RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1890. Andra Kammaren. N:o 30.

Onsdagen den 23 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Herr vice talmannen, som till en början ledde kammarens för- A>UJ: ändring
handlingar, anmälde till fortsatt föredragning lagutskottets utlå-* 1*e^r

tande n:o 44, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositiona (portsT*”''
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881 än äfven väckta motioner om ändring
i strafflagen.

I ordningen förekom

3 l;ap. 13 §,

som godkändes.

4 knp.

§ 2 hade följande lydelse:

Kongl. Maj:ts förslag:

Har någon föröfvat flera brottsliga
handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att
de innefatta fortsättning af en
och samma förbrytelse; utan är o,
hvar för sig, till särskilda brott
att hänföra; varde, för hvarje
brott, ändå att brotten af samma
slag äro, till särskildt ansvar
dömd; och skall domstolen utsätta
de särskilda straff, som å
hvarje brott följa bort, och derefter,
i händelse någon förändring
af straffen, efter hvad i 4, 5, 6
och 7 §§ sägs, skall ega rum,

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 30.

Lagutskottets förslag.

Har någon föröfvat flera brottsliga
handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att
de innefatta fortsättning af en
och samma förbrytelse, utan äro,
hvar för sig, till särskilda brott
att hänföra; varde, för hvarje
brott, ändå att brotten af samma
slag äro, till särskildt ansvar
dömd; skolande, i händelse någon
förändring af straffen, efter hvad
i 4, 5, 6 eller 7 § sägs, hör ega
rum, domstolen derom meddela
erforderliga bestämmelser.

Har någon för särskilda brott

N:o 30. 2

Onsdagen den 23 April, e. in.

gjort sig förfallen till förlust af
medborgerligt förtroende: är o tiderna
för fortvaron af den påföljd
olika, då skall den ticl, som sist
utlöper, i sig inbegripa den eller
de öfriga; äro tiderna lika, räknas
de som en.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
I denna paragraf har lagutskottet afvikit från Kong]. Maj:ts förslag
bland annat i så måtto, att lagutskottet ur paragrafen uteslutit
de ord, som förekommo midt i stycket: “och skall domstolen
utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort11, och
har utskottet gjort detta af det skäl, att utskottet ansett dessa,
ord innefatta ett onödigt upprepande af hvad som redan förut
sagts i paragrafen. Det står nemligen der: “Har någon föröfvat
flera brottsliga handlingar, och stå de ej till hvarandra i det
sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och samma förbrytelse;
utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra;
varde, för hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro, till
särskildt ansvar dömd". Detta lagutskottets antagande är emellertid
icke enligt med verkliga förhållandet. De uteslutna orden
äro icke egendomliga för förevarande förslag, utan finnas redan i
nu gällande strafflag, men de förekomma der i § 8. År det ett
onödigt upprepande, så har det varit det förut allt sedan 1864.
Med de ifrågavarande orden åsyftas att gifva domaren eu allvarlig
uppmaning att, innan han sammanlägger straffen, i utslaget
utsätta de straff, hvartill brottslingen gjort sig skyldig för hvarje
särskildt brott. Att så sker är af stor vigt, ty om domaren blott
under åberopande af lagparagraferna sätter ut den sammanslagna
straffsumman, kan det vålla inånga svårigheter. Om nemligen
den dömde öfverklagar utslaget endast i hvad det angår ena brottet,
och öfverrätt finner den tilltalade icke skyldig i denna del, så
vet i så fall icke öfverrätt, livilket straff underdomaren ansett böra
följa för det brott, hvarom talan icke blifvit fullföljd, och öfverrätten
nödgas återförvisa målet. Jag anser derför angeläget, att.
de uteslutna orden återinsättas i paragrafen, men jag erkänner
villigt, att de i Kongl. Maj:ts förslag icke stå på sin rätta plats.
De hade bort förekomma några rader längre ned, och troligen är
detta orsaken, hvarför lagutskottet ansett dem vara ett onödigt
upprepande, ty de hänföras derigenom för mycket till de ord, som
anföras strax förut i denna paragraf. Jag anser derför, att paragrafen
borde ändras sålunda, att efter orden: “särskildt ansvar
dömd" skulle den följande meningen ändras och de uteslutna orden
införas på följande sätt: “skolande i händelse — — — ega
rum, domstolen först utsätta de särskilda straff, som å hvarje straff
följa bort, och derefter meddela erforderliga bestämmelser om förändringen".
Detta om de uteslutna orden.

Any. ändring derom meddela erforderliga be*
vifsa delar stämmelser.

oj strafflagen.

(Forts.)

I fråga härom anförde:

Onsdagen den 23 April, e. m.

3 N:o 30.

Vidare har utskottet afvikit från Kong]. Maj:ts proposition i
så måtto, att det gjort det tillägg, som utgör andra stycket af utskottets
förslag. Motivet till införandet af detta moment är, att
det skulle erfordras ett förtydligande till den redan gjorda § 19
i kap. 2. Jag erkänner, att utskottet i likhet med en reservant,
herr Lillienberg, som afgifvit särskildt förslag i denna del, fullt
rätt tolkat meningen af kap. 2 § 19. Det visa ordalagen i det förtydligande
de vilja hafva, men jag anser förtydligandet alldeles obehöflig!.
År det behöflig!, har det varit behöflig! i gällande strafflag, som
sedan 1864 varit i kraft. Nya lagberedningen, som redigerade § 19
annorlunda, än den lyder i Kong]. Maj:ts förslag, hade ett verkligt
skäl att meddela stadgande, huru det skulle förfaras med påföljden:
förlust af medborgerligt förtroende, i fall den brottslige
begått flera brott, som skulle sammanläggas, men när lagberedningens
förslag icke blef antaget, utan ett annat sattes i stället, har detta
behof bortfallit. När i 2 kap. 19 § begynnelsétiden för den på
viss tid ådömda påföljden är bestämd till den dag, då brottslingen
frigifves efter utståndet straff, är det icke möjligt att räkna tidslängden
på mer än ett sätt. Det är derför min mening, att detta
tillägg är obehöfligt såsom förtydligande. Och hade det behöfts,
så både det icke bort ha sin plats på detta ställe. Inom lagutskottet
har man tvistat om rätta platsen, och en reservant har
velat flytta det längre ned i kapitlet. Men äfven det anser jag
obehöfligt. Om kap. 2 § 19 behöft förtydligas, hade det bort meddelas
i redaktionen eller sättas efter samma kapitel. Men en nedflyttning
af tillägget till kap. 4, som handlar om sammanläggning af
straff, kan möjligen förvilla domaren. Min önskan är för den skull
den, att momentet såsom obehöfligt uteslutes.

Sedan jag nu gifvit min mening tillkänna, vill jag nämna, att
Första Kammaren återremitterat denna paragraf till lagutskottet,
och jag anser, att äfven denna kammare bör följa exemplet, så att
lagutskottet får afgifva ytterligare förslag i ämnet.

Herr Lilienberg: Herr statsrådet och chefen för justitie departementet

gjorde två anmärkningar mot lagutskottets förslag
till redigering af denna paragraf. Jag beklagar att jag icke kan
erkänna befogenheten af den första anmärkningen. När lagutskottet
gjort en sådan redaktion: “Har någon föröfvat derå brottsliga
handlingar, och stå de ej till hvarandra i det sammanhang, att de
innefatta fortsättning af en och samma förbrytelse, utan äro, hvar
för sig, till särskilda brott att hänföra; varde, för hvarje brott,
ändå att brotten af samma slag äro, till särskildt ansvar dömd11;
så kan jag icke förstå, att man derjemte skall stadga, som herr
statsrådet ansåg vara nödvändigt, att “domstolen skall utsätta de
särskilda straff, som å hvarje brott följa bort11. Man säger ju att
den brottslige skall för hvarje särskildt brott dömas till särskildt
ansvar. Det måtte väl vara detsamma som att “domstolen skall
utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort".

Herr statsrådet nämnde vidare sammanläggning af straff. Men
om sammanläggning förekommer ju ingenting här i paragrafen. Der -

Ang. ändring
i vissa dela?''
af strafflagen.
(Forts.)

N:o 30. 4

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring för bär jag, likasom utskottets pluralitet, ansett att ett förtydlii-
visso, delar behöfves för det fall, att en person för flera särskilda brott

(Forts”)6” blivit dömd till förlust af medborgerligt förtroende; men jag har
funnit den af lagutskottet föreslagna redaktionen icke tillfredsställande,
utan jag bär föreslagit en annan redaktion.

När emellertid, såsom herr statsrådet nämnde, Första Kammaren
återremitterat paragrafen, vill jag icke motsätta mig en återremiss,
utan hemställer fast mera, att paragrafen måtte återförvisas
till utskottet.

Herr Nyström: I sammanhang med den förevarande paragrafen
och i sammanhang med yrkandet om återremiss må det
vara tillåtet att i största korthet beröra frågan om språkbehandlingen
och redaktionen vid detta lagförslag. Det är visserligen
sant, att anmärkningarna i detta hänseende egentligen gälla deugamla
lagtexten, men då denna gamla lagtext är upptagen i Kongl. Maj:ts
förslag och äfven i lagutskottets, är det tydligt, att den nu föreligger
såsom en reviderad lagtext, hvars antagande föreslås och
som alltså må göras till föremål för granskning. Det säges i början
af denna paragraf: “Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar
och stå de ej till hvarandra i det sammanhang, att de innefatta
fortsättning af en och samma förbrytelse". Det är något
svårt att förstå denna tankegång. Huru kunna alla dessa förbrytelser
innefatta eller utgöra fortsättning? En måste naturligtvis
vara den första, och de öfriga, således dock icke alla, utgöra fortsättning.
Meningen är uppenbarligen byggd efter ungefär samma
mönster som det på lustighet hopsatta uttrycket: “der en skockar
sig, der skocka sig alla". Denna anmärkning har blifvit framstäld
och dess rigtighet erkänd, men det har dock fått förblifva
vid det gamla, förmodligen emedan man ansett, att det gamla uttrycket
nu så länge varit orätt, att det nästan börjar blifva rätt och
alltså bör orubbadt qvarstå. På samma sätt förhåller det sig med en
mängd andra uttryck hela lagförslaget igenom, men det kan icke
falla mig in att upptaga kammarens tid med att uppräkna alla.

Några exempel vill jag dock anföra. Det heter på flera ställen,
att man gör sig skyldig till straffarbete. Här är naturligtvis
ordet “skyldig" taget i en helt annan betydelse än den, hvari ordet
i allmänhet brukas i lagen, då det t. ex. talas om att göra
sig skyldig till tvetalan eller annat visst brott. Man kan, som
sagdt, icke sägas göra sig skyldig till straffarbete, utan att man
i ordet lägger in en annan mening än den, som annars i lagtexten
är gällande.

Ett annat exempel finner man i o kap. 5 §, der man på
ett, efter min tanke, ganska betänkligt sätt sammanblandar “sinnesförvirring"
med “medvetslöshet". Hvar och en vet, att med “sinnesförvirring"
menas det tillstånd, då man, såsom det heter, icke kan sina
handlingar bedöma eller deras följder beräkna, men i medvetslöst
tillstånd (såsom t. ex. då man ligger afsvimmad) begår man inga
handlingar alls. Man har således sammanblandat två alldeles olika
saker. På tal om språkbehandlingen synes man äfven hafva fog

Onsdagen den 23 April, e. in.

5 N:o 30*

att framhålla tyngden och svårbegripligheten i framställningen ph^ng. ändring
åtskilliga ställen, exempelvis 4 kap. 9 §, 14 kap. 25 §, 14 kap. 29 § m. fl.

Men detta är ju jemförelsevis underordnade saker. Vigti-0'' (Forts.j
gare är den genomgående egenskapen hos lagtexten, att denna
nu icke längre bringas att motsvara de båda krafven dels att vara
till rättesnöre för domaren, som skall tillämpa lagen, dels att tjena
till anvisning för den, som lefver under lagen och som behöfver i
så otaliga fall i sjelfva lagtexten hemta upplysning om hvad som
är rätt och hvad som icke är rätt. Nu tillgodoses allenast det
första ändamålet —■ och, så som i ett följande fall skall visas,
knappt detta — det andra försummas eller eftersättes mer och
mer. Detta synes dock icke vara rigtigt, då lagen icke bör vara
till endast för domaren utan äfven för allmänheten, som skall lefva
''under densamma och i följd deraf så ofta behöfver rådfråga densamma.

Vill man se exempel på detta nya redaktionssätt, så skall jag
särskildt be att få framhålla kap. 20 § 3. När vi komma dit,
skall må hända blifva tydligt för kammaren, hvilka få möjligheter
man har att der kunna taga sig fram på egen hand. Lagen göres
till den grad abstrakt, att den, som söker upplysning i något enskild!
fall för egen räkning, blir tvungen, om han icke är lagkunnig,
att gissa sig fram, och gissar han då orätt — så mycket
sämre för honom. Då drabbas han med straff af samma lag, som
vägrat att gifva honom sökt upplysning.

Jag vet, att det icke tjenar mycket till att framhålla allt detta.

Men jag anser, att det bör finnas en reservation mot detta nya
sätt att redigera våra lagar. Jag vet, som sagdt, att det icke tjenar
någonting till. Ty lagkarlarne skola medlidsamt höja på axlarne,
de skola behålla hvad de kalla sina “nätta redaktioner1'' och
de skola fortfara att skrifva sina lagar på ett språk, som är deras
eget, men derför ej mera tydligt eller rent.

Jag är ju icke någon auktoritet, men den uppfattning jag har
kan jag stödja på en auktoritet. Jag skall derför sluta med att
citera vår förnämste språkforskare, Johan Er. Rydqvist, som i
sitt arbete, “Svenska språkets lagar11, säger: “Ett utmärkt undantag11
(från prosaisk torrhet) “är 1734 års lag, så vidt jag känner
utan jemförlighet i den samtidiga litteraturen utomlands, vidkommande
den mästerliga föreningen af lif, enkelhet, egentlighet och
ett ypperligt språk, eu verkligen klassisk fulländning11. Efter
några vetenskapliga anmärkningar kommer han tillbaka till sin
karakteristik af lagen och säger: “man återfinner, hela boken igenom,
det gamla gnomiska tycket, elden och styrkan i rytm, det
tankedigra innehållet på ett sinnrikt sätt lämpadt till tidens kraf11.

Derefter påminner han om regeringsformen 1809, att den är i lagstiftningsväg
det bästa efter 1734 och är i formelt afseende liksom
eu fullföljd af lagboken från det året, dock med en lycklig
frigörelse från all stel efterbildning11. Slutligen komma orden:

“Sedan har konsten att skrifva lagar gått förlorad, vi hoppas dock
icke för alltid11.

Jag hoppas, herr talman, detsamma för framtiden.

Nso 30. G

Onsdagen den 23 April, e. in.

Ang. ändring Herr Lilienberg: Det är mycket lätt att komma med sådana
1 mssa delar allmänna påståenden, som den föregående talaren framkastade mot
v (FortB.)6’1lagutskottets förslag. Men det hade varit bättre, om han i detalj
framstält sina anmärkningar mot detsamma. Vi veta huru svårt
det är att skrifva en lag. Det är bland de svåraste menskliga
uppgifter som finnas. Det veta vi alla, att 1734 års lag är ett
mönster i fråga om lagstil, och man kan icke begära att uppnå
det mönstret. Men jag vågar påstå, att det föreliggande lagförslaget
är sådant, att det icke endast kan utgöra en vägledning för
domaren, utan äfven för den enskilde, som vill taga kännedom om
dess bestämmelser i ett eller annat fäll.

