RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 36.

Lördagen den 3 maj,

kl. 11 f. m.

§ 1-

Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet in. m. V. L.
Groll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition, n:o 44, till Riksdagen
angående anvisande af medel för inköp af jernvägen mellan
Luleå och norska gränsen.

Den kongl. propositionen begärdes på bordet och bordlädes.

§ 2-

Justerades protokollet för den 26 sistlidne april.

§ 3.

Till afgörande förelåg särskilda utskottets för behandling af förslag
angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken
och pedagogierna utlåtande, n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition n:o 17, äfvensom i anledning af inom riksdagen väckta
motioner i dithörande ämnen.

I fråga om föredragningssättet begärdes ordet af

Herr 0. Jonsson i Hof, som anförde: Herr talman, mine herrar!
Jag tillåter mig i afseende å föredragningssättet föreslå, att lista
punkten i förslaget först föredrages och derefter den 2:dra punkten,
derpå den 5:te, samt att vid behandling af dessa punkter ingen må
vara förhindrad att yttra sig om betänkandet i dess helhet, äfvensom
att, efter föredragning af nu nämnda punkter, föredragning måtte ske
af 3:dje och 4:de punkterna, derefter af den 6:te och slutligen af betänkandets
öfriga punkter.

Det sålunda framstälda förslaget blef af kammaren godkändt.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 36. 1

fi:o 36. 2

Lördagen den 3 Maj, f. m.

I följd häraf skedde na föredragning af

Om indragning lista punkteH, inom. a).

af allmänna

läroverkens Med afseende på indragning af de allmänna läroverkens läqsta

lagsta klass, ^ yrkats; ■> O l *

a) af herr M. Dalin i senare delen af hans motion (n:o 210 inom
Andra Kammaren), »att, med borttagande af nuvarande lägsta klassen
af elementarläroverken, folkskolan må komma att intaga sådan ställning
till dessa läroverk med afseende på undervisningsväsendet i dess helhet,
att den utgör bottenskolan och utgångspunkten för undervisningen i
elementarläroverken»;

b) af herr O. V. Vahlin (motion n:o 212 inom Andra Kammaren),
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till sådan förändring af våra allmänna
läroverk, att åtminstone den första klassen vid dem kunde
indragas».

Utskottet hemstälde i nu föredragna moment:

»att herr Dalins motion, i hvad den rör indragning af de allmänna
läroverkens första klass och i samband dermed förändring i
dessa läroverks och folkskolans ställning till hvarandra, icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda».

Häremot hade reservation afgifvits dels af herr P. Andersson i
Högkil, samt dels af herrar O. Jonsson, O. Erickson och I. Månsson,
Indika tre senare hemstält:

»att, med anledning af herrar Dalms och Vahlins motioner, Riksdagen
måtte för sin del besluta, att nuvarande första klassen vid samtliga
allmänna läroverk indrages, att inträdesåldern till den blifvande
första klassen bestämmes till fylda 10 år, och att fordringarna för
inträde deri förhållandevis ökas, dock så att för intagning i densamma
ej fordras insigt i något ämne, hvari folkskolan icke meddelar undervisning,
samt att, på sätt vi i reservation mot utskottets hemställan i
5:te punkten komma att yrka, genomförandet af denna reform göres
till vilkor för Riksdagens bifall till den i nämnda punkt föreslagna
löneregleringen ».

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr O. Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Såsom hvar
och en af betänkandet finner, hafva jag och två kamrater inom utskottet
reserverat oss emot utskottets hemställan i denna punkt. Och enär
så väl utskottet i dess betänkande som vi i reservationen temligen utförligt
motiverat hvar sin ståndpunkt, tror jag det icke vara nödvändigt
att ytterligare motivera det yrkande, som vi i reservationen framstält.
Jag inskränker mig derför till att helt enkelt yrka bifall till
denna vår vid första punkten fogade reservation, dock med den ändring,
att orden »samt att på sätt vi i reservationen yrka» och vidare till

3 N:o 36.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

punktens slut må strykas, så att reservationen komme att sluta medOm indragning
orden »hvari folkskolan icke meddelar undervisning». Jag tager mig “/ allmänna.
friheten yrka bifall till denna hemställan. läroverkens

Herr Bergman: Då den talare, som inledt diskussionon i dag, (Foltsd

hänvisat rörande denna första punkt till reservationen och ansett de
skäl, som der blifvit anförda, vara tillräckliga för att motivera det
yrkande, hvartill han kommit, så skall jag bedja att få yttra några ord
just med afseende å denna reservation. Den upptages, såsom herrarne
finna, till stor för att icke säga största delen af tal om inträdesåldern
i skolorna och dervid dels deras, som komma ifrån folkskolorna, och
dels deras, som direkt inträda i de allmänna läroverken. För min del
kan jag icke lägga synnerlig vigt vid den omständighet^, huru vida
de barn, som inkomma i de allmänna läroverken från folkskolorna, äro
något äldre än de, som dit inkomma direkt. Häri må väl ligga ett
skäl; dock anser jag det icke vara ett af de vigtigaste. Men då reservanterna
så godt som uteslutande hafva byggt sitt förslag just på
denna punkt, anser jag det vara min skyldighet, att något närmare
fästa mig vid densamma, än jag eljest skulle gjort. Reservanterna
börja med den fråga, som återfinnes i utskottets betänkande å sid. 6,
och som lyder sålunda: »Kan då folkskolan bereda sina lärjungar till

inträde i den nya första klassen, och kan den det så tidigt, att ej
åldern vid inträde i läroverket blifver oskäligt hög?» Utskottet har
på denna fråga svarat, att folkskolan endast undantagsvis, eller der
den är bättre organiserad, kan göra detta, eljest icke. Derpå säga
reservanterna: »Mellan denna fråga och detta svar ligger ett resonne ment,

som utskottet tillagt en bevisningskraft, hvilken det emellertid
vid närmare granskning visar sig sakna». Reservationen går följaktligen
ut på att visa, att utskottet i detta sitt påstående icke
har rätt.

Derefter gå reservanterna in på frågan om åldern och fästa sig
då vid normalåldern och faktiska åldern samt framkasta dervid mot
så väl utskottet som läroverkskomitén åtskilliga yttranden, enligt hvilka
dessa skulle hafva förfarit på ett mer eller mindre partiskt sätt för
att häfda sin ståndpunkt. I gällande läroverksstadgas § 23 mom. 1
föreskrifves: »Ej må i statens läroverk till lärjunge antagas någon,

som icke uppnått nio års ålder», och, säga reservanterna, med stöd af
denna föreskrift gör komitén följande slutledning: lagliga minimalåldern
är 9 år, faktiska normalåldern torde då kunna antagas vara
V2 år högre, alltså 9 ''/2 år, hvaraf åter skulle följa, att faktiska normalåldern
för inträde i nuvarande andra klassen vore 101/2 år.

Så vidt jag förstår att bedöma saken, är detta yttrande fullkomligt
rigtigt. För att komma in i första klassen fordras ovilkorligen att
hafva fylt 9 år; der kan sålunda ingen komma in, som är yngre än
9 år, d. v. s. lärjungen skall under de närmast kommande tolf månaderna
fylla 10 år. Då man skall beräkna medelåldern för ett större
antal personer, brukar man alltid dela upp året i sina 12 månader och
efter denna beräkning är medelåldern för dem, som ingå i första
klassen, 9 ''/2 år, och den kan icke blifva någon annan.

Reservanterna säga vidare: »Det förefaller oss, som om läroverks -

N:o 36. 4

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om mdraffMinffkomitén, innan den framstälde detta resultat, borde låtit sig angeläget
af allmänna vara efterse, huru detsamma svarade mot verkligheten», d. v. s.
lä^ta^lasl taga re^a Pa ^en vei''khga iiiträdesåldern. Nu har man å ena
^(Forts)S'' sidan normalåldern, hvilken, så snart utgångspunkten, minimalåldern,
°r S'' blifvit bestämd, alltid är konstant, och å andra sidan den faktiska
åldern, som alltid mer eller mindre öfverstiger normalåldern. Ty om
dessa båda skulle sammanfalla, skulle det förutsätta, att hvarje lärjunge
går in i skolan vid den för honom lägsta möjliga åldern. Så inträffar
icke, utan den faktiska åldern är större än normalåldern, hvartill
kommer, att den icke är konstant, utan varierar år efter år. Om man
nu i ett skolförslag vill lägga åldern på ett eller annat sätt till grund,
så utgår man alltid från normalåldern, emedan man fullt känner den.
Men gör man det med afseende på ett slag af skolor, så måste man
göra det äftfen med afseende på ett annat; man måste följa samma
norm, hafva samma utgångspunkt. Gör man icke det, blifva beräkningarna
falska. Nu påstå reservanterna bland annat, att läroverkskomitén
gått så till väga, att den icke tagit någon hänsyn alls till
den faktiska åldern. Detta är ej med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Ty om herrarne slå upp läroverkskomiténs betänkande,
kunna herrarne på sid. 170 sista raden läsa följande uttalande: »De
som år 1882 inträdde i samtliga de högre läroverkens första klass voro
den lista juli sagda år 10 '' år gamla i medeltal». Der hafva vi således
för ett år den verkliga inträdesåldern beräknad till 10 1/3 år.
Men genom det resonnement, hvarpå reservanterna gifva sig in,
komma de till en icke obetydligt högre siffra.

Reservanterna säga vidare, att här är en lucka, som de vilja söka
fylla, genom att taga reda på den faktiska medelåldern vid inträdet
i första och andra klasserna. Dervid säga de på midten af sid. 86:
»Det"visar sig, att vid höstterminens början 1884 första klassen i
medeltal var 1,6 s år öfver sin ''normalålder’, andra klassen 1,6 5 år
öfver sin, tredje klassen 1,6 8 år öfver sin o. s. v. Af samtliga de i
andra klassen inexaminerade 2,313 lärjungarne voro blott 435 i ''normalåldern''
och 51 derunder; deremot voro 697 ett år deröfver» o. s. v.
Detta är dock ett faktiskt misstag. Ty nämnda termin inexaminerades
icke i andra klassen 2,313 lärjungar, utan från dessa 2,313 böra subtraheras
356, hvilka voro qvarsittare ifrån närmast föregående år.
Vill jag nu särskild! taga reda på inträdesåldern, så är det ju gifvet,
att jag icke bör medräkna dem, som redan minst ett år förut kommit
in i skolan. Vill jag hafva reda på, huru gamla gossarne, som komma
från folkskolan, äro, då de intagas i första klassen, så bör jag icke
medräkna de qvarsittare, som varit der förut; deras ålder är sannolikt
ett år högre, och de komme således att höja medelåldern. På samma
sätt, då reservanterna beräkna inträdesåldern i första klassen, der antalet
var 1,883, är det icke mindre än 296 — således på båda ställena
omkring 16 procent — medräknade, hvilka sannolikt äro äldre än de
öfriga, och hvilka icke det året inexaminerats, utan året förut. Men
med sina beräkningar komma reservanterna till den slutsatsen, att den
faktiska medelåldern är 11,35 i andra klassen och 10,68 i den första.
På grund af denna beräkning framhålla reservanterna ytterligare, att
af de från folkskolan inexaminerade lärjungarne 80,4 procent äro öfver

Lördagen den 3 Maj, f. m.

5 N:o 36.

normalåldern och af dem, som åtnjutit enskild undervisning, 79,9 8 procenta indragning
öfver normalåldern —• således endast en skilnad på 0,6 procent. Men “/ allmänna
härvid är dock att märka, att först och främst reservanternas och komi- klätt

tens uppgifter äro hemtade från olika tidsperioder, komiténs från åren . i

1878—1882 och reservanternas från åren 1884—1885. Detta är na- ’

turligtvis eu sak, som gör att man icke kan så mycket lita på uppgifterna.
Vidare är utgångspunkten alldeles olika. Ty i de statistiska
berättelser, från hvilka reservanterna hemtat sina uppgifter, räknas
det så, att alla som äro födda samma år, anses hafva samma ålder;
alla som äro- födda t. ex. 1880, äro 1890 tio år. Således kommer
medelåldern att infalla den 1 juli. Komitén deremot utgår från hvad
skolstadgan säger, nemligen att barnen skola vid inträdet den 1 september
eller i slutet af augusti vara fylda 9 år. Båda dessa omständigheter
göra, att de anförda siffrorna få en helt annan betydelse än
man tänkt sig. Efter uträkningar, som sekreteraren gjort, visar det
sig att vid normalålder äro vid inträdet af samtliga intagna 36,3 procent;
af dem som intagas omedelbart från folkskolan 19,6 procent; af dem
som intagas från annat håll 47,9 procent. Öfver normalålder äro vid
inträdet af samtliga intagna 63,7 procent; af dem som intagas omedelbart
från folkskolan 80,4 procent; af dem som intagas från annat håll
52,1 procent. Dessa siffror visa sålunda, att då utgångspunkterna äro
olika och man dessutom icke med tillräcklig noggrannhet begagnar
det statistiska materialet, så kan man komma till betydligt olika resultat.
Sedan reservanterna så fått inträdesåldern uti läroverkens första
klass till 10,6 8 och i andra klassen till 11,6 5, så säga de, att »med
det anförda torde vara ådagalagdt, att så väl läroverkskomitéh som
utskottet origtigt angifvit medelåldern för inträde i nuvarande andra
klassen till 10''/2 år». — Ja, den kan omöjligen med gällande lagar
blifva annat än HD/2 år, normalåldern nemligen — ty utskottet har
icke sagt »medelåldern», utan »normalåldern». Om medelåldern har
utskottet icke talat, men väl komitén, som uppgifvit den till 10 V3 år.

»Den är i verkligheten icke mindre än 11,6,5 år.» Det är den
faktiska medelåldern, enligt det sätt, på hvilket reservanterna beräknat
den.

Nästa fråga blir då: »Huru långt hafva folkskolans lärjungar

hunnit vid ungefär 11,65 år?»

Nu komma reservanterna till ett sätt att beräkna, som åtminstone
slagit mig med en viss förvåning; ty det är alldeles obegripligt,
huru de kunna resonnera så, som det står på slutet af
sid. 87: »Nu gällande folkskolestadgas § 35, mom. 1 föreskrifver

rörande lärjungars intagning följande: »Barns skolålder räknas från
och med det år, under hvilket barnet fyller sju, till och med det

år, under hvilket barnet fyller fjorton år». Således: den första

möjliga tid enligt folkskolestadgan, då ett barn kan intagas i folkskolan,
är det år, under hvilket det fyller sju år. •—- »Med samma
terminologi», fortsätta reservanterna, »som den i berättelserna om
de allmänna läroverken använda är således 6 år ''normalåldern’ för
första småskoleklassen och 7 för den andra samt 8 för den första
folkskoleklassen, 9 för den andra» o. s. v. Då nu enligt skol stadgan

ingen enda lärjunge kan komma in, förrän han fylt 6 år —

$20 36. 6

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragninghmxi är det då möjligt, att medelåldern för första folkskoleklassen kan
af allmänna gittas till 6 år eller lägre än den lägsta någon lärjunge kan hafva?
lägsta ''klass. Huru lierrarne vilja förklara det, vet jag icke. Vilja vi se efter, huru
(Forts) s^or normalåldern vid inträdet i folkskolan är, så få vi tänka, att alla,
som äro födda under samma år, äro fördelade lika på årets tolf månader;
och vill man göra en speciel beräkning deröfver, så skall man
finna, att det nästan till punkt och pricka slår in. De, som börja den
1 februari eller den 1 september — jag antager, att terminerna begynna
då — måste under det året fylla 7 år. De äro således i genomsnitt
7 år den 1 juli. De som börja den 1 februari, äro då 5 månader
under 7 år, alltså 6 år och 7 månader. Alla de som börja den 1
september — jag antager för enkelhetens skull, att lika många börja
den 1 februari som den 1 september — hafva fylt sju år den 1 juli
och äro således den 1 september 7 år och 2 månader. Halfva antalet
är 6 år och 7 månader, halfva antalet 7 år och 2 månader eller i
medeltal 6 år 10Y2 månad. Det är den lägsta möjliga medelåldern
för inträde i småskolans första klass. Den kan omöjligen vara lägre,
alltså kan den icke heller blifva 6 år.

Nu skulle man kunna invända, att många börja i folkskolan före

6 års ålder. Men det är en uppgift, hvarpå jag för min del icke kan
lita. Se vi på folkskolestadgan, så finna vi, att den medgifver rättighet
att få börja skolan senare än den föreskrifna tiden — dock icke
senare än 9 år; men den talar icke om åldern före sex år. Denna
normalålder, 6 år, höjes emellertid sedan något af reservanterna; ty
de yttra, att det »med visshet kali sägas, att »öfverårigheten» vid inträdet
i småskolans första årsklass icke på långt när kan vara så stor
som vid inträdet i allmänna läroverkens första och andra klasser». Ja,
det är ett påstående, som må gälla hvad det kan. Jag tror, att de
hafva rätt deri, att »öfverårigheten» — skilnaden mellan den faktiska
medelåldern och den normala åldern — är större vid inträdet i de
allmänna läroverken än vid inträdet i småskolornas första klass. Jag
vill medgifva möjligheten häraf, ehuru jag icke vet det.

Reservanterna påstå, att erfarenheten lär, att föräldrarna ofta
söka påskynda sina barns inträde i folkskolan. Jag vet icke, om det
är så på andra ställen. Men hvad Stockholm beträffar, har jag icke
reda på några försök att få in barnen före den ålder, då de hafva
rättighet att komma in. Reservanterna hänvisa till 1882 års läroverkskomité
och den betänkandet vidfogade reservationen af f. d. folkskoleinspektören
C. J. Meijerberg, som säger, att inträdet i småskolan egt
rum vid nyss fylda 6 år, hvadan medelåldern der icke behöfver sättas
högre än 6 år. Nu är förhållandet uti Stockholm det — om man
bortser från några ändringar på de sista åren — att barnen för
att erhålla inträde måste vid vårterminens början antingen hafva fylt

7 år, eller också göra det före 1 mars; och likaledes på hösten måste
barnen vara fylda 7 år eller göra det före 1 oktober.

Således är det på vintern 7 veckor och på hösten 6 veckor före
7 år, som de kunna inträda i skolan, och detta förklarar naturligtvis
mer än nog det förhållandet, att enligt 1888 års berättelse, såsom reservanterna
säga, i Stockholms folkskolor varit intagna 114 barn, som
vid inskrifningen ej voro fylda 7 år. Denna siffra skulle jag vilja

Lördagen den 3 Maj, f. m. 7 5:0 36.

vånda mot reservanterna sjelfva. Ty då enligt deras påstående \>e-Om indragning
nägenheten hos föräldrarne att få in barnen i skolan vid tidig ålder “/
är stor, och då barnen hafva 7 veckor den ena terminen och 6 veckor i^st^klast
den andra, under hvilken tid de kunna komma in i skolan i en ålder ^KortsT^
under 7 år, så skulle, om det vore sant, att de komma in så tidigt
som möjligt, af de 2,000 å o,000 barn, som årligen inskrifvas i StQckbolms
folkskolor, eu fjerdedel eller omkring 500 å 600 finnas under 7
år, ehuru det nu blott finnes 114. Härmed förfaller också hvad reservanterna
säga i sista stycket på sid. 88, eller att utskottets uppgift
i detta afseende icke är fullt korrekt. Den är tvärt om så korrekt,
som den kan vara.

Reservanterna anföra ytterligare en sak, som häntyder på, att deras
uppgift om medelåldern omöjligt kan vara rigtig. Nederst på sid. 83
omtala de nemligen, att enligt öfverstyrelsens för Stockholms folkskolor
berättelse för 1888 »medelåldern för första årsklassens elever vid
höstterminens slut utgjorde i medeltal 7,7 år, det vill säga att de vid
sitt inträde i skolan voro dels 6,8, dels 7,3 år». Medeltalet var således
vid inträdet 7,0 5 år och alltså icke under 7 år. Emellertid visa
sig reservanterna litet osäkra, då de till sina 6 år lägga V2 år och
sätta medelåldern till 672 år, således ändå minst 4''/2 månader lägre
än den första möjliga ålder, då någon kan komma in i skolan. Något
före den ålder, dä lärjungarne i läroverkets första klass inträda i den
andra, hafva följaktligen, på grund af det resonnement reservanterna
fört, deras jemnårige inom folkskolan genomgått tre af dennas årsklasser.
Det är nu genom att kassera utskottets och läroverkskomiténs
tal om normalålder och genom att för de allmänna läroverken beräkna
den faktiska åldern med origtig utgångspunkt och origtigt begagnade
siffror, som reservanterna komma till så höga ålderssiffror för dessa
läroverk. Hvad åter folkskolan beträffar, kassera reservanterna den
faktiska åldern och taga en normalålder, som de sätta till 6 år, hvilket
åter igen är omöjligt. Och resultatet af allt detta återfinna herrarne
på sid. 93, ungefär midt på sidan, der det heter: »Resultatet af dessa
jemkningar skulle blifva, att lärjungarne i ifrågavarande folkskolor»

— det vill säga sådana, som räknas till gruppen A och B, eller de
som hafva mera än en lärare — »redan vid 10l/2 år skulle hafva genomgått
hvad som för närvarande vid 11V2 år fordras för inträde i läroverkets
andra klass.» Således skola de, enligt reservanternas mening,
i folkskolan hafva vid 10’/2 år hunnit läsa precis lika mycket som lärjungarne
vid de allmänna läroverken läst då de äro 111/2 år. Deraf
följer att de, genom att gå qvar i folkskolan och ej söka sig in i de
allmänna läroverken förr än senare, skulle, om man undantager förlusten
af litet tyska, göra en ren vinst på ett år. Detta är ju, om man
nyktert tänker på saken, en ren omöjlighet. Det finnes omkring
10,000 folkskolor i vårt land. A.f dessa äro 4,400 fullständiga och af
dessa senare är det blott 347, som hafva mer än en lärare. Hvad åter
dessa 347 skolor beträffar, kan jag icke säga huru många af dem hafva
två lärare, det vill säga eu för två klasser, och huru många hafva tre
eller fyra lärare, det vill säga en för hvarje klass. Jag har sökt att
få upplysningar i detta afseende från skolbyrån, men den har icke
kunnat lemna sådana utan alltför stort besvär. Om jag emellertid an -

N:o 36. 8

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om inäragningi&gQr att åtminstone halfva antalet icke har mer än två lärare, skulle
af allmänna fet blifva omkring 170 skolor af hvartdera slaget. Huru gå nu dessa
lågaTklat» lärare till våga, som arbeta, jag antager två i samma skola? Jo, den
(Forts) '' ene läser i första och andra klassen, den andre i tredje och fjerde. De
båda afdelningarna måste i allmänhet följas åt. Om jag då t. ex. tager
historien, börja de det ena året från början och så läsa de framåt
ett stycke in i nyare tiden. Det andra året få då de, som det året
kommit in, börja t. ex. på Carl X Gustaf och följa de andra framåt.
Så tillgår det enligt normalplanen vid åtminstone en del af de skolor,
som hafva två lärare och delvis äfven vid dem som hafva tre. Bäst
lottade äro de skolor, som hafva en lärare på hvarje klass, såsom förhållandet
är t. ex. i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping.
På huru många ställen utöfver dessa förhållandet är detsamma, vet jag
ej. Skulle man nu kunna begära, att dessa folkskolelärare, som arbeta
under så ofantligt ogynsamma förhållanden, skola kunna ett år tidigare
framföra sina lärjungar till en viss punkt än de allmänna läroverkens
lärare, som icke hafva mer än en klass att undervisa? Jag
vill icke fästa mig vid lärarnes vetenskapliga utbildning. Jag anser,
att en folkskolelärare lika väl skall kunna sköta undervisningen i de
lägre klasserna som en akademiskt bildad lärare. Men de förhållanden,
under hvilka de arbeta, måste vara ogynsammare vid folkskolan än
vid de allmänna läroverken, och det oaktadt skulle folkskolans lärjungar
komma till samma punkt som lärjungarne i de allmänna läroverken
ett år tidigare. Detta är som reservanterna sjelfva säga
resultatet af de undersökningar och de sifferjemkningar, som de
i det föregående gjort. Jag kan naturligtvis icke komma till annan
ståndpunkt, än att detta resultat är falskt, och detta emedan
utgångspunkten och siffrorna icke äro rigtiga. Jag menar naturligtvis
dermed icke, att herrarne med vett och vilja begagnat dessa
siffror så som de begagnats. Men nödig försigtighet vid begagnandet
af de statistiska siffrorna har icke iakttagits. Ett ytterligare
resultat af denna reservanternas framställning skulle, enligt
deras mening, blifva hvad som kan läsas nederst på sid. 93, der det
heter: »Om vi nu efter denna temligen omständliga utredning återgå
till den ursprungligen framkastade frågan, huru vida folkskolan kan bereda
de lärjungar, som skulle söka inträde i den nya första klassen,
härtill så tidigt, att inträdesåldern ej blir högre, än den för närvarande
faktiskt är, så måste vi besvara denna fråga med ett obetingadt
ja». Jag ber att härvid få upprepa hvad jag började mitt anförande
med, nemligen att jag anser mig böra en smula utförligare
behandla denna del af reservationen, icke emedan jag fäster
den största vigten vid denna punkt, utan emedan reservanterna sjelfva
gjort det och emedan reservationen till största delen upptages af
densamma.

Sedan säga reservanterna, att det efter det ofvan anförda »torde
vara öfverflödigt att ingå i något bemötande af de slutsatser, utskottet
dragit ur sitt svar på den först framstälda frågan». Jag tror emellertid,
att det kunnat vara nödigt att i alla fall taga någon hänsyn till dessa
slutsatser.

Ett par andra punkter, som förekomma kortare behandlade i re -

Lördagen den 3 Maj, f. m.

