RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:41

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 41.

Onsdagen den 7 maj.

Kl. 7 e. in.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
■dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

Till behandling förekom först Andra Kammarens fjerde tillfäl- Ang. bereliga
utskotts utlåtande n:o 8 (i samlingen n:o 32), i anledning a,id.ande “/ till~
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ^-^dre bemedlade
redning angående möjligheten att bereda tillfälle för mindre bemed- att bilda egna
lade att bilda egna jordbruk. jordbruk.

Motionären, herr E. Åkerlund, hade föreslagit, att Riksdagen ville
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täckes låta utreda, huru
vida icke genom statsmagternas försorg tillfällen kunde beredas dem
bland våra mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar,
som sådant önska, att på vilkor, som gjorde det för dem möjligt,
och hufvudsakligen å inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlingsbara
utmarker, bilda egna jordbruk, utan att statsverket derigenom
blefve synnerligen betungadt, utom möjligen för väganläggningar
och stora vattenledningar.

Efter att hafva lemnat en utförlig redogörelse för det uti ifrågavarande
syfte i Amerika införda s. k. hemstadsystemet, hemstälde
utskottet i detta utlåtande:

»att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
att, efter inhemtande af fullständig kännedom om här berörda system
för jords besittning, låta företaga en sådan utredning af hit
hörande förhållanden, på grund hvaraf Riksdagen kan blifva i tillfälle
att bedöma möjligheten af och sättet för beredande af tillfälle
Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 41. 1

N:o 41. 2

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. lere- för obemedlade och mindre bemedlade att i större omfattning formande
af ^-värfva egna jordbruk.»

fälle för mindre
bemedlade

att bilda egna Efter uppläsande häraf anförde:

jordbruk.

OorU) Herr Elis Nilson: Genom förbiseende hos utskottet har ut skottets

yrkande blifvit litet ofullständigt, i det att orden: »Kongl.
Maj:t täcktes» blifvit uteglömda. Yrkandet skulle alltså få följande
förändrade lydelse:

»att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes, efter inbergande af fullständig kännedom
om här berörda system för jords besittning, låta företaga en sådan
utredning af hit hörande förhållanden, på grund hvaraf Riksdagen
kan blifva i tillfälle att bedöma möjligheten af och sättet för beredande
af tillfälle för obemedlade och mindre bemedlade att i större
omfattning förvärfva egna jordbruk.»

Jag anhåller om proposition härpå.

Herr Sundberg i Haparanda: Sedan motionären anhållit om

skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utredning, »huru vida icke genom
statsmagternas försorg tillfällen kunde beredas dem bland vara mindre
bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar, som sådant önska,
att på vilkor, som gjorde det för dem möjligt, och hufvudsakligen
å inom fäderneslandet ännu befintliga stora, odlingsbara utmarker,
bilda egna jordbruk», har utskottet vid behandlingen af denna fråga
fäst sig vid tvenne sätt, hvilka borde tagas i betraktande. I första
rummet har då utskottet ansett frågans realiserande bero på tillgängligheten
af mark. Det torde hafva varit motionärens afsigt,
då han talade om »odlingsbara utmarker», att dermed afse kronomärke^
I fråga om dessa kronomarker föreligger dock en skrifvelse
från Riksdagen till Kongl. Maj:t af den 5 maj 1888, deruti Riksdagen
hemställer om eu utredning om och förslag till beredande af
möjlighet att anlägga torp på kronoparkerna i det egentliga Norrland
och i Stora Kopparbergs län. Denna skrifvelse har icke ännu,
så vidt jag känner, föranledt till någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

I andra rummet har utskottet ansett fragans lösning bero pa
möjligheten för obemedlade och mindre bemedlade personer att förvärfva
sig jordbruk på sådana vilkor, att de icke skulle finna sig
föranledda att lemna landet eller gå till andra näringar, »med andra
ord: frågan skulle» — såsom utskottet säger — »helt enkelt bero
på möjligheten att göra jordbruk och andra landtmannanäringar
mera tilltalande än hvad nu är fallet». Vid lösningen af denna
fråga har utskottet gifvit sig ut på upptäcktsfärd efter hvad utskottet
kallar »en ny form af eganderätt», och på denna färd till
Amerika synes utskottet hafva tappat bort både motionen och motionären
och i stället bemannat sin farkost med häradshöfding Fahlcrantz

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

3 N:o 41.

och dennes afhandling om s. k. hemstad efter amerikanskt mönster. 4er«-Då motionären afsett att genom statsmagternas försorg skulle be- dande af till~
redas de obemedlade och mindre bemedlade samhällsmedlemmarne till--''"";”'' ™in~
fälle att lätt åtkomma jord till odling, bär utskottet genom sin n’tt bilda egna
tolkning af motionärens skrifvelseförslag velat lägga i motionärens jordbruk.
mun en önskan, att det mindre jordbruk, som kunde komma under (Forts.)
de antydda samhällsmedlemmarnes värjo, skulle kunna bibehållas åt
dem och deras familjer, oberoende af och oåtkomligt för egarens
borgenärer. Detta är just grunden eller åtminstone det tilltalande för
detta hemstadssystem. Men hvad blefve följden, om man ginge in
på något sådant? Det blefve att man utvidgade de redan befintliga
undantagen i. utsökningslagen från utmätning för egarens gäld, men
derom har icke motionären talat ett enda ord eller yttrat någon
önskan. Det skulle val för öfrigt förefalla underligt, om kammaren
genom^ ett bifall till detta utskottets förslag skulle taga ett steg i
den ^rigtningen att tillskapa ett nytt slag af privilegierad jord, ty
en sådan undantagsställning skulle denna s. k. hemstad få. Det vore
så mycket mer underligt, sedan denna kammare uttryckligen förklarat
sig mot all privilegierad jord genom den öfverläggning vi
nyligen hade om fideikommissen. Utskottet påvisar, »hvilken oerhörd
betydelse det har för svenskt lynne och åskådning att med sjelfständig
rätt ega jord», och att »ingen form af eganderätt till jord
skulle vara mera tilltalande för förvärfvaren, än den, som medförde
garanti om eget hem, om ens egen och ens familjs framtida bergning
och derjemte en ansedd medborgerlig ställning».

Det vill med andra ord säga, att den omständigheten, att den
som sitter pa denna hemstad vore oåtkomlig för egen gäld, skulle
vara något för svenskt lynne tilltalande, och att egandet af eu sådan
jord skulle medföra en viss medborgerlig och aktad ställning.

Jag tillåter mig betvifla detta. Följden af en sådan hemstadsrätt
vore närmast, att man finge ändra om hela vår kreditlagstiftning,
och med antagande af en sådan onaturlig form för eganderätt
skulle man ställa den s. k. egaren till hemstaden öfver eller utom
den för andra medborgare gällande lag, att med sin egendom svara
för sina skulder och förbindelser.

Slutligen är det underligt, att utskottet, om jag rätt fattat
dess afsigt, hos Kongl. Maj:t anhållit om utredning, men underlåtit
att på samma gång begära ett förslag eller någon åtgärd från Kongl.

Maj:t på grund af denna utredning. Jag kan således för min del
icke vara med om detta skrifvelseförslag, sådant det föreligger, utan
skall, herr talman, yrka återremiss till utskottet, på det att utskottet
måtte taga frågan i förnyad behandling och derefter, med hänvisning
till den skrifvelse, som från Riksdagen redan ligger inne hos
Kongl. Maj:t angående beredande af odlingslägenheter på kronoparkerna
i Norrland och Stora Kopparbergs län, återkomma till
Riksdagen med förnyadt utlåtande.

>:o 41. 4

Ang. beredande
af tillfälle
för mindre
bemedlade
att bilda egna
jordbruk.
(Förts.)

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Herr Elis Nilson: Då utskottet fick denna motion om

händer, insåg det tydligt och nogsamt de svårigheter, som skulle
mota vid att utreda eu så stor fråga. Utskottet har naturligtvis och
egentligen tagit i betraktande den stora fosterländska ide, som ligger
till grund för motionen. Tv hvar och en vet att det finnes stora
arealer af svensk jord, men ett litet antal jordbrukare. Om derför
jorden rätt användes, skulle det relativa fåtal invånare, sona finnes
här och livilket uppgår till icke fullt 5 millioner, kunna till lycka
för vårt land mycket väl fördubblas, ja, tredubblas. Och deraf skulle
följa icke blott en förökad folkmängd, utan handeln och näringarna
skulle äfven komma i ett mera gynsamt läge. _ o

Dessutom har utskottet tagit reda på några detaljfrågor och
dervid särskild! fäst sig vid de yttranden, som framlidne landshöfdingen
Yutmark haft om Norrbottens län. Utskottet har tänkt sig
att°en kolonisering af Norrbottens läns vidsträckta område skulle ega
rum. De uppgifter rörande detta län, hvilka landshöfding Yidmaik
i sådant afseende lemnat, och de siffror han framlagt aro så förvånansvärda,
att jag nödgas besvära kammaren med att läsa upp nagra
af dem. Han säger: »Ehuru inom kustlandet ännu finnas vidsträckta
kärruppfylda skogsmarker, så är likväl detta land till sin naturbeskaffenhet
och för dess mottaglighet af odling mera än de andra
norrländska landskapen att anse för ett slättland. I ingen annan
del af riket är jordvallens ständigt fortgående inkräktning å hafvet
så märkbar, och vidsträckta ängsmarker förekomma, hvilka synbarligen
i en icke långt aflägsen forntid utgjort hafsvikar eller fjärdar,
som nu äro uppskjutna öfver hafvet, eller blifvit igengrundade af
de jordlager, som flodvattnet årligen medfört; men utom de odlingstrakter,
hvilka genom denna jordvallens höjning redan tillkommit,
så finnas dessutom öfver allt och särdeles inom de större floddalarne
så vidsträckta odlingslägenheter, sa väl i fast som vattendi änkt mark,
att ingen annan del af riket kan förevisa någon motsvarighet.

För att närmare belysa odlingens ståndpunkt, tillåter jag mig
här införa en tablå öfver egotillgångarne inom sex socknar i nedra
landet, samt tvenne dess städer, grundad på befintliga afvittringsoch
skifteshandlingar, med utsättande tillika af dessa kommuners
folkmängd.»

Ur den tablå, som han derpå lemnar, framgar, att dessa 6 kustsocknarna
och två städerna tillsammans hade en folkmängd ar 185o
af 30,042 personer, under det att arealen utgjordes af:

Tumland.

Åker .................................... 10,558.

Ängar och liagmarker............... 123,315.

Skog och utmark..................... 1,280,881.

Myrar ................................. 317,171.

Sjöar och vattendrag ............... 105,311.

Summa 1,837,236.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

5 N:o 41.

Så fortsätter lian: »Då sammadragna beskrifningar öfver ego- beretillgångarne
i öfriga till kustlandet hörande socknar ännu saknas, ''\a^ ^

kunna för dessa socknar egoarealerna nu ej utsättas, men åtskilliga''^.e e
upplysningar kunna dock af det redan kända inhemtas. Så finnes att bilda egna
nemligen, att, när inom dessa 6 socknar och 2:ne städer, af hela jordbruk.
arealen inrösnings- och afrösningsjord, 60 tunnland belöpa i medeltal (Ports.)
å hvarje person, är det endast ett tredjedels tunnland åkerjord samt
4 tunland ängsmark. Denna senare mark, hvartill äfven är räknad
de inom inrösningsjorden liggande odlingsbara hagmarker, är således
tolf gånger större än åkern, hvilken senare allenast utgör omkring
8 procent af inrösningsjordens hela innehåll. Jemföres åter åkern
med sammanlagda summan af så väl inrösnings- som afrösningsjorden,
så utgör den förra allenast */U6 af det hela.»

Jag skall öfvergå några sidor. Derefter fortsätter han: »Då
jorden härstädes vanligen under hela vintern samt i kustlandet till
början af maj månad är snöbetäckt, är densamma under nämnda tid
af året fullkomligen skyddad både för köld och blåst, och då, vid
sommarvärmens inträde i maj månad, snön hastigt uppsmälter,
uppkommer deraf en allmän landets öfversilning, hvilken med högsommarens
värme och ständiga solljus befordrar en växtlighet, som
icke eger någon motsvarighet i sydligare landskap af riket och
hvarigenom det märkliga förhållande uppkommer, att, när i södra
Sverige 16 till 20 veckor åtgå mellan sådd och skörd, är här
halfva tiden, 8 å 10 veckor, tillräcklig. Vid min resa uppför Kalix’
ådal i början af juli månad var sädesväxten, ju högre upp jag
kom, desto mera för sig kommen, och i Tärändö by, hvilken har
50 grannar och ligger 10 mil norr om polcirkeln, voro alla kornåkrar
redan den 6 i samma månad axgångna, när intet ax syntes
i det nedre landet, och först derofvanom, eller in i Torneå lappmark,
blef vegetationens tillbakaskridande märkbart. Vid återresan ned
efter Torneå eif den 10 till den 13 juli voro många af de i elfven
liggande bördiga ängsholmarne af fjällfloden öfversköljda, men 4 veckor
senare afbergades här en rik grässkörd, sådan den å få andra
ställen är till finnande, ty de växtämnen, som flodvattnet årligen
medför och afsätter, befordra här eu sådan bördighet, att gräset å
flera ställen uppnår en höjd af 3 alnar.

Utom de rika tillgångar i fullt odlingsbar jord äfvensom i ängar
och hagmarker, hvilka inom kustsocknarna förefinnas, men äro i
deras närvarande skick, samt innan de varda utdikade och till cirkulationsjord
beredda, af föga värde, är landet uppfyldt af stora myroch
kärr-trakter, hvilka för det närvarande icke blott äro fullkomligen
onyttiga, utan äfven i deras vattudränkta skick köldledande.

Ofvan intagna sammandrag för sex socknar af länet, jemte Luleå
och Haparanda städer, upptager en sammanräknad areal i dylik mark
af 317,171 tunnland, eller omkring 14 qvadratmil. Skulle endast
halfva denna vidd med förmån och nytta kunna till åker och äng
uppodlas, huru skulle icke blott derigenom landet stiga i välstånd

,N:o 41.

Ang beredande
af tillfälle
för mindre
bemedlade
att bilda egna
jordbruk.

(Ports.)

6 Onsdagen den 7 Maj, e. m.

och styrka, ock medel beredas för uppehälle åt eu flerdubblad folkmängd
!

Endast i Carl Gustafs socken finnas 19,286 tunnland kärrjord,
sammanhängande med byarnes inegor, allt på lerbottengrund och
sålunda af odlingsbar beskaffenhet.»

Detta är hemtadt ur en utredning, gjord af landshöfding Vidmark
år 1859.

Utskottet har äfven hört sig för med personer ifrån Norrbotten
just om Norrbottens märkvärdiga bördighet. Och det förhåller sig
verkligen så, att det endast är 8 å 10 veckor mellan sådd och skörd.
Sällan inträffa några nattfroster. Dessutom är jorden utomordentligt
bördig. Den innehåller 0,8 procent fosforsyra och det är denna
stora fosforsyrehalt, hvilken jorden erhållit på det sätt att af de
inom länet förefintliga apatitlagren genom köldens och regnets inverkan
mindre partier lösryckts och bortsköljts, det är, säger jag,
denna fosforsyrehalt, som förorsakar den märkvärdiga bördighet, som
af mången inom kammaren icke torde vara känd. Nog vore det
synd, om icke vi svenskar toge vara på hvad som finnes der uppe,
så att vi kunde få den fasta befolkningen ökad i landet. Vi veta
att den lösa arbetarebefolkningen icke är att lita på. Men en fast
jordbrukande befolkning den är att lita på, då sociala faror påkomma.
Och vi skola slutligen taga i betraktande, att den nu beslutade
jernvägen genom Norrland kommer att skapa lättade kommunikationer,
som lemna tillfälle att med än större utsigt till framgång
få den odlingsbara marken inkomstbringande och att få i Norrland
en stor besuten jordbrukande befolkning. Det är icke allenast
ett plus för staten, att denna åkerbrukande befolkning förlägges deruppe.
Den kommer att tillföra jernvägstrafikinkomsterna en betydlig
ökning. Äfven i finansielt hänseende skulle det alltså för våra jernvägar
vara af icke ringa nytta.

Det har under loppet af många år i kammaren talats derom,
att man kan frukta det inflyttande finska elementets öfverhandtagande
i Norrbotten. Vi kunna få en motvigt mot detta finska element
derigenom att vi söka binda svenske män vid den svenska
torfvan, så att de blifva bofasta der. Det är visserligen sant, att
de icke de första åren kunna lefva endast på åkerbruk. Men vid
sidan deraf finnes tillgång till arbete vid sågverk och industriella
anläggningar. Jag tror således, att frågan om möjligheten för dem
att der uppehålla sig kunde lösas ganska lätt derigenom, att de om
sommaren vore åkerbrukande och under vintern sysselsatte sig med
arbete vid sågverk och industriella anläggningar. Här vandrar hvarje
vår från söder till norr en arbetarebefolkning af 40 å 50 tusen personer
från Skåne till Norrland, Vesterbotten och Norrbotten. Hvarje
höst vandrar den ned igen. Tro herrarne icke, att dessa personer,
fullt arbetsföra som de äro, skulle med tacksamhet se, att ett tillfälle
bereddes dem att få ett eget hem der uppe med åkerbruk och
vid sidan deraf ett eller annat slags träarbete? Jo, i sanning —

7 N:o 41.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

det är så mycket som talar för denna storartade motion. Utskottet Ang. berehar
icke kunnat utreda saken på ett fullt tillfredsställande sätt.dande af t,ll~
Dertill fordras ett årslångt arbete. Men frågan är af utomordentlig-^”6 /e°^e^''e
vigt och någon gång måste vi börja tåga itu dermed. Ju förr vi ntt bii4n egna
göra det, desto nyttigare är det för vårt fädernesland. Det är med jordbruk.
tanke härpå, som utskottet dristat sig tillstyrka en skrifvelse till (Forts.)
Kongl. Maj:t i detta syfte. Jag hoppas, att herrarne skola gå in
derpå. Saken kan — jag upprepar det — icke utredas nu genast.

Men låtom oss börja med att anhålla om eu utredning, så skola vi
nog till sist komma till ett praktiskt resultat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hörnfeldt: Jag vill icke bestrida, att motionen är mycket
välvilligt menad och likaså utskottets tillstyrkande af ett skrifvelseförslag.
Men då man närmare tager förslaget i skärskådande,
kan man icke neka, att det är affattadt i väl sväfvande ordalag.

Det föreslås, att man skall begära af Kongl. Maj:t en utredning om,
huruvida man icke skulle kunna bereda mindre bemedlade tillfälle
att få tillköpa sig mindre jordlotter att för framtiden begagna.

Men skrifvelsen innehåller intet om, huruvida det här är fråga om
enskildes egendomar eller ltronoparkerna. Det ligger en väsentlig
skilnad deri. Ty i förra fallet kan saken icke realiseras utan uppoffring
antingen för dem, som skola förvärfva dessa mindre lägenheter,
eller för staten genom att inköpa dem.

Vidare vidlåder ett annat fel skrifvelseförslaget. Det är visserligen
i sak icke af stor betydelse, men i formelt hänseende anser
jag det vara ganska betydelsefullt. Man aflåter nemligen en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran, att han skall utreda vissa förhållanden,
utan att man begär att Kongl. Maj:t, sedan saken blifvit
utredd, skall framlägga frågan för Riksdagen, på det Riksdagen
må blifva i tillfälle att pröfva densamma. Jag tror visserligen, att
det ligger en viss välmening i förslaget. Men för att kunna realisera
det syfte, som ligger under detta skrifvelseförslag, fordras först
och främst en ofantligt lång tid. Och det fordras till på köpet något,
som icke är möjligt att realisera. Ty man torde väl knappast
vilja släppa några personer, som skola idka åkerbruk, till de kronoparker,
som ligga i de norra länen. Man kan ju möjligtvis antaga,
att de icke komma att med tillbörligt aktgifvande på lag och författning
tillse, att kronans skogar komma att blifva orörda. Det
kan ju hända, att de en och annan gång, när nöden kräfver, försöka
knipa ett eller annat träd.

