RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 35.

Fredagen den 2 maj.

Kl. 1 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 25 nästlidne april.

§ 2.

Efter föredragning af herrar vice talmannen L. O. Larssons
och P. O. Hörnfeldts i senaste sammanträdet aflemnade motion,
n:o 233, hänvisades densamma till behandling af statsutskottet.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 12;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 2;
bevillningsutskottets betänkanden n:is 10, 11 och 12;
lagutskottets utlåtande n:o 49; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 33, 34,
35 och 36.

§ 4.

Till behandling förelåg till en början bankoutskottets utih-Ang.inrättantande
n:o 13, i anledning af väckta motioner om inrättande af yt-de aJ y*ferli''
terligare afdelningskontor af riksbanken. niZ/skJutaf

Uti tretton särskilda vid innevarande riksdag väckta och till riksbanken.
förberedande behandling af bankoutskottet hänvisade motioner hade
förslag framstälts om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken.

Af dessa motioner afsågo 2, afgifna den ena inom Första Kammaren
(motion n:o 2) af herr D. af Buren och den andra i Andra
Kammaren (motion n:o 28) af herr O. Larsson i Mörtlösa, med
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 35. 1

Jf:o 35. 2

Fredagen den 2 Maj.

Ang. inråttan- hvilken 8 af kammarens ledamöter instämt, inrättande af ett afdelde
a afla1'' ningskontor i Linköping, i hvilket afseende hemstälts:

Riksbanken^ af ^ierr af Buren: “att ett riksbankens afdelningskontor under
(Forts.) år 1890 måtte inrättas i residensstaden Linköping under enahanda
vilkor och bestämmelser, som nu gälla för Övriga riksbankens afdelningskontor“;
och

af herr Larsson: “att Riksdagen måtte besluta inrättande af
ett afdelningskontor af riksbanken i Linköping för Östergötlands
län under de vilkor och bestämmelser i afseende på lånerörelsen,
som bankofullmägtige ville bestämma, men för öfrigt på samma
grunder, som gälla för riksbankens öfriga afdelningskontor".

Vidare hade i 2 motioner, väckta den ena i Första Kammaren
af herr A. Unger (n:o 12) och den andra i Andra Kammaren af
herr M. Zachrison (n:o 89), Venersborg föreslagits såsom plats för
nytt riksbankskontor, hvarutinnan af båda motionärerna sammanstämmande
hemstälts:

“att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Venersborg under innevarande år“.

Herr P. Svensson i Brämhult hade i en inom Andra Kammaren
väckt motion (nio 38) föreslagit:

“att Riksdagen måtte besluta från och med 1891 års början
inrättande af ett riksbankens afdelningskontor i Borås för det
låneområde och under de vilkor och bestämmelser i öfrigt, som
herrar bankofullmägtige och bankoutskottet finna lämpliga att
föreslå".

Derjemte hade herr Jönsson i Första Kammaren (n:o 36) och
herr J. Jonson i Fröstorp m. fl. i Andra Kammaren (n:o 113) föreslagit,
att ett afdelningskontor måtte inrättas inom Skaraborgs län,
i hvilket afseende hemstälts:

af herr Jönsson,

“att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor för Skaraborgs län i den af länets städer, herrar
fullmägtige i riksbanken anse lämpligast";

och af herr Jonson m. fl.,

“att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor inom Skaraborgs län med samma vilkor som senast
inrättade afdelningskontor11.

Herr L. F. Odell hade i sin inom Andra Kammaren väckta
motion (n:o 2) föreslagit:

“att Riksdagen måtte besluta inrätta ett riksbankens afdelnings -

Fredagen den 2 Maj. 3

kontor i Örebro för Örebro län under samma vilkor, som gälla för
senast inrättade afdelningskontor“.

I motion n:o B5 i Andra Kammaren både herr E. P. Jonsson
i Myre gjort följande hemställan:

“att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Hernösand för Vesternorrlands län antingen under
de vilkor och bestämmelse!’, som gälla för de förut inrättade
afdelningskontoren, eller ock med sådana vilkor vederbörande utskott
kan finna lämpligt föreslå''1.

Herr J. Andersson i Baggböle åter hade i motion (n:o 44) i
Andra Kammaren hemstält,

“att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Umeå11.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 188) hade herr
A. Hansson i Solberga, med hvilken 5 af kammarens ledamöter
instämt, hemstält:

“att Riksdagen måtte besluta, det ett riksbankens afdelningskontor
inrättas för Kopparbergs län i Falun, med vilkor och bestämmelser,
som bankoutskottet, dit denna motion torde remitteras,
finner lämpligt föreslå11.

Herr P. Pehrson m. fl. hade i en i Andra Kammaren väckt
motion (n:o 145) föreslagit:

“att Riksdagen måtte besluta inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Karlskrona under samma vilkor och bestämmelser,
som gälla för riksbankens senast inrättade afdelningskontor11.

Slutligen hade herr Lasse Jönsson i Sandbyn, med hvilken 3
af Andra Kammarens ledamöter instämt, i en inom denna kammare
väckt motion (n:o 171) hemstält:

“att Riksdagen måtte besluta under år 1891 inrätta ett riksbankens
afdelningskontor i staden Kristianstad11.

Efter att hafva inhemtat fullmägtiges i riksbanken yttrande i
ämnet, hemstälde utskottet under punkten 1 af föreliggande utlåtande,
“att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i herr E. P. Jonssons
i Myre ofvannämnda motion föreslagits, under innevarande år ett
afdelningskontor af riksbanken må för Vesternorrlands län i staden
Hernösand inrättas under de vilkor och bestämmelser i afseende
å lånerörelsen, som banhofullmägtige ega föreskrifva, men i öfrigt
på enahanda grunder, som gälla för riksbankens öfriga afdelningskontor11.

N:o 35.

Ang. inrättande.
af ytterligare
afdelningskontor
af
riksbanken,
(Forts.) .

N:o 35. t

Fredagen den 2 Maj.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Ang. inrättande
af ytterligare
afdelningskontor
af
riksbanken.
(Forts.)

Herr Amnéus: Ehuru jag är en af de många motionärerna,
som icke fått sin vilja fram, skall jag icke besvära kammaren med
annat yrkande än om bifall till utskottets förslag. Men då i utskottets
utlåtande förekommer ett par satser, som jag för min
ringa del icke kan godkänna, och som, om de lemnades utan bemötande,
skulle komma att menligt inverka på behandlingen af
nya frågor om inrättande af afdelningskontor af riksbanken, så
anhåller jag att få säga några ord om detsamma.

Den första satsen är herrar bankofullmägtiges från 1888 upprepade
påstående, att, då frågan om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
ännu icke vore löst, dessa bankers konkurrens skulle
i detta hänseende för riksbanken försvåra möjligheten att med
egna sedlar förlägga en så pass omfattande rörelse, som skulle
uppstå, i fall flera nya afdelningskontor upprättades samtidigt eller
tätt efter hvarandra.

Mot detta påstående ber jag få framhålla det faktum, som inhemtas
af bankoutskottets memorial n:o 2, nemligen att riksbankens
obegagnade sedelutgifningsrätt förra året i medeltal uppgått
till 313/i millioner kronor. Vid sådant förhållande, och då man
känner, att intet afdelningskontor, utom de båda äldsta och största,
haft större förlag, än som vexlat från 3,i till 1,2 millioner
kronor, tillåter jag mig fråga, huru någon svårighet ens kan tänkas
uppstå för riksbanken att förlägga rörelsen med egna sedlar,
äfven om ett par nya kontor om året inrättas, ty intet af dem
skulle väl behöfva förlag af mer än ett par millioner kronor.

Det andra, som fäst min uppmärksamhet, är att bankoutskottet
i viss mån godkänt den invändningen, att afdelningskontoren,
med afseende å den vinst de lemna, visat sig föga fördelaktiga.
Menas härmed att deras vinst å rörelsekapitalen i och för sig varit
allt för ringa för att mana till upprättande af nya afdelningskontor,
får jag säga, att då riksbanken har mellan 30 och 40 millioner
kronor disponibla, jag tycker det vara skäl att hellre taga
någon, äfven ringare, ränta på detta kapital än att låta det ligga
alldeles dödt. Menas det åter, att afdelningskontorens vinst i förhållande
till hufvudkontorets varit allt för ringa, skall jag, med
stöd af sista revisionsberättelsen, utskottets memorial n:o 2 och
den officiella öfversigten af bankens ställning vid förra årets slut,
bedja att få påpeka, dels att ett afdelningskontor verkligen gifvit
högre vinstprocent än den för hufvudkontoret beräknade, dels att
det varit alldeles exceptionella förhållanden, som verkat det ovanligt
dåliga resultatet i kalmarkontoret, och dels slutligen, att om
man för hufvudkontoret, lika väl som för afdelningskontoren, från
bruttovinsten afdrager, jag vill icke säga styrelsens aflöning, icke
ens hela indragnings-, pensions- och välgörenhetsstaterna, ej heller
särskilda utgifter och förluster, icke heller kostnaden för sedelblanketterna,
myntsamlingen, fullmägtiges resor och ett bokfördt
förskott till det nya karlstadskontoret, utan endast hufvudkontorets
egna aflöningar och egentliga kontorskostnader, så blir den

5 N:o 35.

Fredagen den 2 Maj.

verkliga nettovinsten knappt 2,87 procent. Skulle man gå ännu Ang. inråttanlängre
och, såsom ersättning till hufvudkontoret för dess besvärde aJ
med afdelningskontoren, icke debitera hufvudkontoret ens mera än nfngskontwaf
hälften af dess egen aflöning och kontorskostnader, kommer man riksbanken.
ändå icke till högre vinstprocent för hufvudkontoret än 3,26; och (Forts.)
äfven med så liberal beräkning som den sista, blir skilnaden mellan
afdelningskontorens och hufvudkontorets vinst icke mycket att
tala om. Ty om man också tager med kalmarkontoret, oaktadt
dess abnormt ringa vinst af 0,82 procent, blir medelvinsten för de
andra 8 afdelningskontoren — kontoret i Karlstad undantaget, som
ännu icke visat bokslut — 2,89 procent, samt skilnaden mellan
hufvudkontorets och afdelningskontorens vinst således blott 0,8?
procent. Talet om afdelningskontorens ringa vinst i förhållande
till hufvudkontoret reducerar sig således till bra litet värde, om
det ens har något alls.

Då nu riksbanken, som sagdt, har disponibelt ett kapital af
mellan 30 och 40 millioner kronor; då afdelningskontorens vinst i
förhållande till hufvudkontorets ingalunda visat sig vara så föraktlig
som man i allmänhet tror; då dessutom afdelningskontoren
oomtvistadt äro till nytta för de landsorter, som så lifligt önska
att få dem, och då ingen satt i fråga annat än att bankofullmägtige
skulle få ordna de nya kontoren efter sitt godtfinnande, kan
jag icke förstå, hvarför man skall vara så betänksam att inrätta
nya kontor, och allra minst kan jag inse, hvarför man skulle tveka
att inrätta åtminstone ett om året.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Hansson i Solberga, hvilken inom utskottet varit af
skiljaktig mening, yttrade: Herr talman! Då jag reserverat mig

mot det beslut, hvartill utskottet kommit i denna fråga, har jag
ej, i liket med reservanterna bland Första Kammarens ledamöter
inom utskottet, gjort det i syfte att motsätta mig inrättande af ett
riksbankens afdelningskontor under detta år, utan det är egentligen
om stället, der kontoret bör förläggas, hvarom jag mot utskottets
pluralitet haft en olika åsigt.

Af utskottets föreliggande betänkande synes, att fullmägtige
i riksbanken, hörde öfver de i detta afseende inom begge kamrarne
väckta tretton motioner, visserligen afstyrkt inrättande af sådant
kontor under detta år, eller såsom det heter i fullmägtiges skrifvelse
till bankoutskottet, sedan de förut redogjort för skälen: “Vid
sådant förhållande synes det fullmägtige icke vara anledning att
under innevarande år upprätta ännu ett afdelningskontor, hvarför
fullmägtige hemställa, att motionerna om anordnande af nya sådana
icke för närvarande må bifallas". Men så tillägga fullmägtige:
“Skulle likväl, utan afseende å fullmägtiges afstyrkande, ett
nytt kontor äfven af innevarande Riksdag anses böra beviljas,
finna sig fullmägtige icke böra underlåta att uttala såsom sin åsigt,
att den nordligare delen af..riket, i hvilken nu blott två kontor
finnas, nemligen i Luleå och Östersund, bör komma i åtanke framför
den sydligare, hvilken utom hufvudkontoret har sju på icke

N:o 35. 6

Fredagen den 2 Maj.

Ang^mrattun^långt afstånd från hvarandra belägna sådana. Bland de föreslagna
galt afdel-'' °rterna ,för ett dylikt kontor inom norra delen af landet synes
ning skolor fullmägtige staden Falun böra sättas i främsta rummet, helst denna
rikstanken, är residensstad i ett stort län, der en allt mera stegrad affärs(Forts.
) rörelse bedrifves och der blott en större bank, nemligen Kopparbergs
enskilda, nu utöfvar verksamhet11. I likhet med hvad fullmägtige
anfört här i senare delen, har äfven jag inom utskottet
ansett, att, då det emot fullmägtiges uttalade åsigt tillstyrkt inrättandet
af ett sådant kontor äfven i år, derom jag med utskottet
varit ense, utskottet åtminstone bort gå fullmägtiges önskan, om
jag så får uttrycka mig, så till vida til! mötes, att det bestämt
den plats för kontoret, om hvilken fullmägtige enhälligt varit ense,
nemligen för Kopparbergs län i staden Falun, i stället för hvad
som nu skett för Vesternorrlands län i Hernösand.

I motiven för sitt beslut säger utskottet på sid. 5 i betänkandet:
“I afseende å platsen för det kontor, som utskottet sålunda
anser böra redan detta år inrättas, förekommer visserligen
att fullmägtige, på sätt af deras ofvanberörda utlåtande framgår,
för sin del förklarat, att den ort, som borde närmast ifrågakomma
till erhållande af dylikt kontor, vore Kopparbergs iän, men utskottet
vidhåller den förut flera gånger uttalade åsigten, att de
från hufvudkontoret längst belägna och i afseende å kommunikationer
och andra samfärdsmedel mindre gynnade platser borde
härvid i främsta rummet ifrågakomma, under förutsättning naturligtvis
att affärslifvet samt handel och rörelse i öfrigt vore af den
betydenhet, att desamma kunde gifva anledning till inrättande af
ett riksbankskontor. derstädes. Vid flera tillfällen har Vesternorrlands
län framhållits såsom den ort, hvarinom riksbankskontor
borde förläggas, och fullmägtige hafva redan år 1884 vid pröfning
af fråga af enahanda beskaffenhet som den nu förevarande yttrat,
att näst efter Jönköping borde Hernösand eller Sundsvall för
Vesternorrlands län eller Falun i anseende till sin aflägsenhet
från hufvudkontoret ifrågakomma till erhållande af riksbankskontor".

Men fullmägtige hafva icke vid sitt afgifna utlåtande år 1884
i samma fråga stält Hernösand framför Falun, utan sagt: “Hernösand
eller. Sundsvall för Vesternorrlands län eller Falun“. Vid
1888 års riksdag föreslog utskottet: “det Riksdagen ville besluta,
att ett afdelningskontor af riksbanken bör under år 1888 inrättas
i den länsresidensstad, som fullmägtige i riksbanken ega bestämma,
med bemyndigande tillika för dem att tills vidare, och intill
dess Riksdagen kan annorlunda besluta, föreskrifva de vilkor och
bestämmelser i afseende å kontorets distrikt och lånerörelse samt
dess skötande i öfrigt, som kunna finnas erforderliga". Då ville
utskottet uppdraga åt fullmägtige att bestämma, hvar kontoret
skulle förläggas. Nu åter, då fullmägtige så gjort — nej, då duger
detta ej, utan utskottet föreslår ett helt annat ställe, än fullmägtige
ifrågasatt. Utskottet utgöres likväl nu af samma personer,
t.vad Andra Kammarens ledamöter i utskottet beträffar, som då.
År detta konseqvent handladt? — Jag blott frågar. Långt ifrån
att vara afvogt stämd mot att äfven Vesternorrlands län bör hafva

7 N:o 35.

Fredagen den 2 Maj.

«tt riksbanksafdelningskontor— huru vida Hernösand eller Sunds- Ang. inrättanvall
är den lämpligaste platsen, det vågar jag icke bedöma — har cfc “{ t^rUjag
dock ansett, att, då utskottet ena året hemställer åt fullmägtige
att besluta, hvar de anse ett kontor bäst behöfligt, de också ett riksbanken.
annat år, då fullmägtige så göra, böra antaga det och ej gå i rak (Forts.)
strid mot hvad fullmägtige då föreslå, synnerligast som jag har
den åsigt i frågan, att bankofullmägtige bäst böra känna och bedöma,
hvad behofvet först och mest kräfver. Jag försäkrar, att
det är icke få deruppe i Dalarne, som länge längtat ocli fortfarande
längta efter att få ett riksbanksafdelningskontor inrättadt,
i de stora bergsbrukstrakterna, der tjogtals mil äro flottbara, vid
de stora skogsafverkningarna och jernvägsbyggnaderna, att. icke
nämna, att penningerörelsen der är mycket liflig. Oaktadt millioner
och åter millioner kronor der handteras, ser man på dessa orter
med få undantag endast privatbanksedlar, ett förhållande, som
ovilkorligen komme att förändras, om ett afdelningskontor af riksbanken
i orten komme till stånd.

Med åberopande af hvad jag nu anfört och på de skäl i öfrigt
jag i min motion andragit får jag hemställa, att kammaren, med
afslag å utskottets förslag i denna punkt, måtte besluta, att under
innevarande år ett afdelningskontor af riksbanken må för Stora
Kopparbergs län i staden Falun inrättas under de vilkor och bestämmelser
i afseende å lånerörelsen, som fullmägtige föreskrifvit
för afdelningskontoren i Kalmar och Karlstad.

