RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. H:o 26.

Onsdagen den !6 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrifvelser
till Konungen:

af statsutskottet:

n:o 33, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för Borås’ jernvägsaktiebolag att af bolagets skuld till riksgäldskontoret
afbetala 300,000 kronor m. m.; och

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrarne inom Hallands och Kristianstads
län; samt

af lagutskottet:

n:o 32, med förslag till ändrad lydelse af 135 § i Kongl. Majds
förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket'' den 9 november 1866.

§ 2.

Efter föredragning af de i gårdagens sammanträde aflemnade
motioner hänvisades:

herr A. Hedins motion, n:o 227, till särskilda utskottet n:o 2;

samt

herr A. V. Ljungmans motioner, n:is 228 och 229, till konstitutionsutskottet.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9; samt
statsutskottets utlåtanden n:is 6 och 10 a).

Andra Kammarens Vrot. 1890. N:o 26.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

§ 4.

Vid föredragning af bankoutskottets memorial n:o 10, med förslag
till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om eftergift af landtbrukaren C. M. Bergmans i Yllestad
Bakersgård betalningsskyldighet för ett från riksbanken utlemnadt
lån, blef den föreslagna omröstningspropositionen af kammarengodkänd.

§ 5.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:

bankoutskottets memorial n:is 11 och 12;

lagutskottets utlåtanden n:is 40 och 41; samt

andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24.

§ 6.

Till fortsatt behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 9,.
angående i’egleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till kong!, ecklesiastikdepartementet.

I ordningen förekom först

Punkten 63, som bifölls.

I fråga om pimsten 64, innefattande utskottets hemställan angående
anslag till naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling, anförde Herr

Ljungman: Hå förra året fråga var å bane att bevilja
detta anslag, anmärkte jag, att det icke var nog med att sörja för
ett anslag till dessa samlingars vård, utan att man ock borde se till,,
att lämplig och vetenskaplig vård verkligen komme dessa samlingar
till del, och jag påpekade äfven, att berättigade anmärkningar gjorts
mot den skötsel, som dessa samlingar erhållit. Denna anmärkning,
har man emellertid icke velat fästa något afseende vid, och nu hafva
anledningarna till befogade anmärkningar ökats i stället för minskats..
Jag vill derför efter de i kongl. kammarrätten befintliga räkenskaperna
lemna några detaljupplysningar om användningen af de till dessa samlingars
vård anslagna medlen under de senare åren.

Då till en början ett anslag bestämdes att utgå med 2,000 kronor
om året, lät intendenten af dessa 2,000 kronor sin svägerska utqvittera
1,800 kronor såsom arfvode för samlingarnas vårdande och,
sedan svägerskan år 1886 afiidit, öfverlät han den vetenskapliga omvårdnaden
åt en skolyngling, något som tillräckligt bevisar, hvilka
vetenskapliga anspråk bemälde intendent ställer på denna omvårdnad.
Detta förhållande har utan väsentlig ändring fortfarit, och äfven om

Onsdagen den 16 April, f. m.

N:o 26.

arfvodet nu är något lägre tilltaget än i förstone, så qvarstår dock
det faktum, att en allt för liten part af statsanslaget användes till samlingarnas
ökande och underhåll samt en jemförelsevis allt för stor
part till den svaga vetenskapliga vård, som kommer dem till del.

Jag vill i detta fall för jemförelsens skull betrakta förhållandet
i Norge. Der utgår motsvarande anslag nu med 2,500 kronor, och
häraf användas 1,000 kronor till arfvode åt en föreståndare, som
egnar samlingarna en mer vetenskapligt tillfredsställande vård, samt
1,500 kronor till samlingarnas ökande och underhåll.

Jag har velat göra dessa anmärkningar, i förhoppning att nästa
år, då saken återkommer, förhållandena måtte ställa sig bättre än nu
är fallet. Jag gör alltså denna gång intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkterna 65—71.

Biföllos.

Punkten 72. Angående

anslag till

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte till uppförande nybyggnader
vid Vadstena hospital åt ett nytt ekonomihus och anordnande genom m
om- och nybyggnad af ett nytt hus för vård af våldsamma sinnessjuka
qvinnor på extra stat bevilja 88,000 kronor, deraf att utgå under
år 1891 40,000 kronor, men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning ej måtte för närvarande vinna Riksdagens
bifall.

Efter föredragning af denna punkt begärdes ordet af

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wenner berg,
som yttrade: Gent emot få vigtiga ändamål har Riksdagen visat sig
så frikostig genom stora och betydande anslag som emot hospitalsvården
i riket. Äfven denna gång har statsutskottet i sitt utlåtande
erkänt, att behofvet af det i denna punkt begärda anslag för byggnader
är ådagalagdt, men statsutskottet anser, att, då så stora anslag
samtidigt utgå för enahanda ändamål på olika ställen i riket, det
torde kunna anstå med detta anslag. Jag kan icke neka, att häri
ligger ett skäl som måste beaktas. Men i den inlaga från medicinalstyrelsen,
som rörde så väl Piteå som Vadstena hospital, framhölls det
stora och trängande behofvet ej blott af sjelfva anslaget utan ock
deraf, att detta måtte, “om möjligt, redan vid denna riksdag beviljas“.

Det heter ock sedan gammalt, att snar hjelp är en göd hjelp, och
detta torde sannerligen kunna sägas här.

Ännu laborera vi, mine herrar, här i riket med 187 stycken
galne, behäftade med alla de olika slag af sinnesfrånvaro, som läkarne
veta att med särskilda namn beteckna, från den högsta grad af vansinne,
som bryter ut i våldsamma försök mot egen och andras kropp

N:o 26.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

och lif, till den stilla och tysta frånvaron af nästan all tankeförmåga,
som gifver sig till känna hos idioterna, för hvilka olyckliga varelser
medicinalstyrelsen fruktlöst sökt bereda plats vid våra hospital. Hvar
och en, som haft en sådan i sitt hem och insett omöjligheten att genom
privat skötsel af honom bereda sig sjelf, sin egendom och sina anhöriga
nödigt skydd, vet också, att skyndsamhet i hvad som bör göras
är af högsta vigt.

Det gifves dock en gräns, inom hvilken chefen för hvarje departement
måste hålla sig vid begäran om anslag. Så val'' fallet äfven här,
och jag hade verkligen först tänkt låta med detta anslag till Vadstena
anstå och i stället tillstyrka Kongl. Maj:t — hvad Riksdagen
helt visst icke skulle hafva nekat, sedan anslaget i dess helhet en
gång blifvit beviljadt — att af Riksdagen äska till fortsättning af
arbetena å Piteå hospital 400.000 kronor, hvilket var det af vederbörande
begärda beloppet, i stället för det nu begärda af 300,000.
Men då i allt fall genom det större anslaget till Piteå hospital icke
kunde åstadkommas, att ett snarare färdigbyggande af nämnda hospital
derigenom kunde ske, utan torde dermed dröja ännu två å tre år,
hemstälde jag till Kongl. Maj:t, huru vida icke rådligare vore att begära
det anslag, hvarmed Vadstena hospital hastigare skulle blifva
stäldt i ordning, eller det anslag på 88,000 kronor, som nu är i fråga.
Efter samråd med chefen för medicinalstyrelsen ingick han på min
åsigt. Han fann den fullt rigtig. Då jag fann, att om de till Piteå
begärda 400,000 kronor nedsattes till 300,000 och i stället begärdes
anslaget åt Vadstena hospital, skulle derigenom den vinst, som ligger
i skyndsamheten, enär detta hospital fortare blefve i ordning, erhållas.
Dessa äro de skäl, hvarför anslaget till Vadstena hospital nu äskas.

I mån icke tro, mine herrar, att jag skulle kunna tillstyrka så
väl anslaget af 400,000 kronor till Piteå hospital som dessutom dessa
88,000 kronor till Vadstena. Just genom den inskränkning, jag gjorde,
blef det en möjlighet att erhålla bifall till båda anslagen, då de tillsammans
icke öfverstego den summa, som chefen för finansdepartementet
trodde sig kunna lemna åt ecklesiastikdepartementets ändamål.

En närmare beskrifning af tillståndet vid Vadstena hospital skulle
vara af så upprörande beskaffenhet, att jag tror det hvar och en, som
hörde den, gerna skulle finna sig i att lemna det begärda anslaget.
Der finnas platser för 360 manliga och qviuliga vansinniga, men det
finnes för desse endast ett högst ringa antal isolerade ruin eller celler.
Bland dem finnes en mängd våldsamma qvinno!'', ofta så våldsamma
att särskild bevakning för en hvar af dem vore af nöden. Den kan
dock icke lemnas, ty de isolerade rummen äro så få. Detta är emellertid
något, som snart nog skulle kunna afhjelpas. Men icke nog
härmed, utan de gamla byggnaderna äro, såsom medicinalstyrelsen
upplyst, så usla, att man under en starkare vinter icke kan få upp
värmegraden till mer än 6 å 7 grader Celsius. Om man nu besinnar
vansinnigas lust att rifva af sig kläderna och ligga nakna, kan man
tänka sig, hvilken gräslig syn det är att se dessa blåfrusna varelser,
som man fåfängt söker beveka att hafva på sig endast ett täcke, och

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

som äro omedvetna om den ökning i deras plågor, som kommer genom
förfrysningen.

Jag skall icke längre uppehålla kammaren med detalj beskrifningar
af det elände, som tinnes att skåda vid hospitalen. Det är mycket
sant, att åtskilligt af detta är af den beskaffenheten att vi icke kunna
afhjelpa detsamma, men, mine herrar, hvad vi kunna göra för att afhjelpa
olyckan, låtom oss af barmhertighet göra det. Jag är äfven
viss om att en stor del af denna kammares ledamöter skall instämma
med Första Kammaren och gifva sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

Vidare anförde

Herr Lyttkens: Herr talman, mine herrar! Då jag läste statsutskottets
betänkande öfver utgifterna på åttonde hufvudtiteln och
kom till den 62 punkten, der det är fråga om anslag för nybyggnad
af akademiens för de fria konsterna hus, så fann jag, att utskottet
afslagit detta, men att Första Kammarens samtlige ledamöter inom
utskottet häremot reserverat sig och yrkat, att detta anslag skulle
beviljas. När jag sedermera kom till nu ifrågavarande 72 punkt och
fann att utskottet äfven afstyrkt detta anslag, såg jag efter om några
utskottsledamöter häremot reserverat sig, men fann till min stora förvåning,
att ingen enda gjort det. Denna enhällighet uti beslutet
gjorde, att jag antog, att der måtte finnas något verkligen vigtigt skäl
för ett så samfäldt afstyrkande, och jag tog mig derför före att med
yttersta noggrannhet läsa igenom så väl utskottets betänkande och
motivering som Kongl. Maj:ts proposition. Och jag hade ju ingen
rätt att tvifla på, att icke de uppgifter, som i denna proposition af
Kongl. Maj:t meddelats Riksdagen, äro fullt öfverensstämmande med
verkliga förhållandet. Jag sökte emellertid göra mig ytterligare underrättad
om saken, och trovärdiga personer sade mig då, att medicinalstyrelsens
berättelse så långt ifrån öfverdrifver det verkliga förhållandet,
att detta i sjelfva verket är mycket, mycket sämre än hvad här
meddelats. Ett uttalande i denna rigtning hafva vi också nyss hört
ifrån statsrådsbänken.

I Kongl. Maj:ts proposition beskrifves hospitalsbyggnaden i Vadstena
på följande sätt — jag börjar härvid med det minst vigtiga:
“I köket saknas skafferier, förrådsrum, diskrum och bostadslägenheter
för personalen, och fara förefinnes, för att bjelklaget för den ofvan
köket befintliga kyrksalen kan taga rota" o. s. v. Ja, det är ju
visserligen en obetydlig sak, att vissa förrådsrum o. s. v. saknas uti
dessa ekonomielägenheter, men alldeles oväsentligt ar det dock icke.

Men jag går vidare till den punkt, som handlar om hospitalets
tvättstuga. Der förekommer en rad, som säger att “ångpannan ansåges
vara lifsfarlig äfven vid varsam behandling, enligt utlåtande af
den ingeniör från Motala mekaniska verkstad, som i somras besigtigade
densamma, och kunde för öfrigt ej repareras." Detta innebär, att,
om anslaget ej skulle blifva beviljadt, staten skulle ega en rättighet,
som enskilde yrkesidkare icke hafva. Staten har tillsatt inspektörer,
som skola tillse, att i enskilda personer tillhöriga fabriker sådant som

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående innebär fara för arbetspersonalens lif icke får förefinnas, utan skall
n^bfacnader vic^ “öjligt är bortskaffas. Men statsutskottet anser staten bevid
^Vadstena rättigad att här behålla qvar en ångpanna, som är lifsfarlig äfven
hospital. vid varsam behandling.

(Forts.) När man går vidare i betänkandet, finner man, att det fins så

få rum för svårare sjuke inom hospitalet, att det icke är möjligt att
isolera de svårast sjuka qvinnorna, utan att man till och med måst
placera de minst stormande bland dessa till allmänna salar. Nu är
det, enligt alla läkares omdömen, af högst väsentlig betydelse för ett
hospital, att icke oroliga och stormande patienter sättas tillsammans
med de öfriga, emedan dels dessa härigenom blifva störda i sin ro,
dels det lär vara fallet, att vid sådana stormande uppträden äfven
andra patienter råka i mer eller mindre extas eller raseri, hvarigenom
deras sjukdom försvåras i stället för att förbättras.

Så kommer man till en punkt i betänkandet, som lyder: “Den
inom klosterområdet befintliga byggnaden för vård af stormande och
oroligare qvinnor vore uppförd enligt äldre tiders sed med mycket
små celler, belägna på ömse sidor om en trång midtelkorridor, utan
evakuering eller särskilda iuftvexlingsapparater, och dertill försedda
med så bristfälliga och bränsleödande uppvärmningsapparater, att
cellerna under sträng vinter svårligen kunde nöjaktigt uppvärmas,
. hvarför ock värmen, enligt lemnade uppgifter, om morgonen stundom

ej uppgått till mer än 5 till 6 grader. Det är ett förhållande, som
är i högsta grad upprörande, att dessa arma, olyckliga menniskor,
som samhället tagit under sin vård och som samhället kanske just för
att bereda sig sjelf! säkerhet mot deras tilltag på detta sätt inspärrat
och instängt, skola så behandlas, att de förutom den sinnessjukdom,
hvaraf de plågas, om vintern skola behöfva frysa och om sommaren
lida af bristande luftvexling, enär den obehagliga lasarettslukt, som
så ofta förekommer i dylika anstalter, icke kan nöjaktigt afiägsnas ur
deras rum på grund af bristande Iuftvexlingsapparater.

När man härefter öfvergår till den hemställan, som statsutskottet
enhälligt antagit, så finner man utskottet förklara, att det “i likhet
med departementschefen anser behofvet af förenämnda byggnader vara
ådagalagdt", men å andra sidan “hyser den uppfattning, att ett uppskof
på ett eller annat år med detta behofs tillgodoseende är möjligt,
utan att någon afsevärdare olägenhet derigenom uppkommer''''; samt
längre fram i samma punkt angifva såsom ett af de förnämsta skälen
dertill, att man bygger och bygger för 300,000 kronor i Piteå. Ja, det
är visst mycket vackert, det. Men jag undrar, om dessa arma qvinnor,
som ligga der i Vadstena, kanske i tvångskläder, för att de icke skola
skada sig sjelfva, och sålunda ligga på sätt och vis bundna i kalla
rum, der värmen icke går upp till öfver 5 å 6 grader — jag undrar,
om dessa frysa mindre derför, att man bygger i Piteå. Jag undrar
om det kan vara skäl att säga till dem: “Det är ingen afsevärd
olägenhet, att ni frysa, ty vi bygga ett storartadt hospital i Piteå. “
Jag undrar, om det kan vara skäl att säga till maskinisten, som sköter
den der lifsfarhga ångpannan: “Ja, det är ingen afsevärd olägenhet
för er att stå framför denna lifsfarliga ångpanna, ty staten bygger

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

-ett hospital i Piteå, och med ett så stort anslag som 300,000 kronor
kommer helt visst en fullkomligt säker ångpanna att anskaffas derstädes.“
Jag undrar, om, i fall eu olycka skulle komma att inträffa i Vadstena
genom denna kasserade ångpanna och maskinisten blefve dödad, och
karlen vore gift och efterlemnade hustru och barn —- jag undrar, om
hon då skulle känna sig tröstad öfver olyckan, derför att staten bygger
för 300,000 kronor i Piteå.

Vi hafva hört ifrån statsrådsbänken, att det lär dröja minst 3 å 4
år, innan hospitalet i Piteå blir färdigt. Då skulle man möjligen
kunna tänka sig, att man skulle kunna flytta en del af dessa vansinniga
från Vadstena till Piteå; men under dessa tre år skola dessa
arma olyckliga qvinnor fortfarande utsättas för misshandling!

Af utskottets betänkande framgår, att utskottets medlemmar
stödja sig derpå, att anslagen till detta ändamål äro så stora, och
derför önska uppskjuta denna sak till den tid, då Piteå hospital skall
vara närmare sin fullbordan. Utskottet anser sig alltså icke hafva
råd att nu göra samma uppoffring. Mine herrar, vi hafva råd att
kosta millioner på restaureringen af en kyrka, som dock förut var
solid och bra, men vi hafva icke råd att gifva 80,000 kronor för att
lindra dessa olyckliges nöd! Vi hafva råd att gifva.250,000 kronor
för en basarbyggnad för att skaffa vacker utsigt framför de tillämnade
stora palatsen, men vi hafva icke råd att skaffa en lämplig och mensklig
bostad åt dessa olyckliga varelser! Vi hafva råd att betala stora
arfvoden för undersökningar af grunden och ritningarna till dessa
millionhus på Helgeandsholmen, men vi hafva icke råd till detta lilla
men nödvändiga anslag! Vi hafva råd till allt möjligt-—vi hafva t. ex.
råd til! att betala 4,500 kronor om året för att några ynglingar skola
få lära sig några ryska glosor årligen, men vi hafva icke råd att för
eu gång betala 1,000 kronor för att insätta en säker ångpanna och
undanskaffa den nuvarande, som är lifsfarlig icke blott för maskinisten
utan äfven för andra! Ty exploderar en ångpanna, kan man icke på
förhand beräkna och säga, hur stor olycka derigenom skall uppstå.

Till dessa skäl vill jag lägga ännu ett. Samhället innesluter
många af dessa olyckliga svagsinta inom hospitalen, dels lör att de
skola få bättre vård, dels ock för att samhället skall vara skyddadt
för de tilltag, som dessa olyckliga varelser i sin sinnessjukdom kunna
företaga. Hurudana dessa tilltag mången gång äro, veta vi litet hvar.
Jag kan från min hembygd anföra ett exempel. En snickare hade
genom träget arbete och sparsamhet lyckats att skaffa sig eget hus.
lian hade barn, men den äldste sonen hade genom religionsgrubbel
blifvit vansinnig. Försök hade gjorts af löräldrarne och kommunen
att få in honom på något hospital, men man hade svarat, att han
icke kunde antagas, efter som han icke visat sig farlig för den allmänna
säkerheten. Men en mörk vinternatt smyger han sig ut, tillbommar
dörrarne och tänder eld på huset. Lyckligtvis hunno grannarne
komma hastigt nog till hjelp och rädda föräldrarne och de andra
barnen, som eljest ovilkorligen hade blifvit innebrända. Sådana exempel
finnas många, om också icke alla så upprörande som detta. För att
skydda sig mot dylikt instänger samhället dessa sinnessjuka i hospital.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

Men då hafva de också rätt att .fordra, att, när de för den allmänna
säkerhetens skull inspärras och beröfvas sin frihet, de blifva väl vårdade
och icke utsättas för onödig tortyr. Men detta eger rum vid
Vadstena.

I dessa olyckligas namn, i den rättskänslas namn, som säger:
“Du är skyldig att taga vård om dem och god vård om dem!" och
för att bidraga, att menniskor icke må utsättas för onödig lifsfara,
yrkar jag afslag å statsutskottets enhälligt tillstyrkta hemställan och
bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition.

Häruti instämde herrar Hedin, Andersson i Malmö, Larson i
Slättäng, Johansson i Esset, Elis Nilson, Sandwall, Westin, Arhusiander,
Nydahl, Carlsson i Ny säter, Erikson i Myckelgård, Collander,
Liljeholm, Lundén, grefve De la Gardie, Fosser, Jakobson, Petersson
i Brystorp, Anderson i Himmelsby, Larsson i Mörtlösa, Eriksson
i Norrby, Ekeborgh, Petersson i Hamra, Söderblom, Edelstam och
Schöning.

Herr Metzén: Mine herrar! Mot motiveringen af utskottets betänkande
uti nu föredragna punkt skall jag anhålla att få framställa
några anmärkningar för att derpå sedermera grunda ett yrkande om
bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Utskottet erkänner behofvet af nu föreslagna nybyggnader vid
Vadstena hospital och säger sig anse detsamma vara ådagalagdt.
Häraf borde man hafva kunnat vänta, att utskottet skulle tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts framställning. Så har emellertid icke varit
händelsen, utan alldeles tvärt om; behofvet erkännes visserligen, men
att afhjelpa detsamma, det synes för utskottet icke vara synnerligen
angeläget. Detta motiverar utskottet dermed, att “ett uppskof på ett
eller annat år med detta behofs tillgodoseende är möjligt, utan att
någon afsevärdare olägenhet derigenom uppkommer“. Men att olägenheter,
och dessa dertill ganska svåra och allvarsamma, redan nu förefinnas
och genom ett uppskof ingalunda komma att förminskas, det
har en föregående talare här redan uppvisat och det har dessutom
utskottet sjelft anmärkt på sid. 70 och 71 i sitt betänkande genom
att der införa några utdrag ur medicinalstyrelsens skrifvelse i ämnet.
Der heter det bland annat: “Den inom klosterområdet befintliga
byggnaden för vård af stormande och oroligare qvinnor vore uppförd
enligt äldre tiders sed med mycket små celler, belägna på ömse sidor
om en trång midtelkorridor, utan särskilda luftvexlingsapparater, och
dertill försedda med så bristfälliga och bränsleödande uppvärmningsapparater,
att cellerna under sträng vinter svårligen kunde nöjaktigt
uppvärmas, hvarför ock värmen enligt lemnade uppgifter om morgonen
stundom ej uppgått till mer än 5 till 6 grader." Vidare heter det,
att “dessa celler ej kunnat nöjaktigt repareras eller ändras utan
husets ombyggnad“ och att de derför äro “nära nog obrukbara såsom
isoleringsrum". Detta synes mig vara ganska väsentliga och betänkliga
olägenheter, som kräfva ett skyndsamt afhjelpande.

Såsom vi nyss hörde, heter det på ett annat ställe i betänkandet

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

vidare: “Hospitalets tvättstuga hade länge varit i ett ytterst dåligt Angående
skick. Huset vore mycket bristfälligt och kunde ej repareras, dess a^a9
lokaler vore oändamålsenliga och allt för små, tvättapparaterna, af ^yadstena
primitiv konstruktion, kräfde stor handkraft och allt för mycket bränsle, hospital.
den hydrauliska pressen förstörde kläderna, ångpannan ansåges vara (Forts.)
lifsfarlig äfven vid varsam behandling, enligt utlåtande af den ingeniör
från Motala mekaniska verkstad, som i sommar besigtigade densamma,
och kunde för öfrigt ej repareras. Ny tvättstuga måste derför snarast
möjligt uppföras." Detta måtte väl vara olägenheter nog, olägenheter,
som väl ingalunda kunna motivera utskottets påstående, att frågan
tål ett uppskof på ännu “ett eller annat år“, åtminstone efter vanliga
menniskors sätt att se saker och ting.

hinnas nu alla dessa olägenheter — och det har utskottet icke
kunnat bestrida — så synas de väl vara af sådan art, att de böra
afhjelpas så fort som möjligt, och detta utan allt uppskof.

Såsom allmänt omdöme angående Vadstena hospital yttrar medicinalstyrelsen
uti sin skrifvelse, att “hospitalet såsom sjukvårdsanstalt är
långt efter sin tid och i många hänseenden sämre lottadt än rikets
öfriga hospital, särskildt derutinnan, att användbara isoleringsrum
saknas för qvinliga patienter, hvilket vållar de största svårigheter för.
sjukvården."

Efter anförande af allt detta, så frågas, om icke härutinnan bort
ligga en tillräcklig anledning för utskottet att tillstyrka Riksdagen att
bevilja det anslag, som begärts för ifrågavarande ändamål. Nej, svarar
utskottet, icke för närvarande: “det föreslagna byggnadsföretaget i
Vadstena bör anstå, till dess arbetet å Piteå hospital bragts närmare
sin fullbordan." Under tiden må således de arma hospitalsbjonen
finna sig så godt de kunna uti sina trånga och osunda lokaler; och
hafva de frusit allt hitintills i sina kalla celler, så betyder det ingenting,
om de frysa ännu några år till. Detta äro de så vana vid, att
utskottet icke tyckes fästa ringaste afseende dervid. Enligt utskottets
åsigter innebär icke heller detta någon “väsentlig olägenhet". Huru
ett sådant tänkesätt bör benämnas, det öfverlemnar jag åt utskottet
sjelft att bedöma. Om barmhertighet vittnar det åtminstone icke.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, och då Första
Kammaren redan bifallit Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, tillåter
jag mig, herr talman, yrka afslag på utskottets betänkande i nu föredragna
punkt samt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nyström: I likhet med två föregående talare tillåter jag
mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Det har redan framhållits
några skäl vid sidan af sjelfva sjukvården, som tala för saken,
några skäl af mer ekonomisk natur, och dessa äro afsevärda nog. Det
kan icke nekas, att det skulle vara misshushållning att kasta bort
penningar på reparation af denna lifsfarliga ångpanna och detta fallfärdiga
tvätthus, då i alla händelser, såsom statsutskottet erkänt, inom
kort tid — högst 3 år — fullständig reparation och nybyggnad skall
ega rum. Under tiden måste då dessa smärre reparationer verkställas,
och kostnaden derför blefve då alldeles bortkastad.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

Härtill må äfven läggas, att hospitalen särskilt från denna ekonomiska
synpunkt må hända hafva rätt och skäl att begära understöd.
Ty de hafva verkligen i ekonomien iakttagit den sparsamhet, att det
lyckats dem i väsentlig mån nedsätta sina utgifter, förnämligast genom
förståndigare anordning vid provianteringen. Jag har sökt och
fått upplysning om, att endast för ifrågavarande Vadstena hospital
går den på detta sätt vunna besparingen under de sista fem åren till

100,000 kronor eller vida mer än det begärda anslaget.

Men dessa ekonomiska betraktelser må vara mer eller mindre
afsevärda — hvar och eu inser likväl, att detta icke är hufvudsaken.
Statsutskottet har, såsom redan påpekats, sagt, att behof nog förefinnes.
Men det kunde icke skada, om ett uppskof egde rum på 2
eller 3 år, till dess Piteå hospital blefve färdigt. Och dervid hafva
framhållits de oerhörda uppoffringar, staten redan gjort för hospitalsvården
— uppgående under de senast tio åren till öfver 3 millioner
kronor. Man måste ju tacksamt erkänna dessa uppoffringar, som äro
gjorda, och den omständigheten att nöden varit så stor skall ingalunda
minska tacksamheten för att så mycket blifvit åtgjordt, och
att denna nöd i väsentlig män blifvit undanröjd. Men efter detta tacksamma
erkännande kommer, herr talman, en gensaga emot detta påstående
om uppskof. Statsutskottet har sagt: vi kunna vänta. Ja,
väl! Men, mine herrar, det finnes andra, som vänta och vänta i lidande
och elände under tiden. Hvilka äro då dessa väntande? Det är först
och främst de 201 hospitalsberättigade, spridda öfver hela landet, hvilka
vänta på platser vid hospitalen. Och jag skall anhålla att med afseende
derpå få gorå en anmärkning, som jag ber herrarne särskildt
fästa sig vid. Här är fråga om hospitalsberättigade sinnessjuka, d. v. s.
sinnessjuka som befinna sig i det stadiet, att de kunna med skäl hoppas
att få undergå behandling och att genom denna behandling blifva
botade från sin sjukdom. Man kallar sådana “hospitalsberättigade"
till skilnad från de kroniska fallen, de obotligajoeh idioterna, för hvilka
icke kan komma i fråga bot utan endast värd. Dessa obotliga äro
mångdubbelt flere. Men vi tala icke om dem, utan endast om dem,
som kunna hafva förhoppning att blifva botade, om de i tid komma
under behandling. Sådana hospitalsberättigade voro, efter uppgifter jag
fått den 1 april, 201 till antalet. Ifrån statsrådsbänken nämndes eu
siffra 187; denna siffra refererar sig sannolikt till någon annan tidpunkt.
Det är således 201 sädana olyckliga, som vårdas öfverallt i
de fattiga familjerna — och icke blott i familjerna, utan äfven på
öfverfylda dårstugor, på arbetsinrättningar tillsammans med arbetshjonen;
— på sjukhusen tillsammans med«andrapatienter. Ja, till och
med fängelserna hafva fått bereda utrymme, när det galt att taga emot
särskilde våldsamma, som icke på annat sätt kunnat få plats. Således
kan man säga, att det är fråga om en samhällsolycka af allra
allvarsammaste slag. De vårdas. Men huru vårdas dessa, som vi tala
om, i dessa hem och på dessa anstalter? Det är icke någon falsk
känslosamhet, om man säger, att man der står framför ett outsägligt
elände, ett rågadt mått af menskligt lidande. Och det ginge väl an,
om det vore fråga om allenast elände och olycka, men det är fråga

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

äfven om en skada, och detta af en särskild anledning. Förhållandet Angående
är nemligen det, att dessa sinnessjuka hafva ganska stora utsigter att
blifva botade, om de i tid komma under behandling. Men dessa ut- vid Vadstena
sigter att kunna botas minskas hastigt; får någon tid förgå, komma hospital.

de att tillhöra klassen af obotliga. Föras de då till ett hospital, (Forts.)

komma de att ligga der som underhållshjon, icke såsom patienter.

Det är just detta man vill undvika. Det är icke nog, att dessa olyckliga
vårdas på sådant sätt, att de sjelfva lida och äro en källa till
lidande för sin omgifning, utan — hvad som är vigtigare — deras utsigter
att blifva botade frånryckas dem. De få icke den behandling
de hafva rättighet att fordra, och följden blir, att deras ställning dag
från dag försämras. Man har således rätt att säga: dessa 201, de
kunna icke vänta.

Den andra klassen, som icke kan vänta, utgöres af, de olyckliga
familjer, som lida under hemsökelsen af sinnessjuka anförvandter.

Det är vidare dessa arbetsinrättningar, der all ordning störes af de
vansinnigas skri och anfall, under det dessa i sin tur äro utsatta för
alla möjliga olägenheter från de öfriga hjonen. Det är dessa fängelser,
dessa anstalter, som icke kunna der vid lag ombesörja den nödiga
vården. Dessa hem, dessa anstalter, de kunna icke vänta.

