RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 21.

Onsdagen den 26 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet m. ro. friherre F. von Essen aflemnade följande
Kong!. Haj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående byte af mark mellan kronan och Örebro stad;

med förslag till förordning angående försäkring för olycksfall
i arbetet; samt

angående anslag till en riksförsäkringsanstalt.

Dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och blefvo i
följd deraf bordlagda till nästa sammanträde.

§ 2.

Herr Lilienberg erhöll ordet och yttrade: Jag antager, att
de nu aflemnade kongl. propositionerna om olycksfallsförsäkring
och om anslag till en riksförsäkringsanstalt skola remitteras, åtminstone
den förra, till lagutskottet. Men efter samråd med öfrige
ledamöter inom nämnda utskott tager jag mig friheten föreslå, att
Riksdagen behagade för behandling af dessa propositioner tillsätta
ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera
kammaren. Tillika ber jag få föreslå, att denna kammare ville
utse suppleanter till ledamöter till lika antal med dessa. Lagutskottet
har vid denna riksdag såsom vanligt fått sig mycket
arbete -förelagdt, och åtskilliga af de ärenden, som remitterats till
lagutskottet, hafva ännu icke slutbehandlats, deribland frågorna
om revision af strafflagen och om väghållningsbesvärets ordnande.
Härtill kommer också, att lagutskottet väntar inbjudning från
statsutskottet till samarbete i läkarefrågan och frågan om förändring
i lagen om postsparbanken. Slutligen vill jag säga, att
den sammansättning lagutskottet fått vid denna riksdag är icke
sådan, att den kan anses lemna någon garanti för ett sakkunnigt
bedömande af frågan om olycksfallsförsäkring, då i utskottet icke
sitter någon enda större arbetsgifvare. Jag ber också få nämna,
att enahanda framställning med denna också kommer att göras i
Första Kammaren.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 21.

N:o 21. 2

Onsdagen den 26 Mars, f. ro.

Den af herr L ili enberg sålunda gjorda framställning bordlädes.

§ 3.

Justerades protokollet för den 19 dennes.

§ 4.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt ingifven dödsattest,,
kammarens ledamot, riksdagmannen för Sundals härad, kronolänsmannen
Patrik Stockman under gårdagen aflidit.

Den åberopade dödsattesten upplästes och var af följande
innehåll:

“Att riksdagsmannen i Andra Kammaren, kronolänsman Patrik
Stockman, boende i huset n:o 11 Malmskilnadsgatan, afled derstädes
den 25 mars 1890 kl. 6 f. m. i en ålder af (enligt riksdagskalendern)
66 år intygar härmed

Dödsorsak:

Angina pectoris.

Stockholm den 25 mars 1890.

Fr. Antoni,
legitimerad läkare.

Efter sålunda erhållen underrättelse om det inträffade dödsfallet,
beslöt kammaren, uppå hemställan af herr talmannen, att,
jemlikt 28 § riksdagsordningen, till Konungen ingå med anmälan
om den inom kammaren uppkomna ledigheten; och blef ett i sådant
afseende på förhand uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes,
af kammaren godkänd.

§ 5.

Vid föredragning af herr V. B. Wittrocks i senaste sammanträdet
aflemnade motion, n:r 223, begärdes ordet af

Herr Sven Nilsson, som anförde: Ja, här föreligger ånyo
en motion, hvari begäres att Kongl. Maj:t skall lagstifta för ett
visst fall. Nu kan man icke af motionen se, huru vida motionären
föreslår någon förändring i civillag eller om han gifvit sig in
på Konungens enskilda lagstiftningsområde. Det kan således icke
ifrågasättas, att motionen icke nu bör remitteras; men om den
kommer att remitteras till tillfälligt utskott, skall väl meningen
vara, att man vill hafva en lag till stånd, som Konungen sjelf
har rättighet att ändra eller besluta öfver. Jag för min del anser
det område, på hvilket motionären rör sig, vara så vigtigt, att
jag icke vill gå den vägen. Ty om man skall hafva en bestämmelse
i lagen i det fall motionären föreslagit, så anser jag för

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

3 N:o 21.

min del, att en sådan bestämmelse bör införas i civillagen, som
icke utan Riksdagens samtycke kan ändras. Jag skulle helst vara
böjd att redan nu yrka på förslagets förkastande, om jag både
någon visshet derom, att kammaren hyser samma mening som
jag. Emellertid har jag velat yttra detta till det utskott, till hvilket
motionen kommer att remitteras för den händelse den anses
böra behandlas af ett tillfälligt utskott. Jag anhåller att detta
utskott måtte vara synnerligen försigtigt, så att det icke gifver sig
in på den vägen jag nyss nämnde och lägger en sådan lagstiftningsåtgärd
i Konungens egna händer.

Vidare yttrades ej. Motionen jemte det afgifna yttrandet
remitterades härefter till kammarens tillfälliga utskott n:o 4.

8 6.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

bankoutskottets utlåtande och memorial n:is 8 och 9; samt

lagutskottets utlåtande n:o 34.

§ 7.

Enligt förut fattadt beslut företogs nu till behandling be-de ^a/ny''mel
villningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts lanrikslag.
proposition, n:o 23, med förslag till förnyad förordning angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Uti nådig proposition, n:o 23, hade Kongl. Maj:t, med öfverlemnande
af förslag till förnyad förordning angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, föreslagit
Riksdagen att för sin del godkänna samma förslag; och hemstälde
nu utskottet, att Riksdagen ville för sin del godkänna Kongl.

Maj:ts ifrågavarande förslag, dock med den ändring, att ur 3 §
punkten i) skulle utgå orden: “vid tillämpning af stadgandet i
denna punkt skall jern- och stålskrot, fallet i ettdera riket efter
derstädes förbrukadt utländskt fabrikat, anses såsom i detta rike
framstäldt“.

Vid betänkandet furmos fogade följande reservationer:

af herrar E. G. Boström, J. Bengtsson i Gullåkra, S. Cederschiöld,
J. Eliasson och K. Stgjffe, hvilka ansett Kongl. Maj:ts proposition
böra oförändrad bifallas;

af herr F. G. Jansson i Carlshed, med hvilken herrar F. G.

Sandwall och P. J. Andersson i Torsbo instämt:

“Jag anser att 3 § punkten h) borde haft följande lydelse:

“Väfnader helt eller delvis tillverkade af linne-, bomulls-, ylle-,

N:o 21. i

Ang. antagande
af ny mellanrikslag.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

hamp- eller jutegarn11 o. s. v. Då nemligen skilnaden emellan de
båda rikenas tullsatser å så väl bomull som ylle är ganska stor,
synes man ej hafva bort utesluta dessa artiklar11; samt

af herrar J. P. Nilsson i Käggla, E. W. Carlsson, A. E. Petersson
i Hamra och F. G. Sandwall mot utskottets förslag att
bestämma uppsägningstiden till två år, och kviika ansett, att orden
“två år“ bort utbytas mot orden “ett år“.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Hans excellens, herr statsministern friherre Åkerhielm,. som
yttrade: Då i den kammare, der jag har rösträtt, förhandlingar

angående samma fråga, som nu här föreligger till denna kammares
pröfning och bedömande, pågå, torde kammaren med anledning
deraf finna förklarligt, att jag redan nu anhåller att från denna
plats få angående den förevarande frågan yttra några ord.

Redan vid 1888 års riksdag hade Riksdagens åsigter och
uppfattningar angående införandet af tullar skridit så långt fram,
att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhöll, att
Kong!. Maj:t ville vara betänkt på de ändrade bestämmelser i den
mellan Sverige och Norge gällande mellanrikslag, som häraf nödvändiggjordes
eller, rättare sagdt, betingades. Den af Kongl.
Maj:t tillsatta särskilda tullkomité fick då äfven på sin del.utredningen
af dessa frågor. Det är säkert en hvar, som följt med
Riksdagens arbeten, väl bekant, att inom denna komité först gjorde
sig gällande skiljaktiga meningar. Den mening likvisst, som redan
från början blef framhållen ur praktisk synpunkt och hvilken slutligen
framgick af tullkomiténs yttrande såsom, enligt flertalets
mening, den mest praktiska, det blef den, som nu också förslagsvis
till kammarens pröfniug föreligger, nemligen om ändringar och
reformer i särskilda punkter eller, om jag så må uttrycka mig;
partiella jemkningar i mellanrikslagen. Vid de rådplägningar i
denna sak, i hvilka jag, efter mitt inträde i Konungens råd, varit
i tillfälle att deltaga, har jag äfven blifvit lifligt öfvertygad, att
det endast är på denna väg man för närvarande kan komma, till
det samförstånd med brödrarikets representation, hvarförutan några
ändringar eller jemkningar icke äro tänkbara. Ty der två skola
vara ense, får icke den ene uteslutande hålla på sin mening, utan
samstämmighet mellan de skilda intressena måste framgå efter
jemkningar och förhandlingar, dervid den ene fäst afseende så
långt han kunnat göra det vid den andres uppfattning och åsigter.
När sedermera denna tanke bearbetades af tillkallade sakförståndige
svenske och norske män här i Sveriges hufvudstad, blefvo äfven desse
ense om, att det var på den reformatoriska vägen man hade att
söka träffa öfverenskommelse. Man fordrade, man höll emot, men
man enades slutligen; och Konungens svenska och norska statsråd
blefvo omsider alla i tillfälle att i sammansatt statsråd afgifva
lika tillstyrkanden. I följd deraf blefvo lika lydande förslag inlemnade
till svenska Riksdagen och till norska Stortinget.

Onsdagen den 26 Mars, f. m

N:o 21.

Nu finner jag, att man inom bevillningsutskottet fäst sig vid en Ang- antagansärskild
punkt, bestämmelsen under 3:dje punkten, likt. i), angående * mel
skrotjern, hvilken enligt propositionen skulle anses vara det lands ^ortsT
produkt, der skrotet vore fallet. Mig synes visserligen denna
fråga vara af en ringa betydelse, en ringa betydelse då det gäller
att träffa en öfverenskommelse mellan två lands representationer,
hvilka land, hvad än derom må hafva på senare tider sagts, hafva
allt intresse af att vara goda vänner med hvarandra. Det har synts
mig, som om redan den omständigheten att vi här i Sverige ännu
icke ega någon tullsats på skrot skulle göra det, lindrigast sagdt,
öfverflödigt att nu särskildt på denna fråga hänga fast sig eller allt
för mycket lägga vigt på densamma. Vidare tror jag också att,
äfven om en sådan tullsats i Sverige införes, den föreslagna bestämmelsen
angående skrotets ursprungsort — för så vidt man
får förutsätta att man från Norges sida står vid sitt ord —- icke
lär vara sådan, att icke den kan mycket väl, på sätt i den kongl.
propositionen är tilltänkt, få qvarstå.

Härmed sammanhänger naturligtvis äfven den större frågan
om ett ändrande af den uppsägningstid, som är stipulerad i nu1
gällande mellanrikslag och som, på sätt herrar ledamöter i denna
kammare nog torde erinra sig, blef faststäld då senaste mellanrikslag
kom till stånd, nemligen den tvååriga uppsägningstiden.

Många skäl kunna nog tala för deras önskan, som vilja hafva
denna tid ändrad till ettårig, men norrmännen vilja det icke.

De hafva med bestämdhet gifvit till känna, att de fasthålla vid
den en gång öfverenskomna tvååriga uppsägningstiden. Jag tror
mig kunna våga uttala, att skälet till att jag för min del — i den
ringa mån på mig personligen kan ankomma — har funnit, att
denna norska fordran borde uppmärksammas och ses till godo är
det, att man samtidigt från norsk sida erbjöd sig att gå in på att
de ändringar och de omredigeringar efter svenskt hufvud, som
gjordes i mellanrikslagen och som nu föreligga, skulle träda i
gällande kraft redan den 1 juli 1890. Jag har för min del ansett
det vara bättre och fördelaktigare, att dessa sålunda uppnådda
överenskommelser och denna enhet — derest man icke vill hänga
sig fast vid den obetydliga fråga jag nyss nämnde —träda i kraft
redan då, än att — såsom eljest skulle kunna riskeras — hafva den
gamla mellanrikslagen oförändrad gällande i minst två år, ty den
skulle gälla i två års tid från den tid svenska Riksdagen komme
så långt, att den bestämdt kunde framkalla en uppsägning. Då
är det för den praktiske mannen — jag står här icke såsom annan—
alldeles klart, att det är en verklig fördel, som man vunne, om
man nu enade sig om att antaga den kongl. propositionen i sin
helhet sådan den föreligger.

Härmed kunde jag hafva sagt nog, men det ligger mig om
hjertat att tillägga ett ord, för den händelse några erinringar sedan
skulle göras eller man på annan ort än här skulle finna, att till
äfventyrs norrmännen gjort för många och för stora eftergifter,
nemligen att jag såsom svensk man hellre ser, att det är norska
Stortinget, som kommer med en sådan anmärkning, än att det är

N:o 21. 6

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. antagande
af ny mellanrilcslag.

(Ports.)

svenska Riksdagen. När den svenska Riksdagens önskningar biifvit
uppmärksammade, och i de allra flesta fall uppnådda, när tullkomiténs
önskningar biifvit framburna och iakttagna, och när de af
Konungen såsom underhandlare utsedde delegerade uppnått ett sådant
resultat som det, hvilket nu föreligger, då vore det lyckligt,
om det större folkets representation kunde visa, att den för sin del
vore den första att förstå, att i sådana frågor som dessa, om i
några, är det unionen a intresset det, som bör sättas i främsta rummet.
Jag hoppas, att herrarne icke måtte misstycka, att jag sagt
detta. Deri ligger icke något förbiseende af Sveriges särskilda
ställning och af hvad Sveriges välförstådda intresse bjuder. Tvärt om
tror jag mig med lugnt samvete kunna påstå, att om svenska
Riksdagen ville ena sig om förslaget nu, har man tillgodosett de
svenska förhållandena på ett bättre och lyckligare sätt, än om man
kommer till ett resultat, som slutligen skulle leda till afslag på
alltsammans.

Jag behöfver icke säga mer, än hvad jag nu yttrat. Jag vet
att jag icke har rätt att göra något yrkande i denna kammare.
•Jag skall icke heller göra det. Jag skall blott nämna till sist, att
jag hyser den förhoppning, att det lugna praktiska förståndet skall
blifva det, som här kommer att gifva sitt utslag i saken.

Vidare yttrade:

Herr E. Gr. Boström: Jag skall, med anslutning till hvad herr
statsministern yttrade, inskränka mig till att anhålla, att kammaren
med afslag å utskottets hemställan behagade bifalla Kongl.
Maj:ts förslag oförändradt.

Med herr Boström förenade sig herrar De Lånad, Cederschiöld,
Bergman, Styffe, Eliasson, Anderson i Himmelsby, Jakobson, Sjöberg,
Bexelius, Johansson i Strömsberg, Larsson i .Mörtlösa, Söderbion.-,
Svensson i Rydaholm, Jönsson i Mårarp, Sundberg i Vexiö, De la
Gardie, Redelias, Gustaf Berg, Norrby, Larsson i Fole, Gibson, Ekeborgh,
Månsson, Svenson i Bossgården, Bergendahl, Ersson i Vestlandaholm,
Olsson i Frösvi, Fosser, Svensson i Brämhult och Jönsson
i Gammalstorp.

Herr Sandwall anförde; Då jag inom utskottet varitmedom det
beslut, till hvilket utskottet kommit rörande punkten i) i 3:dje paragrafen,
ber jag att få säga mina skäl derför. Som bekant är, har
vi i Sverige satt tull på plåt och valsadt jern, som införas från
utlandet. Norrmännen återigen ha icke någon sådan tull. När de
nu för sina mekaniska verkstäder införskrifva från utlandet plåt
och valsadt jern, så uppstår under det mekaniska arbetet alltid en
del skrot, som afklippes från det införda jernet, och detta skrot
kan sedan säljas till spikfabrikanterne, som omsmälta och valsa
ut detsamma för att af sådant ämnesjern sedan klippa spik. Dessa
spikfabrikanter kunna på det sättet framställa eu billigare vara än
de, som ha tull på jernet. Det är skälet, hvarför jag anser att

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

7 2i:o 21.

man bör göra de svenske och norske spikfabrikanterne fullkomligt Ang. antagenlikstalda.
deafnymel Jag

tror visserligen, som det blifvit framhållet af herr stats- “''p*rtsa^''
ministern, att saken dock icke är så betydlig, att man derför bör
låta hela lagen falla. Det har heller icke varit utskottets mening.

Men utskottet har ansett, att när man nu gjort bestämmelsen lika
för Sverige och Norge, så skulle det icke utgöra någon förnärmelse
eller någon orättvisa mot Norge, i fall den förändring, som
utskottet föreslagit, vunne Riksdagens bifall. Ty det kan ju hända
att Sverige framdeles kommer att taga bort tullen på den valsade
plåten och det jern, som införes, men att Norge tvärt om kommer
att sätta tull på dessa artiklar. Då blefve det de norska spikfabrikanterna,
som blefvo lidande, i fall ej den ändring, som utskottet
föreslagit, vore i mellanrikslagen vidtagen. Jag vill dock
icke strängt hålla på det. Då det af Kong!. Maj:t framlagda förslaget
till ny meilanrikslag har många företräden framför den nu
.gällande lagen och ändringsförslag synas möta mycket motstånd,
så skall jag heller icke göra något yrkande. Jag har endast velat
nämna det särskilda skäl, som utskottet haft för sitt beslut, hvilket
skäl jag fullkomligt gillar.

Herr Lönegren: Jag vill ingalunda påstå, att det nu föreliggande
förslaget till ny meilanrikslag är det bästa, som man
kunde önska; åtminstone tillfredsställer det icke fullt mig. Det
innehåller nemligen icke sådana bestämmelser, som jag i främsta
rummet ville hafva der inrymda, att våra tullförhållanden till Norge
derigenom skulle blifva för en längre tid ordnade, och att icke
ändringar i det ena eller andra landets tulltaxa skola med nödvändighet
påkalla ändringar äfven i mellanrikslagen. Dör egen del
har jag slutit mig till ett inom tullkomitén framstäldt förslag, som
i nyssnämnda hänseende och i fråga om praktisk tillämpning har
ett afgjordt företräde framför de öfriga der framlagda förslagen;
men då detta förslag — om erläggande af half-tull för vissa varor
— mötte motstånd så väl hos norrmännen som hos åtskilliga svenska
industrimän, hvilka af en sådan bestämmelse i lagen befarade
-en menlig inverkan på afsättningen till Norge af deras fabrikat,
så kan detsamma naturligtvis för närvarande icke hafva någon utsigt
till framgång. Jag tillåter mig dock att här nu nämna, att
half-tullsystemet icke är något nytt i fråga om mellanrikslagen,
ty detta system har enligt denna lag tillämpats under nära 50 år,
eller från 1825 till 1874, och då i mycket större utsträckning än
nu var i fråga, nemligen på en stor del rent svenska och norska
tillverkningar, medan det nu skulle tillämpas endast på sådana
svenska och norska tillverkningar, uti hvilka utländska i det andra
landet tullpligtiga materiaiier ingingo.

