RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1890. Andra Kammaren. N:o 32.

Lördagen den 26 april

kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträdet.

Till kammarens afgörande förelåg Andra Kammarens första Om ändrade
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9 (i samlingen n:o 27) i anledning villor för
af väckt motion om skrifvelse till Kong! Maj:t i fråga om ändrade l°™s''aiarare11
vilkor för utbetalning af anslaget till lönebidrag åt lärare i slöjd S0J ara,evid
folkskolorna.

TJti en inom Andra Kammaren afgifven, till utskottet hänvisad
motion, n:o 209, hade herr G. Elowson hemstält, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes efter förutgången utredning taga i
öfvervägande, huru vida icke en ändring i kongl. kungörelsen den
11 september 1877 angående anslag för beredande af undervisning
i slöjd åt i skolåldern varande barn lämpligen borde i fråga om
vilkoren för nämnda anslags utbetalning beslutas i sådant syfte,
att det ifrån staten utgående bidraget skulle beräknas efter slöjdgrupper,
att en slöjdgrupps omfattning blefve inom vissa gränser
faststäld, att för hvarje af vederbörligt antal gossar bestående slöjdgrupp,
som undervisades minst fyra timmar i veckan under åtta
månader, måtte likasom hittills erhållas ett årligt understöd af 75
kronor, samt att jemväl för hvar och en slöjdgrupp, omfattande det
faststälda antalet gossar, hvilka undervisas minst fyra timmar i
veckan under fyra månader af året, kunde erhållas ett lönebidrag
af 37 kronor 50 öre.

Utskottet hemstälde i förevarande utlåtande »det kammaren
måtte för sin del besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes -taga i öfvervägande, huru vida understöd
af statsmedel för beredande af undervisning i slöjd må för folkskola,
der undervisning på grund af ett större elevantal meddelas
på flera afdelningar, kunna utgå med högre belopp, än som på grund
af kongl. kungörelsen den 11 september 1877 för närvarande skall

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 32. 1

N:o 32.

Lördagen den 2(! April, e. m.

Om ändrade utgå för hvarje skola, der undervisning meddelas under minst 4
vilkor för timmar i veckan under 8 månader af året, eller 75 kronor».

lönebidrag till

^(FortsT* Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Hedin: Herr talman! Jag nödgas anhålla, att herr talmannen
behagade framställa proposition om afslag å det föredragna
betänkandet. Andra Kammarens första tillfälliga utskott har nemligen
här företagit sig att behandla en fråga, med hvilken det enligt
grundlagen icke tillkommer tillfälligt utskott att taga befattning.
Ty den fråga, som beröres i motionen, är en ren och oblandad
statsregleringsfråga, en fråga om ändring af Riksdagens vid ett
beviljadt anslag fästa vilkor. Kongl. Makt begärde 1877 af Riksdagen
anslag för undervisning i slöjd i folkskolorna, hvilken Kongl.
Maj:ts framställning på det sätt af Riksdagen bifölls, att på ordinarie
stat anvisades ett anslag af 15,000 kronor »att användas»,
såsom orden lyda i Riksdagens skrifvelse »till understöd med 75
kronor åt församlingar, som på lämpligt sätt bereda i^ skolåldern
varande barn undervisning i slöjd». Riksdagen har således. faststält
understödsbeloppet och faststält sina vilkor för användningen
af detta anslag.

Ben föreliggande frågan är alltså, som jag sade, en ren anslagsfråga.
Motionen i ämnet hade således af utskottet bort återlemna»
till kammaren under anhållan, att utskottet måtte befrias från att
behandla den, en anhållan, som naturligtvis af kammaren kommit
att bifallas, hvarefter motionen blifvit remitterad åt det enda, rätta
hållet, nemligen till statsutskottet. Nu kommer här ett tillfälligt
utskott, som, med förbiseende af allt detta, föreslår Riksdagen att
ingå till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t skall af egen
magt och myndighet ändra af Riksdagen faststälda vilkor.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på afslag.

Herr Elowson: Det synes mig vara mycket egendomligt att,

såsom den siste talaren gjorde, uti denna fråga nu draga in konstitutionella
spörsmål. Då jag är motionär i frågan, skall jag
emellertid be att få upptaga dessa spörsmål till besvarande.

Uti motionen hemställer jag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t
från Riksdagen, uti hvilken skrifvelse Riksdagen, enligt mitt förslag,
skulle anhålla, att Kongl. Maj:t efter föregången utredning ville
besluta antingen det eller det. Om nu Kongl. Maj :t. efter denna
pröfning hade funnit, att ärendet borde underställas Riksdagen, så
hade jag tänkt mig, att Kongl. Maj:t till Riksdagen hade kommit
att aflåta proposition derom.

Jag vill tillika fästa uppmärksamheten derpå, att denna min
motion inlemnades efter motionstidens -slut. Den var nemligen
daterad någon dag i februari månad, och min afsigt var, att den
skulle behandlas af något af kammarens tillfälliga utskott.. Uti
det första tillfälliga utskottet, som kommit att behandla motionen,
och af hvilket jag har äran att vara ledamot, har icke varit något

Lördagen den 26 April, e. ni.

N:o 32.

tal om utskottets behörighet att behandla motionen. Visserligen Om ändrade
förekom der resonnementsvis tal om, huru vida man kunde hafva vilknr J''ör,
anledning att vänta någon framställning från Kong! Maj:t till
Riksdagen uti frågan, men utskottet ansåg sig icke böra ingå i * ^F^rtsT*''
pröfning af den saken. '' or 8''''

Den anmärkning, som den förste talaren framstälde, drabbar
således efter mitt förmenande ett beslut, som denna kammare har
fattat. Andra Kammaren har nemligen ansett sig böra remittera
motionen till sitt första tillfälliga utskott. Uti utskottet bär icke
varit något tal om hvad som på juridiskt språk kallas »exceptio fori»,
eller att utskottet skulle vara obehörigt att behandla motionen.

Jag anser, att det är konstitutionel rigtigt, att motionen skall af
tillfälligt utskott behandlas, då den icke ifrågasätter någonting
annat än en_ skrifvelse till Kong! Maj:t. Genom att till ett sådant
utskott remittera motionen har Andra Kammaren också visat sig
gilla denna min åsigt.

Jag anser alltså, att ärendet blifvit rigtigt behandladt. Då
den förste talaren på de grunder, han anförde, yrkade afslag, skall
jag deremot anhålla om bifall till motionen.

Herr Sven Nilsson: Jag skall be att helt och hållet få instämma
i det yttrande, som afgafs af herr Hedin, liksom ock i
hans yrkande. Jag kan icke föreställa mig, att Andra Kammaren
skulle vilja, såsom motionären föreslagit och utskottet hemstält,
öfverlemna åt Kongl. Maj:t att ensam afgöra de vilkor, som Riksdagen
uppstält för åtnjutande af ett anslag, på så sätt, att Kongl.

Maj:t af egen magt skulle från detta af Riksdagen beviljade anslag
kunna utbetala större bidrag än hvad Riksdagen genom sina
vilkor bestämt. Men detta medgifves alldeles obestridligt i det
förslag, som föreligger. Ty får Kongl. Maj:t den rätt, som utskottet
föreslagit, kan Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande ändra
vilkoren för anslagets åtnjutande; och följden blir, att större statsanslag,
än hvad nu kan beviljas, skulle för ändamålet komma att
användas.

Jag beklagar verkligen, att kammaren icke är uppmärksammare
vid remissen af motionerna; ty det kan, såsom jag en gång förut
sagt, hända, att en och annan motion, som tillhör ständigt utskotts
behandling, slinker igenom och kommer till tillfälligt utskott. Det
hade efter min uppfattning varit motionärens skyldighet, då ju han
måste varit mera inne i frågan, än kammarens öfriga ledamöter,
som icke läst motionen eller på annat sätt fått någon kännedom
om den, att vid densammas framlemnande eller vid remissen, hafva
begärt dess öfverlemnande till statsutskottet. Om så hade skett,
är det ju klart, att den blifvit remitterad dit den rätteligen hörde.

Men när nu detta icke inträffat, så tror jag, att kammaren af konstitutionella
skäl bör afslå det förslag, som föreligger.

Jag anhåller om afslag derå.

Häruti instämde herr Collander.

N:o 82.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om ändrade
vilkor för
lönebidrag till
slöjdlärare.
(Forts.)

Herr Östberg: Den förste talaren, liksom ock den siste, an såg,

att af utskottets hemställan framginge, att utskottet afsåga,
att Kongl. Maj:t skulle ega att på egen hand förändra vilkoren för
åtnjutande af ifrågavarande anslag, i fall en skrifvelse, sådan som
den här föreslagna, skulle komma att afgå till Kongl. Maj:t. Jagkan
för min del icke finna en sådan uppfattning rigtig. Utskottets
hemställan innebär ju alls icke något om den saken, utan utskottet
hemställer endast, att Kongl. Makt ville taga i öfvervägande, huruvida
nuvarande föreskrifter äro lämpliga eller andra böra antagas.
Jag har icke ett ögonblick tvekat att anse, att Kongl. Makt, derest
ändrade bestämmelser befunnes önskliga, skulle framställa proposition
till Riksdagen derom, så att Riksdagen nu som förut skulle
hafva sitt ord med vid bestämmandet af vilkoren för anslagets utgående.
Jag vill således icke alls i detta afseende erkänna för
giltigt hvad af desse talare blifvit anfördt.

För öfrigt är förhållandet, såsom vi veta, sådant, att Första
Kammaren alltid brukar remittera motioner om skrifvelseförslag
till tillfälliga utskott. Och då något sådant kan gå för sig i Första
Kammaren, kan jag icke finna, att det gifves något konstitutionelt
hinder för Andra Kammaren att genom tillfälligt utskott behandla
ett sådant skrifvelseförslag. En annan sak är sedan, huru vida
detta är lämpligt eller icke, och ur den synpunkten må kammaren
efter bästa öfvertygelse fatta sitt beslut.

För öfrigt anser jag det framstälda förslaget lämpligt; och då
icke något konstitutionelt hinder torde föreligga för dess antagande,
så vill jag hemställa om bifall.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag delar den uppfattning, som
af herr Hedin och herr Sven Nilsson blifvit uttalad i denna fråga.
Jag kan icke finna annat än att, om förslaget skulle af Riksdagen
bifallas och Kongl. Maj:t skulle vilja göra detsamma, en sådan åtgärd
skulle föranleda en ökad statsutgift. Vid sådant förhållande
torde det vara tydligt, att det är ett ärende, som bort behandlas
af statsutskottet. Då emellertid frågan efter mitt förmenande således
icke blifvit behandlad af vederbörligt utskott, så har jag för
min de! ingenting annat att göra än yrka afslag a densamma i det
skick, hvari den nu föreligger. Jag föreställer mig nemligen, att,
då motionen rätteligen bort tillhöra statsutskottet, den blifvit för
sent väckt. Af denna anledning hade det aldrig bort komma i
fråga, att den någon gång remitterats till något utskott, utan man
hade rätteligen redan vid remissen bort framställa det yrkande, att
motionen icke borde till något utskott remitteras, enär den vore
för sent framkommen. Jag ber att få erinra om, att det icke är
längre sedan än i dag på förmiddagen, då en motionär tog tillbaka
sin motion just af den anledning, att motionen innehöll sådant,
som bör vara föremål för ständigt utskotts behandling och i följd
häraf måste anses för sent väckt. Här föreligger alldeles samma
fall. För öfrigt är det en åsigt, som allt mer och mer vunnit
stadga i Andra Kammaren, att, då motioner blifvit uppstäda i

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

skrifvelseform, man vid remissen icke bör fästa sig vid sjelfva for- Om ändrade
men, utan vid innehållet. Innehåller motionen ett ämne, som böru^bidrl^tiU
enligt riksdagsordningen behandlas af ständigt utskott, så har man
alltid hållit på, att motionen skall till ett sådant utskott remitte- ^orts,
ras. Fråga uppstår då, om motionen är i lagenlig ordning väckt.

Här blir förhållandet detsamma. Om man anser, att motionen bort
behandlas af ständigt utskott, nemligen statsutskottet, är den för
sent väckt. Jag anser det och kan derför icke annat än yrka afslag
på frågan i det läge, hvari den för närvarande befinner sig.

Herr Hedin: Herr talman! Jag kan icke annat än beklaga,
att första tillfälliga utskottets ordförande förvärrat sin och utskottets
sak genom att vilja reducera den fråga vi nu debattera till en
lämplighets-fråga. Nej, herr talman, frågan om iakttagandet af
grundlagens former och föreskrifter är icke en fråga om lämplighet,
icke något med afseende hvarpå man kan handla efter tycke och
smak, ena gången si och andra gången så. Hans förklarande, att i
utskottets kläm icke förekommer något, som skulle innebära ens en
antydan derom, att det skulle tillkomma Kongl. Maj:t att sedan förfara
med detta anslag och derför bestämma nya vilkor, såsom. Kongl.

Maj:t för godt synes, är en allt för sent kommande förklaring, för
att jag i min ordning skulle — för att begagna hans uttryck —
kunna »erkänna» den för giltig. Hade utskottet menat något sådant,
som dess ordförande nu antyder, så hade utskottet uppenbarligen skrifvit,
att utskottet hemstälde, att Andra Kammaren ville för sin del
besluta, att — som jag förmodar uttrycken borde lyda — Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t
efter utredning af den väckta frågan täcktes inkomma till Riksdagen
med förslag, i ämnet. Men detta har utskottet icke gjort.

Slutligen vill jag erinra derom, att, äfven om så hade varit, detta
dock icke hjelper saken, då det är konstant grundlagstolkningspraxis
i Andra Kammaren, i motsats till inom den Första, att man
remitterar ärendena till utskotten efter ärendenas beskaffenhet. Man
remitterar icke till ett tillfälligt utskott en lagfråga, derför att den
har formen af ett förslag om skrifvelse. Man remitterar icke till
ett tillfälligt utskott en statsregleringsfråga, derför att motionären
gifvit sin framställning formen af en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Hvad åter beträffar den i Första Kammaren rådande praxis, så
finner jag icke anledning att här uttala mig derom annat än i så
måtto, att jag erinrar derom, att Andra Kammaren underkänt den
äfven i den skarpa formen, att kammaren, utan att ingå i saklig
pröfning af en fråga, som på detta sätt i Första Kammaren behandlats,
direkt afslagit den. Jag vill också tillägga, att Första
Kammarens beslut icke innebär någon bindande autentisk tolkning
af grundlagen i vårt land och af hvad vi hafva att anse för »konstitutionelt».

Herr Elowson: Jag för min del ber få framhålla, såsom förut
antydts, att kammaren redan en gång fattat beslut angående be -

Jt:o 32.

Lördagen den 2G April, e. in.

Om ändrade handlingen af ifrågavarande motion, då nemligen kammaren på fram1.
vtl^°J fort ställning af herr talmannen remitterade ärendet till ett tillfälligt
slöjdlärare, utskott. l)a skulle det vara beroende pa en propositionsvägran nu,
(Forts.) huruvida förslaget bör upptagas eller icke. Anser herr talmannen,
att utskottets utlåtande icke kan bifallas nu, derför att motionen
icke blifvit i grundlagsenlig ordning behandlad, så är den frågan
dermed lätt afgjord. År det åter så, att något annat yrkande än
yrkande om afslag här kan komma i fråga, så är det lika lätt.

Hvad sjelfva sakdebatten beträffar, anser jag det icke vara
lämpligt att nu gå in derpå. Jag har yrkat bifall till utskottets
förslag och skulle så vara, att ärendet i fråga blifvit grundlagsenlig
behandladt, så får detta afgöras derigenom, att talmannen
förklarar sig förhindrad att framställa proposition på detta mitt
yrkande. Dock skulle jag finna ett sådant till vägagående egendomligt,
då kammaren sjelf remitterat ärendet till utskottet en gång
förut och detta fattat beslut i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
motionen, hvilken icke innehåller något annat, än ett förslag till
skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Herr Nils Petersson i Runtorp: Om jag icke allt för mycket
missminner mig, är detta ämne icke någon ny fråga, utan en sådan,
som en gång förut förelegat till Riksdagens pröfning. Jag minnes
nu icke, om detta var i fjol eller ett af åren förut, och om det varsamme
motionär eller icke. Men vi hafva haft samma fråga till
behandling på 2:a afdelningen inom statsutskottet, och vid det tillfället
blef motionen afstyrka

Oberoende af de meningar, som nu gjort sig gällande beträffande
frågans behandling, tror jag dock, att kammaren icke skulle
vara sinnad att gå in på detta förslag, vare sig att Kongl. Makt
eller enskild motionär framlägger det. Riksdagen lärer icke vilja
besluta, att vid undervisning i slöjd eu folkskola skulle få delas i
så många afdelningar, som vederbörande ville. Pluralisformen afdelningar
användes verkligen här. Htskottet hemställer nemligen
»det kammaren måtte för sin del besluta att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru
vida understöd af statsmedel för beredande af undervisning i slöjd
må kunna utgå för folkskola, der undervisning på grund af ett
större elevantal meddelas på flera afdelningar». Således skulle en
skola kunna delas i tre, fyra, fem afdelningar och få 75 kronor om
året till Jivarje afdelning. Detta tror jag icke Riksdagen kan gå
in på. Åtminstone afslogs, så vidt jag minnes, den nyssnämnda
motionen förra gången på den grund, att vi icke ville gå in på
något sådant. Vid hvarje folkskola bör det väl icke finnas flera
barn, än att de kunna undervisas på en gång, åtminstone hvad slöjden
beträffar. Men om det behagar vederbörande att fördela barnen
på flera afdelningar, så må de göra det, dock med samma antal lärai-e
och samma understöd som nu.

Jag tror, att detta är ett tillräckligt skäl att icke bifalla förslaget,
och instämmer derför med dem, som yrkat afslag på utskot -

Lördagen den 26 April. e. m.

N:o 32.

tets hemställan. Jag gör detta saväl på de af mig anförda som af Om

Herr Sven Nilsson: Jag kan icke finna det vara lämpligt (Forts.)
att inblanda talmannens åtgöranden med denna fråga. Jag kan
mycket väl förstå, — och jag tror också att motionären gör det,

— att det kan finnas olika uppfattningar om, hvarthän en motion
rätteligen bör remitteras. Men, i sådant fall kan ju hvar och en
passa på, när talmannen framställer sin proposition vid remissen
af ärendet, och, om han då har en annan åsigt än talmannen, söka
gorå sin åsigt gällande inom kammaren. Det är dock ty värr icke
alltid, såsom jag förut äfven sagt, fallet, att kammaren vid dylikt
tillfälle är så uppmärksam, att denna ordning kan iakttagas.

Jag kan icke — i likhet med motionären — föreställa mig, att det
skulle kunna vara möjligt att framställa propositionsvägran på afslag.
Det är nemligen icke något annat yrkande framstäldt från
vår sida, än yrkandet på rent afslag, och det finnes väl icke något
hinder för att framställa ett dylikt yrkande, motiven derför må
nu vara Indika som helst. ,

I afseende å det föreliggande förslaget vill jag, i likhet med
herr Hedin, fästa uppmärksamheten derpå, att skråfvelseförslaget
icke bestämmer, att Kongl. Maj:t skulle framlägga ett förslag i
motionens syfte för Riksdagen, såvida Kongl. Maj:t icke finnep sadant
nödigt, ty derom har utskottet icke sagt ett ord. Om något
sådant varit meningen, så skulle väl i skrifvelseförslaget begärts,
att Kongl. Maj:t för Riksdagen måtte framlägga proposition i ämnet.
Tages detta förslag naket, såsom det är, vågar jag på,stå,.att
Kongl. Maj:t kan utan Riksdagens hörande göra den förändring,
som här är föreslagen. Således skulle derigenom vallas en statsutgift,
hvaröfver Riksdagen icke hade beslutande rätt.

Jag vill också fästa kammarens uppmärksamhet på en annan
sak, nemligen att vi i ett par eller tre fall hafva prejudikat från
konstitutionsutskottet derpå, att skrifvelseförslag, som röra i sak
en fråga, som skall behandlas af ständigt utskott, icke skola remitteras
till tillfälligt utskott. Konstitutionsutskottet bär gifvit
Andra Kammaren rätt i denna uppfattning, och då kan denna kärnmare
naturligtvis icke rå för, om Första Kammaren det oaktadt
fortfarande håller på en annan åsigt.

Herr Elowson: Jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå,
att den siste ärade talaren icke behagade fatta hvad jag nyss yttrade.
Han sade, att det icke kunde blifva fråga om propositionsvägran
å något yrkande om afslag. Detta bär väl ingen här heller
yttrat. För min del har jag yrkat bifall till utskottets utlåtande,
och jag sade, att, om ärendet varit i grundlagsstridig ordning behandladt,
så lärer det heller icke kunna bifallas, utan da borde
propositionsvägran i afseende å yrkandet om bifall göras. Någon
vägran att framställa proposition på afslag lärer icke kunna göras,
ty det är blott i fråga om yrkande å bifall, som en propositions -

dem framdragna skäl.

vilkor för
lönebidrag till
slöjdlärare.

N:o 32.

lördagen den 26 April, e. m.

Om andrade vägran kan ifrågakomma, i fall nemligen ärendet är grundlagslönebidrag’till
sedigt behandlad! För min del är jag icke öfvertygad om, att
slöjdlärare. 8»rena.6t bliivit, såsom man här sökt göra gällande, i grundlagsstridig
(Forte.) ordning behandladt, och derför finner jag heller icke något hinder
för att proposition på bifall framställes, hvarom jag än en Bråne"
anhåller. J 66

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren såväl
utskottets hemställan som motionen.

§ 2.