Slutligen, mine herrar, kommer den tredje klassen. Det är dessa
arma qvinnor, hvilkas tillstånd redan skildrats, som ligga i dåliga celler
i Vadstena hospital, frysande utan kläder i outsägligt elände. Här
kan man säga är rätter nöd. Och ingen lär motsäga påståendet,
att dessa olyckliga, de kunna icke vänta.

Sålunda, om det är fallet, att man här icke får, icke kan vänta,
måste man vända sig till kammarens barmhertighetskänsla. Jag ber
herrarne tänka på dessa 201, som behöfva bot, men icke få hot, utan
få lida, till dess boten kommer för sent, på dessa familjer, som
hafva olyckliga sinnessjuka anförvandter, och slutligen på dessa arma
i Vadstena. Jag ber herrarne tänka på dessa och jag ber heri’arne
till sist tänka på, att för all denna olycka kan röstsedeln i eder hand
bringa hjelpen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kong!. Maj.-ts framställning.

Herr Gustaf Berg: Uti det varmhjertade anförande, som nyss
hördes från statsrådsbänken, nämndes en siffra, som gaf mig anledning
att begära ordet. Herr statsrådet yttrade nemligen, att det antal
af sinnessjuka, för hvilka under sist förflutna redovisningsår platser
begärts, men icke kunnat erhållas, besteg sig till 187. Det är denna
siffra, till hvilken jag skall be att få foga några anmärkningar. Ja,
mine herrar, denna siffra visar mycket rigtigt antalet af alla utaf
fullständiga bilagor åtföljda ansökningshandlingar, som inkommit till
styrelserna för hospitalen, men då platser å det hospital, dit ansökningen
inlemnats, icke kunnat beredas, remitterats till öfverstyrelsen,
d. v. s. medicinalstyrelsen. Men den siffran visar deremot alls icke
det mångfaldigt större antalet af olyckliga, för hvilka anhöriga eller
målsmän utan att vara försedda med sådana fullständiga handlingar

N:o 26.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

begärt och sökt vård hos anstalternas läkare eller genom andra personer.
Det händer nemligen ofta, att, sedan desse sökande erhållit
upplysning om, att platser icke stode att finna, enär alla platser på
hospitalen redan vore upptagna, sökandena afstå från att lemna in
formliga ansökningar, hvilka de visste icke skulle leda till något resultat.
Häraf framgår och måste framgå, att verkliga antalet af sinnessjuka,
för hvilka platser sökts och begärts, är mycket större än 187,.
fastän formliga ansökningar, som refuserats, icke bestego sig till högre
antal än 187.

Medan jag har ordet, skall jag be att få påpeka några förhållanden.
De sinnessjukas antal i riket år 1888 utgjorde enligt officiella,
statistiken 7,068. Dervid har jag dock ej tagit i beräkning antalet
siunesslöa eller idioter, som uppgick till icke mindre än 5,456, utan
endast fäst mig vid de sinnessjuka. Vid slutet af detta år 1890 kan
man hoppas, att, då arbetena i Nyköping blifvit fulländade, och om
Lunds asyl hunnit öppnas, platserna för sinnessjuka skola uppgå till
3,214, d. v. s. 45 procent för de hospitals- och asylberättigade sinnessjuka.
Nu sväfvar man emellertid i vissa fäll i okunnighet om det
verkliga antalet af dessa sinnessjuka, som ovilkorligen behöfva hospitals-
eller asylvård. Vi veta visserligen alla, att en del sinnessjuka
kan vårdas i hemmen, men en säker utredning om antalet tillhörande
den ena eller andra kategorien vore önsklig, på det att man derigenom
skulle kunna se behofvet rätt i ansigte!. Det finnes dock ett län, eller
Elfsborgs län, som förskaffat sig dylika uppgifter. Der tillsattes nemligen
för detta ändamål en komité, hvilken, såsom jag vill minnas, år
1888 afgaf sitt utlåtande. Deraf visar sig, att ensamt inom nämnda
län finnas 90 stycken från hospital såsom obotlige utskrida, hvilka
anses böra förvaras å allmän inrättning; 50 stycken af fallandesot besvärade,
som till följd af tidtals påkommande sinnessjukdom äro för
sig eller andra vådliga samt derför anses icke kunna i hemmet behörigen
vårdas; 290 stycken dels akut sinnessjuke, för hvilka plats
ännu icke hunnit å hospital beredas, och dels sådana obotligt sinnessjuke,
som ej varit å hospital vårdade, men likväl icke kunna utan
synnerlig olägenhet och dryga kostnader vårdas hos enskilde. Så ser
tillståndet ut endast inom Elfsborgs lan. Om man nu skulle göra en
undersökning om tillståndet inom samtliga öfriga länen, så skulle vi
kanske komma att mötas af en tafla, likartad med den, som här blifvit
för oss upprullad.

Nu är det endast fråga om en partiel förändring af ett gammalt
hospital. Och då alla goda skäl och upplysningar, som tala för denna,
åtgärd, redan blifvit från fiera håll anförda, behöfver jag dermed icke
vidare upptaga kammarens tid. Jag skall endast be att i afseende
på utskottets afstyrkande motivering få göra några tillägg till herr
Metzéns, m. fl. talares anföranden. I främsta rummet ber jag då att
få fästa kammarens uppmärksamhet å det förhållande, att genom den
nya hospitalsstadgan är statens skyldighet att lemna hospitals- och
asylvård åt dem, som det behöfva, erkänd och konstaterad. Om man
nu utgår från detta faktum, som icke lärer kunna såsom sådant bestridas,
så, och då utskottet erkänt att i detta speciella fall behofvet

N:o 26-

Onsdagen den 16 April, f. m.

är ådagalagdt, lärer ock sålunda statens förenämnda skyldighet att
ingripa vara konstaterad. Men härpå svarar emellertid utskottet: “vi
hafva redan gjort så mycket inom detta område och anse oss derför
kunna dröja med att fylla hvad som kan återstå, exempelvis i nu förevarande
afseende." Om en enskild person skulle tillåta sig ett dylikt
resonnement i fråga om sina skyldigheter, om han t. ex. skulle säga
så här: “det finnes visserligen en lag, som ålägger mig att vid vissa
fäll göra det eller det — här föreligger just ett sådant fall, men jag
har nu redan gjort så mycket, att jag gerna kan dröja ett eller annat
år med att fullgöra återstoden af denna min skyldighet''1, så undrar
jag om ett dylikt resonnement skulle hålla streck inför hans eget
samvetes pröfning. Jag tror det knappast och jag tror icke heller
att utskottets resonnement skall hålla streck inför en noggrannare
pröfning; och derför, herr talman, förenar jag mig med dem, som
yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Med herr Berg förenade sig herrar Smedberg och Ersson i
Vestlandaholm.

Herr Wretlind: Efter de sakrika anföranden, som här hållits,
vill jag blott tillägga ett par ord.

Förhållandet är, att de sinnessjukes antal ständigt tilltager i vårt
land, och detta förhållande gör, att dårhusen blifva allt mer och mer
otillräckliga. Det är blott hvart tionde år vid folkräkningen, som man
kan få ordentliga och säkra statistiska uppgifter öfver antalet sinnessjuke,
och folkräkningarne under de sista årtiondena visa, huru stark
denna tillväxt är. Jag skall i detta afseende blott anföra ett par
siffror, som stämma ganska väl in med de siffror, som den siste talaren
anförde. År 1850 faun kongl. tabellkommissionen vid sin folkräkning,
att de sinnessjukes antal i Sverige, då äfven idioterna medräknades,
uppgick till 3,489. Men år 1860 hade dettaoantal, enligt
statistiska centralbyråns beräkningar, ökats till 7,542. År 1870 befans
antalet hafva stigit till 8,990 och vid 1880 års slut fann man
ej mindre än 11,456. Från år 1850 till år 1880 steg sålunda antalet
kända fäll från 1 pro mille af hela befolkningen till 2,6 och det finnes
all sannolikhet för, att denna stegring äfven fortgått under det senaste
decenniet. Folkräkningen vid 1890 års slut skall då visa ett antal
sinnessjuke och idioter inom landet i dess helhet af 3 pro mille eller
vid pass 15,000 och bland dem omkring 10,000 verkligt sinnessjuka
samt 5,000 idioter. För dessa 15,000 finnas å våra hospital nu platser
för omkring 2,600. Således skulle omkring 7,000 verkligt sinnessjuke
sakna plats på dårhus.

Dessa beräkningar äro uppgjorda af professor Kjellberg och förekomma
i en af honom utgifven skrift med upprop till allmänheten om
understöd för och bidrag till idiothemmen. En tredjedel af de verkligt
sinnessjuke skulle nog gerna söka att få komma in vid hospital,
derest deras ekonomiska förhållanden tilläte detta, eller derest vården
vore så ordnad, att de sjuke kunde erhålla den skötsel, hvarpå de
gorå anspråk.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 26 April, f. in.

Angående Jag vill emellertid ej vidare upptaga kammarens tid. utan ber

anslag till en(ja8t att få instämma med den föregående talaren i hans yrkande
7dyvZstna om bifa11 tiU regeringens förslag.

nudjjvvu i.

(Forts.) Herr Petersson i Runtorp: Det lärer val icke falla någon i

denna kammare in att förneka, att dessa olyckliga menniskor, som behöfva
söka sig in vid hospitalen, äro förtjenta af medlidande, men
icke hade mau derför kunnat tro, att skulden för att dessa olyckliga
ej komma i åtnjutande af den vård, som vore önsklig, skulle kastas
på statsutskottet. Är det nu verkligen förhållandet att det står så
illa till i detta afseende, som man här påstår, så lärer val skulden
derför böra få tillskrifvas medicinalstyrelsen och Kongl. Maj:t, som
underlåtit att framkomma med något förslag till det öfverklagade förhållandets
afhjelpande, innan man rusat åstad med att bygga på så
många andra håll. Ingen lärer väl nemligen vilja förneka, att vi gjort
mycket i detta hänseende, och jag behöfver i det fallet för (ifrigt endast
hänvisa till nybyggnaderna af hospitalen i Upsala, Kristinehamn,
Nyköping, Piteå m. ii. ställen. Mau har allt hvad tygen hållit gått
på med förbättringar på det området. I fråga åter om detta elände,
hvars afhjelpande nu närmast utgör föremål för kammarens ompröfning,
så kan man ju med fog ifrågasätta, hvarför man icke förr än nu
framkommit med förslag om att derför gifva bot. År det sant hvad
som här uppgifvits, att värmegraden i hospitalsrummen endast kan
uppdrifvas till 6 grader, så frågas, huru vederbörande då skola kunna
försvara sig för denna sin underlåtenhet. Inom utskottet insågo vi
val, att det elände som förelåg vore af beskaffenhet att påkalla bot,
men när det Iller fråga om ett så pass omfattande byggnads- och
reparationsföretag, som här föreslagits, så tyckte vi — huru mycket
herrarne än må jemra sig öfver utskottets åtgörande — att det väl
icke skulle vara så förskräckligt farligt, om man läte med frågan anstå
ett år. Men, å la bonheur, om herrarne ändtligen vilja bygga, så
gerna för mig, men kommen då icke med skriken mot statsutskottet
och med beskyllningen, att utskottet beviljat allt möjligt å denna
hufvudtitel, sota på jemförelsevis kort tid vuxit från 4 å 5 millioner
till 13 å 14 millioner. Det var icke utan eu viss förvåning man fick
höra den eljest med statsmedels beviljande sä sparsamme herr Lyttkens
så varmt förorda denna sak, under det han förklarade sig i stället
vilja spara på dessa millionhusen — till Indika anslagen redan äro
beviljade! Inom utskottet höll man före att, då vi redan tillstyrkt utbetalande
af 300,000 kronor för hospitals byggnaden i Piteå, sä kunde
man låta sig nöja med att med denna fråga finge anstå ett år. Jag
yrkar afslag å Kongl. Maj:ts proposition i denna del.

Herr Sven Nilsson: Statsutskottet befinner sig ofta i en mycket
svår ställning gent emot kamrarue. Ty om utskottet icke gör några
besparingar på de af regeringen begärda anslagen, sä skall utskottet
derför få uppbära stryk, och om utskottet försöker att spara vid de
anslag, som äskas i statsregleringen, der dylika framställningar anses
kunna utan skada för statsverket afstyrkas, så skall man också hafva

Onsdagen den 16 April, f. m.

N:0 26.

stryk, änskönt man handlat efter den bästa vilja och öfvertygelse, ingående
Vore nu verkliga förhållandet det, att statsutskottet sökt att förqväfva a™sla9
eller omintetgöra de förslag, som blifvit framstälda i fråga om för- ^ Vadstena
bättringar af byggnaderna vid Vadstena hospital, så skulle jag icke hospital.
hafva sagt ett ord om denna storartade och märkvärdiga diskussion, (Forts.)
som här blifvit förd i denna fråga. Men utskottet har efter mitt förmenande
icke gifvit den ringaste anledning till de hårda och obilliga
uttalanden, som förekommit i denna diskussion emot utskottet. Man
har utan dess förskyllan rört upp en storm i ett vattenglas och man
har målat kin onde på väggen för att få piska statsutskottet. Emellertid
förhåller det sig icke med denna sak så, som det blifvit sagd!,
hvarken från statsrådsbänken eller af andra talare, nemligen att man
velat uppskjuta denna fråga ett par, tre år. Jag kan icke föreställa
mig annat, än att herrarne läst statsutskottets betänkande. Det heter
der i sista stycket af denna punkt, att utskottet ansett sig ega skäl
att uttala den åsigt, att med ifrågavarande byggnadsföretag lämpligen
bör anstå “intill (less arbetena å Piteå hospital mera närmat sig
sin fullbordan". Jag frågar: har ej detta inträffat redan nästa år?

Och om så är, lärer det väl ej vara något hinder för anslagets beviljande
nästa är. Jag styrktes också i min nyssnämnda uppfattning,
att hela denna opposition mot statsutskottet icke är så synnerligen
farlig, af herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande. Ty om jag hörde rätt, så meddelade herr statsrådet den
upplysningen, att han sjelf hyst någon tvekan, huru vida han i år borde
framlägga detta förslag eller vänta. Han har således sjelf kunnat
ifrågasätta ett uppskof. Inom utskottets afdelning, der frågan blifvit
behandlad, möttes vi också af chefen för medicinalstyrelsen, hvilken
jemväl tycktes medgifva, att denna fråga icke så alldeles stode för
lifvet med ett års uppskof. Visserligen anförde han sina skäl, som
visade vigten af att denna fråga ej måtte uppskjutas, men om uppskofvet
af densamma ej gälde mer än ett år, ansåg han dock ej skola vara
farligt. Denna af utskottet uttalade åsigt har sålunda åtminstone i viss
män delats af sä val herr ecklesiastikministern som chefen för medicinalstyrelsen
och, mine herrar, det gäller icke mer än ett års uppskof.

Jag framhöll redan vid början af debatten angående åttonde
hufvudtiteln och visade, i hvilken grad anslagen till densamma stigit
under det nya statsskicket. Jag skall taga mig friheten att ännu en.
gång nämna dessa siffror för bättre minnes skull i det fallet. Vid
1868 . års riksdag uppgingo de i riksstaten upptagna utgiftsposterna
till ej fullt o,000,000 kronor. Enligt Kongl. Maj:ts proposition i år
skulle, i fall densamma, hvilket väl är att antaga, vinner i sin J*elnet
bifall, utgiftsbudgeten hafva stigit till något öfver 13| millioner och
således på dessa nu gångna sista 20 å 22 åren ökats" med öfver
millioner kronor. Jag hemställer, om det icke är skäl för statsutskottet
att taga i betraktande, huru vida man icke äfven å denna hufvudtitel
bör gå varsammare till väga än man hittills gjort.

Jag säger som den siste talaren: Är verkligen ställningen vid
Vadstena hospital så dålig, som man här velat utmåla, så är det
mycket orätt af regeringen och medicinalstyrelsen, att de icke försökt

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

att få dessa brister afhulpna, innan de föreslagit storartade byggnadsföretag
på andra håll.

Jag skall äfven be att få fästa uppmärksamheten derpå, att, när
det var fråga om förbättrade hospitalsbyggnader på andra håll, när
det var fråga om att bygga asylen i Lund, så upplystes det, om jag
icke misstager mig, att det iåns ett antal af öfver 1,000 sinnessjuke,
för hvilka icke fans plats å hospital. Nu åter uppgifves motsvarande
siffra till omkring 200. Detta visar, med huru stora steg vi gått
framåt i detta afseende, och jag tycker då, att det icke är skäl att
beskylla statsutskottet för liknöjdhet i detta fall. Och när Piteå
hospital blifvit färdigt, så antager jag, att der skall kunna beredas
plats för icke så litet antal.

Det har talats synnerligen mycket om den lifsfarliga ångpannan.
Jag beklagar, om den är sådan som den är beskrifven. Men nog vet
jag att, när det är fråga om att få fram en sak, nog målar man då
ut den eller gör den värre, än den i sjelfva verket är. Det har statsutskottet
många gånger fått erfara, och jag fruktar verkligen, att man
äfven här gått till synnerligen stora öfverdrifter. Men jag vill derför
icke förneka, att icke ett behof förefinnes, ehuru jäg icke tror, att
det är farligt att göra ett uppskof på ett enda år med den äskade
summans beviljande för att i någon mån mota de stora kraf, som
stälts på åttonde hufvudtiteln.

Det har påståtts, att man icke skulle vara barmhertig, om man
icke ville gå in på Kongl. Maj:ts proposition. Ja, mine herrar, vi
ledamöter i statsutskottet äro så vana vid att om oss få höra sådana
utgjutelse!’, att vi snart sagdt blifva härdade mot alla sådana orättvisa
beskyllningar, de må nu komma från regeringen eller andra, som man
icke kan göra till lags. Men, mine herrar, jag tillbakavisar i alla fall
denna beskyllning, ty den är icke sanningsenlig. Jag tror, att hvad
statsutskottet i detta fall hemstält, som jag nu tror mig hafva visat,
mycket väl kan försvaras, och det är derför som jag, oaktadt allt
klander, som drabbat statsutskottet, i alla fall anhåller om bifall till
dess förslag.

Herr Pålsson: Jag är den förste att gilla den sparsamhet, som
statsutskottets herrar ledamöter iakttagit vid behandlingen af många
anslagsfrågor, men den nu föreliggande frågan är af så ömmande beskaffenhet,
att här om någonsin torde böra göras ett undantag från
den regel, som vanligen följts inom statsutskottet. Flere talare hafva
uppträd t och betonat nödvändigheten af detta anslag, och jag tror mig
kudba tillägga, att under denna riksdag icke något anslag blifvit begärdt
eller bifallet till ett så ömmande ändamål som det nu ifrågavarande.
Då detta icke gerna kan bestridas, och då Första Kammaren
allaredan utan votering bifallit Kong!. Maj:ts förslag, så hoppas jag,
att denna kammare skall handla lika ädelt och äfven bevilja detta
anslag.

På denna grund, herr talman, ber jag att få instämma med dem,
som yrkat afslag å utskottets utlåtande och bifall Kongl. Maj:ts framställning.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Herr P. Waldenström: Utskottet har, såsom af flere talare blifva
framhållet, sagt, att behofvet af de äskade reparationerna är ådagalagdt.
Under sädana förhållanden skulle man hafva haft anledning
att uttala tadel mot Kongl. Maj:t, i fall Kong]. Maj:t icke hade framlagt
detta behof för Riksdagen. Men om så är, då anser jag det orimligt,
att Riksdagen skall svara med att vägra det äskade beloppet.

Herr Sven Nilsson i Efveröd sade, att det endast gälde uppskof
ett enda år. Men gäller det bara det, så bör anslaget beviljas nu,
ty hvad betyder ett års uppskof? Det betyder 3| procent ränta å

88,000 kronor under ett enda år. Om man nu beräknar, hvad fallfärdiga
byggnader på ett år förlora, och hvad eu reparation på sådana
hus fördyras, när den år för år skjutes upp, så tänker jag, att om
den nu föreslagna reparationen uppskjutes ett år till, så blir det mycket
dyrare än den summa, som motsvarar 3-|- procent ränta under ett
år på 88,000 kronor. Då derjemte ändamålet är af den behjertansvärda
beskaffenhet, som af åtskilliga talare blifvit framhållet och af
ingen förnekadt, så skall jag för min del be att få instämma med
dem, som yrkat, att anslaget skall beviljas i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts proposition.

Herrar De Lavai, Ihestrup, Norén, Persson i Heljebol och Hansson
i Solberga instämde i detta yttrande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
gifvits i enlighet med de olika yrkandena, blef, med afslag å
utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning af
kammaren bifallen.

Punkten 73.

Bifölls.

Punkten 74.

Mom. a)

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts i sådant afseende gjorda framställning,
hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte till anställande af
två kontraktsadjunkter inom Vesterbottens fjerde kontrakt, enligt de
närmare bestämmelser som af Kongl. Maj:t kunde komma att meddelas,
bevilja 12,000 kronor samt deraf på extra stat för år 1891
anvisa 4,000 kronor.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Anderson i Tenhult: Jag tillhör icke den afdelning af
statsutskottet, som i första hand haft denna fråga till behandling,
men då ärendet förekom inom utskottets plenum, yttrade jag mitt
ogillande af att statsmedel skulle användas till ett ändamål sådant

Andra Kammaren Prat 1890. N:o 26.

Angående
anslag till
nybyggnader
vid Vadstena
hospital.
(Forts.)

Angående
anslag till
förbättrad
religionsvård
inom Hernösands
stifts
finska

församlingar.

Eko 26.

Angående
anslag till
förbättrad
religionsvårcl
inom Hernösands
stifts
finska

församlingar.

(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f.

som detta. Jag ansåg nemligen, att då presterskapets löneregleringsfond
för cirka 1 år sedan uppgick till mer än 1,436,000 kronor,
borde nu framstälda behof, 12,000 kronor, mycket väl kunna tagas
ur nämnda fond. Men då jag mot utskottets hemställan icke bär
anmält någon reservation, finner jag det oegentligt att nu anhålla
om utslag. Då emellertid så stora tillgångar finnas i den af inig nu
omnämnda fonden, har jag velat till kammarens pröfning hemställa,
huruvida statsmedel till nu afsedda ändamål böra användas eller ej..

Jag skall för närvarande icke göra något yrkande.

Herr Sundberg i Haparanda: I den framställning, som ligger
till grund för Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af anslag till
aflönande af två kontraktsadjunkter, har domkapitlet i Hernösand
åberopat vissa förhållanden i våra finnmarksförsamlingar, som skulle
göra behofvet af en förbättrad religionsvård derstädes alldeles oafvislig!.

Jag känner det ej mindre som min rättighet än som min pligt
att inför kammaren granska dessa uppgifna förhållanden, som jag;
efter en 12-årig verksamhet derstädes tror mig känna fullt så väl
som någon annan.

Det heter i domkapitlets framställning, som refereras å sid. 73 i
utskottets betänkande, att “befolkningen i alla finnmarksförsamlingarna
vore delad i svensk- och finsk-talande“, och att “språkdubbelheten
gjorde nödvändigt, icke blott att dubbla gudstjenster delvis måste
hållas, utan ock att särskild nattvardsundervisning måste meddelas åt
de barn, som talade de olika tungomålen; och att hvad i dessa afseenden
redan nu förekomme, borde än ytterligare utvecklas." Ja, att
denna språkdubbelhet skulle förekomma inom alla våra finska församlingar,
tillåter jag mig bestrida. Dessa församlingar, dit domkapitlet
äfven räknar Gellivare, äro egentligen till antalet 9, nemligen
Enontekis, Jukkasjärvi, Pajala, Tärändö, Korpilombolo, Öfvertorneå,
Hietaniemi, Karl Gustafs och Nedertorneå, men endast inom en af
dessa, den sydligast belägna, nemligen Nedertorneå, kan språkdubbelhet
i egentlig mening sägas förekomma. Jag medgifver att det i Karl
Gustafs, Hietaniemi och Korpilombolo församlingar på gränsen mot
det svenska landet finnes bysamhällen, der båda språken talas, men
ingalunda uteslutande det svenska språket. Det var visserligen en tid
ej så aflägsen, då der var annorlunda bestäldt i afseende å språkförhållandet,
men den sorgliga historien om svenskans tillbakaträngande
i dessa bygder så att säga på officiel väg hör icke hit. Jag påstår,
att det endast är inom Nedertorneå församling, som det kan sägas
egentligen förekomma, att någon icke är mägtig det finska språket.
Enstaka undantag för inflyttade personer och tjensteman tager jag
då icke med i räkningen. Inom alla finmarksförsamlingarna är alltså
finskan det förherskande språket, om äfven i en och annan utkant
någon lemning af det svenska förefinnes. Nu föreslår domkapitlet
i Hernösand för religionsvårdens förbättring anställandet af dessa
kontraktsadjunkter, som skulle kunna tagas från hvilket stift som
helst, och domkapitlet tror, att dessa adjunkter borde, sedan de

N:o 26.

Onsdagen don 16 April, f. m.

blifvit anstälda, förvärfva sig någon kunskap i det finska språket.
Ja, detta är, tror jag, alldeles nödvändigt, om de skola kunna verka
för religionsvården. Men hvad jag icke tror, är, att dessa kontraktsadjunkter
skulle, såsom domkapitlet antager, kunna “genom att hålla
svenska predikningar och andaktsstunder, nattvardsundervisning och
husförhör m. m. med dem, som vore tillräckligt hemma i svenska
språket eller ej alls vore mägtiga det finska, utöfva ett väsentligt
gagn och tillgodose behof, som för närvarande antingen aldeles icke
eller ock högst ofullkomligt vunne beaktande“. Det tror jag icke, ty
de komma nemligen att för denna verksamhet sakna materiel just
till följd af sin saknad af finsk språkkunskap; ty af ordalagen i domkapitlets
framställning framgår otvetydigt, att man just i brist på
prestman som vore mägtiga finska språket måste anlita rent svenska
sådane, hvilka så småningom skulle göras användbara för den finska
försatnlingsvården. Jag nämnde att Ned ertorn oå församling vore den,
som till följd af sin språkdubbelhet möjligen kunde vara i behof af
utvidgad församlingsvård; men der hafva nu efter kyrkoherdens nyligen
timade död omständigheter inträffat, som beredt tillfälle för tillsättande
af eu komministratur, så att icke heller inom denna församling statsverket
behöfver anlitas för förstärkande af de presterliga krafterna.
Domkapitlet säger vidare: “att på nu angifvet sätt" — d. v. s. genom
anställande af svenska kontraktsadjunkter •— “skulle enligt domkapitlets
åsigt det närvarande, allvarligt trängande behofvet af förbättrad
själavård inom finnmarken i det väsentligaste kunna afhjelpas.
" Domkapitlet har grundat påståendet om nämnda behof på
tvenne omständigheter: språkförhållandena och ytvidden. Hvad språkförhållandena
angår, tror jag mig ha visat, att dessa i och för sig utöfver
hvad för närvarande eger rum icke betinga någon särskild religioasvård
å det svenska språket vid sidan af den, som för närvarande
bedrifves på det finska, och beträffande ytvidden, så bör väl antalet
menniskor och icke antalet qvadratmil vara bestämmande för behofvet
af religionsvård inom en församling. För öfrigt finnas inom dessa
finnförsamlingar, efter hvad domkapitlet sjelft påstår i sin framställning,
tre extra ordinarie prestman, hvadan, och då de ordinarie prestmännen,
efter hvad jag har mig bekant, så när som på ett undantag
äro vid full vigör och med två undantag äro i blomman af sin ålder,
man må hoppas att själavården i dessa trakter icke skall behöfva
ligga nere. Det är anställandet af desse svenska prester inom våra
finska församlingar, innan de ega den beköfliga språkkunskapen, som
jag anser otjenligt. Man besinne ock svårigheten för denne till mogen
ålder komne prest att lära sig detta finska språk, så olikt alla andra
i förmer och böjningssätt och så känsligt för uttalet till följd af sin
vokalrikedom. Man kan ju efter ett å två års öfning komma derhän,
att man kan göra sig någorlunda förstådd i ett samtal; men ett samtal,
der jag ögonblickligen får rättelse af ett felaktigt uttal, som skulle
gifva mitt uttryck en helt annan betydelse än jag åsyftat, är icke
detsamma som ett föredrag från predikstolen eller eljest offentligen
af iörsamlingsläraren. Och har man någon säkerhet för att dessa
adjunkter, hvilka ju skulle bibehålla befordringsrätt inom sina ursprung -

Angående
anslag till
förbättrad
religionsvård
inom Hernösands
stifts
finska

församlingar.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
anslag till
förbättrad
réligionsvård
inom Hernösands
stifts
finska

församlingar.

(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

liga stift och för sin tjenstgöring deruppe finge beräkna tjenstår, väl
komna dit upp, skulle vara villige att qvarstanna der? Ingalunda.
De kunde, när de kanske som bäst behöfdes, utan vidare draga till
sitt land igen. Jag påstår således att denne svenske kontraktsadjunkt,
kastad upp i en finnmarksförsamling, icke det första eller andra-, ja,
knappast det tredje året skall kunna på egen hand nöjaktigt sköta
religionsvården inom dessa församlingar. Hvart har man då kommit
med hela detta experiment? Icke till det mål, som i den kongl.
propositionen finnes angifvet, eller en förbättrad själavård inom finnmarken,
kommer man genom att anställa dessa kontraktsadjunkter,
som icke ega tillräcklig kännedom om det språk, som de undervisningsbehöfvande
inom församlingarna allmänneligen bruka och med
få undantag uteslutande förstå. Men man kan kanske komma till
något annat, nemligen till fyllande af dessa enskilda bönesalar, der
sekterismen sitter och förer ordet. Ty hvad man icke finner i kyrkan
och hos presten, eller religionens sanningar förkunnade å det språk
man förstår, det söker man utom kyrkan och hos förkunnaren på
modersmålet, men den réligionsvård, som sålunda framtvingas, icke
blir den en förbättrad sådan, snarare tvärt om. Man kan visserligen
invända, att dessa kontraktsadjunkters verksamhet skulle kunna bidraga
till det svenska språkets utbredning och häfda den svenska
odlingen i allmänhet i denna finska bygd. Ja, ingen skulle med större
glädje än jag helsa dem välkomna, om deras verksamhet kunde föra
något sådant med sig. Men en väckelse i den rigtningen, om den
skall få någon varaktighet, kan icke komma från predikstolen. Den
måste komma eu annan väg: genom folkskolans dörr, och från skolan
skall den sjelfmant sedan gå in i de finska hemmen. Blott en ringa
del af det anslag, som nu är i fråga, för anordnande under sommarmånaderna
af årliga kretsmöten i det nedre, svenska landet för våra
finska folk- och småskolelärare skulle i synnerlig grad stärka deras
egen kunskap i svenskan och på samma gång deras förmåga att meddela
någon hjelplig undervisning i samma språk. Folkskolan i dessa
bygder så rustad, att den kan meddela barnen svensk språkkunskap —
och jag kan med glädje vitsorda att den på sina ställen deruppe är
på god väg att kunna det — skall lätta öfvergången till elementarskolan,
hvars dörr för mången yngling varit stängd just af vårt svenska
språk; och sedan några stipendier för dessa ynglingar under deras
väg genom skolan till akademien —- på det sättet tror jag vi skola
få teologie studerande från vår finska bygd till fullt betryggande
antal för den framtida församlingsvården derstädes, allra helst som för
dessa studerande de i punkten b) af detta betänkande föreslagna
stipendier väl skulle vara företrädesvis afsedda. Och lika visst som
det är, att denne kontraktsadjunkt, han må nu vara skåning, småländing
eller sydnorrländing, aldrig skall känna sig fullt hemmastad
der uppe under polcirkeln, lika visst är det också, att de finska församlingarna
— enligt sitt tycke och med rätta menar jag — aldrig
skola få bättre herdar inom församlingarna än de, som äro kött af
deras eget kött och söner af deras egen höga nord.

