RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1890. Ändra Kammaren. M:o 31.

Fredagen den 25 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att ledamoten al Riksdagens Andra Kammare, herr Erik Forsselius,
är åt sjukdom förhindrad att tills vidare bevista Riksdagens förhandlingar,
intygar

Stockholm den 24 april 1890.

Astley Levin.

Legit. läkare.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i statsutskottets
memorial n:is 45, 46, 53 och 60, bevillningsutskottets memorial
n:o 6 _ samt bankoutskottets memorial n:o 10 föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat
stridiga beslut, samt denna dag blifvit bestämd för omröstning sä
långt medhinnas kunde, öfver de olika besluten; så anstäldes nu sådana
omröstningar enligt nedanintagna voteringspropositioner i följande
ordning, nemligen:

l:sta omröstningen;

(enligt statsutskottets memorial n:o 45, punkt. 1).

^en;. som aR) '' enlighet med den af friherre Leijonhufvud i
arnnet. väckta motionen, Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifalles, att, för beredande af i statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden den 11 januari 1890 föreslagen aflöning åt sex
tordelningsmtendenter samt sex hos dem anstälda skrifbiträden, Riksdagen
beviljar 34,140 kronor att utgå med hälften, eller 17,070 kronor,
Andra Kammarens Vrot. 1890. N:o 31. \

Gemensamma

omröstningar.

N;o 31.

Fredagen den 25 April.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

af anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’ vapenöfningar
samt med andra hälften, eller 17,070 kronor, af anslaget till
beväringsmanskapets vapenöfningar, hvilka tvenne anslag i följd häraf
med motsvarande belopp förhöjas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har så väl Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
som den af friherre Leijonhufvud i ämnet väckta motionen af Riksdagen
afslagits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 41 Ja och 172 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 93 Ja och 45 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................. 41 Ja och 172 Nej,

sammanräkningen visar.,.................................... 134 Ja och 217 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 45, punkt. 2).

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
den 11 januari 1890 angifna grunder för organisation
af en trängbataljon å Karlsborg jemte hvad som föreslagits beträffande
personalens aflöning, till genomförande af den del utaf bataljonens
organisation, som kommer att ega rum under år 1891, anvisar 100,000
kronor;

att de besparingar, som under uppsättningstiden kunna å de för
den nya trängbataljonen afsedda medel beredas, må af Kong!. Maj:t
disponeras för bestridande af uppsättningskostnader och öfriga med
organisationens genomförande förenade utgifter; samt

att under anslaget till trängen såsom reservationsanslag uppföres
nyssnämnda belopp, röstar

Fredagen den 25 April.

N:o 31.

Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt ep sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 91 Ja och 124 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med ................. 125 Ja och 15 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................ 91 Ja och 124 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 216 Ja och 139 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 45, punkt. 3).

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
den 11 januari 1890 angifna grunder för organisationen
af en stamtrupp vid Hallands bataljon jemte hvad som föreslagits beträffande
personalens aflöning, för år 1891 beviljar till stamtruppens
uppsättning äfvensom densammas underhåll m. m. vid volontärskolan
ett anslag af 40,000 kronor;

att detta anslagsbelopp jemte de redan å bataljonens stat till
volontärers aflöning uppförda 5,292 kronor 50 öre, sistnämnda belopp,
i den mån det för ändamålet blifver disponibelt, under benämning
“aflöning till stamtrupp vid Hallands bataljon, reservationsanslag*'',
uppföres under fjerde hufvudtiteln näst efter anslaget till Hallands
beväring; samt

att de besparingar, som under uppsättningstiden kunna å anslaget
uppkomma, må af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af uppsättningskostnader
och öfriga med organisationens genomförande förenade
utgifter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 31.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Fredagen den 25 April.

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
vunnit Riksdagens bifall.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 98 Ja och 40 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................. 60 Ja och 152 Nej,

sammanräkningen visar..................................... 158 Ja och 192 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 45, punkt 4).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
för beredande dels af ökad tillgång till bestridande af de från arméförvaltningens
artilleridepartement utgående kostnader för projektiler,
patroner och krut m. in., dels ock af erforderlig förhöjning i de i och
för underhållet af beväringsmanskapets beklädnads-, remtygs- och
utrednings- samt trosspersedlar anvisade medel, höjer artilleri- och
intendentsdepartementens andelar i anslaget till försvarsverket till lands
i allmänhet med 100,000 kronor för det förra och 30,000 kronor för
det senare, så att anslaget, nu kronor 2,338,600, med förhöjning af

130,000 kronor från och med år 1891 utgår med 2,468,600 kronor,
äfvensom vid ökning af artilleridepartementets andel utaf anslaget
med ett det nuvarande anslaget till salpeteruppköp motsvarande belopp,
medgifver, att af sagda andel må dels under år 1891 för gäldande af
köpeskillingen för Åkers krutbruk utgå 21,340 kronor, dels ock för
framtiden bestridas kostnaderna för inköp af erforderlig salpeter; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har dels Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
på det sätt bifallits, att, för beredande af ökad tillgång till bestridande
af de från arméförvaltningens artilleridepartement utgående
kostnader för projektiler, patroner och krut m. m., anslaget till försvarsverket
till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departe -

Fredagen den 25 April.

N:o 31.

ment höjes med 36,000 kronor; dels Kong!. Maj:ts framställning om
öfverförande till “anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet
eller arméförvaltningens departement0 af ett anslaget till salpeteruppköp
motsvarande belopp icke af Riksdagen bifallits; dels ock, för
beredande af erforderlig förhöjning i de i och för underhållet af
beväringsmanskapets beklädnads-, remtygs- och utrednings- samt trosspersedlar
anvisade medel, anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet
eller arméförvaltningens departement höjts med 30,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 57 Ja och 154 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ... 107 Ja och 33 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.............................................. 57 Ja och 154 Nej,

sammanräkningen visar....................................... 164 Ja och 187 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt

i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial mo 45, punkt 5).

Den, som vill, att Riksdagen för anskaffande af fästningsartilleri -materiel på extra stat för år 1891 beviljar 800,000 kronor och deraf
anslår till Karlsborg 100,000 kronor, till Vaxholm—Oscar-Fredriksborg

500,000 kronor och till Oscars-Värnslinierna 200,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till anskaffning af fästningsartillerimateriel
på extra stat för år 1891 anvisat ett belopp af 400,000 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en -

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 31.

Fredagen den 25 April.

Gemensamma ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam omröfning

ar. maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ..... 106 Ja och 33 Nej,

v or S-1 hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 81 Ja och 138 Nej,

sammanräkningen visar .................................. 187 Ja och 166 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 45, punkt 6).

Den, som vill, att Riksdagen till byggnader å Karlsborg å extra
stat beviljar 140,110 kronor och deraf för år 1891 anvisar 46,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej ;

Vinner Nej, har Kong!. Maj:ts förevarande framställning icke
vunnit Riksdagens bifall.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ..... 103 Ja och 36 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller............................................... 58 Ja och 155 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 162 Ja och 191 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 45, punkt 7).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till utskottets hemställan,
till uppförande af ett batteri för tre stycken snabbeldskanoner å
Kungsholms fästning på extra stat för år 1891 anvisar ett belopp af
54,500 kronor, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Fredagen den 25 April. 7

Vinner Nej, har utskottets hemställan af Riksdagen afslagits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel .aflagd
•och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 84 Ja och 131 Nej.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens .

röster eller.................................................. 84 Ja och 131 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 205 Ja och 148 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

N:o 31.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

8:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 45, punkt 8).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
till fortsättande af generalstabens topografiska arbeten på
extra stat för år 1891 anvisar ett belopp af 90,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till fortsättande af generalstabens
topografiska arbeten på extra stat för år 1891 anvisat ett belopp af

75,000 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit åt Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................. 99 Ja och 40 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens _

röster eller.................................................. 93 Ja och 149 Nej,

sammanräkningen visar....................................... 162 Ja och 189 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

N:o 35

Gemensamma

omröstningar.

(Fort».)

Fredagen den 25 April.

9:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 46).

Fan at,t Rltsd^gen ti]l fortsättning af arbetena å stam banan

till bannas och anskaffande af rörlig materiel till bansträckan
Anundsjo-Vannas samt tiH påbörjande af arbetena å banan norrom
Vannas for år 1891 beviljar ett anslag af 4,665,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej,^ har Riksdagen till fortsättning af arbetena å stam"
hf]} och t)]1 Påbörjande af arbetena å banan norr om

Vannas for år 1891 anvisat ett anslag af 3,000,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga
jemväl derstädes afgdvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 89 Ja och 125 Nej. *

Den omröstning öfver otvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af .Första Kammaren

samtidigt anstald hade utfallit med.................. 118 Ja och 21 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

roster eller.................................................. 89 Ja och 125 Nei.

sammanräkningen visar. ................~........ 207 Ja och 146 Nej;

. ... 0°k “ade al]tså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
r öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I0:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt 1).

i..„I?en’ 5S0m..vil,!’ Riksdagen, med bifall till Kongl. Mai:ts framstallning,
åt rattskemisten, professorn A. J. Wimmerstedt, beviljar ett
ålderstillagg af 500 kronor årligen, att utgå från och med år 1891 af
åttonde hufvudtitelns förslagsanslag: ålderstillagg, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

^ar N°n§i- Maj:ts förevarande framställning icke af

Riksdagen bifallits.

N:o 31.

Fredagen den 25 April.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd Gemensamma
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, ■ ■

jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 64 Ja och 147 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagua voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med................. 93 Ja och 46 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................. 64 Ja och 147 Nej,

sammanräkningen visar..................................... 157 Ja och 193 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

Il:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt. 2).

Den, som vill, att, på sätt statsutskottet i punkten 28:o af dess
utlåtande n:o 9 hemstält, Riksdagen, med anledning af i ämnet väckta
motioner, på extra stat för år 1891 beviljar ett anslag af 1,500 kronor,
att af Kongl. Maj:t disponeras för fortsatt utgifvande genom kongl.
riksarkivet af “Svenska Riksdagsakter", röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär Riksdagen afslagit så väl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 98 Ja och 108 Nej,

sammanräkningen visar..................................... 215 Ja och 129 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

N:o 31.

Fredagen den 25 April.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

S2:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt 3).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
till om- och nybyggnad af akademiens för de fria konsterna
hus, på de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 11 januari
1890 omförmälda vilkor, beviljar 385,000 kronor, deraf att utgå
under år 1891 35,000 kronor, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 68 Ja och 145 Nej.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .............................................. 68 Ja och 145 Nej,

sammanräkningen visar..................................... 183 Ja och 169 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

!3;de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt. 4).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
till anställande af två kontraktsadjunkter inom Vesterbottens
fjerde kontrakt, enligt de närmare bestämmelser, som af Kongl. Maj:t
kan komma att meddelas, beviljar 12,000 kronor, samt deraf på extra
stat för år 1891 anvisar 4,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 25 April. 11 N:o 31.

Vinner Nej, bar Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts förevarande Gemensamma
, . •” ° ° omröstningar.

framställning. (Forts.)

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 83 Ja och 130 Nej.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................ 83 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 182 Ja och 166 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 53, punkt. 5).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
anvisar på extra, stat för år 1891 ett anslag af 20,000 kronor
att användas till understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som
anordna föreläsningskurser för arbetsklassen, dock under följande vilkor:

att understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller föreening,
icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;

att kommuner eller enskilde tillskjuta minst lika mycket som
staten;

att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och lärare;

att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i val afpassade kurser;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel; att

alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvas nödiga
och lämpliga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 31.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Fredagen den 25 April.

Vinner Nej, har Riksdagen anvisat på extra stat för år 1891 ett
anslag af 17,000 kronor att användas till understöd åt sådana anstalter
eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,
dock under följande vilkor:

att understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller förening,
icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;

att kommuner eller enskilde tillskjuta minst lika mycket som
staten;

att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och lärare;

att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel
;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvas nödiga
och lämpliga.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 129 Ja och 83 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 54 Ja och 84 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 129 Ja och 83 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 183 Ja och 167 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I anseende till den långt framskridna tiden uppskötos de återstående
omröstningarna till morgondagens sammanträde.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af väckt motion om ändring i §§ 68, 69, 70
och 71 riksdagsordningen; och

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 62, 65,
68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom i anledning af väckt
motion om ändringar i 71 och 72 §§ regeringsformen.

Fredagen den 25 April.

N:o 31.

bankoutskottets utlåtande n:o 13, i anledning af väckta motioner Gemensamma
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken; omröstningar.

lagutskottets utlåtanden: '' or s-''

n:o 46, i anledning af väckta motioner angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet;

n:o 47, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
(n:o 11), öfver justitieombudsmannens förslag om ändrade bestämmelser
angående lösen för gravationsbevis; och

n:o 48, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker
den 1 oktober 1875, än äfven väckt motion med förslag till
vissa bestämmelser angående sparbanker;

särskilda utskottets för behandling af förslag angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna
utlåtande, i anledning af Kongl. Majrts proposition (n:o 17),
äfvensom i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 32, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning angående möjligheten att bereda tillfälle för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Lördagen den 26 april.

KL 11 f. in.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 19 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Gemensamma Fortsattes de i gårdagens sammanträde påbörjade omröstningar
omröstningar■ öfver de i statsutskottets memorial n:o 60, bevillningsutskottets memorial
n:o 6 och bankoutskottets memorial n:o 10 föreslagna och af båda.
kamrarne godkända voteringspropositioner; och utföllo dessa omröstningar
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat olika beslut, på
följande sätt:

I5:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 6).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, bifaller hvad bevillningsutskottet
hemstält i l:a punkten af dess betänkande n:o 3,*) röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, med
bifall till herr W. Farups i ämnet väckta motion, beslutit, att till
gällande bevillningsförordning § 8 mom. 2 skall fogas en punkt af
följande innehåll: “inkomst genom skogsafverkning eller försäljning
af skog å annans mark", samt att äfvenledes till samma förordning
§12 skall fogas ett moment af följande lydelse: “innehafvare af rätt
till utverkning af skog å annans mark; för inkomst deraf: der skogen
är belägen."

*) I denna punkt hade bevillningsutskottet hemstält, att en motion af herr Farup,
hvaruti föreslagits, att till gällande bevillningsförordning § 8 mom. 2 måtte fogas en
punkt af följande innehåll: “inkomst genom skogsafverkning eller försäljning af skog
å annans mark11, samt att i samma förordning § 12 måtte tilläggas ett så lydande
moment: “innehafvare af rätt till utverkning af skog å annans mark; för inkomst
deraf: der skogen är belägen", icke måtte vinna Riksdagens bifall.

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 84 Ja och 125 Nej.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.............................................. 84 Ja och 125 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 210 Ja och 137 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I6:de omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial n:o 10).

Den, som bifaller bankoutskottets af Första Kammaren godkända
hemställan att, derest landtbrukaren C. M. Bergman i Yllestad Bakersgård,
inom en månad efter delfående! af Riksdagens beslut i ämnet,
å ifrågavarande skuld, utgörande 1,198 kronor 54 öre jemte ränta,
inbetalar hälften af så väl återstående kapitalet som räntan, bemälde
Bergman må från vidare betalningsskyldighet för det Claes Johansson
i Bossgården Vistorp under den 29 september 1886 beviljade lån å
1,600 kronor befrias, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, afslagit så väl utskottets hemställan som den i ämnet väckta
motionen.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 88 Ja och 121 Nej.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ............................................. 88 Ja och 121 Nej,

sammanräkningen visar.................................... 190 Ja och 156 Nej;

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 31.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Lördagen den 26 April, f. m.

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 60, punkt. 2).

Den, som vill, att Riksdagen, med afslag å herr Mankells motion
i denna del, till en pansarbåt af Sveas cert beviljar 2,868,000 kronor
och deraf på extra stat för år 1891 anvisar 500,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit så väl utskottets hemstäilau
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 89 Ja och 126 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 117 Ja och 22 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.................................................. 89 Ja och 126 Nej,

sammanräkningen visar..................................... 206 Ja och 148 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

I8:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 60, punkt. 3).

Den, som vill, att Riksdagen, med afslag å herr Mankells motion
i denna del, till anskaffande af en 2:dra Mässens kanonbåt, på extra
stat för år 1891 anvisar 244,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Lördagen den 26 April, f. m.

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit utskottets hemställan, i hvad
■den afsett Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, men bifallit i öfrigt
nämnda hemställan.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................ 81 Ja och 133 Nej,

sammanräkningen visar........ ........................... 196 Ja och 158 Nej;

. .... oc^ häde alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
a öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

i9:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 60, punkt. 4).

®eDi som till anskaffning af artillerimateriel ett belopp

■ar 336,000 kronor på extra stat för år 1891 anvisas, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

„AA aT,!?niei'' Ne^’ ^ar anskaffning af artillerimateriel ett belopp af
200,000 kronor på extra stat för år 1891 anvisats.

... Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl

*rSnadeS företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och

utroll omröstningen med 60 Ja och 152 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, både utfallit med...... 106 Ja och 32 Nei

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster e!ler .............................................. 60 Ja och 152 Nej,

sammanräkningen visar ............................ ml^ch 184 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 31.

N:0 31.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

§ 3.

Herr De LaYal erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag an håller

om kammarens bifall till återtagande af min motion.

Till den af herr De Laval sålunda framstälda anhållan, som af
herr Berndes biträddes, lemnade kammaren sitt bifall.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:is 10 och 11;

bankoutskottets utlåtande n:o 13;

lagutskottets utlåtanden n:is 46, 47 och 48; samt

särskilda utskottets för behandling af förslag angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna
utlåtande n:o 1.

Ordet begärdes af

Herr Jonsson i Hot, som yttrade: I öfverensstämmelse med

ett förslag, som lär komma att göras i Första Kammaren, tager jag
mig friheten föreslå, att kammaren måtte medgifva, det särskilda
utskottets betänkande n:o 1 måtte uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden å föredragningslistan nästkommande lördag.

Denna framställning bifölls.

Vidare föredrogs men bordlädes å nyo Andra Kammarens tillfälliga
utskotts (n:o 4) utlåtande n:o 32.

§ 5.

Om afslcrif- Till kammarens afgörande förelåg till eu början statsutskottets
ning af åter- utlåtande n:o 51, med anledning af väckt motion om afskrifning af
Fcsttns "kärr- °guldna återstoden af ett Vesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsoclTsjöutlöm-
bolag beviljadt lån.
nings- samt

odlingsbolag Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herr N.
beviljadt lån. jönsson j Gammalstorp väckta motion, n:o 149, hemstälde utskottet i
detta utlåtande, “att Riksdagen måtte besluta, att oguldna återstoden
af det Vesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag beviljade
statslån, 24,236 kronor 68 öre, skall afskrifvas“.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herrar grefve G. Sparre, II. P. P. Tamm, grefve E. G. A. Piper,
F. Boström, vice talmannen L. O. Larsson, Sven Nilsson och
A. Persson i Mörarp.

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Jönsson i Gammalstorp: Sjön Vesan med omkringliggande
mader ligger nästan i jemnhöjd med hafsytan och har fordom utgjort
en vik af hafvet. Något fall finnes icke för vattnets afledning. För
torrläggning af detta område föreslogs af statens landtbruksingeniör
Philip Åkerman dels uppförande af dambyggnader för hafsvattnets
utestängande, dels anbringande af tvenne afloppskanaler för afledning
till Östersjön af det vatten, som från högre omkringliggande trakter
nedströmmade i Yesan, dels anskaffande af ett pumpverk för uppfordring
af det inom odlingsområdet befintliga vatten. Detta är således
icke något vanligt företag, utan nästan enastående i vårt land,
af eu för våra förhållanden säregen och ovanlig beskaffenhet. Det
är uppenbart, att delegarne i detta bolag, bestående hufvudsakligast
af mindre hemmansegare, aldrig hade sett ett sådant företag eller
hade ringaste begrepp om dess utförande. Det är också uppenbart,
att detta företag icke hade kommit till stånd, derest icke dessa jordegare
hade blifvit förespeglade en betydlig vinst deraf och detta af
en statens ingeniör. Nog af, företaget kom till stånd, och de föreslagna
åtgärderna vidtogos under ledning af majoren i väg- och vattenbyggnadscorpsen
A. Remmer, hvilken äfven anskaffade det föreslagna
pumpverket. Det visade sig dock snart, att dambyggnaderna voro för
låga, att båda afloppskanalerna voro för små, så att de icke på långt
när kunde afleda det vatten, som behöfde bortföras, utan hvarje vår
vid inträffande vattenflöde blefvo sönderskurna, samt att pumpverket
var alldeles oändamålsenligt.

