RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1890:3
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Andra Kammaren. N:o 3.
Lördagen den 25 Januari
kl 11 f. m.
§ 1.
Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade nedanuämnda
Kongl. Maj;ts propositioner till Riksdagen:
l:o) angående befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k.
skilnadsarrenden;
2:o) angående jemkning af den på hemman å landet hyllande
inqvarteringsbörda;
3:o) angående upphörande af den inom Kalmar stift utgående s. k.
allhelgonahjelpen;
4:o) angående befrielse för sterhhusdelegarne efter aflidne justitieombudsmannen
S. L. Theorells enka Sofia Wilhelmina Theorell, född
von Schwerin, från erläggande af stämpelafgift vid lagfart å fideikommissegendomen
Borkhult med Gobo och underlydande hemman.
Dessa kongl. propositioner blefvo, jemlikt föreskriften i 58 §
riksdagsordningen, bordlagda.
§2.
Justerades protokollet för den 18 dennes.
§ 3.
Föredrogs Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd
och behof.
\ *
Ordet begärdes af
Herr Redelius, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Såsom
Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 3. 1
Remiss af
statsverkspropositionen.
N:o 3. 2
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af ett observandum för statsutskottet ber jag få yttra ett par ord med
statsverks- anledning af den nu föredragna kongl. propositionen. I densamma.
Vtionen proponera.?, såsom kammaren sett, dels nedsättning af grundskatterna^
(Ports ) dels * sammanhang dermed högre anslag till militära ändamål. Dessa
'' båda frågor äro med hvarandra på så sätt sammankopplade, att
den ena göres beroende af och såsom vilkor för den andra. Denna
sammankoppling är, såsom bekant, ett arf från en förgången tid.
Men då jag den tiden icke var med och sålunda har fria händer att
i denna del yttra mig såsom frågan ter sig för mig, ber jag få förklara,
att denna sammankoppling icke behagar mig. Det är icke
propositionen i och för sig som uppkallat mig. Ty i fall Kongl.
Maj:t ansett lämpligt att föreslå icke blott 10 utan 20, 30 procent,
ja, till och med fullständig afskrifning af grundskatterna, skulle detta
icke föranledt mig att begära ordet. Icke heller skulle de begärda
anslagen för militära ändamål föranledt mig dertill, äfven om de
varit högre än nu är fallet, utan det är sammankopplingen, den omständigheten,
att det ena göres till vilkor för det andra, som uppkallat
mig. Detta är för mig mycket motbjudande. För min del
vill jag att hvarje sak tages för sig samt pröfvas och afgöres efter
hvad den anses vara värd och med fäst afseende på huruvida den
kan vara gagnelig för fäderneslandet. Denna sammankoppling har
också, åtminstone i vissa delar af riket, fått en obehaglig färgläggning
och blifvit föremål för mycket klander. Jag ber derför med
all vördnad, att utskottet ville behandla dessa saker hvar för sig och
efter pröfning komma fram med det betänkande, som hvartdera ämnet
kan föranleda. Detta om denna sak.
Men jag ber äfven att vid detta tillfälle få säga några ord angående
statsskulden; och för att dervid förebygga den missuppfattning,
hvarför jag var utsatt förra året, ber jag nu fä förutskicka den erinran,
att det icke är min mening att motsätta mig stambanans fortsättande
inom de norra orterna; saken må pröfvas af vederbörligt
utskott och så komma under diskussion i vanlig ordning. — Nej,
det är blott den omständigheten, att det föreslås ökad skuldsättning
äfven för år 1891, som hos mig framkallat betänkligheter. Denna,
ökade skuldsättning är i mina ögon en mycket obehaglig sak. Jag
skall tillåta mig att i afseende härå nämna några få siffror. Jag har
nemligen sett efter i handlingarne från gångna tider, huru det förhållit
sig med statsverkets inkomster och utgifter i stort sedt, och
funnit, bland annat, att 1834 bestego sig inkomsterna i rundt tal till
18 millioner kronor och utgifterna till lika mycket. Efter 25 års
förlopp hade inkomsterna stigit till 32 millioner kronor, också i rund
summa taget, och utgifterna till ungefär lika mycket, närmare angifvet:
33 millioner kronor. Men under dessa gångna 25 år fans
ett verkligt öfverskott tillgängligt af 28 millioner kronor. Före år
1858 fans ingen nämnvärd statsskuld. Den började med det året,
men uppgick redan då ända till 16 millioner kronor. Den växte
hastigt, så att den redan efter ytterligare två år steg till 41 millioner
kronor, och vid 1868 års bokslut hade skuldsumman, enligt kapitalkontot
för det året, stigit till nära 100 millioner kronor. Efter ytter
-
3 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
ligare 20 ar, d. v. s. år 1888 — det sista för livilket kapitalkonto är Remiss af
tillgängligt — hade den stigit till 264 millioner kronor. Men statens statsverkinkomster
hade också under denna tid stigit så, att de för nästa år Pti
kunnat beräknats till 87 millioner kronor. Nu är det icke summorna (Ports)
i och för sig, som jag fäst mig vid — jag ber få upprepa det ännu
en gång — ty om utgifter och inkomster bestege sig till ännu större
summor, ja till hundratals millioner, så är det en sak för sig. Man
må besinna att detta följer af utvecklingens gång; nya och större
kraf äro en naturlig följd af samhällets utveckling. Det är blott
skuldsättningen, som är betänklig. Det invändes och har invändts,
att den blott tillkommit för produktiva ändamål, nemligen jernvägarne.
Men äfven med erkännande af detta, är denna skuldsättning
i mina ögon ändå något betänkligt. Den sker ju i viss mån Riksdagen
omedvetet. Man beslutar utgifter till det och utgifter till det,
utan att veta, om man derigenom ådrager statsvefket ökad skuldsättning
eller icke; jag tror mig hafva skäl för det påståendet. År 1888
ökades den fonderade statsskulden med netto 18 millioner kronor.
Men vid 1887 års riksdag tänkte väl näppeligen någon af Riksdagens
ledamöter på att resultatet af statsregleringen för 1888 skulle hafva
till följd en så betydligt ökad skuldsättning som 18 millioner kronor.
För min del gjorde jag det åtminstone icke och trodde icke att detta
skulle blifva statsregleringens resultat. Ty då man diskuterar och
beslutar statsutgifter, ser man på hvad som i och för sig sjelf har
värde, om det för riket är gagneligt eller nyttigt, men man frågar
icke efter om det finnes medel eller om statsverket har råd dertill
utan skuldsättning. Det är emot det tillvägagåendet som jag vill
rigta en anmärkning, i förhoppning att det möjligen må blifva annorlunda
i den vägen, så att man bestämmer utgifterna efter tillgångarne.
Men kan man icke detta under nuvarande förhållanden, då statsverkets
inkomster rikligen inflyta, såsom det säges af kompetenta personer,
när skall man då få budgeten att gå i hop utan skuldsättning? Äro
statsinkomsterna dertill så rikliga, att man ansett sig behöfva tillsätta
en komité för att rådgöra om bästa användningen af öfverskotten,
då borde man verkligen slippa någon ytterligare upplåning.
Eljest ökar sig statsskulden år för år, och detta är en allvarsam sak.
Jag ber derför få lägga statsutskottet denna vigtiga angelägenhet
på hjertat, och jag hoppas att det tillser att utgifter och inkomster
gå i hop utan ökad skuldsättning för riket.
Vidare anförde:
Herr Jonsson i Höft Jag skall till en början instämma i hvad
den siste talaren hufvudsakligen yttrade, nemligen om nödvändigheten
att ställa det sa med budgeten, att inkomster och utgifter gå i hop
utan att några vidare lån behöfva upptagas. Men i fråga om motiven
mot denna upplåning skilja vi oss åt. För honom var det likgiltigt,
hvarifrån inkomsterna härflöto, blott de funnos; för mig är
det en hufvudsak, hvarifrån de komma, och det är från den synpunkten
jag helt och hållet instämmer med herr Redelius, att man
N:0 3. 4
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af bör tillse, att icke statsöfverskottet bortslösas för ändamål, som icke
statsverks- ^ro alldeles nödvändiga. Jag vill då, till en början, erinra derom,
Vtionen den ställning, som vår nuvarande regering intager, är kanske
(Forts ) den mes*; angen''åma, som någon regering hos oss på senare tid in1
tagit. Den har å ena sidan till sitt förfogande ett ganska betydligt
statsöfverskott, som tillåter den att tillmötesgå de önskningar, som
på regeringen kunnat i skilda rigtningar framställas, och å andra
sidan har den en gifven och pålitlig majoritet i Riksdagens båda
kamrar, en majoritet, som, om den också i vissa fall i anslagsfrågor
ledes af den sparsamhetsanda, som genomgår landsortsrepresentanterna
i allmänhet och kommer deras skilda grupper att deri flyta i hop,
dock i alla vigtiga frågor och anslag med stor styrka håller regeringen
ryggen fri. När jag nu, efter förutskickande af dessa allmänna
synpunkter, öfvergår till hvad jag i början omnämnde, nemligen
det sätt, hvarpå öfverskotten bildats och hvarifrån medlen
egentligen kommit, så är det naturligtvis en klar och gifven sak, att
detta statsöfverskott ingalunda hade uppkommit, derest icke 1888 års
Riksdag hade beslutat de nya tullsatserna på spanmål och lifsmedel
af skilda slag, som följt spanmålstullarne åt. Jag inlåter mig nu
icke på den frågan, huru vida dessa tullsatser äro berättigade eller
icke, jag blott framhåller det faktum, att de äro faststälda. Det är
i min tanke icke lämpligt och klokt, att efter endast några få år söka
upprifva ett så beskaffadt beslut och å nyo gifva sig in i en strid,
dervid vigtigare frågor lätt tillspillogifvas. Men deremot vill jag
fästa mig vid, hvilka de äro, som egentligen betalat dessa skatter,
hvaraf öfverskotten bildats. Statsöfverskottet har, såsom jag sagt,
uppkommit genom dessa spanmåls- och andra lifsmedelstullar, och
hvilka äro då de, som fått erlägga dessa skatter, om icke den sämre
lottade befolkningen, och de kännas allra tyngst för den mest fattige.
