RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. M:o 8.

Fredagen den 21 februari.

Kl. e. in.

Justerades protokollet för den 14 dennes.

§ 2.

1 öredrogs ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
innefattande inbjudning till Andra Kammaren att förena sig med
Första Kammaren i fattadt beslut om tillsättande af ett särskildt utskott,
bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren för behandling
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen n:o 17, angående
ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och
pedagogierna.

Ordet lemnades på begäran till

Herr vice talmannen L. O. Larsson, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa att Andra Kammaren, i likhet med Första
Kammaren, som antagit ett derstädes väckt förslag om tillsättandet
af ett särskildt utskott för skolfrågornas behandling, måtte äfven för
sin del besluta att tillsätta ett särskildt utskott för behandlingen af
den ifrågavarande kongl. propositionen.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda framställning bifölls
af kammaren.

Härefter erhöll herr vice talmannen å nyo ordet och anförde:
Jag tillåter mig hemställa att kammaren måtte besluta att äfven
i det särskilda utskottet, såsom i de ständiga utskotten är förhållandet,
suppleanternas antal må blifva lika stort som de ordinarie leda Andra

Kammarens Vrot. 1890. N:o 8.

n o s.

Fredagen den 21 Februari.

möternas, eller 7, och att dessa suppleanter skola utses på samma.,
gång som de ordinarie ledamöterna utses.

Jemväl detta förslag bifölls.

§ 3.

Herr talmannen hemstälde, under åberopande af i sådant afseende
mellan herrar talmän träffad öfverenskommelse, det kammaren
ville besluta att nästkommande onsdag den 26 i denna månad företaga
val af ledamöter och suppleanter i de särskilda utskott Riksdagen
beslutat tillsätta för läroverksfrågans behandling.

Till denna herr talmannens hemställan lemnade kammaren sitt
bifall.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen med förslag till ändrad lydelse af 74 §.
regeringsformen.

Till behandling af lagutskottet öfverlemnades Kong], Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för
krigsmagten den 7 oktober 1881.

Vid föredragning härnäst af Kongl. Maj:ts ofvanomförmälda proposition
till Riksdagen angående ändrade bestämmelser med afseende
på de allmänna läroverken och pedagogierna begärdes ordet af

Herr Yahlin, som anförde: Jag har vid genomläsandet af Kongl..
Maj:ts förslag till förändringar i våra läroverksförhållanden förgäfves
sökt något bestämdt uttalande från herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet om i sammanhang härmed vore att förvänta
några förändringar i latinfordringarne vid universitetsexamina eller
om åtminstone någon lindring kunde komma att medgifvas realstudenter
vid komplettering i latin. Kommer latinet att fortfarande bibehålla
sitt monopol vid universitetsexamina, så befarar jag, att den förbättring
i latinliniens ställning, som genom förevarande förslag kommer
att inträda, skall verka till ytterligare förminskning af våra redan
förut fåtaliga realstudenter. Den förbättring, som skulle inträda
enligt detta förslag, vore: en ökad vinst af latinets studium, en icke
oväsentlig lindring af eu redan förut lättare mogenhetsexamen genom
utbyte af öfversättningsprofvet från svenska till latin mot en öfversättning
från latin till svenska, samt bättre matematiska insigter såsom
en följd af återinförandet af den matematiska uppsatsen vid de skriftliga
profven för abiturientexamen. För min del skulle jag icke anse
någon ytterligare förminsking af våra redan nu fåtaliga realstuderande
vara eu önsklig eller tidsenlig reform, och jag kan icke se, att detta

Fredagen den 21 Februari.

N:o 8

skall kunna förekommas på något annat sätt, än genom ändrade
kompetensvilkor vid universitetsexamina.

Åt den åsigten, att läroverken skulle fortsätta, der folkskolan
slutar, har, såvidt jag kunnat se, herr statsrådet icke ansett sig böra
egna något uttalande. Jag vet väl, att denna åsigt ännu anses som
ett pedagogiskt kätteri, men den kan blifva ortodox äfven den. Enligt
det kongl. förslaget skulle en mängd lägre läroverk och pedagogi
komma att indragas. Om man gjort så alldeles klokt att börja
indragningen, innan man har något annat att sätta i stället, derom
kunna meningarna vara delade. Det vore måhända önskligt, att flera
enklassiga läroverk inrättades och flyttades ut på landsbygden under
namn af högre folkskolor eller något dylikt, med det framtida mål
klart i sigte, att indraga läroverkens lägsta klasser och i stället påbygga
folkskolan. Det är dock mot folkskolan, som undervisningsfrågans
tyngdpunkt sjunkit och alltjemt sjunker.

Det är således läroverkens yttersta förbindelser, så å ena sidan
med universiteten som å den andra med folkskolan, som jag anser
hafva i detta förslag blifvit med nog djup tystnad förbigångna. Jag
vet visserligen att tiden icke är mogen för mera genomgripande reformer
i dessa hänsenden, men jag hade trott, att ett omnämnande
— om än i förbigående —■ kunde de dock varit värda.

Jag erkänner villigt, att det kongl. förslaget i öfrig!, åtminstone
i de flesta fall, synes mig gå i tidsenlig retning; mera jag har ansett
mig böra redan nu, åtminstone i dessa två fall, uttala mina betänkligheter.

Herr Lundberg yttade: Jemte det jag instämmer väsentligen uti
hvad herr Vahlin anfört, torde det tillåtas mig anmärka, att jag icke
kan finna det tillbörligt eller med rättvisa öfverensstämmande, att vid
det man velat bereda bättre lönevilkor för elementarläroverkens lärare,
föreslagits indragning af åtskilliga mindre läroverk eller egentligen de
s. k. pedagogierna, hvarför giltiga skäl anförts hvarken i allmänhet
eller i afseende på hvar och en af de pedagogier, som föreslagits till
indragning; och har, oaktadt det af föregående ecklesiastikminister
förklarats påkalladt, utredning för hvarje ifrågavarande fall beträffande
särskilda omständigheter icke åstadkommits. Jag vågar derföre
hoppas, att utskottet, till hvars behandling detta ärende hänvisas,
måtte taga i nogare öfvervägande, hvad uti det af mig nu omnämnda
hänseende blifvit föreslaget, och att utskottet icke till Kong!.
Maj:ts proposition utan förändring härutinnan skall tillstyrka bifall.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef den ifrågavarande
propositionen, jemte de i anledning af densamma nu afgifna,
yttranden, hänvisad till det af Riksdagen för detta ärendes behandling
beslutade särskilda utskott.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den af Riksdagens år

N:o 8.

Fredagen den 21 Februari.

1889 församlade revisorer afgifna berättelse^ om verkstäld granskning
af statsverkets samt andra åt allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888.

§ 6.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtanden n:is 10 och 21; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 13 och 14.

§ 7.

Ordet lemnades på begäran till

Herr Svensson i Karlskrona: Uti min motion n:o 80, som jag
haft äran afgifva till Riksdagen, har ett skriffel insmugit sig, som är
synnerligen vilseledande och helt och hållet förändrar meningen, med
hvad jag åsyftat. Jag skall derför be att få rätta detsamma samt att
uppläsa motionens kläm, sådan den bör lyda. Jag anhåller nemligen:
“att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, att
sådan förändring uti kongl. förordningen af den 24 oktober 1885, angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m., måtte vidtagas, att de
maltdrycker, hvilka ej hålla öfver 2 volymprocent alkohol, icke må
vara hänförliga under nämnda förordning." Det är ordet ej, som
fallit bort, och gör att meningen blir motsatt mot den jag afsett.

Till den af herr Svensson sålunda gjorda anhållan lemnade kammaren
sitt bifall; om hvilket beslut kammarens andra tillfälliga utskott,
till hvars behandling ifrågavarande motion blifvit remitterad,
skulle genom utdrag af protokollet underrättas.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning.

Detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 9.

Godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens skrivelser:
af statsutskottet:

n:o 9, till fullmägtige i riksgäldskontoret angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast
tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor;

Fredagen den 21 Februari.

N:o 8,

af sammansatta stats- och bankoutskottet:

n:o 10, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i anledning af verkstad
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och
riksbankshus; och

n:o 11, till fullmägtige i riksbanken, i samma fråga; samt
af Riksdagens kansli;

n:o 3, till Konungen, angående val af justitieombudsman och
suppleant för honom;

äfvensom Riksdagens kanslis förslag till förordnanden:

n:o 4, för assessoren m. m. Nils Ludvig Alfred Claeson att vara
Riksdagens justitieombudsman; samt

n:o 5, för häradshöfdingen Daniel Gottlieb Restadius att vara
Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades herr Folke Andersson
under åtta dagar från och med den 21 dennes.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 2,56 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

N o 8.

Lördagen den 22 Februari.

KL 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 dennes äfvensom protokollsutdrag
angående den i gårdagens sammanträde medgifna ändring i
en af herr E. Svensson i Karlskrona väckt motion.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången bankoutskottets memorial
n:o 2.

§ 3.

Till behandling förekom statsutskottets utlåtande n:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. civildepartementet.;

Punkterna 1—6.

Biföllos.

Punkten 7.

Angående Kongl. Maj:t hade föreslagit, dels att förste fiskeriassistentens

förste fiskeri- lön måtte för tiden från ochjmed år 1891 bestämmas till 2,000 kronor,
aiön somtS m°tsvarande sammanlagda beloppet af den nu till honom anslagna
ålderstillägg lön, 1.500 kronor, och det till honom på grund af kongl. brefvet den
åt fiskeri- 24 mars 1876 utgående arfvode, 500 kronor; dels ock att Riksdagen
assistent er ne. måtte medgifva, att såväl förste som andre fiskeriassistentens lön
finge, efter innehafvarens af sådan befattning väl vitsordade tjenstgöring
såsom fiskeriassistent under en tid af fem år, höjas med 500
kronor, efter tio års sådan tjenstgöring med ytterligare 500 kronor
och efter dylik tjenstgöring under femton år med ytterligare 500
kronor, med iakttagande, hvad hvarje af dessa förhöjningar anginge,
att den högre aflöningen ej finge tillträdas förr än vid början af
kalenderåret näst efter det den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd,
samt med rätt för de nuvarande innehafvarne af dessa befattningar,
förste fiskeriassistenten Filip Trybom och andre fiskeriassistenten Johan
Viktor Wahlberg, att i fråga om dylikt tillägg tillgodoräkna sig den
tid efter år 1874, de innehaft sina befattningar, men hemstälde utskottet:
“att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

,af Riksdagen bifallas, att Riksdagen dels beslutar, att förste fiskeriassistentens
lön må för tiden från och med år 1891 bestämmas till
2,000 kronor, motsvarande sammanlagda beloppet af den nu till honom
anslagna lön, 1,500 kronor, och det till honom på grund af kongl.
brefvet den 24 mars 1876 utgående arfvode, 500 kronor, dels ock
medgifver, att förste fiskeriassistentens lön må, efter innehafvarens
af sådan befattning väl vitsordade tjenstgöring såsom fiskeriassistent
under en tid af fem år, höjas med 500 kronor och efter 10 års sådan
tjenstgöring med ytterligare 500 kronor, samt att andre fiskeriassistentens
lön, 1,500 kronor må, efter innehafvarens af sådan befattning
väl vitsordade tjenstgöring under en tid af fem år, höjas med 500
kronor, med iakttagande, hvad hvarje af dessa förhöjningar angår, att
den högre afiöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd, samt
med rätt för de nuvarande innehafvarne af dessa befattningar, förste
fiskeriassistenten Filip Trybom och andre fiskeriassistenten Johan
Viktor Wahlberg, att i fråga om dylikt tillägg tillgodoräkna sig den
tid efter år 1874, de innehaft sina befattningar."

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, som anförde :
Herr talman! Mine herrar! Fiskeriassistenternes löner äro af Riksdagen
bestämda till 1,500 kronor för dem hvardera. Derjemte har
förste fiskeriassistenten ett särskilt arfvode af 500 kronor på grund
deraf, att åt honom särskildt uppdragits att meddela undervisning åt
elever i fiskodling. Nu har Kongl. Maj:t begärt, att förste fiskeriassistentens
lön måtte definitivt fastslås till det belopp af 2,000 kronor,
som han för närvarande faktiskt uppbär. I afseende å andre fiskeriassistentens
lön, 1,500 kronor, har Kong!. Maj:t icke föreslagit någon
förhöjning i detta belopp. Statsutskottet har tillstyrkt, att lönen för
förste fiskeriassistenten måtte bestämmas till 2,000 kronor, så att i
den delen är ingenting att säga. Men Kongl. Maj:t har derjemte
föreslagit för .hvardera af assistenterne tre ålderstillägg, hvarje på
500 kronor, att utgå efter 5, 10 och 15 års väl vitsordad tjenstgöring.
I fråga härom har statsutskottet ansett sig icke kunna biträda
Kongl. Maj:ts proposition i vidsträcktare mån, än att utskottet föreslagit
för förste fiskeriassistenten två ålderstillägg och för andre assistenten
allenast ett sådant. Det är i fråga härom jag vill be att få yttra
några ord.

Fiskeriassistenterne äro närmast likstälde med undervisarne i
boskapsskötsel och mejerihushållning samt med dem, som meddela
undervisning i ullkultur och schäferiskötsel. Alla desse tjenstemän
hafva emellertid en aflöning af 2,000 kronor och derjemte rättighet
till tre ålderstillägg efter resp. 5, 10 och 15 års tjenstgöring. Enahanda
är förhållandet med undervisaren i husslöjd: han åtnjuter
också 2,000 kronor i lön och derjemte rättighet till tre ålderstillägg.
Nu lär väl ingen vilja på allvar påstå, att fiskeriassistenternes befattningar
äro i afsevärd mån mindre vigtiga än de nyss nämnda

Angående
förste fiskeriassistenten
i
lön samt
ålderstillägg
åt fiskeriassistentema(Forts.
)

N:o 8. 8 Lördagen den 22 Februari.

Angående tjenstemännens; och visst är, att skola fiskeriassistenterne på ett till^assistentens''
*rec!sstädande satt verka _för fiskerinäringens fromma, så kräfves af
lön samt dem skarpsinne och åtskilliga andra egenskaper: de skola vara speckålderstillägg
lister i sitt fack, och sådana äro icke lätta att här i landet påträffa.
åt fiskeri- Det förefaller mig särskildt något egendomligt, att då statsutskottet
—r under “afföljande Punkt — den åttonde — hemstält om en utredning
om hvilka åtgärder som må erfordras för fiskerinäringens befrämjande,
utskottet dock under nu förevarande punkt ansett sig böra
förvägra ifrågavarande tjensteman en förmån, som för dem blifvit föreslagen,
och detta oaktadt dessa tjensteman just äro de, som hufvudsakligen
hafva till åliggande att meddela allmänheten råd och upplysningar
om hvilka åtgärder som erfordras för fiskets lämpligaste
tillgodogörande. Med de ringa löneförmåner som af utskottet äro
ifrågasatta för desse tjenstemän torde det antagligen för framtiden
möta svårigheter att träffa på dugligt folk som vill och kan åtaga
sig dessa befattningar. Jag tror derför, att Riksdagen skulle handla
i fiskerinäringens sanna intresse om den bifölle Kong], Maj:ts proposition.

Kong]. Maj:t har vidare föreslagit i afsende å de nuvarande innehafvarne
af dessa befattningar, att de skulle i fråga om ålderstilläggen
få tillgodoräkna sig den tid de innehaft sina befattningar. Det förutsättes
sålunda i Kongl. Maj:ts proposition, att förste fiskeriassistenten,
som utnämndes 1879, skulle komma i åtnjutande aftvå ålderstillägg och
sålunda uppbära såsom tillägg till lönen ytterligare 1,000 kronor eller
sammanlagdt 3,000 kronor. I denna del har statsutskottet hvad de
af utskottet förordade ålderstillägg beträffar biträdt Kongl. Maj:ts
proposition. Men i afseende å andre fiskeriassistenten förekommer,
att för honom, som likvisst tjenstgjort ända sedan 18G8, enligt utskottets
förslag icke skulle ifrågakomma högre förhöjning än 500
kronor. Han skulle sålunda få en lön med ålderstillägg af endast
2,000 kronor. Skilnaden mellan förste och andre assistentens aflöningsförmåner
skulle således komma att utgöra 1,000 kronor. Nu kan
man fråga, om verkligen skilnaden uti dessa begge tjenstemäns åligganden
är så stor, att deraf bör betingas en så betydlig skilnad i
deras lönevilkor. Detta är icke fallet. Båda två hafva i det närmaste
samma åligganden, och förste assistenten har endast derjemte
att meddela undervisning åt elever i fiskodling; och för detta ändamål
har han, såsom förut blifvit nämndt, under den gångna tiden
uppburit 500 kronor årligen. Skilnaden mellan förste och andre
assistentens lönevilkor borde sålunda icke utgöra mer än 500 kronor.
Jag anser derför, att det skulle vara lyckligt, om Kongl. Maj:ts
proposition bifölles; och det varma intresse för fiskerinäringens befrämjande
som jag tror förefinnas i denna kammare gifver mig anledning
hoppas derpå. Skulle dock kammaren icke anse sig böra bevilja
alla de ålderstillägg, som föreslagits, så vill jag fästa uppmärksamheten
på och förorda den reservation, som afgifvits af några ledamöter
af Första Kammaren och enligt hvilken äfven andre fiskeriassistenten
skulle komma i åtnjutande af två ålderstillägg.

Jag har icke något vidare att tillägga, men hoppas, att kamma -

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8.

ren i första hand tager i öfvervägande hvad jag anfört för bifall till ingående

Kongl. Maj:ts proposition. förste fiskeri J

1 assistentens

foa sami

Herr hven JSlilsson yttrade: bom kammaren torde finna, afser ålderstillägg
det föreliggande förslaget på samma gång detta års lönereglering för åt fiskerifiskeriassistenterna
och dels en löneförhöjning för de nuvarande inne- assistenter ne.,
hafvarne af nämnda befattningar. Jag hade för min del trott, att ^ or s''
regeringen skulle kunnat finna sig nöjd med den modifikation, som
statsutskottet härutinnan föreslagit, i all synnerhet som den sjette
hufvudtiteln i allmänhet mött en synnerligen välvillig behandling i
statsutskottet. Men jag har nu hört af civilministern, att så icke är
fallet.

Jag skall då be att få upptaga några af de anmärkningar, han
gjort mot statsutskottets förslag. I fall den kongl. propositionen skulle
bifallas, har det redan blifvit upplyst, att det egendomliga förhållande

— ett förhållande, som nästan aldrig inom svenska riksdagen egt rum

— komme att inträffa, att lönen för en tjensteman på en gång blefve
förhöjd till sitt dubbla belopp. Jag tror i detta afseende, att utskottet
haft fullt grundad anledning att icke gå så långt, som Kong!. Maj:t
föreslagit.

Hvad nu beträffar jemförelsen mellan förste och andre fiskeriassistenten,
tror jag, att de skäl, som statsutskottet framstält, kunna
försvaras först och främst derför, att det åliggande, som tillkommer
förste fiskeriassistenten att meddela undervisning vid fiskodlingsanstalterna,
icke förefinnes för den andre assistenten. Således bör väl detta
skäl vara tillräckligt, hvarför åt den förste assistenten tillstyrkts en
lön, 500 kronor högre än åt den andre. Dertill kommer att det ju
är alldeles uppenbart, att den förste fiskeriassistenten bör vara bosatt
i Stockholm. Jag tror mig visserligen veta, att det icke är någon
skyldighet för honom att vara bosatt i hufvudstaden, men då han har
så många åligganden, Indika göra det olämpligt för honom att vara
bosatt på annan plats, och hans verksamhet är af den beskaffenhet,
att han måste uppehålla sig härstädes större delen af året, så kan
det ju icke vara lämpligt, att han bor på annat ställe. Och då ju lefnadskostnaderna
i hufvudstaden äro betydligt högre än i landsorten,
så synes det väl vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att den förste fiskeriassistentens lönevilkor bestämmas ytterligare 500
kronor utöfver den andre assistentens, som ej behöfver vara bosatt i
hufvudstaden. På grund häraf synes det mig, att man mycket väl
kan försvara den åtgärd, statsutskottet här föreslagit beträffande skilnaden
i lönen åt förste och åt andre fiskeriassistenten. Men att det
skulle behöfva ifrågasättas, att intresset för fiskerinäringen icke vore
så stort inom riksdagen, om icke Kongl. Maj:ts förslag i detta afseende
bifölles, det hade jag för min del icke trott. Jag är nemligen
viss derom, att såväl statsutskottet som Riksdagen har stora sympatier
för fiskerinäringens befrämjande, och när en gång verkningarna af de
förslag, som kunna framställas af Riksdagen, att mera tillgodose denna
näring, visat sig, skall det må hända äfven visa sig, att det icke är nog
med de två fiskeriassistenter, som vi nu hafva, utan att det då blir

N:o 8.

Angående
förste fiskeriassistentens

lön samt
ålderstillägg
åt fiskeri■assistenterne.

(Forts.)

Angående
ifrågasatta
anslag till
fiskerinäringens
befrämjande.

lö Lördagen den 22 Februari.

fråga om tillsättande af flera dylika tjänster. Det torde vara tids
nog då att närmare reglera lönerna för de ifrågavarande tjenstemännen.
Det lärer väl heller icke kunna betvifias, att, om ett utvidgadt
och större anslag för ökadt tillgodoseende af fiskerinäringen blir af
Riksdagen boviljadt, Riksdagen vid den tidpunkten icke skall vara sen
att ställa så till, att vi få tjenstemän såväl att förvalta dessa medel
som att tillgodose fiskerinäringens befrämjande.

Jag kan således för min del icke finna annat, än att statsutskottet
taft fullt giltiga skål för sitt förslag, och anhåller derför om bifall
till detsamma.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8.

Med föranledande af fyra särskilda i syfte af fiskenäringens befrämjande
väckta motioner, deraf två inom Första Kammaren af herr
J. Kerfstedt., n:o 15, och af herr F. D. Carlborg, n:o 38, samt två
inom Andra Kammaren, af herr Sven Nilsson, n:o 125, och af herr
A. P. Danielson, n:o 176, hemstälde utskottet under denna punkt:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes efter behörig utredning taga i öfvervägande, hvilka åtgärder
till fiskerinäringens befrämjande, särskilt i de af motionärerne
föreslagna syften, borde vidtagas, samt om möjligt till nästinstundande
Riksdag inkomma med de framställningar i ämnet, hvartill ärendets
pröfning kunde föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Den utredning,
som statsutskottet under denna punkt föreslagit, synes mig vara
af behofvet synnerligen påkallad, och jag skall, om Riksdagen bifaller
utskottets hemställan, i hvad på mig ankommer, söka bereda utväg
för att eu dylik utredning kommer till stånd. Men jag vill påpeka
en omständighet, som statsutskottet anför på sid. 17 i betänkandet.
Statsutskottet säger der: “Eu sådan utredning, som synes utskottet
böra kunna ske genom vederbörande embetsmyndigheter, torde icke
böra föranleda hvarken nämnvärda kostnader eller tidsutdrägt."