Det nu föreliggande förslaget har, som hans excellens herr
statsministern anmärkte, tillkommit på Riksdagens egen begäran.

Och hvad begärde Riksdagen? Jo “att Kongl. Maj:t med anledning
af de beslut Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan täcktes,
så fort ske kunde, inleda underhandlingar med norska regeringen

N:o 21. 8

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. antagan-om sådana bestämmelser i den så kallade mellanrikslagen, hvilka
deianriksl™el ^ Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet påkallades''1. —
(Forts./ Derjemte iemnade Riksdagen Kongl. Maj:t bemyndigande, att, om
dessa underhandlingar icke skulle leda till det åsyftade målet, uppsäga
mellanrikslagen.

Mera begärdes ej, och månne icke det nu föreliggande förslaget
innebär hvad Riksdagen begärt? — Jo utan tvifvel, och ännu mera,
som efter min mening är af större vigt än det i Riksdagens skrifvelse
omordade.

De förändringar i mellanrikslagen, hvilba påkallats af förändringarne
i vår tulltaxa, innehållas i lagförslagets 3:dje paragraf och
bestå dels i tvenne nya moment med bestämmelser, rörande förtullningen
af väfnader, helt eller delvis tillverkade af linne-, hampeller
jutegarn, spunnet i annat land än Sverige eller Norge, samt
åtskilliga slag af gröfre jernarbeten, helt eller delvis af utländska
råämnen eller halffabrikat, dels ock senare delen af paragrafen,
uti en komplettering vid uppräknandet af de bearbetningar, som
icke medföra naturalisation; hvarjemte sista delen af paragrafen
innehåller bestämmelsen, att andra i förhållande till den färdiga
varan mindre väsentliga bearbetningar skola efter öfverenskommelse
emellan de begge rikenas tullmyndigheter vara likstälda med
de i paragrafen särskilt uppräknade slagen af bearbetningar.

Men utom detta och utöfver hvad som egentligen ingick i
Riksdagens framställning till Kongl. Maj:t, innebär lagförslaget åtskilligt
annat, som jag nu i korthet vill omnämna, nemligen: första
och andra paragraferna hafva blifvit förändrade derhän, att den
svenska Riksdagen nu får rätt att besluta så väl utförsel- som införselförbud,
samt utförselstull med gällande kraft äfven mot Norge,
hvilket med lagens nuvarande lydelse ej var möjligt, och att detta
för oss kan blifva af stor vigt och betydelse, anser jag mig endast
behöfva antyda. För egen del anser jag dessa förändringar vigtigare
än allt det öfriga, som blifvit vid lagen åtgjordt.

Fjerde paragrafen har undergått en betydlig förändring genom
nedsättandet af de qvantiteter, som vid resa öfver gränsen få tullfritt
medföras; och jag hoppas att dessa förändringar skola i väsentlig
mån bidraga till stäfjande af det ofta omordade och med allt
skäl öfverklagade missbruket vid gränstrafiken genom införseln på
sidan om lagen af åtskilliga varor från Norge till Sverige.

Bestämmelserna i 9:de paragrafen angående produktionsbevis
äro betydligt skärpta till båtnad och säkerhet för våra näringsidkare
i den stora konkurrensen på det industriella området. Deremot
har man ansett sig kunna från anskaffandet och medförandet
af produktionsbevis fritaga gränstrafiken i sådana fall, der varorna
uppenbarligen äro alster af ortens skogs- och landthushållning eller
hemslöjd, samt för begagnade flyttsaker till mindre värde, som af
arbetssökande personer medföras eller för deras räkning sändas
från det ena landet till det andra.

Jag har nu omnämnt de fördelar, som utverkats för Sverige;
återstår nu att se till hvad som i utbyte medgifvits åt Norge.
Här vid lag får man icke glömma, att mellanrikslagen är ett kon -

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

9 N:0 21.

trakt mellan tvenne parter, och är det ju under sådana förhål- An9- antagan
landen orimligt att begära, det alla fördelarna skola stanna p"f ny mel
ena sidan; vill man tor egen rakning utverka hvad man anser tor (Forts.)
för sig nyttigt eller nödvändigt, så är det ju billigt och rättvist,
att något annat gifves i gengäld. Så har här skett och jag
vågar påstå, att hvad som för Sverige utverkats icke blifvit för
högt betaldt.

I 3:dje paragrafen hafva bland de artiklar, hvilka under alla
förhållanden skola draga full tull inrymts karameller och luktvatten
— detta på begäran af norrmännen och med hänsyn
till de i Norge bestämda höga tullsatserna å socker och sprit.

I hvad mån detta kan menligt inverka på exporten af karameller
från vårt land till Norge, derom kan man icke med säkerhet bilda
sig ett omdöme, ty statistiken lemnar ej uppgift på de exporterade
qvantiteterna, af orsak att denna vara så väl i den svenska som
norska tulltaxan inrymmes under tulltaxe-rubriker, som äfven omfatta
andra sockertillverkningar. Af “konfityrer", till hvilken
rubrik karameller här i landet hänföras, uppgick utförseln till
Norge år 1888 till 106,026 kg. och 1889 till 191,051 kg.; men, som
sagdt, detta lemnar ingen säker grund för bedömandet. Af luktvatten
åter har exporten till Norge under sagda år uppgått till
respektive 837 och 1,757 kg., således i hvarje fall en obetydlighet.

En tredje artikel som nu äfven upptagits bland de med full
tull belagda varorna i 3 § är “kaffesurrogat“; men införandet i
mellanrikslagen af denna artikel ställer sig hufvudsakligen till
förmån för Sverige. Importen af denna artikel från Norge till
Sverige uppgick under år 1888 till 230,795 kg. och under år 1889
till 281,917 kg., medan under samma år vår export till Norge af
dylik vara ej utgjorde mera än 21,915 kg. för det förra året och
26,048 kg. för det senare. Och då tullen å denna artikel här i
landet är 20 öre per kg., så skulle, om importen håller sig vid
ungefär samma siffror, deraf uppkomma en statsinkomst af omkring
50,000 kr.; skulle åter, som antagligt är, införseln deraf nedgå, så
slippa vi en underhaltig konsumtionsartikel, och då skall förvisso
förbrukningen af kaffe i motsvarande grad stiga.

Mot lagförslaget hafva åtskilliga anmärkningar blifvit framstå]
da. Utskottet har yrkat uteslutande af stadgandet i 3 §
punkten i), enligt hvilket “jern- och stålskrot, fallet i ettdera riket
efter derstädes förbrukadt utländskt fabrikat, skall anses såsom
i detta rike framstäldt". Fem ledamöter hafva likväl reserverat
sig häremot. För min del kan jag icke fatta den stora betydelse,
som utskottet fäst vid detta stadgande, och jag kan omöjligen tro
att farhågan för missbruk af denna bestämmelse kan vara grundad.

De suppositioner, som i detta hänseende framhållits, måste jag
anse öfverdrifna. Detta stadgande eger dessutom ingen betydelse
alls, så länge jernskrot icke är här belagdt med tull. Och gäller
det, att nu, af fruktan eller omtanke för hvad framtiden kan i
detta hänseende bära i sitt sköte, välja mellan tull på jernskrot
och mellanrikslagens bestånd, kan för mig åtminstone valet icke
blifva svårt.

N:o 21. 10

Onsdagen den 2G Mars, f. m.

Ang. antagande
af ny mellanrikslag.

(Forts.)

Några reservanter påyrka att bestämmelserna i 3 § punkt b),
rörande förtullningen af väfnader af linne-, hamp- eller jutegarn
äfven skulle gälla väfnader af bomulls- och yllegarn. Jag får
erkänna, att jag delar deras åsigt, och jag har äfven uttalat denna
min mening uti det utlåtande, som kommerskollegium och generaltullstyrelsen
afgifvit öfver tuilkomiténs förslag till ändringar i
mellanrikslagen; derjemte anser jag, att den stora, alltjemt tilltagande
importen af ylleväfnader från Norge nog kan ingifva våra
fabrikanter en viss oro och motivera ett dylikt tillägg. Orsaken,
hvarför tullkomitén ej under punkten h) upptog äfven bomulls- och
ylleväfnader, var den, att representanterna för dessa näringar ej
hade framstält något yrkande i den vägen, hvarjemte till beslutet
torde medverkat, att skilnaden i tullsatserna i de båda rikena å
bomulls- och ullgarn är betydligt mindre än å garn af lin m. m.
För egen del vill jag icke påyrka någon ändring i denna punkt
och jag kan icke tro, att reservanterna vilja för den oegentlighet,
som de med rätta anmärkt, riskera lagens antagande.

Andra reservanter hafva påyrkat en nedsättning af uppsägningstiden
eller den ändring af § 18, att mellanrikslagen skulle upphöra
att gälla ett år efter uppsägningen. Jag har i detta hänseende
samma ståndpunkt som för tre år sedan, då jag härom
uttalade mig i denna kammare. Jag anser som alldeles säkert,
att, om mellanrikslagen skulle upphöra att gälla, någon annan
författning skulle komma i stället, som ordnade och reglerade förhållandena
på gränsen och underlättade samfärdseln gränsboarne
emellan; ett sådant undantagsförhållande har existerat i långliga
tider och redan före 1814, då Norge lydde under Danmark. Men
för att åstadkomma en sådan lag fordras tid. Man har att utse
delegerade från de båda rikena, och dessa skola sedan öfverlägga
och uppgöra förslag, hvilket först torde underställas vederbörande
embetsmyndigheter och slutligen för frågans afgörande öfverlemnas
till regeringarna och folkrepresentationerna i de olika länderna;
allt detta tager ganska lång tid, och jag håller föga troligt, att
det skall kunna medhinnas på ett år. Jag har dessutom svårt att
tro, det några afsevärda affärer, baserade på vinst genom tulldifferenserna,
skola komma till stånd, då erfarenheten visat, att
dylika operationer numera strängt följas från vårt land och vederbörande
spekulanter böra hafva klart för sig, att en uppsägning
när som helst kan ske och dermed inom körd skall följa ett slut
på denna deras verksamhet.

Vid bedömandet och afgöraudet af denna fråga böra vi alltid
ihågkomma, att förslaget, sådant det nu föreligger, ej får ändras;
det gäller nu liksom vid 1887 års riksdag att antingen antaga
lagen i oförändradt skick eller också förkasta den. Hvad ett förkastande
skulle medföra för följder, är naturligtvis för mig omöjligt
att säga, men jag antager, att det skulle medföra lagens uppsägning,
hvartill Riksdagen redan gifvit sin fuilmagt. Om konseqvenserna
häraf vill jag endast säga, att jag anser dem kunna
blifva mycket ödesdigra. För mig såsom tullman uppstår vid
tanken på mellanrikslagens upphäfvande, hvarigenom Norge skulle

Onsdagen den 26 Mars, f. ro.

11 N:o 21.

i tullhänseende blifva såsom ett främmande land, en viss oro och Ang. antagan
farhåga, då jag besinnar de stora svårigheter, som det skulle mota,* «/«.v mel
och de mycket betydliga kostnader, som det skulle medföra att
på ett nöjaktigt sätt bevaka den flera tiotal af mil långa gränsen (-’ors--''
mellan Sverige och Norge. Gränsens beskaffenhet nästan omöjliggör
en fullt effektiv bevakning; man inser detta klarligen, om
man färdas deruppe. Gränsen kan nemligen på många ställen
sägas existera mera på papperet än i verkligheten, och man kan
ofta passera den utan att kunna märka det, så vida det icke
särskild! påvisas. Sådan den nu är — och den kan ej blifva
annorlunda — kan man verkligen om gränsen säga, att den visserligen
skiljer de båda länderna från hvarandra, men den förenar
dem också och sammanhåller dem vid hvarandra med starka band,
med band som icke kunna upplösas.

Men dessa band är o endast naturens verk, och här är det
fråga om något helt annat, om lagliga och politiska band. Vår
pligt som lagstiftare är det att stärka och ytterligare befästa de
politiska band, som till fromma för båda länderna nu existera,
och vi böra noga akta oss för att för obetydligheter lösa eller
försvaga dessa band; och såsom obetydligheter, relativt, måste jag
anse de anmärkningspunkter, som nyss berördes. Då nu mellanrikslagen
också utgör ett föreningsband mellan de båda länderna
och denna lag säkerligen är till gagn så väl för Sverige som för
Norge, och då det föreliggande förslaget utan gensägelse innehåller
förbättringar i nu gällande bestämmelser och inrymmer allt
hvad Riksdagen begärt, kan jag icke underlåta att önska framgång
åt förslaget. Kan man icke på eu gång nå allt hvad man vill,
kan man icke med ett steg nå det målet, till hvilket man sträfvar,
så bjuder dock klokheten att ej förkasta ett förslag, som innehåller
obestridliga förbättringar och som uppenbarligen är i flera
hänseenden till gagn för vår handel, vårt näringslif och vår statskassa.
På dessa grunder yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag
utan den inskränkning bevillningsutskottet föreslagit.

Herr Petersson i Boestad: Jag vill hafva anmärkt till

protokollet, att jag önskar bifall till Kongl. Maj:ts proposition
angående mellanrikslagen, och det af det skäl att jag anser, att
en ändring af densamma enligt reservanternas förslag kan leda
derhän, att hela förslaget slutligen faller, och det vill jag ej vara
med om, ty det är ostridigt, att detta förslag, om det blir antaget
till lag, skall någorlunda reda handelsförhållandena mellan de
båda länderna. Då det derjemte är det enda förslag, vi för närvarande
kunna få att behandla, och då det leder till ömsesidig
reda i och ordnande af våra handelsförhållanden med broderlandet,
så yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag skall be att med

några få ord få tillkännagifva, att jag hufvudsakligen på de skäl,
som redan blifvit anförda, kommer att rösta för Kongl. Maj:ts
förslag. Då jag gör det, är det ej för att jag icke skulle önskat

N:o 21. 12

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. antagande
af ny mellanrikslag.

(Forts.)

liera förändringar i mellanrikslagen, men man bör här som i allmänhet
taga i betraktande, att när man träffar en öfverenskommelse
mellan två parter, kan icke den ena parten få allt hvad
man skulle önska, utan det måste ske eftergifter på ömse sidor»
Det kan emellertid icke förnekas, såsom det äfven blifvit framhållet,
att det är väsentliga förbättringar i det nu framlagda förslaget
gent emot den mellanrikslag, som vi hafva för närvarande, och
för min del vill jag icke riskera det goda, man kan få, för att
sträfva efter något, som man kanske icke kan få. Jag förenar
mig derför med deras mening, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts
förslag oförändradt.

Herr Lyttkens yttrade: Jag ber att en gång få hafva det

nöjet att i en tullfråga instämma med herr vice talmannen.

Vidare instämde med herr vice talmannen herrar Smedberg
Sven Nilsson, Pehrson i Törneryd, Svenson i Edum, Ericson i Borekulla,
Nilsson i Skärhus och Björkman.

Härefter anförde:

Herr Janson i Carl shed: Såsom af betänkandet synes, har

jag reserverat mig mot bestämmelserna i § 3 i hvad den innehåller
rörande väfnader. Jag tycker nemligen, att den svenska
ylle- och bomullsväfnadsindustrien blifvit styfmoderligt behandlade.
Importen af dessa artiklar från Norge till Sverige har nemligen
stegrats ej så obetydligt. Men då jag icke tror, att jag skulle
kunna vinna något resultat, vill jag icke göra något yrkande, men
jag får förklara, att om jag blir satt i valet mellan rent afslag
och Kongl. Maj:ts förslag, kommer jag att rösta för detta förslag.

Herr Jonsson i Hof: Vid bedömande af denna fråga anser
jag mig böra ställa fram den frågan, hur förhållandet skall blifva
gent emot Norge, om denna lag antages och sedan se efter om
man har förhoppning, att ett bifall till det ena eller andra af de
föreliggande förslagen skulle skaffa oss ro och lugn beträffande
våra samfärdselförhållanden med Norge. Jag anser nemligen att,
om man lemnar sitt bifall till Kongl. Maj:ts förslag, man då borde
kunna få fred och lugn för denna fråga åtminstone några år, utan
att om ett eller par år nya motioner framkomma om ändring i
denna lag. Det skulle då kanske hända, att det lyckades dessa
motioner göra sig gällande, hvilket då kunde vara mera farligt,
än om Kongl. Maj:ts proposition denna gång skulle helt och hållet
falla. Såsom herrarne se, lins det ett par grupper reservanter,
som icke varit nöjda med Kongl. Maj:ts förslag, utan yrkat en
eller annan ändring. Desse reservanter hafva visserligen nu för
tillfället afstått från att hålla på sina meningar, och detta just
för att få hvad som kan fås för tillfället. Men jag skulle önska
litet mera trygghet och garanti för att desse herrar å sin sida äro
i själ och hjerta nöjde med förslaget och icke göra det endast

Onsdagen den 26 Mars, f. m,

13 N:o 21.

derför att de äro nödde och tvungne att gå in på saken. Vilja Ang. antagan
icke dessa herrar förklara, att förslaget tillfredsställer alla rimligadt'' af ny mel
anspråk, så fruktar jag, att, om dessa herrar blifva qvar vid riks- ^orts!*/''
dagen, de skola snart komma med förslag och anspråk, som lyckas
göra sig gällande. Hvartill dylika oupphörliga underhandlingar
skola leda till sist i afseende på vårt förhållande till Norge,
tror jag låter lätt tänka sig. Om jag således till sist lika fullt
kommer att sluta mig till dem, som yrkat bifall till Kong!. Maj:ts
förslag, så är det under den tysta oah säkra förhoppning, att
herrar reservanter af själ och hjerta skola medgifva, att detta bör
kunna anses vara hvad man rimligen kan begära, så att de icke
snart komma med några nya förslag. Det är det minsta man kan
begära af dem.

Herr Swartling: Jag ber endast att på de grunder, som i

den kongl. propositionen angifvits, samt på de af hans excellens
herr statsministern anförda skäl få yrka bifall till Kongl. Majds
förslag och afslag å utskottets hemställan.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag skall också på de af herr Olof
Jonsson i Hof anförda grunder be att få yrka bifall till Kongl.