Jag skall, herr talman, då jag icke finner hehofvet af extra piaster

N:0 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

i finnmarken för närvarande vara så trängande, att svenskt presterskap
bör der tillsättas, be att få yrka afslag på utskottets ifrågavarande
hemställan.

Herr Husberg: Jag kan icke neka, att jag öfverraskats af att
höra den föregående talaren yttra sig mot utskottets hemställan i
denna del. Han representerar den bygd, om hvilken det i detta ärende
är fråga. När man nu framlägger ett förslag i syfte att bereda denna
bygd en förmån, så undanbedes detta under förmenande, att genom
förslaget ingenting skulle kunna vinnas, snarare olägenheter uppstå.

Frågan, huru den presterliga verksamheten i Norrbottens finsktalande
delar skall på bästa sätt ordnas, är påtagligen svårlöst. Detta
visar sig bäst af den skiljaktighet, som här framkommit mellan å ena
sidan biskopen i Hernösand, hvilken efter på platsen verkstäld undersökning
och inhemtade upplysningar om förhållandena ingått till Kongl.
Maj:t med en framställning, hvari han säger: här förefinnes ett trängande
behof, som just på detta sätt bör fyllas, och å andra sidan representanten
för orten, hvilken säger: allt det föreslagna tjenar till
ingenting.

Den föregående talaren började sitt anförande med att rigta sig
mot hvad domkapitlet i Hernösand yttrat om språkdubbelheten i
Norrbotten och angaf, att denna icke vore sådan, som domkapitlet
framstält densamma. Ja, huru många församlingar det finnes inom
Norrbotten, der språkdubbelhet kan sägas förekomma, det beror naturligtvis
väsentligen på hvad man menar med språkdubbelhet. Säger
man, såsom den föregående talaren, att Nedertorneå församling är
den enda, der språkdubbelhet förefinnes, så tyckes språkdubbelhet
egentligen betyda ett sådant förhållande, att sockenboarne i allmänhet
förstå båda språken, ty det skulle må hända kunna sägas vara fallet
i denna församling. Menas åter med språkdubbelhet det förhållande,
att somliga förstå svenska, men icke finska, och andra finska, men
icke svenska, så kan det bero på proportionen mellan dessa båda
element, om man skall kunna säga, att egentlig språkdubbelhet förefinnes
eller icke. Hvad Enontekis och Juckasjärvi beträffar, må jag
visserligen gifva talaren rätt deri, att de svensktalandes antal är så
ringa, att någon språkdubbelhet ej kan sägas der förefinnas.

Nåväl, säger nu den föregående talaren, hvad skola dessa svensktalande
presteruträtta, när de komma ditupp? De känna icke språket,
hvad gagn skola de då göra? Härvid må man lägga märke till, att
domkapitlet i sin framställning alls icke yrkat på att de prester, som
skulle skickas upp till finnmarken, ovilkorligen skulle vara ensamt
svensktalande eller att de icke finge vara finsktalande, såsom talaren
tyckes föreställa sig. Ingalunda. Domkapitlet säger allenast, att, då
det är ett nödvändigt behof att redan nu erhålla förstärkning i de
presterliga krafterna inom finnbygden, domkapitlet icke ansett sig
kunna nu såsom något oeftergiflig! vilkor fordra kunskap i finska
språket, och detta af det skal, att domkapitlet befarat, att, om ett
sådant vilkor uppstäldes, man kanske icke redan nu skulle lyckas
erhålla den erforderliga förstärkningen. Alldeles uppenbart är ju, att

Angående
''anslag till
förbättrad
religionsvård
inom, Uernösands
stifts
finska

församlingar.

(Forts.)

N:0 26. 22 Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående om man genast kunde få i öfrigt lämpliga personer, som talade båda
sPr^^eD» skulle domkapitlet just taga dem och inga andra. Men

religionsvård om en dylik lycklig tillgång på ämnessvenner icke finnes, så får man
inom Hemö- till en början taga dem, som tala svenska, och låta dessa sedan
sands stift småningom lära sig finska, De stipendier, som äro i fråga att in.
.. finska ^ rättas vid akademien, skola väl äfven bereda väg härutinnan. Det
'' (ports.) ’ kan hända, att under allra första tiden den ifrågavarande institutionen
icke kommer att medföra allt det gagn, som vore önskvärd!;
men då bär gäller svårlösta förhållanden, bör man väl vara nöjd, om
man småningom kan fullt vinna det åsyftade målet.

Den föregående talaren yttrade, så vidt jag förstod honom rätt,
äfven något om, att genom anställande af dessa kontraktsadjunkter i
finnmarken skulle så att säga uppstå trängsel för det dervarande
presterskapet; det funnes, menade han, redan nu nog med prester.
Biskop och domkapitel säga dock annat. Gudstjensten har på sina
ställen längre tider fått ligga nere; men talaren från Haparanda säger
deremot ungefär, att allt står bra till. Menar talaren, att dessa till
Norrbotten missiverade kontraktsadjunkter kunna vålla någon trängsel
vid det derstädes nu varande presterskapets befordran? Om så är, så
motsade sig den ärade talaren sjelf, då han förutsatte, att dessa
kontraktsadjunkter nog icke skulle stanna länge deruppe.

Han yttrade vidare, att detta förslag väl vore ett uttryck af
tanken att föra den svenska civilisationen framåt i dessa bygder, men
att det såsom sådant vore alldeles förfeladt. Det är nog mycket
sant, att den svenska bildningens utveckling der uppe rätteligen bör
börja med folkskolan. Det har också visat sig, att i de finsktalande
församlingarna befolkningen lifligt känt saknaden af att icke kunna
svenska språket. Rörelser hafva också flerstädes framträdt för att få
skolor, der svensk undervisning lemnas. Men huru skulle detta kunna
motverkas genom att få svenskfödda prestman? Kunde de icke uträtta
annat, skulle de väl åtminstone kunna räcka en hjelpsam hand åt
denna rörelse. Jag kan icke förstå annat.

Talaren sade, att för 14 till 15 år sedan kunde man må hända
tala om, att språkdubbelhet fans i flera socknar, men nu hade förfinskningen
gått stadigt framåt, så att så godt som ingen språkdubbelhet
för närvarande finnes. Är nu verkligen förhållandet, att förfinskningen
tränger sig fram mer och mer, då böra vi väl söka motverka
den, icke genom något som helst tvång, utan genom att åt de
församlingar, som sjelfva vilja utveckla sig i svensk kultur, gifva ett
stöd, eu handräckning; och härtill må väl den föreslagna institutionen
kunna anses tjenlig.

Hufvudsaken, som nu främst bör sysselsätta oss, är emellertid
frågan om den förbättrade religionsvården, och jag tror, i motsats mot
den föregående talaren, att i detta hänseende skola dessa kontraktsadjunkter
äfven under första året af deras verksamhet vara till mycket
gagn. Domkapitlet har härutinnan exempelvis anfört, hurusom de skulle
kunna till en början användas att hålla svensk nattvardsskola med
svensktalande i en församling, för att derefter i samma ändamål för -

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Hyttas till en annan. Med vunnen färdighet i finskan, blefve sedan
naturligen deras verksamhet allt mer vidgad.

Hvad vill den ärade talaren egentligen sätta i stället? Ingenting!
Han vill hafva bort alltsammans, som om dermed åsyftades något ondt.

Jag deremot tror, att här åsyftas ett verkligt godt, hvilket det
också är Riksdagen värdigt att främja.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Angående
anslag till
förbättrad
religionsvård
inom Hernösands
stifts
finska

församlingar.

(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Då jag anser, att den siste talaren fullt nöjaktigt besvarat de betänkligheter,
som af den näst föregående talaren framhöllos, vill jag nu
icke fästa mig vid denne talares yttrande. Deremot ber jag att få
lemna den förste talaren, som dock icke framstälde något yrkande,
några upplysningar, hvilka han må hända skall anse tillfredställande
såsom visande grunden för statsutskottets uppfattning af saken. Den
ärade talaren ansåg, att med de ovanligt rika tillgångar, som presterskapets
löneregleringsfond egde, kunde man bekosta dessa pastorsadjunkters
aflöning ur denna fond och icke derför behöfva begära
särskildt anslag af staten. Jag vill då be honom observera, att i §9
af förordningen den 11 juli 1862, angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster, finnes tydligen stadgadt, hvartill dessa medel få
användas. Här är nu icke fråga om reglering af vissa presterskapets
löner inom någon församling, utan efter behof inom ett kontrakt; och
jag fruktar, att jag utsatt mig för ett icke otillbörligt klander, om
jag användt af löneregleringsfondens medel för detta ändamål i stället
för att gå till Riksdagen och begära anslag. Ty man skulle icke utan
allt skäl kunnat säga, att detta ju är en helt ny inrättning, ett af
Kongl. Maj:t påtänkt nytt embete, och att dertill förrycka de till andra
ändamål gifna medel, vore icke rätt. Jag har då föredragit att göra,
hvad jag tror att hvar och en, som är angelägen om att alla lagliga
former iakttagas, skall finna vara bäst, och som jag också tror att
kammaren skall gilla, nemligen att gå till Riksdagen och begära ett
anslag för behofvets fyllande. Jag anser också, att statsutskottet äfven
fattat saken på detta sätt, då det tillstyrkt hvad som begärts i
punkten a).

Herr Sven Nilsson: Såväl inom afdelningen som sedermera

inom statsutskottet voro dess ledamöter från denna kammare mycket
tveksamma i afseende på föreliggande fråga. Yi hade inom afdelningen
icke så liten öfverläggning om huru man borde ställa med detta
anslag på 12,000 kronor. Det sattes till och med i fråga, huruvida
anslaget alls skulle behöfvas, enär man trodde, att till dessa utgifter
kunde medel tagas från presterskapets löneregleringsfond. Men vi
vågade oss verkligen icke in på frågans detaljer, enär vi icke hade
ringaste kännedom om den del af Norrland, der dessa kontraktsadjunkter
skulle verka. Jag kan dock icke nu, sedan jag hört den
utredning af saken, som lemnats af en representant, hvilken torde väl
känna till förhållandena der, annat än anse mig pligtig att instämma
i det ■ af honom gjorda yrkandet. Jag föreställer mig nemligen att,

N:o 26.

Angående
anslag till
förbättrad
religionsvkrd
inom Hernösands
stifts
finska

församlingar.

(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

om der uppstått messfall någon gång, såsom den siste talaren nämnde,,
så är detta just icke något så märkvärdigt, ty dylikt kan hända
äfven på andra ställen. Men om messfall regelbundet förekomme,
borde väl kyrkoherden der lika väl som annorstädes skaffa sig medhjelpare,
och har presterskapet i Norrland icke råd dertill, så kan ju
Kong''1. Maj:t använda af löneregleringsfondens medel för att bereda
dem sådant. Riksdagen har icke att göra med denna fond, som är
afsedd. för presterskapets egna behof. Finnes sålunda något verkligt
behof i detta fall, kan Kongl. Maj:t afhjelpa det utan Riksdagens
anlitande.

Herr Husberg medgaf äfven, att under de första åren skulle icke
dessa kontraktsadjunkter kunna göra någon synnerlig nytta. Vid sådant
förhållande tror jag man bör vänta med anslagets beviljande och först
se hvad resultatet kan blifva, om Riksdagen bifaller statsutskottets
förslag i mom. b) af denna punkt. Der är det ifrågasatt att vid
universitetet utbilda till religion slärare personer, som kunna tala både
svenska och finska språket. Sedan man fått se, huru detta kommer
att slå ut, kan man på fullt allvar taga nu föreliggande sak om hand,
men för närvarande tror jag man gör bäst att uppskjuta dermed.

Jag skall sålunda instämma i herr Sundbergs yrkande om afslag:
på utskottets hemställan i den nu föredragna punkten.

Häruti instämde herrar Bexell och Larsson i Berga.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag nyss hade ordet, uttalade

jag den åsigt, att de för dessa kontraktsadjunkters aflöning erforderliga
medel kunde och borde utgå från presterskapets löneregleringsfond.
Jag anser också, att jag för denna min åsigt kan hemta stöd af samma
kongl. förordning, som nyss omnämndes från statsrådsbänken. I § 1
heter det nemligen bland annat: “börande lönerna beräknas så, att
det extra ordinarie presterskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie
aflönas, samt härvid särskildt afseende fästas derå, att på en del ställen
och orter komministrar ej finnas*. Nu veta vi, att Kongl. Maj:t vid åtskilliga
tillfällen tagit större eller mindre belopp af denna fond och lemnat
åt de svagast aflönade presterna. Jag kan derför icke se, att något
hindrar Kongl. Maj:t att från fonden taga ett eller par tusen kronor
och gifva dem åt de prester, som der uppe hafva själavården sig anförtrodd.
Finge dessa då så stort belopp, att de kunde aflöna adjunkter,,
en eller flere efter behof, borde alla vara tillfredsstälda dermed.

För min del har jag sålunda den uppfattning, att Kongl. Maj:t
eger obestridlig rätt att taga de medel, som här äro i fråga, från
presterskapets löneregleringsfond.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra meningen. Votering blef emellertid begärd

Onsdagen den 16 April, f. m. 25

och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. a) i
74 punkten af utlåtandet n:o 9, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen visade 86 ja men 114 nej; varande alltså utskottets
hemställen afslagen.

Mom. b)

Bifölls.

Punkten 75.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte på extra stat
jemväl för år 1891 anvisa ett belopp af 16,000 kronor, att ställas
till styrelsens för nordiska museet förfogande för att enligt dess bestämmande
användas för museet tillhörande ändamål.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft två
motioner, väckta den ena, inom Första Kammaren (motion n:o 25),
af herr friherre G. G. af Ugglas, som hemstält, att det hittills varande
årliga statsanslaget till nordiska museet af 16,000 kronor måtte varda
förhöjdt med 9,000 kronor, eller till 25,000 kronor, och den andra,
inom Andra Kammaren (motion n:o 197), af herr C. Nyström, hvilken
föreslagit, att Riksdagen måtte med 9,000 kronor höja det till nordiska
museet utgående anslaget.

Under föreliggande punkt hemstälde nu utskottet, att Riksdagen,
med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning och de i
ämnet väckta motionerna, måtte på extra stat för år 1891 anvisa ett
belopp af 25,000 kronor, att ställas till styrelsens för nordiska museet
förfogande för att enligt dess bestämmande användas för museet tillhörande
ändamål.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar H. P. P. Tamm, vice talmannen L. O. Larsson, Sven Nilsson,
P. Pehrson i Törneryd, N. Petersson i Runtorp, A. Peterson i Hasselstad,
Åkerlund, N. Jönsson i Gammalstorp, C. G. Andersson i Skeenda
och J. Eklund, hvilka hemstält: att Riksdagen, med bifall till Kongl.
Maj:ts framställning, men med afslag å herrar friherre af Ugglas’ och
Nyströms motioner i ämnet, måtte till nordiska museet för år 1891
å extra stat anvisa ett belopp af 16,000 kronor.

Angående
anslag till
nordiska
museet.

M:o 26.

Angående
anslag till
nordiska,
museet.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

I fråga härom anförde:

Ilerr Peterson i Hasselstad: Mot utskottets hemställan i denna
punkt har jag i likhet med flere utskottsledamöter från denna kammare
afgifvit reservation. Denna reservation gäller icke Kongl. Maj:ts förslag,
hvaremot reservanterna icke haft något att anmärka, utan de
motioner, som väckts af herrar af Ugglas och Nyström. Yi hafva
ansett oss böra vidhålla den princip, som utskottet iänge följt, att,
då sådana frågor, som den nu förevarande eller som den, som förelåg
i femte punkten af detta betänkande, förekomma, man icke borde tillstyrka
Riksdagen att bifalla en sådan framställning, förrän behofvet af
ökadt anslag blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt och hemstäldt till Riksdagen.
Här gäller nu icke såsom vid femte punkten att inrätta en särskild
profession och derför bevilja aflöning, utan blott att bevilja lön åt
museets styresman med 6,000 kronor jemte 3,000 kronor till öfrig
betjening vid museet. Såsom sagdt, är det på grund af nämnda princip
jag med flere reserverat oss. Hade frågan deremot framlagts af
regeringen, hade den till äfventyra äfven af reservanterna kommit att
röna ett bättre bemötande än hvad nu varit fallet.

På dessa skal har jag inom utskottet, likasom jag ock kommer
att göra nu i kammaren, röstat för bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
men afslag å motionerna.

Herr Nyström: I afseende å de af herr August Peterson

framstälda anmärkningar vill jag endast påminna derom, att särskildt
nordiska museets historia utvisar, att Riksdagen icke alltid satt sig
emot att på enskild motionärs initiativ bevilja anslag till detta museum,
när behofvet af sådant anslag varit behörigen styrkt. Historien om
det statsbidrag, som museet för närvarande uppbär, är nemligen den,
att anslag till detsamma först beviljades på enskild motion af friherre
Nordenfalk och sedermera, jemväl på enskild motion af herrar friherre
af Ugglas och Hedlund, förhöjdes. Således i båda dessa fall står detta
anslag på enskild basis, och enskilda motionärer hafva gifvit det uppslag,
som ledt till dess beviljande.

Vidare har herr August Peterson sagt, att här vore fråga om
att bevilja lön åt museets föreståndare. Detta påstående är dock icke
så fullt noggrant. Statsutskottet har mycket rigtigt sagt, att det icke
vore skäl med afseende å anslagets beskaffenhet och museets ställning
att gifva närmare bestämmelser om anslagets användning, utan att
detsamma borde beviljas till befrämjande af museets ändamål i allmänhet;
och det är således icke rigtigt att säga, att anslaget uteslutande
är afsedt till lön vare sig för museets föreståndare eller
personal i öfrigt. Men visserligen är det sant, att det vore både rätt
och billigt att bevilja dessa medel för att i någon mån ersätta allt
det arbete och de ofantliga uppoffringar, som museets styresman underkastat,
sig. Detta har statsutskottet redan år 1881 erkänt böra ske. Men
man har ändock icke rätt att säga, att detta tillskott nu skulle endast
afse denna lön, utan statsutskottet har, som nämdt, så behandlat
saken, att anslaget i sin helhet skulle ställas till vederbörandes för -

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

fogande för befrämjande i allmänhet af nordiska museets ändamål.
Den föregående talaren har äfven påmint derom, att om förslag om
anslagets förhöjning framlagts efter frågans föregående pröfning af
regeringen, skulle den till äfventyra rönt ett bättre bemötande äfven
af reservanterna inom statsutskottet, hvilka i så fall äfven må bända
tillstyrkt bifall till motionen. Jag har den förhoppning, att från
regeringens sida ingen motsägelse skall göras mot förhöjning af detta
anslag, ja kanske att från regeringens sida ett uttalande skall komma
om behöfiigheten deraf eller derom, att denna förböjning vore en
synnerligen god och nyttig sak. I så fall vore ju också den föregående
talarens anmärkning i detta Inseende till fullo bemött, ty det
är väl uppenbart, att, om departementschefen hyser denna åsigt och
uttalar densamma här i kammaren, detta bör hafva samma verkan
och betydelse, som om regeringens åsigt uttalats genom anslagets införande
i statsverkspropositionen.

Jag tror mig nu hafva bemött de hittills framstälda anmärkningarna
emot den ifrågasatta förhöjningen, och hoppas att dessa
anmärkningar icke vidare skola anföras såsom skäl emot denna förhöjning,
för bifall hvartill i öfrigt så starka skäl förekomma. Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Pehr son i Törneryd: Den siste talaren slutade med att

uttala den förmodan, att han tillfredsställande bemött de skäl, som
hittills anförts emot en förhöjning af ifrågavarande anslag. Jag vill
icke betaga honom denna hans föreställning. Men jag får säga, att
jag funnit hvad han sade icke vara mera tilltalande än hvad som
förut anförts för förhöjning af detta anslag. Jemte det att här är
fråga om att höja anslaget utöfver hvad Kongl. Maj:t begärt, bör man
äfven lägga märke till andra omständigheter, som kunna på frågan
inverka. Såsom här är erinradt, har föreståndaren för nordiska museet
full frihet att använda de till museet anslagna statsmedel på det sätt,
som han finner för godt; och han kan sålunda, då det nu är fråga
om uppförande af nya byggnader, t. ex. genom inköp af en mängd
föremål af samma slag gifva museet den utsträckning med afseende å
icke allenast samlingar utan äfven byggnader, att man kan befara att
staten till sist får öfvertaga alltsammans. Äfven i dessa förhållanden
synes mig ligga ett skäl, som talar för att icke för närvarande öka
detta anslag utöfver dess nuvarande belopp. Jag kan icke heller
underlåta att ytterligare framhålla det egendomliga förhållandet, att,
då styrelsen för denna institution icke hos Kongl. Maj:t begärt mer
än 16,000 kronor, och Kongl. Maj:t föreslagit detta belopp, statsutskottet
icke velat stanna vid Kongl. Maj:ts förslag, utan ansett sig
böra på enskilda motionärers förslag höja anslaget till 25,000 kronor.
Det är väl sant, att det nu mera nära nog blifvit en praxis i båda
kamrarne att frångå den gamla goda regeln, som förut tillämpats, att,
när Kongl. Maj:t efter pröfning gjort framställning om anslag till visst
belopp, då åtminstone ej öfverskrida detta belopp. Men fastän, såsom
sagdt är, äfven denna kammare frångått den nämnda regeln på senare
tid, så får jag dock säga, att jag fortfarande hyser den åsigten, att,

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

då regeringen, som bättre än den enskilde, är i tillfälle att bedöma
hvad som i ett sådant fall som detta behöfves, pröfvat frågan och
hemstält om ett anslag till ett visst belopp, Riksdagen äfven bör
fästa mera afseende dervid än vid en från regeringens förslag afvikande
enskild framställning. Det är på grund af nu anförda skäl jag anhåller,
att kammaren, med afslag å motionerna i ämnet och utskottets
hemställan, måtte bifalla Kong]. Maj:ts förslag.

Herr Winkrans: Det är sällan jag med så oblandad tillfredsställelse
gifvit min röst för beviljande af ett anslag som jag kommer
att göra denna gång. Yi hafva här framför ess en institution, som
är frukten af en enda mans skapande kraft. Såväl samtid som —
jag är öfvertygad derom utan att göra anspråk på någon profetisk
förmåga — en efterverld skall erkänna, att denne man med sina
sträfvanden lyckats åstadkomma något under de två sista decennierna*
hvaröfver man väl må förundra sig. Och detta har varit möjligt
endast derigenom, att hos stiftaren af nordiska museum förefunnits
grundliga insigter, eu outtröttlig energi och en brinnande kärlek till
saken, hvilket allt åstadkommit denna inrättning, soin är i högsta grad
förvånande. Genom denna energi och denna kärlek till sitt verk har
han satt hela folket i rörelse, så att det blifvit en sanning hvad som
på annat ställe uttalats, att från torparflickan till Konungen offer
bringats åt detta museum, som således kan i högsta grad kallas eu
folklig inrättning. Då nu så är förhållandet, att så mycket gjorts
för detta, och då vi hafva den sällsynta och sällsporda lyckan att
hafva en man, som förenar i sig alla dessa egenskaper samt icke,
såsom fallet i allmänhet är, tänker på egna fördelar, utan önskar att
till det allmänna, till svenska folket, helt och hållet skänka frukterna
af sin verksamhet, då tror jag mig som representant af svenska folket
gifva ett sant och rigtigt uttryck af detta folks känslor, om jag gifver
min röst till förmån för ett anslag, som kan stödja denne mans oegennyttiga
och fosterländska verksamhet. Förhållandet är icke så, att
man behöfver frukta, att dessa samlingar komma att tillfoga staten
några förluster. Det är tvärt om så, att kostnaderna för underhållet
af detta museum till en mycket ringa del utgå från statsverket, under
det de öfriga utgifterna mångdubbelt öfverstiga dessa kostnader. Också
äro frukterna af dessa utgifter synnerligen stora. Det torde väl aldrig
hända, att någon landsman från landsorten kommer hit till Stockholm
för att se de många sevärdheter, vi ega i vår sköna hufvudstad, utan
att han egnar någon tid åt ett besök just i detta museum; och hvad
han derifrån medför är både lärorika och angenäma intryck, som för
hela hans lif kunna medföra nytta och i alla händelser äro af den
beskaffenhet, att de underhålla hans kärlek för våra gamla fosterländska
minnen, som äro på väg att bortsopas. Denna fosterlandskänsla har
ju sitt stora värde, äfven om den icke kan omsättas i penningar.
Samma erfarenhet göra vi äfven, då eu främling från något annat
land kommer hit, ty då är detta nordiska museum eu institution, som
väcker hans uppmärksamhet, ja, beundran, i så hög grad, och han
önskar att kunna åstadkomma något sådant äfven i sitt hemland.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Det är längesedan Sverige gjorde anspråk på att spela någon politisk
roll i Europa, men från att deltaga i det kulturarbete, som pågår inom
menskligheten, hafva vi icke afstått, och jag hoppas, att vi icke heller
framdeles skola göra det. Jag vågar således uttala en mening tvärt
emot de ärade reservanter, som nyss uppträdt mot statsutskottets
hemställan och försvarade den i sig sjelf mycket rigtiga regel, som i
allmänhet bör vara gällande, men som dock tål sina undantag. Att
ett sådant undantag nu föreligger har motionären visat, då nemligen
regeringen ett par gånger haft tillfälle att uttala sig just rörande detta
anslag. Om vi besinna, att sedan anslaget vid 1881 års riksdag höjts
till dess nuvarande belopp, 16,000 kronor, de nummer, som museet
innehar, fördubblats i antal, och att de lokaler, som fordras för att
inhysa alla föremål, mer än fördubblats, är det icke underligt, om man
af statsverket begär, icke ett dubbelt så stort anslag som förut, hvilket
vore det naturliga, utan ett till ungefär 50 procent ökadt anslag.
Jag önskar, att man för alla andra anslag måtte få lika god valuta
som för detta, och jag anhåller på det varmaste att få yrka bifall
till det af utskottet framstälda förslaget, hvilket jag hoppas i denna
kammare skall vinna mycket större sympatier än det lyckades vinna
i den första. Ty om något anslag är folkligt, så är det just detta,
som rör folkets egendom.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Med herr ^Vinkrans förenade sig herrar Metxén, E. W. Carlson,
Lytli, Witlroclc, A. V. Carlson, Björck, Arhusiander, Andrén, Bratt,
Gibson, Stjernspetx, Kardell, Svensson i Karlskrona, Pålsson och
Fredholm.

Herr Anderson i Tenhult: Inom statsutskottet yrkade jag bifall

till det högre belopp, som föreslagits, nemligen 25,000 kronor, och
jag kommer att göra det äfven här. Jag Hor nemligen, att dessa
penningar komma att blifva mycket väl använda, ja, mycket bättre
än många andra anslag.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Petersson i Boestad, Ekeborgh, Wieslander
och Sandwatt.

Herr Nyström: Intill dess någon anmärkning mot museets

organisation, ändamål eller arbetssätt framkommit, anser jag för rättast
att blott bemöta de formella anmärkningar, som hittills framstälts,
och skall således inskränka mig till detta. Det har då påmints —
och det är något, som jag förutsåg skulle komma att framhållas —
att museets styrelse icke begärt det högre anslaget, utan förklarat sig
nöjd med de 16,000 kronorna, och att det under sådana förhållanden
icke vore skäl i att bevilja någon förhöjning. Men jag har här i min
hand styrelsens protokoll, som visar, att redan på hösten, då det var
tid att begära anslag, styrelsen förklarade, att 25,000 kronor vore det
minsta, hvarmed museets nödiga behof kunde tillgodoses, och den

Angående
anslag Ull
nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

skulle naturligtvis hafva vidhållit sitt yrkande hos departementet, om
den icke halt klart för sig, att vid de stora massor af anslags behof,
som tränga sig tillsammans på 8:de hufvudtiteln, dess utsigter att få
mer än 16,000 kronor i denna form skulle vara ganska ringa. Under
sådana förhållanden lät styrelsen, naturligtvis fasthållande vid sin mening
att 25,000 kronor vore det minsta som behöfdes, tanken på detta
tillskott fara och nöjde sig med att blott begära 16,000 kronor, emedan
det, som sagdt, syntes styrelsen uppenbart, att den uti denna form
ej skulle kunua få mera. Men naturligtvis bar den icke uppgifvit sin
mening om behofvet åt det större anslaget, hvithet äfven synes af dess
protokoll för den 30 december förlidet år. Då fans för styrelsen ingen
annan utväg än att genom enskild motion få saken bragt under Riksdagens
pröfning. Detta är frågans formella historia; och man kan
således icke komma med den invändningen, att styrelsen icke önskat
högre anslag, ty den önskade det redan på hösten, då det öfverlades
om budgeten, och den vidhöll denna önskan i början af detta år, då
man sökte enskild motionärs förord.

Det har äfven sagts, att museets styresman nu skulle kunna förfoga
öfver statsmedlen och till och med använda dessa till byggnader.
Det är dock icke så, utan han är beroende af en styrelse, och för
dem, som ega kännedom om museets stadgar, är det i alla händelser
klart, att han är stäld under allmänhetens kontroll på mer än ett
sätt. Dessutom utses särskilda revisorer af vetenskapsakademien, hvilken
således deltager i kontrollen, hvarför man kan vara alldeles öfvertygad
om, att det icke förekommer några utgifter, beträffande hvilka
icke styrelsen är ansvarig att de utgå i öfverensstämmelse med museets
ändamål.

Hvad nu byggnaderna beträffar, så äro, om man afser de stora
byggnaderna, medel dertill insamlade på enskild väg. Menar man åter
uppförande af gamla kyrkor och dylikt, så är det meningen, att äfven
dertill medel skola åstadkommas genom enskilda uppoffringar, så att
man icke har skäl att förekasta museet något i detta hänseende.
Snarare skall man erfara förundran — och beundran — öfver, att
det på enskildt initiativ lyckats åstadkomma så oerhörda samlingar,
som blifvit offentlig egendom och aldrig skola upphöra att vara det.
Det är i detta afseende på samma sätt med dessa samlingar som med
en mängd sjukhus och barmhertighetsanstalter, Stockholms högskola
m. fl., hvilka icke heller äro några statsinstitutioner; men hvem vågar
väl betvifla, att de äro en offentlig egendom och att ingen enskild
någonsin skall kunna springa bort med de sålunda skapade samlingarna
och inrättningarna. Så är det äfven här, och vi måste fasthålla
vid den synpunkten, att nordiska museet är en offentlig egendom och
att det aldrig kan blifva tal om, att någon enskild person kan för sin
egen räkning disponera öfver detsamma. Man bör väl, särskildt i
denna kammare, finna det lyckligt, att för en gång ett statsändamål
kan tillgodoses utan att en statsinstitution, ett embetsverk, derför behöfver
inrättas.