Herr Larsson i Mörtlösa: Jag skall bedja att få påpeka,
att bankoutskottet föreskrifvit rörande det nu föreslagna bankkontoret
i Hernösand väsentligen förändrade bestämmelser för detta
kontors lånerörelse, mot hvad bankoutskottet föreslog förlidet år.

Det heter nemligen i 1889 års bankoutskotts utlåtande, “att under
innevarande år“, d. v. s. 1889, “ett afdelningskontor af riksbanken
må för Ver ml ands län i staden Karlstad inrättas under de vilkor
och bestämmelser i afseende å lånerörelsen, som fullmägtige på
grund af bemyndigande af 1887 års Riksdag föreskrifvit för afdelningskontoret
i Kalmar". Och deremot heter det i år, att ett afdelningskontor
skall inrättas i Hernösand “under de vilkor och
bestämmelser i afseende å lånerörelsen, som bankofullmägtige ega
föreskrifva, men i öfrigt på enahanda grunder, som gälla för riksbankens
öfriga afdelningskontor". Då nu de först inrättade afdelningskontoren
hafva betydligt mera utsträckta bestämmelser
med afseende å dess verksamhet än de sist tillkomna, de i Kalmar
och Karlstad, så är det temligen ovisst hvad bankoutskottet menar,
då det säger, att ett afdelningskontor skall inrättas i Hernösand
efter samma grunder, som gälla för riksbankens öfriga afdelningskontor.
Då utlåtandet sålunda är ofullständigt och tvetydigt, så
anhåller jag för min del för närvarande om afslag å detsamma.

Herr Petersson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar!

Denna af mig och öfrige representanter i denna kammare från
Blekinge väckta motion, som, om jag icke misstager mig, blifvit

N:o 35. 8

Fredagen den 2 Maj.

Ang. inråttan- för fjerde gången af bankoutskottet tillbakavisad, har äfven denna
d* are Vafdd-'' ^”g af utskottet afstyrkts, derför att den icke funnit nåd inför
m^s^foTa/bankofullmägt:iges ögon 0C^ sale(ies icke af dem tillstyrkts. Detta
riksbanken, förefaller mig underligt, då Karlskrona är en så stor stad som
(Forts.) den är, och dit bland annat är förlagd flottan, hvilket icke torde
vara obekant för någon af kammarens ledamöter eller för herrar
bankofullmägtige, och följden deraf är åter, att en stor penningomsättning
der eger rum. Här är dessutom förlagdt länets brandstodsbolag,
med en omsättning af SO—90,000 kronor årligen, och
för att kunna fort utbetala dessa medel, som äro erforderliga under
året, måste det ovilkorligen vända sig till de enskilda bankkontoren,
som taga en betydligt högre ränta för de kreditiv och
vexlar, som måste dragas, emedan man icke kan vända sig till de
mera aflägsna afdelningskontoren af riksbanken, der det är lägre
ränta. Man har således mycket ofta haft olägenhet af, att der
icke finnes något afdelningskontor förlagdt. Vidare finnes der ett
hästförsäkringsbolag, jernvägsbolag, mejerier m. fl., som ega eu
betydlig penningomsättning. Jag föreställer mig, att det skulle
vara en. helt annan affärsrörelse i Karlskrona, än hvad det kan
blifva vid de afdelningskontor, som utskottet nu föreslagit. Jag
kan för min del icke vara med om det förslaget, och äfven om jag
icke är nog mägtig att omvända någon att rösta med oss för att
få detta afdelningskontor förlagdt i Karlskrona, så vill jag ingalunda
gå in på, att det skall förläggas i Hernösand, emedan jag
talat med en person, på hvilken jag litar fullständigt och som.
lemnat mig den upplysningen om Hernösand och trakten deromkring,
att der skulle blifva så obetydligt litet affärsföretag för
riksbanken, att det är rent af underligt, att utskottet kan hafva,
föreslagit denna plats. Om utskottet hade i stället följt fullmägtiges
förslag och förlagt kontoret till Falun, tror jag att det
skulle varit tjenligare för banken. Det är väl troligt, att om fullmägtige
haft reda på, att Hernösand skulle ega en sådan omsättning,
som man påstår, borde de föreslagit den staden, och bankofullmägtiges
utlåtande borde väl ligga till grund för bankoutskottets
uttalande. Jag instämmer fullständigt med en reservant, då han
säger, att åtminstone en grundlig utredning om Hernösands lämplighet
hade bort föregå utskottets beslut. Det anser jag vara
fullt rigtigt och instämmer till alla delar i hans yttrande. Jag
kommer således att yrka bifall till min motion, men skulle det
icke blifva proposition på den, utan på votering mellan ett afdelningskontor
i Hernösand eller ett i Falun, kommer jag ovilkorligen
att rösta för att det blir förlagdt till Falun.

Jag skall emellertid nu bedja få yrka bifall till den af mig
med flere af kammarens ledamöter väckta motionen.

Häruti instämde herrar Pehrson i Törneryd och Svensson från
Karlskrona.

Herr Ryding: Då anmärkningar blifvit framstälda mot bankoutskottets
förslag, i hvad det angår valet af plats för nytt afdel -

Fredagen den 2 Maj.

9 Jf:o 35.

ningskontor, anhåller jag att till bemötande af dessa anmärkningar Ang. inrättanfå
yttra några ord. Jag vill då först och främst erinra, att både''*" af ytterli~
fullmägtige i riksbanken och bankoutskottet ansett, att det ny& ningskontvraf
afdelningskontor, som kan komma att inrättas, bör få sin plats i riksbanken,
den nordligare delen af riket. Detta är ju ock lätt förklarligt, då ''''Forts.)
man betänker, att i denna nordliga del nu finnas endast två afdelningskontor,
under det att den sydligare delen af riket bar
förutom hufvudkontoret sju särskilda, på icke långt afstånd från
hvarandra belägna afdelningskontor. I fråga åter om hvilken stad,
som bör ifrågakomma, hafva fullmägtige och utskottet stannat i
olika meningar, i det att fullmägtige för sin del föreslagit residensstaden
i Kopparbergs län, men bankoutskottet residensstaden i
Vesternorrlands län. Jag förmodar nn, att den strid, som kan
blifva om platsen, kommer att röra sig uteslutande mellan dessa
båda städer. Men i det afseendet synes mig, som om valet icke
borde blifva synnerligen svårt.

Hvad folkmängden beträffar, ställer sig den i de begge nämnda
länen ungefär lika, i det att folkmängden i Vesternorrlands län
med endast ett par tusen invånare öfverskjuter den i Kopparbergs
län; men i fråga om affärsrörelse, i fråga om utvecklad industri
och handel, står Vesternorrlands län vida öfver Kopparbergs län.

Enligt det af statskontoret upprättade generalsammandrag öfver
1889 års bevillning uppgick för samma år den uppskattade inkomsten
af rörelse eller yrke eller eljest i Kopparbergs län
till 5,387,429 kronor, men i Vesternorrlands län till icke mindre
än 18,427,794 kronor. Och om de belopp, som förmedlas genom
landtränteriet i Hernösand, kan man få ett begrepp genom den bilaga,
herr Erik Peter Jonsson i Myre sista riksdagen vidfogade sin då
väckta motion om inrättande af ett afdelningskontor i Hernösand.

Denna bilaga innehöll ränteriets balansextrakt för december månad
1888 och utvisade en omsättningssumma af 7,372,490 kronor.

Härtill kommer, såsom äfven utskottet anmärkt, att Ealun medelst
jernväg har direkt och snabb förbindelse med hnfvudstaden — resan
upptager icke fullt nio timmar — under det att Hernösand
är under den största delen af året genom ett par dagsresor skild
från hufvudkontoret. Jag hemställer, huru vida icke dessa skäl
äro fullt talande för utskottets förslag, och tager mig friheten att
yrka bifall till detsamma.

Herr Ljungman: Med anledning af de invändningar, som
gjorts mot utskottets förslag, ber jag få fästa uppmärksamheten
derpå, att då det finnes en så stark opinion inom riksdagen mot
inrättande af nya afdelningskontor så hastigt som ett hvarje år,
nödgas de, som hylla den åsigten, att man bör inrätta ett dylikt
kontor hvarje år, sluta sig samman och icke genom oenighet åstadkomma
en sådan splittring, att man för i år går miste om att få
ett sådant kontor.

Nu har bankoutskottet i öfverenssstämmeise med äldre uttalanden
föreslagit, att Vesternorrlands län bör vara i tur och ordning
före Falu län, och då anser jag det alldeles nödvändigt att vid -

N:o 35. 10

Fredagen den 2 Maj.

Ang. inrättun- hålla den åsigten och icke vackla från det ena förslaget till det
de are afdei-1'' an(^ra’ med det resultat, att man icke får någonting alls. InrätJngskontvreif
tandet af ett afdelningskontor i Yesternorrlands län förordades
riksbanken, nemligen af bankoutskottet redan samtidigt med att utskottet första
(Forts.) gången tillstyrkte afdelningskontoret i Jönköping.

1 utskottet voro i år rådande tvenne hufvudmeningar, den ena,
att man skulle inrätta ett nytt afdelningskontor redan i år, den
andra, att man skulle vänta dermed till nästa år. Men beträffande
platsen var majoriteten för Hernösand, som nästan enhälligt
ansågs vara den stad, som först borde komma i fråga. Jag tror
det skulle vara till fromma för saken, om så blefve Riksdagens
beslut, och hoppas jag att de, som motionerat om afdelningsbontor
på olika platser, skola förena sig om att efter utskottets
förslag besluta ett afdelningskontor i sänder, emedan de annars
riskera alltsammans. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Svenson i Edum förklarade sig instämma med herr
Ljungman.

Herr Hörnfeldt: Herr talman, mine herrar! Då bankoutskottet
förehade till pröfning de olika motioner, som blifvit
väckta angående inrättande af afdelningskontor inom de särskilda
orterna, var det helt naturligt, att utskottet gick ut från den åsigten,
att man icke kunde villfara allas önskningar, utan att man måste
inlåta sig i pröfning af, hvilket af dessa afdelningskontor kunde
vara för riksbanken mest gagnande och nyttigt. Något sådant
bar äfven bankoutskottet gjort i sitt utlåtande, och bankofullmägtige
hafva utgått från samma åsigt. Men bankofullmägtiges yttrande i
ärendet synes åtminstone mig, och jag tror äfven åtskilliga af
bankoutskottets ärade ledamöter, vara något humoristiskt. Bankofullmägtige
yttra, att de för sin del icke vilja för närvarande tillstyrka
inrättandet af ett nytt afdelningskontor, utan de anse, att
Riksdagen bör låta denna fråga bero till ett annat år af det skäl,
att de förut uttalat den åsigten, att Riksdagen icke bör inrätta
mera än ett nytt afdelningskontor hvart annat år. Detta är nu
som sagdt grunden, hvarför fullmägtige äro af den åsigten, att
det icke är skäl att tillstyrka inrättandet af ett nytt afdelningskontor
innevarande år. Men, säga bankofullmägtige, för den händelse
att Riksdagen skulle besluta inrättandet af ett nytt riksbankskontor,
är den nordligare delen af riket den, som företrädesvis
bör ifrågakomma framför den sydligare, som redan har sju afdelningskontor,
då den norra delen endast har två. Och då det
så särskildt säges, hvilken plats det är, som skulle härvid komma
i fråga, stanna fullmägtige vid staden Falun. Falun är således
den ort, som, enligt hvad bankofullmägtige sålunda sagt, skulle
bäst representera de intressen, som skulle tillgodoses för rikets
nordligare ..delar. Det bör dock icke vara bankofullmägtige obekant,
att Östersund är centrum i Sveriges rike, och det var ifrån
sådan synpunkt, som bankoutskottet för sin del ansåg det vara
lämpligt att förlägga afdelningskontoret till Hernösand.

11 N:o 85.

Fredagen den 2 Maj.

Inom bankoutskottet uppstod ingen tvekan om, att icke endera
Falun eller Hernösand borde ifrågakomma. Men det fans
deremot inom utskottet en viss tvekan, huru vida afdelningskontoret
skulle förläggas antingen till Falun eller Hernösand. Resultatet
blef emellertid det, att det endast var två ledamöter, som röstade
för Falun, men de öfrige för Hernösand.

Nu har man sagt, att det icke skulle finnas någon egentlig
affärsrörelse i Hernösand i jemförelse med Falun. Jag har svårt
att fatta det, men möjligtvis kan det bero derpå, att den talare,
som yttrade detta, icke varit i Hernösand. Men så mycket är
visst, att i Hernösand finnes en högst betydlig affärsrörelse, en
mycket storartad trävarurörelse och en ofantlig trafik i andra afseenden
också.

Det var en talare, som yrkade afslag på utskottets betänkande,
deri det tillstyrker avdelningskontorets förläggande till
Hernösand, på den grund att han icke kunde fatta, hvarför bankoutskottet
tillstyrkt något obestämda vilkor för kontoret i Hernösand
och gjort bestämmelserna något afvikande från dem, som
gälla de sist upprättade afdelningskontoren, de i Kalmar och Karlstad.
— Hela anledningen, hvarför utskottet så gjort, var den, att
bankoutskottet ansett, att derest ett afdelningskontor skulle upprättas
i Hernösand, så måste man fästa afseende vid, att der skulle
blifva en betydlig vexelrörelse, alldenstund stadens affärslif är
sådant, att behofvet att köpa vexlar på utlandet är mycket stort.
Men huru nu bankkontoret i Hernösand skulle närmare ordnas,
det har icke bankoutskottet velat inlåta sig på, utan i det afseende!
har man ansett, att man borde lemna fullmägtige fria
händer.

Det är naturligt, att det är mången inom kammaren, som tror
att, derför att jag är ifrån Yesternorrlands län, jag förordar detta
kontor. . Men jag kan försäkra eder, mine herrar, att man icke
kan välja bättre plats än denna, hvarest riksbankens rörelse i
tidernas längd helt visst skall lemna ett tillfredsställande resultat, och
jag skulle önska, att upprättandet af detta afdelningskontor kunde
påskynda upprättandet af afdelningskontor äfven i de orter, der
man hittills fått vänta. Dessa orter, som hittills icke kommit i
åtnjutande af något afdelningskontor, komma nog att erhålla sådana,
_ äfven om de få vänta ett och annat år. Och det är derför
som jag hoppas, att herrarne icke nu allt för strängt motsätta sig
norrländingarnes önskan i detta fall, utan bifalla bankoutskottets
förslag.

Med herr Hörnfeldt förenade sig herr Jonsson i Myre.

Herr Pehrson i Törneryd yttrade: Under öfverläggmngarna
här i kammaren under närmast föregående år om hvar och hur
man . borde upprätta afdelningskontor af riksbanken, har det ofta
blifvit framhållet af dem, som mer eller mindre varit emot upprättandet
af dessa afdelningskontor, att riksbankens ställning icke
medgåfve, att man så fort som påyrkats upprättade sådana kontor.

Ang. inrättande
af ytterligare
afdelningskontor
af
riksbanken.
(Forts.)

N:o 35. 12

Fredagen den 2 Maj.

Ang. inråttan- Om deri ligger någon sanning, så synes det mig, som omfullmägde
af ytterli- tjge i riksbanken liksom bankoutskottet borde vid pröfningen af
Jngsuktm 0/en sa(lan fråga företrädesvis taga hänsyn till de platser, som ur
riksbanken, finansiel synpunkt vore de bästa för riksbanken. Vill man utgå
(Forts.) från en sådan mening, föreställer jag mig, att hvarken Hernösand
eller Falun för närvarande kan intaga något framstående rum.
När man är motionär i en sådan fråga som denna, anses man vanligen
för mer eller mindre partisk, och hvar och en anses tala för

sin sak utan att tillräckligt beakta andras, men om herrarne vilja
taga hänsyn till de skal, som blifvit framlagda i motionerna vid
denna riksdag om afdelningskontors inrättande, och opartiskt bedöma
dessa skäl, är jag för min del lifligt öfvertygad om, att I

skolen finna att så goda skäl icke framlagts för något nytt afdel ningskontors

upprättande denna gång som detföreslagnaiKarlskrona.
Detta är äfven helt naturligt. Jag ber få påminna herrarne om statens
årliga utbetalningar der för flottans räkning. Dessa utbetalningar
hafva under de sex sista åren årligen gått upp till omkring
tre millioner. Karlskrona är som bekant Blekinge läns residensstad.
Provinsen Blekinge är näst Kristianstads län det mest bränvinsproducerande
landskapet. Följaktligen inbetalas mycket pengar i
form af bränvinstillverkningsafgifter. Karlskrona har äfven många
inrättningar och anstalter, söm röra sig med mycket betydliga
penningomsättningar, såsom större pensionskassor, försäkringsanstalter
in. m. Länets hushållningssällskap och landsting hafva
sin betydliga penningrörelse koncentrerad i residensstaden Karlskrona.
Detta sammanlagdt gör, efter mitt förmenande, att ingen
så lämplig plats finnes bland dem, som nu äro föreslagna, som just
den jag framhåller. Och med hänsyn till den allmänna affärsrörelsen
är derjemte Blekinge i lika stort behof af ett afdelningskontor
som trots någon annan ort i landet. På dessa skäl tager
jag mig friheten yrka afslag på bankoutskottets förslag, i hvad det
afser ett afdelningskontor i Hernösand, och bifall till den af mig
med flere representanter från Blekinge väckta motionen, eller att
Riksdagen måtte besluta upprättande af ett riksbankens afdelningskontor
i Karlskrona.

I detta yttrande instämde herrar -Jönsson i Gammalstorp,
Svensson i Karlskrona och Lilienberg.