Maj:ts förslag. Jag tror icke, att vi vinna något, om vi nu skola
börja slita sönder detsamma med begäran, att ett nytt sådant måtte
framläggas, utan håller för min del före, att det nu är bäst att
antaga Kongl. Maj:ts förslag, såsom det nu föreligger.

Herr Elowson: Jag anser för min de!, att denna lag är af
synnerligen stor vigt icke endast för samfärdseln de båda rikena
emellan, utan också af politiska skäl, och vill icke med min röst
bidraga till, att nämda lag skulle falla på en så obetydlig sak
som den, hvarom här är fråga, nemligen rörande jern- och stålskrot.
Visserligen går det nu framlagda förslaget icke i den riktning,
som jag helst skulle hafva önskat, men då jag af innerligt
hjerta är för en närmare förening med Norge, skall jag, herr talman,
för närvarande yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag
å utskottets hemställan.

Herrar Olsson i Kyrkebol, Jansson i Krakerud, Pehrsson i
Önnerud och Olson i Stensdalen instämde i detta yttrande.

Herr Bengtsson i Gfullåkra: Äfven jag har, såsom her rarne

se, antecknat mig som reservant mot utskottets förslag i
den föreliggande punkten. Då nu emellertid ingen uppträdt och
yrkat bifall till den föredragna punkten, kan det ej vara nödigt
att uppehålla herrarnes tid med att redogöra för skälen till reservationen.
Jag skall derför helt enkelt anhålla att få yrka afslag
å utskottets betänkande i denna punkt och bifall till punkten i)
i Kongl. Maj ds förslag.

Herr Holmgren instämde häruti.

N:o 21.

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. antagande
eif ny mellanrikslag.

(Foris.)

Herr Danielson: Ja, jag skall keller icke yrka annat än
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men då jag gör detta, är det icke
derför, att jag anser, att vi dermed vunnit allt hvad vi borde
vinna, utan endast under den förutsättningen, att vi för närvarande
och så fort, som jag anser önsbligt, icke kunna vinna någon större
rättelse; ty ännu återstår mycket att rätta i detta fall och ömkligt
vore äfven, att ännu någon större rättelse kunde vinnas, än
det föreliggande förslaget innebär. Jag anser, att utskottets förslag,
deri det skiljer sig från Kongl. Maj:ts, är af ganska stor betydelse
och bort vinna kammarens bifall, likaså att reservanternas
rörande uppsägningstiden icke är en så obetydlig sak, som man
velat göra den till. Men då frågan nu emellertid kommit till den
ståndpunkt som den nu föreligger, tror jag, att man icke bör förkasta
det framlagda förslaget, ty detta skulle kanske leda derhän,
att vi ännu någon oviss tid finge bära de större ojemnketer, som
nu äro rådande. Jag anser dock, att, när förhållandena framdeles
kunna ställa sig lämpligare, dertill en och annan ytterligare rättelse
i mellanrikslagen bör ifrågakomma och i detta afseende tror jag,
att icke någon kan eller bör afsåga sig rätten att yrka på sådana
förändringar, såsom en talare antydt. Jag kan således biträda
förslaget, men anser derför icke, att vi vunnit allt hvad vi borde
vinna i rätt och likställighet.

Häruti instämde herrar Widström, Lyth, A. V. Carlson, Wittrock,
Larson i Slättäng, Eriksson i Norrby, Petersson i Eksebo, Bladh,
Petersson i Runtorp, Johansson i Esset och Larsson i Upsala.

Herr Holmgren: Jag anser icke, att de invändningar, som

här gjorts mot Kongl. Maj:ts förslag, varit så tungt vägande.
Hvad särskildt beträffar utskottets yttrande, att uttrycket “i ettdera
riket förbrukadt utländskt fabrikat" icke synes utesluta möjligheten
af att t. ex. utländska till större delen förslitna fabrikat
införas i landet i afsigt att, sedan de någon kortare tid der brukats
såsom inom landet förbrukade, användas till frambringande
af varor, som sedermera på grund af råämnets i formelt afseende
inhemska ursprung skulle få tullfritt införas i det andra landet,
så kan jag icke finna, att detta yttrande bör tillmätas någon synnerlig
vigt. Ty om de förbrukade fabrikaten äro så pass användbara,
att de kunna någon tid begagnas till sitt ursprungliga ändamål,
så skola de väl betinga så pass högt pris, att det icke kan
löna sig att införa dem för att användas som råmaterial. Jag
anser derför detta skälet icke vara något talande, och yrkar
alltså bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Sandwall: Jag har tagit mig friheten begära ordet
med anledning af ett yttrande, som fäldes af en talare på norrlandsbänken.
Han begärde, att reservanterna skulle afgifva en
förklaring derom, att de icke vidare skulle söka få mellanrikslagen
förändrad. En sådan förklaring är jag ingalunda för min del be -

Onsdagen den 26 Mars, f. ro.

N:o 21.

nägen att afgifva, för den händelse jag ytterligare skulle
hit igen och jag kan naturligtvis ännu mindre gå i borgen derför■a\"flr^sj™el''
att icke någon annan skulle kunna väcka ett dylikt förslag, och “pot-tsT
följaktligen skulle denna garanti vara utan all kraft och verkan.

Likasom en föregående talare på kalmarbänken kan jag nog
förstå, att Sverige skulle vinna åtskilligt genom denna förändrade
mellanrikslag, hvilken ju är bättre än den vi nu hafva, men jag
kan likväl icke inse, att den erbjuder fördelar, som äro så öfvervägande
på vår sida, att icke en kortare uppsägningstid vore önsklig.
Om fördelarna uteslutande voro på vår sida, så är det naturligt,
att vi icke skulle begagna oss af vare sig den kortare eller
längre uppsägningstiden. Vore förhållandet annorlunda åter igen,
så ligger det i sakens natur, att hviiketdera landet som helst, som
funne sina fördelar minst tillgodosedda, skulle önska att så fort
som möjligt få förhållandena utjemnade och förbättrade. Jag kan
således icke se, att man genom ett bifall till vår reservation skulle
förnärma Norges rätt, emedan man ju i alla fall tillerkänt detta
land samma rätt som Sverige. — Efter de yttranden och instämmanden,
man hört här i denna fråga, inser jag naturligtvis mycket
väl, att någon ändring i Kongl. Maj:ts förslag icke kan ifrågakomma
— och jag skall heller icke så strängt hålla på en sådan
ändring — i synnerhet som den föreslagna lagen är bättre än den,
vi nu hafva. Men jag vill heller icke gå in på, att så stora fördelar
uteslutande skulle finnas på Sveriges sida, som här påpekats.
Om vi blott röra vid sjöfartsförhållandena, veta vi litet
hvar, i hvilken oerhörd stor skala norska fartyg befara de svenska
kusterna, då svenska handelsflottan deremot föga eller intet sysselsätter
sig med fraktfart på de norska. Detta är ett förhållande,
som förut här icke blifvit vidrördt, men som jag velat påpeka
såsom en omständighet, hvilken torde få anses som ett ytterligare
skal för önskvärdheten af en kortare uppsägningstid af mellanrikslagen
samt en anledning för Norge att ingå derpå.

Jag vill nu emellertid icke göra något yrkande, emedan jag
anser det fåfängt.

Herr Lönegren: Jag vill endast upplysa kammaren derom,

att samma rättigheter, som norska fartyg hafva i Sverige, hafva
svenska fartyg i Norge, och det är icke endast de norska fartygen,
utan äfven dé flesta andra närbelägna staters, som hafva
samma rätt hos oss. Det enda undantag, som för närvarande
gäller i detta fall, är, så vidt jag kan minnas, för finska och
ryska fartyg.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med afslag å utskottets
hemställan, i hvad densamma skilde sig från Kongl. Maj:ts förslag
i ämnet, biföll kammaren detta senare oförändradt.

n:r

Ang. ändrad

1 ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande lydelse af74§
7, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till reffe™ssfor -

N:o 21. 16

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. ändrad
lydelse af 74 i
regeringsformen.

(Ports.)

a Riksdagen med förslag till ändrad lydelse af 74 § regerings?
formen.

I detta utlåtande hemstälde utskottet:

att följande genom Kongl. Maj:ts proposition framlagda förslag
till ändrad lydelse af § 74 regeringsformen måtte af Riksdagen
antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ 74.

(Nuvarande lydelse:)

Konungen ege ej magt att fordra
någon annan gärd, till utförande
af ett uppkommet krig,
än det sammanskott af födande
varor, som uti en landsort kan
blifva erforderligt till krigsfolks
underhållande under tåg eller
marsch, när de särskilda orter,
der detta tåg sker, icke förmå
trupperna med nödigt uppehälle
förse. Denna gärd skall dock
genast med penningar af statsmedlen
de levererande betalas
efter de faststälda markegångspris
och med förhöjning deruti
till hälften af deras belopp. Den
må icke äskas för trupper, som
å någon ort blifva förlagda, eller
under krigsrörelser nyttjas, då
trupperna böra utur dertill samlade
magasiner eller förråd med
deras behof varda försedde.

(Föreslagen lydelse:)

Finnes nödigt, att andra grunder
än de nu sagde varda faststälde i
fråga om anskaffandet för krigsbehof
af hästar, fordon, födande varor,
tillfälligt arbetsbiträde och dylikt,
galle derom hvad af Konungen och
Riksdagen samfåldt stadgas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herr H. L. Rydin, af herr P. Pehr sson i Norrsund samt af
herrar S. F. Norén, Ivar Månsson, A. Svenson i Bossgården, P.
Nilsson i Råby och •/. Sjöberg.

Efter föredragning af ärendet anförde:

17 K:o 21.

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Herr Månss o n: Såsom herrarne finna af föreliggande .betänkande,
bär jag jemte några andra ledamöter inom utskottet reserverat
mig mot dess beslut att tillstyrka den kongl. propositionen.
Yi hafva nemligen ansett, att formuleringen deri icke är egnad att
ingifva _ den trygghet, som fordras vid en så vigtig grundlagsförändring,
hvilken enligt min uppfattning är af den största vigt och
betydelse för vårt land och våra förhållanden. Tolkningen af de
ord, vi i vår .reservation citerat, nemligen “anskaffande för krigsbehof",
hafva vi nemligen funnit kunna i en framtid ske i betydligt
vidsträcktare mån, än som möjligen nu är meningen, och att
.sålunda den nu föreslagna grundlagsförändringen skulle kunna användas
och tagas i anspråk äfven vid andra tillfällen, än då krig
utbryter. Yi hafva fäst vår uppmärksamhet derpå, att man
utbytt den ordalydelse, som finnes i förra årets lagförslag, då det
var fråga om reqvisitioDslagarne, och der det talas om “skyldigheten
att anskaffa hästar och fordon för krigsbruk", mot orden:
''“anskaffande för krigsbehof". Denna förändrade lydelse kan verkligen
föranleda till olika tolkningar i framtiden.

Om man fäster sig vid de handlingar, som legat till grund
för det lagförslag, som förra året var före, och det, som nu föreligger,
och ser efter af hvad anledning de uppkommit, samt går
tillbaka till den komité, som år 1870 var sammansatt för att yttra
sig öfver ^ reglementet angående anskaffande af förnödenheter vid
krigsbehof — förvaltningsregleringskomitén tror jag den hette —
sa har denna komité ansett, att det var nödigt att sådana reqvisitionslagar
komme till stånd, samt föreslagit, ehuru sådant icke
var nödigt att göra, en grundlagsförändring för att nå det åsyftade
målet. Men denna komité har afgifvit ett förslag, der det heter:
“Konungen ege ej magt att fordra andra gärder till utförande af
ett uppkommet, krig än dem, som i särskild, af konung och riksdag
gemensamt stiftad lag bestämmas". Denna komité har sålunda
ansett reqvisitionsrätten böra ega rum endast vid ett uppkommet
hrig. Nu är det förslaget borta, och det fins icke i den kongl.
propositionen någonting om eu sådan bestämdt uttalad åsigt. Hade
det der funnits ett sådant bestämdt förklarande, så skulle heller
icke den tvekan hafva uppstått, som nu finnes i afseende på denna
lagförändrings antagande. Yi ha nemligen nu trott och varit
rädda för, att ordalydelsen “anskaffande för krigsbehof" i en framtid
skulle kunna tolkas så, att den komme att afse äfven sådana
fall som mobiliseringar och möjligen också fälttjenstöfningar, och
då är det helt naturligt, att man kan ha skäl att dra sig för att
antaga en sådan lagförändring. Då man vet, med hvilken ofantlig
räddhåga folket ännu har i minnet beskrifningarna på gamla tiders
utskrifningar, så är det icke underligt, om man är synnerligen betänksam
mot en ny lag i detta fall. För att allmogen skulle blifva
fritagen ^ fråjp dessa förfärliga utskrifningar, som funnos i gamla
tider, så gick den in på att ikläda sig att hålla det nuvarande
indelningsverket. Nu ha vi visserligen under en lång tid af fred
kunnat komma derhän, att man glömt faran för dessa utskrifningar,
•och man kunde sålunda vara mindre betänksam, då man går att

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 21. 2

Ang. ändrad
lydelse af7t §
regeringsformen.

(Forts.)

i^:0 21. 18 Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. ändrad lagstifta och utvidga de skyldigheter, som folket nu har i detta
lydelse af 74 §''faH. Men i alla fall ber jag få säga, att nog äro dessa utskrif°r
ningar ännu i så pass friskt minne, att man bör vara försigtigt
(Forts.) då man går att lagstifta i detta afseende. Min tro har varit den,
att, om nu en sådan förändring som den nu föreslagna är nödig,
man åtminstone bör bestämma närmare, att här icke kan komma
i fråga någon tillämpning deraf, utan då krig uppkommit, är börjadt
eller står för dörren. Och, mine herrar, man bör äfven se till eu
annan sak, och det är den, att, om det är nödigt att vidtaga utskrifning
eller sådana åtgärder, som här äro i fråga, i en längre
utsträckning än med nu gällande bestämmelser är förenligt, så bör
man icke pålägga derå nya skyldigheter, som ensamma hälla det
nuvarande indelningsverkets tunga och h vilka iklädt sig just denna
skyldighet för att vara fria från dessa vidare utskrifningar. Om
man skall göra en sådan lagförändring, så bör man, till dess man
förmått ändra de gamla bestämmelserna om indelningsverket, undantaga
och befria dem — rust* och och rotekållarne — från eu
sådan ytterligare skyldighet, som nu är i fråga. Man bör, säger
jag, så länge de äro skyldige att hålla häst och karl för kronan
och försvaret, i den utsträckning som indelningsverket nu föreskrifver,
icke pålägga dem en utsträckt skyldighet i detta afseende,,
förr än man borttagit de gamla bördorna.

Jag har sålunda ansett, att man för det första bör vid denna
lagförändring bestämdt formulera, att meningen icke är att den
skall afse andra fall än ett uppkommet krig, och för det andra —
och detta lika mycket — bestämma, att man från denna nu afsedda
skyldighet undantager dem, som redan nu, under alla förhållanden,
ha den störa och svåra skyldigheten att hålla häst och karl.

Detta är sålunda den ståndpunkt, på hvilken jag står i detta
fall, och som gör, att jag omöjligen kan antaga det föreliggande
förslaget oförändradt; och jag yrkar derför afslag å grundlagsförslaget
sådant det föreligger.

Herrar Sjöberg och Andersson i Hamra instämde med herr Månsson.

Herr vice talmannen, som nu öfvertog ledningen af kammarens
förhandlingar, lemnade härefter ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren
som yttrade: Herr vice talman, mine herrar! Jag anhåller att
med några ord få bemöta de anmärkningar, som af reservanterna
blifvit gjorda mot Kong!. Majt:s förslag.

Det anmärkes först af herr Hydin, med hvilken herr Pehrson
förenat sig, att, enligt föreslagna tillägget, den bestämmelse, som
innefattas i 74 § regeringsformen, skulle kunna åstadkommas i
annan ordning än den för grundlagsändring bestämda. Härpå vill
jag svara, att den lagförändring, som ansetts nödig och nyttig
och hvarom här är fråga, skulle göras just i det ärende, som nu
föreligger och som naturligtvis kommer att behandlas i grundlagsenlig
ordning. Ändringen skulle bestå deri, att i den nu gällande
74 § regeringsformen infördes ett medgifvande för Konung och Hiks -

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

19 Ji:o 21.

(lag samfäldt att besluta annan reqvisitionsrätt än den i paragrafen Ang. ändrad,
nu bestämda. Detta ifrågasatta medgifvande står icke ensamt i sitt^**''e af7i§
slag. Sådana medgifvanden förekomma på åtskilliga ställen i rede™flm"
grundlagar. Såsom exempel härpå ber jag att få anföra 17 § (Ports.)
regeringsformen. Deri stadgas den regel, att i högsta domstolen
justitierådens antal ej må ökas utöfver tolf. Men i samma paragraf
medgifves, att Konung och Riksdag ega, i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar, besluta att högsta domstolen skall på afdelningar arbeta
och för sådant fäll också bestämma, att antalet må ökas utöfver
tolf. ilär är sålunda ett medgifvande för Konung och Riksdag att
i annan ordning- än som för grundlagsändring är stadgad ändra
en regel, som står qvar i grundlagen. Ett dylikt fall förekommer
i 22 § regeringsformen. Der stadgas i fråga om högsta domstolen,
att ej flere än åtta ledamöter må på en gång i pröfningen
af något mål deltaga. Men det medgifves Konung och Riksdag att
annorlunda bestämma i den ordning 87 § stadgar. Går man vidare
till 57 § regeringsformen, så innehålles der den regel, att “svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena11.

Men i samma § heter det: “Huruledes särskilda menigheter må för
egna behof sig beskatta, bestämmes genom kommunajlagarne, hvilka
af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas". Äfven här medgifyes
sålunda för Konung och Riksdag att fatta ett beslut, som
strider mot regeln, och det i en ordning, som icke är densamma
som för grundlags stiftande gäller. Slutligen må bland exemplen
anföras 80_ § regeringsformen. Det heter der: “krigsmagten till
häst och fot såväl som båtsmanshållet af rotering och indelning
förblifver vid de med landet och städerna upprättade kontrakter
och indelningsverk, hvilka till deras hufvudgrunder skola orubbade
vara, intill dess Konungen och Riksdagen finna nödigt någon
ändring deruti samfäldt gåra11. Och paragrafen afslutas med ett tillägg,
så lydande: “Varder genom särskild lag, med indelningsverkets
upphäfvande, annan grund lagd för ordnandet af krigsmagten till
iands och sjös, då må ej ändring i sådan lag göras utan af Konungen
och Riksdagen samfäldt11.