Vidare har man talat om den stora utsträckning dessa samlingar
fått. Då emellertid detta endast nämnts i förbigående, tillåter jag

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

mig icke att allt för mycket fästa mig dervid. Så länge vetenskapens
utveckling pågår utan gräns, så länge måste också vetenskapens —
i detta fall kulturhistoriens — materiel växa och ökas i mångfaldiga
rigtningar. Det är annars en anmärkning man mycket ofta får höra,
att det samlas till detta museum både likt och olikt. Understundom
får till och med anmärkningen den formen, att man der samlar allt
möjligt “skräp", d. v. s. med andra ord, att samlarifvern går för långt,
så att samlingarna få för stor utsträckning, ilen jag vill fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå, att själen i den moderna vetenskapen,
som framgår ur den komparativa metoden, är jemförelsen, och att
framför allt behöfver denna vetenskap s. k. serier, d. v. s. eu mängd
föremål, som i hufvudsak äro lika, men i enskildheterna mer och
mindre skilja sig från hvarandra, för att komma till klar insigt om
den historiska utvecklingen i detta fall. Jag ber få fästa herrarnes
uppmärksamhet på, huru glad man skulle vara, om man i fråga om
andra samlingar, t. ex. de förhistoriska eller de som kommit till
oss från den klassiska tiden, särskildt de pompejanska, hade rätt
mycket “skräp" — för att använda det brukade tillmålet — cl. v. s.
rätt många föremål, så att man kunde sammanbringa eu serie, som är
nödvändig för att få fullständiga upplysningar i allehanda mer och
mindre vigtiga historiska frågor. Beträffande denna vetenskap är det
på samma sätt som med naturvetenskapen: man samlar alltjemt, så
kommer der en Danvin och det visar sig då, att han för sina teorier
behöfver hvarenda detalj, detaljer om hvilkas betydelse man förut icke
hade någon aning, men som för hans metod äro af den allra största
vigt för att han skall kunna uppbygga sitt vetenskapliga system. Först
då kan man få klart för sig värdet och vigten af eu dylik fullständighet.

För öfrigt är det af behofvet påkalladt att hafva flera exemplar
af dessa saker för bytet med andra museer, som i stor utsträckning
pågår. Jag kan således ej se något skäl att ogilla fullständigheten
vid dessa samlingar, hvilkas ändamål är att taga upp och bevara
material för den del af vår historia, som ännu är i hufvudsak oskrifven,
nemligen våra förfäders dagliga lif, särskildt allmogens, en historia,
som har lika stor, om icke större vigt än de yttre händelsernas historia,
hvarmed man hittills nöjt sig. Den, som inser detta, den som
tror att det folk, som vårdar sina minnen, också vårdar sin framtid,
skall icke af de framstälda anmärkningarna låta afhålla sig från att
afgifva sin röst för detta fosterländska och genom en enda mans
energi grundade företag, som är egnadt att gagna ett verkligt stort
ändamål.

Herr Vaklin: Reservanterna mot utskottets förslag hafva grundat
sitt yrkande på afslag på den omständigheten, att framställningen om
detta anslag icke kommit från Kongl. Maj:t. Jag tror deremot, att
detta museum är af just den beskaffenhet, att en framställning om dess
understödjande kanske lämpligast bör komma från Riksdagen. Yi
hafva andra museer, som förvara troféerna från vår yttre storhetsperiod,
men det nordiska museet är det första, som med någon framgång
tillvaratagit minnen från vår inre utveckling, de länge undanskymda

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

minnena af folkets eget lif, arbete, begåfning och konstfärdighet. Just
för oss bör derför detta museum ega stor betydelse — det är detta
museum redan och det skall helt visst allt mer blifva vår nya historias
museum, sådan som jag är öfvertygad om, att flertalet i denna kammare
önskar och hoppas, att denna historia skall för framtiden gestalta sig.
Så mycket nit och skicklighet, så mycken oegennyttig hängifvenhet
för eu stor sak, som detta museums tillkomst lägger i dagen, är sannerligen
ingen hvardaglig företeelse. Jag tror derför, att kammaren icke
bör vara rädd för att hafva gifvit ett farligt prejudikat genom att bevilja
anslaget, utan tvärtom att den bör vara rådd för att icke gifva
ett sådant prejudikat; ingen borde få tro att vi här icke förstå uppskatta
så sällsynta egenskaper, använda för en så stor uppgift.

Jag ber derför få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Farup, Thestrup, Scliöning, De
Lctval, Lilienberg, Petersson i Hamra, Höglund och Orafoord.

Herr vice talmannen L. O. Larsson yttrade: Då jag står an tecknad

som reservant, ber jag få angifva några få skäl, hvarför jag
reserverat mig mot utskottets förslag. Jag behöfver icke vara mångordig,
derför att det icke gäller, huruvida man vill lemna något understöd
till nordiska museet eller icke, utan huruvida man vill gifva de

16,000 kr., som Kongl. Maj:t och museets styrelse begärt, eller 25,000
kronor. Det är hela frågan, och jag behöfver således icke ingå på
någon pröfning af förtjensterna hos föreståndaren för detta museum
eller om han samlar för mycket af somliga saker. I utskottet tog jag
denna fråga mycket enkelt. Hela sakens historia är den, att styrelsen
för museum kom in till Kongl. Maj:t och begärde, att Kongl. Maj:t
ville hos Riksdagen begära ett lika stort anslag som förra året, eller

16,000 kronor. Det gjorde äfven Kongl. Maj:t, och vi hafva tillstyrkt
den kongl. propositionen i full förvissning om, att styrelsen skulle
vetat hvad som behöfdes och äfven begärt det nödvändiga; och den
har begärt 16,000 kronor. Nu säger en motionär, att styrelsen tänkt
annat. Men icke kunde vi veta i utskottet, hvad styrelsen tänkt sig,
utan vi visste endast hvad styrelsen skrifvit till Kongl. Maj:t, och
Kongl. Maj:t meddelat Riksdagen. Det är helt enkelt saken. Yi,
som reserverat oss, vilja gifva precis det belopp, som museets styrelse
och Kongl. Maj:t begärt. Huruvida motionären fått bemyndigande af
styrelsen att begära mer än hvad styrelsen från början tänkt sig,
eller om denna icke vågat sjelf göra framställning derom, känner jag
icke, men jag känner personerna, som sitta i styrelsen, och dem kan
jag icke räkna till de rädda. Det är klart, att hade styrelsen ansett
ett större anslag behöfvas, hade den nog haft förmåga att göra framställning
i saken.

Jag undrar hvad man i riksdagen i allmänhet skulle säga om
statsutskottet, om det, när Kongl. Maj:t begärt en viss summa, tillstyrker
eu ännu högre. Det tror jag icke vore efterföljansvärdt, och
jag tror icke heller, att Andra Kammaren skulle önska det som regel.
Reservanterna hafva icke ansett sig kunna göra det och trodde, att

Onsdagen den 16 April, f. ro.

N;o 26.

man skulle vara tacksam och belåten, om man finge hvad man begärt
hos Kongl. Maj:t. På de skäl jag anfört kan jag icke annat än sluta
mig till museets styrelses förslag, att 16,000 kronor skulle vara det
lämpligaste beloppet, och jag nödgas derför yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition och afslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde Herrar Mallmin, Eliasson, Kritberg, Holmgren,
Larsson i Upsaia och Anderson i Skeenda.

Herr Gustaf Berg: Jag begärde ordet hufvudsakligen för att

påpeka eu enda omständighet. För mig nemligen framstår det förhållandet,
att nordiska museets styrelse icke begärt ett förökadt anslag,
såsom en grannlaga anspråkslöshet, för hvilken grannlagenhet man
bör hålla styrelsen all räkning. Oaktadt denna omständighet torde
behofvet af högre anslag vara ovedersägligen ådagalagdt.

Detta behof framgår bland annat deraf, att, såsom revisionsberättelsen
för sista året visar, styresmannen nödgats afstå hela sitt
arfvode, för att få debet och kredit att gå i hop.

Då jag nu fått ordet, skall jag be få påpeka den uppfostrande
betydelse, jag för min del anser ett museum sådant som detta ega.
Detta museum har lärt allmänheten taga vård om sina fosterländska
minnen och lärt den att bedöma, hvad som är karakteristiskt för den
ena eller andra tidsperioden. Och jag frågar eder, mine herrar, hvad
är väl denna omvårdnad om de fosterländska minnena från förgångna
tider annat än hörsamhet mot budet: “hedra fader och moder". Jag
skall be få anföra endast ett par exempel på det uppfostrande inflytande,
som i allmänhet taladt tillvaratagande af dessa gamla minnen
utöfvar på folket.

Huru förhåller det sig väl med dessa gamla stenvapen, som man
hittar i jorden och hvilka, med hänsyftning å deras förmodade ursprung,
å landsbygden fordom kallades “åskviggar". För icke många årtionden
sedan var den allmänna tron, att dessa gamla tingestar icke egde
någon annan betydelse än att bota sjukdomar hos kreatur och hämma
skogseldars spridning. Nu deremot finnes icke ett folkskolebarn, som
icke vet, att i dessa gamla vapen läser man fosterlandets äldsta historia,
en läsning, som, äfven om den till eu början gick något stapplande,
dock blir säkrare dag för dag. Och hvad är det, som har befordrat
denna kunskap om vår förhistoriska tid i så hög grad som just tillvaratagandet,
ordnandet och jemförande! af dessa talrika, men för den
ytlige betraktaren så värdelösa föremål?

Ett annat exempel: För några årtionden sedan hände det, att

uti den trakt, der jag nu har min verksamhet, refs en gammal kyrka,
som utgjorde ett det allra yppersta minnesmärke i vårt land af den
byzantinska byggnadskonsten från 13- eller 14- hundratalet. Uti
denna kyrka funnos ock många saker, väl värda att taga vara på,
men som blefvo utsatta för en vandalism, på hvilken en framstående
konstkännare, Mandelgren, framlagt en del exempel. Jag har i orten
fått bekräftelse på hvad Mandelgren sålunda uppger och vill nu icke
ens nämna för hvad ändamål altarringen blef använd, men kan berätta,
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 2G.

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

att den gamla vackra predikstolen, hvilken inköptes af enskild person,
användes till hundkoja.

Så gick det till för några årtionden tillbaka. Nu kan något sådant
icke hända; och skulle det verkligen hända, så är det en yttring
af råhet. Men förr behöfde det alldeles icke utgöra eu yttring af
råhet, utan helt enkelt af okunnighet. Att tillståndet numera är sådant,
beror väl till en del derpå, att lagstiftningen tagit saken om
hand, men uti ännu högre grad på den omständigheten, att uti folkmedvetandet
ingjutits och inträngt öfvertygelsen derom, att vi böra
vårda våra gamla fosterländska minnen. Härtill hafva många faktorer
bidragit, men, jag vågar påstå, få — om ens någon — af
dem så kraftigt som nordiska museet och dess utmärkte styresman.

Yore det nu fråga om ett byggnadsanslag, så skulle jag icke
rösta derför. Nej, jag anser, att allmänheten, som med sina gäfvor
bidragit till bildande af museet och dess byggnadsfond, helt och hållet
bör taga byggnadsfrågan om hand; och jag tror, att museet derigenom
blir för allmänheten kärare, än om det vore en statsinstitution. Men
deremot anser jag det helt och hållet som en hederssak för svenska
nationen att icke tvinga den man, som skapat detta museum, som
derpå offrat en hel förmögenhet och som gjort nordiska museet till
eu förebild för andra anstalter af liknande slag i verldens främsta
kulturländer, att icke tvinga denne man, säger jag, att fortfarande
nödgas afstå hela den honom tillmätta lön för att få debet och kredit
i museets räkenskaper att gå i hop, och derför, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Efter de varma ord, som blifvit fälda

till förmån för en lycklig utgång af frågan, skall jag inskränka mig
till att instämma i hvad herrar ^Vinkrans, Vahlin och G. Berg
yttrat. Äfven jag anser, att Riksdagen bör visa sin välvilja mot den
man, som samlat alla de föremål, kvilka nu förvaras i nordiska museet
och som utan hans energi skulle gått förlorade. Det var, kan man
säga, i rätt tid han började insamla dem. Ty nu hade de varit, åtminstone
från min ort, omöjliga att åstadkomma till följd af den
under de sista tjugu åren — sorgligt att omtala — uppträdande förstörelselusten.

Jag har varit i detta museum många gånger, och jag kan icke
annat än tala om hvad jag känt, då jag gått igenom detsamma. Jag
har varit allvarligt stämd, ja, än mera, jag har varit högtidligt rörd,
då jag betraktat de der inrättade stugorna, eller rättare den stugan,
som så varmt påmint mig min egen barndom, och det idoga, allvarliga
och aktningsvärda folk, som förr verkade i sådana hem, men nu snart
hör till sagan. Jag vill tro och hoppas, att denna kammare vill behålla
några säkra minnen af detta folk, och det är derför jag med
största nöje och tacksamhet röstar för bifall till utskottets förslag.

Herr P. Waldenström: Herr talman, mine herrar! Då så

mycket yttrats till förmån för statsutskottets förslag, och då för öfrigt
stämningen inom kammaren tyckes gå i den rigtningen, att detta

Onsdagen den 16 April, f. m

N:0 26.

anslag helt visst kommer att beviljas, sannolikt utan votering, så torde
det tyckas vara temligen öfverflödigt, att jag nu yttrar mig.
Dock må det icke förtänkas mig, att jag till livad redan blifvit sagdt
vill lägga några ord.

Enligt min åsigt har vice talmannen på ett fullkomligt tillfredsställande
sätt förklarat, hvarför reservanterna i utskottet från denna
kammare kommit till det resultat, hvartill de kommit, och hvarför de
icke kunnat komma till annat resultat. Emellertid hördes det äfven
på honom, som om de ypplysningar, hvilka lemnats här i kammaren,
skulle hafva inverkat på honom så, att han för sin enskilda del icke
illa såge, om kammaren beviljade anslaget.

Det nordiska museet är icke något statsmuseum, men det är likväl
ett nationelt museum så som kanske icke något af våra statsmuseer.
Då detta museum kom till, uppkom det, så att säga, i elfte
stunden för att rädda minnesmärkena af en kultur, som håller på att
försvinna, och hvars smärre men ofta synnerligen karakteristiska alster
inom kort torde vara helt och hållet sopade bort, derest de ej för
offentliga samlingar tillvaratagas.

Då herr Hazelius begynte att göra sina samlingar, var det knappt
någon som tänkte på, att dylika saker vore af något större värde för
vår historia. Men sedan han gjort början och väckt intresset, så
anstäldes snart af enskilde öfver allt i landet forskningar efter sådana
gamla föremål, och öfver allt samlade man dem.

Nordiska museum skiljer sig väsentligen från alla våra andra
museer deruti att, medan de andra museerna, såsom tafvelmuseum,
riksmuseum, zoologiska museum o. s. v., samla alster af vår konst
eller exemplar af vår flora och vår fauna, så samlar nordiska museet
allt, hvad det kan komma öfver, som bär vittne om den kultur, som
under gångna tider verkat inom vårt folks djupaste lager — hos vår
allmoge.

År 1879 erbjöd herr Hazelius sitt museum såsom gåfva till staten,
ett mycket nobelt anbud kan man säga, då det gälde ett museum,
som kostat så många mödor och ansträngningar och så stora penningeuppoffringar.
Men Kongl. Maj:t vägrade att å statsverkets vägnar
taga emot detsamma, och detta derför, att det ansågs förenadt med
för stora kostnader att få en sådan present som denna. Jag kan icke
säga annat, än att detta var mycket klokt handladt af Kongl. Maj:t.
Ty hvad tro herrarne, att det skulle hafva kostat, om det kommit an
på staten att samla alla de föremål, som nu finnas i nordiska museum ?
Hvad tro herrarne t. ex., att John Ericsons arbetsrum, som nyss förts
hit från New-York, skulle kommit atit kosta statsverket, om vitterhetshistorie-
och antiqvitets-akademien inledt underhandlingar på New-York
för att få köpa detsamma. Nu fins det i nordiska museum och kostar
ingenting. På samma sätt förhåller det sig med de flesta andra saker.
Allt, hvad nu herr Hazelius fått till skänks, hade man fordrat betalning
för, om staten skulle hafva förvärfvat det. Jag kan alltså icke
säga annat, än att det var mycket klokt af Kongl. Maj:t att icke
taga emot den erbjudna presenten. Men hvad gjorde herr Hazelius då?
Jo, angelägen att ändå göra museet till offentlig egendom, afhände

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

o 26.

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

häri sig sjelf eganderätten till detsamma och öfverlät det genom en
skriftlig handling åt en styrelse, hvars underordnade tjensteman han
sjelf blef. På samma gång skänkte han till staten alla de föremål,
som ända till 1880 års slut blifvit såsom gåfvor lemnade till museet,
samt upprättade en förteckning öfver dem. Om denna förteckning
ligger hos vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien, eller hvar den
finnes, det känner jag icke; men säkert är, att den aflemnades.

Jag tror icke, att man kan annat än erkänna att, så nobelt som
herr Hazelius handlat i detta fall, är det icke för mycket, om Riksdagen
beviljar det nu begärda, af statsutskottet tillstyrkta anslaget å
25 000 kronor, allra helst när man nu vet, huru det kommit till, att
styrelsen icke begärt mer än 16,000 kronor, och att Kongl. Maj:t icke
gjort framställning om större summa än denna.

Man har talat om konkurrens emellan nordiska museet samt
vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, och för några år sedan
var det mycket tal om denna konkurrens. Men det talet hade bort
vändas på annat sätt, än som skedde. Ty utan tvifvel hade det funnits
goda skäl icke att tadla Hazelius utan att ruska på akademien och
fråga: “hvad gör ni, medan herr Hazelius gör allt detta11.

° Man har också klandrat den stora mångfald af exemplar, som
herr Hazelius samlar. Ja, men det är icke någon brist, utan tvärt om
en stor förtjenst hos ett museum att hafva ett rikhaltigt material;
och jag föreställer mig, att liksom botanisten icke nöjer sig med ett
exemplar af en växt, utan samlar så många exemplar som möjligt från
olika delar af landet för att genom jemförelse mellan dessa exemplar
få en rigtig insigt i växternas lif och natur under delvis olika lifsvilkor,
så har herr Hazelius tänkt och gått till väga på samma sätt.

Denna mångfald af exemplar af samma föremål har dessutom till
stor del tillkommit såsom gåfvor. De äro ock af stort värde icke blott
för forskningen utan äfven i annat afseende. Kunna nemligen några
af dem, sedan den vetenskapliga bearbetningen skett, undvaras för
museets räkning, så kunna de användas som mynt dels till kontant försäljning,
dels till utbyte för erhållande af föremål, som museet saknar.

Huru stort penningevärde sådana gamla saker kunna hafva, tillåter
jag mig att belysa genom ett exempel. Det var en af herr Hazelii
skaffare, som för några år sedan i Norge köpte ett litet horn med
bronsbeslag, hvilket var starkt oecideradt. För hornet betalade han
4 kronor. Så fick han hos en antiqvitetshandlare se ett annat horn,
nästan maken till det han hade köpt. Han frågade efter priset, och
antiqvitetshandlaren begärde — 2,000 kronor. Antiqvitetshandlaren
visste ock, att maken till det horn, han hade, fans, och hvar det fans
och han hade skickat sitt ombud dit att bjuda 500 kronor för det
samma, men då hade herr Hazelii skaffare redan köpt det för de 4
kronorna. Detta må som sagdt tjena såsom ett exempel på hvad
betydelse det kan hafva för museet att ega dessa många exemplar.

Man säger, att det är så mycket skräp, som samlas i nordiska
museet. Detta erinar mig om ett tillfälle, då jag gick igenom ett
annat stort museum. Sedan jag sett åtskilligt, som jag tyckte vara
värdelöst, sade jag till amanuensen: “hvad skall ni med så mycket skräp ?“

N:0 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

— “ Skräp “, sade lian, “hvad är det? Det tinnes icke något skräp.
Skräp är sådant, som ligger, der det icke skall ligga. När det kommer
på sin rätta plats, så upphör det att vara skräp." Detta må kunna
tillämpas äfven på nordiska museet.

För öfrigt torde jag böra erinra herfarne om, hvad omdöme nordiska
museet fått af utländska vetenskapsmän. Som herrarne veta,
hafva både i Köpenhamn och Berlin inrättats liknande museer, och
impulsen till dem har kommit från nordiska museet. Museet i Köpenhamn,
som är inrymdt i 10 små rum, har ett statsunderstöd af 20,000
kronor. Nordiska museet är inrymdt i 90 rum. Det har, om jag
minnes rätt, 26 amanuenser och biträden; och då hemställer jag till
herrarne, om det icke skulle vara värdigt Riksdagen och särskild!
Andra Kammaren, som representerar allmogen, hvars kultur nordiska
museet i synnerhet afser att samla, att med uppräckta händer bevilja
denna lilla summa åt en verksamhet, hvarigenom till nationens egendom
har gjorts en samling, hvars värde icke kan uppskattas i penningar,
allra minst med en summa, hvarpå 25,000 kronor skulle utgöra
räntan.

Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Jonsson i Hof instämde häruti.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådetWennerberg:
Jag har icke mycket att tillägga till det som redan blifvit sagdt, men
emedan en af talarne har önskat få höra ett ord från statsrådsbänken
i detta ärende, skall jag i korthet härom yttra mig.

Såsom departementschef har jag tillstyrkt Kongl. Maj:t att äska
den summa, som styrelsen för nordiska museet hade begärt. Att från
min sida tillstyrka en högre skulle varit att slå in på en bana, som
hittills icke alls blifvit beträdd.

Men som enskild person kan jag väl också nu få yttra mig. Jag
har ifrån första början medverkat till det anslag, som herr Hazelius
erhållit för sina samlingar. Jag har under alla de följande åren med
stort intresse följt desamma; och jag har gladt mig åt den ovanliga,
ja nästan obegripliga utveckling, som detta nordiska museum under
hans nitiska medverkan eller rättare sagdt ensamma arbete har nått.
Att det sålunda är långt ifrån, att jag skulle hafva något emot, att
han genom detta högre anslag finge ett erkännande från Riksdagen,
att han väl förtjena! ett större belopp än det han begärt, det säger
sig sjelft. Jag vågar också hoppas, att ganska få skola finnas inom
kammaren, som icke gerna instämma i statsutskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorde yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å nämnda hemställan i hvad den afsåg de
i ämnet väckta motionerna och bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
Herr talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Angående
anslag till
nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående
anslag till
föreläsningsTcurser
för
arbetsklassen.

Den, som bifaller hvad statsutskottets hemstält i
af utlåtandet n:o 9, röstar

Ja;

75:te punkten

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren — med afslag å utskottets hemställan,
i hvad den afser de i ämnet väckta motionerna — bifallit Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Voteringen försiggick i vanlig ordning och visade 133 ia mot 71
nej; och hade kammaren alltså bifallit utskottets hemställan oförändrad.

Punkternål 76—78.

Biföllos.

Punkten 79.

Under denna punkt hemstälde utskottet:

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
och i likhet med hvad under de senare åren skett, måtte
anvisa på extra stat för år 1891 ett anslag af 20,000 kronor att användas
till understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna
förelåsningskurser för arbetsklassen, dock under följande vilkor:

att understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller förening,
icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;

att kommuner eller enskilde tillskjuta minst lika mycket som
staten;

att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och lärare;

att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel; att

alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvas
nödiga och lämpliga.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Chefen för eckleasikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg,
som anförde: Det torde numera vara allmänt bekant, hurusom Första
Kammaren vid behandlingen af denna punkt nedsatt det af Kongl.

Onsdagen den 16 April, f. m.

N:o 26.

Maj:t begärda anslag af 20,000 kronor till 17,000 kronor, i afsigt att Angående
dermed låta arbetareinstitutet här i Stockholm icke af anslaget blifva anslag till
delaktigt. . ...

Den dag, då åttonde hufvudtitelns behandling pågick inom båda arbetsklassen.
kamrarne, sökte jag, så långt det var möjligt, att närvara på båda (Forts.)
ställena. Då denna punkt förhandlades i Första Kammaren, var jag
här i den Andra fullt sysselsatt med att i mån af min förmåga söka
vinna framgång åt Kongl. Maj:ts proposition angående ombyggnad af
akademiens för de fria konsterna hus. Jag säger icke detta i den
mening, som skulle jag med min närvaro i Första Kammaren hafva
kunnat hindra det slut, till hvilket kammaren kom. Men väl vågar
jag tro, att, med afseende på de upplysningar, som jag velat der
lemna — enär jag nemligen redan på förhand visste, att om denna
punkt skulle uppstå tvist — jag skulle lyckats att i någon mån hämma
den våldsamma häftighet i utlåtelse^ som oemotståndligt, tyckes det,
ryckt med sig majoriteten i Första Kammaren, som för tillfället var
ganska klent besatt. Det är sålunda först nu, som det kan lyckas
mig att meddela dessa upplysningar, som visserligen icke borde för
någon vara nya, men som troligen äro det. Jag har skäl att tro
detta, enär jag både hört och i tidningar sett icke obetydlig missuppfattning
i afseende på hvad Kongl. Maj:t i ifrågavarande sak på
grund af Riksdagens dertill lemnade anslag beslutit.

År 1883 öfverlemnade Riksdagen till Kongl. Maj:t en summa för
att dermed föreläsningar för arbetare skulle kunna hållas. 1884 utfärdade
Kongl. Maj:t en kungörelse rörande detta ämne. I denna
kungörelse upptog Kongl. Maj:t såsom vilkor för åtnjutande af anslag
ordagrant de bestämmelser, som nyss äro här upplästa. Men då i
sista punkten det heter, att “anstalten eller föreningen skall vara
skyldig att underkasta sig de vilkor och kontroller, som i öfrigt af
Kongl. Maj:t pröfvas nödiga och lämpliga", så vidfogades såsom sådana
i denna kungörelse följande: “så hafve Vi funnit godt, med godkännande
af Riksdagens beslut i ämnet, i nåder förordna, att styrelse för
anstalt eller förening, som för ifrågavarande ändamål önskar bidrag
af statsmedel, skall före den 1 instundande november till Vår vederbörande
Befallningshafvande ingifva till Oss stöld ansökning med uppgift
å beloppet af det bidrag, som anses erforderligt, jemte handlingar,
som visa, att- vilkoren för åtnjutandet af sådant bidrag varda behörigen
uppfylda; åliggande det Vår Befallningshafvande att till ecklesiastikdepartementet
före den 1 påföljande december insända ansökningshandlingarna
jemte eget utlåtande; och skall anstalt eller förening,
som af ifrågavarande statsanslag erhåller bidrag, vara underkastad
inspektion af den person, som Vår Befallningshafvande eger att förordna,
äfvensom det skall åligga vederbörande styrelse att vid undervisningsårets
slut afgifva redogörelse angående anstaltens eller föreningens
verksamhet under året.“

Detta har alltsedan 1884 efterkommits, och der någon gång så
icke skett, der har anslag vägrats. Der återigen nöjaktig redogörelse
blifvit lemnad, styrelsen tillsatt kunniga och lämpliga lärare, och
detta tillsetts genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som utsett

N:o 26.

Angående
anslag till
föreläsningsleurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

inspektörer, så kar icke något kunnat anmärkas, utan har då Kongl.
Maj:t åt vederbörande lemnat anslag. Så har skett hela tiden, och
visserligen äfven nu sista gången.

Öfverståthållareembetet har i afseende å det sist förflutna året
inlemnat, en redogörelse från arbetareinstitutets styrelse och tillika
yttrat: “att embetet val är i tillfälle att vitsorda förvaltningsrådets
uppgift derom, att institutets föreläsningar med intresse omfattas af
den arbetande befolkningen, men att öfverståthållareembetet för bedömande,
huruvida arbetareinstitutsföreningen stält sig till efterrättelse
de i Eders Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 30 maj 1884 stagade
vilkor för åtnjutande af statsbidrag till föreläsningskurser, saknar
annan grund, än bilagda yttrande, som i ärendet infordrats från professorn
in. m. A. Lindstedt, såsom af öfverståthållareembetet förordnad
inspektor för arbetareinstitutet. Då emellertid detta yttrande gifver
vid banden, att institutets föreläsningar hållits i öfverensstämmelse med
gällande stadgar, och att ofvanberörda vilkor blifvit särskildt i afseende
å föreläsningarnas innehåll uppfylda, får .öfverståthållareembetet
hemställa, att ansökningen måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga
bifall.“ Det betyg, som från inspektor inkommit hade följande lydelse:
“I egenskap af arbetareinstitutets närvarande inspektor'' får jag härmed
intyga, att föreläsningarne vid detta institut under läsåret 1888
—1889, enligt den erfarenhet jag härom kunnat vinna, hållits i full
öfverensstämmelse med gällande stadgar, och att sålunda de i kongl.
kungörelsen af den BO maj 1884, för åtnjutande af statsbidrag, föreskrifna
vilkor blifvit i afseende på föreläsningarnes innehåll uppfylda, “

Mine herrar, allt sedan inom Första Kammaren en enskild person
förra året uttalade betänkligheter i afseende å föreläsningarne i
vissa fall vid detta institut — betänkligheter, som jag medgifver, att
jag sjelf icke är främmande för — har jag ansett för min pligt att
noggrannare följa dess verksamhet och huru dermed förhåller sig, och
derför var jag icke fullt belåten med det betyg, som af inspektor afgifvits,
deri han säger: “enligt den erfarenhet, jag härom kunnat
vinna. “ —

Man kan väl icke skäligen fordra, att inspektor skall vara närvarande
vid hvarje föreläsning, och det kunde derför hafva händt, att
han varit frånvarande vid sådana, som kunnat gifva anledning till anstöt.
Till följd häraf fick jag på begäran följande meddelande från
ordföranden i institutets styrelse: “Till ordföranden i Arbetareinstitutets
styrelse, herr professor F. A. Smitt. — Med anledning af eder
förfrågan, huruvida det af mig för år 1889 afgifna intyg öfver föreläsningarne
vid institutet skulle i sina ordalag innebära tillvaron af
någon misstanke hos mig, att de föreläsningar, jag ej haft tillfälle
bevista, måhända kunnat gifva anledning till någon anmärkning med
hänsyn till de vilkor, som af Kongl. Maj:t och Riksdagen föreskrifvits
för åtnjutande af statsanslag för dylika föreläsningar, får jag härmed
försäkra, att så ej varit fallet, Tvärtom är det min öfvertygelse, att
samtliga föreläsningar vid institutet hållits under full medvetenhet om
nämnda vilkor och af institutets lärare städse blifvit uppfylda. Stock -

Onsdagen den 16 April, f. m.

