sin hand — derom kan visserligen ingen
fartstrakuder. tvist uppstå — så borde väl om man också beslutade att fram(Forts.
) ställa önskvärdheten deraf, att franska handelstraktaten uppsades,
ingalunda utsättas ett bestämdt klockslag, inom hvilket detta bör
ske. Industrien fordrar, såsom här förut blifvit sagdt, stabilitet i de
förhållanden, på hvilka den är byggd. Utan eu sådan stabilitet
och med ovisshet om grunden för, huru förhållandena skola gestalta
sig, kommer en sådan ovisshet att förlamande inverka på alla våra
företag.

Den siste ärade talaren nämnde, att det icke medförde ringaste
skada, om en uppsägning af franska handelstraktaten beslötes.
Det kan väl icke finnas någon af herrarna, som vill taga detta
alldeles för godt. Kör detta förklarande gafs heller icke något
bevis. Bevillningsutskottet har deremot sjelf framhållit den stora
risk, vårt land möter, ifall franska handelstraktaten uppsäges. Man
har i sin sangviniska sinnesstämning sökt att resonnera bort svårigheterna,
då man trott eller låtsas tro, att om traktaten uppsades, skulle
vi fortfarande lika obehindradt som förut kunna afsätta våra produkter
på Frankrike. De förhandlingar, vi haft med detta land förut,
hafva så tydligt visat, att det knappast finnes någon nation, som
är så ömtålig som Frankrike i sådana saker, och mera ser på sina
ekonomiska intressen i den vägen. Jag tror sålunda tvärt emot
utskottet, att om vi uppsäga traktaten med Frankrike, vi komma
att stå en ganska stor risk för afsättningen på detta land.

Ser man på de betänkandet vidfogade tabellerna, finner man
deri det egendomliga förhållandet, att hvarken den franska eller
den spanska industrien täflar med den svenska. Ingen af dessa
lands hufvudsaliga exportvaror är föremål för tillverkning i Sverige.
Det vore derför ur ren protektionistisk synpunkt fördelaktigt för
oss att bibehålla traktaten med Frankrike och Spanien, då vår
egen industri icke deraf lider något men. Men att, som hr Bexell
också påpekat, tillämpa dessa traktaters bestämmelser äfven för
andra land, genom att, som det kallas, behandla dem som den
mest gynnande nation, detta, och icke den franska eller spanska
traktaten åstadkommer det intrång, hvaröfver en del industriidkare
beklaga sig. I fråga om att uppsäga handels- och sjöfartstraktater
skulle jag derför mycket förr kunna instämma med herr
Bexell uti att vi i första rummet uppsade traktaten med Tyskland
och för öfrigt med alla land utom med Frankrike och Spanien, ty
med dessa två stater hafva vi traktater, som i flere afseenden gynna
vår afsättning till dem.

Jag vet, att man sökt påtvinga landtmännen, hvilka icke hafva
någon fördel utan tvärt om skada af traktaternas uppsägning, offret
af den franska traktatens uppsägning till fördel för industrien. För
min del anser jag, att de tullar, som kommit det svenska jordbruket
till godo, icke motsvarar mer än just det tullskydd, som den sven -

ÖB X:o 9.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

ska industrien redan förut egen. Min uppfattning är att de tullar, Om utsagansom
infördes till jordbrukets skydd, äro detsamma till föga hjelpf de af Sveriges
ja i många fall till och med till stora olägenheter, och att ktmm-me^ut!f''n^ska
stone de mindre jordbrukarne torde hafva kommit under fund med, gång™ hanatt
de 2 kronor 50 öre, som blifvit åsätta i tull på rågtunnan, dels- och sjaredan
äro dyrköpta. Skall nu spanmålstullar betalas med höjdf»rtstrakto.ter.
tull på maskiner och redskap, ja allt annat livad landtmannen ound- F"rts->
gängligen behöfver, så finna dessa mindre jordbrukare säkert, att
lifsmedeltullarne blifvit alldeles för dyrt köpta. Detta säger jag
särskildt från jordbrukarens synpunkt, ty genom en uppsägning af
den franska traktaten skulle bland annat äfven den direkta fördel
landtmannen nu har af hafreexporten på Frankrike äfventyras.

Vår utrikesminister har anfört, att man, innan en traktat uppsäges,
bör veta hvad man skall sätta i stället. Det tyckes nemligen
icke vara meningen eller önskan att helt och hållet upphäfva
hvarje slags traktat, utan söka afsluta nya på för oss bättre vilkor^
men om grunderna och möjligheten för dessa nya traktater
sväfvar man i fullkomlig okunnighet. Af detta skäl måste man
väl kunna anse det nu föreliggande förslaget minst sagdt obetänksamt.
Ja det synes mig icke ens kunna försvaras att gifva sin
röst till ett sådant beslut. Den enda trumf, regeringen har -mot
Frankrike vid underhandlingarna om den nya traktaten, vore väl
uppsägningen, hvilket alltid förr framhållits af protektionisterna,
och denna trumf bör man hafva i fickan, då man går att uppgöra
det nya kontraktet. Man bör väl icke på förhand kasta bort den
utan helt och hållet lemna densamma i Kongl. Maj:s hand, som
bäst bör kunna veta när den skall spelas ut. Jag'' yrkar afslag
på utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Att döma af de yttranden, som

blifvit fälda öfver betänkandet, tror jag icke, att man har klart för sig
hvad frågan gäller. Man har talat om uppsägandet af våra handelsoch
sjöfartstraktater, men här är ju blott fråga om två af dem. Det
är ju dessa två tarifftraktater, som medföra sådana olägenheter,
att man icke anser sig böra bibehålla dem i det skick de nu äro.

Det förefaller mig orimligt, att man kan anse dessa traktater vara
fördelaktiga för Sverige, som sakerna nu stå. Man talar här om
att. frihandel och protektionism drifva sitt spel, men det borde
ju just vara till frihandlarnes nytta, om förslaget bifölles, ty man
kan ju dock icke umbära tull, hvar skulle man eljest taga penningar
till statens utgifter? Men att som nu skära bort de vigtigaste
af tullarne, nemligen tullarna på lyxartiklar, öfverflödsvaror
och spirituösa, som införas till billigt pris, kan väl icke
vara förståndigt. Sålunda borde vi hafva både frihandlarne och
nykterhets vännerna på vår sida i fråga om uppsägning af dessa
traktater. Vi kunna ju icke umbära tullarna och då är det väl
bäst. att vi lägga dem på vin, siden, blommor och sådana saker
och icke binda oss på det sätt vi hittills gjort.

Det förefaller mig också besynnerligt, att man på norrlandsbänken
icke vill vara med om detta. I Norrland måtte man beundra
Kammarens Prot. 1890. N:o 9. 3

S:o 9. 34

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägan-trakta, vin och siden såsom nödvändighetsvaror, men det har jag
de af Sveriges aldrig tänkt mig. År det väl nödvändigt, att man dricker champagne
i Norrland? Nej, man måste taga igen på lyxartiklar, och
(jängna han- det förvånar mig, att menniskor icke hafva så klar tankegång,
dels- och sjö■ att de förstå detta. Jag skalle t. ex. vilja sänka eller rent af
fartstraktater. porttaga fallen å nödvändighetsvaror, men man måste då sätta
något annat i stället. Detta borde vara klart för hvar och en.

Man säger också, att det vore onödigt att skrifva till Kong].
Maj:t om nppsägningen af traktaterna, men enligt min mening kan
ett stöd från Riksdagens sida icke skada, och regeringen har ja
sin falla handlingsfrihet. Man skifver beskedligt, och det kan icke
stöta någon. Kongl. Maj:t kan ju draga ut på tiden, om skäl
finnas att uppskjuta frågan, men jag kan icke se, att det är något
ondt i att föreslå dagen.

Vill man hafva fria händer, så får denna framställning icke
vara en fråga mellan frihandlare och protektionister, utan mellan
dem, som hafva en nationalekonomisk idé, det vill säga de, som
äro svenskar. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr P åls son: Den siste talaren tyckte, att det var besyn nerligt,

att vi icke hade så klar tankegång, att vi kunde inse,
huru nödvändigt det var att anhålla, att Kongl. Maj:t ville före
den 1 februari 1892 uppsäga de handels- och sjöfartsfördrag, som
Sverige ingått med Frankrike och Spanien. Hur klar min tankegång
i denna fråga kan vara, vet jag icke, men jag har sökt att,
så godt jag kunnat, sätta mig in i saken. Och jag vill fästa uppmärksamheten
på, att, såvidt jag kan finna, vårt land icke lidit
någon förlust af handels- och sjöfartstraktaterna med Frankrike
och Spanien, utan att dessa varit till icke ringa fördel för vårt
land. Skall man nu uppsäga dessa traktater, så bör man väl
göra klart för sig, huruvida detta kan blifva till gagn för landet
eller icke, men derom äro vi alla säkert ovissa. Många anse, att
de, som talat för en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, icke
sjelfva kunna säga något bestämdt i afseende härpå, och jag kan
det icke heller. Men om vi nu äro ovissa i denna sak, hvarför
då besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om uppsägning
af dessa traktater till en bestämd dag? Jag tror icke
det kan vara till någon fördel för landet att besluta en sådan
skrifvelse och instämmer med dem, hvilka yrkat afslag på utskottets
här föreliggande betänkande i den första punkten.

Herr Eriksson i Elgered: Jag skall endast be att få be möta

en beskyllning, som den näst siste talaren rigtade mot mig.
Men innan jag går dertill, vill jag yttra några ord med anledning
af hvad som sades från upsalabänken, att nemligen Norrland nu
fått så förbättrade kommunikationer, d. v. s. jernvägar, att Norrland
mycket väl borde kunna vara med på både ett och annat,
när det*gälde tullagsstiftning, äfven uppsägning af traktater in. m.
För min del får jag säga, att nog hafva vi fått jernvägar, men
dessa jernvägar torde icke kunna ersätta de svårigheter, som,

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

36 N:0 i).

efter hvad jag redan förut nämnt, alldeles särskilt komma att Omuppsägandrabba
och redan begynt drabba Norrland med anledning af den ^ Sveriges
nya tullagstiftningen. magter in_

Jag skall nu öfvergå till herr Nils Petersson. gångna han Herr

Nils Petersson sade, syftande på mig, att han trodde,fartstraktater
att åtminstone nykterhetsvännerna skulle vara med om att uppsäga (Forts.)
de franska och spanska handelstraktaterna, då på grund af dem fina
viner med mera sådant lättare importerades i landet. Det är möjligt
att så sker, men om också dessa traktater uppsägas, hindrar det
ingalunda, att dessa viner lika fullt importeras i vårt land, och
de herrar, som konsumera dessa varor, torde ock hafva kapital
att köpa dem, äfven om de belädes med aldrig så hög tull. Detta
skäl väger således ingenting, utan det är endast en krok, som utlagts
för nykterhetsvännerna, i fall de vore nog enfaldiga att
nappa på den. Hvad herr Nils Petersson vidare sade med anledning
af att jag skulle vara med om bibehållande af dessa traktater,
på den grund att dessa viner importerades, får jag säga
samme talare, och i fall han hörde hvad jag sade, torde han
hafva uppmärksammat det, att jag ingalunda af dessa anledningar
yrkade på traktaternas bibehållande.