Jag säger än eu gång: om skrifvelseförslaget icke vore affattadt
i så sväfvande ordalag, skulle jag icke haft något deremot. För
närvarande anser jag mig dock böra yrka afslag.

Herr friherre Bonde: Utskottets ordförande har med värme
framhållit det fosterläridska i det föreliggande förslaget och kraftigt

S:o 41. 8

Onsdagen den 7 Maj, e. in.

Ang. bene- förordat detsamma. Det kan icke heller nekas, att det Yarit en
dande af till- vacker tanke, som föresväfvat motionären, då han framlast sitt fördre
bemedlade slaS- Alla ar0 vi val äfven ense om att det vore lyckligt, om så
att bilda egna många som möjligt af landets invånare kunna blifva sjelfegandejordbruk.
jordbrukare. Att detta är tilltalande, deri instämma alla. Denna
(Forts.) tanke är dock icke ny. I långa tider har man ju försökt med nybyggen
i skogsmarkerna i Norrland, ehuru resultaten ej varit så.
lyckliga som man kunnat önska. Man bör derför hoppas, att något
sätt skall kunna uppfinnas, för att kunna sträfva till det mål som
motionären tänkt sig. Herr Sundberg har redan framhållit, att utskottet
vid denna frågas behandling tappat bort så väl motionen som
motionären och kommit in på något helt annat. Det har presterat
ett utskottsbetänkande, som, i stället för att vara ett utskottsbetänkande,
innehåller eu afhandling om något nytt, något som kanske
just genom sitt tilltalande namn förbryllat utskottets ledamöter..
Det är också ett lika vackert som för svenska språket nytt namn:
»Hemstad». Det har derför satt sig ned och skrifvit af herr Fahlcrantz’
redogörelse. Denna afhandling är onekligen intressant. Den
redogör för amerikanska förhållanden, som väl kunna vara värda att
studeras, men som onekligen synas så egendomliga, att man måstetveka
att utan vidare införa dem i vårt land.

Herr Sundberg har redan framhållit, att det här är fråga om
ett nytt slag af privilegierad jord, i viss mån motsvarande hvad vi
förut hafva i fideikommissen. Denna kammare har uttalat sig för
afskaffandet af dessa, men skulle dock genom att antaga detta skrifvelseförslag
för sin del förklara sig vilja införa ett nytt slag af
fideikommiss. Dessa nya fideikommiss hafva visserligen den olikheten
med de förra, att dessa varit större än de nu föreslagna. Äfven
motståndarne till fideikommissinstitutionen hafva dock medgifvit, att.
de större fideikommissen dock äro att föredraga framför de mindre.
Nu skulle man skapa tusentals fideikommiss på några tunnland hvart,
som icke kunde utmätas, som icke kunde åtkommas af innehafvarnes
fordringsägare. Jag har icke kunnat komma underfund med, huru
dessa egendomar skulle öfverlåtas i andra händer. Det säges att
de under vissa förhållanden kunna säljas; det skulle således vara en
skilnad i förhållande till de gamla fideikommissen. Men det är
icke tydligt uttryckt, huru vida de skola öfverlåtas åt ett af barnen
eller delas. I alla fall torde det, såsom herr Sundberg sagt, icke
vara klokt af Andra Kammaren att uttala sig för tillskapandet af
ett nytt slags privilegierad jord. Men då det icke kan nekas, att
det ligger en vacker och fosterländsk tanke uti att söka bereda
mindre bemedlade tillfälle att besitta jordegendom, äfven om den är
aldrig så liten, så tycker jag att denna kammare kunde besluta en
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Att deremot, såsom herr
Sundberg, yrka återremiss, torde icke tjena till något. Någon vidare
utredning kan utskottet troligen ej hinna lemna. Då motionären
emellertid framlagt ett förslag, som'' visserligen är mycket

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

9 N:o 41.

vidtsväfvande, men ändock uttrycker en beaktansvärd tanke, ber Ang. bereds,
herr talman, få yrka bifall till motionen och afslag på ut-dande af tlll~

J or fåUe pir min.

skottets hemställan. Jdre bJemedlade

att bilda egna

Herr Petersson i Runtorp: Det är oneldigt, att det är en jordbruk.
vacker idé, som ligger till grund för detta förslag. Hade det kommit (Ports.)
tidigare, skulle jag yrkat återremiss för att få det bättre fonnuleradt.

Men som herrarne torde finna, tjenar det nu icke till något, emedan
det icke skulle kunna medhinnas att göra något ytterligare åt saken.

Och hvad beslut kammaren än må fatta, torde det icke blifva något
riksdagsbeslut i år i denna fråga, med hänsyn dertill att Första
Kammaren icke torde hinna att behandla den. Men då man erkänner,
att denna idé är så tilltalande och att man bör göra något
derutaf, tycker jag det icke är rätt att yrka afslag. Min öfvertygelse
är, att förslaget är, — såsom utskottets ordförande också nämnde —
så vidtomfattande, att det kan ses från flere sidor. Men man bör
söka hålla frågan vid lif. Det bör derför ej blifva ett bleklagdt
»nej» från Andra Kammaren, då frågan första gången kommer före.

Jag vet visserligen att ett bifall från denna kammare icke skulle
leda till något resultat. Men så mycket vore dock vunnet, att
Andra Kammaren erkände, att något borde göras i denna rigtning.

Men jag vill till hvad en föregåeende talare sagt be att få
lägga, att jag tror, att här icke allenast är fråga om eu vacker
idé, utan en verklig räddningsplanka för våra svenska arbetare.

Det kan icke finnas bättre korrektiv för strejker och pretentioner
på högre arbetslöner och för socialistiska åsigter än det, att man
anvisar arbetarne egna jordbruk och så ber att »få tala med herrarne».
Det är ett ypperligt medel. Blott man kan få dem derhän,
är jag öfvertygad att de ej skola få så mycket att säga — åtminstone
kommer tonen att blifva en annan.

Nu föreställer man sig, att detta måste ske genom att flytta
dem till Norrlands skogar. Nej, i det afseendet håller jag med herr
Hörnfeldt, att man måste vara mycket försigtig. Fins det dugtigt
med skog, så sysselsätta de sig för mycket med den och det blir
ej någon odling utaf. Men det lins många andra områden. På
många ställen har skogen huggits ned, så att det till slut blifvit
bar mark. Om då naturen der är danad till skogsmark, bör den
dertill bibehållas och planteras skog. Men det finnes äfven sådan
afröjd mark, som är lämplig till åker. Den bör odlas — och der
komma de på sin rätta plats.

Jag tror således, att frågan bör hållas vid lif. Det kan nog
blifva något resultat, om regeringen tager saken om hand och länsstyrelserna
blifva hörda, ty säkert finnas vidlyftiga marker och andra
statens egendomar, som kunna undvaras. Men i första hand bör
man tänka sig utvecklingen af detta system i de södra trakterna
eller åtminstone der, hvarest skogarne redan äro uthuggna. I sinom
tid kan man nog också komma till Norrland, men det är långt dit.

N:o 41. 10

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. beredande
af tillfälle
för mindre
bemedlade
stt bilda egna
jordbruk.

(Forts.)

Nu klandrar man utskottet, emedan det framhållit hemstadssystemet.
Men jag skall förlåta det, ty det är åtminstone så, att
det låter litet amerikanskt. Och om våra arbetare, som vilja resa
till Amerika, få höra talas derom, så kan man kanske behålla många
qvar i landet. Om således Kongl. Maj:t tager frågan om hand,
kan nog något praktiskt förslag komma att framställas, äfven om
det icke alldeles går i den af utskottet anvisade rigtningen.

Jag yrkar emellertid bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr De Laval.

Herr K i hl b er g: Den strömning, som i vår tid genomgår

arbetareklassen och bland annat åsyftar att förkorta arbetsdagens
längd och på samma gång att höja dagaflöningen, har hufvudsakligen
sin härd i de stora städerna och de stora industriella etablissementen.
Men det torde vara endast en tidsfråga, när dessa rörelser
äfven komma att tränga fram till jordbruksnäringen. Jag vill nu
icke yttra mig om huru mycket berättigande det ligger i dessa arbetarnes
sträfvanden. Jag vill endast säga: arbetaren är sin lön
värd, och jag vill tillägga: vår jordbruksnäring, åtminstone i mellersta
och norra Sverige, är af beskaffenhet att icke tåla synnerligt stor
afkortning af arbetsdagens timmar eller höjning af aflöningen förr
än man står inför den frågan: jordbrukets vara eller icke vara.

Hvad nu beträffar orsaken till denna fiendtliga stämning hos
arbetarne emot arbetsgifvarne, torde denna icke vara att hufvudsakligast
söka deri, att vilkoren för arbetarne nu för tiden skulle
vara sämre än förr, ty dessa äro nu snarare bättre än någonsin.
Nej, orsaken ligger i något helt annat, och förnämligast i den
afund arbetareklassen hyser gent emot de högre klasserna, derför
att dessa lefva ett luxuriöst, njutningsrikt och kanske makligt lif.
Isynnerhet drabbar denna afund arbetsgifvaren, då arbetaren har för
sig, att det är genom arbetarens mödor, genom de produkter arbetet
lemnar, som han lefver detta öfverflödiga lif.

Sedan jag påpekat detta, ber jag att få framhålla, att, när
denna rörelse träffar jordbruksnäringen, skall den först träffa just
de större jordbrukarne eller godsegarne, hvilkas lefnadsvilkor äro
mera skilda från arbetarnes och derför gifva anledning till nyss
nämnda missförhållanden. Men med afseende på de mindre jordbrukarne
är förhållandet helt annorlunda. Här äro arbetsgivare
och arbetstagare i ungefär samma ställning. Arbetsgifvaren är sjelf
arbetare. Husbonden och husmodern få deltaga i det tyngsta arbetet
från tidigt på morgonen till sent på qvällen, och icke allenast
husfadern och husmodern, utan äfven barnen få arbeta, så långt
deras krafter räcka till. Tjenarne måste här så att säga dragas
med i denna flit och lemna bättre arbetsprodukter än det är möjligt
att åstadkomma vid de större jordbruken. Den som nu önskar,
att jordbruket äfven i kommande tider skall vara grundvalen för

Onsdagen den 7 Maj, e, m.

11 N:o 41.

vårt näringslif, måste också hafva ett så fosterländskt intresse, att Ang. berehan
önskar, att de mindre jordbrukarnes antal måtte ökas i vårtdande "i tM~
land. Just derigenom kunna vi erhålla trygghet för, att Sveriges{^“bemedlade

jordbruk skall i en''framtid bestå. Det är denna tanke,
till grund för motionärens förslag.

Jag vill äfven påpeka en annan omständighet, som talar för,
att äfven statsmagterna skola vara intresserade af att verka i samma
rigtning. Det finnes hos vår jordbrukande befolkning, våra jordbruksarbetare
—- jag menar härmed äfven de mindre jordegarne —
egenskaper, goda, lyckliga egenskaper, som äro värda att taga vara
på. Bland dessa vill jag nämna en i första hand — den hos dem
så djupt rotade kärleken till den egna torfvan, det egna hemmet.
Denna egenskap framkallar också hos detta folk en kraftig och uthållig
arbetsamhet. Den som varit i tillfälle att lefva på landsbygden
just bland dessa små jordbrukare, har varit i tillfälle se,
hvilken förvånande arbetskraft de kunna lägga i dagen. Under
skördetiden få de mången gång räkna icke åtta timmars arbetsdag,
utan oftast dubbla den tiden. Och detta kraftfulla arbete är icke
något slafvens arbete: det är ett arbete på den egna torfvan, de få
sjelfva njuta frukterna af arbetet och derför arbeta de med lif och
lust. Dessutom finnes det hos denna jordbrukande befolkning en
tredje god egenskap, också värd att taga vara på. Det är det
enkla lefnadssättet och förmågan att försaka. Mången stadsarbetare
kan icke tro, huru enkelt lefnadssättet hos dessa mindre jordbrukare
är. Deras föda består hufvudsakligen af bröd, saltvaror och potatis;
deras klädedrägt utgöres vanligtvis af hvad som tillverkats af husmoderns,
döttrarnas, tjenarinnornas egna händer. Deras ekonomiska
förhållanden skilja sig sålunda icke ifrån deras arbetares. Drängens
lefnadsförhållanden äro lika med husbondens. Drängen får dela med
husbonde dagens tunga och hetta. Tjenarinnan arbetar till -

som ligger att bilda egna
jordbruk.
(Foris.)

sm

sammans med
födan vid

aktighet i intressen, någon sådan afundsjuka som bland de stora

sin husmoder. De dela samma enkla kost, intaga
samma bord. Derför blir det icke någon sådan skilj -

städernas befolkning.

Dessa förhållanden visa, att det är skäl att söka öka antalet
af dessa mindre jordbrukare. Ifrån allra äldsta tider har det ansetts
vara ett fosterländskt intresse att arbeta för jordens uppodlande.
Från långt tillbaka har till dem, som velat anlägga nybyggen, upplåtits
jord under vissa frihetsår och sedan mot en viss skatt. Detta
sätt att uppodla jorden har på senare tider kommit i glömska. Vi
hafva lagar, som ordna dessa förhållanden. Men de äro från slutet
af förra och början utaf detta århundrade. De hafva icke tillämpats,
icke gjort det gagn de kunnat göra. Men när man nu vet, att
tusentals tunnland jord ligga ouppodlade på kronans marker, skulle
det icke då vara i statens intresse att söka åstadkomma, att dessa
marker lemnades åt denna kraftiga, ihärdiga jordbruksarbetarebefolkning?
Skulle det icke vara i statens intresse, att dessa marker

N:o 41. 12

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. bere- tilldelades arbetare på billiga vilkor, så att de kunde få eget bus
p"de ,af tiU'' och hem med utsigt att få behålla det för framtiden? Detta har
''dre bemediade11^0^^ ve^ Payisa genom att påpeka amerikanska förhållanden.
«tt bilda egna Utskottet har icke sagt: så skall det ske. Utskottet har endast
jordbruk, redogjort för, huru förhållandena äro ordnade i Amerika och ansett,
(Forts.) att, om något bör göras i vårt land i denna rigtning, så hafva vi

många goda lärdomar att hemta från de amerikanska förhållandena.
Icke allt är tillämpligt hos oss. Men koloniseringen af de hos oss
oodlade markerna kan jag icke finna annat än nyttig. Huru detta
skall kunna ske, har icke utskottet kunnat angifva. Det har blott
gifvit en liten anvisning. Äfvenså har det påvisat den trygghet,
som är dessa små egendomar tillförsäkrad i de amerikanska lagarne
genom hemstadsrätten, hvarigenom dessa äro mera skyddade för utmätning
än annan egendom.

Det har påståtts, att det här vore fråga om att skapa nya fideikommiss.
Men det är så långt derifrån som möjligt. Om herrarne
läsa igenom de upplysningar om hemstadsystemet, som finnas i betänkandet,
så finna herrarne, att egare af en sådan egendom har
rättighet att sälja den till annan person. Det är ju en betydlig
olikhet. Dessutom finnes det rättighet att inteckna den äfvensom
för den som sålt egendom till en annan rättighet att få betalning
ur denna egendom, innan hemstadsrätten inträder. Den som sålunda
söker få hemstadsrätt skall hafva betalt alla föregående skulder.
Det är endast de nya skulder han gör, som icke kunna utmätas ur
denna nyförvärfvade egendom. Han förnärmar sålunda ingens rätt.
Ty den som lånar till honom vet, att han icke kan få betalning ur
denna jord. Men det stora värdet af detta system ligger deri, att
husfadern får behålla hemstadsrätten till den jordbit, som blifvit
honom, hans hustru och barn kär. Det är en ofantligt god sak,
emot om han — i händelse allt ginge bakut för honom — skulle
drifvas från hus och hem och med hustru och barn stå utan tak
öfver hufvudet. Detta system har derför förefallit utskottet tilltalande.
I hvad mån det kan vara tillämpligt hos oss, derom vill
jag icke yttra mig. Men jag anser saken vara af så stor vigt, att
jag tycker, att det minsta man kan göra är att hos regeringen anhålla
om eu utredning, om och huru man skall tillmötesgå denna
jordbruksarbetande befolknings behof och bereda den tillfälle att
ei’hålla eget jordbruk och eget hem. Det är ju för mycket begärdt,
att utskottet skulle utreda detta. Saken är verkligen så svår att
utreda, att det fordras bättre och större krafter och resurser än utskottet
haft att förfoga öfver. I anledning af sakens stora vigt
kan jag således icke annat än på det varmaste yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Erihson i Myckelgård, Bromée, Andersson
i Bringåsen, Holm och Olsson i Frösvi.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

13 N:o 41.

Herr Lasse Jönsson: Sedan jag begärde ordet, hafva några Ang. benetalare
anfört ett och annat, som jag ämnat säga, hvarför jag skall da^e a$ till~
inskränka mig till att yttra mig helt kort. Anledningen hvarför ''^bemedlade
jag begärde ordet var den, att ett klander rigtats mot utskottet afaM bilda egna
tvenne talare, af hvilka den ene yrkat återremiss, den andre afslag. jordbruk.

Det har talats om fideikommiss m. m. och man har anfört detta (Forts.)
och andra sökta skäl såsom talande emot utskottets förslag. Jag
deremot kan icke se, att här är fråga om att inrätta något nytt
slag af fideikommiss. Utskottet har blott i en mellanmening, så att
säga, anfört huru det förhåller sig i Amerika. Ty huru gestaltar
sig saken i verkligheten? Jo, motionären har föreslagit, att Riksdagen
»ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, huruvida icke genom statsmagternas försorg tillfällen kunde
beredas dem bland våra mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar,
som sådant önska, att på vilkor, som gjorde det för
dem möjligt, och hufvudsakligen å inom fäderneslandet ännu befintliga
stora odlingsbara utmarker, bilda egna jordbruk, utan att statsverket
derigenom blefve synnerligen betungadt, utan möjligen för
väganläggningar och stora vattenledningar».

Detta är motionärens förslag. På grund deraf har utskottet
föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Hvad skäl skulle vi då
hafva att säga: »derför att utskottet i sin motivering talat om amerikanska
förhållanden, derför skola vi akta oss för att aflåta eu skrifvelse
till regeringen. Ty det är möjligt, att regeringen framlägger
ett förslag i den rigtningen.» — Nej, något skäl dertill finnes ej.

Utskottet har endast och allenast föreslagit Riksdagen att anhålla, att
Kongl. Maj:t måtte utreda frågan och framlägga för Riksdagen ett
förslag i ämnet till sakens realiserande.

Jag anser, att ingenting kan vara mera nyttigt, ingenting mera
behöflig!, och jag hoppas derför, att denna kammare skall genom ett
enhälligt beslut åtminstone uttala sina varmaste sympatier för denna
fråga. Jag anser det vara en af dem, der det mest gäller »att inom
Sveriges gränser eröfra Finland åter». Den gäller ett sätt att förmå
vårt folk att afstå från att resa utomlands, att bevara land och folk,
såsom de ursprungligen varit, så att ej landsbygdens befolkning skall
behöfva emigrera till städerna och der blifva något annat, än hvad
den förut var.

Jag kan icke annat än på det varmaste yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring, som af utskottets ordförande deri blifvit
föreslagen.