Vidare anförde:

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag har inom riksbanken
såsom fullmägtig uttalat mig i förevarande fråga, och
herrarne torde således känna min ställning till densamma; och
min mening är den, att Riksdagen icke bör inrätta något nytt afdelningskontor
för i år, då ett nytt sådant inrättades sista året.
Fullmägtige tro fortfarande, att man bör gå varsamt till väga och
således endast hvart annat år inrätta ett nytt afdelningskontor.
Ett ytterligare skäl för denna åsigt är det, att kammaren afslagit
konstitutionsutskottets förslag till ändrade bestämmelser rörande

Fredagen den 2 Maj.

13 N:o 35.

förvaltningen af riksbanken, på hvilket förslag hängde frågan, om Ang. inrättanriksbanken
skulle blifva den enda sedelutgifvande banken i landet,de V ytterll~
hvilket åter skulle hafva haft till följd inrättandet af ett ribs - JZskmtalaf
bankens afdelningskontor i hvarje läns residensstad. Jag tror, att riksbanken.''
man förfar klokt, om man i år icke beslutar att inrätta något (Forts.)
nytt afdelningskontor, utan låter den frågan anstå till kommande *

riksdag.

När jag yttrat detta, ber jag att på samma gång få säga, att
jag varit af samma mening som öfriga fullmägtige, att, i fall Riksdagen
likväl skulle besluta ett kontors upprättande, det vore
Kopparbergs län, som närmast och lämpligast borde komma i fråga.

Jag skulle nog icke omnämnt detta eller talat om Kopparbergs
län — emedan jag befarar, att man skall säga att jag talar för
min egen ort och i eget intresse — derest jag icke hade att stödja
mig på fullmägtiges enhälliga åsigt. Det är äfvenledes på denna
grund, som jag vågar nämna den saken också, att frågan om inrättandet
af ett afdelningskontor i Hernösand hos fullmägtige rätt
mycket varit på tal, men att, sedan man pröfvat omständigheterna
från alla sidor, man kommit till det resultat, att Hernösand icke
vore lika lämplig plats för ett riksbankens afdelningskontor.

Man säger, att Riksdagen förut uttalat sig för att Vesternorrlands
län borde hafva ett kontor, och en utskottsledamot sade, att
man icke skulle visa något vacklande, utan att när man engång
sagt, att Vesternorrlands län borde vara berättigadt att få ett afdelningskontor,
så borde man vidhålla detta äfven nu. Men det
är det egendomliga, att när bankoutskottet 1885 föreslog att ett
afdelningskontor skulle förläggas till Vesternorrlands län, så var
det icke i Hernösand, det skulle inrättas, utan i Sundsvall. Således
är det bankoutskottet sjelf, som visar det vacklande, hvilket
man icke vill att Riksdagen skall låta komma sig till last.

Frågan om ett riksbankens afdelningskontor i Vesternorrland
framkom till 1885 års Riksdag på det sättet, att det var två motionärer,
som väckte förslag derom. Båda motionärerna voro från
Vesternorrlands län, den ene af dem var ifrån Sundsvall och den
andre ifrån Hernösand. Den motionären, som ville hafva bankkontoret
inrättadt i Hernösand, sade att det är alldeles orimligt
att förlägga ett afdelningskontor i Sundsvall, motionären ifrån
Sundsvall sade, att det är alldeles orimligt att inrätta ett afdelningskontor
i Hernösand, och så blef det icke af med något afdelningskontor
på någotdera stället. Och ehuru motioner varit
väckta hvarje år sedan dess, har Riksdagen icke accepterat förslagen
att förlägga ett afdelningskontor af riksbanken till Hernösand.

Nu är det visserligen sagdt, att i Hernösand råder brist på
kommunikationer. Der finnes icke någon jernväg. Men må hända
skulle man derigenom skapa ett skäl för staten att bidraga till en
jernväg till Hernösand, likasom den ansetts böra göra det till
öfriga städer vid kusten deruppe i Norrland.

Sedan nu bankofullmägtige ha uttalat den åsigt, att det vore
skäl att förlägga ännu ett afdelningskontor i norra Sverige, så
säger man, att om man skall taga i betraktande det förhållandet,

X:o 35. 14

Fredagen den 2 Maj.

4w^r. inråttan- att norra Sverige bör ytterligare tillgodoses i detta afseende, så
fle a/e Sf"är det Östersund, som är medelpunkten i Sverige. Men icke får
Jngskontorafma-n väl bär räkna med lappmarkerna och dessa stora, alldeles
riksbanken, obebyggda trakterna deruppe och säga, att derför att de ligga of(Forts.
) vanför Östersund, så böra de anses för att vara det egentligen
• norra Sverige, och att man derför dit bör förlägga detta nya riks bankskontor.

_ Men dessutom är det väl allmänt bekant, att Kopparbergs
län ju alltid räknas till norra Sverige, och när man talar
om mellersta och södra Sverige, så anser man ju sålunda, att Dalarne
hör till det norra. Det har, märkvärdigt nog, denna gång
i utskottets betänkande kommit, icke att smyga sig in, men att
intagas ett litet vilkor, nemligen att detta nu föreslagna kontoret
i Hernösand icke skulle blifva af så inskränkt beskaffenhet med
hänsyn till sin befogenhet som de två senast inrättade kontoren i
Karlstad och Kalmar. Det är märkvärdigt att man har satt detta
i klämmen, men i motiveringen finna vi ingenting häraf. Också
har jag varit en bland dem, som, första gången de läste detta betänkande,
icke kunde finna annat, än att här var fråga om ett
kontor sådant som de i Karlstad och Kalmar, och flere af utskottets
ledamöter visste heller icke om någonting annat. Men
eu annan, som hade bättre reda på sig, sade, att det skulle bli
något mer, än hvad som beskärts dessa begge provinser. För min
de! tror jag emellertid, att när man slagit in på den banan, som
man gjort då man inrättade dessa begge kontor i Karlstad och
Kalmar, det är bäst att fortgå på samma sätt, så att man gör de
nya kontoren lika med dessa. Eller också bör man göra dessa
begge kontor likasom de nya likstälda med de förutvarande. Men
icke bör man nu återgå till det gamla, men på samma gång låta
de två kontoren i Karlstad och Kalmar stå qvar vid de små rättigheter,
som de nu ha i jemförelse med de öfriga kontoren.

Angående Sundsvall och Hernösand torde det kunna sättas i
fråga, hvilkendera af dessa två städer som närmast bör få ett afdelningskontor.
Det har redan blifvit påpekadt flera gånger, att
Vesternorrlands och Kopparbergs län i afseende på storlek och
folkmängd äro ungefär likstälda, men i fråga om banker äro de
icke lika lyckligt lottade. Tv under det man i Dalarne har blott
en enda bank, så har man dels i Sundsvall “Sundvalls enskilda
bank", “Sundsvalls handelsbank", “Sundsvalls folkbank11 och
“Medelpads folkbank", sålunda fyra banker der — och dels i
Hernösand “Hernösands enskilda bank". Sålunda har man i Vesternorrlands
län två sedelututgifvande banker och dessutom tre som
icke hafva sedelutgifningsrätt. Nu är det visserligen sant, att det
är mycket större rörelse inom Vesternorrlands län än i Kopparbergs;
men, som man finner, så är det också många banker, som
dela denna rörelse i Vesternorrlands län, under det att Kopparbergs
län, som sagdt, icke har mer än enda bank. Om jag nu
jemför de båda städerna Sundsvall och Hernösand, så säger den
ene motionären, att Hernösand är medelpunkten i Vesternorrlands
län, och att här är rörelsens centrum. Men ser man efter, huru
förhållandet ställer sig, så finner man, att då bankerna i Sunds -

Fredagen den 2 Maj.

15 X:o 35.

vall hafva utestående fordringar till belopp af 87,710,806 kronor Ang. inrättan46
öre, så har Hernösands-banken icke mer än 20,978,912 kronorde af ytlej''li''
98 öre, d. v. s blott något mer än hälften. Ser jag åter på de J^toraf
olika grenarna åt rörelsen, sa tinner jag, att under det Sundsvalls- riksbanken.
bankerna diskonterat inrikes vexlar till belopp af 16,255,000 kro- (Ports.)
nor, så utgjorde beloppet för Hernösand icke fullt 5 millioner.

Beloppet af utrikes vexlar utgjorde för Sundsvall 1,104,000 kronor,
men för Hernösand endast 157,000 kronor. Då inteckningslånen
för Sundsvall uppgingo till 3,625,000 kronor, var den motsvarande
siffran för Hernösand endast 847,000 kronor. Beloppet af lån
mot hypotek af aktier stälde sig för Sundsvall till 3,158,000 kronor
och för Hernösand till endast 1,269,000 kronor; lån mot hypotek
af varor för Sundsvall till 2,397,000 kronor och för Hernösand
blott till 851,000 kronor. Lån mot namnsäkerhet åter utgjorde
för Sundsvall 775,000 kronor och för Hernösand 1,273,000 kronor.

(Det är sålunda endast i fråga om lån mot namnsäkerhet som
Hernösand öfverträffar Sundsvall — i fall detta skall lända Hernösand
till beröm). I fråga om utestående kreditivlån slutligen,
ställer sig siffran för Sundsvall till 6,829,000 kronor, men för Hernösand
till endast 5,990,000 kronor. — Utaf dessa siffror vill det
synas som om, åtminstone hvad rörelsen beträffar, Sundsvall borde,
i jemförelse med Hernösand, vara den plats, som först skulle
komma i fråga vid inrättande af ett afdelningskontor.

Men dessutom är det en annan omständighet, som förtjenar att
tagas i betraktande. Under den tid jag varit ledamot af bankofullmägtige
har Yesternorrlands län ytterst litet anlitat riksbanken,
så länge det tillhörde hufvudkontoret åtminstone. Jag kan icke
erinra mig, att en ansökning om ett afbetalningslån inkommit från
Yesternorrlands län. Jag vill icke bestämdt påstå, att det icke
händt någon gång, men har det händt, så har det varit ytterst
sällsynt. Äfven i öfrigt har detta län anlitat riksbanken ytterst
sparsamt i jemförelse med öfriga län. Detta synes mig bevisa,
att denna provins redan är så väl tillgodosedd med banker, att
här icke förefinnes något trängande behof att just i år der inrätta
ett nytt kontor af riksbanken.

Hvad folkmängden beträffar, så har Sundsvall öfver 11,000 invånare,
under det Hernösand har blott 5,693. Falun återigen har
7,700.

I fråga om rörelsen vill jag, såsom redan förut blifvit sagdt,
visst icke påstå, att icke densamma inom Yesternorrlands län,
när man summerar i hop alla siffrorna för både Sundsvall och
Hernösand, är större än den i Kopparbergs län och till och med
större än i de flesta af de öfriga länen också. Men skulle man taga
detta till utgångspunkt, så borde Yesternorrlands län ha varit
bland de första, som skulle fått ett afdelningskontor. Men man
får väl taga hänsyn till behofvet af banker inom orterna; och jag
har nu sökt visa, att Yesternorrlands län redan är så välsignadt
med banker, att något trängande behof att der inrätta ett afdelningskontor
alldeles icke förefinnes, hvaremot förhållandet ställer

N:o 35. 16

Fredagen den 2 Maj.

Ang. inråttan- sig helt annorlunda med Stora Kopparbergs län, som icke harmer
d<> a/e afdel''än en en(^a bank.

ningshmtlraj Det är derför jag nu yrkar afslag på den föredragna punkten
riksbanken, i utskottets betänkande, dock så att, för den händelse kammaren
(Forts.) skulle besluta sig för inrättande af ett nytt afdelningskontor, jag
förenar mig med herr Anders Hansson uti det af honom framstälda
yrkandet, att detta kontor måtte förläggas till Falun.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad vice talmannen be hagade

yttra om klämmen i utskottets betänkande ber jag få påpeka,
att denna kläm är ordagrant afskrifven efter den, som bifölls
vid 1887 års riksdag, då det beslöts inrättande af ett afdelningskontor
i Kalmar. Bankofullmägtige skulle alltså få alldeles
samma rättigheter med hänsyn till det af utskottet nu föreslagna
kontoret i Hernösand, som de fingo 1887 med hänsyn till kontoret
i Kalmar.

Hvad beträffar den anmärkning, vice talmannen vidare framstälde
mot Hernösand såsom lämplig plats för detta nya kontor,
nemligen att der icke behöfdes något sådant, derför att man icke
anlitat riksbanken med några afbetalningslån från Vesternorrlands
län, så vill jag säga: desto bättre. Då kan man ju hoppas, att
att man icke skall behöfva få höra en sådan anmärkning, som uttalats
mot Kalmar-kontoret, nemligen att det är blott en landtmannabank,
som endast har att tillgodose landtmännen med afbetalningslån.
Jag är öfvertygad, att detta kontor i Hernösand,
om det kommer till stånd, skall visa sig egnadt att taga affärsrörelsen
om hand och lemna ett ganska godt resultat.

Beträffande hvad vice talmannen vidare anförde derom, att då
det första gången var förslag om att inrätta ett afdelningskontor
af riksbanken i Vesternorrlands län, man då föredrog Sundsvall,
så vill jag nämna, att man då ännu icke hade så afgjordt bestämdt
sig för, att afdelningskontoren skulle förläggas i residensstäderna,
som nu är fallet, sedan man stadgat sin uppfattning i det hänseendet.
Jag tror sålunda, att man t. ex. i Östergötland nu önskar
ett afdelningskontor uti Linköping och icke uti Norrköping, som
likvisst är en mycket större stad. Så också här. Och när det
för flera år sedan var fråga om ett afdelningskontor i Skaraborgs
län, så föreslogs Sköfde — något som också, efter hvad jag vill
minnas, bankofullmägtige tillstyrkte — men nu är meningen för
Mariestad, derför att det är residensstad. Så också här. Det
skäl, som anförts för Sundsvall, att det har en mera utvecklad
privatbanksrörelse än Hernösand, synes mig tvärtom just tala för
att förlägga afdelningskontoret till Hernösand och icke till Sundsvall.

Jag yrkar alltså fortfarande bifall till utskottets hemställan
och vill framhålla, att, för den händelse man verkligen önskar ett
utvidgande af riksbankens verksamhet genom inrättande af nya
afdelningskontor i orterna, det är nödvändigt att vi icke splittra
oss, utan nu sluta oss samman kring utskottets förslag. Hvad Dalarne
beträffar, så är ju den orten i sin goda tur i alla händelser. Snarare
kan jag förstå missbelåtenheten hos representanterna från

Fredagen den 2 Maj.

17 N:o 35.

Blekinge, hvilka hvarken från fn lim äg t ige eller från utskottet fått Ang.inråttannågot
förord. Men representanterna från Dalarne kunna, tyckerde af yUerli''
jag, vara belåtna. Hvad Dalarne angår, har jag för öfrigt ^ JZskontoraf
en utskottsledamot, sona med all säkerhet eger lika stor kännedom riksbanken.
om affärslifvet och förhållandena derstädes som vice talmannen, (Forts.)
hört förklaras, att Dalarne alldeles icke hade något behof af ett
afdelningskontor.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Det var en talare på blekingebänken,
som framhöll, att det icke hade framdragits så göda skäl
för något annat riksbankskontors inrättande som för det i Karlskrona.

Men jag åberopar i det fallet dels de skäl, jag framhållit i min
motion, der jag åberopat de skäl, som jag framhållit uti föregående
årens motioner, särskildt de skäl, jag framhöll uti den af mig väckta
motion förlidet år, och de bilagor, som jag vidfoga! densamma. Jag
tror, att der funnits tillräckliga skäl andragna för ett afdelningskontor
i Hernösand. Dem har bankoutskottet haft tillgängliga för
sig för att taga reda på dessa andragna förhållanden. Jag tror,
att utskottet äfven gjort det och anser derför, att det nu icke behöfver
sättas i fråga, huru vida skälen för motionen äro framdragna
vid denna riksdag, eller om de vid en föregående äro framlagda.

Här har förut utaf en talare på dalabänken talats om, huru
som bankofullmägtige år 1884 förordade inrättandet af ett afdeiningskontor
i Yesternorrlands eller Kopparbergs län, men att det
då icke föreslogs någon särskild plats, men 1885 blef platsen föreslagen;
bankofullmägtige föreslogo då ett afdelningskontor i Vester- ''
norrlands län. Herr vice talmannen har nu sjelf uppgifvit detta,
hvilket ock är rätta förhållandet, att bankofullmägtige år 1885 föreslagit
ett riksbankskontor i Yesternorrlands län och dervid hemstält,
att ifrågavarande kontor måtte inrättas i staden Sundsvall,
oaktadt Hernösand vore residensstaden. Men just på den grund,
att sistnämnda stad var residensstad och hade ett centralare läge
för hela länet än Sundsvall, gick frågan denna gång icke igenom.

Herr vice talmannen har vidare sagt, att så många hanker redan
förut funnes i Sundsvall, hvaremot man i Hernösand blott hade en
bank, Hernösands enskilda bank, hvilken äfven hade ett afdeiningskontor
i Nyland, som är beläget sex mil derifrån, samt ett i
Sollefteå. Han sade ytterligare, att oaktadt Sollefteå är en stor
handelsplats, hade ingen bank något vidare att göra der, samt att
det under sådana omständigheter skulle vara alldeles egendomligt,
i fall dit skulle komma ännu eu konkurrent. Men jag har föreslagit,
att ett afdelningskontor skulle inrättas i Hernösand och
icke i Sollefteå; dervid är att märka, att det är Hernösands enskilda
hank, som har bankkontoren både i Hernösand, Nyland och
Sollefteå ensamt utan någon konkurrent.