Om tillägg un Föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlå§
25 folk- tande n:o 10 (i samlingen n:o 28) med anledning af väckt motion
skoiestaagan. om utarbetande af förslag till tillägg uti 25 § af gällande folkskolestadga;
lydande detta utlåtande sålunda:

»Uti en till utskottet hänvisad motion, n:o 79, liar herr E. Srensson,
med hvilken flera af kammarens ledamöter sig förenat, hemställa
att Riksdagen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes till nästkommande Riksdag afgifva förslag
till sadant tillägg uti § 25 af folkskolestadgan af den 20 januari
1882, att för den af ordinarie lärarepersonalen vid rikets folkskolor,
som icke vid sjukdomstillfället är berättigad till hel pension från
folkskolelärarnes pensionsinrättning, må vid sjukdomsfall, som styrkes
af läkarebetyg, till tjenstförrättares aflöning icke afdragas större
belopp än högst en fjerdedel af kontanta lönen, samt att Kongl.
Maj:t efter erforderlig utredning täcktes afgifva proposition för utgående
från statsverket af de medel, som blifva en följd af ofvanstående
förändring.

Då emellertid med anledning af en i samma syfte af herrar A.
W. Nilsson och C. Persson väckt motion Riksdagens begge kamrar
i sammanhang med regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel beslutat, att Riksdagen skall i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,.
om och pa hvilka vilkor statsbidrag skulle kunna lemnas till aflönande
af vikarie för ordinarie lärare och lärarinna vid rikets folkskolor,
som af sjukdom urståndsättas att sin tjenst fullgöra, och
sålunda det genom herr Svenssons motion kammarens pröfning understälda
ärendet redan är af Riksdagen afgjordt, lärer densamma icke
kunna till någon ytterligare åtgärd föranleda, hvilket utskottet
härigenom får anmäla.»

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Östberg: Det är visserligen gifvet att den föreliggande
motionen icke. kan till någon ytterligare åtgärd föranleda, men då
det å andra sidan torde vara rigtigt, att kammaren fattar formligt
beslut i frågan, ber jag få hemställa, att kammaren måtte besluta

Lördagen den 26 April, e. in.

N:o 32.

att herr E. Svenssons förevarande motion icke måtte till någon Om tillägg till
kammarens åtgärd föranleda. f

° skolstadgan.

Herr Hedin: Herr talman! Jag finner, att utskottets ord- (Forts.)
förande i denna fråga varit mera medgörlig än i den föregående,
och har nu begärt ordet för att påpeka utförligare, än hvad han
gjorde, att det icke blott är lämpligt, att kammaren fattar ett beslut,
utan att det är rent af nödvändigt, samt att det icke under
någon förevändning kan tillkomma utskottet att taga ordet ur
kammarens mun och dekretera, att kammaren icke får taga befattning
med, ej besluta i detta ärende. Detta är i sjelfva verket
höjden af absurditet. Ett sådant förfarande faller icke ens det
myndiga statsutskottet in, som dock har rättighet i viss mening
att tala på Riksdagens vägnar.

Jag skall anföra ett exempel. Ett analogt fall förekommer i
statsutskottets utlåtande n:o 59, der utskottet i anledning af väckta
motioner i fråga om reglering af helgonsky Iden säger:

»Då en utredning i ämnet synes böra föregå den af herr A.

Persson i omförmälda motion föreslagna fixering af helgonskylden,
men frågan om en sådan utredning, såsom ofvan meddelats, redan
förut under innevarande riksdag varit föremål för behandling och
afgörande inom kamrarne, samt utskottet sålunda icke finner sig ega
anledning att å nyo framlägga samma fråga till Riksdagens ompröfning,
hemställer utskottet,

a) att herr A. Perssons ifrågavarande motion, i hvad den afser
fixering af helgonskylden, icke må af Riksdagen bifallas; samt

b) att herr O. Anderssons förenämnda motion ej heller må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Utskottet gör här icke en »anmälan» derom, att frågan är förfallen.

Det enda kammaren nu har att göra är att besluta, att den
ifrågavarande motionen icke skall till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, beslöt kammaren, på
derom framstäld proposition, att den ifrågavarande motionen icke
skulle till någon ytterligare åtgärd föranleda.

§ 3.

Efter föredragning af Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4 i samlingen n:o 29 i anledning af herr G.
Erikssons i Myckelgård motion om utsträckning till samtliga lappområden
i riket af gällande förbud emot införsel af spirituösa i lappmarkerna,
biföll kammaren utskottets i utlåtandet gjorda hemställan;
och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 4.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 52, i anledning om anslag till
af Kong! Maj:ts proposition angående uppförande af ett kasern- =« artnienetablissement
i Jemtland för en artilleridivision. ^jfmtianT *

Jf:o 32. 10

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att Riksdagen måtte,
ett artilleri- me(j bifall till Kongl. Makts i ämnet gjorda framställning, till ett
jernband, etablissement tor en artillendivision i Jemtland åt besparingarna a
(Forts.) anslaget till värfvade garnisonerade truppernas rekrytering ock aflöning
anvisa 340,000 kronor.

Vid utlåtandet fans foga! reservation af herrar L. Jönsson i
Sandby, Sven Nilsson, P. Pehrson i Törneryd, A. Persson i Mörarp,
N. Petersson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp, J. Anderson i
Tenkult, L. F. Odell, A. Petersson i Hasselstad och A. G. Anderson
i Himmelsby, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
i denna fråga bort hafva följande lydelse och innehåll:

»Utskottet, som icke delar departementschefens uppfattning att
Östersund är den lämpligaste förläggningsorten för en artilleridivision
för Norrland, föreställer sig deremot, att, om en fullständig
utredning af frågan komme till stånd, man skulle finna en för
ändamålet tjenligare plats, belägen närmare den på försvar blottade
kusten än norska gränsen. Mahända varder det lättare att finna
en sådan plats, sedan den norrländska jernvägen, hvars sträckning
bestämts jemväl af militära skäl, blifvit vidare framförd.

Utskottet hemställer derför, att Kongl. Maj:ts framställning
icke må vinna Riksdagens bifall.»

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lasse Jönsson: Jag fager mig friheten att äfven denna
gång yrka afslag å Kongl. Maj:ts framställning och gör det nu på
samma skäl, som jag anförde förra året, nemligen att ett beslut
från Riksdagens sida om uppbyggandet af det föreslagna kasernetablissementet
bör föregås af en utredning om och hvarest en tjenlig
plats lämpligast skulle kunna erhållas. Jag yrkar alltså med
afslag å Kongl. Maj;ts föreliggande proposition bifall till den vid
utskottets betänkande fogade reservationen.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet, friherre
Palmstierna: Denna fråga angående ett artillerietablissement i
Jemtland var före i fiol och diskuterades då temligen utförligt,
men debatten tyckes icke hafva medfört något resultat, utan samma
fråga föreligger nu igen och ungefär samma skäl för afslag anföras,
hvarför jag torde ytterligare få genomgå densamma.

Jag tager mig då friheten först och främst yttra mig i allmänhet
angående behofvet af ett artilleri i Norrland. Redan år
1848 — således för 40 år sedan — insåg man nödvändigheten af
att hafva ett artilleri förlagdt i Norrland, och det beslöts, att ett
batteri skulle förläggas i Hernösand. 1871, när Kongl. Maj:t och
Riksdagen beslöto en uppsättning af hela artilleriet på 30 fältbatterier,
bestämdes äfven, att det skulle vara två fotbatterier för
Norrland. Det var icke då afgjordt, hvar de skulle förläggas. Men
sedermera beslöts, att de skulle tills vidare förläggas i Hernösand

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

för att sedan flyttas inåt landet. 1872 föreslog Kong! Maj:t Riks- Om anslag till
dagen att bygga ett kasernetablissement i Stockliolm, Riksdagen ^ artillerigick
in derpå, och det byggdes för 8 batterier. Då Svea artilleri-et<[j^mtianT ''
regemente hade 10 batterier, var det gifvet, att två batterier skulle (Forts.)
ligga annorstädes. Det var just de två fotbatterier, som voro afsedda
för Norrland, eftersom här byggdes för 8 åkande batterier. Af
dessa batterier låg det ena till en del förut i Hernösand, och flere
man kunde icke der inrymmas. Kasernförhållandena äro der mycket
tarfliga. De voro tarfliga förut och de hafva naturligtvis icke
blifvit bättre, sedan man bestämt sig för att flytta batteriet derifrån.
Der är ett ganska dåligt exercisfält och hvad kasernbyggnaden
beträffar, så är den väl nu något bättre än förut, men det
är dock så, att folket nätt och jemt har tak öfver hufvudet. Deremot
finnas alls icke öfningslokaler, såsom exercishus, gymnastik och
dylikt. Det finnes visserligen medel att uppköpa stamhästar för, men
det finnes icke plats för dem i Hernösand, och der finnas inga stall,
inga ridhus. När det, under dessa klimatiska förhållanden, råder
sådan brist på öfningslokaler, men finnes godt om snö, kan man
förstå, att manskapets öfning icke kan blifva synnerligen god. —

En del af det ena Batteriet har man sökt uppsätta i Stockholm och
bereda plats genom inqvartering i kasernen, så godt sig göra låtit.

Detta manskap har undergått samma rekrytbildning som de öfriga,
men icke kunnat öfvas såsom fotbatteri, derför, att den del, som
här kunnat sättas upp, varit för liten för att bilda ett fullständigt
batteri.

På detta sätt hafva dessa batterier, som för närmare 20 år
sedan blefvo af Kong! Maj:t och Riksdagen beslutade och för hvilka
tillräckliga anslag finnas, af brist på lokaler icke kunnat uppsättas.

Och detta under en tid, då taktiken mer och mer visat, att drabbningarna
afgöras allt mera uteslutande på grund af elden, allt
mindre på grund af de skarpa vapnen, da således det vapen, som
uteslutande verkar genom elden, nemligen artilleriet, fått allt större
betydelse. Man ser derför, huru de stora staterna årligen söka öka
fältartilleriet. Och har detta fältartilleris storlek betydelse för
dessa stater med deras utmärkta infanteri, der det dock bildar liksom
stommen för trupperna vid drabbningen, så är det naturligtvis
» af mycket större vigt för oss, som hafva temligen dåligt infanteri,
derför att det består af den fåtaliga indelta armén och den stora
massan temligen oöfvad beväring. Vi behöfva artilleriet ännu mycket
mera. Här är dock icke nu fråga om att öka fältartilleriet,
utan det är fråga om att bereda utrymme för att verkligen kunna
sätta upp det en gång beslutade, och det hafva vi icke råd till att
låta bli.

Men är det af stor betydelse för oss att hafva ett artilleri, så
är det också vigtigt att hafva det för Norrland afsedda artilleriet
i Norrland. Om man skulle tänka sig, att man skulle bygga här
i Stockholm och här kunna sätta upp batterierna, så skulle det
kosta en hel del penningar, men ändock vara högst olämpligt. Ty
om jag hade en artilleridivision här mobiliserad, så skulle den vid

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag til
ett artillerietablissement

Jernband.
(Forts.)

l krigsutbrott flyttas upp till höjden af Jemtland, d. v. s. bortåt
.600 kilometer. Detta är dock ingen småsak, i synnerhet som jernvägen
går öfver åtskilliga punkter, som ligga temligen nära kusten,
hvarigenom en dylik transport blefve synnerligen svår att skydda
från att bli afbruten. Men icke blott frågan om transporten, utan
sjelfva mobiliseringen må här beaktas. Vid mobiliseringen af artilleriet
är det icke blott stammen, som skall utrustas och marschera,
utan den skall kompletteras med en stor mängd beväring.
Och denna beväring är speciel! vid fotartilleriet större än vid annat
artilleri; äfven skall komplettering ske med hästar. Inom Mälardalen,
der det finnes mycket vatten och mycket berg, är det icke
så folkrikt; derför är här relativt stor brist på beväring och hästar,
under det att der finnes mycket trupper. I Norrland deremot finnes
litet trupper, men relativt öfverflöd på beväring och hästar, hvarför
just de för Norrland afsedda hästarne och beväringen måste
tagas från Norrland. Då är det väl icke skäl att taga ned dem
hit och mobilisera dem här för att sedan skicka upp dem. Äfven
för öfningarna är det angeläget, att artilleriet finnes der beväringen
finnes. Det är således af stor vigt att hafva dessa batterier i Norrland.
Yi måste fästa stort afseende vid detta Norrlands försvar
och undan för undan, i den mån tillgångarna tillåta, ordna detsamma.
Mången har vid tanken på Norrland endast för ögonen de
vanliga kartorna, der Norrland icke framställes i samma skala som
det öfriga Sverige. Men skaffar man sig en karta, der Norrland
är tecknadt i samma skala som det öfriga landet, så att man lättare
kan sätta sig in i ytförhållandena derstädes, börjar man få ett begrepp
om, huru oerhördt stor denna landsdel är, ocli huru nödvändigt
det är, att dessa för Norrland afsedda truppafdelningar finnas
just i Norrland. Det är äfven en annan sak, som härvid är förtjent
af uppmärksamhet. Norrland har ett helt annat skaplynne
än det öfriga Sverige. Skåne har sitt skaplynne med temligen
stora, relativt flacka höjdformer. Det mellersta Sverige är småbrutet.
Norrland åter har en annan natur: temligen branta, skogbeväxta
höjder, djupa dalar med elfvar’ eller sjöar och landsvägar,
som gå der i dalarne, och någon gång, ehuru sällan, förbindelser
mellan ådalarne öfver dessa höj dryggar. Det är gifvet, att man
måste begagna eu annan taktik der än annorstädes; man måste
sätta sig in i landets natur för att kunna försvara det på bästa
sätt. Detta tillkommer i första hand artilleriotficerarne. Emedan
man icke kan komma fram annat än utefter vägarne, åtminstone
ej med större kolonner, är det af vigt att intaga sådana positioner,
att man beherskar dessa vägar. Derför är det särdeles nyttigt för
dessa artillerioflicerare, som skola leda artilleriet deruppe, att vara
vana vid landet och dess natur.

För min del kan jag således icke finna annat, än att ändamålsenligheten,
att icke säga nödvändigheten af att förlägga det för
Norrland afsedda artilleriet i Norrland, är uppenbar. Samma åsigt
har ock generalfälttygmästaren haft, hvarför han, sin pligt likmätigt,
gång på gång hos Kong!. Maj:t anhållit att få artilleriet

Lördagen den 26 April, e. in.

N:o 32.

verkligen förlagdt i Norrland. Kongl. Maj:t har äfven derom gjort Om anslag till
flera framställningar till Riksdagen. 1884 och 1885 framstälde ,

Kongl. Maj:t förslag derom, men då var det fråga om. att sätta Jemt;and[
upp tvenne åkande batterier, hvarför det behöfdes ett årligt anslag (Forts-)
pa 50,000 kronor, och för etablissementets byggande begärdes 350,OCK)
kronor. Detta afslogs. Men jag antager, att det berodde derpå,
att rätt mycket medel behöfdes för byggande, och att den årliga
budgeten skulle höjas. Här är icke fråga derom. Här har Kongl.

Maj:t noga hållit sig dertill, att det icke skulle sättas upp annat
än det Kong]. Maj:t och Riksdagen en gång och för länge sedan
beslutit, nemligen dessa tvenne fotbatterier. Hvad medlen beträffar,
så har Kongl. Maj:t hemstält, att de skulle tagas af gjorda besparingar
å anslaget till värfvade garnisonstruppernas rekrytering
och aflöning, hvilka, besparingar uppgå till cirka en million kronor,
detta med anledning deraf att eu hel de], af de värfvade trupperna
icke kunnat hållas fulltalig eller, rättare sagdt, icke kunnat
uppsättas nog hastigt. Detta gäller särskildt artilleriet. Gjorda
uträkningar, som omtalas i fjorårets kongl. proposition, visa, att på
sjelfva artilleriets uppsättning äro gjorda större besparingar än det
belopp, hvarom nu är fråga. Särskildt hafva besparingar uppkommit
genom dessa båda batterier, som icke ännu blifvit uppsatta
af brist på plats. Och att dessa medel böra kunna användas till
detta ändamål, det torde vara temligen tydligt genom en jemförelse
med förhållandena vid uppsättningen af öfriga trupper.'' Om man
t. ex. tänker på fästningsartilleriet vid Vaxholm, så fäns der visserligen
kasern. Men det var en hel del, som skulle utföras der, och detta
skedde för besparingar, som Riksdagen bestämt skulle få användas
till hvad som behöfdes för truppens uppsättning. På samma sätt
var det med trängbataljonen vid Karlsborg, likaså med Vesternorrlands
och Blekinge bataljoner. Således är det i öfverensstämmelse
med Riksdagens flere gånger fattade beslut att taga af dessa besparingar.

När Andra Kammaren i fjor afslog Kongl. Maj:ts proposition,
yttrade den talare, som nyss hade ordet, äfven då, att Östersund
icke vore den rätta platsen. Jag inbillade mig då, att jag öfvertygat
honom om, att han hade orätt. Men detta var tydligen ett
misstag. Jag uppfattade Andra Kammarens afslag såsom beroende
derpå, att man ansåg att staden Östersund borde bidraga till tomten.
För att efterkomma denna önskan har Kongl. Maj:t också
låtit fråga stadsfullmägtige i Östersund derom, ocli de hafva erbjudit
sig att bidraga till tomten, hvarför den föreslagna summan
nedsatts till 340,000 kronor. Nu har emellertid den ärade talaren,
som är en af reservanterna, åter dragit fram frågan om den lämpligaste
platsen. Han yttrade, så vidt jag fattade honom rätt, att
anledningen, hvarför Andra Kammaren i fjor afslog Kongl. Maj:ts
proposition, var hufvudsakligast den omständigheten, att icke någon
utredning förelåg angående platsens lämplighet. Derför skulle
det vara skäl att fortfarande afslå Kongl. Makts framställning.

Hti propositionen finnes dock anfördt, att alla militära auktoriteter

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. in.

Om anslag till äro ense om, att Östersund är den lämpligaste platsen. Med någon
ÅabiTssmfniutredning derom har jag icke velat besvära kammaren. Och
Jemtiand. statsutskottet hafva öfverlemnats åtskilliga papper, som inne (Forts.

) kalla en dylik utredning. Men då detta icke tyckes vara tillräckligt,
och då reservanterna säga, att det bör åstadkommas en fullständig
utredning i frågan — då de tro, att det skall blifva ett
annat resultat — så måste jag anhålla att få besvära kammaren
med att på stället _ få göra en dylik utredning. Det blir något
långt, men jag kan icke underlåta att gorå det.

Jag tillåter mig då nämna några militära auktoriteter, som föreslagit
artilleriets förläggande till Östersund eller till Frösön, hvilket
egentligen är alldeles detsamma, då det är likgiltigt, om etablissementet
ligger på ena eller andra sidan om bron. Då ser man att i

1875 års förslag till lag om härordningen — utarbetadt af G. R.
Abelin, C. M. Björnstjerna, C. S. A. Lagerberg, A. Th. Wijkander,
E. M. af Klint, J. H. Rosensvärd, C. Y. G:son Leijonhufvud och
E. Th. Morén — uti bil. litt. B till detta förslag

upptages Norrlands artilleriregemente förlagdt till
Östersund;

1877 års öfvergångsförslag, afgifcet af chefen för generalstaben,

föreslås att i Östersund skall byggas en kasern för
Norrlands artilleriregemente;

1878 års här ordnings för slag (se särskilda utskottets irtlåtande)
— ledamöter af utskottet voro: G. R. Abelin, A. Th. Wijkander,
E. Key, Carl Ifvarsson, Ola Andersson, C. A. Larsson, låss Öl.
Larsson m. fl. — n:o 1, bil. litt. E.:

Norrlands artilleriregemente, 7 fältbatterier, upptages
förlagdt i Östersund;

1882 års landtförsvarskomité — i densamma ingingo såsom
ledamöter bland andre: C. S. A. Lagerberg, E. von Yegesack, C.
G. Breitholz, C. Ericson, J. O. B. Stecksén, C. A. Larsson, E. Key,
Sven Nilsson, Carl Ifvarsson och Liss Öl. Larsson —

Norrlands artilleriregementes öfningsplats och förläggningsort
för skolorna föreslås till Frösön.

Komitén säger deri: »att Östersund af strategiska skäl synes
böra väljas till fördelningens hufvudort, i hvars närhet fördelningens
specialvapen äfven böra förläggas.»

Uti protokollet öfver landtförsvarsärenden den 10 januari 1884
(se nådiga propositionen till 1884 års riksdag, sid. 33) yttrar dåvarande
statsrådet Ryding:

»För genomförande af den redan år 1874 såsom nödig ansedda
förändring i förläggningen af Svea artilleriregementes båda fotbatterier
lärer tiden kunna få anses numera vara inne, och jag anser
generalfälttygmästare!!. och chefen för artilleriet hafva anfört öfvertygande
_ skål för ändamålsenligheten deraf, att nämnda batteriers
förläggningsort måste blifva Jemtiand.»

Chefen för artilleriet hade likaledes i imderdånighet hemstält:
»att såsom förläggningsort för Svea artilleriregementes 9:e och 10:e
batterier trakten invid Östersund måtte varda bestämd.»

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

Uti protokollet öfver landtförsvarsärenden den 12 januari 1885 Om anslag m
(se nådiga propositionen till 1885 års Riksdag, sid. 31) yttrar då- ett art,llen -

varande statsrådet Ryding:

»Det är derföre af icke ringa vigt att berörda ogynsamma förhållanden
så snart som möjligt ändras, och'' första vilkoret derför
är, att de båda batterierna sammanföras till en ny gemensam förläggningsort.
Dertill lärer, såsom Eders Kong!. Maj:t redan tillförene
förklarat, böra väljas en från kusten något aflägset belägen
och derför mera skyddad plats, och hafva verkstälda undersökningar
redan tidigt gifvit vid handen, att trakten vid Östersund är för
batteriernas förläggning synnerligen lämplig. Den omständighet,
att Östersund sedermera blifvit satt i direkt jernvägsförbindelse
såväl med det sydligare Sverige som äfven med Norge, har åt
platsen jemväl i det hänseende, hvarom nu är fråga, gifvit ökad
vigt och betydelse, och har i öfverensstämmelse härmed Östersund
i de senare härordningsförslagen städse angifvits såsom förläggningsort
för Norrlands artilleri. Alla skäl tala således för valet af
Östersundstrakten.»