N:o 26.

holm den 8 april 1890. — And. Lindstedt, f. d. inspektor för arbe- Angående
tareinstitutet. “ ändlig till

Jag har äfven gjort mig angeläget att utaf personer, som något
härom torde veta, söka komma under fund med, huru det förhållit sig arbetsklassen.
med föreläsningarna, synnerligast dem, som gälla kulturhistoria. Jag (Forts.)
har dervid utaf sådana personer, som åhört dessa föreläsningar, fått
det svar, att man med stor omsorg sökt ställa sig till efterrättelse
samtliga Kong]. Maj:ts föreskrifter för institutet, och att något försök
af enskilde att göra propaganda icke förekommit.

Men en gång väckt är misstanken snart nog uppe igen. Kanske
detta omdöme var partiskt, och att man äfven borde hafva hört
andra ?

Jag har hört dem, icke blott sådana, som kunnat säga, att de
någon gång varit närvarande vid och åhört dessa föreläsningar, utan
nu äfven af sådana, som i stället för svar framstält den frågan: huru
är det möjligt att en person, som utgifvit skrifter, hvilka äro stridande
mot vår kyrkas bekännelse, och hvilka äro icke obetydligt stridande
mot vår nuvarande samhällsordning, har kunnat utan att inblanda
sina egna åsigter, hålla föreläsningar i kulturhistoria och det till så
stort antal, som han gjort?

Frågan är fullt befogad, men den innehåller icke några bevis.

Huru är det möjligt? — Ja, huru är det möjligt, att en person,
han må tillhöra kyrkan eller staten, i predikningar eller i politiska
föredrag, synnerligen om han känner sig af sin pligt bunden att icke
yttra sin mening, kan förtiga densamma, och ändå hålla sitt föredrag?

Är det möjligt?

Den möjligheten, mine herrar, har visat sig såsom verklighet och
visar sig dagligen.

Möjligheten han således finnas, och I torden sjelfva finna, att när
en åhörare säger sig icke hafva hört ett yttrande, så betyder det mera,
än om en icke-åhörare säger sig ej kunna begripa, huru ett sådant
kunnat undvikas.

Jag har märkt från mer än ett håll, att man trott det vara i sin
ordning, att midt emot eller vid sidan af den af Kong!. Maj:t lagligen
föreskrifna kontrollen gripa in bakom de af honom tillsatta myndigheterna
för att få reda på förhållandena. Ett sådant tillvägagående
anser jag vara, och förmodar, att hvar och en samvetsgrann embetsman
skall finna otillständigt. Skulle det t. ex. vara i sin ordning, att
ecklesiastikministern i första hand behandlade ett sådant ärende som
frågaD, om eu prest, hvilken predikat mot vår lära, skulle afsättas
från embetet? Hafva vi icke domkapitel? Hvarför icke i allting låta
skickeliga tillgå och söka på bästa sätt tillse, att hvad som sjukt finnes
må botas hellre än att låta allt icke finnas? Den medicinen vorq
både för kraftig och barbarisk.

Något enskild^ till form och innehåll bestämdt klagomål mot arbetareinstitutet
i Stockholm har icke inkommit till regeringen; men
sedan samme man, som förlidet år yttrade sina betänkligheter angående
detsamma i Första Kammaren, denna gång ånyo gjort det och
dervid blifvit understödd af en majoritet i samma kammare, så finner

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående jag, att Kong].. Maj:t deruti kan se en skälig anledning att gripa in
anslag till j saken, men på det satt, att Kong!. Maj:t genom vederbörande lagk%m™nför
myndighet söker få utforskadt, hur det i anmärkta hänseendet står
arbetsklassen, till beträffande Stockholms arbetareinstitut. Det torde vara den rätta
(Forts.) och tillbörliga vägen.

Mine herrar! I finnen, efter hvad jag nu anfört, att jag kommer
att hemställa till denna kammare, att kammaren icke måtte biträda
Första Kammarens beslut, hvarigenom i en kinkig sak knuten afhugges
i stället för att lösas, och der det kraftigt rigtade slaget endast
kan träffa de oskyldiga arbetare, som här i staden söka en högre
grad af bildning. I stället anhåller jag, att kammaren måtte gifva
sitt bifall till Kongl. Maj:ts af hela utskottet tillstyrkta proposition.

Vidare yttrade:

Herr Redeiius: Efter det yttrande vi nu fått höra från statsrådsbänken,
kunde kammaren måhända anse, att jag icke borde yttra
mig, och jag vill icke förneka, att ecklesiastikministerns yttrande varit
icke obetydligt egnadt att inverka på det yrkande, jag haft för afsigt
att framställa. Det synes mig också, som om, i händelse något i den
rigtningen, om också icke med samma ord, kunnat komma till Riksdagen
med den kongl. propositionen, måhända, — jag vet icke, men det är möjligt,
— medkammaren fattat ett annat beslut, derom vill jag dock icke
nu yttra mig. Men om medkammaren fattat ett annat beslut och fäst
något annat vilkor vid bifall till anslaget t. ex. att anslaget bifallits,
men med det vilkor, att Stockholms arbetareinstitut icke skulle få del
deraf, så länge det bibehölle sin nuvarande föreståndare, så hade detta
måhända varit en utväg, som äfven denna kammare kunnat gå med på.
Beträffande det öfriga tillåter jag mig taga det som en förklaring, hur
Kongl. Maj:t betraktat saken, och efter hvilka grunder de af Riksdagen
anslagna medel utdelats, och hvarför Kongl. Maj:t kommit in
med det förslag, som nu föreligger utan att föreslå någon ändring i
de hittills gällande bestämmelserna för anslags åtnjutande. Men derom
hade jag förut icke tänkt yttra mig och vill ej heller nu säga
något derom och det så mycket mindre, som jag icke haft i sinnet
att säga någonting angående regeringens åtgöranden i denna fråga.
Emellertid föreligger frågan nu eu gång, vi må tycka om den eller
icke tycka om den, och hvar och en i denna kammare är satt i nödvändighet
att i dag eller senare gifva sin röst för eller emot.

Utskottet hemställer — för att nu gå till hvad jag tänkte säga —
såsom redan är anfördt, att Riksdagen måtte bevilja 20,000 kronor
till understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna
föreläsningskurser för arbetsklassen. Jag har trott mig kunna helt
kort, utan att inlåta mig på personligheter af ena eller andra slaget,
hemställa om bifall till utskottets förslag men med den förändring, att
anslagssumman skulle minskas med 3,000 kronor eller från 20,000
kronor till 17,000 kronor; men då detta är mot utskottets förslag,
som är enhälligt fattadt, så anser jag behöfiigt att bjuda skäl för
detta yrkande, som jag kommer att sluta med. Jag är ense med

Onsdagen den 16 April, f- m. 43 N;o 26.

Kongl. Maj:t och utskottet derom, att anslag må beviljas för ända- Angående
målet, och att det sedvanliga bidraget äfven för nästkommande år må fo“9ni^g$.
utdelas till dessa anstalter med undantag af en. Jag ämnar på för- kurser för
hand reservera mig mot, att det yrkande, jag tänkt gorå, vore rigtadt arbetsklassen.
mot föreläsningarne; det är det icke. Jag känner mig icke af något skal (1''orts.)
kallad att uppträda mot vare sig det ena eller det andra arbetareinstitutet
såsom sådant; men det '' har kommit på tal tillräckligt både i
och utom Riksdagen om ett slags verksamhet inom ett af dessa institut
af sådan beskaffenhet, att statsmagterna enligt min uppfattning
hafva fullt giltig anledning att taga i öfvervägande, om denna verksamhet
är sådan, att den förtjenar och bär af statsmagterna understödjas.
Det är här icke fråga om att fördraga eller icke fördraga
utan endast om att understödja eller icke understödja, d. v. s. med sitt
understöd gilla en verksamhet af den art, som här är i fråga. Herrarne
förstå, hvaråt jag pekar, utan att jag behöfver vara vidlyftig, men
jag anser mig dock böra nämna det namn, vi så ofta hört omnämnas.

Det tillhör föreståndaren för den anstalt, som kallar sig Stockholms
arbetareinstitut, samme man, som framlagt skrifter på våra bord i
kammaren och dervid angifvit sig heta Anton Nyström. Hvem mannen
är, vet man, hans verksamhet är känd och hans åsigter också.

Man har frågat, huruvida det är möjligt, att en person med de åsigter,
han har, skulle, utan att öfverskrida de för bidragets åtnjutande
stipulerade vilkor, kunna hålla föreläsningar öfver ämnen, sådana som
t. ex. “om religionsbegreppets utveckling“ eller frågan “om. uppkomsten
af föreställningen om en himmel och ett helvete11, och jag dristar
fråga så ännu. Man kan säga, att intet bevis ligger i påståendet att
man icke begriper en saks möjlighet. Ja, oförstånd är intet bevis.

Men det finnes likväl något, som kan kallas vetande och icke så ringa
vetande, som kan ligga bakom den frågan: “hur är det möjligt?" Jag
frågar så ännu: hur är det möjligt, att eu person med s. k. positivistisk
verldsåskådning, att eu person som gillar deu s. k. utilismen och
är emot all positiv religion, kan fullt objektivt hålla föreläsningar i sådana
ämnen som dem, jag nyss tog mig friheten nämna? Jag tror det icke.

Hans verksamhet utom institutet är känd. Jag vill emellertid
icke, allra minst efter hvad jag nyss hört anföras, yttra hvad jag eljest
hade tänkt yttra, och jag vill ej heller trötta kammaren, som måhända
icke önskar höra så mycket i detta ämne, och derför slutar jag med
att yrka bifall till utskottets betänkande med den ändring, att anslagssumman
20,000 kronor minskas med 3,000 till 17,000 kronor i tydligt
uttaladt syfte, att de öfriga anstalterna erhålla sina* bidrag men
icke Stockholms arbetareinstitut, så länge det står under Anton Nyströms
ledning.

Jag anhåller, herr talman, om proposition härpå.

Herr Beskow: Det är icke att undra öfver, att en attack sär skilt

från kyrkans män gjorts mot arbetareinstitutet i Stockolm, ty
man har befarat, att detta institut kan blifva eu härd för positivismens
och socialismens utbredning; men man har kanske sett faran
större, än den i sjelfva verket är. Jag såg i eu spridd aftontidning

N:0 26.

Angående
anslag till
förelcisningshurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

såsom bevis på, att institutet vore en god skola för socialismen anfördt,
att tidningen Socialdemokraten anfallit Första Kammaren med
utomordentlig häftighet, men detta är icke något bevis för, att arbetareinstitutet
är en skola för socialismen, ty det är ju klart, att
Socialdemokraten gerna anfaller Första Kammaren, ja hela Riksdagen,
men allra helst Första Kammaren, isynnerhet då tidningen här hade
den för sig fördelaktiga ställningen, att eu biskop stod i spetsen för
majoriteten. Men man kan deraf icke sluta till, att institutets verksamhet
med hela sin kraft går i den rigtningen. Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har här i kammaren sagt, att
tydliga bevis derför icke äro framlagda, och jag tror, att den satsen
här bör göra sig gällande: “audiatur et altera pärs". Men då jag
nu på detta sätt yttrar mig, vill jag dermed icke hafva sagt, att det
icke finnes någon fara, och att det icke kan vara ytterst betänkligt,
att stat och kommun årligen understödja ett institut, der sådana krafter
arbeta. Det har anförts af den siste talaren, att vi veta, hvad
herr Anton Nyström gjort i skriftställareväg, och att han är agitator.
Likväl har genom detta anslag tillgodosetts ett verkligt behof, då
institutet under de senaste tio åren besökts af sex till sjuhundra
åhörare i veckan.

Herr statsrådet har nu, som herrarne hört, upplyst att behörig
kontroll öfver Stockholms arbetareinstitut utöfvas, och att, när detta
skett, man ansett sig hafva gjort hvad som kunnat och bort göras
för att betrygga sig mot missbruk. Men nu har det visat sig,
att denna kontroll icke torde vara betryggande, och jag skulle icke
tveka att rösta för nedsättning af anslaget till 17,000 kronor, i det
syfte att anslaget till Stockholms arbetareinstitut blefve indraget, om
jag icke hört herr statsrådet uttala sin tanke i detta hänseende. Han
lofva.de
kunna vi väl förstå. Då han nu “visste huru Första Kammaren beslutat,
så ser han deri en ökad anledning jemte den han har förut
att här gripa in“, och jag tänker, att i detta uttryck kan också ligga,
att han kan gripa in så, att, der så behöfves, förändring kan ske i
lärarepersonalen. Men om nu vi skulle besluta detsamma som Första
Kammaren, så hvad blefve följden? Jo, att hela detta institut finge
gå vind för våg. Om vi återigen besluta att lemna 20,000 kronor
och utskottets förslag således går igenom, så hafva vi nu ett löfte från
statsrådsbänken derom, att saken skall noga undersökas, och det
gjorde mitt hjerta godt, då jag fick höra de orden. Ty, om jag står
emot både positivism och socialdemokrati lika mycket som hvar och
eu af herrarne kan göra, så vill jag dock, att dess representanter
skola behandlas så att de icke genom det sätt, på hvilket de behandlas,
kunna få mera rätt att uppträda i den rigtning de göra. Jag är
viss om, att vår regering skall utreda denna sak och man skall få en
bättre lösning på hela denna brännande fråga, än det såg ut att
kunna bli, då Första Kammaren fattade sitt beslut. Staten har till
institutet gifvit 5,000 kronor under några år och sedan 3,000; kommunens,
Stockholms stad, har gifvit 5,000 kronor. Institutet är mycket
besökt, och det behöfs sannerligen att vi göra allt hvad vi kunna

4f>

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

för att gifva upplysning, gifva någon nyttig förströelse och uppmuntran
åt våra arbetare, våra fosterbröder, som draga dagens tunga och
hetta. Det är vår pligt, och det borde vara oss en kär pligt.

Nu till sist vill jag anföra ännu ett skäl, hvarför jag för min del
kommer att utan den ringaste tvekan rösta för bifall till utskottets
förslag, det nemligen, att derigenom visar denna kammare det förtroende
den har och bör hafva till regeringen.

Angående
anslag till
föreläs ningslcurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

Herrar Metzén och E. W. Carlson förklarade sig instämma med
herr Beskow.

Herr Hedin: Herr talman! Jag tänker, att en ärad föregående

talare hade alldeles rätt, då han uttryckte den förmodan, att kammaren
efter att hafva hört herr ecklesiastikministerns briljanta anförande,
hvilket i alla händelser var egnadt att decidera kammarens
mening, icke kunde hafva någon synnerlig lust att nu höra långa tal
Det är alldeles min mening också. Jag skall derför inskränka mig till
ett par helt korta anmärkningar i denna fråga, som man förgäfves
försökt göra stor. Man har försökt det från ett håll, der man borde
undvika det, men det skall derför icke lyckas. På det håll, der det
var meningen, att slaget skulle drabba, der tager man saken oändligt
lugnt. Jag vill fästa deras uppmärksamhet, hvilka hoppats att möjligen
kunna vinna något genom den agitation, som nu någon tid förts
mot Stockholms arbetareinstitut, och förts med sä synnerligt dåliga
vapen, med anklagelser, obevisade, obevisliga, sanningslösa, jag vill
fästa, säger jag, deras uppmärksamhet på, att, om de skulle komma
att vinna framgång nu för ett förslag sådant som nyss framstälts, de
dock böra akta sig att för mycket triumfera, ty deras triumf skall
blifva mycket kort och af mycket ringa omfattning. Derigenom kommer
arbetareinstitutets nuvarande föreståndare icke att förmås att
lemna sin plats. Han skall stanna qvar, och intet ombyte inom
lärarepersonalen kommer att ske. Och nedsättningen i summan den
betyder ingenting för ett år. Det går lätt att få denna summa tecknad
inom en timme, sedan beslutet blifvit kändt; och nästa år kommer
anslaget att återställas till sitt gamla belopp af den riksdag, som
då fattar beslut i ämnet, och då skall hela den nu ifrågasatta åtgärden
blott stå såsom ett ledsamt minne från den snart slutade riksdagsperioden.

Till denna anmärkning vill jag lägga en annan. Kan det verkligen
vara så synnerligen förståndigt från deras sida, som säga sig
föra religionens och den bestående samhällsordningens talan, att här
opåkalladt söka en anledning till strid? Om man nu lyckas undandraga
detta arbetareinstitut — och sedermera äfven andra arbetarehögskolor
— understöd från staten, understöd från kommuner, ja, då
blifva de i och med detsamma fria från både Kongl. Maj:ts och kommuners
inspektion. Då är det möjligt att hellre än att de skulle gå
under, man glider in i partipolitiken, för att penningar icke skola
saknas för att hålla dem uppe. Då kunna de komma att ledas i en
annan anda än hittills. I den meningen kan jag instämma med den

H-.c 26.

Onsdagen den 16 April, f. in.

Angående
anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Fo rts.)

föregående talaren, att en fara finnes. Den kan komma att finnas,
men nu finnes den icke, så länge ledningen ligger i arbetareinstitutets
nuvarande vänners och gynnares händer.

Herr Janson i Carlshed: Sedan jag begärde ordet, har här

blifvit sagd! ungefär detsamma, som jag hade tänkt yttra. Efter hvad
herr statsrådet anfört, skulle man väl kunna hoppas, att en förbättring
skulle åstadkommas, när det gäller detta anslag. Jag vill dock, herr
talman, göra ett yrkande, nemligen att man anslår dessa 20,000 kronor,
som utskottet föreslagit, med det tillägg, att till Stockholms
arbetareinstitut ingenting må utgå, så länge det står under sin nuvarande
ledning, och anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt
yrkande.

Herr Sven Nilsson: Sedan herr statsrådet och chefen för

ecklesiastikdepartementet yttrat sig i denna fråga, lär det icke vara
tvifvel om, att icke Riksdagen skall få en helt annan föreställning om
arbetareinstitutets i Stockholm verksamhet än hvad som i det hänseendet,
synnerligast med anledning af beslutet derom i Första Kammaren,
utspridts under de senaste dagarne. Då frågan var före i
statsutskottef, fans der icke en enda ledamot, som hade den allra ringaste
anmärkning att gorå mot arbetareinstitutet i Stockholm eller dess
föreläsningar. Der var således icke någon öfverläggning i frågan och
jag hade verkligen väntat, eller snarare hoppats, att det icke skulle
blifva någon sådan öfverläggning eller lättas något sådant beslut som
det hvilket blifvit fattadt i Första Kammaren. Min öfvertygelse är,
att detta beslut mycket mera, än man föreställer sig, skadar den sak,
man vill befrämja.

Hela anfallet rigtas här egentligen mot en viss person, som har
en åsigt i religiösa och politiska frågor, motsatt den, som hyses af
biskop Sining och herr Redelius. Jag tror verkligen, att om herrar
Sining och Redelius ville gifva sig ut på inspektionsresor i landet och
försöka ransaka hjertan hos våra lärare i såväl kyrkor som skolor, så
skulle de finna en mycket stor del deraf, som hyste sådana åsigter i
religiösa och politiska frågor, hvilka icke skulle tolereras hvarken af
biskop Sining eller kontraktsprosten Redelius. Vid ett sådant förhållande
skulle naturligtvis följden blifva den, om de konseqvent
fullfölja sina åsigter, att alldeles samma framställning skulle göras till
Riksdagen om att genom anslagsvägran till dessa kyrkor och skolor
försöka stänga dessa ute från sin verksamhet som lärare; och jag är
viss derom, att, i fall sådana framställningar bifölles, många kyrkor och
skolor i vårt land då skulle komma att stå tomma. För min del
anser jag, att, när dessa lärare undervisa och predika i öfverensstämmelse
med de stadgar staten bestämt, det icke rör oss, hurudana
deras åsigter egentligen äro vare sig i religiöst eller i politiskt afseende.
Hålla de sig strängt vid sina ämnen och predika den lära,
som föreskrifvits och undervisa på samma sätt, så vet jag icke hvad
vi hafva med det andra att göra. På samma sätt reducerar sig den
nu föreliggande frågan.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. va.

Ifall man antoge det förslag, som framstälts om att minska an- Angående
slaget till arbetareföreläsningar, blefve säkerligen följden, såsom den
näst siste talaren nämnde, att, så fort beslutet blifvit fattadt i riksdagen,
arbetareinstitutet i Stockholm på frivillighetens väg finge ihop arbetsklassen.
icke 3,000 kronor, mine herrar, utan dubbelt så mycket, ja kanhända (Forts.)
mångdubbelt den summan. Och hvad följde sedan? Jo, att institutet
blefve utan hvarje kontroll. Jag föreställer mig, att då det obestridligen
är arbetarnes eget institut, det således icke rör någon annan hvem de
vilja ha till föreståndare och lärare.

Jag tror att man kommer ur askan i elden just med ett sådant
attentat som här föreslagits. Enligt mitt förmenande är det oförsigtigt,
och jag är säker på, att de, som gå den vägen, icke veta hvad
de göra. Herr talman, jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Peterson i Hasselstad, Andersson i Hasselbol,
Bromée, Ollas A. Ericsson, Jönsson i Mårarp, Vahlin, Gumcelius,
Petersson i Brystorp, Vretlind, Collander, Liljeholm, Broström,

Olsson i Kyrkebol, Gyllensvärd, Larsson i (Jpsala, Olson i Stensdalen,

Brusa, Ericsson i Elgered, Björkman, Stjernspets och Jansson i Saxhyttan.

Herr Björck yttrade: Herr talman! Efter hvad här yttrats af

herr Hedin har jag intet vidare att säga, då jag i allt instämmer med
honom, och han mycket tydligare och bättre än jag förmått framställa
hvad jag tänkt yttra.

Jag vill således yrka bifall till utskottets föreliggande förslag, och
att Stockholms arbetareinstitut må hädanefter åtnjuta anslag i likhet
med hvad förut egt rum.

HerrRydin: Herr talman, mine herrar! Sedan en talare, som yttrat
sig från stockholmsbänken, förklarat, att, hvilket beslut Riksdagen än
måtte fatta, arbetareinstitutet likväl kommer att förblifva sådant det
är utan förändring eller modifikation i afseende å sammansättning, plan
eller lärare, är det ju lätt för denna kammare att komma ifrån denna
svårighet genom att antaga Första Kammarens beslut. Man får på
det sättet denna fråga stäld på sin rigtiga ståndpunkt nemligen så,
att denna undervisning, detta arbetareinstitut, mot hvars lärares verksamhet
man framstält anmärkningar, blir föremål för enskilda anordningar.

Jag läste i går i Aftonbladet en artikel af professor Curt Waliis,
inspektör för detta arbetareinstitut, deruti han förklarade, att icke
några väsentliga anmärkningar blifvit gjorda mot föreläsningarna i kulturhistoria.
Det finnes sålunda anmärkningar. Skall nu detta institut
få fortfara sådant som det är och under samma ledning som hittills,
då får jag säga, att jag för min del icke tvekar att instämma i Första
Kammarens beslut, ty genom bifall till samma beslut kommer frågan
i sitt rätta läge. De enskilda personer, som äro intresserade för detta
institut, få arrangera det efter sitt godtfinnande inom lagens gränser.

Så uppkommer en förening för anordnande af en dylik undervisnings -

N:o 26 . 48 Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående verksamhet inom lagliga gränser, hvilket ju är fullt berättigadt, men

föreläsnings-skulle sedan blifva fölJden? Jo> att Stockholms stad icke kunde
Kurser för finDa sio i att allenast ett okontrollera dt institut under ledning af den
arbetsklassen, nuvarande föreståndaren vore i verksamhet, utan Stockholm skulle då
(Forts.) med den ideela anda, som lifvar denna stad, och med det intresse för
de ideela sträfvandena, som är för staden utmärkande, inrätta ett nytt
institut, som bättre än detta tillgodosåge arbetarnes bästa.

Jag vill icke närmare yttra mig om, blott fästa uppmärksamheten
på den fråga, som gjorts, huruvida det är möjligt att kontrollera,
att eu person med åsigter, så motsatta allt hvad samhällsordningen
fordrar, icke skall låta komma sig till last att i sina föreläsningar införa
något, som är egnadt att locka eller leda på ett eller annat sätt.
Det behöfs blott en accentuering af ett visst uttryck, ja blott eu gest
för att i detta hänseende få ett yttrande på ett annat sätt förstådt
än det skulle förstås vid eu genomläsning. Huru kan det vara möjligt
att under sådana förhållanden kontrollera föredrag? Helt och hållet
omöjligt är det icke. Det kan i ett föredrag förfaras på tvenne olika
sätt, det ena det hänsynslösa, som faller under lagens straffande rättvisa,
men det finnes ock ett annat, nemligen att inbaka de särskilda
åsigterna i en sockerdeg, så att man får pillret på samma gång som
den smakliga kakan, och pillret, det veta vi nog, är det som verkar..

Jag vill nu icke yttra mig i afseende på sjelfva frågan, men efter
det yttrande, som fälts, att, huru man än besluter, skall institutet i
sitt nuvarande skick bestå, måste jag inlägga min gensaga mot ett så
beskaffadt instituts understöd med statsmedel. Det är ju en annan
sak, om det öfverlemnas åt den medborgerliga offervilligheten att anordna
sådana föreläsningar. De enskilde kunna säga: vi vilja i sanningens
och den fria forskningens namn att sådana åsigter framställas
och diskuteras. Ja, detta må vara tillåtligt, men icke skall staten
lemna understöd åt ett arbetareinstitut, hvars ledning ligger i händerna
på eu person, som uppträdt såsom politisk agitator och i den propagandarigtning,
som framträdt i den nyare tiden, hvarvid predikas religionsförakt,
förakt för sedlighet, förakt för äktenskapet och eganderätten,
och äfven för den så mycket omtalade personliga friheten, tv
man säger ju, att det icke finnes någon tillräknelighet. Ålit hvad som
skall sammanhålla samhället, alla samhällets grundvalar kallas konventionella
lögner.

Under sådana förhållanden och då man icke kan göra sig fri från
den misstanken, att en sådan ledare, som den, som är arbetareinstitutets
föreståndare, måste med eller mot sin vilja influera på ett skadligt
sätt, anser jag för min del, att staten icke bör understödja detta institut
och yrkar derför bifall till det förslag, som framstälts af herr
Redelius.

Herr Sjögren: Mine herrar! Jag får till en början tillstå, att

jag om Stockholms arbetareinstitut känner föga mer än hvad en
hvar varit i tillfälle att derom inhemta dels af den tryckta berättelse
om institutets tioåriga verksamhet, som välvilligt blifvit utdelad till
ledamöterna i denna kammare, dels också af Stockkolmstidningarnes

Onsdagen den 16 April, f. m.

tillkännagifvanden ock notiser om föreläsningar med mera vid institutet.
Af dessa källor kan emellertid inhemtas, att detta institut, som
under eu följd af år fått sig tilldeladt anslag af statsmedel, till egentlig
stiftare haft ock såsom föreståndare ock lärare fortfarande kar en
man, som genom sin literära verksamhet och såsom chef för det här
organiserade positivistiska samfundet, gjort sig känd såsom eu afgjord
anhängare åt och apostel för den så kallade positivismen; en man,
som, efter hvad dagbladspressen haft att förtälja, uppträdt såsom politisk
eller kanske rättare sagdt social agitator, och det icke just af
det menlösaste slag; en man, som stödjande sig på uppgifter, hemtade
från, jag hade så när sagt, smutsiga,,i allt fall otillförlitliga eller missförstådda
källor, i ett från trycket utgifvet literärt arbete sökt att
nedsvärta minnet af den evangeliska protestantismens första och största
namn, och som, då han för detta sitt dåd af kritiken tagits i upptuktelse,
öppet förklarat, att han icke kunde beundra Luther, att
katolicismen tilltalade honom vida mer än de protestantiska sekterna,
under hvilken benämning han synes vilja sammanfatta icke blott hvad
dermed historiskt förstås utan äfven de stora protestantiska kyrkosamfunden.
Redan denna för hvar man tillgängliga kännedom om ställningen
vid arbetareinstitutet har varit tillräcklig för att hos många,
många tänkande och förståndige män framkalla allvarliga betänkligheter
mot, att staten understöder och dermed likasom sätter en approberande
stämpel på en enkom för arbetsklassen afsedd undervisningsanstalt,
inom hvilken sagde man såsom stiftare, såsom föreståndare,
såsom lärare intager eu så framskjuten ställning, att endast hans namn
med allt skäl må anses utgöra anstaltens program.

Med den fördomsfrihet, som i dylika ting är ett utmärkande drag
för vår tid, skall man kanske fråga: vore då detta program — förutsatt
att det verkligen gör sig gällande inom arbetareinstitutet —-vore detta program i allt fäll så farligt? Hvad är då, till att börja
med, den s. k. positivismen?

Ja, mine herrar, positivismen är, i största allmänhet sagdt, en
filosofisk lärobyggnad, ett, låtom oss erkänna det, i många punkter
högst lärorikt filosofiskt system, som i likhet med andra dylika vill
lemna ett svar på mensklighetens högsta frågor, men ingalunda finner
detta svar definitiv gifvet i och med kristendomens inträde i verlden.
Också har man förevitat den positivistiska skolan, att den vore ateistisk
och irreligiös. Beskyllningen är väl icke alldeles gripen ur luften.
Säkert är att positivismens fader, fransmannen Comte, i sitt ursprungliga
system icke haft plats för vare sig kristendomens eller någon annan
i eiigions gudsbegrepp, att han sett mensklighetens räddning hvarken
i kristendomen eller i någon annan historisk religion, utan endast
och allenast i. den samfundsorganisation, som hans s. k. positiva filosofi
skulle grundlägga. Först senare, då han kom att inse betydelsen af
hvad han kallade den affektiva sidan i menniskoanden, har han från
denna synpunkt sökt komplettera sin filosofi med eu af honom sjelf uppfunnen
ny religion och ny kyrka — en religion med hvars osmakligheter
man är i tillfälle att åtminstone endels gorå bekantskap i den på svenska
utgifna positivistiska psalmook, i hvilken man tillåtit sig att för sitt
Andra Kammarens Vrot. 1890. N:o 26. 4

N:o 26.

Angående
anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklasser.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

Onsdagen den 16 April, f. m.

ändamål travestera åtskilliga af våra svenska kyrkopsalmer, och som
genom sjelfva sin tillvaro väl får anses bevisa, att den positivistiska
skolan icke är alldeles främmande för sträfvandet att göra propaganda
icke blott för sin lösning af rent vetenskapliga problem, utan äfven
för sin religiösa kult af menskligheten.