I detta yttrande instämde herrar Lilienberg, Svensson i Karlskrona,
Larsson i Upsala, Holmgren, Eliasson, Mallmin, Björck,

Nilsson i Sorröd, Nilsson i Skärhus, Truedsson, Olsson i Ornakärr,

Åkesson, Olson i Stensdalen, Andersson i Hasselbol, Persson i Onnerud,

Göransson och Vallmark.

N:o 41. 14

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

-y Herr Björkman yttrade: Herr talman! Mine herrar! Äfven

fälle*för ^e aH ^ yrka bifall till utskottets förslag.

dre bemedlade voro icke inom utskottet okunniga om, att vi skulle blifva klan att

bilda egna drade, derför att vi framkommit till Riksdagen med detta skrifvelsejordb.
-uk. förslag. Ty det är märkvärdigt, att, då en stor fråga kommer
(Forts.) före —, och denna kan väl sägas vara eu bland de största, då det

gäller att se till hvad som kan uträttas eller göras för arbetarnes
förhållanden — så får man höra de allra vackraste tal än från det
ena, än från det andra hållet, att »det ville man så innerligt gerna
vara med om, men icke på det sättet; arbetarnes bästa vill man på
allt möjligt sätt befordra, men icke nu».

Jag har många gånger, under den tid jag varit vid riksdagen
tänkt, att det är märkvärdigt, att dessa personer icke söka sjelfva
komma fram med ett förslag, som kunde anses antagligt, då de äro
så intresserade för arbetarnes bästa. Jag för min del tror, att, om
man någon gång skall göra något, så är detta ett ämne att taga
fatt på. Utskottet har hvarken haft förmåga eller tänkt sig, att
det skulle komma fram med ett förslag, som skulle vara antagligt,
utan det har endast hemstält till Riksdagen om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t för att få saken utredd.

Det har sagts, att utskottet förirrat sig öfver till Amerika. Det
kan väl hända, att man någon gång förirrar sig, men utskottet har
åtminstone icke menat illa dermed.

Det synes besynnerligt, att, såsom jag nämnde, då det är fråga
om att göra något för arbetarnes eller de mindre bemedlades bästa,
då mötes man alltid af ett: »ja, men icke på det sättet». Jag kommer
visserligen ihåg, att arbetarne för någon tid sedan fingo sina
tre arbetsinspektörer, hvilka skulle se till, att deras lif blef bevaradt,
men hvad de kunna vinna derpå vill jag lemna derhän.

Arbetarne sträfva att få rösträtten utsträckt. Befogenheten af
detta sträfvande är erkänd, men det går ändå icke, »icke nu», »icke
på det sättet», »icke sådan ställningen nu är». Alltid motstånd, då
ett sådant stort förslag framkommer!

Jag tycker det detta är så billigt begärdt, och, såsom en representant
ifrån Kalmar sade, det blir kanske icke så mycket med det,
men det vore i alla fall skäl, att denna kammare någon gång visade,
att den ville börja på något sätt; och jag hoppas, att, då Kongl.
Maj:t kommer med ett förslag, skall det gå i sådan rigtniug, att vi
icke skola förirra oss så långt öfver Atlanten som nu. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Löfhult förenade sig med herr Björkman.

Herr friherre Bonde: Jag måtte hafva uttryckt mig mycket
otydligt, ty jag märker, att flere talare synas hafva missuppfattat
raig- I synnerhet tyckes detta hafva varit förhållandet med den
siste talaren, herr Björkman, att döma af hans flere gånger upp -

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

15 N:o 41.

repade uttalande om, att, när motioner framläggas i vigtiga frågor, Ang. beredet
ofta inträffar, att någon stiger upp och säger: »Ja, sjelfva saken da^de P tlll~
är jag nog med om, men icke på det sättet, icke på det sättet.» dre*''bemedlade

Jag yrkade visserligen utslag å utskottets hemställan, men till- att bilda egna
styrkte i stället bifall till det skrifvelseförslag, som motionären fram- jordbruk.
lagt i sin motion. Jag ansåg, att kammaren icke nu, såsom utskottet (Forts.)
gjort, borde bestämdt uttala sig för ett system, hvars värde jag fann
tvifvelaktigt och om bvilket vi icke för närvarande hafva tillräcklig
kännedom. Ty när Riksdagen beslutar en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
så har denna skrifvelses ordalag ändå alltid någon betydelse, låt ock
vara, att, såsom man vet, Kongl. Maj:t sedan låter verkställa en utredning
och taga reda på, hvad saken gäller. Och när Riksdagen
derför framhåller, såsom här, just det eller det sättet, så har Riksdagen
derigenom uttalat, att den för sin del finner lämpligast, att
just det sättet skall användas, d. v. s. i föreliggande fall det amerikanska
»homestead»-systemet.

Såsom jag nyss sade, yrkade jag afslag på utskottets förslag och
bifall till motionärens yrkande. För att icke något ytterligare missförstånd
må ega rum, vill jag uppläsa motionärens förslag. Det
lyder: »att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom statsmagteruas försorg
tillfällen kunde beredas dem bland våra mindre bemedlade och
obemedlade samhällsmedlemmar, som sådant önska, att på vilkor,
som gjorde det för dem möjligt, och hufvudsakligen å inom fäderneslandet
ännu befintliga stora odlingsbara utmarker, bilda egna jordbruk,
utan att statsverket derigenom blefve synnerligen betungadt,
utan möjligen för väganläggningar och stora vattenledningar.»

Detta förslag går således just i det syfte, som man här önskar,
eller att en utredning må komma till stånd, huruvida det skall kunna
möjliggöras för mindre bemedlade eller obemedlade att bilda egna
jordbruk. Och genom att antaga det, kommer man ifrån det olämpliga
som ligger deri, att man särskildt förordar ett system, hvars värde
är tvifvelaktigt, och hvarom man icke har någon närmare kännedom.

Med friherre Bonde instämde herrar Pehr sson i Norrsund,
Andersson i Hamra, Anderson i Skeenda och Petterson i Tjärsta.

Herr Hedin: Herr talman! Med anledning af ett yttrande, som
jag hörde för en stund sedan, har jag icke kunnat undertrycka den
anmärkningen, att det var lindrigast sagdt onödigt att gå och
söka i arbetarnes afundskänsla anledningen till arbetarnes missnöje.
Till deras missnöje finnas alltför många och berättigade skäl, för att
det skulle vara nödvändigt att uppsöka eu sådan grund som den
anförda. Särskildt förefaller det mig, som om alla de, hvilka t. ex.
— jag tager blott ett exempel i högen — voterat för påläggande
af och för bibehållande af fläsktullen, skulle kunna finna en närmare

Nso 41. 16

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. bene- liggande anledning än nu förevarande fråga att studera det sociala
ilande af till- missnöjets grunder i vårt land.

^åre bemedlade Hvad sjelfva saken angår tillåter jag mig uttrycka min förnti
bilda egna våning öfver att finna så många eljest betänksamme män färdiga att
jordbruk, på grund af detta utskottsutlåtande, som dock onekligen innehåller
(Forts.) intressanta saker, efter en kort stunds öfverläggning votera en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri Riksdagen gifver tillkänna en temligen
bestämd tanke i en fråga mycket ny, mycket svår och mycket
vidtutseende. För min del vågar jag icke vara med derom, derför
att jag anser en skrifvelse till Kongl. Maj:t dock icke så utan all
konseqvens, att man icke skall tänka något på den dag, då Kongl.
Maj:ts svar en gång kommer. Då kan det vara tråkigt, om man,
vid att kasta en blick tillbaka på den dag, då man beslöt skrifvelsen,
skulle finna, att man hade allt för mycket öfverilat sig. Jag
skall derför anhålla att få instämma i det yrkande, som framstälts
af friherre Bonde.

Herr Sundberg i Haparanda: Jag skall endast be, herr tal man,

att få återtaga mitt yrkande om återremiss och förena mig i
det af friherre Bonde framstälda yrkandet.

Herr Jansson i Krakerud: Det måste gå hvarje fosterlands vän

mycket hårdt till hjertat att se våra bästa krafter resa öfver
till främmande land. För min del har jag talat med mången yngling,
som varit beredd till en sådan resa, och han bär då sagt mig:
»Ja, jag skulle mycket gerna stanna qvar i Sverige, om ni hade
någon sysselsättning att ge mig eller kunde anvisa mig något hemvist.
Om jag kunde se, hvar jag här hemma skulle kunna bereda
min existens, så skulle jag gerna stanna qvar.» Inför sådana ord
står man alldeles rådlös; och derför,''när här nu synes yppa sig ett
tillfälle, der man kanske kunde bereda eu möjlighet till utkomst åt
mången arbetare, så synes mig som om man ej borde yrka afslag
på ett sådant förslag som det här föreliggande. Ty icke kan man
hafva rätt att säga arbetarne: »Vi hafva visserligen stora landsträckor
der uppe i Norrland, lämpliga till uppodling, men vi frukta, att
ni der ej skulle komma att ställa eder lag och författning till efterrättelse,
och derför är det så godt att ni ger er utaf till Amerika.»
Det synes mig nemligen, som om man icke alls behöfver befara, att
en arbetare, om han komme till Norrland, icke der skulle ställa sig
lag och författningar till efterrättelse lika väl som om han bodde
i Söder mland, Vermland eller annorstädes.

Jag är således böjd att yrka bifall till utskottets skrifvelseförslag.
Det är visserligen affattadt i något allmänna ordalag, men
det hindrar icke mig att rösta för bifall; ty vi veta mycket väl, att
regeringen vet råd för den saken. Ty äfven om man låter en skrifvelse
i ganska bestämda ordalag afgå till regeringen, så kan det
mycket väl hända, att regeringen kommer fram med ett förslag i

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

17 N:o 41.

en helt annan form: det har ju händt senast i dag. Men förslaget Ang. bene synes

mig äfven något ofullständigt och jag tror derför det vara da™de tlll~

lämpligt att utesluta ett par uttryck och tillägga ett par andra. dre* bemedlade

Då jag emellertid nu hör sägas, att utskottets ordförande fram- att bilda egna
lagt ett ändringsförslag, som tyckes vara något mera tillfredsstäl- jordbruk.

lande, så har jag icke något vidare att tillägga, utan ber att få (Forts.)

yrka bifall till detsamma.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mine herrar! Jag skall
endast be att få yrka bifall till utskottets förslag med den af herr
Nilsson från Ystad yrkade förändringen.

Herr Larsson i Berga: Äfven jag skall be att få yrka bifall

till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan yrkandet om återremiss
numera återtagits, återstodo följande yrkanden: l:o bifall till
utskottets hemställan med den under öfverläggningen föreslagna redaktionsförändring;
2:o afslag å nämnda hemställan och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och 3:o afslag å så väl utskottets
hemställan som motionen. Herr vice talmannen upptog till
proposition hvart och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning
och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till
motionen. Herr Björkman begärde votering. För bestämmande af
kontrapropositionen upptogos då å nyo de återstående yrkandena, af
hvilka det som afsåg bifall till utskottets förslag nu förklarades
hafva flertalets röster för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
begärdes votering, hvarför nu först uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om .Andra
Kammarens 4:e tillfälliga utskotts utlåtande n:o 32 antager yrkandet
om bifall till utskottets förslag med den af herr Nilsson från
Ystad ändrade formulering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om afslag å så väl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 82 ja, men 105 nej; i följd hvaraf propositionen
för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 41.

2

Nso 41. 18

Onsdagen den 7 Maj e. in.

Den, som vill, att kammaren, med afslag å 4:e tillfälliga utskottets
hemställan i dess utlåtande n:o 32, bifaller herr E. Åkerlunds
i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Yinner nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan
som motionen.

Hufvudvoteringen utföll med 140 ja mot 49 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll; och
skulle jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas med-kammaren.

§ 2.

Herr talmannen, hvilken emellertid uppkommit och öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, föredrog härefter sammansatta
banko- och lagutskott^ utlåtande n:o 1, i anledning af väckt
motion om höjande af riksbankens grundfond och reservfond samt
om ändring af § 4 i lagen för rikets ständers hank den 1 mars 1830.

Hvad utskottet i detta utlåtande hemstält bifölls af kammaren.

§ 3.

Om tillägg till 1 ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande
§ 16 regerings-m0 12 i anledning af väckt motion om tillägg till § 16 regerings formen.

p

tormen.

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 205, hade herrar
V. Vahlin och P. Andersson i Högkil föreslagit, att Riksdagen ville
besluta följande förändrade lydelse af § 16 regeringsformen:

»Konungen bör rätt och ''Sanning styrka och befordra, vrångvisa
och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta,
till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen
och dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods,
löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning, Sveriges
lag och laga stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller
störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga,
eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af
sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte en hvar blifva dömd
af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.

19 N:o 41.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma för Om tillägg till
öfverläggning i allmänt eller enskildt ärende. De föreskrifter, som § 16 re9^ingserfordras
till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, formenmeddelas
i lag, som stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt.» (Forts-)

Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af detta ärende begärdes ordet af:

Herr Vaklin, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag

har från manga och skilda orter i vårt land emottagit uppmaningar
från personer i olika samhällsställning, men företrädesvis från de mindre
betydande i samhället, att till Riksdagen frambära deras instämmande
i vår föreliggande motions syfte, och jag har ansett mig
höra tillmötesgå dessa uppmaningar. — Jag tillmäter denna folkopinion
ingen ringa betydelse, och jag är förvissad, att ingen ledamot
af denna kammare, som står folket så nära, skall ringakta den;
minst kan ju detta vara förhållandet med dem af oss, som varmt
önska, att för ett större flertal af vårt folk funnes samma möjlighet
som nu för ett ringa fåtal deraf att här ega representanter
för sina meningar.

Det finnes en arbetsfördelning äfven mellan tidehvarfven; uppgifter,
som föregående tidehvarf försummat eller hvilkas betydelse
de icke mägtat fatta, få sig efterföljande tidehvarf just derför förelagda^
som tvångsuppgifter, som måste lösas vid hot af anarki och
återgång i kultur. För ingen af oss har det kunnat förbli obemärkt,
att den uppgift, som börjar allt bestämdare karakterisera vår tids
arbete, är att man allt mer uppmärksammar de djupa samhällslagren,
lyssnar icke blott till deras sorger och vill råda bot derför,
utan lyssnar äfven till deras tankar. Och man gör rätt; de sanningar,
på hvilka samhällsordningen skall bygga, kunna icke opartiskt
och fullständigt uppfattas från blott en ståndpunkt; sanningen
i detta hänseende var derför aldrig och blir heller aldrig någon samhällsklass’
uteslutande privilegium. Och vi veta väl alla, att- äfven
i öfrigt de sanningar, för hvilka vi nu ödmjukt böja oss, icke kunna
beropa sig pa hög börd, och intet skäl finnes, som berättigar ett antagande,
att framtidens erfarenhet skall bli en annan.

Jag har härmed endast velat antyda, hvilken betydelse jag fäster
vid de många uttalanden jag mottagit, och hvilken betydelse jag
anser de måste ega för oss alla; men just emedan jag så gjort, anser
jag mig äfven böra bestämdt ange hvilken betydelse jag icke
fäster vid dem, och jag har gjort det, då jag uttalar min fulla öfvertygelse,
att kammarens ledamöter, äfven utan yttre påverkningar,
skolat likaväl egna denna fråga den allvarliga och oväldiga behandling,
som dess för vårt konstitutionella statsskick vigtiga innebörd

N:o 41. 20

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Om tillägg till framför andra gör den förtjent af. Den berör i första hand svenska

§ 16 regerings- riksdagen.

formen. Den konstitutionella stridsfråga, som i andra tider och andra

(Forts.) ^nder, ända intill våra gränser äfven i närvarande tid, fört med sig
så svårlösta och olycksbringande förvecklingar — den om gränsen
mellan konungamagt och folkinagt — har hos oss, då den under
senaste tider framträda lyckligtvis framträdt i en särdeles mild form.
Den har hos oss egentligen varit frågan om utfinnande och fastställande
af bestämda definitioner, genom hvilka gränsen kunde tydligt
utläggas emellan det lagstiftningsområde, inom hvilket konung
och riksdag gemensamt, och det, inom hvilket konungen ensam egetatt
lagstifta. Denna gränsbestämning har dock icke hos oss kommit
till stånd, och skälen härtill äro egentligen tvenne: de svårigheter
den erbjuder, och den ringa praktiska betydelse en dylik gränsbestämning
ansetts innebära för oss, just i följd af vissa för vårt
statsskick säregna förhållanden.

Om svårigheterna behöfver jag icke här yttra mig, men om
några af skälen för denna gränsläggnings ringa betydelse i praktiskt
hänseende nödgas jag deremot allvarligt påminna; ty gälla dessa
skäl icke längre, äro de icke alltid effektiva, da kan denna gränsläcomings
betydelse från en lunga sak lätt växa ut till en för hela
vårt konstitutionella statsskick ödesdiger stridsfråga.

Man har ansett, att just emedan denna nu omhandlade konstitutionella
rättsgräns lemnats så obestämd och öppen, skulle den
skyddas af de bägge statsmagternas högsinne och rättskänsla sa väl,
att åtminstone ingen afsigtlig gränskränkning vore att befara; att
det i enskilta frågor af vigtigare betydelse — och den föreliggande
är en sådan — skulle vara lätt att afgöra, till hvilket lagstiftningsområde
de rätteligen hörde; och slutligen — och jag ber här at''t fa
tala med ett föregående konstitutionsutskotts ord, det af 1867 ■—
att »då riksdagen numera sammanträder hvarje år, sättes den i tillfälle
att, derest konungen någon gång kunde anses hafva utsträckt
sin ekonomiska lagstiftningsrätt allt för långt, snart söka fa förhållandet
återfördt inom sina behöriga gränser».

Vår föreliggande motion är en framställning till svenska riksdagen
att söka få ett förhållande »återfördt inom sina behöriga

O

gränser».

Jag skall nu öfvergå till framställning af de sakförhållanden,
hvilka jag anser i fråga om församlingsrätten påvisa nödvändigheten
af riksdagens ingripande.

I strafflagen af år 1864 intogos i dess 10:e kapitel n. v.
15 § bestämmelser rörande församlingsrätten. Så väl riksdagens
lagutskott som dess 4 stånd vägrade vid 1863 ars riksdag, att derutöfver
godkänna vissa andra bestämmelser af mer restriktiv art,
som i Ivongl. Maj:ts förslag intagits — och Kongl. Maj:t utfärdade
lagen med uteslutande af dessa restriktioner, som Riksdagen vägrat
sitt godkännande. Församlingsrättens så skyddande som begrän -

Onsdagen den 7 Maj, e. in.

21 N:o 41.

sande synes mig genom antagande och promulgerande af 1864 års Om tillägg till
lag hafva af de bägge statsmagtenia erkänts som en uppgift, fal-# is regermgslande
inom deras gemensamma lagstiftnings område, för så vidt detta formenej
får anses erkändt, åtminstone från ena sidan, redan genom 1849 (Fort;8-)

års förordning om sammankomster, »utfärdade på riksens ständers
underdåniga förslag», eller för att tala enligt Riksdagens skrifvelse:

»som rikets ständer för sin del beslutat utfärdande af».

I af Kongl. Maj:t, 4 år efter strafflagens promulgerande, utfärdad
»Ordningsstadga för rikets städer», återfinner man emellertid, i
fråga om församlingsrätten, en särdeles vigtig restriktion, som Riksdagen
så nyss förut vägrat sitt godkännande, och dertill flera nya,
gående vida längre i bestämd strid med Riksdagens 1863 utalade
vilja och mening. Dessa restriktioner äro: fordran af anmälan och
i vissa fall äfven af tillåtelse till offentlig sammankomst, och för
underlåtelse här utinnan bötesbestämmelser för så väl mötestillställaren
som platsupplåtaren; fordran för tillställaren af skriftligt bevis
om platsegarens medgifvande (1886); tillerkännande åt polismyndighet
af rätt att förbjuda sammankomsts förnyande, och slutligen ändrad
bötes-latitud för mötesdeltagare, som vägra att åtskiljas.