Då nu bolagets styrelse, som för utförande af detta arbete dels
uppburit det nu ifrågavarande statslånet, dels i enskilda bankinrättningar
upplånat derutöfver erforderliga medel, skulle på bolagsmännen
uttaxera bidrag för omkostnadernas betäckande, så vägrade en del
bolagsmän att betala. Stämning uttogs å dem, och i den rättegång,
som sålunda uppstod, blefvo dessa bolagsmän, då det icke kunde
visas, att de varit närvarande vid något bolagets sammanträde eller
på annat sätt förbundit sig till bolaget, frikända från betalningsskyldighet.
Egarne af återstående 1,771 tunnland fingo således betala
alltsammans, och har på dem uttaxerats 100 kronor per tunnland
eller 177,122 kronor 95 öre — i motionen står icke mer än 171,122
kronor 95 öre, men detta beror på missräkning — oaktadt den vunna
jordförbättringen enligt den senaste jordvärderingen uppskattats till
allenast 16,155 kronor 4 öre, hvilken värdering'' dock af kongl. hofrätten
undanröjts på den grund, att bolagets reglemente icke innehöll
bestämmelser, som voro betryggande för anläggningarnes underhåll.
Sålunda kan icke något bidrag af utom bolaget stående erhållas.
Genom intyg af domhafvanden i orten har också visats, att större
delen af de hemmansegare, som hade sina egor inom området för ifrågavarande
odlingsföretag, hafva sina hemman intecknade intill och öfver
deras verkliga värde, och att de icke förmå erlägga de bidrag, som
för statslånets betalande vore erforderliga.

Reservanterna hafva nu visserligen sagt, att handlingarna gifva

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans kårroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbölag
beviljadt lån.

(Forts.)

N:0 31.

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans lcärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

Lördagen den 26 April, f. m.

oförtydbart tillkänna, att, sedan 1889 års Riksdag befriat delegarne
uti ifrågavarande bolag från all räntebetalning å statens återstående
fordran samt medgifvit denna fordrans återbetalning med 3,000 kronor
om året i sju år och 3,236 kronor 08 öre under det åttonde, den
årliga utdebitering å delegarne, hvilken för lånets gäldande erfordras,
är af så ringa betydenhet, att delegarnes ekonomiska välstånd icke
kan vara beroende deraf. Men jag vågar bestrida rigtigketen häraf.
Utaf domhafvandens intyg, som visar, såsom nyss nämndes, att större
delen af hemmanen besväras af inteckningar intill och öfver deras
verkliga värde, framgår ju klart och tydligt, att hvarje utgift utöfver
räntan och kapitalomsättningen för skulden — huru obetydlig den
än må vara — skall försvåra, ja omöjliggöra deras existens. Denna
utgift kan dock i verkligheten icke anses vara så obetydlig, i synnerhet
om man besinnar, att delegarnes åkerjord — hvilken hufvudsakligast
består af lätt sandjord — i de flesta fall förhåller sig till den
i odlingsföretaget ingående arealen som 2 till 3 och 2 till 4; d. v. s. att,
om en jordegare har t. ex. 2 tunnland åkerjord, har han 3 å 4 tunnland
kärr- och sjöbottnar. Det bör således vara tydligt, att denna utgift
i förhållande till den inkomst denne jordegare bar icke kan anses
vara obetydlig. När nu dertill kommer, att, derest statsutskottets
förslag icke blir af Riksdagen bifallet, delegarne hafva att i år betala
afgift, för tre år, nemligen för åren 1S88, 1889 och 1890, eller tillsammans
9,000 kronor, hvilket belopp helt naturligt kommer att af
exekutor uttagas och indrifvas, och de till följd åt sistlidet års dåliga
skörd hafva att underkasta sig ytterligare ansträngningar för att kunna
existera, så är det klart, att det skall blifva dem nästan omöjligt att
erlägga detta belopp. Hvilken följden härutaf måste blifva, kunna
herrarne sj elfva bedöma.

Vid behandlingen af denna fråga i Första Kammaren har herr
grefve Sparre och herr Tamm med stor talang försvarat den af dem
m. fl. afgifna reservationen, hvarvid den senare talaren lemnade några
uppgifter angående dels antalet delegare i bolaget, dels den areal hvar
och en af dem egen, dels den afgift, som på hvar och en årligen skulle
belöpa. Han framhöll dervid särskild^ att jag skulle vara den störste
delegaren i bolaget med 112 tunnland och eu afgift af 190 kronor
per år eller — såsom han tilläde — 19 dagars arfvode såsom ledamot
af denna kammare. Hvad menade herr Tamm med detta? Han kunde
väl icke mena, att jag skulle sätta mig på 19 dagars svältkur årligen.
Icke tror jag heller han menade, att mina kommittenter skulle återvälja
mig för att sätta mig i tillfälle att betala min andel af statslånet.
För öfrigt anser jag, att det kan vara likgiltigt, hvem som är delegare,
om jag är delegare eller icke. Saken är väl densamma i alla
fall. Då det dock skulle kunna synas, som om jag skulle velat förtiga
detta förhållande och derigenom missleda Riksdagen, så ber jag få
upplysa, att jag så väl enskildt för herr Tamm som också för ledamöterna
i utskottsafdelningen och inom utskottet vid behandlingen af
denna fråga öppet tillkännagifvit mig vara delegare i bolaget. Herr
Tamm har emellertid hvarken vid handläggningen af ärendet inom avdelningen,
ej heller då han uppträdde och försvarade afdelniugens

N:o 31

Lördagen den 26 April, f. m.

förslag inom utskottet, framhållit detta såsom skäl för afslag af
motionen. Hvarför herr Tamm icke gjort detta det vet jag icke. Det

sannolika är väl, att han ansåg skälet vara för svagt eller icke

vara något skäl alls, så att udden skulle hafva brutits deraf, om det
blifvit framlagdt redan då. Det vill synas, som om han skulle hafva
tänkt, att det varit bäst att gömma det till frågans behandling i
kammaren, då han genom att plötsligt lägga fram det kunde gifva
saken ett sådant utseende, som skulle jag ha velat förtiga detta förhållande
och derigenom åstadkomma storm och ovilja emot mig
i kammaren samt ernå det resultat, hvartill kammaren kom. Af
kammarens beslut synes, att det lyckades utmärkt bra.

Hvad för öfrigt angår de uppgifter, han lemnade, så innehålla
de, som jag sade, icke någonting annat än meddelande om antalet
bolagsmän, om den areal, som tillkom hvarje delegare, och om den
afgift, hvar och en skulle erlägga. Men dermed är icke visadt, huru

dessa afgifter verka på delegarne. Jag tror mig genom åberopade

intyg från domhafvanden, och genom hvad jag i öfrigt framhållit,
hafva styrkt befogenheten af den begärda afskrifningen, att den är af
behofvet påkallad, och att den är för delegarne nödvändig. Under
sådana förhållanden, och då detta vattenafiedningsföretag säkerligen
saknar sitt motstycke inom vårt land, och planen till detsamma uppgjorts
af statens tjensteman, samt jordegarne sjelfva icke kunnat göra
sig något begrepp om dess beskaffenhet, hemställer jag till denna
kammare: Hafva icke dessa delegare i företaget, som fått betala 100
kronor pr tunnland eller sammanlagdt 177,122 kronor 95 öre utan att
få någon nämnvärd nytta deraf, blifvit straffade nog för att de trott
på statens tjensteman? Skola de än ytterligare straffas och betala
dessa 24,286 kronor 68 öre? Äro icke dessa delegare minst lika
berättigade till denna afskrifning, som statens arrendatorer till den af
Riksdagen dem beviljade ncdsättningen i arrendena? Afskrifning i sådana
fall, som det föreliggande, lär dessutom icke vara exempellös. Då vi
hafva råd att bygga jernvägar i Norrland för 4 eller 5 millioner årligen,
ehuru de sannolikt icke på lång tid, om ens någonsin, komma att
lemna nämnvärd behållning, då vi hafva råd att bevilja millioner till pansarbåtar
och anslag till upprättande af trängbataljoner, till professurer
i slaviska språk, till byggnader för akademien för de sköna konsterna
och allt möjligt, ja, till och med till stipendier för skulptörer, hafva vi då
icke råd att bevilja dessa stackars fattiga jordegare denna afskrifning ?

Mycket mer vore här att tillägga. På grund af hvad jag nu
anfört, vågar jag anhålla, att Andra Kammaren ville bifalla utskottets
förslag. Jag bönfalier derom.

Herr Lyttkens: För min del vill jag gerna vara med om att.

hjelpa behöfvande personer genom att underlätta deras bördor, om de
hafva någon rättmätig anledning att fordra en sådan eftergift; men
uti denna fråga tror jag dock man bör se sig väl före, om det icke
här finnas ännu vigtigare omständigheter att taga hänsyn till än den,
att utan vidare efterskänka denna obetydliga summa åt delegarne i
detta misslyckade odlingsföretag. Först bör man väl se efter,. om:

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans kärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbulag
beviljadt lån.

(Forts.)

N:o 31.

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans ieärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

Lördagen den 26 April, f. m.

verkligen förhållandet är sådant, som motionären uppgifvit, eller att
statens tjensteman ensamme bära skulden till, att företaget misslyckats.
Det är mycket möjligt, att de gjort några förespeglingar, som sedermera
slagit fel, och att deras beräkningar icke kunnat i verkligheten
realiseras. Men jordegarne sjelive hafva val också haft någon omdömesförmåga;
de borde åtminstone hafva haft det. Och de äro icke heller
alldeles utan skuld till att företaget misslyckats, hvilket framgår af
Kongl. Maj:ts befallningskafvandes i Blekinge län år 1872 i ämnet
afgifna utlåtande, i hvilket Konungens befallningshafvande yttrat: att,
ehuru det höga kostnadsbeloppet till någon del tillkommit genom mindre
ändamålsenliga åtgärder från intressenternas sida och genom räntor
å upptagna lån samt genom bristande kraft, enighet och beslutsamhet
hos intressenterna o. s. v., så ville Kongl. Maj:ts befallningshafvande
likväl tillstyrka att dessa skulle få uppskof med arbetets utförande
och en del af amorteringens erläggande. De Sago också detta uppskof,
sluppo att betala någon amortering under flera år och fingo blott
erlägga räntan. Sedermera hafva de äfven fått denna efterskänkt och
skola nu blott återbetala sjelfva lånet.

Men är det blott denna deras brist på enighet, företagsamhet,
kraft och beslutsamhet, som är skuld till företagets misslyckande?
Jag, som icke varit å platsen och sett, huru der förhåller sig, kan
naturligtvis ej döma om den saken. Men jag har här i min hand två
st. dokument nemligen transsumt af utlåtande rörande Mesan, m. m.,
vid 1888 års hofrättsyn upprättad t af statens landtbruksingeniör E. W.
Ewe, som torde kunna lemna upplysning i detta hänseende. I den
ena af dessa handlingar skildrar han det origtiga sätt, på hvilket
delegarne i företaget skött sin jord. Han yttrar vidare, att jorden
ligger så lågt, att hvarje sänkning af dess yta skadade densamma
och medförde svårighet att hålla densamma fri från vatten; samt att
delegarne, i stället för att iakttaga all möjlig försigtighet för att icke
öka markens sänkning, hafva för att snart och hastigt erhålla gröda
derpå, tagit sig före att der flåhacka och bränna, hvarigenom jordytan
blifvit betydligt sänkt. Till belysning i detta afseende ber jag få
uppläsa förrättningsmannens egna ord: han yttrar, att genom utdikningen
skulle den lösa marken så sätta sig, att torrläggning till
lagenligt djup för odling blifvit svår. “Att under sådana förhållanden
bränna upp den bästa jorden, och derigenom sänka markens nivå
kan ej vara rationelt. Att delegarne ock dyrt fått köpa denna sanning,
vittnar nogsamt det utseende å en hel del kärr, som delvis till följd
af bränningen för närvarande äro snart sagdt ofruktbara“. Och sedan
samma förrättningsman derefter i sitt utlåtande omnämnt, att för
vattenlänsning af Mesan vid Norje ett pumpverk funnes uppfördt och
inbygdt i härtill afsedt dyrbart stenhus, hvilket dock numera vore
nästan helt och hållet förfallet, samt att i pumphuset, som saknade
erforderliga fönster och dörrar, funnes iemningar efter en, att döma af
utseendet, större ångmaskin med tillhörande ångpanna samt ett större
vattenhjul eller sqvalphjul af jern för vattnets uppfordring, påpekar
han, att så väl kanaler, som mot hafvet uppförda damanlägguingar
vore i bristfälligt skick till följd af vanskötsel, och att för den skull

Lördagen den 26 April, f. m.

möjlig förbättring omintetgjordes, hvarefter han slutligen kommer till
det uttalandet, att af undersökningen framgiuge, att så val å kärren
som å landvinningarna förbättring dels- uteblifvit dels förringats till
följd af origtig behandling af enskilda jordegare, samt till följd af
bristande underhåll från bolagets sida å redan gjorda anläggningar.
Att under sådana förhållanden skjuta hela skulden på en statens
tjensteman synes egendomligt och den beskyllningen torde få stå
för den ärade motionärens egen räkning. Ty icke lärer väl den
tjensteman, som gjort utstakningarna och planlagt allt detta, kunnat
tänka sig, att delegarne skulle vara så okunniga om hvad som
tillhör det enklaste landtbruk, att de kunde ge sig till att bränna
upp matjorden samt underlåta att underhålla kanaler för vattnets
afledande samt de mot hafvet uppförda dammanläggningar i stället
för att, om de förra vore för smala, utvidga och upprensa dem och, i
fall de senare behöfde höjas eller förstärkas, verkställa sådana vid
dylika företag nästan alltid förekommande efterarbeten.

Motionären har låtit påskina, att dessa tjenstemän skulle helt och
hållet varit orsaken till detta odlingsföretags misslyckande. Äfven en
annan omständighet, än de förut framhållna, tyder dock på, att skulden
dertill bör till stor del tillskrifvas delegarne sjelfva. De hafva
nemligen handterat sin jord så, att i följd af vanskötsel och utsugningar
samt bristande underhåll värdet af jordförbättringen, hvilket ännu
år 1880 af en utsedd nämnd uppskattats till 81,867 kronor 64 öre,
men af en häradssynenämnd nedsattes till 62,438 kronor 36 öre,
år 1888 sjunkit till 16,155 kronor 4 öre. Icke kunde väl rimligtvis
ifrågavarande embetsmän förutse, att delegarne skulle genom utsugning
och vanhäfd vålla, att jordförbättringens värde skulle falla i sådan grad.

Hvad angår dessa stackars jordbrukare, om hvilka den ärade
motionären talat, så lärer det väl icke få anses hafva varit så illa
stäldt för dem, att de behof! bli ruinerade endast i följd af ifrågavarande
års annuitet af omkring 1 krona 70 öre per tunnland, ehuru
måhända den omständigheten, att utdebiteringen af annuiteterna ej årligen
verkstälts, utan uppskjutits för att med ett högre belopp på en
gång under ett år verkställas, kanske i någon mån kunnat bidraga
till att eu eller annan bland delegarne fått gå från hus och hem.
Dessutom lärer det väl icke tillföljd åt dessa utgifter få anses vara så
förskräckligt med delegarnes ekonomiska omständigheter, som motionären
uppgifvit. Bland delegarne, som till antalet äro 103, hafva nemligen
endast 6 en areal, understigande 1 tunnland; medan
50 st. hafva 1—10 tunl. derb i årsafg. erlägges högst

N:0 31.

Om afskrifning
af återt
stoden af etVesans
kärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt län.

(Forts.)

16
7
2
3
1
1
1

samt 1

10—20

20—30

30—40

40—50

50—60

112

17: —
34: —
51: —
68: —
85: —
102: —
105: 40
130: 90
139:40
190:40

N:0 3!.

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans kårroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

Lördagen den 26 April, f. m.

En bland delegarne, nemligen herr grefve Trolle-Wachtmeister, hvilken
erlägger afgift för sina innehafvande 82 tunnland, torde åtminstone
icke kunna eller böra hänföras under den rubrik, hvarunder den ärade
motionären sammanfört delegarne, och jag vädjar till den ärade
motionären sjelf, om han icke kan anse sig hafva råd att för sina.
innehafvande 112 tunland betala eu årsafgilt af 190 kronor 40 öre.

Det är icke derför, att jag är missundsam vare sig mot motionälen
eller giefve rrolle-Wachtmeister eller de ölriga delegarne, som
jag motsätter mig denna afskrifning, utan för den princip, som ligger
derunder. Genom ett bifall till utskottets förslag skulle skapas ett
farligt prejudikat för alla de ej så alldeles sällsynta fall, der odlingsföietag,
understödda af staten genom lån och utförde enligt undersökningar
af dess embetsmän misslyckats, och om vi nu efterskänka
detta lån, skola alla som misslyckats i sådana företag anse sig hafva
rätt att få efterskänkt större eller mindre del af sina skulder till
staten. Till förekommande häraf och på det icke hos allmänheten
må inplantas åsigten om Riksdagens eftergifvenhet i fråga om dylika
vare sig redan påbörjade eller kommande företag, som med statslån
understödjas, samt med jemväl tagen hänsyn till de olägenheter, som
ett dylikt prejudikat skulle medföra, såsom uppmuntrande till att lättsinnigt
inlåta sig på sådana odlingsföretag, hvars utgång kunde vara
tvifvelaktig och som ej blifvit af om ej förhoppningar att få lånen
efterskänkta förefunnes, anser jag, att denna hemställan bör tillbakavisas,
likasom alla förslag som äro af sådan enskild beskaffenhet som
detta; i annat fall torde Riksdagarne få många sådana för enskild vinning
framlagda förslag att bekämpa. Herr talman, jag ber således
att få af hufvudsakligen principiella skäl yrka afslag å utskottets
hemställan.

. flen ar G uransson, Erikson i Myckelgård och Nilsson i Skärhus
instämde med herr Lyttkens.

Herr Persson i Mörarp yttrade: Som herrarne finna af den

vid betänkandet fogade reservation, har jag icke kunnat biträda utskottets
hemställan. Jag hade derföre tänkt att närmare belysa frågan,
eftersom den synes mig vara särdeles envis och återkommer år efter
år. Den förelåg nemligen, såsom herrarne torde erinra sig, vid förra
riksdagen i samma skick, som nu. Vid sistline riksdag afslogs motionen
i Första Kammaren utan votering och i den Andra med 106
röster mot 48. _ Jag hade, som sagd t, tänkt att upptaga denna fråga
till närmare skärskådande; men jag är förekommen af den siste ärade
talaren, som har anfört en hel del af de skäl, som jag varit betänkt
på att andraga, och så vidt jag fattade hans yttrande rigtigt, så
stödde han sig dervid på de offentliga handlingar, som varit för utskottet
tillgängliga.