Herr Billing: Då jag antager att denna paragraf kommer att
återremitteras, hvilket jag för min del icke har det ringaste emot
utan tvärt om önskar, så skall jag anhålla att vördsamt få lägga
lagutskottet på hjerta t, att detta tillägg om det fall, då “någon för
särskilda brott gjort sig förfallen till förlust af medborgerligt förtroende“
i en eller annan form måtte återfinnas, när utlåtandet
kommer tillbaka.

Det är kanske bekant äfven för dem af herrarne, som icke äro
jurister, att det finnes olika metoder, huru man skall gå till väga,
då eu person dömes för flera brott, som hvart för sig medför förlust
af medborgerligt förtroende. Somliga domare hafva satt ut
för hvarje särskildt brott jemte straffarbete tidsmåttet af förlust af
medborgerligt förtroende. Andra åter hafva utsatt straffarbete för
hvarje särskildt brott, men deremot icke fixerat tiden för förlust af
medborgerligt förtroende, utan blott sagt, att den dömde gjort sig
skyldig “till viss tids förlust af medborgerligt förtroende". Slutligen
har en tredje icke sagt något alls om förlust af medborgerligt
förtroende för de särskilda brotten, förr än det blifvit bestämdt,
huru länge den brottslige skall undergå straffarbete, och då i sammanhang
dermed ådömt så och så många års förlust af medborgerligt
förtroende. Nu tyckes som om man söker göra gällande,
att för hvarje särskildt brott skall utsättas den tids. förlust utaf
medborgerligt förtroende, som brottet medfört. Men under sådana
omständigheter tror jag, att det också är i hög grad behöfligt att
icke utesluta det förevarande momentet, ty genom detta förekommes
en del oformligheter och origtigheter, hvilka svårligen kunna
undvikas, så vida man ej en gång för alla gifver ett bestämdt
stadgande för dessa påföljder af förlust af medborgerligt förtroende,
äfvensom deri föreskrifver, att de icke få på något sätt
summeras. Nu har man visserligen sagt, att ifrågakomna tilllägg
icke vore behöfligt, emedan af den juridiska doktrinen
följer, att påföljder af förlust utaf medborgerligt förtroende
icke få läggas tillsammans. Men sanningen att säga säger doktrinen
i detta fal! intet, utan det är endast praxis, som hittills
afgjort frågan; och i sjelfva verket är det naturligtvis ej orimligare
att lägga i hop straffpåföljder utaf förlust af medborgerligt förtroende
än att summera i hop straffarbetstider. Och likasom man
måst meddela bestämmelser, huru reduktion bör göras efter hop -

7 N:o 30.

Onsdagen den 23 April. e. in.

summerandet af straffarbetstiderna, så torde väl det vara nödigt Ang. ändring
att stadga, huru man bör gå till väga, då en person för särskilda» nJ™
brott gjort sig skyldig till förlust af medborgerligt förtroende. _ (Forts.)

.Hvad åter angår den andra skiljaktigheten mellan Kongl. Majits
och lagutskottets förslag, så säges i det förra: “att för hvarje
brott skall, ändå att brotten af samma slag äro, till särskilt ansvar
dömas,“ och tillägges: “att domstolen skall utsätta de särskilda
straff, som å hvarje brott följa bort. I det senare, eller
lagutskottets'' förslag, har man tyckt, att sistnämnda mening vore
öfverflödig, och derför uteslutit densamma. Jag tror dock, att Kongl.

Maj ds förslag i detta fall egen ett visst företräde, ty derigenom
blir det på ett oförtydbart sätt ålagdt vederbörande domare att
sätta ut hvarje straff särskildt för hvarje brott, hvilket förfarande
deremot icke är för honom så tydligt, i fall utskottets förslag
skulle antagas.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag är i viss mån före kommen

af den föregående talaren. I likhet med honom hemställer
jag, huru vida det icke vore allt skäl att sista momentet här
bibehölles.

Det upplystes i lagutskottet, att vid åtskilliga tillfällen domarena,
i sammanhang med utsättande af de särskilda straffen för
hvarje brott, äfven särskildt utsätta straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende på viss tid. När nu straffen skola sammanläggas,
så lära somlige domare icke anse sig skyldige att yttra sig
om slutresultatet af straffpåföljderna utaf förlust af medborgerligt
förtroende. Då kan det ju äfven hända, att, då meddelandet om
det sammanlagda straffet kommer till presterskapet, som sedermera
skall införa detta i prestbetyget, anser sig pimsten vara oviss om,
hvilket sätt är det rätta för att sammanlägga straffpåföljderna.

Presten kan hafva en annan mening i detta fall än domaren, till
följd hvaraf somliga präster kunna utsätta den för de olika brotten
ådömda högsta straffpåföljden af förlust af medborgerligt förtroende.
Andra åter kunna sammanslå alla för de olika straffen
ådömda straffpåföljderna till en summa och utsätta denna tid i
betyget för brottslingen såsom förlust af medborgerligt förtroende.

Det kan härigenom inträffa, att brottslingen får en längre tids förlust
af medborgerligt förtroende, än han enligt domarens mening bort
få. Jag anser derför det vara allt skäl, att detta moment bibehålies
i en eller annan form, och skall under den förutsättningen
icke motsätta mig en återremiss af den föreliggande paragrafen.

Herr Hedin: Jag vill, för att något motverka den möjliga
opinionen, att 1734 års lag skulle vara ett språkligt mästerverk,
erinra om det faktum, att en större språkman och en större rättslärd
än Johan Erik Rydqvist har om dennes omdöme om^ 1734 års lag
i språkligt hänseende fält ett omdöme, som i sin hånfullhet mot
den inkompetens, som röjde sig i Rydqvists yttrande, är rent åt
förkrossande. Hans namn är Carl Johan Schlyter.

Ji:o BO. 8

Onsdagen den 23 April, e. ru.

Ang. ändring Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
a/”strafflagen 3Ferr BillinSs och den näst siste talarens till höger om mig anföran(Forts.
) den Slfva miS anledning erinra, att desse talare förblandat orden
“utsätta11 och “döma".

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, återremitterades
paragrafen till utskottet.

8—10.

Godkändes.

Herr Ryding begärde ordet och yttrade: Jag hemställer, huru
vida det är behöflig^ att de särskilda paragraferna uppläsas fullständigt.
Troligtvis har hvar och en af kammarens ledamöter redan
på förhand satt sig in i lagförslagets olika delar, och jag föreställer
mig derför, att det är onödigt att nu förspilla tiden med
uppläsandet af hvarje paragraf särskilda På grund häraf tager
jag mig friheten föreslå, att endast hvarje paragrafs nummer må
uppropas.

Denna af herr Ryding gjorda framställning bifölls.

§ 11-

Godkändes.

5 Jcap.

§§ 2 och 3.

Godkändes.

I fråga om § 4 anförde

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag vill blott tillkännagifva, att, då i denna paragraf gjorts en
ändring af Kongl. Maj:ts förslag genom uteslutning af slutorden:
“efter ty i 4 kap. 11 § sägs“, jag anser denna uteslutning
utan olägenhet kunna göras och sålunda icke har något att deremot
erinra.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ o och 6.

Godkändes.

§7 hade följande lydelse:

Onsdagen den 23 April, e. m.

9 N:o 30.

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som inne- Ang. ändring
bär trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös1 mssa d^ar
för den skada, som man till farans afvärjande gör. " (PortsT"

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller
eljest tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg
nattetid, eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag,
emot den, som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill.

Efter uppläsandet häraf yttrade:

Herr Nyström: Denna paragraf och dess behandling inom
lagutskottet äro af alldeles särskild!; intresse. Det torde finnas få
paragrafer i hela lagboken, som mer ifrigt och snart sagdt ängsligt
studeras af menige man än just denna, som handlar om nödvärnsrätt.
Litet hvar vill ha klart för sig, huru långt han kan gå i
dessa fall, då hans lif eller egendom hotas. Paragrafen hör till
dem, som särskildt och framför andra skola hafva till uppgift att
tjena icke blott till rättesnöre för domaren utan äfven, såsom jag
nyss hade äran nämna, till upplysning för den stora allmänheten,
som lefver under lagen och behöfver rådfråga lagen. Det är derför
mer än någonsin nödigt, att paragrafen eller rättare sagdt bestämmelserna
deri skola vara klara och tydliga och icke innehålla
ens en skymt af tvifvel i afseende å deras innebörd. Detta är ju
visserligen nödigt i afseende på alla lagar, men särskildt beträffande
sådana paragrafer som denna.

Huru förhåller det sig nu med den frihet från tvetydighet, som
här mer än annars borde finnas? I första punkten af paragrafen
heter det: “varder man af annan öfverfallen med våld eller hot,
som innebär trängande fara*1. Då denna punkt behandlades inom
lagutskottet, uppstod fråga derom, huru vida denna relativsats:

“som innebär trängande fara", skall kunna anses höra endast till
ordet “hot” eller till både “våld” och “hot11; huru vida alltså nödvärnsrätten
skulle vara medgifven vid allt slags våld, eller om våldet
liksom hotet måste innebära trängande fara för att medföra
rätt till nödvärn. Som hvar och en finper, är det en högst väsentlig
skilnad mellan dessa båda tolkningar af punktens innehåll.

Inom lagutskottet var meningen i detta fall den, att relativsatsen
måste anses höra till båda uttrycken. Men då uppdagades under
diskussion härom, att en rättslärd och specialist på detta område
hade en annan mening, nemligen att relativsatsen endast
kunde höra till det ena uttrycket, ordet “hot". Man stod sålunda
i den ställningen, att åtskillige lagkunnige hade en mening i detta
fall, och en framstående auktoritet på samma område en annan.

Man fann alltså nödigt att förtydliga satsen och säga, hvad lagens
mening var. Det bief derför inom utskottet föreslaget och i
sjelfva verket äfven antaget, att orden skulle ändras till: “sådant
våld eller sådant hot, som innebär trängande fara", hvarigenom
relativsatsen komme att höra till båda orden “våld" och “hot“, och
hvarje möjlighet till olika tolkning i denna punkt blefve undanröjd.
Så stod denna sak några dagar. Men sedan kom en af de

2i:o 30. 10

Onsdagen den 23 April. e. tn.

Ang. ändring rättslärde och yrkade, att detta förtydligande skulle tagas bort —
a Strafflagen oc^ dervid stannade det. Man föredrog att låta den gamla tvetya''
(Forts!?6”'' digheten stå qvar, äfven sedan den blifvit påvisad, och så står
saken nu. — Men det är icke nog härmed.

I en följande punkt i samma paragraf säges: “rätt till nödvärn
ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest tränger sig dödligen
in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid". Härvid
blef det också fråga om, huru vida ordet “nattetid" skulle kunna
afse hela meningen, sålunda både “inbrott" och “inträngande" eller
allenast “inträngande". De flesta inom utskottet voro i detta fall
af den mening, att ordet “nattetid" hänsyftade å båda fallen, och
att följaktligen nödvärnsrätten här endast skulle få tillämpas nattetid
vid inbrott eller inträngande. Men då inträffade, att en lagkunnig
medlem af utskottet förklarade, att han hela tidexr haft en
annan uppfattning, nemligen att uttrycket “nattetid" skulle endast
hänföras till den sista delen af meningen, d. v. s. till inträngandet.

De lagkunnige stodo alltså med skilda meningar emot hvarandra i
denna punkt, en punkt af den mest vigtiga praktiska betydelse. Då
hade väl lagutskottet bort förtydliga detta lagrum, så att det kommit
att lyda ungefär så: “rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår
inbrott nattetid eller eljest å den Hd tränger sig olofligen in“ etc.,
hvarigenom naturligtvis tvetydigheten bortfallit. Men nej, i trots
deraf att man nyss förut fått veta, att de lagkunnige voro af olika
meningar i saken, vägrade man detta förtydligande tillägg, och det
blef vid det gamla. Man finner således, att lagen, som, på de
skäl jag förut anfört, särskildt i en sådan punkt som denna, bör
vara klar och otvetydig, står i detta fall qvar dunkel och tvetydig
icke blott för menige man utan till och med äfven för de laglärde.
Och dock vill man icke göra den klar, utan hänvisar i stället till
“frågans historia", hänvisar till “motiven" och framför allt till den
följande 10 §. Liksom om detta vore nog! Den som väntar våldsgerningen,
den som hör våldsverkarne slå på porten, är icke i det
läge, att han beqvämligen kan studera “frågans historia", och i
regel finnas säkerligen “motiverna" icke ens i hans hus; och hvad
10 § beträffar, som skulle upplysa honom, så kan det hända, att
han icke ens känner till, att en sådan § finnes. Han har må
hända någon gång rådfrågat 7 § blott — och blifvit vilseledd.
Det är ju icke lämpligt, att man sålunda, så att säga med vett
och vilja, skrifver eller — hvilket går ut på detsamma—lemnar
orättad tvetydig lag.

Det är herrarne må hända bekant, att i England advokaterna
vid sina kalas pläga hålla skåltal för de engelska lagarnes “härliga
obestämdhet och tvetydighet", egenskaper, som naturligtvis
äro dessa advokater till stor förmån, då det just är genom dem,
som kalasen betalas. Men jag skulle för min del beklaga, om fallet
skulle blifva sådant också hos oss.

Jag vet ganska väl, att det icke tjenar någonting till att göra
något särskildt yrkande, då utskottets hemställan i denna punkt,
om jag icke misstager mig, redan blifvit af Första Kammaren antagen.
Jag skall derför icke tillåta mig att göra något yrkande.

Onsdagen den 23 April, e. m.

11 N:o 30.

Men nog synes det mig, att sådana saker, som jag nu framhållit, 4»#; ändring

äro värda att beaktas och bekiertas mer än som skett. i visso delar

u af strafflagen.

Herr Lilienberg: Jag får verkligen säga, att jag tycker det tS’
gagna föga att här framdraga dessa interiörer från lagutskottets
öfverläggningar, som den siste talaren framlade. Jag tycker, att
det skulle vara mycket bättre, om den värde talaren ville anföra
några verkliga skäl till de anmärkningar han hade att göra i ett
eller annat afseende. Hvad en och annan ledamot af lagutskottet
har yttrat vid det eller det tillfället kan väl icke vara lämpligt
att här framdraga.

Hvad sjelfva saken beträffar, menar jag, att begge de uttryck,
mot hvilka talaren gjort anmärkning, äro tillräckligt tydliga. Jag
yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström: Jag har endast att genmäla, att af de begge
lagkunniga auktoriteter, som jag afsåg i mitt anförande nyss, den
ena alls icke tillhör lagutskottet, och vidare att jag icke kan finna
att det kan kallas att sprida ut några “interiörer", om man talar
om de olika meningar, som inom utskottet brutit sig mot hvarandra.
Detta är fast mera, tror jag, ganska berättigad^ För öfrigt
hemställer jag, huru vida jag icke anfört tillräckliga skäl för de
anmärkningar jag beträffande denna § tillät mig framställa.

Härmed var öfverläggningen slutad. Paragrafen godkändes.

§§ 8 och 9.

Godkändes.

§ 10 lydde enligt utskottets förslag:

Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 § sägs, brukat våld
till afvärjande af ett påbörjad! eller omedelbart förestående orättmätigt
angrepp å person eller egendom, eller öfvat våld emot den, som medelst
inbrott eller eljest olofligen inträngt i annans rum, hus, gård
eller fartyg: var det våld ej större, än nöden kräfde, och stod det
ej heller i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet
var att befara; då skall han från straff frias. Finnes han
hafva gjort svårare våld, än nu sagdt är; vare lag, som i 9 §
stadgas.