Då jag nu anser, att församlingsrätten, om ej förr, så åtminstone
genom 1864 års lag blifvit bestämdt afskild från Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftnings område, måste det, synes mig, att ett moment
i regeringsformens 87 § vid utfärdande af ordningsstadgan för
rikets städer icke blifvit till fullo beaktadt. Detta moment lyder:

»Ej må konungen utan Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen utan
konungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa.»

Detta grundlagsbud har visserligen icke till bohstafven blifvit
brutet, men orclningsstadgans föreskrifter hafva medfört alldeles
samma praktiska följder, som om Kongl. Maj:t i strafflagens 10 kapitel
15 § tillagt den bestämmelse om anmälan, som Riksdagen vägrat
sitt godkännande, och derutöfver dessa än mer skärpta restriktioner,
som icke ens i det kongliga förslaget förefunnos. . . Strafflagen står
nog qvar oförändrad med sin döda bokstaf, men andan, som gör
lefvande, finnes hos ordningsstadgan. Hvad lagen tillåter, förbjuder
stadgan, der lagen velat fria, der fäller stadgan; lagen bestämmer
vissa bötesgränser, men stadgan har flyttat äfven dessa!

Den farliga uppfattning, som gifvit sig uttryck i ordningsstadgaus
tillägg till strafflagen, synes äfven visa eu betänklig benägenhet att
sprida sig än vidare och att redan måtta åt andra delar af strafflagen,
liksom den äfven smittat med ett latitudsystem i lagtolkning
och lagskipning, som för uppfattningen af denna frågas betydelse
för svenska riksdagen icke heller får lemnas oanmärkt. Vid bedömande
af ett föredrags straffbarhet, synes man, för att kunna
motivera dess förbjudande eller åtalande, börjat att alltmer se öfver
ordet »allmän», som äfven Riksdagen insköt framför ordet »förargelse»
i 7 kapitlet 1 § strafflagen; äfven det håller på att blekna bort,
och det skrefs dock i strafflagen så sent som 1887. Och än mer

N:o 41. 22

Onsdagen den 7 Maj, e. in.

Om tillåyg till — man bär icke allenast med den rätt stadgan ger, men lagen icke
§ 16 regerings- erkänner, förbjudit upprepandet af kända föredrag, utan äfven, med

formen.

(Forte.)

antagande af ett förutseende hos polismyndigheterna, som icke ens
ordningsstadgan vågar förutsätta, tillåtit sig att förbjuda en person
att uppträda med hvad föredrag som helst, som man icke hört —
och dessa Övergrepp hafva icke alltid fört till åtal; och andra, icke
mindre märkliga tidens tecken hafva nyligen framträdt på andra så
administrativa som lagstiftningsområden, utvisande att man kanske
försöksvis pröfvar ett nytt system, som, om det skall komma öfver
oss, jag dock dessförinnan vill ge åtminstone dess formella rätt —
det är Riksdagens sanktion.

För oss, som iakttagit dessa nu anförda förhållanden, ställa sig
sjelfmant några mycket allvarliga spörsmål. Hur långt sträcker sig
ordningsstadgans kraft att plåna ut svensk lag? Hvar är gränsen,
finnes det ens någon gräns? Hvilka nya hinder skall den ställa för
församlings- och härmed yttrandefriheten? När skall den, ifrån att
gälla städerna och vissa områden af landsbygden, utsträcka sin magt
öfver hela landet? Hvilka nya kapitel eller §§ af våra lagar skall
den vid sin nästa ändring bringa till tystnad? Hvilka straffbestämmelser
kan den sätta; den har i ett fall först nedsatt och sedan åter
höjt böteslatituden, dock ej till lagens mått; är äfven härutinnan
dess magt utan gräns? — Skall, genom tillämpning af en annan
administrativ stadga, församling efter församling läggas under det
absoluta tystnadsedikt, som redan drabbat eu församling, och som
eu annan redan beslutat?

Om allt detta vet nu svenska riksdagen ingenting, och konstitutionsutskottet,
dess längst framskjutna förtroendepost vid den konstitutionella
gränsen, vet heller ingenting -— det synes anse allt detta
såsom en tidsenlig utveckling af våra konstitutionella förhållanden.
Det har kanske förmärkt, äfven det, en oro ute bland folket, men
det är falskt alarm blott, oss hotar ingen fara! Oss hotar ingen
fara, förmenar man, och det är dock vår förnämsta konstitutionella
rätt, det är Riksdagens lagstiftningsmagt, som hotar att allt mer
halka den ur händerna; det är det moment af den 87 § regeringsformen,
som jag nyss uppläst, som med nödvändighet måste dela det
öde, för hvilket det icke kunnat skydda strafflagen, det är att förlora
sin betydelse! Om så skall ske, det beror nu på svenska riksdagen.

Det återstår mig nu att något litet undersöka, om församlingsrätten
för vårt folk eger sådan betydelse, att den bör skyddas af
lag, eller om den är ett så ovigtigt moment i vårt folks lagliga
ordning, att för den lämpligast bör reglementeras i sammanhang
med gatsopning, fortkörning, kägel- och positivspel, maskerader,
lindansning och dylikt i »författningar, som rikets allmänna hushållning
röra». Yi hafva i vår motion visat hur vigtig andra folk
anse denna rätt, och illa, synes det mig, skulle svensha. folkets representanter
uppfattat dess betydelse, om just de nedsatte till jemnbörd

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

23 N;o 41.

med dessa saker jag nyss uppräknat, en rätt, som andra, om ej min- Om tillägg till
dre frihetsälskande, dock helt säkert mindre frihetsvana folk än vårt, § 16 regeringsvetat
skydda med grundlag. Kanske ha dessa folk under en hårdare
erfarenhet bättre lärt in en sanning, som medgångens olycka kommer ^ or
oss att förgäta, den alldagliga sanningen, att lagarne för folkets
yttrandefrihet minst af alla kunna skrifvas väl utan folkets eget
hörande.

Och församlingsfrihet är ju blott ett annat namn för yttrandefrihet,
det är den angreppet gäller, och yttrandefriheten är dock
lifsvilkoret »för hela vår moderna kultur, med den står och faller
allt vårt hopp om framskridande mot en högre. Lagstiftningen i
denna fråga berör således så vigtiga och på samma gång grannlaga
områden, så för kraften hos ett folks hela andliga lif och sociala
utveckling starka, men just derför ömtåliga, driffjädrar, att svenska
folkets representanter, synes det mig, icke kunna underlåta att häfda
sin fulla anpart i denna lagstiftning. Den svenska riksdagen kan
det med så mycket bättre rätt, som den icke gifvit skäl till detta
misstroende, att icke äfven den skulle vilja väl värna den ordning,
som värnas kan och bör, icke vilja allvarligt städja den frihet, som
icke lärt som sitt första vilkor att akta andras rätt. Den svenska
riksdagen har så gjort, men den har äfven bestämdt visat sig —
senast förlidet år —• icke vilja lemna åt någons godtycke, att efter
sin subjektiva uppfattning, oberoende af lag eller med lag, som låter
tyda sig hur som helst, utlägga åt sin sida den ömtåliga gränsen
mellan frihet och ordning — och jag hoppas, att denna kammare
skall vidhålla samma uppfattning äfven i dag, att den icke skall ha
mer än ett mått, eu vigt för att pröfva en saks rättvisa, den må
nu vara hur ömtålig som helst.

För den rad af fakta från lagstiftningens, lagtolkningens och
lagskipningens områden, som jag här framlagt, faller konstitutionsutskottets
enda sakskäl, det, att ingen åtgärd är behöflig; de formella
nå icke upp till frågan. För den, som nu icke vill saken, växa
dessa formella skäl lätt ut till eu afgörande betydelse; för den, som
åter vill den, kunna de icke tillmätas någon afgöranderätt. Jag
skall emellertid tillägga litet med anledning af dem.

Just emedan församlingsrätten blifvit förlagd till orätt lagstiftningsområde,
hafva vi ansett nödigt att bestämdt ange dess plats
genom grundlagsbud. De inskränkningar, som måste finnas deri,
lika väl som i hvarje annan frihet, som grundlagen garanterar, tror
jag vårt folk skulle villigare finna sig vid, ej som nu trotsa eller
söka kringgå, om det visste, att de tillkommit med Riksdagens fulla
godkännande, ej som nu mot dess vilja — om dessa inskränkningar
således mötte den otålige med helgden af lag, icke med polisstadgans
hot. Ty icke vid ingrepp på någon frihet känner man sig, och detta
på mycket goda skäl, så ömtålig, så lätt kränkt som i fråga om
yttrandefriheten. Det är således mer än olyckligt, att just de bestämmelser,
som skola moderera denna ömtåliga frihet, sjelfva till -

N:o 41. 24

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Om tillägg till kommit genom en åtgärd, som bestämdt påvisar behofvet af en fri
§ 16 regerings- yttranderätt, nödvändigheten rent ut af en ärlig och orädd — det
formen. »r en i0jaj — kritik af våra konstitutionella förhållanden.

(Forts.) Utskottet synes genom sina resonnementer vilja försigtigt undan skymma,

hvad frågan verkligen gäller. Det docerar, litet på sidan
om saken, om Kong! Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt och om
den farliga 89 § regeringsformen, men icke kan ju utskottet förvänta,
att det härigenom skulle lyckats så förvilla vårt omdöme,
att vi icke längre kunna skilja detaljbestämmelser, gifna på administrativ
väg, men i lagens anda och behöfliga möjligen för diss tillämpning,
från tillägg till lagen ändrande dess innebörd och gjorda af
den ena statsmagten i bestämd strid med den andras uttalade vilja.
Åf utskottets hela framställning, synes mig emellertid tydligt framgå,
att utskottet anser, det dylilca tillägg till lag kunna af Kongl.
Maj:t efter godtfinnande göras med stöd af den 89 § regeringsformen.
Är det så, har utskottet rätt eller får det rätt, då medger äfven jag,
att de partiella reformernas tid är förbi; då måste frågan om denna
89 §, det är om Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt i dess
helhet, bli eu stridsfråga här. Ty att denna § skulle bli normerande
i vår grundlag, att hvad Riksdagen beslutat som lag och Kongl.
Maj:t utfärdat som lag skulle genom konglig stadga kunna betagas
sin bästa betydelse, det skall dock icke nu fastslås utan strid, och
det skall icke heller stå qvar utan strid.

Men ordningsstadgans inskränkningar i församlingsfriheten äro
behöfliga, förmenar utskottet — förhållandena hafva ändrats, eller
Riksdagens uppfattning af dem har ändrats sedan 1863. Nå väl,
om så är, behöfver ju ingen här befara, att icke Riksdagen skall
vilja införa dessa bestämmelser i strafflagen, ge dem lags rätt och
helgd; de skola härigenom vinna icke litet i anseende och kraft,
Riksdagen har bibehållit sitt lagstiftningsområde oförminskadt —
och hvem har förlorat? Endast de, som helst önska en fråga olöst,
som retat och retar folket, som förlamar ordningsmagtens verksamhet
och nedsätter dess anseende, som upprepadt skall påkalla justitieombudsmannens
ingripande, som kanske skall påkalla jurys utslag i
strid med domstols, och som, än olyckligare, allt framgent skall
blifva en stridsfråga mellan de begge statsmagterna. Ingen person,
ingen part, intet sakförhållande kan vinna på att denna fråga nu
uppskjutes! Det är den goda tiden nu, framtiden har ingen af oss
i sin hand -— dock ett veta vi: att den skall döma öfver våra handlingar
och kanske utkräfva straffet derför af andra.

Jag vet nogsamt, att meningarne i allmänhet och särskild!
inom denna kammare äro mycket delade, om den församlings- och
yttrandefrihet, som vi väl ännu kanske få anse oss ega, är för stor
eller för liten, om vi få säga för mycket eller för litet af hvad vi
ändå tänka, likasom att stor meningsskiljaktighet råder om beskaffenheten
af de medel, genom hvilka denna frihet kan och bör inskränkas
så, att icke tvånget för framsteg och utveckling hotar med

25 N:o 41.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

större fara, än friheten för sed och ordning, så, att icke vi köpa Om tillägg till
oss fria från dagens strid för att lemna den förbittrad åt morgon- § 16/^™gs''
dagen. Men härom kunna ju meningarne vara delade; det är ingen
lättlöst uppgift att så afväga skyddet för det bestående goda, att
man icke hindrar eller omöjliggör utvecklingen till ett ännu bättre,
som vi, vid dess första framträdande, kanske icke förmå uppfatta
såsom ett sådant. Men just derför att denna uppgift är så svår,
meningarne härom så delade, hade jag hoppats, att deremot ingen
meningsskiljaktighet här skulle förefinnas, om att svenska Riksdagen
borde ega sitt fullt vägande — och sitt fullt väl ihågkomna —
ord med vid skärpande eller mildrande, hvilket det än må bli, af
de lagar, som skola begränsa församlings och yttrande-friheten.

Den dagen, då dm frågan föreligger här, skall nog kammaren vara
delad i skilda meningar, men det är icke i dag — i dag är icke
frågan, hvilka meningar vi skola tillåta andra att hylla, det är
frågan om vi, om svenska Riksdagen, får ha någon mening alls i den
bär saken!

Mine herrar! Kammarens votum i dag gäller således, i fall jag
lyckats framhålla frågans verkliga innebörd, något annat och mer,
än kanske en eller annan här gjort sig fullt reda för; det gäller
icke införande af en omtvistad frihet, utan häfdandet af ett urgammalt
rättsförhållande mellan de bägge statsmagterna. Godkänner
kammaren i dag utskottets hemställan, då har kammaren äfven
härmed gifvit sin sanktion åt en princip för vår lagstiftning, lika
afgjordt i strid med vårt nuvarande statsskick och den utveckling
det under senare tider bestämdt följt, som den är, och alltid varit,
främmande för äkta svenskt folklynne. Kammaren har då godkänt
ett lagstiftningssystem på administrativ väg, för hvilket den alldeles
icke ser gränsen, ett system, kanske lätt att införa, men aldrig
lätt att bli qvitt, ett system, som, får det i dag Riksdagens odelade
godkännande, kanske skall snabbare växa ut, än någon af oss anar.

Ingen fara tror man — och denna sorglöshet grundar man just
på ett oförlåtligt förbiseende af en nödvändig och på samma gång
den vigtigaste konseqvensen af Riksdagens beslut. Riksdagen kan
nu icke godkänna ett systems införande, utan att äfven härmed
hafva godkänt, ja rent ut uppmanat till dess vidare utveckling. Den,
som godkänner systemet i dag, har derför icke längre rätt att protestera,
om det i morgon möter honom på områden, som äfven han
vill ha fridlysta; det har i dag, men han får icke säkert lita på,
att det har qvar i morgon sin förnämsta förtjenst, den, att endast
drabba personer med olika åsigter än hans.

Det är icke för att uppväcka konstitutionella förvecklingar,
som vi dragit denna sak inför Riksdagen, det är för att i tid bilägga
dem, innan de vuxit till någon större betydelse; och det är
för att i tid förebygga äfven andra förvecklingar. Vi veta alla, vi
må låtsa derom eller ej, att det sprider sig ett missnöje, hörs ett
knot ute bland folket; jag har ansett det vara gammal god svensk

N:o 41. 26

Onsdagen den 7 Maj, e. ra.

Om tillägg till sed att bära dess klagan fram här; här är rätt forum, hit följer
§ 16 regerings- berättigade i saken, icke den bitterhet, som så ofta blandas

formen. -i -t . n.. o t..

. dermed utanför vara dörrar.

Jag har sökt framhålla just det berättigade i saken och, så
godt jag kunnat, sökt hålla borta denna bitterhet. Man får förlåta,
att den så gerna vill följa minoritetens klagan; den funnes icke,
om ej denna klagan så ofta möttes af ett öfvermodigt, tanklöst hån.
Och jag har hoppats, att ingen af denna kammares ledamöter skulle,
vid minnet af de ömsesidiga öfvergrepp, som framkallat vår motion,
för ett ögonblick nu förgäta en lärdom, eu pligt, som en af de
gamla domareregler så väl framhåller, då den varnar: »när domaren
sitter till rätta, skall han icke vara på någon part vred, förty
vreden hindrar honom, att han icke kan besinna hvad rätt är i
saken.»

Jag befarar, att efter mig skola här komma de, som vilja vädja
till denna vrede, som skola söka neddraga oss till parter i en strid,
i hvilken ingen af oss här tagit någon del, och hvars afgörande
dessutom icke nu föreligger — allt för att skymma bort hvad frågan
verkligen gäller. Den gäller icke, jag upprepar det till slut,
om några mötestalare fått tala för mycket eller för litet, om de
straffats för mildt eller för strängt, om de straffats mot svensk lag
eller ej — en ingalunda ringa sak äfven detta, ty icke skulle jag
vilja eller ens våga uttala på detta rum, inför denna församling, att
det vore eu ringa sak för svenska Riksdagen, om svenske medborgare,
äfven om de felat, straffats mot svensk lag, eller om de frånkänts
äfven den ringaste del af den rätt, det skydd den lika opartiskt
skall tillförsäkra oss alla — men den gäller ändå mer! Den gäller
svenska Riksdagens rätt, och härmed höjer sig frågan öfver våra
ringa hufvuden — den gäller hela det svenska folkets rätt och frihet,
som vi, dess representanter, fått den hedrande, men också den
ansvarsfulla pligten att här bevaka!

Herr talman! På grund af de allvarliga och ärliga skäl jag
här framburit vågar jag yrka afslag på konstitutionsutskottets hemställan
och bifall till den af mig och herr Andersson i frågan väckta
motion.

I detta yttrande instämde herrar Hedin, Björck, Larsson i
Berga, Petersson i Brystorp, Björkman, Svensson i Karlskrona,
Truedsson, Sven Nilsson, Dalin, Nilsson i Skärhus, Olsson i Ornakärr,
Bengtsson i Gullåkra, Åkeson, Andersson i Nöbbelöf, Andersson
i Malmö, Nilson i Ystad, Lyttkens, Gyllensvärd, Bengtsson i
Boberg, Bexell, Wretlind, Andrén, Liljeholm, Lunden, Collander,
Nilson i Lidköping, Andersson i Hasselbol, Olson i Stensdalen, Olsson
i Kyrkebol, Andersson i Upsal, Pehrsson i Onnerud, Jansson i
Krakerud, Elowson, Broström, Folke Andersson, Gumeelius, Ollas
A. Ericsson, Tysk, Jansson i Saxhyttan, Westin, Göransson, Erikson
i Myckelgård, Jonsson i Thorsberg, Eriksson i Elgerud, Jonsson

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

27 N:o 4i.

i Hof, P. Valdenström, Brodin, Nydalil, Bromée, Carlsson i Ny- Om tillägg till
säter, Farup, Sardell. § 18 regering/-

formen.

Herr Lilienberg: Jag ansluter mig i allt väsentligt till livad

den förre talaren yttrat. Det gör i sanning ett vemodigt intryck,
när man läser föreliggande betänkande. Motionärerna hafva föreslagit,
att en af svenska folkets vigtigaste rättigheter skulle betryggas
i grundlagen, men konstitutionsutskottet, den främste vårdaren
af dessa rättigheter, har helt enkelt svarat: det behöfves icke.