Jag erkänner i likhet med honom, att en olägenhet tvärtom
beredes Sverige genom dessa tariffer, som bestämma lägre tullsatser
på dessa varor, kvilka vi önska åsätta högre tull. De
blifva derigenom till nackdel för Sverige i stället för fördel. Men
jag anförde, att i stället stora fördelar vinnas Ined afseende på
våra exportartiklar, förnämligast jern och trävaror, af hvilka Norrland
producerar mest, och detta är talande skäl för mig att i
Norrlands intresse yrka afslag på utskottets hemställan.

Jag har velat säga detta till rättelse.

Herr friherre Bonde: Jag vill icke inlåta mig i tvist med
herr Nils Petersson om hvad som menas med “nationalekonomisk
idé“, ty det kan bero på hvars och ens subjektiva uppfattning.
Jag vill endast uttala min glädje öfver, att han yrkade bifall till
bevillningsutskottets betänkande, på den grund att han ansåg, att
frihandlarne först och främst borde vara med derom. Det är
verkligen glädjande att från den sidan få höra frihandlarnes talan
förd. År det på det sättet, borde protektionisterna vara på motsatta
sidan, ifall de skola stå i opposition, och jag hoppas protektionisterna
således skola förena sig med dem, som yrkat afslag
på utskottets betänkande.

Det skulle icke förvåna mig så synnerligen, ty traktaterna
innebära ju ett skydd, och det är skydd protektionisterna vilja
hafva. Handelstraktaterna äro och skola alltid förblifva ett skydd
för handeln; och derför tackar jag herr Nils Petersson, att han
stält sig på frihandlarnes sida och jag hoppas, att han skall göra
det äfven vid voteringen och konseqvent äfven rösta för fortsatt
skydd för vår handel.

N:o 9. 36

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägande
af Sveriges
med utländska
magter ingångna;
handels-
och sjöfartstraktater.

(Forts.)

Herr Petersson i Runtorp: Till svar får jag saga, att be träffande

att jag skulle rösta med frihandlarne, så har jag förut
erkänt och sagt, att jag i det stora hela är frihandlare och skall
blifva det, när vi bara kunna umbära dessa tullsatser, som nu
behöfvas för statens utgifter. Tullar äro icke annat än onera och
skatter; dem kan man väl i allmänhet undvara, förutsatt tillräckliga
inkomster erhållas lämpligare från annat håll. Jag tror, att
från friherre Bondes ståndpunkt är det ingenting att undra på.
att han är för traktater, ty nog tycker han som många andra
om fina viner, men att vi på landsbygden kunna umbära dem,
bör icke förvåna honom.

Hvad beträffar yttrandet af talaren på norrlandsbänken, så är det
väl, att vi äro öfverens så till vida, att han är med om att klandra
tarifftraktaterna. Men vill han välja medel att blifva af med dem,
får han lof att vara på vår sida och bifalla förslaget om uppsägning.
Ty det är alldeles gifvet, att om vi icke dricka så mycket vin,
åtminstone den fattigare befolkningen, så finnes det andra saker,
som komma från Frankrike, som kallas konjak, och den går åt rätt
bra. Hvad jag egentligen har mot traktaterna är, att man gör
upp fördrag med två nationer och låta tjugu andra njuta fördelarna
deraf. Detta är sannerligen för galet. Jag yrkar fortfarande
bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Dänningelanda: Det är endast ett par

ord jag har att säga, nemligen, att då Riksdagen ansett nödigt
åsätta tull å förnödenhetsvaror, böra med desto större skäl lyxartiklar
beläggas med tull, och för min del skall jag sålunda
endast tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andrén: För min del vill jag till att börja med hembära
bevillningsutskottet min ödmjuka tacksamhet, derför att utskottet
icke följt herr Bexell och friherre Klinckowström i spåren,
som velat uppsäga alla våra traktater för att sålunda allt mer och
mer omöjliggöra våra internationella handelsförbindelser. Emellertid
har bevillningsutskottet dock gjort mer än tillräckligt,
och jag måste anse såsom min oafvisliga skyldighet, att icke
vara med om att uppsäga traktaterna med Frankrike och Spanien.
Innan jag närmare inlåter mig på pröfningen af denna sak, vill jag
fästa uppmärksamheten på ett par omständigheter. Den ena är,
huruvida det kan anses lämpligt att svenska riksdagen för närvarande
fattar ett sådant beslut eller om det icke vore bättre att
vänta, till dess med bestämdhet kan sägas, att Riksdagen representerar
opinionen inom landet. Huru förhållandet i det fallet för
närvarande är, derom torde olika meningar råda; men så mycket
är säkert, att när nya val skett i höst, och Stockholm specieltfått
välja de representanter, som ega hufvudstadens odelade förtroende,
bör kammaren med mera bestämdhet kunna säga, att den representerar
svenska folket. Utgå då från Andra Kammaren sådana åsigter,
som nu synas vilja göra sig gällande, så är jag fullt öfvertygad,

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

37 N:o 9.

(,Fi irts.)

att en uttalad önskan i den rigtningen skall leda till ett verkligt Om uppsäganresultat.
Tills vidare tycker jag vi kunna dröja med saken; vide rf Sveriges
förlora sannerligen ingenting derpå, ly om traktaternas uppsag- magter inning
också nu beslutas, så kan ju uppsägningen ändå ej ske förr gångna kanan
nästa år den 1 februari och om vi derför uppskjuta med beslutet dels- och sjötill
nästa riksdag, så blir det ju således i allt fall endast fråga omMtsi> aktater.
ett uppskof på en eller annan månad.

Vidare har talats mycket om hvilkendera magten som bör vara
den uppsägande. Jag vill icke hålla mig till frågan om hvilken
stat som är mägtigast. Detta gäller för mig icke såsom något skäl.

Det finnes ett annat skäl, som jag fäster mera vigt vid. Om någondera
staten skulle hafva anledning önska uppsägning af traktaterna,
vore det för visso icke Sverige. Herrarne hafva möjligen i en protektionistisk
tidning, jag tror det var Nya Dagligt Allehanda, läst
ett referat af några uttalanden som gjorts inom eu fransk
förening (Société des agriculteurs de France), der man bestämdt
uttalade sig för införandet af ett starkt protektionistiskt system.
Ordföranden, en markis de Dampierre, yttrade vid detta tillfälle,
att den frågan framstälts, huruvida Frankrike, ifall det uppsade
sina traktater och införde ännu högre tullar, icke möjligen derigenom
skulle skada sin export. “Men“, sade han, “denna export
spelar för oss ingen betydande roll. Vi exportera för 3 milliarder.
För min del har jag kontrollerat siffrorna uti Almanack de
Grotha och funnit beloppet uppgå till 3,600,000,000 francs, medan
vår inhemska omsättning uppgår till öfver 20 milliarder." Ett
sådant land kan uppsäga traktater, det skulle utan någon synnerlig
olägenhet kunna omgärda sig med kinesiska murar, och detsamma
är, såsom herrarna väl veta, i ännu högre grad förhållandet med
Förenta staterna, hvilka också hafva det mest genomförda skydassystem,
under det att fullständig frihandel råder inom landet.

Utskottet kommer emellertid i sin argumentation till det resultat,
att traktaterna skola bort. Jag vill hålla mig till några af de
skäl utskottet anfört. Det talas t. ex. om, att vi på detta sätt
skulle få fritt ordna våra tullförhållanden, med andra ord införa
en massa specialtullar. Tro herrarna ej, att de skyddstullar, som
infördes här för ett par år sedan, kunna ur protektionistisk synpunkt
sedt vara alldeles tillräckliga. Tron I ej, att om man
ytterligare anlägger en massa fabriker, man en vacker dag, när
systemet kastas om, skall få se sorgliga verkningar härutaf? Det
har äfven talats om vår import från Frankrike af konjak, viner
och lyxartiklar. Angående konjaken har så mycket talats, att jag ej
dermed vill uppehålla kammaren. Angående vinerna skall jag be att
få säga, att de viner, som hufvudsakligast införas till oss från Frankrike,
äro röda viner, hvilka för närvarande, om jag icke bedrager
mig, äro belagda med en tull af 10 ä 11 öre. Skulle vi återgå
till de gamla förhållandena, så finge vi måhända en tull af 40 ä
50 öre eller mera pr butelj. Enligt min tanke skulle alldeles icke
öfverflöd, flärd och lyx derigenom hindras, långt derifrån. Herrarne
kunna vara öfvertygade, att för dem, som äro vana att dricka fina
chateauviner, betyder det ingenting, om de betala en 50 eller 75

N:o 9. 38

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägan- öre eller mera pr butelj. Nu hafva vi kommit i tillfälle att importera
de af Sveriges godt och billigt rödvin, som, blandadt med vatten, visserligen
ieke drickes af den fattigare klassen, men som dock spridts inom
gångna lian- ganska djupa led af samhället och inom lager som bestämdt icke
dels- och sjö- tillhöra de förmögna klasserna. Hvarför skola de beröfvas detta
fartstrdktater. tillfälle att få ett godt vin? Tro herrarna, att svenska ölet. som
(F"rr''-1 håller 5 å 6 % sprit, är att föredraga? Jag tror det icke, utan
att detta billiga rödvin såväl ur sanitär som äfven ur ekonomisk
synpunkt är vida bättre.

Jag medgifver, att bevillningsutskottet skulle kunna hafva rätt,
när det gäller mousserande viner och lyxartiklar, dessa äro utan tvifvel
lämpliga beskattningsföremål. Men jag tror icke att någon lär förneka,
att dessa afgifter ej skirlle inbringa mycket, och man bör taga
i betraktande å andra sidan de vigtiga intressen, som här stå på spel.
Vi hafva i vårt land en stor export och på den skola vi lefva. Vi
äro icke så lyckliga som Frankrike och Amerika, hvilka länder
äro ganska oberoende af densamma. Vår vigtigaste exportartikel
är trävaror, och jag tänker derför i det följande endast hålla mig
dertill samt öfverlemna åt andra att föra vårt jerns och vår skeppsfarts
och andra näringars talan. Jag vill i förväg hafva sagt, att
då jag bär uppträder och i min ringa mån talar för trävaruexporten,
så vill jag icke anses vara partisk, derför att jag sjelf är träexportör.
Denna export berör så breda lager af samhället, och eu
sådan massa af folk är deraf beroende, att den enskilde exportören
såsom blott en ringa mellanhand betyder föga i det stora hela.

Mine herrar! Jag ber om ursäkt om jag kommer att trötta
eder med några siffror. Jag har gjort ett sammandrag af Sveriges
trävaruexport till Frankrike under åren 1885, 1886, 1887, 1888 och
1889, för hvilka år fullt exakta siffror föreligga och dervid kommit
till följande resultat.