Deremot hade herr Lilienberg i afgifven reservation föreslagit,
att åt denna paragraf måtte gifvas följande lydelse:

•

Nu har någon i annat fall, än i 7 eller 8 § sägs, brukat våld
till afvärjande af brott, hvarigenom hans lif, helsa, frihet eller
egendom i fara sattes, eller öfvat våld mot den, som begått inbrott
eller eljest olofligen inträngt i hans hemvist: var det våld ej större
än nöden kräfde och stod det ej heller i uppenbart missförhållande

N:0 BO. 12

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring till deri skada, som var att befara; då skall han från straff frias.
1 vifsa delarFinnes han hafva gjort svårare våld, än nu sagdt är; vare lag,
(Forts.) som 1 9 § stadgas.

Beträffande denna § anförde nu:

Herr Lilienberg: Herr talman! Denna § är vigtig, ty den
innefattar en utsträckning af nödvärnsrätten. Kongl. Maj:ts förslag
härutinnan har blifvit af utskottet väsentligen godkändt, men utskottet
har gjort ett tillägg, enligt hvilket uran skulle vara berättigad
till nödvärn mot den, som “medelst inbrott eller eljest olofligen
inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg", och detta
äfven under dagen, hvilket skall vara en komplettering af hvad
som förekommer i 7 §. Mot detta tillägg har jag för min del ingenting
att erinra. Men deremot anser jag, att den redaktion, som
här är föreslagen, kan vara otydlig och i tillämpningen föranleda
ojemnhet. Det heter: “Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 §
sägs brukat våld till afvärjande af ett påbörjadt eller omedelbart
förestående angrepp å person eller egendom" etc. Det kan nu
sättas i fråga, hvad som här skall menäs med “angrepp å person",
om dermed afses endast våld, eller om icke äfven angrepp medelst
ärekränkning skulle vara inbegripna. 1 stadsrådsprotokollet är
yttradt, att detta icke är meningen, utan skulle nödvärnsrätten gälla
endast sådana angrepp på person, som åsyfta våld och misshandel.
Men jag tror, att juristerna i allmänhet, när de tala om brott mot
person, äfven inbegripa ärekränkning. — Jag har vidare, i likhet
med några ledamöter af högsta domstolen, anmärkt, att nödvärn
icke bör få ega rum gent emot andra brottsliga handlingar än
sådana, som i strafflagen äro belagda med straff. Derigenom blir
visserligen nödvärnsrätten något mera inskränkt till omfånget, men
i tillämpningen så mycket säkrare.

Jag har af dessa skäl föreslagit en förändrad redaktion af
denna §, så lydande:

“Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld
till afvärjande af brott, hvarigenom hans lif helsa, frihet eller egendom
i fara sattes, eller öfvat våld mot den, som begått inbrott eller
eljest olofligen inträngt i hans hemvist: var det våld ej större
än nöden kräfde och stod det ej heller i uppenbart missförhållande
till den skada, som var att befara; då skall han från straff friasFinnes
han hafva gjort svårare våld, än nu sagdt är; vare lag som
i 9 § stadgas.11

Jag yrkar bifall till detta redaktionsförslag och afslag å det
som utskottet framstält.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag skall be att få tillkännagifva, att jag icke har något att
erinra emot det tillägg, som lagutskottet gjort i denna §. Deremot
skulle jag vilja afråda antagandet af det utaf reservanten, herr
Lilienberg, gjorda förslag till redaktionsförändring. Han vill, om
jag fattat honom rätt, hafva uttrycket “orättmätigt angrepp" än -

Onsdagen den 23 April, e. m.

13 N:o 30.

dradt derhän, att angreppet endast skall afse brott, som i straff- fng- ändring
lagen är belagdt med straff. Men man bör märka, att det blir i visso, delar
svårt för den angripne att i hast afgöra, huru vida det i strafflagen'''''' (Väft*)*"''
finnes stadgadt straff för det angrepp, som hotar honom. Det
blefve en inskränktare nödvärnsrätt den angripne finge, om man
antoge herr Lilienbergs förslag.

Herr Edelstam: Jag får upptaga den hemställan, som gjordes
af herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet, och
anhålla om bifall till utskottets förslag. Särskild?; vill jag påpeka,
att uti herr Lilienbergs reservation användes i fråga om paragra- .
fens lydelse uttrycket “hans hemvist11, då deremot utskottets förslag
på motsvarande ställe har orden “annans rum, hus, gård eller
fartyg“, hvilket allt icke ligger i uttrycket “hemvist11, då ju detta
icke kan anses inbegripa “gård" eller “fartyg".

Jag yrkar, som sagdt, bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren godkände
paragrafen med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

För § 14 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt:

1. inom två år, om det ej i lagen med svårare straff, än fängelse,
belagdt är; eller

2. inom fem år, om hrottet, der det ej är med synnerligen försvårande
omständigheter förenadi, icke är i lagen helagdt med svårare
straff, än straffarbete i två år.

Ordet begärdes af

Herr Gr. Berg, som yttrade: Angående 14 §, som afser åtalspreskription,
har Kongl. Maj:t icke föreslagit någon förändring.

Ej heller föreligger någon motion, som afser förändring i denna §.

Detta oaktadt har utskottet nu företagit sig att framlägga förslag
till en dylik förändring, och utskottet stöder sig i sin motivering
på den omständighet, att ändringen skulle vara en konseqvens af
ändringen i andra lagstadganden, såsom särskildt 22:dra kapitlets
bestämmelser, som handla om bedrägeri. Jag tror emellertid, att
utskottet här har öfverskridit sin befogenhet. Yore nemligen det
anförda motivet rigtigt, så skulle det knappast finnas någon enda S i
strafflagen, som icke skulle kunna på samma sätt ändras, ehuru
förslag derom ej vore väckt. Jag föreställer mig, att sådant icke
kan vara öfverensstämmande med grundlagen.

Redaktionen af 2 mom. förefaller mig i alla fall ganska otydlig.

Man vet icke, antingen det skall afse, att alla hit hänförliga brott
skola blifva preskriberade, om de ej åtalas inom fem år, eller om
endast de skola vara det, som ej äro begångna under synnerligen
försvårande omständigheter. Det sista alternativet skulle förutsätta

N:o 30. 14

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändringen särskild undersökning vid domstol, och då vore icke mycket
1 .vifaJlelar vunnet. Det förra alternativet torde ock vara utskottets mening.
"• (/o^sT"’^ag skulle alltså kunna hafva anledning att påyrka ett förtydligande
i detta afseende. Men då jag finner det principielt betänkligt
att framlägga något förslag, der hvarken någon kongl. proposition
eller enskild motion föreligger, så tar jag mig friheten yrka
afslag å utskottets hemställan i denna §.

Vidare anförde:

Herr Lilienberg: Den föregående talaren har sjelf angifvit
''det skäl, som föranledt utskottet att framlägga förslag till förändrad
redaktion af denna §. Det är nemligen det sammanhang, hvari
paragrafen står till andra stadganden. Om icke denna förändring
i 2 mom. skedde, så blefve följden den, att bedrägeribrott i
allmänhet icke skulle kunna preskriberas. I Kongl. Maj:ts förslag
är straffet för det allmänna bedrägeribrottet, då det begåtts under
synnerligen försvårande omständigheter, höjdt till fyra år från två.
Gjordes icke nu denna förändring i 2 mom., så blefve följden, att
ett bedrägeribrott, hur obetydligt det än vore, skulle kunna åtalas
efter huru lång tid som helst, och det kan väl icke vara lämpligt.

I afseende på redaktionen får jag säga, att den förefaller mig
fullt tydlig. Den kan efter mitt förmenande icke rimligtvis förstås
på annat sätt än den föregående talaren sjelf angifvit. Man vill
dermed säga, att ett brott icke får åtalas sedan fem år förflutit,
när det i allmänhet icke är belagdt med straffarbete öfver två år.
Man ville gerna genom redaktionen af momentet tydligt uppställa
brott, hvilket i allmänhet icke är i lagen belagdt med svårare straff
än straffarbete i två år, såsom en motsats mot det fall, då brottet
är med synnerligen försvårande omständigheter förenadt. Men
man trodde sig icke kunna göra så, utan begagnade ett mera utförligt
uttryckssätt. Jag medgifver villigt, att redaktionen icke är
vacker. Men jag vågar påstå, att den är uttömmande. Jag skall
derför yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag har i princip icke något emot det af lagutskottet i 2 mom.
framstälda förslaget. Visserligen hade stadgandet kunnat i en
tydligare form affattas; men då jag hoppas, att det äfven med nu
varande affattningen skall komma att rätt tillämpas, vill jag icke
framställa någon anmärkning mot redaktionen.

Herr Billing: Herr vice talman, mine herrar! Jag gifver
lagutskottet obetingadt rätt deruti, att det är en särdeles vidsträckt
straffiatitud från 5 kronors böter till 4 års straffarbete,
och att det kan anses vara ganska olämpligt, att straffet för ifrågavarande
slags brott, som dock kunna försonas med 5 kronors böter,
icke någonsin kan blifva preskriberadt. Men om jag också i
detta hänseende håller med utskottet, synes dock den anmärkningen
af'' den förste talaren vara rigtig, att orden: “der det ej är

15 N:o 30.

Onsdagen den 23 Åpri!, e. ra.

med synnerligen försvårande omständigheter förenadtu äro ganska Ang. ändring
svårfattliga. Om man läser momentet precis som det lyder, kanvissa delar
man, såsom mig synes, icke komma till annat resultat, än att straffet
skall vara förfallet inom fem år, om brottet är sådant, att, så vida det
ej är förenadt med synnerligen försvårande omständigheter, det
är i lagen belagdt med högst straffarbete i två år. Men då kommer
frågan: Om det åter är förenadt med synnerligen försvå rande

omständigheter, huru skall det då gå? Det är icke tydligt
sagdt, att det skall gå på samma sätt, eller att preskription skall
ega rum, fastän brottet kan beläggas med fyra års straffarbete.

Jag tror, att.flertalet menniskor skola tolka momentet så: ifråga
om bedrägeribrott, som kunna försonas med två års straffarbete,
skall preskription ega rum; men äro brotten begångna under synnerligen
försvårande omständigheter, då vet man icke rigtigt, huru
man skall gå till väga.

Jag vet visserligen, att utskottets mening är, att åtal för bedrägeribrott
skall,'' äfven om det är med synnerligen besvärande
omständigheter förenadt och således kan straffas med fyra år, icke
få ega rum efter 5 år, men jag tycker icke att detta blifvit sagdt
så tydligt, att icke ett missförstånd kan ega rum. Således skulle
jag helst önskat att genom en återremiss få ordalagen ändrade i
berörda afseende; men om Första Kammaren antagit paragrafen,
torde icke en återremiss hafva någon verkan.

Då jag emellertid icke känner, huru vida Första Kammaren
antagit paragrafen eller ej, skall jag anhålla att få förena mig
med herr Berg och yrka afslag på utskottets förslag samt bifall
till Kong!. Maj:ts framställning.

Sedan, öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
gifvits å de olika yrkandena, blef paragrafen af kammaren
godkänd.

6 kap. 6 §, 8 kap. 30 § och 9 kap. o §. -

Godkändes.

11 kap.

§ 1—3, 5 och 6.

Godkändes.

§ 7 var enligt Kongl. Maj:ts och utskottets sammanstämmande
förslag så lydande:

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, \
emot annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser
annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller B § sägs,
eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada

N:o 30. 16

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring sker, ändock straffad med böter, ej under femtio Riksdaler, eller

i vissa delar fängelse i högst ett år.
eif strafflagen. °

I afgifven reservation hade herr Lilienberg föreslagit, att till
denna paragraf måtte fogas följande stycke:

Sker det vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som
ej är att hänföra till gudstjenst; varde den omständighet, vid bestämmande
af det straff, som å gerningen bör följa, såsom försvårande
ansedd.

Vidare hade herr A. Göransson i en vid utlåtandet fogad reservation
yrkat, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Den som i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod,
emot annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser
annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs,
eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada
sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år.

Sker det vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som
ej är att hänföra till gudstjenst; varde den omständighet, vid bestämmande
af det straff, som å gerningen bör följa, såsom försvårande
ansedd.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Lilienberg: Jag har i afseende på denna paragraf an mält

en reservation. Jag har ansett, att, likasom lagförslaget
innehåller särskilda bestämmelser derom, att, då misshandel sker
vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som ej är att hänföra
till gudstjenst, detta skall anses såsom försvårande omständighet,
hvarjemte för svordom, oljud eller annan förargelse vid sådan
sammankomst stadgas särskilt ansvar för böter, så borde också
följdrigtigheten fordra, att särskilda bestämmelser infördes derom,
att, derest någon emot annan reser lifsfarligt vapen vid dylik
sammankomst, detta skall anses såsom en försvårande omständighet.
Jag har derför föreslagit ett tillägg till denna paragraf'', så
lydande: »Sker det vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som
ej är att hänföra till gudstjenst; värde den omständighet, vid bestämmande
af det straff, som å gerningen hör följa, såsom försvårande
ansedd“. Det är ett alldeles liknande moment, som enligt lagförslaget
förekommer vid första paragrafen angående misshandel.
Det heter der: “våldförer man annan vid sammankomst för gemensam
andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra; varde
den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
ansedd”.

Jag skall derför be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Göransson: Då jag anser den, som i uppsåt att skada

göra eller eljest i vredesmod emot annan drager knif eller svärd,

Onsdagen den 23 April, e. m.

IT N:o 30.

eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt vapen, vid guds- Ang. ändring
tjenst, som i 1 eller 3 § sägs, begå ett brott utaf så allvarsami vissa ,lelar
och betänklig art, att det icke bör få försonas med böter, har jagS(^^^en''
icke kunnat biträda utskottets förslag uti frågavarande paragraf.

Trodde jag, att antalet af dessa brott komtne att minskas utan
någon straffskärpning, skulle jag visserligen icke yrka på straffets
höjande. Men efter den erfarenhet man har, tror jag man kan
säga, att det tilltager. Och jag kan icke finna, att det kan vara
skäl att hafva ett så lindrigt straff, att man derigenom nästan kan
uppmuntra till brott. Jag tycker, att när man drager knif eller
svärd i rent uppsåt att göra skada, är detta ett så ruskigt brott,
att, äfven om icke skada sker, en månads fängelse icke kan vara
för strängt straff. Det kan dessutom hända, att det indirekt kan
åstadkomma skada, äfven om denna icke kan märkas då för tillfället.
Det är ju möjligt, att någon kan skrämma t. ex. en qvinna
eller någon annan person genom att stå öfver honom med knif
eller rigta svärd eller bössa emot honom, så att han kan få menliga
följder utaf ett sådant hot eller ett sådant tillvägagående.

Äfven om icke följderna för ögonblicket kunna skönjas och våldsverkaren
ställas till ansvar derför, så kunna dock sjukdomar och
lidanden blifva resultatet af ett sådant tillvägagående.

Jag skall derför tillåta mig att anhålla om bifall till sådan
lydelse utaf 7 §, som i min reservation angifves.

Herr Wester: Jag ber att få instämma uti herr Lilienbergs
yrkande om tillägg till denna paragraf utaf det skäl, som han anfört
i sin reservation, eller att, då bestämmelser intagits derom
att, när misshandel sker vid sammankomst, som ej är att hänföra
till gudstjenst, detta skall anses såsom försvårande omständighet
samt då böter stadgats för svordom, oljud eller annan förargelse
vid sådan sammankomst, det äfven bör tilläggas, att, om någon
vid dylik sammankomst emot annan reser lifsfarligt vapen, detta
skall betraktas som försvårande omständighet.