9 N:o 36.

servationen, vill jag äfven med några ord vidröra. Der står Handom indragning
annat taladt om inträdesfordringarnas upprätthållande. Det har inom “/ allmänna
utskottet icke varit så litet tal derom. Tj man har erfarenheten i^t^Hass
framför sig i detta afseende. Undervisningen och undervisningsväsendet (port8 j
är nemligen en praktisk sak, och man måste dervid taga hänsyn till
förhållandena sådana de visat sig. När första klassen förra gången,

1869, borttogs, sades och föreskrefs äfven då, att inträdesfordringarna
i den nya första klassen skulle blifva desamma, som i den dåvarande
andra, med undantag för främmande språk. Men huru har detta stadgande
tett sig i verkligheten. Jo, så att inträdesfordringarna i den
första klassen nu äro i det närmaste desamma som de voro före första
klassens borttagande år 1869. Reservanterna yttra med afseende å
denna punkt öfverst på sid. 97 några ord, som jag anser mindre välbetänkta,
i det de opponera sig mot lärarnes åsigt, att det icke är
möjligt att upprätthålla inträdesfordringarna. Men vi skola komma
i håg att det är barn, som man här har att göra med, och barn som
lärarne icke känna det minsta förut. Dessa skola de pröfva och derefter
göra sig den frågan, om de äro mogna eller icke. Den, som icke
sjelf gjort detta, vet icke med hvilka svårigheter det är förenadt att
anställa en sådan inträdespröfning; det är det svåraste en skolman har
att göra, då han skall pröfva kunskaperna hos barn och hos barn, som
han icke känner, samt undersöka, huru vida de äro mogna att följa den
undervisning, som meddelas i den eller den klassen. Ofantligt många
gånger kommer läraren dervid i ett dilemma. I de flesta fall uppstår
tvekan, om han skall godkänna eller icke godkänna. Man får då vädja
till sig sjelf; och i allmänhet är böjelsen större att fria än att fälla.

Om jag fäller barnet, begår jag kanske ett misstag; må det då hellre
få komma in i skolan, då jag icke är fullt säker på om hvad som är
det rätta. När då reservanterna uttala följande ord: »Hvad skulle det
öfver hufvud taget ligga för mening i, att Riksdagens önskningar inhemtas,
och att författningar utfärdas, så vida det skulle tillåtas dem,
åt hvilka tillämpningen anförtros, att genom efterlåtenhet kringgå
statsmagternas tydligt uttalade vilja och omintetgöra en reform, som till
äfventyrs aldrig haft deras sympatier, men som dock måste af dem
respekteras och lojalt tillämpas?» tror jag att i detta uttalande en beskyllning
är gjord mot hela vår lärarecorps, hvartill den ej gjort sig
förtjent.

Sedan jag nu i några punkter gått igenom reservanternas utlåtande,
skall jag bedja att till slut få yttra ännu några ord. Jag så väl
som utskottets majoritet hafva inom utskottet varit emot borttagandet
af första klassen, och de skäl, som dervid för oss varit bestämmande,
hafva i korthet varit följande. De allmänna läroverken få deraf ingen
vinst, folkskolan får deraf ingen vinst, men kan möjligen deraf få
skada. Hvad de allmänna läroverken beträffar, är jag öfvertygad om
— och det kan icke gerna blifva på annat sätt — att de skulle genom
första klassens borttagande sättas tillbaka. Slutresultatet blefve att
den vid våra skolor meddelade undervisningen måste blifva sämre, än
den för närvarande är. Den är redan nu sämre än hvad den var, då
första klassen förra gången borttogs. Det måste så ske. Hvarför
måste det så ske? Jo, emedan jag för inträdet i den nya första klassen

N:o 36. 10

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragningicke kan sätta fordringarna lika med inträdesfordringarna för den nuaf
allmänna varan(je andra klassen. Det sker nemligen alltid under förutsättning
lågata Uass nagel främmande språk icke kan fordras för inträdet i den första
(Forts) klassen, och ehuru reservanterna säga om tyskan på ett ställe, att det
är mycket litet bevändt med den undervisning i tyska, som meddelas,
och hvad som kan inhemtas af tyska i första klassen och att det
mycket lätt bör kunna tagas igen, Er det väl dock ett faktum, att om
det Er svårt första året mellan 9—10 år, kan det icke gå så synnerligen
mycket lättare, om det skall börjas först i klassen derpå. Gifvet
är, att man skall hinna något längre än i första klassen, efter som lärjungen
är ett år äldre, men det skall gå smått äfven nu, då det Er
det första främmande språk, som skall läras, det må nu börja i första,
andra eller tredje klassen. Äfven om lärjungen läst svensk formlära
och syntax, ligger det i sakens natur, att det måste gå långsamt.
Hvilket det andra språket än må vara, som jag sedan börjar med, går
det mycket fortare att komma sig in i det, och på två år hinner jag
mycket längre deri.

Då jag derjemte betänker, att undervisningstiden för tyskan utgör
en fjerdedel af hela undervisningstiden och att det hemarbete, som användes
på tyskan, utgör en fjerdedel, så är en fjerdedel af hvad som
meddelas i nuvarande första klass det som dessa lärjungar icke skulle
komma att få inhemta. Deras kunskapsmått skulle på grund häraf
minskas med 25 procent.

Vidare tillkommer den svårighet, jag förut påpekat, att icke kunna
strängt upprätthålla inträdesfordringarna, hvilket gör att med bästa
vilja från lärarnes sida dessa inträdesfordringar komma att sjunka
undan för undan, och jag vädjar till erfarenheten, som redan har sagt
sitt ord.

Den fråga, hvarvid man fäst icke ringa vigt både i och utom utskottet,
är det motiv för borttagande af första klassen, att derigenom
skulle minskas den klyfta, som för närvarande tinnes mellan å ena
sidan folkskolans lärjungar och å den andra sidan de allmänna läroverkens
lärjungar. Ser man då först efter, huru stor denna klyfta är,
finner man i läroverkskomiténs betänkande, andra delen, tabellbilagorna,
sid. 60, att af de lärjungar, som intagas i läroverken, komma redan
nu 49,3 procent från folkskolan direkt till allmänna läroverken, och
mig synes det vara ett synnerligen vackert resultat, redan detta. Skulle,
hvilket jag anser böra kunna ske, inträdesfordringarna i läroverkens
första klass och kurserna i folkskolan något mer än nu är förhållandet
bringas på samma nivå, skulle denna procent komma att ökas. Dessa
siffror äro för öfrigt snart tio år gamla, och sedan dess har denna
procent säkerligen ökats. Vi äro ''således på god väg dit vi sträfva.
Huru skulle det gå, om första klassen toges bort? Det skulle blifva
svårare att komma in i den nuvarande andra klassen, än det för närvarande
är att komma in i första klassen och således i stället för att
minska klyftan, skulle den komma att ökas. Det är icke nog dermed.
Jag vill erinra om att det icke blott är fråga om att taga bort första
klassen, utan man syftar längre. Ser jag på herr Vablins motion,
synes det nemligen, att det är alls icke meningen att stanna vid första
klassen, utan det är blott början; sedan skall man taga både andra och

il N:o 36.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

tredje klassen. Han anser att folkskolan bör kunna bereda lärjungar:
undervisning till inträde i fjerde klassen, och »då jag anser detta»,
säger herr Väldin, »föreslår jag till en början, att första klassen tages
bort». Skulle detta inträffa, synes det mig böra vara uppenbart för
hvar och en, att klyftan mellan folkskolan och allmänna läroverken
blir så stor, att jag knappast vet, huru man någonsin skall kunna
komma öfver den. Men det är blott gissningar. Läroverksfrågan är
eu praktisk fråga. Då får man gå till erfarenheten. Hafva vi någon
erfarenhet? Vi hafva erfarenhet från vårt grannland Danmark, ty
der har man gått till väga på samma sätt som nu är här föreslaget.
Der har man borttagit de klasser, som motsvara våra tre lägsta. Huru
förhåller det sig der? Se vi efter i läroverkskomiténs betänkande, del. 2,
sid. 24, står der nederst på sidan: »Borttagandet af skolans två

lägsta klasser samt ökandet af inträdesfordringarna föranledde allmänt
inrättandet af privata förberedande skolor'', i hvilka undervisningen
till största delen besörjes af den lärda skolans lärare.» — Således hvad
herrarne känna till från den förberedande sjökrigsskolan. — »Dessa förberedande
skolor kunna till och med stå under tillsyn af den lärda
skolans rektor.» — Således ett litet stycke längre, än hvad vi minnas
från den så klandrade förberedande sjökrigsskolan. — Vidare nämnes
att i kongl. anordningen den 16 juni 1882 finnes bestämdt, att omen
dylik förberedande skola underkastar sig tillsyn af den lärda skolans
rektor och iakttager vissa bestämmelser om viss undervisningstid och
ett visst antal timmars gymnastikundervisning, kan skolan erhålla den
rätt, att dess lärjungar framför andra hafva tillträde till den lärda
skolans nedersta klass. Således har den åtgärd, till hvilken vi sträfva,
haft till påföljd, att skilnaden mellan läroverken och folkskolan är
komplett fullständig. Men det är icke nog dermed, utan undervisningen
skötes af läroverkets lärare och skolan står under inspektion
af läroverkets rektor, och om den underkastar sig vissa vilkor, hafva
lärjungarne från dessa privata skolor företräde framför alla andra och
således framför de lärjungar, som äro från andra enskilda skolor och
folkskolan. År detta ett eftersträfvansvärdt mål? Jag tror det vore
mycket olyckligt, om så skedde.

Jag ber få ytterligare påpeka att läroverksfrågan är eu praktisk
fråga. Här hafva vi framför oss resultatet af eu åtgärd vidtagen i
samma syfte som den nu föreslagna. Dessutom är den uppgift folkskolan
har och den uppgift allmänna läroverken hafva — åtminstone
kan jag icke finna annat —• så ytterligt olika, att det skulle vara en
ren misshushållning, om de skulle gå tillsammans. Jag vet icke huru
jag skall klargöra detta annat än genom ett exempel. Jag har en
byggmästare. Han skall bygga ett hus. Det är fråga om att lägga
grund. Han har icke klart för sig, om huset skall bestå af en, två,
tre, fyra eller fem våningar. För att vara säker på sin sak lägger
han grunden under förutsättning, att det skall blifva fem våningar.
När han så har lagt grunden, säger han till sig sjelf: det var allt
dumt, jag bygger bara eu eller två våningar. Nog håller grunden,
men de på grunden nedlagda kostnaderna äro alldeles onödigt stora i
förhållande till byggnaden, och der ligga penningarne, men hade han gjort
grunden lämpad efter öfverbyggnaden, hade han haft sina penningar i

Om indragning
af allmänna
lärovverkens
lägsta klass.
(Forts.)

N:o 36. 12

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning})^?^ och kunde nu använda dem bättre. Ända ned i första klassen
af måste jag, såsom läroverken nu äro ordnade, hafva ögonen fästa på

lägst åktass, slutmålet, som är studentexamen. Jag måste lägga grunden, så att
(Forts) den kan vara tillräcklig att bära upp den byggnad jag vill på densamma
uppföra. Deremot är vid folkskolan målet folkskolans slutkurs
eller slutkursen med påbyggnad. Vill jag sammanslå båda, blir grunden
i ena fallet större och kostbarare och i andra fallet svagare, och
att reparera på grunden, sedan jag börjat få byggnaden något till
väders, är icke så synnerligen lätt och blir dyrt.

Af allt detta skulle möjligen en eller annan vilja antaga, att jag
på något sätt ställer mig fiendtlig mot folkskolan. Det är så långt
ifrån förhållandet, att jag här haft nästan uteslutande folkskolans bästa
i sigte. I afseende på antalet lärjungar kan det ju knappast blifva
fråga om någon jemförelse. Folkskolan har 750,000 lärjungar, de allmänna
läroverken — deri inbegripna både de fullständiga, fem- och
treklassiga och pedagogierna — räkna deremot icke mera än 14,000,
således 2 procent. Riskerar man genom denna förändring skada de
98 procenten, om också aldrig så litet, bör man väl se sig något före,
innan man det gör.

Jag vill icke längre uppehålla mig vid detta, men eu sak kan
jag dock icke underlåta påpeka, nemligen den omständighet, som man
sökt vederlägga, men icke så lätt kan vederlägga, att om med hvad
våra folkskolor hafva till uppgift man förenade den tanken, att de
skulle bereda om ock blott ett fåtal af sina lärjungar till inträde i allmänna
läroverken, skulle en sådan sak komma att åstadkomma en
rubbning, som, om icke läraren är mera karaktersfast, kan blifva till
förfång för folkskolan. Ty ligger det i samma stad ett läroverk och
en lärare vid folkskolan får höra rektorn vid läroverket säga om en
annan folkskollärare: det är dugtiga pojkar vi få från honom, de äro
väl förberedda och de sköta sig bra, hur lätt kan icke då den tanken
uppstå hos honom: nog kan jag visa dem att mina lärjungar äro lika
bra som hans. Han vet hviika som tänka sig in i läroverket och
följden blir, att han sysselsätter sig särskildt med dem och de andra
blifva derpå mer eller mindre missvårdade. Utskottet har i fråga om
detta erinrat om folkskoleinspektören Meijerbergs reservation till läroverkskomiténs
utlåtande, deri han gifvit en antydan om huru det skulle
ske. Det skulle gå till så, alt man icke behöfde bereda alla lärjungarne
i folkskolan till inträde i allmänt läroverk utan, säger tydligen
reservanten, lärarne kunna ju särskildt sysselsätta sig med de barn,
som skulle intagas i allmänna läroverken och meddela dem särskild
undervisning, äfven om det skall ske mot en liten särskild ersättning.

Det finnes således fara för, att folkskolans mål på det sättet skall
kunna förryckas, och då dessutom denna reform icke komme att gagna
de allmänna läroverken och icke heller komme att gagna folkskolan,
utan möjligen skada densamma, samt då jag anser folkskolan vara tillräckligt
vigtig och hafva tillräckligt stort mål för sig för att utgöra
sitt eget mai och icke sjunka ned till att blifva en förberedande skola
till allmänna läroverken, så anser jag den i motionerna föreslagna och
af reservanterna tillstyrkta åtgärden vara allt annat än välbetänkt,
hvadan jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

13 X:o 36.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Herr Waldenström från Gefle: Den förste talare, som
sig i denna fråga, var en af reservanterna inom utskottet, nemligen
Olof Jonsson i Hof. Han yrkade bifall till reservanternas förslag, dock
med uteslutande af de sista raderna. Det gladde mig att höra; att
han ville utesluta dessa ord. Ty jag må bekänna att det åtminstone
för mig varit mycket upprörande att reservanterna, som dock anse en
lönereglering för lärarne i högsta grad af rättvisa och behof påkallad,
velat göra denna lönereglering beroende af, huru vida Riksdagens majoritet
och Kongl. Maj;t kunde komma öfverens om åtskilliga organisationsfrågor,
som icke hafva med den saken det ringaste att göra. Jagsäger
om igen, att jag är glad att höra, att herr Olof Jonsson nu — och
jag förmodar, att han i den delen är öfverens med sina medreservanter
inom utskottet — tagit bort denna del ur det yrkande de gjort i sin
vid utskottets betänkande fogade reservation.

Frågan ställer sig så: Skall man anse det önskvärd! för allmänna
läroverken, att första klassen indrages?

Utskottet börjar sitt betänkande med att säga, att frågan om
första klassens indragning icke är ny. — Ja, det veta vi allesamman.
År 1868 väcktes i Andra Kammaren förslag om indragning af första
och andra klasserna. Riksdagen biföll förslaget endast i hvad beträffar
den törsta. Genom kongl. kungörelsen den 10 mars 1869 indrogs också
första klassen från och med näst derpå följande läseårs början. Läroverket
minskades alltså med en klass, och ''hela verlden trodde, att det
var första klassen, som försvann. Herrarne skola dock icke behöfva
mycken eftertanke för att efter genomläsandet af utskottets betänkande
finna, att det icke så var, fastän utskottet sjelft tyckes tro det. Nej,
det var icke i verkligheten första klassen som togs bort. Nominelt var
det femte klassens öfre afdelning och reelt sjunde klassens öfre afdelning
som försvann. På samma gång som första klassen indrogs och andra
klassen blef den första, nedsattes fordringarna för inträde i denna
klass. Och nästa skolordning, som kom, sänkte dem ännu ytterligare,
så att de blefvo icke mer, än hvad de hade varit för inträde i den
gamla första klassen. Men följden deraf vardt, som sagdt, att det icke
var första klassen utan i sjelfva verket öfre sjunde klassen, som försvann.
Att nu detta haft en menlig inverkan på lärjungarnes bildning
och på deras mogenhet, när de öfvergått till universitetet, det är
någonting, som är allmänt erkändt och som icke kan förnekas. Ty
på ett helt års afkortning af lärotiden förlorar man allt åtskilligt, och
verkningarna deraf skola förr eller senare visa sig.

Det är under vissa tider åtskilliga glosor, som gå med synnerligen
stor valör, och som till slut antaga formen af att vara ett uttryck för
rigtiga axiom. En sådan glosa i vår tid är den satsen, att folkskolan
skall vara »bottenskola» för hela vår bildning. Jag får erkänna, att
jag står på en helt annan ståndpunkt. Jag anser, att folkskolan har
sitt mål för sig och det allmänna läroverket sitt mål för sig, att folkskolan
måste i hela sin verksamhet bestämmas af det mål, som för
henne är satt, och likaså det allmänna läroverket af hvad som är dess
yttersta mål. Så snart man deremot försöker att foga tillsammans
elementarläroverket — jag benämner det allmänna läroverket med
detta namn, hvilket från gammalt faller sig lättare för mig att fram -

lm indragning
af allmänna
läroverkens
lägsta klass.

(Forts.)

N:o 36. 14

Lördagen den 3 Maj, f. in.

Om indragning
af allmänna
läroverkens
lägsta klass.

(Forts.)

7säga — med folkskolan samt sätta folkskolan i samma förhållande till
elementarläroverkets första klass, som denna står till dess andra klass,
så förrycker man å ena sidan det allmänna läroverket, och det blir till
skada för dem båda. Jag skall bedja att härå få anföra ett exempel.

Folkskolan har de flesta ämnen gemensamma med det allmänna
läroverkets första klass. Till dessa ämnen hör kristendomsundervisningen.
Vid denna undervisnings meddelande i folkskolan måste man
se till, att den ordnas på sådant sätt, att lärjungarne när de gå ut
från folkskolan, fått en fullständig om än kort öfversigt af kristendomen
och den lutherska lärans hufvudinnehåll. I elementarläroverket
ställer sig saken helt annorlunda. När jag t. ex. tar emot gossarne i
tredje klassen, har jag en bestämd plan för hela deras undervisning,
till dess de blifva studenter. Jag fattar från början läroverkets mål i
sigte och går rakt derpå. Om jag handlade annorlunda, så skulle det
på ett högst menligt sätt förrycka undervisningen och sänka resultatet.
Det skulle föra mig in på omvägar, som blefve besvärliga och tråkiga
samt i förhållande till resultatet för statsverket kostsamma. På samma
sätt förhåller det sig med andra ämnen, t. ex. historia och geografi.
Att från början hålla målet stadigt i sigte hör till de nödvändigaste
vilkoren för framgång i undervisningen, likasom i annan verksamhet.

Således bekänner jag upprigtigt, att jag alls icke är öfverens med
det moderna talet, att folkskolan skall vara bottenskola för hela vår
bildning — herrarne må gerna anse min ståndpunkt antiqverad.

Här har talats mycket om medelåldern för inträde i elementarläroverket.
Utskottets majoritet och reservanterna hafva i den saken kommit
till högst olika resultat. Detta, beror derpå, att de följt olika
källor, det vill säga statistiska uppgifter från olika perioder. Denna
olikhet är verkligen någonting ledsamt, och jag kan icke annat än
anse det besynnerligt, att utskottet icke sett sig bättre före och icke
intresserat sig mera för en noggrann statistisk utredning, än hvad det
gjort. I denna del hafva reservanterna utfört ett mera gediget och
bättre arbete än utskottet, fastän äfven deras verk lider af mycket
väsentliga felaktigheter, som jag tror mig kunna påvisa.

Såsom herrarne veta, hafva vi fått flera häften af Sveriges officiella
statistik rörande de högre läroverken för gossar. Det är att beklaga,
att dessa häften från senare år äro mycket ofullständigare än det häfte,
som utgafs för åren 1876—1877. Flera rubriker äro nemligen i de
yngre häftena mycket mer knapphändigt behandlade. Men icke blott
det: flera rubriker, som funnos i häftet för 1876—1877, äro i de sista
årens redogörelser helt och hållet förbigångna.

Följden har blifvit den, att man vid statistiska undersökningar
måste hemta underrättelser i vissa fall från åren 1884—1885, i andra
deremot från 1876—1877; och att detta medför stora svårigheter, måste
hvar och en medgifva.

Utskottet har framstält åldern 9V2 år såsom normalålder för gossarne
vid intagning i elementarläroverkets första klass. Reservanterna
hafva deremot haft mycket graverande anmärkningar att göra. Men
jag tror, att hvad den saken beträffar, har utskottet icke huggit så
alldeles i vädret, som reservanterna tyckas tro. Det är icke bara utskottet,
som haft den nämnda uppfattningen. I Sveriges officiella stati -

Lördagen den 3 Maj, f. ro. 15 }f;o 36.

stik öfver förhållandena vid våra läroverk 1876 — 1877 säges uttryckligen,Om indragning
och det på grund af föregående redogörelse, att åldern 10 år bör anses af allmänna
vara normalåldern för de lärjungar, som vid läseårets början inträda i boverkens
forsta klassen. Detta var då, när gamla andra klassen blifvit gjord la3Sta khss''
till första klass och 10 år således motsvarade 9 år under den nu- (Forts-)
varande ordningen med de genom 1878 års skolstadga sänkta inträdesfordringarna.
_ Det är sant, att utskottet icke tyckes hafva läst nu
påpekade vigtiga stycke. Men utskottet har ändå "kommit till ungefär
samma resultat.

Nu säga reservanterna, att den verkliga medelåldern, som ju alltid
måste erkännas vara något annat än normalåldern, är så mycket högre
än denna, att det måste anses origtigt att bestämma normalåldern till
9 Va år. Den verkliga medelåldern för dem, som inträda i den nuvarande
första klassen, utgör, säga de, 10,6 8 år enligt statistiska berättelsen
för 1884—1885 (den senast tillgängliga).

Det der, mine herrar, det låter något. Ja, det synes rent af förkrossande.
Men det är i verkligheten icke så besynnerligt, som det
tagel- sig ut, när man utan kritik läser utskottets betänkande. Att
lärjungarne vid intagning i första klassen äro i genomsnitt så mycket
öfver normalåldern, som de äro, har sin orsak först och främst i en
orsak, som reservanterna alldeles blundat för, nemligen den, att de
lärjungar, som lomma dit från folkskolorna, till största delen äro
öfveråriga och mycket öfveråriga. Af den officiella statistiken för förhållandena
1876—1877 — och sedan dess finnes ingen uppgift derom
i statistiken — visar det sig, att icke mindre än Jo % af de lärjungar,
som då inskrefvos vid de allmänna läroverken, kommo från folkskolan;
och departementet säger, att man i betraktande af ofullständigheten i
de inkomna uppgifterna har anledning att antaga, att antalet varit
mycket större. Detta var år 1877. När man vet, att antalet bara,
som från folkskolorna söka inträde i det allmänna läroverket, alltjemt
ökats, så torde man tryggt kunna påstå, att omkring 50 % af dem.
som för närvarande intagas i elementarläroverket, komma ifrån folkskolorna.
Man har så mycket mera skäl för ett sådant påstående, som
läroverkskomitén uträknat, att 43 tå, °/0 af dem, som under åren 1879
—1882 intogos i elementarläroverkets första klass, kommit ifrån folkskolan.
När^man vidare känner, att de lärjungar, som elementarläroverket
får från folkskolan, i regeln äro öfveråriga — 1879—1882 voro
af dem, som intogos i första klassen, 80,4 % öfveråringar i landet
öfver hufvud, och i Stockholm särskild! 82,9 % — ja, att de äro öfveråriga
ända till den grad, att af dem, som under nyss nämnda år kommo
från Stockholms folkskolor in i första klassen, 25 % — från folkskolorna
i landet öfver hufvud 331/3 % —hade uppnått eu ålder af icke mindre
än 12 år och deröfver, så är det ju alldeles klart, att den faktiska
medelåldern för gossarne i första klassen, och till följd deraf äfven för
öfriga delar af läroverket, sa långt dessa folkskolegossar följa med,
skall höja sig högst betydligt. Men detta är så långt ifrån ett bevis
på. rigtigheten af de slutsatser, som reservanterna deraf dragit, att det
tvärt om är ett öfverväldigande bevis för raka motsatsen. Ty, tag
bort dessa 50 °/0, som nu komma in i läroverken från folkskolan och
som der öka medelåldern, räkna sedan ut medelåldern för de öfriga,

N:0 36. 16 Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragningsom icke åtnjutit undervisning i folkskolan, så skall man snart finna,
af allmänna att dessa sistnämndes medelålder icke mycket öfverstiger, om den ens
läroverkens u„pn^r 91 o ^r, som utskottet antagit vara medelåldern. Utskottets

lagsia klass. t nde härutinnan livilar således icke på så lösa grunder, som
(rorts.) ° , , ,,

reservanterna trott. .

Men det är äfven en annan omständighet, som jag skall bedja att
få påpeka, eu märklig omständighet i reservanternas framställning.
Reservanterna hafva i 1884 års statistiska berättelse läst en half sida och
relaterat, hvad som der står; men de hafva mycket noggrant undvikit att
låsa eller åtminstone att relatera hvad som star på den andra halfva
sidan, emedan de sannolikt funnit detta i hög grad för sig besvärligt.
Ja, det kan ju vara orätt att tillägga menniskor dåliga motiv, men i
hastigheten händer det, att man gör äfven det. Reservanterna hafva
uppgifvit, att vid höstterminens början 1884 lärjungarne i första klassen
i medeltal voro 1,68 år öfver normalåldern. Detta är nu mycketoiigtigt.
Men jag skall bedja att fä läsa några andra siffror för kerrarne. Ai 1870
var öfverårighet en 1,3 4 år. 1875 var den 1,21, 1876 1,2 6 och 187J

blott 1,05. Derpå steg den högst märkvärdigt 1884 till 1,68. Man
frågar sig med förvåning, hvarpå detta kunnat bero. Jo, departementet
a er en mycket naturlig förklaring deraf och kommer till det resultat,
att äfven 1884 en sjunkning i öfverårigheten faktiskt egt ruin, fastän
den nominelt vuxit, beroende derpå, att man ar 18^9 började arbeta
under en ny skolordning, hvilket vallade, att vid beräkning af talen
för samma år så väl 9 som 10 ar räknats såsom normalaldei för första
klassen, emedan för år 1884 endast 9 ar räknats såsom normalaldei för
nämnda klass. Jag skall nu icke tillåta mig att fullständigt läsa upp
departementets utredning af denna sak, ty den upptar, som sagdt, nära
en half sida, men jag får säga, att det verkligen är förvånande, att
reservanterna icke last det allra ringaste afseende vid denna
naturliga förklaring — om de annars läst den. När alltså, ar 187J
öfverårigheten för första klassen var 1,0 5 ar och en ständig sjunkning
i densamma pågått under de sista 20 åren, så har man all rätt att
antaga, att den 1884 icke varit högre utan lägre än 1879. Och denna
öfverårighet, mine herrar, har berott väsentligen derpå,, att, såsom jag
redan sagt, de lärjungar, som från folkskolan kommit in i elementarläroverket,
till så stort antal varit öfverariga och i man ga fall flera år
öfver normalåldern. Hvad beträffar öfverårigheten i de öfriga klasserna,
så beror den på två faktorer: den ena att ynglingar^ komma för sent
in i första klassen, den andra, att de af en eller annan anledning
blifva qvarsittare i någon eller nagra af de öfriga klasserna.