Vidare har anmärkts af de nämnda reservanterna, att det förslagna
stadgandet lemnar tillfälle till minskning eller upphäfvande
af “den ringa magt som Konungen nu har att, derest derom icke
finnes stadgadt, draga försorg om tågande trupp under krig".

Denna anmärkning ger mig anledning att fästa uppmärksamheten
på, att de förslag till reqvisitionslagar, som framlades vid sista riksdagen
och hvilkas antagande skulle främjas genom det föreliggande
förslaget till grundlagsändring, ingalunda gå ut på att minska Konungens
rätt, utan tvärt om afse att utvidga Konungens reqvisitionsrätt
och på samma gång gifva tidsenliga regler för bestämmandet
af ersättning till de levererande för varor, som från dem uttagas;
och jag tror, att jag kan lugna herrarne med, att, då den föreslagna
ändringen af 74 §:ns nu gällande stadganden icke skulle kunna
göras med mindre Konungen dertill gåfve sitt samtycke, någon
fara alls icke förefinnes för, att Konungens rätt i förevarande hänseende
skulle bli minskad.

Nso 21. 20

Ang. ändrad
lydelse af74§
regeringsformen.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

Slutligen bär mot formuleringen blifvit anmärkt, dels af herrar
Rydin och Pehrsson, att uppräknandet af hvad som skulle vara
föremål för reqvisition icke är fullt uttömmande, och dels af de
andra reservanterna, för livilka herr Norén står i spetsen, att tiden
för reqvisitionsrätten icke, såsom ske bort, blifvit begränsad till
den, då krig pågår — och detta betonades starkt af herr Månsson,
som näst före mig hade ordet. Ja, mine herrar, om ett förslag
till ändring af 74 § regeringsformen skulle gå fritt för anmärkningar
af detta slag, så blefve det nödvändigt att i grundlagen
införa alla de detaljbestämmalser, som finnas uti de hemligen vidlyftiga
reqvisitionslagförslagen, som voro före vid sista riksdagen
och hvilka det vore meningen att å nyo framlägga, om nu förevarande
förslag går igenom. Men att införa alla dessa detaljbestämmelser i en
grundlagsparagraf skulle taga sig särdeles egendomligt ut vid jemförelse
med andra paragrafer i regeringsformen, som ju innehåller
endast klara, kraftiga, helt korta bestämmelser. Det skulle för öfrigt,
synes det mig, vara högeligen olämpligt och opolitiskt att i grundlagen
införa sådana detalj bestämmelser. Det kan ju ofta komma
i fråga att ändra detaljbestämmelser i en lag. Blefve de fastlästa
i en grundlag, så skulle det'' till en sådan ändring kunna åtgå öfver
tre år, ja, ett krig skulle kunna både börjas och slutas, innan den
allmänt såsom nödig ansedda ändringen hunne göras.

Hvad angår anmärkningen, att uppräkningen af hvad som
skulle utgöra föremål för reqvisition icke skulle vara uttömmande,
så förmodar jag att denna anmärkning föranledts deraf, att i förslaget
endast de vigtigaste föremålen för reqvisitioner blifvit uppräknade,
och att uppräknandet afslutas med orden: “och dylikt“.
En sådan redaktion torde icke vara förkastlig, åtminstone icke då,
såsom i förevarande fall, den användes vid hänvisning till särskild
lag, som framdeles skall antagas. Den är icke heller ovanlig.
Den förekommer t. ex. i 8 och 78 §§ regeringsformen, der,
sedan vissa bestämmelser uppräknats, det på slutet heter: “med
flere af dylik beskaffenhet11 eller: “å annat dylikt sätt".

Med anledning af herr Ivar Månssons anmärkning vill jag
framhålla, att den begränsning, han anser förslaget sakna, hör egentligen
icke dit. Den finnes i den ifrågasatta reqvisitionslagen, i
hvars första paragraf det heter: “Sedan konungen förordnat om

krigsmagtens ställande på krigsfot, hvarmed förstås krigsmagtens
mobilisering för upprätthållandet af rikets neutralitet eller för afvärjandet
af hotande krigsfara, må från den dag, som medelst
allmän kungörelse bestämmes, genom reqvisition fyllas sådana
oundgängliga behof för krigsmagten, hvilka icke med tillräcklig
skyndsamhet kunna på annat sätt, såsom från samlade förråd eller
genom köp, leveransaftal o. s. v., tillgodoses11. Och så fortsätter
paragrafen: “Vid krigsmagtens återgång till fredsfot bestämmes
på lika sätt den dag, efter hvilken reqvisitioner på grund af denna
lag icke vidare må ega rum11. 1 2 § är på en half tryckt sida
uppräknadt hvad som är föremål för reqvisition. Ofvergår jag så
till lagförslaget angående skyldighet för enskilde att till krigsbruk
afstå hästar och fordon, så innehåller 3 § i detta förslag följande:

21 N:o 21.

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

“Sedan Konungen förordnat om krigsmagtens ställande på krigs- Ang- undrad
fot, hvarom i lagen angående skyldighet för enskilde att fullgöra ^Irinqsfmreqvisitioner
för krigsbehof sägs, skall från den dag, som genom '' men
allmän kungörelse bestämmes, det åligga hvarje kommun inom (Ports.)
riket att å mönstringsställen och tider, som af Kong]. Maj:ts befallningshafvande,
uppå förslag af vederbörande polismyndighet, utsättas,
hålla till handa det antal hästar, för hvilkas anskaffande
kommunen, enligt 2 §, skall ansvara".

I reqvisitionslagarne skulle således inflyta en sådan begränsning,
som af herr Ivar Månsson åsyftas; och mig synes den vara
fullt tillfredsställande.

Vidare anförde:

Herr Lilienberg: Efter hvad herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet anfört, har jag icke mycket att säga.

Då reqvisitionslagarne vid sista riksdagen framlades, ansåg lagutskottet,
att dessa lagar icke kunde antagas, med mindre än att
ändring i 74 § regeringsformen komme till stånd. Åsyftande att
få dessa lagar antagna, har nu ett förslag till ändring i berörda
gruudlagsparagraf blifvit af regeringen framlagdt. Det förefaller
visserligen, som om det varit bättre, om konstitutionsutskottet
med den rätt till initiativ, detta utskott har, företagit sig att fullständigt
omarbeta hela 74 §, ty i sin nuvarande lydelse är denna
paragraf, som vi veta, föråldrad, men då utskottet valt att tillstyrka
Kong]. Maj:ts förslag, anser jag detta utskottets beslut
böra bifallas.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har redan
bemött reservanternas yttrande om det obestämda i ordet “krigsbehof1,
och jag vill endast tillägga, att då Konungen obestridligen
har grundlagsenlig rätt att börja krig, så har han också rätt
att bestämma om armén skall sättas på krigsfot. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr Ahlström instämde häruti.

Herr Hedin: Herr talman! Så vidt jag kunnat förspörja,
finnes icke någon meningsskiljaktighet derom, att en reqvisitionslagstiftning
är af behofvet påkallad. Så vidt jag vet, råder åtminstone
i denna kammare ringa meningsskiljaktighet derom, att
denna lagstiftning måste föregås af en grundlagsändring. Jag
kan derför icke annat än beklaga, att den nu af regeringen föreslagna
förändringen i 74 § regeringsformen är sådan, att det är
mig rent omöjligt att rösta för densamma i dess nu föreliggande
skick. I likhet med den talare, som nyss satte sig, beklagar jag,
att utskottet icke begagnat sin rätt till initiativ för att framlägga
ett förslag till fullständig omarbetning af 74 §. Om man jemför
regeringens förslag till tillägg till 74 § regeringsformen med 2 §
i det förslag till lag angående skyldighet för enskilde att fullgöra
reqvisitioner för krigsbehof, som Kong!. Maj:t framlade vid förra

N:0 21. 22

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. ändrad
lydelse af 74 £
regeringsformen.

(Ports.)

,riksdagen — om hvars beskaffenhet jag nu icke har att yttra mig;
''jag antager, att det icke innehåller annat än hvad som är af behofvet
påkalladt — så finner man, att detta tillägg icke på långt
när täcker innehållet af de rättigheter, som uppräknas i nämnda 2 §.

Detta afhjelpes enligt min mening ej genom grundlagsändringsförslagets
olyckliga uttryck “och dylikt". Om man vill påstå, att
under rubriken “dylikt" kan innefattas allt, som uppräknas i
nämnda 2 g, då vet jag ingen gräns för omfattningen af ordet
“dylikt"; då kommer man derhän, att det allt för gerna kan finnas
hundra olika meningar bland hundra personer, om hvad med ordet
“dylikt", på detta sätt användt, kan förstås.

Nu synes det mig vara en betänklig sak, att i en grundlag,
hvilken som bekant skall tolkas efter ordalydelsen, och som i detta
fall skall tjena till ledning, då Kongl. Maj:t och Riksdagen gå att
stifta reqvisitionslagar, begagna ett så sväfvande uttryck som
“dylikt". Det är eu nödfallsåtgärd, som kan vara ursäktlig i
andra lagar. Jag vill i det afseendet fästa uppmärksamheten på,
hurusom i B § 3 mom. af den nyss behandlade s. k. mellanrikslagen
förekommer uttryck, sådana som: “fållning, kantning, hopsyning,
förseende med linning,knappar,fransar eller spetsar och ordet
“dylikt". Detta är visserligen icke det bästa möjliga uttryck, men
i en sådan lag och i det sammanhanget är det skäligen oskadligt
och torde knappt föranleda tvifvel om tolkningen; skulle tvist
uppstå, så går det lätt att få origtig tillämpning ändrad. Deremot,
beträffande en grundlag, vågar jag påstå, att den redaktionsform,
Kong!. Maj:t valt, är något alldeles nytt. Jag säger i sjelfva
verket alldeles nytt, ehuru skenbart det icke är så. 18 § regeringsformen
läser man visserligen: “Statsrådets samtlige ledamöter,

der de icke laga förfall ega, skola öfvervara alla mål af synnerlig
vigt och omfattning, som efter dem förut meddelade föredragningslistor
i statsrådet förekomma och rikets allmänna styrelse
röra. Sådana äro: frågor och förslag om nya allmänna författningars
vidtagande; om upphäfvande och förändring af de förut
gällande; om nya allmänna inrättningar uti särskilda styrelsens
grenar, med flere afl dylik beskaffenhet11. Men jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att med den uppräkning, som afslutas på
detta sätt, har man haft för syfte att i största möjliga mån utvidga
statsrådsledamöternes åliggande att deltaga i behandlingen
af alla vigtiga angelägenheter, af Indika en del särskildt uppräknats.
Men detta är något helt annat, än som afses här, då man
gåiy att, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rigtigt anmärkte, “utvidga“ —- det ordet förekom verkligen —
Konungens magt att inskränka de garantier, som 74 § regeringsformen
innehåller. Jag anser det vara ett dåligt exempel för
framtiden att i dylika fall lagstifta med begagnande af sådana
uttryck som detta.

Det finnes väl i någon ringa mån liknande exempel i grundlagen,
nemligen 31 § i riksdagsordningen och 78 § regeringsformen,
men den, som granskar dem, skall finna, att förhållandet der är
detsamma som i 8 § regeringsformen, och att man icke har ett

23 N:o 2!.

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

•enda exempel på användandet af ordet “dylikt11 vid uppdragande

åt en magtgräns, sådan som den regeringen i nu föreliggande for- yregerin£afor*

slag ifrågasatt. men.

Det "synes mig vara mycket enkelt att afhjelpa den anmärk- (Forts.)
ning, som af några reservanter anförts, beträffande tidpunkten,
från hvilken sådana förhållanden skulle anses hafva inträdt, som
.berättigade Kongl. Maj:t att tillämpa reqvisitionslagarne, och säkert
är, att det alldeles icke är svårt att med icke många ord
formulera denna paragraf så, att den fullt täcker det som innehålles
eller bör innehållas i reqvisitionslagens andra paragraf, utan
att behöfva använda detta ordet “dylikt11, med hvilket man sväfvar
ut, jag vet icke huru långt.

Om den förändrade grundlagsparagrafen också skulle blifvit
något längre än det nu föreliggande tillägget, så borde man icke
fäst sig så mycket vid, hvad herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
nyss tycktes lägga så mycken vigt vid, nemligen,
att en något vidlyftig formulering skulle i_en grundlag taga sig
''“underligt" ut. Ty det är naturligtvis vigtigare att noga bestämma
de konstitutionella rättigheterna, än att grundlagsparagraferna
taga sig fint och nätt ut. Denna min mening har äfven
förut gjort sig gällande i denna kammare, då konstitutionsutskottet
för många år"sedan föll på den idén, jag vill minnas till och med
två gånger å rad, att vilja ur tryckfrihetsförordningen utesluta
den vidlyftiga uppräkningen af alla slags offentliga handlingar,

•som man har rätt att få tillgång till i embetsverken, för att ersätta
den, som man tyckte, släpiga uppräkningen med en allmän
fras. Man sade då, att denna uppräkning såg så klumpig ut,
och att det blefve nättare, om man endast begagnade två eller
tre rader. Ja, det skulle nog hafva blifvit nättare, men tryckfriheten
hade lidit derpå och alla de intressen, som deraf bero.

Jag anhåller om afslag, och jag hyser så mycket mindre betänklighet
att göra det — ehuru jag erkänner den störa vigten af en
req visitionslag, och ehuru denna bör föregås af grundlagsändring -som ju Kongl. Maj:t har tillräcklig tid och grundlagsenlig rätt
att redan vid denna riksdag framlägga en förbättrad formulering
af grundlagsändringen.

Herr Widström; Herr vice talman, mine herrar! Det kan
utan tvifvel vara olika meningar om, huru vida för reqvisitionslagarnes
antagande en grundlagsförändring i sjelfva verket är nödvändig
eller icke. För min enskilda del får jag säga, att jag
förut lutat åt den åsigt, som framstälts af en bland reservanterna
i utskottet, men efter den behandling, som reqvisitionslagarne förra
året rönte i riksdagen och särskild! i denna kammare, har jag
jag öfvergått på deras sida, som anse en grundlagsförändring nödvändig,
innan reqvisitionslagarne å nyo framlades, och då i denna
kammare ingenting i motsatt syftning_ yttrats, så vill jag icke
ytterligare ingå på denna sak. Jag vill endast fästa mig något
vid åtskilliga af de erinringar, som gjorts emot formuleringen af
den ifrågavarande grundlagsparagrafen.

U:o 21, 24

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

iiddseäaf7f$i 5? Jalare >''ttrade,’ att det sklllle hafva varit önskvärdt, att
regeringsform konstitutionsutskottet företagit eu omarbetning af paragrafen i dess
men. Helhet,^ emedan tillägg af ett moment skulle föranleda tvetydighet.
(Ports.) i förhållandet mellan det tillagda momentet och den del af paragrafen,
. som skulle sta qvar oförändrad. Denna fråga har ganska
allvarligt behandlats i utskottet, och ingen nekade der, att det
icke i sjelfva verket för paragrafens egen skull vore lämpligt att
föietaga en omredigering af densamma. Men vid en omredigering
skulle den svårigheten uppstå, att man komme in på frågan om
konungamagtens befogenhet i händelse af ett uppkommet krig.
Hela frågan om Konungens konstitutionella rätt i detta hänseende
skulle kunna komma under diskussion, då det dock egentligen
endast vore fråga om att redigera ett förslag, som skulle innehålla
ett förtydligande af hvad som redan förut funnes. Utskottet ansåg
derför det icke lämpligt att för närvarande företaga ett försök
att åstadkomma en så beskaffad omredigering af paragrafen,.
utan trodde det vara lämpligare att dertill göra ett tillägg, såsom
Kongl. Maj:to föreslagit, Redaktionen af detta tillägg är visserligen
också sådan, att åtskilliga anmärkningar icke utan fog tordenunna,
göras mot densamma. Men utskottet ansåg, att dessa anmärkningar
icke vore af den väsentliga beskaffenhet, att det borde-''
hindra antagandet af .det föreliggande förslaget, hvilket utskottet
ansåg nödigt och nyttigt för att reda dessa förhållanden.

Reservanterna hafva särskildt fäst uppmärksamheten vid, atf
det står i redaktionen af Kongl. Maj:ts förslag — “för krigsbebof“,
och hafva förmenat, att detta uttryck vore så obestämdt och omfattande,
att det. kunde gifva anledning till att i Kongl. Maj:tshand
lägges en vidsträcktare magt än han efter nu gällande ordning
kan hafva. Af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har denna erinring delvis redan blifvit bemött. Jag vill
dervid, .endast tillägga, att hvad som verkligen blir föremål för
reqvisitionslagarne och för de blifvande reqvisitionerna icke är
afsedt att uppräknas i denna paragraf, utan den afser endast att
i allmänna ordalag angifva, att de närmare bestämmelser, som
oehöfvas för att ordna utöfningen af den rätt Kongl. Maj:t enligt
1 mom. i paragrafen redan har, skola af Kongl. Maj:t och Riksdagen
samfäld.t stadgas.. Således föreställer jag mig, att den omfattning,
i hvilken reqvisitioner skola utgöras, tillhör icke grundlagen,
utan just dessa särskilda lagar, som af Konung och Riksdag,
skola gemensamt behandlas. Det är vid antagandet af dessa lagar,,
som det således blir af yttersta vigt att tillse, att de icke utsträckas
till andra^tillfällen eller andra föremål än dem, som böra
vara föremål för Kongl. Maj:ts reqvisitionsrätt vid uppkommande
krig; och, såsom redan erinrats, är särskildt i det vid förlidet års
riksdag framlagda lagförslaget med uttryckliga ord sagdt, att det
endast blir vid ett. uppkommet eller befaradt krig dessa lagar skola
sättas i verkställighet. Det är samma mening, som ligger i uttrycket
“för krigsbehof".

Det bär vidare anmärkts af den siste talaren, att ordet “dylikt
är så obestämdt, och detta kan icke heller nekas. Vore det

25 >T:o 21.