Granskar man de skäl, utskottet anfört för sitt afstyrkande, så finner
man, att ett af de förnämsta består deri, att utskottet säger: äfven
om församlingsrätten vore betryggad i grundlagen, så skulle det
icke hindra Kong], Maj:t att i administrativ väg utfärda sådana
ordningsföreskrifter som de, hvilka innefattas i ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868 och kongl. kungörelsen den 10 december
1886. Vidare säger utskottet, att motionärerna icke visat,
att de ordningsföreskrifter, som i nämnda förordningar innehållas,
gått längre än hvad som varit nödigt. Slutligen säger utskottet,
att om så vore, bör man ändra dessa föreskrifter; men någon ändring
i grundlagen behöfves icke.

Hvad det första skälet beträffar, nemligen att, äfven om i
grundlagen en bestämmelse vore införd, som betryggade församlingsrätten,
Kongl. Maj:t skulle vara befogad att i administrativ väg
utfärda sådana föreskrifter som 1886 års ordningsstadga, så får jag
säga: jag förstår icke detta skäl. Blefve i regeringsformen sådana
stadganden införda, som dem motionärerna föreslagit, så är det väl
uppenbart, att sådana föreskrifter kunde utfärdas endast af Konungen
och Riksdagen gemensamt. Motionen går ju ut på detta. Det
kunde visserligen hända, att i en eller annan detaljfråga det lemnades
åt ordningsmagten att vid särskilda tillfällen meddela bestämmelser.
Men detta skulle vara undantag. De föreskrifter, som
erfordrades till förekommande af församlingsrättens missbruk, skulle
ju enligt motionärernas förslag beslutas af Kongl. Ma:jt och Riksdagen
gemensamt.

Hvad det andra skälet beträffar, eller att motionärerna icke
visat, att de ordningsföreskrifter, som nu finnas, gått längre än
hvad som erfordrats, så har den föregående talaren redogjort derför.

Och jag får säga: det gick väl an med 1868 års ordningsstadga;
men genom 1886 års tillägg har församlingsrätten blifvit så begränsad,
att hvad som återstår är ringa. Vi erinra oss, att i 1886
års tillägg infördes hvarjehanda minutiösa bestämmelser. Det heter
i 1886 års kungörelse: »I fall tillställningen kungöres genom allmän
tidning, skall denna anmälan ske före kungörandet och eljest,
der så ske kan, minst 24 timmar före tillställningens början. Den,
som anmäler tillställningen, vare pligtig, när det af polismyndigheten
påfordras, ej mindre att styrka, att den uppgifna lokalen eller
platsen blifvit af egaren eller innehafvaren upplåten för ändamålet,

N:o 41. 28

Onsdagen den 7 Maj, e. in.

Om tillägg till än äfven att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lemna
§ 16 regerings- polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna medformen.
de]a erforderliga ordningsföreskrifter.» Med dessa bestämmelser är,
(Forts.) gom jag ga(je gom väl torde vara uppenbart för en hvar, församlingsrätten
så inskränkt, att det i sanning icke är mycket som
återstår.

Slutligen säger utskottet: År det så, att dessa ordningsföreskrifter
gått för långt, så kan man ju ändra dem; man behöfver
icke ändra grundlagen. — Ja, det är sant. Det kan ske. Men jag
hemställer till eder, mine herrar, huru vida det kan vara mycken
anledning att antaga, att man skall få regeringens bifall till en lag,
hvarigenom dessa föreskrifter, som nu äro af regeringen meddelade,
blifva inskränkta. Det är ju möjligt. Men säkert är, att det kan
tarfva ganska långvarigt lagstiftningsarbete med förslag och motförslag;
och under tiden qvarstår regeringens administrativa befogenhet
— det vill säga den befogenhet regeringen anser sig hafva
— att ytterligare begränsa församlingsfriheten. Det är denna administrativa
magt, som regeringen anser sig hafva,, hvilken motionärerna
velat inskränka, då de påyrkat, att församlingsrätten skulle
betryggas i grundlagen. Jag har derför ansett motionärernas förslag
vara befogadt och önskar, att Riksdagen måtte bifalla detsamma.

Häruti instämde herrar Hansson i Solberga, Pehrson i Törueryd
och Persson i Mörarp.

Herr Rydin: Mig förefaller det, som om meningen vore, att

det icke egentligen skall blifva någon öfverläggning i denna fråga,
att döma af de många instämmanden, som följde på den första talarens
yttrande. Jag vill också blott fästa uppmärksamheten på
konstitutionsutskottets ställning i denna fråga.

Det är här fråga om att i § 16 regeringsformen, som af handlar
allmänt medborgerliga rättigheter, införa ett stadgande om den så
kallade församlingsfriheten. Men, mine herrar, det finnes äfven
andra medborgerliga rättigheter, som äro af lika stor vigt som församlingsfriheten,
till exempel föreningsrättigheten, dat vill säga rättigheten
att bilda föreningar för något gemensamt ändamål. Om
man nu i grundlagen skulle införa stadganden om församlingsfriheten,
men icke om föreningsrättigheten, så skulle det blifva ett begränsande
med afseende på den ena rättigheten, medan den andra rättigheten
skulle vara utsträckt. Vidare finnes det en rättighet, som
heter näringsfriheten. Men icke heller den finnes omnämnd i grundlagen.
Hvarför skulle icke den också kunna der föras in? Det linnes
en annan rättighet, som står i nära sammanhang med församlingsfriheten,
nemligen petitionsrätten. Den omtalas ej heller i grundlagen.
Hvarför skulle icke äfven den kunna föras in? Saken är
den, att, om man vill hafva i afseende på grundlagen en förändring,

29 N:o 41.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

så får man lof att tänka sig för något i afseende på vår grundlags Om tillägg till
innehåll och icke taga recept från utländska stater i afseende på ^ lbf3""F
deras grundlagar, till exempel den så kallade déclaration des droits,
som innehöll med full befogenhet i den första franska konstitutionen
de rättigheter, på hvilka statsmagterna skulle särskilt fästa
sin uppmärksamhet till följd af de forna förhållanden, som voro helt
och hållet omgestaltade. Hvad beträffar förhållandena hos oss, så
galler i afseende på dem det samma som i afseende på England.

De rättigheter, som finnas hos svenska folket, äro de samma, som
finnas för engelska folket. De hafva icke behöfts sättas in i några
grundlagar, utan de hafva utvecklat sig efter hand. Hvad beträffar
den engelska församlingsfriheten, är denna liksom andra engelska
rättigheter ganska inskränkt, det vill säga den offentliga myndigheten
har eu ganska stor magt i detta hänseende. Men man vet
ju, att just i England den offentliga myndigheten, till följd af det
''engelska folkets karakter, mycket sällan behöfver ingripa vid dylika
tillfällen. Ty, såsom herrarne veta, karakteriseras det engelska folket
just af sin laglydnad; och det gör, att hvarje medborgare der
anser det vara sin pligt att hjelpa den offentliga myndigheten uti
ordningens upprätthållande. Derför finnes det också i den engelska
lagstiftningen ännu qvar en bestämmelse, att den, som icke lijelper
den offentliga myndighetens målsmän, om dessa anmoda honom att
biträda vid ordningens upprätthållande, kan dömas till böter och till
och med till fängelse. Jag undrar, hvad herrarne skulle säga, om
eu dylik bestämmelse vore gällande hos oss, och till exempel eu
polisbetjent kunde anmoda hvem som helst att hjelpa sig med den
eller den förbrytaren. Ja, huru går det i dylika fall till hos oss?

Jo, man står och skrattar och tycker, att det är ganska lustigt att
se den offentliga myndighetens målsmän boxas med lagbrytaren. Så
olika kunna förhållandena vara i olika länder.

Hvad nu beträffar det svenska folkets medborgerliga rättigheter,
som finnas intagna i § 16 regeringsformen, så veta herrarne, att
denna paragrafs ordalydelse till en stor del är liemtad ur vår gamla
landslag. Derifrån inflöto dessa bestämmelser först i 1719 — 1720
års regeringsformer och finnas nu i 1809 års regeringsform. Det
är hufvudsakligen de enskilda medborgarnes rättigheter, som detta
gamla stadgande innehåller. Dertill lade sedan Gustaf III genom
1772 års regeringsform den för rättssäkerheten så vigtiga bestämmelsen,
att »hvar och en skall blifva dömd af den domstol, hvarunder
han rätteligen hörer och lyder;» och slutligen har i var regeringsforms
§ 16 tillkommit bestämmelsen om religionsfrihet.

Nu frågas: huru skulle det taga sig ut, om man i grundlagen
införde ett sådant stadgande, som det motionärerna föreslagit? Det
innehåller, att det »ej må förmenas svenske medborgare att sammankomma
för öfverläggning i allmänt eller enskildt ärende». Det afser
sålunda allenast det fall, då medborgare sammankomma till öfverläggning.
Hvad menas då med öfverläggning? Kan till exempel

N:o 41. 30

Onsdagen den 7 Maj, e. in.

formen.

(Forts.)

Om tillägg till ett föredrag falla under begreppet öfverläggning? Nej, ty då ett
^ U,fZmir9S'' "öreAras hålles, till hvilket inträdesafgift är uppburen, får man icke
uppträda och yttra sig i frågan, utan man tiger och förhåller sig
passivt. Det föreliggande förslaget skulle sålunda icke garantera
dén rättighet att hålla föredrag, som nu anses såsom gifven.

Om åter eu öfverläggning skall företagas och den mycket omtalade
så kallade fria diskussionen skall kunna ega rum, så fordras
det naturligtvis, att det finnes en öfverläggningsordning. Till
följd deraf finnes det också i flere länder, särskildt i Frankrike, bestämmelser
att det vid allmänna sammankomster skall finnas en styrelse,
och att denna styrelse skall leda öfverläggningen och se till,
att allmän ordning icke störes. Likaså ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att i Europas för närvarande mest fria land,
nemligen Frankrike, det uttryckligen är stadgadt, att anmälan skall
göras om allmänna sammankomster för öfverläggning och dylikt.
Före 1884 funnos ganska stränga inskränkningar rörande friheten
att hålla dylika sammankomster; efter 1884 har denna frihet blifvit
utsträckt; men skyldigheten att göra anmälan står ännu qvar så
snart det gäller en allmän sammankomst, der hvem som helst har
tillträde, det må ske mot betalning eller icke. Deremot finnes naturligtvis
icke något stadgande, som hindrar personer att utan anmälan
samlas på enskilda lokaler. Och vill man gå igenom lagstiftningen
i detta afseende i andra länder och jemföra den med vår
lagstiftning, så tror jag, att man skall finna, att polismyndigheten
der, likasom i Frankrike, har ungefär lika mycken magt som hos oss.

Det är sålunda gifvet, att man ej med fog kan påstå, att här
skulle finnas någon egentlig fara, ty församlingsrätten är icke öfver
höfvan inskränkt. Församlingsfriheten är blott i sin utöfning ordnad;
och det är ju en nödvändig sak, att, om man skall samlas till
öfverläggning, denna öfverläggning skall på bestämdt sätt ordnas.
Ty man kan icke tala om diskussionens frihet, om det icke finnes
någon bestämd ordning för öfverläggningens gång.

Nu säger man, att polismyndighetens magt vid dylika möten
skulle vara så farlig, Men i ordningsstadgan för rikets städer finnes
derom ingenting annat stadgadt, än att inför vederbörande polismyndighet
skall göras anmälan om ett dylikt möte, innan det får
ega rum. Hvarför bör då detta ske? Jo, helt enkelt derför, att
vederbörande polismyndighet skall ega tillträde till mötet. Ja, men
innebär då det icke en inskränkning i församlingsfriheten, att vederbörande
polismyndighet skall ega tillträde till sådana möten? Bör
verkligen polismyndigheten hafva en sådan rättighet? Ja, enligt
svensk lag har den denna rättighet. Och den har den enligt 10
kap. i samma strafflag, som antogs af riksens städer 1863 och
vid hvars behandling de sade sig förutsätta »församlingsfriheten såsom
gifven». I detta kapitel ger strafflagen polismyndigheten ganska
stor magt gent emot folksamlingar. I § 7 ger den polismyndigheten
rätt att ingripa vid uppror, i § 13 samma rätt vid så kallade »upp -

Onsdagen den 7 Maj, e: in.

31 X:o 41.

lopp», då »folkmängd samlar sig tillhopa och störer lugnet eller all- Om tillägg till
manna ordningen», i § 15 stadgar den, att den offentliga myndig- $ lGregenng*-heten ej må förvägras tillträde till hvilken sammankomst som helst, Jormenoch
slutligen heter det i § 23: »Vägrar man inträde, ehvar det vara ^ or 9''''
må, åt den, som, i offentlig förrättning, eger att det fordra; böte
från och med tio till och med 200 riksdaler.» Af detta torde herrarne
finna, att strafflagen ger den offentliga myndigheten rätt till
tillträde öfver allt, der en församling hålles.

Frågar man sig nu, hvad ordningsstadgan för rikets städer i
detta hänseende har att betyda, så är svaret gifvet: dess bestämmelser
äro ingenting annat än ett korollarium af strafflagens föreskrift.
Ty om den offentliga myndigheten enligt lag har rätt att
ega tillträde till hvarje församling eller öfverläggning, så är det ju
naturligt, att anmälan derom hos denna myndighet på ett eller annat
sätt bör ske. Och deruti att ordningsstadgan föreskrifver en sådan
anmälan kan följaktligen omöjligt ligga någon inskränkning i sjelfva
församlingsfriheten. Ty en anmälan hos vederbörande: då och då
samlas vi, är ju icke det ringaste en inskränkning i friheten att
församlas.

Detta är icke vidare inskränkning i denna frihet än de bestämmelser
angående tryckfriheten, som stadga, att i samma ögonblick
en skrift är tryckt, så skall den inlemnas till och anmälas för
offentlig myndighet. Men, säger man, sammankomsten kan i vissa
fall förbjudas och det står i ordningsstadgan, att sammankomster på
offentliga platser kunna af polismyndigheten förbjudas. Ja, att kommer
man in på en annan fråga. Det är icke öfverläggningsfrihet,
utan det är församlingsfrihet; och hvad församlingsfriheten beträffar,
så har man så litet tagit reda på sjelfva ordets betydelse, då man
talat om svenska folkets församlingsrätt. Hvad är då svenska folkets
församlingsrätt? År det en rättighet för svenska folket att slå sig
ner på hvilken plats som helst? Kan det säga: Vi hafva rätt att
samlas i denna sal? Det svaras då: Ni få ej ram här, här finnes
icke utrymme, och det skulle åstadkomma folkträngsel. Det samma
gäller församling på de allmänna platserna. Dessa kunna icke upplåtas
för ändamålet utan offentlig myndighets bifall, på det att den
offentliga myndigheten må kunna tillse, att icke dessa platser otillbörligt
upptagas af en del af ortens invånare till men för andra
församlingen ej tillhörande medborgare, samt att icke oordningar
ske. Vidare har man ansett, att det skulle vara någon horreur deri,
att det i samma § af ordningsstadgan, som afhandlar rätt att samlas
för föredrags afhörande, står taladt om tillställningar, sådana som
danstillställningar, djurförevisningar, maskerader och dylikt. Men denna
ordningsstadga för städerna är icke till för annat än för att upprätthålla
den ordning, som bör finnas i städerna och i förevarande
hänseende särskildt vid allmänna sammankomster. Vissa tillställningar,
maskerader m. m., skola anmälas i sedlighetens intresse, djurförevisningar
för öfvervakande af anordningen till skydd mot faror, och

N:o 41.

Om tillägg till
§ 16 regeringsformen.

(Forts.)

32 Onsdagen den 7 Maj, e. m.

'' livad föredrag beträffar, så böra myndigheterna hafva rätt att när’
vara och kontrollera, att icke sådana föredrag hållas, som innebära
missgrepp mot yttranderätten. Om man genomgår ordningsstadgan
för rikets städer, så finner man att, med undantag af det förbud,
som offentlig myndighet har att meddela med afseende på allmänna
platsers användande, densamma hufvudsakligen innehåller föreskrifter
om anmälan hos offentlig myndighet. I vissa fall står det jemväl i
denna stadga, att vissa tillställningar, deribland äfven föredrag, icke
få förnyas. Då frågas, hvad betyder detta? Det kan hafva afseende
på förnyadt uppförande på skådebanan af sådana pjeser, som hafva
ett osedligt eller i andra afseenden brottsligt innehåll, och likaledes
kan det hafva afseende på lekstugor, maskerader eller tillställningar
af mera eller mindre tvetydig beskaffenhet. Skall detta förbud tilllämpas
på föredrag, veta vi, att bestämmelsen derom är otydlig och
i följd af denna otydlighet hafva vederbörande myndigheter kommit
att tolka densamma på olika sätt, så att somliga ansett, att förnyande
af ett föredrag kan förbjudas, medan andra åter ansett, att
ett sådant förbud icke får ega rum, emedan man icke på förhand
vet, att föredraget skall blifva precist lika som det förra föredraget,
då ju deri kan göras en eller annan ändring. Sådana frågor äro
omtvistade och omtvistbara, och de hafva också blifvit af vederbörande
domstolar afgjorda på olika sätt.

Jag har med mycken uppmärksamhet åhört den förste talarens
föredrag, men har icke varit i stånd att deri finna något enda
exempel på, att någon har lidit någon orätt i afseende på församlingsfriheten,
till följd derutaf att i lagen finnes en bestämmelse,
som kan förhindra lagstridiga föredrag och oordningar vid allmänna
mötena.

Här har den förste talaren talat om inskränkningen i det svenska
folkets frihet. Ja, här sitta vi svenska folkets representanter utan
att man någonsin får höra någon bland oss beskärma sig öfver den
arbetsordning och den öfverläggsningsordning, som finnas och hvilka
måste inycket noggrant iakttagas af hvar och en, som deltager i
kammarens förhandlingar. Detta anse vi vara den allra naturligaste
sak i verlden. För öfrigt är riksförsamlingen hos oss bunden af
ganska lindriga band, emedan vi äro vana vid öfverläggningsfrihet;
i andra länder åter, såsom t. ex. Frankrike är, som man vet, öfverläggningsfrihetens
missbruk belagd med ganska svåra straff. Om
nu detta är förhållandet beträffande vår riksförsamling, då frågas
huru man då ens vill ifrågasätta, att en församling i allmänhet, som
sammanträder utan att hafva något gemensamhetsband, icke skall
kunna af offentlig myndighet förpligtas att iakttaga allmän ordning
och allmänt medborgerliga skyldigheter, utan att detta skall anses
såsom inskränkning i svenska folkets frihet? År t. ex. en församling
eller en samling af personer, som träda tillsammans för att
öfverlägga, mera helig är en enskild person, än den mindre skyldig
än den enskilde att iakttaga allmän ordning och takt? Om en en -

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

33 N:o 41.

skild person bråkar och för oväsen, så står han under lagen och Om tillägg till
man kan sätta in honom i häkte. Om en enskild person i sitt § 16 regeringsföredrag
gör sig skyldig till missbruk af yttrandefriheten, så blir formenhan
derför straffad. Skall då icke en församling liksom dess sär- (Fort9-)
skilda medlemmar också vara underkastad samma öfvervakning af
offentlig myndighet?

Till följd häraf och då icke blifvit visadt, att vår församlingsfrihet
är på något sätt inskränkt genom vare sig ekonomisk eller
allmän lag, så väntar jag att få höra någon angifva, hvari dessa inskränkningar
skulle bestå, innan jag blir öfvertygad om, att de
svåra förhållanden skola inträffa, som blifvit af den förste talaren
förespeglade, eller att det skulle blifva en svår dilemma emellan de
särskilda samhällsklasserna. Jag vet icke hvad de särskilda samhällsklasserna
hafva att göra med denna församlingsfrihet, den är ju en
gemensamhetssak mellan samtliga enskilda medborgare, och här är
icke fråga om några särskilda klasser. Ej heller vet jag hvilka
misshälligheter skola uppstå, om ej förevarande grundlagsändring bifalles.