Som herrarne torde finna af betänkandet, beviljade Rikets Ständer
vid 1862 1863 årens riksdag ifrågavarande bolag ett låneunder stöd

af 50,000 kronor. Och upprättades emellan bolaget, å ena sidan,
samt k. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, å den andra, kontrakt om

25 N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

arbetets utförande, fullbordande och underhåll. Ett faktum är emellertid,
att detta arbete aldrig blifvit till fullo utfördt. Redan kort efter
arbetets påbörjande uppstodo till följd af vattenflöden, m. fl. omständigheter
sådana svårigheter, att bolaget nödgades att kort tid derefter
ingå till Kongl. Maj:t med anhållan om befrielse från arbetets fullbordande
mot det att bolaget betaide den föreskrifna årliga annuiteten.
Denna framställning biet" efter derom gjord hemställan sedan af Riksdagen
bifallen, och bolaget har på detta sätt fått eftergifter den ena
gången efter den andra.

Det nämndes af herr Lyttkens att, i följd af dålig skötsel, dålig
behandling samt brist på samverkan delegarne emellan, har jordvärdet
under den tid, som gått, sjunkit så oerhördt, att detsamma från dess
första uppskattade värde, närmare 82,000 kronor som dock af häradssynerätten
nedsattes till 62,438 kronor 36 öre, sjunkit år 1888 till
16,155 kronor 4 öre. Af hans anförande framgår uppenbart, att det
försämrade värdet i väsentlig mån orsakats af den dåliga skötseln,
samt flåhackning och bränning af jorden. Senast år 1888 ingingo
delegarne i bolaget till .Kongl. Maj:t med en framställning om att få
återstoden af ifrågavarande lånebelopp afskrifven. Efter pröfning af
ärendet framlade Kongl. Maj:t frågan till Riksdagen, som, på sätt jag
i början af mitt anförande nämnde, biföll Kongl. Maj:ts framställning
derom, att delegarne skulle befrias från betalning af ränta å det återstående
kapitalbeloppet, hvaremot den af delegarne äfvensom af en
enskild motionär gjorda framställning om det återstående lånebeloppets
afskrifning afslogs. Det nya skäl, som skulle hafva tillkommit sedan dess
och som af motionären vid denna riksdag framhållits, skulle vara det, att
kongl. hofrätten medelst dom, hvilken dock icke vunnit laga kraft, enär
den, efter hvad motionären upplyst, blifvit öfverklagad, undanröjt
underdomstolens beslut, i det fall att företagets kostnader icke skulle beräknas
i förhållande till jordens förbättring, utan efter jordarealen.
Då gestaltar sig emellertid saken, såsom också herr Lyttkens upplyste,
att af bolagets 103 delegare finnas 50, som hafva en areal mindre än
10 tunland. Man säger nu, hvilket också motionären framhåller, att
det är en så svår tunga för dessa delegare. Bland dessa af herr
Lyttkens omnämnda 50 delegare hafva 28 st. mellan 1—5 tunland
och 22 st. mellan 5 — 10 tunland. Derefter stiger arealinnehafvet
småningom upp till 80 å 110 tunland och i förhållande derefter afgifterna.
Men det är att märka att enligt dessa officiella handlingar
är det icke mera än 7 af delegarne, som hvar för sig innehafva mer
än 50 tunland. Nu säger motionären att det är en betungande afgift,
som, om ej befrielse egde rum, skulle för många delegare medföra
svåra följder, och han nämnde att särskildt innevarande år skulle
komma att uttaxeras 9,000 kronor på bolagets delegare.

Ja, det är klart, att när man skjuter upp med betalningen det
ena året efter det andra, så skall man komma till ett ganska högt belopp,
om man lägger, såsom bär skulle blifva fallet, tre års afgifter att betalas
på ett år. Efter Riksdagens beslut sistlidet år blef den årliga
betalningen för hvarje af åren 1888—1894 bestämd till 3,000 kronor
samt för år 1895 till 3,236 kronor 68 öre, så att efter år 1896 skulle

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans Icärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

N:o 31.

2(3

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans Icärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

Lördagen den 26 April, f. m.

hela skuldbeloppet vara inbetaldt. Men hittills hafva inbetalningarne
varit mycket oregelbundna, och jag skall be att få påpeka, att så
vidt jag förstår bedöma saken, de närvarande svårigheterna hufvudsakligen
bero på den omständigheten, att man, sedan de år 1872 beslutade
eftergifterna från statens sida lemnades, aldrig eller åtminstone
högst sällan gjort regelmässiga årliga utdebiteringar, utan uppskjutit
dem från ett år till ett annat och då uttagit ett större belopp. De
första åren efter det bolaget erhöll lånet verkstäldes utdebiteringarna
ganska ordentligt. Men från år 1869 skedde ingen utdebitering under
två år, till dess 1872 ett belopp af 10 kronor pr tunnland uttaxerades.
Fördelar man detta på tre år, finner man, att utdebiteringen icke är
så synnerligen stor; den utgör nemligen 3 ^ krona per tunnland af den
landvinning som gjorts. 1873 uttaxerades 5 kronor, 1874 4 kronor.
Derpå gjordes åter ett uppskof under 2 år, 1876 uttaxerades 5 kronor
per tunland, men den summan bör, som herrarne torde finna, fördelas
på två år, hvarigenom utdebiteringen icke uppgår till mer än
2,50 kronor årligen per tunland. 1877 verkstäldes ingen utdebitering;

1878 åter uttaxerades 5 kronor, som sålunda var afsedt för två år;

1879 utdebiterades 4 kronor per tunnland. Men sedan skedde icke
någon utdebitering förr än 1881, och man kunde ändå nöja sig med
7 kronor per tunnland. Från 1881 till 1885, således under loppet af
4 år, företogs ingen utdebitering, men sistnämnda år utdebiterades
en summa af 10 kronor för hvarje vunnet tunnland, eller fördeladt på
de 4 åren 2,50 kronor årligen, och detta är äfven, skulle jag tro,
ungefär medeltalet af de uttaxeringar, som gjorts under loppet af alla
de år, som förflutit, sedan Riksdagen medgaf, att bolaget fick behålla
lånet, oaktadt icke arbetet blifvit fullbordadt. Efter 1885 vei''kstäldes
icke någon utdebitering förr än 1887, då 5 kronor per tunnland uttaxerades,
således efter 2,6 0 kronor per år. Af detta torde enligt mitt
förmenande, framgå, att afgifterna icke äro så särdeles höga, i synnerhet
om man tager i betraktande de mindre betydliga jordrymder, som
det ojemförligt största antalet delegare i bolaget fått. Och om jordegarne
blifvit ruinerade, hvilket jag icke känner, så är det min fullkomliga
öfvertygelse, att dertill medverkat andra omständigheter, men
att detta företag ingalunda varit hufvudorsaken.

Jag slutar med att instämma i det uttalande, herr Lyttkens gjort:
Hvart tro herrarne, att det skall taga vägen, om Riksdagen skall i
princip och handling godkänna eftergifter för af staten beviljade försträckningar,
som vederbörande vid odlingsföretag kunnat hafva af staten
åtnjutit i de fall, der dessa företag befinnas mer eller mindre
misslyckade? Yi skulle komma in på ett område, der Riksdagens
motståndskraft mot orimliga anspråk skulle blifva så mycket mindre,
för den händelse motionärerna på ett eller annat sätt skulle vara intresserade
i dylika företag. Det förefaller mig äfven, som om i detta
fall, om man nu skulle göra något undantag för de mindre och fattigare
af dessa delegare, man åtminstone icke borde göra det för de
större delegarne, som gjort en ganska betydande landvinning, och af
hvilka åtskilliga väl må anses vara i sådana ekonomiska omständigheter,
att detta icke på ringaste sätt bör kunna fritaga dem från

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

skyldigheten att betala, hvad de nu i följd af Riksdagens senaste med- Om afskrif gifvande

blifvit förpligtigade till. Ttoden a^ett

Jag anhåller på de skäl, som dels af herr Lyttkens, dels af mig yesans kärrblifvit
anförda, att få yrka afslag å utskottets betänkande. och sjöuttöm nings-

samt

Herr Herslow: De tvenne näst föregående talarne hafva i detalj

illustrerat detta speciella företag äfvensom de personer, som i det (Forts.)
samma äro intresserade, och deras anföranden äro onekligen egnade
att ställa både det ena och de andra i en något egendomlig dager.

Men jag anser det knappt behöfiigt att för bifall till reservanternas
hemställan anföra dessa speciella, blott på denna enda framställan
hänförliga skäl, som de föregående talarne framburit. Den
förste af desse berörde emellertid åtminstone en mera principiel synpunkt;
och pröfva vi framställningen ur alla de allmänna synpunkter,
som här böra upptagas, då ter saken sig synnerligt vigtig och på
samma gång så oändligt enkel.

Riksdagen dragés år efter år allt mera in i en utlåningsrörelse
åt många olika håll. Det börjar också år efter år blifva allt vanligare,
att sedermera från låntagarne komma framställningar först om
räntenedsättning, så om upphäfvande af räntebetalningen, derpå om
afskrifning partielt och slutligen om afskrifning af hela kapitalet.
Motiveringen är vanligen den, att företaget icke burit sig. Öar då
Riksdagen verkligen menat, att den utlåning, staten drifven, sker under
den förutsättning, att när affären icke bär sig, så är det icke de,
som på affären beräknat vinst, utan förlagsgifvaren, staten, som skall
bära förlusten? Gent emot dessa frågor, som så väl hvad beträffar
låneansökningar, som ansökningar om förändring af lånevilkoren år
från år tilltaga, måste Riksdagen dock en gång tvingas att välja en
väg af två. Antingen måste Riksdagen bestämdt sluta upp med att
ställa staten som förlagsgifvare, eller också af all kraft häfda den uppfattningen,
att om man i låneväg träder i affärsförbindelse med staten,
sä måste det låneaftalet respekteras lika väl som dylika aftal med
andra långifvare.

Den nu ifrågavarande framställningen innehåller en annan punkt,
som också berör en principfråga. Detta bolag vände sig, säger det,
till statens tjenstemän; det blef illa betjenadt af dem, och staten bör
vara ansvarig för den saken. Mine herrar, gång på gång göres framställning,
att staten måtte i någon mån — för min del tror jag att
den kommer att göra det i vidgad mån — ikläda sig ansvaret för
hvad dess tjenstemän göra i tjensten, för så vidt deraf följer en förlust
för de enskilde, som icke kunnat undgå den, för så vidt som de
tvingas att anlita den ena eller andre af statens tjenstemän, på hvilken
de äro obligatoriskt hänvisade. Men jag hemställer, om någon af oss
är benägen att utsträcka denna statens skyldighet derhän, att, om en
privat man eller ett privat bolag i och för en privat affär vänder sig
till en statens tjensteman med anhållan om dess privata biträde, staten
äfven derför skall vara ansvarig för dervid uppkommande förlust?

Huru mycket eller huru litet staten än kan komma att öfvertaga ansvaret
för den skada embetsmännen i sin embetsutöfning kunna vålla en -

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans kärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

skilda, så föreställer jag mig, att det aldrig skall komma i fråga i de
fall, då en enskild person i eu enskild affär söker sig hos en statens
tjensteman enskildt sakkunnigt biträde.

Äfven om de fel å intressenternas sida, som blifvit påvisade, och
som äro ganska märkliga, icke förefunnes, äfven om de så väl personliga
som sakliga invändningar, som framställs mot motionärens förslag,,
icke vore befogade, så bar likväl denna fråga en räckvidd, som förskräcker
mig, och jag hoppas derför, att Riksdagen skall tillbakavisa,
denna framställning med en sådan kläm, att hvarken den någonsin
kommer tillbaka eller någon annan likartad fråga någonsin blir framlagd
för Riksdagen.

Af dessa skäl ber jag att få yrka ett kraftigt bifall till reservationen,
ett kraftigt afslag å utskottets hemställan.

Med Herr Herslow förenade sig herrar Norén, Andersson i Hasselbol,
Collander, Olson i Stensdalen, Hygrell och St jernspett.

klen- Lasse Jönsson: Det är med denna fråga som med så

många andra: det kan talas mycket både för och emot, och det är
då hvars och ens skyldighet att söka sätta sig in i ställningen efter
de handlingar, som föreligga. Det har jag också sökt göra, och jag
har dervid kommit till samma åsigt, som statsutskottet uttalat, nemligen
att här föreligger en sak, som ovilkorligen från början var vållad
af statens em bets- och tjenstemän, och den olycka, som drabbade detta
bolag fortsattes också längre fram, då en annan embetsman sökto
bota det fel, som en föregående gjort, men botade det, enligt min
tanke, med ett fel, som var ännu värre, och som förorsakade bolaget,
en ännu större förlust än om man slutat på halfva vägen.

Här hafva många anmärkningar gjorts både mot motionärens
framställning och utskottets utlåtande. Jag vill icke trötta kammaren
mycket med att försvara utskottet. Men det är dock ganska talande
skäl, som framhållits af det samma. Sålunda är det tydligt visadt
genom officiella handlingar, att de bestämda damhöjderna voro för lågttilltagna,
då Östersjöns vattenyta steg till sin maximihöjd, och detta
var väl ett fel af den embetsman, som faststält höjderna.

Då förefans för öfrig! icke den tekniska utbildning, som nu för
tiden. Numera skulle man kunna kontrollera en embetsmans åtgöranden
i ett fall som detta. Men det vet litet hval’, att upplysningen
1860 var vida mindre bland folket, och man trodde då blindt på do
kalkyler, som uppgjorts af statens embetsmän.

Af motionen inhemtas:

•■att de i förslaget bestämda damhöjderna för vattnets afstångande
vid utomordentliga fäll, då Östersjöns vattenyta stiger til uppgifven.
maximihöjd, äro för små tilltagna;

att pumpverket, då det var iståndsätta ej kunde utan maskinens
ansträngning uppfordra mer än ungefär \ af det vatten, som för torrläggningens
ernående skulle med detsamma bortskaffas, under deu
förutsättning att vattnet i östra och vestra kanalerna kunde hållas
inom tillbörliga gränser";

Lördagen den 26 April, f. m.

N:o 31.

Detta var också ett fel, som den mera okunnige icke kunde be- Om afskrifdöma,
utan ett vilseledande förelåg alltså. Vidare säges: ning af ater “att

nu, då både östra och i synnerhet vestra kanalerna före- SYesam.skiXrrfinnas
vara för små lör upptagande af det vatten, som de böra afleda och sjöuttömtill
Östersjön, och dessutom af bristande underhåll äro försatta i ännu nings- samt
sämre skick, pumpverket bör anses alldeles oändamålsenligt"; odlingsholag

Och slutligen heter det: (Forts.)

“att vidare ursprungliga förslaget varit felaktigt, i det att det
utlofvat vattnets sänkning i Vesan till den utsträckning, att kärren
derigenom skulle göras “fullt tjenliga till odling1'', hvilket såsom äfven
visats, ej är möjligt med här förefintliga anordningar enligt numera
gjorda iakttagelser och anförda beräkningsgrunder1''.

Detta syftar på, att den tjensteman, som uppgjort detta förslag,
icke egde nog erfarenhet om dylika saker. Men nu kan man fråga:
hade delegarne väl någon kännedom om hvad som skulle komma, då
de inläto sig i företaget? Om Riksdagen derför haft något allvar
med sina underdåniga skrifvelser både af år 1881 och detta år, af
innehåll “att Eders Kongl. Maj:t, efter föregående utredning, täcktes
taga i öfvervägande, huru vida och under hvilka vilkor statsmagten
må till befrämjande af ett tryggadt rättstillstånd kunna ikläda sig
ansvar för skada och förluster, som af statens embetsmän genom felaktig
embetsförvaltning kunna blifva enskilda samhällsmedlemmar utan
deras förvållande tillskyndade", så har Riksdagen derigenom tydligt
uttalat, att, om en embets- eller tjensteman tillskyndat enskild person
förlust, så bör staten träda emellan och ersätta denna förlust. Här
föreligger nu ett sådant fall, och icke heller kan man säga, att man
genom bifall till denna framställning skulle gifva ett farligt prejudikat
för framtiden, ty detta fall är alldeles enastående. Huru jag än betraktar
saken, kan jag således icke frångå den åsigten, som jag omfattat
inom utskottet, och tager mig derför, herr talman, friheten
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag skall be att ytterligare få
nämna några få ord i denna fråga. Herr Lyttkens har talat om bränning
af jord, och sagt att sådan vore olämplig samt att delegarne till stor
del sjelfva varit vållande till företagets misslyckande. Men jag vill då
upplysa, att sådan bränning varit af ålder bruklig vid odlingsföretag i min
ort och användts inom odlingsområdet före odlingsföretagets tillkomst.

På den tid, hvarom här är fråga, kände man blott till den metoden att
flåhacka och bränna jorden, och först på senare tid har man funnit
sådant vara skadligt. Det kan derför icke förtänkas dessa jordegare
eller läggas dem till last, att de användt detta brukningssätt, ty det
var vid den tid, hvarom här är fråga, allmänt i orten. Hvad beträffar
herr Lyttkens’ anmärkningar emot pumphusets tillstånd och att detta
fått förfalla, så kan väl detta icke förundra någon, då pumpverket
visade sig så misslyckadt, att vattnet, oaktadt pumpning, snarare ökades
än minskades, hvartill kom att pumphuset låg aflägset och okynne
fått tillträde till detsamma. Derest de gjorda anläggningarne skulle fullständigt
underhållits, skulle kostnaderna utan motsvarande nytta än
ytterligare ökats. Herr Lyttkens nämnde äfven, att det finnes en rik

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans leärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

grefve inom bolaget. Om det också finnes en eller annan delegare i
bättre ställning, betala ju icke dessa för dem som äro sämre lottade,
utan det är lika svårt för dem ändå, och afskrifningen derför lika
nödvändig. Herr Lyttkens citerade Konungens befallningsliafvandes
utlåtande, men han citerade blott en del och jag ber att nu få citera
det i dess helhet. Det lyder så:

“att företaget, som enligt det uppgjorda förslaget beräknats kosta
86,775 riksdaler, redan medtagit en kostnad för intressenterna af
146,251 riksdaler, utan att likväl det afsedda ändamålet uppnåtts.
Ehuru detta höga kostnadsbelopp till någon del tillkommit genom
mindre ändamålsenliga åtgärder från intressenternas sida och genom
räntor å upptagna lån samt genom bristande kraft, enighet och beslutsamhet
hos intressenterna, vore likväl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
liksom nästan alla de personer, som om arbetet tagit
kännedom, öfvertygad derom, att detsamma icke kunnat bringas till
ett tillfredsställande slut efter den derför faststälda planen. Företaget
hörde onekligen till de svåraste i sitt slag, enär den areal, som skulle
torrläggas, egentligen var en hafsvik, uti hvilken betydliga vattenmassor
utfölle dels genom två åar och dels genom det starka tillflöde, som i
synnerhet vid snösmältningstiden nedströmmade från den höga och
långsträckta bergås, benämnd Ryssberget, som skilde Blekinge från
Skåne och på en sträcka af omkring tre fjerdedels mil sträckte sig
utmed Vesans strand. Enligt den upprättade planen hade för afledande
af det tillströmmande vattnet blifvit anlagda två långa kanaler. Dessa
hade dock visat sig icke kunna uppfylla sitt ändamål, dels till följd
af deras allt för ringa dimensioner och lutningar, dels ock till följd
af de utaf dåliga materialier bestående kanalvallarnes bristfälliga beskaffenhet.
Kanalerna hade derför hvarje vår blifvit dels genombrutna,
dels öfverfylda och den till torrläggning afsedda marken derigenom till
den grad öfversvämmad, att det i sjön Vesan hopade vattnet icke
kunnat utpumpas derifrån förrän med juli eller augusti månader, hvarigenom
inträffat att marken icke något år ernått den torrhet och fasthet,
att den i planen afsedda inre dikningen kunnat företagas. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåg derför företagets misslyckande
åtminstone till någon del vara beroende på förhållanden, som icke
kunde läggas intressenterna till last —“

Det var verkligen med någon förvåning, som jag hörde herr Lyttkens
uppträda emot min motion, då han i fjol så varmt talade för
att byggmästaren Jehander skulle beviljas ersättning för den förlust,
som han lidit vid jern vägsbyggandet i Karlskrona. Jag behöfver icke
erinra om att det är en betydande skilnad emellan denna ersättningsfråga
och den nu förevarande. Den person, som det der gälde, var
fackman och en förmögen man, som kunnat sjelf göra sig underrättad
om förhållandena. Vidare var det fallet att han åt kronan utförde
tre -särskilda arbeten, men att ersättningen endast afsåg ett af dessa
arbeten. Om man skolat bevilja honom någon ersättning, hade man
väl först bort taga reda på, huru alla tre arbetena utfölio och derefter
bevilja honom ersättning för förlust, som uppstått. Måhända
har han törtjenat lika mycket på de andra två arbetena, som han förlorat
på det tredje.