Således: så märkvärdigt klar och frappant reservationen än ser ut
att vara vid första genomläsningen, sa förlorar den dock vid närmare
påseende eu högst väsentlig del af sitt värde. . Ty är det folkskolan,
man hufvudsakligen har att tacka för öfverårigheten i. deu allmänna
läroverkets första klass, då skall man deraf framför allt icke draga, den
slutsatsen, att första klassen bör indragas för att helt och hållet ersättas
af folkskolan.

Jag ber vidare att med afseende på förhållandet mellan, det. allmänna
läroverket och folkskolan fa bemöta någonting, som visserligen
icke ännu i denna diskussion blifvit yttradt, men som annars mycket

Lördagen den 3 Maj, f. m.

17 Tf ro 36.

ofta blifvit sagdt och trodt såsom ett axiom och som säkert kommers indragning
att äfven här yttras. Man säger nemligen, att i folkskolan har man af allmänn<1
de fattiges barn, i det allmänna läroverket de rikes, och att denna
skilnad mellan de begge läroverksformerna vållar en klasskilnad, som (ports)
skadar hela vårt sociala tillstånd. Och detta missförhållande vill man
utjemna genom indragning af första klassen. Jag hörde senast i går
vid ett enskildt möte af riksdagsmän några vältaliga ord yttras i den
rigtningen. Med anledning häraf skall jag bedja att ur 1876—77 års
statistik — den sista som har den rubriken — få meddela, att föräldrarne
till lärjungarne i det allmänna läroverket, när denna statistik
uppgjordes, voro till 13,9 % bönder eller hemmansegare, till 13,3 °/0
arbetare, till 45,3 % industriidkare eller eljest hörande till medelklassen,
och till endast 27,5 °/0 embetsman, bland hvilka embetsman äro en stor
mängd fattiga komministrar och andra sådana, som mycket väl skulle
kunna, hvad inkomsten angår, räknas till arbetsklassen. Och sedan
1877 hafva dessa förhållanden utvecklat sig vida mer åt venster än åt
höger. Häraf skola herrarne säkerligen finna, att det är alldeles gripet
ur luften, hvad man talar om, att dessa olika läroverksformer äro
uttryck för någon klasskilnad. Herrarne behöfva blott taga en katalog
från något af våra allmänna läroverk, så skola herrarne finna, att en
ganska stor del af föräldrarne till der upptagna lärjungar är arbetare,
och om herrarne gå in i ett sådant läroverk, så skola herrarne kanske
der få se landshöfdingens son sitta bredvid sonen till landshöfdingens kusk,
ja, till och med kuskens son sitta ett eller annat steg högre än landshöfdingens.
Våra allmänna läroverk äro således i verkligheten folkskolor och
ingenting annat, icke Masskolor utan folkskolor för meddelande af högre
bildning. Det synes vara meningen att .mt förvandla dem till någonting
annat genom att bestämma sådana ökade terminsafgifter, som
skola göra det för en stor del obemedlade 3rnglingar omöjligt att der
söka sin bildning. Om detta sker, då skola de två läroverksformerna,
folkskolan och allmänna läroverket, blifva verkliga uttryck för en klassskilnad,
som de för närvarande alls icke uttrycka annars än uti en
opinion, som icke vet, hvad den tänker, och ännu mindre vet, hvad
den säger.

Men, mine herrar, låt oss taga bort första klassen. Hvad blir då
resultatatet deraf? Dessa pojkar skola väl ändå ha någon undervisning.

Det högsta tillåtna lärjungeantalet uti våra läroverks första klass är
nu 30. Ja, jag skall icke säga bestämdt 30, ty för riksdagens skull
har jag legat ifrån läroverket så länge, att jag icke med säkerhet mins
förhållandet, men jag tror, att det är 30. Nåväl, våra nuvarande
förstklassingar skola alltså icke vidare få vara vid allmänna läroverket,
utan skola i stället undervisas i folkskolan, derest föräldrarne icke
kunna skaffa dem privat undervisning. Men hur skall detta ske ? Skall
man sätta in dem i klasser, som redan äro öfverfulla, eller skall man
för deras skull bilda en ny klass? Om så sker, hvarför kan då icke
denna klass få ligga vid högre läroverket? Hvarför skall det vara
nödvändigt att förlägga den till folkskolan, helst som herrarne måste
finna, att det är mera rationel!, att den ligger på förra stället än på
det senare?

Nu invänder man, att det blir icke på det viset, utan man sticker
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 36. 2

N:o 36. 18

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragningin den ene pojken i Ofvansjö folkskola, den andre i Torsåker, o. s. v.,
af allmänna g» antajej; lärjungar i folkskolans klasser icke komma att väsentligen
lägtfåklTss. ökas. Meu c^e^a ar ett fullständigt misstag, och det bästa beviset
(Forts.) '' derPa hafva just reservanterna framdragit, då de visat, att af dem, som
skrifvas in i läroverkets första klass, icke mindre än 75 ''/2 % äro från
sjelfva läroverksstaden. Yar så god och tag dessa 75 y2 % och försök
att sticka in dem i folkskolan i staden, utan att göra en ny klass!
Ja, då får man också skaffa sig folkskollärare, som hafva mer än mänskliga
krafter.

Alltså, det lian icke bli någon annan förändring med första klassen
än att den, ifrån att såsom nu hänga ihop med det allmänna
läroverket, öfverflyttass till folkskolan. Det måste der bli en klass till
för läroverksstadens barn, och de som från landsbygden vilja skicka
sina gossar till allmänna läroverket, måste skaffa dem längre privatundervisning
i hemmet. Folkskolan på landet kan nemligen i regeln
icke inom en rimlig ålder utbilda dem till inträde i allmänt läroverk,
hvilket också utan tvifvel är orsaken dertill, att från landsbygdens
folkskolor så få pojkar verkligen komma in i allmänna läroverket.

Nu kan man säga, att det ju blir billigare, om vi få denna klass
förlagd till folkskolan, än om vi skola hafva den qvar i allmänna läroverket,
emedan en folkskollärare alltid är billigare än en lärare vid
allmänt läroverk. Ja, det är alldeles rigtigt. Men, mine herrar, om
ynglingarne genom den nuvarande ordningen kunna komma fortare
fram, då undervisningen redan från början får anläggas med syfte till
det, som utgör elementarläroverkets mål, så måtte väl detta vara lika
mycket värdt som den skilnad, hvilken förefinnes emellan en stadsfolkskollärares
och läroverksadjunkts löner. I Gefie har en folkskollärare
omkring 2,000 kronor, medan en läroverksadjunkt har 2,500
kronor, hvartill kommer det extra lönetillskottet å 500 kronor*).

Men nu kommer jag till en sak, som är af högsta vigt, men som
reservanterna försökt att alldeles tiga ihjel. Om man nemligen loge
bort tyskan ur första klassen, så måste man naturligtvis sätta någonting
annat i stället, antingen ett nytt ämne eller också en förhöjning
af fordringarna i de andra ämnena. Följaktligen måste naturligtvis i
senare fallet, som väl vore det enda tänkbara, fordringarna för inträde
i andra klassen sättas i de svenska ämnena högre än nu. Om man
nu, såsom reservanterna tänkt sig, tar bort första klassen och till
inträde i nuvarande andra klassen — d. v. s. den blifvande första —
fordrar såsom vilkor endast det kunskapsmått i de svenska ämnena,
som inhemtas i den nuvarande första klassen, så sänker man ju högst
väsentligt bildningsnivån, och det kan väl icke anses såsom ett önskningsmål
för ett folk, hvilket likasom alla andra folk bör sträfva framåt
i bildning. Det sker aldrig ostraffadt, att man sänker bildningsnivån
hos ett folk. Men om jag höjer anspråken i de svenska ämnena, ja,
då, mine herrar, kommer medelåldern hos de lärjungar, som komma
från folkskolan, att stiga högst betydligt igen. Ty den jemförelse
mellan folkskolan och elementarläroverket, som reservanterna gjort, är

*) Angående dessa uppgifter ber jag få hänvisa till mitt nästa anförande i
frågan. P• W.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

19 Sso 36.

•en jemförelse mellan folkskolans gossar, sådana de nu äro vid en visso» indragning
ålder i våra bästa folkskolor, och elementarläroverkets gossar, sådana af. allmänna
de äro vid utgången af den nuvarande första klassen, med undantag
af tenn skap smått et i tyska språket. Såsom herrarne finna, duger denna ^
jemförelse alls icke. Det är märkvärdigt, att utskottet icke gjort mera
affär af detta högst vigtiga förhållande, utan blott antydt det i en
mellanmening, hvilket kunnat på sätt och vis gifva reservanterna
rättmätig anledning att med tystnad förbigå det, hvilket de dock icke
bort göra, eftersom de sjelfva gifvit till känna, att de i sin reservation
•skulle behandla saken mycket grundligare än utskottet.

Reservanterna hafva på 96:e sidan i betänkandet sagt några ord,

.som visserligen äro ganska beaktansvärda, men som alls icke hafva
den betydelse, som reservanterna velat tillägga dem. Utskottet har
anmärkt, att, om man tager inträdesfordringarna till andra klassen,

.sådana de nu äro, till lagliga inträdesfordringar i den nya första
klassen, ökade med det mått i svenska ämnen, som betingas deraf, att
tyskan borttagits, blir följden sannolikt den, att de verkliga iuträdesfordringarna
småningom genom de examinerande lärarnes mildhet
komma att sänkas, om icke i qvantitativt så dock i qvalitativt afseende.
Häremot invända reservanterna, att »dylika argument höra
till dem, hvilka man ej utan synnerlig varsamhet bör tillgripa».

Ja, det är mycket rigtigt, mi ne herrar, men det är en subjektiv och
ofta mycket svår sak att, när man examinerat en gosse, bestämdt säga,
huru vida han är mogen eller ej att komma in i klassen.

Det hände under den tid, jag var läroverksadjunkt i Yexiö, att
kollegiet släppte upp gossar i en högre klass, hvilka hade C i något
■ämne. Rektor var mycket emot detta och genomdref, att ingen lärjunge
skulle få flyttas till högre klass, med mindre han hade JB i alla
ämnen. Vi måste naturligtvis finna oss häri. Men när det blef slut
på läsåret, och betygen skulle sättas, och flere gossar fingo medelbetyg,
då ref rektor sig i hufvudet och bad oss, att vi måtte, om möjligt,
för den ene gossen här och den andre der höja vårt betyg till
i», på det han måtte fä flytta. På detta sätt sjönk B ned till samma
valör, som C förut haft. Jag är ock alldeles säker på, att om någon
af reservanterna hade en pojke att anmäla till inträde i den af dem
föreslagna första klassen af ett allmänt läroverk, och han på grund
af ett rigoröst fasthållande af de lagliga fordringarna finge ett C i
sin inträdesexamen, så gjorde kanske den lärare, som gifvit honom
•detta, bäst i att hålla sig borta från hemmet dagen derpå under den
anslagsna mottagningstideii. — Herrarne må alldeles icke tro, att det
är så fasligt lätt att sätta betyg. Derjemte må herrarne komma ihåg
en annan omständighet, som icke beror på de examinerande lärarne
utan på Kongl. Maj.-t. När första klassen år 1869 togs bort, så skulle
visserligen fordringarna för inträde i den nya första klassen blifva det
samma som i den gamla andra. Men Kongl. Maj:t fann sig föranlåten
att strax sänka dem något, och genom 1878 års skolstadgar sänkte
han dem ännu ytterligare. Det samma kan han göra, när han vill,
äfven efter den riksdag, som nu är.

Således tycker jag, att om det nog i vissa fall är rätt, hvad reservanterna
sagt, de dock hafva tagit sin sak allt för lätt. De hafva

]S:o 36. 20

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragningicke sett till, att grunden för deras reservation var lika säker som
af allmänna ordalagen i den samma.

iTgsia Hass Jag tillägga ännu eu sak, och den anser jag för en af do
(Forts*) allra vigtigaste. Om man nu, på det sätt som reservanterna föreslå,.

binder ihop folkskolorna och de allmänna läroverken samt bestämmer,,
att folkskolan skall förbereda till inträde i det allmänna läroverket
och att för inträde i läroverkets första klass icke skall fordras kunskap
i andra ämnen än sådana, som läsas i folkskolan, så blir följden, att
Kongl. Maj:t icke kan ändra läsordningen i första klassen af det allmänna
läroverket — erfarenheten må tala huru mycket som helst för
en sådan ändring — utan att på samma gång folkskolans inre organisation
ändras i öfverensstämmelse dermed. Icke heller kan han vidtaga
förändringar i folkskolans organisation — huru önskvärda de än
må befinnas vara — utan att i och med detsamma vara tvungen att,
vidtaga ändringar i det högre läroverkets organisation. Tro herrarne,
att vare sig folkskolan eller det allmänna läroverket skulle vinna
derpå? Nej, visst icke. Båda två skulle i stället komma att förlora.

Herr talman! På grund af hvad jag nu haft äran anföra, skall
jag bedja att få yrka afslag å reservanternas förslag och bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Med herr Waldenström instämde herrar Östberg, Petersson i Hamra,.
Eheborgh, Metzén, grefve De la Gardie, Andrén och Wretlind.

Herr Redelius anförde: Äfven jag hade kunnat instämma med herr
Waldenström i hans anförande, men gjorde det icke derför, att jag
hade något, som jag ville tillägga, och som ingen af de föregående
talarne anfört.

Vid frågan om indragning af den nämnda första klassen måsteman,
synes det mig, först hafva klart för sig, huru man vill hafva de
allmänna läroverken organiserade. Går man in på reservanternas förslag
i den föreliggande punkten, gör man om intet, hvad reservanterna,
föreslagit i andra delar af detta betänkande. Vill man åter draga,
konseqvenserna af utskottets förslag i nästa punkt, 2:o, och utaf åtskilliga
ord i statsrådsprotokollet, hvilka anförts af chefen för ecklesiastikdepartementet,
så tror jag, att diskussionen om indragning af första,
klassen vid de allmänna läroverken blir öfverflödig. Jag ber att få
säga, huru jag tänkt mig saken, eftersom jag dristat säga, att diskussionen
skulle blifva öfverflödig, i fall man ville draga ut konseqvenserna.
af nyssnämnda förslag.

Utskottet föreslår i nästa punkt, såsom herrarne se, att latinläsningen
skulle uppflyttas till sjette klassen. Uti statsrådsprotokollet
säges, att genomförandet af skolorganisationen skulle vara mycket lätt,.
om man dervid icke behöfde hafva mer än ett mål i sigte, men —
anföres det på sidan 17 i den kongl. propositionen, och fortsättningen
af resonnementet finna vi äfven på följande tvenne sidor — nu säger
elementarläroverksstadgans 1 §, att de af staten bekostade allmänna
läroverken hafva två mål i sigte, det ena: att meddela allmän medborgerlig
bildning, och det andra: att grundlägga vetenskapliga insigter,
hvilka sedermera skulle fullföljas vid universiteten eller andra

Lördagen den 3 Maj, f. m.

21 Nso 36.

högskolor. Deri, att man vill hafva dessa olika mål sammanbragta påOm indragning
ett ställe, ligger just svårigheten att på ett nöjaktigt sätt organisera “/
de allmänna läroverken. För att i någon mån afhjelpa dessa olägen- i^^ieiass
heter har föreslagits — det står på sidan 18 nedtill i propositionen — ''

att vid femte läroårets slut skulle en fullständig kursafslutning jemte °r s''
afgångsexamen i alla dithörande ämnen ega rum. Och om detta eller
att denna afslutning skulle förläggas till slutet af femte året heter det,
att »det förordas af all pedagogisk erfarenhet både hos oss och i andra
länder». År det nu så, att all pedagogisk erfarenhet talar för en afslutning
i femte klassen och ^examinering derifrån i alla der förekommande
ämnen, och är det ett önskningsmål att förflytta latinläsningen
till sjette klassen, så synes mig såsom mogen frukt falla af sig sjelf,
så att säga, att man också bör hugga af der samt låta de lägre klasserna
bilda ett sjelfständigt läroverk med en och samma undervisningsplan
för alla lärjungar, som då der skulle erhålla medborgerlig bildning.

Der skulle, för att citera de statistiska uppgifterna, lärjungarne vid
femte klassens slut uppnått ett åldersmedium af femton år. Vid denna
ålder synes det mig vara mycket lättare för målsmännen, och äfven för
lärjungarne sjelfva, att bestämma sitt »vitse genus», att afgöra om de
skola gå ut till näringarna eller fortsätta i någon särskild yrkesskola,
såsom t. ex. ett tekniskt läroverk, eller om de skola gå den lärda vägen.
Välja de den senare, få de fortsätta i läroverkets sjette och sjunde
klasser. I dem skulle man hafva den vetenskapliga bildningen både
på den klassiska och den reala linien, men hvar och en för sig. Det
synes mig vara mycket enkelt att ordna saken på detta sätt, och det

säges också, såsom jag nyss tog mig friheten åberopa, i den kongl.

propositionen, att det är mycket lätt att ordna saken, i fall man får

taga den på detta sätt. Jag må väl då fråga, hvarför man icke får

taga den på detta sätt? Det blefve dessutom mycket annat, som skulle
följa af en sådan anordning, bland annat en besparing på åtskilliga
hundra tusen kronor om året. Det blefve äfven en förbättrad undervisning,
menar jag, ty efter de fem årsklasserna skulle lärjungarne
hafva mera vetande, än de nu i genomskärning hafva vid dessa fem
årens slut, samt fingo slutligen under de återstående fyra åren i skolan
ostörda egna sig åt den högre bildningens grundläggande i de högsta
klasserna.

Enligt de sista statistiska uppgifterna rörande de allmänna läroverken
voro af de i skolan befintliga 14,610 lärjungarne icke mindre än
0,256 under 15 år och öfver denna ålder endast 5,354. Endast en
ringa del af lärjungarne går igenom hela läroverket. Detta erkännes
också både i den kongl. propositionen och i utskottets utlåtande, och
får derför anses vara eu erkänd sak. Sålunda funnos i öfre sjunde
klassen endast 795 lärjungar vid alla högre allmänna läroverk i riket
tillsammantagna, under det i andra klassen funnos icke mindre än
2,542 lärjungar. Så betydlig är afgången från skolan mellan första
och sjunde klasserna. En stor mängd, af dem, som sålunda afgå, skulle
haft större nytta af denna sin undervisning, i fall den blifvit fullständigt
afslutad med femte klassen. Ordnar man nu saken på detta sätt,
kan det icke blifva fråga om någon indragning af nuvarande första
klassen, hvilket jag dessutom skulle motsätta mig af de ‘skål, som an -

N:o 36. 22

Lördagen den 3 Maj, f. in.

Om imdrajwiBgfördes af herrar Bergman och Waldenström. Jag säger ännu en gångy
“läroverkens ^ un^er sådana omständigheter blefve mycket lättare och billilägstu
klass. §are skota skolan. Det är nemligen nu ingen lätt sak för eu.

(Forts) rektor att sköta ett läroverk på ända till 500 lärjungar. Han blir i
detta fall vanligtvis rektor för blott de fyra öfverstå klasserna, men
icke för de fem lägre, ty det ligger i sakens natur, att han måsteöfvervaka
undervisningen med dem, som skola aflägga maturitetsexamen,
och i de nedre klasserna få lärarne sköta sig sjelfva, ty rektors tid
tillåter honom icke att öfvervaka undervisningen der. Helt olika är
det, om en rektor tillsättes äfven för de fem nedre klasserna, som härtill
ögonmärke att afsluta examen i femte klassen, en examen rigorosura,
som herr ecklesiastikministern yttrade.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets betänkande..

Herr Yahlin: Herr talman! Mine herrar! Jag anser att reservanterna
i sak redan bemött utskottets skäl likasom äfven att en del
af de skäl, som nu under diskussionen från samma sida anförts, varitså
uttömmande, att jag icke skulle hafva uppträda om jag icke ansett
mig böra bemöta några af de anmärkningar, man gjort mot en del af
sifferberäkningarna i reservanternas framställning. Herr Bergman
gjorde i sitt anförande några anmärkningar, hvilka jag skall söka reducera
till deras verkliga betydelse. Jag vill visserligen icke säga, att
icke reservanternas skäl lida af fel, tv enligt min mening göra de det,
men jag tror, att de statistiska siffror, som stå oss till buds, måste föra
till samma resultat, till hvilket reservanterna kommit.

Det är ett uttryck som — jag hade så när sagt — spökar i våraskolförhållanden,
nemligen normalåldern för inträde i läroverken. Den
räknas nu till 9 */2 år, men skulle rätteligen vara 10 l/2 år, ty då 1868
en klass togs bort ur elementarskolan, skulle lärjungarne vid inträde
i den nuvarande l:sta klassen vara 10 V2 år och således medelåldern
för inträde i lista klassen räknas icke till 9 */2 utan till 10 ''/2 år. Det voreen
lätt sak att höja bildningen i sin helhet och få fram ungdomen till
studentexamen ett år tidigare, om vi kunde sätta inträdestiden i skolan
till 8 år i stället för 9 år, så att slutåldern blefve 17 */2 år och den blifvande
studenten ett år yngre. Normalåldern kan medföra ganska farliga fel
i beräkningarna. Efter hvad förut visats, skulle normalåldern för inträde
i lista klassen vara 9''/2 år, men hvad visa de statistiska uppgifterna?
Jo, att den i sjelfva verket är 10]/2 år. Man har helt
enkelt icke lyckats genom kunglig stadga ändra naturlag; ett barn har
icke hunnit den utbildning, som fordras för inträde i den nuvarandelista
klassen förr än vid 10!/2 års ålder, likasom det icke lyckades
under förordningen af år 1868 att bereda dem till inträde i dåvarande
andra klass förr än vid 10 V2 års ålder.

Jag kommer nu till den anmärkning, som framstäldes mot åldern
101/2 år eller, som det står i tabellerna, 10,6 8 år, men jag skall icke
vara så noga med några hundradels år. Jag tager det mindre talet
till skada för min egen bevisning. Herr Waldenström anförde bland
annat, att det vore folkskolans skull, att barnen lemnade den så sent,,
att medelåldern blef hög. Han antog, att de barn, som komma in i
lista klassen utan att hafva genomgått folkskolan, skulle inträda deri

Lördagen den 3 Maj, f. m.

23 Nso 36.

vid normalåldern 9 ’/2 år. Jag liar sökt att med stöd af de siffer-Om indragning
uppgifter, som lemnas i de tabeller, som åtfölja 1884 års komité- allmanna
betänkande och 1884 års statistiska uppgifter för de 7- och 5-klassiga illsi^Hass
läroverken beräkna denna ålder. Jag har dervid kommit till det re- (i’ovt8)
sultat, att medelåldern för dem, som ur folkskolan ingå i första klassen,
öfverskjuter normalåldern med 1,8 5 år. Detta låter förskräckligt, om
man glömmer att i sammanhang dermed se till, huru mycket medelåldern
för de barn, som ej begagnat sig af folkskolan, öfverskjuter
normalåldern. De siffror, som nu finnas tillgängliga, visa att i lista
klassen medelåldern är 1,6 8 år öfver normalåldern. Då vi äfven veta,
hur många procent, som komma från folkskolan, så visar det sig, att
medelåldern för de andra utgör 1,57 år. Jag kommer således till det
resultat, att icke heller de andra barnen, som icke besökt folkskolan,
komma mycket tidigare in i läroverkets lista klass. De äro iy2 år
öfver normalåldern, och detta är fullt rigtigt; man kan icke hytta
ned normalåldern, derför att några få bättre begåfvade barn kunde
intagas före 10 års ålder. Läroverken få taga emot dem, men derför
kan man icke beräkna, att lärjungårne komma in vid 9V2 års ålder.

Det är emellertid denna faiska uppfattning af normalåldern, som
gör, att man fått dessa konstiga beräkningar.

Jag vill också mot herr Bergmans yttrande, att det varit ett stort
fel hos reservanterna att de icke frånskilt qvarsittarne, göra den invändningen,
att detta är icke så lätt att gorå, och jag tror icke heller,
att det är rätt att så göra . För min del anser jag, att man icke får
frånräkna qvarsittarne, ty om de sitta qvar två år i klassen, utvisar
detta, att de icke bort komma in i klassen förr än ett år senare. Jag
anser detta vara fullt rigtigt och jag kan ej medgifva att reservanterna
derutinnan gjort sig skyldiga till någon felaktighet i sina beräkningar.

Jag skall lemna å sido en del mindre anmärkningar, som reservanterna
redan bemött, ehuru man icke tyckes komma i håg det.