Onsdagen den 26 Mars, f. m.
således fråga om att direkt tillämpa dessa bestämmelser vid sjelfva^^»^^

rekvisitionerna, då vore det en mycket betänklig ofullständighet. reqeringsforMen
nu åter kommer, på sätt jag nyss nämnde, just att i si elfva me1u
reqvisitionslagarne bestämmas hvad som menas med detta “dylikt , (Forts.)
då det vore för minutiöst att här i grundlagen uti många moment
uppräkna hvad som förstås med detta uttryck. Jag tror följaktligen
att, då det nu endast är fråga om att bereda rättighet
för Konung och Riksdag att stadga särskilda lagar, den anförda
betänkligheten icke har någon väsentlig betydelse, eller snarare,
den betyder alls intet i afseende å det hinder den skulle utgöra
för antagande af detta förslag. ''

Här hafva äfven framkommit andra skäl, som dock synas
vara mer af politisk än konstitutionel beskaffenhet. Det skulle
nemligen vara orättvist och obilligt att på dem, som nu draga så
stor börda af försvaret, lägga en ytterligare tunga genom antagande
af dessa reqvisitionslagar. Men jag tror, att i detta yttrande
ligger en väsentlig missuppfattning af förhållandena. Dessa lagar
afse icke att på något sätt lägga ytterligare tunga på vare sig
den ene eller den andre, än som i alla fall kan komma att vid
ett utbrytande krig drabba alla i landet. Lagarne afse ju endast
att reglera och ordna ett reqvisitionssystem, som vid inträffande
krig nödvändigt måste sättas i verket, vare sig det i grundlagen
linnes några bestämmelser derom eller icke. År kriget i gång, så
måste det föras på det sätt man kan, och det kan icke föras, utan
att trupper och hästar hafva förnödenheter, hvarmed de kunna
uppehållas, och utan att hästar och fordon anskaffas. Denna rätt
tager sig en krigförande magt utan att fråga landets inbyggare
till råds. Denna rätt måste äfven vårt eget lands krigföring taga
sig för att kunna försvara landet mot en inträngande fiende. _ på
är det bättre, att saken är ordnad på förhand, så att man icke
behöfver förfara med godtycklighet och endast åberopa krigets
och nödvändighetens lag. Öet är bättre, säger jag, att man kommer
öfverens om en lag, som fastställer en viss ordning på förhand.
Detta måste, i stället för att lägga en ytterligare börda
på dem, som utsättas härför, tvärt om blifva till lättnad genom
bördans fördelning på större landsträckor, som genom reqvisitionslagarne
komma att hvar och en i sin mån kontribuera till de pålagor,
som skola utgå.

Dessa skäl hafva bestämt utskottet för att, oaktadt vissa anmärkningar
kunna vara att göra mot formuleringen och stiliseringen
af Kongl. Maj:ts förslag, ändå stanna vid detta förslag, hellre
än att nu genom att afslå det undanskjuta hela frågan.

Såsom herrarne veta, var i Första Kammaren den åsigten gällande
vid förra riksdagen, att det icke behöfdes någon grundlagsändring
för att antaga reqvisitionslagarne. Första Kammaren återremitterade
derför då dessa lagar. Men med den ställning frågan
nu fått, är det ingen af utskottsledamöterna från Första _ Kammaren,
som varit af skiljaktig mening, utan de hafva böjt sig för
behofvet att få en förändring för att kunna, medan fred ännu
råder, reglera dessa för landet så vigtiga förhållanden. Och jag

NlO 21, 26 Onsdagen den 26 Mars. f. m.

Ant, ändrad heder, att man måtte betänka, att det är förhållanden, som skola
regerings/or- £öra siS gällande vid den störa olyckan af ett uppkommet krig.
men. Att nu söka göra undan något för att bereda folket en lindring,
(Forts.) måste vara en välbetänkt åtgärd, och på den grund hemställer
jag, att kammaren måtte bifalla konstitutionsutskottets förslag.

Herr Halvar Eriksson: Herr talman, mine herrar! Då under
det föregående årets riksdag en kongl. proposition om reqvisitionslagar
framkom, och lagutskottet afstyrkte densamma på den
grund, att regeringsformen lade hinder i vägen för lagens antagande,
syntes såväl deraf som af Andra Kammarens beslut i frågan
uppenbart framgå, att man ansåg grundlagens förutvarande bestämmelser
såsom det egentliga hindret. Man kunde då vänta, att,
när en kongl. proposition af chefen för justitiedepartementet här
framlades med förslag till ändring af grundlagen i detta fall, ett
sådant förslag äfven skulle gå ut på att i någon mån förändra
grundlagens 73 och 74 §§, i den form de nu förefinnas. Men så
har icke skeft. I stället har regeringen framlagt ett förslag om
ett tillägg till 74 §, ett tillägg, som, då det uppenbarligen innebär
en motsägelse till paragrafens nuvarande innehåll, synes åsyfta att
— om ej till form, så dock i sak — upphäfva densammas betydelse
som grundlag genom att förvandla den till civillag, så att
en enda Eiksdag skall kunna afgöra frågan. Det är således meningen
med detta förslag att betaga frågan dess natur af grundlag
och öfverflytta den till civillagens område. Huruvida detta i sig
sjelft är något önskvärdt, må lemnas derhän, så mycket mer som
man finner den allmänna opinionen inom landet vara så sväfvande,
att de som hafva majoritet den ena riksdagen utgöra minoritet den
andra. Hänföres deremot en fråga till grundlagen, så har man
alltid större trygghet för, att ett bestämdt och fast beslut fattas,
som är öfverensstämmande med hvad landet önskar. Jag tror således,
att redan detta förhållande är någonting som gör, att man
med en viss varsamhet bör mottaga detta lagförslag.

Om man vidare jemför dessa reqvisitionslagar med hvad grundlagen
i öfrigt stadgar rörande svenska .Riksdagens bevillningsrätt,
synas de icke i allt dermed öfverensstämma.

Hvad sjelfva ordalydelsen i detta tillägg angår, så har det af
flere reservanter med skärpa framhållits, att just uttrycket “för
krigsbehof“ är mycket sväfvande, ett uttryck som icke är fullt bestämdt
och tydligt med afseende på tiden, enär det kan hafva afseende
såväl på fredstid som krigstid. När man således tänker på
tillämpningen af dessa reqvisitionslagar och den rätt de skulle lemna
Konungen, bör man, då detta är en fråga af den största betydelse,
framför allt undvika en misstydning med afseende på Konungens
magt .bär vid lag, som .skulle möjliggöra en tillämpning af dessa
reqvisitionslagar, då krigstid icke är å färde, och detta är något,
som jag äfven anser att man bör lägga märke till. Jag kan derför
icke finna annat, efter en samvetsgrann pröfning, än att yrka
afslag å denna grundlagsförändring och konstitutionsutskottets betänkande.

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

27 N:o 21.

Det bär visserligen sagts här af lagutskottets vice ordförande,
att man i anledning af stadgandet i 18 § i regeringsformen om
Konungens rätt att börja krig borde för harmoniens skull besluta
denna ändring, som vore nödvändig; men jag måste tillstå, att för
mitt ringa förstånd synes det som just denna 13 §, hvilken i strid
mot föregående regeringsformers bestämmelser i detta afseende
gifver Konungen rätt att börja krig, borde gifva Riksdagen anledning
att förbehålla sig nu ifrågavarande rätt såsom motvigt deremot.

Herr talman! jag skall be att på dessa grunder få yrka afslag
å utskottets hemställan.

Ang. ändrad
lydelse af 74 §
regeringsformen.

(Forts.)

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Jag är ense med lagutskottet
likasom denna kammare förlidet år deruti, att några reqvisitionslagar
icke kunna utfärdas förr än en grundlagsändring skett,
men jag anser icke derför, att den åtgärd, som blifvit föreslagen,
är af beskaffenhet, att man skall kunna godkänna densamma.

Jag skall be att få fästa herrarnas uppmärksamhet på ett par
yttranden, som fäldes här den 3 april i fjol, då frågan om reqvi- *

sitionslagen var före i kammaren. Det ena fäldes af en representant,
som nu icke längre finnes qvar, Carl Ivarsson. Han yttrade
bland annat: “Men, om man nu gör en ändring i grundlagen för
det antydda fallet och antager en särskild reqvisitionslag, utan
att vidtaga en motsvarande ändring i grundlagens bestämmelser
rörande Konungens magt att börja krig, är det min öfvertygelse,
att man derigenom utvidgar Konungens magt, så att det kan vara
farligt nog att fatta ett dylikt beslut. Det är godt och väl, att
Konungens magt i det ifrågavarande fallet finnes, men en motvigt
är också behöflig inom landets representation; ty det kan tänkas,
att en konung annars kan börja krig helt obetänksamt. Sådant
har inträffat förr, och det är naturligtvis lagstiftarens skyldighet
att söka förebygga detta.“

Härpå svarade dåvarande chefen för justitiedepartementet följande,
som jag ock skall be att få citera: “Jag är fullt öfvertygad,
att regeringen med allra största benägenhet skall tillmötesgå hvarje
särskild stipulation, som Riksdagen finner önskvärd för att betrygga
tillämpningen af de blifvande reqvisitionslagarne — jag säger blifvande,
emedan jag tror, att det icke skall dröja allt för länge innan
förslagen, om de nu fälla, åter skola låta höra af sig. I afseende
på tillämpningen af dessa reqvisitionslagar kan man ju tänka sig,
att åtskilliga Övergrepp skulle kunna göras af de underordnade
myndigheterna. Man skulle ju också, med ett mycket misstänksamt
sinnelag, kunna föreställa sig, att regeringen skulle begå
misstag i afseende på mobiliseringstillfällena, t. ex. att regeringen
möjligen skulle i mer eller mindre oträngdt mål vidtaga en sådan
åtgärd. Vill man alltså sätta några lagliga garantier häremot, så
är jag, som sagdt, fullt öfvertygad, att regeringen icke skall undandraga
sig att tillmötesgå Riksdagens framställningar i detta afseende.
"

Derefter slutade han sålunda: “Genom hvad jag sålunda tagit
mig friheten yttra i anledning af den siste talarens anförande,

Nio 2!. 28

Onsdagen den 2G Mars, f. m.

Ang (Mrad hoppas jag i någon mån undanröjt de af honom uttalade betänkeller
farhågor.»

men. t o Man hade således kunnat vänta, då man hörde detta yttrande
(Ports.) från statsrådsbänken, hvilket afgafs såsom svar på Carl Ifvarssons
framställning, att regeringen skulle hysa samma uppfattning nu som
då, och hafva framlagt ett förslag till ändring i 13 § regeringsformen
angående Konungens rätt att börja krig. Nu ställer sig saken sår
att om man underkastar sig en civillag, sådan som den hvilken
förelädes Riksdagen förlidet år, kan denna blifva ganska betungande
för dem, som lagen gäller, och om man på samma gång fortfarande
lägger i Konungens händer att utan Riksdagens hörande
börja krig, så kan genom Konungens vållande tunga bördor påläggas
det svenska, folket genom dessa reqvisition slagar, hvilket
grundlagen nu förbjuder. Jag tycker ock, att det är obilligt, att
just de orter, der kriget far fram eller i dess närhet, skola betungas.
med dessa särskilda bördor. I grundlagen står nu att Konungen
vid uppkommande krig endast får fordra sammanskott af födande
varor, men tänker man sig att ett krig skulle utbryta och
trupperna draga° fram i en landsort, så finge man efter de nya bestämmelserna
måhända släppa till t. ex. alla sina hästar till krigsbruK,
och jordbruket skulle under tiden ligga nere. Visserligen
får man ersättning för hästarne men icke för all den skada, som
för landtmannen kan uppstå genom deras undvarande och hvilken
icke kan. uppskattas. De aflägsnare orterna skulle då helt och
hållet slippa ifrån att bidraga härtill. Detta anser jag icke vara
rätt, men å andra sidan är jag öfvertygad, att om så olyckligt inträffade,
att vi nödgades föra krig inom vårt eget land, de enskilde
medborgarne skulle visa allt möjligt tillmötesgående i att afstå
hvad de kunde för krigets behof emot skälig ersättning. Sålunda
tron jag, att dessa reqvisitionslagar äro obehöfliga, men vill man
ovilkorligen hafva dem, då må man gå Riksdagen till mötes derutinnan,
att Konungen icke utan Riksdagens hörande får börja krig.

Jag yrkar afslag.

Häruti instämde herrar Svenson i Bossgården, Mallmin, Svenson
i Edum, B rom ce, Holmgren, Erikson i Myckelgård, Jansson i Saxhyttan,
^ Larsson i Berga, Oltas A. Ericsson, Nilsson i Skärhus, Olsson
i Kyrkebol, Petersson i Brystorp, Holmgren, Andersson i Baggböle,
Truedsson och Folke Andersson.

Herr .friherre Bonde: Herr talman, mine herrar! Mer än en
gång har i Riksdagen framhållits, att man skall iakttaga den största
försigtighet vid grundlagsförändringar och alltid se till, att dylika
ändringar äro både nyttiga och nödiga. Låtom oss derför noga
besinna oss innan vi antaga den nu föreliggande grundlagsändringen,
ty den är så säregen, att jag knappt tror, att någon liknande
förut förekommit. Här är nemligen fråga om en sådan ändring,
att genom ett tillägg till en paragraf i regeringsformen det bestämmes,
. att denna paragraf må ändras på annat sätt, än för grundlagsändringar
är bestämdt, ty under det att för en grundlags -

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

29 N:o 21.

ändring i allmänhet fordrassammanstämmandebeslutaftvåRiksdagar Ang. ändrad
under olika valperioder för Andra Kammaren, föreslås det nu att lvdelsf afJ4§
förevarande grundlagsparagraf skulle kunna ändras på samma sätt ''ie3er^vor
som vanlig civillag. Herr statsrådet och chefen för justitiedeparte- (Forts.)
mentet anförde nyss, att detta icke vore ett enastående exempel,
utan att flera andra likartade fall förekomme i grundlagen. Jag
tror dock icke, att detta är fullt rigtigt, ty uti de grundlagsparagrafer,
som herr statsrådet anförde såsom exempel, är endast fråga
anbragt om särskilda detaljbestämmelser eller ock om undantag
från den i paragrafen bestämda allmänna regeln. Herr statsrådet
-citerade sålunda 57 § regeringsformen, om huru svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta utöfvas åt'' Riksdagen allena, och anmärkte
att dervid förekom följande tillägg: “Huruledes särskilda
menigheter må för egna behof sig beskatta, bestämmes genom
bommunallagarne, hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftas.11 Jag tror icke att det förhållandet kan jemföras med detta.

Der bestämmes först i allmänhet, att svenska folkets rätt att sig
beskatta utöfvas af Riksdagen allena, men sedan öfverlemnas i ett
särskildt fall, nemligen i fråga om den kommunala beskattningen,
beslutanderätten åt konung och riksdag gemensamt.

Vidare citerade herr statsrådet ur 17 § regeringsformen: “Konungens
domsrätt skall uppdragas minst tolf, högst aderton af
honom utnämnda, lagkunniga män11, och: “Deras antal må ej ökas
utöfver tolf, så vida ej Konungen och Riksdagen, i den ordning
87 § mom. 1 stadgar, besluta, att högsta domstolen skall på afdelningar
arbeta"; i anledning hvaraf herr statsrådet anmärkte,
att, ehuru grundlagen bestämmer antalet ledamöter i högsta domstolen
till tolf, konung och riksdag likväl egde öka antalet deröfver
samt bestämma, att den skall arbeta på afdelningar. Jag
tror icke heller att detta fall är alldeles analogt med det här föreliggande,
ty i 17 § finnas bestämda gränser för justitierådens antal
— minst tolf, högst aderton — men sedan öfverlemnas det åt
konung och riksdag att inom dessa gränser genom lag, tillkommen
uti samma ordning som civillag, bestämma det verkliga antalet.
Det fins sålunda icke alls något tillägg till denna paragraf,
som medgifver att paragrafen i sin helhet får omändras eller upphäfvas
på samma sätt som en civillag, och icke heller tror jag, att
man i våra grundlagar skall kunna finna någon annan paragraf,
försedd med ett dylikt tillägg som det nu föreslagna, hvarigenom
grundlagsparagrafens natur helt och hållet uppkäfves. Ty det blir
icke längre en grundlagsbestämmelse, om en paragraf visserligen
står intagen i en grundlag, men på samma gång förklaras, att den
får förändras på samma sätt som eu civillag. Man kunde i så fall
lika gerna taga bort den paragrafen ur grundlagen, då tillägget
medgifver, att den får ändras huru som helst. Jag tror, att det är
ytterst farligt att slå in på denna väg, som nu föreslagits, ty man
vet icke hvar det kan sluta, och med dylika tillägg än till den ena
och än till den andra paragrafen kan slutligen hela vår grundlag
på det sättet förändras till vanlig civillag.

N:o 21. SO

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

regeringsfor men.

(Forts.)

lidelseafTé?*vad ?Jelfva 8aken beträffa!-, anser jag nödigt, att dylika
■ s reqvisitionslagar, som här åsyftas, bomma till stånd. Här har visserligen
framhållits att de icke skulle vara af behofvet påkallade,
enär det vore mycket troligt, att i krigstid Sveriges folk i allt.
fall skulle nödgas bidraga till härens underhåll. Ja, jag för
min del är äfven öfvertygad, att, om olyckans stund komme
och trupperna tågade fram genom landet, alla lagar skulle
upphäfvas och nödvändigheten, som bjöde att skaffa föda till
dessa trupper, blefve den enda lagen, och den lagen komme
nog att bestämma på hvad sätt det skulle komma att ske,
vare sig vi då hade några reqvisitionslagar eller ej. Derför anser
jag icke heller frågan om dessa lagar så ofantligt vigtig. Men
emellertid måste det naturligtvis under oregelbundna tider alltid
vara en fördel att hafva dessa liksom andra förhållanden så mvcket
som möjligt reglerade och lagbestämda och af denna anledning
tycker jag, att bestämmelser härom böra intagas i grundlagen.
Den 74 § i regeringsformen innehåller ju vissa bestämmelser i
detta afseende, men då denna paragraf, såsom framhållits af en
talare, numera är föråldrad, hvarför kan man icke då ändra denna
paragraf och der införa sådana bestämmelser, som kunna anses
fullt betryggande?

Då jag således anser, att ett sådant tillägg till denna 74 §,
som har föreslagits, är ytterst farligt och vådligt för den trygghet
och säkerhet för samhället, som grundlagen afser att skapa, men
å° andra sidan äfven finner en ändring af 74 § vara af behofvet
påkallad eller åtminstone ändamålsenlig, så får jag, herr talman,
yrka återremiss å förevarande förslag.