Deremot vill jag för min del yrka afslag på herr Göranssons
reservation. Paragrafen, sådan den lyder, innehåller bestämmelse
derom, att om man drager knif eller svärd eller spänner bössa eller
reser annat lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 §
sägs, utan att någon skada sker, kan man straffas med böter, ej
under femtio riksdaler, eller fängelse i högst ett år. Det är sålunda
tillfälle för domaren att döma till ett års fängelse. Men
det kan här, såsom ofta eljest, förekomma att någon drager knif
emot annan under sådana omständigheter, att det vore upprörande
att nödgas döma till fängelse. Deremot kunna herrarne vara öfvertygade
om, att, der verkliga skäl till stränghet föreligga, domaren
icke underlåter att döma sådant straff. Då det är en sådan strafflatitud,
synes det ej vara nödvändigt eller ens välbetänkt att gå
så långt, som herr Göransson yrkat. Jag tager mig derför friheten
yrka afslag å hans reservation och bifall till den af herr Lilienberg
afgifna.

Andra Kammarens Prat. 1890. N:o SO.

2

N:o 30. 18

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring Herr Edelstam: Jag för min del anhåller deremot att få
1 vissa''delar yrka, bifall till utskottets förslag i denna punkt. Första Kamma(Forte)6”
ren ^iar re<^an antaffif förslaget och det förefaller mig icke vara
'' lämpligt, att Andra Kammaren i denna fråga, som dock icke är af
så stor betydelse, skiljer sig från Första Kammaren och derigenom
möjligtvis riskerar hela lagförslagets fall, då det ju är osäkert,
om någon sammanjemkning i denna fråga skulle kunna komma till
stånd.

Hvad åter beträffar herr Göranssons anmärkning, att böter
under alla förhållanden skulle utgöra för ringa straff för brott af
ifrågavarande art, ber jag få framhålla, att omständigheter understundom
förekomma, då det icke torde förefinnas skäl att döma
till fängelse.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr P. Waldenström: Enligt den af herr Lilienberg föreslagna
lydelsen skulle man i 7 § såsom i en af de föregående få
in uttrycket: “sammankomst för gemensam andaktsöfning, som ej
är att hänföra till gudstjenst". För min del tror jag, att detta
uttryck icke borde förekomma någonstädes i lagen, men förekommer
det på något ställe, så bör man åtminstone se till, att det
sker på så få ställen som möjligt. Den statskyrkliga gudstjensten
likasom ock den gudstjenst, som öfvas af främmande trossamfund,
hvilka i riket ega rätt till offentlig religionsöfning, är väl icke
heller den annat än sammankomst för gemensam andaktsöfning.
Hvarför skulle då icke äfven andras likartade sammankomster få
hänföras till gudstjenst:

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Jag gör det så mycket hellre, som det icke synes mig vara
mycket att fara efter att med särskilda straffbestämmelser skydda
sammankomster för gemensam andaktsöfning. De, som hålla sådana
sammankomster, borde vara nöjda med de lagstadganden,
som i allmänhet äro gifna till skydd för den personliga friheten.
Jag tror icke heller, att det står i öfverensstämmelse med Nya
Testamentets anda att för dem begära särskildt skydd i lag, —
åtminstone är jag för min del af den öfvertygelsen. Tvärt om
tyckas både Frälsarens och apostlarnes ord tyda på en alldeles
motsatt mening.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad; och efter det herr
talmannen till särskilda propositioner upptagit de olika yrkanden,
som derunder förekommit, godkändes utskottets förslag oförändradt.

§ 8■

Godkändes.

§ 12 var af följande innehåll:

19 j\t:o 30.

Onsdagen den 23 April, e. m.

Kongl. Maj:ts förslag.

Bryter man hemfrid, i ty att
man, af ondska, slår in fönster i
annans hus, eller kastar i annans
gård, hus eller fartyg in sten
eller annat; straffes med böter
eller fängelse i högst ses månader.
Sker det af öfverdåd eller
okynne; vare straffet böter.

Lagutskottets förslag.'' Ang. ändring

Bryter man hemfrid, i ty att af strafflagen.
man, åt ondska, slår in fönster i (Ports.)
annans hus, eller kastar i annans
gård, hus eller fartyg in sten
eller annat; straffes med böter
eller fängelse i högst sex månader.
Sker det af öfverdåd eller
okynne; vare straffet böter.

Bryter man hemfrid medelst
hullande eller annat våld å hus,
som bebodt är och der man ej lof
eller lega för sig har; straffes och
med böter eller fängelse i högst
sex månader. Sker det i uppsåt
att annan våldföra, vare lag, .som
i 10 § sägs.

Äfven beträffande lydelsen af denna § hade herr Lilienberg
och herr Göransson inom utskottet varit af skiljaktig mening och,
hvar för sig, reservationsvis, framstält särskilda förslag.

I fråga härom anförde nu:

Herr Lilienberg: I denna paragraf har utskottet föreslagit
ett tillägg till 2:dra mom., der det belägges med ansvar att bryta
hemfriden “medelst bultande och annat våld å hus, som bebodt är
och der man ej lof eller lega för sig har“. Jag har, som herrarne
torde finna af reservationen, i hvilken äfven andra ledamöter af
utskotten instämt, yrkat, att detta tillägg måtte utgå. Jag tror,
att bestämmelserna deri äro allt för sväfvande och obestämda, och
anser, att vi kunna reda oss med de stadganden till skydd för
hemfriden, som redan finnas, hvarför jag yrkar afslag på paragrafens
senare del eller det moment, utskottet tillagt.

Herr Gföransson: Både lagberedningen och Kongl. Maj:t
hafva erkänt, att hemfridsbrott äro brott af rätt betänklig art,
men det oaktadt hafva de ansett lämpligt att nedsätta straffminimum
till fem kronors böter för den, som bryter hemfrid, i ty att
man af ondska slår in fönster i annans hus eller kastar i annans
gård, hus eller fartyg in sten eller annat. Lagutskottet har äfven
godkänt Kong!. Maj:ts förslag i den delen. Jag har dock icke kunnat
biträda utskottets förslag, enär jag anser, att sådana hemfridsbrott
ej böra få försonas med böter i andra fall än som omförmälas
i sista punkten af första stycket i denna § och som lvder så:
“sker det af öfverdåd eller okynne; vare straffet böter", också skulle
man taga bort orden “böter eller" i den första punkten af samma
stycke och gifva den sådan lydelse, som min reservation innehåller.

På de skäl, jag der anfört, och äfven de, jag förut anfört angående
7 §, yrkar jag bifall till reservationen.

N:o 30.

20

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring Herr Andersson i Nöbbelöf: I likhet med utskottets vice
■i visso, ådar ordförande anser jag, att sista delen af paragrafen bör utgå, då
° S(vwli^en'' iaS icke kan det vara lämpligt att på detta sätt konstruera

nya brott. Jag yrkar afslag.

Herr Edelstam: Då jag i min praktik såsom landtdomare
åtminstone tre gånger, som jag erinrar mig, käft tillhandläggning
mål, der flere personer tilltalats för att nattetid hafva stört husfriden
genom att långa stunder bulta på väggar, dörrar och fönsterluckor,
har jag med glädje helsat det tillägg till 12 §, lagutskottet
nu framlagt. Då emellertid Första Kammaren återremitterat
denna paragraf för att få ordalagen något förtydligade, hemställer
jag, att äfven denna kammare måtte återförvisa paragrafen
till utskottet.

Herr G. Berg instämde med herr Edelstam.

Herr A. Waldenström: Jag har blifvit förekommen af herr
Edelstam och förenar mig i hans yrkande om återremiss.

Herr Smedberg: Jag vet sannerligen icke, hvarför man skulle
ömma för sådana fridstörare, som taga sig för att gå omkring ens
hus och bulta på det med träklubbor eller stenar hela natten igenom,
så att de innevarande icke kunna få någon ro. Då det nu
icke finnes något lagrum, efter hvilket ett dylikt beteende bestraffas,
tiar jag ansett ett sådant tillägg i lagen vara alldeles nödvändigt;
och då Första Kammaren återremitterat ärendet, tror jag,
att Andra Kammaren skulle handla klokt i att göra på samma
sätt, så att utskottet måtte komma i tillfälle att föreslå sådana
ändringar i ordställningen, som möjligtvis kunna behöfvas, hvarför
jag yrkar återremiss.

Herr Lilienberg: Jag vill blott gifva tillkänna, att jag icke
vill motsätta mig eu återremiss.

Herr Nyström: Önskande framgång åt saken, instämmer jag
med dem, hvilka yrka återremiss.

Härmed var öfverläggningen rörande denna paragraf slutad.
Herr talmannen gaf proposition först på godkännande af utskottets
förslag och derefter å hvart och ett af de yrkanden, som under
öfverläggningen framstälts; och beslöt kammaren återremittera
paragrafen till utskottet.

12 kap. 1-5 §§. 7 §. 10 §, 12-14 §§, 16-18 §§ samt 21 §.

Godkändes.

14. köp.

Onsdagen den 23 April, e. m.

21 N:o 30.

§ 12-

Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen.
(Forts.)

Godkändes.

§ 15 var så lydande:

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod,
emot annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat
lifsfarligt vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid
straffets bestämmande, såsom försvårande anses; och må i fall,
som i 11 § sägs, der misshandeln skedde af hastigt mod, så ock
för misshandel, hvarom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete
i fyra år, och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är,
till straffarbete i högst ett år dömas. Kommer ej skada; vare
straffet böter, ej under tio Kiksdaler, eller fängelse i högst sex
månader.

Herr Göransson hade deremot i sin reservation föreslagit
att ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande lydelse: Har
någon i uppsåt att göra skada, eller eljest i vredesmod, emot
annan _ dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat
lifsfarligt vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid
straffets bestämmande, såsom försvårande anses; och må i fall,
som i 11 § sägs, der misshandel skedde af hastigt mod, så ock för
misshandel, hvarom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete
i fyra år, och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är,
till straffarbete i högst ett år dömas; kommer ej skada, vare straffet
fängelse i högst sex månader.

Herr Göransson begärde ordet och yttrade: På de skäl, jag
förut anfört rörande 11 kap. 7 och 12 §§, ber jag att få yrka bifall
till min reservation äfven i denna punkt. Jag anser straffminimum,
10 kronors böter, här vara alldeles för lågt.

Herr Lilienberg: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag. Såsom herrarne torde finna, har straffet för sådant brott,
som bär är i fråga, blifvit skärpt. Kör närvarande är latituden
10 till 50 kronors böter. Men nu skulle den blifva från 10 kronors
böter till fängelse i högst 6 månader. Jag tycker att detta
är tillräckligt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de båda olika yrkandena,
godkändes paragrafen med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

§§ 22 och 23.

Godkändes.

N:o 30. 22

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen.
(Ports.)

Beträffande § 24 anförde:

Herr Nyström: Jag önskar att någonting kunde göras för
att förmildra straffbestämmelserna i 24 §. Om man tänker sig
en olycklig qvinna, förtviflad och eländig och i det tillstånd till
kropp och själ, som hon är omedelbart före förlossningen, om man
tänker sig, att hon i sådant tillstånd sökt enslighet vid födseln och
dervid måhända förlorat medvetandet och fostret sedan finnes dödt,
skall hon då anses skyldig till straffarbete i högst två år, när
omständigheterna äro sådana. Detta brotts straffmaximum är för
högt, och jag har särskild anledning framhålla detta, då jag icke
kan förklara sambandet mellan 24 och 25 §§. I sistnämnda paragraf
är straffet högst två års straffarbete, men det är bestämdt
för en handling, som synes mig vida mer straffbar än den, som
beskrifves i 24 §, der allt talar för att sätta straffet så lågt som
möjligt, utan att rättsmedvetandet deraf trädes för nära.

Såsom sagdt, dels på grund af innehållet af paragrafen i och
för sig, dels ock derför att jag icke kan finna det rättvist, att
samma straffmaximum finnes i 24 och 25 §§, önskade jag att något
nu kunde göras. Men jag förmodar att saken redan är afgjord i
Första Kammaren och derför lönar det icke mödan att yrka återremiss.
Jag skall icke heller framställa något yrkande, om icke
någon annan gör det.

Herr Lilienberg: Efter hvad man sagt mig, är denna paragraf
redan godkänd i Första Kammaren. Jag ber för öfrigt att
få fästa den föregående talarens uppmärksamhet derpå, att straffnedsättning
mot hvad nu är gällande här skett. Nu är latituden
sex månaders till två års straffarbete. Men såsom paragrafen kommer
att lyda, kan man komma ned ända till två månader. Således
har en sänkning af straffminimum här skett.

oHerr Nyström: Jag har nog gifvit akt på det och gladt mig
deråt, men det qvarstår och har icke blifvit vederlagdt, att straffet
är det samma för de i 24 och 25 §§ beskrifna brott, som dock
äro af olika art. Då det i 25 § omtalade är af vida svårare natur,
kan det icke vara rättvist, att man för dem båda bestämmer
samma straffmaximum.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§ 25.

Godkändes.

§ 26.

För denna § hade föreslagits följande lydelse:

23 N:o 30.

Onsdagen den 23 April, e. m.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nytt- Anu: ändring

jar invertes eller utvertes medel, som sådan verkan hafva kan, J

varde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, (Po^s)
till straffarbete från och med ett till och med sex ar, och, i annat
fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

I fråga härom anförde:

Herr G. Berg: Med glädje har jag helsat de nedsättningar,
som förekommit i fjortonde kapitlet, men sa har icke varit fallet
med denna nedsättning i 26 §. Till den finnes icke något skäl.

Jag vet icke något, som kan berättiga dertill, att man sänker straffet
för fosterfördrifning från två till sex år, som det förut varit, till
från ett till sex år. Jag frågar: är det verkligen skäl att sätta
straffet för detta brott lindrigare än för barnamord, hvars minimum
enligt 22 § är två år. Fosterfördrifningpn är ju alltid en
planlagd handling, men barnamordet kan bero på ett uppsåt i sista
stunden, kanske till och med i nästan otillräkneligt tillstånd.

På dessa grunder och då jag anser att fara kan följa af den
nu föreslagna nedsättningen, ber jag få yrka afslag å densamma.

Herr Nyström: Det må väl vara sant hvad som erinrades
af den siste talaren, men å andra sidan kan sägas, att detta brott
så ofta begås af oförstånd. Qvinnan har icke klart för sig, att
denna handling är af samma natur som barnamord, och detta utgör
enligt min tanke en förmildrande omständighet, hvarför det
synes mig som om fullt skäl förefunnes att äfven för dessa olyckliga
göra straffet lindrigare, än det förut varit. Jag medgifver, att
man kunde hafva skäl att påminna om, att här ifrågavarande
brott tillhör en klass, som antagligen kommer att tilltaga i freqvens,
med ett ord, att fosterfördrifning är att räkna bland framtidsbrotten
och att man mot sådana har mera skäl att vara på
sin vakt än mot de utgående brotten (såsom dueller m. fl.), hvilka
icke kräfva så stor uppmärksamhet. Men den tiden, den sorgen.

För närvarande må det vara nog att påminna, att här gäller det
en klass af olyckliga, som ofta nog handlat af oförstånd och på
andras tillskyndelse och som derför kunna förtjena den mildring,
som ligger i nu föreslagna nedsättning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lilienberg: Den talare, som gjorde anmärkning mot
förevarande paragraf, vet naturligtvis mycket väl, att om en qvinna
begagnar invertes eller utvertes medel i sådan afsigt, som paragrafen
säger, behöfs icke för att tillämpa dess straffbestämmelser,
att handlingen har denna verkan, utan. derför är tillräckligt, att
medlen kunde hafva sådan verkan. Dylika fall hafva förekommit
i min domsaga. Jag hade ett sådant sistlidne höst. Det vay en
stackars qvinna, som användt sådant medel kanske en enda gång
vid ett tillfälle, men läkaren sade, att hon användt sådant medel,

N:o 30. 24

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring som kunde fördrifva foster. I sådant fall kommer man för när lfZamäaaen™mxlå&

icke ]äSre än ti]1 två år- Det kan vara allt för kårdt.
(ffif JaS yrkar bifa11 tiU utskottets förslag.