I afseende härå vill jag erinra, att, om man vill vinna ett praktiskt
resultat, så är det nödvändigt, att frågan i första rummet tages
om hand af personer, som dermed äro praktiskt förtrogna. Jag har
tänkt mig, att möjligen motionärerna i frågan med biträde af en eller
annan sakkunnig först skulle kunna bearbeta ämnet och söka att sammanjemka
åsigterna om de åtgärder, som borde företagas till fiskerinäringens
befrämjande. En sådan utredning kunde komma till stånd
redan under loppet af denna riksdag och icke behöfva föranleda nämnvärda
kostnader. När sedan en sådan utredning föreligger, tillhör det
embetsmyndigheterna att utarbeta de administrativa bestämmelser,
som deraf kunna föranledas, och detta bör kunna ske ganska snart,
så att frågan i hela dess vidd kan föreläggas nästa Riksdag. Om

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8.

ärendet behandlas i denna ordning blir frågan mera mångsidigt pröfvad,
och man har utsigt att vinna ett resultat, som bör kunna bestå
profvet vid den ytterligare granskning, som frågan sedan kommer
att underkastas först hos Kongl. Maj:t och derefter vid riksdagen.
Jag har velat påpeka dessa förhållanden för att klargöra min uppfattning
af frågan.

Herr Petersson i Runtorp: Jag vill blott med några ord svara
på herr statsrådets yttrande, ty det synes mig, som han hade för afsigt
att frågan skulle komma att öfverlemnas åt en komité. Men
detta är hvad både afdelningen och utskottet just sökt förekomma.
Vi hafva så ofta haft känning af de dryga kostnader, uppgående till
flera hundra tusen kronor, som dessa komitéer förorsaka, att man i
utskottet önskade att åtminstone i denna fråga förekomma sådant.
Att man behöfver i saken höra praktiska personer, det är ju naturligt,
men skulle man här tillsätta en komité, som blefve tillfredsställande
i detta hänseende, så borde medlemmarne tagas från de olika
orterna och bland fiskeriidkarne sjelfve, som hafva bästa kännedomen
om frågan; men desse kunna mycket väl, tycker jag, skriftligen
gifva till känna sina önskningar utan denna vidlyftiga och koåtsamma
apparat, som kallas komité. Vi hafva, som sagdt, så dyrbara
erfarenheter af dessa komitéer, att vi med flit sökte förekomma sådant
vid den föreslagna utredningen. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sven Nilsson: Hvarför,'' man satte in i betänkandet de
här orden, att en utredning syntes utskottet böra kunna ske genom
vederbörande embetsmyndigheter, var helt naturligt derför, att man
ville förekomma, att Kongl. Maj:t skulle tillsätta en stor komité för
ämnets behandling. Som vi veta, är det icke länge sedan en komité
arbetade på denna fråga, och denna komités resultat har icke synts
oss synnerligen praktiskt. Det är naturligtvis svårt att på förhand
veta, hvad en komité skulle kunna uträtta, men säkert är, att det
skall dröja flera år, innan frågan komme till Riksdagen, om den behandlas
på sådant sätt. Hvad som bör göras för fiskerinäringens befrämjande
är, som jag tror, af beskaffenhet att det bör göras snart,
ty denna näring är i närvarande stund i stort behof af hjelp. Hvad
det nu beträffar, att, såsom herr statsrådet förmenade lämpligt, motionärerna
i detta ämne skulle komma tillsammans och rådgöra i frågan,
så får jag säga att jag för min del åtminstone icke har någon praktisk
erfarenhet i fiskerinäringen i allmänhet; det förslag jag framstält
är blott ett önskningsmål från fiskarena i min ort, som jag fäst
mig vid och som jag är öfvertygad om icke allenast kan lätt utföras,
utan jemväl skall blifva till stort gagn för fiskerinäringen, när det
blir genomfördt. Det förslag till skrifvelse, som nu framlagts, hindrar
ju emellertid icke Kongl. Maj:t att höra sakkunniga personer, innan
Kongl. Maj:t fattar sitt beslut och framlägger det för Riksdagen.
Hufvudsaken är, att den stora och tunga apparaten af komité icke
kommer i fråga. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Angående
ifrågasatta
anslag till
fiskerinäringens
befrämjande.

(Forts.)

N:o 8.

Angående
ifrågasatta
anslag till
fiskerinäringens
befrämjande.

(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

Herr Ljungman: Jag delar också den siste talarens uppfattning
derom, att tillsättandet af en komité för kela riket till denna frågas
behandling icke skulle medföra något gagn. Vi hafva sorgliga erfarenheter
af den komité, som för liknande ändamål sist tillsattes, och det
är icke att antaga att, om man nu finge en större sådan komité, denna
skulle lemna ett bättre resultat, men den skulle deremot helt säkert
kosta ofantliga summor. Emellertid är det obestridligt, att fiskerinäringen
på senare tiden gått starkt framåt. År 1877 eller det år,
vid slutet af hvilket bohuslänska sillfisket begynte, exporterades från
Sverige blott 22,657 kilogram färsk fisk till ett angifvet värde af 3,998
kronor, och 1888 redan 39,144,092 kilogram till ett värde af 7,828,818
kronor samt förra året mer än 55f- milioner kilogram, en myckenhet
som i år synes komma att än ytterligare ökas. Exporten af saltad
sill har äfven starkt ökats, så att den förra året uppgick till öfver
20 millioner kilogram. Det fäns ock 1888 icke mindre än tolf tullkamrar,
från hvar och en af hvilka det exporterades större qvantitet
färsk fisk än 1877 från hela riket. Numera är det icke endast fisket
vid Bohusläns kust, som är af betydenhet, utan äfven fisket vid Hallands,
Skånes, Blekinges och Kalmar läns kuster, och detta fiske lemnar
också staten stora inkomster genom bland annat jernvägsfrakt. År
1879 forslades på statens jernvägar blott 16,778,1 ton fiskvaror, men
år 1888 44,994,3 ton sådana varor, frakten, som derför uppbars, var
år 1879 143,555 kronor, men 1888 redan 431,729 kronor, och våglängden,
som i medeltal tillryggalades, respektive 141 och 247 kilometer.

Det är således uppenbart, att staten har inkomster af fiskerinäringen
och äfven att denna näring visat sig mägtig af en kraftig
utveckling, der förhållandena artat sig gynsamma. Under sådana omständigheter
är väl heller icke för mycket, om nödiga åtgärder vidtagas
och behöfliga uppoffringar göras för att ytterligare drifva denna
näring framåt, I utlandet tillsätter man vanligen i liknande fall särskilda
kommissioner, som utreda den ena eller andra specialiteten, och
så blir man väl också tvungen att handla äfven här i Sverige, men
ingenting hindrar, att detta kan göras så, att kostnaderna derför blifva
jemförelsevis ringa. Jag har endast velat fästa uppmärksamheten på
dessa förhållanden och yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Danielson: Då jag är en bland motionärerna här, som
önskat att skaffa denna näring ett mera direkt understöd, än den nu
åtnjuter, har jag med min motion egentligen afsett det allmänna fisket
utefter våra hafsstränder, emedan detta är det som minst uppmärksammats,
men af vigtig och gagnande beskaffenhet. Beträffande vestkustfisket
har man redan eu stor erfarenhet, men fisket vid landets
öfriga hafskuster är rätt litet tillgodosedt. Jag är tacksam mot herr
statsrådet och chefen för civildepartementet för hans förklaring, att
han ville gå de framstälda önskningarna till mötes, och man har alltså
förhoppning om, att denna näringsfråga skall blifva lämpligen utredd.

Beträffande sättet för utredningen hade jag i utskottet mina betänkligheter
mot att låta de der orden: vederbörande emb et smyndigheter
inflyta i utlåtandet, ty det kunde derigenom lätt hända, att ut -

Lördagen den 22 Februari. 13 N:o 8.

redningen blefve en annan, än den man ville hafva. Men utskottets Angående
majoritet var af denna åsigt, ty man ansåg att en komité skulle medföra
allt för stora kostnader, och man ansåg sig äfven här böra söka fis]cerinärinspara
så mycket som möjligt. gens befräm 1

likhet med en annan motionär får jag också säga, att icke hel- gande.

ler jag är speciel hemma i fiskerinäringen. Men jag hör till en ort, (Forts.)

der inånga fiskare äro bosatta, och jag känner deras förhållanden och
vet, under hvilka hårda och knappa vilkor de utöfva sitt yrke, och
jag har bland dessa hört framställas många kloka och förståndiga förslag.
Jag var visserligen med om utskottets beslut angående skrifvelse
till Kong]. Maj:t, men jag tyckte, att man band skrifvelsen väl mycket
i formen. Om Kongl. Maj:t vill vidtaga mer omfattande åtgärder för
utredningens verkställande, så tror jag för min del, att det skall vara
till gagn, men jag vill på samma gång uttala den förhoppningen, att
frågan må snart utredas och återkomma till Riksdagen. Jag vill emellertid
icke framställa yrkande på någon afvikande mening, utan yrkar
bifall till utskottets förslag, under förhoppning att Kongl. Maj:t i alla
fall egnar och gifver frågan eu allsidig utredning.

Herr Bexell: Jag tager mig friheten nämna, att detta tillsättande
af komitéer är mycket impopulärt i landet och att de ofta blifvit ansedda
som sinekurer. Många hålla äfven före, att de icke alltid verka
välgörande på de personer, som fått förtroendet. Jag yrkar bifall till
utkottets förslag.

Herr Björkman: I likhet med herr Nils Petersson ber jag få
fästa vederbörandes uppmärksamhet derpå, att man af herr Ljungmans
anförande kommer till den öfvertygelsen, att denna näring gått mycket
framåt på senare tiden, och jag önskar lifligt, att man icke genom
komitéers tillsättande skall försöka krångla bort en så vigtig angelägenhet
som denna.

Herr Lasse Jönsson: Det skulle af hvad som yttrats kunna
synas, som om fiskerinäringen i vårt land stode i en högst betydlig
blomstring. På den ort, hvarifrån jag är, har fiskerinäringen på senare
tider tvärtom gått på det mest oroande sätt tillbaka, så att det nu
mera näppeligen finnes några yngre personer, som egna sig deråt, utan
det är endast de äldre som sysselsätta sig dermed. Den har gått så
tillbaka, att på flere fiskelägen, som förut haft eu välmående befolkning,
nu råder elände och fattigdom. Man får således icke tro, att det är
lika bra i hela riket. Den hjelp, som staten förlidet år lemnade, har
icke varit tillräcklig att lindra nöden, och det yttrandet, att fiskerinäringen
var i ett blomstrande tillstånd, håller således icke streck,
utan kan man säga, att på en stor del af vår kust ett oroande återgångstillstånd
inträdt. Jag vill äfven påyrka, att sista delen af motiveringen
må blifva sådan den är, ty den tillkom just för att förhindra
en komitétillsättning, som vi fruktade skulle försena de nödvändiga
åtgärderna samt åstadkomma för stora kostnader.

N:o 8.

Angående
ifrågasatta
anslag till
fiskerinäringens
befräm
gande.
(Forts.)

14 Lördagen den 22 Februari.

Herr Winkrans: De upplysningar, som representanten från Bohuslän
lemnade, äro ganska intressanta, då man får höra, att den produktion,
som i ifrågavarande fall åstadkommits, är ofantligt mycket större
. nu än den var år 1877, men man får akta sig för att deraf draga
några falska slutsatser, hvilket jag är öfvertygad herr Ljungman sjelf
icke afsett, utan tvärtom. Ty såsom bekant inträffade 1878 vid
bohuslänska kusten den rika sillfångst, som ungefär hvart sjuttionde
år brukar återkomma, och det var egentligen denna, som åstadkom
både den stora exporten till utlandet och den stora transporten på
statens jernvägar. Detta bevisar icke att fisket i Sverige gått framåt
på senare tider. Eu motionär i Första Kammaren har till och med
antydt, att det är tvärtom, att fiskerinäringen icke bedrifves med
sådan fördel som under förra perioden, och att det således vore
väl, om den finge en sådan uppmuntran, att vi kunde draga samma
fördel deraf som främmande folk. Jag bestrider sålunda alls icke
sanningen af hvad herr Ljungman sade, jag tror att det är bokstafligen
rigtigt alltsammans, men jag bestrider de slutsatser, som man
kan frestas draga af sådana premisser. För min del anser jag,
att staten bör vidtaga åtgärder för att få fiskerinäringen i ett mera
blomstrande skick än den för närvarande är.

Herrar Mdin och Rundbäck förenade sig med herr Winkrans.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad den siste ärade talaren
yttrade ber jag få fästa uppmärksamheten på att jag nämnde, att
fiskerinäringen så till vida gått framåt, att det icke endast är från
Bohuslän utan äfven från större delen af det öfriga Sverige som fisk
nu mera i nämnvärd omfattning kan exporteras. Det är icke blott
bohuslänska hamnar, som exportera fisk, utan äfven andra, så att t. ex.
Varberg år 1888 exporterade 428,220 kilogram, Helsingborg 309,610
kilogram, Landskrona 146,885 kilogram, Malmö 384,554 kilogram,
Simrishamn 35,800 kilogram, Kalmar 46,350 kilogram, Oskarshamn
62,429 kilogram, Stockholm 28,183 kilogram o. s. v. Det är således
ganska många hamnar utom de bohuslänska, der exporten är större
än den var i hela Sverige år 1877. Detta tyder på en ökad afsättning,
hvilken ju i sin ordning utgör förutsättningen för ett ytterligare
framåtskridande. Jag vill visst icke bestrida, att både på ena och
andra stället ofantligt mycket återstår att göra, men den omständigheten,
att en näring gått framåt i ett visst afseende, bör väl utgöra
ett ytterligare skäl att söka än mer utveckla densamma. Mitt syfte
var att framhålla, det fiskerinäringen är förtjent af offentlig omvårdnad,
och att man icke bör sky de för en tillfredsställande sådan omvårdnad
nödiga kostnaderna.

Under 1700-talen visade Riksdagen rätt mycket intresse för fiskerinäringen,
och tillsatte under den s. k. frihetstidens sista årtionde till
och med ett ständigt utskott för dit hörande frågors behandling, hvilket
utskott lemnade ett för sin tid förtjenstfullt arbete och verkade ganska
mycket till näringens gagn. Vår grundlag medgifver oss icke att tillsätta
beredningar för den ena eller andra saken såsom i utlandet..

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

I England t. ex. är parlamentskomitéers tillsättande för fiskeriärendens
behandling en utväg, som nära nog hvarje år anlitas, men
vi kunna icke välja denna utväg och hafva således intet annat råd
än att anhålla det regeringen anställer de speciella utredningar, som
äro nödiga, och hvilka utan tvifvel måste blifva helt olika för olika
orter, ^ beroende på de för hvarje ort säregna förhållanden. Samma
komité och samma personer kunna följaktligen icke taga hela frågan
om hand, ty det fordras alltid nödig lokalkännedom. Jag förmodar
att äfven landstingen skulle genom särskilt tillsatta komitéer kunna
uträtta åtskilligt till utredande af det för näringens utveckling behofliga.
Jag yrkar fortfarande bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkt er no, 9—19.

Biföllos.

Punkten 20.

Kong!. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte såsom bidrag
till underhåll af sju kemiska stationer för jordbrukets och näringarnas
behof på extra stat för år 1891 anvisa ett anslag af 28,000 kronor.

Till behandling i sammanhang med denna framställning förelågo
tre inom riksdagen väckta motioner, nemligen en af herr G. Lundeberg
(motion n:o 28 i Första Kammaren), en af herr friherre C. F.
K. Barnekow, med hvilken herrar Ola Nilsson och G. Ehrenborg instämt,
(motion n:o> 29 i Första Kammaren) och en af herr Sven
Nilsson (motion n:o 126 i Andra Kammaren), uti hvilka motioner
hemstälts :

af herr Lundeberg, att Riksdagen måtte såsom bidrag till underhåll
af en kemisk station i Gefle — under förbehåll, att landsting
eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening förbunde sig
att upprätta laboratorium och bekosta lokal för detta, jemte bostad
och hyresmedel för kemist och assistent, samt bekosta aflöningen till
dessa och laboratoriitjenaren, äfvensom årliga utgifter för laboratoriets
underhåll samt till inköp af böcker och inventarier för stationens
behof — på extra stat för är 1891 anvisa ett anslag af 4,000 kronor;
samt

af herrar friherre Barnekow och Sven Nilsson, sammanstämmande,
att Riksdagen måtte såsom bidrag till underhåll af en kemisk station
för jordbrukets och näringarnes behof i Kristianstad, då landstinget
eller hushållningssällskapet i länet, hvart för sig eller i förening, forbonde
sig att upprätta laboratorium och bekosta lokal för detta jemte
bostad och hyresmedel för kemist och assistent samt bekosta aflöning
till desse och laboratoriitjenaren äfvensom årliga utgifter för labora -

Ang&ende
ifrågasatta
anslag till
fiskerinäringens
befrämjande.

(Forts.)

Angående
anslag till
agrikulturkemiska

stationer.

N o 8.

Angående
anslag till
agrikulturkemislca

stationer.
(Forts.)

16 Lördagen den 22 Februari.

toriets underhåll samt inköp af böcker och inventarier för stationens
behof, på extra stat för år 1891 bevilja ett anslag af 4,000 kronor.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

att Riksdagen, med bifall till Kong], Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
men med afslag å herrar Lundebergs, friherre Barnekows och
Sven Nilssons ofvan omförmälda motioner, måtte såsom bidrag till
underhåll af sju kemiska stationer för jordbrukets och näringarnes
behof — inom de orter, der landsting eller hushållningssällskap, hvart
för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta laboratorium och
bekosta lokal för detta jemte bostad och hyresmedel för kemist och
assistent samt bekosta afiöningen till desse och laboratoriietjenaren
äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets underhåll samt till inköp
af böcker och inventarier för stationens behof — på extra stat för
år 1891 anvisa ett anslag af 4,000 kronor för hvarje station eller
tillhopa 28,000 kronor.

Häremot hade reservationer anmälts dels af herrar grefve A. Ce.
Barnekow och S. Nilsson, hvilka yrkat, att utskottet, med anledning
af Kongl. Majrts i ämnet gjorda framställning och de väckta motionerna
om anvisande af bidrag till underhåll af de kemiska stationerna
i Gefle och Kristianstad, bort hemställa, att Riksdagen måtte såsom
bidrag till underhåll af nio kemiska stationer för jordbrukets och
näringarnas behof — inom de orter, der landsting eller hushållningssällskap,
hvart för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta
laboratorium och bekosta lokal för detta jemte bostad och hyresmedel
för kemist och assistent samt bekosta afiöningen till desse och laboratoriitjenaren
äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets underhåll
samt till inköp af böcker och inventarier för stationens behof — på
extra stat för år 1891 anvisa ett anslag af 4,000 kronor för hvarje
station eller tillhopa 36,000 kronor; och dels

af herr Lasse Jönsson.

I fråga härom anförde

Herr Sven Nilsson: Det är med anledning af den omständigheten,
att jag inom statsutskottet hade en stor del af Andra Kammarens
ledamöter välvilligt stämda för min motion som jag hoppas

kammaren skall bifalla min vid utskottets betänkande afgifna reservation,
för hvilken jag nu skall framhålla några skäl. De skäl utskottet
anfört för afslag på de väckta motionerna anser jag för min del vara
af den beskaffenhet, att de mycket lätt vederläggas. Först och främst
anser utskottet, “att frågan om inrättande af nya med statsanslag
understödda kemiska stationer bör med stor varsamhet behandlas".
För min del kan jag icke tycka annat, än att en ganska stor varsamhet
iakttagits, då man icke på flera år begärt eller Riksdagen beviljat

anslag till nya kemiska stationer. Jag kan således icke föreställa
mig, att om .Riksdagen beviljar det nu begärda anslaget till nya

stationer, det kan anses vara att gå för brådstörtad! till väga,-utan
vill det synas som om den varsamhet, statsutskottet afsett, blir väl

N:0 8.

Lördagen den 22 Februari.

tillgodosedd, äfven om man bifaller motionärernes framställning. Vidare
säger utskottet att med beslut i denna fråga bör anstå tilldess någon
tids erfarenhet vunnits om verkan af den i statsrådsprotokollet omförmälda
af landtbruksakademiens förvaltningskomité den 15 februari
1889 utfärdade instruktion för de befintliga kemiska stationerna. Jag
tror för min del, att huru denna instruktion än må komma att tilllämpas
och verka, är det fullt naturligt att man ändå icke kan
eller bör hindra anläggningen af ytterligare flera kemiska stationer,
och jag föreställer mig att den instruktion, som nu finnes, äfven skall
komma att gälla för de stationer, som hädanefter komma att inrättas,
hvilka väl måste underkasta sig de förordningar, som Kongl. Maj:t
utfärdat eller kommer att utfärda. Således synes detta skäl mot de
föreslagna stationerna icke hafva något att betyda.

Det sista skälet, som statsutskottet anfört, är att man saknar en
utredning om, i hvilka län dylika stationer företrädesvis äro behöfiiga.
Jag kan icke förstå annat än att hvad beträffar Skåne åtminstone en
sådan station måste förläggas der, hurudan än eu utredning måtte
utfalla, och då man redan nu har en dylik fullständig anstalt derstädes,
så synes det temligeii öfverflödigt utreda förhållandet der, och
hårdt vore det, om man skalle flytta denna station från Kristianstads
till Malmöhus län, der de redan hafva en sådan station vid Alnarp,
om ock denna icke är så fullständig som den andra.

Jag tror att detsamma kan sägas om Gefle, emedan denna stötel
ligger så långt bort från andra orter, der dylika kemiska stationer
finnas, att man med skäl kan säga, att en dylik anstalt bör förläggas
elit. Således torde kammaren finna, att de skäl, som af utskottet
anförts mot de föreslagna stationerna icke hafva något särdeles värde,
men det ligger andra här bakom, som jag nu skall be att få yttra
mig om. Först och främst det skal, som landtbruksakademiens förvaltningsutskott
anfört, mot de ifrågasatta stationerna i Christianstad
och Gefle, nemligen att man snarare borde taga bort de stationer, som
redan finnas, och blott hafva en gemensam anstalt för hela riket. Jag
vågar säga att denna utväg visst icke vore lycklig, ty det voro att gå
kräftgången, och jag tror att om vi icke haft de kemiska stationer,
som redan finnas, vårt jordbruk icke skulle på långt när hafva gjort
de framsteg, som det nu gjort. Jag har den uppfattningen, att det
är lyckligt för en ort och att dess behof bättre tillgodoses, om en
dylik anstalt förlägges i närheten och icke på en långt aflägsen plats.
Våra mindre jordbrukare resa icke långa vägar för att taga reda på
förhållandena, och få de icke på nära håll veta hvad de behöfva,
skall man förgäfves söka öfvertala dem att gå längre. Derför anser
jag, att stationerna äro för fåtaliga och att vi sålunda böra fortgå på
den väg, som Riksdagen förut anvisat, nemligen att anlägga flera sådana
stationer.