Under sådana förhållanden kan det följaktligen icke kännas tilltalande,
om af sådana skatter milliontals kronor användas till ändamål, som
afse stärkande af försvaret och dylikt. Ty något mer orätt och något
mer hardt än att låta hufvudsakligen de fattigaste erlägga skatter
just till sådana ändamål, som äro af vida större vigt för den mera
burgne, kan icke gerna tänkas. Men äfven om man ser saken från
en annan sida, så möter en liknande betänklighet emot den föreslagna
dispositionen af detta statsöfverskott. Det naturliga ändamålet med
skyddstullarne kan icke vara annat än att bidraga till att den inhemska
produktionen af de varor, hvilka landet behöfver, må steg försteg
ökas och blifva tillräcklig för landets behof. Om dessa tullar
sålunda mägta uppfylla sitt ändamål, så blir följden, att de af dem
nu uppkommande stora statsinkomsterna så småningom försvinna och
att inkomsterna sedermera icke räcka till för landets behof. Tran
hvilken synpunkt man sålunda än ser saken, så möta lika stora betänkligheter
emot ett bortslösande af dessa öfverskott. Men det är
ytterligare en fara förknippad med ett oförståndigt användande af
dessa statsöfverskott, hvilken icke bör förbises, nemligen att vid första
missväxt eller dåliga skörd dessa tullar blifva strukna, och ingen
magt i verlden skall då hafva styrka nog att kämpa deremot. Och
Lördagen den 25 Januari. 5 | N:o 3. |
derefter lär det vara ganska osäkert, om Riksdagen åter beslutar sig Då nu öfverskotten tillkommit på det sätt jag sagt, så förefaller När vi nu stå vid början af den sista riksdagen i valperioden, Detta allt är uppfördt på hufvudtitlarne, och således deri icke in-beräknadt hvad som utom hufvudtitlarne utgått till statens behof. Att i denna statsverbsproposition fästa sig vid några detaljer, det Det är väl icke, om jag minnes rätt, mer än 3 år sedan, då i | Remiss af |
N:o 3. 6
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af val häråt. Trafikstyrelsen föreslår bland annat, att der banan framstatsverks-
g^r genom skogsmark, skall kostnadsfritt upplåtas “en bredd af minst
Ption°en. ^ meter å hvardera sidan af banans medellinie med all å densamma
(Forts.) växande skog“. Och vidare föreslås i en annan punkt, att hvad som
ytterligare fordras “för sidoschaktningar, jordupplag samt sten och
grustägter med dertill hörande vägar och sidospår”, det skall dessutom
kostnadsfritt lemnas. Det förefaller då mig så som om detta
uttryck minst 15 meter i bredd ger trafikstyrelsen fria händer att
taga för sig allt hvad den behagar. Ty här är det endast det minsta,
som är för trafikstyrelsen bindande. Men om trafikstyrelsen skulle
behaga att taga 100 eller 1,000 meter, det ligger i dess fria skön.
Något värre vilkor kan man dock knappast tänka sig uppstäldt än
ett sådant, som för den ena parten är så ogynsamt som detta, men
för den andra parten innebär ett fullkomligt godtycke.
För min del får jag säga, att om det också är faktiskt och sant,
att vid åtskilliga väganläggningar ,och dylika arbeten Norrland relativt
fått större anslag än andra landsändar, vill jag deremot fästa
uppmärksamheten på, att Norrland också bar åtskilligt att ge, som
kan hända andra landskap sakna. Det första, som härvid faller mig i
tanken, är just verkningarne af de 1888 införda spanmålstullarne.
Jag är i tillfälle att omnämna, och skall en annan gång, när det
faller sig mera lämpligt, konstatera, hvilka belopp Norrland år 1888
fått erlägga i spanmåls- och lifsmedelstullar. Om jag då till dessa
spanmåls- och lifsmedelstullar hänför endast hvad som i inskränkt
mening bör räknas dit, så kommer man upp till en summa af närmare
1,200,000 kronor, som de 5 norrländska länen tätt betala för
direkta införseln af denna vara. Men om man dertill lägger alla de
lifsmedel, som söder ifrån, på jernväg eller sjöledes, inom Sverige tillförts
Norrland, då kommer man upp till en summa af ungefärligen
3 millioner kronor. Om nu visserligen en del af dessa varor varit
af inhemsk produktion, så spelar detta dock ingen rol i fråga om.
våra fördyrade kostnader. Ty nog har priset i alla fall höjts med
ungefärligen samma belopp, som om varorna hade införts från utlandet
direkt till norrländsk hamn. I båda fallen kommer man till
betydande siffror, som Norrland fått erlägga i följd af införandet af
ett tullsystem, som kanske för andra delar af landet varit till någon
nytta, men som icke varit det för Norrland.
Men det är icke endast detta, som Norrland hör kunna kreditera
sig till godo mot det debet, som skulle ligga i dess “fattig!)]elp“.
Vi hafva äfven en annan betydande post att taga med i räkningen,
i fråga om hvad Norrland lemna)'' till statsverket, nemligen inkomsterna
af skogarne. 1888 års inkomster af statens skogar utgjorde
för de två norra länen, Norrbotten och Vesterbotten, ett belopp af
1,095,736 kronor, och om man sammanräknar kronoskogarnes afkastning
i alla 5 norrlandslänen, uppgår siffran till 1,649,908 kronor.
Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta faktum, på det
att bokslutet öfver den sats, jag från början berörde, en gång måtte
erhålla sin utslutning; och jag tror, att det icke skadar att en gång
påminna om huru ställningen verkligen gestaltar sig i bygderna.
Lördagen den 25 Januari.
7 N:0 3.
Herrarne må derför ursäkta mig, om jag vid detta tillfälle just vidrört
detta ämne.
Det är äfven en annan sak, som jag kan ställa i samband med
hvad jag sagt. Det är herrarne bekant, huru som trafikstyrelsen i
slutet af förra året utfärdade en ny trafiktaxa. Der sammanstäldes
persontågen i samma kategori som snälltågen; och till all lycka hafva
vi i Norrland fatt den nyttan af denna reform, att vi få betala för
snälltåg, vi som andra, som verkligen begagna snälltåg, men vi få
deremot fara på persontåg, hvilka som bekant genom sin mindre hastiga
gång och uppehåll vid stationerna förorsaka att en längre tid för en
gifven resa behöfver användas, som medför ökade kostnader för trafikanten.
Huruvida motiven för denna trafikstyrelsens höjning hafva
varit att söka från samma källa och grund, jag först nämnde, vet jag
icke, men de syfta åtminstone åt samma håll, och herrarne må derför
ursäkta, om jag vidrört äfven denna fråga. Jag hoppas, efter hvad
jag nu sagt, att vederbörande utskott icke helt och hållet skall förbise
hvad jag nu tagit mig friheten yttra.
Herr Lyttkens: Då vår ärade ålderspresident för några dagar
sedan talade om den gyllene ställning som inträdt i landet, till följd
af de stora tullarne, anförde han såsom ett af de skäl, med hvilka han
sökte bevisa att ställningen verkligen var så lysande, den gyllene ställning,
hvari statskassan sig befann. — Om olyckan hade varit, att
vintersäden hade slagit så fel som vårsäden, på hvilken det i södra
Sverige har varit nästan missväxt, då hade han kommit till ett ändå
mera gynnsamt resultat. Ty om mera säd hade behöft intagas i landet
utifrån, då hade tullinkomsten blifvit ännu större och derigenom
statskassan ännu mera svält ut, och enligt hans uppfattning hade
också svenska folket då varit mera rikt. Men jag fruktar att ställningen
är en helt annan. Åtminstone i södra Sverige, der landtbrukaren
i allmänhet icke har något annat att vända till penningar än spanmål
och ladugårdsprodukter, står det så till, att ställningen icke på många
år varit så dålig som just i år. Af de produkter, som vi lemna ut i
marknaden, är i synnerhet i år, då vi ej hafva någon hafre att sälja,
den hufvudsakligaste artikeln smöret, hvilket vi sälja till utlandet.
Men smöret har stått i ett mycket lågt pris, och produktionen af denna
vara har varit mycket fördyrad och försvårad. Vi hafva fått nästan
total missväxt på hö och vårsäd och hafva derför måst köpa från utlandet
vårt förnämsta foderämne, hvetekliet. Men genom de höga
tullarne har denna sistnämnda vara mycket fördyrats, och genom den
fördyrade produktionskostnaden har behållningen å tillverkningen blifvit
ganska ringa, och då ingen eller ytterst litet vårsäd kan säljas, är
det naturligt, att affärsställningen bland landtbrukarne är allt utom bra.
Och med den vinter som nu är, om det icke snart blir omslag i väderleken,
utan vädret kommer att fortfara som det nu är, tror jag att
äfven de verkligen goda konjunkturer, som för trä och jernvaror nu
finnas — konjunkturer som icke bero af det nya tullsystemet utan af
ställningen på verldsmarknaden •— icke skola komma oss till mycken
nytta. Ty forslingen ligger nere till följd af väderleken och brist på
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
N:o 3. 8
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Lördagen den 25 Januari.
slädföre, så att de goda konjunkturerna gå oss ur händerna, och då
blifver ställningen inom skogstrakterna ej heller så särdeles lysande.