Vidare har uti chefens för generalstaben underdåniga yttrande
angående åtgärder för Norrbottens försvar af den 28 september 1887
yttrats:

»Sedan vi icke längre äro herrar i Östersjön, kunna depoterna
för de kårer, som hafva sina förläggningsområden närmast Bottniska
viken omöjligt bibehållas å nuvarande mötesplatser», samt tillagt,
»artilleribatteriet (eller batterierna) i Hernösand borde derför flyttas
till Östersund.»

Chefen för generalstaben säger 1887 i sitt underdåniga utlåtande
angående de strategiska grunddragen af ett krig i Sverige:
»Operationsbasen för försvaret af Norrland söder om Ume eif bör
förläggas till Jemtland. Öfver Jemtland har sedan urminnes tid
nordliga Sveriges enda banade förbindelser till Norge gått fram.
Att väg här förefunnits mellan Östersjön och Oceanen beror på
tillgränsandet till Jemtland af en bland Norges förnämsta och folkrikaste
kulturbygder. Trakten omkring den i midten af landskapet
Jemtland befintliga väldiga insjön Storsjön kan anses för ett
vidsträckt slättland. Befolkningstätheten är fullt jemförlig med
kusttrakten vid Bottenhafvet, och af denna anledning, då i fråga
varande trakt är att anse såsom den naturliga mellanstationen för
förbindelsen mellan Östersjön och Atlanten samt försvarbara pass
leda hit från Vesternorrland, synes basen för nordliga Sveriges försvar
— utom Norrbotten — icke annorstädes än hit kunna förläggas.
» — Det är nemligen hela tiden icke fråga om Luleå-distriktet,
utan om det sydligare Norrland. — »Vid Jemtlands hufvudort,
Östersund, och å den i Storsjön belägna fruktbara ön Frösön, finnes
tillräckligt utrymme för nödiga förråd, upplag och depoter. Hit gå
qpkså norra stambanan från Vännäs vid IJme eif och 0 Sollefteå vid
Ångermanelfven till Bräcke, jernvägen Sundsvall—Ange—Bräcke
samt stambanan söderifrån genom Helsingland till Ange. Hufvudoperationsbasen
för Norrlands försvar torde på detta sätt ordnad

etablissement

Jemtland.

(Forts.)

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. in.

Om anslag till komma att uppfylla de flesta fordringar, som på en sådan böra
etablissement i fållas, och då för förbindelsen bakåt tillika finnas till förfogande icke
Jemtland, ''mindre än sex vägar, så varder icke blott en vigtig del af Norrports.
) land utaf sagda bas betäckt, utan äfven det nordanfjetiska Norges
resurser kunna sägas medelbart befintliga å densammas område. Betänker
man slutligen, att Trondhjem står i jernvägsförbindelse förmedelst
jernvägen öfver Böros och utför Grlommenelfven med det
öfriga Norge, och derigenom ock med Sveriges hufvuddel, får försvarsbasen
i jemtland en ännu större betydelse.»

Vidare har chefen för generalstaben med anledning af detta
statsutskottets betänkande och den dervid fogade reservationen i ett
utlåtande i denna månad yttrat följande: Ifrågavarande etablissement,
hvars uppgift tydligen är att innesluta den artillerimateriel
jemte de förråd, som behöfvas vid mobiliseringen af den för Norrland
afsedda artilleridivisionen, äfvensom att utgöra förläggningsort
för den depot, medelst hvilken samma division under fälttågets lopp
skall kunna hållas vid magt, måste vara förlagdt till den operationsbas
man tänkt sig i och för försvaret af Norrland —"med
undantag af Norrbotten — eller snarare, det skall i sj elfva verket
utgöra en del deraf, men den operationsbas, som väljes i detta hänseende,
måste gifvetvis vara så belägen, att den medger största möjliga
trygghet för de anordnade etablissement, upplagda förråd eller
under utrustning varande trupper, på samma gång kommunikationerna
med de punkter, som kunna varda hotade, böra vara de bästa
möjliga. Endast sålunda vinnes säkerhet för att icke dessa etablissement
m. in. varda indragna uti sj elfva krigshändelserna, hvarigenom
operationsarmén kunde löpa fara att beröfvas det stöd, som
ligger uti en på förhand beredd ekonomisk bas, ett stöd, som särskildt
i Norrland är af största betydelse. Deremot kan ett etablissement
sådant som det nu ifrågasatta, lika litet som någon
annan inrättning på operationsbasen, blifva afsedt att tjena till
direkt skydd för »den på försvar blottade kusten» eller för någon
del. deraf. Platsen måste väljas så, att alla hotade punkter så vidt
möjligt erhålla lika goda förbindelser med det område, hvarifrån
försvarsvarstrupperna skola hemta de nödiga vilkoren för sitt bestånd,
hvaraf ock följer att dessa förbindelser böra i hufvudsak vara
rigtade bakåt. Häraf framgår äfven, att den med kusten jemnlöpande
norrländska jernvägen aldrig kan blifva bestämmande för
valet af operationsbas vid Norrlands försvar, huru stort militärt
värde den i öfrigt än må ega i och för samma försvar.

Östersund, liggande vid den enda jernväg, som uti denna del af
Sverige leder från kusten rakt in i landet, beläget centralt gent
emot den kuststräcka, om hvars försvar det här närmast är fråga,
varande den enda punkt, der, utom jernvägen, flertalet från kusten
ledande vägar sammanlöpa samt med jernvägsförbindelse med Norge
och derigenom äfven med Sveriges sydligare delar, synes i allt uppfylla
de fordringar med afseende på ändamålet, som under gifna
förhållanden kunna uppställas.

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

Hittills har endast tagits hänsyn till etablissementets betydelse
i krigstid. Men det bör också lämpa sig till förläggningsort för
artilleritrupper under fred och, ur denna synpunkt sedt, torde en
stad i alla afseenden vara att föredraga framför hvarje annan plats,
som skulle kunna sättas i fråga. Då nu Östersund är den enda
norrländska stad bland dem, hvarom här kan blifva tal, hvilken ej
ligger vid kusten och sålunda ej är i första hand hotad, synes äfven
detta böra varda bestämmande för valet.

Af hvad jag här ofvan tillåtit mig anföra torde framgå, att
Östersund är den enda lämpliga förläggningsorten för en artilleridivision
för Norrland.»

Ja, det är alltid tråkigt att höra en mängd yttranden uppläsas,
och jag ber om ursäkt för att jag upptagit herrarnes tid dermed;
men jag har icke kunnat underlåta att anföra detta, då reservanterna,
efter allt hvad i fjol yttrades af mig i denna sak, ännu säga, att
det behöfves en fullständig utredning. Jag påstår derför, att denna
iitredning redan är gjord, och åtskilliga gånger — jag tror minst
tio — hafva de militära auktoriteterna föreslagit Östersund. Men
icke blott de militära auktoriteterna hafva gjort detta, utan äfven
komitéledamöter från denna kammare hafva af strategiska skäl föreslagit
Östersund. Utredningen är sålunda gjord.

Reservanterna synas mig för öfrigt hafva begått ett misstag,
som emellertid är ganska förklarligt, då man gifver sig in på strategiska
undersökningar utan att hafva alla förutsättningar, som äro
nödvändiga derför. De hafva nemligen förvexla! operationsbasen
med operationsområdet. Operationsområdet är hela den terräng, inom
hvilken armén rör sig, och sålunda äfven krigsskådeplatsen.
Inom området bör helst finnas en fästning, som kan utgöra ett stöd
för försvaret. Vore det nu fråga om att lägga en fästning invid
Sundsvall eller deromkring, skulle detta naturligtvis synnerligt
stärka försvaret, då kusten nu är blottad på försvar, men derom är
nu icke fråga. Operationsbas deremot är den plats, punkt eller
linie, derifrån man får allt, som den stridande truppen behöfver för
att kunna röra sig framåt, såsom mat, kläder, skodon, vapen, ammunition
och depottrupper o. d. Denna bas måste derför ligga temligen
i fred från sjelfva striden. Man kan också hafva en fästning
till operationsbas, då armén, sedan den försvarat sig till det yttersta,
kan retirera dit. Så är förhållandet med Karlsborg. Karlskrona
och Karlsborg hafva alldeles olika uppgifter. Karlskrona
fästningsverk skola taga emot den första stöten och försvara kusten,
men Karlsborgs fästning kan naturligtvis icke uträtta något för
kustens försvar, utan skall försvara förråden, så att de icke kunna
tagas genom öfverrumpling, utan äro tillgängliga för armén, som
också skall kunna retirera till Karlsborg, om så blir nödigt. Operationsbasen
och operationsområdet äro sålunda något helt olika.

Då det är fråga om hvar ett kasernetablissement skall förläggas,
måste man taga hänsyn till allt som behöfver finnas der,
såväl manskap som befäl, fordon, ammunition, vapen och dylikt,
som undan för undan måste sändas dit upp. Derför är det bäst
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 32. 2

Om anslag till
ett artillerietablissement

Jernband.
(Forts.)

Nso 82.

Lördagen den 26 April, e. in.

Om anslag til
ett artillerietablissement

Jernband.
(Forts.)

l att lägga ett sådant etablissement till en knutpunkt för flera vägar,

. och det är tydligen visadt, att Östersund är en sådan punkt. Fler1
talet vägar mötas vid Refsund, hvarest man med några provisoriska
befästningar och litet depottrupper skulle ganska bra kunna försvara
sig emot en fiendtlig ströfcorps.

Jag ber att ännu en gång få beröra chefens för generalstaben
yttrande om behofvet af att hafva artilleriet i en stad. Det skulle,
säger han, förutom vissa agrémenter för befäl och underbefäl, såsom
att få sina lefnadsbehof tillfredsstälda och sina barn i lämpliga
skolor, för kronan medföra en icke ringa ekonomisk fördel. Det är
nemligen så, att, om man förlägger en trupp till en stad, kan man
säga till befälet: »Ni får skaffa eder bostäder sjelfva mot den af
staten bestämda inqvarteringsersättning, som visserligen icke är
stor». Men lägges etablissementet på landet, måste staten skaffa
dem bostäder. Så har skett vid volontärskolan å Karlsborg och
vid kavalleriskolan å Ladugårdsgärdet, der det dock endast är fråga
om 8—10 månaders kommendering, och befälet derför kan lemna
sina familjer. Men är det fråga om en ort, der garnisonen ständigt
skall ligga, så måste staten se till att äfven befälets familjer få
bostäder, och för en officersfamilj torde 4 ä 5 rum icke kunna anses
för mycket. Staten har sålunda byggt å Karlsborg för det der stationerade
befälet, tillhörande artilleri- eller ingeniörtrupperna. Skulle
det nu ifrågavarande artillerietablissementet förläggas till Ange
eller Bräcke, måste man der också uppföra byggnader för befälet,
och detta blefve betydligt dyrare än hvad nu föreslagits.

Då jag sålunda finner det högst behöfligt att hafva artilleri i
Norrland äfven under fredstid; då den ifrågasatta platsens lämplighet
är till fullo utredd; och dä de erforderliga medlen finnas
besparade samt derför icke begäres något anslag, utan endast en
anvisning på befintliga tillgångar; då vidare staden Östersund icke
är bunden vid sitt anbud längre än till detta års slut och det icke
är antagligt att staden förnyar sitt anbud, om Riksdagen nu icke
beslutar sig härför, hemställer jag på det enträgnaste, att kammaren
nu ville genomföra det för 20 år sedan af Konung och Riksdagfattade
beslut.

Herr O. Erickson i Bjersby: I likhet med den förste talaren
kommer äfven jag att yrka afslag på utskottets föreliggande förslag.

Af fortifikationsgeneralens utlåtande i ämnet se vi, att icke
ens de militära myndigheterna äro ense angående de kostnader,
som ett artillerietablissement i Östersund borde betinga, samt dessa
kostnaders fördelaktigaste användning. För min de! antager jag
också, att, om man beslutar sig för att, i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag, i Östersund uppföra det ifrågasatta etablissementet, den
derför beräknade kostnaden, 340,000 kronor, kommer att betydligt
öfverskridas, innan man erhåller sådana byggnader, som behöfvas
för det ändamål, som för närvarande och i synnerhet för framtiden
dermed afses. Vederbörandes afsigt torde nemligen få anses värn,
att de ifrågavarande två fotbatterierna, hvilka skulle förläggas till

Lördagen den 26 April, e. in.

N:o 82.

Östersund, skola, så fort omständigheterna sådant medgifva, förvandlas
till åkande batterier. Men äfven i fråga om den tidpunkt,
då denna förändring bör ske, råda olika meningar mellan generalfälttygmästaren
och departementschefen. Att nu besluta uppförande
af byggnader för endast två batterier, vore således ekonomiskt
oklokt, och att batterierna snart nog måste förändras till åkande,
efter hvilken förändring de nu föreslagna byggnaderna måste befinnas
otillräckliga, är så mycket sannolikare som de kanoner, som
äro afsedda för dem, äro alldeles lika med det åkande artilleriets.
Äro dessa kanoner redan nu tunga för ett anspann af 6 hästar i
mellersta Sveriges för artilleriets rörelser mera gynsamma terräng,
måste de blifva för timga för ett anspann af endast 4 hästar i
Norrlands vilda och obanade trakter. Och att föra med i fält fotbatteriernas
lätta men gamla 2,2 5-tums framladdningskanoner, för
hvilka truppnumerären och hästantalet äro beräknade, kan ju ej
komma i fråga. Jag hade tänkt mig, att dessa framladdningskanoner
vore hädanefter att betrakta endast såsom reservkanoner,
att användas endast i det olyckliga fall, att vi förlorade våra bättre
kanoner.

Det lilla bidraget af 10,000 kronor, som Östersunds stad erbjudit
sig att för ändamålet lemna, kan icke heller förmå mig att
medverka till nedläggande af så stora kostnader på en plats, som
— och detta är mitt hufvudsakligaste skäl för ogillande af det
föreliggande förslaget — sedan den först föreslogs, under årens lopp
för mången och äfven för mig visat sig af strategiska skäl vara
mer och mer olämplig för ändamålet. Herr statsrådet har endast
synes det, tagit hänsyn till mellersta Norrland, men jag har tänkt
på hela Norrland; och gör man det, kan man väl ej bestrida, att
platsen för ett dylikt etablissement borde läggas mera norrut än
vid Östersund. Yore det fråga om anfalls- eller försvarskrig mot
Norge, hvilket dock måste anses såsom en orimlighet, vore platsen
för visso rigtigt vald. Men säkerligen komma dessa batterier till
användning åt annat håll och långt mera norrut, och derför måste
enligt min tanke Norrlands hufvudsakligaste artilleri förläggas till
Norrbotten i trakten af Boden eller Luleå. Der skulle såväl befäl
;som trupp kunna under sommaröfningarne lära sig känna den terräng,
i hvilken de skulle, strida. Terrängen omkring Östersund behöfva
de, såsom framhållits, icke studera. Öfver Östersund hafva
vi också rätt att vänta ett vänskapligt artilleri från Norge till
mellersta Norrlands försvar. Påståendet att ett så tillbakadraget
läge som Östersunds skulle vara fördelaktigt uti ifrågavarande hänseende
förefaller dess mera egendomligt, som man i andra länder
söker förlägga garnisonerna så nära de hotade gränserna som möjligt.
Jag erkänner, att öfre Norrlands fullkomliga saknad af nutidens
farligaste vapen, artilleriet, är en brist i vår försvarsorganisation
och en lucka, som behöfver fyllas. Men luckan skall fyllas
der den finnes.

Jag slutar, såsom jag började, med att yrka afslag å så väl
Kongl. Majds proposition som statsutskottets hemställan.

Om anslag till
ett artillerietablissement

i Jemtland.
(Forts.)

N:o 82.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till Med herr Erickson instämde herrar Anderson i Tenhult, Petersett
artilleri- son { Dänningelanda och Sjöberg.

etablissement i

“ Herr Lasse Jönsson: Om man ser till hvarifrån första uppslaget
till denna artillerifråga härleder sig, så finner man, att den
uppkom vid 1871 års lagtima riksdag, då, sedan vid samma riksdag
det stora arméorganisationsförslaget fallit, en viss beklämning
hvilade öfver Riksdagen. De, som varit vållande till detta afslag,
voro ganska slagne och ville lemna någon upprättelse för hvad de
åtgjort vid arméförslagets fall. Riksdagen beviljade derför då icke
blott hvad Kongl. Maj:t begärt, utan ännu mera. Kongl. Maj:t
hade bland annat begärt sex åkande batterier, men Riksdagen beviljade
sex ridande i stället och höjde anslaget för 90 karlar med
11,170 kronor till 36 hästar med 14,780 kronor och till 63 legda
hästar med 8,050 kronor, eller således sammanlagdt med 34,000
kronor utöfver hvad Kongl. Maj:t begärt. Sedan dess har det varit
mindre tal om fullföljd eller uppfyllande af de beslut, som Riksdagen
då fattade. Vid samma tillfälle hade man äfven beslutit
att förlägga fyra åkande batterier i Karlskrona, och under diskussionen
härom uttalades från flera håll, att artilleriet borde förläggas
invid kusten, för att vara beredt att mottaga den allra
första stöten af den annalkande fienden. Jag vill uppläsa något
ur den diskussion, som då fördes. En reservant inom statsutskottet
hade tyckt, att artilleriets förläggande i Karlskrona vore olämpligt
och att fienden genom öfverrumpling lätt skulle kunna instänga
artilleriet derstädes. Då yttrade sig dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet
general Leijonhufvud häremot och sade:

»Den förre talaren anser det orätt att förlägga det artilleri,
som skall gå först i elden, på öppna platser nära rikets gränser.
Han vill förlägga hela detta vapen midt inne i landet. Om det
vore fråga om reservartilleri, hade han utan tvifvel rätt, men här
är fråga om det artilleri, som tillhör arméens första linie och som
således genast bör stöta till sin vederbörliga armécorps. Det kommer
att vid första order om mobilisering sättas på fältfot och
omedelbarligen förenas med den aktiva arméen. Att det dervid
skulle vara så långsamt i sina rörelser, att det lät sig innestängas
af en landstigen fiende, har ingen sannolikhet och vore i hög grad
nedsättande för dess duglighet. Men något sådant är ej att befara,
ty äfven om dess egna hästar äro otillräckliga till batteriernas
fulla anspänning, så kan alltid ett tillräckligt antal påräknas i
Karlskrona för kanonernas och de öfriga vagnarnes transporterande
utom området för den landstigna fienden. Deremot anser jag rätt,
att på sådana ställen, der större truppsammandragningar kunna
komma i fråga, arméen tillhandahålles tillräcklig materiel.»

Och äfven flere yttrade sig i samma rigtning. En talare sade:

»Det kan väl ej anses klokt handladt, att på det sättet förlägga
ett så väsentligt vapen så långt som möjligt från en blifvande
anfallspunkt, endast af fruktan att materielen skall tagas af
en landstigen fiende».

Lördagen den 26 April, e. m.

]*:o 32.

Våra öfriga artilleritrupper ligga ju också nära kusten, såsom Om anslag till
i Göteborg och Landskrona, så att det nu är första gången fråga ett artilleri-.
om att ..lägga artilleriet långt in i landet. Förut då det varit *

tal om Östersund, har det stått i förbindelse med hela arméorganisa- ,Fort9 ^ ’
tioner, då fråga varit om att upprätta ett helt nytt artillerirege- r
mente för Norrland. Här är nu blott fråga om en division af Svea
artilleri, och det kan också hos oss sparsamhetsvänner uppväcka
en fruktan för, att här bakom äfven nu döljer sig detta stora förslag,
äfven om icke det stora arméförslaget framkommer i sin helhet.
Det är i detta afseende jag just har mina stora dubier.

Hvad det ekonomiska beträffar, så vill jag icke mycket fästa
mig vid Östersunds stads lilla anbud, lika litet som vid de nedsättningar,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
ansett sig kunna göra i generalfälttygmästarens kostnadsförslag.
Ty sedan en kasern väl är byggd, är det ganska lätt att
bygga till densamma, det se vi exempel på vid alla våra kaserner,
der nya byggnader uppföras. Ja, man har exempel på att vid en
kasern byggnader uppförts till en hel sqvadron, utan att Eiksdagen
derom blef rådfrågad. Här är fråga blott om första steget och det
är det jag fruktar att taga. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har äfven sagt, att det ej hostade något, derför
att medlen skulle tagas af besparingar, men dessa besparingar,
som uppgått till en ganska stor summa, äro nu på återgång och
kunna ganska fort försvinna. De började uppkomma 1878 med

339.000 kronor, och hafva sedermera utgjort i runda tal 1879 501,000
kronor, 1880 500,000 kronor, 1881 601,000 kronor, 1882 710,000 kronor,

1883 808,000 kronor, 1884 906,000 kronor, 1885 996,000 kronor, 1886

995.000 kronor, — således någon återgång, — 1887 998,000 kronor,

1888 1,000,729 kronor, men 1889 blott 996,000 kronor. Således kar
en återgång redan begynt och man kan finna af arméförvaltningens
yttrande i fjol, att man kan vänta ytterligare återgång. Det säges
der: >Att reservationernas tillväxt sedan ingången af år 1886 upphört
har sin grund i det med sistnämnda år inträdda nya aflöningssättet
yid Göta och Vendes artilleriregemente samt Kronprinsens
husarregemente. Sagda aflöningssätt har visat sig medtaga icke
blott de besparingar, som förut vid nämnda tre regementen upplupit,
utan ock dem, hvilka fortfarande uppkomma vid de regementen
af de värfvade garnisonstrupperna, vid hvilka det nya aflöningssättet
ännu icke är infördt». Således antager arméförvaltningen,
att det numer icke är att vänta någon ökning och i verkligheten
är det icke blott slut med sådan ökning, utan en tillbakagång har
redan inträdt. Har man en gång börjat med det nya antagningssättet,
får man väl också fortsätta dermed; och då blifva anspråken
på dessa besparingar allt större och större. Här är derför i sjelfva
verket fråga om ett nytt anslag, ty det är ingen skillnad uti att
anlita besparingar, som hålla på att försvinna, och att bevilja ett
helt nytt anslag.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, men vill fortfara
i mitt yrkande om afslag. Yi kunna vara öfvertygade att,

N:o 32.

lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till om vi taga detta steg, det skall komma att kosta oss mycket penetabUslemmti
ninSar’ fastän det nu kan synas icke kosta något.