Men det finnes slutligen ett annat skäl, som ej synes i kongl.
landtbruksakademiens handlingar och icke heller omtalats mycket vare
sig i statsutskottet eller annorstädes, men jag har detta skäl från temligen
tillförlitligt håll, och detta skäl är, att man är sinnad att göra
dessa anstalter till statsinstitutioner. Man vill, att staten skall sätta

Andra Kammarens Prat. 1S9G. Ko 8. 2

Angående
anslag till
agrikulturJcemiska

stationer.
(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
agrikulturkemiska

stationer.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

till deras tjensteman, att staten skall helt och hållet uppehålla dem,
och hushållningssällskapen skola icke vidare få något att göra med
dem. Jag får säga att det vore den olyckligaste utväg man kunde
påfinna, om man fråntoge hushållningssällskapen den befattning, de
haft med dessa stationer, och det är gifvet att, om man skall förvandla
dessa anstalter till statsinstitutioner, och dermed en ny tjenstemannacorps
som skulle aflönas af staten, så kommer icke ens dubbla beloppet
att förslå till deras underhåll. Således tror jag, att om man har sådana
åsigter som dessa, de må nu komma från regeringen eller landtbruksakademien,
man icke skall vinna några synnerligen goda resultat.

Det är också upplyst, att det skall vara derför att en eller annanföreståndare
för dessa kemiska stationer har opponerat sig mot landtbruksakademiens
åskådningssätt i dessa frågor, som akademien icke
vill fortgå längre på den gamla vägen. För min del tycker jag, att
det är orättfärdigt att då man agar de skyldige man vill slå ihjel den
oskyldige, som ingenting gjort.

Jag kan således icke finna annat än att de skål, som anförts åt
motionärerne, äro af beskaffenhet att de tala för sig sjelfva, och jag
skall derför yrka bifall till den af mig med flere vid betänkandet
fogade reservationen.

Häruti instämde Herrar Truedsson, Nilsson i Skärhus, Bexell, Jonsson
i Hot och Ersson i Vestlandaholm.

Herr Thestrup yttrade: De skäl, som motionärerne anfört beträffande
särskildt frågan om den uti Skåne belägna agrikulturkemiska station,
synas mig i likhet med den föregående talaren vara förtjenta att i
hög grad behjertas. De siffror, som äro betänkandet bifogade, tala
ett mycket kraftigt och öfvertygande språk. Dessa siffror, mot hvilka
icke någon anmärkning blifvit framstäld och hvilka väl således lä
anses exakta, visa bland annat, att de analyser, som vid denna station
verkstälts, hafva så ökats från år 1886, då de uppgingo till 2,428, att
de 1889 uppgått till 12,381, en ökning, som synes mig tala särdeles
kraftigt. Äfven hela antalet anstälda analyser är, om det jemföres
med antalet å de öfriga sju stationerna, i så hög grad öfvervägande,
att denna station synes mig särskildt värd att beaktas. Det är äfven
den enda, som finnes i Skåne, en provins, der behofvet af understöd
för anstalter af denna art icke må kunna anses mindre än i någon
af de öfriga landsdelar, der dylika finnas. Jag skall med anledning
häraf och på grund af de skäl, som fullständigare framlagts af den
föregående talaren, anhålla att få yrka bifall till reservationen.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag skall åter taga mig

friheten yrka bifall till utskottets betänkande sådant det föreligger.
Det är visst icke någon obenägenhet mot sådana anstalter, som gjort
sig gällande inom utskottet, men man har trott sig böra gå tillväga
med en viss varsamhet. Att inrätta för många sådana allt för klent
utrustade stationer torde icke gagna mycket för att vinna det mål,
man vill vinna, utan tvärt om, och det upplystes af en fackman inom

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

utskottet, att det skulle återstå mycket att önska i fråga om de anstalter
som redan finnas. Beträffande den höga siffran å antalet undersökningar
vid Kristianstads station så visar det sig också, att de flesta
af dessa undersökningar varit af den beskaffenhet att de visst icke
behöft utföras å en kemisk anstalt, utan kunnat verkställas på mycket
enklare och billigare sätt.

Det framhölls vidare i utskottet till och med af dem, som voro
för bifall till motionen, att de visst icke önskade att få en sådan
kemisk anstalt på statens bekostnad i hvarje län, utan att man borde
sammanslå två, tre eller flera län om en dylik station, men i stället
få denna bättre utrustad, så att der kunde verkställas mera vetenskapliga
undersökningar, på Indika man kunde med visshet lita, ty såsom
det nu är, har man sett, att man från olika stationer kan få intyg,
som stå i rak motsättning till hvarandra. Åtskilliga i utskottet och
bland dem äfven jag, kunde icke heller af det föreliggande förslaget
komma till lull klarhet derom, att just Kristianstad skulle vara en
sådan punkt, der en dylik anstalt lämpligast skulle förläggas. Då
man nu icke visste, om denna plats vore lämplig och någon utredning
i detta afseende icke förelåg, så ansåg man bäst att icke för närvarande
bifalla motionärernas förslag.

Ett annat skäl fans också, nemligen att jordbruksintresset helt
nyligen fått eu ny målsman uti den nu inrättade landtbruksbyrån,
som icke lärer underlåta att göra framställning om anläggande af
sådana anstalter, derest det blir behöfiigt. Då kan det också blifva
mera visshet, åtminstone för oss, som icke sjelfva äro fackmän, att
frågan skall blifva mera utredd, innan den framlägges för Riksdagen.
Det är således icke af obenägenhet för sjelfva saken, som utskottet
afstyrkt detta, utan derför att ännu icke föreligger den utredning, som
behöfs innan man fattar ett sådant beslut, men en sådan utredning
kunde utskottet icke åstadkomma. Jag yrkar bifall till utskottets
betänkande.

Herr Lyttkens: Den som har erfarenhet af den ofantliga nytta,
som dessa kemiska stationer åstadkommit, skall alltid vara med om
att inrätta sådana på orter, der dylika icke förut funnits. Jag har
varit i tillfälle att följa denna sak med stort intresse och har kanske
häruti större erfarenhet än mången annan. Hallands län var det
första, som på egen bekostnad inrättade eu sådan anstalt, och anledningen
dertill var, att vi blefvo så öfverhopade med förfalskningar,
att vi stodo alldeles redlösa. Allt arbete som nedlades för att genom
konstgödning höja jordbruket höll på att gå förloradt, och detta icke
endast genom svenskars utan äfven genom utländingars svek. Så
fingo vi t, ex. från en fabrikant gammal garfvarebark under namn af
guano. Det blef då nödvändigt att söka åstadkomma någon slags
undersökning af varorna och så utvecklade sig den station, som hushållningssällskapet
på egen bekostnad anlagt, till den som ännu består
med bidrag af staten. Jag skulle, om jag icke fruktade att trötta
herrarne, kunna omtala de mest bizarra förfalskningar. Jag vill dock
omtala en dylik angående klöfverfrö. Å Halmstads station upptäcktes

Angående
anslag till
agrikultwrkemiska

stationer.

(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
agrilculturkemislca

stationer.
(Forts)

Lördagen den 22 Februari.

nemligen eu gång, att dylikt frö blifvit blandad! med någon slags sand,
som var så lik fröet, att det var lägligt underbart, men så kom man
underfund med, att det i Tyskland fans en fabrik för att färga kiselsand,
som sedan skulle inblandas med klöfverfrö, hvilket föll sig särdeles
billigt. Det upptäcktes äfven att en af Köpenhamns förnämsta
grossörer hade harpat frö af all slags uselhet och sand! till Sverige
en fullkomligt oduglig vara. Ja så förhöll det sig med frö och gödningsämnen.
Den som varit i tillfälle att på närmare håll se dessa
förhållanden, han vet att sätta värde på en kemisk station. Nu säger
vice talmannen, att det icke är utredt, om Kristianstad skulle vara en
lämplig plats för en dylik station. För min del anser jag Kristianstad
vara mycket lämplig plats derför, ty staden står genom jernvägar i
förbindelse med hela provinsen och få län hafva så goda jernvägskommunikationer
som Kristianstads. Det är för öfrig! vigtig!, att
stationer finnas litet hvarstädes, ty de flesta hafva icke nog intresse
att skicka prof på långa håll, och det är icke nog med, att tjensternännen
undersöka de prof de erhålla, utan de måste äfven sjelfve hos
handelsmän och tillverkare taga reda på varan och undersöka densamma
samt derefter för allmänheten göra kunnigt det resultat, hvartill
de kommit. Under en tid då förfalskningarne gått så långt, att
till och med kaffebönor förfalskas, ja knappast något ämne undgår
att förfalskas, — med svafvelsyra, som är ett så giftigt ämne, förfalskar
man t. ex. ättika — måste man laga att icke blott insända prof
undersökas, utan att äfven undersökning af varor sker hos försäljarne,
samt att allmänheten underrättas om utgången af undersökningen. Och
som det är icke endast i ekonomiskt hänseende ur jordbrukets synpunkt
utan äfven af sanitära skäl af stor vigt, att kemiska stationer
finnas, så yrkar jag bifall till reservanternas förslag.

Det medför en välgerning icke blott för jordbruket, utan ock för
den stora allmänheten.

Herr Peterson i Hasselstad: Jag har inom utskottet röstat för

det beslut, hvartill utskottet kommit, och jag föreställer mig att utskottet
resonnerat rigtigt, då det ansett, att utredning bör försiggå,
innan man bestämmer, hvar de nya kemiska stationerna skola ligga.
Jag har sjelf ingen personlig erfarenhet af den stora nytta dessa kemiska
stationer medföra för allmänheten, men i den provins jag tillhör
har hushållningssällskapet iemnat ett betydligt anslag till stationen i
Kalmar, för att jordbrukarne skulle begagna sig af nämnda station.
Åtskilliga jordbrukare hafva gjort det, men icke funnit sig tillfredsstälda
med resultatet, och till följd häraf hafva flere inom hushållningssällskapet
gjort yrkande om anslagets indragning, emedan den fördel, som
dermed åsyftades, icke vans. På grund af denna min erfarenhet, som
jag velat låta komma till kammarens kännedom, jemte de upplysningar
en mycket sakkunnig person lemna! i utskottet, vill jag icke förorda,
att några nya stationer af staten anläggas, förrän en utredning i ärendet
kommit till stånd. Att man skulle behöfva anlägga kemiska stationer
för att få gödningsämnen och varor, som äro i handeln undersökta, det
tror jag icke. 1 min hemort finnes en kemist, som erbjudit sig att

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

mot ringa ersättning anställa alla de undersökningar en jordbrukare
kan behöfva. Jag tror för min del, att dessa undersökninsanstalter
framdeles, när man vunnit mera erfarenhet om deras verksamhet, kunna
vara till nytta — och i så fall kan det icke vara skäl att anskaffa
flere sådana •— men jag är öfvertygad om att ännu är det god tid
härmed och tror dessutom att vi gå den tid till mötes, då dessa kemiska
stationer komma att ersättas af enskilda personer, som åtaga sig deras
göromål. Detta är min tanke om saken, och jag yrkar derför bifall
till utskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Det var väl något långt gånget af den

siste talaren att säga, att det skulle vara nog om enskilda personer
här och der anmälde sig att uträtta så vigtiga värf som de ifrågavarande.
Det är icke nog, att enskilda personer säga det och det.
Yi behöfva personer, som stå under embetsmannaaDsvar, så att de äro
fullt ansvarige för sina utlåtanden, och på hvilkas undersökningar och
de resultat, som deraf komma, man fullkomligt kan lita. Yi få vid
många tillfällen erfara, när vi handla, att vi icke kunna bedöma, om
varan är äkta eller oäkta. Yi behöfva upplysningar, om hvilka ämnen
vår jord innehåller, och hvilka gödningsämnen, vi skola köpa för att
förbättra den.

Det är vid så många tillfällen man behöfver tillförlitliga undersökningar.
En föregående talare lemnade härom många upplysningar,
och jag vill icke upprepa dem. Då staten till exempel medgifver tillverkning
af och handel med konstsmör, är det väl också af nöden, att
staten ser till att det ej innehåller allt för mycket skadliga beståndsdelar,
som komma att verka menligt. Huru jag än ser saken, anser
jag att flere kemiska stationer böra inrättas och att dessa böra stå
under statens kontroll, och från hvilka man kan vara viss om att erhålla
ärliga svar. I följd häraf kan jag icke instämma med utskottet,
utan yrkar bifall till motionärernas förslag.

Herr Bexell: Jag skall taga mig friheten att omnämna, hvad

hushållningssällskapet i Halland gjort för att utbreda de kemiska
stationerna. Sjelfvp. stationen är i Halmstad, men i hvar och en af
städerna Laholm, Falkenberg, Varberg och Kongsbacka finnes ett aflönadt
ombud för stationen. Detta ombud tager prof från köpmännen
i städerna, när helst en last kli eller gödningsämne kommer in i hamnen.
De mindre jordbrukarne få hos dem inlemna prof på gödningsämnen
och andra varor, som de köpt, och de få dem kostnadsfritt undersökta
och analyserade.

Det är bedröfligt, att allt skall koncentreras. Jag är i allmänhet
deremot och specielt i detta fall. Jag yrkar bifall till motionärernas
förslag.

Herr P. Waldenström: Det skäl, som statsutskottet synes
hufvudsakligen hafva stödt sig på, är det utlåtande, som landtbruksakademiens
förvaltningskomité afgifvit. I detta utlåtande säges bland
annat, att det kunde ifrågasättas, om det vore välbetänkt att utan om -

Anyående
anslag till
agrikulturkemiska

stationer.
(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
agrikultur-,
kemiska
stationer.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

sorgsfull utredning och tydligt ådagaläggande af ett trängande behof
öka antalet kemiska stationer. Ingen är, som icke måste underskrifva
detta. För min del kan jag dock icke finna annat, än att tillräcklig
utredning föreligger i de motioner, som äro ingifna. Att till exempel
behofvet af kemisk station der nere i Skåne måste vara mycket stort,
det framgår särskild! deraf, att den station, som nu är föreslagen att
läggas dit, redan såsom af hushållningssällskapet underhållen station
utförde 12,381 analyser under ett år, då en af staten underhållen
dylik station verkstälde 295. Att äfven Norrland är i behof af flera
kemiska stationer, än som der redan finnas, borde ingen kunna förneka.
För hela Norrland lemnar staten bidrag endast åt en station, den som
finnes i Hernösand. Under tiden lemnar staten lika bidrag till en
station i Skara och en i Jönköping, hvilka stationer ligga så nära hvarandra,
att en af dem synes vara öfverflödig, och det så mycket mer,
som den ena af dem under ett år utfört 391 och den andra 585 analyser,
medan stationen i Kristianstad under lika tid verkstält 12,381
och Vesterås nära 9,000.

Förvaitningskomitén ordar om, att det vore bättre att koncentrera
eller att med tillräckliga, anslag förse några få stationer än att utbreda
eu större mängd stationer öfver landet, då de skulle blifva af den
beskaffenhet, att icke rigtigt säkra resultat af undersökningarna skulle
erhållas. Jag tror för min de! icke, att man behöfver sätta mot hvarandra
dessa båda alternativ. Vi hafva för närvarande 7 af staten
understödda kemiska stationer utbredda öfver landet. Vore det omöjligt
att få flere goda, så vore det visst mycket bättre att hafva 7 goda
än 9 dåliga. Men jag är säker på, att vi kunde få både 9 och ännu
flera kemiska stationer af lika god beskaffenhet som de redan befintliga.

Landtbruksakademiens förvaltningskomité säger vidare, att det är
temligen likgiltigt, om en station ligger nära eller mer aflägse från
den, som behöfver anlita dess hjelp, då ju samfärdsmedlen nu äro så
utvecklade, som de äro. Detta yttrande måste förefalla ganska besynnerligt.
Förvaitningskomitén har tydligen icke tänkt på andra än
de store godsegarne. För dem kan det i viss mån vara likgiltigt,
hvar stationen ligger, men icke så för de små jordbrukarne. Icke kan
man tänka sig, att en liten bonde i Helsingland skall skicka in prof till
Hernösand för att få dem undersökta. Yttrandet är så mycket egendomligare,
som förvaitningskomitén framhåller vigten af att undersökningen
sker fort. Huru kan då stationernas belägenhet vara likgiltig''?
Jag kan icke på något sätt finna, att statsutskottet .handlat rätt, då
det afstyrkt motionerna. Jag instämmer derför med motionärerne och
yrkar bifall till reservanternes förslag.

Herrar Brodin och Schöning instämde i detta yttrande.

Herr Sven Nilsson: Då en af statsutskottets ledamöter åberopat

en fackman i utskottet, som der lemna! värdefulla upplysningar i denna
fråga, som skulle lagts till grund för utskottets beslut, ber jag att få
för kammaren nämna, det denne person tillika är ledamot i landtbruksakademiens
förvaltningskomité och der varit den ledande ledamoten, som

N:o 8

Lördagen den 22 Februari.

medverkat till beslutet emot de nu ifrågasatta kemiska stationerna,
hvarpå utskottet nu stöder sig.

Jag trodde för min del, att jag så grundligt så väl i motionen som
i dag vederlagt de skäl, som landbruksakademiens förvaltningskomité
framstält, att jag icke vidare trodde någon sådan vederläggning skulle
beköfvas. Dessa skäl blefvo också i utskottet vederlagda. Jag kan
alltså icke alls förstå orsaken, hvarför man så bestämdt håller på, att
icke föreliggande förslag skall bifallas, då inga skäl återstå för afslag
på desamma.

Eu ledamot af statsutskottet, som sitter bär framför mig, upplyste
kammaren om, att Blekinge läns hushållningssällskap under många
år bidragit till den kemiska stationen i Kalmar med ett anslag, men
att det nu indragit detta, derför att man icke ansåg sig hafva någon
egentlig nytta deraf. Jag vill med anledning häraf upplysa derom,
att Kristianstads läns hushållningssällskap under flera år gjorde på
samma sätt, i det man lemnade icke obetydliga anslag till den kemiska
stationen i Alnarp för att derstädes få analyser verkställa. Men vi
kommo snart underfund med, alt vi icke hade särdeles stor nytta af
detta anslag, just derför att afståndet var så långt. Derför hafva vi
nu i vårt eget län på hushållningssällskapets bekostnad skaffat oss en
kemisk station sjelfva, och sedan den kommit till stånd, lärer väl icke
någon i länet kunna säga annat än att den varit länet till välsignelse.
Men nu är förhållandet sådant, att hushållningssällskapets medel för
andra ändamål äro så Lärdt anlitade, att jag icke tror, att det är
möjligt att på detta sätt längre upprätthålla stationen, så vida ej staten
här som annorstädes träder emellan. Hushållningssällskapet liar nemligen
för andra nyttiga ändamål för längre tid fästa de medel, det
har till sin disposition. Det skulle derför under den kommande tiden
för oss blifva mycket svårt att kunna på sådant sätt få något anslag
för upprätthållande af anstaltens verksamhet. Jag tror derför, att,
om ej staten hjelper oss, det ej skall blifva oss möjligt att upprätthålla
anstalten; ty man må icke inbilla sig, att på frivillig väg från
enskilda personer den skall kunna erhålla tillräckligt understöd för
sin verksamhet.

Jag lägger derför kammaren på hjerta! att icke afslå ett anslag
för ett så nyttigt ändamål. Det kommer visserligen denna gång endast
ett par orter till godo; men jag kan ej föreställa mig annat än att,
när förslag en gång framställes om liknande anslag för andra orter,
man då skall befinnas lika beredvillig att lemna understöd till sådana
för jordbruket, näringarne och hela menskligheten så nyttiga ändamål.

Jag yrkar fortfarande bifall till min reservation.

Iierr vice talmannen L. O. Larsson: Det är verkligen förvånande
att höra, att dessa kemiska anstalter i Kristanstad och Gefle icke
bära sig och derför skola gå under, om de ej få statsunderstöd.

Det borde väl vara alldeles tvärtom: det stora antal verkstälda
undersökningar, som de ha att uppvisa, borde väl snarare vara ett
bevis för att de skulle kunna bära sig, då de ju ha att förete så
utomordentligt goda resultat.

Angående
anslag till
agrikulturkemiska

stationer.
(Forts.)

N:o 8.

Ang. anslag
till agrikulturkemislca

stationer.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

Deremot skulle man nästan, då man jemför dem med statens
kemiska stationer och ser, huru få undersökningar dessa senare hafva
verkstält i jemförelse med sådana stationer, som äro upprättade på
enskildt initiativ, vara böjd för att tro, att det vore bättre, att dylika
stationer, såsom är fallet i Gefie och Kristianstad, äro upprättade på
enskild väg, än att de äro statsinstitutioner.

_ Eu talare sökte särskild! ådagalägga behofvet af sådana kemiska
stationer genom att framhålla, att de vore oumbärliga, då man skulle
undersöka gräsfrö eller annat utsäde, och anförde såsom exempel derpå,
att man stundom kunde få sand i stället för klöfverfrö. Ja, det
behöfves då icke kemiska anstalter för att få eu sådan sak undersökt.
För öfrigt hänvisar jag i afseende på dylika frågor till nästa punkt i
utskottets betänkande, den 21:sta, hvari utskottet tillstyrkt anslag till
frökontrollanstalter. Frågan om sådan kontroll föreligger sålunda icke
i denna punkt, utan förekommer först i nästa.

När man ser på undersökningstabellerna från. Vesterås och Kristianstad,
hvarest de hafva ett så ojemförligt stort antal undersökningar
att uppvisa, så finner man, att undersökningarne till allra största
delen afsett mejeriprodukter. Men af en fackman, som var närvande
i utskottet, nemligen generaldirektör Almén, fingo vi den upplysningen,
att för undersökning af mejeriprodukter visst icke behöfvas någre sådana
der kemiska anstalter, utan att de kunna verkställas på mycket
enklare och billigare sätt, än hvad sådana der af staten upprättade,
kemiska anstalter skulle kunna åstadkomma.

Jag vet icke, om möjligen anledningen till det så ojemförligt stora
antalet undersökningar af mejeriprodukter vid stationen i Vesterås kan
vara den, att det länet är välsignadt med en margarinfabrik. Kanske
något liknande äfven är förhållandet med Kristianstads län, eftersom
mejeriprodukterna äfven der enligt tabellen blifvit underkastade ett så
stort antal undersökningar.