Herr vice talmannen höll derefter före, att om något nytt afdelningskontor
af riksbanken skulle inrättas i Vesternorrlands län,
borde platsen blifva i Sundsvall. Med anledning häraf vill jag
upplysa om, att Sundsvalls stad ligger endast 5 mil söderut från
Hernösand. De sågverk och andra industriella inrättningar, som

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 35. 2

3i:o 35. ]8

Fredagen den 2 Maj.

Ang. inråttan- jigga i Medelpad mellan dessa båda städer och norr om Indals,
te<are a/del-*'' e^veni ..bäfva lika beqvämt och nära till Hernösand som till Sundsningslcontorafvall.
Örnsköldsvik t. ex. ligger 11 mil, om jag minnes rätt, norr
riksbanken, om Hernösand, Nyland 6 mil derifrån upp efter Ångermanelfven,
(Forts.) (Jer stor industri- och affärsrörelse bedrifves, och Sollefteå handelsplats
10 mil från Hernösand. Då hafva vi derifrån 20 mil till
länsgränsen, hvarför det icke torde vara lämpligt att lägga något
afdelningskontor i Sundsvall, hvaremot ett sådant vore mycket
lämpligt att förlägga till Hernösand, som, utom det att denna stad
är residensstad,. äfven är mest centralt belägen för det ifrågavarande
ändamålet.

De siffror, som framköllos af herr vice talmannen i afseende
å penningeoinsättningen och den affärsrörelse, som förefans i Vesternorrlands
län, anser jag utgöra ett godt bevis på, att, der
en sådan stor penningeomsättning omvexlar och så stor affärsrörelse
bedrifves, ett afdelningskontor mycket väl kunde sysselsättas.

För min del skall jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hörnfel dt: Det förvånar mig alldeles icke, att vice
talmannen försöker försvara bankofullmägtiges uppfattning, att
man bör gå varsamt till väga i afseende på afdelningskontorens
inrättande; jag säger det ännu en gång: det förvånar mig alls icke!
Men hvad som förvånar mig, är, att bankofullmägtige afstyrkt motionen
och kommit till det resultat, att Hernösand icke vore någon
lämplig plats för ett nytt afdelningskontors inrättande, utan att
något skäl derför anförts hvarken i fullmägtiges utlåtande eller i
det anförande, som vice talmannen nyss afgifvit. Att ett afdelningskontor
i Hernösand skulle blifva isoleradt, tror jag att man
icke behöfver befara, ty skulle så blifva fallet, måtte väl Luleåkontoret
vara det ännu mer.

Vice talmannen rörde sig i öfrigt med en ofantlig mängd siffror
för att visa Sundsvalls företräde framför Hernösand i fråga
om det nu tilltänkta nya afdelningskontorets inrättande. Jag ber
att få säga honom, att det nu alldeles icke väckts någon motion
om inrättande af ett afdelningskontor i Sundsvall. Hvarför han
då skall jemföra Hernösand med Sundsvall, det förstår åtminstone
icke jag. Det hade då kunnat vara lämpligare att i detta fäll uppräkna
några siffror för jemförelse i samma afseende mellan Hernösand
och Falun — men han ansåg naturligtvis det icke vara just
så lämpligt att göra någon sådan jemförelse.

Jag skall icke. upptaga kammarens tid vidare.

Herr Arhusiander: På de skäl, som anförts från talarne på
vesternorrlandsbänken, skall jag anhålla att få yrka bifall till utskottets
hemställan om inrättandet af ett afdelningskontor af riksbanken
uti Hernösand, hvilken stad är både residensstad och centralt
belägen inom Vesternorrlands län och således lämpligaste
punkten inom länet för det antydda ändamålet. Man har väl sagt,
att Sundsvall äfven vore en lämplig plats i detta afseende. Der -

Fredagen den 2 Maj.

19 N:o 155.

om är emellertid nu icke fråga, eftersom någon motion i den vägen Ang. inråttanicke
har väckts, hvarför jag heller icke vill inlåta mig på någon* af yiterlijemförelse
mellan dessa platsers lämplighet i detta fall. gare afdel Jag

tillåter mig derför endast yrka bifall till utskottets hemställ
an. (Forts.)

Herr E. G. Boström: Den omständigheten, att det från så
många håll här yrkats nya afdelningskontors inrättande, och att
hvar och en som talat i saken sökt ådagalägga sin stads eller
orts lämplighet framför andra, synes mig gifva ytterligare stöd
för det yttrande, som bankofullmägtige i detta fäll afgifvit, nemligen
att i år icke borde anläggas något nytt kontor. Då jag
dessutom ser, att af de 23 sakkunnige personer, som yttrat sig i
denna fråga, innan den framlades för Riksdagen, nemligen 7 bankofullmägtige
och 16 utskottsledamöter, bankofullmägtige yttrat sig
mot något nytt afdelningskontors inrättande i år, att vidare 9
utskottsledamöter varit för och 7 emot kontorets förläggande till
Hernösand, så synes tydligen, att majoriteten af dem, som yttrat
sig i frågan, har varit emot förslaget beträffande sistnämnda stad.

På dessa grunder, herr talman, yrkar jag afslag å utskottets
hemställan rörande inrättandet af ett afdelningskontor i Hernösand.

Skulle likväl något nytt afdelningskontor inrättas, tror jag, att
största skälen förefinnas att förlägga ett sådant i Falun.

Herr Dahn: Jag undrar icke på, att hvar och en vill förfäkta
sin orts intressen, men tydligt är, såsom ock nogsamt synes
af den siste talarens anförande, att i fall man vill hafva ett praktiskt
resultat af det utlåtande, som här föreligger, så få herrar
motionärer underordna sina enskilda intressen och söka ena sig
om utskottets förslag, ty detta har säkerligen af- alla den största
utsigten att gå igenom.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Sörnäs: Ehuru jag med uppmärksamhet hela
tiden åhört den förda diskussionen, har jag dock icke på något
sätt blifvit öfvertygad om annat, än att fullmägtige i riksbanken
hafva i denna fråga fullständigt redogjort för den plats, der
ett nytt afdelningskontor för närvarande först borde ifrågakomma,
hvarför jag för min del kommer att rösta för det af herr Anders
Hansson framstälda förslaget, nemligen om inrättandet af ett riksbankens
afdelningskontor i Falun.

Herr Lyttkens: Denna ständigt återkommande strid om inrättande
af nya afdelningskontor af riksbanken och deras lämpligaste
läge visar, att det hade varit nödigt, att herrar bankofullmägtige
stält sig till efterrättelse det af ett föregående bankoutskott.
gjorda och af Andra Kammaren gillade uttalande — hvilket
dock till följd af Första Kammarens afslag icke kunde komma
under gemensam votering — nemligen, att fullmägtige borde göra
eu ordentlig utredning, hvar och i hvad mån och under hvilka för -

N:o 35. 20

Fredagen den 2 Maj.

Ang. inråttan- hållanden samt i hvad ordning vi kunde inrätta nya riksbanksde
af ytterli- afdelningskontor. Hade fullmägtige hörsammat denna af kammaren
iiTstentor autta 1 a d e önskan, så hade man nu kunnat få se en ordentlig, på
Riksbanken, sakkunskap och opartiskhet grundad utredning af den föreliggande
(Forts.) frågan, samt sluppit höra, huru hvar och en här står och kifvas
för sin orts intressen. Men fullmägtige hafva icke varit så nådiga,
att de gjort detta, och derför sväfva vi också i stor okunnighet
om hvad som är ändamålsenligast och hvad behofvet i denna
fråga krafvel’. — Huru vigtig en sådan föregående utredning är,
visar sig bäst af det år 1881 inrättade afdelningskontoret i Yexiö.
Ty det är onekligt, att Karlskrona i detta hänseende hade varit
en lämpligare plats än denna lilla, inne i landet belägna staden
Yexiö, med snart sagdt ingen större affärsrörelse, samt att derför
ett kontor hellre borde hafva inrättats i Karlskrona än i Yexiö.
Om en sådan utredning af fullmägtige då framlagts för Riksdagen,
hade nog dess beslut äfven utfallit annorlunda, än hvad som skedde,
och resultatet deraf för banken och det allmänna blifvit vida nyttigare,
än hvad nu är förhållandet.

Jag tror, att det är samma förhållande, fastän kanske icke i
så hög grad, då striden nu gäller städerna Falun eller Hernösand.
Att nu förlägga ett afdelningskontor till Falun, oaktadt affärsrörelsen
allt mer och mer drager sig till Hernösand, vore ungefär
detsamma, som då man 1881 anlade ett nytt kontor i Vexiö i stället
för i Karlskrona. Angeläget hade derför varit, att fullmägtige,
då de se och höra dessa årligen återkommande önskningar.om nya
afdelningsköntors inrättande på olika orter, uppgjort en beräkning
öfver hvad de vigtigaste behofven kräfva.

Jag har intet annat yrkande att göra än att instämma i utskottets
förslag rörande inrättandet åt'' ett nytt afdelningskontor
af riksbanken uti Hernösand, ty jag tror, att denna stad är en
vigtigare handelsplats än Falun. Sistnämnda stad kommer nog
också med tiden att få sitt afdelningskontor. Att i detta fall gynna
den större affärsrörelsen är vigtigast, och hänsyn bör dervid icke
tagas till enskilda personers större eller mindre inflytande här
eller der.

Herr Lasse Jönsson: Jag hade icke tänkt begära ordet i
denna fråga, och oaktadt jag är motionär, skall jag heller icke
hålla på det förslag, jag framstäf om inrättandet af ett afdelningskontor
af riksbanken i Kristianstad. Hvarför jag begärde ordet,
var derför, att siste talaren klandrade bankofullmägtige derför, att
de icke föreslagit, hvar, i hvad mån och under hvilka förhållanden
ett nytt afdelningskontor af banken skulle kunna inrättas. Men
det är just en sådan utredning, som här föreligger. Jag har alltid
stält mig detta fullmägtiges förslag i detta hänseende mer till
efterrättelse än till och med bankoutskottets förslag, ty jag anser,
att fullmägtige böra i detta fäll hafva vida större sakkunskap
och kännedom än utskottet. Då det nu är fråga om att välja,
hvilken af dessa auktoriteter är den största, så röstar jag för full -

Fredagen den 2 Maj.

21 N:0 35.

mägtiges förslag, nemligen om inrättandet af ett afdelningskontor inråttan af

riksbanken i Falun. de aJ

gare afael .

ning skontor af

Herr Dahlberg: Jag hade verkligen icke tänkt yttra mig i
denna fråga, ty huru objektivt man än vill se saken, kan man
likväl icke undgå att taga något intryck af ortintressena. Skall
jag för min del se saken fullt objektivt, så vill jag säga, att jag
med afseende på nuvarande förhållanden skulle anse det vara föga
lämpligt, att riksbanken för närvarande och under den allra närmaste
tiden inrättade något nytt afdelningskontor alls. Jag föreställer
mig, att förr än vi få se följderna af onsdagens beslut i
afseende på omreglering af riksbankens verksamhet, för så vidt
, det afsåg de grundlagsförändringar, som då voro i fråga, kunde
det må hända vara klokt att tills vidare uppskjuta med inrättandet
af något nytt afdelningskontor af riksbanken.

Skall jag se saken från annan synpunkt än riksbankens,
som utan tvifvel skulle vilja vara befriad från dessa afdelningskontor,
skall jag se saken från en mera subjektiv synpunkt, så
måste jag erkänna, att de skäl, som anförts för inrättande af ett
afdelningskontor i Hernösand, äro mera talande än de, som andragits
för ett kontor i Falun. Särskiidt äro kommunikationsförhållandena
sådana, att det under vissa omständigheter och en viss
årstid kan hafva sina stora fördelar, att det finnes ett afdelningskontor
i Hernösand. Derjemte får man icke förbise, att ganska
betydliga belopp ränterimedel, särskiidt skogsmedel, derigenom
skulle kunna fortare göras fruktbärande.

För min del vill jag icke framställa något yrkande, enär jag
hellre skulle se, att hela frågan för denna gång föll, men i händelse
af omröstning kommer jag att rösta för inrättande af ett
afdelningskontor i Hernösand.

riksbanken.

(Forts.)

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med
de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
å densamma; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd
och försiggick enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i 1 punkten
af utlåtandet n:o 13, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren
afslagen.

N:o 35. 22

Fredagen den 2 Maj.

Äng. mm/ian- Omröstningen visade 103 ja och 81 nej; och hade utskottets
de"£ y3f}1''hemställan alltså af kammaren bifallits.

(JU/'') & (IJ(16C~

ningskontor af

riksbanken. Puilkten 2.

(Forts.)

Vid föredragning af mom. a), innefattande utskottets afstyrkande
af förslaget om inrättande af ett afdelningskontor i Linköping,
begärdes ordet af

Herr Larsson i Mörtlösa, som yttrade: Då kammaren nu
bifallit inrättande af ett afdelningskontor i Hernösand, skall jag
icke framställa något yrkande.

Jag kan dock icke underlåta att påpeka bekofvet af ett afdelningskontor
äfven för Östergötland, som har en folkmängd, som
icke öfverträflas af något län, med undantag af Malmöhus, Göteborgs
och Elfsborgs, och som har det största taxeringsvärdet näst
Malmöhus län. I industrielt afseende öfverträffas det dessutom
icke af något annat län än Malmöhus och Göteborgs; det har nemligen
ett tillverkningsvärde i industrielt afseende, som uppgår till
närmare 23 millioner.

Jag hyser emellertid det hoppet; att bankofullmägtige ocL (Riksdagen
så snart som möjligt må hafva Östergötland i benägen
åtanke.

Vidare anfördes icke. Momentet bifölls.

Mom. b) c) d) e) f) g) h) och i).

Biföllos.

§ 5.

Ang. tindrade
grunder för
väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.

Härefter företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 46,
i anledning af väckta motioner angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Till lagutskottets handläggning hade Andra Kammaren hänvisat
fem särskilda motioner angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. Motionerna hade afgifvits, n:o 20 af herr Ollas
A. Ericsson, med hvilken herr M. Tysk instämt, n:o 57 af herr J.
Johnsson i Thorsberg, n:o 92 af friherre C. Carlson Bonde, med
hvilken fyra ledamöter af kammaren instämt, n:o 165 af herr G.
F. Östberg samt n:o 194 af herr N. Fosser, med hvilken sju ledamöter
af kammaren instämt.

I motionerna hade föreslagits
af herr Ollas A. Ericsson:

“att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och så snart

Fredagen den 2 Maj.

23 N;o 35.

ske kan till Riksdagen aflåta förnyad nådig proposition med för- Ang. ändrade
slag till lag angående väghållningsbesvärets på landet ordnande i funder för
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som för skjuts- ^svärétTut
skyldighetens afgörande äro gällande"; görande på

landet.

af herr ./. Johnsson: (Forts.)

“att Riksdagen i skrifvelse till Kong]. Haj:t anhåller, att
Kongl. Haj:t täcktes, så fört ske kan, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag för väghållningsbesvärets utgörande
med hufvudsakligt afseende å vissa i motionen angifna förhållanden"; af

friherre Bonde:

“att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl.''Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till ordnande af underhållet af de allmänna vägarne
efter följande grunder:

a) att underhållet af väg, så väl vinter- som sommartid,
öfverlemnas mot betalning åt den, som erbjuder sig för billigaste
pris utföra arbetet, under förutsättning att det begärda priset af
vederbörande landsting godkännes;

b) att kostnaden för detta underhåll fördelas sålunda, att en
tredjedel betalas af staten samt återstående två tredjedelar utdebiteras
efter fyrk på så sätt, att för jordbruksfastighet så väl
beviliningsskyldig som bevillningsfri erlägges fyra gånger så mycket
för hvaije fyrk som för alla öfriga beskattningsföremål";

af herr Östberg/:

“att Riksdagen måtte för sin del besluta vissa i motionen angifna
bestämmelser angående väghållningsbesväret på landet";

samt af herr Fosser:

“att Riksdagen må besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t må låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag
till lindring af väghållningsbesväret, hufvudsakligen bygdt på följande
grunder:

a) att den jord, som nu bestrider väghållningen, bibehölles
vid denna skyldighet mot någon skälig befunnen lindring af visst
årligt bidrag från statsverket och landstingen;

b) att vägbehållningsbesvärets verkliga värde uppskattas länsvis
af en för detta ändamål inom hvarje län tillsatt särskild
nämnd; samt

c) att den såsom skälig befunna lindringen tillkommer hvarje
väghållningsskyldig med vissa jemna procent af det sålunda uppskattade
värdet."

Jf:o 35. 2i

Fredagen den 2 Maj.