Herr Billing: Herr vice talman, mine herrar! Lagberedningen
har motiverat denna förändring dermed, att den i 22 §, som
handlar om barnamord och hvilken paragraf redan blifvit godkänd,
nedsatt latituden från 4—10 år till 2—6 år, och då är det
väl i sin ordning, att straffarbetsminimum i det fall, som afhandlas
i 26 §, nedsättes från 2 till 1 år. Dessutom se herrarne, att
det alternativa fängelsestraffet af högst 6 månader står qvar äfven
i den nya lagen, men om man på straffarbetsskalan har för stränga
straff, blir följden den, att domaren gifver sig in på fängelsestraffet,
och således vinner man icke något med att på straffarbetslatituden
sätta minimum till två år.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Paragrafen godkändes.
§§ 27, 29, 32, 37 och 46.

Godkändes.

15 hap. 25 § och 16 hap. 16 §.

Godkändes.

18 hap. § 1.

Godkändes.

§ 7 lydde enligt utskottets förslag:

Öfvar man otukt med qvinna, som ej fylt tolf år; dömes till
straffarbete från och med fyra till och med åtta år och. om hon
af gerningen fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från
och med åtta till och med tio år eller på lifstid.

Öfvar man otukt med qvinna, som fylt tolf men ej femtonår;
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex
månader. Hade qvinnan fylt fjorton år, och äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må till böter dömas. I

I afgifven reservation hade herr Lilienberg yrkat, att sista
punkten måtte ur paragrafen utgå.

Rörande utskottets förslag yttrade:

Herr Göransson: Då jag här instämt uti herr Lilienbergs
reservation, får jag med några ord angifva skälen derför.

Onsdagen den 23 April, e. m.

25 N:o 30.

Jag kan icke finna den af utskottet i sista delen af andra Ang. ändring
stycket föreslagna straffnedsättningen vara af behofvet påkallad.1 visso, dtiar
Yi hörde visserligen för en stund sedan, då kap. 14 behandlades,(portsT™
att man ansåg der föreskrift^ straffbestämmelser för brott, begånget
af qvinna vara allt för hårda, men kammaren biföll det oaktadt
utskottets förslag. Qvinnan skall således straffas ganska hårdt
för brott, hvilka den osynlige mannen ofta kan vara orsaken till
och lika skyldig i som qvinnan, men han går i allmänhet fri. Nu
är här ett af de få fall, då man kan komma åt mannen, och då
vill man minska straffet för till och med så groft brott som att
öfva otukt med barn, kan det vara rimligt och Riksdagen värdigt?

Jag tror det icke. För öfrigt kan jag icke inse, att man behöfver
uppmuntra till dessa brott genom att nedsätta straffet.

På dessa grunder ber jag att få yrka, att sista delen af andra
stycket, som lyder så: “Hade qvinnan fylt fjorton år, och äro

omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter dömas“,
måtte utgå.

Herr Lillenberg: Herr Göransson har redan omnämnt min
reservation, deruti jag, i likhet med honom, ansett att det sista
momentet borde utgå. I afseende å sådana brott som dessa bär
det emot att i lagen tala om, att synnerligen mildrande omständigheter
kunna hafva förekommit, och derför vill jag förena mig
i hans yrkande, att sista meningen måtte utgå och paragrafen
sluta med orden: “fängelse i högst sex månader".

Häruti instämde herrar E. TF. Carlson, Svensson i Karlskrona
och Andersson i Hasselbol.

Herr Widström anförde: Herr vice talman! Jag ber att få
instämma i det yrkande, som framstälts af vice ordföranden i lagutskottet,
och jag vill såsom ytterligare skäl dertill lägga, att i 5
kapitlet strafflagen bland personer, som för sina handlingar icke
äro tillräkneliga, nämnes barn, innan det fylt 15 år. Qvinno!’,
som icke uppnått denna ålder, betraktas sålunda såsom barn, och
jag vet icke, hvarför vi skulle minska det skydd, som nu gäller
för barnen.

Herr Edelstam: Jag åter skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag. Det kan verkligen hända, åtminstone en och annan
gång, att unga qvinnor, innan de hafva fylt 15 år, äro så utvecklade
i kroppsligt afseende och derjemte kommit så på sned i
sin sedliga vandel, att det kan vara ursäktligt för en eller annan
man, om han låter narra sig till ett dylikt sedlighetsbrott. Under
sådana förhållanden måste man taga denna förmildrande omständighet
i betraktande.

Herr Hygrell instämde med herr Edelstam.

N:o 30. 26

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring Herr Wester: Jag har blifvit förekommen af den siste talai
visso, delarmen skall likväl be att få yrka bifall till lagutskottets för(FortEO*”
s^ag’ ä^ven derför att jag har personlig erfarenhet om, att det
har funnits sådana förhållanden, då en man blifvit dömd efter nu
gällande lag så hårdt, att det var rent af upprörande.

Det synes mig icke vara lämpligt att här närmare redogöra
för detta fäll, men jag har derigenom fått den uppfattning, att ett
allt för hårdt straff kan leda till verkligen upprörande resultat.

Herr Larsson i Mörtlösa: Då denna paragraf står i strafflagen
för att skydda den svaga och värnlösa, så anser jag att
straffet icke bör minskas, utan snarare skärpas, och derför skall
jag yrka bifall till herr Lilienbergs reservation.

Herr P. Waldenström: Herr vice talman! Om någon förändring
i denna paragraf, sådan den i nu gällande strafflag förekommer,
vore behöflig, så vore det en förändring till förökadt skydd
för våra unga qvinnor, eller rättare sagdt, qvinliga barn mot samvetslöse
karlar, som göra allt hvad de kunna för att fånga dem i
otuktens garn. Derför är det för mig i högsta grad upprörande
att nu se ett förslag, hvarigenom den ålder hos qvinnan har
blifvit nedsatt, inom hvilken det skulle vara för mannen ett brott
att öfva otukt med henne. Jag skall af denna anledning be att
i sedlighetens och mänsklighetens intresse få på det lifligaste yrka
bifall till herr Lilienbergs reservation.

I detta yttrande instämde herrar Bratt, Lunden, Andrén, Lilje
liolm, Wreflind, Broström, Pålsson, Odell, Gumcelius, Sundström,
Truedsson och Larsson i Berga.

Herr Bexéll: Jag skall be att få yrka bifall till punkten,
sådan den är.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
förslag oförändradt och dels på antagande af samma förslag
med uteslutande af sista punkten: “Hade — — — till böter
dömas“; och fann herr vice talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och
försiggick i enlighet med följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som godkänner i oförändradt skick den af lagutskottet
föreslagna lydelsen af 18 kap. 7 § strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 23 April, e. m.

27 >:o 30.

Vinner nej, bär kammaren antagit den af herr Lilienberg före- ring. ändring
slagna lydelsen af nämnda paragraf. * j;issa delar

ClJ SlTCljJlClQBn.

Omröstningen visade 92 ja men 94 nej; och både kammaren ^Foits-)
alltså beslutat i enlighet med nejpropositionens innehåll.

§ 12.

Godkändes.

§ 16 var af följande innehåll:

“Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar
grymhet; straffes med böter11.

Herr Wretlind begärde ordet och yttrade: Det förvånar mig
att denna paragraf, när den har blifvit föremål för omredigering,
icke har blifvit omredigerad så, att den blifvit tillämplig på djurplågeri
i allmänhet, i stället för-att endast afse djurplågeri mot
husdjur. Der står nemligen taladt blott om “egna eller andras
kreatur" och detta kan af en domare icke gerna tolkas såsom gällande
annat än egna eller andras husdjur.

Vi veta, att i Riksdagen varit fråga om lagstiftning mot vivisektion.
Jag har för min del varit mot en sådan lagstiftning, men
jag har alls icke något emot, att lagen skrifves så, att en vivisektör,
som öfvar onödig och uppenbar grymhet mot djur, också
blir straffad derför.

Det kan oek förekomma att andra personer mot djur, som icke
kunna räknas till husdjuren, visa en grymhet, som vore vard straff.
En händelse, som utgör exempel härpå, tilldrog sig för åtskilliga
år sedan i Göteborg. En schåare, såsom man säger, en man af lägre
stånd, hälde fotogen på en råtta, tände eld derpå och lät råttan
springa brinnande. Han drogs inför rätta af en poliskonstapel,
men mannen kände till strafflagen och stod derför hånande och
skrattande inför polisdomaren, ty han viste, att han efter denna
lagparagraf icke kunde fällas för djurplågeri. Detta förstod polismästaren
också, men han bom på den fyndiga idén att straffa
mannen med böter för ovarsamt handterande af eld. Mannen blef
bötfäld och, då han icke hade tillräckliga tillgångar att betala böterna,
förd i fängelse.

Det synes mig lämpligt, att ifrågavarande paragraf blefve omredigerad,
så att den omfattade djurplågeri i allmänhet. Man
kunde t. ex. sätta: “Visar någon i behandling af djur uppenbar
grymhet" o. s. v. Jag skall derför be att få yrka återremiss på
denna paragraf i nu uppgifvet syfte.

Herr Hedin instämde häruti.

Herr Lilienberg: Jag vill fästa uppmärksamheten på, att
enligt underrättelse, som jag erhållit, Första Kammaren redan bi -

N:o 30. 28

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring fallit denna paragraf. Jag tror derför, att en återremiss icke vore
i visso, delar lämplig. Mig synes lämpligare, att man nu antager paragrafen,
^FortsT"'' sädan den är, — ty förslaget innehåller ju dock skärpta bestämmelser
mot djurplågeri — och sedermera skulle man ju vid nästa
riksdag kunna väcka motion i det syfte, som den värde talaren
antydde.

Jag yrkar bifall till paragrafen i dess nuvarande lydelse.

Härmed var öfverläggningen slutad. Paragrafen godkändes.

19 kap. §§ 1-6, 9 §, 11 §, 13 §, 14 §. 21 och 22 §§.

Godkändes.

20 kap.

§ 1 hade följande lydelse:

Hvar, som stjäl gods eller .penningar öfver femton Riksdaler,
dömes, för stöld, till straffarbete i.högst sex månader, der ej annorledes
här nedan stadgadt är. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande; må tiden för straffarbetet till två år höjas: äro
de synnerligen mildrande; må till fängelse i högst sex månader
dömas.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; då skall, der ej gerningen
efter 4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Härom anförde:

Herr Wester: 20:de kapitlet l:a paragrafen innehåller, att
den, som stjäl gods eller penningar öfver 15 kronor, skall straffas
för stöld, men att, om värdet ej går öfver 15 kronor, skall för
snatteri dömas.

Jag har hört uppgifvas, att Första Kammaren redan skall
hafva godkänt denna paragraf, men jag kan dock icke underlåta
att till kammaren hemställa om förändring af densamma, nemligen
så att 15 kronor höjes till 25, och att följaktligen hvar och en,
som har tillgripit gods icke öfverstigande 25 kronors värde, skall
dömas för snatteri.

Det har förut bär under dagen sagts, att lagstiftningen skall
grunda sig på den historiska utvecklingen. Om man nu vidtager
en sådan förändring, som jag föreslagit, så gör man ingenting
annat, än att man nästan återför skilnaden mellan snatteri och
stöld till hvad den var i 1734 års lag.

Den kommission, som 1686 tillsattes för att utarbeta förslag
till ny lag och som arbetade till in på början af 1700-talet, föreslog
skilnad mellan snatteri och stöld. Såsom motiv derför anförde
den, att det skedde “för att undvika den infami, som är
förenad med pcena furti“. Dervid kan den icke hafva menat, att

29 N:o 30.

Onsdagen den 23 April, e. m,

infamier skulle ligga i straffet, ty skilnaden mellan straff för forsta Ang. ändring

resan enkel stöld och snatteri, var, såsom vi veta, högst obetydlig:

i det förra fallet böter till tre gånger det stulnas värde, i det (p0rts.)

senare första gången böter hälften af det stulnas värde, andra

gången dubbelt, och dessutom för stöld uppenbar, vid snatteri

åter enskild kyrkoplikt, hvilken icke betraktades som straff, utan

som försoning med kyrkoförsamlingen. I straffet kunde alltså

icke infamien ligga, utan uttrycket måste så förstås, att infamien

skulle ligga i begreppet och beteckningen tjuf, som förekommer

vid stöld, men icke vid snatteri.

Kommissionen föreslog, som sagdt, skilnad mellan snatteri och
stöld och satte denna skilnad vid 20 daler. Detta godkändes sedermera
af Riksdagen, eller, som det då hette, Riksens ständer 1734.

På sådant sätt kom denna skilnad först in i lagen, der bestämmelsen
derom förblef oförändrad, till dess nu gällande strafflag
utfärdades.

Genom myntordningen 1686 bestämdes, att 1 riksdaler specie,
som motsvarar 4 kronor i vårt mynt, skulle delas i två daler.
Följaktligen gälde hvar daler två kronor. Men genom 1715 års
myntförordning delades specien i tre daler, hvadan alltså en daler
1734 gälde 1 riksdaler 16 skilling eller 1 krona 33 öre. Följaktligen
voro 10 daler 1734 lika mycket som 13 kronor 33 öre nu.
Emellertid försämrades myntet mer och mer; och genom 1776 års
myntordning togs hela dalerräkningen bort. En riksdaler silfverspecie
gälde numera 128 skilling. Myntförsämringen fortfor emellertid,
till dess genom 1830 års myntförordning stadgades, att en
riksdaler specie skulle svara mot 48 skilling banko, och sålunda
en daler, som utgjort Va riksdaler, motsvaras af 16 skilling banko
eller 50 öre. 10 daler voro alltså lika mycket som 5 kronor, när
1855 års förordning om stöld och snatteri samt rån utfärdades.

Nu uppstår alltså den frågan, hvad 13 kronor 33 öre 1734
skulle motsvara i vårt nu gällande mynt. För att utröna detta
har jag trott det vara säkrast att jemföra markegångspriset då
och nu, och jag har derför gått igenom markegångstaxorna. Den
äldsta tryckta markegångstaxa, som finnes i biblioteket, är af år
1767. Derefter finnes ingen förr än år 1775, från hvilken tid en
fullständig serie ända till och med 1885 finnes. Jag har trott det
vara tillräckligt att verkställa en jemförelse mellan taxorna för
100 år sedan och nu. Mellan markegångstaxorna för olika provinser
är det emellertid någon skilnad — icke så mycken,__ men
dock någon—; och jag har derför på måfå tagit taxorna för Östergötland.
Markegångstaxorna både nu och då upptaga titlarne råg,
korn, hafre, smör, fläsk och drängdagsverken.

För alla deossa persedlar äro siffrorna lägre i 1775 års taxa,
än i 1785 års. År 1775 stod t. ex. eu tunna råg upptagen till 4: 33,

1785 deremot till 5 kronor. Ett motsatt förhållande egde åter
rum vid åren 1875 och 1885, i det att tunnan råg 1885 gälde 11
kronor 66 öre, 1875 deremot 16 kronor 32 öre. Liknande förhåL
lande eger också rum med alla andra persedlar; de stå lägre 1775

N:0 30. 30 Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring än 1785 och högre 1875 än 1885. Jag har derför jemfört 1785

t vissa delar ocp 1885 °

(Förtal Vid denna jemförelse finner man, att t. ex. rågen 1785 gälde

5 kronor, 1885 åter 11 kronor 66 öre. Mellan prisen å de andra
persedlarne, korn, hafre, smör, fläsk o. s. v., är det ännu större
skilnad. Drängdagsverken, någonting, som är temligen konstant,
och som sålunda väl lämpar sig för en jemförelse, stodo 1785 till
25 öre och 1885 till 1 krona 25 öre, således 5 gånger så högt i
pris. Om man nu fäster sig vid den persedel, der skilnaden är
minst, eller råg, så befinnes det, att den stigit i pris 2x/3 gång
under dessa 100 år. Bedömer man efter denna måttstock hvad
som nu skulle motsvara 13 kronor 33 öre då, så finner man att
detta blefve ungefär 31 kronor. Häraf framgår sålunda, att penningevärdets
fall varit sådant, att, om jag vill höja den siffra,
som utmärker skilnaden mellan stöld och snatteri, till 25 kronor,
så har jag dock icke höjt den så mycket, som jag skulle göra,
om jag ville hafva samma proportion mellan stöld och snatteri
nu, som rådde, då 1734 års lag antogs.