Inom utskottet framhölls äfven, att man vid Alnarp skulle kunna
få alla de ämnen, som kunna vara föremål för kemisk pröfning, underkastade
fullt vetenskapliga undersökningar, hvilket icke vore möjligt
vid en kemisk station, sådan som den i Kristianstad.

Jag har velat anföra detta såsom skäl för utskottets förfaringssätt.
Hvad som här blifvit anfördt kan icke föranleda mig att frångå
den åsigt, som inom utskottet gjort sig gällande, och jag vill derför
fortfarande yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Af vice talmannens senaste yttrande
tycktes framgå, att det behof af ökad utredning, som här skulle förefinnas,
egentligen skulle vara beroende derpå, att, såsom han förmenade,
möjligen sådana kemiska stationer, som få litet eller intet att göra,
kunde i första rummet behöfva få statsunderstöd. Då emellertid de
båda ifrågavarande stationerna i Gefie och Kristianstad ligga på ganska
långt afstånd från någon redan befintlig station, och då vice talmannen
icke kunde påvisa något annat skäl för en ytterligare undersökning
än just det nyss nämnda, så hemställer jag, huru vida någon
undersökning alls kan vara behöflig, synnerligast som det väl icke

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8.

gerna kan biifva fråga om att förlägga några dylika stationer på
platser, der ingenting vore att göra, t. ex. uppe i fjälltrakterna.
Jag hemställer, huru vida vi icke alla kunna vara ense om, att dessa
båda ifrågavarande platser äro ganska lämpliga till kemiska stationer,
och att vi sålunda böra bifalla herr Sven Nilssons reservation.

Jag yrkar bifall till densamma.

Herr Lyttkens: Då anmärkningar blifvit gjorda mot att eu del
af staten understödda kemiska stationer utföra så få undersökningar,
skall jag be få meddela min erfarenhet angående den station, som •—
när man undantager undersökningar å mejeriprodukter — har största
antalet analyser, nemligen Halmstads station, hvilken år 1887 — ehuru
den haft blott 19 analyser å mejeriprodukter — dock verkstält inalles
1,030 undersökningar. Jag kan försäkra herrarne, att när denna station
upprättades, allmänheten hade så liten kännedom och idé om
hvilken nytta den kunde medföra, att analyserna till en början voro
högst få och obetydliga. Men efter hanel som de mindre jordbrukarne
och den stora allmänheten lärt inse nyttan och fördelen deraf,

hafva de år för år ökat sig, sä att de nu, om man undantager under sökningar

å mejeriprodukter, uppgå till ett antal af icke mindre än
1,011. Detta är mer än tillräckligt arbete för de två personer, som
der äro anstälda, så att de nu måst antaga ett extra biträde. Skulle
vi nu gå den väg, herr vice talmannen önskade, och slå ihop ilera
stationer, så blefve resultatet deraf icke någon besparing, alldenstund
det blefve nästan omöjligt att utföra alla analyser utan större personal.
Derigenom ginge man ock miste om deri stora fördel, som kan
vinnas, när stationerna äro flera, att allmänheten allt mera lär förstå
nyttan af dem, hviiket den icke gör, om de ligga långt bort. Jag är
öfvertygad om, att på dessa stationer, der högst få undersökningar
verkställas -— om man undantager analyser å mejeriprodukter —

analyserna komma att oupphörligen ökas, allt efter som allmänheten

lär förstå nyttan deraf. Så verkstäldes redan i Halmstad år 1887
703 giftprof, och antalet torde allt fort komma att ökas, allt eftersom
folket lär sig värdera en bland nutidens vigtigaste inrättningar.
Jag skall derför för min del yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Hy din g: Jag anhåller få fästa uppmärksamheten på ettmisstag,
som herr Waldenström begick i sitt anförande. Han jemförde
antalet analyser vid anstalterna i Kristianstad och Hernösand och
nämnde, att samma år som i Hernösand 295 undersökningar verkstäldes,
utfördes i Kristianstad 12,381. Detta är likväl olägligt; ty
antalet analyser, som han angaf för Hernösand, afser året 1887, medan
deremot det antal, som anfördes för Kristianstad, afser åren
1888—89. I sjelfva saken instämmer jag med reservanterna.

Herr Peterson i Hasselstad: Jag skall blott be att få rätta eu

missägning eller missuppfattning af herr Sven Nilsson, då han citerade
mitt förra yttrande. Jag sade icke, att det anslag, hushållningssällskapet
i Blekinge lemnat till anstalten i Kalmar, var indraget,

Ang. ayislag
till agrikulturlcemiska

stationer.
(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

Ang. anslag utan endast, att de landtbrukare, som skickade prof till nämnda antill
agrikul- stalt, yrkat hos hushållningssällskapet, att anslaget skulle indragas.

1stationer° Med anledning af herr Lasse Jönssons yttrande, att man skulle

(Forts.) lita på tjenstemännen och icke misstro dem, vill jag saga, att jag ej
gjort det. Men om de, som låta göra sådana undersökningar, icke
äro belåtna med resultatet, så är detta en annan sak.

Herr P. Waldenström: Med anledning af ett yttrande, som här
blifvit fäldt, ber jag få fästa uppmärksamheten derå, att, om det skulle
vara ett stöd för anspråk på statsbidrag till kemiska stationer, att
den eller den anstalten arbetade under ogynsamma ekonomiska förhållanden,
så har herr Lundeberg såsom motionär angående stationen
i Gefie upplyst, att denna station de senare åren arbetat under synnerligen
ofördelaktiga ekonomiska förhållanden, så att det, såsom omständigheterna
numera gestaltat sig, endast vore en tidsfråga, när stationen
skulle upphöra, om den ej hage statsanslag.

För öfrigt vill jag med afseende på herr Rydings anmärkning erkänna,
att jag nu ser, att den jemförelse, som jag gjorde, gälde olika
år. Min uppgift om stationen i Kristianstad gälde året 1888—89.
Men under år 1887 har ändock Kristianstads station anstalt öfver
3,580 analyser, alltså vid pass 12 gånger flere än stationen i Hernösand.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner på dels
bifall till utskottets hemställan och dels af slag å densamma och bifall
i stället till den vid punkten fogade, af herrar grefve Barnekow och
Sven Nilsson afgifna reservationen. Herr talmannen förklarade sig
anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men
som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet hemstält
i 20:de punkten af utlåtandet N:o 7,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade, af
herrar grefve A. G. Barnekow och S. Nilsson afgifna reservationen.

Omröstningen visade 91 ja mot 100 nej; och hade Kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punkterna 21—26.

Biföllos.

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8

I Punkten 27, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
eu inom Andra Kammaren af herr M. Palm väckt motion, n:o 189,
om beredande af daglig samfärdsel mellan ön Rugen och Skånes sydkust,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af motionären, herr Dalin, som yttrade: Då jag
ser af utskottets utlåtande, att vederbörande myndigheter redan gått
i författning om utredning af det ärende, jag gjort till föremål för
min motion, och jag äfven erfarit, att generalpostdirektören varit på
ort och ställe för att- taga kännedom om den ifrågavarande platsens
lämplighet såsom öfverfartsort, har jag naturligtvis ingenting att anmärka
mot det beslut, hvartill utskottet kommit.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 28.

1 en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 16) hade herr
J. Kerfstedt föreslagit, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts förfogande
ställa ett förslagsanslag af 200,000 kronor årligen under eu
tid af 3 år, för åvägabringande af regelbunden ångbåtsförbindeise
hvarannan månad mellan svenska hamnar och La Plata-fioden i SydAmerika
medelst tvenne inhemskt rederi tillhöriga, ändamålsenliga
ångare af åtminstone 2,000 tons lastdryghet samt under de närmare
vilkor i öfrigt, som Kongl. Maj:t kunde pröfva nödigt bestämma, men
hemstälde utskottet under förevarande punkt, att icke heller denna
motion måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde

Herr E. Gr. Boström: Det kan icke falla mig in att begära

någon ändring i det slut, hvartill statsutskottet i fråga om detta ärende
kommit. När ärendet gjorts till föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,
är det icke skäl att gå Kongl. Maj:t i förväg. Men jag ber herr talmannen
icke illa upptaga, om jag tillåter mig med några ord påpeka
nödväudigheten af att något göres i den rigtning motionären föreslagit.
Och jag tror, att vigten af eu sådan sak lättast framträder genom
att man anför något af det, som uti andra länder i detta afseende
blifvit åtgjordt. Jag skall tillåta mig att anföra några uppgifter derom,
som återfinnas uti Sveriges allmänna exportförenings skrifvelser i
ämnet. Man finner deraf, att Frankrike ger till en hel del ångbåtsbolags
understödjande inalles 19,216,000 francs, d. v. s. 13,835,000
kronor; att Tyskland, hvilket — såsom herrarne väl veta — först
på senare tider begynt vinnlägga sig om sjöfarteD, ger 4,400,000 mark
eller 3,916,000 kronor, hvarjemte förslag föreligger om ett ytterligare
anslag af 900,000 mark, motsvarande 800,000 kronor, således tillhopa
inemot 4,800,000 kronor; att Österrike-Ungern, som icke har någon
väsentligt stor sjöfart, anslagit för ändamålet 1,852,000 fioriner eller
ungefär 2,800,000 kronor; att Spanien ger 8,445,222 pesetas, d. v. s.

Angående
ifrågasatt
anslag för
åvägabringande
af regelbunden

ångbåtsförbindeise
mellan
svenska
hamnar och
La Flatafloden
i SydAmerika.

N:o 8.

Angående
ifrågasatt
anslag för
åvägabringande
af regelbunden

ängbåtsförbindelse
mellan
svenska
hamnar och
La Flatafloden
i SyclAmerika.

(Forts.)

Angående
anslag till
statens järnvägstrafik -

Lördagen den 22 Februari.

något öfver 6,000,000 kronor; att England ger ett belopp af icke
mindre än 583,000 £, motsvarande omkring 10| millioner kronor.

Men hvad England beträffar är dertill att märka, att detta land
dessutom lemnar ett högst väsentligt understöd åt sin sjöfart genom
de ganska afsevärda utgifter, som det utbetalar åt de bolag, som åtaga
sig att ombesörja postföringen. Det är i allmänhet förhållandet i
sådana länder, som lemna sjöfarten subvention, att denna medför förpligtelse
att utan särskild afgift låta fartygen medföra posten. England
åter betalar dels nämnda subvention, dels, som sagdt, mycket väsentliga
afgifter åt de bolag, som med sina fartyg verkställa postföringen.
England har sålunda utgifvit enorma summor till denna subvention,
som jag anser vara lika nödvändig som lämplig. Norge har, såsom
vi veta, på senare tider inslagit samma väg genom subvention åt ett
rederibolag med 150,000 kronor och till en enskild redare med 140,000
kronor, eller tillsammans 290,000 kronor. På samma sätt lemnar
Italien ett sammanlagdt årligt belopp af 10,357,344 lire, eller omkring
7|- millioner kronor. Äfven Ryssland subvenerar sin sjöfart på
Svarta och Hvita trafven, samt på sina stora insjöhaf med belopp, som
enligt föreliggande uppgifter för år 1886 utgått med 4,184,000 mark
eller i svenskt mynt 3,720,000 kronor. När man ser detta, så är det
alldeles gifvet att, för så vidt vi vilja se vår sjöfart gå framåt, för oss
ingenting annat återstår än att följa den sålunda inslagna vägen. Det
är ju icke möjligt för ett litet land som vårt att genom kolonisation
söka att vinna afsättning för våra produkter, utan vi nödgas att bereda
dem afsättning på sådana platser, der marknaden icke än är fullt
upptagen och mig förefaller det vara tydligt och klart att i det fallet
den nu föreslagna orten, nemligen La Piata-staterna, är synnerligt lyckligt
funnen. Nord-Amerika vill numera icke mottaga våra varor och
våra utvandrare mottagas der med knapp nöd samt först efter gallring.
La Piata-staterna åter erbjuda ett mycket stort fält för utveckling och
en för afsättningen af våra produkter lämplig marknadsplats, derest
vi hinna att i god tid göra våra intressen gällande derstädes.

Jag har velat säga detta för att påpeka den stora vigten af den
fråga, som här blifvit väckt.

Häruti instämde herrar De Laval, Wittrock, Lund, Swartling,
Gibson och Larsson i Upsala.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 29—31

Biföllos.

Punkten 32.

I öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit
hemstälde utskottet under denna punkt, att Riksdagen måtte anvisa:

a) å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande af nya bygg -

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8,

nader och anläggningar vid statens järnvägstrafik, 800,000 kronor, Angående
deraf till fullbordande af Malmö stations utvidgning 438,500 kronor, anslag till

b) å riksstaten utom kufvudtitlarne, till anskaffande af ny rörlig S
materiel vid statens redan trafikerade jernvägar, 1,300,000 kronor. (Forts.)

Efter det utskottets hemställan under mom. a) blifvit uppläst,
begärdes ordet af

Herr Sven Nilsson, som yttrade: Som kammarens ledamöter

torde hafva sett, finnas vid utskottets betänkande i denna punkt fogade
ett par reservationer af Första Kammarens ledamöter, hvilka dock ej
afse beslutet, hvartill utskottet kommit, utan allenast motiveringen för
detsamma. Inom statsutskottet höllo dess ledamöter från denna kammare
noga på den meningen, att påbörjande af vissa arbeten vid Fiens
station, som enligt jern vägsstyrelsens åsigt borde under år 1891 verkställas
för eu kostnad af 30,000 kronor, lämpligen borde uppskjutas
på ytterligare ett år, hvarigenom Kongl, Maj:t blefve i tillfälle att,
efter förnyad pröfning af samtliga de föreslagna arbetenas behöflighet,
framlägga ett fullständigt, af kostnadsuppgifter åtföljdt förslag till
stationens utvidgning för Riksdagen, som då finge pröfva frågan i dess
helhet. Man ansåg nemligen att, om dessa 30,000 kronor nu beviljades
för utförande under nästa år af spårsystemets utvidgning samt flyttning
af stationshuset va. m. enligt föreliggande plan, så skulle följden
deraf blifva den, att Riksdagen måhända nästa år skulle försättas i
nödtvång att oafkortad! bevilja återstående 108,000 kronor till eu del
andra i kostnadsförslaget upptagna arbeten, om hvilkas behöflighet
utskottet för sin del icke vore fullt öfvertygadt och hvilka arbeten
måste under följande år utföras i enlighet med samma plan. Utvidgningen
af spårsystemet sträcker sig nemligen öfver den plats, på
hvilken det gamla stationshuset är uppfördt, och nödvändiggör således
stationshusets rifning och uppförande af ett nytt i dess ställe. Kostnadsförslaget
upptager för detta nya stationshus icke mindre än 50,000
kronor. Majoriteten inom utskottet ansåg, att man utan synnerlig
skada kunde dröja med frågans afgörande till nästa riksdag, då man
ju kunde från jernvägsstyrelsen förvänta ett förslag, som något reducerade
kostnaderna för det nya stationshuset, m. in.

Nu vet jag visserligen icke huru det gått med denna fråga i
Första Kammaren, eller om den ens der varit föremål för öfverläggning;
och har således icke reda på om den motivering som afser uppskof
med utvidgningen vid Fiens järnvägsstation, får bibehållas, eller
om den skall uteslutas, men då jag ser herr statsrådet och chefen för
civildepartementet här närvarande, så vill jag, ehuru jag väl vet, att
jag icke har rätt'' att på detta sätt interpellera honom, ändå be, att
han ville ge oss svar på den frågan, huru vida, derest utskottets förslag,
sådant detsamma blir motiveradt, ifall reservanternas förslag i
Första Kammaren godkännes, ifrågavarande 30,000 kronor skulle
komma att vid nu anmärkta förhållanden under nästkommande år
för uppgifva ändamålet användas, ty derpå beror naturligtvis, huru
vida denna kammare skulle behöfva uppställa ett förslag till beslut,

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

Angående
anslag till
statens jernväg
strå fik.
(Forts.)

som komme att i fråga om de nämnda 30,000 kronorna föranleda en
gemensam votering. Skulle herr statsrådet vilja lemna svar på min
framstälda fråga, så blefve måhända ett sådant beslut här öfverflödigt.

Härefter anförde

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Med an ledning

af den vädjan till mig, som af herr Sven Nilsson blifvit framstäld,
vill jag be att få påpeka, huru som jag tillstyrkt Kong], Maj:t
att af de belopp, som jernvägsstyrelsen begärt för nya byggnader och
anläggningar vid statens jernvägar, afdraga 100,000 kronor. Dervid
har jag särskilt tillåtit mig att påpeka ett par poster för arbeten,
som jag ansett kunna tillsvidare anstå, den ena afseende restaurationsloka!
vid Gnesta och den andra utvidgning af restaurationslokalen vid
Hallsberg. Deremot har det i öfrigt varit mycket svårt att kunna
väga mellan de särskilda posterna i jernvägsstyrelsens tablå. Hvad
särskild! beträffar Flens station, så har det synts mig, att det skäl,
som jernvägsstyrelsen anfört, varit så pass kraftigt, att styrelsens framställning
i detta fall icke bör lernnas helt och hållet å sido; men jag
har dock förestält mig, att, då man nu synes önska en ytterligare utredning,
huru vida icke de beräknade kostnaderna måhända skulle kunna
något nedbringas, det tilläfventyrs icke skulle vara alltför betänkligt
att låta med denna anslagsfråga anstå ännu ett år; och jag skall för
min del, i fäll statsutskottets betänkande för öfrigt bifalles, göra hvad
på mig ankommer för att kunna åstadkomma den önskade utredningen.
Det är dock en omständighet i statsutskottets utlåtande, som
jag särskilt vill påpeka. Utskottet föreställer sig, att det skulle vara
lämpligt att tillfråga styrelsen för Oxelösund—Men—Vestmanlands
jernväg, huru vida icke densamma vore villig att, åtminstone i någon
mån, deltaga i de för utvidgningen af Flens station erforderliga kostnaderna.
I det fallet är jag icke alldeles ense med statsutskottet.
För min del tror jag, att det är godt, att statsbanans styrelse är ensam
herre på sitt eget område. Det kan enligt min åsigt icke vara
lämpligt att enskilda banor få vara med om dylika anläggningar, ty
deraf kan lätt följa, att styrelsen för statens banor blir tvungen att
åt styrelserna för de enskilda banorna inrymma vissa rättigheter i
afseende på förvaltningen vid stationerna och dylikt. Hittills har i
allmänhet praxis varit den, att jernvägsstyrelsen har upplåtit åt styrelsen
för de enskilda banorna en viss nyttjanderätt på längre eller
kortare tid, ofta nog mot en viss afgift. Så är förhållandet t. ex. vid
Flens station, hvarest för Oxelösund—Flen—Vestmanlands jernväg erlägges
en årlig afgift af 2,400 kronor. Kommer nu den ifrågasatta
utvidgningen till stånd och medför ökad nytta för sistnämnda bana,
så lärer deraf blifva eu följd, att den nu utgående årliga afgiften kan
höjas. Det är naturligtvis ännu ganska svårt att säga, i hvad mån en
sådan förhöjning bör ske, enär detta är beroende på närmare utredning;
men jag har hört uppgifvas, att man bör kunna antaga denna
förhöjning till åtminstone 2,000 kronor per år, således 4 proc. ränta
på ett kapital af 50,000 kronor. Drager man nu denna summa från

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8.

den af jernvägsstyrelsen i dess kostnadsförslag öfver arbetena vid ifrågavarande
station uppgifna, eller 138,000 kronor, så reducerar sig kostnaden
för dessa arbeten i verkligheten till 88,000 kronor. Men det
kan ju hända, att vid en ytterligare utredning det skall visa sig, att
man skulle kunna åstadkomma en eller annan förminskning i kostnaderna,
och jag vill derför icke motsätta mig en dylik utredning,
för den händelse Riksdagen skulle finna en sådan nödvändig.

Herr Edelstam: Jag vill visserligen icke framställa något yr kande;

dock kan jag icke underlåta att uttala mitt beklagande, derest
ytterligare en tid skulle komma att förflyta, innan den ifrågasatta förändringen
vid Flens station blefve genomförd. Personer, som ofta
färdats der, kunna nemligen intyga, att det endast är stationsbetjeningens
uppmärksamhet, som man har att tacka för, att icke flera
olyckor, än som skett, der förekommit. Hvarje år hafva personer
varit nära att blifva öfverkörda af vagnarne, som passera banspåren
mellan de särskilda magasinerna och stationshuset.

Derför vore det önskligt, att åtgärder ju förr desto hellre vidtoges
för att förebygga den fara för menniskolif, som der så ofta
förekommer. Jag har emellertid icke något yrkande att framställa.

Härmed var öfverläggningen slutad; och blef utskottets ifrågavarande
hemställan af kammaren bifallen.

Efter föredragning af mom. b) yttrade:

Herr Johansson i Noraskog: Af den i utskottsbetänkandet intagna
redogörelsen framgår, att jernvägsstyrelsen begärt 1,500,000
kronor till anskaffande af 8 lokomotiv, 30 personvagnar samt 500 godsvagnar
med axlar och hjul jemte reservdelar-, samt att herr statsrådet
och chefen för civildepartementet anser det nämnda beloppet kunna
lämpligen nedsättas till 1,300,000 kronor. Hvad nu beträffar den del
af detta belopp, som fordrats för lokomotiv och godsvagnar m. m., så
skall jag nöja mig med den motivering, som är framlagd i statsrådsprotokollet
och utskottsbetänkandet. Den visar på mer än ett behof, som
behöfver fyllas. Men deremot är jag alls icke belåten med att både i
statsrådsprotokollet och i utskottsbetänkandet intet ord finnes yttradt
om angelägenheten eller behöfligheten af den föreslagna anskaffningen
af 30 personvagnar.

Det är med anledning häraf som jag tagit mig friheten att på
egen hand söka göra mig ett begrepp om och huru vida denna anskaffning
kunde vara af behofvet påkallad. Om jag i detta syfte
vänder mig till jernvägstyrelsens underdåniga berättelse för år 1888,
den sista som är utkommen, så finner jag, att antalet personvagnar,
som 1883 uppgick till 700, under de följande 5 åren ökats till 821,
sålunda med omkring 17 procent. Går man vidare i berättelsen och
gör sig besvär att taga reda på, i hvad mån dessa personvagnar äro
upptagna af trafiken, så kommer man till resultat, som verkligen äro
öfverraskande. Man finner nemligen för det första, att antalet plat -

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

N: o 8

Angående
anslag till
statens jernväg
strafik.
(Forts.)

Angående
ifrågasatt
statsbidrag
för byggande
och underhåll
af Långebro
i Kristianstads
län
m. in.