Jemtland.

(Forts.) . Herr Nils Petersson i Euntorp: Det skulle vara förmätet af
mig att söka vederlägga hvad herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
yttrat rörande de strategiska förhållandena
med detta kasernetablissement. Jag måste säga att jag icke förstår
(let _ i vidare mån, än att jag efter bästa förmåga sökt tänka mig
in i saken. Herr statsrådet yttrade, att man borde förlägga en
dylik depot, hvarom här är fråga, så långt in i landet, att den icke
är lätt åtkomlig för fienden. Det förvånar mig vid sådant förhållande,
att vi hafva så många depöter, som icke äro förlagda på
detta sätt, t. ex. i Malmö, Helsingborg, Landskrona m. fl., och vi
stå nu i begrepp att bygga ett nytt dylikt etablissement i Göteborg.
Tanken härpå har gjort att man varit något tveksam, innan
man velat besluta sig för att förlägga ett etablissement så långt
bort som det hvarom nu är fråga. Så länge jag icke besökt Norrland,
sade .mig mitt vanliga bondförnuft, att, om man icke ville
lägga _ etablissementet linda ned vid kusten, kunde man förlägga
det vid Bräcke eller Ange. Men sedan jag nu sett dessa platser,
har jag funnit det icke vara möjligt att förlägga det till någon af
dem, emedan de äro för öde och folktomma. Men en annan plats,
der man kunde tänka sig etablissementet förlagdt, vore Sollefteå.
Der finnes det en sådan jordmån och en så tillräcklig befolkning,
att den platsen bör kunna lämpa sig för eu förläggning af etablissementet
dit. Men detta lemnar jag derhän, då jag icke är strateg,
och endast en militär lär kunna bedöma den frågan. Detta har
emellertid varit orsaken, hvarför jag deltagit i reservationen.

Nu lär det väl icke tjena mycket till att bråka om den här
saken, ty att döma efter den utgång, de gemensamma voteringarne
i går och i dag fått, lider väl intet tvifvel, att äfven denna fråga
kommer att vinna Biksdagens bifall. Jag vill emellertid göra en
vänlig hemställan, att, om ifrågavarande kasernetablissement ovilkorligen
skall förläggas till Östersund, det måtte byggas så förståndigt
som möjligt. Frösön är icke någon lämplig plats. Etablissementet
må gerna förläggas vid Östersund, men då icke så nära
staden, att etablissementet införlifvas med densamma, för hvilken
händelse stadsfullmägtige derstädes förbundit sig att till staten erlägga
ett belopp af 10,000 kronor, ett belopp, som vederbörande i
så fall nog skola taga igen många gånger om. Denna af Östersunds
stadsfullmägtige föreslagna plats är icke heller lämplig af
det skäl, att den hufvudsakligast består af sank åkerjord. Blott
några hundra alnar från denna plats finnes en annan vida lämpligare,
uppe på en platå, och genom att välja den skulle man dessutom
vinna den fördelen, att etablissementet komme att ligga närmare
intill exercisfältet. Sistnämnda plats skulle också helt säkert
bli mycket billigare än den alldeles invid sjelfva staden belägna,
och man kunde då genom ett billigare pris för tomten blifva ersatt
för de 10,000 kronor, hvarmed Östersunds stad eljest skulle bidraga.

Lördagen den 26 April, e. in.

N:o 32.

Men, som sagdt, jag vill icke tvista om lämpligheten i strå- Om anslag till
tegiskt hänseende af den föreslagna platsen. Jag anser blott att {

saken icke är så brådskande, att vi icke kunna skjuta upp den ajemtiand.
ännu ett år, på det att man må kunna taga frågan i närmare (Forts.)
skärskådande. Då skulle man icke heller behöfva göra sådana inskränkningar
i afseende på vaktrum, arrester och stallar, som nu
måst iakttagas, utan se saken mera i sin helhet. Jag tror derför
att saken icke skulle förlora, utan tvärt om vinna på att den uppskjutes
ännu ett år. Detta är också skälet, hvarför jag för närvarande
yrkar afslag å den kongl. propositionen och bifall till reservationen.

Med herr Petersson i Runtorp instämde herr A. G. Anderson i
Himmelsby.

Herr G. Erikson i Myckelgård: Jag hade kanske icke bort
begära ordet i denna fråga, då jag är bosatt i den trakt, till hvilken
det nya kasernetablissementet blifvit föreslaget att förläggas och
då etablissementets förläggande dit möjligtvis kan för jordbrukarne
i trakten medföra åtskilliga fördelar, ty då jag gillar förslaget,
skulle jag kunna blifva bemött med den invändningen, att jag talar
i egen sak. Men jag har i riksdagsprotokollen funnit, att inånga
andra af kammarens ledamöter vid åtskilliga tillfällen tagit till
orda i ungefär likadana frågor, då det gält deras hemort. Jag
har derför äfven vågat göra det.

Jag skall icke försöka vara någon strateg, ty jag är icke
hemma på det området, utan litar helt och hållet på de militära
myndigheternas uttalanden der vid lag. Särskildt har jag fäst mig
vid de uttalanden i denna sak, som gjorts af generalbefälhafvaren
Ryding, som vistats på platsen i åtskilliga år såsom chef för Jemtlands
fältjägarecorps och under denna tid varit i tillfälle att studera
terrängförhållandena deruppe, och jag tror, att han likasom äfven
de öfriga militära myndigheterna hafva bättre reda på dessa förhållanden
och äfven bättre kunna bedöma platsens lämplighet i
strategiskt hänseende i öfrigt än dessa tio reservanter.

Återstår sedan den ekonomiska delen af frågan. Men då här
icke begäres något extra anslag, synes det mig som skulle någon
tvekan icke behöfva uppstå i det hänseendet. Jag är sangvinisk
— jag erkänner det — och kanske mer än många inom denna
kammare, men dock icke så mycket, att jag kan tro att dessa besparade
medel på 4:de hufvudtiteln komma att få användas till
mera produktiva ändamål, såsom till exempel: byggandet af jernvägar,
jordens uppodlande, handelns och sjöfartens uppmuntrande
o. s. v. Och då af de militära myndigheterna så bestämdt uttalats,
att den nu föreslagna platsen är den mest lämpliga för i fråga varande
ändamål, så, hvad blir följden om Riksdagen nu afslår den gjorda
framställningen? Jo, att Kongl. Maj:t ett annat år begär ett extra
anslag för sakens genomförande. Frågan blir då föremål för gemensam
votering och kommer att gå igenom med pukor och trumpeter.

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till .Jag skall icke vidare upptaga tiden, utan inskränker mig till
ZSlZ i *“ y•>““ till utskottets ftÄlog.

Jemtland.

(Forts.) I detta anförande instämde kerr Bromée.

Herr Bratt: De, som kär motsätta sig Kongl. Maj:ts föreliggande
proposition, kafva, i likket med reservanterna, såsom skäl
derför hufvudsakligen anfört, att den ifrågasatta platsen ur strategisk
synpunkt icke skulle vara lämplig. Ock den åsigten vidkåller
man hårdnackadt, oaktadt Kongl. Maj:t kar förklarat — kvad som
för resten nu under diskussionen af ckefen för landtförsvarsdepartementet
blifvit styrkt genom uppläsandet af en kel serie militära
auktoriteters uttalanden — att platsen nätt upp är den lämpligaste
för sitt ändamål, som kan tänkas. — Det är i parentes sagdt kögst
anmärkningsvärdt, livilket mått af allt omfattande militära insigter,
som ändock kärvarande representanter för vår modernäring besitta.
Dessa insigter gifva sig tillkänna genom beständigt återkommande
skarpa kritiker af militära myndigheters åsigter och åtgärder samt
öfverraskande upplysningar om hvad som känder och sker i den
militära verlden och hvarom man naturligtvis anser, att de militära
fackmännen sakna all kännedom. Gent emot en så mångsidig och
öfverflödande militärisk visdom från hrr jordbrukares sida måste
det vara ganska vanskligt att träda i opposition för den, som med
ledsnad måste erkänna, att han ingenting annat är en dilettant på
de flesta krigsvetenskapliga områden. Men här sjunger ju hvar
fogel efter sitt näbb; och om jag också icke kan mäta mig med de
talare, hvarpå jag här syftar, i tro på egen obegränsad förmåga
att bedöma och kritisera alla möjliga militära beslut och förslag,
så torde jag likväl kunna mäta mig med dem i upprigtigt intresse
för de frågor, som röra fosterlandets försvar. Pa grund af detta
intresse_ tillåter jag mig nu framställa en blygsam antikritik öfver
motiveringen till den förkastelsedom, som här blifvit uttalad mot
förslaget att förlägga ett artillerietablissement i Östersund, och jag
skall dervid företrädesvis hålla mig till de skäl, som af reservanterna
blifvit anförda samt nu af trenne talare vidhållna, nemligen
att den föreslagna platsen skulle vara strategiskt olämplig.

Man säger ätt från kustförsvarets synpunkt Östersund är en
illa vald plats, emedan kustförsvaret genom etablissementets förläggande
dit icke blefve så tillgodosett som det borde blifva. Jag
ber då till en början att få erinra om chefens för generalstaben
promemoria, som nyss upplästes. Denna promemoria belyser frågan
om Östersunds strategiska lämplighet för här i fråga varande ändamål
från en mera vetenskaplig synpunkt. Jag skall söka belysa
den, för min del, från en rent praktisk.

Hvad innebär då kustförsvaret? Kustförsvar i egentlig mening
utgöres af befästningar, anlagda på vissa vigtiga punkter af kusten
för att skydda denna, vare sig med eller utan tillhjelp af sjövapnets
fartyg och minor. Vidare kan man tänka sig ett kustförsvar i den
mening, att, om man väntar anfall på en viss del af kusten, så

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

kan en der befintlig tillräcklig truppstyrka hållas beredd att möta Om anslag till
fienden och söka kasta honom tillbaka i sjön. Äfven detta är ett ett artillenslags
kustförsvar. Men att deremot ett Öppet etablissement — oche aj^tianl *
dertill ett sådant som är afsedt för fältartilleri, hvilket i regeln (Forts_)
icke lian inlåta sig i strid på öppet fält utan i samband med andra
trupper — skulle vara lämpligt för kustförsvar, detta är något,
som öfvergår åtminstone alla militära begrepp. Ett sådant etablissement
blir alltid värdelöst eller till och med skadligt för kustförsvaret.
Hvarför? Jag skall med några ord söka visa detta.

Om man har ett öppet militäretablissement med sina förråd vid
eller i närheten af eu kust, på hvilken ett anfall kan förutsättas,
så står man inför tvenne alternativ: antingen skall detta etablissement
försvaras eller skall det icke försvaras. I förra fallet måste
jag ovilkorligen vid detta etablissement binda en viss, tillräcklig
och af olika vapen sammansatt truppstyrka; och jag måste hålla
den der äfven med risk att fienden alls icke kominer till detta
ställe, som jag afser att försvara; hvaraf följer, att jag då blir i
saknad af samma trupper på den plats, der fienden verkligen gör
sitt anfall. Ty, mine herrar, det finnes en regel, som är lika gammal
som kriget sjelft, en regel, som tillämpades under trojanska
kriget mera än 1,000 år före vår tidräkning lika visst som under
fransk-tyska kriget 1870—71 och som i alla framtida krig kommer
att tillämpas; och denna regel lyder, att det är den anfallande, som
bestämmer operationsområdet. Det är en af anfallets allra vigtigaste
fördelar framför försvaret, ja, kan hända den allra främsta,
att den anfallande har operationernas initiativ med afseende på både
tid och rum i sin hand. — Om vi alltså bestämma oss för att under
alla förhållanden försvara vårt etablissement, blir deraf följden, att
vi måste dervid binda en truppstyrka, som vi antagligen, komma
att sakna, der den bättre behöfves. — Det andra alternativet valakt
vi besluta oss för att icke försvara vårt etablissement. Ja, då
utsätta vi crss för att fienden tillintetgör det och tillika bemägtigar
sig dess förråder; ty just om fienden icke är der väntad, ligger det
i hans intresse att söka sig dit. Långt ifrån således att ett öppet
etablissement kan bidraga till försvar af ett kustområde eller öfverhufvud
af något område alls, hvar det än må vara beläget, kommer
ett sådant etablissement i stället att utgöra eu tunga på försvaret
af landsdelen i dess helhet.

Ligger deremot etablissementet åtskilliga dagsmarscher in i
landet, men har goda förbindelser, så kan man, obekymrad för etablissementets
egen säkerhet efter de strategiska regler, som krigsläget
i sin helhet framkallar, disponera öfver så väl de trupper, som
i etablissementet äro stationerade, som dem, hvilka jemte de förra
skulle behöfvas för att försvara samma etablissement, om det läge
vid eller nära kusten.

Tillämpa vi dessa allmänna betraktelser på föreliggande fall,
så finna vi, att staden Östersund genom sitt på samma gång undandragna
och likväl centrala läge, genom de lokala fördelar den erbjuder
— för att icke tala om det anbud, som af staden gjorts —

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till och slutligen genom sina jernvägsförbindelser åt alla väderstreck
eZlTslZtf ~ så®om samtliga militära myndigheter förklarat — nätt upp
Jemt land. den lämpligaste plats som kan anskaffas.

(Forts.) Här har. yttrats, att etablissementet borde förläggas längre norr

ut. Men, mine herrar, en blick på kartan skall genast säga oss,
att det icke finnes någon möjlighet att lägga etablissementet längre
norr ut, utan att det kommer för nära kusten och dermed framkallar
nu nämnda svårigheter, ty in i lappmarken kan det ju icke
förläggas, och att förlägga detsamma vid Boden på den plats, der
norra stambanan träffar Luleå—Ofotenbanan, — en plats, hvilken
visserligen såsom taktisk position lär vara synnerligen gynsam —
torde icke heller vara lämpligt, såvida det icke sker i samband med
befästningar. Men å andra sidan bör i en befästning icke vara förlagdt
fältartilleri, utan fästningsartilleri, ty fältartilleriet är och
bör förblifva en mobil trupp, som är disponibel för strider i terräng,
men ej bunden vid någon bestämd befäst plats.

Detta är nu den enkla och som mig synes temligen ovedersägliga
militära uppfattningen af saken gent emot uppfattningen
af reservanterna och de talare, Indika ansett att det skulle ligga i
kustförsvarets intresse att få etablissementet förlagdt närmare kusten
— Icustförsvaret, som aldrig Jean eller bär komma i fråga att sättas
i samband med etablissementet för en mobil trupp.

Man har talat om att etablissement finnas i Malmö, Landskrona,
Göteborg etc. Ja, det är mycket sant; men detta beror
derpå, att dessa städer, åtminstone hvad Malmö och Landskrona
beträffar, för längre tid tillbaka varit fästningar och garnisonsplatser
med redan befintliga militära etablissement, hvilka man
funnit sig böra tillgodogöra i stället för att bygga nya längre in
i landet. Hvad åter Göteborg beträffar, torde åtskilliga bland
herrarne veta, att det länge varit fråga om att förlägga Göta artilleri^
till trakten af Sköfde just af sådana hänsyn jag här sökt
framhålla. Men så måste man ju äfven taga hänsyn till att i
Göteborg, såsom varande en stor stad, måste finnas garnison; och
krigsstyrelsen har icke funnit lämpligt att dit förlägga någon
annan trupp. Om det sålunda nu finnes några öppna militäretablissement
vid eller nära kusten, hvilket för dessa etablissement
är en bestämd olägenhet, kan deri ej ligga något skäl att bygga
flera etablissement på samma sätt, då man för dem kan finna lämpligare
platser.

Mine herrar, jag tror att de fleste af eder, som med någon uppmärksamhet
följt med tidens företeelser på det militära området,
måste hafva erfarit, att i nästan alla länder fältartilleriet under
de senare årtiondena, namneligen efter fransk-tyska kriget, fått en
betydelse,. som det förut aldrig haft. Följden deraf är, att artilleriet
blifvit ökadt öfver allt i de stora militärstaterna, hvilka jag
väl vet, att vi ingalunda kunna följa, om vi än böra, i vår egen
frids intresse, vara uppmärksamma på de hufvudrigtningar, i hvilka
deras krigsväsen utvecklas. Om dessa stater erfara vi oupphörligt,
att de öka sitt fältartilleri. Och hvarföre? Jo, taktiken går nu

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

för tiden i den rigtningen, att artilleriet verkligen är drabbningens Om anslag till
alfa och omega. Det har till uppgift att inleda striden. Är man ft artillerl-.
den aniallande, sa ar det „ artilleriet, som skall bana vägen tor jemtiand.
hufvudvapnet, infanteriet. Är man den försvarande, är det artille- (FortSL)
riet, som framför allt skall söka nedskjuta motståndarens artilleri.

Artilleriet skall också af sluta striden. Har man nemligen förlorat
drabbningen, är det artilleriet som har skyldighet att med sin eld
täcka den återgående armén; har man vunnit den, skall artilleriet
med sin eld förfölja de slagna fiendtliga trupperna. Med ett ord —
jag upprepar det, ty jag kan ej finna något bättre jemförelseuttryck
''— artilleriet är drabbningens alfa och omega. Om dertill emot hvarandra
skulle stå två truppstyrkor, den ena med, den andra utan
artilleri, är den senares öde alldeles afgjordt. Man kan på dessa
båda parter tillämpa Tegnérs ord, då det var fråga om en tvist
rörande en grekisk grammatik: »Det kan icke bli någon strid», skref
han, »der den ene icke gör annat än slår och den andre icke gör
annat än faller»; ty precis detta är hvad som blir händelsen med
dessa två trupper. Den, som icke har artilleri, kommer aldrig till
strid, ty hans infanteri skjutes ned af det fiendtliga artilleriet, innan
det kan börja sin eld.

Nu är, såsom vi väl veta, händelsen den, att Norrland för
närvarande icke har någon artilleristyrka. Ty den lilla trupp af
40 man, som ligger i Hernösand, kan till följd af de ytterst bedröfliga
yttre förhållanden, hvarunder den existerar, icke hållas i
sådant skick, att den kan sägas vara annat än en parodi på en
tidsenlig artilleritrupp. Och dock är Norrland, menskligt att döma,
just den provins, som i främsta rummet behöfver hafva sina försvarskrafter
i godt skick. I Norrland borde finnas ett helt artilleriregemente.
Deruti hafva ock alla de senaste härordningsförslagen
öfverensstämt med hvarandra. Att nu åtminstone få dit denna division
på två batterier, såsom statsmagterna för 20 år sedan beslutat,
borde väl således icke möta något motstånd.

En af de talare, som här uppträdt, ansåg, att, då vissa militära
myndigheter förordat åkande artilleri, under det Kongl. Maj:ts förslag
blott omfattade fotbatterier, frågan ej vore utredd, hvarför
det tills vidare icke vore skäl vidtaga någon förändring alls eller
nu göra något för lösningen af den norrländska artillerifrågan.

Ja, i fråga om fot- eller åkande artilleri får jag bekänna, att det
vore vida bättre, om vi genast kunde få de båda för Norrland afsedda
batterierna organiserade såsom åkande, och jag ber få erinra,
att, enligt statsrådsprotokollet, hörande till den kongl. propositionen,
chefen för landtförsvarsdepartementet, i likhet med alla andra militära
auktoriteter, förklarat sig anse, att sådant skulle vara synnerligen
önskvärdt. Men Kongl. Maj it har ansett sig icke böra gå
längre — förmodligen af ekonomiska skäl — än att äska bifall till
organiserande af de för 20 år sedan beslutade fotbatterierna, hvilket
sistnämnda beslut eger sin förklaring deri, att då, omedelbart efter
fransk-tyska kriget, man ännu icke kände den stora taktiska betydelse,
som artilleriet i och genom det kriget fått, likasom artilleriet

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till då på långt när icke vunnit den tekniska utveckling, som det nu
eu artilleri- par ■ betydelsen af vapnets rörlighet var också långt ifrån så

£aJernband, ‘utpräglad 1871, som den under de två sist förflutna årtiondena
(Forts.) Mrfvit. Jag vill dessutom nämna, att, om man får dessa batterier
organiserade som fotartilleri, deruti alls intet binder ligger att
sedermera få dem organiserade som åkande. Ty fotartilleri kan
mycket väl vara, om jag så får säga, en bottenskola för utbildning
af åkande artilleri. Utbildningen så väl för tjensten vid
sjelfva vapnet som af befäl och trupp är densamma i båda fallen,
med det undantag att för det åkande artilleriet fordras flere ryttare
och flere stamhästar. Fotbatteriernas nuvarande organisation utgör
således icke vare sig hinder eller omväg för deras organiserande
till åkande, då Riksdagen vill lemna de ytterligare anslag, som
dertill kunna vara behöfliga.

Samme talare, som yttrade sig om fot- och åkande batterier
gjorde ett faktiskt misstag. Han sade att, då kanonerna för båda
vapenslagen vore lika tunga, han ansåg det vara orätt, att fotbatterierna
fortskaffades med fyra hästar, då de åkande fortskaffades
med 6. Hans uppgift är felaktig-. Batteriernas respektive fordon
anspännas för fot- och åkande artilleri på samma sätt; skilnaden
består, med hänsyn till hästarne, blott i antalet lösa hästar på ena
och andra hållet.