Men hur stor rol spelar det, om äfven de barn, som komma från
folkskolan, skulle vara tre eller fyra månader äldre i medeltal än de
barn, som åtnjutit annan undervisning. Af 2,100 barn intagna i första
klassen 1884 voro 1,609 från läroverksstaden och 519 frän annan ort,
och om jag antager, att 500 kommo från landsbygden, så är det högt
tilltaget, ty så många voro de troligen icke. Nu har läroverkskomitén
af 1884 medgifvit, att folkskolorna i några af de större städerna, såsom
Göteborg och Norrköping in. fl., skulle kunna meddela en sådan
undervisning, att efter två års kurs lärjungen kunde komma in i den
nuvarande andra klassen vid läroverket, och jag tror, att det stora
flertalet andra städers folkskolor skola kunna göra hvad dessa anförda
folkskolor gjort. Jag är öfvertygad, att folkskolorna i min hemort
kunna fylla denna fordran och tror icke att de äro sämre i andra
städer. Anmärkningen om lärjungarnes försenande torde således en- -dast gälla folkskolor på landet. Räknar man nu efter, hur många af
de 500, som komma från landet, gått igenom folkskolan, så får man af
läroverkskomiténs tabeller fram, att 38 eller 40% kommit från folkskolan.
Af dessa 500 skulle således cirka 200 begagnat folkskolans
undervisning. Det är således dessa 200 barn, som nu bekymret gäller.

N:o 36. 24

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragningY\eicta.\et af dessa lärjungar hafva emellertid gått igenom hela folkafäroverkens;
s^°^an’ innan de komma till läroverket. Och tages första klassen bort
lägsta klass, oc^ tyska språket uppskjutes ännu ett år till, så gå dessa in i andra
(Forts.) klassen lika lätt som nu i den första klassen, i synnerhet som de i de
flesta fall äro begåfvade. Jag tror för öfrigt, att flertalet af de barn
från landet, som begagna sig af läroverkens första klass, göra detta
derför, att de hafva syskon, som begagna sig af stadens läroanstalter,
eller slägtingar i staden, hvarigenom deras uppehälle der blir billigare;
i annat fall skulle icke många barn från landet begagna sig af första
klassen.

Om man efter indragning af nuvarande första klass vill hafva
in sina barn i den nya första klassen, är detta möjligt från folkskolans
andra klass, kanske under ogynsamma förhållanden med någon privat
undervisning, som hvilken folkskollärare som helst kan lemna, och då
blir det billigare att de bli qvar ett år på landet än att skicka dem
in till staden att hållas der i ett år vid läroverkets första klass, ty
kostnaden härför går icke under 400 kronor. Jag tror således, att
hvad som hindrar barnen från landsbygdens folkskolor att komma in
till staden, icke så mycket är bekymret för åldern utan den ekonomiska
frågan, ty 400 kronor är icke litet. Men om man nu vore rädd
för att dessa 200 barn skulle försenas, så finnes tillfälle att skicka in
dem till städernas folkskolor, hvilka möjligen skulle fordra någon liten
afgift för att taga emot dem, men kostnaden vore dock mindre än utgifterna
för att hålla dem i elementarläroverkets första klass.

Jag skall nu bedja att få fästa mig vid några små anmärkningar,
som äfven gjorts af herr Bergman. Han sade, att det lades en helt
annan grund vid elementarläroverken, än vid folkskolorna. Men jag
vädjar till herrarne, om man med 9-, 10-, 11-åringar egentligen kan
läsa så synnerligen olika. De måste lära sig stafva och skrifva någorlunda
rigtigt; de måste lära sig det enklaste af kristendom, historia
och matematik. Jag kan icke se, hvad våra läroverk skulle lägga för
grund, som icke folkskolorna skulle kunna lägga lika bra. Man har
velat framhålla den matematiska undervisningen såsom ett exempel i
detta hänseende, men jag har icke kunnat finna, att detta exempel
har någon bevisande kraft.

Vore det åter sant, hvad herr Bergman säger, så förfaller något
som yttras i Kongl. Maj:ts proposition. Herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet har nemligen önskat kursafslutningar i tredje
och femte klasserna, derför att ynglingarne just derifrån skulle utgå i
det praktiska lifvet och följaktligen då innehafva de kunskaper, som
gjorde dem lämpliga der. Men är det så, att elementarläroverken meddela
så opraktiska kunskaper, att de icke lämpa sig för det vanliga
lifvet, utan mera äro anlagda att vara underlag för den högre lärda
bildningen, då torde det icke vara värdt att tala om sådana afslutningar.

Herr Bergman nämnde äfven något litet om erfarenheter från
Danmark angående skolorna, men herr Bergman glömde dervid en
omständighet, som kanske icke bör förbises, nemligen att för inträde i
statens skolor i Danmark fordras kunskap i både tyska och franska
och det icke så obetydligt. Om man drager in läroverkens lägre klasser

Lördagen den 3 Maj, f. m.

25 N:o 36.

och uppställer sådana fordringar i lefvande språk, så kan man ickeOm indragning
begära, att barnen skola kunna komma från folkskolan direkt upp i
elementarläroverket, utan då skola uppväxa så kallade mellanskolor
eller privatskolor, mer eller mindre under statens vård. (Forts)

Herr Bergman protesterar mot, att man beskyller lärarne för
slapphet vid flyttningarna. Jag skall bedja att få läsa upp några rader
ur den kongl. propositionen: »Hade dylika afslutningar förekommit hos
oss, skulle våra läroverk säkerligen ej behöft lida af de menliga inflytanden,
mot hvilka de sedan lång tid haft att kämpa i följd af det
ofta stora antal lärjungar, som år efter år utan tillräckliga kunskaper
flyttats från klass till klass». Denna antydan är fullt rigtig. Det går
verkligen ofta så till vid våra läroverk. Enligt min tanke släpper man
mer eller mindre ofta upp en mängd lärjungar utan att de verkligen
innehafva de nödiga kunskaperna. Och det är alldeles såsom herr
statsrådet yttrat, att en rigorös afsittning i 5:te klassen skulle icke
obetydligt stäfja ett dylikt ofog, om jag så får kalla det. Men har
man medgifvit detta, så torde det icke vara så långsökt att finna orsaken
till att lärjungarne ega för klen underbyggnad.! första klassen.

År det icke sannolikt, att man äfven varit för beskedlig, då man tagit
emot dem vid inträdet der. Följden af att sätta ned fordringarna blir,
att de inträdessökande för hvarje år komma med sämre insigter. Detta
är en farlig väg att slå in på.

Jag skall icke uppehålla herrarne längre med siffror. De äro icke
så roliga, men jag har ansett mig skyldig att något bemöta de föregående
talarne.

För öfrigt är det ganska mycket andra siffror, jag skulle kunna
komma fram med; jag skulle t. ex. kunna visa, att skiinaden i medelålder
i första klassen mellan lärjungarne i Stockholms latinläroverk
och Karlstads läroverk, af hvilka det ena har ä/6 af lärjungeantalet
från staden och det andra öfver V2 från landsbygden, år 1884 var icke
fullt 6 veckor. En hel del andra statistiska beräkningar skulle kunna
anföras, men jag skall lemna dem derhän.

Det återstår emellertid en annan synpunkt, som jag skall något
beröra.

Man har icke rätt att afgöra denna fråga endast från den synpunkten,
att elementarläroverken skola förlora på indragning af första
Idassen, utan man måste äfven fästa sig vid den vinst, denna indragning
skulle medföra för andra undervisningsområden. Yi få icke ställa
upp såsom mål att få det möjligast bästa, utan det bästa möjliga, som
vi ha råd till. Det är den synpunkten, man äfven måste beakta vid
afgörade af denna fråga.

Jag tror mig ha visat, att det är möjligt att indraga första klassen
och ’ att detta, om det medför några olägenheter, endast medför
ytterst små sådana.

Nu blir eu annan fråga, hvad man skulle använda dessa medel
till. De skulle icke stiga till så litet. Jag har i min motion framstält,
huru jag tänkt, att de skulle kunna användas, men jag vill icke
besvära kammaren med någon vidare utveckling af mina planer, ty
detta anser jag ännu för tidigt. Men äfven om man icke godkänner
mina planer, så behof vas nog medlen ändå.

N:o 36. 26

lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning Kunna vi saga, att våra folkskolor meddela en fullt tidsenlig bildaf
allmänna njn g ? Kr den bildning man har, då man går ut från folkskolan, äfven
uZtZ frå*1 de bättre, sådan att man med den kan reda sig i alla hvardags(Forts)
'' lifvets förhållanden ? Man kan icke skrifva en uppsats felfritt hvarken
med hänsyn till kommatering, stafning eller satsbyggnad. Det finnes
en hel del vanliga räkneuppgifter man icke kan lösa. Man har reda
på några lösryckta fakta ur naturvetenskaperna, men man kan icke
förklara ett enda nytt faktum. Denna bildning är icke tidsenlig, och
den är icke heller större hos lärjungar, som afgå från läroverkens
tredje klass.

Vi lefva i en tid, som ser nya samhällsklasser allt mer och mer
söka tränga sig fram mot magten, och jag för min del tror, att det
endast är en tidsfråga, när de skola dela den med oss. Vi veta, att
nya religiösa och sociala läror tränga djupt ned till folket, och jag
tror, att det enda medel vi ha att möta dem med är upplysning. De
gamla medlen, förföljelse, fängelse och böter, tror jag icke hjelpa längre.
Intet annat medel finnes än upplysning, som kan lära vårt folk att
ur dessa nya läror sofra ut den sanning äfven de möjligen innehålla
och som på samma gång kan lära dessa nya magtsökare, att det äfven
finnes gamla sanningar, hvilka aldrig skola förlora sin giltighet. För
att möjliggöra denna upplysning är det, som jag framstält förslag om
första klassens indragning. Jag skall derför, herr talman, nu bedja att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Lunden: Herr talman, mine herrar! Den föreliggande
frågan är af så vidsträckt omfattning, att man visserligen med mycken
farhåga går åstad att söka i sin mån bidraga till dess lösning.

Till en början får jag för min del upprigtigt beklaga, att den år
1882 tillsatta läroverkskomitén, hvilken lemnat ett i många afseenden
värdefullt arbete, dock har, synes det mig, vid behandlingen af skolfrågan
tagit alltför liten hänsyn både nedåt till folkskolan och uppåt
till universitetsstudierna.

Riksdagen har nu egentligen blott att befatta sig med de två
hufvudfrågorna: första klassens indragning och löneregleringen. Men
det torde kunna blifva fråga om, huru vida man bör ställa en reformfråga,
som man anser vigtig, i samband med löneregleringen och göra
den senare beroende af den förra. För min del är jag glad, att en af
reservanterna tagit tillbaka det förslag, hvarigenom åtskilliga reformer
och särskildt den ifrågavarande om första klassens indragning sammanbundits
med löneregleringen, så att hvar och en får behandlas
för sig.

Står jag då inför den frågan: bör första klassen indragas eller bör
den det icke?, så får jag härmed angifva mig intaga den ståndpunkten,
att jag för min del anser tiden verkligen vara mogen eller åtminstone
i den allra närmaste framtiden blifva mogen för att första klassen vid
de allmänna läroverken må indragas.

De skäl, som för mig äro afgörande, äro dels ekonomiska, dels
sociala och dels pedagogiska.

De ekonomiska äro i mina ögon de minst talande och jag skall
icke fästa mig mycket vid dem. Dock må anmärkas att första klas -

Lördagen den 3 Maj, f. m.

27 N:o 36.

sens indragning äfven i ekonomiskt afseende kommer att spela en visso™ indragning
rot, ty jag är öfvertygad, att icke synnerligen många folkskolor skola af
behöfva inrättas i stället för denna klass, och jag kan icke annat än IZsta^klTsl
uttrycka min stora förvåning öfver det sätt, hvarpå både den nyss- /Fortg)
nämnda folkskolekomitén och utskottet räknat, då de kommit till den
fruktansvärda summan af 750,000 kronor, som skulle behöfva nedläggas
på folkskoleväsendet, om första klassen indroges. Huru hafva
de kommit till det resultatet? Jo, på det sättet att de säga: så och
så många folkskoledistrikt finnes det, och i hvarje distrikt behöfves en
eller flera nya folkskolor i och med det samma som första klassen af
allmänna läroverken indrages. Det är gifvet, att så icke skulle komma
att ske. Såsom vi veta, utgöres största antalet af eleverna i den till
indragning föreslagna klassen af barn från sjelfva läroverksstaden, och
läroverkens antal är enligt uppgift 59. Alltså skulle på sin höjd 59
nya folkskolor behöfva upprättas, men jag tror icke ens att så många
behöfvas, emedan de flesta barn skulle kunna här och der på sina
hemtrakter med fördel stickas in i de redan befintliga folkskolorna.

Således blir denna afskräckande siffra 750,000 icke så farlig utan reduceras
väsentligt vid närmare betraktande, hvaremot man vet precis,
hvilken summa man skulle spara genom att indraga första klassen.

Ett annat ekonomiskt skäl, som icke heller är att förbise, är, att
om man indroge första klassen och borttoge fordringarna på tyska i
nuvarande andra klassen, skulle åtskilliga barn från landet kunna få
vistas längre i hemmet och undervisas i hemtraktens folkskola.

Man säger nu, att det skulle uppstå en mängd privatskolor, om
första klassen af de allmänna läroverken indroges. Detta kan väl
hända, fastän det är föga troligt, om folkskolan och de allmänna läroverken
ställas i vederbörligt samband med hvarandra, men den omständigheten
att somliga föräldrar, hvilka hafva råd dertill, låta sina
barn undervisas i privatskola, medför också eu ekonomisk vinst för
statskassan. — Privatskolau har dock äfven en annan sida, den sociala,
som jag längre fram skall komma till. — Hvad jag nu anfört, har
utgjort de för mig bestämmande ekonomiska skälen, hvilka jag dock,
såsom sagdt, icke tillägger så synnerligt stor betydelse.

Dernäst komma de sociala skälen. Jag menar, att vi icke hafva
rätt att bredvid hvarandra ställa tvenne parallela skolor, som undervisa
i samma ämnen och, jag vågar säga det, låta i den ena skolan
hufvudsakligen och företrädesvis undervisas de mera bemedlades barn,
och i den andra kroppsarbetarnes barn. Herr Waldenström har påstått,
att så icke vore förhållandet, men just de siffror, som han anförde,
eller, så vidt jag hörde rätt, att af eleverna i de allmänna läroverken
13 procent utgjorde allmogens barn, 13 procent kroppsarbetarnes barn
och alla de fiffiga procenten tillhörde högre samhällsklasser, just dessa
siffror visa, att i de allmänna läroverken företrädesvis och hufvudsakligen
intagas de bättre lottade klassernas barn. Och skulle vi undersöka
förhållandet i folkskolorna emellan å ena sidan allmogens och
kroppsarbetarnes barn och å den andra embets- och tjenstemännens, så
tror jag, att herr Waldenström skall instämma med mig deri, att väsentligen
olika samhällsklassers barn under nuvarande förhållanden
undervisas i särskilda parallela skolor.

N:o 36. 28

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning Men derigenom att sålunda de lägre klassernas barn skickas till
af allmänna folkskolorna, medan de högre klassernas gå i de allmänna läroverkens
lägstaWass första klass, synes mig klyftan mellan de olika samhällsklasserna ganska
(Forts) -väsentligt vidgas. Om åter första klassen indrages, så tror jag, dels
att ett närmare samband skulle uppkomma mellan folkskolan och de
allmänna läroverken, och dels att de bättre lottades barn då säkerligen
skulle komma att mera och längre än nu bevista folkskolorna, och
detta skulle enligt mitt förmenande ovilkorligen komma att i sin mån
bidraga till minskning af klasskilnaden.

Häremot invänder man: »det bjelper icke ändå, ty om första klassen
indrages, komma privatskolor att uppstå, der de förmögnare insätta
sina barn, och på det sättet kommer skilnaden mellan de olika klasserna
i allt fall aft stå qvar och kanske rent af ökas». Derpå får jag svara,
att äfven under nuvarande förhållanden gå somliga barn, som äro öfver
1 9 år, i folkskolorna, andra i privatskolor och ännu andra i de all männa

läroverken, men orsaken, hvarför så många gå i de privata
skolorna, är den, att de icke gerna kunna öfvergå från folkskolan till
det allmänna läroverket och icke med fördel från det allmänna läroverket
till folkskolans högre klasser. Om någon derför har sina barn
i folkskolan, men skulle vilja flytta dem öfver i ett allmänt läroverk
för att fortsätta att studera, så går det knappt utan privatundervisning
för sig. Och å andra sidan, om någon först har satt sina barn i en
privatskola eller allmänt läroverk, men sedan antingen derför att
barnen icke hafva någon håg eller fallenhet för läsning eller derför
att han sjelf icke har råd att bekosta den dyrare undervisningen, önskar
låta dem gå öfver till eu folkskola, så har detta också betydliga
svårigheter, emedan, såsom sagdt, undervisningen är ordnad och kurserna
fördelade på så olika sätt. Detta bristande samband mellan
undervisningsplanerna gör hvarje öfvergång minst sagdt mycket svår.
Om deremot enhet och sammanhang i undervisningsplanen åstadkommes,
så skulle, äfven om nya privatskolor komme att uppstå, öfvergången
mellan olika skolor i följd af inträffande lyckligare eller mindre
lyckliga ekonomiska omständigheter för föräldrarne kunna lättare förmedlas
än som nu är fallet. Och detta vore enligt mitt förmenande
en stor vinst och till folkskolans fromma.

Om, såsom jag menar, resultatet af första klassens indragning
skulle blifva, att många flera af de högre klassernas barn skulle komma
att gå i folkskolan, så skulle intresset för denna skola betydligt växa
och ökas, hvilket blefve till stor fördel icke endast för folkskolan sjelf,
utan för hela vårt undervisningsväsen. Folkskolan skulle komma att
lefva ett friskare lif och dess undervisning mer och mer förbättras,
under det att nu, då de högre klassernas barn ha tillgång till förberedande
privata skolor för inträde i de allmänna läroverken, dessa
barns målsmän sällan bry sig om, huru det är stäldt med folskoleundervisningen.
Följden häraf är åter den, att folkskoleinspektörerne,
ledamöterne i skolråden och framför allt folkskolelärarne sjelfva uttala
berättigade klagomål öfver, att under nuvarande sociala förhållanden
de bättre lottade klasserna föga, om ens något, befatta sig med folkskolans
gång, om de ock offra åtskilligt för skolväsendet.

En annan följd af första klassens indragning och folkskolornas,

Lördagen den 3 Maj, f. m.

29 jS:o 3b.

om jag så får säga, levererande af barn till andra klassen i de all -Om indragning
manna läroverken . skulle. blifva den, att åtskilliga akademiska stude- “/ allmänna
rande, livilka nu gå och vänta på adjunkturer eller extralärareplatser i^sta^Masl
vid de allmänna läroverken, skulle börja se, att äfven folkskolan vore (ports)
ett fält, för kvilket deras verksamhet kunde tagas i anspråk, då kanske
en filosofie kandidat skulle gifva sig in vid ett seminarium, taga folkskolelärareexamen
och blifva lärare i en folkskola samt derigenom i
sin mån bidraga till folkskolans högre lyftning, en lyftning, som denna
skola verkligen är värd. Dessa äro de sociala skäl, som bestämma mig
att, om en omröstning kommer i fråga, rösta för första klassens indragning.

Slutligen kommer jag till de pedagogiska skälen. Då kan jag icke
annat finna — och jag har icke, af hvad som hittills anförts, blifvit
öfvertyga^ om motsatsen — än att, såsom den näst föregående talaren
också anmärkte, i folkskolan och i de allmänna läroverkens första, ja,
kanske också andra klass undervisningen tillgår på enahanda sätt; och
det, herr Waldenström anförde från sin erfarenhet, jäfvar icke detta
påstående. Lektor Waldenström sade, att han emottager eleverna i

tredje klassen och från denna klass syftar han med sin kristendoms undervisning

ända upp till sjunde klassen och maturitetsexamen, så

att han ställer det ena i förbindelse med det andra. Detta är alldeles
rigtigt. Men huru gör man med första klassen? Huru ställer man
den i förhållande till studentexamen? Det har här icke varit fråga
om, huru man ställer den tredje klassen i förhållande till studentexamen,
utan det har här varit fråga om första klassen. Och månne
det är nödvändigt att på detta tidiga stadium ordna undervisningen
vare sig i kristendom eller i annat ämne med hänsyn till maturitetsexamen?
Jag har både bevistat examina i de allmänna läroverkens

första klass och ännu flere gånger åhört undervisningen i folkskolans,
låt mig säga, andra eller tredje klass, och jag har funnit undervisningen
precis likadan. Samma grund går igen på båda ställena och samma
metod användes å båda hållen vid katekesläsningen och bibliska historien,
samma metod då det gäller att lära svensk historia, geografi eller
räkning och samma metod vid innanläsningen och när man skall lära
barnen att gifva korrekta svar på frågor. Åtminstone har icke jag i
elementarläroverkens första klass eller i folkskolans andra och tredje
klasser varit i stånd att upptäcka något, af hvilket jag kunnat sluta,
att man på det ena stället bygger för en blifvande studentexamen,
och på det andra för en någorlunda hygglig folkskolebildning. Dertill
kommer att, såsom det nu är stäldt, inträdesfordringarna vid de allmänna
läroverken hafva sänkts betydligt, och i sammanhang härmed
uppkommer en sänkning af bildningsnivån i allmänhet. Genom sänkningen
dertill af den åldersgräns, som måste vara öfverskriden för att
någon skall kunna komma in i de allmänna läroverken, hafva vi
kommit derhän, att lärarne i första klassen stundom nödgas lära småbarn
att läsa någorlunda rent innantill och få hålla på med den allra
enklaste primärundervisningen. Men det vill jag påstå — och det torde
vara svårt att jäfva — att för en sådan undervisning är våra folkskolelärares
utbildning mera praktisk och lämpad än herrar filosofie kandidaters.
Det kan ju icke förnekas, att det mången gång kan finnas

jS:o 36. BO

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om mdrat/jMiyfilosofie kandidater, som äro begåfvade med särskild! goda naturanlag
af allmänna -fgr dylik undervisning, och som undervisa synnerligen väl äfven när
läqsta^khst det gäller att lära småbarn stappla sig fram i innanläsning eller lära
(Forts) dem c^e första grunderna i anclra stycken. Men jag påstår, att deras
utbildning icke är så anlagd att den egnar sig att drifva denna undervisning
så som folkskolelärarnes. Vidare — hvad egentligt hinder
möter för att höja minimiåldern och äfven höja fordringarna för vinnande
af inträde? Man har talat mycket om denna ålder. Mine
herrar, jag har icke blifvit förskräckt, äfven om man skulle låta barnen
börja i folkskolan det år de fylla 7 år, eller vid fylda 7 år, så att 7
års ålder blefve åldersgränsen. Ty hvad skulle väl följden blifva deraf?
Jo, de barn, som äro så begåfvade, att föräldrarne verkligen vilja och
böra hafva dem in vid allmänna läroverken, hafva vid 12 års ålder
slutat folkskolans tredje klass. Derpå komma de in vid allmänt läroverk,
der de stanna 8 år. Maximi-åldern för studentexamen blir då
20 år. Jag blir icke förskräckt heller för denna siffra. Nu för tiden
drager man upp ynglingar till studenter vid 16 eller 17 år, och det är
nästan sent, om de äro 18 år. Och sedan, det torde man icke kunna,
neka, behöfva de två, tre år för att efter öfveransträngningen i skolan
hemta tillräckliga fysiska krafter, för att kunna taga nya tag och påbörja
de akademiska studierna. Om nu också åldern för studentexamen
blifver 20 år, så beror det sedan endast på ett ändamålsenligt och
väl organiseradt studie- och examensväsende vid akademien, huru vida
man,, om man fortsätter studievägen, nog tidigt går ut i lifvet med
sin examen. I följd af tidig studentexamen kommer mången de första
åren att slå sig på latsidan och kommer från arbetet; och sedan är
det icke så lätt att åter taga till det. Mången blir ock vid för tidig
studentexamen genom fysisk öfveransträngning verkligen bruten och
ett eller annat år efter studentexamen ur stånd att fortsätta studierna.
Häraf kommer sig i viss män den höga åldern för dem, som gå ut
från universiteten. Men vid utredningen af dessa förhållanden och för
undanrödjande af dessa olägenheter synes mig skolkomitén hafva gjort
för litet. Komitén hade bort mer sammanställa skolarbete och akademisk
undervisning, och göra -något förslag, huru äfven denna borde
ordnas.

Jag anser således att folkskolan väl kan bereda de barn, som skola
gå den lärda vägen, till inträde i allmänt läroverk vid 12 års ålder
och i många fall, ja, kanske i de flesta, göra dem färdiga härtill redan
vid 11 års ålder. Man har sagt, att det är just barnen från folkskolan,
som höja den verkliga medelåldern för de inträdessökande i läroverkens
första och andra klasser. Ja, det är kanske sant. Jag vill icke bestämdt
förneka det. Men orsaken dertill är den att, sedan barnen gått
genom tredje eller fjerde klassen i folkskolan och deras föräldrar och
kanske lärare funnit dem lämpliga för studier, få de börja i allmänt
läroverk, der de för tyskans skull måste vända tillbaka och i första
och andra klasserna repetera saker, hvarmed de förut äro hemmastadda.
Detta är orsaken, hvarför folkskolan höjer medelåldern för de inträdessökande
vid allmänna läroverken.

Vidare, mine herrar, må det väl vara en betydelsefull omständighet,
att just den, som ensam i 1882 års skolkomité var på det om -

Lördagen den 3 Maj, f. in.

Bl N:o 36.

rådet fackman, nemligen f. d. folkskoleinspektören Meijerberg, och Om indragning
bäst borde känna till folkskoleorganisationen, var den, som sade att det allmänna
går mycket väl för sig att i folkskolan bereda till inträde i läroverkens
andra klass. Och går det icke der, så frågar jag: huru skall det då TV* a?S''
gå till att få barnen förberedda under närvarande förhållanden? Jag °r s''
har väl hört sägas, att från privatskolor bär i Stockholm barn skulle gå
ut vid 9 års ålder och vinna inträde i andra klassen vid allmänt läroverk.
Om de nu börjat vid sex års ålder, så hafva de under tre år
läst allt, som fordras för inträde i läroverket och dertill hvad som
läses i tyska och andra ämnen under ett år. Är det väl möjligt att
man utan att förderfva barnen kan vid denna ålder skicka dem till
skolans andra klass? En sådan régime har otvifvelaktigt afgjordt i
väsentlig mån bidragit dertill, att bildningsnivån år efter år sjunkit
vid våra läroverk. Fordringarna hinna sjunka ännu mer. Snart kan
man komma derhän, att man sätter in småskolebarn i allmänna läroverken,
innan de hunnit afsluta småskolekurserna. Jag vet ett allmänt
läroverk, der det inträffat, att ett barn, som icke kunde läsa rent innantill,
tagits in och undervisats ett år i första klassen. Jag var nemligen
en gång i en privatskola, der en gosse sökte inträde. Läraren
frågade honom hvad han läst. Jo, han hade, sade han, läst tyska,
historia och geografi och så vidare. Han hade gått i första klassen
vid ett allmänt läroverk eller en pedagogi. Då han hunnit så långt,
tog man för gifvet att han skulle vara säker i de svenska ämnena.