Detta allt manar till försigtighet, och man hade förhoppning, att
den nuvarande regeringen skulle gått landets önskningar till mötes
och stält fordringarne på statskassan annorlunda. Men då jag ser på
dessa fordringar, kan jag icke annat än tänka tillbaka på de löftenr
som afgåfvos då tullarne infördes. Då lofvades det att större sparsamhet
skulle iakttagas och att den klass i samhället, som svårast
skulle drabbas af spanmålstullarnes införande, nemligen arbetarne,
skulle bättre tillgodoses än förut och att allt skulle göras för att:
förbättra deras belägenhet. Och våra förhoppningar ökades så mycket
mera när vi läste vår ädle Konungs diktamen till statsrådsprotokollet,,
der så gyllene förespeglingar om allt hvad som skulle göras för arbetarnes
bästa förekommo.
Men hur är det med den större sparsamheten? Hela det stora
öfverskottet, som influtit genom de ökade tullarne, är taget i anspråk
och dertill föreslås ytterligare skuldsättning. Den kongl. propositionen
för i år talar väl om 10 procent af grundskatternas afskrifning. Denna
afskrifning är i och för sig en nyttig och nödvändig sak. Men det
linnes ett vilkor förenadt med densamma, och det vilkoret tycker jag
icke passar i stycke med löftet till arbetarne om förbättring i arbetarnes
och de mindre jordbrukarnes ställning. Ty genom den ökade värnpligten
lägges ytterligare tunga på de arbetande klasserna, hvilkaicke
hafva någon nytta af tullar eller grundskatteafskrifning. Det går ut
öfver dem i relativt mångdubbelt större skala än öfver de öfriga samhällsklasserna;
en stor del af de förmögna klasserna hafva genom spanmålstullar
och industritullar tillgodosett sina fördelar, men för arbetarne
är hvad här i propositionen föreslås ganska litet, och i jemförelse med
de ökade bördorna är förbättringen i deras ställning som en droppe i
verldshafvet. För mig är det i hög grad sorgligt, att en regering, som
vi alla högakta, skulle på sådant vis tolkat dessa löften och icke gått
andra vägar. När det nya systemet i vår ekonomiska lagstiftning infördes,,
var det många, som, fastän de icke voro protektionister, utan temligen
likgiltiga, dock helsade det med bifall. De sade: “Det är godt, att vi
få ett annat system i vår hushållning och att mera sparsamhet blifver
iakttagen och att vi upphöra att årligen öka våra utgifter och skuldsätta
landet. När 113m personer och nytt system komma till magten,
hafva vi stora förhoppningar, att sådan sparsamhet skall iakttagas,,
att ingen ny skuldsättning mera kommer att ega rum.“ Men jag vädjar
till herrarne: hafva vi någonsin förut haft någon kongl. proposition,
der det ställes så stora anspråk på statskassan i alla möjliga
afseenden? och oaktadt det stora öfverskottet yrkas ändå på ytterligare
skuldsättning, i stället för att så hushålla och spara med befintliga
tillgångar, att vi utan ökad skuldsättning skulle kunna tillgodose
Norrlands behof af kommunikationer och afbetala på våra skulder
samt minska på andra skattebördor.
Hvad grundskatteafskrifningen beträffar, så hade man kunnat
hoppas, att den skulle blifvit större, då vi hafva så goda tillgångar
och då båda landtmannapartierna, i synnerhet det mägtiga nya landt
-
9 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
mannapartiet, som med undantag af tullfrågan upptagit det gamlas Remiss af
hela program och alltså äfven grundskatteafskrifningen, nu äro eniga statsverlsi
den frågan, och denna förhoppning var så mycket säkrare, som flere Ptionen.
stadsrepresentanter och deribland nästan alla hufvudstadens represen- (Forts.)
tanter med sina stora förmågor egnat sig åt det sistnämda partiet och
antagit icke blott dess namn, utan äfven dess åsigter rörande grundskatterna
m. m. Man borde då verkligen med skäl haft förhoppning
om grundskatternas afskrifning utan tyngden af ökad värnpligt, som
mest drabbar de lägre klasserna. Jag kommer dessutom särskildt i
håg hvad vice talmannen förlidet år yttrade om, att grundskatteafskrifningen
skulle vara förenad med arbetarklassfrågans lösning och att
det vid den nya afskrifningen skulle äfven fästas afseende på förbättring
i arbetarnes ställning. Detta tyckes man nu hafva lagt alldeles
å sido, men jag vill lägga statsutskottet på hjertat att icke släppa det
gifna ordet, utan jemte grundskatteafskrifningen äfven göra något för
de orepresenterade och åtminstone ej lägga tyngre bördor på de skattdragande.
Landet har sina ögon lastade på Riksdagen. Det är det
tredje året under det nya systemet. Det skulle vara önskligt, att man
något besinnade klagomålen Öfver ökade utgifter och skatter och de
ord, som börja höras allt tydligare, om olyckan af att det nya statsskicket
införde årliga riksdagar, ty då hvarje ny riksdag medför nya
utgifter, vore det, säger man, vida bättre, om riksdag hölles endast
hvart annat eller hvart tredje år.
Jag har intet vidare att nu yttra, men hoppas, att under riksdagens
lopp det skall finnas andra krafter, som bättre kunna föra
dessa åsigters talan, så att vi ej vidare må fortsätta på skuldsättningens
bana utan genom sparsamhet och hushållning samt genom mindre
kraf för militära ändamål kunna utan skuldsättning sköta statens
finanser.
Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm: Då det
efter fjorton mellanliggande riksdagar åter är min rätt och till äfventyrs
äfven min pligt att taga till ordet inför en kammare, från hvars öfverläggningar
jag bevarar kära och dyrbara minnen af godt samarbete,
tvekar jag icke att nu begagna denna rätt, helst de af en mig i mera
än ett af Riksdagens utskott fordom nära stående medarbetare framförda
tunga ord hufvudsakligen drabba det anförande, som jag afgifvit
inför Konungen i statsrådet, då den kongl. proposition, som nu föreligger,
der afhandlades. Det är alltså mina åsigter, talaren på hallandsbänken
hufvudsakligen klandrade. Sveriges grundlagar äro så uppstäda,
att en ansvarig skall stå för de sagda orden — och här står han.
Enligt min mening och såsom jag då oförtydbart framförde i den
kammare, der jag då kunde yttra mig, afsåg denna öfvergång till
införande af nya tullar, hvarom man numera kan hända för mycket ordar,
att sätta sakernas skick och de ekonomiska förhållandena tillbaka i det
lugnvatten, hvarur de beklagligen så småningom rubbats och förryckts.
Och för min del har jag alltid trott det vara i arbetarnes och den
arbetande befolkningens sanna intresse, som jag handlade, då jag var
med om att söka få tillbaka denna stadga och detta lugn i affärslifvet.
O O
N:o 3. 10
-Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Lördagen den 25 Januari.
Visa icke förhållandena just nu, att stadgan och lugnet inträdt? Derom
torde vi alla fa vara ense. Arbetsgifvarne känna sig trygga; tillfälle
till arbete gifves. Min tro är, att detta förhållande härrör från kloka
och försigtiga beslut, och denna tro må stå för min räkning. Den
kan vara origtig, men min ärliga öfvertygelse är att jag, då jag deltog
i dessa beslut, främst sökte återinföra stadga i affärslifvet och dermed
just tillgodose vår arbetarbefolkning. Denna öfvertygelse ber jag
få behålla.
Hvad nu beträffar det förbiseende af denna befolknings intressen,
som skulle ligga deri, att, då man tillstyrkt Konungen att på den
af Riksdagen gillade vägen fortsätta grundskatteafskrifning i samband
med utsträckning af värnpligt, man icke samtidigt skulle uppmärksammat
arbetarnes rätt och kraf, så vill jag mot detta klander nämna,
att, så vidt jag förstår, allt hvad som för närvarande härvidlag kan
göras blifvit gjordt. Den fråga, som för närvarande var möjlig att
lösa: frågan om olycksfallsförsäkring, är uppmärksammad. Frågan
om inrättande af sjukkassor står högt på dagordningen. Men hvad
frågan om ålderdomsförsäkring beträffar, är densamma af den vidsträckta
omfattning och förbunden med så mycket arbete och förstudier,
innan den kan i tänkbar drägt framföras, att, om man det
oaktadt redan nu föreslagit att afsätta statsmedel för denna frågas
framtida lösning, det efter min mening varit att allenast onödigtvis
skramla med en åtgärd, hvilken man i detta ögonblick bör inse och
alltså om densamma våga uttala, att den väl under flera år icke kan
tänkas kunna komma till sin lösning..
Hvad åter beträffar den utsträckning af värnpligten, som satts i
samband med afskrifningen af grundskatterna, tror jag icke, att den
får sägas vara en sä stor tunga, att man, genom vidhållande af den
väg, Konung och Riksdag hittills ansett lämplig att inslå på, kan sägas
hafva gjort sig saker till att särskilt hafva förbisett den icke representerade
delens af svenska befolkningen intresssen. Tvärtom säger
mig mitt samvete, att vid detta förslags framställande deras rätt legat
mig lika mycket om hjertat som någon annans. Deras skyldighet att
som svenska medborgare deltaga i landets försvar kan jag nemligen
ej förbise, men jag har sökt att tillgodose deras intressen och, såsom
jag nyss antydde, på praktisk väg komma dem till nytta. Jag må
hafva misstagit mig om sättet, min afsigt har varit den bästa, det
vågar Jag uttala.