Sverige exporterade sammanlagdt år 1885 715,348 petersburger
standards af plankor, battens och hyflade bräder, hvaraf 175,798
stånd-, d. v. s. något öfver 241/2 procent gingo till Frankrike. Under
år 1886 exporterades 689,620 stånd., hvaraf 179,734 eller 26 procent
skeppades till Frankrike; under år 1887 utfördes 737,347 stånd.,
hvaraf 195,838 eller 26 ]/2 procent gingo till Frankrike, under år
1888 746,969 stånd., hvaraf 194,724 eller 23 procent gingo till
Frankrike samt under år 1889 858,266 stånd., deraf 168,542 eller
19 V2 procent till Frankrike. Sammanlagda utförseln af trävaror
under nämnda år uppgick sålunda till 3,847,550 stånd, eller i medeltal
769,500 stånd, om året, och häraf skeppades till Frankrike
914,636 stånd, eller i medeltal 182,927 stånd, om året, sålunda nära
24 procent af hela utförseln.

Herrarna anse kanske icke 24 procent vara så mycket. Men
jag ber få påpeka tvenne omständigheter. I dessa 24 procent ingå
ett par af de vigtigaste dimensioner, som spela den största rolen,
nämligen 3x9 gran och så kallade planchetter.

Skulle vår marknad i Frankrike blifva på ett eller annat sätt
störd, skulle detta för trävaruexporten medföra en mycket sorglig
verkan.

Onsdagen den 26 Februari, r. va.

39 N:o 9.

Vidare vill jag fästa eder uppmärksamhet, mine herrar, på en Om uppsa garnannan
sak. Det kanske förefaller egendomligt, att den nu här de af Sveriges
citeras, men då den icke förut nämnts, kan det vara behöfligt att °

den framhålles. Frågan gäller: hvilka äro våra bästa och solidaste gångna hanaffärskunder.
De franska köpmännen äro kanske de, som vårt dels- och sjuland
har största nyttan af att stå i förbindelse med. I hela verl./»rtstraktafer.
den finnas nemligen icke solidare köpare af alla slags varor. Her- (-<orso
rama hafva i tidningarna läst om de stora kracherna i Frankrike,
den Boutouska-, Panama- och kopparsyndikats-krachen. Banker
folio, en massa börsspelare och svindlare störtades, en hel del små
räntetagare förlorade äfven sin förmögenhet, men jag är öfvertygad
om, att hvad köpmannacorpsen i dess helhet angår, så är den fortfarande
lika solid. Den har förut bestått hårda prof. Vi erinra
oss kriget med Tyskland 1870—1871. Då detta krig utbröt hade
svenska köpmän sändt en mängd varor till Frankrike. Franska
staten beviljade köpmännen ett så kalladt moratorium. Fred slöts
och hvart enda öre af skulden blef af de franska köpmännen betaldt
med ränta. Jag vill icke tala ofördelaktigt om andra nationer,
men tro t. ex. herrarna att om Tyskland varit den besegrade parten
och om vi haft samma affärer med tyskarna, vi fått så till fullo
betaldt? Jag tror det icke.

Men, säger man vidare, genom uppsägningen binda vi oss ju
icke — jag känner detta argument, det har förut blifvit citeradt —
och för trävarnaffärerna. skulle ju uppsägningen betyda intet, ty i
den allmänna franska tariffen är trä upptaget såsom fritt. Ja, det
är sant; men hafva vi också utsigt att det under alla förhållanden
skall förblifva fritt. Det är åtminstone ganska ovisst. Här förekommer
en berättelse afgifven af vår generalkonsul i Havre Daniel
Danielsson. Jag skulle vilja i mycket citera honom, men jag havredan
hållit på för länge och är rädd att trötta eder, men han
säger en hel del, som borde tagas vara på. Han omnämner bland
annat att La société des agriculteurs de France, som består af
personer, hvilka spela en stor rol i den franska kommersiella verlden,
vid sitt sista sammanträde yrkat diverse tullar på trävaror, hvaribland
1,20 francs för trä, sågadt af alla dimensioner af annat slag,
d. v. s. biand annat furu och gran, allt pr 100 kilogram. Om jag
nu tager till utgångspunkt, att en engelsk kubikfot trävaror skulle
väga 40 skålpund — efter gammal jernvägsberäkning, enligt nyare
beräkning skulle den gå upp till 45 ä 46 skålpund —• samt dessutom
räknar ett kilogram lika med 2,35 skålpund, så skulle en
standard väga 6,660 skålpund. Efter en tull af 1,20 francs för 100
kilogram, skulle följaktligen tullen för en standard uppgå till 34
francs. Om jag vidare beräknar en standard värd 6 pund sterling
eller 108 kronor, skulle detta göra en tull ad valorem å 22 eller
23 procent. Om jag äfven skulle reducera denna siffra något, så
är den ganska hög i alla fall, varierande mellan 1/i och 1/5 af varans
värde. Tron I icke, mina herrar, att en sådan tull skulle
verka hindrande för vår export? Jag tycker icke om att uppträda
såsom konjektural politiker. Men vi skulle kunna tänka oss, att
Frankrike funne godt afsluta en traktat med annan magt, sedan

N:0 9. 40 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägan- den infört denna tull, och deri bestämma tullen till t. ex. 50 prode
«■/Svmges af }jva(j jag nu uppgifvit för rigagran och kanadaträ. Jag
trori att detta skulle verka, om icke till fullständigt förstörande så
gångna han- åtminstone till ofantlig skada för vår trävaruhandel. Ni säga,
dels- och sjö- mine herrar, att vi få afsätta våra varor, att det går lika bra med
eHer u^an tull. »la det är rätt, så länge frågan är om finare trä
''01 s''^ — af fransmännen kalladt bois de ménuiserie — som användes af

snickare, men icke, då det blir tal om gröfre virke — bois de
charpenterie — som användes af timmermän, och hvilket är den
öfvervägande procenten af det trä Sverige utför. På detta kornme
tullen att verka betydligt, jag fruktar rent af förstörande. Jag
har endast gjort några, antydningar.

Angående Spanien kan jag inskränka mig till att taga samma
beräkningar till grund som med afseende å Frankrike. Sverige
har under åren från och med 1885 till och med 1889 skeppat till
Spanien 153,320 petersburger standard trävaror eller i medeltal
30,664 stånd, om året. Dessa 30,664 stånd, utgöra omkring 4 procent
af ail Sveriges trävaruexport. Bevillningsutskottet säger, att
vår trävaruexport till Spanien är en obetydlig sak; 4 procent af
denna export synas för utskottet vara obetydligt; men om utskottet
endast ville göra några jemförelser, skulle utskottet finna, att de
icke äro en sådan småsak som. utskottet anser. Jag skall med
några paralleler leda detta mitt påstående i bevis. Denna vår
export är, efter lika beräkning af 6 pounds för en standard, värd
3,311,712 kronor. Om vi skulle taga till jemförelse det sista året
jag har att tillgå, finna vi att denna export utgör 37 ä 38 procent
af hela Sveriges klädesfabrikation. Boar jag mig med att beräkna
hvad Sveriges största exportfirma James Dickson & K:ni sista året
skeppade, finner jag att detta uppgår till 37,411 standards och
hela exporten till Spanien utgör således häraf 82 procent. Tager
jag hela Göteborgs export, så utgör den 63 procent, tager jag
exporten från Sundsvall, hvilken stad som bekant representerar
vårt största trävarudistrikt, så utgör den 16 procent. — Jag vill
icke längre trötta eder, mine herrar, med dessa siffror. Men jag
tror, att de siffror, jag anfört, skola för en tänkande person tala
ett beaktansvärdt språk, när han nu ett tu tre står inför nödvändigheten
att afgöra om våra handelstraktater skola uppsägas eller
icke. Under dessa traktater har dock — må vara att det kunnat
ske utan dem — vår handel nått en ofantlig utveckling. Vill man
nu riskera att uppsäga dessa traktater och skapa nya förhållanden,
om hvilka vi icke drömt, och för hvilka vi förut genom traktaterna
varit skyddade? Skola vi riskera att få vår export förstörd? Bågrund
af hvad jag anfört, yrkar jag rent afslag å bevillningsutskottets
hemställan.

Herrar Lilienberg, Elis Nilson, Gumailius, Schöning och Arhusiander
förenade sig med herr Andrén.

Vidare yttrade:

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

41 N:o 9.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag vill icke ingå på Om uppaägan någon

närmare undersökning af denna fråga, ty den som icke blif-de a/
vit öfvertygad af de i utskottets betänkande framstälda skäl, han“
torde icke låta sig öfvertyga af mig, då jag för min del ansluter gångna lianmig
till utskottets förslag; men jag vill tacka den närmast före- dels- och sjögående
talaren för hans upprigtighet. Han vågade nemligen ut- fartstraktater.
tala, att det icke är de fattiga, som använda vin, utan de mera • ni h--)
förmögna, och skulle man då, såsom han sade, kunna vilja fördyra
denna vara för dem? Ja, det är nog rysligt synd om dem, men
jag vill i alla fall vara med om att fördyra denna vara.

Jag blef förvånad, då jag från en talare på norrlandsbänken
fick höra, att Norrland, som hittills ansetts mägtigt af en så stor
utveckling, skulle vara så helt och hållet beroende af trävaruexporten
att, om icke den befrämjades, det skulle blifva en olycka för hela
Norrland. Om man ser på sidan 22 i utskottets betänkande, finner
man, att den vinst, som trävaruexportörerna skulle hafva gjort
genom den lindrigare tullsats, som åstadkommits genom en dylik
traktat, uppgått till 75,000 kronor, och för denna summa vill man,
att vi skola hafva så stort medlidande med dessa exportörer, liksom
man skulle kunna inbilla oss att för dem 75,000 kronor skulle
vara af någon betydelse. Detta synes mig således vara mycket
väsen för ingenting.