Men vid pröfningen i privatskolan måste han åka ned, så att han,
som varit ett år i första klassen vid allmänt läroverk, till sist kom i
andra förberedande klassen.

Då man så rekryterar, är det väl icke underligt att bildningsnivån
sjunker. Men icke är det nödvändigt, att sådant sjunkande skall blifva
en följd af att undervisningen i folkskolan och de allmänna läroverken
ställas i samband med hvarandra. Skulle några föräldrar tycka att det
går för långsamt för barnen i folkskolan, så kunna de ju taga dem
derifrån, och, om de vilja vedervåga deras helsa, forcera deras studier.

Man har anmärkt, att, om folkskolan skulle förbereda för de allmänna
läroverken, det skulle komma att finnas två slags barn, som gå
i folkskolan — sådana, som endast tänka att gå genom folkskolan,
och sådana, som ämna fortsätta vid allmänt läroverk och detta till
skada för undervisningen. Härtill må svaras att det ju är mycket
ändamålsenligt och mycket enkelt att läsa privat under ferierna med
de barn, som ämna gå in vid allmänt läroverk. Denna omständighet
behöfver icke inverka på den allmänna undervisningens gång under
terminerna.

Hvad man således har att önska är, att samma principer må på
detta stadium gorå sig gällande vid de allmänna läroverken och folkskolan,
så att inträdet i andra eller den blifvande första klassen stäldes
i förbindelse med hvad folkskolan presterar.

Jag tror icke att någon skulle blifva lidande af, om tyskan uppskötes
ett år. Det har mycket tvistats om, huru vida latineller tyska
skulle vara det grundläggande språket. Men hvarför icke lika väl
svenskan som tyskan? Att ett visst mått af allmän grammatisk bildning
kan ernås med tillhjelp af endast modersmålet erkänner till och

N:o 36. 32

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning med utskottet på sid. 13 i betänkandet. Man säger att man behöfver
af allmänna jemfgra olika språk med hvarandra för att vinna nödig säkerhet i
läroverken^ ng_g0^. gprjy^ men jag hemställer, om icke sådan jemförelse på detta
aSfForts7'' stadium åstadkommer mer förvirring än säkerhet och om icke »jemförande
språkforskning» ligger på helt annat område än på folkskolans
och de allmänna läroverkens första klass. Jag är för min del öfvertygad,
att språkstudierna baseras fastare på en god insigt i modersmålet
än på en vacklande insigt i både modersmålet och tyskan.

Herr Bergman sade, att man på det sättet skulle »lappa på» den
ursprungliga grunden. Jag undrar, om man icke gör så ofta i läroverken.
Jag kan likvisst icke tänka mig, att bildningsarbetet skulle
just vara att likna vid uppförandet af en byggnad och läggandet af
en hög mur under densamma, utan jag vill hellre tänka mig bildningsarbetet
såsom utgörande uppdragandet af en lefvande planta, som verkligen
oupphörligen ökas, men icke på det sättet, att man lägger dödt
det ena till det andra, utan så, att den ena årsringen utvecklar sig
efter den andra ifrån kärnan utåt och uppåt. Och om undervisningen
blir denna lefvande växt, tror jag att den lika väl kan växa fritt, om
den utgår från folkskolans tredje klass, som om den baseras på elementarskolans
nuvarande första klass. Dessutom finnes det ett skäl
till, som jag skulle vilja åberopa, nemligen detta: derigenom att inträdet
uti allmänna läroverkens andra klass göres så mycket svårare,
så skulle också elementarläroverken komma att slippa laborera med en
hel mängd odågor, som nu komma in och utgöra ett slags lärdomsproletariat,
för att tala med ett af dagens slagord.

Jag vill derför, herr talman, på dessa grunder yrka bifall till reservanternas
förslag, såsom herr Olof Jonsson formulerat detsamma,
och afslag på utskottets hemställan.

Med herr Lunden instämde herrar Nydahl, Johansson i Esset,
Nilsson i Skärhus, Pålsson, Gumcelius, Olson i Stensdalen, Andersson
i Hasselbol och Bengtsson i Gullåkra.

Herr Waldenström från Gefle: Innan jag går att yttra mig
om den egentliga saken, skall jag bedja att få göra ett berigtigande
af en uppgift, som jag i mitt förra anförande lemnade ur minnet.
Oviss som herrarne hörde att jag var, skaffade jag mig efteråt litet
närmare upplysning derom. Jag sade, att våra folkskollärare i Gefle
hafva en lön af omkring 2,000 kronor. Nu vet jag att deras lön
vexlar mellan 1,000 och 2,000 kronor i olika lönegrader. Men i sammanhang
dermed meddelade jag äfven, märkvärdigt nog, en felaktig
uppgift i afseende på lönen för en läroverksadjunkt i första lönegraden,
som jag säde vara 2,500 kronor, medan den i sjelfva verket icke uppgår
till mer än 1,500 kronor. Men min på dessa uppgifter byggda
jemförelse håller, äfven efter berigtigandet af dessa två misstag, fullkomligt
streck i det syfte, i hvilket jag framstälde densamma, nemligen
det, att, om jag tager bort första klassen i elementarskolan och
bildar en ny klass i folkskolan, så blir detta icke väsentligt billigare,
än hvad vi nu hafva. Jo, det blir på ett sätt billigare, nemligen för
statsverket, som icke bidrager med mer än en viss andel till folkskol -

33 N:0 36.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

lärarnes. aflöning, medan det fullständigt aflönat elementarlärarne.Om indragning
Deremot blir det väsentligt dyrare för kommunerna. Ty att en folk- “/ allmänna
skoleklass till skulle bli nödvändig i läroverksstäderna öfver hufvud, i^ZTkiTss
det torde väl icke vara tvifvel underkastadt, när herrarne höra af reservanterna
sjelfva, att nära 76 procent af de lärjungar, som komma °* 8’
in i elementarläroverket, hafva''sina hem i läroverksstäderna. Det lär
nog, såsom jag förr visat, icke blifva möjligt att inpassa alla dessa
76 procent i de vanligtvis öfverfylda folkskoleklasser, som städerna
redan förut hafva. Ty herrarne kunna vara förvissade om, att städerna
icke antaga flere folkskollärare än de nödvändigt behöfva under de
förhållanden, som äro för handen.

Efter detta skall jag bedja att få bemöta åtskilligt, som här blifvit
sagdt.

Herr Vahlin menade, att normalådern bestämdes så, att man sade,
att lärjungarne finge komma in vid 9 års ålder; alltså vore normalåldern
9 år. Man kunde så godt, tilläde han, bestämma den lägsta
tillåtna åldern för intagande i läroverket till 8 år och sedan deraf
draga den slutsatsen, att normalåldern vore 8 år. Detta är emellertid
fullkomligt origtigt. Normalålderns bestämmande har icke gått
till på det sättet. Normalåldern har — såsom också departementet i den
statistiska redogörelsen säger — blifvit bestämd med hänsyn dertill,
att det för inträde erforderliga kunskapsmåttet bör vid denna ålder
utan öfveransträngning kunna medhinnas, »så vida icke den förberedande
undervisningen antingen blifvit oskäligt länge uppskjuten eller
blifvit meddelad under sådana förhållanden, att dertill åtgått betydligt
längre tid, än med hänsyn till kunskapsfordringarna sjelfva erfordras».

Som herrarne märka, är alltså bestämmandet af normalåldern föranledt
af helt andra skäl, än herr Vahlin sade och reservanterna äfven delvis
säga.

Vidare vill jag beträffande medelåldern bedja att ytterligare få
meddela, att medan de lärjungar, som från folkskolan komma in i
elementarläroverket, äro till 20 procent i normalåldern och 80 procent
öfver normalåldern, så äro de lärjungar, som komma från andra håll,
till 52 y2 procent i medelåldern och till 47 l/2 procent öfver medelåldern.
Räkna nu bort dessa folkskolebarn — och man skall få se,
huru medelåldern kommer att sjunka. Denna sak talar derför alltjemt
emot det resultat, till hvilket reservanterna kommit, och icke för detsamma.

Jag skall, hvad angår den höga medelåldern i första klassen år
1884, nu bedja att få läsa, hvad departementet derom säger. Jag
märker nemligen, att reservanterna icke hafva läst det. ufverårigheten
var detta år 1,68 emot 1,05 år 1879. »Orsaken dertill», säger
departementet, »att öfverårigheten synes hafva stegrats, får utan tvifvel
till en del sökas deri, att vid beräkning af talen för år 1879 så val
9 som 10 år räknats såsom normalålder för första klassen, under det
att för 1884 endast 9 år räknats såsom normalålder för nämnda klass.

Till följd häraf blifver normalåldern för hvar och eu af de fem lägre
klasserna 1884 ett år lägre än 1879, hvarigenom öfverårigheten 1884
för dessa klasser ökas. Läroverksstadgans föreskrift, att för intagning
i statens läroverk fordras att hafva uppnått 9 års ålder, har naturligtvis

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 36. 3

N:o 36. 34

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning{i\\ följd, att de gossar, som uppnå denna ålder under årets 4 sista
af allmänna niåuader, icke kunna intagas i läroverket förr än följande år, under
lä^ta^Uass hvilken de fylla tio år, och således höja siffran för antalet öfver normala?,
Forts j '' åldern. Då nu enligt den officiella befolkningsstatistiken antalet födda
barn under årets 4 sista månader utgör omkring ''/s af samtliga födda,
inses lätteligen, att detta förhållande till eu betydlig grad är orsaken
till de höga medeltalen 1884.» — Förklaringen är således i högsta
grad enkel. Och att denna förklaring icke är gripen ur luften, det
kan bevisas dermed, att, såsom departementet anmärker, »de högre
talen år 1884 finnas i de 5 lägre klasserna, under det att från och
med nedre sjette klassen — med undantag af L. 6: i och K. 7: i —
medeltalen 1884 äro lägre än motsvarande tal 1879». Sålunda var
öfverårigheten i Latin 7: i år 1884 icke mer än 0,74 (mot 1,08 år
1879), uti Real 6: 2 0,66 (mot likaledes l,os år 1879). Om man tager
allt detta i betraktande, så blir säkerligen den verkliga öfverårigheten
i första klassen 1884, jemförd med den för 1879, icke 1,68, utan högst
1 mot 1,0 5. Och denna öfverårighet, låt mig upprepa det, beror väsentligen
på öfverårigheten hos de barn, som komma från folkskolan.
Det går icke an att resonnera bort detta förhållande, äfven om man
önskar få bort första klassen.

Herr Vahlin sade, att vi här icke hafva att se efter att få det
bästa möjliga, utan det bästa möjliga, som vi hafva råd till. Mine
herrar! Jag tror vi hafva råd att behålla första klassen. Det kommer
icke att saknas medel dertill, äfven om Riksdagen icke beslutar den
förhöjning af terminsafgiften, som blifvit föreslagen. Hvad för öfrigt
beträffar skilnadeu i kostnad, så har jag redan visat, huru ofantligt
ringa den blifver. Den blifver skilnadeu mellan en läroverksadjunkts
lön och en folkskolelärares lön i ett stadssamhälle, och den skilnaden
är ingenting att tala om i jemförelse med de fördelar, som både folkskolan,
kommunen och allmänna läroverket hafva af den närvarande
ordningen.

Herr Lunden sade, att när gossarne genomgått folkskolan, så
hafva de läst första klassens kurs och mer till, med undantag af tyskan.
Om de nu befinnas hafva anlag för att gå vidare, så måste de,
innan de kunna komma in i elementarläroverkets andra klass, upptaga
tiden med att lära sig tyska; men sedan, när de väl kommit derin,
få de vända tillbaka några år och taga om ämnen, som de förut äro
fullkomligt hemmastadda uti. Om det funnes någon grund för ett sådant
yttrande, skulle man väl i elementarläroverket märka, att de
gossar, som Lomme från folkskolan, vore i de svenska ämnena de andra
väsentligt öfverlägsna. Detta är emellertid icke fallet. Jag kan
intyga det på grund af en nära 30-årig verksamhet som elementarlärare.
Fråga hvilken rektor och lärare som helst, och de skola säga
er, att dessa folkskolegossar visst icke stå öfver de andra. Det händer,
att de i början, just derigenom att de redan läst åtskilligt, som läroverkets
elever icke läst, excellera i förhållande till dem. Men det går
mycket snart öfver.

Vidare nämnde herr Lunden, att det i första klassen af allmänna
läroverket funnes gossar, som icke kunde läsa innantill. Ja, sådant
förekommer äfven i femte, sjette och sjunde klasserna. Konsten att

35 N:o 36.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Jäsa innantill är eu sällsynt konst för närvarande. Det finnes få indragning

Center, och få menniska- för öfrigt, som kunna läsa innantill så, att “/
deras innanläsning gör skäl för att vara verklig innanläsning. Sådant }ärover£ens
kan man också ibland finna vid åtskilliga tillfällen bär i riksdagen, (FortsT*''
i synnerhet då det gäller att »nöjaktigt redogöra för innehållet af det 013''
lasta» — såsom det heter i skolstadgan. Ett eller annat sådant enstaka
exempel,- som det herr Lunden syftade på, kan väl för öfrigt
icke på allvar anföras såsom motiv vare sig i den ena eller den andra
rigtningen. Om jag kan visa, att det finnes 9-åringar, som äro mogna
att komma in i tredje klassen, så kan det väl icke derför falla någon
menniska in att yrka, att medelåldern för tredje klassen skall sättas
till 9 år.

Både herr Lunden och herr Yahlin förbigingo också, liksom reservanterna,
med fullkomlig tystnad det förhållandet, att om man tager
bort tyskan, för hvilken flera timmar i veckan äro anslagna i första
klassen, så måste fordringarna på kunskaper i de svenska ämnena väsentligen
ökas, och således inträdesfordringarna i dessa ämnen för en
blifvande första klass blifva väsentligen högre än de äro för den nuvarande
andra klassen. Men då blir öfverårigheten hos dem, som
komma från folkskolan, ännu större än för närvarande. Derigenom
ökas än ytterligare öfverårigheten i allmänhet för lärjungarne i läroverkens
lägsta klasser, och det är väl allt annat än eftersträfvansvärdt.

Herr Lunden talade också om sociala skäl och sade: »Yi hafva
icke rätt att hafva två parallela skolor, som undervisa i samma ämnen
för olika klassers barn». Jag har visat, att vi visserligen hafva två
skolformer, som delvis undervisa i samma ämnen och delvis hafva
samma kurser. Men de äro ändock icke parallela skolor, och det just
derför att elementarläroverket har ett annat mål än folkskolan. De
äro icke heller olika skolor för olika klassers barn. Ty antalet arbetares,
hemmansegares och mindre iudustriidkares barn i elementarläroverket
är så stort, att talet om eu klasskilnad, som skulle uttryckas
genom de två olika läroverksformerna, är fullkomligt obefogadt. Att
arbetarnes barn i elementarläroverket icke utgöra mer än vid pass
14 procent af hela antalet —- så var det 1877; huru det nu är, kan ingen
säga utan vidlyftig uträkning — det beror icke på någon klasskilnad,
utan på den enkla omständigheten, att arbetarne öfver hufvud vid den
åldern behöfva anlita sina barns arbetskrafter för husets lekamliga
uppehälle.

Herr Lunden frågade: »Huru skulle räkningen slå ut, om man
jemförde antalet arbetares barn och antalet barn af de högre samhällsklasserna
i folkskolan?» Jo, antalet af arbetarnes barn skulle bli
mycket större, och det af det enkla skälet, att den del af befolkningen,
som kan räknas till arbetsklassen, är väsentligt större än den, som kan
räknas till de öfriga klasserna. Dertill kommer äfven — hvad herrarne
alla veta — att arbetarebefolkningen i allmänhet per familj har
vida flera barn än de förmögnare klasserna. Den saken är alltså ofantligt
lätt att förklara.

Det är vidare alldeles gripet ur luften, när herr Lunden säger,
att om första klassen indroges, så skulle derigenom ett närmare sam -

N:o 36. 36

Lördagen den 3 Maj, f. in.

Om indragningband mellan folkskolan, och det allmänna läroverket uppkomma. Defc
af allmänna talades på samma sätt, när första klassen förra gången indrogs. Nu
iTsta^iasl har man a*er en första klass, och nu yrkar man dess borttagande, på
^Forts)”'' det det ma blifva ett mer innerligt samband mellan de två olika.

01 S'' läroverksformerna. Samma visa kommer nog att sjungas, så länge allmänna
läroverket har en första klass. Om man tager bort den nuvarande,
så får man ju en ny första klass; och så länge en sådan linnés,,
kommer det ock att finnas menniskor, som löpa till storms deremot,.
om icke för annat, så derför att den heter »första klassen». Första
klassens indragning skall alltid af dem framställas såsom en reform,,
och den som sätter sig deremot skall stämplas som reformfiende.
Detta sammanhänger i väsentlig mån med det moderna uttrycket, som
för närvarande har så stor valör, det bottenlösa uttrycket »bottenskola
».

Herr Lunden sade vidare, att om första klassen toges bort, så
skulle de bättre klasserna börja på att intressera sig mycket mera för
folkskolan, om hvilken de nu bekymrade sig nästan ingenting. Ack,
mine herrar, det är förvånande att höra sådant. Jag vill hemställa
till herrarne, hvilka folkklasser det är, som bragt folkskolan framåt till
den ståndpunkt, som den för närvarande intager. Det är. icke den
egentliga arbetarebefolkningen i städerna, det är icke heller den egentliga
allmogen på landet, utan det är de mera burgna klasserna. Jag
är nästan aldrig borta frän en kyrkostämma i Gefle, för så vidt jag
lian vara der, och när det då gäller skolfrågor — hvilka ser man väl
närvarande? Månne arbetarne, för att drifva på folkskolans utveckling?
Nej, de äro borta, regelmessigt borta. Det är de förmögnare klasserna,
som bragt folkskolan till den punkt, på hvilken den nu står
både i Gefle och annorstädes. Det tal, som herr Lunden härom för
emot de förmögnare klasserna, det är precis lika rättvist eller orättvist,
som när man om folkskolan på landet sagt, att presterna stått henne
i vägen, att de icke velat befordra hennes utveckling, utan tvärt om
sökt förhindra den, så att den mot deras vilja måst af folket drifvas
framåt m. in. sådant. Det är faktiskt icke så; men faktiskt är, att
det går ett allmänt tal af den lydelsen. De förmögnare klasserna intressera
sig ganska mycket för folkskolan och bidraga äfven dertill
efter sin inkomst.

Herr Lunden frågade mig vidare, med anledning af hvad jag talat
om mitt sätt att gå till väga vid kristendomsundervisningen i den
tredje klassen, hvar jag gjort af den första. Jag läser icke i första
klassen, utan börjar i den tredje. Derför talade jag endast om, huru
jag gick till väga der och i de följande klasserna. Men jag får säga,,
att om jag skulle börja läsa med gossarne i den första klassen, så
skulle jag äfven der genast fatta i sigte det ändamål, som de allmänna
läroverken hafva — och jag tror, att jag skulle göra orätt i
att handla annorlunda.

Herr Lunden tilläde: »Man läser katekes, biblisk historia o. s. v..
i folkskolan precis på samma sätt som i de lägre klasserna i elementarläroverket.
» Ja, det är sant. Men paralleliteten mellan de olika skolformerna
är icke konstituerad med bara det. Nej, de olika mål, som
de olika slagen af skolor hafva sig föresätta, vålla olika anordning af

Lördagen den 3 Maj, f. m.

37 K:o 36.

ämnena, olika ordning'' i deras inträde i läroplanen, olika antal timmarö™ indragning
i olika klasser o. s. v., och detta allt resulterar i en väsentlig ock gan- af_ aUm«nna
ska stor olikhet i det kela, äfven der sjelfva undervisningsmetoden för itgst^kiass
-en och samma lexa är en och densamma. Men detta har herr Lun- , «
dén icke tänkt på. 1 ;

Han talade också om, att modersmålet och dess grammatik vore
■såsom grundläggande ämne för hela den språkliga undervisningen lika
bra som ett främmande språk. Ja, jag vet att detta är eu allmän
tanke; men jag har icke den tanken, herr talman. Näst logiken finnes
det icke i våra skolor något ämne så abstrakt, som modersmålets grammatik.
Derför finnes det icke heller ett ämne i nederskolan, som
är så plågsamt för pojkarne som just modersmålets grammatik.

Om de deremot få lära sig grammatik genom ett främmande språk,
så ställer sig saken helt annorlunda. Om jag säger på svenska:

»Gossen gick hem», så vet lärjungen strax hvad det betyder. Hvad
som nu intresserar honom att få veta, det är, hvarifrån gossen kom,
liurudant hans hem var, hvad det var för en gosse o. s. v. Men ingenting
kan för honom vara tråkigare än att taga reda på subjekt,
predikat, adverbialsbestämning i den utsagda satsen. Om jag deremot
säger: »Der Knabe ging nach Hause», så kommer lärjungen icke åt
innehållet, förrän han trängt igenom sjelfva formen, och han får då
innehållet såsom resultat af det grammatiska arbetet. Hvilken väsentlig
.skilnad det är mellan det ena och det andra, torde ligga i öppen dag
för hvar och en.

När slutligen herr Lunden emot utskottets tal (sid. 13) om behofvet
af modersmålets jemförande med ett främmande språk redan vid
den första grammatiska språkundervisningen anmärkte, att man icke
bör i skolans första klass införa komparativ språkforskning, så bevisade
detta bara en mycket ofullständig kunskap om, hvad komparativ
språkforskning verkligen är.

Häruti instämde herrar De Laval, Widström, Sandtvall, Söderblom,

Werner, E. W. Carlsson och (rust. Berg.

Herr Sjögren: När man, såsom här skett, framträder med förslag
till indragning af den lärda skolans lägsta klass och i följd deraf
vill rubba hela dess nuvarande undervisningsplan, skulle med skäl kunna
förväntas, att vederbörande förslagsställare gjort åtminstone ett — om
också misslyckadt — försök att visa, att en sådan indragning skulle i
något enda afseende lända den lärda skolan till gagn. Men det ha
man icke gjort, långt derifrån. Man har icke ens antydt, att en så
beskaffad indragning skulle i afseende på djupet och omfattningen af
den undervisning, som den lärda skolan har att meddela, på något sätt
vara egnad att framkalla bättre resultat, än det som nu åstadkommes.

Tvärt om har man med en anspråkslöshet, som är mindre vanlig hos
reformatorer, inskränkt sig till att säga, att indragningen i berörda
afseende icke skulle göra någon skada.

Emellertid har det verkligen här, efter hvad mig synes, blifvit till
fullo ådagalagdt, att indragningen skulle göra skada. Till hvad som
i sådant afseende redan blifvit anfördt har jag icke mycket att tillägga.

Jag skall endast tillåta mig att särskildt påpeka ett par omständig -

N:o 36. 38

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning
af allmänna
läroverkens
lägsta klass.

(Forts.)

''heter, som, så vidt jag följt med förhandlingarna, ännu icke hlifvit
framhållna.

Det torde vara en oemotsagd pedagogisk erfarenhet, att inom den
lägsta klassen af den lärda skolan ett drygt och ansträngande arbete
måste nedläggas på att, så till sågandes, sammanarbeta de från många,
skilda håll komna, med olika anlag utrustade, efter olika metoder undervisade
lärjuugarne. Först sedan en sådan sammanarbetning skett, kan
det egentliga skolarbetet på allvar begynna, och undervisningen lemna,
verkliga frukter. Det är derför af ofantligt stor vigt, att denna sammanarbetning
icke uppskjutes, att den undangöres så tidigt som möjligt.
Behofvet häraf är det väl som i väseutlig mån medverkat dertill, att
i Norge de flesta lärda skolor ha förberedande klasser, vanligen tre till
antalet, afsedda för lärjungar från 6 till 9 års ålder. Tror man nu
verkligen, att, om efter första klassens indragning denna sammanarbetning
öfverlemnas åt den nuvarande andra klassen, den undervisning,
som der meddelas, skall, äfven om man lyckades upprätthålla
inträdesfordringarna i de svenska ämnena oförändrade, kunna lemna
lika goda resultat, som nu der vinnas? Eller månne icke fast hellre
undervisningen skall befinnas lemna en brist, som skall göra sig känbar
hela skolan igenom? Detta var det ena, hvarpå jag ville fästa uppmärksamheten.

Det andra är det, att man väl ändå borde ha något intresse för
att de många lärjungar, som lemna skolan efter att hafva genomgått
flera eller färre af de lägre klasserna o. s. v. — och dessa utgöra mer
än halfva antalet af skolans lärjungar — skola få draga så stor fördel
som möjligt af den kortare tids undervisning, de erhålla. Nu skulle
genom första klassens borttagande ett års undervisning i tyska strykas
bort, och undervisningen deri således börja först i den andra klassen.
Om man nu tänker sig eu utslutning i den tredje, så har lärjungen
njutit blott två års undervisning i tyska. Och det finnes dock många,
som sättas in i de lärda skolorna, för att de skola förvärfva någon
kunskap i ett eller två främmande språk, äfven om man icke vill drifva
dem fram ända till studentexamen. Huru skall det då komma att gå
med dessas kunskap i tyska, om de sluta sin skolgång i någon af de
lägre klasserna?

Det var dessa två omständigheter, på hvilka jag ville fästa uppmärksamheten,
eftersom de här icke förut blifvit berörda. Så väl häri
som i hvad för öfrigt blifvit anfördt mot reservanternas förslag finner
jag skäl nog att förena mig med dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar Beskoiv och Sundberg i Yexiö.