“Ofverskottet“, såsom man nu kallar det, och det kan man ju göra,
borde, säger man, hafva användts till minskande af statsskulden eller
åtminstone för att möta de anslag, som eljest skulle kräfva en fortsatt
upplåning. Ja, det är ju bra, om så ske kan. Jag är den förste att
vara med om, att den på statsutskottets välbetänkta hemställan upprättade
amorteringsfonden för statsskulden i dess helhet må skötas väl
och tillgodoses — derom stå också mina klara ord i statsrådsprotokollet
uttalade till Riksdagens bedömande — i den mån nemligen,
sådant lämpligen kan ega rum; men jag har vid detta tillfälle, såsom
protokollet vitsordar, ej heller förbisett de kraf på svenska mäns fosterlandskärlek,
som i följd af de i vår verldsdel rådande förhållanden
11 N:0 3.
Lördagen den 25 Januari.
måste vid 1890 års riksdag ställas högre än fallet varit sedan lång Remiss af
tid tillbaka. Häraf krafven på anslag till materiel. statsverks
Jag
har dessutom trott, att skäl förefunnes att, då ju onekligen Ptimen.
en viss stadga inträdt i inkomsternas tillväxt, närmast begagna sig (Forts.)
deraf till förmån för den fråga, man vanligen kallar kompromissfrågan,
eller frågan om grundskatternas småningom skeende afskrifning
och om härens liktidigt fortsatta utbildning. Jag har trott det
vara skäl att under den goda tiden icke förbise denna frågas fortsatta
lösning, först och främst derför, att jag nu hyser samma öfvertygelse
som jag tillförene redan uttalat inom denna kammare, nemligen att
denna tvist om grundskatteafskrifning och ökad värnpligt icke längre
borde dela oss i olika partier, utan att en öfverenskommelse, om den
är möjlig — och den har varit möjlig för några riksdagar sedan —•
må kunna träffas och helsas med tillfredsställelse.
Alltså hade det icke varit lämpligt att nu afsätta något extra
belopp till en amortisation af statsskulden. Sådana belopp afsättas
alltid i viss proportion, såsom för kammaren väl bekant. Sådant är
ock i nu framlagda finansplan iakttaget. Att åter öka denna proportion
har, enligt min uppfattning, icke varit af behofvet nu påkalladt.
Deremot har jag varit med om att frångå den hittills följda grundsatsen
att upplåna de till en del produktiva ändamål, såsom anläggande
af jernvägar m. in., erforderliga medel och inskränkt anspråken
härutinnan i det kongl. förslaget till en relativt obetydlig siffra af de
beräknade kostnaderna. Vi hafva hittills ansett oss kunna med godt
samvete låna penningar till sådana ändamål som anläggande af jernvägar,
och det har också visat sig, att dessa sedermera gifvit stigande
trafikinkomster. Utlandet har gifvit oss rätt i denna vår uppfattning
och gillat vårt finansiella omdöme i detta fall. Vår statskredit är
derför den bästa, och den är det med rätta. Visar man nu ytterligare,
att man i fråga om de nordliga och mera aflägsna provinserna, der
trafiken är mindre och der flere andra skäl, såsom befolkningens gleshet
etc., kunna göra inskränkningar lämpliga, allenast upplånade halfva
anläggningskostnaden, så tror jag för min del, att man gör den minsta
möjliga rubbning i den hittills följda åsigten, och att man godt kan
fortfara att hafva anspråk dels på samma kredit i utlandet och dels
på samma vittnesbörd derom, att man försigtigt och väl skött sin
statsgäld. Denna fråga kan ju för mig hafva påkallat särskildt intresse
och kommer väl att i sinom tid närmare skärskådas af vederbörande
utskott. Huru utskottets omdöme än kommer att utfalla,
och huru Riksdagen i den saken kommer att besluta, är det ju gifvet,
att jag alltid skall vara till freds, så vida man blott icke går ändå
längre i upplåning för det antydda ändamålet och kanske till sist
upplånar hela det erforderliga beloppet. Jag säger detta derför, att,
såsom vi gamla riksdagsmän minnas, det plägar hända vid riksdagens
slut, att anspråken på statsmedel komma allt tätare fram, ortintressen
omhuldas, enskilda motioner bifallas, så att den sparsamhetskänsla,
man vid riksdagens början lade i dagen, kommer att gifva med sig,
och man då lätt nog föres in på tanken att låna mera.
N:0 3.
12
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Lördagen den 25 Januari.
I denna min uppfattning alltså om hvad som bör lånas ligger
detsamma, som i min uppfattning af alla de föreliggande frågorna,
nemligen att man gör klokast, om man, såvidt menskliga
krafter tillåta, håller medelvägen och noga aktar sig för ytterligheter
såväl i ena som andra hänseendet. Härmed har jag sagt min innersta
tanke för den tid som är.
Det kunde måhända hafva varit öfverflödigt att, då vi nu endast
öfverlägga om en remiss af den kongl. propositionen, yttra hvad jag
nu anfört, så mycket mer som statsutskottet nog lärer få tillfälle att
skärskåda det yttrande, jag i detta fall afgifvit till statsrådsprotokollet.
Jag har nu endast velat begagna mig af den rätt, mig i förevarande
fall i dag tillkommer, att svara en aktad och värderad ledamot, hvars
ord jag af gammalt vet väger tungt i denna kammare.
Herr Hörnfeldt: Det kan ju icke lida något tvifvel att, oberoende
af det yttrande, som hans excellens herr statministern nu afgifvit,
Riksdagen haft full uppfattning derom, att regeringen skulle använda
de influtna medlen på ett sådant sätt, som efter dess uppfattning
skulle lända till landets fördel, gagn och nytta. Men detta hindrar ju
i alla fall ej den enskilde representanten att uttala en från regeringens
åsigt afvikande mening.
Det förvånar mig, att regeringen, som för ungefär aderton månader
sedan tillsatte en komité, den s. k. “öfverskottsplaceringskomitén“,
hvilken man antog skulle utarbeta ett förslag, som skulle göra
för Riksdagen klart, huru dessa öfverskott i statskassan skulle komma
att användas, nu emellertid oberoende af denna komité haft mycket
lätt att placera medlen. Det har icke förvånat mig, och som jag tror
icke heller många andra inom kammaren, att man här uttalat, att
det är högst besynnerligt af regeringen att af Riksdagen för ett enda
år begära anslag till belopp af 4,952,000 kr. utöfver föregående statsreglering.
Något liknande har åtminstone under hela den tid, jag
varit riksdagsman, ej inträffat. Jag ber få fästa såväl kammarens
som herrar ledamöters i statsutskottet uppmärkhet derpå, att kunna
vi icke spara under sådana tider, då vi haft så stora inkomster, som
under det s. k. nya systemet, så lära vi väl sannerligen ändå mindre
kunna göra det sedan. Det torde måhända vara öfverflödigt att härom
påminna statsutskottet, emedan vi deri insatt sådana personer,
som förut visat sig ega stor förmåga att iakttaga sparsamhetens kraf.
Men jag har i alla fall icke kunnat tillbakahålla denna påminnelse.
En eller annan del af de inkomster, som nu bilda öfverskottet i statskassan,
kan framdeles komma att strykas från budgeten. Då, mina
herrar, blir det kanske svårare att komma fram med anspråk på sparsamhet,
ty man kan då från statsrådsbänken till svar få höra: nej,
de och de utgifterna äro redan af Riksdagen förut beslutade. I vår
tid lärer det väl näppeligen gå för sig att fylla hvad i detta afseende
skulle brista med uttaxering af direkt bevillning, ty man skulle genom
ett dylikt beslut fä mycket annat svårt att handskas och dragas
med.
Man nämnde här för ett par år sedan i en debatt i tullfrågan, att
13 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
man icke betalade sina skulder med stora ord. Ja, det är en sanning!
Men jag ber att få påpeka, att om regeringen icke skulle iakttaga
den försigtighet att bättre än nu spara på de medel, som ställas till
dess disposition, så är jag rädd för att slutet blefve, att låntagaren
finge betala blott med stora ord.
I afseende å statsrevisorernas hemställan rörande skärpta vilkor
för norra stambanans framdragande behöfver jag i detta fall icke
yttra mig vidare än att instämma i herr Olof Jonssons i Hof anförande,
tilläggande härtill, att om än de norrländska banorna ej
kunna gifva den rentabilitet som de sydländska, fästes likväl Riksdagens
uppmärksamhet derpå, att vid anläggande af de norrländska
banorna dessa icke blifva utlagda såsom kommersiella banor, utan
som strategiska. Derför att Riksdagen alltså beslutat anläggande af
militära jernvägar, vill regeringen nu föreskrifva skärpta vilkor för
denna banas byggande. Detta tillvägagående synes mig icke vara
fullt honett.
Det hördes nästan på statsministern, som om han ansåg, att de
ökade inkomsterna i statskassan voro af tillfällig natur. Ja, jag ber
att få säga honom i detta fall, att det är mycket tvifvelaktigt huruvida
vi under en kommande tid kunna påräkna sådana inkomster, som
vi haft under denna sista treårsperiod, och det är långt ifrån gifvet,
att dessa komma att fortfara i all evighet. Jag ber slutligen än en
gång få lagga statsutskottets ledamöter på hjertat att nu som förut
söka spara så mycket som möjligt, emedan den tid snart kan komma,
då vi få svårt att spara.