Mine herrar, jag tillåter mig fästa eder uppmärksamhet derpå,
att en krigsstyrka^ befintlighet i Norrland är ett verkligt behof.
Men utan artilleri är en sådan krigsstyrka otidsenlig och onyttig;
och då jag är lifligt öfvertygad derom, utbedjer jag mig att I måtten
låta edra betänkligheter falla och bifalla Kongl. Maj:ts förslag,
hvartill jag för min del yrkar bifall.

Med herr Bratt förenade sig herrar De Laval, Styffe, Werner,
Beskow, Larsson i Upsala, Söderblom, Berndes, Sandwall, Kilman
och Hygrell.

Herr Björkman: Efter det långa och möjligtvis sakrika anförande,
som den siste talaren hade, och efter de många instämmandena
i hans yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts förslag torde
det väl synas vågadt att i motsats dertill yrka afslag. Jag skall
icke heller våga tvista med herrar militärer om rätta platsen för
detta etablissement, i fall det kommer att byggas. Men jag grundar
mitt yrkande om afslag på den åsigt jag har, att både klokhet och
försigtighet bjuder kammaren att icke nästan hejdlöst bevilja hvarje
anslag, som kan behöfvas, äfven om det i viss mån synes nödvändigt.
Utgången af de gemensamma voteringar, som i går och i dag
egt rum, likasom af föregående gemensamma omröstningar synes
böra mana till försigtighet i detta afseende. Tro herrarne att vi
efter dessa voteringar kunna beskyllas för att vara försvarsnihilister?
Jag vädjar till herrarne och frågar hvad herrarne anse, att folket
skall tro, då det i tidningarne läser om de stora summor, vi beviljat
för försvaret. Jag tror att litet hvar skall förvåna sig der -

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

öfver. Jag är fullkomligt öfvertygad om att det skulle vara både Om anslag till
klokt ock politiskt att vänta med byggandet af detta etablissement eu artuieriåtminstone
ett eller annat år. Jag kan icke föreställa mig, ^etablissement i

o tpp in!* i >• Jemtland.

någon liisiara skulle ligga deruti.

På grund härutaf skall jag be få yrka afslag å Kongl. Maj:ts or s’
förslag ock bifall till reservanternas hemställan.

Herr Pettersson i Boestad: Jag vill blott kafva till protokollet
antecknadt, att jag yrkar afslag å så väl Kongl. Maj:ts förslag
som utskottets hemställan i denna fråga.

Herr Sven Nilsson: Ehuru den ärade talaren på göteborgsbänken,
som yttrade sig från talarestolen, ifrågasatte, att vi, representanter
för jordbruksnäringen, skulle kunna täfla med militärerna
i militära insigter, men likvisst trodde att vi icke egde
synnerligen stora sådana, ock ehuru många af kammarens ledamöter
med honom instämde, vågar jag likväl uppträda i denna fråga, ehuru
jag är jordbrukare. Jag vill dervid säga, att jag tror, att det sunda
förståndet och varsamheten många gånger torde vara lika bra att
ha i en öfverläggning, sådan som denna, som en öfverdrifven militärvurm,
och jag är öfvertygad att många skola gifva mig rätt, om
jag säger, att de långt drifna anspråken från militärernas sida
vållat, att framställningen rörande fosterlandets försvar fallit, just
på den grund att militärernas anspråk varit alltför öfverdrifna.

Jag är också viss på, att, om icke den varsamhet, som råder inom
det motsatta partiet, landtmännen, funnits, man skulle af militarismen
hafva drifvits in på en sådan väg för försvaret, att man skulle
bittert ångra sig i närvarande stund. Jag tror derför, att man
äfven bör taga någon hänsyn till hvad som yttras från motsatta
sidan, af dem, som icke äro militärer.

Det har sagts, att statsmagterna för 20 år sedan godkänt det
förslag, som nu föreligger. Men under 20 år kan mycket förändras
och jag hemställer, huru vida frågan i närvarande stund är i det
skede, hvari den var för 20 år sedan. Den stora komité, som uppgjorde
förslaget om landtförsvarets ordnande, hade ej varit tillsammans,
och jag medgifver villigt, att äfven denna komité tillstyrkte
det förslag, som nu föreligger, nemligen att platsen för nu ifrågavarande
etablissement skrule blifva Östersund. Men detta skedde
naturligtvis icke derför att vi, jag och de mig likstälde,. voro de,
som sågo ut platsen, utan förklaringen, hvarför vi gingo in på förslaget,
var det, att de militärer, som sutto i komitén, förordade den
platsen. Men jag får för min del upplysa, att sedan dess äfven jag
i denna fråga samrådt med andra militärer, som för mig. gifvit bevis
på, att det kan ifrågasättas, om icke andra platser i Norrland
äro lämpligare för att der förlägga detta etablissement.

Äfven vill jag fästa herr statsrådets uppmärksamhet på, att
det förslag, som utaf komitén framlades, var uppgjordt under den
förutsättning, att det stora förslaget till arméorganisation skulle
blifva antaget. Men det vet herr statsrådet lika väl som jag, att

If:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag tu
ett artillerietablissement

Jernband.
(Forts.)

!/ det förslaget hänger i luften och att man icke fått någonting väsentligt
åtgjordt af hvad der föreslogs. Således kan det vara förlåtligt,
1 om man, fastän man snttit i en komité och varit med om dess förslag,
dock icke längre vill hålla derpå, när man i alla fäll kan
visa att förändringar sedan dess inträffat af den beskaffenhet, att
man kan ifrågasätta en ny utredning. Och den utredning, hvilken,
som herr statsrådet nämnde, verkstäldes för åtskilliga år sedan, är
visst en utredning, som man under senare år kan taga i öfvervägande,
men den innehåller i alla fall förslag utaf den beskaffenhet,
att — jag håller på det — en ytterligare utredning bör företagas,
huru vida icke en annan plats längre norrut kan vara lämpligare.
Ty jag kan icke värja mig för den tanken, att, om man
nu lägger etablissementet i Östersund, det kan komma sedermera
att ifrågasättas, när den norrländska jernvägen kommit längre upp
i landet, huru vida man icke borde förlägga ett nytt etablissement
längre upp i Norrland.

Äfven ur andra skäl finner jag det från min synpunkt alldeles
icke nödvändigt att förlägga detta etablissement just i Östersund.
Jag tror, att man hellre bort gå en annan väg och jag finner att,
så vida det är möjligt, borde man, äfven om det blefve något dyrare,
förlägga det på landsbygden. Jag skulle kunna framhålla
många skäl för den åsigten och i komitén framhölls också, att man
borde frångå vanan att vid alla möjliga tillfällen förlägga militära
etablissement i städerna, utan att man dervid mera borde tänka på
landsbygden till följd af de vådor, som kunna vara förenade mången
gång med militärens förläggande i städerna. Jag vet nog, som
herr statsrådet nämnde, att ett militäretablissement på landet kan
blifva dyrare, än om det förlägges i stad. Och ett vigtigt skäl,
som anförts till förmån för städerna, är äfven det, att det blefve
till besvär för befälet att icke få bo i stad och icke få sina barn
uppfostrade i skolorna der. Men för den skull ensamt tror jag dock
icke, att det är skäl att hålla så fast vid städernas företräde såsom
garnisonsorter, och finnas inga andra skäl, så tror jag icke att man
behöfver vidhålla det.

Herrarne veta nog att, sedan den stora komitén var samlad,
jernvägssystemet utvecklat sig i mycket stor skala i Norrland.
Men vid den tid, då komitén var samlad, funnos icke dessa jernvägar,
och det är ju klart, att man då heller icke kunde veta, i
hvilken stor utsträckning utvecklingen af jernvägsnätet i Norrland
skulle komma att ega rum under den närmaste tiden. Då hade
man den föreställningen, att man icke skulle gå med stambanan
norrut längre än till Ångermanelfven. Men nu är banans sträckning
dit icke blott en föreställning utan en verklighet, och nu tror
jag icke, att man slutar med att framdraga banan norrut, förrän
man kommit ända till Haparanda. Då tycker jag att man kunde
göra oss det medgifvandet att åtminstone taga i öfvervägande att
flytta etablissementet längre upp i stället för att lägga det i Östersund.
Jag tycker, fastän den platsen icke är billig, att man kunde
förlägga det till Boden. Den platsen står i jernvägsförbindelse åt

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

många håll, det är eu vacker, öppen plats, och den ligger in i lan- om anslag till
det. Men kan hända får man lägga det ändå längre in i landet, ett artilleri1
alla fall tror jag dock att saken tål att tänka på. _ _ ‘''"''femtlanT *

För resten tycker jag, att denna Riksdag varit så frikostig med '' _ ''

anslag för militära ändamål, att för tillfället borde man kunna
vara nöjd* De gemensamma voteringarne utgöra ett vittnesbörd
om, hvilka stora summor det varit, och jag tror att underrättelserna
om de stora anslag, som redan blifvit beviljade,_ säkerligen icke
skola blifva mottagna med särdeles glada känslor i vårt land.

Huru det skedi komma att gå, om Kong! Maj:t nästa år gör
framställning om erhållande af ett rent statsanslag för ändamalet,
det kan jag naturligtvis icke vara någon spåman om, såsom talaren
från Jemtland. Yi skola låta den Riksdagen bedöma den frågan.

Men jag tror likväl icke att det skall gå sä lätt nästa riksdagen
få igenom så stora anslag som de, hvilka lemnats vid denna riksdag,
utan det kan vara ganska tvifvelaktigt, huru det skall gå vid
de gemensamma voteringarne då med en fråga sådan som denna.

Ty ställningen kan mycket väl blifva sådan, att icke ett sådant
förslag går igenom.

Jag tror sålunda att gent emot de skäl, som finnas anförda i
utskottets betänkande, kan det finnas äfven andra skäl framhållna,
nemligen dels de, som anförts i reservationen, och dels de, som nu
här under diskussionen framkommit, och att dessa skäl äro fullt
tillräckliga för att jag skall anse mig böra yrka bifall till reservanternas
förslag.

Med herr Sven Nilsson instämde herrar Larsson i Berga,

Truedsson, Bengtsson i Boberg, Bengtsson i Gulläkra, Nilsson i
Rinkaby, Ersson i Vestlandaholm, Gyllensvärd, Svenson i Edum,

Jansson i Saxhyttan, Olson i Stensdalen, Andersson i Upsal och
Andersson i Hasselbol.

Herr O hell: Dä äfven jag reserverat mig mot utskottets förevarande
betänkande, så har jag icke gjort det derför, att icke under
nuvarande förhållanden Östersund möjligen skulle vara den lämpligaste
platsen för ifrågavarande etablissement. Men då, såsom vi
alla veta, den norrländska banan nu kommer att byggas fortare än
man förut antagit, sedan så stora anslag gifvits för dess fortsättande
uppåt, så torde herrarne kanske medgifva, att det icke är
otänkbart, att en lämpligare plats derför kunde finnas utefter denna
jernväg. Det skulle också vara underligt, om, då det gäller att bestämma
platsen, dit denna artilleridivision skulle förläggas, man
skulle fästa så stort afseende vid en viss plats derför, att man der
lättare kunde erhålla undervisning åt befälets barn. En sådan förmån
vore icke betydelselös; om det ena läte förena sig med det
andra, vore derom ingenting att säga. Men för den händelse, att
en annan plats skulle från försvarshänsyn befinnas blifva mera
passande, och om, då banan en gång kommer att uppnå den ändpunkt,
som man afser att den skall hinna, denna punkt skulle be -

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till finnas vara mera lämplig, så må det skälet i och. för sig vara så

eu artilleri- tungt, att det icke må förvåna någon af herrar militärer, om en
etablissement i oj i- t ij i? j i i

Jemn and. saaan lämplig plats åt oss, (len ene som den andre, vid benand (Ports)

lingen af frågan kommer att föredragas. Och jag tror visserligen,
efter hvad jag hört, att det kunde blifva fråga om inrättandet af
ett annat artillerietablissement längre upp, då den stora sbanan blir
färdig. Men under sådana förhållanden är det väl icke sagdt, att
den nu föreslagna platsen är den lämpligaste.

Jag väntar derför, i likhet med hvad förut blifvit sagdt, att
kan hända, om man dröjer litet, man skall få ett förslag från herrar
militärer, hvilket angifver en mera lämplig plats än den nu ifrågasatta.
Och hvad beträffar att Östersunds stad åtagit sig att lemna
10,000 kronor, med vilkor att man bygger etablissementet på den
plats, vi sett angifven på den i utskottet företedda kartan, så tror
jag, att staden skulle taga igen den summan åtskilliga gånger för
den dyrare marken, i händelse den platsen skulle blifva vald.

Jag vill derför, i likhet med hvad herr Nils Petersson antydde,
att man bygger etablissementet på en plats, som motsvarar ändamålet,
men icke blir så dyr att bebygga som denna sänka plats, om man
nödvändigt skall bygga vid Östersund. Jag anhåller sålunda om
bifall till reservationen och afslag å utskottets hemställan.

Herr vice talmannen Liss Öl. Larsson: Jag har inom utskottet
biträdt det slut, hvartill utskottet kommit; men ehuru jag
gjort det, vill jag naturligtvis icke säga kammaren, att jag gör
anspråk. på att hafva några som helst strategiska kunskaper, och
jag kommer således icke att för egen del framkomma med några
strategiska funderingar om, huru vida Östersund är lämpligaste platsen
eller icke för ett sådant artillerietablissement. Men det har
redan blifvit upplyst, att jag med flere af utskottets ledamöter varit
ledamot dels i den stora försvarskomitéen, dels i särskilda
utskott, hvilka i sina betänkanden uttalade sig för, att Östersund
vore den lämpligaste platsen för ett artillerietablissement i Norrland,
samma uttalande gjordes ock, så vidt jag erinrar mig, i den
s. k. stora motionen vid 1878 års riksdag, och under hvilken flere
af oss hade våra namn. Naturligtvis voro mina strategiska kunskaper
då icke större än nu; men jag litade då såsom nu på fackmännen.
En kammarledamot, som i förhållande till detta förslag
befinner sig i samma ställning som jag, har väl förklarat, att det
då var fråga om det stora härordningsförslaget, men jag kan icke
begripa, att, när platsen den gången ansågs lämplig, den icke skulle
vara lämplig äfven nu; och jag, som icke lika lätt ändrar åsigter,
kan icke Komma ifrån den, som jag då hade.

När frågan i fjol var före i statsutskottet, inkom till utskottet
ett förslag till betänkande från den afdelning, som förberedt frågan,
hvilket förslag, som icke var något alternativt förslag, innehöll, att
man icke satte i fråga, att icke Östersund vore den lämpligaste
platsen, men att man ville, att Östersunds stad skulle bidraga till
inköp af den mark, som vore behöflig för etablissementet. Jag an -

Lördagen den 26 April, e. m. '' 33

slöt mig inom utskottet till detta förslag. Men under frågans behandling
i utskottet blef det icke antaget, utan pluraliteten föreslog,
att Kong! Maj:ts då. förevarande förslag skulle vinna bifall
utan detta vilkor. Afdelningens förslag kom icke ens med i betänkandet
i form af reservation.

När nu emellertid frågan återkommit, samt det skäl, hvarför
såväl jag som utskottsafdelningen nästlidet år icke ville bifalla förslaget,
. eller att man dessförinnan ville höra, om icke Östersunds
stad ville bidraga något till inköp af mark för etablissementet,
numera blifvit undanröjdt, i det Östersunds stad, som blifvit
hord, förklarat sig vilja lemna sådant bidrag, förefinnas icke för
mig några skäl att rösta emot statsutskottets förslag, så vida jag
icke skulle funnit på några skäl, som jag icke kände till i fjor,
men . sådana känner jag icke. Det har förvånat mig icke så litet
att finna att personer, som jag icke trodde i strategisk hänsyn hafva
större kunskaper än jag, vägat gifva sig in på frågans bedömande
ur strategisk synpunkt och säga, att Östersund icke är rätta platsen
för etablissementet. Jag hemställer, huruvida kammaren, för
den händelse den skulle följa dessa personers anvisning, skulle vara
villig att lemna de anslag, som erfordras för att förlägga det, der
dessa sagt, att det borde ligga, och således förkasta allt hvad de
militära auktoriteterna i frågan sagt. Jag tror icke, att så skulle
vara fallet.

Vidare har det blifvit framhållet mot föreliggande förslag, att
Kong! Maj:t prutat på det anslag, som af de militära auktoriteterna
beräknats vara erforderligt, och nedsatt det med några tiotusen
kronor. Att man i denna kammare söker fästa sig vid ett sådant
skal är ett förfaringssätt, som åtminstone icke brukar vara vanligt
här.

Det är alldeles gifvet att, i fråga om förläggningsorten för ett
sådant artillerietablissement, måste vi, som icke göra anspråk på
att ega strategiska kunskaper, lita på hvad de auktoriteter säga,
som yttrat sig i frågan. De hafva med en alldeles ovanlig enighet
ansett Östersund vara den lämpligaste platsen. Man säger vidare,
att man börda skjuta upp fragan för att få den utredd. Hvem
skall utreda den? Kongl. Maj:t och de militära auktoriteterna hafva
uttalat sig, krigsministrar ne, den ene efter den andre, hafva uttalat
sig, och de ha gjort det alldeles enstämmigt. Hvem skulle då utreda
frågan? Skulle man kanske skicka dit upp personer af allmogeklassen,
eller andra civila personer — prester kan det väl icke bli
fråga om — och, sedan man kasserat hvad de militära auktoriteterna
sagt, låta dem bestämma hvar artillerietablissementet skall läggas.
Det får jag dock för min del säga, att i sådant fall måste jag lita
]jå de . militära auktoriteterna. Jag kan nog förstå finansiella skäl
för anslag, men de strategiska skälen för ett dylikt kan jag deremot
icke förstå.

Man säger i reservationen, som är ganska kort, att man skulle
förlägga artilleriet närmare kusten. Det är möjligt, men mig förefaller
det endast vara en tanke, hvars rigtighet icke är bevisad.

Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 32. 3

N:o 82.

Om anslag till
ett artillerietablissement
i
Jemtland.
(Forts.)

>:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag til
ett artillerietablissement

Jemtland.
(Forts.)

ij&g tänker mig, att, om man skulle förlägga det der, skulle man
.icke lägga endast artillerietablissement dit, utan äfven förråden,

‘ men icke böra dessa läggas vid den öppna kusten. Lägger man
dem vid kusten fruktar jag, att vi skola få en obehaglig efterräkning.
Man skall då komma att säga: vi behöfva befästningar
för att försvara dem, så att de icke ligga öppna för hvarj''e fiendtligt
anfall från sjön, och då blir kanske sista villan värre än den
första för dem, som nu äro rädda för anslaget. Jag fruktar, att
det då skall komma att gå här som i utskottet, när vi hade fjerde
hufvudtiteln till behandling. Det var nemligen då, efter hvad man
sedan berättat mig, fråga om en kompromiss angående anslagen på
fjerde hufvudtiteln, men förslaget härom tillbakavisades. Hade
man icke gjort det, skulle vi kanske haft besparade åtskilliga hundra
tusen kronor, som rullat i går och i dag i gemensamma voteringarne,
men man trodde sig stark och på det sättet bifölls de stora
summorna i stället för att man möjligen kunnat bespara betydliga
belopp. Så fruktar jag, det kan gå äfven här.