Den förste talaren sade, att denna frågas betydelse bestod deri,
ej att församlingsfriheten garanteras i grundlagen utan att dessa
förhållande till ekonomisk och allmän lagstiftning reglerades genom
grundlag. Konstitutionsutskottet har ansett sig icke böra i ett fall,
sådant som detta, der det är fråga om att i en grundlag gifva en
garanti för en rättighet, indraga frågan om gränsen mellan allmän
lagstiftning och ekonomisk lagstiftning, den frågan hör icke till
regeringsformen § 16. Då emellertid icke allt hvad rör ordnandet
och öfvervakandet af församlingsfrihetens utöfning kan uti allmän
lag upptagas, utan mycket måste öfverlåtas åt offentlig myndighet,
så skulle man vara mycket tacksam mot den, som skulle vilja göra
sig besvär med att söka uppdraga gränsen i detta fall. Och dessutom,
om vederbörande motionärer hade önskat att få frågan om
församlingsfriheten bättre garanterad, än som nu skulle vara fallet
med de nu möjligen förefintliga otydliga föreskrifter härom, så hade
det väl varit mera skäl och varit bättre, om de gjort en bestämd
framställning om, att rättelse bort ske i den nuvarande lagstiftningen,
på det att församlingsfriheten icke vidare skulle få lida af
de inskränkningar, som, enligt deras föreställning, der skulle förefinnas.

Herr talman, af nu anförda skäl ber jag att få yrka bifall till
utskottets afstyrkande hemställan.

Med herr Rydin förenade sig hrr Pehr sson i Norrsund och Petersson
i Hamra.

Herr Björck: Denna fråga har blifvit af de båda första talarne
mycket uppbyggligt belyst, men den siste talaren åter har, så vidt
jag kunde finna, i sitt anförande icke talat om hvad motionärerna

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 41. 3

N:o 41. 34

Om tillägg till
§16 regeringsformen.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

egentligen åsyftat. Jag har nemligen funnit, att motionärerna icke
vilja förhindra ordningsmagten att ingripa vid de tillfällen, der sådant
skulle behöfvas, utan de hafva endast velat ställa så till, att dessa lagar
om församlingsfriheten och myndigheternas rätt att ingripa skulle
stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, äfvensom att Riksdagen
icke bör släppa ifrån sig den magt, som den eger, att deltaga i lagstiftningen
rörande ett ämne, sådant som detta. Detta har varit
hufvudsyftet, och deri ber äfven jag att få instämma.

Den näst föregående talaren talade mycket vidlyftigt om åtskilliga
andra medborgerliga rättigheter. Men hafva dessa rättigheter
blifvit hotade på samma sätt som församlingsfriheten? Har det
varit förhållandet, hade motionärerna nog tagit till orda jemväl i fråga
om deras värnande. Motionärerna hafva, som sagdt, endast velat åt
Riksdagen bibehålla den rätt, som tillkommer den såsom svenska
folkets representanter, nemligen rätten att gemensamt med Konungen
stifta lag angående ett ämne, sådant som detta.

På grund häraf yrkar jag bifall till motionärernas förslag.

Herr Vahlin: Jag vill blott säga några ord med anledning af
herr Rydins anförande. Jag befarade, att han skulle söka att skymma
bort hvad saken egentligen gälde, och han har också verkligen försökt
att göra det.

Ty hvarom gäller föreliggande fråga? Jo, icke att afgöra,
huru vida församlingsfriheten må vara för stor eller för liten, utan
endast huru vida en lag angående församlingsfriheten är af beskaffenhet
att höra stiftas af Konung och Riksdag gemensamt.

Herr Widström: Jag vill icke punkt för punkt följa den förste
talarens anförande, utan endast söka återföra frågan till den utgångspunkt,
som den, enligt min tanke, har, och det är den, som antyddes
af de ord, som motionären sist yttrade.

Motionären har utgått från det antagandet, att Kongl. Maj:t
genom utfärdandet af ordningsstadgan gjort ett ingrepp i den lagstiftningsmagt,
som rätteligen skulle tillkomma Konung och Riksdag
gemensamt, och vill dermed motivera behofvet af att i 16 § regeringsformen
intaga en bestämmelse om lagstiftningsrätten beträffande
församlingsfriheten. Detta antagande anser jag emellertid för min
del helt och hållet origtigt, och är det så, så förfaller utan tvifvel
den hufvudsakliga verkan af hvad han yttrat. Han åberopade särskildt,
och det var det som han lade till grund för sitt påstående,
att Riksdagen hade, då strafflagen af år 1864 antogs och sedermera
af Kongl. Maj:t i enlighet med Riksdagens beslut utfärdades, öfvertagit
lagstiftningen rörande församlingsfrihetens reglerande och ordnande.
Detta skulle hafva skett, då Riksdagen antog den 14:de paragrafen
i 10 kap. strafflagen, der det heter: »Sammankommer

menighet å landet eller i stad till öfverläggning om allmänt eller
menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till samman -

Onsdagen den 7 Maj, f. m. 35 jf.0 41.

kom sten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten Om tillägg till
af myndigheten upplösas, så framt dervid ej företages något, som emot § 16 re9erin9slag
^stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den, som un- formenderlåter
att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med böter (Forts-)

från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.» Samme talare
erinrade vidare derom, att Kongl. Maj:t hade i förslaget till strafflag
tagit in en bestämmelse, som rörde menighets rätt att komma tillsammans,
men att Riksdagen tog bort den bestämmelsen under förklaring,
att den ansåg församlingsrätten gifven; men han anförde
icke det hufvudsakliga skäl, på grund hvaraf denna paragraf vid antagandet
förändrades. Kongl. Majrt hade i sitt förslag upptagit, att
menighet egde rätt att komma tillsammans för öfverläggning om
mål och ärenden, »som menigheten rörde». Det var detta sistiT tilllägg,
som gjorde, att rikets ständer uteslöto denna bestämmelse,
emedan den syntes innefatta, att menigheten icke skulle få komma tillsammans
och öfverlägga om annat än ärenden, som särskild! rörde
denna menighet, och ständerna ansågo, att det dels blefve svårt att
bestämma, om ett visst ärende rörde menigheten, dels att hinder icke
borde finnas för en menighet att komma tillsammans för öfverläggning
om ärenden, som icke rörde specielt den menigheten, utan till
äfventyrs hela landet och dess angelägenheter. Detta var skälet
hvarför den paragrafen förändrades.

Då Riksdagen sålunda tog del uti bestämmandet af detta stadgande
i 10 kap. strafflagen, sa utöfvades härigenom icke någon
annan befattning med denna lagstiftning än den, som enligt 87 §
regeringsformen tillkom ständerna, att stifta allmän kriminallag.

Uti den omständigheten ligger också förklaringsgrunden, hvarför
mellan den lagstiftningsåtgärd, som Riksdagen här vidtog, och den
ordningsstadga, som Kongl. Maj:t sedan har utfärdat, enligt mitt förmenande
icke ligger någon stridighet. Den förste talaren utgick
derifrån, att Riksdagen har genom antagande af förenämnda paragraf
förklarat, att den ansåg, att hvarje lagstiftning som rör reglerande
af församlingsfrihet tillhör Konung och Riksdag gemensamt.

Det är ett påstående, som saknar all grund, ty Riksdagen kunde
icke genom antagande af denna paragraf förskaffa sig vidsträcktare
befogenhet, än 87 § tillerkänner den, nemligen att befatta sig med
sådant, som kan hänföras till allmän kriminallag. Och till sådan
hänföres brott mot offentlig myndighet, hvarom 10 kap. strafflagen
handlar. De der förekommande stadgandena, som jag nyss
omnämnt, nemligen att myndighet eger att upplösa en sammankomst
och att den, som sätter sig emot myndigheternas bud, skall straffas
med böter, voro så vigtiga, att de intagits i den allmänna kriminallagen.
Men deraf följer icke, att hvarje bestämmelse, begränsning
eller stadgande, hvarigenom man reglerar denna rättighet för menigheten
att komma tillsammans, i likhet med bestämmelserna i
strafflagen, falla under Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma

N:o 41. 36

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om tillägg till lagstiftningsrätt. Det är detta hopp i bevisföringen, som den förste
§ 16 regerings- fajaren s§, väl i sitt anförande som i motionen gjort.

formen. Frågan är alltså: Hvad är allmän kriminallag och hvad är

(Forts). ordningsstadga? Detta är hela frågan. Går man nu till ordnings stadgan,

så finner man, enligt mitt förmenande och såsom redan af
en föregående talare är visadt, att den samma icke innehåller några
bestämmelser, som stå i strid med hvad i denna af Riksdagen antagna
strafflagsparagraf är stadgadt. Der finnes intet förbud för
menighet att komma tillsammans.

Fn annan talare har eriurat om 13 § ordningsstadgan och åberopat
den som ett bevis på, att Konungen ingripit i Riksdagens
lagstiftningsmagt. Denna paragraf innehåller, såsom jag skall be
att få erinra herrarne, eu föreskrift, att hvar och en som vill i
stad eller å dess område gifva offentlig föreställning, såsom skådespel,
lindansning, konstridning eller något dylikt eller hålla allmänt
föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning
vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar
af hvad beskaffenhet som helst, hvilka genom allmän tidning,
anslag eller annorledes kungöras, eller hvartill inträdeskort försäljas
eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres
eller mottages, eller till hvilka allmänheten eljest har tillträde,
skall derom göra anmälan hos polismyndigheten. Nu har anmärkts
såsom någonting öfverskridande Kongl. Maj:ts befogenhet, att vidare
stadgas: »Den, som anmäler tillställningen, vare pligtig, när det af
polismyndigheten påfordras, ej mindre att styrka, att den uppgifna
lokalen eller platsen blifvit af egaren eller innehafvaren upplåten för
ändamålet, än äfven att om tillställningens ändamål och beskaffenhet
lemna polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att
kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter.» Är nu detta ett
ingrepp i den rätt, som menigheten har att sammankomma till öfverläggning
om allmänna angelägenheter? Ingalunda enligt min
tanke. Ändamålet med denna anmälan och meddelandet af dessa
upplysningar är endast, att polismyndigheten skall kunna meddela
erforderliga ordningsföreskrifter och inställa sig vid sammankomsten,
såsom den ofvan åberopade paragrafen i strafflagen förutsätter. Då
polismyndigheterna äro skyldiga att upprätthålla ordningen, så måste
de hafva tillfälle att vidtaga dispositioner för att kunna göra det,
i händelse ordningen skulle komma att störas. De medborgare, som
icke taga del i sammankomsterna, kunna af ordningsmagten fordra
skydd, så att de få vara i fred, för den händelse det vid sammankomsten
skulle förekomma några oordningar. Denna bestämmelse
åsyftar alltså blott att sätta polismyndigheten i tillfälle att vidmagthålla
ordningen. Är det nu så, att denna paragraf i ordningsstadgan,
som påståtts innebära ett ingrepp i Riksdagens lagstiftningsmagt,
ingalunda innefattar ett sådant, så har det bufvudsakliga skälet
för motionens framläggande bortfallit.

Men äfven om det medgifves, att Kongl. Maj:t icke genom ut -

37 N:0 41.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

färdande af ordningsstadgan gjort ett ingrepp i Riksdagens lagstiftningsmagt,
så kunde man ju i alla fall invända, att det ändå vore
ganska nyttigt, att Konungens och Riksdagens ömsesidiga lagstiftningsrätt
i hvarjehanda frågor blefve närmare begränsad. Jag tror
också, att detta vore ganska önskvärdt. Men jag hemställer, huru
det skulle taga sig ut i grundlagen, om man komme med ett så
beskalfadt tillägg till denna 16 §, hvilken alldeles icke åsyftar att
reglera den frågan. Konstitutionsutskottet har också i sitt betänkande
utvecklat, att denna fråga icke hör till denna paragraf, huru
vigtig frågan än i och för sig sjelf kunde vara att lösa. En föregående
talare har också redan anmärkt, att det här uti 16 § regeringsformen
talas om allmänt medborgerliga rättigheter, och då vore
det ju egendomligt, om man i samma paragraf liksom en passant
skulle komma in på en annan fråga, nemligen frågan om statsmagternas
ställning till hvarandra.

För öfrigt vill jag erinra derom, att medan motionären påstått,
som jag nu sökt visa, utan skäl, att konungamagten har ingripit
på Riksdagens lagstiftningsrätt, så skulle, derest hans förslag blefve
antaget, ett fullkomligt motsatt förhållande inträffa. Det torde väl
icke vara motionärens mening att neka, att icke Konungen i vissa
ordningsföreskrifter ändå skulle hafva någon befogenhet att göra sin
lagstiftningsrätt gällande. Men detta innehåller icke det framlagda
förslaget. Det heter nemligen i det tillagda momentet: »De föreskrifter,
som erfordras till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt,
meddelas i lag, som stiftas af Konungen och Riksdagen
gemensamt». Der läggas alltså under Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftning alla föreskrifter, som fordras till förekommande
af församlingsrättens missbruk. Detta är att gå till motsatt
ytterlighet mot den, hvartill, enligt motionärernas förmenande, Kongl.
Maj:t bär gått. Det är att helt och hållet utesluta Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsmagt i ordningsfrågor och lägga dessa under
samma bestämmelser, som gälla för de lagfrågor, som behandlas
gemensamt. Detta torde i alla händelser icke vara lämpligt, och
jag föreställer mig, att det ej heller är motionärens mening. Det
var några ord i hans anförande, som antydde det. Och under sådana
förhållanden måste det vara uppenbart, att det framlagda förslaget
alldeles icke är acceptabelt äfven ur den synpunkten.

Jag skall stanna här och, på grund af hvad som blifvit anfördt
af mig och af en föregående talalare, yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr Janson i Öarlshed: Jag tror icke, att det behöfs någon
förändring i denna grundlagsparagraf. Vi se ju dagligen bevis på,
att vi ega församlingsfrihet och yttranderätt. Jag tror icke, att
man genom afslag å motionen på något sätt riskerar församlingisfriheten,
men väl tror jag, att man genom ett bifall till densamma
kan sätta församlingsfriden på spel.

Om tillägg till
§16 regeringsformen.

(Forts.)

N:o 41. 38

Onsdagen den 7 Maj, e. in.

Om tillägg till Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

§16 regeringsformen
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden som

or s''; derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner på dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå och antagande till
hvilande för vidare grundlagsenlig behandling af det i motionen framstälda
förslag. Herr talmannen fann den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes, skedde
nu uppsättning, justering och anslag af eu så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i utlåtandet
n:o 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
antagit till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling det i den
ifrågavarande motionen framlagda förslag till ändrad lydelse af § 16
regeringsformen.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och utföll med 108
ja och 79 nej; och hade kammaren alltså bifallit utskottets hemställan.

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservation af
herrar Gumcelius, Bexell, Eriksson i Elgered och Carlsson i Nysäter.

§ 4.

Företogs handläggning af sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förnyade förordningar angående Sveriges allmänna bypoteksbank
och angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Herr vice talmannen L. O. Larsson erhöll ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att endast
paragrafernas nummer men icke innehållet måtte föredragas, derest
icke någon af kammarens ledamöter begär uppläsning af någon §.

Hvad herr vice talmannen i fråga om föredragningssättet sålunda
föreslagit bifölls.

39 Nso 41.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Det under mom. a) af utskottet till antagande framlagda »Förnyade
förordning angående Sveriges allmänna hypoteksbank godkändes.

Under mom. b) hemstälde utskottet om antagande af »Förnyad
förordning angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända».

§§ 1-å.

Godkändes.

I fråga om § 5 anförde:

Herr Persson i Mörarp: Vid behandlingen inom utskottet af
föreliggande ärende har jag och några med mig, hvilka vant af
samma mening, ansett, att det af utskottet i princip såsom riktigt
erkända tillägg skulle i stället för i motionerna hafva intagits i
sjelfva stadgan. Men vid det förhållande att utskottets förslag redan
oförändradt antagits af Första Kammaren, och, för den händelse Ändra
Kammaren nu skulle fatta ett annat beslut, vid denna tid på Riksdagen
någon sammanjemkning antagligen icke kan komma till stånd,
skall jag nu icke framställa något yrkande, öfvertygad att det uttalande,
som förekommer i utskottets motivering i denna del, skall
vid den praktiska tillämpningen iakttagas lika väl, som om reservationen
vunnit Riksdagens bifall. Jag skall, såsom sagdt, icke göra
något yrkande hvarken vid denna eller vid den 16:de paragrafen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ 6—23 äfvensom rubriken.

Godkändes.

§ 5.

Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande, n:o 10,
angående stämpelafgiften.

§ 6.

Föredrogs vidare bevillningsutskottets betänkande, n:o 11, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående förändrade bestämmelser
i fråga om denaturering af bränvin.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, om antagande af ett propositionen bilagdt för -

Ang. ändrade
bestämmelser i
fråga om denaturering
af
bränvin.

N:o 41. 40

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. ändrade slag till förändrad lydelse af §§ 10 och 12 i gällande förordning
''angående vilkoren för tillverkning af bränvin måtte af Riksdagen

naturering af Pallas.
bränvin.

(Forts.) För § 10 uti berörda förordning hade föreslagits följande för ändrade

lydelse:

1. För bränvin — — — alkohol.

2. Inbetalning — — — 1,500 liter.

3. Vid utförsel -— — — normalstyrka.

4. Då bränvin under de vilkor och den kontroll, Kong!. Maj:t
vill föreskrifva, gjorts till förtäring obrukbart (denaturerats), må för
sådant bränvin åtnjutas restitution af tillverkningsskatten eller ock
vid bränneri, der tillverkningsrätt gäller, skattefrihet; dock att såsom
afgift för denatureringen skall utgå det belopp, som af Kongl. Maj:t
bestämmes.

I fråga härom anförde:

Herr Hedin: Jag ber, herr talman, att få fästa kammarens
uppmärksamhet på en bestämmelse i § 10 moment 4 af förevarande
förslag, der det heter: »att såsom afgift för denatureringen skall utgå
det belopp, som af Kong], Maj:t bestämmes.» För min del kan jag
icke med mitt votum bidraga till antagande af en sådan §, och det
skulle i sanning förvåna mig, om kammaren skulle finna lämpligt
att åt Kongl. Maj:t uppdraga en sådan magt, en magt så obestämd,
att det icke finnes ens angifvet något maximum för denna afgift,
som Kongl. Maj:t skulle kunna pålägga, helst om kammaren besinnar,
att med påläggande af dessa afgifter äfven skulle följa, att Kongl.
Maj:t kunde godtyckligt disponera desamma på ett sätt, som kammaren
måhända icke skulle finna rätt lämpligt. Jag har funnit, att
för ett arbete, som är af den särdeles enkla beskaffenhet, enligt
sakkunniges utsago, att det förefaller mig, såsom om jag utan större
tankeansträngning skulle kunna lära mig detsamma, — att för ett
sådant arbete några timmar i månaden, det af Kongl. Maj:t bestämda
arfvode till kontrollören här i Stockholm uppgått till något
liknande en generaldirektörs lön. Enligt uppgift från statskontoret
hade nemligen kontrollören för denaturering af bränvin under förlidet
år en inkomst af 8,437 kronor 98 öre.