Lördagen den 26 April, f. m.

.31

N:o 31.

Till sist vill jag ännu en gång erinra om, att bolaget i fråga Om afshrifkom
till i början af 1860-talet vid en tid då man saknade erfarenhet ^£^afeert''t
om företag af denna beskaffenhet. _ Vesans hårr ing

vill icke vidare upptaga kammarens tid utan inskränker mig och sjöuttöm till

att fortfarande yrka bifall till min motion. nings- samt

odhngsoolag

Herr Hörn feld t: Då en stor del af de talare, som uppträdt

för statsutskottets förslag, fäst synnerlig vigt vid att den tjensteman
som uppgjort förslaget till Vesans sänkning, begått ett tydligt misstag
samt derför ansett, att jordegarne icke begått något fel, utan endast
ingeniören, som var en statens tjensteman, vill jag säga, att i afseende
å denna sak kan jag icke betrakta honom såsom tjensteman utan såsom
enskild person, hvilken på anmodan af bolaget åtagit sig att upprätta
det ifrågavarande kostnadsförslaget. Han gjorde detta alls icke
för statens räkning, utan helt enkelt på enskilda personers begäran.

Derför anser jag också, att staten icke kan behöfva ikläda sig någon
ansvarsförbindelse för de misstag, som denna tjensteman i sin egenskap
af enskild ingeniör möjligen kan hafva begått.

Det är för öfrigt ganska märkvärdigt med detta Vesans sjösänkningsbolag.
Det har varit på tal i riksdagen allt sedan jag blef
riksdagsman. 1862 väcktes nemligen motion om att understödja bolaget
och genom eu mycket kraftig agitation lyckades man bringa det
derhän, att Riksdagen beviljade bolaget ett låneunderstöd af 50,000
riksdaler. Sedan har frågan med vissa mellantider förekommit vid
flera riksdagar och alltid hafva de framställningar, som gjorts vare
sig af Kong!. Maj:t eller enskilda motionärer, vunnit sympatier inom
riksdagen. Om nu statsutskottets hemställan bifalles, hvilket är mycket
möjligt, då man vet, att statsutskottet är ett mägtigt utskott och
dess förslag ha mycket inflytande på Riksdagens beslut, är jag —
med kännedom om de visiter Vesans sjösänkningsbolag gjort i riksdagen
allt sedan år 1862 — nästan förvissad derom att, äfven om
bolaget slipper ifrån denna kapitalskuld, saken ännu en gång kommer
till Riksdagen. Ty jag antager för gifvet att, om den oguldna återstoden
af statslånet nu afskrifves, skall bolaget komma och begära att
återfå eu del af hvad bolaget förut återbetalt till statsverket.

Såsom vi minnas, var vid senaste riksdag fråga om ersättning åt
en enskild ingeniör för förlust på anläggandet af eu jernväg mellan
flottans varf i Karlskrona och Karlskrona—Vexiö-banan. Entreprenörens
kostnadsförslag grundade sig på de beskrifningar och ritningar,
som upprättats af statens ingeniörer för statens räkning, men som
sedermera visade sig icke vara exakta. Ty vid schaktningar och sprängningar
fann man, att dessa statens ingeniörer begått sådana misstag,
att det varit alldeles omöjligt för entreprenören, ingeniör Jehander,
att utföra arbetet såsom de beräknat. Då ett fel sålunda var begånget
af statens tjenstemän, i följd hvaraf en enskild person drabbats
af förlust, hemstälde Kongl. Maj:t att Riksdagen måtte bevilja ingeniör
Jehander ersättning derför. Men dertill svarade både statsutskottet
och Riksdagen nej. Då sådant kunde ske i detta fall, anser jag, att
Riksdagen också nu har fullt fog att tillbakavisa det åt en enskild

N:o 31.

Om afskrifning
af återstoden
af ett
Vesans kärroch
sjöuttömnings-
samt
odlingsbolag
beviljadt lån.

(Forts.)

Lördagen den 26 April, f. m.

motionär framstälda förslag om eftergift, som jag i likhet med eu
föregående talare anser i principielt hänseende farligt för Riksdagen
att bifalla, enär vi då säkerligen skulle få flera sådana framställningar
inom kort.

Jag anhåller sålunda om afslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Myre.

Häruti instämde herrar Brodin, Olsson i Kyrkebol och Jonsson i

Herr P. Waldenström anförde: Först och främst synes det

mig alldeles uppenbart att, om detta sjösänkningsbolag hade fått ett
lån på 50,000 kronor från en enskild bank eller kapitalist i stället
för af svenska staten, så hade det aldrig kommit på den tanken att
föreslå fordringsegaren först att få räntan å lånet efterskänkt och
sedan det skett, att få den återstående kapitalskulden afskrifven. För
det andra låt oss antaga, att sjösänkningsföretaget hade skett utan
något statslån, och att intressenterne deri i närvarande stund stode
på samma punkt der de nu stå, det vill säga, hade en skuld på 24,000
kronor. Antåg vidare att en enskild motionär föreläde Riksdagen en
redogörelse för denna skuld samt begärde, att Riksdagen skulle bevilja
ett anslag till skuldens betalande. Tro herrarne, att inom statsutskottet
ens en enda röst skulle höja sig för att tillstyrka ett sådant anslag,
eller att i kammaren någon skulle tala derför? Nej alla skulle
finna en sådan motion orimlig. Men att begära ett direkt anslag för
att betala en skuld, hvari man råkat genom misslyckade spekulationer,
det synes mig icke mer orimligt än att begära en afskrifning af sin
skuld till staten, då i alla fäll omständigheterna äro sådana, att man
kan betala.

Då jag utom detta anser ett bifall till motionen vara i principielt
hänseende mycket farligt, ber jag att på det fiffigaste få yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herrar Jonsson i Hof och Gyllensvärd instämde häruti.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare meningen.
Motionären begärde likväl votering, hvilken ock försiggick enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad statsutskottet hemstält i utlåtandet n:o 51,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Omröstningen visade 150 ja mot 48 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren afslagen.

§ 6.

1 ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 42, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till lag angående upphäfvande af fideikommissstiftelser
i fast egendom m. m.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, med
bifall till herr P. Anderssons i Högkil förevarande motion, i skrifvelse
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående familjefideikommisstiftelser
i fast egendom å landet och i stad upphäfvas, äfvensom
förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena
vid siste innehafvarens död må erfordras.

Efter föredragning häraf anförde

Herr von Heijne Lillienberg: Då jag under fideikommissnatur
innehar fast egendom på landet samt frälseränta, penningar och lösegendom
på vissa vilkor, anhåller jag att med anledning af nu föreliggande
betänkande få yttra några ord. Jag ber då först få nämna,
att jag, ehuru innehafvare af fideikommissegendom, eller må hända
just derför, efter moget öfvervägande beslutat mig för att yrka bifall
till lagutskottets förslag om fideikommisstifteisernas upphäfvande. Mina
skäl derför äro, dels att jag i hufvudsak måste godkänna och instämma
i flertalet af de i motionen anförda motiv, som äfven vunnit lagutskottets
erkännande, dels ock min lifliga öfvertygelse derom, att,
allt ifrån fideikommissinstutionens allmännare införande i vårt land
och i all synnerhet sedan grundsatsen om lika arfsrätt här vunnit en
allmännare tillämpning, det har funnits ganska många fideikommissinnehafvare,
för hvilka det medvetandet känts ganska hårdt, att, om
Rån haft två eller flera barn, hvilka alla, enligt naturens ordning,
bort ligga hans hjerta lika nära, förmögenheten, då den vore af fideikommissnatur,
skulle öfvergå till endast ett af dem. Enahanda torde
förhållandet vara, då eu fideikommissinnehafvare har endast döttrar
och fideikommissinstutionen föreskrifver att fideikommisset skall endast
till manlig arfving öfvergå. Naturligtvis kännes för en sådan fideikommissinnehafvare
hårdt att do egna barnen skola gå såsom sparfven
från axet, och må hända torde, då fideikommisstiftelsen innehåller
eu sådan föreskrift, det antagandet ligga'' nära till hands, att det intresse,
som bör egnas fideikommissets skötsel, lätt nog kan slappas.
Huruvida de moraliska skyldigheter, hvartill innehafvare af fideikommiss
iörpligtas, nu för tiden allmännare kännas och uppfyllas i enlighet med
-den vackra andemeningen med fideikommissinstitutionen, derom vågar
jag icke yttra mig.

Detta är i korthet hvad jag skulle vilja anföra till förmån för

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 31. 3

Angående
upphäfvande
af fideikommisstiftelser
i
fast egendom.

K:o 3!.

Angående
upphäfvande
af fideikommisstiftelser
1
fast egendom.

(Forts.)

34 Lördagen den 26 April, f. m.

motionen. Mot densamma skulle jag vilja säga, att den synes mig;
ofullständig så till vida, att den endast omfattar fast egendom på
landet och i städerna. Jag medgifver visserligen, att det tinnes flera
skäl för upphäfvande af fideikommisstiftelser i fast egendom, men
enligt mitt förmenande stå fideikommisstiftelser i penningar och annan
lös egendom i precis samma strid mot lagen om lika arfsrätt som de
förstnämnda, hvarför jag anser, att motionären borde hafva beaktat,
äfven sådana fideikommisstiftelser. Då emellertid ett yrkande om
tillägg i utskottets kläm rörande dessa senare af mig nu nämnda fideikommisstiftelser
går utöfver motionen och således, så vidt jag kan
förstå, äfven utöfver min befogenhet att framställa, skall jag, herr
talman, icke tillåta mig något sådant. Jag har endast velat nämna,,
att jag funnit detta förbigående af fideikommisstiftelserna i penningar
och annan lös egendom såsom en brist i motionen. Eu ytterligare
brist och må hända en brist äfven i utskottets betänkande synes mig
vara, att det icke blifvit framhållet, huru de nya arfsrättsgrunder,.
som skola träda i stället för de nu gällande fideikommisstiftelserna,
må kunna bringas till utförande och i lag stadgas, om nemligen genom
Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut fideikommissinstitutionen
kommer att upphäfvas. Jag hade trott, att det för frågansframgång
hade varit önskligt, om en förberedande diskussion i sådan
rigtning kunnat komma till stånd här i kammaren. I fråga om sådana
fideikommisstiftelser, då fideikommisset går i rätt nedstigande led
från en innehafvare till hans barn — de må nu vara söner eller döttrar
— eller, om barn icke finnas, till innehafvareus annars närmaste
arfvinge, synes det mig som skulle, menskligt att döma, någon kränkning
af arfsrätten icke ske, om fideikommisstiftelsen upphäfdes. Rörande
sådana fideikommisstiftelser åter, då fideikommisset går, så att
säga, på bredden i genealogien, d. v. s. innehafves af den, som alltid
står testator närmast — sådana fideikommiss finnas i min egen slägt
och hafva länge varit föremål för stridigheter — då är det eu ganska
svårlöst fråga, huruvida fideikommisstiftelsen kan upphäfvas utan
att derigenom sker ett våldförande på den rätt, som tillkommer
testators descendenter. Jag måste likväl medgifva, att ju längre det
dröjer med fideikommisstiftelsernas upphäfvande, desto svårare blir
det att reda den saken. Men detta är, såsom kammaren naturligtvis
torde finna, eu mycket vigtig fråga, af hvilken mångas rätt beröres.
Bästa sättet att lösa densamma torde, såsom utskottet äfven framhållit,
vara, att Kongl. Maj:t framlägger ett förslag till lag, hvarigenom fideikommissinstitutionen
upphäfves och rättsförhållandena vid siste innehafvarens
död stadgas.

På sid. 7 i betänkandet har utskottet anfört de åtgärder, som
i detta afseende vidtagits i andra länder, och i förhoppning att dylika,
åtgärder på fullt rättsligt sätt äfven i vårt land kunna vidtagas ock
genomföras, får jag yrka bifall till utskottets nu föreliggande betänkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

N:o 31,

Lördagen den 26 April, f. m.

§ 7.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 43, i anledning af
väckta motioner om ändrad lydelse af § 11 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

I två särskilda motioner, afgifna inom Andra Kammaren af herr
N. Nilsson i Skärhus, n:o 155, och af herr O. Jonsson i Hot, n:o
167, hade, med anslutning till hvad lagutskottet vid flera tillfällen hemstält,
föreslagits antagande af en förordning, enligt hvilken § 11 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

"Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock att, der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla,
hvilka inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund, än
den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet gällande, finnes
stadgad, röstvärdet skall vid beslut öfver ärenden, som röra sådana
besvär, beräknas efter den särskilt bestämda grunden.

Ej må någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar
mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,
eller i något fäll för högre röstetal än det, som enligt röstlängden
sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande. Uppkommer vid sådan
beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla."

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet,
att hvad i berörda motioner föreslagits icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar A. Lilienberg, J. Smedberg, A. Nilsson i Rinkaby,
C, Versson i Stallerhult, II. Andersson i Nöbbelöf och A. Göransson,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att antaga följande
:

“Förordning angående ändrad lydelse af § 11 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas att § 11 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådan nämnda paragraf lyder i förordningen
den 26 oktober 1888, skall hafva följande lydelse:

§ 11.

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock att, der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla,
hvilka inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund, än
den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet gällande, finnes
särskildt stadgad, röstvärdet skall vid beslut öfver ärenden, som röra
sådana besvär, beräknas efter den särskildt bestämda grunden. Ej
må någon utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar mot
en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden, eller i nå- ''
got fall för högre röstetal, än det, som enligt röstlängden samman -

slående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.

N:o 3!.

Angående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

36 Lördagen den 26 April, f. m.

räknadt tillkommer öfrige röstegande. Uppkommer vid sådan beräkning
af rösträtt bråktal, skall det bortfalla

samt af herr 0. W. Eedelius.

I fråga härom anförde nu

Herr Lilienberg: Såsom kammaren behagade finna, har jag

jemte några andra af lagutskottets ledamöter anmält vår reservation
mot det förevarande betänkandet. Det förslag, som i denna reservation
blifvit framstäldt, är till innehållet alldeles detsamma, som vid
flere föregående riksdagar vunnit denna kammares bifall. ^ Jag torde
derför icke behöfva närmare angifva de skäl, som tala för reservationen,
utan inskränker mig till att yrka, det kammaren, med anslag
på utskottets betänkande i den nu föredragna punkten, måtte bifalla

reservationen. . ..... ,, . . ,,

Men medan jag har ordet skulle jag vilja saga, att jag tior att

det skulle vara till fördel för en sådan lösning af denna fråga, som
denna kammare vid flera föregående tillfällen ansett oneklig, om man
dröjde några år att ytterligare motionera i saken. Såsom forhållandet

nu är, då motioner årligen förekomma, blir följden endast den, att

Första Kammaren förhärdar sig allt mer och mer i sitt motstånd mot

denna fråga.

Herr Nydahl: Ja, i denna kammare, herr; talman, är det ju
icke nödigt att inlåta sig på någon kritik af ett betänkande sådant
som det nu föreliggande, ty i afseende på denna rösträttsfråga åtminstone
intager Andra Kammaren fortfarande, tror jag,. en liberal ståndpunkt,
om det också icke kan döljas att den resignation, hvarmed kammaren
alltjemt fördrager medkammarens sega motstånd mot den sa
länge påyrkade reformen, har rätt mycket tycke af eu viss likgiltighet
för saken. Men jag har icke desto mindre begärt ordet, emedan jag
trott att det möjligen icke vore olämpligt att med några få orcl söka
belysa ett af de motiv, som utskottet anfört för sitt afstyrkande af hrr
Kils Nilssons och Olof Jonssons motioner, ett motiv, som utskottet tyckes
antaga vara godkändt af jemväl dem, hvilka i saken icke dela
utskottets upppfattning.

Utskottet säger nemligen ungefär på midten af 3:dje sidan i betänkandet,
“att det sätt, hvarpå en sådan öfvervägande rösträtt hittills
blifvit inom vårt land utöfvad, icke i allmänhet gifvit skalig anledning
till klagomål “ och ett par rader längre ned på samma sida, att anhängare
af de framstälda förslagen inskränkt sig till att framhålla
möjligheten af missbruk under nuvarande förhållanden men sjelfve
medgifvit, att sådana i allmänhet icke förekommit. “ Utskottet menar,
att man bör vara belåten med det enligt utskottets tanke kanda och
erkända faktum, att missbruk af ifrågavarande slag t allmänhet -icke
förekommit. Mig tyckes det dock vara sorgligt nog att, såsom utskottet
icke heller förnekar, sådana missbruk understundom ske, och
jas kan för min ringa del icke förstå annat, än att det bör vara lagstiftningens
uppgift att söka, såvidt görligt är, förekomma möjligheten

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

af missbruk. För öfrigt ber jag få påpeka den omständigheten, att
det måste vara mycket svårt att här vid lag bevisa förekomsten af
missbruk. Om t. ex. ett aktiebolag begagnar sin öfvervägande rösträtt
inom en kommun till att påtruga kommunen ett beslut om
ett kostsamt företag, som väl kan vara gagneligt för bolagets enskilda
intressen, men som för kommunen i sin helhet är af ingen eller blott
ringa nytta, så är detta enligt mitt förmenande ett missbruk af bolagets
öfvervägande rösträtt; men det ligger i sakens natur, att det
måste i många dylika fall vara mycket svårt eller rent af omöjligt att
bevisa att ett sådant missbruk är begånget eller, med andra ord, att
nyttan för kommunen af det beslutade företaget icke är så stor, att
kommunen bort för detsamma betungas med dermed förenade utgifter.
Eller — för att taga ett annat exempel — om en person, vare sig en
verklig person eller ett bolag, använder sin öfvervägande rösträtt inom
en kommun för att tillsätta en skollärare tvärtemot den menighets
önskan, hvars barn denne skollärare skall undervisa, så kan jag icke
fatta annat, än att detta är ett missbruk af rösträtten, ehuru jag anser
ganska sannolikt, att utskottet icke vill rubricera ett sådant bruk af
rösträtten såsom ett missbruk. Sammalunda är förhållandet, när meranämnda
röstöfvervigt användes vid val af oaflönade kommunala förtroendemän,
hvilka, för att i verkligheten vara hvad de heta, eller
förtroendemän, väl borde få utses vid val efter hufvudtal, och icke
efter fyrktal.

Men om man nu också påstår att dylika fäll, som jag nu antydt
och som skulle kunna ökas med ännu andra, blott sällan förekomma,
hvartill jag hvarken skall säga ja eller nej, ty min erfarenhet kan ju
icke vara så vidsträckt, och någon statistik härutinnan finnes icke, så
måste jag likväl fråga: lian det penningevälde, som vår nu gällande
kommunalförfattning medgifver, öfver hufvud taget rätt brukas? För
min del tvekar jag icke att härpå svara ett bestämt nej! Ty det är
detsamma som att fråga: kan en orättvisa brukas på sådant sätt, att
den blir en rättvisa? Och en orättvisa är vår nu gällande kommunala
rösträtt eller såsom den numera vanligen kallas: “röstorätt“, emedan
den icke gör rättvisa åt monniskovärdet, utan proklamerar penningens
inhumana och brutala öfvervälde öfver personligheten, emedan den icke
gör någon skilnad i fråga om beslut, som afse utgifter, och sådana,
som icke medföra några utgifter — t. ex. vid tillsättandet af
kommunens icke aflönade förtroendeposter — och emedan den i sin
tillämpning, till förmån för de högst taxerade, kränker sjelfva den
princip, hvarpå den hvilar, enligt hvilken hvars och ens inflytande på
besluten skall vara afvägdt efter den skatt, som erlägges till kommunen,
i ty att en person, som t. ex. har att betala hälften eller något
mindre af kommunens utgifter, är i sjelfva verket till följd af sakens
natur enrådande gent emot alla öfriga kommunens röstberättigade medlemmar,
som tillsammans betala den andra må hända större hältten af
utskylderna, hvadan sålunda de högst beskattades faktiska eller effektiva
rösträtt är betydligt större än deras nominella: och äfven derigenom,
att den icke lemnar nå''gön garanti för att den person, som genomdrifver
ett beslut om utgifter, som skola utgå.under en längre eller

Angående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

N:o 31.