Det är helt och hållet af praktiska hänsyn jag varit för bifall
till den kongl. propositionen. Här är nemligen fråga om att få
använda medel, som redan äro stälda till Kongl. Maj:ts förfogande
och öfver hvilka Riksdagen icke kan bestämma. De komma icke
att tynga på budgeten med ett enda öre. Icke ett enda öre kommer
att blifva synligt, utan det är endast en öfverflyttning af besparade
medel. Man säger: det är statsmedel i alla fall. Det kan
ju icke förnekas, men det skulle vara förvånande, om, när regeringen,
som har dessa medel, önskar, att Riksdagen skall bevilja
regeringen rättighet att använda dem, Riksdagen, som icke eger
dem, skulle komma och säga: vi hafva ingenting emot saken och
icke heller emot Östersund såsom förläggningsplats, men låt oss få
uppskof till nästa år. Regeringen har både i fjol och i år begärt
tillstånd att använda dessa medel och har dervid visserligen fått
en bestämd majoritet inom riksdagen, men då det icke kan blifva
fråga om gemensam votering, har regeringens framställning i alla
fall icke kunnat bifallas. I fjol utföll röstningen i denna kammare
med 86 röster mot 117, och Första Kammaren biföll enhälligt Kongl.
Maj:ts proposition och har gjort likadant i år för en stund sedan.
Vi hafva någon kännedom om, hur det går vid sammanräkningen,
då Första Kammaren enhälligt bifaller och i denna kammare finnes
en minoritet af 80—90 röster för samma sak. Under sådana förhållanden
torde vara temligen gifvet, att detta anslag torde komma
att gå öfver på budgeten och tynga den, i stället för att det nu är
fråga om att använda besparade medel, som icke tynga på budgeten.
Då nödvändigheten att få en artilleridivision i Norrland är
erkänd och Kongl. Maj:t ser en majoritet förefinnas för frågan, kan
man ju, om icke Kongl. Maj:ts proposition nu bifalles, hafva skäl
frukta, att regeringen skall komma nästa år med ett förslag, att
dessa medel skola föras på extra stat, och då går det i gemensam
votering. Detta har varit närmaste anledningen för mig att biträda
Kongl. Maj:ts proposition. Mig synes rent af klokhetsskäl bjuda

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

att bevilja detta anslag. Det kan då icke vara ett anslag, som Om anslag till
kan utgöra ett binder för grundskatteafskrifning eller bärordning, ett artnunty
i alla förslag till härordning, som blifvit framlagda under våret°j^lland*1
tid, har Östersund varit den ort, dit man skulle förlägga denna (Forts)
division, och derför synes det mig klokt att taga det erbjudande,
som gjorts från Kong! Maj:ts sida, nemligen att använda medel,
öfver hvilka Kongl. Maj:t har dispositionsrätt, ehuru icke så vidsträckt,
att de kunna af Kongl. Maj:t anvisas för ifrågavarande
ändamål. Det är de skäl, som för mig varit bestämmande i utskottet
och som göra att jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Gr. Jansson i Krakerud: Det skall icke falla mig in att
klandra herrar militärer för de långa anföranden de hållit för ifrågavarande
anslag. Icke heller skall det falla mig in att orda om,
hvar artillerietablissementet bör förläggas, ty, såsom herr krigsministern
sade, rör den saken ett område, der vi icke äro hemmastadda.
Jag skall icke heller försöka klandra herr vice talmannen
för hans briljanta anförande. Men då herr Gustaf Erikson i Myckelgård
uppträdde och talade så varmt för ett dylikt förslag, synes
det mig gå nästan långt. Efter den utgång de gemensamma voteringarna
fingo i går och i dag, synes det, som om herr Gustaf Erikson
borde vara belåten. Jag har aldrig förut under de år vi varit
kamrater i riksdagen hört honom uppträda för några militära anslag.
Man kan således, enligt hvad äfven han sjelf antydde, hafva
anledning misstänka, att det är något enskildt intresse han söker
bevaka på bekostnad af det allmännas. Jag skall be få återkalla
i herrarnes minne en diskussion för några år sedan. Det kan vara
litet obehagligt, men jag kan icke underlåta påpeka, huru, då det
gälde det nya systemets införande, man då uppträdde den ene efter den
andre och talade så vackert om, att man med de medel, som man
såsom en följd af detta system skulle få in i statskassan, skulle
först söka afskrifva grundskatterna och för det andra hjelpa de
fattiga kroppsarbetarne och bereda dem någon lättnad i deras betryck.
Jag skall dessutom be få erinra om, huru året derefter framkom
en mycket blygsam motion om grundskatteafskrifning. Då
uppträdde regeringens främste man och mycket behjertansvärdt erkände
befogenheten af skatteafskrifningen, men tilläde, att de medel,
som på detta sätt inflöte i statskassan, voro så vigtiga, att
man borde se till, att de blefvo rätt använda, och det vore icke
tillräckligt, att vi räknade dem, utan de borde äfven vägas. Jag
tror dock, att man icke varit så samvetsgrann vid nämnda vågning
som önskligt vore, det synes mig tvärt om, som dessa medel, hvilka
de mindre jordbrukare äfvensom andra kroppsarbetare fått till stor
del gälda, bort användas på bättre sätt än hvad nu skett. Jag kan
icke annat än uttala mitt missnöje med en dylik vågning, ty jag
är öfvertygad, att, när man kommer hem till sina kommittenter,
man utan tvifvel kommer att blifva tillfrågad: huru hafven I användt
dessa stora medel, som influtit i statskassan? För min del
kan jag härpå icke gifva något nöjaktigt svar, och derför har jag

3J:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till nu velat passa på tillfället att uttala mitt missnöje med åtskilliga
eu artilleri- anslag, som redan äro beviljade, och äfven med det nu föreliggande.
etajemtlanT'' (,m man nu kommer att svara dessa kommittenter, när de vilja
veta, hvar man gjort af medlen, att vi ha användt 100,000 kronor
°r S’ till en ny trängbataljon, 385,000 kronor till fria konster, 2,868,000
kronor till en pansarbåt, 244,000 kronor till en kanonbåt etc. etc.,
så förefaller det mig, som de komma att taga emot dessa underrättelser
med mycket vemod. Jag tror således, att det hade varit
lyckligare, om man gått litet mera moderat till väga och sökt att
spara någon smula af de stora inkomster, som vi ha, för att i stället
söka infria de stora löften, som man gaf, då man pålade svenska
nationen de tullskatter, som den nu har.

Med anledning af hvad jag sagt, skall jag således yrka afslag
å utskottets betänkande och bifall till reservationen.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Jag skulle icke hafva
ånyo begärt ordet, om icke vice talmannen haft några yttranden,
som jag ansett mig böra besvara.

Vice talmannen har nu sökt att ventilera de stora anslag, som
nu beviljats i de gemensamma voteringarna, derhän, att statsutskottet
skulle hafva någon skuld i att dessa anslag beviljats, derför att
utskottet ej sökt sammanjemka meningarne. För min del måste jag
protestera mot en sådan uppfattning, emedan jag icke hörde någon
enda ledamot i utskottet, då frågan om anslagen under 4:de hufvudtiteln
der förekom, framställa något förslag till kompromiss eller
samman jemkning. Jag beklagar, att vice talmannen, som sjelf är
ledamot i utskottet, om han der haft tanke på kompromiss, icke då
framstälde den i statsutskottet, på det att en kompromiss skulle
kommit att öfvervägas. Detta gjorde han emellertid icke, och detta
vill jag ha antecknadt till protokollet, på det att det icke skall se
ut, som om vi i utskottet icke skulle ha begagnat oss af alla medel
för att åstadkomma större besparingar än som nu till följd af utgången
af de gemensamma voteringarna, kunnat göras.

Han har också talat om — och äfven detta vill jag besvara
■ — att det vore klokt att antaga detta förslag, då det icke innebär
någon direkt statsutgift. Ja, det är alldeles samma förhållande,
som var föremål för Riksdagens pröfning föregående år. Samma
förslag förelåg äfven då, men då gälde icke detta skäl för vice talmannen,
emedan han då var emot förslaget. Man kunde dock på
det skälet hafva bifallit förslaget likaväl då som nu. Men då
samma skäl fortfarande nu som förra året tala emot förslaget, och
inga väsentliga nya skäl blifvit af vice talmannen anförda för den
mening han i år uttalat, torde det nu anförda ej vara af stor vigt.

Han fann sig äfven befogad att förena sig med herr Bratt i
dennes yttrande om landtmännens sakkunskap i militära frågor,
då han yttrade, att, för den händelse det skulle bli''en ny undersökning
rörande den lämpligaste platsen för det ifrågavarande etablissementets
uppförande, denna undersökning väl icke borde uppdragas
åt oss landtman, som icke begripa saken. Någon annan ut -

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

redning än den som förelåg behöfdes väl ej heller, då alla militära Om anslag till
myndigheter i saken vore ense. Samma svar, som jag lemnade herr
Bratt i detta afseende, lemnar jag också vice talmannen. Det gällere *

lika mycket honom som det gälde herr Bratt. Märkvärdigt dock ,FortsN
att herr L. O. Larsson nu anser landtmannapartiets män vara så
okunniga i militära frågor. Förr har han ansett oss vara mycket
sakkunniga i synnerhet på den tiden, då han sjelf stod på samma
sida som vi i sparsamhet.

Det var också ett annat yttrande, som han fälde emot mitt,
nemligen att, då ett artillerietablissement i Östersund ansetts vara
lämpligt redan i de stora militärförslagen, så vore det väl lika
lämpligt nu. Ja, detta var förhållandet äfven föregående gången,
då förslaget fallit och herr L. O. Larsson hulpit till att förkasta det,
men det är äfven den stora skilnaden, att detta etablissement ingått i
de stora arméorganisationsförslagen endast under den förutsättning,
att dessa förslag skulle kunna realiseras. Men detta har icke inträffat.

Jag har med anledning af vice talmannens yttrande icke något
skäl att frånträda mitt yrkande.

Chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet,
friherre Palmstierna: Herr talman! Mine herrar! Jag ber om
ursäkt, att jag ännu en gång uppträder och tar kammarens tid i
anspråk för några ögonblick. Men det är gifvet, att i en sak, som
intresserar mig så mycket som denna, jag icke gerna vill underlåta
att söka i någon mån besvara de anmärkningar, som blifvit gjorda
mot Kongl. Maj:ts förslag.

För att nu ännu en gång återgå till platsen för detta artillerietablissement,
så har man talat om, att det skulle vara lämpligt
att förlägga detsamma längre norrut, exempelvis vid Boden. Ja,
det tror jag också. Men det blir en helt annan fråga. Får man
ett fullständigt arméförslag, och det deri blir fråga om att till
Norrland förlägga mera artilleri — eller, som man tänkt sig, ett
helt artilleriregemente —, då blir naturligtvis det en fråga, som
bör underställas Biksdagen, om det kan vara skäl att förlägga en
del deraf vid Boden. Men der kan icke något artilleri läggas, utan
att man uppför befästningar; ty det är en af de punkter, om hvilka
striden sannolikt kommer att stå, om det nu blir strid, och det är
ju endast under förutsättning, att det blir strid, som man skaffar
sig artilleri. I afseende på försvaret har man tänkt sig Norrland
indeladt i två distinkt: det ena, Jemtlandsdistriktet, omfattande landet
''mellan Gfefle och Umeå, och det andra Luleåelfs-distriktet, der
Boden utgör en knutpunkt. Men det behöfs artilleri på båda ställena,
och derför har i alla de stora härordningsförslagen ett helt
fältartilleriregemente med 6 eller 7 batterier afsetts för Norrland.

Det kan således, då det blifver fråga om att uppsätta två eller tre
divisioner artilleri för Norrland, bli tal om att lägga en del deraf
vid Boden, men aldrig bör det, efter min uppfattning, kunna med
skäl ifrågasättas, att alltihop skall der förläggas. Ty icke skall

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om anslag till man val draga dit upp artilleriet från mellersta och södra Norrett
artilleri-'' land för att kanske straxt få dra det tillbaka igen; utan man skilJemtiand.
Jer Pa styrkan, sa att man lägger en del i södra Norrland och en
(Forts.) del vid Boden. För öfrigt kan det ifrågasättas, huruvida Boden

ens i fredstid är en lämplig plats, derför att de klimatiska förhållandena
der äro sådana, att öfningarna endast under en relativt
ringa del af året kunna bedrifvas ute. Men det kan, som sagdt, i
en framtid, i sammanhang med ett större förslag, bli en fråga, om
man skall beräkna något artilleri deruppe — något som då alltid
måste blifva förenadt med befästningsarbeten. Men för den enda
artilleridivision, som nu är i fråga, kan det — detta tror jag och
är derom fullt öfvertygad — icke bli tal om något annat ställe än
Jemtiand. Att tala om, att med divisionens förläggande till Östersund
skulle afses att kunna använda den äfven mot Norge, det
tycker jag man kunde låta bli, då det ju hela tiden talats om och
blifvit förutsatt, att man härvid skulle hafva ett stöd från Norge.
Men har vidare sagt, att Östersund ligger långt inne i landet, aflägset
från kusten. Ja, hade man en stad, som läge blott halfvägs
från kusten och hade samma betydelse som Östersund att vara en vägknut,
så är det helt naturligt att man i stället skulle välja den.
Men ett sådant ställe fins icke. Hvad för öfrigt distanserna beträffar,
så är det gifvet, att förhållandet ställer sig mycket bättre nu, sedan
jernvägarne i Norrland kommit till. Man kan nu på en kort tid
skicka fram till kusten trupper och förnödenheter. Meningen skulle
naturligtvis vara, att man skulle vid Östersund samla de förråd,
som behöfdes för försvaret af denna stora del af landet, t. ex. trängdepöt
o. s. v. Om man beräknar, att af den träng, som nu finnes
och som tillhör 4:de fördelningen samt ligger i Stockholm, en del
skulle afses för Norrland, och att således folket skulle skickas härifrån
dit upp, så skulle den ha sin depot med alla dessa vagnar och
saker, som behöfdes, icke här, utan i Östersund. Det är således
åtskilligt, som vore meningen att så småningom der samla.

Det har talats äfven om andra platser, exempelvis Sollefteå.
Jag har också varit vid Sollefteå, och det är ju i många hänseenden
en bra punkt; men för en artilleridivision är den icke alls så
lämplig. Till Sollefteå kunna nemligen ångbåtar gå upp. En
kanonbåt skulle derför lätteligen kunna bombardera platsen. Och
i Norrland är det mycket nödvändigare att ha ett sådant etablissement
som detta tillbakadraget långt från kusten än i mellersta och
södra Sverige, just derför, att man i Norrland icke har mycket
trupper. I Stockholm finnas väl icke heller några befästningar,
men man har ju der alltid trupper och en mängd landstorm från
en temligen befolkad trakt. Det kan man deremot icke hafva på
ett ställe i Norrland, ty det är en alltför stor landsdel och för litet
befolkadt för att alltid hafva till hands tillräckligt mycket trupper.

Hvad beträffar att den ifrågasatta platsen vid Östersund icke
skulle vara lämplig, så har jag visserligen icke varit på sjelfva stället,
men det är gifvet, att, om (Riksdagen anvisar de begärda 340,000
kronorna, skall man naturligtvis äfven söka jemka på platsen, så

Lördagen den 26 April, e. m. 39 Jfco 32.

att man får den för ändamålet mest lämpliga. Enligt Kong! Maj:ts Om anslag till
proposition är man icke så bunden i fråga om sjelfva platsen, att i

icke i detta afseende skulle kunna göras några ändringar, i fall en Jmtland.
bättre än den föreslagna skulle erbjuda sig. __ _ (Forts.)

Man bar vidare sagt, att det begärda anslaget är så. litet, och
att det inom militära kretsar finnes olika åsigter om tillräckligheten
af anslaget för det åsyftade ändamålet; att chefen för fortifikationen
i detta afseende begärt ett större anslag än Kongl. Maj:t;
att generalfälttygmästaren har velat hafva de ifrågavarande batterierna
omorganiserade till åkande batterier; samt att Kongl. Maj:t
slutligen för Riksdagen framlagt förslag, som hvad kostnaden beträffar
understiger säväl det af chefen för fortifikationen som det
af generalfälttygmästaren framlagda. — dag tror icke alls, att det
bland militära auktoriteter finnes olika åsigter om, hvad Norrland
i detta fall behöfver. Jag skulle också vilja hafva åkande batterier
der, men derför behöfvas större byggnader,. och på grund af
de dermed förenade ökade utgifterna har jag icke velat tillråda
Kongl. Maj:t att föreslå Riksdagen något sådant. Det är alldeles
icke underligt, att generalfälttygmästaren i sitt.utlåtande velat försvara
de militära intressena, men jag. fann det icke rigtigt att föreslå
Kongl. Makt någon ny organisation, utan.blott att nu genomföra
den af Riksdagen eu gång antagna organisationen. Det är här
alls icke fråga om att höja budgeten. På anslaget till. uppförande
af de byggnader, som chefen för fortifikationen föreslagit, har dessutom
i Kongl. Maj:ts förslag inbesparats 50,000 kronor, icke derigenom
att dessa byggnader äro gjorda sämre, utan derigenom att
man i sistnämnda förslag tagit bort en eller annan byggnad, som
man ansett sig möjligen för närvarande kunna undvara. Men byggnaderna
äro naturligtvis beräknade på det sätt,, att, om Riksdagen
en gång framdeles skulle bevilja anslag till de ifrågavarande batteriernas
omorganisation till åkande sadana, så kunna dessa byggnader
äfven dertill användas. Uerrarne se, att det här varit fråga
om bland annat ett stall för 40 hästar samt ett sjukstall. Men då
till de tvenne fotbatterierna endast finnas 20 hästar, ändrades det
af vederbörande ingifna förslaget rörande stallbyggnaderna. Genom
att låta uppbygga en vägg i stallet för stamhästarne, ansågs en
del af detta stall kunna ordnas till sjukstall så länge, intill dess
det blefve fråga om att i byggnaden inrymma 40 hästar. Sedan
kunde denna vägg borttagas, och man fick då se till att fa ett särskilt
sjukstall uppfördt. På detta sätt har Kongl. Maj .t försökt
att icke i en framtid förhindra utvidgningen af den ifrågavarande
byggnaden, när Riksdagen anser, att den har penningar till de
åkande batteriernas uppsättande. För närvarande ville Kongl. Makt
icke öka budgeten med begäran om anslag dertill. Det är verkligen
något egendomligt att säga, att, om det här är fråga om
391,300 kronor eller 340,000 kronor, så gör det detsamma.. Jagtycker
verkligen, att herr Nils Petersson i Runtorp icke alltid har
samma åsigt som i detta fall, utan snarare att 51,000 kronor icke
är någon småsak. Och om vi nu fa de 10,000 kronorna, som Öster -

If:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om. anslag till sunds stad utfäst sig att till detta ändamål lemna, menarman, att
etablissement''idet också kan gorå alldeles.detsamma. För min del har jag ansett
Jemtland. "“g skyldig spara allt hvad jag kan, utan att det militära lider deraf
(Forts.) Derför har jag också ansett det för min skyldighet att se till, att

icke hos Riksdagen begäres anslag till högre belopp, än som är
absolut nödvändigt. Skulle Andra Kammaren hysa en annan åsigt,
är det icke svart för regeringen att framlägga förslag om stora anslag.
Att man här skall förebrås derför, att man söker bespara
statsverket så många utgifter som möjligt, det är ju något ovanligt.

Man har också sagt, att på tjugu år kan mycket förändras.
Ja, naturligtvis! Men i detta fäll ha förändringarna bestått deri,
att den ifrågavarande utgiften blifvit för hvarje år allt mer och
mer nödvändig. ^ För hvarje år, som gar, nalkas vi ovilkorligen allt
mer ett .krig. När det kommer, veta vi icke. Vi skola hoppas, att
det dröjer . så länge som möjligt. Men det är också klart, att 20
ar framåt i tiden hafva vi kommit 20 år närmare ett fredsbrott. Och
att Norrland är en hotad punkt, som bör försvaras, det är gifvet,
och derför anser jag det äfven vara skäl att nu, då medel dertill
finnas i statskassan, genomföra, hvad man besluta sig för redan för
20 år sedan.

Här har äfven uttalats den åsigten, att man i detta fall icke
skulle gå så fort och hejdlöst till väga. Ja, vi hafva nu hållit på
med denna fråga i 20 år, hvarför jag icke kan se, att man härutinnan
gått så hejdlöst till väga. Detta är nu fjerde gången, som
denna fråga återkommer.

Man har vidare talat om de gemensamma voteringarna under
de tvenne sista dagarna och om utgången af dem samt om tullarna.
Jag förstår verkligen icke, huru den föreliggande frågan kan hafva
något med tullarna att göra. Här ifrågasättas ju inga statsöfverskott,
uppkomna genom . tull. De penningebelopp, som här äro i
fråga, äro gjorda besparingar genom artilleriets vakanser och röra
endast uppsättningskostnader. För den, som lugnt vill bedöma saken,
rörer frågan här något annat, än ett vanligt anslag.

An vidare har man sagt, att genom de sista gemensamma voteringarna
hafva så störa anslag lemnats till försvaret, att det nu
icke skulle vara skäl till att ytterligare bevilja det här begärda
anslaget. De, som beslutit sig för att rösta för afslag å detta anslag,
hafva nog icke på sina samveten hvad som bifallits i de gemensamma
voteringarna rörande försvaret. De hafva öfverröstats. Det
är allt. Och de behöfva derför icke genera sig för att rösta för
bifall till det föreliggande förslaget, ifäll de anse det behöfligt.

Slutligen har det talats om, att det icke vore klokt och politiskt
att nu, efter det så mycket förut beviljats, ytterligare bevilja
hvad. i detta fall. begärts. Hvad ett parti tycker vara klokt och
politiskt, får det sjelf bedöma.. Enligt min uppfattning borde man
dock kunna säga: Yi hafva i de gemensamma voteringarna röstat
emot beviljande af det eller det anslaget, derför att vi tyckt, att
alltför stora anslag begärts. (Jag tycker dock motsatsen.) Men i
förevarande fall, der meningen är icke att öka skatterna eller att

lördagen den 26 April, e. m.

U:o 32.

för ändamålet använda tullmedel utan att taga de nödiga medlen Om anslag till
af besparingar, samt frågan gäller ett rent militäriskt ändamål, ett, .

som ar nödvändigt att iylla och hvartill vi redan halva penningar, jemtiand.
bevilja vi hvad Kong! Maj:t begärt utan gemensam votering. Detta (Fort9.)
skulle äfven vara en politik, som förefaller mig vara lika klok,
som den nyss uttalade. Derom vill jag dock icke döma. Men jag
vill ännu en gång lägga herrarne på hjertat, att vi måste tänka
på att försvara Norrland och bereda oss derpå i tid.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå. Herr talmannen
gaf proposition å hvartdera yrkandet och förklarade det förstnämnda
vara med öfvervägande ja besvaradt; men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i dess utlåtande
n:o 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Voteringen, i vanlig ordning verkstäld, utvisade 83 i a mot 108
nej; hvadan alltså kammaren afslagit utskottets hemställan.

§ o Föredrogs

och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 45, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

§ 6.

Till behandling förekom vidare Andra Kammarens fjerde till- Om lagstiftfälliga
utskotts utlåtande n:o 7 (isaml. n:o 30), i anledning af väckt ningsåtgärder
motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om lagstift-1")''
ningsåtgärder för hämmande af utbredningen i vårt land af de svå- lingen Inom
rare ogräsarterna. landet af de

Herr V. JB. Wittrock hade i afgifven motion, n:o 223, föreslagit
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huru vida icke ändamålsenligt
vore, att genom lagstiftningsåtgärder söka hämma utbredningen
af de svåraste ogräsarterna i vårt land.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

svarare ograsarterna.

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om lagstift- Efter föredragning af detta ärende anförde:
ningsåtgärder

af utbred- Herr Wittrock: Herr talman! Mine herrar! Då jag har en
ningen inom fast öfvertygelse om vigten af den fråga, som min motion behandlar,
landet af de dä. jag är viss om, att många förståndige och praktiske män i
SVarårterna vårt land äro af samma mening som jag i detta hänseende, så skall
(Lorta) jag aH få säga några ord till försvar för min motion, och detta
så mycket mera som, så vidt jag kan förstå, utskottet i väsentliga
delar missuppfattat min mening. Detta beror sannolikt på, att jag
icke lyckats uttrycka mig så tydligt, som jag önskat och nödigt
hade varit. Men det kan också möjligen till någon del bero på
andra förhållanden; derom skall jag dock icke yttra mig, utan
öfverlemna åt kammaren att döma i detta afseende.