Jag har liksom flera andra förvånat mig öfver att höra nykterhetsvänner
och sådana personer, som säga sig föra de fattigas
talan, nu, då det är fråga om att bereda Hiksdagen möjlighet att
med tull belägga lyxartiklar, viner och spritvaror, uppträda så
energiskt häremot. Hvad skall man väl tro om deras allvar i fråga
om nykterhetens befrämjande och de fattigare klassernas välfärd,
när de så kraftigt sätta sig emot att Riksdagen må kunna lägga
tull å sådana varor, som i främsta rummet borde åsättas en dylik
tull. Och då jag slår upp de vid utskottets betänkande fogade
tabellerna och betraktar de siffror, som der finnas, då skär det
mig i hjertat att se denna tulltaxa, som blifvit oss pålagd just
genom dessa traktater. Om man går igenom tabellen n:o 7, finner
man, huru vi äro bundna genom traktaterna, huru tullen nedsatts
betydligt på sidenvaror och på konstgjorda blommor, som väl icke
egentligen kunna sägas vara till för de fattiga, och hvilka nedsatts
från 53 kronor per 1 kilogram till 2 kronor och 50 öre. Icke var
väl detta för att bereda någon förmån åt de fattiga. På samma
sätt har tullen minskats för fransar, galoner, gramaner och snören,
äkta och halfäkta, från 37 kronor 64 öre till 2 kronor 35 öre, och
för plymer från 35 kronor 29 öre till 2 kronor 50 öre. Går man
vidare till skodon, finner man att tullen för skor af siden nedsatts
högst betydligt, men icke för becksöms- och sjöstöfiar, som icke
begagnas af de allra förmögnaste, och på samma sätt i fråga
om spetsar, der sådana af silke nedgått från 14 kronor 12 öre till
.2 kronor 80 öre, hvaremot simplare spetsar nedsatts obetydligt, ty
det är de mindre bemedlade, som använda sådana, och derför blef
icke nedsättningen i proportion till den, som egde rum för de d}^-rare slagen. Ser man på artikeln ur, så befinnes att tullen å fickur

Jf:o 9. 42

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uypsägan- med guldboett genom traktaten nedsatts till en fjerdedel af hvad
de af Sveriges förut utgjorde, hvaremot tullen å fickur utan guldboett, hvilka
icke begagnas af de mera förmögna, nedsatts allenast med hälften.
gång-m han- Man skulle på det sättet kunna gå igenom hela denna lista, men
dels och sjö- jag skall icke besvära herrarna dermed, ty för mig synes det allfartstr,
dito ter. de}es tydligt och klart, att vi böra ställa så till, att Riksdagen
(Forts.) m^e fr;a fonder för att kunna rätta sådana skriande orättvisor,
som nu existera i tulltaxan, just derför att den icke kan
ändras, så länge traktaterna lägga hinder i vägen.

Nu får man ock höra hvad som förut så ofta upprepats, i det
man säger, att, om vi nu uppsäga traktaterna, vi få högre tull på de
varor, som vi exportera, och den tullen få vi betala, emedan vi få
mindre betaldt för våra varor. Jag vill antaga, att så skulle blifva
fallet, men så kommer samme talare och säger, att om vi svenskar
lägga tull på sådana varor, som komma till oss från främmande
land, så få vi också betala den tullen. Således huru man än vänder
på den saken, skulle det blifva vi svenskar som finge betala
tullen, medan utländingen alltid ginge fri. Det kan ju hända, att
det är på det viset, men för mig ser det konstigt ut. Jag tror
icke, att det är någon synnerlig stor fara för att utländingarna
skola pålägga några högre tullar eller behandla oss så illa. Jag
mins, när frågan om traktater var före, huru mycket det talades
om, att vi skulle få en förmånlig sjöfartstraktat, och huru man för
den skull gaf efter här i Sverige, men icke långt derefter fick hela
verlden samma fördelar utan någon sådan uppoffring, som vi hade
gjort genom att antaga en dylik traktat. Jag tror sålunda, att
detta hot icke betyder så mycket, i synnerhet då man betänker,
att vår export till utlandet egentligen består af varor, som äro
nödvändighetsartiklar för de land, dit de införas, under det att
hvad vi importera är mest lyxartiklar, som vi kunna undvara.
Derför tror jag icke, att det från vår synpunkt sedt är någon fara
med att uppsäga traktaterna, och jag får säga, såsom också tydligt
synes af utskottets betänkande, att här är icke fråga om att
vi skulle upphöra att handla med dessa länder, utan tvärt om anser
jag, att man sedan kan ingå nya handelstraktater, sedan man
väl berådt sig fria händer, så att man kan bättre afväga fördelar
och nackdelar och ställa kyrkan midt i byn, ty nu står den icke
midt i byn utan i Frankrike och Spanien. Det är just meningen
att bereda kommande Riksdagar den frihet, som de behöfva och
som man rättvisligen bör gifva dem, nemligen att kunna fritt
handla efter omständigheterna.

Det har slutligen talats om, att man skulle gå Norges rätt för
nära och att man ur denna synpunkt icke borde våga en dylik
uppsägning. Jag får säga, att i ett dylikt påstående ligger en förnärmelse
mot Norge, ty jag tror icke, att detta land vill hafva någon
fördel på vår bekostnad, utan att Norge tvärt om skall hålla oss
räkning för att vi se på vårt lands bästa, ty liksom vi icke fordra,
att Norge skall åsidosätta sina egna intressen för att gagna oss,
tror jag icke heller att Norge vill fordra _ något dylikt afösa.
Derför hyser jag icke den ringaste betänklighet mot att skrifva

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

48

N:o 9.

till Kongl. Maj:t på sätt utskottet föreslagit och, då jag läste ut- Omuppsäganskottets
betänkande, trodde jag nästan att man skulle bli öfverens de af Sveriges
om en sådan åtgärd, som ju icke afser annat än att Riksdagenmmarter''in™
skall få denna fråga i sin hand; om de, som komma efter oss, vilja gångna hanhafva
en ny traktat, så hafva de ju full rätt att afskira en dels- oc.:>. sjödylik,
men vi hafva icke bundit deras händer på förhand. fnrtstraictater.

Jag vill förena mig med dem, som yrkat bifall till utskottets k u-ts.)
betänkande.

Herr Herslow: Alla de sofismer, som i den från det hållet
vanliga formen framkommit, förmådde mig i ett ögonblick att begära
ordet, ehuru jag icke tänkt deltaga i diskussionen. Jag skall
dock visst icke använda det för att upptaga till bemötande hela
den rad “argument11, han frambar, af sådan halt, att de uppenbarligen
icke hafva beviskraft ens för honom sjelf. Den i tullfrågan
kinkiga,utredningen om hvem det är som betalar tullen, den svåra
frågan affärdas icke på det viset, men det kan dock verkligen, huru
orimligt det synes herr vice talmannen, i vissa fall hända, att ett
land, särskild! ett mindre land som vårt, kan få betala både den
tull, en främmande stat sätter på en vara, vi dit exportera, och på
samma gång den tull, som vi sjelfva sätta mot samma främmande
lands export till oss. Jag föreställer mig till exempel, att vi
skulle sätta en hög tull på bordeauxviner. Då tror jag allt att
vi sjelfve finge helt betala den tullen. Fransmännen sälja sitt vin
i stor myckenhet öfver hela verlden, medan vi blott konsumera
en så ringa del deraf, att vi ej kunna påverka priset; och vilja
vi hafva denna vara, måste vi taga den på den marknad, der den
tinnes att tillgå. Deremot om fransmännen lägga hög tull på vårt
timmer, inträder ett annat förhållande: de kunna taga denna vara
från Ryssland, Finland eller Amerika, om vi ej vilja beqväma oss
att bära en prisnedsättning motsvarande tullen; och hvad värre är,
en sådan fransk tull kan, om icke helt och hållet förstöra, dock i
hög grad skada vår timmeraffär äfven på andra marknader. Vi
veta, huru ofta London-marknaden är öfverlastad af svenskt timmer,
och blir nu den franska marknaden stängd för oss, så att vi
måste dirigera till England äfven hvad vi förut sändt till Frankrike,
så kan den förra blifva totalt förstörd för oss.

Ett ord måste jag ock säga om den hjertnupenhet, som framträdt
på samma håll, der man nu framhåller, hur illa det är att
misshandla de fattiga och lägga höga tullar på dem, under det att
man samtidigt låter de rika dricka bordeaux och champagne samt
dansa i sidenskor för nästan ingenting. Ja, hvad den saken beträffar,
så är det alldeles klart, att om en svensk-fransk tullunderhandling
skall gifva några tullindringar åt Frankrike, så skall
det vara på sådana saker, som Frankrike kan och vill exportera
till oss, och Frankrike tillverkar sidenskor, men gör icke några
becksömsstöflar. Detta är den solklara anledningen att nedsättningen
träffat dessa finare artiklar, af Indika Frankrike
är den hufvudsakligaste tillverkaren. Men om man nu har
denna känsla af att de fattige för tungt belastats, hvarför

N:o 9. U

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägan- trädde icke den känslan fram, när tull lades på fläsket och brödet
de af Sveriges oc}j på nästan allt hvad fattigman behöfver?

Men jag vill icke gå in på någon vidare argumentation i denna
gångna han- ledsamma tullfråga. Vi äro icke så glömska, att vi icke af de två
dels- och sjö- sista årens erfarenhet skulle lärt, huru fullkomligt verkningslöst
fartstraktater, det är, om vi söka få uppfattningen i dessa frågor i än så ringa
(torts..) mån modifierad hos den majoritet, som tillfället skapat. Hur den
kom till, vill jag ej ens erinra om, jag vill i stället angifva den
synpunkt, ur hvilken denna debatt, i hvilken vi afsigtligt icke velat
göra någon större insats, dock för oss har intresse. När den
kupp, som för all framtid kommer att förbli en märkvärdighet i vårt
lands parlamentariska krönika, hade skaffat oss en protektionistisk
kammare på halsen eller rättare när landet fått en sådan sig
ådömd, från det ögonblicket blef det för oss, som djupt beklagade
den öfvergång som skeft, det hufvudsakligaste intresset att söka
få klart för oss, huru länge det nya systemet skulle vara.

Efter den häpnad, ja förskräckelse vi i första ögonblicket förnummo,
då vi funno, att vårt land plötsligt bragts in på en så
vådlig bana, att vi hvarken politiskt eller ekonomiskt kunna öfverskåda
dess följder, tröstade vi oss dock snart med den tanken,
att landet efter en ganska kort period åter skulle få sin frihet
tillbaka. Yi hoppades, att än eu gång kunna ändra, än en gång
kunna välja; olyckan skulle icke slås fast. Det stod ock ganska
snart klart för oss, att en åkomma, som uppträder med en sådan
våldsamhet, var af akut art och således skulle få ett ganska snabbt
förlopp. Hen man började så småningom på vår sida med en viss
farhåga varseblifva, att en större varsamhet, en större försigtighet
börjat framträda i ledningen af det parti, som genomfört det s. k.
nya systemet. När vi deri sågo antydningar till, att landet råkat
ut för ett kroniskt lidande, då först började eu verklig farhåga
göra sig gällande, och jag för min del började tänka, att vi möjligtvis
måste vara beredda på att betrakta hvad som händt på
annat sätt än förut. Vid fjolårets riksdag måste man erkänna, att
en viss moderation, en sådan der hållning som antyder lugn, varsam
kraft, mer än en gång visade sig i ledningen af skyddstullsvännernas
parti.