Att nu filosofen Comte, fostrad i katolicismen, icke, oaktadt sin
i många fall snillrika uppfattning af förloppet inom historien, förstått
att uppfatta det sextonde århundradets kyrkoreformation i dess verldshistoriska
betydelse, utan till och med prisar sitt land lyckligt derutinnan,
att det direkt, utan mellanstadier, öfvergått från katolicismen
till revolutionen, för att i den män den menskliga intelligensen hunnit,
tillegna sig hans läromeningar fortskrida till en oblandadt positivistisk
lits- och verldsåskådning — detta är förklarligt nog. Men att hans
lärjunge, föreståndaren för Stockholms arbetareinstitut, ehuru fostrad i
protestantismens sköte, i detta stycke icke sett bättre än sin lärare är
svårare att förklara, men gifver i allt fall eu förnyad bekräftelse på.
den gamla sanningen att lärjungen icke är öfver sin mästare.

Men — anmärker man vidare — positivismen må vara så eller
så beskaffad; arbetareinstitutets föreståndare må vara positivist, ateist
eller hvad annat som helst på “ist“, det har dock icke blifvit visadt,
att han i sina inom arbetareinstitutet hållna talrika kulturhistoriska
föreläsningar gjort gällande lärosatser, uppfattningar eller åsigter, som
i något afseende varit egnade att föra på villospår den arbetarepublik,
hap haft att påräkna såsom åhörare. Mycket sant, juridiskt taget är
något sådant icke visadt. Men tror man då verkligen, att en kulturhistoriker,
som, om han eljest förstår sin sak, oundgängligen måste till
betraktelse och sitt bedömande i afseende på deras inbördes värde
upptaga de särskilda religionerna, skall vara i stånd att göra detta
till den grad objektivt, att icke dervid hans egen religiösa eller irreli—
glosa ståndpunkt framskymtar? Faktiskt hafva föreläsningar i religionshistoria
vid arbetareinstitutet hållits af dess föreståndare. Om han nu
verkligen bemödat sig om och lyckats i bemödandet, att, med fördöljande
af sina egna religiösa meningar, behandla religionen endast och
allenast såsom ett öfver allt inom mensklighetens historia framträdande
psykiskt fenomen och kanske också såsom ett moment i kulturutvecklingen,
så må väl med allt skäl frågas: hvad gagn kan arbetaren
för sin andliga odling hafva haft af en så beskaffad behandling af
religionshistorien, och hvarför skall under sådan förutsättning denna
disciplin föredragas inom arbetareinstitutet?

För någon tid sedan framstäldes på anförda skäl i en här utkommande
tidning tvifvelsmål om doktor Anton Nyströms lämplighet
såsom lärare vid arbetareinstitutet. Denne har uti en i anledning häraf
gifven replik, under förmenande, att detta tvifvelsmål vore framstäldt
af hvad han kallar reaktionens målsmän, påpekat, att han under arbetareinstitutets
tioåriga existens der hållit 310 föreläsningar i kulturhistoria,
utan att af institutets inspektor eller af tidningskritiken någon
enda af dem blifvit framhållen såsom olämplig eller origtig. Jag lemnar
nu derhän hvad värde må tillmätas detta negativa bevis för hans
lämplighet, äfven under den något vågade förutsättningen, att institu -

Onsdagen den 16 April, f. m.

N:o 26.

tets inspektor ötvervarit och åhört samt att tidningskritikeu verkligen
aktat nödigt att uppmärksamma hvarenda en af dessa 310 föreläsningar.
Men säkert är, att det för institutets goda namn och rykte
skulle varit vida mer båtande, om institutets föreståndare kunnat och
velat framträda med en öppen, oförbehållsam, ärlig och frimodig förklaring,
att han i allt väsentligt bekände sig till och hölle fast vid
vår kristliga verldsåskådning.

Jag är lifligt öfvertygad om, att bland Stockholms arbetare finnas
många, många, som- i sin kristliga tro och förtröstan veta sig ega den
enda kraft som hjelper dem att öfvervinna verldeh, att tåligt bära
lifvets vedermödor, dess tryck, dess sorger, dess nöd. Jag vet, och
många med mig veta, att den gudfruktiga menniskan, synnerligen då
hon är olärd och förty vet sig icke vara tillräckligt rustad för att
möta alla de faror, som hota hennes troslif, om hon obetänksamt utsätter
sig för inverkan af allehanda lärdomsväder i hvad på henne
sjelf ankommer söker undvika att blottställa sig för dylika faror. Ledd
af denna grundsats, skall den fromme arbetaren, han må nu aldrig så
mycket känna sig vara i behof af intellektuel odling, säkerligen .icke
söka tillfredsställelse för detta behof vid eu undervisningsanstalt, hvars
föreståndare och lärare gjort sig känd på ett sätt, som är i hög grad
egnadt att derifrån hålla honom borta. Men när staten lemnar understöd
för anordnande af föreläsningskurser för arbetsklassen, sker
det förmodligen icke i den afsigt att från deltagandet i dylika kurser
skrämma bort den fromme och i sin fromhet laglydige, sansade och
samhällsvänlige arbetaren.

Med det anförda har jag endast velat lemna ett bidrag till belysande
af föreliggande fråga, särskildt med afseende derpå, att bland
de af Riksdagen för åtnjutande af dylikt understöd faststälda vilkor,
ingår äfven det, att vederbörande undervisningsanstalt skall visa sig
förfoga öfver för ifrågavarande undervisning lämpliga lärarekrafter.
Efter det anförande, som herr chefen för ecklesiastikdepartementet
nyss haft, finner jag mig nu icke behöfva framställa något yrkande.

Herr Redelius: Jag skall blott be att få svara på ett par
föregående talai’es anföranden.

Först vänder jag mig mot en talare på stockholmsbänken, herr
Beskow, som uttalade några ord, till hvilka jag ber få foga ett par
anmärkningar. Herr Beskow begagnade ordet attack om dem, som
ville vägra anslag till Stockholms arbetai''einstitut och det måste hafva
varit rigtadt mot mig, då ingen annan talare förut gjort något yrkande
mot anslag till arbetareinstitutet och då han förklarade, att attacken
kom från presterligt håll. Jag vill reservera mig mot hans användning
af ett sådant ord. Såsom bekant har här i kammaren många
gånger förut framställningar och yrkanden gjorts emot anslag, begärda
såväl af regeringen som af enskilda personer, men man har icke gifvit,
sådana yrkanden om att vägra eller minska ett begärdt anslag karakteren
af en attack.

Säkerligen vill ingen ledamot af statsutskottet godkänna en sådan

Angående
anslag till
föreläsningskurser
för
ifbetskl assen.

(Forts.)

N.o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående tolkning af hans ord, då han i kammaren uppträder mot ett af Kongl.
anslag till j\laj:t begärt anslag, att han dermed attackerar regeringen.
^kwrseTför'' Vidare yttrade vännen Beskow, att han ville rösta för Kongl.
arbetsklassen. Maj:ts ifrågavarande förslag för att visa regeringen sitt förtroende.

(Forts.) Jag vill med anledning deraf förklara, att jag icke har talat mot propositionen
af misstroende mot regeringen; och jag vill erinra derom,
att det icke är vanligt här i kammaren, åtminstone så vidt jag kunnat
uppfatta diskussionerna, att man beviljar, vägrar eller minskar ett anslag
för att dermed visa förtroende eller misstroende till regeringen.
Jag tror, att regeringen står utom detta; man diskuterar för eller
emot, så godt man kan, utan att detta har att göra med något slags
misstroende eller förtroende till regeringen, åtminstone i allmänhet
taladt. Men efter det rördes dervid af denna talare, skall jag be att
få säga, hvad jag icke kom att uttala, då jag förra gången hade ordet,
nemligen att jag tänkte, att Riksdagen skulle komma att hjelpa regeringen
i denna sak, då det visat sig, att kontrollen är så svår för
regeringen, såsom vi nyss hört. Jag syftade deråt, att Riksdagen skulle
befria regeringen från detta obehag och taga ansvaret på sig. Men —
å la bonne heure, vill regeringen taga ansvaret på sig och fria Riksdagen
från ansvar, så skall jag icke bestrida henne det.

Vidare talades från samma håll om vigten af att alltid handla
rätt. Det underskrifver jag af allt hjerta, men jag skulle vilja tillägga:
“Handla emot alla efter kärlekens lag! Detta, vet jag, att denne min
vän icke alls vill bestrida. “

Herr Sven Nilsson på skånebäuken hade också ett yttrande, som
jag ber att få svara litet på. Han ville vända mitt första anförande
om, och rigtade det mot kyrkan och skolorna, och påstod, att om man
kunde ransaka hjertan och njurar, skulle der måhända vara åtskiligt
att anmärka. Det ger jag honom rätt i, det tror jag visst, att der
finnes brister och fel, stora nog, och just derför var jag förliden
riksdag, såsom herrarne minnas, mycket med om att stifta en strafflag
för prester. Men denna fråga föreligger icke nu.

Hvad åter beträffar den särskilda mening, som jag trodde mig
höra från samma håll, med tydligt syfte på Anton Nyström utanför
och inuti institutet, eller att det kunde vara mycken skilnad mellan
en prests uppträdande på predikstolen och utanför kyrkan och att
man icke hade att fästa sig vid hans ord och gerningar utanför kyrkan,
blott han inom kyrkan predikade som han skulle. Men, mine
herrar, antag, att jag eller någon annan prestman utanför kyrkan
uppträdde i ord och gerningar på samma sätt, med samma läror och
med samma verksamhet, som denne föreståndare för institutet gör utanför
institutet, anser väl någon då, att den prestmannen vore värdig att
beträda predikstolen i kyrkan? Jag tror det icke. Tillämpningen på
föreliggande fråga är sjelfklar.

Slutligen ett par ord med anledning af herr Hedins yttrande. Han
sade om denne ifrågavarande föreståndare vid Stockholms arbetareinstitut:
“Han skall vara qvar der*. När han yttrade de orden, hade
jag till kammaren velat ropa: “Hör“! Han sade nemligen de orden

Onsdagen den 16 April, f. m. 53

med sådant eftertryck, som om han hade mycket stor visshet och säkerhet,
att så skulle ega rum. Jag vågar icke motsäga honom idet:
han har kanhända rätt; men det dristar jag mig med anledning af
dessa hans ord uttala såsom en fråga: “Månne det är så, att denne
föreståndare sjelf stiftat institutet, så att institutet är hans, och han
ensam bestämmer dess styrelse och ledning och allt dylikt?“ Jag vet
det icke, kanske det är så. Men är det så, hvart tager då regeringens
utlofvade ingripande vägen, som vi fingo löfte om ifrån statsrådsbänken?
Jag vet det icke, men kanske vi få någon förklaring
derpå.

Vidare talade herr Hedin om, att en möjlig anslagsvägran i frågan
om institutet vid nästkommande riksdag skulle stå såsom ett ledsamt
minne från denna riksdagsperiod. Jag kan ju icke veta, om en kommande
Riksdag tager kännedom om våra beslut i föreliggande ämne
och vill minnas dem, ej heller om minnet af dessa våra beslut skall
förekomma nästkommande riksdagar såsom ett ledsamt minne; men
det vet jag, att ingen riksdagsperiod beviljat så stora anslag till arbetar
ef öreläsningar, som denna riksdagsperiod gjort. Jag ber att få
konstatera detta, och tillika, att jag icke har talat deremot.

Vidare talade herr Hedin om faror, icke nu för ögonblicket, men
framdeles. Ja, faror kunna uppstå af många slag; och då han icke
särskildt antydde, hvad slag han menade, så kan jag icke med full visshet
eller säkerhet bemöta, hvad han yttrade om förebud till faror.
Men efter det var fråga om arbetareinstitutet och de socialistiska rörelserna,
så måhända jag icke misstager mig, om jag vågar antaga,
att farorna skulle komma från det hållet. Var det så, så skall jag
icke motsäga honom i det att faror hota från det hållet; och jag tror
också, som han — i fall det nu var hans tro — att de icke omedelbart
hota. Nej, det tror jag icke; och jag ber att få såga, hvarför
jag icke tror det, Jo, det finnes för mycken kristen tro i vårt folk
ännu. Socialisternas agitatorer behöfva ännu mycken tid, innan de
hinna utrota den kristna tron hos vårt folk, och förrän ds lyckats med
det, tror jag icke faran blir ofverhängande stor från det hållet.

Men skulle så ske, att de lyckas i nämnda sträfvande erkänner
jag, att faran blir mycket stor, så stor, att vårt samhälles bestånd
äfventyras.

Men det kunde vara något annat slags fara, som åsyftades, och
jag vill derföre nämna några ord om den också: det är farligt att tala
osanning, det är farligt att handla orätt, det är farligt att handla
kärlekslöst. Faror af sådan art kanske icke genast yppa sig; men jag
menar, att sådant ändå kommer förr eller senare att hämna sig för
den enskilde så väl som för samhället. Den faran må vi derför också
hafva ögonen öppna för! Jag är talaren tacksam att han erinrade om
faror, så att jag fick anledning säga detta.

Jag fruktar icke denna fara för hvad jag yttrat i denna angelägenhet,
jag står ganska dristig och frimodig och tror, att jag handlat
rätt och enligt kärlekens lag i hvad jag yrkat. Jag vidblifver mitt
förra yrkande.

N:o 26.

Angående
anslag till
föreläsningskurser
för
irbetsklassen.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

Angående
anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

Herr Hedin. Visst är det farligt att handla orättrådigt, visst
är det farligt att använda hvad jag nyss kallade obevisade och obevisliga
beskyllningar till angrepp på hederliga män.

Jag har begärt ordet, herr talman, för att meddela en faktisk
upplysning, derför att jag funnit af en talares anförande, att ett yttrande
utaf professor Curt Wallis i Aftonbladet i går blifvit missförstådt.
Jag kan meddela den upplysningen, derför att jag i dag på
morgonen frågat honom, hvad han menade med detta uttryck, “att han
icke haft anledning till några väsentliga anmärkningar“. Han svarade
då: “Jag har icke haft anledning till några anmärkningar af hvad slag
och beskaffenhet de vara må i fråga om det, hvarom jag tänkt, att
debatten allena skulle röra sig på grund af initiativet från en biskop
i Första Kammaren, nemligen den frågan: Har institutets ledare stält
sig till efterrättelse de för institutet af Kongl. Maj:t och Riksdagen
för erhållande af statsbidrag bestämda vilkoren? Det har institutet
gjort. I det afseendet har jag ingen anmärkning, vare sig väsentlig
eller oväsentlig, att göra. Men jag ansåg mig icke i skrifvelsen till
Aftonbladet böra fördölja, att jag haft anledning till mindre väsentliga
anmärkningar.“ — Nå väl, i hvad afseende? — “Mot en och annan föreläsning,
har jag haft att anmärka, att jag icke funnit dispositionen af
ämnet väl gjord, icke funnit ämnet så väl genomarbetadt som önskligt
vant." Det har således varit fråga om anmärkningar af sådan beskaffenhet,
att jag antager, att de efter professor Rydins erfarenhet
kunna drabba hvarje akademisk lärare.

Jag måste anmärka, att nämnda ledamots kända ungdomliga fantasi
förledt honom att — mot sin vilja —■ lagga i min mun många
andra och flere ord än jag sagt. Jag har sagt: om den nedsättning
går igenom, som nu föreslagits, jemte förbehåll, att intet får användas
för arbetareinstitutets i Stockholm räkning, så länge doktor Anton
Nyström är dess föreståndare, så kommer detta icke att föranleda, att
han afgår från sitt föreståndareskap, ej heller att den man lemnar sin
lärarebefattning i nationalekonomi, mot hvilken den beskyllningen riglats
i Första Kammaren, att han skulle deltagit i den famösa s. k.
sedlighets- eller osedlighetsdiskussionen i Upsala, hvilken egde rum vid
en tidpunkt, då han befann sig i Norges hufvudstad såsom innehafvare
af ett stipendium. Detta har jag sagt. Deremot har jag icke antydt
något om, att institutets läroplan, omfattning etc. ej skulle kunna
komma att förändras. Skilnaden mellan hvad jag sagt och hvad herr
Rydin trott sig höra kan hvar och en af kammarens ledamöter konstatera
genom de stenografiska referaten, de ojusterade referaten, af
hvad jag sagt och hvad han sagt.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats: Do)
bifall till utskottets hemställan oförändrad, 2:o) bifall till nämnda hemställan
med den af herr Redelius föreslagna ändring, och 3:o) bifall
till densamma med det af herr Janson i Carlshed föreslagna tillägg.
Herr talmannen upptog till särskilda propositioner hvart och ett af
dessa yrkanden och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för bifall till utskottets hemställan oförändrad. Herr Redelius begärde

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, f. m.

votering. Med anledning häraf upptog herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, ånyo de återstående yrkandena, af hvilka
det som afsåg bifall till herr Jansons förslag nu förklarades hafva de
flesta rösterna för sig. Då emellertid äfven i fråga om kontrapropositionen
votering begärdes, blef nu förut uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den som till kontraproposition i hufvudvoteringen om 79:de punkten
i statsutskottets utlåtande n:o 9 antager det af herr F. G. Janson i
Carlshed framstälda yrkande, röstar,

Ja;

Den det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af herr O. U. Redelius framstälda yrkande.

Den votering, som anstäldes enligt denna voteringsproposition, utföll
med 99 ja och 53 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande lydelse:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet hemstält
i 79:de punkten af utlåtandet n:o 9, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan
med det af herr F. G. Janson i Carlshed föreslagna tillägg.

I hufvudvoteringen röstade 121 ledamöter ja och 84 nej; i följd
hvaraf utskottets hemställan af kammaren bifallits i oförändradt skick.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Onsdagen den 16 April.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:r 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. ecklesiastikdepartementet, dervid i
ordningen först förekom

Punkten 80, som bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarne.

Punkten 82.

Bifölls.

Vid föredragning dernäst af punkten 88, angående ifrågasatt anslag
för nykterhetens befrämjande, begärdes ordet af

Angående Herr Wretlind, som yttrade: Jag skall be att få säga några

nykterhetens ord me4 anledning af denna punkt, hufvudsakligen för att gifva några
befrämjande, upplysningar, som jag tror kunna vara af värde att hafva förvarade
i protokollet till framtida ledning och som jag antager kunna vara af
värde äfven för regeringen, till hvilken utskottet liksom hänvisat denna
fråga.

Jag är tacksam för, att utskottet icke sagt, att det är onödigt
att vidare lemna något anslag för nykterhetssaken, utan att utskottet
förklarat sig endast vilja veta, hvartill det anslag af 25,000 kronor,
som beviljats för detta år, kommer att användas, för att deraf sluta,
om det är lämpligt att Riksdagen fortfarande beviljar anslag för ändamålet.
Detta kan ju också vara en billig begäran.

Vidare synes utskottet vilja gifva regeringen en uppmuntran att
begära ytterligare anslag till nyktevhetssakens befrämjande. Utskottet
säger, att “Kongl. Maj:t nog ej lärer underlåta att hos Riksdagen göra
framställning om anvisande af anslag för ändamålet, derest Kongl.
Maj:t anser sådant vara behöfligt". Jag undrar, om det någonsin skall
komma den tid, då det blir obehöfligt att arbeta för nykterhetssaken.
Så länge vi hafva de starka rusdrycker, som nu finnas i vårt land,
så länge skall åtminstone dryckenskapslasten finnas, denna last, som
förstör helsa, ekonomi och familjens bestånd och icke blott den egna

Onsdagen den 16 April, e. m. 57

helsan utan hela samhällets helsa; och så länge dryckenskaperi finnes,
skall det också vara nödigt, att nykterhetssträfvandet finnes. Det synes
väl då vara på sin plats, att staten med någon liten droppe af
de millioner, som tillflyta statskassan genom rusdrycksnäi ingen, äfven
söker att bota några af de skador, som följa denna näring i spåren.

Jag hoppas derför, att regeringen skall beakta den vink, som
den fått af statsutskottet, och framkomma med begäran om visst årligt
anslag att användas till rusdrycksmissbrukets hämmande.

Motivet, hvarför jag väckt min motion, har just varit, att Riksdagen
hvarje år borde bevilja något anslag för att motverka rusdryckernas
skadliga inflytande i vårt land. Det kan ju väcka förvåning,
att statens skyldighet i detta fall hittills så litet beaktats här i Sverige,
då i Norge staten sedan många år tillbaka känt sin förpligtelse att
årligen understödja den frivilliga nykterhetsverksamheten, som finnes
der likasom hos oss. Det har också visat sig, att denna verksamhet
i Norge ledt till så godt resultat, att man ännu här i Sverige proportionsvis
konsumerar omkring dubbelt så mycket bränvin som i Norge,
oaktadt äfven här bränvinsförbrukningen minskats genom den agitation,
som pågått deremot.

Jag tror derför, att det kan vara af någon nytta för Riksdagen
och för regeringen att erhålla upplysning om, huru statsmagterna i
Norge verkat för nykterhetssaken genom statsanslag. Jag har här
med mig ett meddelande, som jag erhållit direkt från Norge af en
dervarande läkare, som tagit verksam del i nykterhetsrörelsen från
dess början. Han meddelar, att första gången som norska stortinget
beviljade anslag för sagda ändamål var år 1844, då en kandidat
Andersen tilldelades ett anslag af 400 speciedaler eller 1,600 kronor
för att genom föredrag söka motverka missbruk af rusdrycker. Sedan
dess beviljade stortinget årligen vexlande belopp af ända intill 2,000
speciedaler eller 8,000 kronor till år 1866, då det skedde en tillbakagång
i nykterhetsrörelsen, hvarföre anslaget upphörde till år 1876,
alltså under 10 år, hvarefter stortinget åter på begäran af de absoluta
nykterhetsföreningarna beviljade årliga anslag, i början på 1,500 speciedaler
eller 6,000 kronor.

Denna summa användes till “agentverksamhet“ eller, såsom vi i
Sverige pläga kafla det, för nykterhetstalare. Kyrkodepartementet anstälde
i början sjelf sådana agenter, men departementet erkände snart
sin magtlöshet i det åfseendet, och de följande åren fingo de absoluta
nykterhetsföreningarne sjelfva bestyra saken. De voro dervid blott
beroende af det vilkoret, att sällskapen skulle två gånger om året ingifva
berättelse till departementet om sin verksamhet.

År 1885 ökades anslaget till 8,000 kronor och i år 1890 till

12,000 kronor. Sammanlagdt hafva i Norge för ändamålet beviljats
217,750 kronor, sålunda en ganska betydlig summa i jemförelse med
hvad svenska staten gifvit ut för samma ändamål.

Beträffande statsmedels användning hos oss hafva de först gått
till svenska nykterhetssällskapet, hvilket för några år sedan från regeringen
direkt fick mottaga en mindre summa årligen att dermed understödja
sin nykterhetsverksamhet. Det anslag af 8,000 kronor, som Riks -

N;o 26.

Angående
anslag till
nykterhetens
befrämjande.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 16 April, e. ra.

Angående dagen för ett par år sedan beviljade, har uteslutande användts för
nXerhetens sPridninS af nykterhetsskrifter. Såsom jag förnummit hafva de af
befrämjande, ^ongl. Maj.t utbedda komiteiade nu föreslagit, att cie senast beviljade
(Forts.) 25,000 kronor ock skola helt och hållet användas till nykterhetsskrifter.

Jag underskattar ingalunda värdet af nykterhetsskrifter, men jagtrop
att dessa numera åvägabringas så tillräckligt af de enskilda sällskapen
på egen bekostnad, att behofvet af statsanslag dertill icke är så stort
och trängande. Mig synes det, såsom om man nu borde rigta sina
krafter åt annat håll, och jag vet icke hvarför regeringen icke kär
såsom i Norge skulle kunna använda medlen till att understödja nykterhetsföreningarna
och deras verksamhet genom resande agenter.

I min motion bar jag också framhållit behofvet af asyler för
drinkares upprättelse. Detta är nemligen något, som icke synes kunna
åvägabringas genom enskildes initiativ, utan fordrar statens mellankomst.
Detta förslag synes emellertid ännu icke hafva vunnit Riksdagens
sympati, och då har jag ingenting emot, att staten beviljade medel
för att understödja de nykterhetssällskap, som finnas i Sverige. Det
i år utgående anslaget å 25,000 kronor är också så stort, att det
mycket väl kunde fördelas mellan de nykterhetssällskap, som finnas
hos oss. Dessa äro nemligen i sjelfva verket icke många: två afdelningar
af Goodtemplarorden och Blåbandsföreningarna, hvarjemte i vissa
landskap finnas centrala komitéer. I Norge fördelas, säger min brefskrifvare,
detta anslag af kyrkodepartementet mellan de särskilda sällskapen,
hvilka sedan få disponera detsamma efter godtfinnande, endast
med det af mig förut nämnda vilkoret, att de två gånger om året
till regeringen aflemna redogörelse öfver medlens användande. Af
norska statens anslag har hittills mycket litet användts för nykterhetsskrifter,
det mesta har gått till s. k. agenter.

Om svenska Riksdagen årligen beviljade ett visat anslag för nykterhetens
befrämjande, skulle man kunna få någon plan eller metod för
att på .ett kraftigt sätt understödja nykterhetsrörelsen och nykterhetssällskapen.
Det är ju ganska beaktansvärdt, att enskilda personer
offra stora summor för nykterhetssaken, medan staten gör just ingenting
derför. Vi hafva i dag på förmiddagen tagit steg i den rigtningen
att understödja sträfvanden, som tillkommit på enskild väg
och visat sig fruktbringande på vissa områden. Jag tycker då, att
statsmagterna äfven borde i afseende på denna sak visa sig intresserade
genom att understödja de enskilda föreningarne i deras kamp
mot nationalfienden. Ty det kan ju annars hända, att de enskilda
krafterna kunna tröttna i striden, då de se, att de icke röna den
uppmuntran, som de borde kunna påräkna.

Emellertid förstår jag mycket väl, att ingenting kan vinnas i detta
syfte vid denna riksdag, och derför vill jag nu icke ens göra något
yrkande. Jag vill inskränka mig till att uttala den förhoppningen, att
regeringen till nästa riksdag skall göra framställning om årliga statsanslag
för nykterhetssakens befrämjande på bästa sätt.

Vidare anfördes ej. Punkten bifölls.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Punkten 84.

I en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 7) hade herr
C. E. Casparsson föreslagit, att Riksdagen vilie anvisa 3,000 kronor
att under år 1891 såsom stipendium för konststudiers idkande tilldelas
skulptören Sven Andersson under de vilkor och närmare bestämmelser
för stipendiets användande, Kong!, Mai:: kunde finna skäligt
föreskrifva, men hemstälöe utskottet, att herr Casparssons förevarande
motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar C. E. Casparsson och Sven Nilsson.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Hedin: Lika litet som statsutskottet eller rättare sagdt
ännu mindre än statsutskottet är jag i tillfälle att uttala något omdöme
om huru vida, såsom det heter i utlåtandet, “skulptören Anderssons
konstnärskap och begåfning äro så framstående, att honom genom
särskildt anslag bör beredas tillfälle att genom konststudiers idkande
vinna utbildning i sin konst". Jag har derför vändt mig till den på
detta område störste auktoriteten inom vårt land, såvidt jag känner,
nemligen professor Börjesson och till honom stält följande fråga: Herr
professor! bör jag rösta för detta anslag och kan jag med godt samvete
göra det? Derpå bär han gifvit .mig ett skriftligt svar med
rättighet att af hans bref göra det bruk. jag för godt finner. Deri
säger han att, då “skulptören Anderssons konstnärskap är af den art,
att det särskildt för Riksdagen har, om jag så må säga, en konsthistorisk
betydelse, det också borde vara Riksdagen som hjelpte honom
med hans utveckling. Hvad som fattas honom är teknik: den kan
man tillegna sig genom studier". Derför •— upprepar professor Börjesson

_ “hjelp honom att komma i tillfälle att studera".; Detta innebär

ju, åtminstone indirekt, ett erkännande af att herr Sven Anderssons
anlag äro af den beskaffenhet, att det vore önskligt att Riksdagen
beviljade det understöd, som motionären i Första Kammaren ifrågasatt.

Med stöd af ett sådant uttalande från denne auktoritet anser
jag mig icke behöfva tillägga något annat än en vördsam anhållan,
att kammaren ville gifva detta erkännande och denna hjelp åt en
sträfsamhet och en oegennyttig sjelfuppoffring, hvarpå man sannerligen
icke alla dagar ser exempel.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till motionen.

Herr Petersson i Boestad: Jag anser, att denna kammare i likhet
med Första Kammaren borde bevilja detta lilla anslag såsom en
välbehöfiig hjelp åt den anspråkslöse, medellöse mannen för att kunna
utbilda sig i sin konst. Jag tror också, att detta understöd icke vore
alldeles oförtjent, då herr Sven Andersson gifvit till Riksdagen ganska
värderika medaljonger af flere bland såväl de qvarvarande som bortgångne
minnesvärda ledamöterna. Jag förmodar att, då det nya riks -

N;o 26.

Angående
stipendium
åt skulptören
Sv. Andersson.

M:o 26. 60 Onsdagen den 16 April, e. m.

Angående dagshuset en gång biir färdigt, skola dessa porträttmedaljonger få en
åtllktä tören varc^S plats deri.

Sv. Anders- Hvad som särskildt gifvit mig anledning att begära ordet i denna
son. fråga, är det att denne konstnär är en Smålands son, som gjort till

(Forts.) sin lifsuppgift idkandet af denna gamla, men dock alltid nya konst,

som räknar sina anor från det gamla Greklands och Koms store mästare.
Jag kan icke vara med om att säga nej till detta lilla stipendium, som
för honom skulle vara af så stort värde, då han derigenom blefve satt
i tillfälle att än vidare utbilda sig i sin konst.

Jag yrkar alltså bifall till motionärens förslag.

Herr Andersson i Bringåsen: På de af utskottet angifna skäl
anhåller jag om bifall till dess hemställan, och jag anser att, huru
kort dess motivering än är, den dock är fullt tillfredsställande.

Herr Sven Nilsson: Jag förenar mig i herr Hedins yttrande.
Då Första Kammaren bifallit detta lilla anslag, då Andra Kammaren
på flere ställen i afseende å åttonde hufvudtiteln bifallit enskilda motionärers
framställningar och till och med i vissa fall gått utöfver hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, samt då, beträffande den ifrågavarande personen,
man icke kan bestrida hans konstnärsskap, hvartill kommer att
Riksdagen har i sin ego eu hel porträttsamling af hans hand, som,
den må af den siste talaren anses hafva hvilket värde som helst,
kommer att för framtiden bevaras åt landet, kan jag icke finna annat
än att det vore i högsta grad orätt, om icke kammaren beviljade detta
lilla anslag.

Jag ber derföre att för min del få yrka bifall till motionärens
förslag.

Häruti instämde Herrar Lasse Jönsson, Åkesson, Andersson i
Lyckorna, Dalm, Bengtsson i Gullåkra, De Laval, Lyth, Höglund,
Söderblom, Andersson i Hakarp, Gyllensvärd, Bromée och Erikson i
Myckelgård.

Vidare yttrade:

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag har inom utskottet
deltagit i det beslut, hvartill utskottet kommit, och detta på de motiv,
som i utskottet finnas angifna i utskottets betänkande.