Sedan åtskilliga år tillbaka, har jag vid de talrika botaniska
resor jag företagit till olika delar af landet, haft min uppmärksamhet
rigtad äfven på våra landtbruksförhållanden, och jag har dervid
särskildt haft till ögonmärke att taga reda på, huru det förhåller
sig med förekomsten af svårare åkerogräs. Dessutom har
jag sökt att från tillförlitligt håll förskaffa mig kompletterande
uppgifter i detta hänseende, och jag skall be att nu i korthet få
nämna något litet för kammaren af min egen erfarenhet med tilllägg
af hvad jag från andra håll inhemtat.

Eörhållandet är, att redan i de allra nordligaste delarne af
vårt land, der åkerbruk med någon framgång kan idkas, nemligen
Norrbottens län, frodas ogräs af svårare art i stor mängd. Redan
uppe vid Pajala, norr om polcirkeln, finnas i åkrarne i stor mängd
såväl åkertisteln som åkersenap och höskallra. I Jernband, som i
förhållande till sitt nordliga läge är synnerligen gynnadt af naturen
i afseende å jordmån o. d., är ogräsets rikedom särdeles stor.
Det har jag sjelf sett och har tillförlitliga underrättelser derom
äfven från andra håll. Der börjar förekomma — och i icke ringa
mängd — ett af de allra svåraste ogräs, vi hafva i hela landet,
nämligen hästhofven (Tussilago farfara), jemte den uppträda flere
vanliga ogräsarter, men också några, som vi dess bättre ännu icke
hafva något af här nere, såsom dybrännan (Arabis succica) och
smällörten (Silene infläta). När vi gå till Grestrikland, så är
ogräsets förekomst rätt talrik, och komma vi ned till TJpland, är
detta ett af de landskap, som, efter hvad jag sjelf sett och äfven
förnummit från flere håll, äro mest hemsökta af denna, jag kan
väl kalla det, landsplåga. Der finnes på stora sträckor i stora
massor detta ogräs hästhofven; der finnas, såsom vi kunna se blott
vi gå utom Stockholm i maj eller juni månad, hela fält öfversållade
med. maskrosor. Man behöfver endast fara på jernväg från Stockholm
till Upsala för att få se åkrar, hvilka äro rent af förgiftade
af dessa maskrosor; en tredjedel af gärdena upptages på många
ställen af detta svårutrotliga ogräs, som sprider sig mer och mer.
I vestra Sverige, i Vermland, på Dal och i Vestergötland uppträder
åkertisteln i öfverflödande mängd, och denna samma hästhof före -

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

kommer i Yestergötland, i kalkrika trakter i stora massor; man Om lagstiftkallar
den der fålafot. ningsåtgärder

Ser man på förhållandena i Småland, på Gotland och Öland, s
träffar man aer vissa ogräs, som vi nästan räkna till prydnads- ningen inom
växterna t. ex. cikoria, vallmo och andra, och i vissa delar uppträder lafdet af de
åkerhven i sådan mängd i åkrarne, att man måste se noga efter
för att icke inbilla sig, att den och icke rågen är odlad. Till och ,Forta.
med i de sydligare landskapen, der åkerbruket står högst, i Halland,

Blekinge och Skåne, är i somliga trakter åkerogräsets mängd förvånande
stor. I södra Halland och nordvestra Skåne äro hela fält
gula af ett ogräs, som vi icke ha någonting af här uppe, men som
der uppträder i sådan rikedom, att det på många fält vida öfvergår
den växt, som der är afsedd att odlas, och det är den gula
prestkragen. Det är onekligen många trakter i Skåne, liksom öfriga
delar af landet, hvilka äro temligen ogräsfria. Men äfven nere på
skånska slätten träffar man svårare ogräs i icke ringa mängd. På
slätten nedanför Malmö och Lund har jag sett denna Tussilago
farfara förekomma i stor ymnighet, och den har der fått ett särskild!
namn, hemtadt från den socken, der den uppträdt rikligast;
man kallar den nemligen skämtsamt för Hvellinge liljor. Att det
finnes trakter i Skåne, som äro mycket litet eller rent af icke alls
hemsökta af ogräs, tager jag för gifvet. Särskild! måtte detta vara
förhållandet med Gerds och Albo härad, ett antagande, hvartill jag
föranledes deraf, att representanten för dessa härad ansåg denna
fråga så afvita, att den borde af kammaren omedelbart afslås utan
att få åtnjuta äran af utskotts behandling.

Nu kan man fråga: har det alltid varit så i vårt land, har det
ständigt funnits så stor mängd ogräs på våra odlade fält? Derpå
måste jag svara, att, så vidt jag lyckats göra mig underkunnig
derom, har så icke alltid varit fallet. Det är visserligen sant, att
med den stigande odlingen har en hel mängd ogräs väsentligen förminskats
och aftagit, t. ex. ett ogräs, som förr fans i mycket större
mängd än nu, nemligen åkersyran. De förbättrade dikningsmetoderna
och högre kultur hafva undanträngt den; på samma gång
som blåklinten, rödklinten och råglostan minskats icke obetydligt,
derigenom att man lagt sig vinn om renare utsäde.

Men det finnes andra åkerogräs, som gynnats i betydlig grad
af nya åkerbrukssätt. Såsom vi veta, har man nu mindre ofta
jorden trädad, och man har i stället oftare och i större mängd
vallar. Detta bidrager till att gifva en del åkerogräs ett lugnt
hemvist för längre tid, ifrån hvilket de kunna sprida sig. Af sådan
anledning ha vissa åkerogräs, t. ex. hästhofven, maskrosen och till
en del äfven åkertisteln samt jemväl några andra mindre farliga,
under de tre senaste årtiondena tagit en sådan spridning, att det
är rent af hemskt. Detta beror på, att dessa växter mogna sina
frukter före skörden, veckvis innan slåttern eger rum, och att deras
frön, eller rättare frukter, äro försedda med hvad man skulle kunna
kalla ett slags flygapparater, med hvilkas tillhjelp de spridas från

S:o 82.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om lagstift det ena fältet till det andra, från den ena gården till den andra,
ningsåtgärder fran den ena socknen till den andra o. s. v.
af utbred- * -Het är sålunda i sammanhang med ett i åtskilliga afseenden
ningen inom förbättra*!! brukningssätt som vissa ogräs spridas mer och mer, och
landet af de detta är en hufvudanledning till, att många af de förnämsta åkersvårare
ogräs- brukande länderna just på senare tider funnit sig föranlåtna att
arterna vidtaga särskilda åtgärder till hämmande och stäf]’ande af den

(Forts.) starkt tilltagande utbredningen af ogräs. Ett slag af dessa åt gärder

har jag i min motion tagit mig friheten påpeka, nemligen
att genom lagstiftningsåtgärder väcka uppmärksamheten på och
hålla efter dem. I en af de lagar, som jag i öfversättning anfört
i bilagan till motionen, nemligen i den som är hemtad från hertigdömet
Steiermark i Österrike, gå bestämmelserna ut på att stäfja
några vissa bestämda sorters ogräs i deras utbredning, dessa äro
klöfversnärjan, åkertisteln samt berberis- och brakvedsbuskarne, de
båda sistnämnda derför att de utgöra nästen för farliga parasiter,
hvilka i egenskap af rost angripa säden. Denna lag tillkom på en
framställning af hertigdöme! Steiermarks landtdag hos regeringen
och regeringen utfärdade den efter landtdagens framställning. Den
stadgar böter för förbrytelser emot den, men ingen menniska dömes
utan att först hafva blifvit varnad af kommunalföreståndaren, d. v. s.
en af kommunens tjensteman, som bland annat har till åliggande
att se efter, att denna lag efterlefves. Om dertill finnes anledning,
så varnar han den eller de landtbrukare, hos hvilka finnes för
mycket ogräs. Rättar denne sig icke derefter, utföras åtgärderna
genom kommunalföreståndarens försorg, och den tredskande belägges
med böter, hvilka tillfalla kommunens fattigvård och gå till högst
15 kronor.

En annan af dessa lagar, nemligen den, som rör hertigdöme!
Braunschweig, således en tysk landsdel, gäller blott en enda ''växt,
den öfver hela Europa allmänna åkertisteln, och der är öfvervakandet
af lagens efterlefnad uppdraget åt särskilda kommissioner,
som hafva att förfara på samma sätt, nemligen att uppmana de
försumlige att undanrödja åkertisteln, der den förekommer i större
mängd; • och om så icke sker, utföres arbetet af politien på den försumliges
bekostnad. Dessa båda land vända sig således blott och
bart mot vissa bestämda slag af ogräs. De båda andra lagar som
jag citerat, nemligen den belgiska och den från Frankrike, vända
sig deremot icke blott mot vissa sorter af åkerogräs, utan de äro
af allmännare omfattning. Den belgiska lagen är utfärdad af
Konungen på grund af stadgande i den allmänna lagen, som uppdrager
åt Konungen att bestämma, hur man skall bete sig vid förstöring
af skadliga växter. Denna lag innehåller i största korthet,
att provinsernas guvernörer, som svara mot våra landshöfdingar,
hafva att se till, att åkertistlar förstöras, men utfärdandet af bestämmelser
rörande andra svåra ogräs tillkommer åkerbruksministern
och förseelser mot dessa bestämmelser strafias med böter från 5 till
15 francs, hvilka böter, om förmildrande omständigheter förekomma,
dock kunna nedsättas ända till en franc, d. v. s. 72 öre. Dessa

Lördagen den 26 April, e. m.

45 N:o 82.

böter kunna icke förvandlas till fängelse, hvilket deremot kan ske Om lagstifti
andra land, hvilkas lagstiftning jag omnämnt. Jag har påpekat »-^11
just denna lag såsom mönster, emedan den är moderat i afseende utired.

på sina straffbestämmelser och dels särskild! vänder sig mot vissa ningen inom
bestämda ogräsarter samt i öfrigt öfverlemnar åt speciella myndig- landet af de
heter att bestämma, hur man skall bete sig mot det öfriga ogräset. s™™’''^ras''
Den yngsta af dessa ogräslagar, som jag tagit mig friheten att „ ‘

citera, är den franska. Denna lag är antagen af senaten och deputeradekammaren,
och sedan har republikens president endast haft
att kungöra den. Lagen innehåller, att prefekterna, ungefär motsvarande
våra landshöfdingar, skola föreskrifva de mått och steg,
som böra vidtagas. Men dessa föreskrifter hafva icke giltighet,
utan att prefekten hört departementets generalråd, något i samöia
stil som våra landsting, och det är icke ens nog dermed utan dessutom
erfordras, att åkerbruksministern skall bekräfta beslutet; och
denne åter har, innan han fattar sitt beslut, att infordra yttrande
från en för ändamålet tillsatt särskild teknisk kommission. Straffbestämmelserna
i denna lag äro de strängaste af alla, och, det betyder
för mig, att fransmännen inse, af huru stor betydelse denna
lag är.

Nu skulle man kunna fråga, hvad en sådan ogräslag i vårt
land rimligen skulle kunna innehålla. Jag har tänkt mig, att den
skulle gå blott och bart ut på att söka hämma utbredningen af de
svåraste ogräsarterna. Jag har icke tänkt mig, som utskottet fattat
det, att man skulle utsätta vitesbestämmelser för dem, som icke
förstörde ogräset på sina egna åkrar. De må gerna odla ogräs, om
de så önska, blott de ställa så till, att de icke skada andras intressen
och förgripa sig på andras rätt. Om i vår lag infördes den
bestämmelsen, att vissa svårare ogräs skulle hållas efter på det
sätt, att blommorna, då de uppträda, plockades bort, så hade man
vunnit ofantligt mycket. Man hade derigenom hindrat fruktsättningen
och således äfven spridningen af t. ex. hästhofven, åkertisteln
och maskrosen. Vidtager man icke dessa försigtighetsmått,
så komma äfven de delar af vårt land, som nu jemförelsevis äro
fria från dessa ogräs, att deraf hemsökas, och ogräset kommer så
småningom att utbredas öfver hela vårt land. Kostnaderna för ett
sådant bortplockande skulle blifva obetydliga, ty den kan utföras
af barn eller mindre arbetsföra personer.

Utskottet har endast talat om förstöring af ogräs och undrat
öfver, om det vore praktiskt att föreslå en lagstiftning »om tvångsåtgärder
och stränga bötesbestämmelser, derför att jordbrukaren
icke gör allt hvad på honom beror för att hindra ogräsens inträngande
eller att bekämpa desamma, sedan de väl fått insteg».

Detta har jag icke satt i fråga. Utskottet talar icke på ett enda
ställe i sitt utlåtande om hvad jag verkligen föreslagit, nemligen
att hämma utbredandet af de svåraste ogräsen utan blott om° att
förstöra ogräs. Men det har icke varit min afsigt att föreslå något
sådant. Utskottet säger också, att man skulle i öfverensstämmelse
med en bok om utrotande af ogräs m. m., som utgifvits af dansken

'' N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om lagstift- J. J. Mortensen, företaga de åtgärder, som der föreslagits. Det har
för hämmande''M? aMriS ®att Y fra8''a> så ,att derom hade utskottet icke bett/
utbred- höft yttra sig. Men i ett afseende öfverensstämmer jag fullstänningen
inom digt med utskottet nemligen deri, att en lag, som gäller dessa förlandet
af de hållanden, icke bör utfärdas af Kong!. Makt allena utan af Kong!.
SVararternaaS ^&J;t och. Riksdagen gemensamt. I detta hänseende är jag af
(Ports.) samma åsigt som utskottet och äfven deri, att denna lags innehåll
skall vara moderat och tillämpas med varsamhet.

På grund af hvad jag i min motion anfört och nu i korthet
sagt, anhåller jag om afslag på utskottets betänkande och bifall
till min motion.

Herr E. G. Boström förklarade sig instämma med herr Wittrock.

Herr Kihlberg yttrade: Herr talman! Mine herrar! Motionären
har såväl nu under sitt föredrag som i sin motion skarpt framhållit,
hur åkerogräs spridt sig i vårt land och mer och mer trängt
sig in på våra fält. Nog veta vi, att det finnes ogräs i landet.
Och han har åberopat »i hög grad omdömesgilla personers» uttalanden
såsom grund för motiveringen i motionen om införande af
bötesbestämmelser i detta fall. Hvithet värde dessa personers auktoritet
har, är här icke stället att yttra sig om. Jag vill endast
återgifva ett af motionären åberopadt yttrande af en föreståndare
för en frökontrollanstalt, hvilket yttrande, som motionären väl nyss
förklarade sig icke hafva sjelf fält, men dock af honom i motionen
åberopats, innehåller att jordbrukaren icke gör allt hvad på honom
beror hvarken för att hindra åkerogräsets inträngande eller att bekämpa
detsamma, sedan det väl fått insteg. Jag medgifver, att detta
yttrande till en del är sant, men jag tror dock, att landtmännen i
vårt land såväl som i andra länder gorå ganska mycket för att
utrota ogräs. Att de böra göra det, faller af sig sjelft, då det ju

gäller deras eget intresse; och jag är öfvertygad om, att landt männen

i allmänhet arbeta år efter år, dag efter dag i striden mot
dessa, som det blifvit sagt, landtbrukets svåraste fiender. Men, mine
herrar, hvem är väl den menniska, han må hafva hvilket verksamhetsfält
som helst, som kan säga, att han gjort allt livad på honom
berott för att fullgöra sin pligt. Är det väl rättvist, eller kan

det icke med skäl sägas, att det är hårdt att belägga en under låtenhetssynd

med bötesstraff, som motionären yrkar? Eller är det
blott jordbrukaren, som skall så hårdhändt behandlas?

_ Månne också våra vetenskapsmän på det botaniska och växtfysiologiska
området gjort allt hvad de kunnat för att hjelpa jordbrukaren
i striden mot denna fiende? Yi veta, att särskildt under
de senare åren landtbrukarnes grödor hemsökts af sädesrost, som
ingifvit landtmännen oro för framtiden. Yi hafva derför vändt oss
till vetenskapsmännen inom detta område med begäran om anvisning,
hur vi skulle skydda oss mot dessa parasitsvampar. Svaret
har varit, att vetenskapsmännen på detta område i vårt land gjort

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

ringa eller intet, att hvad de kände om dessa växter egentligen Om lagsfåfthemtats
från undersökningar i andra land, och att vi skulle, för att
få hjelp, hos Kong! Makt begära anslag för åstadkommande af en'''' a/^bred-*
utredning härom. Landtbruksakademien har ock erhållit anslag ningen inom
för forskningar på detta område för att kunna lära oss, hvilka landet af de
försigtighetsmått vi böra vidtaga mot denna fiende. Hvad. åker- sva™!(ee °^as''
ogräsen vidkommer, ber jag att fä erinra om, att professorn i växtfysiologi
J. Ericsson sistlidne höst höll ett föredrag om sädes- or s''
grödornas renhet. Detta föredrag synes ligga till grund för den
motion, som professor Wittrock ingifvit, ty mycket ur detta föredrag
återfinnes i motionen. Professor Ericsson yttrade der, sedan
han först, i likhet med motionären, framhållit den ofantliga spridning
ogräset under den senaste tiden i vårt land fått, att ett sätt
för att motverka dess spridning vore att utgifva populära folkskrifter
i landet och derigenom meddela kännedom om dessa växters
natur och lefnadsvilkor samt sättet för deras utrotande; men han
medgaf också, att vår litteratur är fattig på detta område, och att
man derför borde, genom att utsätta pris, söka framlocka sådana
skrifter. Under dessa förhållanden, och då vi för närvarande icke
fått någon hjelp från det hållet, är det underligt att just från
dessa vetenskapsmän till Riksdagen inkommer motion om införande
af bötesbestämmelser för jordbrukare, som icke förstöra åkerogräset
på sina fält, utan att det samtidigt angifves, hur man skall göra
för att kraftfullt och icke allt för kostsamt verkställa dessa åt färder.

Motionären har anfallit motiveringen i utskottets betänande,
derför att der talats om sättet att utrota ogräs, något som
han i sin motion icke skulle berört.

Det är ju icke undeidigt, att så skett. Då motionären sjelf
icke kunnat finna något medel att utrota ogräset, hafva vi i utskottet
fått leta oss dertill dels af professor Ericssons afhandling
och dels af skrifter, som denne antydt, och som nu finnas på vårt
språk. Här således för närvarande vetenskapsmännen på detta område
icke hafva annan hjelp att erbjuda jordbrukaren än förslag
om bötesstraff för dem, som icke taga bort ogräset, och då de icke
kunna säga, huru vi dervid skola gå tillväga, så vågar jag säga,
att de bjuda oss stenar, då vi begära bröd.

Motionären har också upplyst om, att det finnes lagar mot
ogräs i andra länder, och att deri finnas stadganden om böter, hvartill
den jordbrukare gör sig förfallen, som icke utrotar sitt ogräs
på det fält, särskilda uppsyningsman bestämt. Han har väl sagt,
att det icke vore hans mening att ålägga jordbrukarne att bortplocka
alla ogräs, utan endast att de skulle vara skyldiga att icke
låta dem få utveckla sig så, att de göra skada på andras fält.

Men huru mycket eller huru litet ogräs få vi då hafva på våra
fält? Skola vi i det fallet blifva helt och hållet beroende af dessa
uppsyningsmäns godtycke, så att de skulle komma och säga: ni
har för mycket och ni har för litet? Skola vi verkligen underkasta
oss ett sådant godtycke, då det icke gifves någon bestämd
form för en dylik lagstiftning?

N:o 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om lagstift- Jag anser således, att det åtminstone ännu är alldeles för tidigt
fördämmandesh? in på detta lagstiftningsområde och stadga böter
°aj "utbred- sådana förseelser. Jag kan icke heller gifva motionären det
ningen inom erkännande, som strax före påsk kommit honom till del i en tidlandet
af de ningsartikel, deruti det uttalas, att motionären genom detta förslag
svar axe ogräs- gjort sig väl förtjent om hela vårt svenska jordbruk. Jag kan icke
d e™“'' fatta detta, och då jag nu icke här behöfver vidare utveckla omöjor
s''* ligheten af att lagstifta på det här föreslagna området, ber jag

blott att få hänvisa till utskottets betänkande, till hvilket jag her
att få yrka bifall.

I detta yttrande instämde herrar Sven Nilsson, Eliasson, Holmgren,
Truedsson, Lilienierg och Olsson i Frösvi.

Herr Collander: Herr talman! Mine herrar! Jag skall icke
blifva lång och ämnar icke ingå i någon slags undersökning angående
ogräsen och deras lifsförhållanden, en sak, som jag icke
förstår, men om vi kunde befara att komma in på ett sådant lagstiftningsområde,
som motionären tänkt sig, så vore jag höjd att
blifva protektionist för att hindra importen af dylika idéer. Hvar
och en måste ju erkänna det beaktansvärda i motionärens syfte att
söka hämma och förekomma utbredningen af dessa ogräs, men detta
är väl en sak, som i första rummet hör tillkomma hushållningssällskapen
eller dylika institutioner. Detta hade varit den rigtiga
utvägen, och hade det ändock icke lyckats, Unge man väl vända sig
till staten, såsom nyligen skett, då dess hjelp anlitats i kriget mot
ollonborrarne. Men icke kan man tvinga personer, som hvarken
vilja eller kunna det, att föra krig mot ollonborrarne eller ålägga
dessa personer straff för underlåtenhet härutinnan.

Jag skall be att på det kraftigaste få yrka afslag å motionärens
förslag under förhoppning, att sådana motioner icke må
vidare i kammaren förekomma.

Häruti instämde herrar Carlsson i Nysäter, Olsson i Kyrkebol
och Pehrsson i Önnerud.