Ang. ändrade På anförda skal hemstälde utskottet i föreliggande utlåtandegrunder
för

lesvärets ut- . aR Riksdagen i anledning af ifrågavarande motioner ville i
görande på skrifvelse — med uttalande af den åsigt, att frågan om ett lärnplandet
ligt ordnande af vägkållningsbesväret på landet är af den vigt, att
(Forts.) dess lösning icke bör undanskjutas — anhålla, att Kong!. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning, dels i hvad mån, under förutsättning
att vägunderhållet in natura kommer att utgöras af den i
mantal satta jorden, bidrag till väghållet må lemnas af andra beskattningsföremål
för att bereda erforderlig lindring i väghållningstungan,
dels ock huru vida och i hvad utsträckning bidrag i omförmälda
hänseende må kunna lemnas från statsverket och af landstingsmedel,
samt derefter för Riksdagen framlägga förnyadt förslag
till lag i ämnet.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Ollas A. Ericsson: Jag kan ej annat än erkänna, att
de väckta motionerna rörande vägunderhållningsbesvärets utgörande
på landet blifvit af lagutskottet, välvilligt behandlade, då utskottet
till svar på de olika framställningarna sjelft formulerat ett skrifvelseförslag
till Kong!. Haj:t, men innan Riksdagen beslutar sig
för en skrifvelse till .Kongl. Maj:t i denna fråga, vill jag göra en
hemställan, huru vida icke åtminstone denna kammare gjorde klokast
i att först som sist uttala önskvärdheten af att frigöra den i mantal
satta jorden från skyldigheten att utgöra väghållningen in natura,
emedan jag tror, att väghållningsfrågan icke kan nöjaktigt
lösas, förr än underhållet ställes på entreprenad. I denna uppfattning
stärkes jag af den diskussion, som föregick frågans afgörande
i båda kamrarne sistförfluten riksdag, dervid framhölls,
att det då framlagda förslaget, om det skulle bifallas och blifva
gällande lag, skulle komma att blifva en allt för dyrbar apparat
utan motsvarande lindring för den näring, den afsåg att bereda
lättnad. Samma anmärkning tror jag ock skall drabba det
förslag, som af Kongl. Maj:t komme att utarbetas på basis af den
af den af utskottet föreslagna skrifvelsen, i fall den skulle af Riksdagen
beslutas, ty hvad skola de tjena till dessa dyrbara anordningar
med vägstyrelser, vägnämnder och oupphörligen återkommande
vägdelningar etc., då man kan undvika desamma genom att
ställa vägunderhållet på entreprenad? Man må nemligen försöka
att göra vägdelningen så rättvis som möjligt, så skall man dock
efter ett eller annat år, då t. ex. lättare kommunikationer uppstått
i. ena ändan af vägdistriktet, som betydligt underlätta väghållningen
derstädes, men på andra ändan uppstår en industriel anläggning,
som genom sina transporter förderfvar deromkring
liggande vägar och fördyrar väghållet, få grundad anledning klaga
öfver den blott för några år sedan verkstälda kostsamma vägdelningens
orättvisa, och jag behöfver knappast nämna om det trassel,
som uppstår vid tillkomsten af nya vägar. I min hemtrakt hafva
vi haft erfarenhet af vägdelningarnas otillfredsställande verkningar

Fredagen den 2 Maj.

25 N:o 35.

och ehuru vägarne äro delade på de särskilda kommunerna, anse ändrade
vi likväl delningen så orättvis, att kommunerna gemensamt ut- 9ru^äer för
bjuda vägunderhållet på entreprenad, hvilket också blir betydligt^sTäret^utbilligare,
än om hvar och en hemmansinnehafvare skulle laga sin görande på
särskilda lott. Jag kan derför icke finna annat, än att första vil- landet.
koret för frågans råtta lösning är att sätta vägunderhållet på (Forts.)
entreprenad. Befinnes det rättvist, att jordbruksnäringen bör deltaga
i vägunderhållet mer än andra beskattningsföremål, så kan
ju detta ske genom en större utdebitering å jordbruksfastigheter än
å andra föremål, och skulle man frukta att, genom att ställa vägunderhållet
på entreprenad, entreprenadbidragen skulle blifva oskäligt
höga, har man ju ett kraftigt korrektiv deremot genom att
lägga samma befogenhet i landstingens händer, som de hafva med
afseende å skjutsentreprenaderna.

Hur jag således än ser saken, finner åtminstone jag för min
del, att denna vigtiga fråga enklast och med den allmännaste tillfredsställelse
skulle blifva löst, om den finge passera samma väg
som skjutsfrågan.

Jag skulle derför helst önskat frågans återremitterande till
utskottet med anhållan, att utskottet utarbetade ett antagligt skrif''-velseförslag i det syfte, skrifvelseförslaget i min motion antyder,
men då frågan genom Första Kammarens beslut för denna gång
fallit och således en återremiss icke skulle tjena till något, hemställer
jag till denna kammare, att den såsom en opinionsyttring
måtte bifalla min i ämnet väckta motion, hvartill jag, herr talman,
yrkar bifall.

Herr friherre Bonde: Då, såsom nyss nämndes, Första Kammaren
redan affärdat lagförslaget om vägunderhållets ordnande,
kan det tyckas öfverflödigt att vidare diskutera denna fråga. Men,
i likhet med den föregående talaren, tror jag ändå att det är nödvändigt,
att Andra Kammaren här uttalar sig, då Andra Kammaren
så många gånger förut visat sig hysa så stort intresse för
denna frågas lösning, hvarigenom man skulle kunna åstadkomma
en lindring för jordbrukarne och kanske ändå mer åstadkomma
en rättvisare fördelning i det tryck vägunderhållet pålägger.

Det förslag, som i fjor förelåg, föll, såsom vi veta, på Första
Kammarens motstånd, och det hade äfven i denna kammare många
meningar mot sig. Visserligen skulle det för många delar af landet
medfört fördelar, men det var tvifvel underkastadt, huru vida
det icke på andra håll skulle, i stället för att minska olägenheterna
af vägirnderhållningsbesväret, gorå det ändå dyrare för de underhållsskyldige.

Den förre talaren framhöll, att frågan troligtvis icke kan
lösas på annat sätt, än att vägunderhållet ställes på entreprenad.

Denna hans åsigt delar jag också. Jag tror, att den största svårigheten
för vägunderhållningsbesvärets ordnande ligger i att kunna
få en rätt fördelning af detsamma. Om man skulle antaga utskottets
förslag och anhålla om en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
deri man uttalade sig för principen, att besväret skulle hvila på

Nio Bo. 26

Fredagen den 2 Maj.

väghållnings
besvärets utgörande
yå
landet.
(Forts.)

Ang. ändrade den i mantal satta jorden, så stode man ju qvar på samma punkt,
?™TkOrLs^L 0C^ orättvisan, som nu, enligt hvad alla medgifva, förefinnes, skulle
icke vara häfd.

Den af herr Fosser väckta motionen innebär detsamma. Visserligen
afser den, att jorden skulle erhålla lindring, men fördelningen
skulle fortfarande ske efter mantal. Orättvisan blefve alltid
lika stor, då besväret lomme att hvila på mantal. Låt vara,
att man skulle få en lindring af ända till 50 %, så blir den återstående
fördelningen lika orättvis; om tungan än blefve endast
hälften så stor, så finnes ändå orättvisan qvar. Enda sättet att
åstadkomma en rättvis fördelning är således att öfverlemna åt de
minstbjudande att underhålla vägarne.

Den föregående talaren yttrade, att detta möjligen skulle
blifva dyrt, men jag för min del tror alldeles säkert, att totalkostnaden
för det arbete, som nedlägges på vägarne, derigenom
blefve minskadt. Ty, om vägstyckena blifva delade i mindre bitar,
och bjudas ut på entreprenad, så kommer säkerligen den, som bor
närmast och således har lättast att utföra arbetet, att öfvertaga detsamma.
Han kommer begärligt att eftersträfva denna extra förtjenst
att få öfvertaga underhållet af den för honom beqvämt belägna
vägen. Nu åter är förhållandet, att då den direkta väghållningsskyldigheten
delas på hemmanen, kunna en del erhålla sitt
stycke två ä tre mil från sitt hemvist. Detta medför för egarne
till de mindre hemmanen, som blott hafva några få famnar väg
att underhålla, betydliga kostnader, då de för ett arbete, som kunde
göras på en halftimme, måste resa två till tre mil fram och tillbaka
för att verkställa det. Dessa få då för detta lilla vägunderhåll
nedlägga tio till tjugu gånger så mycket arbete, som skulle
behöfvas för den, som bor nära stället, der arbetet skall verkställas.
Ty det är alldeles gifvet, att arbetet blir lindrigast för
den, som bor nära stället för arbetet, och då en sådan anordning
lämpligast torde kunna ske genom att saken ställes på entreprenad,
så blir detta ovilkorligen det billigaste, åtminstone i de tätare bebyggda
delarne af vårt land. I de mera glest befolkade trakterna
blir vägunderhållet på sådant sätt må hända nog dyrt, men ett
korrektiv deremot, hvilket äfven den föregående talaren anförde,
finnes deri att landstinget eger pröfva de anbud, som inkomma,
och se till, hur man skall gå till väga, om anbuden icke kunna antagas,
och i sådant fall huru vida icke den kommun, i hvilken vägstycket
är beläget, kan åläggas att bidraga till kostnaden. Detta
tror jag vara det enda sättet att lösa frågan.

Det är således först den principen vi hafva att fastställa och
så godt först som sist uttala, att en rättvis lösning af frågan är
omöjlig, om man icke antager entreprenadsystemet. Den andra
frågan vore, hvem som skulle betala kostnaden. Den frågan har
varit före i fjor, då det föreslogs, att väghållningen skulle fördelas
äfven på andra beskattningsföremål än jordbruket. Det är, hvilket
också vägkomitén yttrade, gifvet, att man måste anse vägunderhållningsskyldigheten
på landet såsom en statens gemensamma angelägenhet,
och att alla, som i landet bygga och bo, af vägarn

Fredagen den 2 Maj.

27 N'';o 35.

hafva åtminstone en indirekt nytta. Kommunikationsväsendet i
allmänhet är ju en statens angelägenhet, och derför är det med
rätt och fog som man anser, att staten hör till en viss del direkt
bidraga äfven till vägarnes underhåll. Man bör derför uttala sig
för att staten, åtminstone till någon del, dertill bör lemna bidrag.

Deremot torde det icke nu vara skäl att yttra sig om hur
många procent eller hur stor del af det hela staten skulle vidkännas,
ty derom kunna meningarna vara delade. 1 min motion har
jag föreslagit en tredjedel, men andra kunna ju hafva en annan
mening, såsom t. ex. en reservant i lagutskottet, hvilken föreslagit 40
procent, men om detta vill jag icke nu yttra mig. Yi skola icke
tala om delar eller procent nu, ty det kunde lätt leda till splittring.
Yi skola icke heller vidröra frågan, med hur stor del eller
i hvilken mån andra beskattningsföremål än jordbruket böra bidraga.
Jag hade tänkt mig, att jordbrukaren skulle betala fyra
gånger mer på fyrk än öfriga beskattningsföremål, men vi skola
som sagdt nu icke vidröra detta, utan endast göra ett uttalande i
så allmänna ordalag som möjligt, och jag anhåller derför, att kammaren
i enlighet med min motion ville besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till ordnande af underhållet af de
allmänna vägarne efter följande grunder:

a) att underhållet af väg, så väl vinter- som sommartid, öfverlemnas
mot betalning åt den, som erbjuder sig för billigaste pris
utföra arbetet, under förutsättning att det begärda priset af vederbörande
landsting godkännes;

b) att kostnaden för detta underhåll erlägges till viss del af
statsmedel, och återstoden utdebiteras efter fyrk ej blott för jordbruksfastighet,
så väl bevillningsskyldig som bevillningsfri, utan
äfven för alla öfriga beskattningsföremål uti lämpligt förhållande.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herr Carlsson i Nysäter.

Herr Fosser: Herr talman! Såsom redan blifvit nämndt,
har frågan genom Första Kammarens beslut förfallit vid denna
riksdag. Detta kan dock icke hindra Andra Kammaren att uttala
sin åsigt. Frågan har nu förekommit under ytterst ogynsamma
förhållanden, mot slutet af riksdagen, då bordet är fullt af betänkanden
af alla slag. Den förekom i Första Kammaren under ett
aftonplenum, då kammarens ledamöter voro uttröttade af debatter
i tull- och grundlagsfrågor, och det kan derför icke förvåna någon,
om frågan i hastigheten blef annorlunda afgjord, än som må hända
blifvit fallet, om den förekommit vid ett lämpligare tillfälle; ty
enligt mitt förmenande var det ej afvoghet mot sjelfva saken, som
gjorde att den föll. Man har sagt, att frågan blifvit för tidigt
väckt, efter att af Kongl. Maj-.t så nyligen hafva blifvit framlagd
som förra året, och att man derför bort dröja med saken. Det
skälet anser jag vara utan betydelse, och de många motioner, som

Ang. ändrade
grunder för
v afhällning shesvärets
utgörande
pa
landet.

(Forts.)

N:o 35. 23

Fredagen deri 2 Maj.

Ang. ändradei denna kammare framkommit i frågan, visa något helt annat.
grunder för j)e afspegla enligt min uppfattning den allmänna uppfattningen i
ZfväretTuf- landet, som är att frågan icke bör uppskjutas utan lösas så, snart
görande på som möjligt. Afan yrkar detta, och är en sådan fordran påkallad
landet. icke allenast af billighet, utan äfven af rättvisa. Ty det torde väl
(Forts.) icke med fog kunna förnekas, att det är både obilligt och orättvist,
att en så stor börda, som vägunderhållningsskyldigheten är, skall
trycka på ett enda skatteobjekt och icke ens på det i dess helhet.
Det kan ej heller med framgång förnekas, att de allmänna stora
vägarne äro ett statsändamål, de besigtigas och kontrolleras af
statsmyndigheterna och höra till de allmänna samfärdsmedlen.
Väghållningsbesväret hör till de s. k. allmänna besvären, och
då det är ett allmänt besvär eller onus, borde det väl bäras af
alla och icke endast af en klass af menniskor.

Det försök, som vid förliden riksdag gjordes att tillförbinda
vissa andra skatteföremål än den i mantal satta jorden till deltagande
i vägunderhållningsbördan, misslyckades och visade sig leda
till orimligheter, hvarpå de nya beskattningsparagraferna i särskilda
utskottets betänkande förliden riksdag tjena till bevis. Till och
med backstugusittare skulle blifva väghållare enligt nämnda förslag.
Skall man komma till en lycklig lösning af frågan, vill det
synas, som om man borde uppgifva hvarje tanke på att inrangera
vissa grupper af andra skatteföremål att deltaga i bördan efter
nya beskattningsgrunder, ty på den vägen får man icke annat än
idel godtyckligheter på alla håll att lägga till grund för den erforderliga
begränsningen. Derför tror jag det vore lyckligare, om
man med de beskattningsgrunder, man redan har, kunde anskaffa
medel att lindra bördan för dem, som deraf tryckas, och det snart.
Med afseende å sättet att dervid gå till väga, har man en förebild
i det sätt, hvarpå skjutsväsendet utjemnades. Det ordnades, som
kändt är, så, att allmänna bidrag både från staten och landstingen
dertill utgå. Nu är det väl gifvet, att det är en stor åtskilnad
mellan dessa två saker. Väghållningen är en så mycket större
och betydligare börda, att det blifver en stor skilnad med afseende
å de medel, som i de båda fallen erfordras. Alen detta hindrar
icke, att man för beredande af skälig lättnad i nu ifrågavarande
afseende bör handla efter samma grunder. Att nu ställa vägunderhållet
på entreprenad i vanlig mening, såsom en motionär
föreslagit, är till följd af de dermed förenade kostnaderna en omöjlighet
och kan icke enligt min tanke vinna statsmagternas bifall;
utan man borde taga hvad i min motion angifves till utgångspunkt,
låta den särskilda nämnden sätta värde å vägarne och sedan
på denna grundval lindra i lika mån efter bördans tryck.
Man hade då af entreprenadsystemet erhållit två saker. Törst ett
fixt värde på det onus här är i fråga och vidare en viss bestämd
ersättning för besvärets utgörande med skäliga befunna procent
af dess värde. Och det anser jag vara hvad man för närvarande
kan upptaga ur entreprenadsystemet. Friherre Bonde yttrade visserligen,
att orättvisan vore lika stor, äfven om bifall lemnades till
min motion. Jag är af helt olika åsigt. Ty klart är, att om hvarje

Fredagen den 2 Maj.

29 N:o 85.

vägunderhållsskyldig får en efter uppskattningsvärdet afpassad A.ng. ändrade
hjelp och lindring, så minskas i samma män den orättvisa, som för grunder för
närvarande kan ligga i bördans ojemna fördelning. Och skulle fa^ret^utman
slutligen kunna komma derhän, att staten och landstingen görande på
kunde öfvertaga vägunderhållet helt och hållet efter entreprenad- landet.
systemet, hade man fullt nått målet. Men det tror jag, som sagd!, (Ports.)
icke går så snart för sig, utan är fast mera en framtidssak.

Det har anmärkts, att om man skulle slå in på den väg jag
föreslagit, skulle det blifva mycket dyrt, allt för dyrt. Ja, det
blefve visst dyrt. Men det är dyrt äfven nu, ehuru endast för de
väghållningsskyldige. Dessa smärre väghållare, som äro skuldsatte
upp öfver öronen och tryckta af stora skatter af alla slag, för
dem är underhållsskyldigheten dyr och tryckande i högsta måtto,
och de både begära och behöfva verklig lindring.

Vid denna riksdag föreligger en motion om tillskapande af
nya smärre jordbrukare. Motionen är bebjertansvärd och afsigten
rigtig. Men böra vi icke först se till att dessa tusentals smärre
jordbrukare, som vi redan hafva, vederfaras billighet och lättnad,
så att de icke duka under för de många svårigheter de hafva att
kämpa mot? De få kanske kämpa hårdare än någon annan samhällsklass
för att ej duka under i den ekonomiska kampen. För
att bereda en rättvis, billig och välbehöflig lindring åt dessa många,
får icke, efter hvad jag förstår, dyrheten ställa sig hindrande i
vägen, så mycket mindre som statsmagterna tillförene i afseende
på ett annat allmänt besvär tillvägagått, såsom jag förut nämnt,
på ett liknande sätt som det nu föreslagna, och bär är ju icke
fråga om annat än någon billig lindring. Om af statsmedel afsattes
en särskild fond för vägunderhållningsbesvärets lindrande,
torde det icke vara omöjligt att af löpande inkomster förse denna
fond med det för ändamålet erforderliga beloppet. Och skulle så
behöfvas, kunde man göra här som i andra länder, nemligen införa
en allmän vägskatt för hela riket. Jag kan icke inse, hvarken att
det vöre orimligt eller orättvist att så göra mera här än annorstädes.
Det vore icke större orimlighet, att en sådan skatt utginge,
än att vi nu på våra debetsedlar hafva bidrag till skjutsentreprenaderna.