Angående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten på
landet.
(Forts.)

Lördagen den 2ö April, f. m.

kortare framtid, också får vidkännas dessa utgifter, då de skola betalas;
ty det fyrktal, hvarefter han röstat, kan då vara väsentligt reduceradt
eller till och med alldeles borta. Den är orättvis både i det
ena och det andra afseendet, denna rösträtt, och verkan af densamma
är derefter. Den förqväfver det kommunala intresset hos den allmänhet,
som ser sig stå magtlös gent emot en enda person eller ett fåtal.
Den vidgar klyftan mellan de olika samhällsklasserna och rotfäster
misstroendet dem emellan. Jag vågar till och med påstå, att detta
envälde eller fåmannavälde, äfven der det i regeln icke utöfvas, likväl
verkar menligt; ty redan den omständigheten, att det när som helst kan
komma till användande, utöfvar ett demoraliserande tryck på de mindre
bemedlade inom kommunen samt framkallar och underhåller hos dem
det för den manliga sjelfständighetskänslan i längden förslappande
medvetandet, att de i en viss mening lefva på den eller de magtegandes
gunst och nåd. Något sådant var väl icke afsedt med de kommunalförfattningar,
som skulle upplifva vår sjelfstyrelse!

Då jag, hr talman, slutar med att yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till de af herrar Nils Nilsson och Olof Jonsson väckta
motionerna, gör jag det med den uttryckliga förklaring, att jag icke finner
mig tillfred sstäld med motionärernas förslag, men dock kan vara med
derom, emedan det i allt fall innefattar frånträdandet af den förkastliga
grundsats, hvarpå vår nuvarande kommunala rösträtt hvilar.

Herr Nilson i Lidköping: Då frågan om utsträckning af den

politiska rösträtten nyligen förelåg i denna kammare, blefvo, såsom
bekant, samtliga i ämnet väckta motioner förkastade. Till den utgång
denna fråga då fick bidrogo utan tvifvel, ja helt säkert, ganska många
af dem som nu ifrigt fordra eu begränsning af den kommunala rösträtten
på landet. Af dessa frågor är dock den förstnämnda obestridligen
vida mera vigtig och trängande än den senare. Det vore derför
icke så alldeles underligt, om åtskilliga anhängare af den politiska rösträttsreformen
nu loge repressalier och motsatte sig ändring i den
kommunala röstgrunden, menande, att man lika väl kan tills vidare låta
anstå med den ena reformen som med den andra. Till ett dylikt om
dåligt lynne vittnande handlingssätt vill emellertid icke jag för min
del göra mig skyldig. Jag är i första rummet intresserad af det politiska
streckets sänkande eller till och med borttagande. Men jag
erkänner också, att den nu gällande kommunala röstgrunden icke är
rättvis, utan bör ändras; och ehuru jag icke haft den glädjen att få
se den politiska rösträltsreformen vid denna riksdag vinna framgång,
skall detta dock icke hindra mig från att nu med nöje understödja det
förslag till begränsning af den kommunala rösträtten på landet, som
af herr Lilienberg m. fl. i en vid detta betänkande fogad reservation
framställs.

Med en annan reservant, herr Redelius, vill jag äfven instämma
deri, att den rösträtt som nu tillkommer bolag, bör i väsentlig mån
modifieras, och detta icke blott beträffande landtkommunerna utan
äfven städerna.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Lördagen den 26 April, f. m.

N:o 31.

Herr Bengtsson i Boberg: Jag begärde ordet för att tillkänna gifva,

att jag kommer att rösta för reservanternas förslag, hvilket jag
anser vara det mest tilltalande, och jag gör det så mycket hellre, som
jag har en mångårig erfarenhet om verkan af den rösträtt, som
nu tillkommer bolag. Inom den kommun, der jag är boende, finnes
ett stort ångsågsaktiebolag. Detta representerar ett så stort röstetal,
att då förvaltaren, som har fullmagt att rösta för bolaget, äfven röstar
för sin egen del och för jordbruksfastigheten, kommunen aldrig kan
uppnå motsvarande röstetal, utan förvaltaren beherskar kommunen.

Jag får följaktligen yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Att lagutskottet bar en viss fallenhet
för att afstyrka en del motioner, som till utskottet remitteras,
vare sig de gå i den rigtningen att man begär en bättre fördelning
af vissa kommunalutskylder, eller man vill inskränka de högst taxerades
rösträtt, det är för oss alla en känd sak. Men jag tror att man,
utan att behöfva blifva beskyld för partiskhet, kan påstå att lagutskottet
många gånger icke varit så noga med de skäl, som det anfört
för sitt afstyrkande. I den föreliggande frågan har utskottet på
•sid. 3 anfört såsom skäl för utslag, bland annat, följande: “Då man

tillika tager i betraktande, att desse högst beskattade vanligen äro
•egare af stora gods eller innehafvare af stora industriella anläggningar
och sålunda hafva sitt enskilda intresse på ett mera varaktigt sätt
förbundet med kommunens gemensamma intressen, synes man kunna
antaga, att misstag och Övergrepp långt mindre äro att befara från
desses sida än från en mera vexlande majoritet af lägre beskattade“
och derför, menar utskottet, bör man icke fråntaga dem något af sin
rösträtt. Härvid vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på, att
enligt lagutskottets mening innehafvarne af dessa industriella anläggningar
på landet skulle vara på ett mera varaktigt sätt förbundna
med kommunens gemensamma intressen. Derefter ber jag få återkalla
i herrarnes minne de skäl lagutskottet anförde för afslag å den af
mig väckta motionen om en jeinnare fördelning af de utskylder, som
betalas för uppförande af tingshus och häradsfängelse. Då yttrade
lagutskottet, att egandet af andra beskattningsföremål än fastighet
icke innebure samma stadigvarande intresse, och att egarne af dylika
beskattningsföremål derför icke borde betala lika mycket som de öfriga.
För min del tror jag, att man på lagutskottets bevisföring här vid lag
kan tillämpa det gamla ordspråket: ändamålet helgar medlen. Ty
eljest vore det icke möjligt, att utskottet i ena fallet kunde saga, att
de som äro beskattade för andra beskattningsföremål än fastighet, såsom
industriella anläggningar och dylikt, icke hafva samma stadigvarande
intresse som jordegarne och derför i vissa fäll böra betala mindre, och
å andra sidan, i nu förevarande fäll, säga att de som äro upptaxerade
för sådana beskattningsföremål hafva mera stadigvarande intresse och
derför icke böra beröfvas den öfvervägande rösträtt de besitta. Detta
är en allt för stor motsägelse i lagutskottets bevisföring. Om man
vidare läser hvad kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
i förevarande fall stadgar, der det i § 11 heter att röstvärdet beräk -

Angäende
begränsning
af den
kommunala
rösträtten
pä landet.
(Forts.)

N;o 31.

Angående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten
på landet.
(Forts.)

Lördagen den 26 April, f. m.

nas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal, och jemför detta med
stadgandet i 12 § 2 mom. i förordningen angående kommunalstyrefse
i stad, der det stadgas, att ej må någon kunna vid allmän rådstuga
utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar emot en femtiondedel
af stadens hela röstetal efter röstlängden, eller i något fall
för högre röstetal än det, som motsvarar bevillningen för tio tusen
riksdalers inkomst af kapital eller arbete11, så är det sorgligt att de
motionärer, som framkomma med förslag till inskränkning i den kommunala
rösträtten på landet, icke skola vinna det ringaste gehör, och
att landsbygden fortfarande skall stå i en annan ställning än städerna
samt sakna det skydd mot öfvermagten vid omröstning i kommunens
angelägenheter, som är städerna tillerkändt. Detta är icke blott fallet
här, utan äfven, såsom jag nämnt, i fråga om deltagandet i kostnaden
för byggandet af tingshus och häradsfängelse. Städerna vinna den
ena fördelen efter den andra på lagstiftningens område, under det
man alltjemt motsätter sig hvarje reform, då det gäller landsbygden..
Jag kan icke förstå, hvarför landsbygden alltjemt skall hållas i omyndighetstillstånd
i jemförelse med städerna. Jag skall derför anhålla.
om bifall till reservanternas förslag.

Häruti instämde herrar Andersson i Hasselbol, Olsson i Ornakärr,
Liljeholm, Bruse, Svensson i Karlskrona, Björkman, Broström och
Pehrsson i Önnerud.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Det kunde visserligen vara onödigtatt
yttra sig i denna fråga, emedan jag antager att kammarens beslut
är temligen gifvet i alla fall. Men jag skall dock be att få säga ett
par ord, emedan talaren på lidköpingsbänken föreföll mig hysa en
uppfattning, som icke bör få stå obesvarad i protokollet, nemligen att
den politiska rösträtten vore af så ofantligt stor betydelse i jemförelsemed
den kommunala, att man icke borde arbeta så mycket på genomförande
af nu ifrågavarande reform. Jag vill icke underkänna den
stora betydelsen af en utsträckt politisk rösträtt, hvilken jag alltid
under den tid jag varit med sökt att befordra. Men lika säkert är,
att det från många synpunkter sedt ligger lika stor vigt på att den
kommunala rösträtten blifver begränsad, minst så mycket som här är
föreslaget, ja, ännu mera.

Om man koncentrerar intresset på den politiska rösträtten och
steg för steg utsträcker fordringarna ända till dess man får allmän
rösträtt, så skall resultatet deraf blifva, att frågan om begränsning af
den kommunala rösträtten kommer att blifva i samma mån eftersatt,
och detta åter skall medföra, så vidt jag kan förstå, deu följden, att
motsatsen mellan de båda kamrarne blefve vida större än hvad den
för närvarande är. Jag vill icke fästa mig vid den period, som snart
går till ända, ty den har varit exceptionel, och vi få väl hoppas att
dess tendenser icke så snärt skola komma åter. Men för öfrigt har
denna kammare i fråga om lagstiftningen visat sig hysa liberala och
reformvänliga tendenser, och jag tror, att det skall blifva så åter, då
vi få se den nya kammaren samlad. Om deremot Andra Kammaren

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

skulle blifva så grundligt reformerad, att den komme att tillsättas på
allmänna rösträttens grund, men Första Kammaren stå qvar i sin
gamla position, skulle alla konservativa element och alla bakåtsträfvare
komma att starkt hålla på, att Första Kammaren blefve rigtigt genomkonservativ.
Hvilka slitningar under sådana förhållanden skulle komma
att ega rum mellan kamrarne, är icke svårt för någon att räkna ut.
Utvecklingen skulle deremot blifva både lugnare och lyckligare för
landet, om dessa båda kamrar reformerades i åsigter något åt samma
håll, om Andra Kammaren blefve något föryngrad genom utsträckning
af den politiska rösträtten, och Första Kammaren kunde blifva något
liberalare stämd genom förändring af den kommunala rösträtten. Jag
förstår icke, hvarför man förutom dessa båda hållhakar, som ligga i
den högre åldern och census, äfven skall behöfva hafva qvar den
kommunala rösträtten på landet i den utsträckning som för närvarande
finnes och hvarigenom i minst 20 procent af landsbygdens kommuner
ett fåtal, för att icke säga en eller två personer, hafva i sin magt att
bestämma utgången af de val, som hafva politisk eller kommunal betydelse.
Ty man bör alltid tänka sig, att det härvid gäller icke blott
de kommuner, der en person har faktiskt envälde, utan vi kunna äfven
dit utan risk räkna till och med de kommuner, der det finnes en
person med en fjerdedel af kommunens hela röstetal. Äfven han dikterar
besluten, då det är alldeles omöjligt att tänka sig att alla de andra
medlemmarne af kommunen skola hafva så stort intresse, att de förmå
göra tillräcklig motvigt, samt det dessutom mycket väl kan inträffa
att en eller annan är hindrad att infinna sig vid stämman och bevaka
sina intressen. Det är också klart att intresset måste slappas, då man
vet att man icke har något att betyda. Då man väger dessa förhållanden,
har man både faktiska och praktiska bevis på att detta
kommunala envälde måste trycka i vida högre grad än statistikens
siffror kunna visa.

Jag vill slutligen nämna något med anledning af den uppfattning,
lagutskottets vice ordförande uttalade, eller att det skulle vara lyckligt
om man läte denna fråga hvila en serie år, ty då skulle det
kunna hända, att tillmötesgåendet från medkammaren blefve större.
Jag fruktar motsatsen. Enda möjligheten att få frågan förr eller
senare att gå ligger deri, att man måste oaflåtligt söka få in sådana
element i Första Kammaren, som vilja gå oss till mötes i lösningen
af denna fråga; och om man i stället för det program, som på senare
åren blifvit följdt vid valen till Första Kammaren, ville uppställa den
fordran att man, så vidt möjligt, sökte få reformvänliga medlemmar
in i den kammaren, så tror jag, att man icke endast skulle befordra
denna fråga, utan äfven den fråga, för hvars genomförande man lär
vara betänkt på en kraftåtgärd, om man får tro hvad pressen på sista
tiden sagt. Dåde man vid sina val till Första Kammaren hufvudsakligen
märke härtill, skulle man vinna flere saker än man hittills
vågat hoppas.

Det är naturligt att jag ämnar anhålla om bifall till reservanternas
förslag.

Angående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten
på landet.
(Forts.)

N:o 31,

Angående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten
på landet.
(''Forts.)

Lördagen den 2G April, f. m.

I detta yttrande instämde herrar Bexell, Eriksson i Elgered,
P. Waldenström, Olson i Stensdalen, Johnsson i Thorsberg, Dahlberg,
Bromée, Ericson i Borekulla, Truedsson, Hansson i Solhetta, Jansson
i Saxhyttan, Tysk, Jansson i Krakerud, Carlsson i Nysäter, Nilsson i
Sorröd, Erikson i Myckelgård, Gyllensvärd, Hanson i Berga och
Andersson i Baggböle.

Vidare anförde:

Herr Collander: Hvad motionärerna föreslagit synes mig inne bära

en så blygsam begäran, och rättvisan deraf har blifvit så kraftigt
påvisad, att ingenting egentligen återstår att tilllägga. Lagutskottets
förnämsta invändning ligger val i fruktan för en förändring af Första
Kammarens sammansättning. Men om man går till städerna, som fått
sig medgifven jemkning af rösträtten, visar icke erfarenheten någon
fara deri. Granskar man hurudana verkningarna af denna jemkning
i städerna äro, finner man, att det är de mera burgna elementen, som
bestämma utgången af de kommunala valen, och ser man på städernas
val till Första Kammaren, tror jag icke att de på något sätt
gifvit anledning till en sådan farhåga. Skulle äfven någon liten förändring
vara tänkbar, innefatta väl vilkoren för valen till Första
Kammaren af högre ålder och förmögenhetsställningar tillräckliga
garantier för att mognad i besluten skall vara att förvänta. Jag kan
derför icke annat än på det lifligaste instämma i reservanternas förslag
och följaktligen yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Elowson: För min del anser jag lämpligt, att hvarje sak

behandlas för sig. Derför vill jag icke anställa någon jemförelse mellan
en reform af den kommunala rösträtten och en reform af den
politiska samt på grund af denna jemförelse uttala ett omdöme, om
hvilkendera af dem som är mest berättigad. Jag har för några dagar
sedan uttalat mig om önskvärdheten i fråga om den politiska rösträttens
utsträckning. Jag anser äfvenledes att den kommunala rösträtten
på landet är i flera afseenden orättvis och att den i och för
sig behöfver ändras.

Det är utredt att uti flera kommuner en enda person, eller två
å tre personer, ega röstpluralitet, och detta anser jag icke öfverensstämma
med rättvisa och ej heller befordra det kommunala intresset
på landet.

Jag vill också framhålla en sak, som möjligen kan inverka något
på dem, som skola afgöra frågan i sista instans. Den synpunkten
torde förut vara bekant, men det skadar icke att upplifva minnet af
densamma:

Yi stå i stor förbindelse till de herrar och män, som togo initiativet
till och genomdrefvo våra kommunallagar. För dessa kommunallagars
redaktion, sådan den i Riksdagen framlades och antogs, lågo till
grund vissa statistiska beräkningar. Men dessa beräkningar voro i
visst afseende mindre fullständiga och i andra kanske rent af felaktiga.
Den saken är numera, fullt konstaterad, och aflidne statsrådet

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Angående
begränsning
af den
kommunala
rösträtten
på landet.
(Forts.)

Herr Nilsson i Skärhus: Då frågan genom allt hvad här blif -vit

anfördt fått en fullständig utredning, finner jag ingen anledning
att ytterligare upptaga kammarens tid, utan anhåller endast att kammaren
på skäl, som här blifvit framstälda, ville afslå utskottets hemställan
och bifalla reservanternas förslag.

Herr Wendt: Denna fråga har förevarit så många gånger inom

kammaren och så vidlyftigt diskuterats, att något nytt icke kan vara
dervid att framhålla. Under den tid jag haft förtroendet att vara
ledamot i lagutskottet, har jag varit af den mening, som blifvit den
segrande vid utskottets behandling af frågan innevarande år, och jag
har icke funnit min mening, sådan den finnes uttryckt i det föreliggande
betänkandet, vederlagd af hvad som från andra sidan framhållits.
Jag fortfar således att stå vid den mening, som med mig delas af
många andra — om än icke af denna kammares majoritet.

Det är egentligen fruktlöst att yrka bifall till utskottets förslag,
då utgången af frågan är inom denna kammaren gifven. Men då herr
talmannen i alla händelser torde komma att framställa proposition på
bifall till utskottets förslag, så tager jag mig dock friheten att göra
ett sådant yrkande.

Lagerstråle har också vid ett tillfälle sagt, att han icke haft anledning
förutsätta att orättvisor i fråga om den kommunala rösträtten skulle inträffa,
eller att i många kommuner en enda person skulle kunna öfverrösta
alla de andra.

För min del anser jag, att en reform af denna kommunala rösträtt
är synnerligen trängande och synnerligen önskvärd, och jag har
•derför velat uttala mig i samma rigtning och syfte som reservanterna
gjort.

Herr Nydahl: Sedan min uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att

det knappast går för sig att bifalla motionärernas förslag, emedan
det lider af en viss ofullständighet, så skall jag afstå Irån mitt först
gjorda yrkande och i stället förena mig med dem, som yrkat bifall
till reservationen.

Herr Björclc instämde med herr Nydahl.

Herr Sven Nilsson: För min del får jag också anhålla om
bifall till reservanternas förslag. Jag kan icke förstå annat, än att
Andra Kammaren bör vara angelägen att hålla i sig, så att man icke
blott innevarande riksdag utan äfven kommande riksdagar må hålla frågan
vid lif och uttala sin mening. Vi veta att i Första Kammaren resultatet
sannolikt för närvarande ty värr blifver detsamma som förut.
Men när vice ordföranden i lagutskottet med anledning häraf ansåg
att man borde släppa frågan för några år, så skulle på det sättet
frågan antagligen snarare få sin lösning, tror jag deremot för min del,''att
ett sådant tillvägagående skulle uppskjuta afgörandet under decennier.

N:o 31. 44 Lördagen den 26 April, f. m.