Herr Elowson instämde häruti.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Herr vice talman, mine herrar! I denna fråga

synes . mig, att man först måste gorå klart för sig behofvet af
reqvisitionslagar. Enligt min uppfattning äro de alldeles nödvändiga,
och denna nödvändighet framgår bland annat deraf, att i
alla länder, som sökt under freden göra sig redo för att icke
öfverraskas af kriget och då icke behöfva underkasta sig större
lidanden, än som är oundgängligt, äro reqvisitionslagar införda.
Påtagligt är för öfrigt, att jag, såsom en föregående talare, yttrar
mig under den förutsättningen, att olyckan nödgar oss att föra
kriget i vårt eget land, ty vi kunna icke föreställa oss annat än
att, om det blir krig, det ock kommer att föras i vårt eget land,
och då lär man icke betvifla, att fienden kommer att utan ersättning
taga hvad lian behöfver. Om man med egna trupper besatt
en landsända, men fienden landstiger och man måste retirera,
torde det ligga äfven i den landsändans eget intresse, att man der
uppbringar så mycket proviant som möjligt för sin egen armé,
dels enär befolkningen i detta fall får godtgörelse för hvad fienden
eljest skulle hafva tagit utan ersättning och dels emedan det ligger
i vårt intresse, att fienden icke skall kunna få någon proviant här

Onsdagen den 26 Mars, f. in. 31 N:0 21*

i landet, utan nödgas med stora svårigheter medföra sådan från Ay- ändrad

sitt eget land. _ nqeringsfor En

talare yttrade, att det enligt hans förmenande vore onödigt me„.
att antaga reqvisitionslagar, enär man i händelse af krig skulle (Forts.)
finna så mycket tillmötesgående som möjligt från landets sida.

Ja, det är visst möjligt, men jag tror icke, att man derpå bör
bygga landets bestånd, utan tillse att det icke blir endast en frivillighetens
sak, utan att dessa förhållanden äfven skyddas genom
lagar. Om det som erfordras i allt fall, såsom en föregående
talare anmärkte, måste tagas, så är det väl bäst, att det sker på
lagligen ordnadt sätt.

Hvad är det för gärder och pålagor, som det nu är fråga om?

Icke sådana efter gamla tiders mening, då man med gärd förstod,
att staten säde: “jag tager detta''1 och tog det såsom eu gärd, och
då var icke fråga om ersättning. Nu lemnas ersättning, och dess
storlek kommer att bestämmas genom lag, som Riksdagen har att
besluta. Det är ju fråga, om ersättningen skall utgå antingen
efter markegångsvärdet eller enligt särskild taxa eller efter faststäld
markegångstaxa jemte 50 procent förhöjning. Hela frågan kan
sägas vara en expropriationsfråga. Det eller det behöfves för
allmänt behof — då tager man och lemnar betalning derför. Det
är icke fråga om att föra krig utan penningar eller dylikt, utan
att mot betalning på kortaste väg anskaffa behöfliga saker.

För min de! vill jag således med bestämdhet utgå från att
det är nödvändigt, att vi erhålla reqvisitionslagar. Ser man nu
på lydelsen af 74 § regeringsformen, så står der angående gärden,
att den icke må “äskas för trupper, som å någon ort blifvit förlagda,
eller under krigsrörelse!’ nyttjas". Det är icke nog med att
man för föda åt trupper, som marschera, genast skall med penningar
ersätta värdet jemte femtio procent derutöfver, utan icke
ens en sådan gärd får uttagas för trupper, som nyttjas under
krigsrörelse!’ eller förläggas i folkrika orter. Det är ju en omöjlighet,
att sådana bestämmelser kunna anses lämpliga, och då bör
man ändra dem genom lag. Och då enligt min uppfattning reqvisitionslagar
äro alldeles nödvändiga, blir frågan för mig om formen
för deras antagande. Kong!. Maj:t ansåg i fjol, att de kunde antagas
utan föregående grundlagsförändring. Första Kammaren
hyllade samma åsigt, och här hafva i konstitutionsutskottet varit
derå personer af denna uppfattning. Men Andra Kammaren hyste
en annan mening, som man ju äfven hört här från åtskilliga håll,
eller att eu grundlagsförändring borde föregå. Kong!. Maj:t har
nu velat tillmötesgå Andra Kammaren och framlagt ett förslag
till förändring i grundlagen. Detta, ehuru chefen för justitiedepartementet
sagt, att han icke ansåg hinder från grundlagen
möta för lagförslagets antagande. Men för att undanrödja alla
formella betänkligheter, hvilka likväl, såsom sagdt, icke af chefen
för justitiedepartementet gillades, gick regeringen kammaren till
mötes och föreslog en grundlagsförändring, och man väntade, att
kammaren skulle uppskatta detta tillmötesgående. Men om det nu
medges, att en grundlagsändring behöfves, hurudan skall den då

N:o 21. 32

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. ändrad v ara? Ja, derom kan man tvista huru länge som helst. Ingen
lydelse af n § pan föreslå en ändring, som icke skall föranleda till en mängd
reaermen°r anmärkningar. Mig tillhör det icke att försvara förslagets orda(Forts.
) lydelse — det är icke min sak. Men när Kong!. Maj:t föreslagit
och konstitutionsutskottet med stor pluralitet antagit förslaget,
ehuru — såsom jag tror mig veta — inom utskottet gjorts försök
till åtskilliga ändringar i ordalydelsen, utan att man lyckats
komma öfverens om någon bättre, så tror jag, att förslaget kan
vara giltigt sådant det är. De, som dermed varit missnöjde och
reserverat sig, hafva visserligen gjort anmärkningar, men de hafva
icke framlagt något motförslag. Hade de önskat sjelfva saken, så
kunde man rimligen af dem fordrat, att de äfven framstält förslag.
Men det låg icke i deras intresse, ty de vilja icke under några
omständigheter hafva lagen.

Jag skall emellertid, fastän det icke egentligen tillhör mig,
ändock yttra mig om sjelfva ordalydelsen. Det var fråga om
orden “anskaffa för krigsbehof“. En talare anmärkte, att det
borde stå “anskaffa för krigsbruk". — Skilnaden mellan bruk och
behof synes mig icke vara så stor, att det kunde göra något. Eu
annan talare sade, att fältförvaltningskomitén användt orden: “vid
uppkommande krig". Detta är icke alldeles korrekt, ty det var i
lagutskottets utlåtande i fjol, som detta uttryck förekom, då der
redogjordes för hvad chefen för generalstaben 1877 sagt. Det var
han, som begagnade orden “vid uppkommande krig". Eältförvaltningskomitén
åter använde, tror jag, uttryckssättet: “sedan armén
blifvit försatt på krigsfot". Allt detta är för öfrig! icke af synnerligen
stor betydelse. Betydelsen ligger i ordalydelsen af reqvisitionslagarne,
som skola af konung och riksdag gemensamt stiftas.

Jag kan för den skull af reservanternas yttranden icke förstå,
att anmärkta ordalydelsen varit hufvudskälet, hvarför de förkasta
förslaget. Ehuru det icke står taladt derom i reservationen, synes
deras, hufvudskål hafva varit det af en reservant här framförda,
att rust- och rotehållare borde vara undantagna. Han har hemstält,
huru vida rust- och rotehållare icke skulle undantagas, enär
dem i kontrakten tillförsäkrats frihet från utskrifning. Utskrifningen
— ja, den bestod enligt min uppfattning deri, att man
utskref häst och karl utan att lemna ersättning. Här, mine herrar,
är frågan att utskrifva häst, men mot ersättning, och denna ersättning
skall Riksdagen bestämma. Invändningen angående rust- och
rotehållare är af samma natur, som om man sade, då staten beböfde
expropriera jord för ett skjutfält, att jorden tillhörde en
rotehållare, som redan gått in på kontrakten, och då kan jorden
icke exproprieras. Ty saken är en ren expropriationsfråga, efter
hvad jag kan förstå.

Ordalydelsen är enligt min tanke hufvudsak först, när fråga
blir om reqvisitionslagarne, och i det hänseendet har fältförvaltningskomitén
med ledning af diskussionen inom riksdagen framlagt
detaljerade förslag till lättnader, som skulle kunna åstadkommas
utan egentliga militära olägenheter, och jag har för min del förklarat
mig hufvudsakligen öfverens med komitén. Den enda frågan

Onsdagen den 26 Mars, f. m. 33

vore nu, huru det skulle kunna ske. Det vore en icke obetydlig
olägenhet, om det af Kongl. Maj:t framlagda och af utskottet tillstyrkta
förslaget nu förkastades. Då kunna reqvisitionslagarna
icke blifva antagna förr än 1894 eller 1895. Och vi behöfva verkhgen
dessa lagar. Vi kunna icke vara säkra om att alltid få
behålla freden. Det är väl skäl att under freden göra undan allt
hvad vi kunna och sätta oss i ordning, i synnerhet som vi icke
genast kunna göra det. Man kan icke arbeta på reglementerade
fältordningar och dylikt utan att hafva grunderna klara. Den
grund, som finnes i 74 § är omöjlig att tillämpa, och lagen kan
icke komma till användning. Kongl. Maj:t har nu reglementerade
förslag utarbetade, och alla stödja de sig på reqvisitionslagarna.
m orr än dessa blifvit antagna, kan intet åtgöras. Och en tidsförlust,
som icke är obetydlig, skulle uppstå, om kammaren nu
förkastade det af utskottet tillstyrkta förslaget.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Jag vill härmed tillkännagifva,
att jag icke kan gilla förevarande förslag och förenar
mig med dem, som yrkat afslag.

I tillägget står: “finnes nödigt, att andra grunder än de nu
•sagda varda faststälda i fråga om anskaffandet för krigsbehof“
•etc. Häraf synes det som om man behöfde andra grunder än
dem man käft förut uti 74:de paragrafen, och annan tillämpning deraf
än som förut skett. _ Hvem vet huru detta tillägg kan komma att
tillämpas vid utskrifning och anskaffandet af förnödenheter för
irrigsbehof? För min del anser jag ifrågavarande paragraf, med den
lydelse den förut har, vara betryggande, och någon olägenhet af
•densamma har icke hittills uppstått. På grund häraf yrkar jas
afslag å föreliggande punkt.

Herr Widström: Efter hvad man nu hört, har Första Kammaren
antagit det föreliggande utskottsbetänkandet. Jag hem■ställer
derför, huru vida Andra Kammaren skulle vilja genom ett
■motsatt beslut hindra möjligheten att kunna ordna och reglera
•dessa förhållanden, som det är af nöden att i farans stund hafva
■ordnade.

Herr Rydin: Om jag vore säker på, att ifrågavarande grund lagsförslag

skulle kunna genomdrifva reqvisitionslagars antagande,
skulle jag, trots de anmärkningar jag i min reservation framstält
mot förslaget, likväl yrka bifall till detsamma. Men då frågan,
•såsom det i denna kammare sagts, icke så mycket gäller ändringen
i grundlagen, utan _ egentligen reqvisitionslagarne, anser jag för
min del, att man icke skulle erhålla någon synnerlig vinst, om
man antoge en otillfredsställande grundlagsändring. Men huru
skall man, såsom här anmärkts, kunna få en förändring i grundlagen,
som tillfredsställer allas fordringar? Det vet jag icke.
Hvarje talare, som yttrat sig i saken, har anfört olika skäl. Lagutskottets
vid förra riksdagen aflåtna betänkande angaf icke, i
3i vilket afseende grundlagsändring skulle ske för erhållande af

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 21. 3

S:ö 21.

Ang. ändrad
lydelse af 7é §
regeringsformen.

(Forts.)

N:o 21. 34

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. ändrad
lydelse af 74 §
regeringsformen.

(Forts.)

reqvisitionslagar. Ingen ledamot i kammaren bär bestämdt sagt,,
huru och på hvad sätt ändringen skulle kunna ske, så att man
derigenom på samma gång undveke de faror, som regeringen ville
förebygga, och de betänkligheter, som man kunde hafva mot regeringens
förslag.

Detta är den ståndpunkt jag står på i denna fråga. Jag säger,
att om kammaren skulle vilja instämma med Första Kammaren
och antaga detta grundlagsändringsförslag för att visa sin
benägenhet att sedermera antaga reqvisitionslagarne, har jag.
ingenting deremot, utan skall gerna rösta för bifall. Ty jag anser,
att vigten af reqvisitionslagarne är så stor, att i det afseendet en.
bristfällig grundlagsändring icke är af synnerlig vigt. Men jag,
vill fästa rxppmärksamheten på en sak: jag tror icke, att det är
skäl att hänga upp denna fråga på en grundlagsändring, ty om
vi stifta grundlagar eller icke stifta grundlagar, blifva reqvisitioner
nödvändiga. Och det förhåller sig icke, såsom en ärad
talare sade, på det sättet, att dessa reqvisitioner drabba blott den
ort, der fienden är, utan de drabba hela landet. Såsom herrarne
veta, hör det till reqvisitionernas natur, att de vei’kställas på deri
eller den orten, men att sedermera qvitto afgifves på hvad som
erhållits, hvarefter kostnaderna derför utjemnas på hela landet
och hela folket får ersätta de förluster, som den eller den orten
gjort genom reqvisitionerna. Jag har således velat framhålla, att
jag visserligen anser hvarje grundlagsändring obehöflig, men att
jag likväl ej har något emot en sådan, om derigenom reqvisitionslagarne
skulle kunna framdrifvas. Sker åter icke någon grundlagsändring,
kan det vara likgiltigt, ty när kriget kommer, bytas
grundlagar^ mot krigets lagar, och så blifva förhållandena helt
annorlunda.

Herr P. Waldenström: Jag har försökt noggrant följa

med den diskussion, som i detta ärende hittills blifvit förd i kammaren,
och jag har icke kunnat af densamma blifva öfvertygad
om, att man bör antaga det nu föreliggande förslaget. Att eu
reqvisitionslag är nödvändig och att för dess antagande äfven en
grundlagsändring är nödvändig, det har här från alla sidor blifvit
framhållet. Det tror äfven jag. Men här är ju icke ett förslag
om en ändring af 74 § regeringsformen. Man kan deremot invända,
att det föreliggande förslaget innehåller ''ett tillägg, och atfc.
ett sådant tillägg tillika innebär en ändring. Men för min del
kan jag icke heller se, att här är fråga om ett tillägg. Nej, här
är fråga om ett formligt upphäfvande af 74 § regeringsformen •—
men på ett mycket besynnerligt sätt. Det är icke fråga om ett
rent upphäfvande, icke heller om ett upphäfvande genom att ersätta
hvad som nu är, med en annan grundlag sparagraf, utan om ett upphäfvande
genom att ersätta den nuvarande grundlagsparagrafen
med en civillag. Och detta allt, under det man låter paragrafen
stå qvar i regeringsformen! Jag tycker, att detta är till den grad
oresonligt, att jag icke förstår, huru man sedan skall kunna tolka
74 §. Jag beklagar alla de juridiska professorer vid våra univer -

Onsdagen den 26 Mars, f. m. 35

sitet, som skola undervisa studerande om dess innehåll, i fall förslaget
antages. ^ Ty man får, om detta förslag blir lag, en paragraf,
som innehåller två moment, af hviika det ena säger: “så och
så skall det vara", men det andra tillägger: “behöfs det andra

grunder, får man derom på civillags väg besluta". Jag förstår

alldeles icke detta. Jag förstår icke heller, hvad sammanhang

det skulle hafva med de citat ur grundlagen, som herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet anförde. Detta har också friherre
Bonde redan påpekat.

Det ^ är således, så vidt jag kan förstå, icke fråga allenast
om såsom herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
sade — en mer eller mindre lyckad ordalydelse, utan här
är fråga om någonting vida mera. Det är nemligen, såsom jag

sade, fråga om upphäfvande af en grundlagsparagraf på ett förtäckt
sätt och dess ersättande med en civillag. Då jag icke kan
tro, att det icke skulle vara möjligt för Kongl. Maj:t att framlägga
-ett annat förslag redan under denna riksdags lopp, skall
jag utan betänkande yrka afslag på nu föreliggande förslag. Att
yrka återremiss, sedan Första Kammaren fattat beslut, tjenar till
ingenting. Annars skulle jag gerna hafva förenat mig med friherre
Bonde i hans yrkande.

Herr Nyström: Endast några ord anhåller jag få yttra såsom
tillägg till hvad här sagts.

Det är redan påpekadt och bevisadt, att med reqvisitionslagar
syftet icke är att ålägga nya bördor, utan tvärt om att göra den
börda, som kriget ohjelpligen medför, lättare att bära, att införa
ordning samt förnuftig och rättvis fördelning i stället för oordning
och villervalla och godtycke.

Jag behöfver således icke vidare uppehålla mig vid denna
sida af frågan — försvaret för reqvisitionslagarnes nödvändighet —
titan vill endast tillfoga några ord om en sak, som hittills icke
blifvit framhållen, eller den, om så olyckligt skulle hända, att
fienden ockuperade en betydlig del af vårt område, reqvisitionslagarne
äfven då komma att ega tillämplighet, om man nemligen
har att göra med en fiende, som någorlunda iakttager humanitetens
eller folkrättens bud. Ty i stället för att då göra sina reqvisitioner
med våld — jag talar om en fiende — helt enkelt med
tillämpning af näfrätten, använder denne fiende landets egna reqvisitionslagar,
vänder sig till landets ännu på stället qvarvarande
tjenstemän och tillhåller dem att, med tillämpning af reqvisitionslagarne
och med iakttagande af så pass stor ordning och rättvisa
och sammanhang, som under sådana upplösta förhållanden kan
förekomma, fördela bördorna och göra dem jemförelsevis drägliga.
Finnas inga reqvisitionslagar, finnas icke några sådana regler att
gå efter, då gör krigstillståndet sig gällande i sin allra värsta
form, i formen af näfrätt och våldsamt uttagande af hvad som
behöfves med dertill naturligtvis hörande våldsbragder af det mest
upprörande slag. Således, äfven från den sidan sedda, äro reqvisitionslagarne
önskvärda och nödvändiga. Har man öfvertygat sig

J*:o 21.

Ang. ändrad
lydelse af 74 §
regeringsformen.

(Forts.)

N:0 21. 36 Onsdagen den 26 Mars, f. in.

Ang. ändrad om detta, måste man vara med om den förutsättning, utan hvilken
lydelse af n § jg jcke kunna komma till stånd. Denna förutsättning är en
reger™f°r'' grundlagsändring. Möjligheten dertill gifves oss nu, allra helst
(Forts.) då man vet, att Första Kammaren antagit förslaget. Jag hemställer,
om det under sådana förhållanden är skäl att kasta ifrån
sig den förutsättning, som måste finnas, för att man i form af
reqvisitionslagar skall kunna skapa en bättre möjlighet till lindrande
af ett blifvande krigs nöd och elände.