I afseende å lindringsbeloppet, tror jag, såsom friherre Bonde
rigtigt anmärkt, att det vore för mycket detaljeradt att, på sätt reservanten,
grefve Klingspor föreslagit, utsätta vissa bestämdaprocent.

Det är för mycket detaljerad! att intaga sådana bestämmelser i
ett principbetänkande, och synes det vara bättre att taga orden i
sista momentet af min motion: “att den såsom skälig befunna lindringen
tillkommer hvarje vägunderhållningsskyldig med vissa
jemna procent af det sålunda uppskattade värdet". Som herrarne
finna, är grefve Klingspors reservation hufvudsakligen lika med
min motion, endast med den .skilnad jag nu anmärkt.

Med afseende å utskottets förslag kunde jag vara med om det,
för så vidt det icke enligt min tanke vore behäftadt med det felet
att vara en vid kappa, hvarunder alla möjliga meningar kunde
inrymmas, samt innehölle redan af Riksdagen underkända grunder.

N:<> 85. SO

Fredagen den 2 Maj.

Ang. ändrade Att med ledning deraf kunna framlägga ett förslag torde ej vara
grunder för lätt. Jag befarar att om Andra Kammaren antoge lagutskottets
''besvärets "ut- förslag, begirigt kammaren samma fel som 1876 års Riksdag, nem,
lövande på ligen att skrifva otydligt och svårförstådt, och resultatet skulle
landet. möjligen blifva detsamma nu som då. Det vore derför nyttigt, om
(Forts.) kammaren yttrade sig bestämdt och tydligt i det beslut den nu
går att fatta. Ett sådant uttalande torde ligga i min motion, i
hvilken sju af kammarens ledamöter instämt. Jag anhåller derför,
herr talman, om bifall till densamma; den lyder sålunda:

“att Riksdagen må besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t må låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag
till lindring af väghållningsbesväret, hufvudsakligen bygdt på följande
grunder:

a) att den jord, som nu bestrider väghållningen, bibehålies vid
denna skyldighet mot någon skälig befunnen lindring af visst årligt
bidrag från statsverket och landstingen;

b) att väghållningsbesvärets verkliga värde uppskattas länsvis
af en för detta ändamål inom hvarje län tillsatt särskild nämnd;
samt

c) att den såsom skälig befunna lindringen tillkommer hvarje
väghållningsskyldig med vissa jemna procent af det sålunda uppskattade
värdet.“

Herrar Larsson i Mörtlösa, Anderson i Himmelsby, Jakobson,
Petersson i Hamra, Petersson i Boestad, Wieslander, Nitsson i Råby,
Olsson i Frösvi och Fredholm förklarade sig instämma med herr
Fosser.

Herr Lyttkens yttrade: Herr talman, mine herrar! Anledningen,
hvarför jag begärt ordet, var ett yttrande af representanten
på dalabänken om önskvärdheten af att kammaren såsom en
opinionsyttring uttalade sig för att ställa vårt vägunderhåll på
entreprenad. Sedan Första Kammaren afslagit lagutskottets förslag,
kan naturligtvis, hvad vi än besluta, det icke blifva annat
än en opinionsyttring, men jag för min del vill icke vara med om,
att denna skall gå i den rigtning, att den för oss ur askan i elden,
ty om vi ställa vårt vägunderhåll på entreprenad, så uppkomma
häraf så oerhörda kostnader, att äfven de som nu beklaga sig öfver
denna tunga skulle längta tillbaka till den tid, då de fingo vid
lägliga tillfällen in natura fullgöra hvad som erfordrades i stället
för att skaffa penningar till att betala entreprenörer och blifva
skattskyldiga under orter, som hafva stora distanser och i följd
deraf långa vägar, men hafva en mycket gles befolkning och som
kunna vid entreprenadauktionernauppträdaochkonkurreramedhvarandra.
I ett så vidsträckt land som Sverige skulle det blifva så
ofantliga kostnader genom dessa auktioner, att man skulle häpna,
och må hända att i vissa landsorter funnes det icke ens tillräckligt
med folk, som ville utan en alldeles omåttlig och öfverdrifven
betalning åtaga sig dessa stora arbeten, emedan de kunde förtjena
mera på skogsafverkning och dylikt.

Fredagen den 2 Maj.

31 N:o 35.

Då jag icke vill vara med om en opinionsyttring i den retning,
att alla vägar skola underhållas på allmän entreprenad, bad
jag om ordet för att varna för hela detta system, hvilket skulle
göra södra Sveriges inbyggare skattskyldigt under norra Sveriges.

Hvad sjelfva saken beträffar, inser jag mycket väl, att det är
på tiden att allvarligt tänka på att åstadkomma en jemnare fördelning
af detta onus, som nu endast hvilar på vissa hemman,
medan andra beskattningsföremål äro fria. Att icke fullkomlig
och till alla delar full rättvisa någonsin eller på någon väg kan
ernås i ett land, så vidsträckt och till sina delar så olikartadt som
Sverige, är naturligt, men jag tror icke, att vi behöfva frukta så
mycket, om vi bygga på den historiska utvecklingens grund och
låta häradena hädanefter såsom hittills vara enheten och låta dem
äfven efter den nya lagstiftningen ordna sin väghållning med hjelp
af alla skatteföremål. Hufvudsaken är, såsom lagutskottet sagt,
att detta onus äfven i framtiden kommer att utgöras af all den i
mantal satta jorden och icke medelst entreprenad, men att bidrag
till och ersättning för väghållet äfven må lemnas af andra beskattningsföremål.
Naturligtvis finnes det äfven efter den ifrågasatta
nya lagstiftningen intet hinder för, att två eller flera härad kunna,
om de ömsesidigt så önska, förena sig till en enhet, men den gamla
historiska grunden, häradet, blir likväl bibehållen.

Om jag nu antager lagutskottets betänkande, så gör jag det
af den anledning, att deruti förutsattes, att alla andra beskattningsföremål
skola deltaga i vägunderhållet, hvilket dock hädanefter
såsom hittills af den i mantal satta jorden skall utgöras in
natura, dock hädanefter mot ersättning, ty huru svårt detta onus
än för närvarande är, så blir det dock svårare att skaffa reda
penningar till att betala entreprenörer och allt sådant, som dermed
sammanhänger, såsom vägingeniörer och vägfogdar m. m. Jag
anser derför, att man har goda skäl att antaga lagutskottets förslag,
såsom en opinionsyttring.

Herr Fossers förslag har väl vissa fördelar, men deri uttalas
icke, att andra beskattningsföremål skola lemna bidrag till vägunderhållet,
utan hela hjelpen skall komma från statsverket och
landstingen. Detta kan komma att blifva ganska orättvist, ty alla
betala skatter till staten och landstingsmedel, men vi kunna icke
begära, att städerna skola betala till underhåll af vägarne på landet,
om vi icke hjelpa till att underhålla gatorna i städerna. På
det sättet kommer man ur askan i elden, och derför är det bäst,
att vi hålla oss endast till landsbygden och icke sammanblanda
dessa båda saker, tv då få vi ångra oss.

Herr talman! Som tiden är långt framskriden, skall jag endast
bedja, att kammaren ville såsom en lämplig opinionsyttring antaga
lagutskottets förslag. Yi uttala derigenom en önskan om
en snar reform, icke på entreprenadsystemets väg, utan med bibehållande
af vägunderhållet in natura, men så att alla skola dertill
bidraga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Ang. ändrade
grunder för
väghållningsbesvärets
utgörande
x>å
landet.

(Forts.^

N:o 85. 32

Fredagen den 2 Maj.

Ang. ändrade
grunder för
väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Forts.)

Med herr Lyttkens förenade sig herrar Kihlberg, Holmgren,
Mallmin och Bengtsson i Boberg.

Herr vice talmannen L. 0. Larsson: Herr talman, mine
herrar! Det är, såsom flere talare påpekat, nu endast fråga om
en opinionsyttring, men om en sådan skall hafva någon betydelse,
så måste den bestå deri, att så många som möjligt af kammarens
ledamöter förena sig om densamma. Om nu alla de motionärer,
som framkommit med olika förslag, hålla hvar och en på sitt, så
blir opinionsyttringen af bra liten betydelse, när man kanske efter
en mängd voteringar slutligen får ett förslag, för hvithet icke finnes
någon majoritet i kammaren, utan som tillkommit först genom
flera omröstningar och kontra-propositioner.

Jag för min del får säga, att jag icke vågar på rak arm ansluta
mig till någon af de föreliggande motionerna, ty frågan är
icke så utredd, att jag vill positivt godkänna något af förslagen.
Alla motionärerna hafva föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med begäran om utredning, men jag tror, och det torde vara temligen
klart, att när man begär en utredning i en fråga, så bör
man icke säga bestämdt, att denna utredning skall vara så och så
beskaffad, ty eljest blir det, såsom herr Lyttkens nyss påpekade,
galet för alla parterna. Man har annars redan bundit Kongl. Maj:t
vid ett visst system, som han måste följa. Detta är icke klokt ur
den synpunkten, att då blir Kongl. Maj:t tvungen att hålla sig vid
ett visst förslag, och opinionsyttringen blir af mycket liten betydelse,
när hvar och en håller på sin enskilda åsigt.

Jag tror, att man lämpligen skulle kunna förena sig om lagutskottets
betänkande, ty der förekommer hvad man önskar få
sagdt med denna opinionsyttring, nemligen att man vill hafva väghållningsbesväret
bättre ordnadt, vidare att bidrag skola lemnas
af andra beskattningsföremål och lättnad i väghållningstungan åstadkommas
genom bidrag från statsverket och landstingen. Hufvudsnmman
är, att man vill hafva en rättvisare och billigare fördelning
af väghållningsskyldigheten, och derom tycker jag att alla
skulle kanna förena sig, att den nuvarande fördelningen icke är
öfverensstämmande med rättvisa och billighet. Hvad vi vilja synes
mig således finnas uttaladt i detta lagutskottets betänkande i dess
kläm. 1 denna kläm förekommer dock en mellanmening, som jag
för min del icke skulle vilja hafva der, ty det heter nemligen:
“under förutsättning att vägunderhållet in natura kommer att utgöras
af den i mantal sätta jorden". Denna mellanmening, som
blifvit inskjuten, innehåller ett bestämdt uttalande, som jag icke
vill att kammaren skulle göra, ty den utredning, som skall företagas,
kan möjligen leda derhän, att vägunderhållet icke bör åligga
allenast den i mantal satta jorden, och då bör man äfven i det
fallet vid utredningen hafva fria händer.

Mitt yrkande blir således, att med uteslutande af denna mellanmening,
som jag nyss tagit mig friheten uppläsa, utskottets förslag
öfrigt måtte bifallas, och anhåller jag om proposition härpå.

Fredagen den 2 Maj. 33

I detta yrkande instämde herrar Eriksson i Elgered och Erikson
i Myckelgård.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Det visar sig verkligen,
att denna fråga är svårlöst, då alla de talare, som uppträdt, hafva
framkommit med hvar sitt förslag, och äfven jag skall taga mig
friheten komma med ett nytt förslag, för att göra samlingen så
mycket större.

Hvad jag har emot herr Fossers förslag är, att han icke vill
ålägga säterierna att deltaga i vägunderhållet. Han föreslår bestämdt,
att de, som nu underhålla vägarne, skola fortfarande göra
det, och fritager sedan säterierna från allt deltagande i underhållet,
men jag anser det i hög grad orättvist, om icke äfven säterierna
skola vara med om att deltaga i detta underhåll.

De öfriga förslag, som här framstälts, lida en del af det felet,
att de icke skilt emellan väghållningsskyldigheten på landet och i
städerna. Det kan väl icke vara meningen att göra denna tunga
gemensam för stad och land, ty då kan man lätt föreställa sig,
att ett sådant förslag skulle möta ofantligt motstånd från städernas
sida och omöjligt under närvarande förhållanden att genomföra.
Alla de väckta förslagen synas mig lida af fel, som göra dem
oantagliga.

För min del skulle jag gerna vara med om att använda entreprenadsystemet
vid vägunderhållet, om blott ett sådant förslag
hade den minsta utsigt att gå igenom i Första Kammaren, men der
går det aldrig, och hvarför skall man då hålla på ett förslag, som
är omöjligt att genomdrifva i medkammaren, då andra utvägar att
lösa frågan finnas, som äro antagliga. Man måste naturligtvis understödja
ett förslag, som är möjligt och på samma gång antagligt
från rättvisans synpunkt.

Mot lagutskottets förslag vill jag anmärka, att det icke uttalar
efter hvilken grund den i mantal satta jorden skall deltaga
i vägunderhållet. Det talas visserligen i utskottets förslag om,
att vägunderhållet skulle utgöras af den i mantal satta jorden,
samt att andra beskattningsföremål dertill skulle lemna bidrag.
Men utskottets förslag innehåller icke något till utredning af den
frågan, om den i mantal satta jorden skall bidraga till väghållet
efter hemmantalet eller — hvilket jag anser rigtigare — efter
taxeringsvärde eller fyrktal. Ty det är en stor orättvisa, att 1/i
mantal, som är taxeradt till kanske 100,000 kronor, och ett annat
V4 mantal, som är taxeradt till 10,000, båda skola hafva lika lång
väg att underhålla och bekosta. Och när man nu vill verkställa
en reglering af vägunderhållningsskyldigheten och dertill vill hafva
bidrag af andra beskattningsföremål, än den i mantal satta jorden,
så är det alldeles klart, att man äfven bör.reglera väghållet jordegarne
emellan och icke der låta den orättvisa bibehållas orubbad,
som för närvarande finnes derstädes. Om man begär understöd af
andra beskattningsföremål för lindring i väghållningsbesväret, lärer
det väl i främsta rummet kunna ifrågasättas, att kostnaderna
emellan jordegarne sjelfva företrädesvis böra rättvist fördelas. Jag

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 39. B

N:o 35.

Ang. änd.rade
grunder för
väghållningsbesvärets
ut
görande på.
landet
\ Forts.)

N:o 85.

34

Fredagen den 2 Maj.

Ang. ändrade har för den skull i detta afseende sökt vidtaga en förändring i
grunder j°r^ utskottets förslag och skall be att nu få läsa upp mitt ändringsTJsmretTut''-
förslag. Jag har just nu skrifvit ned det på rak arm här på min
görande på pulpet, och det kan derför hända, att det icke är så god svenska,
landet som man skulle önska; det har emellertid följande lydelse: “att
(Forts.) Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kong!.

Maj:t låta utreda, huru vida icke — under förutsättning att vägunderhållet
in natura på landet kommer att utgöras af innehafvare
af den i mantal satta jorden — bidrag till att betacka kostnaden
för vägunderhållningstungan må lemnas af all jordbruksfastighet
samt andra beskattningsföremål efter fyrktal till den
proportion, som kan finnas lämplig, äfvensom huru vida och i hvad
utsträckning bidrag i omförmälda hänseende må kunna lemnas från
statsverket och af landstingen, samt derefter för Riksdagen framlägga
förnyadt förslag till lag i ämnet.“

Jag skall be att få närmare förklara, huru jag tänker mig
detta förslag genomfördt. En längre tid tillbaka har skyldigheten
att hålla vinterväg i min ort varit fördelad på ett sätt, liknande
det, jag tänkt mig framdeles böra antagas för all vägunderhållningsskyldighet,
ehuru naturligtvis hittills efter hemmantalet. Man
har nemligen hvart femte år verkstält uppskattning af hela vintervägsunderhållet,
har vidare graderat de olika vägstyckena efter en
viss bestämd skala samt fördelat dem på de särskilda ploglagen.
På så sätt får man naturligtvis kostnaden för hela vägsträckan
bestämd lika för hela våglängden och har sålunda efter hemmantalen
kunnat afgöra, huru mycket hvar och en väghållningsskyldig
haft att betala. Då inträffar det vid fördelningen af underhållskostnaden,
att åtskilliga ploglag hafva så stor eller lång vägsträcka
att underhålla, att de dertill erhålla penningebidrag, under detderemot
de andra hafva så små vägsträckor eller mindre svåra sådana att
underhålla, att de få betala; och på detta sätt utjemnas kostnaderna.

Jag har nu tänkt, att allt vägunderhåll skulle ordnas på liknande
sätt, och skall be att få framställa ett exempel hirra kostnaderna
skulle betäckas. Huru vida dervid länsindelningen eller
häradsindelningen antages ligga till grund för fördelning af väghållningsskyldigheten,
är naturligtvis likgiltigt; det är en fråga,
som beror på Riksdagens afgörande. Låt-oss då tänka oss väghållningsskyldigheten
fördelad efter länsindelningen och tillika antaga,
att kostnaden för vägunderhållet, hvilken uppskattas t. ex.
hvart femte eller hvart tionde år, kommer att uppgå till exempelvis
en summa af 100,000 kronor efter rättvis uppskattning. Om
då staten skulle bidraga med 20% och landstinget med 20, skulle
derigenom afgå 40% och alltså återstå eu summa af 60,000 kronor.
Sedermera komma härtill såsom ytterligare afdrag bidragen från
öfriga beskattningsföremål inom länet, än jordbrukare, efter fyrktal
fördelade på de olika beskattningsföremålen. Man kan ju tänka
sig detta bidrag uppgå till 10, 15 eller 20% af hela kostnaden,
hvilket man nu vill. Antager man, att det blir till 10% och således
hela summan 10,000 kronor, så skulle alltså sammanlagdt
50,000 kronor af hela väghållningskostnaden bestridas af staten,

Fredagen den 2 Maj.