Herr Månsson: Vid flere riksdagar — jag tror vid tre särskilda
tillfällen, åren 1880, 1881 och 1882 — har denna kammare uttalat sig
för vissa reformer i läroverkens organisation. Ibland annat har man
uppstält den fordran, att första klassen skulle indragas. Dessa af Andra
Kammaren uttalade önskningar hafva ledt till det resultat, att en
komité blifvit tillsatt för att utreda läroverksfrågan. Denna komité
har redan för länge sedan afgifvit sitt betänkande; och vi hafva nu

Lördagen den 3 Maj, f. m.

39 N:o 36.

med anledning af allt detta en kongl. proposition i ämnet. Detta är Om indragning
det resultat vi fatt af dessa uttalanden från Andra Kammaren. Detta af_ allmä*na
är resultatet af de liera gånger upprepade fordringarna på, bland annat, tägst^klass
första klassens indragning och latinets framflyttning till sjette klassen. (ports)
Jag har för min del så mycket mera kunnat ställa mig på den ståndpunkt,
som Andra Kammaren flera gånger förut intagit, som jag sjelf
verkligen är öfvertygad om möjligheten att utan skada för elementarläroverken
draga in första klassen, och jag har, innan jag kommit till
denna öfvertygelse, sökt så noga som möjligt göra klart för mig, huru
denna indragning skulle kunna ske under förutsättning af höjda fordringar
till den blifvande nya första klassen, utom hvad angår tyska
språket. Nu möter mig naturligtvis genast den anmärkningen, att
just den omständigheten att den inträdessökande till elementarläroverkets
nuvarande andra klass icke kan något af nämnda språk, är
förslagets död, enär denna brist gör att man, för fyllande af densamma,
måste draga in på den åt studiet af öfriga läroämnen anvisade tid, så
att den antingen leder till en afprutning på fordringarna vid afgångsexameu,
hvarigenom bildningsnivån kommer att sjunka, eller också
föranleder till att lärjungarne öfveransträngas. Nu får jag för min
del säga att, i fall man bifaller den kongl. propositionen med den af
utskottet föreslagna förändring, så att man medgifver ökning af terminernas
längd med tre veckor, och låter undervisningen i tyska språket
ingå såsom undervisningsämne ända upp till afgångsexamen och således
genom sjunde klassen, hvilket nu icke eger rum, så skall man,
enligt min åsigt åtminstone, kunna med bibehållande i öfrig! af samma
läsetid, komma till ett godt resultat jemväl beträffande tyska språket,
äfven om lärjungen icke kunnat något af det ämnet, då han kom in
i andra klassen.

Vidare är jag öfvertygad att, om man går ut från den åsigt, som
uttalas i vår reservation, eller att ynglingen gerna kan stå qvar i
tredje klassen af folkskolan ännu ett år, innan han söker inträde vid
läroverket, så skall han säkerligen hinna att genomgå så mycket af
öfriga läroämnen och inhemta så mycket af modersmålet, att detta
skall uppväga hans bristande insigter i tyska språket, då han söker
inträde i läroverkets andra klass. Genom terminernas förlängning och
genom bestämmelsen, att tyskan skall ingå såsom läroämne genom
hela skolan, undanrödjes den svårighet, som man här uppstält för
reformens genomförande.

Nu har den siste talaren sagt, att det icke kan blifva någon afslutningskurs
i tredje klassen för dem, som vilja lemna skolan, efter
som de icke läst tyska språket mer än i andra och tredje klasserna.

Ja, jag behöfver väl icke för herrarne nämna det allmänt kända förhållandet,
att någon utslutning i tredje klassen aldrig har funnits, och
äfven om den infördes, så skulle densamma aldrig kunna tilläggas
någon praktisk betydelse. Detta torde herrarne böra taga i noga
öfvervägande vid afgörande af denna fråga.

Bland andra oegentligheter, som här påpekats, är äfven det förhållandet,
att de särskilda läroämnena icke allt ifrån början få inhemtas
under ledning af samma lärare och efter samma metod; men liufvudsaken
är väl, att lärjungen kan någonting. Huru han läst och af hvem

N:o 36. 40

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragningh&Ti fått lära, verkar härvid ingenting till saken, blott ynglingen lärt
af allmänna gjg pvacl som fordras på det ena eller andra stadiet i den eller den
läq°ta’klass klassen. 1869 beslöt Riksdagen och Kongl. Maj:t att dåvarande första
(Forts) '' klassen skulle indragas och fordringarna för inträde i läroverk höjas
till dåvarande andra klassen. Men denna höjning af inträdesfordringarna
har emellertid aldrig satts i verkställighet, utan äro desamma
till nuvarande första klass som de vore före 1869. Således har någon
första klass i sjelfva verket alldeles icke blifvit indragen, utan det
förefaller mig som detta förhållande skulle innebära en giltig anledning
för att säga, att man nu verkligen ville försöka att sätta det en
gång fattade beslutet om denna indragning i verkställighet.

Det är en högst egendomlig uppfattning af våra lärare, att de icke
tilltro sig kunna efterkomma Kongl. Maj:ts och Riksdagens befallningar
i detta afseende. Det är så svårt, säger man, att tillämpa bestämmelserna
om inträdesfordringarna på barn, samt att pröfva huru
vida de innehafva det bestämda kunskapsmåttet. Detta är, efter min
uppfattning, en ganska enkel sak, som för öfrig! skulle kunna lätt
ordnas på det sätt, att den inträdessökande erhölle betyg från sina
förre lärare i de särskilda ämnena, hvilka betyg borde vara bestämmande
vid pröfningen af lärjungens kompetens för det sökta inträdet
i skolan.

Vidare har man talat om de siffror, som blifvit anförda dels af
utskottet och dels af reservanterna; och man har å ömse håll anmärkt
att de äro felaktiga. Härmed må nu vara huru som helst, ty det är
ju i allmänhet svårt att alltid träffa det precis rätta. Men i fråga
om de anmärkningar, som blifvit framstälda mot de af reservanterna
anförda siffror, så får jag säga, att, så vidt jag kan förstå, dessa icke
äro farliga eller dräpande, och det ampla erkännande, som frän åtskilliga
håll kommit reservanternas uppgifter till del, torde äfven bevisa
att det icke varit allt för tokigt stäldt med dem.

Emot vårt påstående, att normala medelåldern för inträde i nuvarande''
andra klassen i verkligheten är icke mindre än 11,65 år, har
herr Bergman uppgifvit den till 10V2 år. Talaren och utskottet utgå
från antagandet att normalåldern för inträde i elementarläroverk är
faktiskt 9 år, således inträdesåldern i den andra klassen 10 eller högst
10''/.2 år. Jag anser emellertid att man ej bör fästa sig vid den föreskrifna
normalåldern vid inträdet i skolan, för så vidt denna normalålder
verkligen är i allmänhet öfverskriden, utan i stället vid den
verkligt faktiska normalmedelåldern, och denna har enligt 1884—1885
års statistik varit vid inträde i elementarläroverkens andra klass 11,6 5
år. Vidare påstår herr Bergman, att eleverna, som utgå från folkskolans
andra eller tredje klass, skola blifva äldre än vi reservanter
påstått, derför att någon skolgång i småskolan enligt normalplanen ej
finge begynna förr än efter tylda 7 år, men jag ber få fästa uppmärksamhet
på, att något sådant stadgande i normalplan för folkskolan ej
fins, i ty att det der heter, att skolgången antages må begynna under
det år barnet fyller 7 år, således intet bestämdt förbud att ej skolgången
kan få börja förr, och i verkligheten börja barnen sin skolgång
vid fylda 6 år; och utgår man från denna ålder, då äro reservanternas
uppgifter rigtiga.

Lördagen deri 3 Maj, f. in.

41 Nso 36.

Herr Waldenström från Gefle förebrår reservanterna, att de just#»* indragning
anfört beräkningar från 1884—1885 års statistik, då förhållandet varit V aUm<"‘na
särdeles gynsamt för deras bevisföring. Vi hafva nemligen anfört att, klass
efter nämnda års statistik, inträdesåldern i elementarläroverkets andra ^()rts ^
klass varit 1,6 5 år öfver normalåldern. Nu påstår den nämnde talaren,
att om man blott läser längre ned på samma sida, det visar sig att
inträdesåldern varit för år 1870 1,41 år, för 1875 0,94 år, för 187G
1 år och för 1879 1,0 5 år öfver normalåldern, således lägre än år 1884.

Men härvid torde bemärkas, hvad som också står på samma sida, att
före denna tid 1879 normalåldern för inträde i första klassen beräknats
olika vid olika läroverk, så att en del läroverk upptagit normalåldern
till 9 år och andra åter till 10 år vid inträdet till första klassen; och
tager man denna omständighet i betraktande, tror jag förhållandet
ställer sig temligen konstant i enlighet med reservanternas uppgifter.

Vidare säger herr Bergman, att vi reservanter hafva yttrat oss
■ovarsamt angående inträdespröfningarna och varit för stränga i våra
omdömen beträffande denna sak. Må så vara. Men det resonnement
utskottet sjelft fört bär varit sådant, att vårt svar icke kunnat ställa
sig annorlunda, likasom vi icke kunnat undgå att finna det vara besynnerligt,
att lärarne icke syntes vilja ställa sig till efterrättelse vederbörande
myndigheters beslut.

Beträffande herr WTaldenströms yttrande, då han jemförde slcollärarnes
och läroverksadjunkternas löner, så har han visserligen rättat
sina först meddelade uppgifter; men jag tror dock att de skulle behöfva
rättas en gång till. Han nämnde nemligen, att efter åtskilliga
prutningar och jemkningar kunde deras löner ställa sig ungefär lika
samt utgå med omkring 1,500 kronor per år. Men det vet nog herr
WTaldenström, att läroverksadjunkterna sedan flera år tillbaka hafva en
tilläggsaflöning af 500 kronor, hvarför lägsta lönen för dem utgör
fl,000 kronor eller, om man räknar i medeltal. 3,000 kronor.

I fråga om statistiska uppgifter har herr Waldenström, såsom det
vill synas mig, hållit sig till de statistiska uppgifterna för åren 1876
—1877. Jag kan emellertid icke förstå anledningen, hvarför han behof!
begagna en äldre statistik, då han haft en nyare sådan att tillgå,
om ej möjligen orsaken varit den, att de äldre statistiska uppgifterna
ställa sig bättre för hans önskningar och för den sak,1 han vill få fram.

Samma anmärkning gäller äfven utskottets siffror, som hemtats från
läroverkskomiténs utlåtande. Jag förstår verkligen icke, hvarför man
skall hålla sig till äldre siffror, då man har att tillgå nya siffror för
dagen angående förhållandena inom läroverken och folkskolan. Om
man det gör, så skall man finna, att det icke är så synnerligt illa bestäldt
med det resultat, hvartill reservanterna kommit.

"Vidare skulle jag vilja bedja att få anföra några ord beträffande de
skal, som komitén anfört såsom någonting särdeles slående i fråga om
indragning af första klassen. Komiterade hafva velat visa,'' att indragningen
af denna klass skall komma att medföra en betydligt ökad
kostnad för folkskolans utvidgning, ity att staten skulle tillskyndas en
ytterligare utgift af omkring 750,000 kronor till nya lärare för att
kunna vinna det målet, att folkskolan skulle erhålla den utveckling,
att den kunde bereda lärjungen för inträde i de allmänna läroverkens

N:o 36. 42

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indrnjnmjblifvande forsta klass. Derma komités beräkningar äro stödda på staaf
allmänna etiska uppgifter från 1878 och följande år. Yi hafva nu statistik af
lägsi^Uasl penare datum, och jag har sett på den af 1888. Då visar det sig, att
(Forts.) de fasta folkskolornas antal ökats med 487 stycken samt hela antalet
folkskolor med 531 stycken; vidare att ökningen af antalet lärare uppgår
till 1,500 och att kostnaden för statsverket ökats med 1,049,380
kronor, således betydligt öfver den siffra, som komitén förutsagt skulle
blifva en följd af indragning af första klassen. Detta hafva vi fått
uppoffra på folkskolan för att höja densamma, men vi hafva qvar första
klassen vid de allmänna läroverken, hvars indragande dock skulle hafva
medfört en besparing af 250 å 260 tusen kronor. Det är sålunda,,
mine herrar, en icke obetydlig ekonomisk fördel, som denna åtgärd
skulle medföra; och då jag derjemte är öfvertygad, att målet lika väl
lian uppnås, om man låter barnen blifva qvar ett eller två år till i
folkskolan, utan att nuvarande normalålder kommer att höjas, så kan
jag för min del ej annat än gilla den åtgärd, som af reservanterna är
föreslagen. Jag kan ej heller anse det lämpligt, att lärare med sådana
examina, som dessa måste aflägga, läsa med små pojkar på nio år och
bibringa dem de kunskaper, som de vid denna ålder kunna inhemta,
utan tror, att. man med användande af betydligt billigare lärare kan
lyckas uppnå lika godt resultat. Att lärjungarne skulle undervisas
efter samma metod, tror jag ej betyder så mycket. Hufvudsaken är
väl, att de få lära sig något, så att de kunna det.

Om jag slutligen ser efter antalet nyinkomna lärjungar i första
klassen 1888, så finner jag, att detta uppgår till 954, medan deremot
icke mindre än 358, således mer än 1/3 af antalet i första klassen inträdande,
kommit direkt in i andra klassen. Detta bevisar, att det
mycket väl låter sig göra att borttaga den första klassen. Det är
ingen omöjlighet, om man blott vill.

Det är på dessa skäl, herr talman, som jag inom utskottet varit
med om den reservation, vi der afgifvit, och nu ber att få yrka bifall
till densamma.

Med herr Månsson instämde herr Erickson i Bjersby.

Herr ^Vinkrans: Vi stå nu vid genomgåendet af eu läroverksorganisation.
Det torde då vara skäl att åtminstone i någon obetydligare
grad göra oss reda för livad en sådan organisations egentliga
ändamål är, ty på den klara insigten häruti beror, huru vida man skall
rösta för den första klassens försvinnande eller icke.

Det är ju alldeles klart, att alla dessa skolor, de må vara af hvad
slag som helst, afse att bereda den uppväxande ungdomen att eu gång
kunna inträda i det kulturarbete, som pågår i landet. Detta kulturarbete
och kulturinnehåll var fordomtima mycket enkelt och mycket
anspråkslöst, och det var då lätt att åstadkomma en organisation af
skolorna, som tillfredsstälde alla. Nu deremot har denna kultur utvecklat
ett så rikt innehåll och ett så ofantligt omfång, att den ena
vetenskapen uppstår efter den andra så hastigt, att till och med de
bildade stundom icke ens känna namnet på alla vetenskaper. Det
frågas ofta med förvåning: Huru kan det komma sig, att åttonde

Lördagen den 3 Maj, f. ra.

43 N:o 36.

hufvudtiteln växer så oerhördt som den gör? Men den opartiske be-O»* indragning
traktaren af sakerna borde snarare göra den frågan: Huru är det a.f allmänna
möjligt, att med så små anslag, som blifvit beviljade, den svenska nationen
kunnat åstadkomma så stora resultat, att den kan deltaga i det '' ,Forts \
pågående stora kulturarbetet, och det med heder, så att den i detta
fall intager en fullt sjelfständig ställning? Detta är mera förvånande
och det har kunnat åstadkommas endast och allenast derigenom, att
det svenska folket ansträngt alla sina krafter för att gifva den bästa
möjliga uppfostran åt det uppväxande slägtet, det må nu vara genom
folkskolor, allmänna läroverk eller specialskolor. Man har ej heller
sf.ytt några uppoffringar, ty i afseende på dessa skolor gäller den regel,
att endast det bästa är godt nog. Yi få icke på detta område nöja
oss-med något måttligt; — vi måste anstränga oss för att få fram ett
så godt resultat som möjligt.

Nu försökte man 1868 att indraga första klassen vid elementarläroverken.
Man trodde, att man derigenom skulle åstadkomma en
besparing och att folkskolan skulle stiga och elementarläroverken ingenting
förlora. Ingen af dessa förhoppningar gick i fullbordan. Det har
många gånger i dag påvisats, att elementarläroverken förlorade ett år.

Det gick, utan att någon egentligen vet, huru det gick, men faktum
är, att det händt. Detta visar, att det är skilnad mellan hvad som
står på papperet och hvad som i verkligheten försiggår i våra skolor.

Man förlorade genom indragningen af första klassen ett år och bildningsnivån
sjönk. Det är sant, som talaren från Gefle yttrade, att
man trodde sig indraga första klassen, medan det i sjelfva verket var
den sjunde, som försvann eller förlorade sin betydelse. Skola vi nu
kunna fortfarande deltaga i kulturarbetet och hädanefter som hittills
på detta område intaga en sjelfständig ställning, så få vi icke taga
hänsyn till en skenbar besparing af 2- å 300,000 kronor, utan vi måste
se till, att ändamålet med undervisningen vinnes. Då äro penningarne
rätt använda; i annat fall blir besparingen en stor misshushållning.

Derjemte bör påpekas, att det 1868 dock fans något skäl att indraga
första klassen, hvilket skäl nu icke finnes. Det rådde nemligen
då en utomordentlig brist på lärare. Man måste anslå lärareplatser
lediga 6 å 8 gånger, innan sökande anmälde sig. Nu är det deremot
en god tillgång på förträffliga lärarekandidater, så att det alltså i
detta fall nu icke finnes samma skäl som då.

Man säger vidare, hvad antalet lärjungar beträffar, att icke mindre
än 98 procent bevista våra folkskolor, men blott 2 procent de allmänna
läroverken, och man frågar: skall man icke då i första rummet
sörja för de 98 procenten och deremot först i andra rummet se de
allmänna läroverkens 2 procent till godo? Det beror derpå, mine
herrar, om dessa två procent hafva någon större betydelse för det stora
hela eller icke. Jag tror icke, att någon i denna kammare skall neka,
att det är på dem, som uppehållandet af vår högre kultur egentligen
hvilar, och att man på dem derför måste uppoffra åtskilligt, äfvensom
man tycker, att dessa offer äro dyra. Dessa 2 procent äro de, som
skola gå ut i lifvets olika yrken och på olika områden utgöra det befruktande
elementet, de som skola leda och ordna arbetet, så väl det

N:o 36. 44

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om mdrasBénjraateriella som det ideella, de som skola bära upp vetenskapen, söka
af allmänna ]{0mma Upp till höjden af vår tids vetenskapliga odling och sedermera
iTsta klass * s^n ordning breda ut den till andra. Sjunker denna nivå, så skulle
(Forts) äfven den nivå, som folkskolan sträfvat att uppnå, sjunka i samma
mån, ty de stå i organiskt sammanhang med hvarandra. Jag är derför
öfvertygad, att hvarenda medlem af denna kammare måste, på
samma gång han hyser det starkaste intresse för folkskolan, också
hysa det för våra öfriga skolors utveckling, ty de senare tillhöra folket
lika väl som den förra.

Det är nyss ådagalagdt af representanten för Gefle, att de flesta
af lärjungarne äro söner af arbetare, liemmansegare och personer af
medelklassen, och att det af naturliga skäl blott är eu ringa procent,
som tillhör den högre klassen. Sålunda är det klart, att de allmänna
läroverken lika mycket äro en folkets tillhörighet, som någonsin folkskolan.
Det ena behöfver för öfrig! alls icke komma i strid med det
andra.

Nu säger man: Folkskolan kan på ett visst område lemna ersättning
för de allmänna läroverkens undervisning i första klassen. Ja,
det beror på, huru man betraktar saken. Det är många gånger ådagalagdt,
att undervisningen i första klassen visserligen skenbarligen är
lika med den, som förekommer i folkskolan, men att så icke i sjelfva
verket är, då den ena sträfva!- för ett helt annat mål än den andra,
kan man sluta redan deraf, att vid våra fasta folkskolor hvarje lärare
i medeltal bar icke mindre än 55 lärjungar att undervisa och vid de
flyttande 67, då deremot vid de allmänna läroverken medeltalet lärjungar
på hvar lärare icke uppgår till 30. Redan deraf måste följa,
att, om lärarne vid de allmänna läroverken äro lika dugliga, som
folkskolelärarne •— och det måste väl herrarne kanske medgifva •—
så skola de uppnå större resultat än dessa lärare, som hafva dubbla
antalet lärjungar. Dessutom bör man äfven betänka en sak, hvarom
praktiska lärare hafva god erfarenhet, nemligen att just dessa små 9-,
10- och 11-åringar hvar och en för sig fordra den största uppmärksamhet,
för att de skola följa med lärarens undervisning. De tycka
nemligen tydligen, att, när läraren sysselsätter sig med A., så angår
det icke B., G. eller D. Ju större antal lärjungar jag har, desto svårare
är det att föra fram dem, och derför måste också undervisningen i
folkskolan, som arbetar under i många hänseenden ogynsammare förhållanden
än det allmänna läroverket, gifva ett mindre tillfredsställande
resultat, än detta kan och måste lemna. Den föregående talaren påstod
visserligen och det är äfven förut sagdt, att folkskolan dock kan fylla
målet. Ja, det är också ådagalagdt af reservanterna, att antalet folkskolor,
som i ekonomiskt afseende äro nog lyckliga att kunna hålla
eu lärare för hvarje klass, under år 1881 utgjorde 4,6 procent af hela
antalet folkskolor och att detta antal nu höjt sig, så att de 1888
ökades med 1''/., procent eller till 6,i procent af det hela. Detta,
säga reservanterna, är en stark tillväxt. För min del måste jag bekänna,
att det är en tillväxt, men en mycket svag sådan. Vår utveckling
på andra områden har under dessa år varit mycket större,
och det är ledsamt, att folkskolans utveckling i nämnda afseende icke
blifvit större, än att det endast är 6,1 procent, som kan förse hvarje

Lördagen den 3 Maj, f. m.

45 N:0 36»

folkskoleklass med eu särskild lärare. I samma man nationens väl-Om indragning
stånd stiger, måste också folkskolan stiga, och vi få försöka att hädan- a( allmänna
efter liksom hittills åstadkomma det bästa möjliga i detta afseende.

Men icke kan man af denna ringa tillväxt sluta, att folkskolan nu är (Forts)
färdig att till någon del ersätta det allmänna läroverket. Nu är det
i fråga att ingå en kompromiss mellan allmänna läroverket och folkskolan.
Af 757,000 barn, som uppgifvas vara i skolåldern, gå nära
700,OCX) i folkskolan, och af dessa 700,000 utgå årligen ungefär 100,001),
af livilka en eller högst två procent gå till allmänna läroverken.

Skola vi nu, såsom reservanten i läroverkskomitén, den specielt sakkunnige,
säga, att en lärare, som har i medeltal 55 å 67 lärjungar
att undervisa, skall, förutom att drifva alla dessa fram till en viss
grad af bildning, äfven hafva till uppgift att särskildt arbeta med en
eller ett par lärjungar, som skola till allmänna läroverken, så vore
detta till verklig förlust för folkskolan. Jag talar icke af teoretiska
skäl utan ur praktisk erfarenhet. Jag har nemligen sjelf varit föremål
för eu dylik behandling. Jag gick under fem år i en folkskola
i Göteborg, som sköttes af blott en lärare, oaktadt den hade 300 elever.

Han undervisade lärjungarne efter den s. k. Neulancaster-metoden,
d. v. s. med monitorer och generalmonitörer, och sjelf har jag allt efter
min utveckling varit beggedera. Detta oaktadt företog sig denne
lärare att läsa med mig latinsk grammatik, derför att han ville hafva
mig in i den s. k. storskolan, och de öfriga lärjungarne fingo under
tiden sitta och vänta. Det kan synas orätt af mig att på detta sätt
framställa något klander emot honom, ty han gjorde det af särskildt
intresse för mig, och jag står derför i tacksamhetsförbindelse hos
honom. Men jag vill icke, att något dylikt skall kunna upprepas i
folkskolan, ty jag tror ett dylikt förfarande vara hennes farligaste
fiende att söka rycka fram en och annan mera begåfvad yngling och
låta de andra fara. Folkskolans uppgift är raka motsatsen. Den afser
icke att utbilda och utkora en och annan, utan den har till mål
att föra fram hela vårt folk till sådan bildning, att hvar och en kan
tillegna sig allt som är skrifvet på svenskt språk och som icke fordrar
speciella förstudier. Kunna vi komma derhän med vårt folk, kunna
vi verkligen vara stolta öfver vår folkskola.

Nu säger reservanten från Falun: »Det är nog sant, att elementarläroverket
kommer att göra någon uppoffring». Hans vän, Ivar Månsson,
med hvilken han nu konfererar, påstår deremot, att så icke blir
förhållandet. Denne senare kan nog säga så, då han icke har någon
personlig erfarenhet om skola‘n, hvithet deremot representanten från
Falun har. Jag håller honom räkning för att han medgifver, att allmänna
läroverket kommer att förlora härpå; men jag vill fråga honom,
har det råd att förlora något? Böra de förlora något, hvilka en gång
skola uppbära vår bildning och sprida den ut öfver hela landet? Kali
man säga till dem: »Ni få lida en liten förlust, men den förmenas

komma andra till godo»? Jag tror icke vi hafva råd dertill.

En annan talare från samma stad som jag yttrade en del saker,
om hvilka jag på sin höjd kan säga, att de voro halfsanningar,
och han helsades med kammarens bifall. Han har redan blifvit bemött
af herr Waldenström och jag skulle derför helst se, att jag

X:0 36. 46

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning
af allmänna
läroverkens
lägsta klass.

(Forts.)

/sluppe ifrån att ytterligare vederlägga honom. Men jag anser mig
nästan tvungen dertill. För det första påstod han, att de burgna
klasserna icke bry sig om folkskolan. Det är möjligt, att så är förhållandet
på några ställen, men detta gäller bestämdt icke den kommun
vi representera. Jag påstår, att knappast någon kommun i riket
gör sådana uppoffringar för folkskolan som just Göteborg. Kommer
man der ''till stadsfullmägtige och begär flere lärare, större lokaler
eller mera materiel, mötes man icke af något motstånd. En sådan
begäran går nästan genast igenom. Och hvad som ännu mera visar
intresset för undervisningsväsendet, är att, om man enskildt vänder sig
till de burgna klasserna för att få något, som staden icke kan gifva,
svaras aldrig nej. Jag har under trettio år haft erfarenhet deraf.
Göteborg må hafva hvilka fel som helst, men detta har det icke; man
drager sig der aldrig undan för att understödja bildningsanstalter.