Vidare anförde:

Herr Bergendahl: Herr talman! Jag skall be att få fästa
motionärens uppmärksamhet på, att den af honom föreslagna skrifvelsen
till Kongl. Maj:t är hållen i väl obestämda ordalag, så att
endast af denna anledning utskottet knappast torde kunna hafva
godkänt hans förslag. Han föreslår nemligen i sin motion, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke ändamålsenligt
vore att genom lagstiftningsåtgärder söka hämma utbredningen
af de svåraste ogräsarterna i vårt land. Motionären vill
således öfverlåta åt Kongl. Maj:t att bestämma, om en sådan lagstiftning
skall komma till stånd eller icke, men Riksdagen bör väl

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

i första rummet bestämt uttala sig, huruvida den önskar eu dylik Om lagstiftlag,
ty annars vet ju icke Kong! Maj:t, huru han bör göra. nmgs&tgärder

Hvad sjelfva saken beträffar, instämmer jag med herr Kihlberg/"''(''/“^“a£de
och _ anser, att, om . den verkligen är af den vigt, att man, såsom ningen !■.nom
motionären tänkt sig, redan nu bör vidtaga några åtgärder, den landet af de
nyinrättade landtbruksstyrelsen är den myndighet, som står när. bärare ogräsmast
till att taga denna fråga om hand, likasom vi sett, att landt- nrterna•
bruksakademien nyligen anhållit om ett anslag för utredning af t1’01*8'')
berberisbuskens skadliga inverkan på sädesväxten.

I afseende på den af motionären rekommenderade belgiska
ogräslagen, är jag öfvertygad, att motionären bättre än jag har
reda på, att Belgien är ett land, som är mycket olika Sverige.

Hela landet är styckadt i små delar och liknar en trädgård, hvars
afkastning är mycket betydande, och under sådant förhållande kan
möjligen en sådan lag vara berättigad. Beträffande åter vårt land,
så blefve det högst betungande, om vi .genom en dylik lagstiftning
skulle tvingas att slå af blommorna på ogräsen allt efter som de
komma fram. Yi skulle hvarken få tillräckliga arbetskrafter härtill
eller kunna bära de dermed förenade omkostnaderna, utan eu
sådan origtig lagstiftning skulle blifva ruinerande för vårt jordbruk.
Såsom synes, finnes det icke heller någon representant för
jordbruket i denna kammare, som är för förslaget, ehuru jag tror,
att vi landtbrukare äro tacksamma för det intresse, som motionären
visat för vår näring.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gulläkra: Herr talman, mine herrar! Jagskall
icke blifva mångordig. Jag har icke ämnat uttala något
klander emot den ärade motionären för hans förslag, ty det är troligen
framkommet i all välmening, men jag vill dock, såsom jordbrukare,
protestera mot den af honom föreslagna lagstiftningen.

Het är nog sant, att man kan få en granne, som låter ogräset rikligt
frodas på sina åkrar och derigenom gör stor skada, men jag
vill dock icke vara med om att döma honom till böter derför. Motionären
yttrade visserligen, att han .icke ämnade föreslå en så
sträng lag som i Belgien, men det skulle dock stadgas, att hvarje
jordbrukare vore skyldig att vid viss tid borttaga blommorna å
ogräset, så att det icke spriddes omkring för vinden. Ett sådant
förslag är dock omöjligt att genomföra, och detta bör motionären
sjelf kunna förstå. Jag hemställer till honom sjelf att skaffa sig
ett litet jordbruk och försöka om det går för sig.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande och hoppas, att vi
för framtiden blifva befriade från sådana motioner.

Herr Wittrock: Jag har påtagligen ändock icke lyckats göra
klart för en del af kammarens ledamöter hvad jag afsett. Jag har
icke afsett annat, än att två eller tre af våra farligaste ogräs,
hästhofsörten, maskrosen och åkertisteln, hvilkas frön kunna spridas
öfver hela riket, skulle hållas efter, derigenom att man plockade
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 32. 4

N:o 82.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om lagstift- bort deras blommor. Detta skulle icke medföra några nämnvärda
nmgsåtgärder kostnader, ty härtill kunde användas hvilket folk som helst, så’
af utbred- aana> som eljest icke aro arbetsföra, såsom barn och aldrmgar.
ningen inom Den siste talaren tillrådde mig att skaffa mig jordbruk och se
landet af de till, huru det skulle kunna gå för sig i praxis. Jag vill då nämna,
SVarartern™S~&tt ^ är just såsom praktisk jordbrukare jag har gjort iakt(Forto
tagelser om dylika stadgande^ nytta och nödvändighet, ty jag
sköter en_ egendom, som ligger bredvid en jernväg, derifrån en massa
ogräs sprider sig vida omkring.

I Tyskland till exempel hafva de en lagstiftning på detta område.
Jag skall nämna för kammaren, att det är icke länge sedan
en jordbrukare af en tysk domstol tillerkändes eu mycket betydlig
skadeersättning, derför att skadliga ogräs från en närliggande jernväg
spridt sig öfver hans mark.

Då jag finner, att min motion af nästan alla, som yttrat sig,
betraktats såsom mycket opraktisk, och att det ansetts orimligt för
en praktisk landtman att sätta något sådant i fråga, tager jag mig
friheten påpeka, att Skaraborgs läns landtbruksklubb efter en vidlyftig
diskussion, uttalat sig för önskvärdheten af lagligt skydd
mot spridningen af sådana ogräsfrön, och att Östergötlands landtbruksklubb,
som omfattar en stor del af de förnämsta landtbrukarne
der i orten, såsom Berzelius på Borsta och Lybeck på Björnsnäs,
efter en diskussion i denna fråga för ett par månader sedan äfvenledes
beslöt att uttala sig för ett kraftigt och verksamt lagstiftningsskydd
mot ogräs. Ensam står jag således icke om min åsigt.

Emellertid synes .det icke tjena mycket till att nu diskutera
frågan; jag vill derför blott, innan jag slutar, instämma i herr
Kihlbergs yttrande om den stora nyttan af goda populära skrifter
i detta ämne.

Herr Pålsson: Jag skall blifva mycket kort, men som praktisk
jordbrukare och boende i södra Skåne, der all jord är odlad,
tror jag, att jag förstår mig något på den här saken. Man har på
de senare åren gjort hvad man kunnat för att utrota de ogräsarter,
som motionären omtalat, och man har lyckats hindra deras spridning
rätt betydligt; men att utrota dem, vågar jag påstå, är rent
omöjligt. Motionärens syfte är godt, det medgifves gerna, men att
bestämma vissa böter för den, som icke lyckas utrota sitt ogräs,
det tror jag icke är klokt och derför hoppas jag, att kammaren icke
vill bifalla detta förslag.

Herr Kihlberg: Jag vill endast yttra några få ord med anledning
af motionärens yttrande, att man skulle hafva missuppfattat
hans motion med afseende å bötesbestämmelserna. Han säger, att
yrkandet derom _ afsett allenast tre ogräsarter: hästhofven, maskrosen
och åkertisteln, och att man skulle söka plocka bort dessa
växters blommor. Hvar och en, som lefver på trakter, der hästhofven
förekommer, vet, att denna blommar med otaligt många
blommor och hvilket oerhördt och ansträngande arbete det skulle

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

vara att plocka bort dem. Och hvad beträffar maskrosen, behöfver Om lagstiftman
blott besöka trakten kring Stockholm den tid, maskrosen blom- •»^/•åtgärder
mar, för att man skall få se otaliga massor maskrosor, stora gula *

fält deraf, så långt ögat når. Att bortplocka dessa blommor med ningen inom
fingrarne — hugger man dem med lie, komma dagen derpå nya landet af de
blommor fram — det vet hvarje landtbrukare är omöjligt. Beträf-svårare ogräsfande
åkertisteln, lärer hvarje landtbrukare söka utrota den å trädes- ar*ernajorden,
innan den blommar, men i säden är den oåtkomlig, ty för ( orts''^
att få bort den, som växer bland säden, skulle man nödgas nedtrampa
sädesgrödan. Dessutom vill jag med afseende å hästhofven
säga, att det icke Denar mycket till att plocka bort blommorna.

Härom talades vid föregående års riksdag, då fråga var om utrotande
af ogräs å jernvägsbankarne; och motionären vet nog, att
af de frön, som hästhofven sprider, en stor del icke äro grobara,
och att af de grobara endast de få, som komma i diken och gropar
eller å fuktiga ställen, kunna utveckla sig. Detta svåra ogräs
sprider sig mest genom rotskott. Och då kan man förstå, att med
nämnda åtgärder icke mycket kan uträttas.

Herr Wittrock: Jag har begärt ordet endast för att inlägga
en gensaga mot den siste talaren på uplandsbänken. Han påstod,
att hästhofven icke väsentligen spridde sig genom frön, utan genom
rotskott. Huru skulle det vara möjligt, när, såsom vi veta, hästhofven
förr endast fans på enskilda punkter i landet, men nu är
spridd öfver vidsträckta ytor i många delar af landet. Det är visst

fenom frön den spridt sig. Det kan icke vara fråga om annat.

>en har genom frön flyttat sig milsvidt, undan för undan, och fortsätter
den på samma sätt, så få vi och våra afkomlingar dyrt
plikta för, att ingen åtgärd nu vidtages för dess hämmande.

Herr Björkman: Jag skulle be att få lemna mitt erkännande
åt motionären, då han säger, att ogräset är vår värsta fiende. Jag
gifver honom deri rätt, så till vida, att näst fjerde och femte hufvudtitlarne
med bihang af beväringsexercis och dylikt är ogräset vår
värste fiende. Men då han ser, att vi gorå hvad vi kunna för att freda
oss derifrån, ehuru vi icke kunna lyckas, finner jag egendomligt,
att han i de 4 bilagor, som åtfölja hans motion — jag skall icke
läsa upp dem — vill uppnå sitt mål genom införande af straff och
och bötesbestämmelser och så vidare. Då vi göra så godt vi kunna,
vore nog bäst att vi finge lefva utan sådana lagbestämmelser. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Lyckorna: Såsom af den nu förda diskussionen
synes, betraktas denna fråga af de fleste herrar jordbrukare
såsom en småsak. Den är dock icke så obetydlig, som man här
sökt göra den. Jag skall endast framhålla det obehagliga för en
jordbrukare deri, att, medan han söker göra hvad han kan för att
blifva af med alla dessa ogräsarter, så har hans närmaste granne
— det är blott ett litet dike eller en gärdesgård, som skiljer deras
egor — sina åkrar fulla af ogräs. När dessa växter blommat ut

N:o 32. 52

Lördagen den 26 April, e. m.

Om lagstift- och deras frön äro färdiga och grobara, kastas de af vinden öfver
''för dämmande graTmens hela åker och hans arbete blir fruktlöst. Det är icke
af utbred- mycket att^ glädja sig öfver. Han må göra hvad han vill, under
ningen inom dylika förhållanden kan han omöjligen blifva qvitt ogräs.
landet af de Jag ämnar icke framställa något särskildt yrkande, ty jag hör
SDa''arterna™''väl> ]mru. frågan ligger, och jag är dessutom icke med om införan(Forts)
af tillsyningsman och straffbestämmelser. Den tiden är ännu

icke inne. Men den tiden torde dock komma, när man inser nödvändigheten
af att vidtaga några åtgärder i motionens syfte.

Herr Bengtsson i Boberg: För min del anser jag, att det
vore en olycka att skaffa jordbrukare en strafflag, derför att deras
egendomar äro behäftade med ogräs. Hvarje landtbrukare söker
nog, så godt han kärn, utrota dessa växter; men att gorå det helt
och hållet, är omöjligt. Skulle nu motionärens förslag blifva antaget,
så skulle man, om man än gjorde hvad man kunde, dock
kunna blifva straffad. På grund häraf yrkar jag bifall till ututskottets
afstyrkande förslag.

Herr Kihlberg: Med anledning af motionärens sista yttrande
med afseende å hästhofvens spridning genom frön, vill jag endast
läsa upp några rader ur en liten af danske författaren J. J. Mortensen
utgifven och af professor Hjalmar Nathorst öfversatt skrift, så lydande
: »Der hästhofven förekommer i stor mängd, har man till dess
bekämpande tillgripit den utvägen att om våren plocka hela säckar
fulla med dess blomster. Denna åtgärd leder emellertid svårligen
till någon nytta, utan är snarare skadlig. Ty likasom man i trädgårdarne
ofta bortkniper blommorna för att få kraftiga plantor, skall
äfven vid ett dylikt förfaringssätt hästhofvens frodiga växt ännu
mera ökas. Att afsticka den med tistelstickare är nästan lika skadligt,
ty resultatet blifver blott det, att nya skott bilda sig, och
hästhofven blifver följaktligen blott värre. Det är på det hela
taget icke så svårt, som man föreställer sig, att befria jorden från
hästhof, men denna må angripas på rätt sätt och på lämplig tid.»

Dét är endast detta, jag velat säga.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag vill endast be att få instämma
med herr Kihlberg; och jag gör det derför, att jag har samma erfarenhet
i frågan som han.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

°TäUandenbe- ’ „ Härefter föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts

stämmeiser Im utlåtande n:o 10 (i samlingen n:o 31), i anledning af kammarens
reseersättning återremiss af utskottets utlåtande n:o 4, angående väckt motion om
till utmät- ändring i gällande bestämmelser rörande reseersättning till utmätstämningsmän
nings" oc^ stämningsmän samt vittnen vid utmätningsmäns förrätt -

Lördagen den 26 April, e. m.

S:o 32.

Sedan Andra Kammaren till utskottets handläggning öfver- Om ändring i
lemnat en af herr Hans Andersson i Bringåsen väckt motion, n:o 9allande ie~

4 o t .. i . . ..v. t i i.. ..i ..ii stammelser om

122, angående ändring i gällande bestämmelser rörande reseersatt- reseersättning
ning till utmätnings- och stämningsmän samt vittnen vid utmät- till utmätningsmäns
förrättningar, samt utskottet i deröfver afgifvet utlåtande »«''»?*- och
hemstält, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för- «tammngsman
anleda, blef detta ärende af kammaren till utskottet återförvisadt. ™'' ™''

1 sitt med anledning deraf nu afgifna utlåtande hemstälde emeller- or s''
tid utskottet fortfarande, att motionen icke måtte till någon åtgärd
föranleda.

Härom yttrade nu:

Herr Andersson i Bringåsen: Då klockan endast fattas några
minuter i 11 och jag tänker mig, att tålamodet hos kammarens
ledamöter på grund af den sena timmmen snart skall tryta, vill
jag icke blifva långtrådig utan endast yttra några ord.

För min del finner jag utskottet hafva i denna sak varit bekajadt
af de obotfärdiges förhinder vid nedskrifningen af motiveringen
för sitt afstyrkande förslag. Htskottet har till exempel på
ett ställe åberopat, att mitt förslag skulle komma i strid med rättegångsbalkens
21 kapitels tredje paragraf, der det heter, att i mål,
som vid domstolarne förekomma, tappande part »skall gälda sin
vederdeloman det allt åter, som han trängd varit derå kosta». Jag
kan icke förstå, huru mitt förslag kan komma att stöta sig med
denna paragraf, ty det hör icke alls till saken. 1 min motion har

S icke sagt, att den, som söker ut sin fordran, icke skall få bet
för de utgifter, han dervid haft, utan endast föreslagit att de
skulle blifva måttliga. Vidare står det i betänkandet att »den rätt
till godtgörelse för nödig kostnad, som enligt allmän lag part eger
att åtnjuta, skulle således honom i vissa fall frånkännas genom en
förordning, som faller inom Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt».
Här står nödig kostnad. Jag vill ingalunda förneka, att
nödiga kostnader kunna ega rum. Det är endast onödiga kostnader
jag vill hafva borttagna. — Vidare säger utskottet i sista stycket,
att »enligt kongl. förordningen angående stämningsmän den 10 augusti
1877 äro desse icke förbundne att gå utmätningsmännen vid
deras förrättningar såsom vittnen till hända, hvaremot en sådan
skyldighet åligger fjerdingsmännen. Att vid dylikt förhållande
stadga, att reseersättning till vittne vid utmätningsmans förrättningar
ej må beräknas högre än efter afståndet mellan förrättningsstäflet
och närmast derintill boende stämningsmän, hvars uppgift
icke är att vid utmätningsmäns förrättningar såsom vittne biträda,
och hvilken således eger att efter godtfinnande efterkomma eller afvisa
en i sådant syfte af utmätningsmannen gjord anhållan, kan
utskottet icke finna ur någon synpunkt lämpligt.»

Nåväl, jag har icke i mitt förslag sagt, att utmätningsmannen
ovilkorligen skulle begagna sig af hvarken nämndemän, fjerdingsman
eller stämningsmän, utan endast velat, att ersättningen skulle

(Nio 32.

Lördagen den 26 April, e. m.

Om ändring i beräknas från närmast boende stämningsman. Det finnes intet,
itämmeUerom s<?m hindrar, att utmätningsmannen kan taga med sig sitt skrifreseersältning
biträde, om lian vill. Han är icke ovilkorligen skyldig att taga
till ntmät- med sig stämningsman, det har jag icke sagt, och det har icke
mngs- och heller varit min mening. Det har, synes det, varit omöjligt att
»tammngsman ggra xitskottet till lags. Om jag föreslagit, att reseersättningen
(Forts) skulle räknas från närmaste milstolpe, så hade val utskottet svarat,
att milstolpen saknade skyldighet att följa med förrättningsmannen
som vittne, och om jag föreslagit, närmaste kyrkstapel — liknande
svar. Mig förefaller dessa skäl vara svepskäl. Det är nog litet
lönt att stå här och orda om saken, ty herrarne äro väl mest belåtna
med att snart få gå hem. Jag vill derför endast yrka bifall
till mitt vid återremissen gjorda yrkande, som lyder så:

»Att Riksdagen hos Kong! Makt i underdånighet anhåller om
sådan ändring i Kongl. Maj:ts nadiga förordning af den 12 juji
1878,. att reseersättning till biträde eller vittne vid förrättningar
som i nämnda förordning omförmälas, icke må beräknas för längre
vägsträcka an som svarar emot närmast intill förrättningsstället
boende fjerdingsmans eller stämningsmans hemvist.»

Jag anhåller om proposition på detta yrkande.

Herr Thestrup: Emedan vid det tillfälle, den 15 sistlidne
mars, då tillfälliga utskottets första betänkande i denna fråga förelåg
till afgörande, och då motionären gjort samma framställning,
som nu upprepats, det föreföll, som hans förslag inom riksdagen
vunnit en ganska allmän tillslutning, så sökte utskottet vid ärendets
senare behandling så mycket som möjligt åvägabringa ett
skrifvelseförslag i den rigtning, han åsyftade, och som, såvidt man
af kammarens uttalanden kunde bedöma, kunde anses vara af behofvet
påkallad. Utskottet förehade saken vid flera särskilda tillfällen,
men kunde icke i den form och under de förhållanden motionen
framkommit biträda motionärens skrifvelseförslag. Ty tydligt
är, att, om man hos Kongl. Maj:t begärt en sådan förändring i
kongl. förordningen den 12 juli 1878, att biträde till förrättningsinan
vid utmätning icke finge beräkna ersättning för längre vägsträcka
än från närmast boende stämningsman, och således om förrättningsman
medtoge någon såsom vittne från sitt eget hemvist,
denne icke skulle få ersättning för den verkliga resekostnaden, så
kommer man väl i allmänhet att vända sig till närmast boende
nämndeman eller stämningsman. Det kunde finnas något skäl för
bifall till framställningen, om denne person hade något slags laglig
skyldighet att i sådan egenskap biträda som vittne vid ifrågavarande
förrättning. Såsom utskottet anmärkt, är emellertid detta
alls icke förhållandet. Kongl. Maj:ts förordning angående stämningsmän
dep 10 augusti 1877 säger nemligen, hvitna som skola
göra det. »Å landet förordna häradsrätt», heter det deri, »»och i
stad rådstufvurätt vissa män att, då de derom anlitas, delgifva
stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa delgifning, som
i utsökningsmål förekommer»; hvarjemte författningen i 2 § säger,

Lördagen den 26 April, e. m.

N:o 32.

att »kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock Om ändring i
stämningsman utan särskildt förordnande, om lian det sig åtager». Hållande benfil
dessa personer, dessa enligt 1878 års förordning omförmäldastammeh^ om
vittnen vid utmätningsmans lorrattnmgar, benofver icke lpso jure till utmäta
tagas någon af dessa, nämndeman eller stämningsman; och att be- nings- och
räkna ersättning från en persons hemvist, som icke har skyldighet stämningsman
att åtaga sig ett så beskaffadt uppdrag, har utskottet icke kunnat
finna annat än i hög grad olämpligt. Om någon annan form både ^Forta’)
kunnat utfinnas för afhjelpande af de olägenheter, som på vissa
orter lära i detta hänseende förekomma, så skulle utskottet velat
vara med om att deruti gå motionären till mötes. Så har emellertid
icke kunnat ske. Jag tillåter mig derför att på de skäl utskottet
framstält anhålla om bifall till utskottets förslag.

Ofverläggningen var härmed slutad. Herr talmannnen gaf,
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma och bifall i
stället till motionärens under öfverläggning framstälda yrkande;
och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Motionären begärde likväl votering,
i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i dess utlåtande n:o 31, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr H. Anderssons i Bringåsen under öfverläggningen framstälda
yrkande.

Omröstningen visade 74 ja och 64 nej; hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits.

§ 8.

Härefter föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets
utlåtanden:

n:o 54, i anledning af väckta förslag i fråga om fixering af
rustnings- och roteringsbesväret m. in.; samt

n:o 55, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser för
indelta arméns rekrytering och aflöning.

Lördagen den 26 April, e. in.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes sammansatta banko- och lagutskottets
utlåtande n:o 1, om höjande af riksbankens grundfond och reservfond
m. m.

Detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Ledighet

från riksdägsgöromålen beviljades herr Å. Nordenfelt
under fem dagar från och med den 28 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,16 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm 1890. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.