1734 års lagstiftare voro efter den mening, som nu är rådande,
ingalunda milda. Men de voro dock så milda, att de bestämde,
att en menniska, för att göra sig skyldig till stöld och sålunda
få infamien af tjuf, skulle hafva stulit gods till ett värde af 13
kronor 33 öre. Hå synes det icke vara för mycket, om vi i vår
tid bibehålla samma skilnad mellan stöld och snatteri till förmån
för brottslingen och sålunda höja stöldvärdet till det belopp, som
det proportionsvis borde hafva, d. v. s. öfver 25 kronor. Ergo:
om vi höja stöldvår det till 25 kronor, är det i betraktande af penningenär
dels fall icke fullt så högt som det var år 1734,

Denna fråga om stöldvärdets, förhöjning är ingalunda ny. Den
har uppkommit från första stund, rikets ständer togo före ärendet
om ändring i 1734 års lag. Det var vid 1852 års riksdag. Då
beslöto rikets ständer att taga bort spö- och risstraffet och kyrkoplikten;
och i sammanhang dermed väcktes af enskild motionär
förslag om, att 1844 års lagberednings förslag i afseende på tjufnader
eller tillgrepp tillika med våld och något mera — jag mins
ej hvilket — skulle stadgas som lag. 1844 års lagberedning hade
föreslagit skilnaden mellan stöld och snatteri till 12 kronor. Men
lagutskottet nedsatte beloppet till 5 kronor. Då betänkandet föredrogs
i stånden, återremitterades det till lagutskottet i denna del,
likasom i åtskilliga andra; i stånden framstäldes nemligen yrkanden
om, att detta värde skulle höjas till 15 eller 20 eller 25 kronor.
Lagutskottet vidhöll emellertid sitt förslag om 5 kronor och
motiverade det dermed, “att förhöjningen vore att minska straffet
för stöld, hvilket åter innebure en åtgärd, motsatt den, som allmänna
rösten påkallade*''. Man tyckte nemligen, att sedan kyrkoplikten
samt spö- och risstraffet borttagits, det vore för litet ansvar
för stöld efter 1734 års lag, och begärde verkligen en omredigering
i syfte att få straffet höjdt. Förslaget antogs emellertid
af Riksdagen, och så utfärdades förordningen den 4 maj 1855,
som bibehöll stöldvärdet till 5 kronor. Vid 1863 års riksdag fram -

Onsdagen den 23 April, e. m.

31 N:o 30.

lade Kong].. Maj:t förslag till strafflag. Deri var intagen 1855 ändring
års författning om stöld och snatteri; och så vidt man kan se af* vissa fdar
protokollen i statsrådet och högsta domstolen, har det icke varit (PortsT^''
fråga om att ändra stöldvärdet. Det finnes icke något yttrande
alls derom. Då väcktes vid riksdagen en motion af baron Creutz,
hvari yrkades stöldvärdets höjande till 50 kronor. Men lagutskottet
föreslog ett belopp af 15 kronor och motiverade detta
dermed, att “det närmare motsvarade värdet i 1734 årslag". Och
vidare yttrade utskottet: “Högre siffra kunde ej vågas, men ej

heller lägre, för att ej den, som blott af okynne eller i följd af
tillfällig frestelse tillgripit, mätte drabbas af den vanfräjd, som
namnet tjuf medför. Vill man anse siffran för hög och befarar
man, att den kan komma att från rättvist straff skydda moraliskt
förderfvade, svaras, att denna våda är ringare än äfventyret att
som tjuf stämpla den, som eljest haft både kraft och vilja att återvända
från brottets väg." Då detta lagutskottets utlåtande kom
till behandling i Riksdagen, höjdes åter igen röster för stöldvärdets
bestämmande till 20 eller 25 kronor och ett af stånden —
jag vill minnas borgarståndet — återförvisade betänkandet till
lagutskottet i den delen. Men lagutskottet svarade, att då tre
riksstånd antagit förslaget, kunde utskottet ingenting göra. Så
antog Riksdagen förslaget och så kom stadgandet om lo kronor
in i 1864 års strafflag.

Jag säde, att det synes mig vara rimligt, att vi nu icke äro
strängare i bedömandet af brottet stöld, än 1734 års lagstiftare
voro. Jag vidhåller detta, så vida det icke finnes andra skäl, som
tala för, att man måste behålla den föreslagna siffran 15 kronor,
men sådana finnas efter mitt förmenande icke. Vi må besinna,
att som regel kan antagas, att första resan enkelt tillgrepp sker
antingen utaf nöd eller också af lättsinne och mången gång under
sådant tillstånd — låt vara i följd af rusdrycker —, då man icke
är fullt mägtig att bedöma och beräkna verkningarna af sina
handlingar, och att det förty icke innefattar bevis om moraliskt
förderfvad vilja. Det straff, som i lagförslaget finnes stadgadt
för snatteri, är som bekant böter eller fängelse i högst 6 månader.
Detta straff synes mig vara fullt tillräckligt att försona ett
brottsligt tillgrepp af ända till 25 kronors värde, så mycket mer
som det är den enda punkt i 20 kapitlet af denna lag, der vi
kunna säga, att straffet har blifvit skärpt. Det har nemligen
blifvit skärpt på det sättet, att medan straffet förut var böter till
högst 100 kronor eller fängelse, är det nu böter eller fängelse.
Följaktligen kan man efter detta förslag döma till böter uppgående
ända till 500 kronor. Grenom den af mig föreslagna förändring
minskas de fall, då man måste döma till förlust af medborgerligt
förtroende. Det vore sålunda ett sätt att till en del —
ehuru, jag medgifver det, icke så synnerligen betydligt — borttaga
de olägenheter, som anses vara förenade med straffet förlust
af medborgerligt förtroende. Och hvad som efter min uppfattning
är af ännu större vigt är, att man då sluppe stämpla en
mängd personer som tjufvar. Jag har under min 35-åriga domare -

>'':o 30. 32

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring verksamhet fått den uppfattningen — och jag vädjar i detta häni
vissa delar seende till de herrar, som stått i beröring med folket i allmänhet
(Port^T”"— ^en’ som ^lifvit dömd för stöld och kallas tjuf, drabbas af
en sådan vanfräjd, att man i allmänhet undviker honom. Den
deremot, som dömts för snatteri, anses icke på samma sätt. Man
hör ofta: “Ja, det är en tjuf11; om en annan person åter: “Åh

ja, han har snattat litet: det är icke så farligt med honom''*. Man
drager sig icke för att taga i sin tjenst en, som dömts för snatteri;
men man vill icke gerna hafva något att göra med en för
stöld dömd person. Detta har den följden med sig, att de, som
straffas för snatteri, hafva mycket lättare att kunna återupprättas,
att försörja sig, att återgå till ett bättre lif. Det har således icke
så liten praktisk betydelse, om en förändring i den af mig antydda
rigtningen sker. Statistiken uppgifver icke skilnaden på
stöldvärdet. Således kan maf icke se, huru många som dömts
för stöld utaf gods till värde mellan 15 och 25 kronor. Men sedan
detta lagförslag utkommit, har jag låtit göra undersökningar derom
i min domsaga, och det har befunnits, att på de sista tio åren
13 personer dömts för första resan enkel stöld, och att i 9, säger
nio, fäll af dessa 13 har tillgripits gods åt värde mellan 15 och
25 kronor. Det är sålunda 9 personer, som dömts för stöld, men
som skulle hafva sluppit förlust af medborgerligt förtroende, om
lagen varit sådan jag här föreslagit.

Jag har icke mycken förhoppning, att det förslag, jag nu gjort,
skall kunna genomföras, då Första Kammaren antagit paragrafen;
men jag har icke kunnat underlåta att framställa för kammaren
de fördelar, som efter min uppfattning skulle ligga deri, att stöldvärdet
höjdes och en lindring egde rum för första resan stöld, af
gods till mindre värde, så snart den är enkel, d. v. s. icke förenad
med inbrott och dylikt, som bevisar en rigtigt dålig moralisk vilja.
Jag har fäst uppmärksamheten på önskvärdheten utaf att få en
lindring, i synnerhet som det i de flesta fall gäller det lager af
befolkningen, som har den minsta både kraften, förmågan och insigten
att motstå den frestelse, som ligger uti “tillfället" att göra
ett tillgrepp. Jag tillåter mig på den grund yrka återremiss af
denna paragraf till lagutskottet, så att lagutskottet må tillse, om
något kan i saken göras.

Herrar JBromée och -Petersson i Hamra förklarade sig instämma
med herr Wester.

Härefter lemnade herr talmannen, som uppkommit och öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, ordet till

Herr Lilienberg, som anförde: Det var en synnerligen in tressant

utredning af den föreliggande frågan, som den nästföregående
talaren lemnade. Emellertid torde det vara tvifvelaktigt,
huru vida kammaren kan upptaga till behandling hans yrkande
om höjandet af stöldvärdet till 25 kronor, då Kongl. Maj:t icke
afgifvit någon proposition derom och icke heller någon motion

Onsdagen den 23 April, e, m.

33 IV:o 30.

derom föreligger. Talaren inskränkte sig visserligen till sist till Ang. ändring
att yrka återremiss, men detta skedde val i det syfte han nu an-* vissa de,ar
gifvit, . eller att stöldvärdet skulle höjas till 25 kronor. Jag tror (port^T”’
för min de], att det icke är skäl att bifalla ett sådant yrkande.

En stöld af gods till ett värde af 25 kronor är sannerligen icke
så obetydlig, och vi böra komma i håg, att i föreliggande förslag
straffet för stöld är betydligt nedsatt, mot hvad det för närvarande
är. Man kan nemligen efter lagförslaget döma för första
resan stöld till fängelse, och straffet för snatteri är i vissa fall
lika, och vidare framträder en mildring deruti, att enligt utskottets
förslag en tjuf, som dömes för första resan stöld, icke kan dömas
medborgerligt förtroende förlustig, med mindre han dömes till mera
än 6 månaders straffarbete. Jag vill också tro, att det fattades
någon Jänk i den beviskedja, som den ärade talaren framlade.

Hade förhållandena under hela tiden från 1834 till denna dag
varit lika och homogena, så må resonnementet hafva varit rigtigt.

Men det förekommer ibland vissa perioder i en nations lif, då
brott af ett visst slag ökas och lagstiftningen anser nödigt att
skärpa straffen derför. En sådan period har verkligen funnits i
Sverige strax före 1855, då tjufnadsbrotten tillväxte i oroväckande
grad, och allmänna meningen fordrade, att straffen för dessa brott
skulle skärpas. Detta skedde också genom 1855 års förordning.

Jag föreställer mig, att detta bidrog till, att man då icke satte
stöldvärdet högre än till 5 kronor. Sedermera, år 1864, höjdes
stöldvärdet till 15 ki''onor, och jag tror att man tills vidare kan
låta dervid förblifva.

Jag yrkar ^derför, herr talman, bifall till paragrafen, sådan
den af så väl Kongl. Maj:t som utskottet är föreslagen.

Herr Wester: Så vidt jag förstod den föregående talaren rätt,
satte han ifråga, huru vida jag skulle hafva rättighet att, då icke
någon, motion i^ det syftet blifvit väckt, föreslå en sådan förhöjning
i .stöldvärdet, som den jag nu föreslagit. Jag erkänner, att
denna invändning möjligen kan vara berättigad, men det är icke
absolut säkert, att den är det. Ty detta mitt förslag innebär ju
egentligen icke något annat än en mildring af hela lagen om tjufnadsbrott.
. Det gör detta derigenom, att begreppet stöld blir strängare,
hvarigenom tjufnadsbrotten inskränkas, och en del brott, som
nu räknas till stöld, flyttas öfver till snatteri.

Samme talare yttrade vidare, att denna höjning af stöld värdet
icke vore behöflig, då minimistraffet för första resan stöld uti 1 §
är nedsatt till 6 månaders fängelse. Ja, det är sant, att så är,
men det är lika sant, att fängelsestraff icke får ådömas för stöld,
utan vid “synnerligen mildrande omständigheter11. Om nu en person
begår enkel stöld af gods till ett värde af mellan 15 och 20
kronor, och det icke finnes några förmildrande omständigheter vid
stölden, så betviflar jag högeligen, att den omständigheten, att han
icke fick för mera än. t. ex. 20 kronor, skall kunna betraktas såsom
en “synnerligen förmildrande omständighet11, så att han skall kunna
dömas till fängelse. Jag föreställer mig, att med uttrycket “syn Andra

K ammarens Prat. 1890. N:o 30. 3

N:o 30. 34

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändringnerligen mildrande omständigheter" afses några särskilt på broti
vissa delare inverkande mildrande omständigheter, som måste förefinnas, för
af s(Yorts)m''man e&a att tillämpa de mildare straftbestäm 01

melserna. Och jag betvifla!’, att endast penningevärdet, en tillfällighet,
som det merendels ej ligger i tjufvens skön att bestämma,
skall kunna anses som en sådan omständighet.

Jag håller på mitt förslag äfven derför, att det eljest möjligen
skulle blifva en vana att sätta ned straffet för första resan stöld
till fängelse. Jag tror, att om utskottets förslag antages, och värdet
af det stulna godset uppgår till mellan 15 och 25 kronor, domarena
lätt låta beveka sig att anse det låga värdet som en synnerligen
mildrande omständighet och på grund deraf döma endast
till fängelse. Men efter min uppfattning handla de då icke efter
lagens verkliga mening, och det kan icke vara bra, om lag tillämpas
på annat sätt, än lagstiftarne ämnat.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Rydin: Jag anser, i likhet med lagutskottets vice ordförande,
att det icke är fullt öfverensstämmande med grundlagen
att, då förslag om nedsättning af stöldvärdet icke förekommit i
Kongl. Maj:ts proposition och ej heller någon motion i detta syfte
blifvit väckt, gorå en så beskaffad ändring i den föreliggande paragrafen,
som den näst föregående ärade talaren föreslagit

Han utgick vid försvaret af sitt förslags grundlagsenlighet från
den synpunkt, att förslaget endast innebure en mildring af hela
lagen om tjufnadsbrott. Så är emellertid icke förhållandet. Hela
den revision af strafflagen, som Kongl. Maj:t föreslagit, har gått
ut på mildring af gällande straffbestämmelser, men icke på att
ändra karakteren af de olika brotten. Det förslag, som af herr
Wester framstälts, innebär emellertid icke endast mildring af straff
utan äfven ändring af brottens karakter; och ett sådant förslag
måste naturligtvis, innan det kan antagas, hafva varit föremål för
öfverläggningar och förslag i grundlagsenlig ordning, emedan man
annars icke kan veta, hvad inverkan det kan hafva på en mängd
andra dermed i sammanhang stående frågor.

Herr Wester slutade med att yrka återremiss, hvartill han
naturligtvis var fullt berättigad, i syfte att utröna, om icke lagutskottet
möjligen vore villigt att tillmötesgå hans önskan. _ Hen
då Första Kammaren nu fattat beslut i denna fråga och bifallit
paragrafen oförändrad, så skulle en återremiss icke föranleda annat,
än att utskottet hemstälde, att Andra Kammaren behagade i
frågan fatta beslut.