Samme talare säger, att det stode klent till med innanläsningen,
så att i Göteborg funnes lärjungar i allmänna läroverken, som icke
kunde läsa innantill. Detta har talaren på geflebänken redan bemött
och sagt, att sådant kan finnas till och med i sjunde klassen. Jag
tvingas af omständigheterna att säga, att talaren sjelf gjort sig skyldig
till innanläsningsfel, då han kunde påstå, att utskottet medgifvit, att
det icke behöfs någon grundläggning med främmande språk i första
klassen af allmänna läroverket, utan att modersmålet kunde vara tillräckligt
grundläggande. Läser man utskottets utlåtande rätt, finner
man, att hvad utskottet verkligen säger, är följande: »erfarenheten
gifver vid handen, att för undvikande af tidsförlust och för vinnande
af nödig säkerhet jemförelse med ett främmande språk redan från
början är oundgänglig, eu jemförelse, som är af gagn äfven för förvärfvande
af kunskap i modersmålet och dess lagar».

Kunna herrarne säga, att utskottet dermed sagt, att det icke behöfves
någon grundläggning med främmande språk, utan endast med
modersmålet för att kunna stödja undervisningen i samma främmande
språk? Detta är en besynnerlig innanläsning.

Jag slutar med hvad jag börjat: Må vi med alla krafter sträfva
efter att gifva våra barn i ena eller andra skolan den bästa möjliga
uppfostran, som sätter dem i stånd att hädanefter som hittills häfda
den svenska nationens rykte och ära bland främmande folk, och må
vi framstå såsom ett kulturfolk. Det medför säkert aktning; kanske
medför det ännu något mera.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr ^Vinkrans instämde herrar Lindmark, Höglund, Lönegren
och Nilson från Lidköping.

Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg: Då den nu pågående diskussionen icke grundar sig

på någon Kong]. Maj:ts framställning i den föreliggande propositionen,
har jag ansett mig böra i det längsta afhålla mig från deltagande deri.
Utskottet har bedömt reservanternas åsigt i den nu föreliggande punkten
beträffande de delar, hvari de skilt sig från utskottet, och jag be -

47 >r:o 36.

Lördagen den 3 Maj, f. in.

höfvel'' derför nu icke uppehålla mig dervid. Jag har derför sökt fjöl» indragning
andra skäl, hvarför jag nu skulle yttra mig, och har fått dem. <*/ allmänna

Riksdagens bifall till reservanternas förslag om första klassens in- i^st^kiass
dragning anser jag vara till synnerlig skada för hela det svenska a?/F“rt9<j5S''
undervisningsväsendet, och det är derför min pligt, att i den mån 1
jag förmår söka afböja ett dylikt beslut.

Hvarje gång man önskar en reform, är det helt visst i syfte att
åstadkomma något bättre än det som finnes. Men genom den reform,
som reservanterna förordat, åstadkommes enligt min åsigt icke blott
icke något bättre, utan tvärt om ett vådligt sämre. Jag ber eder,
mine herrar, draga eder till minnes hvad som här blifvit sagdt under
förmiddagens lopp. Här är fråga om två slags läroverk, det allmänna
läroverket och folkskolan. Skulle den begärda reformen medföra någon
nytta, måste det vara antingen för endera af dessa eller för beggedera.
Märkvärdigt nog har icke någon här vågat säga, att reformen skulle
blifva till förmån för elementarläroverket. Ja, den framstående skolman,
som sjelf är motionär i frågan, har till och med sagt rent ut, att
reformen torde blifva till någon skada för allmänna läroverket. Ja
visst! Jag skall söka visa, att denna skada har förmåga att förstora
sig och att den säkerligen skall för hela det allmänna kulturtillståndet
i vårt land blifva ganska vådlig. Men hvad märkligare är: har någon
hört att försvararne af reservationen kunnat uppgifva någon bestämd
vinst för folkskolan häraf? Med spänd uppmärksamhet har jag följt
deras yttrande, men icke funnit någon kunna göra det. Vi måste
dock tro, att de sjelfva äro öfvertygade om att så skulle vara, men
någon bestämd punkt, hvari denna förmån skulle ligga, har jag åtminstone
icke hört någon ens påpeka och icke heller funnit i reservationen
angifven.

Under sådana förhållanden kan man redan vid en lugu pröfning
af det hela taga sig anledning att med en viss misstro se hela förslaget
om indragning af första klassen.

Skadan för det allmänna läroverket är så påtaglig och har så
tydligt visats af flere föregående talare, att jag nu nästan kan gå
förbi den. Men jag tillåter mig dock att tillägga något i detta afseende,
hvilket just genom sin relativa litenhet kan gifva en och annan
en föreställning om, huru det skulle ställa sig, om den föreslagna förändringen
komme till stånd. Redan derigenom, att tyskan uppskjutes
till andra klassen, måste den der gifvas allra minst samma timantal,
som i den nuvarande första och likaså sedan framåt i de högre klasserna.
Häremot säges, att undervisning i tyskan ju skulle fortgå
ända till skolans slut. Ja visst. Frågan härom har uppkommit till
följd af den klagan, som hörts från universiteten, att, när ynglingarne
kotnmo dit, de glömt sin tyska, sedan de slutade dermed i sjette
klassen. Det är här sålunda ej fråga om någon vidare utbildning i
detta ämne, utan allenast att söka uppehålla den kunskap, som i sjette
klassen vunnits. Men naturligtvis skulle det icke obetydligt göra intrång
på öfriga läroämnen, om en kurs, som förut varit nioårig, skulle
göras till åttaårig. Värdet af eu lärotimme stiger med hvarje klass
och man skulle nödgas allt mer tränga ihop ämnena i de öfre klasserna
för att der kunna lemna åt hvarje ämne det behöfliga timantalet.

N:o 36. 48

Lördagen den 3 Maj, f. in.

Om indragning För att tillgodose alla de genom denna indragning uppkommande
af allmänna behof skulle — hvilket hittills ej blifvit berördt — det behöfvas nya_,
iTrtTuass vidlyftigare och annorlunda uppstäda läroböcker äfven i folkskolan i
‘ (Forts) c^e svenska ämnena. Hvad som är en årskurs i folkskolan kan icke
uppställas såsom en årskurs äfven i de allmänna läroverken.

Den allmänna trängsel ämnena emellan, som skulle blifva en följd
af detta förslag, skulle åstadkomma antingen det att man måste nedsätta
fordringarna i en del läroämnen, eller ock att söka hålla dem
uppe, men tillika undvika den öfveransträngning, öfver hvilken klagats
så mycket och som ännu icke utan skäl anses qvarstå, hvad de högsta,
klasserna beträffar. Ett tredje sätt finyies icke, så vida man icke vill
i stället för den borttagna nedersta klassen lägga till en ny öfverstå
och fortfarande göra kursen nioårig. Men detta är väl ej reservanternas
mening. En sådan klass med sina lärare skulle blifva betydligt dyrare
än den klass, som skulle indragas. Ville vi nedsätta fordringarna i
en del ämnen, skulle vi möta skarpa gensagor från universiteten. De
skulle visa, att det går icke an. Och detsamma hafva samtliga de
myndigheter sagt, som yttrat sig i frågan. Detsamma hafva äfven
åtskilliga talare här i dag redan uttalat. Hvarför går det då icke an?
Jo, man skulle derigenom nedsätta den allmänna bildningsnivån. Vill
man åter upprätthålla denna trots ett års minskning, då hafva vi
öfveransträngning att vänta. Vi hafva med knapp nöd blifvit af med
den, der den förr mest visat sig, nemligen i mellanklasserna. Men
med denna anordning skulle den åter komma att gripa in och det på
det farligaste stället, just under den tid, då ynglingarne äro mest
stadda i utveckling och hafva minsta förmågan att bära denna öfveransträngning.

Hvad åter folkskolan beträffar, hvilken vinst skulle då den hafva
af denna förändring? Jo, den skulle sträcka ut sig, så att den allt
mer och mer skulle förlora karakteren af att vara verklig folkskola.
Ty hvad mena vi med folkskola? Jo, den skola, der hela svenska
folkets barn utan åtskilnad kunna komma in och få sin första mest
nödtorftiga undervisning. —• Och hvad har denna skola till uppgift?
Icke att sträcka ut sig öfver sin uppgift åt de allmänna läroverkens
håll, utan att inom sig förbättras allt mer och mer, skaffa sig bättre
lärarekrafter, bättre seminarier, bättre läroböcker, bättre inspektion.
Och jag erkänner att i det fallet ännu mycket återstår att göra. Men
hvad som redan är gjordt i vårt land i detta afseende är ingalunda
af beskaffenhet att icke böra beaktas eller att icke hafva blifvit beakta
dt. Fråga utlandet! Här hafva under flera år varit undersökningar
och förfrågningar från främmande länder om det svenska folkskoleväsendet.
Jag tiar i år fått mottaga från aflägsna kulturfolk i och
utom Europa spörsmål om, huru det svenska undervisningsväsendet är
ordnadt. Det har varit fråga om att ordna det på liknande sätt äfven
i dessa länder. Skrivelser i detta afseende hafva under senare åren
utgått till nästan alla Europas länder; — jag undantar då England,
som ej låtit höra af sig. Äfven våra allmänna läroverk hafva varit
föremål för en ganska smickrande uppmärksamhet på sista tiden och
det från sjelfva Tyskland. Såsom bekant torde vara, bär nemligen
samma strid uppblossat der som hos oss —• samma strid som för öfrigt

49 N:o 36.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

utkämpas eller skall utkämpas i hela Europa. Det är striden om nöd-Om indragning
vändigheten af klassisk bildning för alla dem, som vilja kallas bildade. “/ allmänna
De stridande hafva uppstält sig i två stora hopar, som bittert kämpa i,"°i"kiass
emot hvarannan. Och man har nyligen inhemtat upplysningar om det %ortsT*
svenska undervisningsväsendet, och från det ena hållet har den svenska °r 3''
samundervisningen i de tre första klasserna särskildt prisats till och
med inom tyska riksdagen. Man har der ansett, att det ligger något
synnerligen rigtigt deri, att med denna anordning alla få fritt välja
den väg, på hvilken de vilja komma fram till bildning. Jag vill
lägga ett par ord härtill. Mig veterligen finnes icke något land i
Europa, der hela undervisningsväsendet är stäldt på så bred och sund
demokratisk basis som hos oss.

Hvad skulle då vinsten af detta förslags antagande blifva för
någondera af dessa två slag af läroanstalter? Jag har redan antydt,
att rätta svaret härpå är liktydigt med frågan: hvilkendera skulle
hafva minsta shadan deraf? Detta är redan af flere talare så förträffligt
framhållet och har icke blifvit af motståndarne vederlagdt, att
jag icke vill plåga kammaren med att söka än vidare påvisa detsamma.

Det torde dock vara min skyldighet att ej med tystnad förbigå
innehållet af reservationen. Jag ber derför att för en stund få ingå
i någon granskning af denna reservation, dock icke i allt för små
detaljer.

Det har varit mycket tal om den rätta inträdesåldern i elementarläroverken.
Olika meningar ha framstälts från båda motsatta sidorna,
och clet ser nästan ut som om man vore litet tvehågsen om hvem
som har rätten på sin sida. Det förhåller sig så: Vill man endast
jemföra normalåldern med den s. k. faldisha åldern, kan man tvista
i evighet utan att komma till något resultat. Men vill man se på
andra ingripande förhållanden och för hvarje år söka visa hvad den
faktiska åldern då är, kali detta lätt ske, men utan att lemna något
allmänt resultat. Men som statistiken är något långsam med sina
uppgifter, så är det ej så lätt att kunna samla statistik för någon
längre tid. Emellertid har jag här i min hand en undersökning af
förhållandena just i detta afseende från ecklesiastikdepartementets skolbyrå.
Jag vill uppläsa en del deraf; jag vill icke trötta med att uppläsa
allt, men jag skall sedan lemna handlingarna till påseende af
den, som vill se dem.

»Reservanterna stödja sitt yrkande angående nuvarande lista klassens
indragning hufvudsakligen på det påståendet, att folkskolan redan
nu förbereder en stor mängd lärjungar till inträde i lista klassen, utan
att dessas öfverårighet är väsentligen större än öfriga lärjungars, samt
att folkskolan skulle kunna förbereda för inträde i nuvarande andra
klassen, om kunskap i tyska språket derför ej erfordrades, utan att
lärjungarnes öfverårighet i denna klass behöfde vara större, än den
för närvarande faktiskt är. Detta sitt påstående grunda reservanterna
på åtskilliga statistiska siffror och beräkningar, hvarvid de dock gjort
sig skyldiga till åtskilliga misstag och förbiseenden, hvarigenom de
kommit till helt andra resultat, än som framgå af de åberopade siffrorna,
om räkningen göres rigtigt.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 36.

4

N:o 36. so

Lördagen den 3 Maj, f. in.

Om indragning Då reservanterna sålunda komma till det resultat, att af dem, som
af allmänna direkt från folkskolan komma i lista klassen, de öfveråriga blott är
lägstcTidass 6 io % Aera au bland dem, som komma från annat håll, så hafva de
(Forts) för det första fattat normalåldern och dermed öfverårigheten på två
olika sätt, så att de, då det gälde dem, som kommit från folkskolan,
till dem i normalåldern räknat icke blott alla 9-åringar utan äfven
’/3 af 10-åringarne, men i fråga om lista klassens lärjungar till dem
i normalåldern blott räknat 9-åringarne. Då 10-åringarnes antal här
är stort, uppstod häraf ett fel på 10 °/0. Vidare hafva reservanterna
betraktat alla första klassens lärjungar vid början af höstterminen såsom
nyintagne och dervid förbisett, att öfver 15 % äro qvarsittare och
såsom sådana tydligen öfveråriga. Rättar man de begåDgna felen, kommer
man med de af reservanterna använda siffrorna till det resultatet, att
af samtliga nyintagna i lista Mässen 41 % komma direkt från folkskolan
och 59 % från annat håll; af dem från folkskolan komna äro 8 %
i normalåldern och 33 % öfveråriga och af de från annat håll komna
59 % äro 28 % i normalåldern och 31 % öfveråriga.

En närmare undersökning visar emellertid, att af dessa 59 °/o nier
än 2 °/0 komma från annat allmänt läroverk och kunna likställas med
qvarsittare, och mer än 8 % från folkskola och enskild undervisning.
Bland dessa är öfverårigheten i allmänhet stor, då de som oftast besökt
folkskolor, som icke ensamt kunnat bereda dem för inträde i 1 ista
klassen.

I sammanhang härmed kan påpekas, att den stora öfverårigheten
i lista klassen till största delen har sin grund i den stora öfverårigheten
hos dem, som komma från folkskolan.

Vid sin beräkning med afseende på 2:dra klassen hafva reservanterna
utgått från den faktiska medelåldern i andra klassen utan att
tänka på huru den- uppkommit och dermed jemfört en af dem uppgjord
normalålder för de särskilda folkskoleklasserna utan att taga
hänsyn till att äfven i folkskolan öfverårighet kan förekomma och
således den faktiska medelåldern vara en helt annan än normalåldern.

Behandlar man siffrorna för 2:dra klassen på samma sätt som dem
från första klassen, så visar sig öfverensstämmelsen så stor, att öfverårigheten
i 2:dra klassen helt och hållet kan förklaras ur öfverårigheten
i den lista, hvilken åter, såsom vi minnas, till stor del hade sin grund
i öfverårigheten hos dem, som kommo från folkskolan. Trots den
höga medelåldern, så voro dock ej mindre än 36,6 % af dem, som
uppflyttades i 2:dra klassen, i normalåldern (10’/2 år), under det att
de som genomgått 3idje folkskoleklassen vid Stockholms -folkskolor
voro 12,4 år i medeltal.»

Innan jag lemnar denna fråga, vill jag erinra, att denna undersökning
tydligt ger vid handen, att sambandet emellan folkskolan och
de allmänna läroverken för närvarande är ganska lifligt, och att det
är 41 procent af de allmänna läroverkens lärjungar, som komma från
folkskolan. Det ser sålunda ut, som om vi icke vore långt ifrån förverkligande
af det gamla talet om folkskolan såsom en bottenskola.
Och fortfar det i samma rigtning, så måste man säga, att det närmar
sig derhän så nära som möjligt. Man kan ju icke ifrågasätta att alla

Lördagen den 3 Maj, f. ni.

51 N:o 36.

100 procenten af allmänna läroverkens lärjungar skola komma från Om indragning
folkskolan. Men 41 procent utgöra dock ej så långt ifrån hälften af af allmanna
hela antalet. Det förefinnes alltså en liflig kommunikation emellan llgstakiTsl
folkskolan och de allmänna läroverken. Den utredning om medelåldern ,portsj ^
vid inträdet i skolan, hvilken utredning gjort så väl utskottet som reservanterna
ett så stort och aktningsbjudande besvär, anser jag dock icke
vara af synnerlig vigt för frågans bedömande. Hvad betyder det väl
om någon, som inträder i skolan, har högre ålder än den normala?

Det händer ofta, att de, som äro hvad man kallar öfveråriga vid inträdet,
snart taga fatt de andra till följd af den mognad, hvarmed de
börja sina studier. Men det är något annat, hvarvid jag på det enträgnaste
ber alla målsmän och ledamöter af denna kammare, Indika
icke råka vara från rika städer eller landskap, fästa afseende, och det
är, att hela detta begär att vilja indraga första klassen tyckes hafva
tillkommit just med afseende på förhållandet inom dessa de rikare
kommunerna. Man märker detta i reservationen på flera ställen. Så
t. ex. heter det på 90:de sidan: »Vill man således erhålla eu

föreställning om de kunskaper och färdigheter, man kan förutsätta hos
det stora flertalet af de lärjungar från folkskolan, som vid ungefär
11 ''/a dr skulle komma att söka inträde i den nya första klassen (den
nuvarande andra), så måste man något bortse från organisationen för
närvarande hos de folkskolor, hvilka finnas i de aflägsnaste och fattigaste
landsbygderna». Detta är således hvad vi, enligt reservanternas
åsigt, till eu början måste göra. Men hvarvid skall vår uppmärksamhet
fästas? Jo, säga reservanterna, »hvad man för nämnda ändamål
hufvudsakligen måste taga hänsyn till, är folkskoleorganisationen i
städerna, höpingarne och andra större orter samt sådana landthommuner,
der bildning sintres set är mera lifligt». Ja, detta vore rigtigt,
om ett lifligt bildningsintresse ensamt vore det bestämmande här vid
lag. Men hvar är detta intresse lifligt? — Jo, der penningar finnas.

Eu fattig kommun han icke, om än bildningsintresset der är aldrig så
lifligt, lemna lika stort bidrag till folkskoleundervisningen som en rik
kommun. Under det en fattig kommun kan bestå sig med endast en
lärare — och denne kanske flyttande — så kan en rik bestå sig med
fyra och må hända ännu flere. I somliga folkskolor nöjer man sig icke
med en lärare för hvarje klass, utan har till och med särskilda lärare
för de olika ämnena på samma sätt som i de allmänna läroverken.

Det heter i detta afseende vidare på 93:dje sidan: »Enligt de uppgif ter,

som utskottet varit i tillfälle att erhålla, befinna sig de bättre
organiserade folkskolorna i ganska stark tillväxt. År 1881 utgjorde
folkskolor med mer än en lärare endast 4,6 % af hela antalet; år
1888 utgjorde de 6,1 °/0. Hvad de få lärjungar beträffar, som hafva
sina hem på sådana orter, der folkskolan är synnerligen ogynsamt organiserad,
så homme väl de, hädanefter som hittills, att förberedas
privat, antingen helt och hållet eller vid sidan af folkskoleundervisningen».
Först och främst äro de icke få, utan legio, som hafva sina
hem på sådana orter, der folkskolan ännu icke nått någon synnerligt
hög grad af utveckling. Dessutom ligger det ju i sakens natur, att
just dessa orter äro de fattigaste. Och likväl hänvisar man de barn,
som hafva sina hem på sådana orter, till den privata undervisningen!

N:o 36. 52

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om mdrajreinjKunnen I, mine herrar, verkligen föreställa er, att den kommun, som
"hroverlens ^iar ra<^ skaffa sig en god folkskola, kan hafva råd att skaffa

lägsta''klass Privat undervisning åt sina barn? Jag har tagit med mig en liten
(Korts) tabell, som jag i dessa dagar fått från folkskolebyrån. I den nya normalplanen
för undervisningen i folk- och småskolor äro de olika undervisningsplauerna
betecknade med olika bokstäfver. De barn, som
undervisas efter den med Litt. A betecknade planen, äro de, som med
full säkerhet kunna gå in i elementarskolans första klass. Om vi då
se efter, hvar eu sådau undervisning meddelas, skola vi finna att det
sker i 10 skolor i Stockholm, i 11 i Upsala stift, 10 i Linköpings stift,
deraf 7 i Norrköping, 2 i Skara stift, 6 i Strengnäs stift, deraf 3 i
Örebro, 2 i Vesterås stift, 3 i Vexiö stift, deraf 2 i Jönköping, 20 i
Lunds stift, deraf 6 i Malmö, 26 i Göteborgs stift, deraf 14 i Göteborg,
2 i Kalmar stift, 4 i Karlstads stift, 3 i Hernösands stift och 1 i Visby
stift, eller tillsammans 96 sådana skolor, hvarifrån barnen utan någon
vidare svårighet kunna öfvergå till elementarläroverkets lista klass.
Om det nu vore möjligt att få hela folkskoleväsendet i Sverige så inrättadt,
som enligt planerna Litt. A eller B, så vore vi redan framme
vid den punkt, till hvilken så många under en följd af år hafva sträfva!
att komma, nemligen att folkskolan skall vara eu bottenskola för
de allmänna läroverken. Men jemför man nu denna siffra 96 med det
antal skoldistrikt, som finnes i hela Sverige, så är den försvinnande
liten. Jemför man antalet lärjungar, som finnes i dessa 96 skolor,
med hela antalet lärjungar i våra folkskolor, så blir skilnaden icke
fullt så stor, emedan dessa 96 första klassens skolor äro mer besökta
än de på landsbygden, .men den blir ändock högst obetydlig.

Derefter gå reservanterna in i eu undersökning af det sätt, hvarpå
undervisningen meddelas i dessa bättre folkskolor, och komma på grund
af densamma till det resultat, att de lärjungar, som genomgått dessa
skolor, äro fullt berättigade att utan vidare komma in i de allmänna
läroverkens första klass. Ja, detta är också min åsigt. Men saken
ställer sig något annorlunda, om första klassen indrages, på sätt nu
blifvit föreslaget. Undervisningen i tyska börjar nu i första klassen,
och denna undervisning måste — det har man genast insett — om
första klassen indrages, framflyttas till den blifvande första eller den
nuvarande andra klassen. »Om man», säga reservanterna, instämmande
i ett uttalande af Andra Kammarens första tillfälliga utskott 1881,
»frånräkna!’ det lilla mått af insigt i tyska språket, som ingår i kursen
för nämnda klass (den första), nödgas man oförbehållsamt medgifva, att
i öfrigt folkskolan numera både kan och bör uträtta alldeles detsamma».
Och till stöd för denna sin åsigt åberopa reservanterna följande i den
nu föreliggande statsverkspropositionen förekommande yttrande: »Man
tänke sig den ståndpunkt, på hvilken eu lärjunge i vanliga fall befinner
sig efter att hafva genomgått andra klassen. Under lärarens oaflåtliga
ledning har han trefvat sig fram genom en större eller mindre del af
en tysk elementarbok och derunder inhemtat en föga säker kännedom
om det allmännaste af formläran och ett ingalunda rikt ordförråd».
Derefter säga reservanterna: »Om detta är en trogen bild af andra

klassens tyska lärdom, huru skall det då se ut med första klassens?»
— Ja, mine herrar, jag anser det vara en nästan fotografiskt trogen

Lördagen den 3 Maj, f. m.

53 N:o 36.

bild af den undervisning i tyska, som meddelas lärjungarne i andra#» indragning
klassen af de allmänna läroverken. Detta yttrande till statsrådsproto- "f allm^”na
kollet afgafs nemligen med afseende på det i 1887 års kongl. proposi- lägsiTkiasl.
tion framstälda förslaget att latinet skulle börja i tredje klassen, livar- (^orts.)

igenom tyskan efter två års läsning skulle löpa fara att helt och hållet
öfverflyglas af latinet, och likaså med afseende derpå, att jag ville
hafva en afsittning i tredje klassen och icke, såsom åtskilliga tänkt
sig, i den andra. På så sätt skulle der —• i tredje klassen — enligt
mitt förmenande det hela komma att afrunda sig så, att lärjungarne
hade förvärfvat sig icke endast »strödda cell osmälta språksmulor», utan
stode på en ståndpunkt, som, i anseende till deras ålder och den tid
de för undervisningens inhemtande användt, vore ganska nöjaktig.

Derefter tala reservanterna om att man lika gerna kan begagna
modersmålet till grundläggande språk som något främmande språk. Ja,
det är något, som ofta förut blifvit ifrågasatt, men lika ofta förnekadt.

Nästan alla aktningsvärda pedagoger — jag säger »nästan», ty det har
äfven funnits aktningsvärda sådana, som icke delat en sådan uppfattning
— hafva uttalat sig i samma rigtning. Det har redan af en föregående
talare mycket tydligt visats, att det rent af är en lycka att
hafva ett främmande språk att analysera och vid grammatiserandet
plocka sönder. Det förhåller sig här vid lag på samma sätt som då
unga gossar skola lära sig botanik. De plocka sönder de blommor
eller växter, som de träffa på, för att undersöka deras olika beståndsdelar,
och taga endast ett eller annat vackert exemplar af hvarje slag
med sig hem för att pressas. Låtorn oss hellre taga ett främmande
språk att plocka sönder än vårt eget. Jag har varit lärare i så många
åi'', att jag vet hvad det skulle betyda att hafva modersmålet såsom
grundläggande språk. Något rysligare grammatiserande än det, som
förekom på den tiden Svedboms satslära användes vid de allmänna
läroverken, kan man knappast tänka sig. Det uttröttade både lärare
och lärjungar. Om de ovilkorligen skola tröttas ut, så låt dem åtminstone
slippa att blifva det på sitt eget modersmål.