Herr Danielson: Jag antager, att herrarne i allmänhet anse
det vara temligen öfverflödigt för en ledamot af statsutskottet att vid
en remiss af den föreliggande kongl. propositionen begära ordet. Men
bär har förekommit åtskilligt, som jag tycker varit litet mera än jag
väntat. Hvad en del af de föregående talarne yttrat förefaller mig
syfta derpå, att de nu befintliga öfverskotten i statskassan skulle uteslutande
härröra från de nyligen införda tullarne. I den kongl. propositionen
föreligger intet, som berör tullarne och således kan gifva
stöd för de uttalanden derom, som här skett, och det torde väl vara
ganska vanskligt att så räkna ut på hvad sätt statskassan fått detta
öfverskott. Den värde talaren på norrlandsbänken räknade, att detta
skulle härflyta från de ökade spanmålstullarne. Vi från de. södra delarne
af landet skulle kunna räkna ut samma sak på ett annat sätt
•och säga, att, om vi icke haft så stora grundskatter och bidrag till
försvaret, hade det icke heller funnits något öfverskott i statskassan.
Vi hafva i detta fall ingenting annat att taga såsom rättsgrund än
•de beslut, på hvilka de särskilda inkomsterna tillkommit, och jag kan
derför icke underlåta att inlägga en gensaga mot det räknesätt, som
en del talare i detta fäll använda Det öfverskott, som nu förefinnes,
är väl en produkt af det hela rörande rikets inkomster.
Hvad beträffar den uppmaning, som dessa talare rigtat till statsutskottet,
nemligen att spara, så tror jag verkligen att vi alla önska
detta. Och jag kan icke dölja, att jag, då jag fick kännedom om inne
-
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
N:o 3. 14
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af hållet af den kongl. propositionen, fann åtskilligt deri förekomma,
statsverks- som jag svårligen kan vara med om. Jag anser sålunda det endast
timen. me(^ varsamhet bör fattas beslut om ökade stadigvarande utgifter, så
(Forts.) om man annat år får knappare inkomster, man icke genast då
måtte behöfva pålägga ökad beskattning. På samma gång svenska
nationen med glädje sett och erfarit, att statsinkomsterna blifvit rikliga
och tillräckliga, på samma gång tror jag hela nationen skulle
med bekymmer emotse, om man så ökade de ordinarie statsutgifterna
till ändamål, som icke äro alldeles nödvändiga, i synnerhet då det
gäller mera betydliga belopp. Jag kan icke heller dölja för mig att,
om allt som är begärdt skulle bifallas, sådant skulle kanske verka
till men för framtiden. Man ser, att det är i fråga att öka de militära
elementen, som derigenom skulle komma att betydligt tillväxa,
samt att en del af vår tjenstemannacorps skulle fä betydande
löneförbättring. Det är en erfarenhet, att i samma mån sådana siffror
fastslås af Riksdagen, i samma mån komma lätteligen de delar af
samhället, som sådana anslag afse, att växa till i styrka, hvaremot å
andra sidan det borgerliga elementet i samhället aftager. Detta är,
tror jag, en framtidstanke, för hvilken man kan hysa betänkligheter;
ty jag föreställer mig, att om man försvagar det borgerliga elementet
i samhället, så kan ett sådant förhållande icke blifva till gagn i
framtiden.
Jag skulle äfven med glädje hafva sett, om man undvikit den föreslagna
upplåningen till fortsättning af den norrländska stambanan.
Man vill väl icke förneka — äfven om herrarne från Norrland här
fått höra ett och annat ord, som förefallit dem mindre behagligt —
man vill väl icke förneka, att så snart vi utan ökad skuldsättning
kunna befrämja Norrlands intressen, det också alltid varit vår mening
att göra det. Men hvad jag för min del deremot bestämdt motsätter
mig, det är att genom upplåning och skuldsättning bygga dessa
jernvägar, som ju icke kunna lemna tillräcklig afkastning. När sådant
emellertid nu kan ske utan att upptaga nya lån, så kan jag vara
med om att se Norrlands intressen till godo.
Det är detta jag i korthet ville svara på de antydningar, som nu
framkommit och som skulle syfta på tullarne och innebära en farhåga
för att vi, som bidragit till införandet af dessa tullar, icke
skulle tillbörligen beaktat det allmännas bästa.
Herr Folke Andersson: Herr talman, mine herrar! Den förda
diskussionen här i dag påminner mycket om herr talmannens yttrande
inför Hans Maj:t Konungen på rikssalen, då Riksdagen öppnades.
Han yttrade, om jag minnes rätt, att det torde blifva lika svårt att
rätt placera ett öfverskott som att fylla en statsbrist, och jag tror
att dessa ord komma att besannas, att det sålunda icke blir någon
lätt sak att afgöra, huru det nu befintliga öfverkottet skall placeras.
Jag måste för min del bekänna, att jag, då jag i år emottog
och läste Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof, gjorde detta med blandade känslor. Af
densamma se vi, att statsinkomsterna hafva flödat rikligare än kanske
15 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
något föregående år, men å andra sidan se Ti också, att anslagsfor- Remiss af
dringarne i år blifvit större än förut. Går man igenom hufvudtitlarne, statsverksså
finner man att en större eller mindre ökning tillkommit på dem ^timen
allesammans, med undantag af två, ökningar, som uppgå till den (Forts)
enorma summan af nära fem millioner kronor. Detta, att man nu vid
ett sådant tillfälle, då vi hafva en rikligare inkomst, vill höja statsbudgeten
så oerhördt som fem millioner på ett år, kan icke annat än hos
den sanne fosterlandsvännen väcka farhågor för framtiden. Ty herr
statsministern har sjelf till statsrådsprotokollet mer än en gång yttrat,
att öfverskottet är af tillfällig natur, och jag tror, lika med honom,
att så är förhållandet. Att då, när det erkännes, att inkomsterna
eller öfverskottet är af tillfällig natur, på samma gång höja statsbudgeten
så enormt, tycker jag icke är konseqvent, utan jag tror, att
i detta afseende fordras varsamhet. Yore det icke klokare att — såsom
den enskilde hushållaren får göra, då han har något öfverskott —■
göra afbetalning på sin skuld än att i stället skaffa sig större utgifter
och behof, som för framtiden komma att trycka oss? Jag
tycker det borde vara oss angeläget att i denna sak handla försigtigt.
Äfven i år, oaktadt vi hafva öfverflöd, föreslås det att man skall låna
öfver 2,000,000 kr. Men skall man låna, då man har öfverflöd, och
låna, då man har brist, så frågar jag: när skall man då betala? Jag
tycker för min del, att det skulle vara klokare att tänka på att betala
något på sin skuld. Ser man på landets skatteförmåga, hvilken
väl måste tagas med i räkningen, då regeringen sjelf anser, att öfverskottet
är tillfälligt, så torde denna förmåga kanske icke växa i
samma mån, som vi höja våra statsutgifter. Jag medger visserligen,
att vissa näringar och industrier inom landet på senare tider nått ett
uppsving, och ifrån denna synpunkt kan antagandet om ökad skatteförmåga
möjligtvis hafva något berättigande. Men med landtbruket
förhåller det sig icke så. Yäl har på flere orter inom landet blifvit
medelmåttig skörd; andra deremot ha fått, om icke missväxt, dock
långt under medelmåttan, och huruvida desses skatteförmåga har
ökats, det lemnar jag åt herrarne att bedöma.
Jag har trott, att vi såsom svenska folkets representanter böra
gå varsamt till väga, då det är fråga om att öka statsutgifterna, och
jag kan derför icke annat än instämma med föregående talare uti
den anhållan att statsutskottet, som har förmån och pligt att pröfva
Kongl. Maj:ts förslag, må göra alla de besparingar, som kunna vara
förenliga med en klok statshushållning.
Herr Nilsson i Skärhus förklarade sig instämma i detta yttrande.
Herr Petersson i Runtorp: Jag har icke begärt ordet för att
yttra mig vare sig om jernvägar eller tullar, och jag skulle icke yttrat
mig alls, om här icke förelegat två frågor, som äro mycket lätt
vidrörda. De hafva mycket små dimensioner för närvarande, äfven i den
kongl. propositionen, men de äro likväl icke de minst vigtiga, såväl
ifrån befolkningens synpunkt som ifrån regeringens. Det är, från regeringens
sida, frågan om utsträckt värnpligt, och den andra frågan
N:o 3.
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
16 Lördagen den 25 Januari.
gäller afskrifning af grundskatter och indelningsverk eller med andra
ord en jemnare skattefördelning. Dessa begge frågor äro onekligen
de mest brännande inom vårt land, och jag tror icke att det skulle
vara alldeles förspild möda att nu yttra sig något mera om dem, på
det vi ju förr desto hellre måtte kunna nå en lycklig lösning af desamma.
Jag vill icke alls förtänka regeringen och särskildt de statsråd,
som förestå landt- och sjöförsvarsdepartementen, att de söka framhålla
nödvändigheten af att stärka försvaret. Det finner jag tvärtom
vara mycket rigtigt och på sin plats. Men hvad jag icke kan gilla,
det är det sätt, hvarpå man vill lösa denna fråga, och jag tror icke
heller att den någonsin kan komma att lösas på detta sätt, åtminstone
icke på ep mycket lång framtid, nemligen så att man sammanbinder
de begge frågorna, så att man icke vill. medgifva någon afskrifning
utan att på samma gång ovilkorligen öka värnpligten. Jag
kan mycket väl förstå, att från regeringens sida detta kan anses vara
ett stärkande af försvaret, och att man misstänker, att det icke blir
så lätt att genomdrifva saken utan med hjelp af det tryck, som grundskatter
och indelningsverk innebära. Men jag må säga, att jag tror
icke att detta är rätta sättet. Om man tänker på hvad sammanhang
de begge frågorna egentligen hafva, så får man* medge, att de både
kunna och böra lösas hvar för sig. Jag kan icke underlåta att yttra,
att jag tror, att det icke är på sin plats att man skall fordra ett
sådant vederlag, då de begge frågorna icke stå i sådant sammanhang
som man förmenat. Regeringen har icke genom en afskrifning förminskat
något af försvarsverket. Och hela afskrifningsfrågan är icke
något annat än en penningefråga.