Då sålunda intet skäl finnes för kammaren att nu underlåta
att fatta beslut, skall jag be att få yrka bifall till den föreslagna
paragrafen, sådan den" är formulerad i utskottets förslag.

Herr Lundberg: Jag anhåller att få instämma med herr
Wester rörande förändringen af det belopp, som, vid det olofligt
tillgrepp skett, skall medföra, att en person dömes för stöld; och
tror jag, att till stöd för hans förslag kan åberopas, att, i enlighet

Onsdagen den 23 April, e. m. 35

med hvad nu är stadgadt, 8 § af ifrågavarande 20 kap. innehåller,
att “varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva
å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det
tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton riksdaler, för
stöld straffas". Då genom Kongl. Maj:ts proposition hos Riksdagen
framstälts fråga om förändring i 20 kap. 1 § strafflagen och
dervid föreslagits icke endast förmildrade straffbestämmelser, utan
äfven förhöjning af nu i samma § stadgadt straff, så föreställer
jag mig, att något hinder icke förefinnes derför att beträffande
andra momentet i nämnda paragraf fatta det beslut, Riksdagen
må anse skäligt och påkalladt; och tror jag derför, att Andra
Kammaren kan besluta antingen återreiniss eller ock genast förändring
af ifrågavarande stöldvärde och dervid antaga det belopp,
som herr Wester föreslagit, eller 25 riksdaler i stället för 15 riksdaler.
För min del skulle jag vara benägen att nu besluta en
sådan förändring, men då herr Wester sjelf icke yrkat beslutande
af bifall till sitt förslag, så skall icke heller jag göra det, utan
ber att få instämma i yrkandet om återremiss.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Det har ifrågasatts,
huru vida kammaren skulle kunna lagligen bifalla ett förslag, sådant
som det af herr Wester framstälda; men man har sökt undgå
denna svårighet genom att yrka paragrafens återförvisande till
lagutskottet. Jag ber dock att få hemställa till kammaren, hvai’-till en återremiss skulle tjena, då Första Kammaren redan bifallit
utskottets förslag oförändradt. Följden skulle endast blifva den,
att utskottet hemstälde, att kammaren behagade fatta beslut i frågan,
och så står man då åter inför den svårighet, som man nu
söker undvika genom återremiss. Jag tror, att huru man än vänder
och vrider på saken, har man icke annat att göra än att
bifalla utskottets förslag, ty något annat resultat kan man icke
komma till, då Första Kammaren bifallit det oförändradt. Och
om den af utskottet föreslagna lydelsen af paragrafen nu antages,
så är ju ingenting, som hindrar att vid nästa riksdag väcka motion
i det syfte herr Wester antydt, om så anses nödigt.

Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen oförändrad.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, godkändes
paragrafen.

§§ 2-13.

Oodkändes.

§ 14 lydde:

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

Den, som för brott, hvarom Den, som för brott emot 4 §,
i detta kapitel förmärs, gjort sig 5 §, 6 § 2 mom. eller 7 § gjort

N:o 30.

Ang. ändring
i vissa delar
af strafflagen.
(Forts.)

N:o 30. 36

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring förfallen till straffarbete, skall sig förfallen till straffarbete, skall

I fråga härom yttrade:

Herr Widström: Jag får hemställa till kammaren, huru vida
den af lagutskottet föreslagna lydelsen af § 14 skulle komma att
stämma väl öfverens med den af kammaren redan antagna lydelsen
af 2 kap. § 19. 1 första stycket af sistnämnda § stadgas, att
“vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklarades hafva förverkat medborgerligt förtroende''1. Det är således
beskaffenheten af brottet, som bestämmer denna påföljd. Och
i 2 mom. af samma § 19 är stadgadt, att, om en person förskylt
straffarbete på viss tid, så skall han, utom vid ett särskild! slag
af brott, förklaras förlustig medborgerligt förtroende under viss
tid. Går man vidare till nu förevarande § 14, så synes väl 1
mom., i hvilket hänvisas till 4, 5, 6 och 7 §§ i detta 20:de
kapitel, stå i öfverensstämmelse med nyss citerade del af 19 § i
2:dra kap.; men i senare delen af § 14 förekommer följande förslag:
“lag samma vare, der någon för brott, hvarom eljest i detta kapitel
förmäles, gjort sig skyldig till straffarbete under längre tid än
sex månader“. Det är sålunda enligt 2 kap. 19 § såsom regel
stadgadt, att brott af den beskaffenhet, att straffarbete derå bör
följa, också skulle medföra förlust af medborgerligt förtroende.
Men detta oaktadt kommer ifrågavarande § 14 med ett häremot
stridande undantag, då den binder påföljden förlust af medborgerligt
förtroende icke vid brottets nyssnämnda beskaffenhet, utan vid
ett visst högre mått af straffarbete, som skall följa på brottet, då
det anses vara af större straffbarhet. Det är således icke vid ett
visst brott, som ifrågavarande påföljd är knuten, utan vid den
omständigheten, att en person blir dömd till mera än 6 månaders
straffarbete, d. v. s. mera än som i vanliga fall skall ådömas såsom
straff för enkel stöld. Detta synes mig vara oegentligt. I enlighet
med den reservation, som lagutskottets orförande afgifvit, yrkar
jag, att det måtte få förblifva vid hvad Kongl. Maj:t i sin proposition
föreslagit, och der det icke göres någon skillnad mellan de
olika §§ i 20 kap., hvilkas tillämpning skulle medföra förlust
af medborgerligt förtroende. Enligt Kongl. Maj:ts förslag lyder §
14 sålunda: “den, som för brott, hvarom i detta kapitel förmäles"
— d. v. s. stöld och snatteri—“gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig".

Jag anhåller således om bifall till Kongl. Majds proposition i
denna del.

i vis esa atbur

af strafflagen.
(Forts.)

ock dömas medborgerligt förtro
ende förlustig.

ock dömas förlustig medborgerligt
förtroende. Lag samma vare, der
någon för brott, hvarom eljest i
detta kapitel förmäles, gjort sig
skyldig till straffarbete under längre
tid än sex månader.

Onsdagen den 23 April, e. m.

37 N:0 30,

Herr Lilienberg: Att den anmärkning, som den förre tala-Ang- ändring
ren framstälde, är rigtig, kan icke bestridas, och ett bifall till* Vlfa delar
§ 14 förutsätter således en redaktionsförändring af § 19 i 2:a ka-" (Portsd™
pitlet. Emellertid är det mig sagdt — ehuru jag ej vågar garantera
för att uppgiften är grundad — att Första Kammaren för
sin del just för en sådan redaktionsförändring till utskottet återremitterat
19 § 2 kap., och utskottet kan således, i fall Andra
Kammaren godkänner 14 §, sådan utskottet föreslagit densamma,
inkomma med ett sammanjemkningsförslag, ledande till förändrad
lydelse af 2 kap. 19 §. Jag ber derför att få yrka bifall till hvad
utskottet här föreslagit, som innebär en ytterligare lindring vid
användande af ,påföljden förlust af medborgerligt förtroende. Enligt
utskottets förslag skulle nemligen denna påföljd icke någonsin
vid straff för första resan stöld ådömas, med mindre än domstolen
för sådant brott ådömt straffarbete för längre tid än sex månader.

Då jag delar denna utskottets uppfattning, skall jag be att få yrka
bifall till utskottets förslag, hvilket redan lärer vara af Första
Kammaren bifallet.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:

Den förändring, som utskottet föreslagit i denna paragraf, finner
jag vara synnerligen genomgripande och mycket betänklig. Utskottet
säger också i motiveringen för sitt förslag: “Då tjufnadsbrott
otvifvelaktigt äro de oftast förekommande bland de brott,
som i strafflagen äro belagda med förlust af medborgerligt förtroende,
erhåller frågan om borttagande eller inskränkande af denna
straffpåföljd onekligen sin största betydelse i fråga om tjufnadsbrotten“.
Vidare yttrar utskottet, att genom dess förslag skulle
i de flesta fall den, som dömes för första resan stöld, undgå påföljden
af förlust utaf medborgerligt förtroende. Ehuru utskottet
således insett, att den i denna paragraf föreslagna ändringen är af
stor betydelse, anför utskottet likväl icke något annat skäl för
densamma, än att “utskottet föreställer sig, att man utan fara
skulle kunna gå något längre än i Kongl. Maj:ts förslag i fråga
om inskränkandet af straffpåföljdens användning. Den af utskottet
gjorda inskränkningen är emellertid ingalunda liten; den är tvärt
om mycket stor, då nästan alla för första resan stöld straffade
personer skulle kunna undgå straffpåföljden. Jag tror icke, att
den allmänna meningen i landet skulle förlika sig med att se de
för första resan stöld straffade personer utgå ur fängelset omedelbart
till domstolen för att vittna eller till valurnan för att välja
eller låta sig väljas till statens eller kommunens förtroendemän.

Utskottets ändringsförslag lider äfven af den svagheten, att det
är synnerligen inkonseqvent. Jemför man i fråga om straffpåföljdens
användande tjufnadsbrotten med andra brott, så kan man
fråga, hvarför tjufvarne skola slippa straffpåföljden mera än bedragare
och förfalskare. En person, som t. ex. för brott enligt
12 kap. 5 eller 7 §§ dömes till straffarbete i två månader skulle
ådömas förlust af medborgerligt förtroende, men en annan, som
för första resan stöld ådömts 5 eller 6 månaders straffarbete, undgå

N:o 30. 38

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring denna straffpåföljd. Jemförelser med enahanda resultat skulle
1 ™sa delarkunna göras äfven med bedrägeribrotten; men man behöfver icke
(Fort/f^ *ör ’nse inkonsekvenserna, som följa af ändringsförslaget, gå
utom 20:de kapitlet.

Eu följd af förslagets antagande skulle blifva den, att t. ex.
en person, som ute å marken stulit ett får värdt 20 kronor och
derför blifvit dömd till straffarbete i 2 månader, skulle dömas förlustig
medborgerligt förtroende, under det att den, som stulit gods
till värde af flere hundra kronor och derför blifvit dömd till 6
månaders straffarbete, icke skulle kunna drabbas af denna straffpåföljd.
Att antaga ett förslag, som skulle, medföra sådana inkonseqvenser,
vore synnerligen betänkligt. Onskligt vore derför,
att kammaren ville godkänna denna paragraf, sådan Kong!. Maj:t
föreslagit densamma.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då, såsom lagutskottet i sin
motivering anfört, tjufnadsbrott äro de oftast förekommande bland de
brott, som i strafflagen äro belagda med förlust af medborgerligt
förtroende, och då denna paragraf, enligt min tanke, är en bland
de mest vigtiga i hela det föreliggande förslaget, skulle jag bra
gerna se, att denna kammare ville fatta samma beslut som Första
Kammaren. Eu inskränkning i användandet af medborgerligt förtroende
såsom straffpåföljd skulle enligt min uppfattning icke verka
skadligt, utan tvärt om till fördel för samhället, hvarför jag på det
lifligaste anhåller om bifall till denna paragraf oförändrad.

Häruti instämde herrar Björkman och Andersson i Hasselbol.

Herr Lundberg: Då jag, beträffande 2 kap. 19 § strafflagen,
hufvudsakligen på grund af hvad anfördes utaf justitierådet Skarins
yttrande inom högsta domstolen, instämde i herr Bergs yrkande
om återremiss, gjorde jag det under förutsättning, att, på
sätt samma justitieråd förklarat sig anse, stadgandena om förlust
af medborgerligt förtroende kunde och borde ur strafflagen uteslutas
och att, i enlighet med hans yttrande, hvad härutinnan med
hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens bästa erfordrades skulle
annorledes än genom strafflagen blifva föremål för särskilda bestämmelser.
Men när Riksdagen beslutat, att stadgande om förlust
af medborgerligt förtroende såsom påföljd för vissa brott
skall i strafflagen qvarstå och hvad derom sålunda bestämmes väl
måste, fastän förklarandet att varda “såsom vanfräjdad ansedd"
uteslutits från förenämnda lagrum, komma att fortfarande vinna
tillämpning rörande vittnesjäf samt följaktligen, om lagutskottets
förslag i nu föredragna 14 § af 20 kap. antoges, en person,
som för enkel stöld dömts till straffarbete under sex månader,
skulle blifva vittnesgild, men en annan, hvilken för väsentligen
lika brott ansetts hafva gjort sig skyldig till sju månaders straffarbete,
blefve på grund deraf jäfvig att vittna, finner jag, med
afseende jemväl å hvad häremot redan anmärkts, det vara betänk -

39 N;o BO.

Onsdagen den 23 April, e. m.

ligt och origtigt att godkänna hvad utskottet till ändring af Kongl. (W- bäring
Majits proposition beträffande ifrågavarande paragraf föreslagit.

(Forts.)

Herr Petersson i Runtorp: Jag får verkligen säga, att man
här vid lag icke hör vara allt för ömhjertad; ty min öfvertygelse
är, att i nitton fall af tjugu har den, som straffats för första resan
stöld, begått tjufnad mångfaldiga gånger, innan han blifvit
lagförd. Då en person kommit så långt, att han för stöld dömes
till straffarbete, bör han också ådömas förlust af medborgerligt
förtroende; hvarför jag yrkar, att kammaren måtte, med afslag å
utskottets hemställan beträffande denna paragraf, godkänna den
lydelse af paragrafen, som blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen.

Herr Ryding: Jag undrar, om icke kammaren gör sig skyldig
till en inkonseqvens, i fall kammaren nu antager denna 14 §
af 20 kap. i enlighet med utskottets förslag. Kammaren har förut
i dag godkänt 2 kap. 19 § enligt Kongl. Maj:ts och lagutskottets
likalydande förslag, och der heter det: “Har den, som begått brott,
hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete
på lifstid; skall han förklaras förlustig medborgerligt förtroende
för alltid: har han förskylt straffarbete på viss tid“, —
sålunda utan afseende å om straffarbetstiden är 2 månader, 6
månader eller 2 år — “varde, der ej brottet är sådant, som
i 13 kap. 1 eller 2 § sägs" — detta har afseende å menedsbrott
— “förklarad förlustig medborgerligt förtroende intill dess
viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han, eiter
utståndet straff, blifvit frigifven". Alltså är här sagdt och af kammaren
beslutadt, att om någon förskylt straffarbete på viss tid,
så skall han också förklaras förlustig medborgerligt förtroende,
intill dess viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit
frigifven. Antager nu kammaren 20 kap. 14 § i enlighet
med utskottets förslag, så komme der att stadgas, i motsats till
hvad som blifvit föreskrifvet i 2 kap. 19 §, att eu tjuf icke i
allmänhet kan dömas medborgerligt förtroende förlustig, med mindre
än att han gjort sig skyldig till straffarbete under längre tid
än sex månader. Att dessa båda bestämmelser skulle komma i
strid med hvarandra, är ju uppenbart; och på det att kammaren
nu icke må fatta ett beslut, som strider emot ett annat nyss fattadt,
hemställer jag att Kongl. Maj:ts förslag måtte antagas, der
det heter: Den som för brott, hvarom i detta kapitel förmäles,
gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

Härigenom skulle full öfverensstämmelse vinnas med hvad
som redan beslutats rörande 2 kap. 19 §.