Vidare säga reservanterna på 95:te sidan: »För vår del kunna vi
emellertid icke se något hinder för det organiska sambandet deri, att
andra artikeln läses i folkskolan och den tredje i läroverket, berättelsen
om Engelbrekt i folkskolan och den om Karl XII i läroverket
o. s. v.». Men vi kunna väl icke behandla barnen i folkskolan så,
att vi släppa dem derifrån utan att de fått läsa något om Karl XII
och andra svenska stormän från senare tid. Icke böra vi hugga sönder
undervisningen på det viset. Jag tror icke heller, att reservanterna
hafva haft någon synnerlig mening med detta yttrande.

Vi komma sedan på 97:de sidan till det, såsom mig synes, något
knapphändiga svaromål, reservanterna gifvit på de af utskottet uttalade
betänkligheterna mot den nu föreslagna åtgärden i pedagogiskt, ekonomiskt
och socialt afseende.

Hvad det pedagogiska beträffar, är det just det, som vi hållit oss
vid. I ekonomiskt afseende är .saken omdisputerad. Jag vill icke
påstå, att omkostnaderna skola gå till 750,000 kronor mera, om första
klassen indrages och folkskolan utbildas i förhållande derefter. Men
visst är, att, om folkskolan skall erhålla en sådan utbildning, att den

N:o 36» 54

Lördagen den 3 Maj, f. in.

Om indragninglmn fullgöra hvad man af henne då måste fordra — åstadkommande
°läroverkens en böjning i de svenska ämnena, så att icke bildningsnivån i sin
lägsta ‘klass helhet sättes ned — man får anslå medel till aflöning åt en betydlig
(Korts.) Slängd lärare till. Hvad de sociala betänkligheterna beträffar, hafva
också de på ett förtjenstfullt sätt förut blifvit här vidrörda. Sådana
tror jag skola uppkomma, just om denna indragning verkställes. De
finnas redan för närvarande, ehuru sannerligen icke på grund af något
missförhållande mellan folkskolan och de allmänna läroverken. Men
helt visst komme följden af första klassens indragning att.,blifva densamma
här som i andra länder — i Danmark, Holland, Österrike —
att privata skolor inrättas. Jag vill icke säga att de komma att inrättas
till den grad tyranniskt, att det blefve sjelfva lärarne i den
högre skolan, som komme att styra dem. Må de blifva huru som helst.
De som komma i privatskolan fylla i alla fall icke mellanrummet mellan
folkskolan och läroverken, utan de bilda en dam mellan båda.

Jag skall icke upptaga hvar enda anmärkning, som här blifvit
gjord. Det sagda torde vara nog, och det väsentliga är det vi i främsta
rummet böra hålla oss till. Yi kunna lätt förirra oss i dispyter om
detaljer, som, de må vara mer eller mindre rigtiga, dock icke kunna
lösa saken. Yi böra noga tänka efter, om vi genom den föreslagna
åtgärden här i vårt land vinna en fördel. Blir svaret derpå nej, blir
nästa fråga den: är det möjligt, att vi derigenom riskera någon skada;
och det svaret är jag rädd skulle utfalla på annat sätt. Lugnt och
stilla, under mångårigt och aktningsvärdt arbete, hafva vi fått folkskolan
sådan, att den utgör eu heder för vårt land. Lugnt och stilla
hafva vi arbetat på de allmänna läroverken. De hafva utvecklat sig
med mindre fart och stå ännu icke på den fasta grund, .hvarpå folkskolan
länge stått. Vi hoppas dock, att de skola komma derhän, om
samma lugna sätt att gå till väga fortfarande gör sig gällande inom
Riksdagen. Då hafva vi att vänta för vårt land den äran att ännu
få stå qvar som en stormagt i kulturhistorien.

Mine herrar! I reservationens slida ligger doldt ett tveeggadt svärd.
Viljen I draga blankt nu och gifva ett kraftigt hugg med detsamma,
så kommen i håg att det kommer att slå två sår, det ena svårläkt —
och det gäller de allmänna läroverken — det andra kanske oläkligt —
och det träffar folkskolan.

Herr Lunden: Det var blott för att bemöta ett par yttranden,

som jag begärde ordet.

Jag skall då bedja att först få nämna, att åtminstone jag för min
del i mitt förra anförande försökte visa, att den föreslagna reformen
skulle medföra vinst för folkskolan, enär jag sade: l:o) att folkskolan
derigenom skulle komma att binda i sin tjenst en och annan akademiskt
bildad lärare; 2:o) att folkskolan skulle komma att vinna derpå, alt
de bättre lottades barn enligt min tanke skulle komma dit, men —■
det är kanske ett misstag; 3:o) att derigenom klasskilnaden skulle
minskas; kanske detta också är ett missag, men åtminstone har jag
tänkt så; 4:o) att just bland de förmögnare klasserna intresset för
folkskolan skulle ökas; 5:o) att folkskolan derigenom skulle komma att
förete ett friskare lif. Vidare har jag försökt påpeka den fördel, som

65 N:o 36*

Lördagen den 3 Maj, f. m.

skulle uppkomma för de allmänna läroverken, i det jag sade 6:o) atto»» indragning
lärarne der skulle slippa att sysselsätta sig med primärundervisningen "f allmänna
— och jag håller fast vid detta ännu i den bemärkelsen, att de skulle iZlta kiass
slippa lära barnen läsa innantill på det första stapplande sättet, och (port9)”’
att denna undervisning skulle fördelaktigare kunna drifvas af folkskolans
lärare; 7:o) att språkstudierna skulle baseras fastare på en bättre
insigt i modersmålet, än hvad nu är förhållandet, då de skola baseras
dels på modersmålet, dels på tyskan.

Slutligen har jag försökt visa den ekonomiska fördel, som måste
ligga deruti 8:o) att landtmannens bara längre skulle kunna undervisas
och längre få vara qvar i hemmen. Således har här icke varit
brist på försök att visa fördelarne af den föreslagna anordningen. En
annan sak är, huru dessa försök utfallit.

Herr Waldenström slutade sitt yttrande med att med en viss effekt
tala om den komparativa språkforskningen. Jag satte i mitt anförande
de orden, såsom den ärade talaren bort kunna finna, så att säga inom
citationstecken, och det förvånar mig, att han hakade sig fast vid ett
uttryck och sökte blända med slagord i stället för att bemöta mitt
påstående, att jemförelsen mellan språken på detta stadium förvirrar.

Ett faktum är nemligen att i första klassen af elementarskolan barnens
begrepp ofta förvirras, då de skola hålla i sär t. ex. svenska och tyska
språkets genusbegrepp.

Herr Winkrans talade om, att de bättre lottade klasserna verkligen
göra stora uppoffringar för folkskolan. Det har jag aldrig förnekat.
Men det må väl vara en stor skilnad mellan pekuniära uppoffringar
och personliga intressen. Under det våra stora städer göra
stora pekuniära uppoffringar för folkskolan och nästan aldrig neka anslag
på detta område, är det förvånande, huru liten personlig del de taga
i sjelfva skolan, och skollärarne kunna bäst döma, huru vida de märkt
något särskilt intresse för skolans gång.

Hvad innanläsningen beträffar, vill jag påpeka, att jag icke läst
så alldeles galet. Ty jag har blott påstått, att utskottet erkänt att
ett visst mått af allmän grammatisk bildning kan ernås endast med
tillhjelp af modersmålet, och det är ingen halfsanning blott. Jag har
deremot icke förnekat, att utskottet sagt, hvad det sedan tillägger,
nemligen att jemförelsen mellan språken är nödig för vinnande af full
säkerhet äfven i modersmålets behandling. Jag kan således icke erkänna,
att jag läst orätt innantill.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet talade
om, att vårt folkskoleväsende nu vore så godt, att det kommer deputationer
hit för att höra efter huru det är stäldt hos oss. Härpå vill
jag svara, att, efter det så är och man med glädje kan konstatera
detta förhållande, just derutaf tanken uppkommit, att denna folkskola
skulle kunna ersätta första klassen af elementarläroverken.

Det talades vidare om att sambandet mellan folkskolan och elementarläroverken
för närvarande är det lifligaste. Skulle det då blifva
mindre lifligt, om kurserna stäldes i full förbindelse med hvarandra?

Mine herrar! Jag har blott velat lemna dessa små upplysmingar;
och fast jag icke kan förneka styrkan af de många talande skäl, som
anförts mot den föreslagna reformen, eller räkna såsom intet dessa stora

N:o 36. 66

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning{&Ybkgox för bildningsnivåns sjunkande, hvilket sjunkande jag aldrig skulle
af allmänna yjjja vara med om att förorsaka, hafva de anförda skälen dock icke
iT°sta Hass kunnat rubba den af mig i mitt föregående yttrande intagna grund.
^(Forts) '' tror nemligen icke att det skulle beliöfvas att bildningsnivån
genom första klassens indragande, sänktes, om inträdesfordriugarna
vederbörligen höjdes och skärptes. Jag måste derför vidhålla mitt
yrkande.

Herr Sven Nilsson: För min del vill jag icke försöka att försvara
reservanterna. Jag tror att de nog göra det sjelfva, om de anse
sig befogade dertill. Men då jag vid flera föregående tillfallen här i
kammaren röstat för samma förslag, som nu föreligger och hvilket
kammaren för sin del godkänt, anser jag, att jag bör säga några ord,
hvarför jag äfven nu kommer att rösta för reservationen.

Man har sagt att, då man 1868 indrog den dåvarande första klassen,
detta icke varit till någon nytta. Jag tror det också. Och hvarför?
Jo, derför att man gjort inträdesfordringarna till första klassen
af den beskaffenhet att resultatet blifvit intet, och det är derför naturligt
att följden derutaf blifvit den, att man kan säga, att sjunde
kla«sen blifvit indragen i stället för den första. Men det kan väl icke
vara meningen att gå till väga på det sättet, då man vill indraga den
nuvarande första klassen, utan man måste ställa inträdesfordringarna
högre. Då man besinnar, att tiden för en ynglings inträde i elementarskolan
framflyttas ett år, lär det väl under den tiden icke vara
omöjligt för honom att förkofra sig alltmera i kunskaper, innan han
inträder i denna skola. Således tror jag att de skäl, som af flera
föregående talare framhållits, mycket väl kunna försvaras. Då skulle
man icke hafva intresse för den högre undervisningen, och man har
satt i fråga om man hade råd dertill.

Jag förvånar mig verkligen öfver att böra en sådan fråga, emedan
jag icke höjd någon talare och det förvisso icke finnes någon ledamot
i kammaren, som ifrågasatt ännu, att man skulle förminska bildningen
i de högre elementarläroverken. Det kan väl icke blifva fråga
om det, utan att man, hvilken väg man än går, snarare vill förhöja
än förminska bildningen vid våra högre skolor; så att det skälet tror
jag att man alldeles kan lemna å sido.

Nu är det sagdt, att man skall göra skada för folkskolorna, om
man läte de inträdessökande i elementarläroverken dröja i folkskolorna
ett år till, medan de vid folkskolorna skola bereda sig för inträdesexamen,
alldenstund det finnes så många elever vid folkskolorna,
att de på det sättet icke kunna alla der erhålla sin utbildning. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på, att det icke är så många folkskolebarn,
som gå till de allmänna läroverken. Om jag minnes rätt, utgöra
folkskolelärjungarne 25 procent af alla elementarläroverkens lärjungar.
De öfriga hafva fått sin förberedande undervisning på annat sätt, så
att jag tror icke att den omständigheten skall göra skada för de
elever i folkskolan, som icke komma in i elementarläroverkens första
klass.

Man har också sagt, att folkskolan är eu bildningsanstalt för alla
samhällsklasser. Ja, mine herrar, det vore den verkligen, om alla

Lördagen den 3 Maj, f. m.

57 Nso 36.

samhällsklasser skickade sina barn till folkskolan. Men huru visar detöm indragning
sig i det fallet, om jag går till folkskolorna i städerna eller på landet? °/ allmänna
Jo, det tinnes icke några föräldrar af de bildade klasserna, som skicka
sina barn till folkskolan. Tvärt om finnes det verkligen vissa försam- a9/-p0Iis<)*''
lingar, der presten har barn i skolåldern, och der det finnes barn tillhörande
högt uppsatta personer, men der ingen af sådan ställning
skickar sina barn till folkskolan. Och likväl säges det, att folkskolan
är en bildningsanstalt för landets alla barn. Ja, jag tror verkligen
att, om alla skickade sina barn till folkskolan, detta skulle förhöja
bildningen hos alla barnen. Men så är ty värr icke fallet. Och jag
tror nog, att herrarne skola erkänna, att det bara är ett undantagsfall,
när ett barn af bildade föräldrar skickas till folkskolan.

Så har man sagt att det ej skulle vara till någon nytta, om man
indroge första klassen af elementarläroverken. Men jag påstår, att det
skulle vara af ofantligt stor nytta, om man indroge första klassen vid
allmänna läroverken och på detta sätt höjde folkskolan. Ty det är
alldeles klart, att med indragningen af första klassen och höjandet af
inträdesfordringarna måste folkskolan allvarsamt höjas.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemeutet har invända
att, för att man skulle kunna göra det, fordrades bättre lärare
och seminarier för folkskolan, men jag tror, att detta måste blifva en
helt naturlig följd, för den händelse första klassen indrages. Då dertill
kommer att de anslag, som nu utgå till första klassens upprätthållande
och som icke äro några småsmulor, i stället skulle komma att användas
på folkskolan, vågar jag påstå att, såsom jag nyss nämnde, nyttan
skulle blifva ofantligt stor för folkskolan. Hvad är egentligen första
klassen? Jo, intet annat än en folkskola för bättre mans barn, ty,
såsom jag nämnde, går ett mycket litet antal af de elever, som genomgått
folkskolan, öfver till första klassen. Alla de andra, som gå i
första klassen, äro barn af förmögna personer, och således kan man
med skäl säga, att första klassen är en skola för de förmögna och ej
för de mindre burgna. Och de förmögna medlemmarne i samhället
kunna gerna bestå sina barn privat undervisning ytterligare ett år,
i fäll de ej kunna beqväma sig att låta dem gå i folkskolan. Då jag
således anser, att första klassens indragning skulle vara en väsentligt
stor fördel för folkskolan och icke till någon skada utan tvärt om för
läroverken, kan jag icke dela den uppfattning herr statsrådet uttalade,
eller att i reservanternas förslag skulle ligga ett tveeggadt svärd, som
skulle gifva djupa sår både åt folkskolan och läroverken. Jag tror
snarare att, med den uppfattning herr statsrådet har i denna fråga,
det tveeggade svärdet träffade hårdast så som det begagnas från det
hållet. Då jag således icke kan se annat än att vi vinna på det
förslag som föreligger, anhåller jag om bifall till reservanternas
förslag.

Herr Liljeholm: Jag skall lofva herrarne att blifva så kort, som
ingen varit i denna fråga. Det var med anledning af ett yttrande af
herr lektor Waldenström, att de barn, som komma från folkskolan till
läroverken, äro dåligt förberedda, som jag begärde ordet. Och på det
att jag må undgå beskyllningen att komma med några egna halfva

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 36. o

N:o 36. 58

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om tWragrcmffsanningar, ber jag få citera ett yttrande af en annan lektor, nemligen
af allmänna Ernst Carlson, son till F. F. Carlson. Han yttrade vid Stockholms
läraresällskap för ungefär ett par månader sedan: »de bäst förberedda
ag.S , . '' lärjungarne äro de, som komma från folkskolan». Jag vill hafva sagt
°r 8’ detta till herr Waldenström. Det kan ju hända, att det är så, som han
säger, i Gefle, men jag förundrar mig i sådant fall ingalunda deröfver,
ty jag har hört, att han sjelf vid en kyrkostämma i Gefle föreslagit
att'' minimikurser skulle läsas i folkskolan, och sådant måste verka
skadligt åtminstone i socialt hänseende.

Herr Hedin: Herr talman! Då en person, som redan haft ordet
två gånger, nu för tredje gången begärt det, är detta för mig en ytterligare
anledning att yttra mig i största korthet. Jag skall hemställa
till kammaren att, hvilken utgång voteringen än får, då vi snart
afgöra denna punkt, kammaren dock icke för framtiden måtte taga för
starkt intryck af den förföriska sirénstämman från statsrådsbänken.

Det är ett fåfängligt tal och ett farligt tal, att vi i kulturhänseende
utgöra en stormagt bland kulturstaterna. — Vi äro i det som
i så många andra hänseenden ett litet folk och en liten stat, som
knappast kunna hålla oss uppe så, att vi kunna göra oss bemärkta.
Se vi på vetenskapernas odling hos oss, så finna vi att på många och
stora områden sedan decennier råder det djupaste mörker.

Det är äfven farligt att från ett sådant håll uppmuntra den redan
tillräckligt stora böjelsen hos oss svenskar att fästa afseende vid hvad
man kallar smickrande uppmärksamhet från utlandets sida. Vi visa oss
på detta område temligen begärliga — jag skall icke säga att drifva
humbug — men att hafva öfverseende med dem, som i viss mån på
statens och nationens vägnar gjort det. Då man t. ex. skickat ut på
verldsexpositionen och förevisat hvad vi skulle kunna kalla modellfolkskolehus,
försedda med de yppersta inventarier och den bästa svenska
literatur i praktband, har man dels genom görande och dels genom
låtande gifvit utländingen vid handen den öfvertygelsen, att detta
var något, som gåfve en korrekt bild af förhållandena i Sverige, ehuru,
som vi veta, våra skolförhållanden i verkligheten oftast i intet afseende
motsvara hvad man för verlden exponerat.

Det har blifvit så mycket taladt om, att man skrifvit hit och begärt
upplysningar om våra elementarläroverk och våra folkskolor. Men
jag skulle tro att detta, i motsats till hvad här är det gällande bruket,
haft sin anledning deri, att man i andra länder, då man vill inhemta
upplysningar, icke blott vänder sig till ett enda land utan till alla äfven
de obetydligare civiliserade länderna. Vi hafva deremot uteslutande
vändt oss till Tyskland, i praktiken har det ofta tillgått så, att,
när vi velat taga kännedom om de tyska skolorna, vi skickat ut lärarne
helst på de tider, när skolorna äro stängda. I andra länder går
det till på ett något annat sätt. När man i Frankrike för några år
sedan ville lära känna andra länders reformer i fattigvårds- och lösdrifverilagstiftningen,
vände man sig äfven till Sverige, derför att man
betraktade äfven vårt land, trots sin ringa politiska vigt, såsom ett land,
från hvilket man kunde hafva något att lära. Nu, i detta ögonblick, då
man sysslar med arbetare frågorna, söker man upplysningar äfven i

Lördagen den 3 Maj, f. in. 59 Jf!0 3g#

bvenge, derför att det räknas med såsom ett kulturland, icke såsom eu Om indragning
kultur-stormagt. Icke är detta något att smickra sig af. Vi deremot a/ allmänna
kafva till vana att vända oss blott till Tyskland; vi kafva sålunda läroverkens
komplett förbisett den märkligaste folkskolereform, som någonsin egt gT ,
ruin, nemligen den franska efter händelserna 1870. ''ort9''-''

Hvad nu särskildt beträffar herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande, att de svenska allmänna läroverken skulle
vara föremål för en så smickrande uppmärksamhet från tysk sida, så
ber. jag att få erinra derom, att, om så varit fallet, anledningen härtill
varit skolreformen af ar 1873. Men jag tror att denna uppmärksamhet
skulle fä en motsatt karakter, om mot förmodan den s. k. reform skulle
gå igenom, som nu under samme ministers namn föreligger till behandling.

Herr statsrådet sade, att man icke här uppgifvit hvilka fördelar
man genom den nu diskuterade punkten i reservanternas förslag skulle
vinna, hvarken för folkskolan eller elementarskolan, och att man å
samma håll underlåtit att fästa uppmärksamheten vid den skada, man
kan .gorå så väl åt venster som åt höger, så väl för folkskolan som för
allmänna läroverket. Det är svårt att diskutera ett spörsmål om skada
eller fordel för ett par institutioner. Jag förstår det icke rätt, jag
förstår skada eller fördel för lefvande menniskor, för menniskorna i
samhället, men ej in abstracto om de organisationer, som heta folkskolan
och. allmänna läroverket. Får jag fatta saken på det enda sätt,
som för mig är tänkbart, så kan jag svara: nej, vi kunna ådagalägga
att af det förslag, som reservanterna förfäkta, vore fördelen för folkskolan
mycket stor och skadan för allmänna läroverken ingen. Fördelen
för folkskolan är den, att, om vi indraga första klassen nu och
om vi — jag tänker mig i en icke allt för aflägsen framtid, t. ex. om
femton år — indraga den andra klassen och tillika upphöra med det
gamla sättet att i alla småstäder underhålla s. k. allmänna läroverk,
hvilka fungera såsom folkskolor för de mera bemedlades barn, så att
dessa hedervärda borgare och embetsman må slippa skicka sina barn
tillsammans med »de der ungarna» i folkskolan — så komma dessa att
mera intressera sig för folkskolan, då de få beqväma sig att skicka
sina barn dit. Göra vi således hvad här är ifrågasatt, hafva vi gjort
det bästa vi kunna för att rycka upp folkskolan.''

Skadan för läroverket af första klassens indragning skulle bestå i,
säger herr statsrådet, att ett af de tu skulle inträffa: antingen måste
vi sänka fordringarna i afgångsexamen eller också med risk af öfveransträngning,
som då skulle komma att ännu mer och med starkare
skäl öfverklagas, uppehålla dessa fordringar. Nej, förlåt, herr talman;
nej, herr statsråd. Det finnes eu annan utväg. Det finnes den utvägen
att ur de allmänna läroverken afsöndra ämnen, som icke höra
till den allmänna medborgerliga bildningen. Det går godt an att i
läroverken låta religionsundervisningen stanna vid konfirmationsäldern.
om . man från läroverken afsöndrar de speciella preststudierna: dogmatik
och kyrkohistoria. Det gar an att sofra andra ämnen från
hvarjehanda onyttigt minneskraf. Vidare kan man också inskränka
språkundervisningen. Derigenom skulle vi undvika att råka ut för
vare sig det Scylla eller det Charybdis, som nämndes.

S:o 36. 60

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Om indragning Ett enda, ord till. Herr ecklesiastikministern talade om, att man
af allmänna fortfarande måste hafva ett främmande språk såsom grundläggande.
ultThlatt får bekänna, att det fins ingenting i skapelsen, som gör mig mera
jL rtg) '' förtviflad än talet om ett främmande språk såsom grundläggande
språk. Må man i allt sundt förnufts namn ändtligen en gång upphöra
att tala om att det fins något annat grundläggande språk än modersmålet.
Talet om ett främmande språk såsom grundläggande är för
öfrigt för länge sedan öfvergifvet, icke af våra biskopar och landshöfdingar,
hvilka tro sig vara klassiskt bildade, men af de stora klassiska
auktoriteterna är den läran kastad under bordet. Jag skall bedja att i
detta hänseende få till herr statsrådets benägna uppmärksamhet rekommendera
Paulsens stora verk »Geschichte des gelehrten Unterriehts
auf den deutsehen Schulen und Universitäten», der författaren för ett
vådligt lefverne med de gamla teorierna om ett främmande språk som
grundläggande och om grammatik såsom medlet för barnets förståndsutveckling.
Det är genom de i modersmålets literatur nedlagda tankarne
som jag uppfostrar barnen att tänka och icke genom innötande
af ett främmande språks ordformer, som för barnens förstånd äro obegripliga;
det är den i välordnade satser uttryckta tankeförbindelsen,
icke mängden af ändelse!-, som väcka och leda läsarens tankegåfva.
Om man förkastar den vanvettiga, i skolan herskande läran om ett
främmande språk såsom grundläggande, hvilket blott modersmålet kan
vara, behöfver man derför ej råka in i den förvillelse, hvaraf Svedboms
satslära var ett sorglustigt uttryck.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Herr Waldenström från Gefle: Jag ber om ursäkt att jag återigen
begärt ordet, men jag ansåg mig tvungen att göra det med anledning
deraf, att en skollärare, som sitter på göteborgsbänken, säde,
att jag förklarat, att de lärjungar, som komma ifrån folkskolan till
allmänna läroverket, äro illa förberedda. Jag kan taga både kammaren
och protokollet till vittne, att jag är så främmande för detta yttrande,
att det icke ens ligger en half sanning deri.

Hvad herr Hedin sade, att man väl skickar ut lärare för att studera
undervisningsväsendet i Tj^skland, men att detta sker på tider,
då skolorna der "äro stängda, vill jag bemöta med den anmärkningen,
att jag sjelf rest med statsanslag för sådant ändamål och dervid funnit,
att de tyska läroverken äro på olika ställen stängda på olika tider, så
att man aldrig behöfver råka ut för det missödet att finna dem stängda,
när man kommer, om man bara på förhand tager reda på utsträckningen
af deras terminer och derefter gör upp sin reseplan.

För öfrigt kan jag icke förstå, huru det skall vara möjligt att
upprätthålla bildningsnivån vid läroverken, så vida man derifrån tager
bort det ena läroämnet efter det andra, utan att sätta något annat i
stället. Det må vara herr Hedins egen sak att veta, huru detta skall
gå till. Jag underkastar mig gerna att enligt hans tanke vara fången
i »vanvett».

Öfverläggningen förklarades slutad; och, i enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner på

61 N:o 36.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag å nämnda liem-O?» indragning
ställan och bifall till herr O. Jonssons med fleres reservation med ute- °/ allmänna
slutande derur af sista meninger), börjande med ordet »samt» och l^nPuasl
slutande med ordet »löneregleringen». Herr talmannen fann den förra
meningen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad; men votering 01
begärdes, i följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i första
punkten mom. a) af utlåtandet n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
hvad herrar 0. Jonsson, O. Erickson och I. Månsson hemstält i deras
vid punkten afgifna reservation, dock med uteslutande af sista delen,
börjande med ordet »samt» och slutande med ordet »löneregleringen».

Omröstningen utvisade 98 ja mot 100 nej, hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter klockan 4,3 o e. m. för
att kl. 7 på aftonen fortsätta öfverläggningen i föredragna ärendet.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Rättelse

i Andra Kammarens Prat. n:o 20.

Sid. 20. 2:dra raden af herr Svenssons yttrande

står: En olycka kommer vanligen icke ensam.
läs: En olycka kommer i allmänhet alltid oväntad.

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 36.