35 >'':o 85.

landstinget samt andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet.
Öfriga 50,000 kronor skulle åter efter fyrktal fördelas på all i
mantal satt jord inom länet. Vid denna fördelning skulle man gå
till väga enligt samma princip, som vid vintervägsunderhållet som
jag nämnt. Och äro då vägarne, såsom väl är antagligt, ordentligt
uppskattade, så skulle naturligtvis hvar och en komma att
ske full rättvisa: den som hade den stora egendomen, som var
värd 100,000 kronor, skulle vid utdebiteringen af dessa 50,000
kronor komma att få betala 10 gånger mer, än den hvars egendom
icke var värd mer än 10,000 kronor, oaktadt de hafva lika stor
vägsträcka att underhålla.

Någon vidlyftig apparat skulle icke heller behöfvas härvid.
Vid fördelningen af vintervägsunderhållet tillgår så hos oss, att
häradsborna sammanträda och utse en nämnd, som verkställer
vägens uppskattning och fördelning. Blifva häradsborna icke ense,
så har Kongl. Haj:ts befallningshafvande och i sista hand Kongl.
Maj:t att slita tvisten emellan dem och bestämma vägens uppskattning
och gradering samt ploglagsindelningen. På liknande sätt
kunde man gå till väga äfven härvid och behöfde icke vidtaga
någon enda åtgärd, utom uppskattningen af vägen, som kunde ske
hvart femte eller tionde år eller huru ofta man så önskade. Besväret
blefve härigenom icke större, än om man skulle hålla entreprenadauktion
på vägstyckena hvart eller hvart femte år, i fall
entreprenadsystemet antoges, hvilket naturligtvis blefve fullt ut lika
besvärligt. All vägdelning blefve härigenom också alldeles onödig,
ty det gamla hemmantalet skulle fortfarande ligga till grund för
naturaunderhåilet, och ersättningen åter bestämmas efter uppskattningen
af vägunderhållet och bestridas efter fyrktal.

Att säterierna också skulle få del af vagunderhållningsskyldigheten,
är alldeles klart. Jag har nemligen föreslagit “all i mantal
satt jord" och således inberäknat säterierna, ty dessa äro ju
äfven mantalssatta och skulle sålunda naturligtvis få deltaga.
Likaledes äro de ju äfven åsätta fyrktal, och komme sålunda att
drabbas af utdebiteringen efter fyrktal. Någon orättvisa eller
obillighet skulle sålunda i detta hänseende icke vara förenad med
mitt förslag, endast att ny vägdelning första året efter förslagets
antagande, för att få förut från vägunderhållet befriade hemman
indelade till naturaunderhåilet, komme att ske.

Jag har nu tagit mig friheten att inför kammaren något närmare
utveckla mitt förslag. Det kan emellertid vara ungefär likgiltigt
hvilket förslag man nu antager, ty man kommer ju endast
att afgifva en opinionsyttring. Af de föreliggande förslagen tilltalar
mig för öfrigt lagutskottets mest, men då det, såsom jag
nämnt, har ett par brister, som jag i mitt förslag sekt undvika, så
skall jag anhålla, att kammaren måtte antaga mitt förslag.

Herrar Gyllensvärd, Nilsson i Sorröd, Jönsson i Gammalstorp,
Petersson i Brystorp och Andersson i Baggböle instämde i detta
anförande.

Ang. ändrade
grunder för
väghållningsbesvärets
iitgörande
på
landet.
(Forts.)

N:o 35. 36

Fredagen den 2 Maj.

Ang. ändrade
grunder för
väghållnings -besvärets utgörande
pa
landet.

(Forts.)

Herr Lilienberg: Det har yttrats i kammaren mycket olika
meningar om lagutskottets förevarande förslag. Somliga tycka,
att det är för vidtomfattande, andra tycka att der saknas bestämmelser,
som borde finnas i detsamma. Jag begärde ordet egentligen
för att berigtiga ett yttrande af herr friherre Bonde, som
visar, att han i en punkt missuppfattat utskottets förslag. Han
yttrade nemligen, att lagutskottet skulle hafva föreslagit, att vägunderhållet
skulle fördelas fortfarande såsom hittills efter mantalet,
så att mantalet skulle utgöra fördelningsgrunden. Något dylikt
har utskottet emellertid alldeles icke föreslagit; utskottet har lemnat
den frågan öppen, utskottet har endast sagt, att vägunderhållet
in natura fortfarande skulle hvila på den i mantal satta jorden.

Här framläggas nu i denna fråga så många olika förslag. När
frågan var före i lagutskottet, var den allmänna meningen der, att
man icke med utsigt till någon framgång kunde framlägga något
mera detaljeradt förslag. Men hvad man ansåg kunde göras, det
var att föreslå eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari Riksdagen uttalar,
att Riksdagen anser frågan så vigtig, att den icke bör falla
derför att kamrarne i fjol icke kunde ena sig om något beslut.
Men man ansåg äfven, att man borde framhålla i denna skrifvelse
några af de omständigheter, som särskildt vore att beakta. Det
är på detta sätt som utskottets förslag kommit till. Egentligen
är det alltså afsedt att gifva Kongl. Maj:t en påminnelse, så att
Kongl. Maj:t icke låter frågan hvila, utan kommer in med förnyadt
förslag till dess lösning.

Att de, som önska att vägunderhållet hädanefter skall utbjudas
på entreprenad, icke kunna biträda utskottets förslag, sådant det
nu föreligger, finner jag alldeles naturligt. Herr vice talmannen
sade sig i hufvudsak godkänna utskottets förslag, men ansåg att
mellanmeningen “under förutsättning att vägunderhållet in natura
kommer att utgöras af den i mantal satta jorden''1 borde utgå.
Emellertid framgick af diskussionen inom lagutskottet, att det var
de flestes åsigt — eller åtminstone en åsigt, som var mycket starkt
representerad — att vägunderhållet på sådant sätt borde utgöras.
För öfrigt ber jag att få fästa herr vice talmannens uppmärksamhet
derpå, att lagutskottet icke bestämdt uttalat, att så bör
ske, utan endast sagt sig förutsätta, att så kunde blifva bestämdt.

Hvad slutligen beträffar det af herr Sven Nilsson framstälda
ändringsförslaget, så får jag säga, att jag icke tror, att det passar
i stycket med hela skrifvelseförslaget i öfrigt. Det går för mycket
i detaljer rörande ett par omständigheter, och det anser jag icke
vara lämpligt, så allmänt hållet som skrifvelseförslaget i öfrigt är.

Då redan några talare här ha understödt utskottets förslag,
så skall jag be att i öfrigt få instämma med dem och likaledes yrka
bifall till utskottets förslag. Det blir dock i alla fall blott en
opinionsyttring af kammaren.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Hvad de i ämnet afgifna motionerna
beträffar, så skall jag be att få säga, att jag icke kan
sympatisera med någon af dem alla. Särskildt hvad de förslag

Fredagen den 2 Maj.

37 N:o 35.

angår, hvilka åsyfta, att vägunderhållet skulle ställas på entrepre- Awj. ändrade
nåd, vill jag uttala min öfvertygelse, att detta skulle blifva allt grunder för
för dyrt. Jag bär sjelf haft eu ganska god erfarenhet i den saken,
ty jag har varit medlem af en direktion, som blifvit tillsatt för att görande på
på detta sätt ordna underhållet af en chaussé mellan Malmö och landet.
Lund. Men sedan man der pröfvat denna metod i 24 eller 25 år, (Ports.)
så befans det, att den blef alldeles för dyr, hvarför man nu återgått
till det gamla systemet, enligt hvilket hvar och en underhåller
sin andel af vägen. Efter den erfarenhet jag sålunda haft af
detta entreprenadsystem måste jag sålunda hålla före, att det kommer
att blifva allt för dyrt, ehuru jag medgifver, att det eljest
kanske vore ett ganska lämpligt sätt att ordna vägunderhållet.

Hvad särskilt herr Fossers motion beträffar, så får jag säga,
att jag minst af alla kan biträda den. Herr Fosser föreslår, “att
den jord, som nu bestrider väghållningen, bibehölles vid denna
skyldighet mot någon skälig befunnen lindring af visst årligt bidrag
från statsverket och landstingen1*. Enligt detta förslag skulle
alltså säterierna fortfarande komma att vara befriade från denna
skyldighet. Och det må jag säga, att skulle vi få en ny författning
angående väghållningen, enligt hvilken säterierna fortfarande
skulle vara fritagna från deltagande i detta besvär, så skulle jag
för min del vilja betacka mig för en sådan lindring i väghållningsskyldigheten.
Ty åtminstone hos oss nere i Skåne skulle detta
vara en allt för stor orättvisa att låta våra många stora säterier
vara fritagna från den allmänna vägunderkållningsskyldigheten,

Vi andre jordbrukare måste der å flera ställen underhålla vägarna
igenom deras egendomar och ända fram till deras dörrar!

Då nu redan så många förslag blifvit framstälda, vore det
olämpligt att besvära med något nytt. Jag skulle derför för min
del vilja anhålla, att kammaren antager det af lagutskottet framstälda
skräfvel seförslaget, dock med en liten förändring. Herr vice
talmannen yrkade, att derur skulle uteslutas orden: “under förutsättning
att vägunderhållet in natura kommer att utgöras af den
i mantal satta jorden**. Jag skulle vilja förena mig med honom
i hans yrkande, att dessa ord skola uteslutas, men jag vill i stället
der sätta in ett annat uttryck, så att hela denna mening kommer
att lyda: “under förutsättning af att vägunderhållet in natura
kommer att utgöras lika af all jordbruksfastighet**. Ty det kan
väl icke vara meningen, att man i blifvande förslag till ny vägdelning
skulle fortfarande vilja ålägga den i mantal satta jorden
att ensam utgöra detta onus. Detta synes mig vara en allt för
stor orättvisa, i synnerhet om man till på köpet ålägger dem denna
tunga, såsom hittills varit fallet, efter hemma"ntalet, en fördelningsgrund,
som är så utdömd och så förhatlig, att jag icke på vilkor
vill gå in på, att på den grunden bygga ett blifvande nytt
förslag.

Det förslag, som blifvit gjordt, att man skulle ålägga den i mantal
satta jorden att ensam utgöra naturaunderhållet, finner jag äfven af
andra omständigheter vara orättvis, ty det finnes, hvilket för herrarne
torde vara allmänt bekant, inom de flesta delar af riket ganska

N:o 35. 38

Fredagen den 2 Maj.

Ang. ändrade störa egendomar, hviika ej äro åsätta hemmantal och som således
grunder för fgr närvarande äro befriade från underhållsskyldighet. Att förtbefria
dessa egendomar från detta naturaunderhåll, på
görande på samma gång man ålägger den mindre hemmansegaren med 1, 2
landet. eller 3 tunnland jord, der mantal är åsatt jorden, att deri deltaga,
(Forts), derpå kan jag för min del ej tänka mig, att .Riksdagen skulle
vilja ingå. I min hemort finnes ett pär större egendomar å två
å tre hundra tunnland, som i närvarande stund icke äro åsätta
mantal, och derför ej heller äro väghållningsskyldige. Å andra
sidan finnas äfven på den ort, der jag bor, flera andra jordegendomar,
som äro sönderstyckade i lotter på 2, 3 å 4 tunnland, men
hvarå mantal är åsatt. Man skulle då, enligt detta förslag, befria
dessa större jordegendomar från att deltaga i vägunderhållet,
på samma gång man fortfarande ålade dessa mindre jordegare
detta besvär. Derpå kan jag ej gå med. Jag kan icke finna annat
än, att om vi jordbrukare önska, att äfven andra beskattningsföremål
skola deltaga i kostnaderna för vägunderhållet, vi i första
hand måste se till, att rättvisa kommer att skipas bland oss sjelfva,
så att vi icke stifta en lag, som går i den rigtningen, att af tvenne
hemmansegare med egendomar af lika stort taxeringsvärde den ene
skulle i framtiden komma att utgöra dubbelst så stor väghållningsskyldighet
som den andre.

Herr talman, jag anhåller om bifall till föreliggande skrifvelseförslag
med den ändring jag föreslagit.

Häruti instämde herrar Åkesson och Nilsson i Skärhus.

Herr Björkman: Ehuru man nu icke kan vinna någonting i
denna fråga mer än på sin höjd en ganska liten opinionsyttring,
skall jag dock, herr talman, be att dertill få lägga några ord.
Denna fråga är nemligen så vigtig för jordbrukarne, att jag tror,
att icke många frågor gå framom den. Men på samma gång synes
den vara af den beskaffenhet, att det icke är möjligt ens för
oss sjelfva att sammanjemka de stridiga åsigterna om rätta sättet
för frågans lösning. Jag fruktar derför, att denna är ganska långt
aflägsen. Af alla i ämnet väckta motioner, af alla i kammaren
fälda yttranden framgår, att nära nog hvar och en har sitt förslag
och säger: jag tycker, att det är rätt, och jag tycker, att det är
rätt. Huru tro herrarne, att frågan under sådana förhållanden
skall kunna lösas? Huru många år har den icke stått på dagordningen,
och vi stå i alla fall, der vi stå, i detta ögonblick. Det
är min fulla öfvertygelse, att denna fråga icke kommer att lösas
vare sig i Första Kammaren eller i denna, innan man kommer
derhän, att vägunderhållet öfverlåtes på entreprenad. Man har
sagt, att detta skulle blifva för dyrt, och att man derför icke kan
gå in på det. Men det är värre att låta frågan förblifva olöst
och jordegarne ensamma bära denna tunga. Söker man på annat
sätt lösa frågan, så kommer den att förblifva olöst, ty vi äro ju
icke sjelfva ense om något sätt att lösa den, utan hvar och en
säger om sitt förslag: Det vill jag hafva, det är rätt.

Fredagen den 2 Maj.

39 N:o 35,

Skulle jag tvingas, herr talman, att rösta i denna fråga, shAny ändrad*
kominer jag att gifva min röst för herr Sven Nilssons förslag, f°r‘

men jag hoppas, att kammaren förr eller senare kommer att taga
steget fullt ut och öfverlåta vägunderhållet på entreprenad. Den, görande på
som rest igenom Danmark, der detta praktiserats i många år, vet, landet.
att de hafva lika goda vägar der, och att de äro fullt ut lika be- (Fort*.)
låtna med sitt förfaringssätt som vi i Sverige med vårt. och litet
dertill.

Jag skall för närvarande icke göra något yrkande.

Herr Johnsson i Thorsberg: I likhet med en föregående talare
anser jag det vara önskvärdt, att kammaren uttalar sig, att vid
lösningen af denna fråga underhållet af vägarna utlemnas till den
minstbjudande. Då jag biträder denna åsigt, så är det icke allenast
derför, att detta sätt för underhållet skulle vara till fördel
för de nuvarande väghållningsskyldige, — för dessa är det
hufvudsak huru stort bidrag, som de kunna få från andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet, och först i andra rummet frågan
om vägarna skola underhållas af den i mantal satta jorden
med bidrag från andra beskattningsföremål, eller om de skola underhållas
på entreprenad och jordbrukarne deltaga efter sin andel,—
utan derför, att jag tror att detta sätt för underhållet är ur praktisk
synpunkt fördelaktigast. Under alla förhållanden måste underhållsskyldigheten
af vägarne värderas, för så vidt några bidrag
från ett eller annat håll, vare sig enskilde, landsting eller staten,
skall lemnas; och då, om vägunderhållet upplåtes åt den minstbjudande,
det säkerligen skall visa sig, att vägunderhållningskostnaden
derigenom skall betydligt nedbringas, får genom en sådan
anordning så väl det ena som det andra skatteobjektet del af den
lindring, som genom denna nedsättning uppstår.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att ingå i detalj,
helst som här endast är fråga om en skrifvelse, som för öfrigt,
efter det beslut Första Kammaren fattat, icke kan leda till något
resultat, och inskränker mig derför, herr talman, till att yrka bifall
till utskottets förslag med den af herr friherre Bonde gjorda
förändring.

Herr friherre Bonde: Jag skall icke upptaga kammarens tid
mer än några ögonblick, men jag begärde ordet för mycket länge
sedan, under det herr Fosser yttrade sig, med anledning af, att
han missuppfattat mitt yttrande, då han sade, att han icke förstod
mitt yttrande, att det icke skulle innebära en jemnare delning,
om en lindring af 50 % medgåfves. Jag vidhåller, hvad jag
då'' sade, och tror, att andra skola inse rigtigheten deraf, att om
en lindring af 50 % medgifves, så är det visserligen en lindring,
men orättvisan qvarstår i alla fall. Ty om ett mantal är uppskattadt
till 100,000 kronor och ett annat till 10,000 kronor och
båda hafva samma väghållningstunga, värd 100 kronor, samt båda
få 50 % lindring, så skulle 50 kronor för hvardera egendomen
återstå, och då qvarstår ju i alla fall den orättvisa fördelningen.

N:o 35. 40

Fredagen den 2 Maj.

Ånej. ändnuieEn talare har med rätta anmärkt mot herr Fossers förslag, att
9rwT‘f1e1''''.J°r enligt detsamma endast de jordbrukare, som för närvarande äro väg''btsväreiTul-
hållningsskyldige, skulle komma att blifva det hädanefter, hvilket i
görande gå synnerhet mot Skåne innebure eu stor orättvisa, derför att de sälandet.
terier, som för närvarande äro fria, äfven för framtiden skulle bi(Forts.
j behålla denna sin frihet.

Herr Lyttkens framhöll, att entreprenadsystemet skulle blifva
dyrt. Ja, att så sent på eftermiddagen inlåta sig på denna fråga,,
torde vara olämpligt. Jag vill blott säga, att jag icke tror det,
utan tvärt om är öfvertygad om, att det skall blifva billigare, derför
att då väl hvar och en komme att taga det vägstycke, som
vore närmast hans egendom. Yi få ej heller, som herr Lyttkens

tyckes tro, att göra med en ny klass af entreprenörer, utan det

är solklart, att det blir jordbrukarne sjelfva, som taga vägunderhållningen
på entreprenad, men med den skilnad, att hvar och en
får det stycke, som ligger lämpligast till för honom.