Det var derför icke utan ett betydligt intresse, som jag afvaktade
just det prof, som i dag skulle här försiggå. Frågan var
af ytterst granlaga natur. Först och främst gäller den ett ämne,
der man visste, att partiet icke lätt skulle kunna vandra sin väg
fram, åtminstone icke hänsynslöst fram, utan att bereda allvarsamma
svårigheter åt det håll, der man i allmänhet anser att ett
parti bör vara mest hänsynsfullt, nemligen gent emot dess egen
spets, den regering som representerar dess egna åsigter, som måste
antagas hylla alldeles samma principer som partifränderna, men
som, naturligtvis, stäld högre upp, ser uppifrån, ser vidsträcktare
och längre. Det gälda vidare, att med varsamhet — eller med
hänsynslöshet — behandla en utländsk stat, som är köpare af två
af våra förnämsta exportartiklar och som just ur protektionistisk
synpunkt borde betraktas såsom tillhörande de mest behagliga,

On3(lagen den 26 Februari, f. in.

45 N:o 9.

mest värdefulla af alla dem, med kvilka vi kafva handel, nemligen Omuppsäganen
sådan, som mot kontant liqvid tager mycket, mycket varor från de "/Sveriges
oss, men som tager mycket litet kontanter ifrån oss, en, som, om vi,n^
räkna efter svenska tabeller köper bortåt 5 gånger så mycket, som gångna hanvi
köpa af honom, och om vi räkna efter franska, är, i ännu myc- dels- och sjoket
högre proportion i sina affärsförbindelser med oss köpare i fartstraktater.
stället för säljare. <I,ort8->

Det gälde vidare, att vara varsam eller hänsynslös gent emot
våra största näringar näst efter jordbruket — och jordbruket hade
man sist varit grundligt hänsynsfull emot. Det gälde, huru dessa
näringar skulle behandlas, som skaffa oss nära nog all den kontanta
intägt, med hvilken vi till utlandet betala både hvad vi konsumera
och hvad vi hafva att liqvidera i ränta och amortering å de
utländska kapital, som vi hafva placerade i den svenska jorden
och de svenska jernvägarna och först småningom kunna afbörda oss.

Det gälde slutligen också att visa, huruvida de, som nu genom
en underlig skickelse hafva blifvit herrar för dagen, men som visserligen
kanske torde önska, att de fått sin full magt skrifven och
undertecknad af annan auktoritet än den, som utfärdat den, skulle
visa hofsamhet eller hänsynslöshet gent emot de valmän, de så
oförhappandes kommit att representera och som antagligen, nej
veterligen, hafva helt andra åsigter än dessa deras konstgjorda
representanter.

Midt i ansigtet på alla dessa vigtiga faktorer, hvilka alla
livar för sig bjuda att uppträda med den yttersta varsamhet och
moderation, kastas nu ett betänkande med förslag till en handling,
som, långt ifrån att vara varsam, tvärt om i allt hvad på
Riksdagen beror -— den kan icke göra allt, ty i sista hand är det
lyckligtvis Kongl. Maj:t som afgör — väl är så utmanande, som
deri gerna kan vara.

Iakttagelsen af detta är för mig icke nedslående. Jag har
tvärt 6m rakt ingenting emot, att det är med en sådan bragd omedelbart
bakom sig, som denna kammare går till omvalen. Yi äro
någon gång ett hetsigt folk, men det är alldeles märkvärdigt, huru
lätt man så småningom lugnar sig igen och allt åter blir stilla.

Det är kanske derför för utgången af innevarande års val önskvärd^
att denna kammare nu får tillfälle att begå en handling,
som stöter åt höger och åt venster, i in- och utlandet, uppåt och
nedåt, som stöter alla de magter, hvilka kammaren borde hålla
sig val med. Och då jag sålunda icke vet, hvad som kan vara
lyckligast, om skrifvelsen blir beslutad eller icke, om uppsägningsåtgärden
företages eller icke, så har jag alls icke något yrkande
att göra.

En punkt ännu bör här kanske vidröras. Den har redan med
all möjlig varsamhet blifvit antydd. Den rör det ömtåligaste, det
mest granlaga, men också det betydelsefullaste och mest nödvändiga
förhållande, i hvilket Sveriges folk trädt till något annat.

Eör att låta oss bedöma, huru den nu föreslagna åtgärden skall
inverka på detta förhållande, behöfver jag blott åberopa utrikesministeims
ord. Han tycktes antyda såsom möjligt, att han skulle

Hjo 9. 40

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

Omuppsägan-komma att fora underhandlingarna med Frankrike i två, rakt motde
satta rigtningar, nemligen för traktatens förlängning för Norge

”''magvin-"och dess upphäfvande för Sverige. Det förenade konungariket
gångna han■ Sverige-Norge, denna union, skulle sålunda hafva en minister, som
dels- ock sjö- arbetade pro för ena hälften och contra för den andra. Kan tydjaristr
akt åter.igare angjfVas med ord, huru fullkomligt unionsupplösande denna
^ ortsJ åtgärd skulle verka? Eller är det icke gifvet, att från den tanken:
en minister, som måste arbeta för två absolut motsatta politiska
rigtningar i underhandling mellan unionslanden och främmande
magter — är det icke gifvet att man från den tanken drifves
till konseqvensen: hellre då två olika underhandlingar af två
olika ministrar. Och hvar är “unionen11 sedan?

Men finnes det då någon berättigad anledning att vidtaga en
så utmanande och farlig åtgärd? Har väl utskottet gifvit mig ett
enda svar på den frågan, som jag allra först, när jag tog dess
betänkande i handen, sökte få besvarad, den frågan nemligen: för
hvem, till fördel för hvilka näringar, för hvilka svenska medborgare
eller industrier skall denna traktat uppsägas? Jag sökte
förgäfves efter en enda rad härom.

Der talas om, att vi skulle “återvinna herraväldet öfver vår
tulltariff11. Förlåten mig: det är en fras, detta tal, ända till dess
man antyder, i hvilken rigtning och för hvilka detta återvunna
herradöme skall användas. Nu se vi endast, hvilka som skola
hafva skada deraf. När man framställer ett förslag att utdela
knuffar till höger och venster, så borde man åtminstone säga ifrån,
hvem det är man så der skall fäkta för, man måste tala om, hvad
det är, som man skall skydda och som man vill hjelpa.

Det är också en annan punkt, som vi kanske böra fästa oss
vid. Det rör vår sjöfart; den borde verkligen kunnat göra anspråk
på att hafva blifvit behandlad med litet mera konsideration.
Bevillningsutskottet har verkstält en mycket lång uträkning för
att visa, att vi genom handelstraktaten “förlora" 184,000 kronor
i tullinkomster. Beräkningen är gjord efter den vanliga tabulaturen,
och hvad den har för värde, vill jag nu ej tala om. Allt
nog: det är för att vinna dessa 134,000 kronor i statsinkomst, som
vi skrrlle uppsäga traktaten. Jag tycker för min del, att vi hafva
öfverskott nog i statskassan förut, så att vi icke behöfva taga ett
så vigtigt steg för att åt staten skrapa in dessa slantar. Beräkningen
är för Girigt rent befängd. Men i alla fall, när man g^er
denna lilla siffra sådan vigt, huru kan man då med en sådan ståtlig
nonchalance bagatellisera de 5 millioner, som man erkänner,
att vi förtjena i sjöfart på Frankrike. Det synes mig, som om
dessa 5 millioner vore åtskilligt betydligare än de 184,000; och
det synes mig ock som om vår sjöfart bättre behöfde den fraktinkomsten
än staten den der lilla tullökningen. Och vi må icke
inbilla oss, att en sådan fraktfart med svenska fartyg skall blifva
möjlig att uppehålla från det ögonblick, då vi uppträda i samma
ställning, som vi intogo före år 1865 och som Frankrike .säkert
gerna ånyo anvisar oss. Det är icke ens tänkbart, att Frankrike alldeles
oberoende af det sätt, hvarpå vi ställa oss till detsamma,

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

47 N:o 9.

skall lemna oss samma sjöfartsförmåner som det hittills gjort.
Och när denna fraktfart för oss spelar en så pass stor roll, hvad
hetyder den icke då för Norge!

Mina herrar! jag upprepar det, jag har icke något yrkande
att göra. Jag har helt oförtänkt kommit att yttra mig i en diskussion,
der jag tänkt blott vara åskådare och åhörare. Denna
debatts enda betydelse för oss har jag redan angifvit. Jag har
aldrig haft och int^t politiskt parti behöfver hafva några farhågor
för motståndare, som våldsamt köra hufvudet i väggen, som obetänksamt
i alla rigtningar söka uppväcka konflikter. Jag började
blifva rädd för den varsamhet, för den beräkning, som vårt motparti
vissa tider röjde början till. Det ser ut som om ledningen
af detsamma fallit i andra händer. Dertill gratulerar jag oss!

Herr Jansson i Krakerud: Jag har begärt ordet med anledning
af några yttranden, som här blifvit fälda. Jag fruktar
nemligen, att jag icke måtte hafva så redig tankegång, som herr Nils
Petersson tycktes upplysa, att han hade, och jag har således begärt
yrdet för att få någon eller några upplysningar. Emellertid
har jag blifvit förekommen af den nästföregående ärade talaren,
och skall derför inskränka mig till att yttra några få ord.

Jag skall dock först be att få uttala mitt beklagande af, att
man här i denna kammare, då det gäller en så vigtig fråga som
denna, hvilken rör hela vårt land i gemen, ingått på dels ortsintressen,
dels enskilda intressen, så att man till och med begjmt
debattera om, hvilken helst önskar få ett glas vin eller icke. Jag
tror, att man icke borde låta sådana yttranden komma sig till last.
Ty de höra egentligen icke hit.

Herr vice talmannen har särskildt fäst uppmärksamheten på
de oegentligheter, som föreligga i afseende på våra handelstraktater,
i synnerhet traktaten med Frankrike. Jag för min del erkänner,
att jag också skulle önska att få dessa förhållanden ändrade.
Men man har här icke fått någon upplysning om, huru
herrarna tänka sig, att det skall kunna låta sig göra. Man säger,
att vi få in en mängd lyxartiklar, som fått alltför låg tull, synnerligen
viner, fikon m. in. Om man nu tänker sig, att vi skulle
uppsäga ifrågavarande handelstraktater, så kan jag icke förstå,
och ingen har heller upplyst om, huru man skulle upprätta en ny
handelstraktat. Ty om man skulle höja tullen på dessa artiklar,
som fransmännen exportera hit, förefaller det mig, som om fransmännen
icke skulle kunna gå in derpå. Således finge man ingen
handelstraktat. Då torde man komma i svårt förhållande till Frankrike,
helst vi under nuvarande förhållanden exportera dit för

29.593.000 kronor och i stället importera från Frankrike för

6.749.000 kronor.

Man har sagt, att Norrland fått jernvägar och derför skulle
kunna underkasta sig ett sorts hämsko på sin trävaruhandel. Men
då man så har för afsigt att söka hämma trävaruhandeln från
Norrland, glömmer man, att denna handel är af betydelse ej blott
för Norrland utan för hela vårt land. Ty med vår trä- och jern -

Om uppsägande
af Sverige.s
med utländska
ma g t er ingångna
handels-
och sjöfartstraktater

(Forts.)

N:o 9. 48

Onsdagen den 26 Februari, f. in.