Herr Lilienberg: Den anmärkning, som den siste talaren
framstält, är alldeles densamma, som den talaren på stockholmsbänken
anförde och hvilken jag erkänt vara befogad. Men jagupprepar
hvad jag nyss sade, att 2 kap. 19 § lär vara af Första
Kammaren återremitterad, hvadan utskottet kan blifva i till -

N:0 30. 40

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring fälle att föreslå en sammanjemkning, för att saken tillfredsställande

(Forts"/6”’ Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet nämnde,
att konsekvensen af ett sådant stadgande, som det utskottet här
föreslagit, skulle påkalla liknande bestämmelser i fråga om en de!
andra med tjufnad likstälda brott, såsom bedrägeri och förfalskning.
Detta må nu så vara. Men det är väl någon skilnad mellan dess°a
ofta förekommande tjufnadsbrott och bedrägeri eller förfalskning.
Jag tror nemligen, att i den allmänna meningen dessa senare brott
anses svårare än tjufnadsbrott. Utskottet har såsom ett ytterligare
skäl, hvarför utskottet velat föreslå denna lindring i tillämpning af
straffpåföljden “förlust af medborgerligt förtroende", framhållit,
att man kunde befara, att, om detta stadgande icke komme till,
domarena skulle frestas att, för att undvika att ådöma förlust af
medborgerligt förtroende, döma till fängelse, hvilket eljest bör ske
allenast då synnerligen förmildrande omständigheter förefinnas.

Jag måste derför fortfarande yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ryding: Det är ett misstag af herr Lilienberg, att
Första Kammaren återremitterat 19 § af 2 kap. till lagutskottet.
Första Kammaren har, enligt den underrättelse, som ingått från
kammarens sekreterare, beslutat att godkänna denna paragraf, sådan
den föreligger i utskottets förslag, samt att i sammanhang
dermed ingå till Kongl. Maj:t med eu skrifvelse af det innehåll,
som herr Lilienbergs reservation vid samma paragraf angifver.
Derför föreställer jag mig, att en sammanjemkning eller rättelse
bättre kan ske, om kammaren nu bifaller Kong}. Maj:ts förslag i
denna punkt. Den stridighet, som här obestridligen föreligger, bör
sålunda kunna lätt blifva undanröjd.

Herr Bill ing: Det är ganska märkvärdigt att se, huru opinionen
i fråga om brott kan förändra sig. Förut hafva tjufnadsbrott
varit strängt bedömda, och bedrägeribrotten deremot ansetts böra
bedömas vida lindrigare. Nu återigen synes en ändring i detta
omdöme hafva inträdt, åtminstone hos de ärade ledamöterna af
lagutskottet, hvilka ansett bedrägeribrott, hvarför straffarbete ådömes,
böra åtföljas af förlust af medborgerligt förtroende, under det
i fråga om tjufnadsbrott sådan påföljd icke skulle inträda i annan
händelse, än att straffarbetet öfversbrider sex månader. I sjelfva
verbet torde det vara ganska svårt att säga, hvilketdera brottet
som är värst.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har redan
påpekat, hurusom enligt utskottets förslag de bedrägeribrott, som
omförmälas i 22 kap. 2 § och hvilka icke äro af den svåraste arten
dylika brott, skulle, då någon dömes till straffarbete, äfven åtföljas
af förlust af medborgerligt förtroende, hvaremot, i fråga om
stöld, alla de stölder, som icke falla under 4, 5, 6 eller 7 §§ i 20
kap. och icke beläggas med hårdare straff än sex månaders straffarbete,
skulle vara befriade från denna påföljd. Jag tror mig lika
väl som någon hafva insigt om de bekymmersamma följder, som

Onsdagen den 23 April, e. in.

41 N:o 30.

orsakas derigenom atfc de, som begått stöld, äfven blifva förlustige Ang. ändring
af medborgerligt förtroende, men af medömkan för dessa brottslin-^
gar bör man väl ändock icke ställa så till, att det uppstår en be-° (Ponso*6
stämd orättvisa vid afdömandet af olika brott och emot olika
brottslingar. Man bör då snarare se till, huru vida straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende kan i allmänhet inskränkas
eller också ordna saken på annat sätt. Men icke bör allmänheten
få säga: Ni i riksdagen visen en sådan sympati för tjufvar, att ni
befrien dem från förlust af medborgerligt förtroende, som åtföljer
brott, som eljest bestraffas lindrigare. Fastän jag derför lifligt
senterar, att förlust af medborgerligt förtroende ofta medför de
mest bekymmersamma följder, måste jag derför det oaktadt yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag å utskottets hemställan
i denna paragraf.

Herr Lilienberg: Vid det af herr Ryding upplysta förhållande
förfaller naturligtvis all verkan af hvad jag uttalat om möjligheten
af en blifvande sammanjemkning af lagutskottets förslag
i förevarande hänseenden.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, godkände kammaren
paragrafen med den lydelse, som af Kongl. Maj:t föreslagits.

21 kap. 1—3 §§, 9 §, 10 §, 22 kap. 1, 2. 6, 9—11, 13, 14, 16,

18. 19, 21 och 22 §§.

Godkändes.

23 kap.

§§ 1, 2 och 6.

Godkändes.

§ 7 hade enligt utskottets förslag följande lydelse:

Brott, som i 2 eller 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär
eller, efter ty i 4 § sägs, eif syssloman, så ock brott, som i 5 §
omförmäles, må ej åtalas af annan än målsegande.

Samma paragraf var enligt Kongl. Maj:ts proposition så lydande:

Brott, som i B § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär
eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, må ej af allmän åklagare
åtalas, der ej brottet af målsegande till sådant åtal angifves.

Herr Lilienberg hade deremot i sin reservation hemstält, att
åt ifrågavarande paragraf måtte gifvas följande lydelse:

N:o 80. 42

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ang. ändring Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär
a/sfraffia^en e?^er> e^ter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott emot 5 § må
(Forte“fn''ei åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande till
sådant åtal angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än
målsegande åtalas.

Ordet begärdes af

Herr Lilienberg, som yttrade: Jag har, såsom synes, med afseende
å denna paragraf varit af skiljaktig mening med utskottets majoritet.
Paragrafen gäller åtalsrätt emot gäldenär i konkurs. Såsom vi
veta, äro de brott, som begås af gäldenärer, af tre slag enligt 23
kap. strafflagen, nemligen bedrägligt förfarande, oredlighet och vårdslöshet
emot borgenärer. Enligt nu gällande lag kan blott bedrägeribrottet
åtalas af allmän åklagare utan angifvelse af målsegande,
men oredlighet eller vårdslöshet få icke åtalas af annan än
målsegande, och sålunda icke af allmän åklagare, äfven om de af
målseganden angifvas till åtal. Nu har Kongl. Maj:t här förslagit
den förändring, att icke blott bedrägeri utan äfven oredlighet
skulle få åtalas af åklagare, men att i fråga om vårldslöshet åklagare
skulle få åtala endast om målsegande angifvit brottet till
åtal. Lagutskottet har nu återgått till den förra ståndpunkten,
att endast bedrägeri skulle få åtalas af åklagare, men öfriga brott
endast af målsegande. Jag har nu ansett, att man borde gå en
medelväg, nemligen så, att bedrägeri likasom för närvarande skulle
få åtalas af åklagare, oredlighet åtalas af åklagare efter angifvelse
af målsegande, och vårdslöshet endast af målsegande. Jag anser
detta blifva en lämplig gradation; och man skulle dermed tillmötesgå
de kraf, som gjort sig gällande i allmänna uppfattningen, att
man borde förfara strängare emot oordentliga gäldenärer än hittills
skett. Jag har derför i min reservation föreslagit följande lydelse
af 23 kap. 7 §: “Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts

af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott
emot 5 § må ej åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande
till sådant åtal angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af
annan än måisegande åtalas."

Jag ber att få yrka bifall till denna reservation och afslag å
utskottets förslag.

Häruti instämde herr Bedelms.

Herr Billing: Äfven beträffande den nu'' föreliggande lagparagrafen
hafva åsigterna, egendomligt nog, varierat ganska
mycket under loppet af några få år. Vid första eller andra
riksdagen af de tre, som jag bevistat, var opinionen i kammaren
ganska stor för, att äfven det brott, som i 3 § af detta
kapitel omförmäles, d. v. s. vårdslöshet mot borgenärer, skulle få
åtalas af allmän åklagare, då brottet af målsegande till åtal angåfves.
Till och med justitieombudsmannen hade i sin embetsberät -

Onsdagen den 23 April, e. m.

43 N:o 30.

telse fäst uppmärksamheten härpå och önskat en förändring i Ang. ändring
nyss angifna syfte, men lagutskottet afstyrkte detta liufvudsakli-'' ris™ (klar
gen derför, att frågan var under behandling af nya lagberedningen.
Nu har lagutskottets majoritet åter gått tillbaka till det
gamla stadgandet, att hvarken oredlighet eller vårdslöshet af gäldenär
skulle få åtalas af allmän åklagare utan endast af målsegande.

Vice ordföranden i lagutskottet har, såsom han äfven nyss påpekat,
gått en medelväg och föreslagit, att oredlighet skulle få åtalas af allmän
åklagare efter angifvelse af målsegande, men vårdslöshet skulle
fortfarande kunna åtalas endast af målsegande. Kongl. Maj:t åter
har ansett, att oredlighet får åtalas af allmän åklagare, utan att
målsegare sådant yrkar, samt att vårdslöshet åtalas af allmän åklagare,
om målsegande sådant begär. Således finnas flera olika
modifikationer af denna åtalsrätt. Men faktum är, att i början af
denna riksdagsperiod var inom denna kammare en ganska stark
opinion för att vårdslös gäldenär icke borde behandlas med sådan
mildhet, som 1864 års strafflag bestämmer. Man ansåg då, att
gäldenärer ofta på ett lättsinnigt och brottsligt sätt sköta sina affärer;
och man ville söka hämma sådana ofog. Nu har man glömt
allt detta, derför att konkursernas antal varit på de senaste
åren något mindre än förut. Jag håller i alla fall före, att det
vore ganska klokt att slå in på den väg, som Kongl. Maj:t här
föreslagit, eller att vårdslös gäldenär skulle få åtalas af allmän
åklagare, om målsegande sådant begärde, samt att oredlig gäldenär
skulle få åtalas af allmän åklagare, utan att målsegande gjort
anmälan derom. För inin del kan jag icke finna annat, än att
detta vore fördelaktigt, och derför yrkar jag afslag på såväl utskottets
hemställan som reservantens förslag och bifall till Kongl.

Maj:ts proposition i denna del.

Herr Styffe instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Wester: Jag skalf be att få instämma i herr Lilienbergs
reservation.

Enligt lagutskottets förslag skulle icke oredlig gäldenär kunna
åtalas af annan än målsegande. I)å man sett huru det i allmänhet
går till i dagliga lifvet, styrkes man allt mer och mer i den
uppfattningen, att det icke är sällan en gäldenär gör sig skyldig
till oredligt förfarande mot sina borgenärer. JDet klagas ständigt
och jemt öfver, att, då folk fä dåliga affärer, gå de så långt lagen
tillåter och gerna något derutöfver för att hålla sig uppe och kunna
gynna någon eller några af fordringsegarne. Jag tror det vara i
det allmännas synnerliga intresse, att sådant blefve beifradt, och
följaktligen att åtal för dylikt förfaringssätt oftare komme till
stånd än hittills, ty vi kunna icke få redbarhet i dessa förhållanden
förr än en och annan oredlig gäldenär blifvit näpst, hvarigenom
man finge klart för sig, att man icke kan begå sådant
ostraffadt. Skall nu endast målsegande få åtala sådana brott,

N;o 30. u

Onsdagen den 23 April, e. m.

{”vissa^Ielar^omma de no» begås hädanefter såsom hittills. Yi veta, att
lifsstraff!:agen. åtal i°ke kan komma i fråga förr, än gäldenären gjort konkurs..

(Ports.) Borgenärerna, som redan förlorat större delen af sin fordran, vilja
icke utsätta sig för de kostnader och besvär, som äro förbundna
med åtalet, och låta brottet vara obeifradt. Men icke nog dermed.
Om en målsegande en gång beslutar sig för åtal, och sådant eger
rum, löser gäldenären ut denne borgenär på ett eller annat sätt,
i följd hvaraf åtalet nedlägges och gäldenären blir fri-från ansvar
för oredlighet, oaktadt han eljest gjort sig skyldig dertill. Andra
borgenärer kunde möjligen också vara sinnade att åtala gäldenären,
men då de se, att en borgenär anstalt åtal, bry de sig icke
derom, och då denne senare nedlägger sin talan, har preskriptionstiden
gått dem ur händerna.

Jag kan icke se den ringaste våda utan endast nytta för det
allmänna deri, att åtalsrätten mot oredlig gäldenär öfverlemnas
åt allmänna åklagaren. Derför instämmer jag i herr Lilienbergs
förslag.

Herr Edelstam: Då jag önskar framgång åt herr Lilienbergs
förslag, och Första Kammaren redan antagit utskottets hemställan,
ber jag att få yrka bifall till Kongl. Maj ds förslag. Om kammaren
antager detta, tror jag, att det blir ganska lätt för lagutskottet att
sammanjemka kammarens olika beslut, hvarigenom herr Lilienbergs
reservation skulle kunna vinna framgång.

På grund häraf yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag i
denna paragraf.

Herr "Wester: Efter de nu lemnade upplysningarna angående
Första Kammarens beslut beträffande denna paragraf ber jag att få
återtaga mitt förra yrkande och i stället hemställa om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Sven Nilsson: Då det nu blifvit tal om huru vida sammanjemkningar
kunna göras af lagutskottet emellan kammarens
beslut, tror jag icke, att kammaren behöfver vara synnerligen nogräknad,
på hvilka beslut som fattas i denna fråga. Det har i dag
många gånger blifvit sagdt, att om kammaren fattar det eller det
beslutet, riskerar man att hela lagförslaget faller. Det lärer icke
vara så farligt härmed. Det beror blott på god vilja. Jag skall
derför påpeka, att det icke är synnerligt länge sedan denna kammare
helt och hållet afslog en paragraf i lagutskottets förslag till
lag om tillsättning af presterliga tjenster, medan Första Kammaren
deremot antog samma paragraf. Detta hindrade dock icke
lagutskottet att sammanjemka kamrarnes beslut, d. v. s. sammanjemka
Första Kammarens beslut, som innehöll ett lagförslag, med
Andra Kammarens beslut, som innehöll ingenting. Denna samsammanjemkning
bifölls af Riksdagen. Jag tror derför icke, att
man behöfver hysa några stora bekymmer för, att lagutskottet
icke skall kunna sammanjemka, om kamrarnes beslut något skilja

Onsdagen den 23 April, e. m.

45 N:o 30.

sig från hvarandra. Och om denna kammare nu antager herr An#, ändring
Lilienbergs förslag, som jag önskar måtte vinna framgång, har* vissa delar
man dermed icke gjort något synnerligt farligt för lagförslaget \af straffla9ensin
helhet, ty en sammanjemkning emellan lagutskottets förslag,
som Första Kammaren antagit, och reservationen, är visst icke
omöjlig.

Jag yrkar alltså bifall till herr Lilienbergs förslag.

Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf propositioner
först på bifall till utskottets förslag och derefter på de båda
olika yrkanden, som under ofverläggningen framstälts. Kammaren
godkände paragrafen med den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen.

25 kap. 11 och 12 §§.

Godkändes.

Härefter lemnades ordet till herr Lilienberg, som yttrade:
Jag hemställer till kammaren, huru vida det icke kan vara i sin
ordning, att, då vissa punkter af lagförslaget nu blifvit återremitterade,
äfven rubriken och ingressen återförvisas till utskottet.

Med bifall till detta herr Lilienbergs förslag, återremitterade
kammaren till utskottet så väl ingressen och rubriken till lagförslaget
som utskottets i punkten 1 gjorda hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af väckt motion om ändring i §§ 68, 69,
70 och 71 riksdagsordningen; och

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt
32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom i anledning
af väckt motion om ändringar i 71 och 72 §§ regeringsformen;
samt

bankoutskottets utlåtande:

n:o 12, i anledning af väckta motioner om inrättande af ytterligare
afdelningskontor af riksbanken.

N:o 30. 46

Onsdagen den 23 April, e. m.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10,34 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.