32 Lördagen den 22 Februari.

ser i hvarje vagn i medeltal uppgår till 33. Detta antal är i det
närmaste lika under de 6 år, som berättelsen omfattar. Går man vidare
och ser efter, huru många af dessa platser begagnades vid trafiken,
så finner man till det andra, att med hvarje personvagn transporterades
1888 5,12, 1887 4,73, 1886 4,93, 1885 5,4o, 1884, 5,64, 1883 5,66
personer, sålunda i medeltal omkring 5 personer. Af de 33 platserna
i hvarje vagn begagnas alltså i medeltal blott 5, och de öfriga 28 äro
lediga. I procenttal uttryckt utgöra de i bantågens personvagnar begagnade
platser under de 6 år berättelsen omfattar i medeltal blott
omkring 16 procent af alla tillgängliga platser, hvilket med andra
ord vill säga att endast hvar sjette plats är upptagen för persontrafiken.
Då härtill kommer, att jernvägsstyrelsen med Kongl. Maj:ts
medgifvande böjt algiften för både andra och tredje klassens biljetter
till vissa tåg, så förefaller det mig åtminstone, som om jernvägsstyrelsen
gjort hvad den kunnat för att afhålla allmänheten från att
begagna sig af jernvägarne, hvarför väl också hädanefter personvagnarna
komma att freqventeras ännu mindre än hittills.

Man skulle derför med fullt skäl kunna ifrågasätta, huru vida
icke ett belopp, motsvarande kostnaderna för de äskade 30 personvagnarna
skulle kunna afprutas på det ifrågasatta anslaget. Hvad
beträffar dessa kostnader, så framgår af ett i betänkandet åberopadt
statsrådsprotokoll för år 1889, att kostnaden för en personvagn beräknats
till 10,000 kronor, hvilket för 30 vagnar motsvarar 300,000
kronor.

Jag skulle således hafva full anledning att framställa yrkande
derom, att detta belopp måtte fråndragas från den här ifrågavarande
anslagssumman, och jag skulle hafva så mycket större skäl härtill,
som jag hört omtalas, att, med anledning af en motion, som jag väckt
i syfte af zontarifis införande, vederbörande skulle anse, att de först
1892 kunde allvarligt taga i öfvervägande mitt förslag att genom nedsättande
af biljettprisen bereda ökad trafik åt statens jernvägar.

Jag skall dock icke framställa ett sådant yrkande, utan nöja mig
med livad som är föreslaget, i den förhoppning att hvad jag nu yttrat
i sin tid dock skall bära frukt. Och jag gör detta dels derför, att
jag velat för kommande år visa, att man kan räkna sig till, huru vida
en ökning af personvagnarnes antal verkligen är behöflig, dels för att
jag ej vid behandlingen af min nämnda motion skall behöfva mötas
af det svaret, att man genom eu nedsättning af det ifrågavarande
anslaget skulle hafva gjort hvad man kunnat för att omöjliggöra zontariffens
antagande. Af dessa anledningar har jag, som sagdt, intet
yrkande att framställa vid den nu föredragna punkten.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

I punkten 33, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att en
inom Andra Kammaren af Herr friherre W. von Schwerin väckt
motion, n:o 137, om statsbidrag för byggande och underhåll af Långebro
i Kristianstads län m. m. icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

Motionären, herr friherre von Schwerin, anförde: Att den
motion jag haft äran väcka rörande byggnads- och underhållsskyldigheten
af Långebro icke vunnit utskottets bifall, förvånar mig mindre,
dels derför, att den rör ett så specielt provinsintresse, dels också
derför, att vi landtman äro vana vid att, när vi begära jemkning i
orättvisa skattebördor, få komma mer än en gång, innan- man ens
vill höra på det.

Men hvad som förvånar mig är, att utskottet påstått, att saken
är för litet utredd. Detta tror jag ej, att man med skäl kali säga,
ty går man igenom motionen, så ser man, att jag försökt att lemna
eu någorlunda fullständig historik öfver den märkvärdiga bron.

Saken är helt enkelt denna. Vid den tid, då Skåne och Blekinge
ännu voro danska provinser, anlade Kristian IV Kristianstad som
gränsfästning mot Sverige. Denna skulle sättas i förbindelse med det
på andra sidan om den ganska breda Helgeån belägna landet genom
eu bro, och hvad var naturligare än att ålägga den kringboende landtbefolkningen
att underhålla denna bro? Det var så vanligt, att jordegarne
lingo utgöra både det ena och det andra, i synnerhet då det
gälde krigsmagtens underhåll. Den kringliggande bygden blef också
ålagd att underhålla denna bro, och den fick underkasta sig detta.
När sedermera Karl XI ämnade upphäfva Kristianstads egenskap att
vara fästning och flytta den dels till Karlskrona, dels till Landskrona,
var det hans mening, att bron skulle underhållas af stadens borgerskap.
Men häraf blef intet, ty fästningen bibehölls såsom sådan.

På 1700-talet uppstod fråga att bygga om bron, och då försökte
de byggnadsskyldige häradsborna att komma ifrån underhållsskyldigheten;
de tyckte, att de nu, då de voro svenskar, borde slippa att
bidraga till en fästning, som bygts mot Sverige. Men genom ett
kongl. bref år 1726 ålades de att fortfarande bidraga till brons
underhäll, och det faststäldes äfven ett bestämdt belopp af 2 öre s. m,,
hvarmed hvarje mantal skulle deltaga i underhållet af bron.

När i medlet af innevarande århundrade bron å nyo skulle byggas
om, ansågo brobyggnadsskyldige att det kunde vara på tiden att blifva
befriade, hufvudsakligen derför, att Kristianstad dåmera upphört att
vara fästning, sedan fästningsverken till stor del blifvit rifna, om
också artilleridepoter och garnison fortfarande funnos qvar der. Det
processades härom i långliga tider, och det anfördes, som jag tycker,
från brobyggnadsskyldiges sida mycket goda skäl, men genom en lagtolkning,
som jag icke har kunnat rätt uppfatta, slutade det så, att
båda landshöfdingeembetena, kammarkollegium och Kongl. Maj:t i
statsrådet ej blott förklarade de sju häradena skyldiga att bygga
bron utan äfven att underhålla den, och det ensamma utan bidrag af
staden. På grund af många omständigheter, med hvilkas relaterande
jag nu ej skall besvära herrarne, kom det årliga bidraget till bron nu
att uppgå till 6 kronor per mantal, i stället för 2 öre silfvermynt, som
förut varit stadgadt. Detta gör för alla sju häradena årligen något
öfver 13,000 kronor, hvilken extra beskattning de nu i mer än BO år
fått underkasta sig för underhållet af en bro, hvilken numera ligger
så godt som inne i staden. Att så mycket penningar åtgått till bron,
Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 8. 3

Angående
ifrågasatt
statsbidrag
för byggande
och underhåll
af Långebro
i Kristianstads
lån
m. m.
(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

Angående beror dels derpå, att den måst byggas mycket stark och solid för att
''ifrågasatt tåla transporten af de tunga artilleripjeserna, dels äfven derpå — och
förbyggande det är något, som aldrig lyckats komma riktigt under fund med —
och underhåll att det åtgått mycket mera penningar, än nödigt varit. Det märket/"
Långebro värdiga förhållandet eger rum, att landshöfdingen i Kristianstads län
i Kristian- £r godt som sjelfskrifven ordförande i brobyggnadsdirektionen,
* m S))fW sannolikt derför att i-gamla tider, då staten byggde bron med bidrag
(Forts.) af de kringliggande häradena, den insatte landshöfdingen såsom sin
representant i direktionen. Direktionen är oansvarig, och på grund
deraf har genom bristande kontroll från dess sida brobyggnadsskyldige
blifvit af med omkring 40,000 kronor, som de aldrig fått igen.
Dessa egendomliga förhållanden hafva satt myror i hufvudet på brobyggnadsskyldige
under många år, men det tyckes vara omöjligt att
komma ifrån dem. Jag hade nyligen bref från eu gammal man från
dessa trakter, en stor landtbrukare. lian talade om, att han jemte
tre andra personer en gång hört sig för, om man ej kunde befrias
från denna skyldighet, då Kristianstad nu ej längre vore befäst; men
det hade då förklarats, att Kristianstad visserligen hade blifvit af
med sina fästningsverk, men vore att betrakta såsom en öppen fästning,
och derför måste häradsboarne fortfarande underhålla bron. Jag
är sjelf en bland dem, som få bidraga till bron, ehuru endast för
några smärre hemman; ty, såsom vi veta, äro säterierna i Skåne fria
från skyldigheten att bygga och underhålla vägar och broar.

Vi hafva redan fått årligen betala 6 kronor per mantal under
mer än 30 år, och vi hafva utsigt att få betala samma belopp ännu
i minst 16 år för att kunna amortera skulden. Antagligen få vi
sedan fortfarande betala, ty efter denna tid behöfver kanske bron
byggas om. Jag har derför ansett, att enda utvägen för oss att
komma ifrån saken vore att framlägga densamma för Riksdagen, ty
på privat väg torde ingenting kunna göras för rättelses vinnande.

Utskottet ger en antydan om, att de brobyggnadsskyldige bort
utreda saken. Ja, vi hafva på alla sätt sökt skaffa oss utredning af
ärendet, men vi hafva icke kunnat åstadkomma någon tillfredsställande
sådan. Vi hafva en kongl. resolution af år 1858 på, att vi skola
underhålla bron, och denna måste vi naturligtvis rätta oss efter, ty
icke lärer det löna sig att i detta fall ytterligare processa med Kongl.
Maj:t. Vi måste emellertid betrakta denna vår skyldighet såsom en
slags grundskatt å ifrågavarande hemman, så vida icke Riksdagen vill
befria oss derifrån, hvilket jag för min del anser rätt och billigt,
i synnerhet som man nu börjar allmänt erkänna, att dylika pålagor
äro orättvisa, ehuru de tillkommit på eu tid, då man må hända icke
hade några andra än jordbrukarne att lägga skatt på. Men då staten
nu är i en helt annan ställning än då, anser jag det ingalunda obilligt,
att staten sjelf underhåller den bro, som staten behöfver för sina
etablissement i Kristianstad. Att staten också ansett sig skyldig
dertill, framgår deraf, att staten dels år 1726 byggt om bron, dels
1S54 beviljat ett anslag å 50,000 och ett lån å 100,000 kronor för
samma ändamål. Detta statslån hafva vi nu betalt, men vi hafva
ändå en skuld på omkring 90,000 kronor, och till amortering af denna

Lördagen den 22 Februari. 35 N:o 8.

skuld tycker jag staten bör bidraga, då det är alldeles uppenbart — Angående
jag upprepar det — att bron är tillkommen för ett statsändamål och
icke för att landtmännen skulle kunna resa in till Kristianstad för jör \,yggan^e
att sälja några kalfvar med mera sådant. och underhåll

Jag vet mycket väl, att det icke tjenar till något att kämpa mot tf Långebro
statsutskottet, men då jag likväl anser mig böra göra något yrkande,
anhåller jag, att kammaren måtte återremittera denna punkt till m rn

statsutskottet, på det att utskottet måtte få tillfälle att sätta sig in (Forts.)

i och möjligen behjerta de svåra förhållanden, som i detta fall förefinnas,
och skall jag då med största nöje tillhandahålla statsutskottet
en del handlingar rörande detta ärende.

Vidare yttrade:

Herr Sven Nilsson: Det är naturligt, att för dem, som icke

hafva fullständig kännedom om denna sak, skall den synas temligen
obetydlig. Ehuru jag varit med om detta statsutskottets förslag, får
jag dock säga, att det finnes mycket rim och reson i den framställning
motionären gjort. Förhållandet är nemligen det, att af befolkningen
i de 7 härad, som ålagts att underhålla bron, minst icke ens
sett bron, utan de hafva fått kännedom om densamma endast derigenom,
att de årligen fått betala för dess byggande och underhåll.

Det är ju högst besynnerligt, att större delen af dessa 7 härad, som
aldrig haft den ringaste nytta af bron, få betala derför, medan deremot
staden Kristianstad, som har det största om ej allt gagn af
densamma, går helt och hållet fri derför.

Om det nu varit möjligt för statsutskottet att utreda denna sak,
tror jag att en sådan utredning skulle hafva lemnats, emedan, såvidt
jag kunnat uppfatta situationen, utskottet hyste stor välvilja för denna
sak. Men det är uppenbart, att, då motionären, som visserligen framhållit
åtskilliga fakta, icke på något sätt styrkt förhållandena genom
företeende af handlingar, utskottet icke kunnat fästa tillbörligt afseende
vid dessa fakta, ehuru jag för min del visst icke betviflar desamma.
Det vore likväl för ärendets utredning af vigt, att de handlingar,
på hvilka motionären grundat sin framställning, till statsutskottet
öfverlemnades. Och då motionären icke lärer kunna prestera
några sådana handlingar nu, torde det icke tjena något till att nu
återremittera förslaget. För min del är jag nöjd med utskottets motivering,
enär motionens syfte deri erkännes, hvilket alltid kan vara till
stort gagn för frågans lösning framdeles.

Jag är sjelf en af de brobyggnadsskyldige och skulle sålunda få
fördel af att motionärens framställning ginge igenom, men jag vill ändå
icke yrka bifall till densamma, enär jag är viss på, att om frågan
kommer till Kongl. Maj:t, skall Kong!. Maj:t, der statsutskottets förord
dertill fins, taga saken i noggrant öfvervägande och försöka rätta de missförhållanden,
som uppstått under forna tider men som visst icke under
nuvarande tid skulle kunna påläggas, i synnerhet som det finnes många
ytterligare skäl för motionärens förslag, än dem han framhållit, som

N o 8.

Angående
ifrågasatt
statsbidrag
för byggande
och underhåll
af Långebro
i Kristianstads
län.
m. m■
(Forts)

Lördagen den 22 Februari.

det nu ej torde vara nödigt upprepa, men som nog skola anföras för
att få frågan fullständigt utredd.

Jag tror sålunda, att man kan för närvarande vara nöjd med det
resultat, hvartill statsutskottet kommit, under förhoppning att Kongl.
Maj:t i första hand och sedan Riksdagen, då frågan, om den återkommer
dit, nog skola blifva välvilligt stämda för förslaget. Jag har ej
något yrkande att göra.

Herr Nilsson i Skärhus: Med den af min ärade kamrat, fri herre

von Schwerin, lemnade utredning af frågan om Långebro är jag
mycket till freds, och de af herr Sven Nilsson lemnade upplysningar
anser jag äfven vara af stor betydelse.

Jag kan derför icke finna, att statsutskottet handlat fullt rigtigt,
då det, ehuru det ansett att motionen “i viss mån varit förtjent af
uppmärksamhet", likväl afstyrkt densamma på grund af det “outredda
skick", hvari den framkommit. Jag anser, att de af motionären anförda
skäl äro fullt tillräckliga; och sjelf har jag dessutom under alla
de riksdagar jag bevistat sökt anskaffa sådana handlingar som äfven
för utskottet bort vara fullt rediga för att derigenom ådagalägga, på
hvilken grund vi blifvit brobyggnadsskyldige, men jag har icke i embetsverken
härstädes kunnat få kännedom om något annat, än att
vi fått ett statslån med skyldighet att återbetala detsamma. Staden
Kristianstad bidrager ej till denna bros underhåll med ett öre, hvilket
ju är en oegentlighet. Kostnaden för denna bro hafva vi nogsamt
fått vidkännas. Och jag kan försäkra herrarne, att icke ens en procent
af de bygnadsskyldige någon gång i sitt lif sett denna bro. Att
densamma blifvit så dyrbar har sin grund deri, att artilleriet med sin
tunga materiel måste begagna densamma. Hade icke detta förhållande
varit, så hade bron blifvit byggd mycket billigare än hvad nu är fallet.
Att mycket penningar på denna bro gått förlorade, har jag mig så
mycket mera bekant, som jag ofta i egenskap af ombud för den
kommun jag tillhör varit närvarande vid bolagsstämmorna angående
bron och särskildt vid eu stämma, då det upplystes att omkring 40,000
kronor gått förlorade. Och det kan jag försäkra, att om icke vi såsom
ombud för socknarne satt oss i sinnet att vidtaga åtgärder i
syfte att hindra ytterligare förluster, så skulle dessa hafva blifvit vida
större.

Samma förhållande är, att de, som blifvit ålagda att underhålla
denna bro, blifvit ålagda detta på ett origtigt sätt, och då här således
torde föreligga en “sekelgammal orättvisa11 i beskattningsväg, så hade
vi trott, att Riksdagen skulle behjerta förhållandet och skipa den rättvisa,
som det tillhör en svensk lagstiftande församling. Detta har
varit orsaken, hvarför vi bragt frågan på tal. På grund af det anförda
får jag nu anhålla, att ärendet måtte återremitteras till statsutskottet,
på det utskottet må komma i tillfälle att anskaffa den utredning, hvilken
är mera svåråtkomlig för den enskilde än för utskottet, som har
liera krafter till sitt förfogande. Jag anhåller derför, herr talman,
om återremiss.

Lördagen den 22 Februari. 37 M:o 8.

Herr E. G. Boström: Jag kan icke neka till att de fakta, som Angående

här i fråga om Långebro framstälts, äro ganska märkliga, men jag
tror dock icke, att förhållandet är så alldeles enstaka, om man tager ^byggande
reda på väg- och brobyggnadsskyldighetens fördelning i vårt land. Jag och underhåll
vet ett speciel exempel härpå. I den valkrets, som jag representerar, af Långebro
har lifligt trafikerad samfärdsel öfver en större segelled förut under- *
hållits medels en färja. Men de väg- och brobyggnad sskyldige hafva
blifv.it
de byggnadsskyldige använder denna bro. Och jag föreställer mig, att
äfven på många andra ställen ett liknande förhållande egen rum. Det
torde derför vara bäst att låta regleringen af denna fråga anstå, till
dess eu rättelse i fördelningen af väg- och brobyggnadsskyldigheten
i allmänhet kommer till stånd, och i sammanhang dermed äfven göra
rättelse i detta fall. Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Då här framstälts yrkanden på

återremiss, så vill jag säga, att jag tror, att en återremiss icke skulle
tjena till något, ty statsutskottet kan icke gerna på enskild motion
framkomma med förslag, att staten skall underhålla broa i fråga. Att
en oegentlighet bär föreligger, är ju alldeles gifvet; men denna bör
man, såsom nyss nämndes af eu annan talare, söka få rättad i sammanhang
med en allmän ändring i väg- och brobyggnadsskyldighetens
fördelning. Jag vill emellertid varna herrarne på skånebänken för att
vilja stämpla denna brobyggnadsskyldighet såsom en grundskatt, ty
deraf kan komma svårare följder, äu de må hända tänkt sig.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag ber endast med afseende å herr

Boströms anmärkning, att rättelse i förevarande missförhållande skulle
ske i sammanhang med eu reglering af väg- och brobyggnadsskyldigheten
i allmänhet, få erinra derom, att, såvidt jag vet, förefans icke
i de förslag, som hittills framkommit till sådan reglering, ett enda
ord nämndt angående taxeringen, utan endast att en bro fans vid
Kristianstad, som kallas Långebro och hvarom nu är fråga. Herrtalman,
jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.

Herr friherre von Schwerin: Jag vill blott lemna ytterligare

eu upplysning. Den står väl i min motion, men alla torde icke hafva
läst denna. Jag betvifiar ej rigtigheten af herr Boströms yttrande, att
det må hända gifves många oegentligheter i fråga om brobyggnadsskyldighetens
fördelning. Men jag tror icke, att det i hela Sverige finnes
ett motsvarande förhållande som här, att hemmansegare blifvit ålagda
att bygga en bro mycket större och dyrbarare än som egentligen behöfdes,
och detta derför att deri skall vara en fästningsbro. Dertill
kommer, att två härad inom Malmöhus län, ända nedåt Ystad och
Lund, få deltaga i byggandet af denna bro inom ett annat län, utan
att kanske ett enda lass från något af dessa härad passerat öfver
bron, åtminstone ej på de senare åren. Jag för min del hade aldrig
sett bron, förr än jag särskildt reste till Kristianstad för att bese densamma.
Här är sålunda icke fråga om en vanlig utan om en ovanlig

N-.o 8.

Angående
pension för
underofficerenvidkronoarbetskompaniet
å Vaxholm
A. G.
Lagergren.

38 Lördagen den 22 Febru ari.

oegentlighet i brobyggnadsskyldigheten, och jag vidhåller mitt yrkande
om återremiss.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.

Utskottets i slutet af utlåtandet lemnade meddelanden lades till
handlingarne.

§ 4.

Efter föredragning af Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning, huruvida och under hvilka vilkor
statsmagten må kunna iklädda sig ansvar för förluster, som af embetsman
genom felaktig embets förvaltning vållas, biföll kammaren utskottets
hemställan; och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 5.

Härefter företogs handläggning af statsutskottets utlåtande n?o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Med anledning af en utaf fångvårdsstyrelsen, på hemställan af
chefen för kronoarbetskompaniet å Vaxholm, gjord framställning, hade
Kongl. Maj:t föreslagit, att underofficeren vid nämnda kompani Anders
Gustaf Lagergren måtte berättigas att, när han efter uppnådd ålder
af sextiofem år från underofficersbefattningen vid kompaniet erhållit
afsked, från och med månaden näst efter den, under hvilken afskedet
blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 600 kronor; och hemstälde
utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte af
Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af

Herr Anderson i Tenhult, hvilken ock nu, efter föredragning af
punkten, begärde ordet och yttrade: Jag har emot den föredragna

punkten anmält min reservation, emedan jag har ansett, att förevarande
pension torde bestämmas i enlighet med pensionerna åt underofficerare
vid arméns regementen och corpser. Då eu liknande pensionsfråga
senast förevar, nemligen om pension åt sergeanten Liljenfelt, så

N:o 8

Lördagen den 22 Februari.

bestämdes pensionen för honom till 510 kronor. Och af 1886 års aflöningsoch
pensionsstatistik finner man, att vid 27 regementen och corpser.
hafva förste sergeant i pension 510 kronor och andre sergeant 360
kronor. De få derför årligen betala till pensionskassan, förste sergeant
29 kronor 33 öre och andre sergeant 20 kronor 70 öre. Såsom synes
af statsverkspropositionen, är denne man icke berättigad till någon
pension, likasom han ej heller har till pensionskassan inbetalt något belopp.
Det måste då förefalla mig besynnerligt, att denne man, som ej
gjort några inbetalningar till pensionskassan, skall få större pension
än de, som gjort inbetalningar för hvarje år. På dessa skäl yrkar jag
här, liksom i utskottet, den nedsättning uti ifrågavarande pension, att
den må bestämmas till 510 kronor i stället för till 600 kronor.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna anförde: På grund af de af Kongl. Maj :t anförda skäl,

som af statsutskottets ledamöter, med undantag af denne enda reservant,
blifvit gillade, ber jag få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner på dels bifall till
utskottets hemställan oförändrad och dels bifall till densamma med
den af herr Anderson föreslagna förändring; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick statsutskottes hemställan i
2:dra punkten af utlåtandet n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan med den
af herr J. Anderson i Tenhult yrkade ändring.