Om uppsägande
af Sveriges
med utländska
magter ingångna
handels-
och sjöfartstraktater.

(Forts.)

export lära vi väl ändå uppehålla våra finanser. Derför skulle
det blifva svårt att uppehålla dessa, om man hämmade nämnda
export.

Bevillningsutskottet säger på 18 sidan af sitt betänkande, att
det ej är något att .frukta med afseende på våra hufvudsa,bliga
exportartiklar trä- och träkolsjern, ty då dessa ej i tillräcklig
mängd produceras i Frankrike, men dock äro nödvändighetsvaror
för en del af dess industrier, ligger det^ uppenbarligen i
Frankrikes eget intresse att ej belägga dessa varor med än högre
tull. Det förefaller mig besynnerligt, att det nuvarande bevillningsutskottet
kan uttala sådana ord. Ty vi behöfva icke tänka
oss långt tillbaka för att erinra oss, att vi hafva lagt tullar på
just sådana nödvändighetsvaror, som vi ej sjelfva producera tillräckligt
för landets behof. Det är ej länge sedan man sade, att
vi öfversvämmades med spanmål, så att vi vore nära att alldeles
förqväfvas i spanmål, och att man derför ovilkorligen måste lägga
tull på spanmål för att rädda oss från denna öfversvämning. Det
kan väl hända, att fransmännen säga detsamma: “Vi blifva öfver svämmade

af den svenska nationens trävaror. För att höja vår
egen produktion, måste vi derför lägga tull på dessa varor.“ Jag
kan således ej finna annat, än att jag måste yrka afslag på bevillningsutskottets
betänkande.

Herr E. G. Boström: Då jag af stämningen finner, att kam maren

önskar att redan på förmiddagen afsluta behandlingen af
föreliggande betänkande, skall jag söka fatta mig så kort som
möjligt. Men jag ber herrarne icke taga illa upp, om jag i någon
mån söker bemöta ett och annat, som här blifvit yttradt.

Åtskilliga talare, särskildt ett par representanter från Göteborg
och Malmö, hafva framhållit betydelsen af ifrågavarande
traktater och den väsentligt ökade afsättning, som derigenom beredts
vårt lands produkter. Jag behöfver icke upprepa några siffror;
de ligga i rikt mått till hands uti betänkandet. Jag vill.endast
anhålla, att herrarne må erkänna, att relativt till Sveriges
hela utförsel har icke utförseln till något af dessa länder stigit.
Nu förhåller det sig så, att Sverige har äfven med öfriga magter
traktater, men traktater som endast innehålla bestämmelser om
behandling som den mest gynnade nation. Då synes det mig gifven
att om afsättningen på dessa länder gått framåt i samma mån
som afsättningen på de länder, med hvilka vi hafva tarifftraktater,
följer deraf, att det icke är tarifftraktaterna, som beredt oss den
ökade afsättningen; det är de respektive ländernas behof af våra
varor, som gjort det. För mig förefaller detta bevis alldeles afgörande.
Då synes det mig icke kunna bestridas att den traktat,
som lemnar oss fullt fria händer, är att föredraga framför den,
som så mycket binder oss.

Man har talat särskildt om vår trä- och jernexport. Hvad
jern-ex porten beträffar, så veta herrarna mycket väl, att de tullar,
som i Frankrike äro genom traktaten faststälda, äro så höga, att
de nästan skulle hindra vår jernexport, derest ej Frankrike funnit

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

49 N:o 9.

med sin fördel förenligt att vidtaga andra åtgärder. Det är her- Om uppsäganrarne
utan tvifvel väl bekant, att i Frankrike den, som importerar de af Sveriges
jern, af tullverket, erhåller ett qvitto, att han infört en viss qvarn
titet och derför betalat stadgad tull. Dessa qvitton de s. k. ac- gångna lianquits
a caution gå i handel, och när en fabrikant utför jernvaror, dels- och sjöfår
han motsvarande belopp tillbaka, hvarvid det ej behöfver^"r^™^“^
styrkas, att det exporterade godset blifvit tillverkadt af det im- s''

porterade jernet. Det är på detta sätt vi hafva vår införsel i
Frankrike tryggad, icke genom den ringa nedsättningen af Vs franc
å 1 franc pr 100 kg., som traktaten bestämmer.

Hvad åter trävarorna beträffar, har visserligen herr Andrén
omtalat, att man i Frankrike föreslagit en tullsats af 1 fr. 20 cent.
pr. 100 kg. och räknat ut, till hvilket stort belopp en sådan tull
skulle uppgå. Men är det icke, mine herrar, att se spöken på
ljusa dagen? Fins det någon anledning att tro, att, derför att en motion
blifvit vackt, den också måste blifva antagen? Herran]e
veta, att när Frankrike 1881 antog tarif general, hvilket skedde
efter långvariga undersökningar, kom man till det resultatet, att
det för Frankrike vore nyttigast, att oarbetade trävaror blefvo
fria. Detta måtte väl hafva lika stor betydelse, och man måtte
väl lika gerna kunna stanna vid detta faktum som att
låta skrämma upp sig genom sådana uppgifter som de nyss anförda.
Det är alldeles gifvet, att Frankrike ej kan undvara våra
trävaror, Om fransmännen skulle lägga på hög tull, hvarigenom
de ginge miste om hela den störa qvantitet, som komma från Sverige,
så måste de till dyrt pris förskaffa sig samma varor från
annat håll. Men något sådant kan väl ej ligga i deras intresse.

När man talar om dessa förhållanden, synes man också mena,
att den ifrågavarande tullnedsättningen skulle spela en ej så liten
roll. Men går man till verkligheten, finner man, att det är konjunkturerna,
som spela den största rollen — konjunkturer, som äro
alldeles oberoende af, om det finnes en traktat eller icke med
Frankrike. Hvad trävarorna beträffar, behöfver jag endast hänvisa
till den prisstegring, som egde rum 1889, hvilken jag icke
tror man kan beräkna till mindre än 1 p. st. pr.standard. Träexporten
utgjorde sagda år 861,000 standards, deraf från Norrland

724,000 och den ökade inkomst, som genom det högre priset bereddes
trävaruexportörerna, kan beräknas till 15 V2 millioner kronor
för hela Sverige, hvaraf 13 millioner för Norrland. Och hvad
spela väl de ringa tullnedsättningarna för roll gent emot en sådan
prisstegring? Man må också komma i håg, att detta trä till största
delen afsattes på marknaden i de länder, med hvilka vi icke hafva
tarifftraktater. Det synes mig derför vara alldeles origtigt att
gifva tarifftraktaterna en betydelse, som de i sjelfva verket icke
förtjena.

''Herr Andrén yttrade: låtom oss icke göra oss fria, så att vi
blifva i tillfälle att åsätta ytterligare tullar. Yi hafva redan gjort
det tillräckligt. Ty de industrier vi på det sättet komma att
draga upp, skola få ganska svårt att existera till följd af konkurrensen
dem emellan.

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 9.

4

Ifso 8, so

Onsdagen den SB Februari, f, in,

Omuppsägan- Men efter vår uppfattning af saker och ting är det icke någor.
meduMndska olägenhet, att industrier förläggas hit till landet, om än naturligt
magter in- nog produktionens omfattning måste regleras af vårt eget lands
gångna han- behof. Det är gifvetvis mera fördelaktigt, att det vi behöfva tilldels-
och sjö- yerkas inom landet, än att det importeras utifrån.
fartstraktater. Det bär vid behandlingen af den föreliggande frågan talats

(Forts.")

mycket om Norge, och det är ju klart, att alldeles kan man icke
lemna det ur räkningen. Jag skall emellertid be att med ledning
af handlingarna få säga några ord om den saken.

Om vi se på artikeln fisk, en af norrmännens största exportartiklar,
så finna vi, att för den samma ej är medgifven i den
franska traktaten någon tullindring, men väl i den spanska, i hvilket
land den ock har sin hufvudsakliga afsättning. Emellertid
upplyser den svensk-norske konsuln i Barcelona, att den danska
klippfisken bibehållit sin afsättning i Spanien, ehuru den der drabbas
af högre tull än den norska, då Danmark icke har någon traktat
med detta land. Och vår konsul i Bilbao vill göra gällande,
att det alls icke förhåller sig så, som utrikesministern 1887 förklarade,
att den norska klippfisken vunnit något sådant insteg på den
spanska marknaden, att den äfven utan traktat skulle kunna hålla
sig qvar der; men han erkänner, att svårigheten att afsätta den
norska fisken beror dels derpå, att den icke är så väl skött, så att
dess utseende är mindre godt, dels på den premie af 16 francs pr.
100 kilo, som Frankrike lemnar sin klippfiskexport. När man står
inför det faktum, att ett land ger sin export en sådan premie, hvad
tro herrarne då, att en liten tullnedsättning skall kunna verka.
Att få en traktat med så betydande tullnedsättning, att den täcker
dylika stora exportpremier från andra länder, blefve väl allt
för dyrbart.

För att nu öfvergå till det andra stora norska intresset, exporten
af trävaror, så ber jag få fästa herrarnes uppmärksamhet
derpå, att Norge på trävaror har en exporttull af 33 öre pr kubikmeter
och som inbringar statskassan omkring 470,000 kronor
årligen. Man anmärkte redan år 1865, att det vore oformligt att
begära tullnedsättning på en vara, som var belagd med exporttull,
men det svarades då, att statskassan ej kunde undvara denna inkomst.
Jag vet ej, huru stor Norges export af trävaror är; den
är upptagen i värde och icke i qvantitet. Men då jag ser, att tullnedsättningen
å den större svenska träexporten uppgått till omkring
104,000 kronor, förmodar jag, att den på den mindre norska
ej kan uppgå till synnerligt stort belopp. Det synes mig derför
alldeles gifvet, att om norrmännen skulle vilja göra en nedsättning
i exporttullen, detta lätteligen skulle godtgöra den förlust,
som de kunde komma att lida genom förhöjda tullafgifter i Spanien
och Frankrike.

Hvad vidare angår den tredje stora norska näringen, nemligen
sjöfarten och i sammanhang härmed den svenska sjöfarten —
jag ber bär att i parentes få berigtiga herr Herslows yttrande,
att inkomsten af denna skulle uppgå till 5 millioner kronor, derhän,
att denna siffra gäller bruttoinkomsten, icke nettoinkomsten

61 N:0 9.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari f. m.

— så är den beroende af helt andra omständigheter, såsom lagarne Om ujppsäganaf
år 1866 om befrielse från tonnageafgifter och af år 1881 om* «/*2»
exportpremier, men beröres föga af traktaterna och deras bestäm-£ji_
melser. Med ett ord: jag kan icke heller i detta afseende finna, gångna hanatt
man behöfver låta hänsyn till Norge förhindra sig från att dels- och sjönppsäga
traktaterna. _ _ farf-straktater.