Man kan för öfrigt fråga: är det rätt och billigt, att de bördor,
som 1885 års lag ålägger befolkningen i allmänhet, skola falla lika
tryckande på rust- och rotehållarne, som förut genom högtidliga
kontrakt tillförsäkrats befrielse från all utskrifning af hvad namn det
vara må, för sig, barn och tjenstefolk, som till gårdarnes kultur
fordras; dessa rust- och rotehållarnes rättigheter låtsar nu staten sig
icke veta om, men utkräfver fortfarande 70 % af rustningsbesväret
jemte andra skatter, som äro hårdt betungande? Och är det icke å
andra sidan obilligt att fordra, att på grund af den befrielse eller
lindring, som man vill gifva dem och de på grund af kontrakten hafva
rätt att fordra utan vederlag, hela folket skall åtaga sig nya försvarsbördor?
Men nu säger man likväl: ni skola få en afskrifning,
om vi få en utsträckning af värnpligten. För min tanke ställer sig
saken så, att den tillökning i försvarsverket, som skedde genom 1885
års lag, icke är grundad på de gamla knektekontrakten, utan är en
sak i och för sig. Och om man då ändtligen velat göra ett byte
mellan de begge frågorna, så borde man väl åtminstone ej föreslagit
en större värnpligt för rust- och rotehållare än 30 procent af skyldigheten.
Då hade det varit något att nu byta med.
Jag tror sålunda, att om man skall lösa dessa begge frågor, så
böra de skiljas åt. Här har sagts af flere talare, att man i första
rummet bör betala sina skulder. Nåväl, svenska staten har eu skuld
Lördagen den 25 Januari.
17 N:o 3.
till jordbrukarne, en, om jag så må säga, hedersskuld, nemligen de Remiss af
återstående 70 procenten af grundskatter och indelningsverk; och när statsverksdet
nu fins tillgångar, så vet jag icke hvarför man icke skall betala Ptionen
den. Att komma med ett sådant “knussel”, som 10 procent anser jag (j?0rts)
icke vara rätt. Och jag vill påminna herrarne, så väl inom regeringen
som i kammaren, att då det varit fråga om afskrifniugen det blifvit
sagdt, att det endast varit bristande tillgång på penningar, som gjort
att den icke skett förut. Men huru infrias nu detta löftet?
Jag vill äfven säga, att det synes mig icke vara vackert af regeringen,
att då den — och detta möjligtvis med rätta — ställer nya
kraf på försvarets stärkande, den kryper bakom ryggen på rust- och
rotehållarne, för att derigenom möta det motstånd, som onekligen
finnes inom landet mot försvarets ökande. Nej, låt hvar sak vara
för sig och gif våra fattiga rust- och rotehållare hvad dem tillkommer
och som de nu bedt om snart sagdt från början af detta århundrade.
Man kan ha mycket olika åsigter om stärkandet af vårt
försvar. Jag för min del tror icke att det starkes endast genom
gevär eller kanoner, utan att det här vid lag är af ofantligt mycket
större vigt att man uppfostrar befolkningen, så att den kan uppehålla
sig inom sitt eget land, och när man nu vet att jordbrukarne
äro en så väsentlig del af svenska folket, så bör man behandla dem
på ett sådant sätt, att de icke må behöfva emigrera och söka sitt
bröd i främmande land.
Häruti instämde herrar Wieslunder, Petersson i Dänningelanda
och Björck.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef den kongl.
propositionen jemte de i anledning af densamma nu afgifna yttranden,
remitterad till statsutskottet.
§ 4.
Föredrogs och lades till handlingarna den till kammaren inkomna
berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista riksdagssammanträde
sig tilldragit.
§ 5.
Vid föredragning härnäst af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen,
anförde
Herr Sven Nilsson: Äfven jag kunde hafva haft anledning att
yttra mig öfver Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd
och behof, men då jag fått plats i statsutskottet, har jag ansett
mig icke böra göra det, emedan jag i utskottet naturligtvis får
tillfälle att taga i öfvervägande så väl den kongl. propositionen som.
hvad här i kammaren derom yttrats; men deremot har jag icke kun
Andra
Kammarens Prat. 1890. N:o 3. 2
N:0 3. 18
Lördagen den 25 Januari.
Remiss af nät återhålla mig från att yttra några ord med anledning af den nu
statsverks- föredragna kong!, propositionen. De fleste här i kammaren minnas
^tionen. säkerligen, att jag, då det första steget på de partiella reformernas
(Ports) bana i afseende på vårt försvar och skatteväsende togs på initiativ
af Kongl. Maj:t, bekämpade förslaget allt hvad jag kunde, emedan
jag befarade dels att den stora reformen af försvarsväsendet derigenom
skulle undanskjutas på allt för lång och obestämd tid och dels att
man genom att taga detta steg skulle befästa indelningsverket mer
än förut, och jag har ty värr blifvit allt för sannspådd. Regeringen
har funnit sig nu böra fortsätta på de partiella reformernas väg; jag
har åtminstone icke hört någon uppgift om, att regeringen skulle
hafva för afsigt att på en gång söka ordna vårt försvar. Visserligen
har jag i tidningarne sett en uppgift om, att värnpligtens och indelningsverkets
vänner vore redo till en försoning, men jag vet icke,
om denna uppgift är vigtig eller om regeringen gillar deras planer,
men äfven om så vore fallet, så är det väl uppenbart, att man dermed
ämnar att befästa indelningsverket, om ej för alltid så åtminstone
för eu mycket lång och oviss framtid. Och då jag icke kan vara
med härom, hade jag hellre sett, att regeringen hade i sin helhet tagit i
öfvervägande den störa frågan om ordnandet af landets försvar på en gång.
Nu förekommer deremot i det föreliggande förslaget eu sammankoppling
af grundskattefrågan och den allmänna värnpligten utan
någon förändring i indelningsverket. Jag har sjelf varit med om,
på sin tid, att sammanbinda försvars- och grundskattefrågorna med
hvarandra, under förutsättning att de samtidigt blefve lösta, och
det är således icke något klander mot regeringen, som jag afser
om regeringen fortfarande vidhåller denna uppfattning, när hela reformen
förelägges till afgörande, men jag hade trott, att man skulle
kunna taga ett så obetydligt steg i fråga om lindring i rustningsoch
roteringsbesväret och grundskatternas afskrifning, som af de flesta
ledamöterna i Andra Kammaren påyrkats vid förliden riksdag, utan
att dermed förbinda ökning af värnpligten, ty, sedan detta steg tagits,
föreligga rikliga tillfällen ändå att få värnpligten ökad med det antal
dagar, som kan vara behöflig!, i fall Riksdagen anser sådant nödigt.
Det nu föreliggande förslaget anser jag vara både orättvist, obilligt
och oklokt. Det är obilligt i afseende derpå, att arbetsklassen
icke får någon fördel af grundskatternas afskrifning eller indelningsverkets
lindrande. Yi hafva visserligen i dag fått den upplysningen
af hans excellens statsministern, att regeringen vore betänkt på att
gifva arbetaren ersättning på annat håll, och om ett förslag i den
rigtningen befinnes vara acceptabelt och tillfredsställande för arbetaren,
så har jag intet deremot. Men detta förslag föreligger icke nu,
man lernnas i okunnighet om hvad det innebär; bäst derför förbehålla
sig rätt att pröfva, innan man gifver ett löfte, helst som arbetarne
sjelfve betvifla något gagn af det bebådade förslaget.
Det nu föreliggande förslaget är äfven orättvist i annat hänseende,
nemligen mot dem som hafva att bära indelningsverkets tunga, om man
betänker, huru liten verkan de åtgärder haft, som hittills vidtagits
för afhjelpande af denna tunga. Kammaren vet, att för flera år sedan
Lördagen den 25 Januari.
19 N:0 3.
grundskatten fixerades till visst belopp, och att till och med en del
deraf då efterskänktes. Det är nu gifvet, att de, hvilka fått 30 procent
af sina grundskatter afskrifna och skatten fixerad, fått en verklig
eftergift i skatt. Så skulle äfven blifva förhållandet med det belopp af
ytterligare 10 procent, som nu erbjudes. Men om nu förslaget om beväringsöfningarnas
ökande med 6 dagar antoges, kan man väl då säga,
att det erbjudna vederlaget: lindring af indelningsverkets kostnad, är
till någon nytta för dem, som bära denna tunga? Det förhåller sig
icke så. Ty det är en sanning, och jag yttrade äfven detta vid 1885
års riksdag, att sedan 30 procent lindring i indelningsbördan väl
erhållits, skall det visa sig att denna börda icke blifvit minskad. Under
den sista tiden har man också redan fått erfara, att dessa beviljade
30 procent småningom försvunnit, och på samma sätt kommer det
nog att gå med de 10 procent, hvilka regeringen bjuder oss nu. Jag
vill nemligen erinra kammaren derom, att rekryternas öfningstid vid
den indelta armén ökats, ehuru i mindre grad, vid vissa regementen,
men meningen är väl den, att öka denna öfningstid öfverallt. Så
komma fälttjenstöfningarna, hvilka likaledes äro en tunga för rustoch
rotehållare. Jag var sjelf vid förra årets fälttjenstöfningar i tillfälle
att lägga märke till de ansträngningar, som så väl manskapet
som hästarne hade att utstå, samt att dessa senare voro i ett mycket
sämre skick, när de kommo hem till rusthållaren, än när de anlände
till öfningarna. Det har äfven blifvit ifrågasatt att tjenstetiden för
manskapet skulle inskränkas, allt åtgärder som naturligtvis äro fördelaktiga
för försvaret, men deremot öka legan och lönen för soldaten,
hvarigenom kostnaderna för rust- och rotehållarne blifva större.