Jag får säga, att jag anser mig långt ifrån kompetent att bedöma,
huruvida personen i fråga har sådana “rika naturliga anlag", som
motionären förmenat, men hvad jag vet är, att om han verkligen har
så utomordentligt rika anlag, så eger ju målareakademien stipendier
att tilldela sådana konstnärer, på det att de må kunna utveckla sin
konst. Jag föreställer mig också, att akademien skulle bättre än vi
kunna bedöma mannens naturliga begåfning samt huruvida han är
förtjent att vinna ett sådant understöd. Icke har jag såsom utskottsledamot
ansett mig kunna vara med om att på enskild motionärs framställning
bevilja detta anslag. Ty i så fall skulle utskottet anse sig

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:o 26.

kunna bedöma äfven hvarje annan persons konstnärsförmåga och skicklighet
m. m„ hvilket man dock icke gerna kan begära af statsutskottets
ledamöter. Slår man in på en sådan väg, lärer väl litet hvar af riksdagsmännen
kunna komma och säga: jag har den och den personen
att rekommendera; han är fattig, men har rika naturliga anlag, vi
böra gifva honom ett understöd. Dertill kommer att man vid bifall
till reservanternas förslag skulle gifva dessa 3,000 kronor utan garanti
att de blefve använda för att utveckla de rika anlag, som möjligen
äro till finnandes hos den här ifrågavarande personen.

Men, säger man, dessa penningar skulle vara till ersättning för
de porträtt han lemnat till Riksdagen. Det kan visserligen så vara.
Jag förstår icke att bedöma deras värde, men efter hvad jag hört
sägas är det så, att de, som blifvit porträtterade, fått betala derför.
Jag vet visserligen icke, om han fått så mycket som porträtten äro
värda, men, med den oförmåga jag och de flesta inom utskottet besitta
att bedöma hans rika begåfning och huruvida han är förtjent af ett
sådant här stipendium, har utskottets flertal i alla fall icke ansett sig
kunna hafva skäl att tillstyrka motionen. Jag vet att för några år
sedan en liknande framställning inkom till riksgäldsafdelningen af statsutskottet
från fullmägtige i riksgäldskontoret. Man begärde äfven då
att till samme man skulle gifvas en ersättning, derföre att han lemnat
porträtt såväl af de mest framstående personer inom Riksdagen som
af de mest framstående personer och statsmän i landet för öfrigt. Men
då det kom till kritan, uppstod fråga, huruvida man skulle anse att
det var de mest framstående personer, som blifvit porträtterade, eller
huruvida det var skulptören Andersson, som skulle bestämma, hvilka
personers anletsdrag skulle förvaras åt efterverlden, och då förföll
ärendet och kom aldrig in i kammaren. Vill man gifva anslag, derför
att personen i fråga är fattig, kan kammaren göra det. Men icke torde
kammaren kunna gifva sig in på att bedöma mannens naturliga anlag.
Jag tror att de fleste i kammaren icke äro kompetenta att döma öfver
denna sak.

Det är dessa skäl, som ledt majoriteten inom utskottet och äfven
mig. Jag får derför yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Herr vice talmannen yttrade, att det
vore svårt att bedöma Sven Anderssons begåfning. Mig synes dock,
som om detta vore mycket enklare än att sitta och pröfva ritningarne
till ett nytt riksdagshus. För min del må jag erkänna, att jag icke
heller förstår att bedöma, hvilken begåfning Sven Andersson har, men
hvad jag vet är, att jag under de år, jag varit bekant med honom,
funnit att han har stort intresse för detta yrke, och då synes det mig,
att när det gäller ett så litet kapital som 3,000 kronor, man mycket
väl kunde bevilja det och låta honom fortsätta att kleta med sina
gubbar.

Jag tror äfven, att det i en framtid kan vara intressant för dem,
som komma att studera riksdagsprotokollen, att äfven få se huru de
personer sågo ut, som de läsa om.

Då detta icke synes mig vara utan sin betydelse, och kapitalet,

Angående
stipendium
åt skulptören
Sv. Andersson.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Ingående som sagdt, är så litet, kominer jag för min del att rösta för bifall till

stipendium motionärens framställning.
åt skulptören
Sv. Anders son.

Herr Sven Nilsson: Hvad först beträffar det meddelande, som

(Forts.) vice talmannen gjorde, nemligen att vid ett föregående tillfälle riksgäldsfullmägtige
gått in till statsutskottet med begäran om anslag till
nu ifrågavarande ändamål, men att statsutskottet då tillbakavisat denna
begäran, så torde kammaren lätt finna, att den väg, som då användes,
icke var den rätta att iå fram en sådan fråga. Men den väg, hvarpå
frågan nu framkommit, är deremot den rätta, och frågan föreligger
sålunda i ett helt annat skede nu än då. Jag undrar således icke
öfver, att statsutskottet då icke gjorde någon framställning till Riksdagen.

För det andra skall jag be att gent emöt vice talmannens påstående,
att det icke skulle blifva någon egentlig kontroll på anslagets
användande, få fästa kammarens uppmärksamhet på, att i motionärens
förslag, till hvilket jag yrkat bifall, verkligen finnes en sådan bestämmelse.
Det heter nemligen der, att stipendiet skulle tilldelas den
ifrågavarande personen “under de vilkor och närmare bestämmelser för
stipendiets användande, Kongl. Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva".
Kammaren finner således, ätt det ligger alldeles i Kong!. Maj:ts hand
att bestämma de vilkor, som kunna finnas erforderliga, innan Kong!.
Maj:t utdelar anslaget.

Herr vice talmannen får nu gifva hvilket värde som helst åt de
porträtt, som Sven Andersson lemnat till Riksdagen, visst är, att de
äro lemnade, och jag tycker, att detta är den allra minsta gärd af
erkänsla, som Riksdagen kan gifva åt ett så betydande arbete, som
här i alla fal! nedlagts.

Det är många gånger på åttonde hufvudtiteln, som man vädjat
till kammarens känslor. Jag skall bo att få göra det för denna gång.
Defc är verkligen af behofvet påkalladt, att denne person får en liten
hjelp, en ringa ersättning för det arbete, som han nedlagt för ett i
min tanke väl utfördt arbete.

Jag yrkar fortfarande bifall till motionärens framställning.

Herr Hörnfeldt: För sitt afstyrkande af herr Casparssons motion
synes mig utskottet icke hafva begagnat en motivering, som kan vara
bindande för kammaren. Statsutskottet säger nemligen: “Då emellertid
utskottet icke tilltror sig att bedöma, huruvida skulptören Anderssons
konstnärsskap och begåfning äro så framstående, att honom genom
särskildt anslag bör beredas tillfälle att genom konststudiers idkande
vinna utbildning i sin konst, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka
om förmälda förslag. “ Men om nu händelsen är den, att statsutskottet
är sammansatt af sådana personer, som icke tilltro sig att
bedöma något sådant, så hade det väl varit mycket enkelt för statsutskottet
att försöka skaffa sig upplysningar, huruvida skulptören Sven
Andersson har den begåfning, att han bort komma i åtnjutande af
det anslag, motionären föreslagit. Men att helt enkelt afstå motionen
på den grund, att utskottet icke tilltror sig kunna bedöma skulptören

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:o 26.

Anderssons begåfning, det förefaller mig futtigt. Jag medgifver, att
statsutskottet är öfverbopadt med göromål, men jag tror dock, att man
hade så mycket tid öfver, att man kunde hafva medhunnit att förskaffa
sig upplysningar angående skulptören Anderssons konstnärliga begåfning.
Dessutom har, hvilket väl icke kan vara statsutskottets ledamöter
obekant, motionären inom utskottet, liksom nyss herr Hedin
i kammaren, meddelat intyg från personer, som ega verklig fackkunskap,
af innehåll, att skulptören Anderssons anlag äro af den beskaffenhet,
att han väl förtjena!'' att komma i åtnjutande af detta anslag.
Att han varit nog oegennyttig att gorå en hel del porträtt af herrar
riksdagsmän och äfven skänkt en del af dessa exemplar till staten,
borde väl äfven i någon mån bidraga till, att han komme i fråga att
få någon ersättning för de uppoffringar han gjort.

För min del anhåller jag om bifall till herr Casparssons motion,
emedan jag anser detta helt enkelt vara en gärd af rättvisa mot skulptören
Andersson.

Herrar Björkman, Ny datt och Pehrsson i Onnerud förenade sig
med herr Hörnfeldt.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner å dels bifall till utskottets
hemställan och dels afslag å densamma och bifall i stället till den i
ämnet väckta motionen. Herr talmannen fann den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å hvad statsutskottet
hemstält i 84:de punkten af utlåtandet n:o 9, bifaller den i ämnet
väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 105 ja mot 79 nej; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med japropositionens innehåll.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg vidare konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om införande af ett
ständigt utskott i stället för de tillfälliga utskotten.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med berörda, inom Första Kammaren
af herr J. P. F. 0. von Strokirch väckta motion, n:o 3, hem -

Angående
stipendium
åt skulptören
Sv. Andersson.

(Forts.)

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April. e. m.

. Angående stälde utskottet i detta utlåtande, att Riksdagen ville antaga att hvila
införande af till grundlagsenlig behandling ett af utskottet framstäldt förslag till
utskott i ändrad lydelse af § 53 regeringsformen samt §§ 37, 43, 44, 47, 55,
stället för de 56, 59, 62, 63 och SO riksdagsordningen.
tillfälliga

utskotten. Emot utskottets hemställan hade reservation afgifvits af herr H.

(l°rts.) L Rydin

För §53 regeringsformen både utskottet föreslagit följande lydelse:

“Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och yttranden deröfver till Riksdagen afgifva,
samt att granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott,
att utreda och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets
tillstånd, förvaltning och behof; ett bevillningsutskott, att
behandla bevillningsfrågor; ett bankoutskott, att öfverse bankens styrelse
och tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen gifva; ett
lagutskott, att utarbeta de från kamrarne remitterade förslag till
civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes förbättring; samt ett
ekonomiutskott, att meddela utlåtande öfver de från leamrarne hänvisade
frågor, som angå lagar och författningar om rikets allmänna
hushållning eller grunderna för allmänna inrättningar af alla slag
eller hvilka eljest äro af beskaffenhet att böra af något Riksdagens
utskott behandlas, men icke tillhöra annat här ofvan nämndt utskott.

Å urtima riksdag-------------ärenden. “

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Rydin: Som herrarne torde hafva sett, har jag reserverat

mig mot detta förslag, emedan jag anser, att behöfligheten af den
reform, som man ifrågasatt, icke blifvit styrkt. Vi hafva nu i 23 år
arbetat med de tillfälliga utskotten. Kan det då vara skäl att nu
återuppväcka till lif det gamla ekonomiutskottet? Uti de representationsförslag,
som afgåfvos under åren 1840—1863 ifrågasattes ej något
ekonomiutskott på den grund, att man då för tiden ej ansåg detta
utskott fullt lämpligt.

Såsom skäl för min åsigt vill jag åberopa min reservation och
för de herrar, som möjligen icke tagit närmare kännedom derom, ber
jag få uppläsa de ord hvarmed jag slutar densamma. Jag yttrar der:

“Då sålunda afskaffande! af de tillfälliga utskotten och återupplifvandet
af ekonomiutskottet för behandling af de frågor, som nu
tillhöra de förras handläggning, är egnadt snarare att öka än minska
meningsstriderna angående frågan om till hvilket utskott en väckt
fråga skall höra;

då ett ekonomiutskott genom den mängd olikartade frågor, som
der sammanföras, ej erbjuder bättre garantier, snarare sämre utsigter
för frågornas grundliga utredning, än tillfälliga utskott, på hvilka
kammaren eger fria händer att fördela beredning af motioner, som
förtjena afseende;

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:o 26.

då ekonomiutskottets företräde mera hägrar i föreställningen än
diar sitt stöd i verkligheten, om kammaren gör sig till godo de för>
delar, som innehållas i riksdagsordningens föreskrifter angående behandling
af de ärenden, som tillhöra tillfälligt utskotts handläggning;

då den omständigheten, att man i praxis ej gjort sig till godo
dessa fördelar, ej bör leda till grundlagens ändring, utan till lämpande
af praxis efter den ledande tanke, som genomgår vår Riksdags arbetsordning
;

då den nu föreslagna ändringen går ut på att afskära kammare
två så vigtiga rättigheter som dem, kammare eger, nemligen att nedlägga
en inom densamma väckt, opåkallad motion uti ifrågavarande
ämnen och att medkammaren ej behöfver taga befattning med pröfning
af en i sådant ämne väckt motion, förr än den kammare, hos
hvilken den är väckt, gifvit den sitt undersöd, på samma gång som
ändringsförslaget innebär eu obefogad inskränkning i kammares rätt
att anordna den efter saken bäst lämpade beredning af dylika frågor;
och

då slutligen de bristfälligheter, med hvilka den nuvarande utskottsinrättuingen
är behäftad, lättare afhjeipas, om man bibehåller
den grund, hvarpå densamma hvilar, än om man försöker uppblåsa
lifvet i för länge sedan utdömda institutioner"; — så anser jag förslaget
olämpligt, och yrkar jag derför afslag å konstitutionsutskottets betänkande.

Herr Andrén: För egen del vill jag, hufvudsakligen åberopande
de skäl, som nyss uttalades af representanten från Upsala, göra samma
yrkande som han. Men äfven en annan grund för detta yrkande kan
anföras, hvilken han icke gjorde. Som herrarna veta sammausättas
utskotten här i Sverige — här är nu fråga om de ständiga utskotten
—■ efter andra grunder än motsvarande utskott i utlandet. Der söker
man så mycket som möjligt att få de olika partiåsigterna representerade
i utskotten. Detta förhållande existerar till och med i Danmarks
folketing, hvarest, om på någon plats i verlden, de häftigaste
partistrider och äfven eto stort partityranni äro rådande. Icke desto
mindre egor minoriteten der sin rätt att insätta ledamöter i utskotten.
Man antager nemligen der att frågorna då blifva bättre utredda, om
minoriteten vid förberedandet af ärendena kommer i tillfälle att få
utveckla äfven sina åsigter. Detsamma är äfven händelsen i andra
länder. I Sveriges Andra Kammare har, hvilket parti för öfrigt som
varit herskande, ständigt följts en annan praxis vid tillsättande af de
ständiga utskotten. Här är det den exclusiva majoriteten, som tillsätter
dessa utskott. Huru vida detta är så bra, öfverlemnar jag till
herrarne sjelfva att bedöma. Men jag tror, att det skulle blifva långt
ifrån nyttigt, i fall man införde äfven ett ekonomiutskott, sammansatt
på samma sätt, hvilket, om detta förslag blefve lag, antagligen skulle
blifva förhållandet.

Det är på dessa grunder jag förenar mig med representanten från
Upsala och sålunda yrkar afslag å utskottets betänkande.

Andra Kammarens Prof. 1S90. N:o 26.

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Angående Herr Billing: För min del tror jag deremot, att det finnes
införande af ganska goda skäl att återgå till den institution, som kallades allmänna
ständigt besvärs- och ekonomiutskottet, och jag skall be att få anföra några
smiet°för de skal för denna min åsigt.

tillfälliga Jag var anstäld såsom tjensteman vid sista ståndsriksdagarne och

utskotten. jag minnes mycket väl att, då den kongl. propositionen med förslag
(Forts.) . j.jjj ny riksdagsordning antogs, uttalades mycken belåtenhet bland annat
derför, att det allmänna besvärs- och ekonomiutskottet skulle komma
att upphöra. Man förestälde sig nemligen, att det stora arbete, som
blifvit en följd af den massa motioner, som skulle behandlas af detta
utskott och som man tyckte för mycket tyngde på Riksdagens göromål,
skulle kunna i väsentlig grad undanskaffas, derigenom att man fick
tillfälliga utskott och tillika rättighet att icke vara tvungen att till
utskott remittera hvarje motion. Emellertid hafva, såsom herrarne
veta, förhoppningarne att en mängd motioner skulle komma att utan
remiss till utskott afgöras väsentligen gäckats och det finnes väl ingen
anledning att antaga, att det skall blifva på annat sätt framdeles. Redan
mängden af de motioner, som väckas och äro af beskaffenhet att böra
gå till tillfälligt utskott, gör, att man icke kan med samma sätta sig
in i alla dessa motioner och derför utan föregående behandling af
utskott afgöra dem. Ville man förkasta en motion, blir det ändå
ingenting af, derför att många gånger jemförelsevis få personer hunnit
sätta sig in i den, och äfven om en eller annan gjort det, tycker flertalet
att det är bäst att låta den gå till utskott. Då dessutom här
i kammaren det är så många som väcka motioner, är det väl ock
mången som tycker att det är olämpligt att såder sans fagon förkasta
dem, då samma öde ju kan träffa ens egen motion, och följden blir
att de ojemförligt flesta remitteras till utskott.

Under sådana förhållanden och då dertill kommer, att kamrarne
icke hafva rättighet att hvar för sig göra framställningar till Kongl.
Maj:t, synes det mig som, om man ser saken systematiskt eller vetenskapligt,
det finnes stora och goda skäl för att alla de motioner, som
nu behandlas af tillfälligt utskott, borde behandlas af ett för båda
kamrarne gemensamt utskott. Nu har man anfört åtskilliga skäl,
hvarför man icke borde gå tillbaka till det gamla ekonomiutskottet.
Jag har redan sagt, att de förhoppningar man hyste, att man skulle
kunna utan vidare afstå en hop motioner, som man tyckt mindre värda
att tagas i allvarligt öfvervägande, kommit på skam. Vidare har man
sagt att, om man behölle dessa tillfälliga utskott, man åtminstone skulle
slippa besvära medkammaren med åtskilliga af dessa motioner, och.
endast skicka dit sådana som man ansåg värda att tagas i nogare
öfvervägande. Men det är väl i Andra Kammaren som de flesta
motioner väckas, och det blefve således egentligen Första Kammaren
som vunne på saken. Dessutom lär det väl, så vidt jag förstår, icke
kunna nekas, att motionernas behandling af tillfälliga utskott lider
af en viss ensidighet, och när det gäller stora och vigtiga frågor, vore
det utan tvifvel en fördel, om de kunde behandlas i utskott samtidigt
af representanter från båda kamrarne. Om jag endast fäster mig vid
de tre år jag tillhört Riksdagen, hafva under den tiden förekommit.

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m. 67

åtskilliga vigtiga frågor — jag beliöfver icke nämna några särskilda —
om hvilka det icke kan råda något tvifvel, att det skulle varit fördelaktigt
om de blifvit behandlade af ett utskott, som omfattat ledamöter
både från Första och Andra Kammaren och behandlats af dem
samtidigt.

Nu _ säger man visserligen att i de tillfälliga utskotten insättas
sakkunniga personer, hvilket skulle vara svårt, om man finge ett ständigt
ekonomiutskott. Hvad den saken beträffar, vill jag icke ifrågasätta
,*tt det icke varit ganska sakkunniga personer, som suttit uti
tillfälliga utskott, men jag inser icke hvarför man icke skulle kunna
sätta in sakkunniga personer jemväl i ekonomiutskottet. Vidare har
sagts att i de ständiga utskotten vanligtvis insättas ledamöter från
det for tillfället starkaste partiet i kammaren, men så skulle det icke
vara eller blifva beträffande de tillfälliga utskotten. Men i denna
.förefaller det mig, som om erfarenheten visade att äfven i de
tillfälligt utskotten hufvudsakligen inväljas personer tillhörande det
för tillfallet starkaste partiet, och så lärer det väl äfven komma att
tillgå framdeles.

Herr Rydin säger att det icke var skäl att blåsa lif i en redan
utdömd institution. Huru det kan förhålla sig med att den är “utdömd",
det lemnar jag derhän. Men så mycket är säkert, att, när
den nya riksdagsordningen antogs, ingick man jemförelsevis litet i
detaljkritik öfver de särskilda bestämmelserna och åtminstone var det
icke då någon som lade en särskild stor vigt vid de tillfälliga utskottens
införande eller icke. För öfrigt hade man icke så stor erfarenhet om
huru de skulle komma att verka. Jag anser derför icke frasen om
en “utdömd institution*'' hafva någon stor betydelse.

Sedan har man sett i tidningspressen anföras ett annat skäl, nemligen
att Kongl. Maj:ts magt i fråga om de ekonomiskt-administrativa
frågorna skulle komma att ökas, om konstitutionsutskottets förevarande
förslag godkändes. Jag får för min del säga, att det är för mig
alldeles obegripligt, hvarför Kong!. Maj:ts magt i dessa stycken skulle
okas derigenom att man inrättar ett ekonomiutskott, eftersom till tilliålligt
utskott nu skickas motioner af samma beskaffenhet som de
hvilka skulle skickas till ekonomiutskottet. Snarare synes mig ett
motsatt förhållande kunna komma att inträffa, om utskottets förslag
bifölles. °

Det står i riksdagsordningen § 38 rörande konstitutionsutskottet,
att “utskottet tillkommer jemväl att, då olika meningar mellan kamrarne
uppstå, till hvilket utskott uppkomna ämnen och frågor böra
hänvisas, derom besluta".

Som herrarne veta tillgår det så, att när en fråga, som anses vara
af natur att af tillfälligt utskott böra behandlas, här i kammaren blifvit
vackt, så behandlas den först här i kammaren, och i fall den här vunnit
bifall, går den till medkammaren. Nu kan det ju naturligtvis lätt
hända; att, då frågan kommer till Första Kammaren, denna anser frågan
rätteligen hafva bort behandlas af något ständigt utskott, men dock
.åter bero vid Andra Kammarens sätt att behandla frågan eftersom
den redan vant föremål för utredning af utskott. Finnes det åter ett

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Angående ekonomiutskott, så kommer ju konstitutionsutskottet att yttra sig, om
införande af 0i;jja meningar inom kamrarue uppstå huruvida en motion bör remitet\itskott
teras till ekonomiutskottet, och konstitutionsutskottet lärer väl se till
stället för de att gränserna mellan Riksdagens och Kongl. Maj:ts myndighet blifva
tillfälliga vederbörligen iakttagna. Jag kan således icke förstå annat än att det
är snarare anledning för dem, som äro rädda för att .Kongl. Maj:ts
'' or s''^ magt skall ökas, att antaga förslaget än förkasta det, alldenstund
just genom ett ekonomiutskotts inrättande gränserna mellan Riksdagens
och Kongl. Maj:ts myndighet sannolikt blifva bättre iakttagna.

Det sista skälet som jag ber att få anföra är hemtadt af den
erfarenhet jag såsom kanslideputerad vunnit. Kanslideputerade hafva
till uppgift bland annat att, sedan Riksdagen fattat beslut i en fråga,
som varit föremål för tillfälligt utskotts behandling, uppsätta den skrifvelse,
som för Kongl. Maj:t skall tillkännagifva Riksdagens beslut.
Nu går det till så, att motionen i fråga skickas af ena kammaren till
dess tillfälliga utskott, som skrifver eu motivering, hvarefter utlåtandet
i den kammaren antages. Sedan skickas förslaget till medkammaren,
hvilken remitterar detsamma till sitt tillfälliga utskott, som skrifver
ett utlåtande, ofta med annan motivering. Slutet blir att kamrarne
hafva kommit till samma slut men på olika grunder. Ofta kunna
naturligtvis motiven vara gemensamma, men mycket ofta äro de olika.
Nu kan man väl säga att bara slutet är enahanda, så få väl alltid
kanslideputerade någon motivering för dess underdåniga skrifvelse. Men
det händer ibland att motiveringen är vigtigare än sjeifva beslutet.
Då kunna herrarne fatta svårigheten för kauslideputerado att affatta
sin skrifvelse så, att man icke skrifver något annat än hvad Riksdagen
velat säga. Detta bevisar ock, att det ligger en viss brist i det nuvarande
systemet.

På grund af dessa alla af utskottet anförda skäl anhåller jag
sålunda om bifall till konstitutionsutskottets betänkande.

Herr Danielson: Då en fråga, likartad med denna, förelåg för
kammaren för tio år sedan, jag tror det var 1880, yttrade äfven jag
några ord som afsågo att afböja enahanda förslag. Jag har sedan
dess icke kommit till någon annan uppfattning än att en återgång till
det s. k. ekonomiutskottet icke skulle vara fördelaktig. Jag tror,
att erfarenheten visar att våra tillfälliga utskott arbeta bättre och
bättre för hvarje år, och jag hemställer, om icke många framställningar
just från tillfälliga utskott varit af synnerligen utredande och bra
beskaffenhet. Jag kan derför icke finna, att man nu bör bifalla utskottets
förslag. Då frågan var före 1880, tror jag tolf talare yttrade
sig, men af dessa var endast en för saken. Alla de öfriga ansågo en
sådan förändring obehöflig, ja till och med skadlig.

Det har sagts, att det skulle vara så många olägenheter i de tillfälliga
utskottens arbetssätt. Jag kan lätt första, att under ståndstiden,
då Riksdagen arbetade på fyra stånd, det skulle föranledt stor
omgång, om de haft hvar sitt utskott och att det derför var lämpligt
att hafva ett utskott gemensamt för alla fyra stånden. Men sedan
Riksdagen fördelats på två kamrar, anser jag, att de skäl, som då

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

föranledde införandet af tillfälliga utskott, ännu qvarstå oförminskade.
Det har visserligen anförts, att tillfälliga utskott icke hafva något
kansli, och det kan man ju säga vara en olägenhet, men den olägenheten
uppväges deraf att man väljer sådana personer som äro särskildt
lämpliga för frågornas behandling. Jag tror ingen kan påstå, att,
hvilka som än må hafva majoritet i kamrarna, de välja till dessa utskott,
utan att se till hvilka krafter som äro tillgängliga med afseende
å frågornas beskaffenhet. Det är oss alla bekant, att när motionstiden
är slut, grupperas alla de motioner, som skola gå till tillfälligt
utskott, och sedan ske valen just med hänsyn till de frågor som föreligga
i hvarje grupp. Detta tror jag vara ett vida bättre arbetssätt,
än om vi finge detta stora utskott på tretiotvå personer, hvilket förefaller
mig vara alldeles för många, och jag tror icke att vi skulle
kunna motse bättre betänkanden från detta utskott än vi ofta haft från
de tillfälliga.

Jag tror icke att något missnöje råder bland de många motionärer,
som fått sina frågor behandlade af tillfälliga utskott, och jag
har äfven varit bland dem. Äfven om en motion icke skulle blifva
bifallen, tror jag det icke vara så synnerligen farligt, ty om kammaren
icke har samma åsigt som motionären, tror jag det vara rent af
fördelaktigast om man får se sig före och vänta, till dess kammaren
anser den vara af beskaffenhet att komma under Riksdagens pröfning.
Och det synes mig, som om det icke rådde något missnöje från motionärernas
sida.

Det är väl icke fråga om att få många skrifvelser till Kongl.
Maj:t, utan att få sådana som äro välbetänkta, så att när frågan
återkommer, Riksdagen i sin helhet icke må hafva svårt att taga konseqvenserna.

Jag tror att det kan ifrågasättas, att om vi finge ett sådant
ekonomiutskott, som här är föreslaget, om man icke i någon mån
derigenom minskade Riksdagens inflytande på en hel del frågor, som
skulle blifva behandlade af detta utskott. För min del hyser jag
samma betänligheter som 1880 och anser förslaget icke vara till någon
nytta och anhåller derför få yrka afslag å utskottets förslag.

Häruti instämde herr Peterson i Hasselstad, Andersson i Hasselbol,
Olsson i Sörnäs, Bromée, Bexell, Nilsson i Rinkaby, Truedsson,
Ericson i Borekulla, Lilienberg, Svensson i Karlskrona, Folke Andersson,
Jansson i Krakerud och Olson i Stensdalen.

Herr vice talmannen L. O. Larsson yttrade: Jag ber få afstå

från ordet och instämma med herr Danielson.

Herr Stjernspetz: Då jag hade äran att de tre sista stånds riksdagarna

vara ledamot af ridderskapet och adeln, ber jag få yttra
några ord i detta ämne. Jag minnes nemligen mycket väl, huru utdömdt,
ja man kan säga rent af förhatligt det dåvarande ekonomiutskottet
var. Och då det nya representationsförslaget förelåg, helsades
dessa stadganden om tillfälliga utskott allmänt välkomna. Jag

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.

(Forts.)

N:o 26. 70 Onsdagen den 16 April, e. m.

Angående lcan således endast till fullo instämma med livad herr Billing nyss sade,

^Ständigt eller att man ,med 8lädj8 motså8 det gamla besvärs- och ekonomiutslcott
i utskottets upphörande, men derför kan det ock icke annat än förstället
för de undra mig, att han med anledning deraf önskade att vi ändå skulle
tillfälliga återgå till detta samma slags utskott. Jag kan icke med de minnen

(Forte”'''' ^ag har från den tiden anaat än finna det högst besynnerligt, att man
vill på det sättet uppväcka eu död institution, som visat sig arbeta
mycket illa. Men om man har några anmärkningar att göra mot de
tillfälliga utskottens arbetssätt, synes det mig som om man hellre boi''de
söka afhjelpa dessa än att återgå till eu utdömd inrättning; och det
torde icke möta några så synnerligen stora svårigheter att afhjelpa
de anmärkta olägenheterna.

Man har hört beklagas att de tillfälliga utskotten icke hafva någon
sekreterare och icke något kansli. Jag tror icke att det finnes någon
omöjlighet att i det fallet ändra den gällande arbetsordningen, så att
de tillfälliga utskotten, om de så skulle önska — och jag tror att det
skulle mycket sällan inträffa, att ett sådant behof gjorde sig gällande
— jag vet icke, säger jag, hvarför icke de tillfälliga utskotten skulle
kunna få anställa en sekreterare hos sig.

En annan anmärkning, som blifvit gjord, rörer den omgång som
uppstår när en fråga skall af tillfälligt utskott behandlas. Först skall
frågan afgöras i den ena kammaren, och så skall beslutet härom, om
motionen bifallits, skickas till medkammaren, som först då har att i
sin ordning remittera frågan till sitt tillfälliga utskott och efter dess
hörande fatta beslut. Men jag ber herrarne dervid observera att dessa
tillfälliga utskott aldrig förlängt Riksdagens samvaro. De hafva i allmänhet
utredt sina värf långt före de ständiga utskotten, och deras
arbeten hafva likasom gått bredvid och vid sidan af de ständiga
utskotten, och sålunda ingalunda försenat Riksdagens arbeten. Men
vår grundlags stadgande huru det skall gå till, när ett tillfälligt utskotts
ärende kommer från den ena kammaren till den andra, innebär
dock alldeles icke någon nödvändighet att den senare kammaren skickar
frågan till något af sina tillfälliga utskott, utan kammaren kan mycket
väl upptaga samma fråga till afgörande behandling på basis af den
utredning, som det tillfälliga utskottet i medkammaren gjort, och nöja
sig dermed. Detta senare sätt begagnas visserligen mycket sällan,
men det synes mycket väl som om eu liten förändring härutinnan
kunde ske.

För min del kan jag Sålunda icke anse denna förändring i grundlagen
vara nödig eller nyttig utan tvärtom skadlig, och skall jag derför
med anledning häraf och på grund af den utförliga reservation, som
af herr Rydin afgifvits, anhålla om afslag åt utskottets förslag.