Jag skall derför, herr talman, yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr friherre Bonde: Herr talman! mine herrar! Då här

nyss blifvit upplyst, att Första Kammaren redan fattat beslut i
frågan och antagit Kongl. Majtts förslag, är _ det gifvet, att en
återremiss från denna kammare icke tjenar till något. Då det
således är onödigt att framställa proposition på mitt yrkande,
skall jag anhålla att få återtaga detsamma. Jag gjorde detta
yrkande, emedan här framstälts en önskan att få en grundlagsändring
till stånd och jag för min del ansåg, att någon sådan
grundlagsändring nu ej var i fråga, då man blott föreslog ett
tillägg, der man angaf, på hvad sätt en grundlagsändring skulle
komma att ske, eller att den skulle komma att ske på samma
sätt som civillag antages. Man har således icke, såsom man här
söker framhålla, fått någon grundlagsändring föreslagen. Man
har blott erhållit förslag om sättet för ändrande af en grundlagsparagraf
genom ett tillägg, som innebär, att denna paragraf
kan ändras på samma sätt som en civillag.

Då det alltså icke kan tjena till något att yrka återremiss,
ber jag att få förena mig med dem, som yrkat rent afslag, enär jag
anser föreliggande förslag icke allenast olämpligt utan äfven farligt.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Sedan numera
herr friherre Bonde återtagit det af honom framstälda yrkandet
om återremiss, återstodo endast yrkandena dels om bifall till
utskottets hemställan och dels om afslag derå. Herr vice talmannen
upptog dessa båda yrkanden, hvart för sig, till proposition
och fann propositionen på afslag vara besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef likväl begärd och försiggick enligt följande nu
uppsatta och af kammaren godkända proposition:

Den, som afslår hvad konstitutionsutskottet hemstält i dess
utlåtande n:o 7, röstar

J a *,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

37 N:o 21.

Omröstningen utföll med 131 ja och 54 nej;
utskottets hemställan af kammaren afslagen.

varande alltså Ang. ändrad

lydelse af 74 §
regeringsform

(Forts.)

§ 9.

Herr statsrådet m. m. friherre Hj. Pahnstjerna atlemnade Kong!.

Maj:ts propositioner till Riksdagen med förslag till förnyade förordningar
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända; samt

angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering
af bränvin.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 10.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 32, i anledning Ang. ändrad
af väckt motion om ändrad lagstiftning angående skyldighet att lagstiftning i
deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus och fråga om skylharadsfangelse.
hygga och un derhålla

tings I

en inom Andra Kammaren afgifven och af kammaren till hus m. m.
lagutskottet hänvisad motion, n:o 18, hade herr J. Bengtsson i
Gullåkra föreslagit:

att, med ändring af hvad i lagen af den 26 september 1884
stadgadt är, Riksdagen ville för sin del antaga följande lag angående
skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggnad och
underhåll af tingshus och häradsfängelse.

“1 kostnaden för byggnad och underhåll af sådana byggnader
skola alla de, hvilka inom häradet eller tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter den grund, som för utgörande af
dessa utskylder finnes stadgad; och skola vid förefallande behof
dessa bidrag genom kommunalnämndens ordförande af kommunens
kassa utbetalas, enligt den af häradets förtroendemän uppgjorda
och honom tillstälda uppbördslängd, på tid och ställe som af dem
bestämmas."

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Emot denna utskotts hemställan hade reservation afgifvits af
herrar Ii. Andersson i Nöbbelöf, C. Persson i Stallerhult och A.

Nilsson i Rinkaby, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionen.

I fråga härom anförde nu:

N:0 21. 38

Onsdagen den 26 Mara, f. m.

Ang. andrad. Herr Bengtsson i Gullåkra: Då lagutskottet i föreliggande
lagstiftning i betänkande hemstält om afslag å den motion, jag väckt om ändring
dighetencut } lagen af den 26 september 1884 angående skyldighet att deltaga
bygga och un-i kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus och häradsderhdllatings-
fängelse, så skall jag be att få yttra några ord.''

^fForts T'' ''111 g kan då icke underlåta att uttrycka min förvåning öfver
den envishet, hvarmed lagutskottet äfven i år tillbakavisat ett förslag
om ändring i nämnda lag, och detta så mycket mer som lagutskottet
vid 1888 års riksdag, der det behandlade en liknande
motion, sjelft erkände, att den nuvarande lagen icke är öfverensstämmande
med nutidens kraf. Lagutskottet yttrade nemligen då
i sin motivering: “I afseende på grunden för skyldighetens utgörande
torde väl såsom lagutskottet vid flera föregående tillfällen
uttalat, åtskilliga skäl tala för en ytterligare utjemning af skyldigheten;
och vore här fråga om en lagstiftning i ett alldeles nytt
ämne, skulle väl nutidens förhållanden icke föranleda en sådan
fördelning af skyldigheten, som i 1884 års lag stadgas." Men,
tilläde utskottet sedermera såsom skäl för afslag, då icke mer än
37a år förflutit sedan lagens antagande, så kunde eller ville icke
utskottet framställa något förslag till ändring i densamma. Nu
har emellertid sedan dess ytterligare två år förflutit, men lagutskottet
har nu såsom vid föregående tillfällen samma de obotfärdigas
förhinder. Jag kan för min del icke förstå, huru länge
lagutskottet anser, att ett lagstadgande bör ega bestånd, innan
man kan företaga någon ändring deri, då dock så väl lagutskottet
som en hel del andra sakkunnige uttalat sig för att det stadgande,
som nu gäller, är orättvist. Om lagutskottet ändå hade utsatt någon
viss tid, under hvilken det anser, att denna lag bör bestå, så
kunde man på förhand veta, när man med något hopp om framgång
skulle kunna begära ändring deri; men det har lagutskottet
nu icke gjort.

Såsom skäl för sitt afslagsyrkande i år har lagutskottet framhållit,
att egandet af andra beskattningsföremål än fastighet icke
innebure samma stadigvarande intresse, och att, med den större
rörlighet dessa beskattningsföremål företedde, de understundom
kunde komma att med kort mellantid inom olika tingslag deltaga
uti kanske ganska betydliga kostnader för ifrågakommande byggnad
och underhåll af tingshus och häradshäkte, samt följaktligen skulle
kunna komma att jemförelsevis för tungt i nu förevarande afseende
beskattas, derest de skulle deltaga i skyldighetens utgörande med
hela det dem åsätta fyrktal. Hvad nu det är för beskattningsföremål
på landsbygden, som lagutskottet anser vara så rörliga,
kan jag sannerligen icke begripa. Icke heller har lagutskottet
påvisat några sådana beskattningsföremål och dermed gifvit någon
ledning för omdömet om hvad det menar. Det beskattningsföremål,
för hviika. andra personer än fastigketsegare på landsbygden
erlägga bevillning d. v. s. tjensteman o. d., äro sannerligen icke
så rörliga. Sådana tjensteman, som beskattas på landet, äro kyrkoherdar,
skollärare, klockare, kronolänsmän, kronofogdar o. s. v.;
och icke äro deras beskattningsföremål af så rörlig natur. Det är

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

39 Ji:o 21.

ju tvärt om ganska sällan dessa tjensteman flytta från den ena Ang. ändrad
orten till den andra. Det skulle möjligtvis vara någon kapitalist, ^stiftning »
som kan komma att flytta från en ort till annan, ock på s&digheteii att
sätt komma att drabbas i det härad dit han flyttar, af samma bygga och unafgift
för byggande af tingshus o. s. v., som han kanske kort derhän a tingsförut
erlagt inom det, hvarifrån han kommit. Men samma för- lms m- ”*•
hållande kan äfven komma att gälla egare eller arrendator af (-<01s--''
jordbruksfastighet. En arrendator kan ju innehafva sitt arrende
inom ett tingslag och der blifva underkastad denna utdebitering,
och kan så inom ett par års förlopp flytta öfver till ett annat
tingslag och der komma att beskattas för samma ändamål. Han
kan ju lika litet som en tjensteman förutse, om någon dylik beskattning
skall förekomma der, dit han flyttar. Jag tror alltså,
att man bör fästa mycket litet afseende vid detta lagutskottets
skal.

Det förhåller sig med denna beskattning alldeles på samma
.sätt som med skatterna på många andra områden. Denna skatt
ålades ursprungligen fastigheterna på en tid, då hvarken i stad
eller på landet det fans något annat beskattningsföremål än fastigheter.
Inom städerna har man emellertid under tidernas lopp visligen
vidtagit den åtgärden, att man alltmer och mer sökt undanrödja
detta missförhållande, så att man för närvarande väl kan
våga påstå, att der icke förekommer någon beskattning, som utgår
med olika belopp från fastighet eller från annat beskattningsföremål.

Men så är icke förhållandet på landsbygden. Städerna deremot
ha kunnat utjemna det ursprungliga missförhållandet utan att derför
behöfva anlita hvarken Riksdag eller någon annan. Hade Första
Kammaren kunnat lägga sin hämmande hand äfven på utvecklingen
i detta afseende i städerna, hade troligen de för närvarande
stått på samma ståndpunkt som landsbygden. Ty man envisas
ännu att på landsbygden vilja hålla samma missförhållanden vid
magt. Hvad anledningen dertill kan vara, kan jag sannerligen
icke utforska.

Lagutskottet säger vidare, att samma grund, som gäller för
tingshusbyggnad, blifvit antagen för utgörandet af annan kommunal
byggnadsskyldighet, såsom byggnad och underhåll af prestgård,
af kyrka och sockenstuga o. s. v. efter olika lagar. Men
jag ber att få upplysa, att dessa stadganden stå i särskilda lagar
hvart för sig. Och att dessa lagar skulle stå i så nära samband
med hvarandra, att man icke det ena året skulle kunna företaga
ändring i den nu ifrågavarande lagen angående tingshusbyggnad,
och det andra året i en annan lag t. ex. om prestgårdsbyggnadsskyldighet,
kan jag alls icke förstå. Det synes mig tvärt om, som
om intet hinder vore i vägen för att företaga sådana partiella reformer
än af den ena lagen och än af den andra.

Till sist upptager lagutskottet såsom skäl, att nya lagberedningen
i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
(fjerde delen, sid. 241 och följande) föreslagit hela den ifrågavarande
byggnadsskyldighetens öfverflyttande på staten; och torde
detta förslag i sammanhang med frågan om domstolsorganisationen

N;o 21. 40

Onsdagen den 26 Mars f. m.

Any. ändrad komma under statsmagternas pröfning. Ja, det är nog sant, att
MgaomsfcJ-^eri nya_lagberedningen har föreslagit detta. Jag vet sannerligen
digheten att icke, ^vilket år det var, men nog var det längesedan. Och man
hygga och un-kan verkligen rättvisligen fråga lagutskottet: När kommer detta,
Erhållatings-förslag att genomföras? Troligen kommer detta att dröja många
A(Forts? år ämm, och vi skola sålunda under tiden fortfarande nödgas hand''
’ skas med den nuvarande lagen.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid; men, herr talman,,
då det är min fulla öfvertygelse, att det är principielt rätt, att
hvar och en, det må vara den ene eller den andre, som har samma,
fördel som andra af våra samhällsinstitutioner, han bör ock i
samma mån som de bidraga till deras underhåll, och då lagutskottet
icke kunnat påvisa, att innehafvare af jordbruksfastighet
hafva mera fördel eller gagn af tingshus eller häradshäkte, än de
personer, som äro beskattade för öfriga beskattningsföremål, så
skall jag taga mig friheten anhålla om afslag å utskottets betänkande
och bifall till min motion; och då jag gör detta, hoppas
jag att flertalet af kammarens ledamöter välvilligt skola lemna mig
sitt understöd i denna fråga.

Häruti instämde herrar Olsson i Ornakärr, Andersson i Urstorpoch
Carlsson i Nysäter.

Herr Smedberg yttrade: Jag får tillkännagifva, att jag tillhörde
pluraliteten inom utskottet, som röstade för dess förslag,
och den var ganska stor. Der uppträdde nemligen icke mer än
en enda ledamot för bifall till motionen. Men äfven om jag
hade stält mig på den sidan, så hade man icke kommit till något
annat slut än det, hvartill utskottet kommit. Jag ansåg mig
emellertid icke böra göra det denna gång af den anledning, att
lagen i detta ämne vore så ny, att man icke kunnat spörja verkningarna
af densamma, helst den ännu icke inom största delen åt
riket kommit till någon tillämpning. Hufvudskälet, som för mig
i detta afseende varit bestämmande, var för öfrigt jemväl den
omständigheten, att motionen hade allt för liten omfattning, såsom
endast afseende byggande och underhåll af tingshus och häradsiängelse.
Jag vill gerna medge att motionären har rätt, då han
framhåller nödvändigheten af en ändrad lag i detta afseende, men
då kostnaden _ för dessa byggnader, som utdebiteras på häradet,
är mycket mindre känbar än den kostnad för öfriga kommunala
byggnader, som tungt drabbar de små kommunerna, såsom t. ex»
i afseende på byggande och underhåll af prestgård, kyrka och
sockenstuga, så hade motionen enligt mitt förmenande rätteligen
bort omfatta äfven sist nämnda slag af byggnader, hvarigenom
man kunnat få dessa saker ordnade på en gång, i stället för att
eljest nödgas vid hvarenda riksdag härom tvista. Jag tror derför,
att motionären kan vara belåten för denna gång med den behandling,
som hans motion fått röna, och det vore ju att önska,
att motionären, i fall han åter framkommer med motion i ämnet.

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

41 N:o 21.

då ville gifva densamma en större omfattning, i den af mig nu Ang. ändrad
antydda rigtning. lagstiftning %

Jag tillåter mig vid sådant förhållande icke att yrka bifall^’dighetm att
vare sig till motionen eller till utskottets förslag, utan hemställer bygga och nuen
dast, att Andra Kammaren ville vid utskottets nu gjorda fram- derhålla tingsställning
låta bero; helst, äfven om Andra Kammaren bifölle mo- hu(Lm'' ’?•
tionen, detta likvisst icke skulle leda till något resultat till följd ^ or s''''
af det beslut Första Kammaren redan fattat.

Herr Lilienberg: Het tjenar verkligen icke till mycket

att uppträda i denna fråga, då man vet huru majoriteten ställer
sig inom denna kammare. Men jag har ansett mig böra bemöta
motionärens påstående, att utskottet, så vidt jag hörde rätt,
skulle gjort sig saker till “envishet14, då utskottet icke heller
denna gång velat tillstyrka hans motion. Jag får verkligen säga,
att när man i åratal kämpat för lösningen af en fråga, så bär
det emot att omedelbart efter det densamma blifvit afgjord börja
om igen med reformer i samma syfte. Vore det fråga om att
afhjelpa ett mycket tryckande onus, så finge man väl underkasta
sig, men det gäller ju här ytterst en debiteringsfråga. För några
år sedan framlade lagutskottet ett förslag i syfte att ordna denna
debitering, så att den blefve lika öfver hela landet, men detta förslag
vann icke Andra Kammarens bifall. Jag skulle emellertid
vilja gifva motionären det vänliga rådet att dröja några år, innan han
å nyo framlägger sitt förslag. Första Kammaren vill icke gå
in på något sådant, och hvad tjenar det då till att år efter år
komma, tillbaka med samma sak? Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Persson i Mörarp: Het ärade lagutskottet, liksom
äfven de medlemmar af detsamma, som nu haft ordet, hafva med
synnerlig styrka framhållit, att lagen är så ny, att man till följd
deraf icke bör göra någon ändring i densamma. Het sista året
denna fråga var före, nemligen 1888, förklarade också lagutskottet
med anledning af lagberedningens förslag derom, att kostnaderna
för tingshus och häradsfängelse skulle bestridas af allmänna medel,
att “under tiden“, d. v. s. till dess lagberedningens förslag
framkom till statsmagternas pröfning, “lära väl på de flesta ställen
icke företagas några så betydliga byggnadsarbeten för detta ändamål,
att skyldighetens utgörande äfven för dem, hvilka tyngst
drabbas deraf, bör blifva särdeles betungande11. Om detta utskottets
förmenande vore verklighet, vore ju ock utskottets skäl
att icke ändra en så nyligen antagen lag giltigt, men så är icke
förhållandet, man går allt annat än varsamt till väga i detta hänseende.
Lagutskottet synes ock nästan vara litet främmande i år
för hvad det skref 1888. Het ser ut, som om lagutskottet icke
hade vågat intaga detta skäl, och derpå undrar jag sannerligen
icke. Ty det förefaller mig, som om det blifvit en ren mani
för vederbörande myndigheter att ålägga tingshusbyggnadsskyldige
uppförande af dylika byggnader — hvilket naturligtvis icke heller

K:o 21. 12

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

Ant/.''ändrad_ban vara främmande för lagutskottet — och jag vågar påstå gent
lagstiftning i emot <Jen sigte talarens påstående, att kostnaderna för ifrågadigleUn
\dt varande ändamål icke äro betydliga, att det dock gäller ganska
bygga och un- störa belopp, derest icke skyldigheten inskränkes till hvad lagen
derkälla tings- i detta fall föreskrifter, nemligen att byggnaden skall bestå af
Förns*"u^va och kamrar, men det torde icke vara på många ställen,
( or R'' som en sådan inskränkning förekommer.

Jag nämnde, att en ren mani gripit vederbörande att ålägga
tingslag att förflytta sin tingshusbyggnad. Jag kan naturligtvis icke
hafva något att anmärka härom i de fall, då man derigenom kan
vinna någon fördel vid rättskipningen, t. ex. vid sammanslagning
af ett eller flera härad till ett tingslag. Men på de ställen, der
en sådan sammanslagning icke ifrågakommer, der vidare det kan
visas, att tingslaget har en tingshusbyggnad, som är i det förträffliga
skick, att näppeligen någon anmärkning mot densamma
har kunnat göras, eller, om reparationer eller förändringar behöfva
vidtagas, dessa icke i nämnvärd mån motsvarat kostnaden
för nybyggnad, och der slutligen dessa tingshus äro af en storlek
och beskaffenhet, två ä tre gånger utöfver hvad nuvarande lag
ålägger tingshusbyggnadsskyldige att uppföra, på sådana ställen
åläggas lika väl vederbörande tingshusbyggnadsskyldige att förflytta
sina tingsstäder till annat ställe.