Kammaren finner häraf, att, så länge kostnaden för indelningsverket
icke är fixerad, den lindring, regeringen bjuder dem, som bära indelningsverket,
är af noll och intet värde.
Jag har trott, att om man vill fortgå på denna inslagna bana, bör
man vara angelägen om att göra rättvisa mellan dem, som bära dessa
skatter, nemligen indelningsverket och grundskatterna. Man kan visserligen
säga, att 10 procent lindring i rustnings- och roteringshördan
är en sådan, och man föreställer sig också, att den kan vara till någon
hjelp, men denna hjelp är dock obetydlig mot den tunga, som
samtidigt dermed lägges på de skattdragande dels genom ökade kostnader
för manskap och hästar och dels ökade öfningar för beväringen.
Jag har förestält mig, att regeringen också bort taga i betraktande,
att om man fortgår på den banan, att förbättra försvaret, man också
bör se till, att tungan icke blifver öfver höfvan för indelningsverket,
äfven om försvaret derigenom kunde blifva bättre. Det föreliggande
förslaget är framstäldt i landets intresse för stärkande af dess försvar,
men är det väl billigt, att rust- och rotehållare ensamme derför skola
bära den ökade bördan? Jag tror det icke.
Det föreliggande förslaget är äfven oklokt derför, att det undanskjuter
ordnandet af försvaret och skattereformen i sin helhet till en
oviss och aflägsen framtid.
Nu bar Kongl. Maj:t också afvikit från den ställning, regeringen
intog vid 1885 års riksdag, då man för 30 procent afskrifning ä
B,emus af
statsverksj)roposi‘
tionen.
(Ports.)
N:o 3. 20
Remiss af
statsverkspropositionen.
(Forts.)
Lördagen den 25 Januari.
grundskatter och lindring i roterings- och rustningsbesväret nöjde sig
med en ökning i öfningstiden för beväringen med 12 dagar, ty nu
vill man såsom vederlag för 10 procent afskrifning och lindring öka
tiden med 6 dagar. Med en enkel uträkning kan man deraf se, att
anspråken ökats, ty om samma princip följdes nu som då, skulle
Kongl. Maj:t icke kommit fram med ett förslag, som utsträckte öfningstiden
utöfver 4 dagar. Om regeringen fortsätter på samma väg
och understödjes af Riksdagen deri, kan man ju lätt räkna ut, till hvilken
tid beväringsöfningarna komma att utsträckas, oafsedt att rust- och
rotehållare ändå få bära samma bördor af indelningsverket som från
början.
Vid 1885 års riksdag, då man, såsom jag nyss nämnde, tog första
steget på de partiella reformernas väg i afseende på försvaret och
skatteafskrifningarna, och Riksdagen möttes af den då framlagda kongl.
propositionen, fans samma stämning mot det förslaget, som allmänt
redan nu uttalas mot det förevarande kongl. förslaget. Men
det visade sig då under riksdagens lopp, att det förslaget i alla fall
— med någon modifikation — af Riksdagen genomfördes, och då vi
veta att det parti, som på den tiden var vid magten, och borde varit
emot förslaget då, nu ligger söndradt och slaget, kan man icke utan
skäl hysa farhågor, att äfven detta förslag skall vinna Riksdagens bifall.
Derför har jag redan nu velat tillkännagifva min ställning till
frågan; och jag hoppas att lagutskottet skall öfverväga de skäl, som
föreligga för att icke antaga det kongl. förslaget till utsträckning
af värnpligten.
Chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Herr talman, mine herrar! Jag vill nu icke
gå in i något resonnement om principer, utan är det i anledning af
några detaljer i den siste talarens anförande som jag ber få lemna
några upplysningar. Det rör egentligen den uppfattningen, att ökandet
af rekryternas öfningstid skulle blifva till tunga för rust- och
rotehållarne. Hvad då beträffar dessa öfningar vid infanteriet — och
det vore meningen att äfven i år börja på samma sätt med kavalleriet
— så är det egentligen icke någon ökning, utan mera en koncentrering
som har skett, hufvudsakligen på första året och äfven i vissa
hänseenden något på det andra. Detta hade man tänkt sig skulle
icke blott erbjuda militära fördelar, derigenom att rekryterna genom
att ligga längre tid i tjenstgöring skulle hinna längre, utan man hade
äfven tänkt att det skulle bli en lättnad för såväl rust- och rotehållarne
som för rekryterna, derför att den tiden, då de nyss antagits,
innan de fått mottaga sina torp och innan de gift sig, de naturligtvis
ha lättast att vara borta. Äro de då ogifta karlar och födda och
klädda af kronan, ligga de naturligtvis mycket hellre borta 4, 5 eller
6 månader i följd på en gång för att sedan våra fria från dylika
rekrytöfningar än att göra tjenst ett par månader årligen under 3
eller 4 år. Jag tror icke man kan säga, att detta ökar tungan för
rust- och rotehållarne. Meningen har tvärt om varit att, på samma
21 N:0 3.
Lördagen den 25 Januari.
gång man haft de militära intressena för ögonen, bereda lättnad så väl Remiss af
för soldaten som för rust- och rotehållaren. , statsverks
Sedermera
nämnde samme talare, att proportionen fordrade att PtiJnen.
man nu skulle öka öfningarna icke med 6 dagar utan med 4. Jag ''(Förty.)
tror att man der vid lag skulle kunna säga ungefär detsamma som lagutskottet
1885, då det tillstyrkte de 12 dagarne, nemligen att, vid behandling
af så vigtiga frågor som landets försvar, man icke bör taga
hänsyn till aritmetiska medier, utan måste se på det stora ändamålet
och vigten för det hela. Hvad de föreslagna 6 dagarne beträffar, så
är det verkligen icke mycket, när det gäller ett stärkande af landets
försvarsförmåga, att Öka med icke fullt en vecka. Går man till förhållandena
i utlandet, finner man, att då det der är fråga om sådana
saker, är det icke tal om dagar utan om månader, allra minst om
veckor. Ser man på förhållandena i åtskilliga större länder, såsom
Österrike, Frankrike, Tyskland med flera, så ha de för reserven en
10, 12 ända till 18 veckors öfning, och detta som sagdt för reserven,
som icke är meningen att kasta ut mot fienden genast utan först
sedan den efter krigets utbrott såsom depöter i fästningar o. s. v.
blifvit ytterligare öfvad. Och här är fråga om att vi möjligen skulle
komma upp till 7 veckor. För hvad? Icke för reserven, utan för
det som till största delen skall bilda de liniebataljoner vi första dagen
skola kasta ut mot fienden. Jag tror då icke det är för mycket
tilltaget.
Härmed var öfverläggningen slutad; och blef den ifrågavarande
kongl. propositionen, jemte de i anledning af densamma nu afgifna
yttranden, hänvisad till behandling af lagutskottet.
§ 6.
Vidare föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
propositioner:
angående ändrad lydelse af 1, 6 och 9 §§ i lagen om lindring i
rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885;
angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter m. m.;
angående afstående till Umeå stad af ett område utaf länsresidenstomten
och den s. k. Döbelns park i nämnde stad; samt
angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
§ 7.
Föredrogs och lades till handlingarna Kongl. Maj:ts skrifvelse till
Riksdagen, med tillkännagifvande, att Kongl. Maj:t förordnat statsrådet
m. in. friherre Albert Lars Evert Åkerhielm att under innevarande
riksdag utöfva den befattning med riksdagsärenden, som enligt
§ 46 af riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet; och
N:0 3. 22
Lördagen den 25 Januari.
skulle underrättelse om denna skrifvelses innehåll meddelas vederbörande
utskott samt de ledamöter, som hafva inseende öfver Riksdagens
kansli.
§ 8.
Härefter föredrogos, hvar efter annan, de på kammarens bord
hvilande motioner; och hänvisades:
herr O. W. Redelius'' motion, n:o 1, till lagutskottet;
herr L. F. Odells motion, n:o 2, till bankoutskottet;
1 fråga om herr H. Anderssons i Nöbbelöf härefter föredragna
motion, n:o 3, om afskrifning med 20 procent af grundskatterna och
motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären, anförde
Herr Sven Nilsson: Då jag finner denna motion vara alldeles
öfverensstämmande med den, som af flertalet af denna kammares ledamöter
väcktes förliden riksdag, skall jag för min del be att få instämma
i densamma.
I detta yttrande instämde herrar Truedson, Larsson i Berga,
Andersson i Hasselbol, Olson i Stensdalen, Andersson i Upsal, Olsson
i Kyrkebol, Persson i Mörarp, Jansson i Krakerud, Pelirsson i Önnerud
Petersson i Brystorp, Nilsson i Skärhus, Ollas A. Ericksson, Hansson
i Solberga, Bromée, Halvar Eriksson, Jonsson i Hot", Johnsson i
Thorsberg, Hanson i Berga, Olsson i Ornakärr, Carlsson i Nysäter,
Nydahl, Jonsson i Myre, Lundström och Hörnfeldt.
Härefter remitterades motionen till statsutskottet.