För öfrigt ber jag få säga, att jag icke tror, att det är nyttigt
för unionen, att det ena landet, om det har olägenhet af en
öfverenskommelse, under det det andra deraf har fördel, af undseende
för det andra afhållen sig från att uppsäga densamma. Bäst
torde vara att handla sjelfständigt. Så har ock skett förut. Jag
torde få erinra om, att sedan mellanrikslagen af år 1825 kommit
till stånd, det dröjde ända till 1874, innan ny äfverenskommelse
kunde träffas. Behof af ändrade bestämmelser yppades och från
svensk sida gjordes många försök att träffa annan uppgörelse,
hvilka dock ej lyckades till följd af motstånd från Norge. På
samma sätt blef ett förslag till konvention om nordsjöfisket af
Norge afslaget, ehuru det antagits af Sverige. Och hvad myntkonventionen
angår, så afslogs äfven den först af Norge, om det
än några år senare fann med sin fördel förenligt att ingå på densamma.
Det är sålunda alldeles tydligt, att man från norsk sida
gör hvad som är lämpligast och bäst för riket utan hänsyn till
de unionella förhållandena och jag kan ej finna annat än, att äfven
vi böra förfara på samma sätt. Jag kan i motsats mot herr
Herslow icke finna något unionsupplösande deri. De exempel jag
anfört visa, att det icke verkat upplösande, och jag kan ej föreställa
mig, att den omständigheten, att de båda rikena hafva olika
traktater, skulle innebära något upplösande. Gå herrarne till de
olika tarifftraktaterna, som nu äro gällande, skola herrarne finna,
att visserligen de allmänna bestämmelserna äro desamma för de
begge länderna, men att tarifferna förete åtskilliga olikheter.

Det bar vidare framstälts den frågan: Hvad är det för brådska
med uppsägandet af dessa handelstraktater, hvarför skulle^man
ej kunna låta dermed anstå? Som svar härpå ber jag för min del
få erinra om, att när det nya tullsystemet infördes, så yttrades
det redan då med full bestämdhet, att man önskade få traktaterna
uppsagda. Det är sålunda icke någonting nytt, utan något, som
alla redan på förhand voro ense om, Jag ber äfven få fästa uppmärksamheten
på, att redan 1886 års Riksdag beslöt en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, hvaruti framhölls olämpligheten af att maskiner,
redskap, verktyg, ångmaskiner och ångpannor finge tullfritt införas
till Sverige. Det erkändes sålunda redan då, när Riksdagen hade
en annan sammansättning än nu, att traktaterna icke voro ändamålsenliga.
Detta upprepades 1888. Men framställningar derom
hafva strandat på Frankrikes och Spaniens förklaring, att förr än
traktaterna gingo till ända kunde de ej medgifva någon ändring.

Man har ock sagt, att det vore olämpligt, att Riksdagen utsatte
en viss dag, då den önskade att traktaten måtte upphöra,
men härvid vill jag endast erinra, att denna dag just finnes bestämd
i traktaten sjelf.

N:o 9, 52 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsäga» Jag kan ej heller tro, att den omständigheten, att en traktat
ZäJlZZ>WfZes i f!et “indre landet, kan inverka ofördelaktigt på kommagier
in- mande underhandlingar. När den franska. traktaten af år 1865
gångna han- lupit till ända, framstäides från svensk sida upprepade gånger
dels- och sjö- anhållan om traktatens förlängning, hvilket ock beviliades, till
far(tsiraktater. dess Frankrike år 1881 uppsade densamma, sedan det samma år
fått sin tarif général i ordning. I den nya traktaten erhöll sedan
Sverige sämre vilkor än förut. Sa gick det, när vi väntade med
uppsägningen.. Med . detta, exempel för ögonen kan jag icke finna
något farligt i, att vi nu sjelfva förklara oss missbelåtna med traktaten
och uppsäga densamma. Underhandlingar kunna ju vara
Drag ta å bane, som möjligen skulle kunna störas, om traktaten
uppsades just .den 1 februari 1892. Men en Riksdagens skrifvelse
till Kongl. Maj:t är ju i fall som detta ett uttalande af Riksdagens
uppfattning och eu anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga hvad Riksdagen
hemstält i öfvervägande. Och om det sedan föreligger sådana omständigheter,
att Kongl. Maj:t finner det nödvändigt att uppskjuta
uppsägandet en eller annan dag eller en eller annan vecka, så
föreställer jag mig, att Riksdagen, när Kongl. Maj:t för den samma
framlägger skälen för sitt handlingssätt, icke kan hafva någonting
att anmärka, ty regeringen är väl icke blott ett verkställande
utskott, utan har ock pröfningsrätt.

Jag skulle ännu hafva mycket att tillägga, men då tiden är
så långt framskriden, vill jag icke längre upptaga kammarens tid,
och inskränker mig derför till att yrka bifall till utskottets förslag!

I detta anförande instämde herrar De Laval, Lund, E. W.
Carlsson, Styffe, Bergman, Cederschiöld, Eliasson, Mallmin, Ekeborgli,
Erikson i Norrby, Larsson i Mörtlösa, Eriekson i Bjersby, Sjöberg,
Sandwall, Andersson i Lyckorna och Rundbäck.

Herr Elowson anförde: Jag ansåg mig böra begära ordet med
anledning af det argument, hvarmed bevillningsutskottets ärade ordförande
inledde sitt anförande. Han påpekade nemligen det förhållande,
att tillväxten i vår export till frankrike visserligen har varit stor,
om man tager de absoluta siffrorna, men att denna export relativt^
taget varit ungefär den samma före som efter afslutandet af
1865 års traktat. Förut var det en export af 9,405,000 kronor,
hvilken utgjorde 10 procent af totalu.tförseln. 1888 hade det stigit
till 29,593,000. kronor, och detta utgjorde IOV2 procent af totalutförseln.
Bevillningsutskottets ordförande ville deraf draga den
slutsatsen, att det icke var tarifftraktaten mellan de förenade
rikena å. den ena sidan och Frankrike å den andra, som var anledning
till tillväxten i vår utförsel till Frankrike. Men det synes
mig, som om man skulle kunna vända om detta argument helt och
hållet, ty bevillningsutskottet säger på sid. 5, att i följd af tarifftraktaten
med. Frankrike vi hafva tillämpat de derigenom bestämda
tull.satserna, ej blott i vår handelsförbindelse med de länder, hvilka
enligt afslutade fördrag varit berättigade att hos oss behandlas
såsom den mest gynnade nation, utan jemväl i vår handel med

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

53 N:o 9.

de länder, som med oss icke afslutat någon traktat. Således kan Omuppsäganmed
lika skäl sägas, att det är den franska traktaten, som är* rf Sveriges
grund till, att vår export icke allenast till Frankrike, utan äfven memagter in- *
andra länder ökats. gångna han Då

jag nu begärt ordet, vill jag fästa uppmärksamheten vid dels- och sjöett
vigtigt uttalande, som hans excellens ministern för de utribes^“r^“^<en
ärendena gjorde vid debattens början. Han tillkännagaf nemligen,
att han skulle kunna föra underhandlingar med Frankrike angående
afslutande af nya traktater på två olika grundvalar, den ena för
Sverige, den andra för Norge. Villigt ger jag min beundran åt
den skicklighet, en sådan underhandling måste kräfva, men på
samma gång måste jag dock gifva uttryck å den farhågan, att
vår underhandlare bomme att ligga under för sina motståndare,
om underhandlingen skulle ske från två olika synpunkter, bestämda
af skiljaktiga ekonomiska system. Dessutom är det en
annan omständighet som gör, att detta icke kan vara synnerligen
ändamålsenligt. Det skulle nemligen lätt förstärka den benägenhet,
norrmännen måhända hafva att yrka, att då det skall ske
underhandlingar från två olika synpunkter, det också bör vara
två underhandlare, och för min del vill jag icke taga ett steg,
som leder till det målet, utan anser, att man bör motverka allt,
som leder derhän. Sålunda är det för mig ett vigtigt skäl att
bespara regeringen det obehag, som måste ligga redan i möjligheten
att för de förenade rikena underhandla med ett främmande
land från två olika synpunkter.

Jag skall också be att i sjelfva saken få göra en kort jemförelse
mellan de fördelar och olägenheter, som traktaten mellan
de förenade rikena å ena- sidan och Frankrike å den andra måste
hafva. Till en början ber jag då att få säga, att det synes mig,
som om utskottet redan i de två första satserna, der en sådan
jemförelse inledes, inlägger eu bestämd färgläggning. Jag vill *
till bestyrkande häraf uppläsa dessa båda satser. Det heter, nemligen
:

“Ingåendet af tarifftraktater har från svensk sida afsett att
genom nedsatt tull förskaffa vissa svenska varor lättadt tillträde
till utländska afsättningsområden. Men denna fördel har måst
köpas genom att nedsätta och för de olika traktatstiderna fastslå
införselstullen i Sverige för åtskilliga af nämnda länders hufvndsakligaste
exportartiklar.“ Det är ju i sjelfva verket, mine herrar,
full parité mellan två parter, som underhandla, men denna parité
vill utskottet i sina satser icke framhålla. Utskottet tyckes vilja
säga, att Sverige begär en mycket liten fördel. Sverige vill hafva
lättadt tillträde till utländska afsättningsområden, det vill som
man säger, hafva entré på den utländska marknaden. För erhållande
häraf medgifves Sverige tullnedsättning å vissa varor.

Denna fördel måste Sverige emellertid köpa genom att dels nedsätta
tullarne å de hufvudsakligaste exportartiklarne från de länder,
med hvilka Sverige afslutit fördrag, dels äfven fastslå dessa
tullsatser för en viss tid. Men här råder en fullkomlig reciprocité,
ty äfven den främmande staten fastslår tullsatserna i sin taxa.

Jf;o 9. 54

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägande
af Sveriges
med utländska
magter ingångna
handels-
och sjöfartstraletater.

(Forts.)

Vill man komma till en bestämd slutsats, huru vida en handelstraktat
med den franska nationen må vara fördelaktig eller icke,
så synes det mig, som om man skulle kunna från olika synpunkter
bedöma densamma. Nu är det för närvarande så med afseende
på produktionsförhållandena i den civiliserade verlden, att
man anser det som en fördel att sälja, att exportera. Den, som
säljer mera, har således den största fördelen. Fransmännen, som
ju anses vara ett praktiskt folk, hafva också den bestämda öfvertygelsen,
att då Sverige-Norge til! Frankrike säljer mera än Frankrike
säljer till de förenade rikena, så är det Sverige-Norge, som
drager den större fördelen af traktaten. Utskottet ingår emellertid
icke på någon jemförelse från denna synpunkt, utskottet väljer
en annan synpunkt, tager i betraktande endast vissa slag af varor,
som äro föremål för utbyte mellan de förenade rikena å ena sidan
och Frankrike å den andra, nemligen de artiklar, för livilka en
särskild tariff är bestämd till skilnad från den allmänna tariffen,
och då finner utskottet, att Frankrike säljer för ungefär Va million
kronor årligen mera till Sverige än Sverige till Frankrike.
Derpå grundar nu utskottet hufvudsakligen sitt uttalande derom,
att traktaten är till förmån för Frankrike mera än för Sverige.
Men vid denna jemförelse synes man hafva glömt att öfverväga,
huru vida efter handelstraktatens uppsägning våra öfriga varor
komma att gå i samma mängd till Frankrike som förut. Det
skulle kunna hända, att den stora export af varor, som behandlas
enligt tarif général skulle minskas för den händelse, att alla varor
skulle behandlas lika och det icke vidare skulle finnas någon
specialtariff.