Herr Sven Nilsson framhöll, att han visserligen fann förslaget
tilltalande, men icke trodde att Första Kammaren skulle gå in

derpå. Ja, det är en sak, som det är svårt att yttra sig om, i

synnerhet som Första Kammaren förkastat alla förslag i detta
ämne, som varit före, så att det der blir mycket svårt att få igenom
hvilket förslag som helst. Men då frågan senast der var före,
så yttrades det från håll, hvarifrån man icke väntat det, sympatier
just för frågans ordnande på det sätt jag föreslagit. Jag tror
derför, att inom Första Kammaren finnes en möjlighet att få frågan
löst på entreprenadsystemets grund.

Jag vill icke upptaga tiden längre, men då jag hört, att det
framstälts icke mindre än 8 olika yrkanden, och meningarne sålunda
äro så delade, att man näppeligen kan komma till enighet
om en mening, som verkligen skulle utgöra en opinionsyttring, så
anser jag klokast att återtaga mitt förut gjorda yrkande och i
stället framställa yrkande på återremiss.

Det kan tyckas underligt och till och med onödigt att yrka
återremiss, då frågan redan fallit i Första Kammaren, och jag
medgifver, att det blir svårt för lagutskottet att sammanjemka de
olika åsigterna och framkomma med ett förslag, fotadt på den
förda diskussionen, men jag tror, att det i sakens nuvarande läge
är det enda vi kunna göra.

Jag ber, som sagt, att få, återtaga mitt förut gjorda yrkande
och ändra det till ett simpelt yrkande på återremiss.

Herrar Anderson i Skeenda, Pälsson och Andersson i Hamra
förenade sig med friherre Bonde.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det förvånar mig icke alls,

att kammaren éj finner sig tillfredsstäld med det utlåtande, hvarmed
utskottet framkommit.. Men flera olika meningar hafva gjort
sig gällande inom denna kammare och då förhållandet var likadant
inom utskottet, må det lända utskottet till ursäkt, om utskottets
förslag icke kunde tillfredsställa alla.

B''redagen den 2 Maj.

41 X:<> 35.

Här har bland annat af åtskilliga talare ordats om, att väg-Ang. ändrade
underhållets sättande på entreprenad skulle ställa sig ojemförligt dunder för
billigare. Det må ursäktas mig, om jag för min del har en alldeles
motsatt åsigt. Herr friherre Bonde sade, att om väghållet görande på
sattes på entreprenad, så komme den att öfvertagas af samma landet.

personer, som nu skötte vägunderhållet. Jag tror dock, att endast (Forts-)
ett fåtal bland dessa skulle uppträda såsom entreprenörer.

Man har här äfven erinrat oss om, huru lätt det på sin tid
gick för sig att utan nämnvärd kostnad genomföra den nya skjuts1-ordningen och skjutsskyldigheten. Men, mine herrar, det är en
väsentlig skilnad mellan skjuts väsendet och vägunderhållet; ty
dels är det stora vägunderhållet många gånger dyrare än skjutsväsendet
och dels betala de resande till skjutsväsendet ganska
väsentliga bidrag.

Hvad angår herr Fossers förslag om bibehållande af den gamla
indelningsgrunden, nemligen mantalet, anser jag det vara alldeles
olämpligt, och jag beköfver i det fallet endast erinra herrarne om
den utredning, som förlidet år egde rum, om huru kostnaderna
efter denna grund stälde sig på särskilda ställen. Det visade sig
af denna utredning, att ett hemman med t. ex. ett taxeringsvärde
af 500,000 kronor icke hade större vägsträcka att underhålla än
ett hemman, som taxerats till 10,000 kronor. Således skulle, om
man bibehölle mantalet såsom delningsgrund, den gamla orättvisan
helt och hållet komma att stå qvar, helst som genom herr Fossers
förslag säterierna i Skåne fortfarande skulle blifva befriade från
vägunderhållet.

Jag skulle för min del gerna varit med om herr Jöns Bengtssons
förslag, hvilket också var mitt förslag inom utskottet, enär
trågan med detta förslag mycket väl kunde få sin lösning. Hvad
jag emellertid vill säga, är, att jag för min del bestämdt icke vill
vara med om antagandet af den nuvarande grunden för delningen,
hvarigenom säterierna skulle vara alldeles fria, ej heller vill jag
vara med om vägunderhållets försättande på entreprenad.

Jag skall derför taga mig friheten att yrka bifall till utskottets
förslag, sådant det föreligger.

Herr Lasse Jönsson instämde häruti.

Herr Nydahl: Jag skall endast be att få till protokollet

antecknadt att jag, i likhet med några föregående talare är af
den bestämda åsigten, att denna fråga icke skall få en tillfredsställande
eller definitiv lösning förr, än den blir ordnad på samma
sätt, som redan har skett med skjutsväsendet, eller så att vägunderhållet
ställes på entreprenad och att kostnaden derför fördelas
på alla skattskyldige.

Utskottet säger, att frågan “är af den vigt, att dess lösning
icke bör undanskjutas11. Det är också min mening; men deremot
tror jag alldeles icke, att hvad utskottet här föreslagit är det rätta
sättet att föra frågan framåt.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o Bo.

4

N:o 35. 42

Fredagen den 2 Maj.

Ang. ändrade Af hvad jag redan yttrat framgår, att jag helst skulle se, att
grunder för hammaren ville bifalla det af friherre Bonde under öfverläggningen
äretTut- framlagda förslaget, som ju står i full öfverensstämmelse med den
görande på af herr (Bläs Anders Ericsson väckta motion; och ehuru friherre

landet. Bonde sjelf nu återtagit sitt förslag samt yrkat återremiss, så

(Forts.) skall jag dock. i fall detta hans förslag kommer under omröstning,
afgifva min röst för detsamma.

Med herr Nydahl instämde herr Sundström.

Herr Göransson: Oaktadt jag icke reserverat mig mot ut skottets

förslag får jag förklara, att jag icke varit fullt belåten
med det slut, hvartill utskottet kommit. Här klandras nu också
utskottets förslag från olika synpunkter; en del tycker, att utskottet
har sagt fö!'' litet och vill göra tillägg i förslaget, andra åter anse,

att utskottet har sagt för mycket och vilja stryka en del af för slaget.

Men det var inom utskottet, likasom det nu är här inom
kammaren, många olika meningar, och för att då kunna enas om
någonting måste skrifvelseförslaget affattas i så allmänna ordalag
som möjligt, när man ändå var ense derom, att vägfrågans lösning
var så af behofvet påkallad, att frågan borde hållas vid lif.

Jag framkastade inom utskottet den åsigten, om det icke skulle
vara skäl att vägunderhållet stäldes på entreprenad, för att derigenom
möjligen komma till något resultat; men detta förslag vann
icke understöd af någon enda, och jag ansåg derför, att det icke
skulle löna sig att då hålla på det förslaget. Man anmärkte inom
utskottet, liksom man gör bär inom kammaren, att nämnda förslag
skulle komma att ställa sig alltför dyrbart. Jag kan för min
del ej förstå ett sådant resonnement, då man derjemte yrkar, att
vägunderhållet skall uppskattas till sitt verkliga värde, men fortfarande
in natura åligga den i mantal satta jorden, som emellertid
skulle få ersättning från andra beskattningsföremål. Om en dylik
uppskattning skulle ega rum, så kan jag dock verkligen icke förstå,
huru kostnaderna skulle kunna ställa sig billigare för underhållet,
än om det utbjödes på entreprenad med fri täflan till den
minst bjudande, under förutsättning nemligen, att vägen delades i
små väglotter, så att hvar och en kunde blifva försatt i tillfälle
att spekulera. Jag har någon erfarenhet i detta afseende från
den trakt jag tillhör. Vi hafva der underhåll på entreprenad af
åtskilliga vägar, tillkomna genom nya jernvägsanläggningar m. m.
efter sedan vägdelningen skedde. Dessa vägar hafva blifvit otroligt
billiga till följd af denna fria täflan; och jag tror, att förhållandet
skulle blifva detsamma i afseende på de allmänna vägarne,
hvarjemte man skulle blifva fri från den stora och ofta återkommande
kostnaden för vägdelningen. Jag kan ej förstå, huru
man på annat sätt skulle kunna komma att blifva befriad från
vägdelningskostnaden. Äfven om man skulle bifalla herr Sven
Nilssons i Efveröd förslag, så måste ändå denna vägdelning ega
rum, för så vidt nemligen säterierna, som för närvarande äro fria.

Fredagen den 2 Maj. 45

skulle vara med i vägunderhållet in natura. Herr Jöns Bengtsson
-har ifrågasatt, att all jordbruksfastighet, äfven sådan som
icke åsatts mantal, skulle deltaga i vägunderhållet, och han an
förde från sin hemort exempel på ganska stora egendomar, som
ej äro i mantal satta. I den ort jag tillhör är förhållandet annorlunda.
Den jord, som ej är i mantal satt, utgöres der vanligen
af smärre lotter, hvilkas innehafvare i allmänhet icke hafva några
dragare. För sådana mindre jordbrukare tror jag, att det skulle
vara en betydlig olägenhet att få väglotter, emedan de, för att
underhålla dem, skulle nödgas lega hästar.

Här äro många förslag framstälda, och mycket tjenar det icke
till hvad man än beslutar, då Första Kammaren redan fattat sitt
beslut och afslagit alltsammans. Jag ber dock att få tillkännagifva,
att af de framstälda förslagen intet tillfredsställer mig med
undantag af det förslaget, att vägunderhållet skulle upplåtas på
entreprenad, och med anledning deraf ber jag att få ansluta mig
till dem, som yrkat bifall till detta förslag.

Häruti instämde herrar Er sson i Yestlandaholm, Brage, Holm
och Bromée.

Herr Sven Nilsson: Jag kan naturligtvis icke vara så

förmäten, att jag skulle tro, att kammaren skall taga det förslag,
som jag framstält, i synnerhet som det är nytt och herrarne icke
egt någon kännedom derom, förr än jag nu uppläste detsamma.
Jag har dock, med anledning af att åtskilliga talare synas hafva
missuppfattat innehållet af mitt yrkande, ansett mig böra begära
ordet för att säga i huru vidsträckt mån det skiljer sig från utskottets
förslag.

Det skiljer sig från utskottets förslag för det första deri, att
det begränsar förslaget till väghållningsskyldigheten på landet,
hvilket utskottet, som icke nämner något om land eller stad, icke
har gjort. Den andra skilnaden, som förefinnes mellan mitt förslag
och utskottets, är, att lagutskottet i sitt förslag icke sagt på
hvad sätt kostnaden för vägunderhållet skall fördelas. Det är
den skilnaden, att jag, likasom lagutskottet, i mitt förslag sagt,
att den i mantal satta jorden skall in natura underhålla vägarne,
men jag föreslår, att kostnaden skall fördelas på den i mantal
satta jorden äfvensom på annan jordbruksfastighet efter fyrktal,
hvaremot lagutskottet synes vilja, att bidraget från de nuvarande
väghållningsskyldige äfven fortfarande skall bestridas efter hemmantal.
Enligt min uppfattning är mitt förslag endast ett förtydligande
af utskottets förslag, emedan jag föreställer mig, att
lagutskottet icke önskar, att underhållet skall utgå efter mantal
utan efter fyrktal. Men det finnes ingen upplysning i lagutskottets
förslag i den vägen. Detta är den enda skilnaden mellan mitt
förslag och utskottets.

I afseende på vägdelningen skiljer sig icke mitt yrkande från

Jf:o 35.

Ang. ändrade,
grunder för
väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Forts,;

JV:o 35. H

Fredagen den 2 Maj.

Ang. finirade lagutskottets förslag, som är, att vägunderhållet in natura skall
grunder för utgöras af den i mantal satta jorden. -lag har endast tillagt “alt
TesväretTut- i mantal satt jord". Det är klart, att om lagutskottets eller mitt
görande på förslag antages, det komme att blifva en vägdelning, efter det lagen
landet. trädt i kraft, på det den i mantal satta jorden, som nu icke är

(Forts.) väghållningsskyldig, skulle komma att inrangeras och få sig väg sträckor

tilldelade, men sedan behöfves icke vidare någon vägdelning.
Nu kan jag icke förstå, hvad en återremiss skulle tjena till,
ty klart är, att om återremiss sker, så kommer lagutskottet och
säger, att frågan förfallit. Och då har kammaren visserligen åstadkommit
en opinionsyttring, att den vill hafva en förändring, men
hvad den vill hafva gjordt, har den icke uttalat.

Jag skall vara med om kvilket förslag, som än antages, och
har icke den förmätenheten att tro, att kammaren skall taga mitt,
efter som det är ett nytt förslag. Men jag tror, att det är det
förslag, som är allra bäst och lättast att realisera. Det kan åtminstone
tjena till ledning för framtiden. Det förslag, som framstäldes
af herr Jöns Bengtsson i Gullåkra innebar, så vidt jag
rätt uppfattade detsamma, att all fastighet, således äfven den,
som icke är i mantal satt, skulle deltaga i vägunderhållet in natura,
och då måste det vara taxeringsvärdet på den jorden, på
hvilken vägstyckena skola indelas, som ligger till grund för
delningen, och då taxeringsvärdet ändras hvart tredje år, så blir
en helt naturlig följd, att man måste dela om vägarne allt efter
som taxeringsvärdet höjes eller sänkes.

Herr Petersson i Dänningelanda: Den långa och vidlyftiga

diskussion, som förts i denna fråga, och de många skiljaktiga meningar,
som derunder yppats, visa tydligt, att kammaren icke kan
komma till annat resultat, än lagutskottet föreslagit. Jag skall
derför taga mig friheten att yrka bifall till lagutskottets förslag
på de grunder och skäl, som äro i betänkandet angifna, under uttalande
tillika af den öfvertygelsen, att denna fråga måste snarast
möjligt lösas på tillfredsställande sätt.

Herr Fosser: Jag skall icke säga många ord och sätta
kammarens tålamod på prof nu, när kl. är 4 på e. m. Blott en
enda sak vill jag säga.

Flere talare hafva yttrat, att enligt mitt förslag de gamla
orättvisorna skulle qvarstå i det afseendet, att de jordbruksfastigheter,
som nu äro befriade från deltagande i väghållet, fortfarande
skulle blifva det. Det förhåller sig visserligen så, men jag skall
be att få fästa uppmärksamheten derpå, att jag utgått från den
uppfattningen, att en ny vägdelning öfver hela riket, med de enorma
kostnader och besvär en sådan skulle medföra, borde undvikas.
Jag kan visserligen icke uppgifva, huru mycket en sådan skulle
komma att kosta, men säkert lär väl vara, att kostnaderna derför
skulle uppgå till en eller annan million kronor, och att använda

Fredagen den 2 Maj.

45 X:o 35.

så betydande summor på detta sätt förefaller nästan orimligt. Ang. ändrade
Bättre är då använda alla de medel, som skulle utgå till vägdel- arunder för*
ningar och förvaltningskostnader med mera dylikt, till att direkt
lindra väghållarne, och man har då dermed gjort verklig nytta görande på
på samma gång man undgått allt det obehag, oro och missnöje landet.
samt de ändlösa processer och förvecklingar af flerahanda slag, (F°rts-)
som nästan oundgängligen skulle vara följaktiga en ny vägdelning
öfver hela vårt vidsträckta land.

I öfrigt vill jag säga, att det vore oklokt af kammaren att
besluta en återremiss, ty det är ju i detta fallet detsamma som
rent afslag. Jag måste derför motsätta mig ärendets återförvisande
till utskottet. Och ehuru jag, såsom förut är nämndt,
anser, att lagutskottets förslag är mångtydigt och svårt att taga
till grund för ett blifvande arbete, så vill jag likväl, då sista delen
af utskottets förslag innehåller hvad jag i min motion yrkat,
anhålla att få återtaga mitt yrkande och förena mig med dem,
som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Lilienberg: Endast några få ord med anledning af
herr Sven Nilssons anförande. Han påstod, att utskottet icke betonat,
att dess förslag gälde väghållningsskyldigheten på landet.

Jag får då anhålla, att han måtte läsa början af utskottets hemställan,
der det heter:

“att Kiksdagen med anledning af ifrågavarande motioner ville
i skrifvelse — med uttalande af den åsigt, att frågan om ett lämpligt
ordnande af väghållningsbesväret på landet är af den vigt, att
dess lösning icke bör undanskjutas''1 o. s. v.

Deraf är det alldeles tydligt, att utskottet åsyftar väghållningsbesväret
på landet.

I öfrigt ber jag endast att få nämna det, att om man antager
lagutskottets förslag till skrifvelse, så omöjliggöres icke den lösning
af frågan, som herr Sven Nilsson föreslagit, tv denna lösning
inrymmes under lagutskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag ber om ursäkt för att jag miss tagit

mig, och min uppmärksamhet har nu verkligen blifvit fäst
på, att jag förbisett, att lagutskottet i sitt förslag endast afsett
väghållningsbesväret på landet. Då jag emellertid vid formulerandet
af mitt förslag lät första delen af utskottets förslag bortfalla,
så kom jag icke att fästa mig vid de ord, som lagutskottet
i detta afseende sagt.

Ofverläggningen var slutad. Efter det herr talmannen till
särskilda propositioner upptagit hvart och ett af de yrkanden, som
återstodo, eller på bifall till utskottets hemställan och till hvart
och ett af de utaf herrar vice talmannen, Bengtsson i Gfullåkra,

Sven Nilsson, Ollas A. Ericsson, Fosser och friherre Bonde framtindra
Kammarens Prof. 1890. N:o 35. 5

N:o 35. 46

Fredagen den 2 Maj.

stälda förslag äfvensom på återremiss, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 4,24 e. m.

In iidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.