Herr Månsson: Det är säkerligen ingen här, som vill förneka
att icke de tillfälliga utskotten arbetat utmärkt, och man har i det
afseende! ingenting öfrigt att önska. Men man har vid behandlingen
af detta ärende inom utskottet ansett att det skulle blifva väsentligen
bättre och att man skulle vinna betydligt större fördelar, om man vid
detta arbete hade att tillgå ledamöter från båda kamrarne. Det är

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:o 28.

ju alldeles naturligt, att frågorna på det sättet skola ses från flere
synpunkter och blifva kalfatrade bättre samt meningarne bättre sammanjemkade,
än om först den ena kammaren och dess ledamöter behandla
frågorna och sedan den andra kammaren.

Eu annan omständighet som väl ingen vill förneka är den, att
ärenden — och synnerligen vigtiga ärenden — ofta icke vid den riksdag,
då motion blifvit väckt, hunnit att blifva behandlade i båda kamrarne.
Det har dröjt länge innan utskottet fått sitt betänkande färdigt,
så att kammaren icke varit i tillfälle att afgöra frågan förrän på
riksdagens sista tid. När så frågan kommit till medkammaren, har
tillräcklig tid icke varit öfrig för att man skulle kunna medhinna att
få den behandlad i denna kammare, utan Riksdagen har slutat utan
att frågan i den kammaren kommit före till afgörande.

Nu har man här sagt att det gamla ekonomiutskottet icke var
omtyckt, och man har sagt att man med glädje helsade den nya institutionen
af tillfälliga utskott. Jag är ingen auktoritet och jag tror
mig icke kunna bedöma den saken. Men jag har trott mig finna stöd
för min mening i det yttrande som fäldes af excellensen de Geer, när
frågan år 1880 sist vid riksdagen förelåg till behandling. Han sade
att han icke funnit de förhoppningar förverkligade, som han fäst vid
denna förändring, utan att han trodde att det vore bra om eu återgång
skedde till det gamla ekonomiutskottet.

Nu vill jag säga att det här icke är meningen att detta nya
ekonomiutskott skall blifva alldeles detsamma som det gamla. Ty som
herrarne sett så innehåller 43 § något helt annat än motsvarande
stadgande i 1810 års grundlag. Då fick detta utskott icke annat än
uttala “önskningar och föreställningar1'' till Kongl. Maj:t. Nu skulle
deremot det nya ekonomiutskottet helt och hållet i vissa frågor för
sin del besluta, och det är någonting helt annat enligt min uppfattning.

Nu säger man att det nya ekonomiutskottet icke skulle blifva
tillgodosedt med förmågor, men det undrar jag. När man nu tagit
ut ledamöter till de ständiga utskotten, så är det icke så många krafter
som återstå till de tillfälliga utskotten. Det har också visat sig
att vid dessa tillfälliga utskott det ofta varit en eller ett par af dess
ledamöter, som fått skrifva alla betänkandena. Herrarne få väl medge,
att det är ett arbete, som är tungt, att på det viset vara notarie och
sekreterare, att skaffa allt det material som kan behöfvas och slutligen
skrifva hela betänkandet, när — såsom jag nyss nämt och hvilketjag
tror, att alla, som varit i ett tillfälligt utskott, skola erkänna — det
är endast en eller ett par af ledamöterna, som få göra hela detta
tunga arbete.

Jag tror sålunda, att det skulle vara fördelaktigt, dels att ledamöter
från båda kamrarne finge vara tillsammans och bryta lansar
med hvarandra i detta utskott, och dels att de finge till sitt biträde
en sekreterare.

Jag skulle vilja tillåta mig att i vissa delar söka vederlägga den
reservation som finnes fogad vid utskottsbetänkandet, men jag skall
icke så synnerligen mycket inlåta mig derpå. Det må herrarne likväl

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten(Forts.
)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
-utskotten■
(Forts.)

medge, att denna reservation synes lägga an på ett par omständigheter
och i synnerhet en. Det är nemligen den, att den ena kammaren
nu har i sin hand att afslå “omogna“ motioner. Men jag
undrar, om denna sak i och för sig är af sådan vigt, att man på
grund deraf bör förkasta detta förslag. Nog vore det väl bättre att
innan man afslår en dylik motion, låt vara att den icke är så väl
motiverad eller skrifven som varit önskligt, låta båda kamrarne taga
hand om och behandla den^? Jag tror således, att denna i reservationerna
anförda omständighet icke bör verka så tungt som den ärade
reservanten menat, då han på icke mindre än fyra särskilda ställen
framstält densamma såsom någonting ytterst vigtigt.

Vidare har reservanten ansett och medgifvit, att det icke är riktigt
bra bevändt med det förhållande, som nu eger rum, derutinnan,
att vid den förberedande behandlingen af frågor, som tillhöra de tillfälliga
utskotten, kamrarne eller rättare utskotten icke konferera med
hvarandra. Han har sagt, att detta är en brist, men att den kan
hjelpas genom en grundlagsändring. Sålunda har han medgifvit, att
en förändring i detta afseende vore önskvärd; men han har icke angifvit,
på hvad sätt den skulle åstadkommas. Vidare har han medgifvit,
att det är en brist, att de tillfälliga utskotten sakna kansli, och
att det sålunda vore önskligt att rättelse gjordes i detta missförhållande.
Detta är således ett andra medgifvande. Ytterligare har
den ärade reservanten sagt, att reformarbetet inom Riksdagen har gått
fortare efter det nya statsskickets införande, och deri kan man ju ge
honom rätt. Men han har sjelf också medgifvit, att detta berott icke
uteslutande på institutionen med de tillfälliga utskotten, utan också på
andra omständigheter, intresset inom representationen o. s. v., så att
han tillskrifver icke egentligen dessa utskott hela förtjensten. Han
har emellertid sagt bland annat, att detta reformarbete gått framåt
på grund af de tillfälliga utskottens verksamhet; och han har dervid
antydt, att fattigvårdsförordningen tillkommit på behandling af ett
tillfälligt utskott, att undervisningsfrågan hållits fram på samma sätt,.,
och att arbetarefrågan också gjort det. Men jag hemställer, om detta
är rigtigt. Fattigvårdsförordningen, veta vi, är långt äldre än det nya.
statsskicket. Den tillkom nemligen redan 1858. Visserligen undergick
den en förändring 1871, men den gamla, egentliga förordningen
är emellertid, som sagdt, af år 1853, om jag minnes rätt. Hvad åter
angår undervisningsfrågan, så ber jag få återkalla i herrarnes minne,,
hurusom denna fråga, jag tror det var vid 1880 års riksdag, behandlades
mycket omständligt af denna kammare, ja särskildt af denna
kammares tillfälliga utskott, men att följden blef att frågan aldrig blef
behandlad i Första Kammaren. Såvidt jag vet, har således den frågan
icke kommit ett fjät längre på det viset. Vidare var det arbetarefrågan.
Ja, den har, som herrarne erinra sig, behandlats af lagutskottet.
Sålunda vet jag icke hvad den ärade reservanten i detta fall
afsett.

Sedan har den ärade reservanten framstält en annan betänklighet,
den nemligen, att det skulle vara svårt att få detta utskotts ledatmöer,
som ju skulle komma att bli ganska många, att vara på sina

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:o 26.

platser. Han fruktar för, att Första Kammaren icke skall hålla sitt
antal i utskottet fulltaligt. Andra Kammaren syftar han härvid icke
på, ty det flas ingen anledning att frukta, att icke dess ledamöter
skola vara på sina platser. Det skulle alltså vara en fruktan för, att
Andra Kammarens ledamöter, som mera passade på, skulle komma att
dominera besluten i utskottet. Ja, det kunde väl vara möjligt. Men
icke bör väl detta vara någon omständighet som skulle gorå, att man
särskildt här i Andra Kammaren borde rädas för reformen, för så
vidt den i öfrigt är nödig och nyttig.

Detta är i hufvudsak de skäl, som reservanten anfört, och jag
får säga, att, såvidt jag kunnat finna, de icke äro så slående, att man
bör vara med om dem. Samma skäl har han också framlagt inom
utskottet, och de ha icke kunnat verka på detta, utan det har ansett
andra skål, nemligen dem som jag nu anfört vara öfvervägande, och
derför ha vi i utskottet trott oss böra framlägga förslaget för Riksdagen
för att tagas under pröfning.

På grund af dessa skäl, som i utskottsbetänkandet anförts, ber
jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Sjöberg, Jönsson i Mårarp, Larsson i Fohle, Svenson i Bossgården
och Pehrson i Norrsund instämde med herr Månsson.

Herr Elowson: Fn förändring af grundlagen bör stå i öfverensstämmelse
med det allmänna tänkesättet angående behofvet och nödvändigheten
af denna förändring. Jag tror för min del, att detta icke
kan sägas om den nu ifrågasatta förändringen. Den är efter mitt
förmenande icke tidsenlig. Den är icke grundlagd i det allmänna
tänkesättet inom landet, utan tvärt om den skulle, om den blefve antagen,
komma som en öfverraskning. Och i afseende på sitt innehåll
skulle den utan tvifvel vara en återgång i den historiska utvecklingen.
Såsom redan blifvit anmärkt, stod det gamla “allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet" i sammanhang med den gamla ståndsförfattningen;
och då man väl icke önskar upplifva denna författning och återgå till
densamma, så synes mig ej heller vara något skäl att återgå till det
bihang till denna författning som kallades “allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet". Denna förändring är, jag erkänner det, icke af
någon synnerligen stor betydelse; men detta är också för mig ett skäl
att icke bifalla densamma. Grundlagen sjelf säger nemligen uttryckligen,
att man icke bör företaga någon annan ändring deri än som är
högst nödig eller nyttig; men detta kan näppeligen sägas om eu förändring,
som är af mindre vigt; och för min del kan jag dessutom
icke fatta, att denna nu ifrågavarande ändring är till sitt innehåll
hvarken nödig eller nyttig.

Resultatet af de tillfälliga utskottens arbete har visserligen här
icke blifvit klandradt, om det ock måhända i flere afseenden varit
mindre tillfredsställande eller åtminstone icke så tillfredsställande som
önskligt varit. Men dervid bör man erkänna, att allt menskligt är
ofullkomligt, och detsamma torde kunna sägas om ekonomiutskottet.—
i fall nu detta kommer till stånd. Äfven dess betänkanden och ut -

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.

(Forts.)

låtanden torde i många afseenden blifva bristfälliga och mindre tillfredsställande.

Mot det sätt, hvarpå de tillfälliga utskotten nu arbeta, hafva gjorts
anmärkningar, men jag för min del kan icke finna, att dessa anmärkningar
hafva någon befogenhet. Som bekant skall den ena kammaren
godkänna ett sitt tillfälliga utskotts utlåtande innan det går till medkammaren,
och först då, om medkammaren beslutar i öfverensstämmelse
med den kammare, hvarifrån förslaget utgått, så ingår en skrifvelse
i ämnet till Kongl. Maj:t. Mig synes det vara en fördel om icke
några omogna skrivelser komma ifrån Riksdagen till Kongl. Maj:t.
Den arbetsordning, som nu gäller för de tillfälliga utskotten, kan vara
tung, men jag anser att den lemnar en garanti för, att mindre mogna
skrivelser icke aflåtas från Riksdagen till Kongl. Maj:t.

Konstitutionsutskottets högt ärade vice ordförande har i sin reservation
framlagt många skäl för ett afstyrkande af förslaget, skäl som
jag finner väga mycket tungt. På grund af dessa skäl och hvad jag
i öfrigt anfört anhåller jag, herr talman, om afslag å utskottets framstapla
förslag.

Med herr Elowson förenade sig herrar Odell och Olsson i Kyrkebol.

Herr Bengtsson i Gullåkra: För min del får jag bekänna, att
jag är af samma åsigt som de föregående talare, hvilka yrkat afslag
på utskottets betänkande. Jag är fullt öfvertygad, att det ifrågasatta
ekonomiutskottet, med den mångfald af ärenden som der skulle förekomma,
icke alls skulle komma att erbjuda bättre garantier för frågornas
grundliga behandling än de tillfälliga utskotten nu lemna. Då
dertill kommer, att man möjligen vid remiss af enskilda motioner till
detta utskott skulle kunna komma att ge på hand en utvidgning af
konungens ekonomiska lagstiftniugsmagt, hviiket jag för min del icke
vill vara med om, så vill jag ej heller vara med om att antaga det
föreliggande förslaget. Under sådana förhållanden yrkar jag afslag å
detsamma.

I detta yttrande instämde herrar Nilsson i Skärhus, Eriksson i
Elgered och Collander.

Herr Rydin: Det var blott med anledning af ett yttrande af
herr Ivar Månsson som jag begärde ordet. Han förklarade, att fattigvårdsfrågan,
undervisningsfrågan och arbetarefrågan icke, såsom jag i
min reservation framhållit, förts fram på behandling af de tillfälliga
utskotten. Jag vill då nämna, att, hvad först angår fattigvårdsfrågan,
denna fråga förekom, om jag mins rätt, vid 1868 eller 1869 års riksdag
eller till och med vid begge två, och då behandlades af tillfälligt
utskott; att detta sedermera föranledde tillsättandet af en komité,
och att slutligen härpå följde en kongl. proposition, som naturligtvis
gick till lagutskottet. Hvad vidare beträffar skolfrågan, så förhåller
det sig på samma sätt med den: den behandlades också af ett tillfälligt
utskott, hvarefter tillsattes en komité, och sedermera kom frå -

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:0 26.

.gan på det sättet från Kongl. Maj:t. Arbetarefrågan slutligen, veta
vi, har uppkommit på motion af herr Hediu och den motionen har också
gått genom ett tillfälligt utskott, hvaraf jemväl föranleddes nedsättande
af en komité.

Vidare vill jag erinra, i afseende på nedläggandet af motioner,
att under loppet af de riksdagar då jag suttit i denna kammare, det
icke sällan inträffat, att motioner blifvit nedlagda, i synnerhet sådana
som blifvit väckta efter motionstidens utgång. Nu deremot skulle en
motion, äfven om den vore väckt efter motionstidens slut, icke kunna
nedläggas, utan måste ovilkorligen gä till ekonomiutskottet.

Eu ärad talare nämnde, att man lika väl skulle kunna få sakkunskapen
tillgodosedd i detta ekonomiutskott som i de tillfälliga
utskotten. Ja, men häremot vill jag erinra, att i de tillfälliga utskott,
som kunna behöfvas att behandla särskilda frågor, der kan man taga
hvilka ledamöter som helst, äfven ifrån de ständiga utskotten; men
deremot, i ekonomiutskottet, skulle man icke kunna taga sådana ledamöter,
som tillhörde de öfriga ständiga utskotten; ingen enda finge
insättas i ekonomiutskottet, som vore ledamot af de ständiga. Till
följd deraf blefve det svårt att kunna i ekonomiutskottet insätta sakkunnige
ledamöter — då man på detta sätt vore bunden af de andra
utskottens sammansättning.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på en fråga, som blefve
ganska svår, i fall motioner väcktes efter motionstidens slut; och det
vore att afgöra, till hvilket utskott frågan skulle remitteras. Den,
som väckt den, skulle nemligen vilja ha den till ekonomiutskottet
för att få den fram. De återigen, som icke tyckte om den, skulle,
för att omintetgöra den, försöka få den förklarad tillhöra annat ständigt
utskott. När nu dertill kommer, att i den föreslagna § 43 i
riksdagsordningen begagnas, i afseende på ekonomiutskottets befogenhet,
just samma ordalag som i 89 § regeringsformen och man till
följd deraf skulle anse, att i sådana frågor, som tillhörde ekonomiutskottet,
Konungen allena hade beslutanderätt, så blefve frågan, om
man skulle remittera ärendet till detta utskott eller något af de andra.
Det blefve alltså ständiga dispyter om, hvart eu fråga skulle höra.

Herr Gumselius: När konstitutionsutskottet år 1890 kommer
med ett reformförslag, borde man ju hafva kunnat förutse, i hvilken
rigtning det skulle komma att gå. Det föreliggande betänkandet synes
.heller icke jäfva ett sådant antagande. Men att det skulle gå så långt
baklänges, hade jag knappast väntat mig af utskottet, sådant som det
nu är sammansatt, att dess ärade vice ordförande skulle få lof att
skilja sig från utskottets åsigt i denna fråga. Det är emellertid en
företeelse, som gläder mig för dess ovanlighets skull.

Bland de skäl, man här anfört för detta förslag, var, att man
skulle undvika ensidighet, i fall de ofta högst vigtiga frågor, hvilka
nu hänskjutas till tillfälligt utskott, kunde komma att undergå förberedande
pröfning af ett utskott, som vore sammansatt af ledamöter
från båda kamrarne. Huru egentligen detta skall förstås, det förstår

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

. Angående jag icke alls. Det förefaller mig deremot, att ensidigheten vid behandwföronde
af lingen af dessa frågor skulle i detta fall blifva ännu större.

6 utskott 1. En föregående talare nämnde äfven någonting derom, att det
stället för de skulle vara mycket lätt att invälja sakkunniga personer i detta tillUllfälliga
ämnade stora utskott, sakkunnige på alla möjliga områden, som kunde
utskotten, komma att beröras inom ett sådant utskott. Det ligger i sakens
(torts.) natur, att detta vore alldeles omöjligt. Konstitutionsutskottets vice
ordförande har redan behandlat denna del af frågan, och jag skall
derför i detta fall inskränka mig till att endast instämma med honom.
En annan ensidighet är deremot att befara genom upplifvandet af
det gamla allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. En talare, på
skånebänken, ledamot af konstitutionsutskottet, erinrade för eu stund
sedan derom, att 1880 års betänkande i undervisningsfrågan inkom
från tillfälligt utskott — det var ett digert betänkande på 59 sidor
— och han gaf det eu mention honorable, som det tillika fått från
andra håll, men erinrade tillika derom, att frågan icke kom till något
afgörande den riksdagen. Ja, i det utskottet funnos personer, som
särskildt blifvit ditsatta såsom lämpliga för undervisningsfrågans behandling.
Men huru skulle det gått dermed om herrarne redan då
fått i ordning ett allmänt besvärs- och ekonomiutskott? Skulle herrarne
kunna tänka sig möjligheten af att ett utskottsutlåtande, vittnande
om den duglighet bland ledamöterne inom utskottet, det nyss anförda
ådagalade, skulle kunna komma från så beskaffad! utskott som det nu
föreslagna? Det gamla allmänna besvärs- och ekonomiutskottet gjorde
sig allmänt bekant för den ledighet, hvarmed det behandlade till sig
hänskjutna frågor, och motiveringen i betänkandena var ofta kortare,
än nuvarande lagutskottsbetänkandenas afstyrkande — om möjligt.
Dessutom — och det är det vigtigaste skälet för mig att vara emot
hela förslaget — huru skulle väl detta utskott komma att tillsättas?
Det blefve ett förnämt utskott, förstås, eftersom det blefve det största.
Deri skulle väl de. som icke fått plats i något af de ständiga utskotten,

, och hvilka betackat sig för att blifva insatta i något tillfälligt — i

fall de tillhörde det parti, som för tillfället hade magten — inväljas.
Om detta vore lika ensidigt som det, hvilket nu regerar oss, så skulle
naturligtvis alla de, som icke dugde till att komma in i de ständiga
utskottet, erhålla plats i detta nya. Att möjligen ett par eller tre
andra invaldes för att späda upp sakerna, det kan ju vara tänkbart,
ehuru nu under närvarande förhållanden något sådant icke kunde
komma i fråga. Jag vill härpå gifva ett exempel. Den person, som
skref 1880 års betänkande i undervisningsfrågan, och för hvilket man
gifvit honom en mention honorable, han sitter fortfarande i kammaren,
och är sannerligen icke mindre kunnig nu, än han var då. Han
dugde då till att vara ordförande i ett tillfälligt utskott, men i ett
ständigt utskott kommer han under nuvarande regiine naturligtvis icke
in — det ligger i sakens natur. Vi hafva två ständiga utskott valda
för speciella frågors behandling, och man har visserligen der satt in
personer, som äro specialister i något ämne, men å andra sidan sorgfälligt
undvikit att dit invälja några af de mest sakkunnige. Jag
fruktar, mina herrar, sålunda för, att, om vi skulle få ett allmänt

Onsdagen den 16 April, e. in.

N:o 26.

besvärs- och ekonomiutskott, det blefve anledning att befara en mera
ensidig sammansättning af utskottet och en alltför rapsodisk behandling
af de olika frågor, som skola dit hänvisas. Under sådana förhållanden
skall jag be få begagna mig af det sällsynta tillfället att
förena mig med konstitutionsutskottets vice ordförande och sålunda
yrka afslag å utskottets föreliggande betänkande.

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.

(Forts.)

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af en ledamots
af konstitutionsutskottet yttrande, att det vore nödigt, att ärendena
behandlades af ledamöter från båda kamrarne. — Derom skulle jag
visserligen kunna vara ense med honom, men endast i vissa fall, ty
jag anser, att de frågor, detta utskott skulle få att behandla, icke i
allmänhet äro af den vigt som de frågor hvilka gå till de ständiga
utskotten. Om en motionär nu framlägger ett förslag, som endast
innefattar en önskan eller en framställning om skrifvelse till Ivongl.
Maj:t i ett eller annat ämne, blir ju detta förslag först behandladt af
tillfälligt utskott och sedan af hela den ena kammaren, innan den
andra kan taga det under ompröfning. Således blir det i detta fall
icke allenast utskottet, utan äfven hela den ena kammaren, som får
yttra sig i saken, hvilken derigenom blir vida grundligare behandlad
än om den förberedande pröfningen blefve sådan som motionären här
föreslagit. Äfven om, såsom eu talare antydde, förslaget sedermera
icke skulle hinna behandlas af den andra kammaren före Riksdagens
slut, ligger deri icke någon fara, ty motionären har i den händelsen
likväl vunnit erfarenhet om, hvad i frågan uttalats såväl inom utskottet
som inom kammaren. Med årliga riksdagar, som vi nu hafva, betyder
ett sådant uppskof med frågans afgörande ingenting. Helt annat var
förhållandet på de gamla ståndsriksdagarnes tid, då det kunde dröja
flera år, innan Riksdagen å nyo sammanträdde. Ett införande nu af
ett ekonomiutskott, sådant som det här föreslagna, skulle derför snarare
försämra än förbättra frågornas behandling.

Jag har blott velat tillägga detta till hvad jag förut yttrat, och
yrkar fortfarande afslag å utskottets föreliggande förslag.

Herr Ahlström: För mig har det i sanning förefallit icke blott
oväntadt utan nära nog förvånande, att det föreliggande förslaget
skulle inom Riksdagen röna ett så starkt motstånd., som nu rest sig
mot detsamma. Under de riksdagar, jag haft äran bevista, har jag
varit i tillfälle att från många af denna kammares ledamöter erfara
samma uppfattning, som jag sjelf hyst, eller att dessa tillfälliga utskott
icke blindt hvad från början varit tänkt, utan nära nog ett oting,
från hvithet man skulle önskat att vara befriad, samt att man derför
gerna skulle sett, att ett sådant förslag som det nu föreliggande
framkommit, Detta vågar jag säga, utan att derför behöfva misstänkas
för att hafva velat uttala något klander mot det satt hvarpå
de tillfälliga utskotten i allmänhet hafva löst sina uppgifter, men jag
gör det på grund af erfarenhet om de stora obehag, som för många
ledamöter varit förenade med ledamotskap i dessa tillfälliga utskott.
Allt ifrån första tiden af det nya representationsskickets införande blef

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

Angående det nästan ansedt såsom ett straff, att sättas till att fungera såsom
införande _ af sekreterare åt ett tillfälligt utskott. Här har talats om det sätt,.

hvarpå dessa utskott tillsättas, och vilja vi se efter, huru dermed tillstället
för de S^tt från början af deras tillvaro, kan man finna att det vid mer än
tillfälliga ett tillfälle sett ut, som om icke just hvarken några särskilda sympautskotten.
tier för person eller något erkännande af sakkunskap vant bestäm(Forts.
) mande vid valet af ledamöter. Jag säger detta med anledning deraf,
att åtskillige talare här framkastat, att det gamla allmänna besvärsoch
ekonomiutskottet skulle varit så förhatligt. Jag tror omdömena
hos många icke varit blidare mot de tillfälliga utskotten. Jag hade
icke tänkt yttra mig i denna sak, men anledningen till att jag dock
begärde ordet var det i mitt tycke besynnerliga sätt, hvarpå den näst
siste talaren yttrade sig om de förväntningar, man kunde hafva om
betänkanden, som. komme från 1890 års konstitutionsutskott. Mig
synes detta betänkande icke vara förtjent af sådant klander, som han
deremot framstält.

Jag kan icke behöfva yttra mig utförligt, då jag helt och hållet
instämmer i hvad konstitutionsutskottet i motiveringen till föreliggandeförslag
anfört, utan kan derför inskränka mig till att, utom hvad jag
nu sagt, vidröra ett par anmärkningar, som gjorts af föregående talare.

För att en grundlagsförändring skall göras, säger man, bör ändringsförslaget
vara uppburet af det allmänna medvetandet inom landet.
Så är det väl i allmänhet, men hvad det föreliggande förslaget beträffar,
tror jag det är sådant, att något dylikt erkännande inom
landet icke behöfves, ty det är en fråga, som närmast rör Riksdagens
ledamöter sjelfve, då det väsentligen afser endast det sätt, som Riksdagen
finner lämpligast för frågors behandling inom densamma.

Fn ledamot har sagt, att de tillfälliga utskotten icke fördröjt
riksdagsarbetet och att man derför icke nu har något skäl att afskaffa
dem. Det är sant, så mycket mer som Riksdagen, om något
tillfälligt utskott icke hunnit med sina utlåtanden öfver några frågor,
icke brukat vänta på dessa, utan afslutat sina förhandlingar ändå.
Men jag tror, att, om de tillfälliga utskotten aflöstes af ett ständigt,
utskott, så skulle en del frågor kunna vida förr från ett sådant utskott
komma fram under Riksdagens första tid, än nu kan vara förhållandet,
då det alltid måste dröja någon tid, innan de tillfälliga utskotten —
såsom de hafva rätt att göra, om de vilja begagna sig deraf — fördelat
de särskilda motionerna mellan sina ledamöter, och innan så
desse utarbetat och till utskottet aflemnat förslag till betänkanden
samt dessa derifrån hunnit in till kammaren.

Såsom jag nämnt instämmer jag i utskottets motivering och beder
derför också få yrka bifall till dess förslag.

Herr Rundbäck instämde med herr Ahlström.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det förefaller mig besynnerligt

detta den siste ärade talarens yttrande, att han icke blott sjelf ansåge
de tillfälliga utskotten vara ett oting, hvilket så snart som
möjligt borde afskaffas, utan att han äfven hört flera andra sluta.

Onsdagen den 16 April, e. m.

N:0 26.

sig till denna uppfattning. Jag för min del har en helt annan uppfattning
af dessa tillfälliga utskott. Jag har sjelf under ett år varit
ledamot af två sådana utskott, och jag fann arbetet der vara en angenäm
sysselsättning. Sedermera har jag följt dessa utskotts verksamhet
och vågar påstå, att få ständiga utskott lemna en bättre utredning
öfver ärenden än de tillfälliga. Det är också klart, att arbetet
kan göras bättre i de tillfälliga utskotten, emedan de ärenden,
som till dem remitteras, äro af en mer enahanda natur än de, som
skulle komma att behandlas af det föreslagna ekonomiutskottet. Jag
undrar t. ex. hur det skulle komma att taga sig ut i ekonomiutskottet,
när ett åttiotal motioner af olika natur och skiftande beskaffenhet
remitterades till dess behandling.

Nu kan man visserligen säga, att detta utskott skulle fördelas på
afdelningar, men tron I, mine herrar, att en bättre utredning skulle
kunna åstadkommas derigenom. I detta utskott skulle ju alla ärendena
beredas af en sekreterare, men tror väl någon, att denne skulle
kunna vara så hemmastadd i alla de olika frågor, hvilka der förekomme,
att utredningen af dem skulle blifva bättre än nu är fallet i
de tillfälliga utskotten? Tror man väl, att denna sekreterare vore
mägtig att åstadkomma detta? Jag tror det icke.

Den siste talaren påstod också, att betänkandena skulle komma
tidigare in till Riksdagen, om denna förändring gjordes, men det tror
jag icke heller. Hur man således än ser saken, så förefaller det mig,
att de tillfälliga utskotten ur rent praktisk synpunkt äro fullt lika
bra som ett ständigt utskott, och derför yrkar jag afslag på utskottets
betänkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslogs den föredragna
paragrafen.

Öfriga paragrafer afslogos jemväl.

§ 3.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 7 (i samlingen n:o 23) i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl Maj:t rörande nedsättning i afgifterna för persontrafiken
å statens jernvägar.

§ 4.

Likaledes biföllos statsutskottets härefter, hvart för sig föredragna,
utlåtanden:

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg,
m. m.;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del af förra häradshöfdingebostället
Hvetlanda Thomas- och Kullagården näs 4 och 6; och

Angående
införande af
ett ständigt
utskott i
stället för de
tillfälliga
utskotten.

(Forts.).

N;o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

n:ö 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statens
eftertagande af ett rörande säteriet Mossebo med underlydande hemman
i Mölltorps socken af Vadsbo härad afslutadt köp.

§ 5.

För motions afgifvande hade sig anmält herr J. Anderson i
Tenhult, hvilken nu aflemnade en motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om underhandlingars förande med utrikes magter,
i syfte att få uppkommande tvister mellan nämnda magter och Sverige
afgjerda genom skiljedomstol.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 230, begärdes på bordet
och bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande n:o 51, i anledning af väckt motion om
afskrifning af oguldna återstoden af ett Vesans kärr- och sjöuttömningssamt
odlingsbolag beviljadt lån;
lagutskottets utlåtanden:

n:o 42, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lag angående upphäfvande
af fideikommisstiftelser i fäst egendom m. m.; och

n:o 43, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §
11 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;
samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande af föreskrift för åtskilliga embetsoch
tjensteman att anslå vissa mottagningstider;

n:o 26, i anledning af väckt motion angående utredning i fråga
om behofvet af vård för de sinnessjuka inom landet m. m.;

n:o 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t, i fråga om ändrade vilkor för utbetalning af anslaget till lönebidrag
åt lärare i slöjd vid folkskolorna;

n:o 28, med anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till tillägg uti 25 § af gällande folkskolestadga m. m.; och

n:o 29, i anledning af väckt motion om utsträckning till samtliga
lappområden i riket af gällande förbud emot införsel af spirituösa
i lappmarkerna.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.

§ 7.

Ordet lemnades härefter till

Herr vice talmannen L. O. Larsson, som dervid föreslog, att

N:o 26.

Onsdagen den 16 April, e. m.

statsutskottets utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, måtte å föredragningslistan för
nästa sammanträde uppföras främst bland de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda.

Till denna framställning lemnade kammaren sitt bifall.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. P. Nilsson i Käggla under 10 dagar från och med den 19 dennes
och herr E. W. Carlson „ 3 ,, „ ,, „ ,, 17 „

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,ig e. m.

In liden!

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prot. 1890.

N:o 26.