Omröstningen utföll med 118 ja mot 60 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 3.

Bifölls.

Punkten 4.

Med anledning af derom gjord ansökan hade Kongl. Maj:t vidare
föreslagit, att före detta extra bataljonsläkaren vid flottans station i
Karlskrona Axel Victor Heribert Ahlberg måtte å allmänna indrag -

Angående
pension för
underofficeren
vid kro ■
noarbetskompaniet
& Vaxholm
A. G.
Lagergren.

(Forts.)

N:0 8.

Angående
pension för
f. d. extra
bataljonsläTcaren
A. V.
H. Ahlberg.

(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

ningsstaten uppbära en årlig pension af 1,000 kronor, att under hans
återstående lifstid utgå från och med 1890 års ingång.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kong], Maj:ts förevarande framställning
måtte på det sätt af Riksdagen bifallas/ att före detta extra
bataljonsläkaren vid flottans station i Karlskrona Axel Victor Heribert
Ahlberg finge å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
af 600 kronor, att under hans återstående lifstid utgå från och med
1890 års ingång.

I fråga härom anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palm sti ernå: Kong], Maj:t har föreslagit, att denne extra batal jonsläkare

skulle få eu pension af ett tusen kronor, och detta med anledning
deraf, att han har haft nästan ständigt förordnande under icke mindre
än 35 år samt uppnått en ålder af öfver 75 år. Dessa 1,000 kronor
utgöra icke mer än femtio procent af det arfvode han förut åtnjutit
och blifvit af med på grund dels af sin ålder, dels ock hufvudsakligen af
garnisonskommenderingens i Karlskrona upphörande. Statsutskottet
har, med behjertande i öfrigt af Ahlbergs medellösa ställning, emot
det begärda beloppet framhållit, att, då medico-lilcsofie kandidaten
J. A. W. Hägerstrand under liknande förhållanden erhöll allenast 600
kronor i pension, detta belopp äfven här borde vara tillräckligt. Jag
vill deremot framhålla, att Ahlberg hunnit en ålder af öfver 75 år,
hvaremot Hägerstrand icke var äldre än 63 år gammal, och man derför
kunde antaga, att Hägerstrand i någon mån ännu kunde bidraga
till sin familjs uppehälle, hvilket icke är fallet här; och jag hemställer
derför om bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag deltagit i det slut, hvartill
utskottet kommit, ber jag att få säga några ord. Förlidet år förelåg
en kongl. proposition, hvari föreslogs pension åt en extra läkare vid
namn Hägerstrand, hvilken hade ungefär lika beskaffade meriter som
den person, hvarom nu är fråga. Och då Riksdagen förlidet år icke
beviljade mer än 600 kronor, har jag tagit för gifvet, att Riksdagen
icke heller i år borde bevilja högre belopp. Jag har äfven fäst mig
dervid, att andre bataljonsläkarne vid regementena icke hafva högre
pension än 900 kronor, och här är ifrågasatt 100 kronors högre pension
än desse åtnjuta. Då, såsom sagdt, Riksdagen icke under liknande
förhållanden förlidet år beviljade mer än 600 kronor, hemställer jag
nu om bifall till statsutskottets förslag.

Häruti instämde herr Erickson i Bjersby.

Herr Svensson i Karlskrona: Anslutande mig till det yrkande,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet framstält,
skall jag be att få lemna några upplysningar beträffande denna
sak. Den ifrågavarande extra läkaren, som är 75 år gammal, är af
ålder och sjuklighet alldeles oförmögen att i någon mån bidraga till
sitt uppehälle. Han har under 35 år, visserligen blott på förordnande,

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8.

skött en läkarebefattning, till hvilken kompetenta sökande ej funnos
att tillgå. Det har emot mannen anmärkts, att han egde en förmö''
genhet af 3,000 kronor, enär han egde en liten fastighet i Karlskrona,
upptaxerad till detta belopp. Men denna fastighet är likväl intecknad.
Det har äfven sagts, att han hade en årlig inkomst af 200 kronor.
Men denna inkomst är i sjelfva verket icke hans utan hans dotters,
hvilken har ett kapital af 5,000 kronor. Hon bor i familjen och derför
har hennes inkomst blifvit upptagen såsom fadrens. Faktiskt har
han ingen annan inkomst, än att han bor hyresfritt i sin fastighet;
och han har icke under sin långa tjenstgöring kunnat spara i hop
något. Herr Johan Anderson anstälde en jemförelse emellan denne
man och andre bataljonsläkare vid regementena och sade, att desse
senare icke hade mer än 900 kronor i pension. Men det är skilnad
i tjenstgöringen för en läkare vid flottan, hvilken läkare skall tjenstgöra
hvarje dag, och en andre bataljonsläkare vid armén, hvilken tjenstgör
endast under mötestiden.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig yrka bifall till Kongl.
Majt:s proposition.

Herr Da ni el son: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag tror, att man i denna fråga icke kan gå längre än till
hvad utskottet föreslagit; ty om man ser på handlingarne i ärendet,
så finner man, att denne Ahlberg aldrig varit kompetent till någon
läkarebeställning. Han är sålunda icke att jemföra med verkliga
läkare, ty han har icke aflagt fullständiga medicinska examina, utan
har det vederfarits honom en synnerlig välvilja, då han varit förordnad
till läkare vid denna garnisonskommendering. Det har blifvit upplyst,
att mannen under många år varit skröplig och sjuklig, men det
oaktadt har han fått uppbära hela sitt arfvode. Jag tror derför icke
man kan gå längre i välvilja mot honom än att bevilja honom dessa
600 kronor i pension. Han kan icke hafva skäl att känna sig missnöjd
dermed, då han icke aflagt någon examen, som gjort honom
kompetent till läkaresysslor, men det oaktadt får den pension, som
utskottet föreslagit. Jag tror, att mången får lefva på ett ännu mindre
belopp och anser, atf man här icke kan gå så långt som Kongl.
Maj:t föreslagit. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner på dels bifall till
utskottets hemställan och dels afslag å densamma, i hvad den skilde
sig från Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, och bifall till detta senare
oförändradt; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Då votering likväl begärdes, blef nu
uppsatt och justerad en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet hemstält
i 4:de punkten af utlåtandet n:o 10, röstar

Ja;

Angående
pension för
f. d. extra
bataljonsläkaren
A. V.
II. Ahlberg.

(Forts.)

N:o 8.

Angående
pension för
styresmannen
vid
afvittringsverket
i
Vesterbottens
län K.
Widmark
samt

afvittringslandtmätarne

G. Ericsson
och C. H.
Huldt.

42 Lördagen den 22 Februari.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan, i
hvad den skiljer sig från Kong!. Maj:ts förslag i ämnet, bifallit detta
senare oförändradt.

Sammanräkningen af rösterna visade 119 ja mot 43 nej; i följd
hvaraf kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkten 5.

Uppå derom af landtmäteristyrelsen gjord framställning hade
Kongl. Maj:t föreslagit, att en hvar af nedannämnde, vid afvittringsverket
i Vesterbottens län anstälde tjensteman måtte, dock med vilkor
att rätt till pension såsom kommissionslandtmätare icke måtte honom
tillkomma, från och med månaden näst efter den, hvarunder han, i
följd deraf att hans befattning vid afvittringsverket blefve öfverflödig,
erhåller afsked från nämnda verk, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta årlig pension till följande belopp:
styresmannen vid afvittringsverket i Vesterbottens

län Karl Widmark................................................ kronor 2,500: —

afvittringslandtmätaren i samma län Gustaf Ericsson „ 1,000: —-

och afvittringslandtmätaren i samma län Carl Hampus
Huldt ............................................................ „ 2,000: —

Under denna punkt hemstälde emellertid utskottet: att Kongl.
Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas, att en
hvar af ifrågavarande vid afvittringsverket i Vesterbottens län anstälde
tjenstemän måtte, dock med vilkor att rätt till pension såsom kommissionslandtmätare
icke må honom tillkomma, från och med månaden
näst efter den, hvarunder han, i följd deraf att hans befattning vid
afvittringsverket blefve öfverflödig, erhölle afsked från nämnda verk,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig
pension till följande belopp:

a) styresmannen vid afvittringsverket i Vesterbottens län Karl

Widmark ............................................................ 2,000 kronor,

b) afvittringslandtmätaren i samma län Grustaf Erics son

........................................................................ 800 „

och c) afvittringslandtmätaren i samma län Carl Hampus
Huldt ............................................................ 1,600 „

Efter uppläsande af utskottets under mom. a) gjorda hemställan,
anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Kongl. Maj:t
har under denna punkt föreslagit pensioner åt styresmannen vid afvittringsverket
i Vesterbottens län Karl Widmark samt åt afvittrings -

Lördagen den 22 Februari.

N;o 8,

landtmätarne i samma län Carl Hampus Huldt och Gustaf Ericsson.
För Widmark har Ivongl. Maj:t föreslagit en pension af 2,500 kronor.
Styresmännen vid afvittringsverket hafva icke fått sig tillerkända någon
bestämd pension, men Riksdagen har vid två föregående tillfällen anvisat
pensioner åt styresmän, den ena gången åt styresmannen vid
storskiftesverket i Dalarne och den andra gången åt Widmarks företrädare,
styresmannen för afvittringsverket i Vesterbottens län, Kellerstedt.
Kellerstedt fick en pension på 2,500 kronor.

Om man nu jemför dessa båda styresmäns meriter, finner man,
att Kellerstedt likasom Widmark var 60 år, då pensionen beviljades.
De hafva båda två tjenstgjort vid landtmäteristaten i 38 år, Kjellerstedt
dock såsom styresman i 16 år, men Widmark blott i 10 år.
Således var Kellerstedt i sistberörda afseende öfverlägsen Widmark.
Men för innehafvaren af en sådan befattning som den ifrågavarande
bör redan en tjensteålder af 10 år vara ganska afsevärd. Widmark
har utöfvat en ytterst omfattande verksamhet. Under hans tid och
under hans befäl hafva afvittrats icke mindre än 2,351,000 hektar,
d. v. s. omkring 5,000,000 tunnland mark. Widmark har, som jag
nämnt, i 10 år varit styresman. Men han hade dessförinnan tjenstgjort
i 17 år som kommissionslandtmätare, och detta torde kunna
uppväga Kellerstedts 6 års längre tjenstetid såsom styresman. Det
är att indika, att en styresman närmast är att förlikna vid en förste
landtmätare, och jag vill till och med påstå, att styresmannens göromål
nästan äro mera magtpåliggande. Ty han har icke blott till
uppgift att leda afvittringslandtmätarnes arbeten, utan han skall hålla
sammanträden med jorddelegarne och han skall deltaga i uppgörandet
af samt kontrollera det slutliga förslaget till afvittringen. Hade nu
Widmark varit förste landtmätare, skulle han på grund af de pensionsvilkor,
som äro stadgade för desse, redan nu hafva varit berättigad
till pension af 2,500 kronor. Derför förefaller det mig något häråt,
att statsutskottet vill inskränka pensionsbeloppet till 2,000 kronor.

Hvad beträffar öfrige afvittringslandtmätare, gäller i afseende på
dem såsom pensionsvilkor att hafva uppnått 60 lefnadsår och 30
tjensteår, deraf 25 vid afvittrings- och storskiftesverken. De äro då
berättigade till pension af 2,000 kronor. För afvittringslandtmätaren
Huldt ansåg Kong!. Maj:t sig kunna begära full pension, ty han har
fullgjort alla pensionsvilkoren utom ett enda: han innehar nemligen
blott 58 lefnadsår i stället för 60. Utskottet vill emellertid icke medgifva
honom större pension än 1,600 kronor, och det gör således ett
afdrag på 400 kronor. Det förefaller mig som om ett så stort afdrag
icke skulle stå i rimligt förhållande till de två lefnadsår, som brista
för Huldt. Det vigtigaste vid bedömande af pensionsfrågor torde väl
vara det, huruvida en person fullgjort det minimum af arbete, som
staten tänkt sig för beviljande af pension. Det har Huldt gjort. Han
har icke blott fullgjort detta minimum, utan betydligt mycket mera.
Ty han har tjenstgjort cirka 6 år längre än som fordras för pension,
och det enda, som ligger honom till last, är, att han icke har lyckan
att vara född två år tidigare. Hade detta skett, funnes ingen tvekan
om, att han vore berättigad till full pension. Ku kan jag föreställa

Angående
pension för
styresmannen
vid
afvittringsverket
i
Vesterbottens
län K.
Widmark
samt

afvittringslandtmätarne

G. Ericsson
och G■ H.
Huldt.
(Forts.)

N;o 8.

Angående
pension för
styresmannen
vid

afvittringsverket
i
Vesterbottens
län II.
Widmark
samt

afvittringslandtmätarne

G. Ericsson
och C. H.
Huldt.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

mig, att statsutskottet möjligen i detta fall gjort en jemförelse med
några pensioner, som beviljades förra året. Då begärdes äfven pension
åt ett par afvittringslandtmätare, Didrikson och Holmström. Kongl.
Maj:t begärde 2,000 kronor åt hvardera, Riksdagen beviljade 1,600
kronor, och nu har statsutskottet föreslagit samma belopp för Huldt.
Men det är att märka, att för begge desse förstnämnde brusto både
lefnadsår och tjensteår, för Didrikson tre lefnadsår och fyra månaders
tjenstetid vid storskiftet, för den andre 3| lefnads- och 1| tjensteår.
För Huldt fattas blott två lefnadsår. Men han har tjenstgjort betydligt
längre tid än som stadgas för rätt att erhålla pension.

Hvad den tredje afvittringslandtmätaren, Ericsson, beträffar, har
Kongl. Maj:t för honom begärt en pension af 1,000 kronor. Statsutskottet
har föreslagit 800 kronor. Ericsson har en lefnadsålder af
52 år. Det brister honom således 8 lefnadsår. Det brister honom
vidare 1-| tjensteår. Han har tjenstgjort såsom kommissionslandtmätare
i 1?4 år, deraf 12 år vid afvittringsverket, så att, om man ser särskild!
på hans tjenstgöring vid detta verk, felas honom 18 år. Nu
har denne man till följd af ett slaganfall fått sin arbetsförmåga betydligt
nedsatt, så att han icke längre kan tjenstgöra ute på fältet.
Jemföras Ericssons meriter med de meriter landtmätaren Alsterlund,
åt hvilken vid förra riksdagen beviljades pension, hade att åberopa,
så befinnes att Alsterlund hade ungefär samma lefnadsålder som Ericsson,
men han hade mindre tjensteålder vid landtmäteristaten. Ericsson
har nemligen 28|- tjensteår vid landtmäteristaten, under det att Alsterlund
endast hade 25^- år, och Alsterlund var icke sjuk, hvilket Ericsson
är. Då Alsterlund emellertid fick en pension på 1,200 kronor,
så synes det mig, beträffande Ericsson, som om 1,000 kronor, som
Kongl. Maj:t begärt, icke vore för mycket. Jag föreställer mig derför,
att billigheten skulle fordra, i synnerhet vid jemförelse!! med de pensioner,
som vid förra riksdagen beviljades, att Kongl. Maj:ts proposition
i nu omförmäJda delar borde vinna Riksdagens bifall.

Herr Danielson: De skäl, som utskottet anfört för nedsättning

af beloppet i Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag, finna herrarne på
sid. 9 uti betänkandet. Man har ansett, att styresmannen för afvittringsverket
Widmark icke kan fullt jemföras med eu förste landtmätare;
man trodde derför, att eu pension, som ginge till ett belopp
midt emellan pensionssiffran för en förste landtmätare och för en
kommissionslandtmätare vore ett väl afvägdt belopp; och man höll
före, att på det sättet hade man gifvit honom all den rättvisa, som
honom tillkomme. Detta är hufvudsakliga skälet, hvarför utskottet
stannat vid siffran 2,000. Angående denna siffra kan man naturligtvis
hafva olika tycken. Den ene anser, att 2,000 kronor är en lämplig
summa i ett sådant fall som detta, den andre åter tycker, att 2,500
kronor böra vara lagom och anser sig kunna gifva skäl derför. Men
i vissa fall har en förste landtmätare ett betydligt mera magtpåliggande
uppdrag än en styresman för afvittringsverket. Förste landtmätaren
skall nemligen kontrollera arbetena af icke blott en eller två
eller tre landtmätare utan alla landtmätare, som inom länet äro syssel -

Lördagen den 22 Februari.

N;o 8.

satte, då deremot styresmannen för afvittringsväsendet i ett län har
ett jemförelsevis inskränkt uppdrag.

Dessa äro de hufvudsakliga skäl, som utskottet tagit i betraktande,
och det är på grund af dem som jag yrkar bifall till utskottets
förslag i nu förevarande punkt angående herr Widmark.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b) och c)

Biföllos.

Under pimsten 6, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
en af Kongl. Maj:t gjord framställning om pension för ingeniören vid
generallandtmäterikontoret Per Emanuel Bergstrand icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Ordet lemnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, som anförde:
Herr talman, mine herrar! Jag kan icke neka till, att det var
med eu viss grad af öfverraskning, som jag genomläste statsutskottets
betänkande i denna punkt, deruti statsutskottet afstyrker Kongl. Maj:ts
proposition om pension till ingeniören Bergstrand. Med Bergstrand
förhåller det sig så, att när landtmäteristyrelsen år 1878 omreglerades,
blef han Överflyttad till allmänna indragningsstaten med en lön af
2,662 kronor, att utgå så länge han qvarstode i sin tjenst och fullgjorde
dermed dittills förenade åligganden. Bergstrand, som är 56
år gammal, är nu berättigad till pension från civilstatens pensionsinrättning
till ett belopp af 1,200 kronor, och han har förklarat sig
villig att afgå, om han får fyllnadspension af staten med det belopp,
1,462 kronor, som utgör skilnaden mellan hans nuvarande lön, 2,662
kronor, och den pension, 1,200 kronor, han skulle uppbära af civilstatens
pensionsinrättning. Nu är det att märka, att ingeniör Bergstrands
tjenst, med den organisation landtmäteristyrelsen numera har,
blifvit alldeles onödig. De göromål, som han har, kunna utan någon
nämnbar kostnad fullgöras af de öfriga tjenstemännen i styrelsen, och
sålunda skulle, om Kongl. Maj:ts framställning bifölles, för staten uppstå
en besparing af i det allra närmaste 1,200 kronor om året. Den
enda kostnad, hvartill hans afskedstagande skulle kunna föranleda,
är den, som skulle uppkomma derigenom, att möjligen någon gång en
vikarie skulle erfordras under sommarmånaderna, när de öfriga tjenstemännen
hafva semester. Och för att man må kunna bedöma, huru
mycket det skulle kosta att i sådana fall ersätta Bergstrand, ber jag
att få upplysa derom, att under de sista 5 åren Bergstrand vikarierat
för andra tjenstemän endast 12 dagar om året. Om han icke funnits,
skulle för det ändamålet erfordrats en årlig utgift af ungefär 60
kronor, och det är en obetydlighet, och man kan derför säga, att

Angående
pension för
ingeniören
P. E. Bergstrand.

N:o 8.

Angående
pension för
ingeniören
P. E. Bergstrand.

(Forts.)

Angående
pension för
förre byggmästaren
J.
F. Sjöman.

46 Lördagen den 22 Februari.

genom Bergstrands afskedstagande skulle för statsverket inträffa en
årlig besparing af omkring 1,200 kronor.

Vid sådant förhållande förefaller det mig, som om denna proposition
egentligen icke bort möta något motstånd. Bergstrands göromål
äro icke det ringaste betungande, så att han kommer må bända att
qvarstanna i styrelsen, så länge han lefver, och fullgöra sina åligganden
der mot uppbärande af den lön af 2,662 kronor, som han nu
har, i fall man icke beviljar den begärda fyllnadspensionen.

Herr Lasse Jönsson yttrade: Inom utskottet hade vi i fråga
om Bergstrand inga andra upplysningar att tillgå, än att, hvilket också
i den kong!, propositionen finnes omnämndt, han ibland fortfarande
användes till tjenstgöring samt vore ovilkorligen tjenstgöringsskyldig
hela året om, oaktadt han blifvit stäld på indragningsstat. Och då
hans lön skall utgå endast så länge han qvarstår vid sin tjenst och
dermed förenade åligganden fortfarande fullgör, samt han vore allenast
56 år gammal, och icke någon upplysning förelåg, att han vore af
sjukdom hindrad att fortfarande utöfva sina tjensteåligganden, så ansåg
man att han borde bibehållas vid landtmäterikontoret, och detta
så mycket mera, som derigenom skulle icke allenast besparas andra
kostnader, utan ock för landtmäterikontoret bibehållas den fördel, hans
fortfarande tjenstgöring derstädes ju måste medföra. Vi voro derför
af den åsigten, att hans afskedstagande icke skulle lända till någon
besparing, utan att det vore klokast att bibehålla honom vid hans
tjenst, och på dessa skäl anhåller jag, att kammaren måtte bifalla
utskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 7.

Bifölls.

Punkten 8.

Med anledning af en utaf jernvägsstyrelsen gjord framställning
hade Kongl. Maj:t föreslagit, att förre byggmästaren Johan Fredrik
Sjöman måtte från och med år 1890 under sin återstående lifstid från
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension till belopp af 720
kronor, och hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte vinna Riksdagens bifall.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Sven Nilsson och P. Pehrson i Törneryd.

Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af

Herr Pehrson i Törneryd, som yttrade: Då jag antecknat mig
som reservant vid utskottets betänkande i denna punkt, har jag gjort
det mera för att göra en erinran än för att göra ett yrkande. Vi
se väl utaf handlingarne i ärendet, att byggmästaren Sjöman varit

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

anstäld lång tid i statens arbete. Men man erfar derjemte, att den
ersättning, han för sitt sålunda utförda arbete bekommit, ingalunda
efter mitt förmenande varit obetydlig, utan i stället kan sägas hafva
varit rätt skälig. Man fiuner också, hvilket dessutom torde vara allmänt
bekant, att byggmästaren Sjöman icke i något afseende kan
sägas vara berättigad till pension. Härmed vill jag icke hafva sagt,
att icke pensioner många gånger beviljats till personer, som mindre
gjort skäl för sådana, än hvad byggmästaren Sjöman möjligen gjort.

Men hvad jag vill bemärka är, att man genom beviljande af pensioner
i fäll som detta beträder en väg, som efter mitt förmenande
är vansklig att beträda. Man öppnar fältet för beviljandet utaf pensioner,
man kan säga helt och hållet i oändlighet. Ty hvar är gränsen
? Efter mitt förmenande bör den icke kunna dragas upp uteslutande
med hänsyn till, om eu person utfört sitt arbete i statens tjenst.
Jag tror, att det skall låta sig sägas och äfven kunna försvaras, att
äfven en person, som annars sträfvat och arbetat på ett aktningsvärdt
sätt, men icke kan på ålderdomen försörja sig, borde vara berättigad
till pension. Men i alla de fall, der en sådan person är i behof af
understöd, hänvisas han till fattigvården.