Angående Detta synes dock gifva vid handen, och jag kan icke föreställa.

mig annat än att tiden är inne att, såsom här redan påpekats i
kommunala om Första Kammarens sammansättning, man får söka till att

rösträtten reformera densamma i en mera frisinnad rigtning än hittills. Ty hänpä
landet, delserna under de senare åren hafva bevisat, att den blifvit allt mer
(Forts.)

mer tillbakahållande, allt mer och mer konservativ, för att ej
säga reaktionär. Det beslut, som i Första Kammaren fattats i dag
rörande fideikommissrätten, likasom många andra frågor, utgör ett talande
bevis på huru de återhållande krafterna inom den kammaren
vuxit i styrka, i synnerhet under de 3 å 4 senaste åren, då protektionisterna
varit de rådande vid valen. I fjol, då fideikommissfrågan
förevar, fans det i Första Kammaren 54 röster, som ville taga bort
fideikommissrätten, men i år har antalet af dem, som vilja fideikommissrättens
upphörande, sjunkit till 38. Valen hafva således på sista tiden,
ej minst vid sista valet, gått i den rigtning, som herr Olof Jonsson påpekade.
Men jag kan icke förstå annat än att, ju mera och ju oftare
Första Kammaren på det viset sätter sig emot folkets önskningar, ju
lättare skall man kunna få den reformerad på ett sådant sätt, att
åtminstone några billiga och rättvisa reformer låta sig genomföras.
Andra Kammaren bör derför icke vid någon riksdag släppa de reformer
den önskar få genomförda, ty slutligen skall den segra.

Såsom jag redan förut sagt, anhåller jag om bifall till reservanternas
förslag.

Häruti instämde herrar Petersson i Brystorp, Andersson i Lifhult,
Ersson i Vestlandaholm, Andersson i Orstorp, Holm, Andersson
i Himmelsby och Larsson i Mörtlösa.

Herr Eriksson i Norrby: Då jag icke instämt med någon af

de föregående talarne, ber jag att få tillkännagifva, att jag ansluter
mig till reservanternas förslag. Jag kan icke förstå den invändning,
som man gjort, att förslaget skulle vara någon till skada. Det skulle
komma att medföra gagn för det allmänna, och då förefaller mig
denna invändning obefogad. Det är olämpligt att bolag skola hafva
så stort inflytande vid de kommunala beslutens lättande. Enligt min
uppfattning är också en sådan ändring i detta förhållande, som den,,
hvilken föreslagits, både önskvärd inom hela landet och fullt berättigad.

Saken synes mig så klar, och ärendet har blifvit så grundligt utreda
att jag ingenting vidare har att tillägga, utan inskränker mig
till att yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till reservanternas
förslag.

Herr Andersson i Lyckorna: Jag skall icke besvära kammaren

med att anföra några ytterligare skäl. Ty sådana hafva här redan
mer än tillräckligt blifvit framhållna. Jag har endast velat, innan
diskussionen afslutas, tillkännagifva, att jag förenar mig med dem,
som yrka bifall till reservanternas förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositio- •

Lördagen den 26 April, f. m. 45 N:o 31.

ner gifvits å de olika yrkandena, afslog kammaren utskottets hemställan
och antog det yrkande, som innefattades i herr Lilien bergs
m. flis vid punkten fogade reservation.

Pimsten 2.

Bifölls.

§ 8.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 9 (i samlingen n:o 25), i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af föreskrift
för åtskilliga embets- och tjensteman att anslå vissa mottagningstider.

§ 9.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts Om utredutlåtande
n:o 8 (i samlingen n:o 26), i anledning af väckt motion
angående utredning i fråga om bebofvet af vård för de sinnessjuke af vgiT^
inom landet m. m. de sinnes 1

en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 69, hade herr sjuke inom
Gustaf Berg hemstält, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta landet m- munderdånig
skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta utreda
förhållandet med afseende å behofvet af vård för de sinnessjuke inom
landet samt derjemte angifva och föreslå det sätt, som må finnas
lämpligt till behofvets snara afhjelpande, utan att allt för stora kostnader
för statsverket deraf åstadkommas.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Herr Lönegren begärde ordet och yttrade: Det är alldeles obe stridligt,

att vården och behandlingen af sinnessjuke i Sverige under senaste
decennier gått betydligt framåt och förbättrats. Detta glädjande förhållande
framstår tydligt, särdeles för dem som i likhet med mig varit i
tillfälle att göra jemförelser mellan det nuvarande tillståndet och det
som var rådande för trettio, fyrtio år sedan. Nu inrymmas de sinnessjuke
i ändamålsenliga, rymliga och välförsedda lokaler och de behandlas såsom
sjulce med ömhet och kärleksfull omvårdnad. Annorlunda var
det förr i tiden, då dessa sjuke understundom betraktades nästan som
brottslingar, och sjukvården icke sällan antog karakteren af straff,
ehuru de bestraffade naturligtvis voro alldeles otillräkneliga för sina
gerningar. Den närmaste orsaken till detta förbättrade sanitära förhållande
i afseende på de sinnessjuke är att söka i Riksdagarnes liberalitet,
i de verkligt storartade anslag Riksdagen tid efter annan anvisat
till nybyggnader, inventarier, läkarevård m. m. och man kan
verkligen nu med allt skäl säga, att på detta område mycket blifvit
gjordt, mycket, särskilt med hänsyn till våra begränsade tillgångar;

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Om utred- men på samma gång måste man ock erkänna, att icke allt är så välningh
t f^a bestäldt som det borde vara, att åtskilligt ännu återstår att göra.

°af vård för Enligt öfverstyrelsens för hospitalen berättelse för år 1888 funnos
de sinnes- under samma år i Sverige 7,068 sinnessjuke, deruti ej inberäknade
sjuke inom idioterna, kvilkas antal uppgick till 5,453. Af dessa 7,068 voro endast
landa m. m. i,982 intagna på hospital eller asyl. Jag vill i parentes anmärka, att
t or s0 siffrorna uti berättelsens olika tabeller icke helt och hållet öfverensstämma,
men vid denna frågas bedömande inverkar detta icke. — Af
de öfriga omkring 5,000 sinnessjuke förvarades de flesta i sina hem, de
andra i enskilda anstalter, i fattighus och i länslasarett. Jag vill ingalunda
påstå, att alla dessa eller omkring 5,000 sinnessjuke äro i oundgängligt
behof af hospitalsvård, men säkert är, att en omsorgsfullare
behandling och vård af sakkunnig läkare, och en sådan fås vanligen
ej annorstädes än på hospitalen, skulle vara i hög grad önskvärd för
många af dem; lika säkert är, att för många af dessa sjuklingar
har inträde sökts på hospitalen, utan att det kunnat erhållas. Öfverstyrelseu
uppger i sin berättelse, att under nyss nämnda år 1888
210 ansökningar om intagande på hospital till öfverstyrelsen inkommit
utan att plats kunnat beredas; och jag tror mig kunna på grund af
uttalanden från hospitalsläkare våga det påståendet, att antalet af
dem, för hvilka inträde förgäfves blifvit sökt, vant mycket större, enär
många sökande hafva nöjt sig med det nekande svar, de erhållit af
hospitalsläkaren, och ej ingifvit skriftlig ansökan. Detta förhållande,
det må nu gälla 210 sjuke eller ett större antal, är högst beklagligt,
ty i detta fall, som i många andra, gäller det att snar hjelp är dubbel
hjelp, och ju förr eu sinnessjuk kan komma under läkare behandling,
desto större äro utsigterna för ett återvinnande af helsan. Statistiken
gifver vid handen, och detta är synnerligen beaktansvärdt, att utaf
sådana sinnessjuke, som efter endast eu kortare tids sjukdom kommit
under hospitalsvård, hafva 40 proc. tillfrisknat, men att utaf dem, som
först efter längre tids sjukdom kommit till hospital, hafva endast 10
proc. tillfrisknat.

Hvad vi således i främsta rummet böra sträfva efter, det är att
bereda möjlighet för sådana, som drabbas af sinnessjukdom, att så fort
som möjligt komma under ordentlig läkarebehandling, det vill säga att
komma in på hospital. Men dermed vill jag ingalunda säga att man
behöfver öka hospitalens antal; ty jag tror att med nya arrangement
skola de som vi reda ega vara tillräckliga, särdeles sedan det vid
Piteå blifvit. färdigt och upplåtet. Bland de patienter, som på hospitalen
vårdas, finnas många, för hvilkas botande läkarens kunskaper
och bästa vilja äro vanmägtiga. Några af dessa patienter äro våldsamma
och kunna för den skull icke utskrifvas, de måste alltjemt
stanna inom hospitalsmurarne; men det finnes andra — och de utgöra
det största antalet •— som visserligen äro obotliga, men som äro
lugna till sinnelaget och ofarliga, och deras plats är icke på hospitalen.
De hafva ingenting der att vinna, men upptaga platsen för sådana
sjuke, hvilka, om de under första sjukdomsstadiet komme under läkarevård,
skulle med stor antaglighet kunna återvinna helsan. Dessa obotlige
men ofarlige patienter kunna och böra från hospitalen utskrifvas,

Lördagen den 26 April, f. m.

N:o 31.

och en utskrifning eger visserligen rum äfven nu fast i mindre skala Om utredan
det borde ske; läkarne hafva nemligen en sorglig och på exempel nvn9
rik erfaranhet af, att sådana utskrifningar i allmänhet icke leda till vgrd ^ör
något godt resultat, ty då dessa utskrifne återkomma till sina fattiga, de sinnesoro.
usla hem och komma tillbaka i gamla, understundom mycket sjulce inom
irriterande förhållanden, så återfalla de inom kort i vansinne och landet m. m.
måste ånyo intagas å hospital. Om emellertid plats bereddes för dessa or s''
obotligt sjuka, men ofarliga patienter, hvilkas antal uppgår till 50
proc. af hela patientantalet å våra hospital, så skulle dermed mycket
vinnas och utrymmet för de våldsamma och sådana som undergå behandling
i sjukdomens första stadium befinnas tillräckligt. Det som
nu hos oss behöfves, det är asyler, der vård och tjenlig behandling kan
egnas sådana från hospitalen utskrifna obotliga patienter, som man ej
vågar återsända till hemmen; och då dylika anstalter — asylerna — anskaffas
och underhållas för betydligt billigare pris än hospitalen, så
torde det vara skäl att hädanefter slå in på den bogen. I fråga om
priset ber jag få nämna att kostnaden för en patient, som vårdas i
asyl, icke uppgår till mer än -J- af den kostnad, hvartill vårdandet i
hospital belöper sig; kostnaden för asyler beräknas nemligen till circa
1,700 kronor för hvarje der inrymd sjukling, då deremot motsvarande
kostnad för hospital uppgår till 5,000 kronor.

Men det är nu icke fråga om några nybyggnader, hvarken för
asyler eller hospital, ej heller om något annat anslag. Det gäller här
endast en undersökning och utredning, i hvad mån behof af större
utrymme förefinnes och huru sådant må kunna på lämpligaste sätt
och för billigaste pris beredas för mottagande af sådana sinnessjuke,
som nu ej kunna erhålla nödig vård, om platserna, der vårdanstalter
böra anläggas, huru med läkarevården bör ordnas, och hvarifrån medlen
skola tagas, om och i hvad mån staten, kommunerna och landstingen
skola bidraga till kostnadernas bestridande.

En sådan undersökning kan ju aldrig blifva till skada, men visserligen
till mycket gagn i framtiden, när dylika frågor komma att behandlas.
Jag kan sålunda för min del icke finna något rimligt skäl,
hvarför utskottet afslagit motionärens framställning, och jag vill åt
intresse för sjukvården och af intresse för enskilde och kommuner,
hvilka nu på grund af på hospitalen bristande utrymme hafva ofta
mycket stora svårigheter och kostnader för vårdande af sinnessjuke,
på det lifiigaste anhålla om bifall till det förslag herr Berg i sin
motion framstält.

Med herr Lönegren förenade sig herrar Ahlström, Schöning,
P. Waldenström, Nydahl, Carlsson i Nysäter, Hygrell, Arhusiander,
Ersson i Vestlandabolm, Er sson i Arnebo, Sundberg i Y exiö, Nilson i
Lidköping, Ekéborgh, Petersson i Hamra, A. V. Carlson, Wittroclc,
Beskow, Björck, Éöglund, Andersson i Hasselbol, Persson i Heljebol,
Söderblom, Bedelius, von Heijne Lillienberg, Sjöberg och Swartling.

Motionären, herr G. Berg, anförde: Efter de talrika instämmanden,
som följde på den siste ärade talarens anförande, skulle jag kunna

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Om Utred- inskränka mig till att vara ganska kort. Jag skall icke heller uppbehof
vet taga. kammarens tid synnerligen länge. Men då mot min motion framåt
vård för kkkits, att syftet väl vore godt, men att motiven icke vore tydligt
de sinnes- uttalade och markerade, så anser jag det vara min skyldighet att
sjuhe inom framhålla dessa motiv något mera fullständigt.

^aW(Forts)m Enligt nu gällande stadga angående sinnessjuke af 1883 indelas
statens anstalter lör sådana sjuke uti hospital, eller kuranstalter, och
asyler eller vårdanstalter. Å hospital skola intagas de sinnessjuke,
som anses kunna till helsan återställas eller förbättras, äfvensom sådana
sinnessjuke, som visat sig vara samkällsvådlige; å asyl återigen
i allmänhet de obotlige äfvensom de, hvilka lida af fallandesot. Derjemte
må, derest utrymmet medgifver, vid asyl intagas och vårdas
idioter, som äro så våldsamma eller opålitliga, att ändamålsenlig vård
i hemmet icke kan dem beredas. Jag ber i detta hänseende få påpeka,
att så just för närvarande är händelsen med 129 idioter i vårt
land. Utrymmet har icke räckt till för att bereda plats åt flere.
Staten kan ej heller bär träda emellan. Staten har att fylla ännu
vigtigare skyldigheter, att motsvara ännu mer berättigade kraf, som
ställas på densamma af de mera olycklige, nemligen de verkligt sinnessjuke.
Sålunda, af hela den stora skara idioter, som finnes i vårt
land, och hvilken för närvarande uppgår till ett antal af 5,456, är
det endast 129, som stå under statens vård. Alla de öfrige äro och
måste vara öfverlåtna åt den enskilda barmhertigheten, åt det understöd,
som kommunerna, landstingen och andra korporationer för deras
vård kunna lemna. Jag ber emellertid få säga, att jag nu lemnar å
sido idioterna och att sålunda det, som jag kommer att vidare yttra,
afser uteslutande de verkliga dårarne.

Genom den nämnda hospitalsstadgan har en gammal tvistefråga
blifvit löst, i det att statens skyldighet att ombesörja hospitals- och
asylvården blifvit fullt erkänd. Detta framgår såväl när man läser
sjelfva stadgan som ock af de motiv, som åtföljde det förslag till
stadga, hvilket afgafs af den för ändamålet nedsatta komité — en
komité, som hade till ordförande den oförgätlige menniskovän, som i
dessa dagar skattat åt förgängelsen: Magnus Huss. I dessa motiv
heter det nemligen på ett ställe: “Sedan vården om sinnessjuke i
allmänhet numera blifvit af staten öfvertagen, torde deraf följa det
anspråk, att vård å offentlig anstalt bör vara att tillgå för alla sinnessjuke,
som deraf må vara i behof och ej äro i tillfälle att på enskild
väg erhålla hvad deras tillstånd krafvel Ja, det är just detta anspråk,
som jag i min motion velat förfäkta — detta anspråk, som bör
ligga oss alla varmt om hjertat.

Jag skall nu bedja att få tillse, huru detta anspråk för närvarande
är tillgodosedt. Jag gör detta genom att som hastigast kasta
en blick dels på antalet sinnessjuke i vårt land och dels på sjukplatsernas
antal. Jag skall göra denna framställning så kort som
möjligt. Jag vill då först nämna, att, såsom den föregående ärade
talaren redan framhållit, antalet sinnessjuke i landet vid slutet af år
1888 utgjort 7,068 — detta enligt provinsial- och distriktsläkarnes
rapporter, grundade på uppgifter från presterskapet. Men, mine herrar,

Lördagen den 26 April, f. m. 49

denna siffra är alldeles för lågt beräknad. Derom kan man öfvertyga
sig, blott man kastar en blick på medicinalstyrelsens senaste
officiella berättelse, der det alldeles obetingadt medgifves, att uppgifterna
från hufvudstaden äro bristfälliga till följd af bristande uppgifter
från presterskapet. Har otillförlitliga uppgifterna i detta afseende
äro, visas vidare deraf, att enligt det sammandrag af provinsial-
och distriktsläkarnes uppgifter, som åtföljer medicinalstyrelsens
berättelse, antalet af dem, som vid 1888 års utgång vårdades å hospital
eller asyl, utgjort endast 1,982, hvartill då komma 129 idioter,
eller tillsammans 2,111, hvaremot medicinalstyrelsen i sina egna uppgifter
upptager antalet af de platser, som vid nämnda tid funnos å
hospital eller asyl, och hvilka till allra största delen voro upptagna,
till 2,572. Sålunda förefinnes i detta hänseende en skilnad på öfver
400 mellan å ena sidan provinsial- och distriktsläkarnes uppgifter och
å andra sidan medicinalstyrelsens berättelse — hvilken senare åter
grundar sig på hospitalsläkarnes rapporter. Nu gifves det emellertid
en framstående hospitalsläkare i vårt land, hvilken gjort en beräkning,
stödd på egen och andras mångåriga erfarenhet, enligt hvilken beräkning
de sinnessjukes antal i förhållande till befolkningen skulle utgöra
två pro mille, idioternas åter en pro mille; och efter denna beräkning,
hvilken i fråga om idioterna visat sig hålla streck, då nemligen desses
antal för närvarande uppgår till något öfver 5,000 såsom förut är
nämndt, efter denna beräkning, säger jag, skulle de verkligt sinnessjuke
vid 1890 års folkräkning komma att utgöra omkring 10,000.
Jag skall emellertid nu fästa mig endast vid den officiella siffran 7,068.
Sjukplatsernas antal utgör för närvarande 2,614, men skulle, under
årets lopp, sedan Lunds under byggnad varande asyl blifvit färdig,
stiga till 3,214. Följaktligen äro platser nu beredda för endast 39
procent, och vid årets slut, sedan Lunds asyl blifvit fullbordad, skulle
siffran blifva 45 procent. För närvarande fattas nu sålunda platser
för 4,454 och vid årets slut för omkring 3,800. Nu medger jag visserligen
lika villigt som den föregående ärade talaren, att visst icke alla
dessa behöfva hospitals- eller asylvård. Fn del af dem kunna utan
olägenhet vårdas i hemmet. Men enligt gjorda approximativa beräkningar,
utgående från den förutsättningen, att 60 till 70 procent af de
sinnessjuke äro i behof af hospitals- eller asylvård, skulle man komma
till den slutsats, att för närvarande finnas åtminstone 2,000 verkliga
dårar, som behöfva den vård, hvilken hospitalsstadgan tillförsäkrar
dem, men som de i följd af bristande utrymme icke kunna erhålla.
Den officiella statistiken visar, att under 1888 inkommit från hospitalen
210 ansökningar om plats, hvilka blifvit remitterade till öfverstyrelsen
för hospitalen, d. v. s. medicinalstyrelsen, emedan plats å de
respektive hospitalen ej kunnat omedelbart beredas; och herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrade för några dagar
sedan, att det skulle finnas 187 personer, för hvilka officiel! begärts
hospitalsvård, men hvilka för närvarande icke kunde erhålla sådan.
Men, mine herrar, icke heller dessa siffror äro någonting bevisande.
De afse blott antalet formliga ansökningar, åtföljda af behöriga handlingar,
som inkommit från hospitalen till följd af bristande utrymme.

Andra Kammarens Vrot. 1890. N:o 31. 4

N:o 31.

Om utredning
i fråga
om behofvet
af vård för
de sinnessjuke
inom
landet m. in.