När nu Riksdagen vid mottagande af en kongl. proposition,
som är noga förberedd af åtskilliga myndigheter och hvaröfver statskontorets
utlåtande inhemtats, efter noggrann pröfning inom statsutskottet
finner lämpligt att egna temligen mycken uppmärksamhet
åt den frågan: skola vi eller skola vi icke bevilja en af Kongl, Maj:t
begärd pension å t. ex. 600 kronor åt en uttjent och utsliten underofficer,
anstäld vid fångvården, eller skola vi nedsätta beloppet till
510 kronor, samt Riksdagen sedan den efter moget öfvervägande
kommit till det beslut att nedsätta pensionens belopp till 510 kronor,

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

41 N:o 41.

tycker sig hafva skött sin pligt temligen väl och hållit handen väl
tillsluten om statens pung, men man sedermera upptäcker, att vid
sidan af Riksdagen ett sådant slöseri — ett mildare ord är omöjligt
att här använda — kan ega rum, som försiggått i det här anförda
fallet, så borde man besinna sig ett ögonblick, innan man öfverlåter
åt Kongl. Maj:t en så beskaffad rättighet, som det sedermera
torde vara för Riksdagen svårt att återtaga. Ingen bestrider, att
afgift bör erläggas af den, som påfordrar denaturering af bränvin,
men jag kan dock icke föreställa mig annat, än att denna afgift
bör sättas till nätt opp så stort belopp, som motsvarar statsverkets
utgift för denatureringen. Ty annars förvandlas den från afgift till
skatt, och denna skatt torde icke staten behöfva. Men om man
också vill taga skatt i stället för afgift, låt då åtminstone Riksdagen
bestämma öfver användningen af densamma, men öfverlemna icke åt
Kongl. Maj:t att genom denna skatt bereda åt en bränvinskontrollör
hvad jag nyss kallade en generaldirektörs lön.

På grund af det nu anförda tillåter jag mig föreslå, att 4
momentet af ifrågavarande 10 § ändras så, att orden »dock att
såsom afgift för denatureringen skall utgå det belopp, som af Kongl.
Maj:t bestämmes», borttagas och i stället införes ett öfvergångsstadgande
af följande lydelse: såsom afgift för denatureringen skall till
och med utgången af det försäljningsår, som slutar under år 1891,
utgå det belopp, som Kongl. Maj:t bestämmer. Antages detta, så
ställes Kongl. Maj:t icke utan medel att betala kontrollen, och man
befriar icke heller dem, som under den närmaste tiden påkalla
denaturering af bränvin, från att erlägga afgift derför, men Riksdagen
förbehåller sig att få säga sitt ord om saken efter någon öfvergångstid.
Jag föreställer mig, att Kongl. Maj:t kan till nästa Riksdag
framkomma med förslag om afgiftens storlek och om det arfvode,
som för kontrollen skall utgå. Och derest herr talmannen icke har
några betänkligheter deremot, skulle jag till mitt nyss framstälda
yrkande om förändring af 10 § 4 mom. vilja foga en ytterligare
hemställlan, nemligen att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville för nästkommande Riksdag
framlägga förslag till bestämmelser dels om den afgift, som skall
för denaturering af bränvin erläggas, dels om arvoden för kontroll
öfver denatureringar.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet friherre von
Essen: För den händelse kammaren skulle vilja bifalla de af den siste
talaren framstälda förslag, har jag för min del ingenting deremot.

Det är naturligt, att man icke redan på förhand kunnat bestämma,
huru stor afgiften för denaturering af bränvin behöfver
blifva, innan man fått se, huru det kommer att ställa sig med
den nya anordningen. Det är nog sant att, såsom den siste talaren
sade, kontrollören öfver denatureringen i Stockholm under sista året
haft en mycket stor inkomst häraf, men detta har berott på, att

Ang. ändrade
bestämmelser i
fråga om denatur
er ing af
bränvin.

(Forts.)

N:o 41. 42

Onsdagen den 7 Maj, e. in.

Ang. ändrade denna fråga var under behandling hos Kongl. Maj:t, och man vilie icke
bestämmelser i vidtaga några förändringar med afseende å arfvodena förr än man
fråga om de- huru vida Riksdagen skulle antaga det nu föreliggande för bränvin,

slaget eller icke. Kontrollanten har hittills åtnjutit 2,8 öre per

(Forts.) liter, utan afseende på mängden af det denaturerade bränvinet, som

i fjol uppgått till ganska stor qvantitet. Denna denaturering
tog sin början den 1 januari 1888 och, har sålunda endast fortgått
i två år. Under år 1888 egde denaturering rum i jemförelsevis mindre
grad och man visste icke att det skulle stiga så mycket, som det
nu skett, under år 1889. När då vid detta års början den kongl.
propositionen låg färdig att ingå till Riksdagen, ansåg man icke
lämpligt att endast på grund af uppgifterna för år 1889 göra en
ändring i afgiften för innevarande år. Det förslag, som chefen för
kontroll- och justeringsbyrån framstält och som ännu icke behandlats
af Kongl. Maj:t, afser att begränsa inkomsterna för dessa kontrollanter,
Deri hemställes bland annat, att afgifterna skulle utgå med 3 öre
per liter, hvaraf 2 7, öre skulle tillkomma kontrollanten och l/2 öre
vittnet. Chefen för kontrollbyrån anser, att dessa uppdrag icke i
regeln böra lenmas åt bränvinskontrollörerna af det skäl, att dessa icke
äro stabla, eller måhända icke hafva de insigter som, erfordras.
Rränvinskontrollören är under några månader eller ett år på ett
ställe, men ett annat år är han icke der, hvarest denatureringen
förekommer. Dessutom bör personen i fråga inhemta någon öfning
och kännedom om denatureringen. Detta är visserligen icke någon
svårighet, men det är ytterst vigtigt, att det sker med synnerlig
noggrannhet. Chefen för kontrollbyrån anser att kontrollörerna vid
de brännerier, der denaturering sker, skola vara vittnen och således
få afgiften der, samt dessutom, att icke vid något denatureringsställe
inkomsten för kontrollanten skulle öfverstiga 1,500 kronor.
Förut har såsom jag nämnde, icke någon begränsning funnits, och
det har haft till följd, att afgifterna kunnat stiga så högt som på
somliga ställen varit fallit. Säkert är, att det föreliggande förslaget
skulle medföra stora fördelar för bränvinsindustrien och för jordbruket.
I den mån nykterheten tilltager skall bränvinstillverlmingen
minskas och den har redan minskats. Men genom det nu framstälda
förslaget skulle man kunna upphjelpa bränvinsindustrien genom
att åt densamma bereda afsättning under eu form, hvaremot
ur nykterhetssynpunkt intet kan vara att invända, och dessutom förskaffa
åtskilliga andra industrier och äfven den enskilda hushållningen
åtskilliga fördelar. Kammarens ledamöter torde måhända
hafva sig bekant, livilka vackra resultat bränvinsdenatureringen medfört
i andra länder, särskilt i Tyskland. Siffrorna i den kongl.
propositionen visa, att från den 1 oktober 1887 till den 1 oktober
1888 denaturerades i Tyskland icke mindre än 75 millioner liter
bränvin, under det att år 1887 denaturerades endast 36 millioner
liter. Af denna oerhörda stegring kan man se, hvilken fördel denatureringen
medfört i Tyskland.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

43 N:o 41.

Jag tror derför, som sagdt, att det vore särdeles lyckligt, om Ang. ändrade
det af Kongl. Maj:t nu framställa förslaget vunne Riksdagens bifall. hestämmeiser <

fråga om de Herr

Sven Hilssou: För min del tror jag icke, att man bränvin.

beköfver befara, att, om utskottets förslag, sådant det föreligger, an- (Forts.)

tages, denatureringsafgiften skall bestämmas till för högt belopp;
men jag kan icke annat än erkänna, att det, på sätt som förste
talaren framhållit, icke är rätt lämpligt att åt Kongl. Maj:t lemna
den rätt att bestämma i afseende å skatter, som här blifvit föreslagen.
Jag tror, att så länge frågan befinner sig i samma outredda
skick som hittills, skall det blifva temligen svårt för Kongl.

Maj:t att bestämma ifrågavarande afgift. Detta frågans outredda
tillstånd antager jag har också varit orsaken, hvarför afgiften icke
blifvit bestämd. I afseende på bränvinstillverkningslagen i öfrigt
vill jag fästa uppmärksamheten på, att icke allenast tillverkningsafgiften
är bestämd utan också den s. k. nederlagsafgiften, hvilken
faststälts till belopp, som motsvarar arfvodet åt tillsyn) ngsmannen.

Jag tror derför, att äfven i denna författning ett liknande stadgande
bör intagas. Och då nu herr finansministern förklarat, att
han för sin del icke har något emot det af herr Hedin framstälda
förslaget, så skall jag be att få instämma i samma yrkande. Jag
tror, att detta förslag är af den beskaffenheten, att både regeringen
och Riksdagen kunna vara fullkomligt belåtna dermed.

Herr E. G. Boström: Det är kinkigt att vara mera konungsk
än Konungen sjelf. Herr finansministern har nyss förklarat, att
han för sin del vore villig acceptera herr Hedins förslag; och om
jag gör någon erinran mot detsamma, så är det icke förslagets egen
beskaffenhet, som dertill föranleder, ty jag är fullkomligt ense med
herr Hedin derom, att den inkomst han uppgifvit, att en bränvinskontrollör
skulle hafva uppburit för denatureringen är oskäligt hög
för detta arbete; utan orsaken, hvarföre jag önskar bifall till Kongl.

Maj:ts och utskottets förslag oförändradt är, att derigenom erhållas
samstämmiga beslut mellan kamrarne. Jag erkänner gerna, att man
kan tänka sig en sammanjemkning mellan Första Kammarens redan
fattade beslut och det af herr Hedin framstälda förslaget; men å
andra sidan måste herrarne medgifva, att det torde vara vanskligt
att på förhand säga, huru vida ett sådant sammanjemkningsförslag
skall blifva accepteradt af båda kamrarne. Skulle så icke blifva
förhållandet, är hela frågan förfallen, och jag tror, att den är allt för
vigtig, för att man skall låta det gå derhän. Den omständighet,
som af herr Hedin vidrörts, har, såsom herrarne finna af betänkandet,
ingalunda undgått utskottets uppmärksamhet. Utskottet har
nemligen ansett sig böra uttala önskvärdheten deraf, »att Kongl.

Maj:t täcktes, i den mån sådant genom en tilltagande användning
af denatureradt bränvin kan visa sig möjligt, sänka den nu föreslagna
afgiften för denatureringen». Således kommer genom an -

N:o 41. 44

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. ändrade tagande af utskottets förslag den af herr Hedin uttalade önskan i
bestämmelser i apa fa}} offieiel väg till Kongl. Makts kännedom.

natwering af Dessutom tror jag, att denatureringen hädanefter i allmänhet
bränvin, icke kommer att ske på samma sätt som hittills d. v. s. hos dem,
(Forts.) som skola begagna det denaturerade bränvinet, utan hos bränvinsbrännarne
direkte, och vid sådant förhållande är det alldeles gifvet,
att man icke har någon jemförelsepunkt i fråga om de nuvarande
afgifterna och de, som framdeles blifva lämpliga.

Vid sådant förhållande och då Riksdagen i alla fall har tillfälle
att framställa sina önskningar rörande afgiftens sänkande, om
Kongl. Maj:t icke sjelf skulle se till den saken, hemställer jag, om
det icke vore klokast att bifalla Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr Hedin: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
det dock är en väsentlig skilnad mellan att Riksdagen, på sätt jag
föreslagit, reserverar åt sig en Riksdagens ostridigt tillkommande
rätt eller att den, såsom ordföranden i bevillningsutskottet nyss föreslog,
blott nöjer sig med en i utskottets betänkande uttalad önskan,
att Kong], Maj:t en gång i framtiden skall sänka ifrågavarande afgift.
Dessutom är det här icke endast fråga om den afgift, som,
Kongl. Maj:t pålägger dem, .som önska denaturera bränvin, utan
äfven om den besynnerliga lönebudget, till hvilken dessa medel användas
och vid hvars bestämmande Riksdagen också bör få vara med.

Det hände sig en gång, att en person, som hade mycket höga
denatureringsafgifter att betala, vände sig till en af dem, som hade
med denna sak att göra — det var icke herr finansministern —
med den anmärkningen, att det syntes honom vara obilligt att betala
icke blott en låt vara till och med dryg afgift till ersättning
för statens kostnad, utan utöfver denna afgift något mer än hvad
statens besvär kostade, och att detta plus skulle användas på sätt
som sker. Han fick då det svaret: saken är, att vi behöfva så väl
dessa afgifter till pensionering af bränvinskontrollörer. Deremot vill
jag göra den anmärkningen, att, om dessa medel behöfvas för sådant
ändamål, Riksdagen då bör få bestämma om ifrågavarande pensioner
lika väl som i det fall jag nyss nämnde, när Riksdagen prutade ned
pensionen åt en uttjent underofficer från 600 till 510 kronor.

Hvad slutligen angår frågan om en sammanjemkning, så synes
mig, som om utskottet näppeligen i hela sin tid skulle haft något
lindrigare att göra än att utarbeta ett förslag till sammanjemkning
i denna punkt, der jag föreslagit att stryka bort de tre sista raderna
i 10:de paragrafen och utbyta dem mot ett öfvergångsstadgande, deri
inlagts en restriktion i afseende på tiden för tillämpningen af ifrågavarande
Kongl. Maj:t nu ensamt tillkommande rätt, en tid, som jag
väl får anse alldeles tillräcklig, då den ärade herr finansministern i
den delen icke haft något att anmärka.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

45 N:o 41.

Herr E. Gr. Boström: Om jag minnes rätt, gjorde jag i mitt Ang. ändrade
förra yttrande det erkännandet, att det icke vore svårt för bevill- ^tämmelser t
ningsutskottet att sammanjemka herr Hedins förslag och Första
Kammarens beslut, men antydde på samma gång, att Första Kam- bränvin.
maren till äfventyrs icke skulle acceptera ett sådant sammanjemk- (Fortä.)
ningsförslag. Herr Hedin är med denna fråga inne på ett område,
som intresserar honom speciel^ nemligen Konungens administrativa
lagstiftningsrätt. Det är ju ostridigt, att Kongl. Maj:t i förevarande
fråga förut ensam stadgat. Nu vill herr Hedin genom det
föreslagna öfvergångsstadgandet draga frågan under Riksdagens pröfning.
Jag medgifver, att jag är något oviss om hvad Första Kammaren
skall säga härom, men jag fruktar för, att den senare vill
åt Kongl. Maj:t bibehålla denna administrativa rätt; och då har
saken förfallit.

I sammanhang med den lilla historiett, herr Hedin berättade,
vill jag anföra en annan, som också har afseende på samma sak
eller Konungens administrativa lagstiftningsrätt. Det var för några
år sedan fråga om de afgifter, som sjöfartsnäringen betalar, nemligen
fyr- och båkmedlen. Det yrkades då äfven om dessa, att de icke
borde bestämmas af Kongl. Maj:t ensam utan att de borde dragas
inom Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsområde.

Men då hörde jag icke en utan flere skeppsredare uttala den mening,
att det var bättre som det var, ty de hade lättare att komma till
rätta med Kongl. Maj:t ensam än med Konung och Riksdag gemensamt.
Det framgår således häraf, att man inom de kretsar, frågan
direkte berörer, ej alltid är emot Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt.

Herr Hedin: Här är det mindre fråga om den administrativa
lagstiftningsrätt, som Kongl. Maj:t enligt 89:de paragrafen regeringsformen
eger och hvilken Kongl. Maj:t i så märklig grad lyckats
utvidga under den tid, som förflutit sedan 1809, än om en
Riksdagen tillkommande beskattningsrätt. Och det synes mig lika
vådligt, att någon del af denna Riksdagens beskattningsrätt dragés
in under Konungens administrativa lagstiftningsrätt, som att denna
får inkräkta på stiftandet af allmän lag.

rf

Herr Danielson: Då det af herr Hedin framstälda förslaget
enligt mitt förmenande är ganska välbetänkt, emedan derigenom beloppet
af ifrågavarande afgift bestämmes, och herr finansministern
nu förklarat, att han för sin del icke har något att deremot invända,
anhåller jag att få förena mig i herr Hedins yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan med den förändring, som af herr Hedin

N:o 41. 46

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. ändrade under öfverläggningen föreslagits; hvarjemte kammaren beslöt dels
bestämmelser i an(;aga ett så lydande
tvaga om de naturering

af »Öfvergångsstadgande:

bränvin. 00 o

(Forts.) Såsom afgift för denatureringen skall till och med utgången åt

det försäljningsår, som slutar under år 1891, utgå det belopp, som
Kongl. Maj:t bestämmer»;

dels ock att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville för nästkommande Riksdag framlägga förslag till bestämmelser
dels om den afgift, som skall för denaturering af bränvin
erläggas, dels om arfvoden för kontroll öfver denatureringen.

§ 12-

Godkändes.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, n:o 12, angående
vilkoren för tillverkning af bränvin.

Punkten 1.

Bifölls.

Under punkten 2 hemstälde utskottet, att en af herr Sven,
Nilsson inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 124, om förbud
för andvändning, vid tillverkning af bränvin, af majs, ris och andra
sådan slag af råämnen, som äro af beskaffenhet, att icke inom landet
allmänneligen alstras, icke måtte vinna Riksdagens bifall.

I fråga härom anförde:

Herr Sven Nilsson: Jag skall icke spilla många ord på att
söka bemöta de skäl, utskottet anfört för afslag å min motion, emedan
jag väl förstår, att det icke tjenar till något. Men jag anser det i
alla fall vara min pligt att något vidröra de skäl utskottet begagnat
för afslaget.

Utskottets första skäl är, att det vid inmäskningen skulle vara
så svårt att skilja utländska råämnen från inhemska. Jag kan nu icke
förstå, att, då man endast föreslår att förbjuda bränvinstillverkning af
majs, det skall vara så synnerligt svårt för en kontrollör att skilja
majs från andra sädesslag. Det måtte väl vara den lättaste sak i
verlden. Men orsaken, hvarför utskottet anser detta så svårt, är den,
att malen spanmål ofta skulle kunna blandas tillsammans med majsmjöl.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på, att det under närvarande
tid skall finnas högst få, ja, jag vågar påstå icke ett enda

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

47 N:o 41.

bränneri i vårt land, der malen spanmål användes annat än till Ang. ändrade
maltberedning, och det måste derföre, för den händelse mitt förslag ^tämmelser *
antages, vara temligen lätt för en kontrollör att utreda, huru vida
majsmjöl skulle kunna vara lnblandadt med annat mjöl, emedan jag bränvin.

är säker om, att den förste, som komme till bränneriet med malen (Ports.)

spanmål, skulle göra sig i högsta grad misstänkt. Det är ju klart,
att då man vid brännerierna kan använda omalen spanmål till
^läskning, mau icke låter förmala densamma, emedan den då blir
dyrare för bränvin sti 11 verkaren. Jag har visst ingen erfarenhet, om
så sker, men jag är säker på, att med de apparater, som nu användas,
det icke låter sig göra att inmäska malen spanmål, utan
den måste vara omalen, som skall användas vid brännerierna.

Man har vidare sagt, att det icke är rätt att inskränka näringsfriheten
på detta område. Man vill, liksom i fråga om andra tillverkningar,
att bränvinsbrännarne skola få använda hvilka sädesslag
som helst för sin tillverkning. Men jag må fästa uppmärksamheten
på, att hela vår bränvinslagstiftning utgör ett undantag från näringsförfattningarna
i öfrig!, och att således, om man loge ett steg i
den rigtning jag föreslagit, detta icke vore så alldeles ovanligt,
emedan man redan gjort ganska väsentliga inskränkningar i näringsfriheten.
Men å andra sidan kan jag icke annat än framhålla den
vigt och betydelse, som antagandet af ett sådant förslag skulle innebära,
ett förslag nemligen att förbjuda tillverkning af bränvin af
en utländsk vara. Såsom förhållandena nu äro, införskrifves bränvin
på indirekt väg genom införskrifning af majs, af hvilken man sedan
bränner bränvin. Man har lagt hög tull på bränvin, om det direkt
införskrifves, men man tillåter, att af det bränvin, som tillverkas af
majs, må på denna omväg införas högst betydliga qvantiteter i
vårt land. Jag kan icke föreställa mig annat, än att vi hafva alldeles
tillräckligt med produkter i vårt land för att deraf tillverka
bränvin, så att vi ej behöfva taga dem från utlandet. Men hvad
just majs beträffar, som så mycket begagnas för bränvinstillverkningen,
ligger fördelen deri, att den i jemförelse med sitt pris lemna!-bränvinstillverkarne en ofantligt större vinst, än om de skulle tillverka
sitt bränvin af råg eller något annat sädesslag. Afkastningen
af till exempel en centner majs är betydligt större än afkastningen
af en centner råg, och således är det alldeles uppenbart, att, då det
är tull både på majs och råg, men majsen står i lägre pris än
rågen, det måste vara en stor fördel för bränvinstillverkarne att
använda majs i stället för råg, hvilket senare under vanliga förhållanden
ej kan ifrågakomma.