Jag vet alltför väl, att, om jag nu gör något yrkande på afslag
å Kongl. Maj:ts proposition och utskottets förslag, mången skall anse
mig obillig, ja, kanske hjertlös. Men detta är icke motivet för att
jag vid detta tillfälle anhåller om afslag. Mitt motiv är uteslutande,
att jag anser beviljandet af den föreslagna pensionen innebära fortsättande
på en väg, som varit vansklig redan att beträda, emedan
man icke vet gränsen; och att en gräns, inom hvilken man härutinnan
bör hålla sig, nödvändigt måste uppdragas, deri tror jag, att mången
skall instämma med mig. Det är på dessa skäl som jag anhåller om
afslag å utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Herr Lasse Jönsson anförde: Jag skall deremot taga mig friheten
att yrka bifall till utskottets förslag. Jag tror att, om den
ifrågavarande personen varit i enskilds eller i ett bolags tjenst och
dervid under mer än 30 år städse ådagalagt drift, ordning och pålitlighet,
men till följd af sin tjenst ådragit sig skador och sjuklighet,
som gjorde houom oförmögen att vidare sig försörja, den enskilde
personen eller bolaget ovilkorligen skulle ansett sig skyldig att försörja
honom. 1 likhet med de flesta på afdelningen och inom utskottet
ansåg jag sålunda, att man omöjligen i detta fall kunde afslå Kongl.
Maj:ts proposition. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Funläen 9.

*•

Med anledning af en utaf jernvägsstyrelsen gjord framställning
hade Kongl. Maj:t föreslagit, att förre materialförvaltaren vid statens

Angående
pension för
förre byggmästaren
J.
F. Sjöman.

(Forts.)

Angående
pension
för förre
materialförvaltaren

B. Fredrikssons
enka.

N:o 8.

Angående
pension
för förre
materialförvaltaren

B. Fredrilessons
enlca.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

jernvägsbyggnader m. m. Bernhard Fredrikssons enka Fredrika Vilhelmina
Fredriksson, född Westerlund, mätte, så länge hon förblefve
enka, från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 400
kronor, att utgå från och med 1890 års ingång.

Utskottet hemstälde deremot, att Kong! Maj:ts förevarande framställning
måtte på det sätt af Riksdagen bifallas, att förre materialförvaltaren
vid statens jernvägsbyggnader m. m. Bernhard Fredrikssons
enka Fredrika Vilhelmina Fredriksson, född Westerlund, finge, sä länge
hon förblefve enka, från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af 800 kronor, att utgå från och med 1890 års ingång.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Dieden: Jag tycker det är tarfligt, att hvarje gång Kongl.
Maj:t föreslår en pension af 400 kronor åt en fattig enka, söker statsutskottet
pruta af 100 kronor, ett belopp som icke spelar någon rol
för statsverket, men som kan vara af stor betydelse för den fattiga
qvinnan. Statsutskottet anför som motiv för nedsättningen, att i likartade
fall tillförene endast 300 kronor gifvits. Jag tycker för min
del, att statsutskottet skulle kunnat i stället tillstyrka Kongl. Maj:ts
förslag och derför använda den motiveringen, att i likartade fall, senast
vid förra riksdagen, vid gemensam votering en dylik pension å 400
kronor blifvit beviljad i båda kamrarne. Jag ber att i detta fall få
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å statsutskottets hemställan.

Herr Danielson: Jag skall icke mycket hålla på den här punkten,
men hvarför statsutskottet gjort en sådan hemställan är, att utskottet
vid många andra tillfällen tillstyrkt en nedsättning, och Kongl.
Maj:t, såsom det synes längre fram i betänkandet, i ett fall begärt
endast 300 kronor för en person i samma ställning som denna. Således
kan icke den siffran anses origtig. Vi ansågo i utskottet, att det vore
bättre att bibehålla en viss princip än att under lika förhållanden i
ena fallet komma med en siffra och eu annan gång med eu annan.
Härom voro ledamöter från såväl Första som Andra Kammaren ense.

Herr Andrén: Det förefaller mig särskildt något egendomligt, att
när för en fattig enka först begäres 600 kronor, så prutar statskontoret
ned beloppet till 400 kronor och sedan statsutskottet till 300
kronor, d. v. s. på den ursprungliga summan en nedsättning af ända
till 50 proc. Jag kan derför icke annat än förena mig med representanten
från Malmö, i synnerhet som jag erinrar mig, att pensioner,
hvilka under liknande förhållanden blifvit af statsutskottet tillstyrkta,
vid den gemensamma voteringen ganska ofta svält upp till högre belopp.
Jag tror, upprigtigt sagd!, att icke 400 kronor spela någon rol
för statsverket; och om man vid något tillfälle bör visa sig frikostig,
så är det nu, i synnerhet om man tager hänsyn till mannens förtjen -

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

•ster och att han fått sin helsa förstörd uti statens tjenst. Jag yrkar
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Pehr son i Törneryd: Den siste talaren fann detta utskottets
förslag vara mycket egendomligt. Jag för min del får också säga, att
•förslaget är egendomligt, men ur en helt annan synpunkt. Den egendomlighet,
jag åsyftar, är, att man ständigt och jemt försöker framhålla
nödvändigheten af och billigheten i att lemna pension till tjenstemännens
enkor och barn. Det är den saken, som för mig framstår
som en egendomlighet. När en sådan pension är i fråga, får man
höra räknas upp alla förtjenster, enkans man hade i lifstiden. Jag
bär intet emot, att man gör det; men det synes mig, som om man
borde göra det med mera urskilning än det mången gång är fallet.
Här finnas många andra personer i vårt land, som föra ett arbetsamt
och sträfsamt lif. De hafva arbetat häråt under hela sitt lif, och
deras hustrur och barn likaså. Men icke kan man derför komma fram
till Riksdagen och begära pension för enkorna och barnen. Det synes
mig, som man borde vara nöjd, då man väl aflönar och pensionerar
sina tjensteman, och jag tycker, att anspråken på pensioner åt deras
hustrur och barn gå alltför långt. Följande denna tankegångs konseqvenser
borde man yrka afslag å såväl Kongl. Maj:ts som utskottets
förslag i den föredragna punkten, men jag känner väl till den praxis
i frågor likartade med denna, som under årens lopp utbildat sig vid
riksdagen. Det är Riksdagens mening att enkor och barn efter tjensteman
skola hafva pensioner, och derför inskränker jag mig till att yrka
bifall till statsutskottets framställning, hvilken afser endast beviljandet
af det mindre pensionsbeloppet.

Härmed var öfverläggningen slutad; och, efter det propositioner
gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.

Punkten 10.

Med anledning af en utaf adjunkten vid allmänna läroverket i
Nyköping Johan Fredrik Petersson gjord, af domkapitlet i Strengnäs
till Kongl. Maj:t insänd ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att Petersson
måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle
afsked från sin befattning, under sin återstående lifstid å allmänna
indragniugsstaten åtnjuta eu årlig pension af 1,875 kronor, men hemstälde
utskottet, att Kong!. Maj:ts förevarande framställning måtte på
det sätt bifallas, att adjunkten vid allmänna läroverket i Nyköping
Johan Fredrik Petersson måtte från och med månaden näst efter den,
i hvilken han erhölle afsked från sin befattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension af 1,500
kronor.

I fråga härom anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Det är ej ovanligt, att Kongl. Maj:t begär och erhåller pension för

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 8. 4

Angående
pension för
förre materialförvaltaren.

B. Fredrikssons
enka.

(Forts.)

Angående
pension för
läroverksadjunkten
-K
F. Petersson.

N:o 8.

Angående
pension för
läroverksadjunkten
J.
,l<\ Petersson.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

otjenstbara lärare, och merendels beräknas pensionen då så, att do
få afstå en fjerdedel af lönen; det öfriga bruka de få behålla. Denna
otjenstbarhet måste då styrkas, och det sker genom läkarebetygLäkarebetyg
har äfven blifvit afgifvet för den man, som nu är ifrågasatt
till erhållande af pension, och det innehåller, att han “icke utan
fara för sitt lif vidare kan uppträda såsom lärare11. Han lider nemligen
af en långt avancerad lungsot i förening med blodhosta. Hvarje ansträngning,
äfven en så obetydlig, som kan fordras för att höras i
klassen, kan vara tillräcklig att framkalla en sådan, och en sådan
kommer väl också att sluta hans lif, som i alla händelser icke kan
blifva synnerligt långt. Det är endast två år sedan Riksdagen beviljade
just den af Kongl. Maj:t nu begärda summan åt en person, som var
i samma ställning som denne. Det var en lärare i Luleå vid namn
Anders Johan Häggmark och han led af obotlig döfhet. Riksdagen
beviljade då åt Häggmark 1,875 kronor i pension. Nu säger Riksdagens
statsutskott, att framställningen kan icke beviljas på det vis
Kongl. Maj:t föreslagit, emedan Petersson icke uppnått någon synnerligen
hög ålder och eu jemförelsevis kort tid tjenstgjort vid läroverket.
Hvad nu först hans ålder beträffar, är den alldeles precis
lika med Häggmarks vid den tid, denne erhöll pension eller 52 år.
Hvad åter tjenstgöringen beträffar, var Häggmarks tjenstgöringstid väl
24 år eller 2 år längre än Peterssons, hvilken utgör endast 22 år; men
detta borde vara mer än väl ersatt af det förhållande, att Häggmark
hade i 10 år åtnjutit tjenstledighet, medan Petersson haft ^''ensidighet
endast i 5 eller 6 år, på grund af oförmåga att fullgöra lärarekallet.
Således är icke detta något särskildt skäl för Riksdagen att
fästa sig vid; och Riksdagen har för två år sedan uttalat sin mening
i afseende på sådana fall som det förevarande, väl vetande, att framför
den enskilda fördelen för den ifrågavarande mannen måste stå det
allmänna bästa eller undervisningens skötande.

Undervisningens skötande af denne man är förenadt med ansvaret
att tvinga honom fram till en tjenstgöring, der han kanske stupar. Blir
pensionen icke beviljad, måste man låta honom, liksom hvarje annan
sjuk lärare, uppehålla tjensten med vikarie. Då kommer det att fortgå
på sätt som hittills, med täta ombyteu af vikarier. Men såsom jag
känner ej blott genom inspektören, utan äfven nyss fick bekräftadt
genom ett anförande i Första Kammaren af eu person från Nyköping,
skulle det vara en stor vinst för läroverket, om ^sådant ej behöfde
längre ifrågakomma.

Eu vinst vore detta också i det afseendet att, då vi hafva öfverflöd
på obefordrade, men dugliga lärare, och meningen är att inskränka
deras antal så mycket som möjligt, ej försumma att tillgodose undervisningen
vid hvarje tillfälle; och genom denna lilla ökning från statsutskottets
1,500 kronor till Kongl. Maj:ts 1,875 få vi genast en extra
lärare mindre och en ordinarie mer. Främst bör nemligen alltid stå
undervisningens bästa.

Det kunde tyckas, som om personen i fråga skulle kunna nöja
sig med 1,500 kronor. Men då förlorar han i sjelfva verket 568 kronor,

Lördagen den 22 Februari.

N:o 8.

och det är mer än hans ekonomi tillåter. Får han deremot den af
Kongl. Maj:t föreslagna pensionen, förlorar han icke mer än omkring
190 kronor, hvilket han är beredd att göra. Jag öfverlemnar åt herrarne
att bedöma hvad jag nu sagt. Det har blifvit godkändt af
Första Kammaren och jag tror, att med allt iakttagande af en sparsamhet,
som är berömvärd, man likväl får se till att man icke genom
sparsamhet i sådana fall som detta, på något sätt skadar de stora institutioner,
på hvilka Kongl. Maj:t med Riksdagens bifall offrat stora summor.

Herr Danielson: Ja, vore frågan af så stor betydelse, som herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anfört, så skulle
man väl kunna bifalla densamma. Men icke lärer det betyda mycket,
om man får en extra lärare mer eller mindre, ty säkerligen skola så
många unga personer strömma åt det hållet, att det alltid blir en hel
mängd extra lärare, hvarpå som jag tror, läroverken, om de extra lärarne
äro dugliga, icke skola förlora något. För öfrigt är det icke upplyst,
att detta löroverk i nämnda hänseende är mindre lyckligt lottadt än
andra dylika. Jag känner till läroverk, som för flere år sedan hade
fyra till fem extra lärare, och undervisningen gick det oaktadt mycket
väl. Talet om förlust eller skada för läroverket, i fall tjensten skulle uppehållas
af en extra lärare, är sålunda icke af sfi ofantlig stor betydelse,
man velat tillmäta detsamma. Jag kan efter de upplysningar, herr
statsrådet gifvit, icke se annat, än att man varit frikostig mot den
ifrågavarande mannen. Oaktadt han icke kunnat sköta sin undervisningsskyldighet,
har han nemligen fått sina ålderstillägg. Hade han
varit oduglig till tjenstgöring, skulle han egentligen icke hafva kommit
i åtnjutande af dem. Jag antager derför, att han måste, för att
dertill hafva blifvit berättigad, hafva undervisat åtminstone en viss tid
hvarje år. Jag tror man i vissa fall bör vara försigtig, och skulle
man, såsom en talare på blekingsbänken yttrade, vara fullt konseqvent,
skulle aldrig alla dylika frågor förekomma inför Riksdagen. Undantag
måste dock i vissa fall göras; men derför bör man icke gå utöfver,
hvad som finnes billigt och rättvist. Skilnaden mellan Kong!. Maj:ts
och utskottets förslag utgör 375 kronor, och man har i alla fall ansett,
att, om den ifrågavarande läraren får sin fulla lön i pension, nemligen
1,500 kronor, han skulle kunna vara belåten dermed och finna
sig villig att afgå från tjensten. Vill han icke det, får väl hans tjenst
fortfarande under ett eller annat år uppehållas af extra lärare. För
min del kan jag icke se, att läroverket kommer att förlora något härpå.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Edelstam: Jag skall deremot på de af herr statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet anförda skäl bedja att få
yrka bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande proposition.

Den ifrågavarande läraren har, väl icke under de två senaste åren,
men deremot under de föregående vanligen tjenstgjort i början af
hvarje läsetermin, men till följd af sin sjuklighet kort derefter varit
nödsakad att begära tjenstledighet. Nu är olyckan den, att vid detta
läroverk för närvarande finnes icke mindre än fyra adjunktplatser,.

Angående
pension för
läroverksadjunkten
J.
F. Petersson.
(Forts.)

fika 8

Angående
-pension för
läroverksadjunkten
J.
I<. Petersson.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

som måste uppehållas af extra lärare. Senast i julas insjuknade en
af läroverkets ordinarie lärare. Detta förhållande, eller att så många
extra lärare der finnas, kan icke vara med läroverkets fördel förenligt;
och då adjunkten Petersson, som mig veterligen icke har någon enskild
förmögenhet, och således icke annat att lefva af än sin lön eller
den pension, som Riksdagen kan komma att bevilja honom, antagligen,
om den föreslagna pensionen icke beviljas honom, kommer att qvarstå
såsom lärare vid skolan, blir naturligtvis detta till ytterligare stor skada
för läroverket.

Jag yrkar således afslag å utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Majds proposition i ämnet.

Ilerr ^Vinkrans: På de goda skäl, som anförts från statsråds bänken

och af den siste ärade talaren, skulle jag kunna inskränka
mig till att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i det förevarande
ämnet. Jag skall dock bedja att få mot den ärade ledamoten af
statsutskottet, som nyss hade ordet, anmärka, att påståendet att den
nu ifrågavarande läraren, oaktadt sin sjukdom, kommit upp i högre
lönegrad, icke är så alldeles rigtigt. Om man ser på de upplysningar,
som meddelats i utskottets eget betänkande på sid. 15, finner man
nemligen, att denne lärare befordrades till adjunktplats år 1867 vid
allmänna läroverket i Nyköping, och att han der tjenstgjort oafbrutet
till och med 1878. lian hade således då tjenstgjort uti 11 år och
var alltså på grund af gällande författning berättigad att uppflyttas i
högre lönegrad två gånger. Han kunde då icke straffas för den sjukdom,
som sedermera skulle träffa honom. Jag vill för öfrigt fästa
uppmärksamheten derpå, att frågan icke så mycket rörer den enskilde
läraren, ty han lider icke personligen, om förhållandet skulle fortfara
sådant det är. Man kan icke afskeda eu person på grund af sjukdom
och icke heller ålägga honom att tjenstgöra, då läkare förklarat tjenstgöringen
vara farlig för hans helsa, utan han går qvar och tager tre
fjerdedelar af sin lön och afstår återstående fjerdedelen åt vikarien,
samt förlorar ingenting härpå. Men det är, såsom upplyst blifvit, för
läroverket af utomordentlig stor fördel och vigt att hafva en ordinarie
lärare i stället för att nöjas med en vikarie, som ombytes tid efter
annan; och då från statsverket måste under denna förutsättning utgå
minst 1,000 kronor årligen till vikariens aflöning, blir skilnadeu ju
obetydlig. Vill kammaren dessutom vara konseqvent och i detta fall
handla, som den gjorde för två år sedan, nemligen nu bevilja en pension
på 1,875 kronor, så bifaller kammaren äfven denna framställning,
som är till läroverkets fördel i främsta rummet.

Jag yrkar följaktligen bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Husberg: Den olikhet, som föreligger mellan Riksdagens

beslut i likartadt fall år 1888 och statsutskottets nuvarande betänkande,
är så påfallande, att jag tager mig friheten ytterligare betona
densamma. Adjunkten Häggmark var i samma ställning som den nu
ifrågavarande adjunkten Petersson. Det har anmärkts, att åldern för
båda var densamma; begge voro 52 år. Häggmark hade visserligen

N:o 8.

Lördagen den 22 Februari.

varit i statens tjenst nära 24 år, under det att Petersson allenast Angående
innehar 22 tjensteår. Men dessa två år, som Häggmark hade i öfverskott,
betyda egentligen, att han varit tjenstledig i två år mer än den aajuntoen J.
andre. Ty ser man på den faktiska tjenstgöringen vid läroverken, f. Petersson.
linner man af uppgifterna, som förelågo vid 1888 års riksdag, och de (Forts.)
nuvarande, att båda tjenstgjort mellan 13 och 14 år. Möjligen hade
Häggmark några veckors längre tjenstgöring än Petersson, men det
belöpte sig i alla fall icke till en termin. Hvari ligger då den skiljaktighet,
som skulle kunna motivera, att Riksdagen gifver den nu
ifrågavarande mannen 375 kronors mindre pension, än den år 1888
gaf den andre? Är det väl rättvist, att, då Riksdagen år 1888 gaf
1,875 kronors pension, nu i likartad! fäll blott gifva 1,500 kronor?

En dylik inkonseqvens bör Riksdagen icke tillåta sig; och jag vill derför
yrka bifall till Ivongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Herr Danielson: Det förundrar mig verkligen, att man nu

velat framhålla ett sådant exempel, som att Riksdagen förut beviljat
en liknande pension. Detta exempel, som man kastat in, — hvarför
har man icke framhållit det förut? — kunna vi icke på rak arm kontrollera.
Det kan väl hända, att adjunkten Häggmark bär fått uppgiga
beloppet, men det berodde kanske på helt andra skäl än som
nu föreligga. Det förundrar mig också, att Kong! Maj:t icke motiverat
sin framställning med detta exempel. Att saga, att det skulle
vara orättvist att icke nu bevilja detsamma som man förut gjort, derom
kan man för öfrigt hafva olika meningar. Och är det orättvist, så
återstår ju i alla fall för mannen rättigheten att behålla tjensten, så
att i detta afseende tror jag icke den anstälda jemförelsen utgör något
skäl, som kan vara afgörande. Sådan frågan förelegat, har utskottet
också behandlat den, och jag tror icke, att man på något sätt gått
någons rätt för nära.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Man har här sökt

anföra skäl för, att Riksdagen skulle likasom vara tvungen att bifalla
Kongl. Maj:ts proposition, derför att det var eu adjunkt Häggmark,
som, för några år sedan i pension fått samma belopp som nu är i
fråga nemligen 1,875 kronor. Visserligen kan man ju vara konservativ
något hvar och hålla på de beslut, som varit fattade, men icke synes
det mig, som att man ovilkorligen skulle vara skyldig att ge den ene
lika mycket som den andre. Det kan ju hända, att den förste har
fått för mycket, och sålunda skulle man ju mycket lätt kunna sätta ned
beloppet för den senare, adjunkten Petersson. Man skulle kunna använda
samma motiv äfven då fråga är om löneförhöjning och säga,
att då Riksdagen en gång beviljat så och så många tusen kronor till
löner, så är det inkonseqvent och orättvist att sedan höja dessa. Jag
tycker sålunda, att det anförda motivet icke är något att hålla på.

Jag begärde ordet egentligen med anledning af herr Edelstams
anförande. Han sade, att, om det inträffar, att Riksdagen icke bifaller

■

N o 8.

Lördagen den 22 Februari.

Angående
pension för
läroverksadjunkten
J.
F. Petersson.
(Forts.)

den af Kongl. Maj:t föreslagna pensionen, så stannar mannen i fråga
qvar och sköter sitt lärarekall. Jag får säga, att då inträffar icke alls
någon olycka. Det kan hända, att han blir frisk — det har händt,
att personer, sedan de fått pension, blifvit friska, och likaså att de
blifvit friska innan de fått pension. Då han sålunda kan bli frisk,
så tror jag, att vi för närvarande icke böra bifalla denna pension.
Det går ju an att uppskjuta frågan så länge; han kan ju hafva vikarie.
Och blir ban inte frisk, så torde Kongl. Maj:t framdeles yrka
pension åt honom.

Huru jag ser saken, kan jag således icke finna, att det föreligger
så fasligt trängande behof att för närvarande bifalla denna af Kongl.
Maj:t föreslagna pension, och jag tar mig derför friheten förena mig
med dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan.