Man talar, så snart det är fråga om förändringar i lagstiftningen,
och särskildt när dessa afse förändrade grunder för beskattningen,
om de historiska förhållanden, som förefinnas i vårt
land, och säger, att man på grund af dessa bör gå sakta och varsamt
till väga, och på detta sätt afstyrker man reformer den ena
gången efter den andra. Ja, de historiska förhållandena hafva i
afseende på denna sak hittills varit de, att tingsstäder böra byggas
inom tingslaget. Men det får man icke nu, utan man ålägges
ofta att förflytta dem utom jurisdiktionsområdet. Det gifves fäll,
då man har svårt att upptäcka något annat skäl för beslutets
fattande om tingsstadens förflyttning än den att bereda domkafvandena
en fördel, då de slagit sig ned i en stad, hvithet i öfrig!
är förhållandet med en stor del utaf de tjensteman, landsbygdens
befolkning aflönar. Och jag undrar icke på, att de bosätta sig i
städerna, ty de hafva sannolikt trefligare der, än de skulle hafva
på landsbygden. Men det synes, som om på mer än ett ställe
man giuge till väga så, att, om icke något annat skäl talade för
förflyttning af tingshuset, det skälet finge hafva inflytande, att
man borde lägga det så nära som möjligt det ställe, der domaren
är bosatt, så att hans resor måtte sparas. Yore det nu fråga om
svagt aflönade embetsman, så kunde man ju hysa medömkan med
dem och derför gå deras önskan till mötes. Men när det är förhållandet,
som äfven tydligt kan påvisas, att en domare har omkring
dubbelt så stor inkomst som den, hvartill hans löneinkomster
beräknats vid den reglering, som för icke så många år sedan egde
rum, så synes det tungt, ja hårdt, när tingslaget ålägges att göra
uppoffringar, för Indika man har svårt att kunna uttänka annat
skål än det, som nyss nämndes.

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

43 X:o 21,

Nu säger herr Smedberg, att motionen är allt för litet om - Ang. ändrad
fattande, och att den borde vara utsträckt äfven till andra byggy^mnlkyinader,
prestgårdar, kyrkobyggnad m. fl. Jag ber då att få på- Vigheten att
peka, att, när frågan om skolhusbyggnaderna förekom, man tog hygga och undan
saken för sig och åstadkom, att skyldigheten att bygga och derhän* tingaunderhålla
skolhus, som förut var ett ensamt på jordbruksfastig- h%^sT’
heter tyngande onus, fördelades på samtliga beskattningsföremål.

Och om jag särskildt tager i betraktande den varsamhet, hvarmed
lagutskottet i frågor af denna art går till väga, så tror jag icke,
att det kommer att gå fortare, om man sammankopplar denna
fråga med frågan om byggnad af prestgårdar och dylikt. Så
väl min som herr Smedbergs egen erfarenhet talar bestämdt emot
en sådan sammankoppling.

Nu skall sannolikt invändas, att, äfven om vederbörande myndigheter
genom en dylik beskattningsmani ålägga tingshusbyggnadsskyldige
stora utgifter, likväl, då det kan visas och styrkas,
att dessa näppeligen hafva råd att göra denna uppoffring, hemsökta
som de varit under loppet af flera år af dåliga skördar och,
hvad särskildt sistlidna år beträffar, af missväxt, och då den ena
fordom välbergade familjen efter den andra nödgas afstå sin egendom
till sina'' borgenärer och gå ifrån den torfva, de förut egt,
ändring skall kunna vinnas, om beslutet öfverklagas, och det dervid
visas, att tingshuset är beläget i tingslagets centrum, att
vidare mot husets beskaffenhet ingen graverande anmärkning är
att göra, eller, der reparation är nödig, denna kan göras för jemförelsevis
ringa kostnad, och att slutligen tingshuset är två ä tre
gånger så stort som lagen föreskrifver. Men denna åsigt har dess
värre icke visat sig rigtig. Det finnes nemligen fall, då dylika
klagomål hafva anförts hos regeringen, dervid det visats, till
hvilka orimligheter myndigheternas beslut i detta hänseende leder,
men regeringen har “accepterat“ sina underordnade myndigheters
åtgöranden, '' och detta, då det gäller ett beslut, hvarigenom den
ena samhällsklassen gynnas på den andras bekostnad, utan någon
som helst tvingande nödvändighet.

Jag skall bedja att få förena mig i yrkandet om bifall till
motionen. Jag vet, att något resultat denna gång icke skall åstadkommas,
men jag tror, att om man vill hafva en reform fram,
så får man uttala sig så kraftigt och så ofta som möjligt, för att
vederbörande skola lyssna till de fordringar, som i detta afseende
framställas. Vill man tillåta vederbörande att fortfarande behålla
den ekonomiska lagstiftningsmagten, med ty åtföljande beskattningsätt,
må man då se till, att man gör bördan deraf så dräglig
som möjligt, och detta sker i detta fall genom en rättvisare tordelningsgrund,
på sätt motionären föreslagit. Jag instämmer, som
sagdt, med dem, som yrkat bifall till motionen och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Mallmin instämde häruti.

N:o 21. 44

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

Ang. ändrad
lagstiftning i
fråga om skyldigheten
att
bygga och un
derhälla tings
hus in. ra.

(Forts.)

Herr Påisson anförde: Jag vill bedja att få fästa kamma rens

uppmärksamhet på hvad det är, som motionären åsyftar med
sin motion. Detta är ingenting mindre än åstadkommande af en
.rättvis beskattning i afseende på byggande och underhåll af tingshus
och häradsfängelse. Det starkaste skälet för att bifalla motionen
ligger i detta ordet rättvisa — och det kan väl icke gifvas
något starkare skäl för en saks framgång än just det, som innebäres
i detta ena ord. Lagutskottet har icke kunnat vederlägga,
att det lärer i principielt hänseende vara rättvist, att alla beskatt -ningsföremål i detta hänseende beskattas lika. Men hvad är det
då lagutskottet vill? Jo, det vill just få tillämpad den sak, som
man så ofta uppställer för sig såsom ett önskningsmål, nemligen,
att man skall handla efter rättvisa grunder.

Yi hafva många gånger här i kammaren fått höra, när det
varit fråga om skatters utjemnande, att dessa skatter vore sågamla
orättvisor, att de till och med kunnat kallas sekelgamla,
men att det derför hade sina svårigheter att få desamma utjemnade.
Nu deremot får man höra, att denna skatt, hvarom här är fråga,
vore så ny eller endast ett eller annat år gammal, och af den
anledningen får man vänta ännu ett eller annat år, innan man
kan hoppas få densamma upphäfd. Lagutskottet har visserligen
sökt så mycket, som det kunnat — jag erkänner det gerna —
efter skäl för afslag å motionen. Men oaktadt detta sökande, har
utskottet icke kunnat finna något skäl, som är af någon särskild
betydelse, utan lagutskottet likasom tröstar den orättvist beskattade
i afseende på de missförhållanden, som motionen afser att afhjelpa,
dermed att det icke skall dröja så länge, innan frågan får
sin lösning. Utskottet säger nemligen: “Slutligen vill utskottet

likasom vid flera föregående tillfällen, då dylika förslag förelegat,
erinra derom, att nya lagberedningen i sitt betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning föreslagit hela den ifrågavarande
byggnadsskyldighetens öfverflyttande på staten; och torde detta
förslag i sammanhang med domstolsorganisationen komma under
statsmagternas pröfning“. Men, mine herrar, månne detta kan
anses såsom ett skäl för att vi skulle få vänta? Jag tror det
icke. År det rättvist, att alla skola lika beskattas, så lärer väl
denna fråga kunna lösas redan vid denna riksdag, så att man
icke beböfde vänta det ena året efter det andra. Men i fall det
skulle så gå, som lagberedningen här ofvan föreslagit, så ser jag
icke något, som hindrar statsmagterna att genast gripa sig an
med frågan. Det är jemväl en annan omständighet, som jag icke
velat förbigå, utan ansett vara egnad att påkalla uppmärksamhet,
nemligen utskottets påstående, att beträffande beskattningssyldige,
hvilka icke äro fastighetsegare, deras beskattningsföremål äro så
“rörliga", att man knappast vet, huru och på hvad ort de skola
beskattas. Men om en dylik person flyttar från den ena kommunen
till en annan kommun, inträffar ju ingenting annat, än att han
går fri från den beskattning han förut haft sig ålagd och i stället
blir inom den kommun, dit han flyttar, beskattad i mån af sin in -

45 N:o 21.

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

komst. Någon egentlig skada kan ju derigenom icke honom till - Ang. ändrad
skyndas. För öfrigt tror jag icke, att rörligheten i detta fall är£gfgf™lyl
så stor som utskottet vill antaga. _ digheten att

Då alltså utskottet icke kunnat anföra något verkligt skälma och unför
sin afstyrkande hemställan i afseende å motionen, men jag derUUa tingsför
min del anser, att ett starkt skäl förefinnes, som talar för dess
godkännande och hvilket skäl ligger i det ena ordet rättvisa, så
skall jag bedja att få yrka bifall till motionen samt afslag å utskottets
hemställan under uttalande af den förhoppning, att kammarens
ledamöter dela denna min uppfattning samt sålunda vilja
lika som jag understödja motionen.

1 detta anförande instämde herr Pehrsson i Onnerud.

Herr Lilienberg: Jag begärde ordet egentligen med anled ning

af ett yttrande af representanten från Luggude härad, som,
jemte det han på ett temligen genomskinligt sätt vidrörde förhållandena
på sin ort, tillika tillät sig några beskyllningar mot
myndigheterna, som han icke bort framställa. Han sade, att, när
det vore fråga om byggande af tingshus, så ville det se ut, som
om detta endast skulle ske för domhafvandens bekvämlighets skull.

Hvar och en torde emellertid veta, att det är Konungens befallningshafvande,
som bestämmer i dylika frågor, äfvensom att, der
nybyggnad af tingshus ifrågakommit, det i de flesta fall skett
i anledning af flera tingslags sammanslagning till ett, hvilken anordning
befunnits medföra väsentliga fördelar för befolkningen.

Det var endast detta jag velat säga.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr vice
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å nämnda hemställan och bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen. Herr vice talmannen förklarade
sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i utlåtandet
n:o 32, röstar

J a *,

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren med afslag å utskottets nämnda
hemställan bifallit herr J. Bengtssons i ämnet väckta motion.

Omröstningen visade 66 ja, men 106 nej; hvadan kammaren
heslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

S:o 21. 46

Onsdagen den 26 Mars, f. m.

§ 11-

Om ändring i Eöredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utförordningen
låtande n:o 6 (i samlingen n:o 18), i anledning af väckt motion
“^Krket l°tS''0m skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förorde''
ningen angående lotsverket den 15 februari 1881.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att i fråga varande, inom
Andra Kammaren af herr J. A. Johansson i Bastholmen väckta
motion, n:o 135, för närvarande icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Johansson i Bastholmen, som anförde: Het skäl, som
föranledt mig, att framlägga denna motion, är de sjöfarandes klagan
öfver det stadgande i lotsförordningen, att de, som för sina
fartyg begagna bogsering, äro skyldige erlägga lotsafgift. Denna
deras klagan torde vara dess mer berättigad, som detta stadgande
i lotsförordningen endast drabbar en del af de sjöfarande. Såsom
exempel härå vill jag anföra, att hela svenska ångbåtsflottan, som
dragés fram med egna maskiner, icke behöfver anlita bogseringshjelp
och är på sådan grund lotsfri. Ett segelfartyg, som kan
taga sig fram på egen hand, är också befriadt från lotsafgift, men
råkar det ut för motiga vindar, strömsättningar eller dylikt, så
att det nödgas anlita bogseringshjelp, så upphör denna lotsfrihet,
och det är då icke nog med, att det får bekosta en dyrbar bogsering
för att komma ur faran eller komma fram till målet, utan
det måste äfven såsom ett plus dertill vidkännas lotsafgifter till
en lots, som ej blifvit anlitad. Detta synes mig vara att beskatta
den nödstälde. I beskattningsfrågor sträfvar man eljest efter att
jemnt fördela bördorna, och det vore önskligt, om man äfven på
detta område ville genomföra samma goda grundsatser. Utskottet
har i sitt betänkande antydt, att denna lotsafgift icke är betungande
för sjöfarten, utan en ren obetydlighet. Efter den sifferkalkyl,
utskottet gjort, säger utskottet: Om man fördelar före stående

belopp, kommer på de svenska fartygen inom Stockholms
fördelning en utgift af 13 kronor 75 öre på hvarje fartyg, inom
Göteborgs fördelning 6 kronor 66 öre och inom Sundsvalls fördelning
8 kronor 82 öre.

Men, mine herrar, man får icke räkna på detta sätt. Det är
icke handelsflottan i dess helhet, som drabbas af dessa afgifter.
Såsom jag redan anfört, är ångbåtsflottan fri från dessa lotsafgifter,
och endast en del af segelflottan får bidraga till dem. Det är
sålunda endast den återstående delen af segelflottan, som får betala
de 29,000 kronor, som 1888 inflöto till lotsverket för fartyg,
som använde bogsering.

Här föreligger alltså icke billighet, utan en orättvisa, som för
en del kan kännas rätt betungande. Hvad utskottet å ena sidan,

Onsdagen den 26 Mars, f. in.

47 5JO 21.

då det drabbar sjöfarten, ansett för en obetydlighet, har utskottet ändring i
ansett för ganska betydande, då det gälde lots verket. oZäfmlTuZ Jag

skall icke vidare inlåta mig på att kritisera detta ut- Jverket.
skottets uttalande, men jag tror, att derå sätt finnas att hålla (Ports.)
iotsverket skadeslöst för den minskade afgiften. Ett sätt ligger
nära till hands, nemligen att höja lotsafgifterna för dem, som
begagna lots. De hafva åtminstone någon valuta för sina penningar.
Utskottet har väl antydt, att bogserbåtarne konkurrerade
med kronolotsarne. Men detta är ett skäl, som flere gånger blifvit
vederlagdt. Jag vill blott erinra om, att der en befälhafvare blir
satt emellan alternativen att för lotsning använda bogserbåt
eller kronolots, så väljer han säkert hellre den ansvarige kronolotsen
än den oansvariga och mycket dyrare bogserbåten.

Utskottet har emellertid äfven upplyst, att detta lotsärende
kommer att remitteras till den tillsatta sjöfartskomitén, och vid
sådant förhållande har jag icke något yrkande att göra, utan med
det anförda har jag blott velat föra frågan framåt inom den berörda
komitén.

Herr Werner yttrade: Motionären har visserligen icke framstäf
något yrkande, men då han likväl tycktes hålla på sin motivering,
finner jag mig föranlåten att yttra några ord i frågan.

På samma gång utskottet velat hemställa om möjliga lättnader
för sjöfarten, som hos oss råkat i glömska, har det sökt visa, att
motionärens framställning icke håller streck, och detta torde hvar
och en, som läst betänkandet, äfven hafva funnit. Den ärade
motionären var nyss så lågmäld, att jag hade svårt att höra hvad han
då yttrade, men jag tyckte, att han sade, att utskottet omtalat,
huru mycket utgått i lotsafgift för samtliga svenska fartyg, i medeltal
räknadt. Jag vill då upplysa, att i utskottets utlåtande
talas endast om de tre lotsfördelningsdistrikten, Stockholms, Göteborgs
och Sundsvalls. Inom sistnämnda fördelning, der det största
antalet lotsningar förekommit, erlades under år 1889 lotsafgift
för 2,146 st. fartyg med sammanlagdt 18,931 kr., och detta drabbade
nästan uteslutande utländska fartyg. Detta visar också, huru
ofantligt liten summa kommer på denna halfva lotsafgift, som erlägges
af inländska fartyg vid bogseringar; ty man vet ju, att de
större utländska fartygen drabbas af höga afgifter på grund af
sitt djupgående och sin storlek. Dessa fartygs lotsafgifter äro
många gånger högre än de mindre fartygens, och ser man närmare
efter, finner man, att dessa mindre fartyg j lotsafgift erlägga endast
3, 4 eller högst 5 kronor i medeltal vid bogseringar.

Men jag vill också påpeka en annan sak, nemligen att fartyg
af mer än 100, men mindre än 200 tons drägtighet äro, enligt kongl.
kungörelsen den 17 november 1882, befriade från lotsafgift, då de
användas i inrikes sjöfart, och att under år 1887 endast 2 fartyg
af öfver 200 tons drägtighet användes i inrikes sjöfart enligt lotsverkets
uppgifter.

Att bogserbåtarne ovilkorligen måste betraktas såsom vägvisare
eller lotsar, torde icke vara tu tal om. Men lotsarne hafva

N:o 21. 18

Onsdagen den 26 Mars, i. m.

<hn ändring % äfven andra skyldigheter än sjelfva lotshingen, de skola utsätta
Ingående lots- 0°h ?m höstarne intaga prickar och andra sjömärken, flytta dem
verket. Pa sin plats, om de blifvit rubbade, och utan denna tillsyn öfver
(Forts.) farleden skulle det ofta nog vara omöjligt för bogserskepparne att
agera lotsar. Detta synes icke motionären hafva tagit med i beräkningen.
Han sade också, att utskottet yttrat, att den summa,
som är i fråga, är ringa, då det gäller fartygen, men stor då det
gäller lotsarne. Ja! Det är sanning att, då afgifterna för 2,146
fartyg utgjorde i medeltal 8 kr. 82 öre per fartyg, så är detta
icke så obetydligt, fördeladt på alla lotsarne, som “mer än väl behöfva
sitt med möda förtjenta bröd. Lotsarne användas icke
heller af fartygen i fråga annat än vid så svåra tillfällen, att befälhafvaren
icke vill riskera att gå utan lots.

Hvad åter angår ansvaret för kronolotsarne, så är detta helt
och hållet illusoriskt, ty om eu lots blir dömd att ersätta uppkommen
skada, har han icke något att ersätta med annat än sin
kropp, d. v. s. han måste gå i arrest.

Då, såsom sagdt, motionären icke gjort något yrkande, skall
jag icke vidare upptaga kammarens tid, utan endast yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 12.

Efter föredragning vidare af Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 5 (samlingen n:o 19), i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utredning
om och framläggande af förslag till en allmän obligatorisk
. lifränteanstalt, i hvilket utlåtande utskottet hemstälde, att ifrågavarande
af. herr N. S. Håkansson afgifna motion, n:o 156, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, yttrade

Herr Håkansson: Då jag nog kan förstå, att Riksdagen
icke vill uttala sig i föreliggande fråga, förr än Kongl. Maj:t afgifva
nådigt förslag om försäkring för olycksfall i arbetet m. in.,
har jag nu icke något yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Eöredrogos hvart för sig och biföllos konstitutionsutskottets
utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 §
riksdagsordningen; och

n:o 6, i anledning af väckt motion om tillägg till § 19 riksdagsordningen.

49 N;o 21.

Ousdagen den 26 Mars, f. m.

§ 14.

Slutligen föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets
memorial n:o 36, i anledning af remiss med öfverlemnande af
uppgift å förändringar år 1889 i statsverkets inkomster af för
dess räkning utarrenderade kronoegendomar m. m.

Härefter åtskildes kammarens ledåmöter kl. 2,47 e. m.

In ådern

A. E. J. Johansson.

Andra, Kammarens Prof. 18.90. N:o 21.