Vidare hänvisades:
herr vice talmannen L. O. Larssons motioner, n:o 4 till lagutskottet
och n:o 5 till tillfälligt utskott;
herr friherre C. C:son Bondes motion, n:o 6, till lagutskottet;
herr Clir. A. Ekeborglis motion, n:o 7, till statsutskottet;
herr O. Anderssons i Hasselbol motioner, n:o 8 till bevillningsutskottet
och n:o 9 till lagutskottet;
herr O. Olsons i Stensdalen motion, n:o 10, till tillfälligt utskott;
herr C. 1. Wålilins motion, n:o 11, till statsutskottet;
herr S. M. Olssons motion, n:o 12, till bevillningsutskottet;
herr IJ. L. Rydins motion, n:o 13, till statsutskottet;
herr C. G. Andersons i Skeenda motion, n:o 14, till bevillningsutskottet
;
23 N:0 3.
Lördagen den 25 Januari.
herr J. Sjöbergs motioner, n:is 15 och 16, till tillfälligt utskott;
herr J. Bengtssons i (xullåkra motioner, n:o 17 till tillfälligt
utskott och n:o 18 till lagutskottet;
herr Ollas A. Ericssons motioner, n:o 19 till konstitutionsutskottet
och n:o 20 till lagutskottet;
herr P. Waldenströms motion, n:o 21, till konstitutionsutskottet;
herr C. G. Bäckgrens motioner, n:o 22 till lagutskottet och
n:o 23 till tillfälligt utskott;
herr O. A. Brodins motioner, n:is 24 och 25, till bevillningsutskottet
;
herr J. P. Janssons i Saxhyttan motion, n:o 26, till lagutskottet;
herr J. P. Dahlbergs motion, n:o 27, till bevillningsutskottet;
herr O. Larssons i Mörtlösa motion, n:o 28, till bankoutskottet;
herr J. Erikssons i Norrby m. flis motion, n:o 29, till bankoutskottet;
herr
J. Erikssons i Norrby motion, n:o 30, till bevillningsutskottet
;
herr C. T. Linds motion, n:o 31, till statsutskottet;
herr G. W. Lyths motion, n:o 32, till tillfälligt utskott;
herr L. Pälssons motioner, n:o 33 till statsutskottet och n:o 34
till tillfälligt utskott;
herr L. F. Odells motioner, n:o 35 till bevillningsutskottet och
n:o 36 till tillfälligt utskott;
herr C. J. Bladhs motion, n:o 37, till tillfälligt utskott;
herr P. Svenssons i Brämhult motion, n:o 38, till bankoutskottet;
herr B. Bengtssons i Boberg motion, n:o 39, till lagutskottet;
herr J. Peterssons i Boestad motioner, n:o 40 till lagutskottet
och n:o 41 till tillfälligt utskott;
herr J. A. Lundströms motion, n:o 42, till statsutskottet;
herr Halvar Erikssons motion, n:o 43, till bevillningsutskottet;
herr J. Anderssons i Baggböle motion, n:o 44, till bankoutskottet
;
herr J. Eliassons motion, n:o 45, till statsutskottet;
herr K. A. Kihlbergs motion, n:o 46, till statsutskottet;
herr G. Eriksons i Myckelgård motion, n:o 47, till statsutskottet;
herr
A. G. Olssons i Frösvi motion, n:o 48, till bevillningsutskottet; -
N:o 3. 24
Lördagen den 25 Januari,
herr J. A. Johanssons i Strömsberg motion, n:o 49, till statsutskottet
;
herr H. Amnéus'' motion, n:o 50, till bevillningsutskottet;
herr J. Anderssons i örstorp motioner, n:o 51 till tillfälligt utskott
och n:o 52 till lagutskottet;
herr A. Svensons i Bossgården motion, n:o 53, till tillfälligt
utskott;
herr N. Peterssons i Runtorp motion, n:o 54, till konstitutionsutskottet
;
herr E. P. Jonssons i Myré motion, n:o 55, till bankoutskottet;
herr P. Erssons i Vestlandaholm motion, n:o 56, till lagutskottet;
herr
J. Johnssons i Thorsberg motion, n:o 57, till lagutskottet;
herr O. W. Bedelius’ motion, n:o 58, till tillfälligt utskott;
herr S. J. Kardelis m. fl:s motion, n:o 59, till tillfälligt utskott;
herr O. Ericksons i Bjersby motion, n:o 60, till lagutskottet;
herr L. Perssons i Heljebol motion, n:o 61, till tillfälligt utskott;
herr Z. Larssons i TJpsala motion, n:o 62, till tillfälligt utskott;
herr G. Janssons i Ivrakerud motion, n:o 63, till tillfälligt
utskott;
herr J. Smedbergs motion, n:o 64, till banko utskottet;
herr N. Åkessons motioner, n:o 65 till bevillningsutskottet och
n:o 66 till lagutskottet;
herr J. Bromées motion, n:o 67, till lagutskottet;
herr M. Dahns motion, n:o 68, till bankoutskottet;
herr G. Bergs motion, n:o 69, till tillfälligt utskott;
herr C. G. Bruses motion, n:o 70, till konstitutionsutskottet;
herr C. G. A. Bergendahls motion, n:o 71, till statsutskottet;
samt
herr A. Sundströms motion, n:o 72, till lagutskottet.
§ 9.
Hänvisades till bankoutskottet Riksdagens år 1889 församlade
revisorers berättelse angående riksbanken.
Till statsutskottet hänvisades samme revisorers berättelse om
granskningen af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning.
§ 10.
Efter föredragning vidare af justitieombudsmannens vid inneva -
Lördagen den 25 Januari. 25
rande riksdag afgifva embetsberättelse, remitterades samma berättelse
till lagutskottet.
§ 11.
Föredrogs och godkändes . Riksdagens kanslideputerades memorial
n:o 1, angående antagande af tjensteman i Riksdagens kansli.
§ 12.
Följande nya motioner afgåfvos af:
herr A. W. Nilson i Lidköping, n:o 73, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med anhållan om utarbetande af förslag till ändring af 17 kap.
4 § handelsbalken;
herrar A. W. Nilson i Lidköping och C. Persson i Stallerhult,
n:o 74, om anvisande af ett förslagsanslag å 20,000 kronor, att användas
såsom bidrag till aflönande af vikarie för ordinarie folkskolelärare
eller lärarinna under sjukdom;
herr J. Bratt:
n:o 75, angående beviljande för år 1891 af ett anslag å 200,000
kronor till fortsättande af Karlsborgs fästningsbyggnad; och
n:o 76, om skrifvelse till Ivongl. Maj:t med anhållan om utarbetande
åt förslag till förändrade bestämmelser för indelta arméns rekrytering
och aflöning;
herr L. G. von Heijne Lillienberg, n:o 77, om upphäfvande af
tullen å kaffe;
herr N. Nilsson i Skärhus, n:o 78, om beviljande åt arrendatorerna
af statens domäner af anstånd med erläggande af halfva
arrendeafgiften för innevarande år;
herr E. Svensson från Karlskrona:
n:o 79, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande af
förslag till tillägg uti 25 § af gällande folkskolestadga m. m.; och
n:o 80, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring i förordningen
angående försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24
oktober 1885;
herr E. Westin, n:o 81, om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen;
herr
A. G. Olsson i Frösvi:
n:o 82, om befrielse i vissa fall för arrendatorer af kronans domäner
att erlägga stämpelafgift; och
n:o 83, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om föreskrifter
för kronofogdar och länsmän att i vissa fall skriftligen underrätta
kommunalstämmas ordförande om allmänna sammanträden.;
Andra Kammarens Prat. 1890. N:o .1, 3
N:o 3.
N:o 3. 26
Lördagen den 25 Januari,
herr A. Olsson i Ornakärr:
n:o 84, om sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning,
att, der kyrkoförsamling hestår af flere kommuner, hvarje
kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsen och inom sig utse
skolråd; och
n:o 85, om ändring i § 14 af förordningen angående eldfarliga
oljor m. m. den 26 november 1875;
herr S. F. Norén, n:o 86, om tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken.
herr Gr. Sundberg i Vexiö, n:o 87, om ändring i 17 kap. 12 §
handelsbalken;
herr O. Ch. Ahlström, n:o 88, om upphäfvande af 8 kap. 2 § 5
mom. rättegångsbalken m. m.;
herr M. Zachrison, n:o 89, om inrättande af ett riksbankens afdelningskontor
i Yenersborg;
herr P. A. H. Stjernspetz, n:o 90, om skrifvelse till Kong!. Maj:t
med anhållan om framläggande af förslag till vissa ändringar i
gällande grufvestadga;
herr friherre C. C:son Bonde:
n:o 91, om ändrad lydelse af §§ 6 och 13 riksdagsordningen; och
n:o 92, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till ordnandet af underhållet af allmänna vägar;
herr P. Stockman, n:o 93, om upphäfvande af frälseränteegares
rätt att tillösa sig skattejord;
herr K. E. Holmgren, n:o 94, om ändrad lydelse af §§ 6 och 13
riksdagsordningen;
herr F. G. Sandwall, n:o 95, om beviljande af en pension af 300
kronor åt rektor Welins dotter, Anna Welin;
herr E. W. Wretlind, n:o 96, om beviljande af ett extra anslag
å 25,000 kronor för nykterhetens befrämjande;
herr J. Rundbäck, n:o 97, om beviljande af en gratifikation af
600 kronor åt f. d. kanslisten hos Andra Kammaren C. W. Malm;
herr P. E. Petersson i Brystorp, n:o 98, om beviljande af statsbidrag
till nedsättning med 20 procent i skattefrälseräntorna;
herr H. Andersson i Nöbbelöf, n:o 99, om ändrad lydelse af §§
6 och 13 riksdagsordningen; samt
herr E. G. Fredliolm, n:o 100, om ändring i § 32 mom. 2 af
gällande reglemente för riksbanken.
Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.
27 N:o 3.
Lördagen den 25 Januari.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag.
§ 14.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. A. H. Stjernspetz
under sex dagar från och med den 27 innevarande januari.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,3 o e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.