(Korts.)

N:o 31

Om utredning
i fråga
om behof vet
af vård för de
sinnessjuke
inom landet
m. m.
(Forts)

Lördagen den 26 April, f. m.

Men de afse alls icke det oändligt mycket större antal fall, der en
blott förfrågan, muntlig eller skriftlig, men utan att innefatta någon
formlig ansökan, inkommit till hospitalsläkaren och då sökanden trädt
tillbaka och låtit sig nöja med läkarens besked, att alla platserna
vore upptagna. Eu hospitalsläkare har sagt mig, att det går knappast
förbi någon enda dag, då han icke får någon ansökan om plats, muntligen
eller skriftligen eller genom telegram, hvilka ansökningar nästan
alla måste afslås.

Olägenheterna af dessa förhållanden har den föregående ärade
talaren redan framhållit, men jag skall be att också i någon mån få
belysa dem. Den första olägeuheten är naturligtvis den, att många
sinnessjuke som behöfva vård å hospital, måste vänta på inträde och
under tiden utsättas för svår vanvård. Jag kan i detta afseende
nämna exempel, hurusom det flas sinnessjuke, för hvilka plats begärts
redan i augusti 1889 och hvilka äro i allra största behof af vård å
hospital, men som fortfarande måste vänta derpå. Platserna å hospitalen
skulle emellertid vara tillräckliga, om de finge användas uteslutande
för det ändamål, för hvilket de äro afsedda, nemligen för
vården om sådana patienter, som anses kunna botas. Så är emellertid
nu icke förhållandet i realiteten. Visserligen föreskrifver en § i
liospitalsstadgan, att “å hospital intagen person, som af öfverläkaren
pröfvas icke vidare vara föremål för behandling derstädes, men dock
fortfarande i behof af vård å offentlig anstalt, bör till asyl förflyttas. “
Men, mine herrar, då det icke finnes några platser på asyler — jag
säger, att det icke finnes, det ges visserligen vid asylen i Malmö 175
platser och vid den nya asylen i Lund skulle det komma att bli 600,
således inalles 775, men detta antal är långt ifrån tillräckligt — då
det sålunda hittills icke gifvits och fortfarande icke kommer att gifvas
tillräckligt antal platser på asyler, hvad blir då deras öde, som utskrifvas?
Den störa frågan uppställer sig då för hospitalsläkarne: hvad
skola vi göra? Å ena sidan framställer sig de redan intagnes berättigade
kraf på att icke utkastas och prisgifvas åt vanvård, som skulle utplåna
hvad som blifvit bättradt, och å andra sidan angelägenheten
deraf, att de nyligen insjuknade så fort som möjligt intagas för att
vinna bot eller bättring Och då man vet, hur vigtig den första hjelpen
är för desse sjuke, så leder denna konflikt till det resultat, att
hospitalsläkarne evakuera en del platser för att bereda de nyligen insjuknade
rum. De obotlige — och nu kommer jag till den andra
svåra anmärkningen —• utskrifvas på detta sätt från hospitalen, men
de få icke plats på asyl, af nyss anförda skäl. Hurudant blir då deras
öde? Jo, de utsättas i allmänhet för den svåraste vanvård i hemmen.
Äfven den redligaste afsigt, äfven den bästa och kärleksfullaste vilja
kan icke hindra sådant!

Då jag nu framstält ett sådant påstående, anser jag mig också
skyldig att belysa förhållandet med några exempel. Jag sade till eu
början, att de, som vänta på inträde å hospital, utsättas för svår vanvård.
Ett enda exempel, taget, kan jag säga, ur högen af dem, som
stå mig till buds, kan vara tillräckligt att visa sanningsenligheten af
mitt påstående. Eu qvinna från Gotland intogs under 1888 eller 1889

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

på ett hospital. Hon hade då under ett års tid, i brist af plats å Om utredsådant,
varit instängd uti ett hörn af ett rum, afstängdt med starka nmg i fråga
spjelor. Månader hade gått utan att hon var utom buren. Hennes föTde

omgifning fruktade att släppa henne lös, hon kunde ju skada både sinnessjuke
sig sjelf och andra. Men, mine herrar — och här kommer exemplet inom landet
till heders — sedan hon fått plats och vård å hospitalet, så är hon “■ ®!-visserligen opålitlig, men 5 å 6 veckor kunna gå, då hon tillbringar sin '' or s,)
tid och arbetar i dagrummet utan att tecken till återfall visa sig.

Hafva sådana visat sig, så har hon blott för en half eller en dag behöft
isoleras, och ofta har det till och med varit tillräckligt att blott
hota henne med att instängas i isoleringsrummet, för att hon åter
skulle blifva lugn och arbetsam. Sålunda, denna qvinna fick ett helt
år sitta instängd i bur derför att å hospital saknades plats för henne;
och så fort hon kommit dit, blef hennes tillstånd väsentligen förbättradt.

Jag skall äfven be att få framhålla några exempel rörande sinnessjuke,
som varit berättigade att vinna inträde på asyl, men för hvilka
der icke funnits plats. Jag känner i detta fäll till — genom pålitlige
personers uppgifter — hurusom en sinnessjuk person varit af fattigvårdsstyrelsen
utackorderad för 20 öre per dag och hos sitt värdfolk
suttit instängd inom slutna luckor. Jag känner sjelf till fäll och har
hört uppgifvas andra dylika, då dårar suttit fastsmidda med jern vid
väggarne eller varit instängda i burar. Jag har hört ett exempel,
som i detta fall kan vara ganska upplysande: En qvinna utskrefs för
ett par år sedan från ett hospital i södra Sverige. Hon hade obotlig
mordbrandsmani. Hennes plats var naturligtvis å asyl, men der kunde
plats icke beredas. Hon omhändertogs af fattigvårdsstyrelsen och utackorderades
till en torpare. Då torparen och hans hustru — familjen
utgjordes ej af flere personer — gingo i dagsverken, medtogs den sjuka
qvinnan, eftersom hon icke kunde lemnas utan tillsyn i hemmet, samt
bands med ett rep vid någon påle, träd eller gärdesgård i närheten
af det ställe, der torparen och hans hustru gingo i sitt arbete. Då
dessa förflyttade sig till annan plats, medtogs qvinnan och bands på
något annat ställe. - Detta är mig meddeladt af en läkare, som förut
skött qvinnan och under en resa påträffade henne på detta sätt, såsom
han uttryckte sig, “tjudrad".

Allas öde är dock icke så pass menskligt som denna qvinnas. —

Jag skall be att få framhålla ännu ett exempel och lofvar att det
skall blifva det sista. Då jag framstält påståendet, att en så grym
vanvård eger rum, anser jag nemligen att det också är min skyldighet
att bevisa mitt påstående. — Exemplet återgilves med hospitalsläkarens
egna ord.

“En 17 års yngling från W:s socken blef, ehuru obotlig, inremitterad
af kongl. medicinalstyrelsen till N. N. hospital, der han 1887
intogs. Ifrån att hafva varit osnygg, våldsam och opålitlig, blef han
snart genom den erhållna vården snygg, stillsam och lugn samt kunde
till och med förrätta något litet arbete. Sedan han varit der intagen
omkring 1^ år, måste han, för att lemna plats åt andra, som mer än
han voro i behof af hospitalsvård, utskrifvas. Redan några veckor

N:o 31.

Om utredning
i fråga
om behofvet
af vård för de
sinnessjuke
inom landet
m. m.

(Forts.)

52 Lördagen den 26 April, f. m.

efter utskrifningen började han förfalla i sitt gamla tillstånd, och ansökan
gjordes å nyo om hans intagande å asyl, men som plats der icke
ku: de beredas honom, har han måst vårdas i hemmet, der en afskrankning,
ett slags bur, uppförts i ett rum. I denna bär har nu denna
patient likt ett djur vårdats i något öfver ett år utan förändring i
tillståndet, och torde väl ännu få vänta ytterligare ett hälft år på
bättre vård. Han ligger nu der naken i halmen uti sin bur, höljd af
smuts, förtärande sina egna exkrementer. “

Detta exempel synes mig mycket belysande, icke såsom en illustration
till det djupaste mänskliga elände, ty att sådant existerar, det
känna vi nog utan att exempel behöfva framdragas, utan såsom ett
bevis derpå, huru detta elände kan förvärras, försvåras och framkallas
utaf brist på vård. — Så länge denne yngling vårdades å hospitalet,
var han snygg, stillsam och lugn, men när han därifrån utskrefs och
sedan icke kunde få plats på asyl, huru blef han sedan? Ja, läkaren
har sjelf gifvit svar härpå!

Nu skulle man kunna säga, att detta varit ett enstaka exempel.
Men läkaren säger sjelf uti det meddelande, jag håller här i min
hand: “sådana fall kunna utan svårighet framdragas i många hundratal. “

Jag skall nu be att i största korthet få bemöta utskottets utlåtande.

Utskottet har lemnat oss eu utredning af allt hvad vi gjort för
hospitalsväsendet allt sedan 1874, d. v. s. under 16 års tid, och på
samma gång icke glömt att framhålla hvad vi komma att göra in till
dess vi hunnit få hospitalet i Piteå färdigt. Ja Idet är mycket vi under
denna tid uträttat; jag har också indirekt erkänt det i min motion.
Men utskottets tillvägagående synes mig dock något egendomligt, ty
här är fråga om, huru vida vi böra göra något vidare och icke om
hvad vi hafva gjort. Utskottet erkänner att antalet platser icke motsvarar
behofvet, och utskottet kan väl icke gerna göra något annat,
sedan jag till utskottet öfverlemnat utdrag af hospitalsläkarnes berättelser
till medicinalstyrelsen för år 1888, hvilka alla berättelser
samstämmigt innehålla, att tillräckligt utrymme å hospitalen saknas.
Utskottet medgifver vidare, att det synes vara en allmän mening både
hos läkare och allmänheten, att behofvet af offentlig sjukvård för de
sinnessjuke klöfver ytterligare åtgärder från det allmännas sida, och
utskottet erkänner slutligen, att de sakkunnige i frågan äro ense derom,
att man efter fullbordandet af hospitalet i Piteå kommer att ega tillräckligt
många hospital för sådana sinnessjuke, som kunna blifva föremål
för kurativ behandling, och att nybyggnader för framtiden böra
afse asyler för obotligt sjuke. Ja! detta är mycket lägligt; det som
fattas oss är just asyler. Jag skall med anledning häraf be att få
åberopa ett yttrande af medicinalstyrelsens högt ärade och aktade
chef, hvilket af honom fäldes vid ett läkaremöte i Helsingborg år
1888. Yttrandet är mycket kort, endast Henne rader, hvarför jag vill
uppläsa det i sin helhet. Han säger der nemligen: “med professor
Ödmansson är jag enig om att något måste göras, och torde det bästa
vara att försöka hvar och en i sin stad påverka ett kraftigt byggande
af asyler och en ökad utskrifning från hospitalen."

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

Om vi nu se till huru utskottet sökt afhjelpa de påpekade och Om tåredal
utskottet erkända bristerna, åberopar utskottet till en början, huru- rang i fråga
som presterskapet i fråga om de sinnessjukes antal årligen lemnar upp- af Vf°irg för de
gifter, som sedan sammanföras genom öfverstyrelsen för hospitalen, sinnessjuke
Men utskottet har förbisett, att uppgifterna till och med från Stock- inom landet
holm äro officiel erkända att vara ofullständiga samt att således
uppgifterna från andra orter äfven helt visst äro detsamma. Utskottet ( ''

medgifver visserligen, att genom dessa uppgifter icke vinnes upplysning
om huru många af de utom hospitalen vårdade äro i den ställning,
att vård i offentlig anstalt är behöflig eller skulle ifrågakomma, i fall
tillräckligt utrymme funnes i desamma, men säger tillika, att en utredning
i detta afseende icke kunde blifva tillförlitlig. Men hvarför
en sådan utredning icke skulle kunna blifva detta, derom har utskottet
icke lemnat någon förklaring, derom lemnas vi i fullkomlig okunnighet.
Jag vågar påstå, att en sådan utredning icke bör blifva otillförlitlig.
Jag kan i detta fall gifva exempel från Elfsborgs län, hurusom
detta läns landsting genom en komité låtit noggrant utreda
antalet af de sinnessjuke, som år 1888 funnos i länet, och till hvilken
kategori de hörde. Resultatet af denna undersökning blef, att i det
länet funnos 90 från hospital såsom obotliga utskrifna, hvilka ansågos
böra tagas i förvar i allmän inrättning, 50 af fallandesot besvärade,
som emellertid voro för sig eller andra vådliga och derför ej ansågos
kunna vårdas i hemmen, samt 290 dels akut sinnessjuke, för hvilka
plats icke kunnat å hospital beredas, och dels sådana obotliga sinnessjuke,
som visserligen icke varit å hospital vårdade, men icke utan
olägenheter kunde vårdas hos enskilde. — Skulle icke Kongl. Maj:t
med den apparat, som står till buds, kunna förskaffa lika noggranna
uppgifter från alla län? Jo, helt visst, och gent emot utskottet vågar
jag sålunda påstå, att vi behöfva utredning i två fall, dels i fråga om
verkliga antalet af sinnessjuke och dels beträffande huru många af
dessa äro i behof af vård å hospital eller asyl. Först sedan en sådan
utredning skett, kan ett planmessigt förslag uppgöras. .

Utskottet håller vidare före, att det normerande i fråga om våra
kommande byggnadsföretag bör blifva förhållandet mellan tillgång och
efterfrågan på platser. — Tillgång och .efterfrågan, ja det är ju måttstocken
på penningeränta och en del andra prisförhållanden, men icke
rätta måttstocken, efter hvilken vi böra ordna vårt hospitalsväsende.

Detta bör ske på ett mera planmessigt sätt.

Slutligen säger utskottet, att det “tvekat om lämpligheten af att
eu framställning derom nu göres hos Kongl. Maj:t, då nemligen Kongl.

Maj:t oafbrutet haft sin uppmärksamhet fäst på ifrågavarande angelägenhet.
" Detta resonnement anser jag icke hålla fullt streck. Skulle
Riksdagen icke kunna göra en framställning till Kongl. Maj:t i ett
ämne, som af både Kongl. Maj:t och Riksdagen följts med uppmärksamhet,
utan endast i sådana ämnen, åt hvilka Kongl. Maj:t tilläfventyrs
icke egnat tillbörlig uppmärksamhet? Vore denna uppfattning
rigtig, skulle ju hvarje skrifvelse till Kongl. Maj:t i ett önskningsmål
vara ett uttryck för den tanke, att Kongl. Maj:t icke egnat saken
någon större uppmärksamhet.

N:o 31.

Lördagen den 26 April, f. m.

. skall icke upptaga kammarens tid längre, ehuru jag skulle

”ow?''behöfva ^uuna ^ia*va både ett och annat att i denna sak tillägga, men ber
al vård för de dock få påpeka ännu en omständighet, nemligen huru som vårt
sinnessjuke grannland Danmark i detta nu har sin hospitals- och asylvård så
inom landet ordnad, att efter den berättelse i detta ämne för år 1888, som jag
(Forts '') här håller i lnin hand, staten blifvit satt i stånd att lemna vård åt
s'' hvar enda hospitals- eller asylberättigad person i hela landet.

Herr talman! Jag skall derför sluta, och jag gör detta genom
att yrka bifall till min motion. Det är vår pligt att behjerta dessa
arma dårars ställning. Alla andras klagan kan göra sig hörd: den
fattiges lika väl som den rikes, den fängslade brottslingens lika väl
som den frie mannens, alla andras utom dessa dårars, de mest beklagansvärda
bland alla olyckliga!

I detta anförande instämde herr Svensson i Rydaholm.

Herr Nyström: Jag biträdde herr Bergs motion och skulle önska,
att det kunde lyckas mig att göra mitt förord lika varmt och verksamt
som jag skall göra det kort. Jag har icke mycket att säga och
vill blott fästa mig vid hufvudskälet i utskottets afstyrkande af motionen,
nemligen då det säger: “Om nya anstalter upprättas i den mån
medel derför kunna beredas, skall man genom förhållandet mellan
tillgång och efterfrågan å platser säkrast vinna erforderlig upplysning
i detta hänseende." Men det bör vara för hvar och en klart, att
just i detta fall bör en undersökning vara nödig icke blott till utrönande
af hela antalet sinnessjuke, för hvilka plats skall beredas, utan
framför allt med afseende på deras qvalifikation. Ty deri ligger kärnpunkten,
och det kan icke nog ofta upprepas vid behandlingen af
• detta ärende, att man bör skilja mellan dem, åt hvilka bör egnas eu

kurativ behandling, och dem, som böra finna vård å asylerna, d. v. s.
den långa raden, som börjar med svagsinta och slutar med idioter.
Nåväl, jag går så långt, att denna undersökning icke blott bör göras
utan äfven maste göras samt att det till och med blefve en besparing
om den skedde, derigenom att de vida dyrare hospitalsplatserna icke
behöfde tillgripas för dem, som egentligen endast behöfva upptaga de
vida billigare asylplatserna. Om allt detta finge man kännedom, derest
en undersökning i detta fall försiggick, och derför är den nödvändig.
Den skall då äfven komma att visa huru stor nöden är. Jag vill nu
här icke ingå på några skildringar huru det står till t. ex. närmast
här i Stockholm, der jag något känner förhållandena. Nog af, tillståndet
är rent ut ohyggligt, på arbetsinrättningarna, på sjukhusen
och fängelserna, der ifrågavarande sjuke äfven understundom intagas
i brist på plats i hospital eller asyl, och för öfrigt icke minst på sjelfva
dårhusen. — Jag hoppas Riksdagen skall inse nödvändigheten af eu
dylik undersökning och vara med om den ifrågasatta skrifvelsen till
Kong! Maj:t.

Ty utom att denna skrifvelse skall leda till en undersökning,
som jag anser nödvändig, så skall detta beslut innefatta ett uttryck,
att Riksdagen och särskilt denna kammare rigtigt tydligt och bestämdt

N:o 31

Lördagen den 26 April, f. m.

insett, att här föreligger ett behof af mer än vanligt behjertansvärd
natur. Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herrar Sandwall, Larsson i Mörtlösa och Erickson i Bjersby
instämde häruti.

Herr Elowson: Herr talman, mine herrar! Såsom reservant
mot det slut, hvartill utskottet kommit, anhåller jag att få angifva
några synpunkter, som göra, att jag för min del önskar, att kammaren
icke måtte bifalla utskottets utlåtande. Huruvida kammaren vill antaga
deu reservation jag vidfogat betänkandet eller i stället motionärens
förslag, derpå ligger ingen synnerlig vigt.

En anledning förefinnes, mine herrar, till det sorgliga antagandet,
att de sinnessjukes antal inom vårt land växt i starkare proportion än
folkmängden, och jag skall be att i största korthet i detta hänseende
få nämna några siffror, som äro officiella.

Statistiska centralbyrån uppgifver, att de sinnessjukes antal, deri
inberäknadt idioterna, är 1860 utgjorde 7,542, 1870 uppgick det till
8,990 och 1880 till 11,456. Medicinalstyrelsen uppgifver i sin berättelse
för 1888 de sinnessjukes antal 1887 till 11,816 och 1888 till 12,524.

Går man till relativa tal, så uppgifver centralbyrån, att antalet
sinnessjuke på hvarje grupp af 10,000 invånare år 1860 utgjorde 19,5,
1870 hade detta antal växt till 21,6 och 1880 till 25,i.