Att ett skäl till afslag i det af mig väckta förslaget skulle
ligga deri, att Kongl. Maj:ts proposition om denaturering af bränvin
nyss blifvit antagen, kan jag icke förstå. Ty äfven om man skulle
tänka sig, att efter någon tid en större qvantitet bränvin komme
att användas som denatureradt, anser jag för min del, att det vore
fördelaktigare och bättre, om man för det ändamålet använde in -

N:o 41. 48

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang. ändrade hemska produkter i stället för utländska. Ty det förhållandet qvarbestämmelser
* står ändå, att majs kan anväudas för bränvinstillverkningen; den
fragii om q vaiihitet bränvin, som ei kan användas som denatureradt, kommer

naturenlig aj .1 • 1 J , 0 i i .. • i m

bränvin. ut i den allmänna handeln, och utgores da detta bränvin till va(Forte.
) sentlig del af sådant, som tillverkats af majs.

Man har också fäst uppmärksamheten derpå, att det icke
varit så synnerligt stora qvantiteter majs, som användts till bränvitisbränning
under senare tiden, sedan tull blifvit lagd på all slags
spanmål. Men i det fallet tror jag att utskottets skäl äro mycket
svaga. Ty om vi se efter, finna vi, att under tillverkningsåret
1886—1887 betydligt större qvantiteter användes ännu. Hvad tillverkningsåret
1887—1888 beträffar, skola herrarne komma ihåg, att
det var ett år, då vi hade så stor potatisskörd, att ingen majs behöfde
användas för bränvinstillverkningen, men då vi komrao till
året 1888—1889 se herrarne, att tillverkningen af majsbränvin gått
upp till öfver 8,000,000 liter, och jag är viss om, att den icke skall
stanna vid denna siffra, för den händelse potatisskörden vid något
tillfälle kommer att slå fel.

Jag vet nu icke om bevillningsutskottet har några andra skäl
för sitt afstyrkande af bifall till motionen. För min del vill jag
icke tro det, och jag är öfvertygad, att de skäl, som äro framlagda
i utskottets betänkande, äro de, som varit för utskottet afgörande.
Men jag bär inom riksdagen hört andra skäl, och jag tror, att det
är dessa skäl, som, icke hos utskottet, men i riksdagen, ligga till
grund för afslag å mitt förslag, Ett af dessa skäl är att, om man
kan vinna en fördel på majs, man äfven vill vinna densamma på
råg, så att, om det blir fråga att lägga högre tull på majs, man
äfven vill lägga högre tull på råg; man vill icke släppa ifrån sig
det bundsförvandtskap, som finnes mellan majs- och rågfrågan, och
det gör, att många af kammarens ledamöter, hvilket förslag man
än kommer fram med i det af mig angifna syftet, det må vara aldrig
så rättvist, ej vilja låta det gå igenom. En annan mening,
som jag också hört göra sig gällande, är den, att, om man skulle
förbjuda införseln af majs, bränvinspriset derigenom skulle höjas.
Men städerna tycka bättre om att hafva billigt bränvin än dyrt,
och de skulle således förlora på en sådan anordning, som här är
ifrågasatt. Man kan då tänka sig, att äfven från det hållet ett
temeligen stort motstånd skall uppstå mot den reform, som här
är föreslagen. För min del har jag tänkt mig, att hufvudsaken
med detta förslag skulle vara att befordra nykterhetens intresse
samt förekomma, att potatisodlingen i en del trakter af vårt land
förqväfdes genom majsens användning till bränvinsbränning. Jag
vill dessutom icke, att man skall införa — på eu omväg —- eu
sådan dryck som bränvin från den utländska marknaden och på det
sättet tvinga svenska folket att dricka bränvin, som kommer från
utlandet.

Då slutligen regeringen en gång framlagt ett förslag alldeles

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

49 N:o 41.

likt det af mig nu framstälda, kan jag icke inse, att det bör finnas Ang. ändrade.
nagra betänkligheter att i detta fall tillämpa ett så rättvist förslå*? bestämmelser i
som det af mig framstälda. ° fråga om de Jag

far derför anhålla om bifall till min motion.

natur er Ut g af
bränvin.

Herr E. G. Boström: I utskottet hade vi uppe flere bland ningar

af majsmjöl och annat mjöl, och för alla utskottets ledamöter
samt andra, som voro närvarande, var det alldeles tydligt, att
det skulle blifva ytterligt svårt att skilja olika sorterna åt. Nu’förmenar
den ärade motionären, att man i allmänhet icke kan tillverka
bränvin af malen spannmål, och att, om någon skulle komma med
sådan spanmål till ett bränneri, man genast skulle misstänka, att
något otillbörligt vore med i spelet. För min del har jag dock hört
att det går mycket godt för sig att tillverka bränvin af malen spanmål,
och om. tillverkningen genom tillblandning af majsmjöl lönar
sig bättre, föreställer jag mig, att man nog slår in på den vägen.
Jag vill dessutom uppiepa ett skäl, som jag förut många gånger anfört.
i denna fråga, det nemligen, att jag icke tycker det vara anledning
att klnga^ öfver, att bränvin tillverkas af majs, så läime det
icke på samma gång är förbjudet att till bränvinsbränning använda
andra utländska sädesslag, icke ens råg, då den kommer från utlandet.
. För öfrigt vill jag erinra om, att herr Sven Nilssons förslå*?
skulle..innebära en stor obillighet och utgöra en stor orättvisa mo7:
de . brännener, som äro afsedda för jästtillverkning, då man af pot
a tis icke kan. framställa pressjäst. Jag tror derför icke, att det
är skäl att bifalla motionen, hvarför jag får anhålla om bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

.Slutligen, föredrogs lagutskottets utlåtande n:r 49, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran om från”
1 aggande af förslag till ändring i strafflagens bestämmelser f frami
om ådömande af frihetsstraff.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att hvad herr OI. Andersson
i förevarande motion föreslagit för närvarande icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Motionären, herr Andersson i Hasselbol, erhöll ordet och yttrade:
Da utskottet så enhälligt föreslagit min motions död och dessutom
borsta Kammaren redan aflifvat densamma, skall jag icke försöka att
väcka den till lif.

Men då jag anser mitt förslag vara förtjent af lagstiftningens
uppmärksamhet, hvilket, i parentes sagdt, äfven utskottet erkänt,
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 41. 4.

N:o 41. 50

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

Ang, ändrade vill jag icke låta motionen begrafvas i tysthet, utan skall be att
ftcs(ammeZser^t ^ fgr förslag anföra några vidare skäl än jag i motionen anfört.
naturering «/ Utskottet säger, att frågan synes vara så ny och hvad vårt
bränvin. lands förhållanden beträffar, kräfva en så omfattande utredning, att

(Forts.) utskottet icke anser sig kunna, innan en sådan utredning, hvilken

endast regeringen torde kunna åstadkomma, försiggått, tillstyrka
Riksdagen att i ärendet uttala någon bestämd mening. — Mitt förslag
var äfven det, att Kongl. Maj:t skulle låta utreda frågan och
se hvad man deraf kunde göra. Och i den delen har jag ansett,
att icke Riksdagen kan göra någonting annat än att blott anhålla
i skrifvelse till Kongl. Maj:t om eu utredning af hvad som kunde
vara att göra i frågan.

På 4:e sidan af utskottets betänkande synes det dock som om
utskottet ingenting velat i saken göra. Ty der har utskottet aftryckt
hvad som vid kongressen i Bruxelles var uttaladt i hufvudsak mot
vilkorlig framtidsdom, och utskottet anför följande:

»Vid den internationella kriminalistiska föreningens årsmöte i
Bruxelles 1889 uppstäldes till besvarande frågan: kan man tillstyrka
lagstiftaren att efter Belgiens exempel införa vilkorligt domfällande?
Under den öfverläggning, som härom uppstod, framhöllos å ena sidan
de fördelar, som vore att vänta af en dylik lagstiftning; men
å andra sidan framstäldes också åtskilliga betänkligheter mot densamma.
»

De hufvudsakliga betänkligheter, som vid denna kongress blefvo anförda,
har utskottet aftryckt ur eu skrift benämd »Nya straffrättsfrågor»,
som också utskottet hänvisar till. Den 11 förliden april
hade jag det nöjet och den äran att per posto från presidenten i
Göta hofrätt få mig tillsändt ett exemplar af denna skrift »Nya
straffrättsfrågor», och derför är jag i tillfälle att nu inför kammaren
upprepa en del af de skäl, som tala för en vilkorlig framtidsdom.
Jag skall anföra dem så mycket hellre, som de innefatta just
min åsigt om frågan och dess betydelse. Jag skall icke anföra alla,
utan blott några få af de skäl, som anfördes af chefen för det belgiska
fångvårdsväsendet. Han säger bland annat: »Då det gäller
person* som för första gången straffas för en obetydlig förseelse,
är det korta fängelsestraffet ej allenast onyttigt, utan genomgående
skadligt. Det nedsätter mannen i egna och andras ögon, försvagar
hans känsla af egen värdighet och hans moraliska spänstighet.
Efter undergånget straff återvänder han till sitt hem vanärad;
stundom kan han ej mera finna sitt lefvebröd; han har förlorat
sin plats på verkstaden, eller hafva kunderna öfvergifvit honom.
Dagsverkaren har sin enda styrka i arbetets regelbundenhet, endast
denna gör det möjligt för honom att spara. Dömes han nu
till fängelse, rubbas alla vilkoren för hans existens; från denna
stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet. Modlöshet inställer sig,
och han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det

51 N:o 41.

Onsdagen den T Maj, e. in.

sluttande plan, som leder till lösdrifveri och tjufnadsbrott; lian har ^»<7* ändrade
fastnat i fängelsemaskineriets kuggverk och kommer ej lös, bestämmelser i

Men fängelset verkar icke allenast förstörande på individerna ''/naturering m
det bringar ej mindre förderf i socialt hänseende. Man måste sätta bränvin.
sig in i de känslor och föreställningar, som derifrån studsa öfver till (Forts.)
de lägre klasserna, de tankar straffet hos dem väcker, det omedvetna
intryck, som deraf hos dem framkallas. Då arbetaren dömes till
fängelse, föres han från sin dåliga och ofta osunda bostad till en
snygg och ljus cell, som uppvärmes eller luftas allt efter omständigheterna,
han får der bättre föda än i hemmet, hans hvila är mera
ostörd, han får arbete och betalning för sitt arbete, böcker, sjukvård
o. s. v. Man kan icke tänka sig annat, än att, då fången
kommit på fri fot, han skall i samtal med sina kamrater utbreda
deii föreställningen, att fängelset är en särdeles angenäm vistelseort.
Straffsystemet är derigenom undergräfdt, dess moraliska och afskräckande
verkan upphäfd.

Alla dessa af den ifrågavarande talaren sammanförda skäl göra
det naturligtvis synnerligen ensidigt, att så vidt möjligt, inskränka
användningen af kortvariga fängelsestraff, och såsom det främsta
medlet dertill anse den nya skolans anhängare införandet i lagstiftningen
af vilkorligt domfällande. Denna anordning hvilar på tanken,
att i ganska många fall åtalet inför rätta innebär tillräcklig
näpst och varning för framtiden, att i ännu flera fall domfållandet
i och för sig verkar tillräckligt afskräckande på eu tillfällighetsförbrytare
för att afhålla honom från vidare steg på brottets bana;
och att i sådan händelse domens verkställande hvarken ur repressiv
eller preventiv synpunkt är nödvändigt. Det vilkorliga domfällandet
är först och främst eu varning, jemväl i betydelsen af tillrättavisning.
Men det är något mera. Ty det fastställer det sträf) hvartill
den tilltalade gjort sig skyldig, och hotar honom att första gång
lian å nyo begår eu straffbar förseelse det ådömda straffet skall 1
hela dess vidd gå i verkställighet. Straffet eftergifves icke, det endast
uppskjutes, men är dock, såsom straff i allmänhet, imderkastadt
preskription, som för detta särskilda fall kan sättas till längre eller
kortare tid, allt efter som det ur ändamålsenlighetens synpunkt fin«
nes lämpligt. Och genom uppskofvet förringas icke straffet i och
för sig. Ty om den vilkorligt dömde under preskriptionstiden grusig
skyldig till nytt straff och det vilkorligt ådömda straffet således
utan reduktion sammanlägges med det senare, så blir straffeffekten
större och känbarare, än om hvardera straffet verkstälts på sin tid.»

. Jag skulle icke hafva uppläst detta, om utskottet tagit in lika
väl de skäl, som vid det tillfället anfördes för förslaget om vilkorlig
framtidsdom som motskälen. Men jag har ansett, att det borde uttalas,
på det kammaren må komma i tillfälle att från båda sidor
bedöma hvad som må vara rätt. Jag vill för ingen del lägga hyende
under synder och laster, utan att synd må vara synd oclfatt last
må vara last. Men då jag tror att vi hafva skyldighet att taga

N:o 41. 52

Onsdagen flen 7 Maj. e. m.

Ang. ändrade vara på vår broder och söka upprätta den fallne, så kan jag icke
bestämmelser finna, mig tillfred sst äld med de åtgärder, som äro vidtagna i denna
fråga, om de- ^ jag ger s§, många återfall i brott förekomma, utan jag har
natZänvil. al med mitt förslag velat påpeka ett sätt för att om möjligt komma
(Forts.) till ett bättre. Innan jag skref min motion, öfvertänkte jag noga
och efter mitt bästa förstånd skälen och motskälen för lägligheten
af en vilkorlig framtidsdoms införande i vår strafflag, och ju mera
jag tänkt mig in i förslaget, dess fastare öfvertygad tiar jag blifvit,
att förslaget skulle tillämpad! bära goda frukter.

Mot förslaget har blifvit anförd t, att om strafflagen skulle i
någon mån förmildras, skulle derigenom uppstå flere brottslingar.
Vore ett sådant förhållande att befara, vore det ett betänkligt skäl.
Men då jag tänkt mig in i saken, så har jag kommit till den öfvertygelsen,
att det icke är att befara. Ty det är att märka, att
i det förslag, jag framlagt, är det blott fråga om mindre brott och
förseelser, af hvilka jag skall redogöra för några få. I strafflagens
11 kap. 2 § se vi, att den, som stör gudstjenst, genom svordom,
oljud eller eljest förargelseväckande uppträdande, dömes till högst
sex månaders fängelse. Dessa förbrytelser begås nästan alltid af
berusade personer, utan nykter öfverläggning, och då dessa vid
nyktert tillstånd få inför rådhusrätt eller häradsrätt stå till rätta
för sitt brott och få sin dom, så tror jag, att, om en sådan framtidsdom
komme till stånd, som af mig föreslagits, och de sluppe
ingå i fängelse, så skulle det verka mera välgörande, än om de skulle
föras i fängelse.

I 12 kap. 5 § bestämmes, att den, som skrifvit, förfalskat eller
begagnat annan enskild handling såsom orlofssedel, betyg om fräjd,
fattigdom, sjukdom eller annat dylikt, straffas med straffarbete eller
fängelse i högst G månader. Och således kan det icke i alla utan
blott i mindre sådana brott dömas efter det förslag jag framställ-,
emedan i 4 kap. 6 § strafflagen bestämmes, att 2 månaders fängelse
svarar mot en månads straffarbete.

Jag läste för några månader sedan i en tidning, att en skollärarinna
tagit sig det orådet före att förbättra sitt betyg från folkskollärariuneseininariet
för att lättare tå sin plats, och hon fick för
det orådet 4 månaders straffarbete. Hennes brott var för stort, för
att mitt förslag skulle der kunnat tillämpas. Jag vill således påpeka,
att mitt förslag icke komme att vidröra svårare brott.

I 20 kap. 1 § se vi, att- enkel stöld, af gods till värde understigande
15 kronor, räknas som snatteri och straffas med högst 6
månaders fängelse. Om eu person bryter sig in i en källare eller
eu visthusbod och der stjäl matvaror för 3 till 5 kronors värde,
är det för stort brott, för att mitt förslag kan blifva tillämpligt
derpå.

Mot stadgandena i 24 kap. 3 och 4 §§ är det många, som bryta,
och som liksom för stöld till ett par kronors värde, derför kunna
dömas till fängelse. Med ett ord, alla de brott, som mitt förslag

53 N:o 41.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

afser, kunna tillskynda brottslingen en fördel af blott några få kronors
värde. Men om brottslingen beräknade, att han derför skulle
stå inför rätta och dömas, låt vara en vilkorlig dom, stäld på framtiden,
så är jag viss derom, att ingen enda för en sådan obetydlighet
ville utsätta sig för en sådan risk och skam. Jag, tror, att de,
som första resan begå brott, icke beräkna följderna, utan insöfva
sina bättre känslor med den bedrägliga satsen, att ingen skall få
kännedom derom, eller icke tänka alls på följderna utan i öfverilning
eller i berusning begå brott. Och det senare slaget af brott tror
jag är det vanligaste, emedan jag ser utaf fångvårdsstyrelsens berättelse,
att icke mindre än 70 X af brotten begåtts under rusets inflytelse
eller af personer begifna på rusdrycker. Jag skall icke göra
något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o G6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande
af den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket
äfvensom i ämnet väckta motioner; och

n:o 67, i anledning af väckt motion om beviljande af ett ordinarie
förslagsanslag af högst 15,000 kronor för utgifvande af en
tidning för legala tillkännagifvanden, m. m.;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 4, i anledning
af Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 8 framstälda förslag
till lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller
lemna hyresersättning åt provinsialläkare äfvensom i ämnet väckta
motioner.

bevillningsutskottets memorial, n:o 13, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande 11:te och 12:te punkterna i bevillningsutskottets
betänkande (n:o 7) angående tullbevillningen.

bankoutskottets memorial, n:o 14, med förslag till voteringsproposition
med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om inrättande
af nya afdelningskontor af riksbanken.

lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 51, j anledning af dels återremiss i åtskilliga afseenden åt
utskottets utlåtande (n:o 44) öfver ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 41. 5

Ang. ändrade
bestämmelser i
fråga om denaturering
af
bränvin.
(Forts.)

N:o 41q 54

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

krigsmagten den 7 oktober 1881, än äfven väckta motioner om
ändring i strafflagen, dels ock kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
särskilda delar af samma utlåtande; och

n:o 52, i anledning af väckt motion om ändring af 6 § i förordningen
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum den 21 december 1857 m. in.; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden

n:o 37, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om samtrafik mellan enskilda telefonnät och statens
interurbana telefonledningar; samt

n:o 38, angående ifrågasatt skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om underhandlingars förande med utrikes magter i syfte att
få uppkommande tvister mellan nämnda magter och Sverige afgjorda
genom skiljedomstol.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 10.

Godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o
48, till Konungen, med förslag till lag angående ändrad lydelse af
15 kap. 1 § rättegångsbalken.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,21 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson,

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TKYCKERIET, 1 890.