Herr P. Waldenström: Herr talman! Hvad som synes mig i denna
fråga vara alldeles afgjordt, det är, att ingen förhoppning finnes, att
mannen i fråga skall blifva frisk, enär genom läkarebetyg är styrkt,
att han befinner sig i ett stadium af långt framskriden lungsot, som
derjemte är förbunden med blodhosta. Man har väl aldrig hört, att
någon menniska repat sig från en sådan sjukdom. — För mig är
hufvudsaken i denna fråga icke den, huru vida någon annan lärare före
Petersson under likartade förhållanden fått det belopp, 1,875 kronor,
hvarom här är fråga —• ty om Riksdagen en gång i likartadt fall har
beviljat detta, så kan det icke vara något bindande skäl, hvarför äfven
i detta fall samma belopp skulle beviljas; utan för mig är hufvudsaken
den, att, i ena fallet, d. v. s. om utskottets förslag bifalles, så
qvarstår Petersson vid sin tjenst och låter sköta den genom vikarie.
Denna vikarie kommer då troligen att ombytas ofta, kanske hvarje
termin, ty den, som står som extra, söker sig naturligtvis gerna en
förmånligare anställning, än den han har. I det andra fallet åter,
eller om Kongl. Maj:ts proposition bifalles af Riksdagen, så afgår
Petersson, och man får då sätta till en ordinarie i hans ställe. Nu
frågas, om olägenheten deraf, att tjensten år efter år skötes genom
vikarie, kan anses vara så stor, att icke eu utgift af 875 kronor bör
anses ändå större. För min enskilda del har jag sett så mycket af
de olägenheter, med hvilka extralärareväsendet är förenadt, att jag
anser det vara en stor fördel, om man i ett fall kan med detta ringa
belopp åstadkomma, att en extraordinarie ersättes af en ordinarie.
Jag yrkar derför bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Öfverläggningen var slutad. 1 öfverensstämmelse med de yrkanden,
som derunder förekommit, framstälde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på utslag å densamma,
i hvad den skilde sig från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, och bifall
till denna senare oförändrad; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare propositionen.
Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Lördagen den £2 Februari. 53

Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hemställan
i 10 punkten af utlåtande n:o 10, i hvad den skiljer sig från
Kongl. Maj:ts proposition, bifaller denna senare oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan
-oförändrad.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 17 ja men
108 nej; hvadan utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Under punkten 11 hemstälde utskottet, att en af Kongl. Maj:t
gjord framställning, att läraren i musik och sång vid folkskolelärareseminariet
i Vexiö, Johan Fogelberg måtte från och med månaden
näst efter den, i hvilken han erhölle afsked från sin befattning, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af 1,000 kronor, icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg,
erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag får visst besvära kammaren
med några ord äfven vid denna punkt. Denna gång bär
jag emellertid icke så god förhoppning om, att kammaren skall finna
sig villig att bifalla Kongl. Maj:ts framställning, som jag verkligen
hyste i fråga om den förra punkten.

Det är ett eget förhållande med denna direktör Fogelberg.. Han
. är nemligen måhända Sveriges för närvarande äldste tjenstgörande
lärare. Han har under hela sin tjenstetid visat mycket nit och mycken
duglighet, så som framgår af de betyg han deröfver erhållit dels från
Vexjö allmänna läroverk, der han för längesedan frånträdde sin plats
såsom musiklärare, dels också från det regemente hvars musikdirektör
han varit, nemligen Kronobergs, och äfven nu senast för den långa
tid han tjenstgjort såsom lärare i musik och sång vid folkskolelärareseminariet
i Vexjö. Jag inser här mer än väl och mycket tydligare
än i fråga om föregående punkt det skäl, som förmått statsutskottet
att hemställa om afslag å Kongl. Maj:ts begäran. Det är
nemligen den omständigheten, att mannen i fråga redan har en icke
obetydlig pension. Men det torde vara i sin ordning att påminna
derom, att icke en enda krona utgått till honom från staten för denna
hans tjenst.

Man kan väl säga, att Fogelberg icke har rått till någon pension,
ty vi veta mycket väl, att ölningslärare vid seminarierna ingen sådan
rätt hafva, men äfven nu skall jag be få åberopa hvad Riksdagen i sin
skrifvelse 1888 sade. För mig är det ingen obetydlighet hvad Riksdagen
under föregående år sagt, helst som uttalandet är klart och

N:o 8.

Angående
pension för
seminarieläraren
J.
Fogelberg.

N o 8.

Angående
pension för
saninarieläruren
./■
Fogelberg.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

otvetydigt, då det för en departementschef, som har att föreslå sinkonung
hvad som i sådana fall bör göras, alltid måste vara af högsta,
vigt att tillse, hur Riksdagen uppfattat dylika framställningar förut.

År 1888 begärde Kongl. Maj:t för läraren i musik och sång vid
folkskolelärareseminariet i Lund, August Reinhold Nyländer, 1,000
kronor eller hans innehafvande lön såsom pension. I Riksdagens skrifvelse
derom förekomma följande ganska märkliga rader: “i likhet med
Eders Kongl. Maj:t är Riksdagen af den mening att pension bör beredas
Nyländer14.

_ Riksdagen har härigenom erkänt, att i vissa fall, när Kongl.
Maj:t pröfvar nödigt att gå till Riksdagen och Riksdagen pröfvar nödigt
lemna sitt bifall dertill, pension äfven till oberättigade kan gifvas.
Riksdagen nedsatte dock denna pension från föreslagna 1,000 kronor
till <''50 kronor. Det kan ju frågas: hvarför har icke departementschefen
då föreslagit 750 kronor såsom pension till Fogelberg i stället
för 1,000 kronor? Jag får då hänvisa herrarne till Kongl. Ma:ts framställning
öfver denna punkt, och den tillstyrkan, som i ärendet skett
från statskontoret. Det står Riksdagen fritt att nu såsom då göra den
sänkning af beloppet, som kan finnas erforderlig, och för mig är det
alls icke motbjudande att redan nu tillkännagifva, att, om Riksdagen
vill gorå eu sådan sänkning vid ett tillfälle, då det icke är fråga om
en pension, hvartill personen skulle hafva rätt, jag skall finna detta
alldeles i sin ordning. Jag håller således icke på det af Kongl. Maj:t
föreslagna beloppet 1,000 kronor; men det var svårt för mig att, då
detta belopp tillstyrktes från det håll, som har att yttra sig öfver
pensionsfrågor, sjelf nedsätta det, utan ville jag låta Riksdagen sjelf
komma i tillfälle att bedöma summan, som föreslagits.

Hvad jag nu vidare har att säga är endast tn berättelse om eu
ärlig och rättskaffens trotjenares långa lif. Dervid får Riksdagen fästa
det afseende, den vill.

Den man, som 1888 fick af Riksdagen på Kong!. Maj:ts framställning
750 kronor i pension för samma slags tjenst, som nu är i
fråga beträffande Fogelberg, hade tjenstgjort i 20 år. Fogelberg har
tjenstgjort vid seminariet i 44 år, eller rättare sagdt mellan 44 och
45, således en betydligt längre tid. Under denna tid har han verkat,,
med största nit och duglighet, och mannen är vid sina 84 år ännu
utmärkt genom sin helsa, sin lifaktighet, sitt nit och sin friska och
dugtiga arbetskraft. Ja, men hvarför kan han då icke tjena qvar,
den förträfflige gubben, kan man säga? Nej, det kan han icke, ty det
brister honom en ting, som det är för oss alla svårt att sakna, men
som för en musiklärare är oundgängligt att hafva: hans hörsel är klen,
han har blifvit allt döfvare och döfvare. Jag kan sjelf såsom för
detta Wexiöbo, och då jag under många år noga känt honom, vitsorda
att, trots hans nit och påpasslighet, hvari ingen annan lärare
öfvergår honom, hans lektioner ingalunda varit fruktbringande under
de sista åren. lian kan omöjligen för sin döfhet längre sköta sin
syssla. Det är således tid för honom att träda tillbaka från sin plats,
tid både i följd af hans höga ålder och till följd deraf, att det organ,
som skulle tjena honom mest, sviker honom.

Lördagen den 22 Februari.

N o 8.

Nu är frågan, skall denne man efter 44 års tjenst gå bort utan
att staten gifver något erkännande åt eu sådan trogen tjenst, som han
visat? Det har jag icke funnit skäligt. Jag har ansett nödigt att låta
Riksdagen afgöra hvad som i detta fall bör göras. Statsutskottet har
gjort ett bestämdt afstyrkande. Jag tror, att, om man jemför denne
man med eu hel hop andra, som i likadant fall fått något erkännande,
Riksdagen denna gång, oaktadt de pensioner han redan innehar, skall
vara villig att bevilja något.

Märkligt nog hafva Fogelbergs pensioner kommit ifrån håll, som
icke kostat staten någonting. Hans tjenst går så långt tillbaka i tiden,
att han har sin förnämsta pension ur den gamla emeritikassan. Sedan
har han ur arméns pensionsfond en ringa summa, så äfven från
regementets officerscorps. Man kan tycka, att detta bör vara tillräckligt
för honom. Men han har dock familj, och vi se i många andra
fall, att för den, som mist sin lön och fått mindre att lefva på än
omkring 2,000 kronor, så, när familjen också på detta skall födas,
det ställer sig svårt. Jag anser mig slutligen blott böra tillägga att
inom Första Kammaren utan votering lemnats en pension af 750 kronor.
Det vore önskligt, att åtminstone någon större del af denna
kammare funne i sin ordning att gifva något tecken till, att äfven
den satte värde på en person, som aldrig svikit i sin tjenst, som vid
84 års ålder ännu är villig att, om han kunde, fortsätta med sitt
arbete.

Vidare anförde:

Herr J. Anderson i Tenhult: Jag påminner mig verkligen, att
man för ett par år sedan beviljade pension åt en musiklärare i Lund;
men, såvidt jag vet, hade han ingen pension från annat håll. Inom
afdelningen såväl som i utskottet var man enig om att afslå den
framställning, som nu gjorts, ty man ansåg, att en person i hans
samhällsställning borde vara belåten med de 1,290 kronor han redan
hade. Då han från andra håll har så stort belopp, hemställer jag
om bifall till hvad statsutskottet föreslagit.

Herr Sundberg i Ve.xiö: Jag ber få göra ett inlägg mot den
siste ärade talaren. Han menade, att seminarieläraren Fogelberg skulle
för sitt och sin familjs uppehälle kunna åtnöja sig med det pensionsbelopp,
som han för närvarande åtnjuter; och får jag då hänvisa till
statsverkspropositionen, der det finnes antecknadt, att domkapitlet ansett
Fogelbergs anhållan om pension vara af verkligt behof framtvingad.
Detta är icke ett tomt ord utan ett ord, på hvilket vi
kunna lita.

På grund af de skäl, som nyss anfördes från statsrådsbänken,
hemställer jag till Andra Kammaren, att den ville för sin del bevilja
seminarieläraren Fogelberg en pension af 750 kronor, att utgå från
från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhåller afsked
från sin befattning vid seminariet.

Angående
pension för
seminarieläraren
J.
Fogelberg..

(Forts.)

N:o 8.

Angående
pension för
seminarielåraren
J.
Fogelberg.

(Forts.)

Angående
pension å indragningsstat
för vaktmästaren
LE.
Eriksson.

Lördagen den 22 Februari.

Häruri instämde herr Svensson i Rydaholm.

Herr Winkrans yttrade: Äfven jag tror det vara skäl att bevilja
den af den sista ärade talaren föreslagna pensionen af 750 kronor
till Fogelberg. Det är sällan någon tjensteman och allra minst
en lärare blir i stånd att så länge kunna tjena samhället som denne.
Det bar upplysts, att han tjenat i 46 år, upplysts, att han varit en
duglig man, men att han nu på grund af organfel icke kan tjenstgöra
vidare. Det är således i sjelfva verket läroverket, som får fördel
af, att denne lärare befrias från sin tjenstgöringsskyldighet. Och
då man blifvit 84 år, tycker jag det icke är för tidigt. Har han
vidare varit van, att under dessa år lefva på 2,000 kronor och dermed
försörja sig och sin familj, är det bra hårdt, då man blifvit så
gammal som 84 år, att behöfva gå ned till halfva beloppet. Det torde
vara svårt för något hvar att så inskränka sina utgifter, och jag
hoppas denna kammare, som alltid brukar ömma för dem, som äro
lidande, äfven denna gång skall frångå möjliga sparsamhetsgrundsatser
och bevilja det lilla anslag, som nu ifrågasatts och som beviljats i
Första Kammaren. Jag hemställer således om bifall till den föreslagna
pensionen af 750 kronor åt musikläraren Fogelberg.

Herrar Höglund och Ekéborgh förenade sig med herr Winkrans.

Härmed var öfverläggningen slutad; och'' sedan herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de båda olika yrkandena, beslöt
kammaren att, med afslag å utskottets hemställan, bifalla Kongl.
Majrts proposition i ämnet, med den ändring, att pensionsbeloppet
nedsattes från 1,000 kronor till 750 kronor.

Punkten 12.

Bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarne.

Punkten 14.

Bifölls.

Punkten 15.

I en till Riksdagen afiåten proposition (n:o 18) hade Kongl. Maj:t
föreslagit, att vaktmästaren i landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition
Lars Erik Eriksson måtte från och med månaden näst
efter den, i hvilken han blefve från vaktmästaresysslan entledigad, å
allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till belopp af 600 kronor
årligen; och hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande fram -

N.o 8.

Lördagen den 22 Februari.

ställning måtte på det sätt bifallas, att pensionsbeloppet nedsattes till
500 kronor.

I fråga härom anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag skall blott ett ögonblick upptaga kammarens tid.
Statsutskottet har i denna punkt nedsatt den begärda pensionen från
sex hundra till fem hundra kronor, och såsom skäl härtill anfört, att
Eriksson icke fullt 28 år varit i statens tjenst. Man skulle kunna

saga, att han bort tjena längre för att komma i åtnjutande af en

pension å 600 kronor, hvilket belopp andre vaktmästarne i Kongl.
Maj:ts kansli erhålla i pension. Men det finnes skäl, som tala för
beloppets bestämmande äfven i detta fall till 600 kronor, ty han
måste nu afgå. Eriksson är nemligen 71 år gammal och han lider af
en betydlig döfhet, som på de senare åren så tilltagit, att han numera
icke kan betraktas såsom tjenstbar. Och då jag af egen erfarenhet
kan intyga, att han under den långa tid, han tjenstgjort, på ett

utmärkt och troget sätt skött sin tjenst, anser jag mig böra hemställa,
att kammaren ville lemna sitt bifall till den kongl. propositionen.

Angående
pension å indragningsstat
för vaktmästaren
L.
jE. Eriksson.

(Forts.)

Herr Anderson i Tenhult: Orsaken, hvarför jag har varit med
om att i utskottet föreslå 500 kronors pension åt vaktmästaren Eriksson,
har varit den, att jag i aflöningsstatistiken inhemtat, att många
andra vaktmästare icke tilldelas högre pension än 500 kronor. I
t. ex. kommerskollegium, statskontoret, myntverket, kammarrätten
och i generalpoststyrelsen med flera verk utgöra vaktmästarnes pensioner
endast 500 kronor, och alla dessa betala dock 20 kronor eller
högre belopp årligen till pensionskassan. Deremot har Eriksson icke
betalat sådan afgift, och jag har derför trott, att han bör kunna
vara belåten med 500 kronor. På grund häraf yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej; och, sedan propositioner gifvits å de olika
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 16.

Bifölls.

Punkten 17. Angående

pension åt

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 95) hade herr rektorn 1\
F. G. Sandvall på anförda skäl yrkat, att Riksdagen måtte bevilja 4^ns
framlidne rektorn Per Velins dotter Anna Velin för hennes återstående a 6
lifstid en årlig pension af 300 kronor, men hemstälde utskottet, att
motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

N:0 8.

Angående
pension åt
rektor P.
Velins dotter
Anna Velin.
(Forts.)

Lördagen den 22 Februari.

Eter föredragning af punkten anförde:

Herr Dieden: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att herr Sandwalls motion bifallits i Första Kammaren. Om nu
också denna kammare beviljar den stackars qvinnan, hvarom här är
fråga, föreslagna 300 kronor, så slipper kammaren från en gemensamvotering.
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till
denna behjertansvärda motion.

Herr ^Vinkrans: Det är nog ett godt skäl, som den siste talaren
framstäf, och hvilket jag tror, att kammaren gör rätt i att beakta,,
men det finnes ett mer gediget, än det han framställe, och det är
sakens egen natur. Sektor Velin var en ovanligt framstående lärare,,
som tjenade läroverket i Jönköping nära 30 år, och dog på sin plats.
Otvifvelaktigt skulle utskottet hafva tillstyrkt bifall till en motion, om
pension till hans efterlemnade två döttrar, af hvilka den ena är döfstum
och dessutom obotligt sjuklig, såsom förste stadsläkaren i Jönköping
intygat, om icke fadren varit oförsigtig nog att af sina små
inkomster spara ihop en summa af omkring 5,000 kronor. Detta ansåg
utskottet vara en så stor summa, att barnen derför icke kundeerhålla
pension.

Fadren begick äfven den oförsigtigheten att han, då enke- och
pupillkassan för lärare år 1878 stiftades, gick in i denna kassa för
sina döttrars skull — hans hustru var då redan död. Reglementet
för kassan stadgade emellertid, att understöd icke lemnades till
pensionären längre, än tills denna fyllt 21 år, och den döfstumma
dottren, som är född år 1858, fylde redan under år 1879 21 årDet
synes då, som om det varit i hög grad oförsigtigt af fadren att
ingå i kassan för den döfstumma flickan. Men fadren stödde sig på
16 § i reglementet för kassan, hvilken § lyder sålunda: 1. Barn efter
delegare vare berättigade till pension intill uppnådda tjuguett års ålder,
hvilken rätt likväl upphör för dotter, så framt hon dessförinnan
ingår äktenskap. 2. Son eller ogift dotter, som af sinnes- eller kroppssjukdom
eller och af särskildt lyte är oförmögen till arbete, må dock,,
i saknad af annan tillgång, efter direktionens ompröfning, äfven efter
fyllda tjugoett år tilldelas ett understöd till högst halfva beloppet af
modrens pension, så länge vederbörligen styrkes, att understödstagarens
sjuklighet och oförmögenhet till arbete samt utblottade tillstånd
fortfara.''1

Nu har emellertid fadren under elfva år inbetalat 90 kronor årligen
till kassan eller tillsamman 990 kronor, och den sista afgiften
utkräfdes af den stackars dottern, ehuru den, som verkstälde krafvet,.
visste, att hon icke kunde få ett öres nytta deraf. Man vände sig
till anstaltens direktion, men understödet nekades på grund af arfvet,.
som uppgått till ett så stort belopp som 5,000 kronor. Om nu fadren
i stället hade gått in i en enskild pensionsförening, skulle dess styrelse
eller principaler säkert åtminstone medgifvit, att barnen skulle
utbekomma det matematiska värdet af insatserna, men här fingo de
icke ett öre. Enligt min åsigt bör nu Riksdagen, som är pensions -

Lördagen den 22 Februari. 61

inrättningens principal, reparera hvad direktionen i följd af stadgarne
icke ansett sig berättigad att bota. Principalen bör återställa hvad
som brutits. Jag ber på grund af den föregående talarens och dessa
af mig anförda skäl, och då rektor Velin under sina återstående elfva
år gjort allt hvad han kunnat för att draga omsorg om sin olyckliga
dotters framtid, men denna hans omsorg icke burit frukt, att kammaren
ville bifalla denna motion, liksom Första Kammaren redan gjort.

Herr Peterson i Hasselstad: Jag har sutit som en tyst åhörare
■och hört, huru missnöje uttalats deröfver, att statsutskottet'' funnit
skäl att antingen minska föreslagna pensionsbelopp eller ock på grundade
skäl helt och hållit afstyrka förslag om pensioners beviljande.

I denna punkt har af den siste talaren och en talare före honom
anhållits om bifall till herr Sandwalls motion. För min del anser jag
dock skäl icke föreligga, på grund af hvilka kammaren nu bör frångå
det beslut, som fattades vid 1875 års riksdag, då så många förslag
-af enskilda motionärer inkommo med begäran om pensioner och hvilket
beslut fattades just för undvikande af dylika framställningar, innan
desamma blifvit af Kong!. Maj:t pröfvade och utredning sålunda vunnits
huruvida den begärda pensionen borde beviljas eller icke. Denna
framställning är icke så behandlad, och derför anhåller jag, att kammaren
nu måtte vidblifva åberopade beslutet af år 1875, äfven om
man derigenom skulle riskera att få en gemensam votering. Jag yrkar
således bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmälde herr Schöning
sin reservation.

Punkterna 18 och 19.

Biföllos.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:

n:o 22, angående beslutad konvertering af 1875 års statslån; och
n:o 23, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
andra hufvud titel;

bevillningsutskottets betänkande n:o 1, i anledning af väckta mo -

N;o 8.

Angående
pension åt
rektor P.
Velins dotter
Anna Velin.
(Forts.)

N:G 8.

Tisdagen den 25 Februari.

tioner om uppsägande af Sveriges med utländska magter ingångna handels-
och sjöfartsfördrag samt om tulltaxans förändrade uppställning;

Andra Kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om förordnande af en statsinspektör öfver
Stockholms folkskoledistrikt;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om åtgärders vidtagande för utrotande af berberisväxten; och

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion om skärpta vilkor för rättighet att idka
handel.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,59 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Tisdagen den 25 februari.

Kl. |3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets memorial
n:o 22, angående beslutad konvertering af 1875 års statslån.

§ 3-

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 23, med
förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens andra hufvudtitel,
blef den af utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren
godkänd.

§ 4.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:

bevillningsutskottets betänkande n:o 1;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4.

Tia (lagen den 25 Februari.

N:0 8.

§ 5.

Under åberopande af i sådant afseende inom talmanskonferensen
uttalade önskningar, hemstälde herr talmannen, det kammaren ville
besluta, att bankoutskottets memorial n:o 2 och bevillningsutskottets
betänkande n:o 1 skulle i nu nämnd ordning å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras främst bland de ärenden,
som blifvit två gånger bordlagda.

Denna herr talmannens hemställan bifölls.

§ 6.

Följande nya motioner afgåfvos af:

herr F. TF. Metsén, n:o 206, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utfärdande af föreskrift för åtskillige embets- och tjenstemän
att anslå vissa mottagningstider;

herr A. Westrin, n:o 207, om ändring i Kongl Maj:ts proposition
om ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken
och pedagogierna; och

herr Å. Nordenfelt, n:o 208, om skrifvelse till Kong], Maj:t i fråga
om skydd mot af elektriska ledningar föranledd fara för person och
egendom.

Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtande, n:o 19, i anledning af ej mindre Kongl.
Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 än äfven väckt motion om ett förklarande
rörande tillämpningen af samma proposition;

Andra Kammarens tredje tillfälilga utskotts utlåtande n:o 5, i
ledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utsträckning af fribrefsrätten: samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om tillägg till förordningen angående kontroll å tillverkningen af
margarin m. m. den 11 oktober 1889.

Kammaren beslöt, att dessa nu första gången bordlagda ärenden
skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras
framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 8. ‘

Godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 12,
till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 11 och 13 §§ i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Tisdagen den 25 Februari.

§ 9.

Justerades två protokollsutdrag.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. G. Petersson
Bry storp under åtta dagar från och med den 5 instundande mars.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 2,44 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson:

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1890.