En annan jemförelse, som jag ber att få beröra, förekommer
hos utskottet i slutet af sid. 15. Der heter det:

“Om man från att granska värdet af den ömsesidiga exporten
af de varor, som beröras af traktatens tullnedsättningar, öfvergår
till en undersökning af och jemförelse emellan storleken af den
tullindring, som vid denna export genom traktaten beredts de
svenska exportörerna, och storleken af den nedsättning i de svenska
införselstuliarna, som man i följd af traktaten nödgats medgifva införda
franska varor, möta ganska stora svårigheter för ernående
af ett exakt resultat". Oaktadt dessa svårigheter har emellertid
utskottet på grundvalen af denna jemförelse bygt sina påståenden
till stor del. Men jag kan ej vara med om den jemförelse, hvarpå
utskottet här inlåtit sig. Då ett nytt tullsystem infördes här i
landet, så anfördes som ett af skälen för detsamma, att det vore
utländingen, som betalade tullen. Så vidt jag kan förstå, bär
denna åsigt uti den protektionistiska pressen redan öfvergifvits.
Bevillningsutskottet synes emellertid här konseqvent vidhålla densamma
och stöder derpå en jemförelse mellan den tullindring, som
de svenske exportörerna få och den förminskning i införselstullar,
som blir en följd af nedsättningen af tullsatserna för franska exportartiklar.
Vid denna jemförelse, mine herrar, är det nödvändigt att
sätta mot hvarandra de saker, som höra tillhopa. Det är tydligt,
att exportören har i allmänhet en större fördel, om han möter

Onsdagen den 26 Februari, f, in,

B» N:o 9.

en låg tull, än om han möter en hög tull. Dessa fördelar, den Om uppsäganstörre
och den mindre, kan man jemföra med hvarandra. Den de af Sveriges
större fördelen af en låg tull är precis icke den samma som måttet med utländska
på tullindringen. Den är'' beroende af den samma i mer eller g^fna hanmindre
mån, men den är äfven beroende af varans beskaffenhet, dels- och sjuOrn
det är en vara af begränsad mängd och som alltid tages frhnfartstraktater.
en viss ort, så är det säkert, att det icke blir utländingen, utan (Fm''ts-)
konsumenten, som får betala tullen.

A andra sidan hafva vi statskassan. Om en tullafgift nedsätta,
så sker en minskning uti inkomst för statskassan. Detta
är en uppoffring för staten.

Men sedan är det en tredje faktor, vid hvilken utskottet icke
synes hafva fäst någon uppmärksamhet. Det är nemligen konsumenten.
Om tullen nedsättes, så blir vanligen följden deraf den,
att konsumenten får köpa varan till ett, billigare pris.

Man skulle således enligt mitt förmenande ställa mot hvarandra
å ena sidan den fördel, som den svenska exportören har af
att möta en låg tull i Frankrike, och den fördel, som den franska
exportören har af att möta en låg tull i Sverige. För det andra
skulle man mot hvarandra ställa den olägenhet, som den svenska
statskassan har af att tullen förminskas, och den olägenhet, som
den franska statskassan har af en minskning i tullinkomsterna.

Och för det tredje skulle man tillika jemföra den fördel, som den
svenske konsumenten har af att få köpa en billigare vara med
den fördel, som den franske konsumenten har åt ökad prisbillighet
Ställer man jemförelse!! på detta sätt, så synes det mig
otvifvelaktigt, att; (let är Sverige och Norge, som hafva den största
fördelen af traktaten. Men utskottet har icke kommit till den
synpunkten. Utskottet framhåller, att det är Frankrike, som har
den större fördelen.

År detta påstående, jemfördt med den bevisning, utskottet derför
åstadkommer, har jag icke kunnat undgå att erinra mig mannen
i sagan, som hade två talesätt. Han sade nemligen, då han
var i tillfälle att erbjuda en vän eu hjelp på 100 kronor: Detta
var en liten summa. Vid ett annat tillfälle beköfde han sjelf ett
lån på 100 kronor, och då sade han: Detta var eu stor summa.

Det synes, som om bevillningsutskottet också hade två talesätt,
men placerade bestämningsorden ..“stor" och “liten" på annat sätt
än den nyssnämnde mannen. År det fråga om Sverige-Norges
fördelar aj'' traktaterna, så äro dessa enligt bevillningsutskottets
terminologi små, är det åter fråga om Sverige Norges olägenheter,
så äro dessa enligt samma terminologi stora. Enligt mitt förmenande
är det tvärt om.

Det kan icke mot den fördel, Sverige—Norge har af traktaterna,
ställas något synnerligen tungt vägande motskäl annat än
det, att Sverige-Norge för sin del är bundet i afseende på sin
tulltaxa.. Men precis det samma gäller äfven i afseende på Frankrike.
Äfven det är bundet. Nu är det likväl, mine herrar, icke
egentligen derom striden galler, huru vida traktaten med Frankrike
skall uppsägas eller icke, utan om Sverige-Norge skall göra

N:o 9. 66

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Om uppsägan-det eller icke, ty traktaten torde förr eller senare blifva uppsagd,
de af Sveriges Den tvist, som pågår, synes mig vara en tvist om lämpliga tid^magte^in-"
punkten att skrida till underhandlingar och om lämpligheten för
gångna han- det mindre landet att taga initiativet, då man har anledning fördel-
och sjö- moda, att ett initiativ snart kommer att tagas af den mägtigare
^art(^ovtsjer'' Par^en> ^et synes ,n’S derför vara allt skäl för att afbida tiden
^ or s'''' och vänta på hvad som kan inträffa.

Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten vid en omständighet,
som finnes berörd på sid. 18 i betänkandet. Under det bevillningsutskottet
är i farten med att utdela slängar åt den franska
handels- och sjöfartstraktaten, kan det i sin ifver icke afhålla sig
från att utdela en ganska väldig släng åt 1889 års bevillningsutskott.
Utskottet redogör nemligen för, att det vid sistlidne riksdag
var motion väckt om att sätta exporttull å jernmalm. Denna
motion rönte, säges det i betänkandet, af då varande utskottet en
gynsam behandling. Bevillningsutskottet tillstyrkte exporttulls
åsättande. Utskottets uppmärksamhet hade likväl blifvit fäst derpå,
att en sådan exporttull stred mot åtagna internationella förpligtelser.
Men icke desto mindre ansåg sig utskottet böra framlägga
ett förslag, som stod i strid mot förpligtelse^ som svenska
nationen hade åtagit sig gent emot främmande magter.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid. Jag ber
endast, herr talman, att såsom den hufvudsakliga synpunkt, hvarur
jag betraktar frågan, och såsom grunden, hvarför jag icke kan
vara med om bifall till bevillningsutskottets förslag, få framhålla
de unionella svårigheter, som måste uppstå af ett sådant beslut.
För unionens skull anhåller jag derför, att kammaren måtte afslå
utskottets nu föreliggande utlåtanden i första punkten.

Herr Hedin: Herr talman! Kan det verkligen vara med
någon förhoppning om framgång, som den mycket ärade ordföranden
i bevillningsutskottet sökt ingifva kammaren den tron, att
det är det norska stortingets fel, att Sverige icke fått den olycksaliga
konventionen om nordsjöfisket? Det är ju tvärt om den
svenska Riksdagens förtjenst, att denna olyckliga konvention
blef dödad. Jag skulle hysa missaktning mot den ärade ordförandens
i bevillningsutskottet förstånd och jag skulle misstro
hans hjertelag, om jag förutsatte, att icke han lika väl som jag
hade röstat mot denna konvention.

Men det var icke för att säga detta, som jag begärde ordet.
Det var några från mitt granskap hörda instämmanden i ordförandens
i bevillningsutskottet yttrande, som föranledde mig att vilja
göra en mycket kort erinran, som skall vara sagd i några få ord.

Det beslut, som kammaren nu går att fatta, skall visserligen
i ett hänseende, men, herr talman! också blott i det hänseendet,''
hafva någon betydelse — och jag kan väl säga, en ganska stor
betydelse — att det skall vittna om, i hvilken grad sans och förstånd
ännu kunna göra sig gällande i den svenska Riksdagens förhandlingar
om landets välfärdsangelägenheter. Derom skall beslutet
vittna, och derför kan det visserligen vara betydelsefullt,

57 N:o ».

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

huru vida det utfaller med ja eller nej. Men i ett annat lian. Omuppsäganseende,
som nu för tillfället* i denna sak är det enda praktiskt *2^
vigtiga, i det hänseendet är det komplett likgiltigt huru beslutet magter inutfaller.
Ty kommen i håg, att om I egen en siffermajoritet för gångna hanbifall
till hvad bevillningsutskottet i denna punkt föreslagit, edert dels- och sjöbeslut
skall befinnas vara lidande af ett — atergångsfel. Detta^^™^’’-återgångsfel ligger i tillkomsten af den majoritet, som skall fatta
beslutet, och derför kommer ett bifall till den föredragna punkten
att, politiskt taladt, vara af noll och intet värde.

Jag, herr talman! kommer naturligtvis att rösta mot bevillningsutskottets
förslag.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: Do) bi fall

till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan;
och 3:o) ärendets återförvisande till utskottet.

Herr talmannen upptog till proposition hvart och ett af dessa
yrkanden i nu nämnd ordning och förklarade svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för bifall till utskottets hemställan.

Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på afslag, enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält lista
punkten af dess betänkande n:o 1, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 114 Ja mot 98 Nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservation
af herrar Nilson i Lidköping, Collander, Broström, Olson i
Stensdalen, Bruse, Andersson i Upsal, Pehrsson i Önnerud, Olsson
i Kyrkebol, Thestrup, Andrén, Bratt, Melin, Dieden, Liljeholm, Andersson
i Hasselbol, Lyttkens, Dahlberg, Nydald, Carlsson i Nysäter,
Hörnfeldt, Ryding, Brodin, Arhusiander, Farup, Lundström, Andersson
} Baggböle, Wallmark, Sundberg i Haparanda by, Ström, Hygrell,
Kardell, Erikson i Myckelgård, Bromée, Gumcelius, Johansson
i Noraskog, Ahlström, Sjögren, Lilienberg, Svensson i Carlskrona,
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 9. 5

N:o 9. 58

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Sundberg'' i Vexiö,. Edeist am, Söderblom, Martin, friherre Bonde,
Larsson i Berga, friherre von Schwerin, Nilsson i Skärhus.

Punkterna 2—4.

Biföllos.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,it e. m.

In ådern

A. E. J. Johansson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.