Då jag har i min hand en jemförelse i stor skala, ber jag att få
nämna ännu några siffror, hvilka visa, att det relativa antalet sinnessjuke
i vårt land är något större än motsvarande antal uti Europa i
dess helhet. Det är fråga om eu undersökning af doktor G. Mayr,
hvilken undersökning omfattar 164 millioner menuiskor, och resultatet
af denna är framstäldt i Beiträge zur Statistik des Köuigreichs Baiern.
Doktor Mayr har funnit, att freqvensen af idiotism och sinnessjukdomar
utgör 22,4 fall på hvarje folkmängd af 10,000 personer, och
en jemförelse, som statistiska centralbyrån verkstält, tyckes också visa,
att denna freqvens är större i nordligare länder än i sydliga. I Norge
t. ex. är antalet, enligt hvad sifferuppgifterna ådagalägga, mycket stort.
Grunden till detta sorgliga förhållande har man att söka dels i de
primära orsakerna till sinnessjukdom, dels deri, att de sinnessjuke icke
få den omsorgsfulla vård, som bör egnas dem just under den tid, då
de äro mest mottagliga för densamma, d. v. s. då de nyss insjuknat.

Såsom herrarne mycket väl känna, vårdas de sinnessjuke nu på
tre väsentligen olika ställen. De få vård i hemmen, om det kan kallas
för vård. Efter den sorgliga skildring, vi nyss hört, tror jag det
snarare kan benämnas vanvård, men det kan knappast bli annorlunda,
ty man måste skydda sig mot de sinnessjuke. Vidare vårdas
de på länslasaretten och slutligen på anstalter, särskilt inrättade för
ändamålet.

Det har väckt en viss oro i landet, att en skrifvelse från medicinalstyrelsen
till Konungens befallningshafvande i länen år 1885 skulle
haft till följd, att de sinnessjuke något längre tid finge vårdas på

Om utredning
i fråga
om beho/vet
af vård för de
sinnessjuke
inom landet
m. m.

(Korts.)

N:o 31

Lördagen den 26 April, f. m.

Om utredning
i fråga,
om behofvet
af vård för
de sinnessjuke
inom
landet m. m
(Forts.)

länslasaretten, hvarigenom dessa skulle komma att blifva hospital i
liten skala, hospitalen åter i det lida blott blifva asyler, och de sinnessjuke,
som nyligen insjuknat, icke få ändamålsenlig vård.

Den ändamålsenligaste och bästa vården få naturligtvis de sinnessjuke
vid de hospital, som på åtskilliga platser i riket äro afsedda för
dem. Men jag skall dervid bedja att få fästa herrarnes uppmärksamhet
på en vigtig omständighet. På dessa hospital samlas eu mängd
sinnessjuke, hvilka efter någon tids förlopp visa sig såsom mer eller
mindre obotliga. Läkaren kommer till insigt derom, att det finnes
ringa eller ingen förhoppning om att patienten skall kunna blifva frisk.
Då uppstår för honom den frågan: skall han utskrifva patienten eller
skall han behålla honom? Är han sådan, att han icke kan anses vådlig,
så skrifver läkaren ofta ut honom och han kommer hem, der hans
anhöriga få taga hand om honom. Hau är icke botad, och läkaren
anser att han icke kan botas, men han blir utskrifven i alla fall, ty
läkaren följer i detta hänseende en instruktion i hospitalsstadgan, som
säger, att om någon söker inträde, som anses mera i behof af hospitalsvård,
så bör plats såvidt möjligt beredas för denne. Det är
således hos hospitalsläkaren eu innerlig önskan att få eu liflig omsättning
af patienter, att få mottaga dem strax sedan sjukdomen brutit
ut och att icke behöfva behålla dem länge, då den hospitalsvård, som
är afsedd. att vara kurativ, äfven är synnerligen dyr. Kan läkaren
vara viss om att han får utskrifva eu patient, som anses obotlig, icke
till hemmet, utan till en vårdanstalt, der denne patient kan få sysselsättning
med arbete, som passar för honom, såsom gräfva i trädgårdssängar
och sådant, och der hau tillika möjligen har tillgång till
läkare, så kan hospitalsläkaren mycket lätt utskrifva honom. Genom
anordningar i sådant hänseende skulle icke obetydliga besparingar
göras i kostnaden för vården af de sinnessjuke. Enligt medicinalstyrelsens
uppgifter uppgår kostnaden för vården af patient å hospital
till 1 krona 12.2 öre; 1886 uppgick den till 1 krona 15 öre och
1887 till 1 krona 12 öre. Nu anses emellertid, att eu patient, som
vårdas på asyl, skulle få tillfredsställande och nöjaktig vård för 75
öre om dagen. I dessa siffror är dock icke inberäknad räntan å anläggningskostnaden
för byggnaden, utan de visa endast den direkta
kostnaden för vården. Det blir således en icke ringa besparing, om
eu person, som blifvit ansedd som obotlig, kan flyttas från hospitalet
och vårdas på asyl.

Detta är likväl icke hufvudsaken, utan hufvudsaken är, att de
hospital, som äro afsedda för kurativ behandling, få mottaga patienten
strax sedan sjukdomen utbrutit, i livilket fäll de sjuke ofta kunna
botas. Det uppgifves, att om sjukdomen varat under en tid af 2 år
i medeltal, så är tillfriskuingsprocenten ungefär 39 procent; deremot
tillfriskna endast 9 procent, då sjukdomen varat öfver två år. Det
är således af stor betydelse, att eu sinnessjuk patient mycket snart
intages i den kurativa anstalt eller hospital, der han kan få rationel
vård.

Nu vill jag fästa uppmärksamheten på, att utskottet, i hvars
förhandlingar jag deltagit, visserligen erkänt behofvet af en bättre

Lördagen den 26 April, f. m.

N:0 31.

anordning i afseende på hospitalsvården, men utskottet menar, att
Kongl. Maj:t, som egnar sådan uppmärksamhet åt denna angelägenhet,
skall taga saken om hand utan särskild skrifvelse från Riksdagen.
Men jag för min del kan icke finna olämpligt att aflåta en skrifvelse
i detta hänseende till Kongl. Maj:t.

Man har framhållit, att det ligger stor vigt på att få en undersökning,
huruvida icke en del gamla patienter kunna lemna rum för
andra. Det har redan nämnts att, såsom öfverstyrelsen uppgifver, man
måst för 1888 afslå 210 ansökningar på platser.”'' Siffran är icke exakt,
har man yttrat, men dermed må vara huru som helst. Man kan dock
påstå, att det är 210 afslagna ansökningar för mycket. Det borde
finnas plats för alla på hospitalen, så snart sjukdomen brutit ut och
förhoppning finnes, att de kunna blifva botade. Om de deremot varit
der en längre tid, och de icke kunna blifva botade, böra de lemna
hospitalen och vårdas på asyler.

Kongl. Maj:t kan icke annat än finna en skrifvelse lämplig i eu
angelägenhet, som Kong!. Maj:t sjelf anser behjertansvärd. Jag kan
derför icke finna, att utskottets skäl till afstyrkande af en skrifvelse
på den grund, att Kongl. Maj:t hyser lifligt intresse för en förbättring
i sjukvården för de sinnessjuke, är synnerligen giltigt. Visserligen
finnas andra skäl hos utskottet, hvilka jag skulle kunna inlåta mig i
kritik öfver; men jag skall afstå derifrån, då tiden är så långt framskriden.

I afseende å det yrkande, som jag för min del skulle vilja göra,
så har jag redan antydt, att jag icke håller så synnerligen mycket på
den formulering, jag föreslagit i min reservation. Denna formulering
ansluter sig, såsom herrarne lätt torde finna, till det resonnement,
som fördes i utskottet, och jag trodde, att den speciella rigtning, som
angafs i den, skulle vara att föredraga framför den mera allmänna
rigtningen i motionen. Men om kammaren hellre vill godkänna motionen,
så har jag ingenting deremot. Jag vill derför, herr talman,
icke göra något bestämdt yrkande till förmån för reservationen eller
motionen. Hufvudsaken är, att Kongl. Maj:t får mottaga en skrifvelse
från Riksdagen, antydande behöfiigheten af förbättrad omvårdnad för
de sinnessjuke inom landet.

Herr Petersson i Runtorp: Ja, det är icke roligt att be gära

ordet vid denna sena plenitimme och efter det så många varmhjertade
talare och särskilt motionären yttrat sig i frågan och fått
så många instämmanden, men jag kan dock icke underlåta att säga
några ord, då jag tycker att alla dessa varmhjertade tal komma åtminstone
10 år för sent. Ty det skrefs vid riksdagen 1873 om, att
man ville hafva en fullständig plan upprättad för ordnandet af hospitalsvården.
Detta har Kongl. Maj:t gjort, medicinalstyrelsen har
vitsordat det, och Riksdagen har byggt ganska betydligt under dessa
år. Jag tycker således icke, att det är en fullt grannlaga anklagelse,
att både regering och Riksdag försummat dessa stackars varelser, som
nian benämner sinnessjuke.

Det är sant, att vi haft en tid, då sådana klagomål voro berättiAndra
Kammarens Prof. 1890. N-.o 31. 5

Om utredning
i fråga
om behofvet
af vård för
de sinnessjuke
inom
landet m. in(Forts.
)

N:o 31

Om utredning
i fråga
om behofvet
af vård för
de sinnessjuke
inom
landet m. m.
(Forts.).

Lördagen den 26 April, f. m.

gade, men nu behöfva vi icke taga till så skarpt, då både regeringen
och kongl. medicinalstyrelsen allt hvad de förmå fortsätta i sin verksamhet
att fullborda hospital och asyler för sinnessjukes vård. Man
har ju redan en asyl vid Lund, och en sådan håller på att byggas,
om jag minnes rätt, vid hospitalet i Piteå, således är det enligt min
mening icke så nödvändigt att besluta en skrifvelse till Kongl. Maj it,
ty Kongl. Maj:t vet mycket väl, hur det står till och är sysselsatt
med att fullborda hospital med tillhörande asyler.

Medan jag har ordet, skall jag yttra mig något med afseende
på de statistiska uppgifter, som lemnats bär. Man har nemligen följt
en äldre statistik och uppgifvit, att mer än 2,000 personer förgäfves
söka hospitalsvård, men detta har ju blifvit afhjelpt nu, då byggnader
uppföras, som lemna plats för ytterligare 2,202 sinnessjuke.

Angående de upplysningar, man får af presterskapet öfver antalet
sinnessjuke, för hvilka plats icke finnes på anstalterna, så kan man
misstaga sig derpå likasom i mycket annat. Man kan i kyrkboken
få se personer inskrifna såsom sinnessjuke, hvilka i verkligheten icke
äro det. De äro kanske litet fjoskiga, men icke alls farliga, och man
kan få se att personer, som inskrifvas i kyrkboken för mindre vetande,
ofta tydas som sinnessvaga, derför att de icke kunna svara tillfredsställande
vid läsförhören för presten. I dessa fäll öfverdrifver man
så, att det icke är likt någonting. Motionären beskref flera fall af
sinnessjuke och deribland en vansinnig från Gotland, som blifvit bättre,
då de intagits på hospitalet, men sämre, då de kommit ut igen. Jag
har sett ett annat exempel. Det var eu båtsman, som togs in på
länslasarettet såsom galen, och sedan han utskrefs har han varit bra i
tio år. Jag tror, att många kunna blifva lika bra utan att tagas in
på hospitalet, i fall de blifva någorlunda normalt och ordentligt behandlade.
Så har det sagts mig. Jag har tvärt om hört, att om de komma
till hospitalet, så kan man säga adjö till förståndet hos dem, ty då
först blifva de rigtigt galna.

Min öfvertygelse är, att utskottet har resonnerat så sundt och rigtigt,
att det under nuvarande förhållanden synes öfverflödigt att aflåta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Ilerrarne minnas, att man nu håller på
att fullborda asyler eller hospital i Piteå och Vadstena. Det åtgår
icke mer än två till tre år, innan de blifva färdiga, och tro herrarne
icke, att Kongl. Maj:t och kongl. medicinalstyrelsen skola fortsätta,
när det beliöfves? Med sådana saker skall man icke springa i förväg
och skrika i onödan.

En sak till vill jag framhålla, med anledning af hvad här säges
om det upprörande i att sätta in de sinnessjuke i burar och lägga
dem på halm. Ja, se efter på hospitalen! De ligga der på bara golfvet
i den värsta smuts. Detta inträffar lika väl på hospitalet och
kan icke undgås med vissa patienter. Man skall icke skrika om sådant
i onödan.

Jag tycker, att utskottet uttalat sin åsigt bestämdt och motiverat
den väl, och för den skull yrkar jag, till den kraft och verkan det hafva
kan, bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Lasse Jönsson.

N o 3!.

Lördagen den 26 April. f. in.

Herr Östberg yttrade: Jag vill endast yttra några ord för att
bemöta en de! föregående talare.

Motionären yttrade, att de nuvarande statistiska uppgifterna vore
otillförlitliga, och att han ansåg, att en blifvande undersökning skulle
lemna tillförlitliga siffror. Jag vill häremot erinra, att den ofullständighet,
som föreligger, endast gäller Stockholm, och att den icke betyder
så mycket; antalet sinnessjuke i Stockholm uppgifves till 277.

Jag hemställer också, huruvida man kan vänta att få säkrare
uppgifter, om presterskapet icke vidare skall anmodas derom, utan
man ålägger t. ex. kommunalordföranden eller häradsskrifvaren att
lemna dessa uppgifter. Jag förmodar, att dessa upppgifter bletve
sämre och icke bättre.

Då utskottet säger, att eu utredning icke blefve tillförlitlig, har
detta icke afseende på antalet af dem, som behöfva vård, utan hur
stor del af dem, som äro i den ställning, att de skulle komma att insändas
till hospital eller asyl, om tillräckligt utrymme funnes för handen.

Detta kan svårligen på förhand bestämmas. Jag tror icke, att
man t. ex. kan sammankalla en kommunalstämma för att på förhand
gifva svar på den frågan, om kommunen vill skicka in den eller den,
när det blir tillgång på plats. Jag kan icke vänta mig säkra uppgifter
af en sådan undersökning och anser den vara mindre nödvändig.

Motionären och utskottet stå på alldeles samma ståndpunkt beträffande
behofvet att anskaffa större antal platser för de sinnessjuke i
riket, deri ligger ingen olikhet. Olikheten ligger i frågan, huruvida
det är af förhållandena påkalladt att aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Jag tror icke, att detta är nödvändigt. Jag har resonnerat så,
att då det visat sig, att Kongl. Maj:t år efter år lägger fram förslag
till större byggnader för sinnessjukes vård — det bär skett hvarje
år, som herrarne sett — då kongl. medicinalstyrelsen tydligt redan
för länge sedan uttalat sitt intresse för saken och utvisat den väg,
motionären ansett att man bör gå, då Riksdagen år 1886 i synnerligen
tydliga ordalag, hvilka utskottet upprepat, uttalat sitt intresse
för upprättande af asyler, och då vidare från tillförlitligt håll berättats,
att förberedande undersökningar och arbeten pågå för en asyl
i närheten af Upsala hospital, afsedd för 800 patienter, tror jag, att
förhållandena komma att utvecklas i den rätta rigtningen, utan att
det behöfves någon påstötning på Kongl. Maj:t. Antingen Riksdagen
afiåter skrifvelse eller icke, kan man under den närmaste framtiden
vänta förslag om en asyl vid Upsala; och om ytterligare inrättande
af asyler visar sig behöfiigt, skola nog förslag derom framläggas.
Oaktadt min uppfattning i frågan, får jag dock säga, att jag icke har
något att anmärka mot en skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t, i
händelse kammaren skulle finna det lämpligt. Jag yrkar dock bifall
till utskottets hemställan.

Om utredning
i fråga
om behofvet
af vård folie
sinnessjuke
inom
landet in. m.

(Forts.)

I detta yttrande instämde herrar vice talmannen L. O. Larsson
och Collander.

Herr Sven Kilsson: Om det verkligen vore så, att vederbörande

N:o 31.

Om utredning
i fråga
om öeliofvet
af vård för
de sinnessjuke
inom
landet in. m.

(Forts.)

60 Lördagen den 26 April, f. m.

myndigheter, såväl Kong!. Maj:t som kongl. medicinalstyrelsen, hade
försummat att vidtaga nödiga åtgärder för de sinnessjukes vård, skulle
jag icke motsätta mig detta förslag, som nu framstälts, om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Men jag kan nu icke finna annat, än att det häri
skulle ligga ett stort misstroende mot Kongl. Maj:t och kongl. medicinalstyrelsen,
om man skulle besluta en sådan skrifvelse genom att bifalla
utskottets förslag. Ty hvad säger utskottet i detta fäll? Utskottet
säger sig hysa den öfvertygelse, att Kongl. Maj:t skall med lika lifligt
intresse som hittills verka för förbättring i sjukvården för de sinnessjuke,
äfven om icke något särskilt uttalande nu sker från Riksdagens
sida. Detta är ju ett tydligt uttaladt förtroende till myndigheterna.
År man icke nöjd med detta uttalande, utan skall Riksdagen nödvändigt
skrifva till Kongl. Maj:t i frågan, fastän man vet att Kongl.
Maj:t utan att erhålla en sådan uppmaning, som skrifvelsen innehåller,
ordnar dessa förhållanden lika bra och fortsätter på samma väg som
hittills? Nej säger man, det går icke an, utan man måste aflåta en
skrifvelse till Kongl. Maj:t för att mera verksamt uttala myndigheternas
skyldigheter i berörda fall. Detta finner åtminstone jag icke vara
lämpligt, då jag anser att allt hvad som rimligtvis bort göras i saken
äfven blifvit gjordt, och derför vill jag sätta mig emot det väckta
skrifvelseforslaget. Det kan dessutom lätt hända, att, om denna
skrifvelse kommer till stånd och Kongl. Maj:t med anledning häraf
kommer in till Riksdagen med förslag, gående ut på mycket större
anslag för ändamålet än hittills, så kan det vara möjligt att Riksdagen
icke finner rådligt att bevilja så stora anslag. Jag vet visserligen icke,
om jag då är i Riksdagen, men jag vill derför varna kammaren för att
nu taga ett steg, som sedermera skulle komma att ångras. Det har nemligen
förut händt, att, oaktadt regeringen gjort allt hvad som varit
rimligt, Riksdagen ändå begärt mera, men då frågan återkommit, har
Riksdagen icke bifallit hvad den förut begärt och regeringen föreslagit.
För min del tycker jag också, att, när Riksdagen sedan 1874
användt öfver sex millioner kronor på byggnader för den allmänna
sjukvården, ingen kan klandra hvarken Kongl. Maj:t eller Riksdagen
för att icke hafva gjort hvad i detta hänseende kan anses vara rimligt,
eller att man skall kunna begära mer af oss. Tvärt om tror jag,
att Riksdagen får anses hafva varit mycket frikostig i detta fall. Jagär
lika varm vän af förbättring i vården för sinnessjuke som någon i
kammaren, men vill ändå, att man skall vara försigtig, då man fattar
beslut, så att man icke löper åstad i ogjordt väder med skrivelser,
som verka till förhöjda anslag. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Truedsson, Wretlind, Bexell, Peterson i
Hasselstad, Andersson i Hasselbo), Ericson i Borekulla, Larsson i
Upsala, Mallmin och Eliasson.

Herr Elowson: Deraf att en skrifvelse till Kongl. Maj:t aflåtes
med begäran om utredning följer ingalunda, att kostnaden för hospitalsvården
behöfver blifva drygare. Det kan hända, att med de penningar,
man anvisar till hospitalsvård, denna kan göras mer effektiv, och

Lördagen den 26 April, f. m.

N:0 31.

att således med de summor, man anvisat, en bättre vård kan beredas
de sinnessjuke, men om undersökningen kommer att visa, att ökning i
anslaget erfordras, så förmodar jag, att kammaren icke vill undandraga
sig att bevilja denna ökning, ty det är en skyldighet mot dessa
olyckliga sinnessjuke att se till, att de icke lemnas utan ändamålsenlig
vård. Jag hoppas derför, herr talman, att kammaren bifaller
det ifrågavarande skritvelseförslaget.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf, enligt
de yrkanden som förekommit, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad kammarens första tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 26, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit herr Gustaf Bergs i ämnet väckta motion.

Omröstningen utföll med 98 ja och 56 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,5 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prof. 1890■ N:o 31.